Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51

1936-05-27 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1936:51, Andra lagutskottets utlåtande Nr 51

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

1

Nr 51.

Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1936 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning ali dels Kungl. Majlis proposition

med förslag till lag om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter,

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 10 mars 1936 till riksdagen avlämnad proposition, nr 134,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan infört förslag

till lag örn skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.

I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling förehaft

två i anledning av densamma inom andra kammaren väckta motioner,

nämligen nr 650 av herr Österström m. fl. samt nr 654 av herrar Brädefors

och Hagberg i Luleå.

Motionen II: 650 utmynnar i den hemställan, att riksdagen måtte besluta

sådan ändring i det genom propositionen framlagda lagförslaget, att

punkterna e) och h) i 2 § erhålla viss i motionen angiven lydelse. Redogörelse

härför kommer att lämnas vid detaljbehandlingen av nämnda punkter

nedan i utskottets utlåtande.

I motionen II: 654 har föreslagits, att 1 § i lagen måtte erhålla följande

lydelse:

Har arbetsgivare hos myndighet eller skiljemän framställt yrkande örn

vräkning av arbetstagare från lägenhet, som äges av eller över vilken arbetsgivaren

förfogar, och upplyses att arbetstagaren tillhör organisation, som

vid tiden för vräkningsansökans ingivande ligger i avtalsförhandlingar med

arbetsgivaren, eller att arbetstagaren deltager i strejk vid arbetsgivarens

företag eller att han är föremål för lockout från arbetsgivarens sida, må

sådant yrkande ej. få upptagas till prövning. Ej heller må sådan ansökan

upptagas till prövning, därest ansökan blivit avgiven tidigare än tre månader,

efter det att uppgörelsen blivit träffad i konflikten. Denna lag skall jämväl

äga tillämpning, där företagen övergått till ny ägare.

I sammanhang därmed har föreslagits, att 2 och 3 §§ måtte helt utgå ur

lagförslaget.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda

lagförslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

här nedan, hänvisa till propositionen.

I fråga om de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 51.

119930 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

Propositionen inledes med redogörelse för gällande lagbestämmelser beträffande

rättsförhållandena, då arbetsgivare upplåtit lägenhet till bostad åt

arbetare, som är i hans tjänst (sid. 4—6), ävensom för tidigare behandling

av frågan örn lagstiftning angående skydd för arbetare, åt vilken arbetsgivaren

upplåtit lägenhet till bostad, mot vräkning vid arbetskonflikt (sid.

6—9).

Därvid har omnämnts, bland annat, att i enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 6 februari 1931 dåvarande chefen för socialdepartementet,

statsrådet Larsson, tillkallat utredningsmän för behandling av spörsmålet

örn utredning av lantarbetarnas bostadsförhållanden och därmed sammanhängande

frågor. Utredningsmännen, som antagit benämningen »Bostadsutredningen

för landsbygden», hava utgjorts av ledamöterna av riksdagens

andra kammare redaktören Ivar Österström (ordförande), lantbrukarna Abel

Andersson i Löbbo och Harald Andersson i Dunker samt hemmansägaren

Martin Skoglund i Doverstorp, t. f. byråchefen i socialstyrelsen Bertil Nyström

ävensom förste provinsialläkaren i Östergötlands län Nils Wranne

(den sistnämnde sedan den 2 mars 1931).

Bostadsutredningen har den 15 augusti 1935 till Kungl. Maj:t avlämnat

skrivelse med förslag till lag angående skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.

I propositionen har återgivits resultatet av en av bostadsutredningen

verkställd undersökning angående reglering genom frivilliga överenskommelser

av lönearbetarnas bostadsförmåner (sid. 10—13). Vidare har redogörelse

lämnats för innehållet i bostadsutredningens lagförslag (sid. 13—14).

Lagtexten återfinnes såsom Bilaga B till propositionen (sid. 63—64).

Över bostadsutredningens förslag ha yttranden avgivits av kommittén

angående privatanställda samt av socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna — vissa efter hörande av överexekutor

och utmätningsman i till länet hörande stad samt av utmätningsman

å landsbygden i länet — styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler

ävensom av telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, svenska

arbetsgivareföreningen, styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes centralförening,

landsorganisationen, svenska lantarbetareförbundet och de anställdas

centralorganisation.

Bostadsutredningens förslag har med ledning av inkomna yttranden överarbetats

inom socialdepartementet.

Under huvudrubriken »Allmän motivering» (sid. 15—29 i propositionen)

har å sid. 15—17 återgivits vad bostadsutredningen anfört såsom allmän

motivering till sitt förslag.

Förslaget har i princip vunnit tillstyrkan eller lämnats utan erinran av

det ojämförligt största antalet myndigheter och sammanslutningar. Redo
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51. 3

görelse för huvudinnehållet i yttrandena har lämnats å sid. 17—27 i propositionen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har förklarat, att bo- .

stadsutredningens förslag enligt hans mening vore ägnat att läggas till grund

för lagstiftning i ämnet, ehuru dock ändringar däri i vissa hänseenden enligt

hans mening vore erforderliga. Departementschefens anförande på nu

ifrågavarande punkt återfinnes å sid. 27—29 i propositionen.

Lagrådet har på anförda skäl ansett sig i första hand böra förorda, att

förevarande lagförslag icke borde göras till föremål för proposition i ämnet.

Lagrådets utlåtande härutinnan har återgivits å sid. 65—68 i propositionen.

I likhet med bostadsutredningen och departementschefen är utskottet av

den uppfattningen, att det ur skilda synpunkter är önskvärt, att åtgärder

vidtagas för att förhindra, att vräkning av arbetstagare från lägenhet, som

upplåtits åt honom på grund av hans arbetsanställning, tillgripes såsom

stridsmedel vid arbetskonflikt. Förefintliga bestämmelser örn vräkning erbjuda

enligt utskottets mening icke tillfredsställande skydd i detta hänseende.

Det kan visserligen göras gällande, att anledning icke föreligger

att i princip behandla skyddet för innehavare av arbetarbostad olika, allteftersom

arbetskonflikt råder vid arbetsplatsen eller ej. De vid arbetskonflikter

uppkommande förhållandena äro emellertid av sådan speciell natur,

att utskottet finner särbestämmelser för dessa vara befogade.

De fall, i vilka vräkningsåtgärder i sammanhang med arbetskonflikter

vidtagits i vårt land, hava under senare år utgjort allenast ett ringa antal,

och man synes hava skälig anledning antaga, att vidtagandet av sådana åtgärder,

även örn särskild lagstiftning i ämnet icke komme till stånd, för

framtiden skulle förekomma i än mildre utsträckning. Utskottet hyser

emellertid den uppfattningen, att intet bör underlåtas, som kan vara ägnat

att helt utesluta användandet av vräkningsåtgärder såsom stridsmedel i an

betskonflikter. För en sådan inställning talar enligt utskottets mening,

bland annat, att vräkningar i samband med arbetskonflikter drabba icke

enbart arbetstagaren själv utan även hans familj, att de äro ägnade att

skärpa motsättningarna mellan parterna i konflikten samt att de kränka

rättsmedvetandet hos vida kretsar av allmänheten.

Under åberopande av vad som ovan anförts får utskottet tillstyrka, att

en laglig reglering av ifrågavarande förhållanden nu kommer till stånd. Det

i förevarande proposition framlagda lagförslaget anser utskottet vara i stort

sett väl avvägt, varför utskottet i princip ansluter sig till detsamma.

Den allmänna inställning till förevarande ämne, som bostadsutredningen,

departementschefen och utskottet intagit, är enligt utskottets mening icke

förenlig med den syn på nu ifrågavarande spörsmål, som kommit till uttryck

i det uti motionen II: 654 framlagda förslaget till lagstiftning på området.

Utskottet får därför avstyrka sistnämnda förslag.

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

Detaljerna i den föreslagna lagstiftningen hava i propositionen behandlats

under huvudrubriken »Specialmotivering» å sid. 30—60. Redogörelse för

bostadsutredningens förslag och för innehållet i de över detsamma avgivna

yttrandena har därvid lämnats å sid. 30—50. Departementschefens anförande

vid remissen till lagrådet återfinnes därefter å sid. 50—60.

Lagrådets protokoll över verkställd granskning av lagförslaget har intagits

å sid. 65—72, varefter departementschefens anförande till statsrådsprotokollet

i anledning av lagrådets utlåtande upptagits å sid. 73—76 i propositionen.

I fråga örn detaljerna i föreliggande lagförslag har utskottet icke funnit

anledning till erinran i andra avseenden än beträffande de i punkterna e)

och h) av 2 § upptagna bestämmelserna.

Med hänsyn härtill finner utskottet icke erforderligt att här till särskild

behandling upptaga andra spörsmål än dem, som berörts i nämnda två

punkter i 2 §.

Bestämmelserna i 2 § e).

JBostadsutredningen har i 2 § av sitt lagförslag intagit bestämmelser därom,

att huvudregeln i 1 § icke skall gälla, bland annat, »om arbetsgivaren visar

att lägenheten erfordras till bostad åt annan arbetstagare, med vilken överenskommelse

angående arbete vid arbetsgivarens av arbetskonflikten berörda

företag träffats för den tid, konflikten varar, eller för viss tid, som ej må

understiga tre månader».

Bostadsutredningen, som betecknat nämnda undantag såsom det mest

betydelsefulla av de utav utredningen förordade undantagen, har i fråga örn

detsamma anfört:

Undantaget har föranletts därav, att lagstiftaren måste begränsa sig till

att söka förhindra, att vräkning ur bostad uteslutande eller huvudsakligen

begagnas som stridsmedel i en arbetskonflikt. Med andra ord betyder

detta, att vräkning under en arbetskonflikt icke bör få företagas i sådana

fall, då arbetsgivaren för sitt företag ej har verkligt behov av bostaden.

Visar arbetsgivaren, att dylikt behov förefinnes, bör huvudregeln följaktligen

upphöra att gälla. o Av väsentlig betydelse är härvid, på vad sätt

behovet skall styrkas. A ena sidan kräves en för myndigheterna relativt

lättillämplig regel, å andra sidan måste garantier skapas mot att lagstiftningen

genom skenöverenskommelser göres illusorisk. Enligt bostadsutredningens

förslag skall arbetsgivaren visa, att lägenheten erfordras till

bostad åt annan arbetare, med vilken överenskommelse träffats angående

arbete vid arbetsgivarens av konflikten berörda företag för den tid, arbetskonflikten

varar, eller för viss tid, som ej må understiga tre månader. Ett

arbetsavtal, som ej avser allenast tillfälligt arbete, måste alltså ha ingåtts

mellan arbetsgivaren och viss arbetare. Att däremot medgiva vräkning från

bostad för att möjliggöra härbärgerande däruti av tillfällig arbetskraft har

icke ansetts nödvändigt. Så gott som undantagslöst torde möjligheter finnas

att på annat sätt inhysa dylik tillfällig hjälp.

Redogörelse för vad som i yttrandena över bostadsutredningens förslag

anförts angående förevarande undantag har lämnats å sid. 39—41 i propositionen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

Departementschefen har vid remissen till lagrådet anfört:

I fråga om de undantag, som helt avse förhållandena efter arbetsinställelsen,

har bostadsutredningen först upptagit ett undantag för att tillgodose

arbetsgivarens behov av bostad för annan arbetskraft. Från några håll —

särskilt från arbetsgivar- och arbetarsammanslutningarnas sida — ha uttalats

betänkligheter mot en bestämmelse av det innehåll, bostadsutredningen föreslagit.

Från arbetsgivarhåll har sålunda påkallats en uppmjukning i den riktning,

att arbetsgivaren för att bestämmelsen skulle vara tillämplig blott behövde

påvisa ett mera allmänt behov av bostaden för annan arbetskraft. Från

arbetarhåll har däremot intagits en motsatt ståndpunkt. Vad härvid särskilt

framhållits är, att vräkningsskyddet genom denna undantagsbestämmelse

skulle i hög grad förlora i värde och att tillförlitlig garanti saknades mot

sådant missbruk av bestämmelsen, som kunde taga sig uttryck i anställandet

av ny arbetskraft genom skenöverenskommelser.

Kommittén angående privatanställda har påpekat, att i fall, där en arbetare

på grund av ifrågavarande undantagsbestämmelse skulle vara utan skydd mot

vräkning, han enligt kommitténs förslag skulle vara berättigad till viss respit

för förberedande av flyttning och anskaffande av annan bostad. Tillika har

kommittén såsom sin mening uttalat, att för den händelse kommitténs förslag

icke i sin helhet skulle upphöjas till lag den berörda delen av förslaget i allt

fall borde i en eller annan form göras till föremål för lagstiftning i samband

med vad bostadsutredningen föreslagit.

Det lärer icke kunna förnekas, att en undantagsbestämmelse av det innehåll,

bostadsutredningen föreslagit, i stor utsträckning skulle göra lagens

tillämpning illusorisk. Å andra sidan torde — i händelse arbetet är av beskaffenhet

att ej kunna inställas under konflikten — fall kunna förekomma,

där för arbetsgivaren får anses föreligga ett oundgängligt behov av att under

konflikten disponera över lägenheten för annan arbetskraft. Så synes vara

förhållandet, där arbetets utförande kräver, att den arbetande innehar lägenheten,

såsom i fråga örn flertalet portvaktsbostäder. Vidare torde sådant förhållande

vara för handen, där lägenheten är avsedd till bostad åt arbetare,

som har att utföra arbete, vilket nödvändigtvis kräver arbetarens bosättning

å arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet, och annan lägenhet för ändamålet

ej står arbetsgivaren till buds. Dylika fall lära kunna inträffa beträffande

åt djurskötare upplåtna bostäder. Med hänsyn till det anförda synes

mig ifrågavarande undantagsbestämmelse böra begränsas till att omfatta de

fall, där lägenheten oundgängligen erfordras för utförande av det arbete, som

åvilat arbetaren, eller för beredande av bostad åt den, som utför nämnda

arbete, allt under förutsättning att arbetet är av beskaffenhet att ej kunna

inställas under konflikten. Vid en dylik begränsning av undantagsbestämmelsens

räckvidd torde den fråga, som i förevarande sammanhang väckts av kommittén

angående privatanställda, förfalla.

Lagrådet har efter granskning av departementsförslaget anfort:

Åt det under e) upptagna undantaget har givits ett innehåll som väsentligen

avviker från motsvarande stadgande i bostadsutredningens förslag. Detta undantag

har avseende å en intressemotsättning vars riktiga avvägande är av största

praktiska betydelse såsom berörande å ena sidan arbetsgivarens intresse att få

förfoga över bostäderna för annan arbetskraft och å andra sidan arbetarens intresse

att erhålla en så långt möjligt skyddad rätt till bostaden. Undantaget ger

arbetsgivaren riitt att komma i besittning av lägenheten endast då don oundgängligen

erfordras för beredande av bostad åt den som bär att utföra arbete

av beskaffenhet att ej kunna inställas under konflikten. Sistnämnda uttryck

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

är i och för sig synnerligen obestämt; inställandet av arbetet sättes icke i

någon som helst relation till den skada som genom inställandet kan tänkas

uppkomma. Att döma av föredragande departementschefens motivering åsyftas

att stadgandet skall erhålla en mycket snäv tolkning. Under det här avsedda

uttrycket synes man sålunda vilja inrymma endast sådant arbete, som

plägar betecknas såsom skyddsarbete, detta taget i så inskränkt betydelse,

att därunder icke skulle falla t. ex. bärgning av mogen gröda. Bostadsutredningens

förslag åter vilar på den uppfattningen, att avhysning må ske,

där annan arbetskraft måst anställas och bostaden erfordras för arbetets behöriga

uppehållande. Arbetets art tillmätes alltså av bostadsutredningen

ingen som helst betydelse. Enligt lagrådets mening måste lagstiftaren, om

han vill underlåta att taga parti för den ena eller andra sidan av de i

konflikten indragna, ansluta sig till bostadsutredningens grundsyn på frågan.

Bostadsutredningen har emellertid till sin bestämmelse i förevarande punkt

knutit en bevisregel, avsedd att till arbetarens förmån begränsa bestämmelsens

räckvidd, i det att den fordran uppställts att arbetsgivaren skall visa sig

hava med annan arbetare träffat arbetsavtal för den tid konflikten varar eller

för tid ej understigande tre månader. Mot denna regel hava från organisationerna

såväl å arbetsgivar- som arbetarsidan till synes befogade invändningar

framställts. Arbetsgivarna hava, uppenbarligen med utgångspunkt

från att inga skenavtal skola ifrågakomma, ansett det uppställda villkoret i

otillbörlig grad förringa arbetsgivarnas bevismöjligheter. Arbetarna hava å

andra sidan invänt, att den arbetsgivaren ålagda bevisskyldigheten knappast

utgör någon garanti mot missbruk genom skenavtal. Ingendera av dessa

invändningar lärer kunna frånkännas betydelse. Allteftersom skenavtal tillgripas

eller icke, verkar regeln till nackdel för arbetarna respektive arbetsgivarna.

I stället för att lita till en dylik till sina verkningar mer eller

mindre nyckfull bevisregel torde man kunna giva uttryck åt bostadsutredningens

tanke, nämligen att undantaget skall inträda endast då arbetsgivaren

för sitt företag har verkligt behov av bostaden, genom en regel av ungefärligen

det innehåll att vräkningsskyddet skall bortfalla örn annan arbetare

på grund av konflikten måste anställas för arbetets behöriga uppehållande

och erforderlig bostad annorstädes än i lägenheten icke utan avsevärd olägenhet

kan beredas denne. Det hemställes därför att förevarande stadgande

ändras i huvudsaklig överensstämmelse härmed.

I anledning av vad lagrådet anfört har departementschefen yttrat:

Jag kan väl icke finna, att en så snäv tolkning av stadgandet i remissförslaget,

som lagrådet synes lia förutsatt, är påkallad, men då tydligen

olika meningar kunna yppas örn stadgandets innebörd, anser jag det av lagrådet

berörda uttrycket i stadgandet böra förtydligas därhän, att arbetet skall

vara av beskaffenhet att ej utan synnerlig olägenhet kunna inställas under

konflikten. Jag hemställer alltså om ändring i lagförslaget i överensstämmelse

härmed.

I motionen II: 650 har på anförda skäl hemställts, att riksdagen måtte

besluta att 2 § e) skall erhålla följande lydelse:

»e) örn lägenheten erfordras till bostad åt annan arbetstagare, med vilken

överenskommelse angående arbete vid arbetsgivarens av konflikten berörda

företag träffats för den tid, konflikten varar, eller för bestämd tid, ej understigande

tre månader.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51. 7

Enighet torde — om man bortser från den ståndpunkt, som intagits i

motionen II: 654 — råda därom, att undantag från vräkningsskyddet enligt

huvudregeln i 1 § bör medgivas i sådana fall, då arbetsgivaren för sitt företag

har ett verkligt behov av den i konflikten indragne arbetstagarens bostad.

Beträffande spörsmålen huru starkt detta behov skall vara och huru detsamma

skall styrkas för att undantagsbestämmelsen skall bliva tillämplig

råda emellertid, såsom framgår av redogörelsen här ovan i utskottets utlåtande,

delade meningar.

I fråga örn förstnämnda spörsmål ansluter sig utskottet till den av lagrådet

uttalade åsikten att, örn man vill underlåta att taga parti för den ena

eller den andra sidan av de i konflikten indragna, ett stadgande bör införas

i lagen av det innehåll, som bostadsutredningen föreslagit. Ett antagande

av det i propositionen framlagda förslaget på denna punkt skulle enligt utskottets

mening i hög grad — framför allt vid konflikter inom jordbruket —

gynna arbetstagarna på arbetsgivarnas bekostnad.

För att styrka behovet av arbetskraft har av bostadsutredningen och i

motionen II: 650 föreslagits en relativt lättillämplig presumtionsregel av det

innehåll, att behov skall anses föreligga, örn överenskommelse angående

arbete vid arbetsgivarens av konflikten berörda företag träffats med annan

arbetstagare för den tid, konflikten varar, eller för bestämd tid, ej understigande

tre månader. Ehuru en sådan regel icke utesluter varje risk för

skenöverenskommelser, anser utskottet emellertid denna risk vara så pass

obetydlig, att ett stadgande, som innefattar nämnda regel, bör föredragas

framför såväl departementschefens som lagrådets förslag.

Utskottet får därför tillstyrka, att åt punkten e) i 2 § gives den avfattning,

som föreslagits i motionen II: 650.

Bestämmelserna i 2 § h).

bostadsutredningen har vidare föreslagit, att vad i 1 § av dess lagförslag

stadgats icke skall gälla, »örn arbetstagaren, sedan arbetet inställts i anledning

av konflikten, utnyttjar kvarboendet vid arbetsplatsen till sådan handling,

att han skäligen icke längre bör tillgodonjuta skydd mot vräkning enligt

denna lag».

Såsom exempel på dylik handling har bostadsutredningen nämnt trakassering

av arbetsvilliga, uppenbar vanvård av bostaden och skadegörelse å

annan arbetsgivarens egendom.

I fråga om denna undantagsbestämmelse har en av de sakkunniga, herr

Andersson i Löbbo, varit av skiljaktig mening. Då stadgandet syntes honom

onödigt, olämpligt och skadligt för det syfte, varom fråga vore, borde detsamma

utgå. De skäl, som reservanten anfört till stöd för sin ståndpunkt,

hava återgivits å sid. 42—43 i propositionen.

För innehållet i yttrandena över bostadsutredningens förslag, såvitt däri

förevarande undantagsbestämmelse behandlats, har redogörelse lämnats å

sid. 43—45.

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

Vid remissen till lagrådet Ilar departementschefen anfört, bland annat:

Denna undantagsbestämmelse har visserligen av det övervägande antalet

myndigheter och sammanslutningar vunnit tillstyrkan eller lämnats utan

anmärkning, men från åtskilliga håll lia ■— jämväl från dem som ansett

sig kunna tillstyrka förslaget i förevarande del — framställts väsentliga

erinringar mot bestämmelsen. Sålunda har särskilt från länsstyrelsernas

sida framhållits, att icke obetydliga svårigheter kunde vara förknippade

med avgörandet örn en handling skulle tillmätas i förslaget avsedd verkan

eller ej, och till följd härav befarades ojämnheter vid tillämpningen.

Dessa erinringar synas mig icke kunna frånkännas betydelse. Härtill kommer,

att handlingar, som här kunna komma ifråga — bortsett från sådana, som äro

att hänföra till vanvård av lägenheten — torde, örn de äro av någon betydelse,

kunna föranleda straffansvar. För en arbetare, som begår en dylik handling,

bör den därmed förenade straffpåföljden vara tillfyllest. Han bör icke därjämte

drabbas av förlust av bostaden. Med hänsyn härtill anser jag, att åt

stadgandet bör givas en avfattning, som begränsar dess tillämpning till sådana

handlingar efter arbetsinställelsen, som kunna anses innefatta uppenbar vanvård

av lägenheten. Av ett stadgande med detta innehåll torde följa, att vräkningsskydd

ej må åtnjutas av arbetare, som har hyresavtal angående lägenheten

men förverkat sin hyresrätt på den grund, att han efter arbetsinställelsen

gjort sig skyldig till uppenbar vanvård av lägenheten. Till undvikande av

tvistigheter rörande mindre väsentliga försumligheter av arbetaren i fråga örn

vården av lägenheten har det synts mig nödigt fordra att vanvården för att

kunna tillmätas betydelse skall vara uppenbar.

Enligt det remitterade förslaget skulle förevarande undantagsbestämmelse

i enlighet med vad sålunda anförts hava följande lydelse:

»h) örn lägenheten efter konfliktens inträde uppenbarligen vanvårdats.»

Lagrådet har anfört:

Att, på sätt i det remitterade förslaget skett, inskränka förevarande

undantag till att avse allenast det fall att lägenheten efter konfliktens

inträde uppenbarligen vanvårdats kan lagrådet icke finna riktigt. Å andra

sidan torde icke kunna förnekas att stadgandet med den obestämda avfattning

bostadsutredningen förordat skulle i tilliimpningen vålla de exekutiva

myndigheterna svårigheter. Bostadsutredningen har såsom exempel

på sådan otillbörlig handling av arbetaren som med det av utredningen

föreslagna stadgandet avses angivit trakassering av arbetsvilliga, uppenbar

vanvård av lägenheten och skadegörelse å annan arbetsgivarens egendom.

Det synes lagrådet kunna ifrågasättas örn icke, i viss anslutning härtill,

stadgandet lämpligen kunde givas det innehåll, att arbetstagaren efter

konfliktens inträde genom uppenbar vanvård eller annorledes grovt åsidosatt

honom såsom innehavare av lägenheten åvilande förpliktelser eller ock

stört ordningen på arbetsplatsen.

I anledning av vad lagrådet anfört har departementschefen yttrat:

Mot att utvidga undantagsbestämmelsen till att omfatta alla de fall,

arbetaren grovt åsidosatt honom såsom innehavare av lägenheten åvilande

förpliktelser, synes mig intet vara att erinra. Däremot kan jag ej finna

tillrådligt att biträda den ytterligare utvidgning av bestämmelsen som lagrådet

ifrågasatt. Undantag torde därför böra stadgas endast för de fall,

arbetaren genom uppenbar vanvård eller annorledes grovt åsidosatt honom

såsom innehavare av lägenheten åvilande förpliktelser.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51. 9

I motionen II: 650 har hemställts, att riksdagen måtte besluta, att 2 § li)

skall erhålla följande lydelse:

»h) örn arbetstagaren efter konfliktens inträde genom uppenbar vanvård

eller annorledes grovt åsidosatt honom såsom innehavare av lägenheten

åvilande förpliktelser eller ock stört ordningen på arbetsplatsen.»

I propositionen har föreslagits att undantag från tillämpningen av 1 §

bör stadgas för det fall, att arbetaren genom uppenbar vanvård eller annorledes

grovt åsidosatt honom såsom innehavare av lägenheten åvilande förpliktelser.

Det synes emellertid utskottet klart, att även andra fall kunna

förekomma, då arbetstagarens uppträdande varit sådant, att han icke bör

äga rätt att kvarbo i lägenheten. Bostadsutredningen har i sitt lagförslag

givit uttryck åt sistnämnda uppfattning. Det stadgande i sådant hänseende,

som föreslagits av bostadsutredningen, synes emellertid, på sätt lagrådet

framhållit, vara alltför obestämt. En lämplig formulering har enligt utskottets

mening funnits av lagrådet och framförts i motionen II: 650. Utskottet tillstyrker

på grund härav, att punkten h) erhåller den i nämnda motion föreslagna

utformningen.

Rubrik och övergångsbestämmelser.

I fråga örn lagens rubrik samt övergångsbestämmelserna har utskottet intet

att erinra.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att det i förevarande

proposition framlagda lagförslaget icke kunnat i oförändrat

skick antagas, måtte, med bifall till den i motionen II: 650

gjorda hemställan, för sin del antaga följande.

(Kungl. Majis förslag.) (Utskottets förslag.)

L ag
oni

skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har arbetsgivare hos domstol, överexekutor eller skiljemän framställt

yrkande örn vräkning av arbetstagare från lägenhet som upplåtits åt honom

på grund av hans arbetsanställning, och upplyses att arbetstagaren deltager

i strejk vid arbetsgivarens företag eller att han är föremål för lockout från

arbetsgivarens sida, må yrkandet, ändå att arbetstagaren befinnes skyldig att

avflytta från lägenheten, i avbidan på konfliktens avveckling icke bifallas

förrän tre månader förflutit från det han i anledning av konflikten upphörde

med arbetet.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 51.

Utskottet.

Utskottet.

1199 86 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr Öl.

(Kungl. Majlis förslag.)

(Utskottets förslag.)

2§-

Yad i 1 § sägs skall ej gälla,

a) om arbetstagaren är i arbetsgivarens kost;

b) örn arbetsavtalet ingåtts för bestämd tid utan att viss uppsägningstid

avtalats eller skall anses avtalad, samt den i arbetsavtalet stadgade tiden

gått till ända;

c) örn arbetsavtalet upphört på grund av uppsägning som verkställts före

konflikten och som uppenbarligen icke äger samband med denna;

d) örn arbetstagaren befunnits skyldig att avflytta från lägenheten på grund

av dröjsmål med erläggande av hyra som utgår i penningar;

e) örn lägenheten oundgängligen er- e) örn lägenheten erfordras till bofordras

för utförande av det arbete som stad åt annan arbetstagare, med vilken

överenskommelse angående arbete vid arbetsgivarens

av konflikten berörda företag

träffats för den tid, konflikten varar,

eller för bestämd tid, ej understigande

tre månader;

åvilat arbetstagaren eller för beredande

av bostad åt den som utför* nämnda

arbete, allt under förutsättning att arbetet

är av beskaffenhet att ej utan

synnerlig olägenhet kunna inställas under

konflikten;

f) örn arbetstagaren, efter det hans rätt att nyttja lägenheten upphört,

vägrat avflytta till annan tjänlig och på skäliga villkor upplåten bostad i

orten, som beretts honom genom arbetsgivarens försorg;

g) örn arbetstagaren dröjt med erläggande av sådan ersättning som omförmäles

i 3 § utöver sju söckendagar efter förfallodagen, och vad sålunda

ligger honom till last icke finnes vara av ringa betydenhet; eller

h) örn arbetstagaren efter konflik- h) örn arbetstagaren efter konfliktens

inträde genom uppenbar vanvård tens inträde genom uppenbar vanvård

eller annorledes grovt åsidosatt honom

såsom innehavare av lägenheten åvilande

förpliktelser.

eller annorledes grovt åsidosatt honom

såsom innehavare av lägenheten åvilande

förpliktelser eller ock stört ordningen

på arbetsplatsen.

3§-

För den tid arbetstagaren nyttjar lägenheten, efter det hans rätt enligt

avtal upphört, är han pliktig att till arbetsgivaren utgiva ersättning. Sådan

ersättning skall, där förut hyra för lägenheten beräknats helt i penningar,

utgå med belopp och å tid som därutinnan kan hava varit bestämd och

eljest i efterskott var fjortonde dag med belopp motsvarande hyran för

liknande bostäder i orten. Kan utredning örn sådan hyra ej vinnas, bestämmes

ersättningen i händelse av tvist med ledning av det värde som i

orten åsatts bostadsförmån av motsvarande beskaffenhet vid senaste taxering

för inkomst eller förmögenhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51. 11

B. att motionen II: 654 icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 27 maj 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

IVAR ÖSTERSTRÖM.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Frändén, Sigfrid Hansson, Gustaf Tamm, Sam

Larsson, Hagman, P. Sandström, Norman och Holstenson *;

från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Wallerius, Johanson i Hallagården,

Olovson i Västerås, Sandström i Sollefteå, Molander och Hermansson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Sigfrid Hansson, Hagman, Norman, Hage, Olovson i Västerås,

Molander och Hermansson, som ansett, att utskottets yttrande bort erhålla

följande lydelse:

»Utskottet har funnit starka skäl tala för en lagstiftning till skydd mot

vräkning som påtryckningsmedel vid arbetskonflikter och ansluter sig därför

till den av departementschefen i propositionen uttalade uppfattningen, att

en sådan lagstiftning nu bör komma till stånd. Då lagförslagets utformning

ej heller givit anledning till någon erinran, har utskottet funnit sig böra

tillstyrka detsamma. Enligt utskottets mening kan en lagstiftning i överensstämmelse

med föreliggande förslag förväntas komma att bereda arbetstagare

erforderligt skydd för hemmet under pågående arbetskonflikt, utan att arbetsgivarens

rätt därför trädes för nära. Utskottet avstyrker därför de i ämnet

väckta motionerna.

Under åberopande av vad som sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;

samt

B. att motionerna II: 650 och II: 654 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1936:332 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter. a1 i texten