Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsammaste åtgärder i syfte att skärpa kontrollen över främlingsinvasionen i främsta rummet avseende: 1) en centralisering av kontrollväsendet; 2) införande av ökat passviseringstvång; samt 3) skärpning av straffbestämmelserna för underlåtenhet att fullgöra den i kungörelsen den 11 november 1927

1936-05-29 · 72 sidor, varav 63 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 63 av 72 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1936:53, Skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsammaste åtgärder i syfte att skärpa kontrollen över främlingsinvasionen i främsta rummet avseende: 1) en centralisering av kontrollväsendet; 2) införande av ökat passviseringstvång; samt 3) skärpning av straffbestämmelserna för underlåtenhet att fullgöra den i kungörelsen den 11 november 1927

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

1

Nr 53.

Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1936 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändringar i

lagen om utlännings rätt att här i riket vistas m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft sju inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna

i första kammaren nr 32 och nr 33, båda av herr Bagge m. fl., samt nr 284

av herrar Branting och Fredrik Ström ävensom motionerna i andra kammaren

nr 114 och nr 115, båda av herr Skoglund m. fl., nr 603 av herr Jacobsson

m. fl. samt nr 604 av fru Gustafson.

I motionerna 1:32 och II: 114, vilka äro likalydande, bär hemställts, att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsammaste åtgärder

i syfte att skärpa kontrollen över främlingsinvasionen i främsta rummet

avseende: 1) en centralisering av kontrollväsendet; 2) införande av ökat

passviseringstvång; samt 3) skärpning av straffbestämmelserna för underlåtenhet

att fullgöra den i kungörelsen den 11 november 1927 (S. F. S. 333)

stadgade anmälningsplikten.

Motionerna I: 33 och II: 115, vilka äro likalydande, utmynna i en hemställan,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn skyndsam

utredning om genomgående revision i viss i motionerna antydd riktning av

alla gällande bestämmelser angående utlännings rätt att här i riket idka handel

och driva näring ävensom angående kontrollen över här arbetande utländska

handelsresande, ävensom att Kungl. Majit vid prövning av ansökningar

om svenskt medborgarskap måtte beakta vissa anmärkningar, som

framställts i motionerna.

I motionerna 1:284 och 11:604, vilka äro likalydande, har hemställts, att

riksdagen, med beaktande av vissa i motionerna angivna önskemål och riktlinjer,

avseende lagbestämmelser rörande politiska flyktingar, måtte i skrivelse

till Kungl. Majit hemställa om revision av lagen den 2 augusti 1927 om

utlännings rätt att här i riket vistas jämte därmed sammanhängande författningar.

Beträffande innehållet i den svenska lagstiftning, som borde tillskapas i

ämnet, har i dessa motioner anförts, bland annat:

1) I lagen om utlännings rätt att här i riket vistas borde först och främst

begreppet »politisk flykting» erkännas och fixeras och i samband härmed

asylrättens princip bliva klart fastslagen. Till närmare klargörande av ifrågavarande

önskemål formuleras antydningsvis följande paragraftext:

»Utlänning, som är politisk flykting, varmed förstås person, som på grund

av politiska, konfessionella eller raspolitiska skäl tvingats till emigration från

sitt hemland, skall icke hindras inkomma i riket, även örn han saknar pass

eller annan legitimationshandling. Sådan utlänning skall genom polismyn
Bihang

lill riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avil. Nr 53. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

dighets försorg beredas tillfälle erhålla uppehållstillstånd och särskild legitim

mationshandling.»

2) I utlänningslagens 2:a kapitel, som handlar »om utlännings uppehåll i

riket» borde finnas en bestämmelse av följande ungefärliga lydelse:

»Politisk flykting må beviljas uppehållstillstånd så länge emigrationsgrunden

består, eller till dess han av egen fri vilja vill avresa till annat land. Medellösa

politiska flyktingar skola beviljas sådant uppehållstillstånd kostnadsfritt.

»

3) Beträffande utlänningslagens 3:e kapitel, som avhandlar utlännings

rätt till arbetsanställning här i riket, hävdas, att politiska emigranter från diktaturens

länder icke såsom nu vanligen sker skola hindras och motas att söka

livnära sig genom eget hederligt och produktivt arbete, blott därför att inom

ifrågavarande arbetsområde eventuellt någon arbetslöshet råder. Ej heller

böra dylika utlänningar förhindras, örn de så önska, att vid härvarande högskolor

fortsätta sina avbrutna universitetsstudier.

4) I utlänningslagens sjätte kapitel, »Om utlännings utvisning från riket»,

stadgas bland annat att K. B. må förordna om utvisning av främmande lösdrivare.

Det synes önskvärt, att någon bestämmelse med följande innehåll

inflyter:

»Vad som i 31 § första stycket sägs om lösdriveri eller bettlande må icke

äga tillämpning på politisk flykting, som nödgas vända sig till enskilda eller

organisationer för erhållande av hjälp till försörjning.»

5) I utlänningslagens 24, 30 och 36 §§ stadgas, att utlänning, som skall avvisas

eller utvisas, icke må befordras till sitt hemland, där han gör sannolikt,

att han »skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott». En adekvatare och

mera verklighetsbetonad bestämmelse skulle vara den, att utlänning icke må

återsändas till sitt hemland i de fall, där »han sannolikt skulle tilltalas, straffas

eller på annat sätt förföljas av politiska skäl».

6) Slutligen fästes uppmärksamheten på nuvarande lagens bestämmelser

angående polismyndighets »föreläggande» för flykting att inom viss tid lämna

landet. Någon möjlighet att överklaga sådant föreläggande hos högre myndighet

föreligger icke. I stället har vederbörande utlänning, om han icke kan

resa, blott att avvakta Konungens befallningshavandes utvisningsbeslut, vilket

följer automatiskt, för det fall att föreläggandet icke efterkommes. Den

sålunda tillkomna utvisningen kan gå i verkställighet, oavsett att den icke

vunnit laga kraft, varför rätten att överklaga beslutet uppenbarligen kan

bliva illusorisk. Rätten att hos Konungen överklaga K. B:s utvisningsbeslut

är förvisso värdefull, men å andra sidan synes den rättegångsordning

knappast idealisk, där den egentliga utredningen i saken i praktiken kan

förebringas och beaktas först i högsta instans, och där denna högsta instans

icke kan bringa rättelse i saken utan att upphäva K. B:s redan fattade beslut.

1 ett icke ringa antal fall lia ju under dessa förhållanden de andragna synpunkterna

kunnat beaktas allenast på så sätt, att utvisningsbeslutet fått

stå fast, men att vederbörande utlänning icke desto mindre tillåtits kvarstanna.

Slutligen har i motionen II: 603 föreslagits, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t ville begära skyndsam utredning om behovet av en reviderad

svensk invandringslag, vilken bland annat borde upptaga vissa skärpningar

av nu gällande kontrollbestämmelser för avhjälpande av brister i nu gällande

system, vilka i motionen påpekats, ävensom biologisk invandringskontroll,

varjämte statsmakterna skulle övervaka, att invandringskontrollen så handhades,

att endast med oss i nationalitetshänseende närstående invandrare tilllätes

inkomma i riket.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

3

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,

hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av socialstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelsen

i Malmöhus län och statspolisintendenten. Utskottet har därjämte lämnat

Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare och Sveriges köpmannaförbund

tillfälle att yttra sig över motionerna. Yttranden hava inkommit

från nämnda myndigheter och sammanslutningar. Vid länsstyrelsens

i Malmöhus län yttrande hava bilagts yttranden av poliskammaren i

Malmö, kriminalpolisen i samma stad samt poliskammaren i Hälsingborg.

Samtliga yttranden finnas såsom bilagor A—G fogade vid detta utlåtande.

Gällande bestämmelser.

Utlännings rätt att vistas i riket och här innehava arbetsanställning.

Lag om utlännings rätt att här i riket vistas, den s. k. invandringslagen,

antogs av 1927 års riksdag och utfärdades den 2 augusti 1927 (S. F. S. 333/

1927) att gälla från och med den 1 januari 1928 till och med den 31 december

1932. Enligt lag den 13 maj 1932 (S. F. S. 134/1932) skall 1927 års lag

äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1937.

Med stöd av vissa i invandringslagen givna bestämmelser har Kungl. Maj:t

den 11 november 1927 utfärdat en kungl, kungörelse med vissa föreskrifter i

anledning av lagen örn utlännings rätt att här i riket vistas (S. F. S. 411/1927,

ändr. genom kungörelserna 53/1928, 107/1929, 379/1929, 72/1930, 140/1930,

193/1931, 299/1931, 551/1932 och 623/1934). Enligt kungörelse den 9 december

1932 skall 1927 års kungörelse äga fortsatt giltighet till och med den

31 december 1937.

Utlännings inresa.

Beträffande utlännings inresa stadgas i lagen (1 § första stycket), att utlänning,

som ankommer till riket, skall vara försedd med pass eller annan

legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla såsom

pass. Enligt 10 § 1 mom. i kungörelsen är befrielse från skyldigheten att

innehava pass medgiven för, bl. a., norsk medborgare, tillhörande befolkningen

å norskt område nära gränsen till Sverige, under förutsättning av ömsesidighet,

för vistelse i motsvarande svenskt gränsområde under högst tre dagar,

därvid dock skall företes av vederbörande norsk myndighet utfärdat intyg

om nationalitet och hemvist, ävensom dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare,

som innehar nordiskt resekort, jämte hans hustru och barn under

femton år, därest de åtfölja honom och äro namngivna å kortet, för vistelse

här i riket under högst sex månader från dagen för kortets utfärdande och

med förbehåll av vederbörligt uppehållstillstånd, där sådant erfordras. Från

skyldigheten att vara försedda med pass eller annan legitimationshandling

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

äro enligt 10 § 2 moni. i kungörelsen befriade dels kvinna, som på grund av

födseln varit svensk medborgare men genom äktenskap med utländsk man

förlorat sitt svenska medborgarskap utan att bliva medborgare i annat land,

för vistelse här i riket under högst sex månader, där hon ej dessförinnan

återvunnit svenskt medborgarskap, dels ock dansk, finsk, isländsk eller norsk

medborgare, som ankommit till riket från Köpenhamn eller Helsingör över

hamn eller flyghamn vid Öresund (sträckan Malmö—Kullen och Ven) eller

från Bornholm över Ystad eller Simrishamn eller ock från Köpenhamn eller

Fredrikshamn över Göteborg, för vistelse här i riket under högst tre månader,

där ej vistelsen avser arbetsanställning.

Enligt 1 § andra stycket i lagen skall legitimationshandling vara försedd

med påteckning av svensk myndighet (visering), där Konungen det förordnar.

Härom stadgas i 12 § 1 mom. i kungörelsen, att hemlandspass skall

vara viserat, där ej innehavaren är dansk, norsk, isländsk, belgisk, brittisk,

finsk, fransk, italiensk, japansk, liechtensteinsk, luxemburgsk, nederländsk,

portugisisk, schweizisk, spansk, tjeckoslovakisk, tysk eller österrikisk undersåte

eller undersåte i Amerikas förenta stater. Visering skall meddelas för

viss tid (19 § i kungörelsen). Över beslut i ärende rörande visering får

klagan icke föras (25 § i kungörelsen).

I lagens 2 § gives den allmänna bestämmelsen, att, om utlänning här i

riket ämnar utöva verksamhet, varför jämlikt särskilda regler i lagen (13 och

14 §§) arbetstillstånd erfordras, bevis om sådant tillstånd skall finnas å legitimationshandlingen,

såframt denna icke är försedd med visering, som innefattar

sådant tillstånd.

Utlänning skall enligt lagens 3 § omedelbart vid sin ankomst till riket uppvisa

sin legitimationshandling för polismyndighet i den ort, dit han först anländer

från utlandet. Han skall jämväl meddela de upplysningar, som polismyndigheten

begär, och är vidare skyldig att på anfordran personligen inställa

sig hos polismyndigheten.

Enligt 36 § i kungörelsen skall utlänning vid ankomsten till riket för polismyndigheten

i ankomstorten meddela skriftlig uppgift enligt formulär, som

fastställes av chefen för justitiedepartementet. Denna föreskrift äger emellertid

icke tillämpning i fråga om den, som ej är skyldig att vara försedd

med pass eller annan legitimationshandling, som skall gälla såsom pass,

samt ej heller beträffande dansk, finsk, isländsk eller norsk undersåte. —

Enligt det av chefen för justitiedepartementet senast (den 17 december 1934)

fastställda formuläret jämlikt 36 § i kungörelsen skall uppgift av utlänning

lämnas om fullständigt namn (skrivet med stora bokstäver och tryckstil),

yrke, nationalitet, födelsetid och födelseort, tiden för vistelsen i Sverige samt

huruvida avsikten är att taga arbetsanställning i Sverige. Uppgiften skall

vidare förses med utlänningens egenhändiga namnteckning.

Då utlänning för polismyndighet i ankomstorten uppvisar sin legitimationshandling,

skall polismyndigheten jämlikt 37 § i kungörelsen förse handlingen

med anteckning om dagen för ankomsten samt örn numret å den i 36 § omförmälda

skriftliga uppgiften. Vid avresa till utlandet skall utlänning upp
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

5

visa sin legitimationshandling för polismyndighet i den ort, där han lämnar

riket (12 § i lagen). Då utlänning lämnar riket, skall polismyndighet (42 §

i kungörelsen) förse hans legitimationshandling med anteckning om dagen

för avresan, samt, där handlingen enligt 37 § försetts med nummer, göra

anteckning om numret och dagen för avresan ävensom om utlänningens

namn och födelsetid. Av utlänningar jämlikt 36 § lämnade skriftliga uppgifter

samt uppgift örn anteckning, varom 42 § stadgar, skola av polismyndigheten

varje onsdag och lördag insändas till polismästaren i Stockholm (45

och 47 §§). — Uppgifterna samlas för verkställande av kontroll å den s. k.

polisbyrån för övervakande av utlänningar i riket.

Utlännings uppehåll i riket.

Om utlännings uppehåll i riket stadgas i lagens 4—12 §§. Enligt 7 § äger

utlänning icke uppehålla sig här i riket över tre månader utan särskilt tillstånd

(uppehållstillstånd), med mindre visering för honom fortfarande gäller.

Undantag härifrån är stadgat beträffande utlänning, som på grund av födseln

varit svensk medborgare, ävensom dennes make och ogifta barn i äktenskap

under tjuguett år, vilka utan sådant tillstånd få vistas härstädes intill

sex månader från ankomsten. Uppehållstillstånd meddelas av socialstyrelsen

(8 §). I ärende angående sådant tillstånd skall yttrande avgivas av

K. B. i det län, där utlänningen vistas, eller, om han befinner sig utom riket,

av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig meddela visering. Uppehållstillstånd

skall meddelas för viss tid. Vad i 8 § stadgas skall enligt 9 §

äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut rörande förlängning av tiden

för uppehållstillstånd. Enligt 10 § skall vid bedömande såväl huruvida

uppehållstillstånd skall meddelas eller tiden därför förlängas som ock vilken

tid tillståndet eller förlängningen skall avse skälig hänsyn tagas, förutom till

omständigheterna i övrigt, särskilt till längden av den tid utlänningen utan

längre avbrott vistats i riket. — Över beslut i ärende rörande uppehållstillstånd

får klagan icke föras (11 §). Det åligger socialstyrelsen att omedelbart underrätta

polismästaren i Stockholm och polismyndighet å andra orter örn meddelade

eller vägrade uppehållstillstånd (46 § i kungörelsen).

I förevarande sammanhang må omnämnas, att enligt 27 § i lagen i beslut

om utlännings förpassning ur riket må förordnas, att utlänningen icke äger

återvända, med mindre han, där visering ej erfordras, före ankomsten till

riket erhållit uppehållstillstånd. — De bestämmelser angående anmälningsskyldighet,

som kunna finnas nödiga för utlänningars övervakande, äger

enligt 5 § i lagen Konungen meddela.

Beträffande ansökan örn uppehållstillstånd stadgas i den av Kungl. Maj:t

utfärdade 1927 års kungörelse (26 §) att sådan skall ingivas, om utlänningen

befinner sig utom riket, till svensk beskickning eller viseringsberättigat

svenskt konsulat och i annat fall till länsstyrelsen i det län eller polismyndigheten

i den ort, där utlänningen vistas. Ansökan får jämväl ingivas till

socialstyrelsen. -—- Ilar ansökan örn uppehållstillstånd inkommit till polismyndighet,

åligger det polismyndigheten att med eget yttrande översända

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

densamma till länsstyrelsen (27 §). Länsstyrelse skall översända till densamma

inkomna ansökningar — de direkt till länsstyrelsen ingivna sedan

polismyndighetens yttrande infordrats — till socialstyrelsen. Beträffande

ansökningar, som inkommit direkt till socialstyrelsen, skola länsstyrelses

och polismyndighets yttranden infordras (29 §). — Beträffande förlängning av

uppehållstillstånd skola samma regler gälla.

I fråga om anmälningsskyldighet beträffande utlännings vistelse i riket

stadgas i 1927 års kungörelse bl. a. (38 §), att en var som, utan att driva

gästgiverirörelse eller sådan rörelse, varom förmäles i stadgan angående

hotell- och pensionatrörelse, mot eller utan vederlag i sin bostad eller annan

lägenhet mottager utlänning till härbärgerande, är pliktig att omedelbart avfordra

honom uppgift om fullständigt namn, yrke eller titel, födelseort, födelsetid,

nationalitet och hemort ävensom örn den ort inom eller utom riket,

varest han senast uppehållit sig. Innan utlänning lämnar lägenheten, skall

tillika avfordras honom uppgift, huruvida han ämnar kvarstanna å vistelseorten,

ävensom, därest så ej är fallet, örn den ort, till vilken han närmast ämnar

begiva sig. Inom tolv timmar efter utlännings ankomst till sådan lägenhet,

som i 38 § omnämnts, skall den, som mottagit honom till härbärgerande,

därom till polismyndigheten i orten ingiva skriftlig anmälan, upptagande de

av utlänningen lämnade uppgifterna. Skriftlig anmälan om utlännings avresa

jämte uppgift örn utlänningens kvar stannande å vistelseorten eller den

ort, dit han förklarat sig ämna närmast avresa, skall av vederbörande ingivas

till polismyndigheten om möjligt så tidigt, att nämnda anmälan kommer

denna myndighet tillhanda inom tolv timmar efter det utlänningen lämnat

lägenheten (40 §). Anmälningarna skola göras å formulär (registerkort),

som utan avgift tillhandahållas av polismyndighet (41 §).

Uraktlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet, som i 1927 års lag

eller med stöd därav är föreskriven, straffes han med böter (38 § i lagen).

Detsamma gäller (enligt 39 §) örn utlänning i annat avseende (med visst undantag)

uraktlåter att ställa sig givna föreskrifter till efterrättelse samt om

någon mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet

eller i ansökningsärende.

I kungl, stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse

föreskrives i avd. III en anmälningsskyldighet beträffande utlänningar, som

motsvarar den här ovan omförmälda för härbärgerare av utlänningar gällande.

Jämväl här stadgas bötesstraff för underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet.

Anmälningar av ovan angivet slag, som inkommit till polismyndigheten,

skola varje onsdag och lördag av polismyndigheten i avskrift insändas till

polismästaren i Stockholm (45 §).

Enligt övergångsbestämmelserna till 1927 års lag skall beträffande utlänning,

som inkommit hit före utgången av februari månad 1927 och för vars

rätt att vistas härstädes enligt äldre författning icke erfordrades visering eller

uppehållsbok, vad i 1927 års lag stadgas om skyldighet att vara försedd med

uppehållstillstånd icke äga tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

7

I ett den 21 december 1934 utfärdat cirkulär till länsstyrelserna angående

vissa åtgärder avseende kontrollen över utlänningars vistelse i riket (S. F. S.

625/1934) har Kungl. Maj:t i ändamål att erhålla bättre kontroll över utlänningars

vistelse i riket anbefallt dels Överståthållarämbetet att genom särskilda

polisbyrån i Stockholm för övervakande av utlänningar noggrant övervaka

att tiden för den utlänning i 7 § invandringslagen medgivna tillståndsfria vistelse

i riket icke överskrides utan att ansökning om uppehållstillstånd dessförinnan

gjorts, därvid vid bedömande av skyldigheten att utverka dylikt

tillstånd beaktas, att, där ej särskilda förhållanden annat föranleda, såsom

avbrott i vistelsen icke bör anses uppehåll i utlandet av kortare varaktighet

än sex månader i följd, dels ock länsstyrelserna att förständiga underlydande

polismyndigheter att noggrant tillse, att gällande bestämmelser om anmälan

till polismyndighet beträffande utlännings ankomst och avresa iakttagas av

dem som härbärgera utlänningar. I samma cirkulär fäste Kungl. Maj:t vidare

länsstyrelsernas uppmärksamhet på den ovan återgivna bestämmelsen

i 27 § invandringlagen.

Beträffande spörsmålet örn den s. k. asylrätten kommer redogörelse att

lämnas under särskild rubrik här nedan (sid. 12—15).

Utlännings rätt till arbetsanställning.

13—18 §§ i 1927 års lag innehålla bestämmelser om utlännings rätt till

arbetsanställning. Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd — arbetstillstånd

— här i riket antaga eller innehava anställning i annans tjänst — arbetsanställning

— med mindre för honom gäller visering, som innefattar tillstånd

därtill (13 §). Utlänning äger ej heller att utan arbetstillstånd här i

riket utöva verksamhet, som föranledes av tjänsteanställning utomlands i

annan egenskap än såsom handelsresande, med mindre för honom gäller visering,

som i 13 § sägs (14 §). Vad i lagen stadgas om arbetsanställning gäller

även nyss nämnd verksamhet. Enligt 15 § första stycket meddelas arbetstillstånd

av socialstyrelsen. I ärende angående sådant tillstånd skall socialstyrelsen

(enligt 15 § andra stycket), där ej ärendet är av synnerligen

brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligga, inhämta utlåtande

från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen

skall innehavas, ävensom bereda sammanslutningar av arbetsgivare

eller arbetare inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att uttala sig. Arbetstillstånd

skall meddelas för viss tid och skall avse visst slag av arbete. Bevis

om arbetstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen. Nu omförmälda

bestämmelser äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut rörande förlängning

av tiden för arbetstillstånd (16 §). Socialstyrelsen äger återkalla

arbetstillstånd, när särskilda skäl därtill föreligga (17 §). Klagan får icke

föras över socialstyrelsens beslut i ärende rörande arbetstillstånd (18 §). Örn

utlänning överträder bestämmelserna i 13 och 14 §§ straffes han med böter

(38 §). Detsamma gäller i fråga örn den, som anställer utlänning i sin tjänst,

utan att denne jämlikt 13 § är berättigad att antaga anställningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

Ifall ansökan om visering jämväl avser rätt till arbetsanställning, som avses

i 13 och 14 §§ i lagen, skall viseringsmyndigheten enligt 17 § i 1927 års kungörelse

inhämta yttrande från socialstyrelsen. Bestämmelserna i 15 § andra

stycket i lagen skola äga tillämpning även i fråga om dylikt yttrande. Visering

medför ej rätt till arbetsanställning, med mindre viseringen innefattar

uttryckligt tillstånd därtill (20 § i kungörelsen).

Ansökan om arbetstillstånd skall (33 § i kungörelsen) ingivas till polismyndigheten

i den ort, där anställningen skall ske. Om utlänningen befinner

sig utom riket, får ansökan jämväl ingivas till svensk beskickning eller

viseringsberättigat svenskt konsulat. Ansökan skall av den myndighet, till

vilken den ingivits, översändas till socialstyrelsen. Ansökan får jämväl insändas

direkt till socialstyrelsen. I ansökan örn arbetstillstånd skola angivas

de grunder, varå ansökningen stödes, och den tid utlänningen uppehållit sig

här i riket. Vidare skola, där så kan ske, uppgifter lämnas örn anställningen

eller dess art, örn arbetsgivaren, huruvida och på vilka skäl ansökan stödes

av arbetsgivare, samt om erbjudna arbets- och lönevillkor. Utlänningens legitimationshandling

skall i allmänhet fogas vid ansökan (33 §). Samma regler,

som nu omnämnts, gälla även beträffande förlängning av tiden för arbetstillstånd

(35 §).

Då fråga är örn arbetsanställning för utlänning skall den, som anställer

honom i sin tjänst, inom tolv timmar lämna skriftlig uppgift till polismyndigheten

i orten örn anställningen eller dess art och tiden för anställningens början.

Även beträffande upphörande av utlännings anställning skall skriftlig

uppgift lämnas (40 §). Uppgifterna skola lämnas å formulär (registerkort),

som tillhandahållas av polismyndigheten. Uppgifter enligt 40 § skola ingivas

till polismyndigheten om möjligt inom tolv timmar efter det utlänningen

lämnat arbetsanställningen. Inkomna uppgifter skola i avskrift översändas

till polismästaren i Stockholm (45 §). Även dessa uppgifter samlas å polisbyrån.

Enligt 46 § åligger det socialstyrelsen att omedelbart underrätta polismästaren

i Stockholm och polismyndighet i andra orter om meddelade eller

vägrade arbetstillstånd samt örn återkallelser av arbetstillstånd. Underrättelse

om viseringar eller återkallelser därav skola också från utrikesdepartementet

varje onsdag och lördag insändas till polismästaren i Stockholm samt,

där viseringen jämväl innefattar rätt till arbetsanställning, till socialstyrelsen.

Slutligen må omnämnas, att i övergångsbestämmelserna till 1927 års lag

föreskrives, att, om utlänning vid lagens ikraftträdande (den 1 januari 1928)

innehade arbetsanställning utan att enligt äldre författning visering eller arbetstillstånd

erfordrades, utlänningen skulle anses hava erhållit arbetstillstånd

gällande tills vidare.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att Konungen enligt 51 § i 1927

års lag i visst fall eller mera stadigvarande äger medgiva undantag från stadgandena

i 1—4, 7, 13 och 14 §§ för vissa grupper av utlänningar. Rätten att

i visst fall medgiva undantag från stadgandena i 2, 13 och 14 §§ kan efter

Konungens bemyndigande få utövas av socialstyrelsen. Med stöd av denna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

9

bestämmelse i 51 § hava föreskrifter om vissa mindre omfattande undantag

för utlänningar från skyldigheten att vara försedda med arbetstillstånd av

Kungl. Majit meddelats i ett cirkulär till socialstyrelsen och länsstyrelserna

av den 30 augusti 1935. Sådant undantag gäller bl. a. för montör eller teknisk

instruktör, som styrker att han har att utföra brådskande arbete i samband

med uppsättning eller reparation av maskiner eller dylikt. Samma cirkulär

innehåller även bemyndigande för socialstyrelsen att i två olika fall

befria utlänningar från skyldighet att vara försedda med arbetstillstånd,

nämligen dels för en tid av högst en månad i fråga om konstnärlig yrkesutövare

ävensom professionell idrottsutövare, inkallade för gästspel eller idrottsutövning,

oda dels för en tid av högst 14 dagar beträffande person, som inreser

i riket i och för arbetsanställning, där av annan anledning än den, som

föreligger i fråga örn montörer m. fl., synnerlig brådska är för handen.

Avvisning av utlänning, som ankommer till riket.

I fjärde kapitlet av 1927 års lag (19—24 §§) givas regler om att utlänning

under vissa förhållanden kan avvisas av polismyndighet. Detta kan ske bl. a.

beträffande utländska zigenare, bettlare samt för vissa brott dömda personer,

men vidare även i fråga om utlänning, som ankommer till riket för att söka

sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet att här

ärligen vinna sin försörjning (19 §). Vidare må utlänning vid ankomsten till

riket eller omedelbart därefter avvisas av polismyndighet, bl. a. örn han ej är

försedd med vederbörlig legitimationshandling (21 §). Klagan över avvisningsbeslut

får föras hos K. B. (22 §). Klagotiden är trettio dagar efter det

att besked angående avvisningen tillställts den avvisade. Över K. B:s beslut

rörande avvisning får klagan icke förås (23 §). Avvisning skall emellertid

gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär (24 §). Avvisad person

skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg föras ur riket.

Den avvisade bör befordras till det land, varifrån han ankommit hit, om ej

annat föranledes av särskilda skäl, såsom att landet är avlägset eller att han

utvisats därifrån eller att han där sannolikt skulle tilltalas eller straffas för

politiskt brott.

Utlännings förpassning ur riket.

Om utlännings förpassning ur riket stadgas i femte kapitlet i lagen (25—■

30 §§). Förpassning kan äga rum, om utlänning (vilken saknar vederbörlig

legitimationshandling), som kvarbliver efter utgången av den tid, han äger

rätt att vistas här i riket, utan att hava sökt förlängning av nämnda tid eller

som ej lämnar riket, sedan sådan ansökning avslagits, underlåter att efterkomma

polismyndighets föreläggande att inom viss kortare tid avresa från

riket (25 §). Vidare kan förpassning ur riket ske i fråga örn utlänning, som

i annat avseende uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i 1927 års lag

eller med stöd därav är föreskrivet, eller som vid fullgörande av anmälningsskyldighet

eller eljest i ansökningsärende av hithörande slag mot bättre vetande

lämnar oriktig uppgift (20 §). Såsom ovan nämnts kan i beslut örn

utlännings förpassning ur riket förordnas, att utlänningen icke äger åter
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

vända, med mindre han, där visering ej erfordras, före ankomsten till riket

erhållit uppehållstillstånd (27 §).

K. B:s beslut om förpassning får överklagas hos Kungl. Maj:t (i justitiedepartementet)

(29 §).

Ifall omständighet, varå beslut om utlännings förpassning ur riket grundas,

inträffat inom en månad efter det utlänningen ankom till riket, skall beslutet

gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär (30 §). Utlänning

bör befordras till sitt hemland, om ej annat föranledes av särskilda skäl, såsom

att landet är avlägset eller att han där sannolikt skulle tilltalas eller

straffas för politiskt brott. Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland

eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det land, varifrån han inkommit

i riket, såvitt ej sådana skäl föreligga däremot, som nyss nämnts,

eller han utvisats från det landet. I tvivelaktiga fall eller där svårigheter

möta för beslutets verkställande, skall K. B. i ärendet göra anmälan hos

Konungen.

Angående verkställighet av utvisning och förpassning ur riket m. m. hava

närmare bestämmelser meddelats i kungörelse den 11 november 1927.

Utlännings utvisning från riket.

I sjätte kapitlet (31—37 §§) givas bestämmelser om utlännings utvisning

från riket. K. B. äger (31 §) meddela förordnande om utvisning från riket

av zigenare, lösdrivare och bettlare ävensom personer, som gjort sig skyldiga

till vissa brott eller förseelser. Klagan över K. B:s beslut om utvisning får

föras hos högsta domstolen (35 §). Beträffande verkställighet av K. B:s

beslut om utvisning gälla samma regler som i fråga om förpassning. — Där

sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes påkallat,

äger Konungen förordna om utvisning av utlänning, som vistas i riket

(36 §). Beträffande verkställighet av sådant utvisningsbeslut äger Konungen

förordna efter omständigheterna. Utlänningen får dock icke befordras till

land, varest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott.

TJtlännings rätt att här i riket idka handel eller annat näringsyrke nu m.

Om den rätt till idkande av handel eller annat näringsyrke, som kan förvärvas

av utlänning, innehåller kungl, förordningen den 18 juni 1865 angående

utvidgad näringsfrihet bestämmelser i 25—31 §§. Huvudregeln är

den, att det skall bero på särskild prövning av Kungl. Majit, om utländsk

man eller kvinna i riket skall få idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk

eller annan hantering (26 § 1 morn.). Utlänning, som under kringresande

eller kringvandrande vill idka hantverk eller annan hantering, skall (enligt

26 § 3 mom.) söka tillstånd därtill i Stockholm hos Överståthållarämbetet och i

övriga orter hos Konungens befallningshavande i det län, där hanteringen är

avsedd att utövas. Den ämbetsmyndighet, hos vilken ansökningen göres, skall

pröva bl. a., huruvida behov av dylik hantering föreligger för den eller de orter,

som ansökningen avser. Meddelat tillstånd kan återkallas när helst skälig an
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

11

ledning därtill förekommer. Besvär över överståthållarämbetets eller K. B:s beslut

i ärende av detta slag kan föras hos kommerskollegium. Över kommersltollegii

beslut får klagan icke föras. Även om utlänning erhållit tillstånd att

här i riket utöva handel eller annan näring, får han emellertid icke idka gårdfarihandel

eller verkställa realisation eller användas som biträde vid dylik

handel eller realisation, vare sig den sker för svensk eller utländsk mans

räkning (26 § 2 morn.). Med gårdfarihandel förstås det förfarande att en

person, själv eller genom annan, utom den ort, där han är bosatt, kringför

varor till salu annorledes än å marknad. Den, som söker tillstånd enligt

26 §, skall ställa vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till

staten och kommunen under tre år (28 §). Idkar utlänning handel eller

annat näringsyrke utan i vederbörlig ordning erhållet tillstånd, överskrider

han tillstånd, som meddelats honom, eller bryter han eljest mot näringsfrihetsförordningens

bestämmelser, straffes han med böter (31 §). Böterna skola

ådömas i dagsböter.

Enligt lag den 30 maj 1916 innefattande tillägg till lagen den 28 juni 1895

om handelsbolag och enkla bolag äger utlänning, även om han erhållit Konungens

medgivande att i riket idka näring, dock icke här sluta handelsbolag

eller ingå i handelsbolag, utan att han erhållit Konungens tillstånd.

I 57 § lagen den 12 augusti 1910 örn aktiebolag stadgas, att utlänning icke

utan särskilt tillstånd av Konungen får vara medlem i aktiebolags styrelse.

Jämlikt lag den 30 maj 1916 örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva

fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag får utländsk medborgare

ej utan Konungens för särskilt fall givna tillstånd här i riket förvärva fast

egendom eller förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka

gruvdrift, ej heller i något fall härstädes inmuta mineralfyndighet. Samma

regel gäller i fråga om svenskt handelsbolag, vari finnes utländsk bolagsman,

svenskt aktiebolag, vars aktiebrev må ställas till innehavaren, eller

svensk ekonomisk förening. Detsamma gäller också i fråga örn svenskt

aktiebolag, vars aktiebrev skola vara ställda till viss man, om icke i bolagsordningen

intagits visst förbehåll (avseende i huvudsak att garantera att

högst en femtedel av aktierna komma i utländska intressenters ägo).

Bestämmelser angående utlännings rätt att idka handel finnas även i kungl,

förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda

förmåner och rättigheter. Däri stadgas under avdelningen B örn bevillningsavgifter

av vissa handlande och handelsexpeditör. Utlänning eller sådan i

utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för det år, varför uppbörd av

kommunal inkomstskatt senast ägt runi, erlagt dylik skatt, skall, da han

reser omkring i landet och för egen eller, såsom utskickad, för annans räkning

till inledande av handel, med eller utan varuprov, bjuder ut eller slutar handel

örn utländska varor alt framdeles från utlandet levereras, vid ankomsten lill

riket till närmaste kronouppbördsman i stad avlämna skriftlig uppgift, huru

länge han ämnar bär kvarstanna. För rättigheten att idka dylik handel skall

han därvid förskottsvis erlägga en avgift av etthundra kronor för den första

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

tidrymden av trettio på varandra följande dagar, räknade från och med den

dag avgiften erlägges, evad han vill under hela denna tidrymd eller blott en

del därav begagna sig av rättigheten. Om verksamheten utan avbrott fortsattes

utöver de första trettio dagarna, skall han erlägga femtio kronor för varje

i omedelbar anslutning därtill kommande tidrymd av femton dagar. Avgifterna

skola inbetalas till kronans uppbördsman i stad inom det län, där

utlänningen vid betalningstiden uppehåller sig. Beträdes någon, som antingen

ej erlagt avgift eller ock underlåtit att på visst föreskrivet sätt förete bevis örn

avgiftens erläggande, med att idka sådan handel, varom i förordningen talas,

straffas han med böter (dagsböter). Där i fråga om nu nämnd avgift andra

grunder än de ovan omnämnda finnas böra gälla i förhållande till viss främmande

stat, ankommer det på Kungl. Maj:t att utfärda i anledning därav

erforderliga föreskrifter. Sådana föreskrifter — avseende ett flertal stater —

hava utfärdats i kungörelse den 15 juni 1935.

Under avdelningen C i 1908 års förordning givas bestämmelser om bevillningsavgift

beträffande utlänning för vissa offentliga föreställningar. Angående

utlännings rätt att giva offentlig föreställning finnas stadganden i kungl,

kungörelsen den 31 december 1913 angående rått för utlänning och i utlandet

bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. m. eller

att därvid medverka.

Förvärvandet av svenskt medborgarskap.

Bestämmelser om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap återfinnas

i lag av den 23 maj 1924. Enligt 5 § i denna lag äger Konungen, på

ansökan, till svensk medborgare upptaga (naturalisera) utlänning, som 1. fyllt

tjuguett år; 2. sedan fem år har hemvist här i riket; 3. gjort sig känd för

hederlig vandel; samt 4. har möjlighet att försörja sig och sin familj. I vissa

särskilda fall kan svenskt medborgarskap beviljas utan hinder av de under

punkterna 1 och 2 stadgade villkor. Om utländsk man, på ansökan enligt

5 §, upptages till svensk medborgare, bestämmer Konungen, huruvida detta

skall medföra svenskt medborgarskap även för hans hustru och ogifta barn

i äktenskap under tjuguett år (6 §). Enligt 12 § äger Konungen utfärda närmare

bestämmelser angående ansökan, som i 5 § sägs, och den utredning,

som erfordras för prövningen av sådan ansökan, så ock de föreskrifter, som

eljest finnas erforderliga för lagens tillämpning.

Sådana bestämmelser och föreskrifter hava utfärdats i, bland annat, kungl,

kungörelsen den 19 december 1924 örn vad iakttagas skall vid ansökning

örn svenskt medborgarskap.

Asylrätten.

Med anledning av vad som anförts i de nu föreliggande motionerna får

utskottet lämna en kort redogörelse för den s. k. asylrätten.

Asylrätt betecknar särskilt rätten för en politisk flykting att inom annat

lands område vinna en fristad undan förföljelse. Det tillkommer varje sär
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

13

skild stat att avgöra i vilken utsträckning den vill medgiva asylrätt och alltså

bland annat vägra utlämning av politisk flykting, som dömts till straff i sitt

hemland. En sådan vägran kan icke tolkas såsom ovänlig handling mot den

stat, vilken begärt utlämningen, såvida icke utlämningskravet har stöd i en

gällande traktat. Även vid verkställande av avvisning, förpassning eller utvisning

av utlänning tages särskild hänsyn till politiska flyktingar, i det att

utlänning icke sändes till land, där han »sannolikt skulle tilltalas eller straffas

för politiskt brott» (1927 års lag 24, 30 och 36 §§).

I fråga om de bestämmelser och den praxis, som i vissa främmande länder

gälla i fråga om asylrätt för utlänningar, får utskottet i förevarande sammanhang

lämna följande uppgifter.

Schweiz.

»Asyl» är enligt schweizisk uppfattning en staten i förhållande till främmande

stater tillkommande rätt att lämna fristad åt politiska flyktingar.

Asylrätten innebär sålunda ej konstituerandet av någon förpliktelse vare sig

i förhållande till en annan stat eller i förhållande till flyktingen.

Den schweiziska förbundsförfattningen innehåller i artiklarna 69 och 70

vissa bestämmelser av intresse i förevarande hänseende. I artikeln 69 stadgas,

bland annat, att det tillkommer kantonerna att besluta om utlänningars

uppehåll och bosättning. De federala myndigheterna hava emellertid i sista

hand avgöranderätten i frågor om, bland annat, beslutad vägran av asyl.

Jämlikt denna artikel är det således möjligt för de federala myndigheterna

att erbjuda politiska flyktingar fristad i Schweiz i strid mot redan av kanton

meddelad vägran — vilken möjlighet däremot ej står nämnda myndigheter

till buds i fråga örn en främling, som icke är politisk flykting.

Jämlikt förbundsförfattningens artikel 70 hava de federala myndigheterna

befogenhet att från schweiziskt territorium utvisa utlänning, som sätter förbundets

inre eller yttre säkerhet i fara.

Av det ovanstående framgår att det är de federala myndigheterna, som

praktiskt taget avgöra spörsmålen örn asylrättens tillämpning i Schweiz.

Rörande den praxis, som utbildat sig i fråga om fristad i Schweiz åt politiska

flyktingar — i synnerhet sedan judeutvandringen från Tyskland begynt

— uppgives, att myndigheterna »i normala fall» pläga lämna ett kortfristigt

uppehållstillstånd (några månader). Statistik angående ifrågavarande

uppehållstillstånds antal och längd finnes icke tillgänglig.

Förbundsrådet har den 7 april 1933 utfärdat en förordning om behandlingen

av politiska flyktingar i Schweiz. Däri lbreskrives, bland annat, att

en utlänning, som vill göra gällande, att han är politisk flykting, har att

inom 48 timmar efter det att han överskridit gränsen anmäla sig hos polismyndigheten

på den ort, där han uppehåller sig, samt därvid uttryckligen

giva tillkänna att han är politisk flykting. Underlåter han detta, förverkar

han möjligheten att få åberopa nämnda egenskap. Utlänningen skall vidare

uppgiva, örn lian tänker kvastantia å anmälningsorten eller varest han eljest

har för avsikt alt uppehålla sig. Flyktingar äro förbjudna att utöva politisk

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

verksamhet i Schweiz. Föreskrift kan meddelas, att de få uppehålla sig endast

i viss bestämd del av landet. Politiska flyktingar, som icke ställa sig

meddelade föreskrifter till efterrättelse, ådömas straff samt utvisas.

England.

I Storbritannien finnas inga särskilda föreskrifter om rätt att invandra

för flyktingar, som av politisk eller annan grund lämnat sitt hemland. I

detta avseende gälla samma regler, som äro tillämpliga å invandrare i allmänhet.

Ur en inom det engelska utrikesdepartementet utarbetad promemoria angående

asylrätten, vilken lämnar närmare upplysningar om politiska flyktingars

ställning i Storbritannien, har emellertid inhämtats bl. a. följande:

Det nuvarande begreppet asylrätt för politiska flyktingar innebär icke en

rätt för främlingen att kräva tillträde till ett land av den anledningen, att

han är flykting av politiska eller religiösa grunder, utan asylrätten innebär

i stället en rätt för den stat, till vilken flyktingen söker sig, att med stöd

av sin suveränitet mottaga flyende främlingar och att visa dem den gästfrihet,

staten anser önskvärd.

Storbritannien har gamla traditioner som tillflyktsort för flyktingar, vilka

måst lämna sitt hemland på grund av politiska eller religiösa förföljelser,

och landet har vid åtskilliga tillfällen utövat sin rätt, trots att detta medfört

spänt förhållande till andra länder. Storbritannien har emellertid utan svårighet

kunnat möta kritik från främmande regeringar, enär landet visat gästfrihet

mot flyktingar, oberoende av från vilket land de kommit och av deras

politiska åsikter.

Det första ingripandet mot främlingar skedde år 1861 genom utfärdandet

av en lag, som riktade sig mot sådana flyktingar som vörö farliga för andras

personliga säkerhet.

I den lagstiftning om utlämning av förbrytare, som tillkom år 1870 (»The

Extradition Act of 1870»), angavs uttryckligen, att utlämning icke kunde

komma i fråga för politiska brott.

Först i början av detta århundrade erhöllo myndigheterna genom »The

Aliens Act» av år 1905 befogenhet att kontrollera främlingsinvandringen och

att utvisa icke önskvärda främlingar. Under förarbetena angavs, att främlingslagen

vore föranledd av (a) de svårigheter, som föranleddes av främlingarnas

tendens att samlas på ett fåtal centrala platser i landet (brist på

arbete, överbefolkning etc.); (b) den stora ökningen av antalet invandrare,

av vilka ett stort antal icke kunde anses utgöra ett gott folkmaterial; och

(c) stegringen av antalet brott begångna av främlingar. Den föreslagna lagstiftningen

mötte starkt motstånd av den anledningen, att förslaget icke hade

tagit tillräcklig hänsyn till betydelsen av att vidmakthålla principen om asylrätt

för främlingar, som fallit offer för förföljelser. »The Aliens Act» kom

till följd härav att innehålla uttryckliga bestämmelser till skydd för politiska

flyktingar både i fråga örn invandring och utvisning.

En särskild krislagstiftning, »The Aliens Restriction Act», infördes 1914.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53. 15

Denna lagstiftning innehöll dock icke några särskilda bestämmelser om politiska

flyktingar.

Efter kriget infördes, efter stora debatter i parlamentet, »The Aliens Restriction

(Amendment) Act» år 1919. Frågan om politiska flyktingars asylrätt

blev föremål för diskussion i underhuset, ehuru icke i samma utsträckning

som vid genomförandet av 1905 års främlingslag. Lagen innehöll icke några

särskilda bestämmelser örn politiska flyktingar, men den förutsatte, att

»The Aliens Act» av 1905 skulle upphävas vid den tidpunkt, som skulle bestämmas

i särskild kungörelse. Denna kungörelse skulle innehålla i oförändrat

skick eller med vissa förändringar en del av bestämmelserna i »The

Aliens Act» av 1905.

»The Aliens Order» (främlingskungörelsen) av år 1920 innehåller nu gällande

bestämmelser örn främlingars rätt att inkomma till eller uppehålla sig

i riket. Kungörelsen, i vilken dagen för upphävandet av »The Aliens Act»,

1905, angives, innehåller icke några särskilda föreskrifter örn politiska flyktingar.

Enligt denna kungörelse har emellertid »The Secretary of State»

rätt att utvisa en främling, som blivit dömd i ett främmande land för brott,

som avses i »The Extradition Acts», 1870 till 1906. »The Secretary of State»

har vidare rätt att förordna om utvisning av främmande undersåte, då han

anser detta vara påkallat av allmänna hänsyn.

Nederländerna.

Nederländsk lagstiftning innehåller icke några särskilda regler beträffande

asylrätt för utlänningar. I praxis hava de nederländska myndigheterna

brukat visa stor välvilja i fråga om medgivandet av fristad åt politiska flyktingar.

Föreliggande fall avgöras emellertid med hänsyn till de konkreta

omständigheterna. Ingångna utlämningstraktater innehålla i allmänhet

klausulen att utlämning icke medgives för brott av politisk natur. Utvisning

av en utlänning verkställes icke heller på sådant sätt, att den faktiskt

får karaktär av en utlämning.

I Nederländerna medgives emellertid asyl icke åt personer, vilka utgöra en

fara för allmän ordning eller säkerhet. Detta uttryck torde böra fattas så,

att den nederländska regeringen icke vill medgiva sådana politiska flyktingar,

som anses farliga, att fritt och obehindrat uppehålla sig å dess territorium.

Några dylika flyktingar hava, sedan de underlåtit att inom förelagd

frist lämna landet, blivit internerade i ett för sådant ändamål särskilt inrättat

läger.

Yrkanden angående lagändringar år 1934.

Vid 1,934 års riksdag väcktes sex motioner rörande ändringar i lagstiftningen

örn utlännings rätt att här i riket vistas och innehava arbetsanställning

med mera (1:63, 1:249, 1:250, 11:22, 11:129 och 11:459).

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande nr 12 anförde,

bland annat:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

Danska, finska, isländska och norska medborgare behöva som bekant icke

vara försedda med legitimationshandling, då de ankomma till vissa orter i

Skåne, i första hand Malmö och Hälsingborg, samt till Göteborg. I viss mån

har detta medfört, att de nordiska rikena — särskilt Sverige och Danmark —

nr inresesynpunkt erhållit gemensam gräns mot andra länder. Då antalet

inresande under helgdagar i Malmö kunna räknas i tiotusental, torde det vara

uppenbart, att polismyndigheten icke utan stor tidsutdräkt för de resande

skulle lia möjlighet att kontrollera, huruvida bland dem, som lia rätt att inkomma

i riket utan legitimationshandling, även förekomma personer, som på

otillåtet sätt vilja komma över svenska gränsen. Det är emellertid ur åtskilliga,

särskilt ekonomiska synpunkter, önskvärt, att de bestämmelser, som

avse att underlätta samfärdseln mellan medborgare i de nordiska rikena, ej

utan tvingande skäl underkastas ändringar, som äro ägnade att försvåra densamma.

Uppmärksamheten synes därför böra inriktas därpå, att man under

hänsyntagande till detta intresse åstadkommer en så vitt möjligt verksam

kontroll över utlänningar, som inresa på detta sätt.

Vissa mindre jämkningar i nu gällande administrativa författningar och

praxis rörande utlänningar av annan nationalitet torde vara gagneliga. Sålunda

skulle vissa ändringar i formuläret för de skriftliga uppgifter (inresekort),

som enligt 36 § i 1927 års kungörelse skola avlämnas till polismyndigheten

i ankomstorten, underlätta arbetet med främlingskontrollen. Enligt nu

använda formulär, fastställt av chefen för justitiedepartementet den 28 maj

1930, skall den inresande lämna uppgift örn fullständigt namn, nationalitet

och födelsetid. Det formulär för inresekort, som dessförinnan användes, var

mera utförligt. Enligt detsamma skulle den inresande å kortet lämna uppgift

om fullständigt namn, skrivet med stora bokstäver och med tryckstil,

yrke, nationalitet, födelsetid och födelseort; han skulle vidare meddela, om

det vore hans avsikt att taga arbetsanställning i Sverige, varjämte han skulle

förse kortet med sin namnteckning. Den förenkling av formuläret till inresekort,

som vidtogs 1930, motiverades endast därmed, att det befunnits onödigt

ålägga utlänning att vid ankomsten till riket lämna uppgift i samtliga de

hänseenden, som då i bruk varande blanketter angåve. Så som förhållandena

utvecklat sig, har emellertid erfarenheten givit vid handen, att en återgång

till användning av inresekort i huvudsak liknande dem, som användes

före 1930, skulle medföra ökade möjligheter att kontrollera inresande utlänningar

och bespara arbete för kontrollmyndigheten utan att ålägga den inresande

främlingen nämnvärt större besvär och utan att de svenska inresekorten

skulle bliva utförligare än i våra dagar i andra länder är vanligt.

Under alla förhållanden bör tillses, att de blanketter, som komma till användning,

ifyllas i vederbörlig ordning. Så är för närvarande icke fallet.

Mången gång skrivas utlänningarnas namn så otydligt, att de icke kunna

utläsas. Det förekommer till och med fall, då den avlämnade och mottagna

blanketten icke innehåller något namn alls utan blott en uppgift å den inresandes

nationalitet, t. ex. »deutsclie» eller »finsk dam».

En ändring av bestämmelsen i 42 § i 1927 års kungörelse skulle även vara

tili gagn för kontrollmyndigheternas arbete. Enligt detta stadgande skall, då

utlänning lämnar riket, anteckning göras örn numret å inresekortet, vilket

nummer enligt bestämmelse i 37 § vid inresan tecknats å utlänningens legitimationshandling.

Denna anteckning skall sedan översändas till polisbyrån.

Det har emellertid visat sig, särskilt vid utresa över Malmö och Hälsingborg,

då nämnda nummer efter överenskommelse med de danska myndigheterna

antecknas i Köpenhamn och Helsingör, att anteckningarna bliva

otydligt verkställda, varigenom identifiering å polisbyrån av den utresande

försvåras och ibland rent av omöjliggöres. Av detta skäl skulle det vara

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

17

till nytta, att även den utresandes namn och födelsetid antecknades och meddelades

polismästaren i Stockholm.

Inresekorten samlas, såsom förut nämnts, å polisbyrån i Stockholm, där de

utgöra underlag för polismyndighetens kontroll av att utlänning icke kvarstannar

längre tid i riket än som utan uppehållstillstånd är tillåtet, d. v. s. i

allmänhet tre månader. Försök hava i vissa fall gjorts att genom tillfälliga,

korta besök i utlandet undgå skyldighet att här söka uppehållstillstånd. Man

förmenar därvid, att för varje gång man reser in i landet ny tremånadersperiod

skulle börja löpa. Sådana försök att kringgå lagens bestämmelser om

uppehållstillstånd avvisas emellertid, enligt vad utskottet inhämtat, i praxis.

Ett ytterligare hjälpmedel för kontrollen över utlänningars vistelse i riket

utgöres av de uppgifter om utlänningars ankomst och avresa, som skola avlämnas

till polismyndighet av dem, som härbärgera utlänningar. Dessa uppgifter

skola vid ansvarspåföljd avlämnas i allmänhet inom tolv timmar efter

det att utlänningen ankommit eller avrest. För att kontrollen skall bliva

effektiv erfordras, att samtliga polismyndigheter låta sig angeläget vara att

tillse, att gällande bestämmelser härutinnan noggrant iakttagas.

Vad frågan om utlänningars arbetsanställning här i riket beträffar framgår

av den statistik, som lämnats i detta utlåtande, att socialstyrelsen själv

bifaller och beträffande viseringar tillstyrker ansökningar om arbetstillstånd

med tämligen få undantag. Med hänsyn till det nuvarande läget på arbetsmarknaden

riktas från skilda håll anmärkningar mot, att ansökningar om

arbetstillstånd icke avslås i större utsträckning än som för närvarande är fab

let. Ehuru dessa anmärkningar i vissa fall synas vara värda beaktande, må

emellertid erinras om, att anställande av utländsk arbetskraft stundom medfört,

att även svenska yrkesutövare erhållit anställning, t. ex. då utländska

arbetare kommit hit för att lära svenska arbetare skötseln av nya maskiner.

Vidare må ihågkommas, att Sverige icke kan helt stänga sina gränser för

utlänningar, enär det, om så sker, kunde befaras, att andra länder skulle genomföra

motsvarande hinder för svenskar. Vårt land har i åtskilliga fall intresse

av att svenska medborgare, särskilt i unga år, hava möjlighet att t. ex.

i utbildningssvfte resa ut och vistas i främmande länder.

Emellertid kan icke förnekas, att på senare tid en invandring till vårt land

förekommit, som icke kan tänkas komma att motsvaras av någon nämnvärd

utvandring. Utskottet avser närmast det antal tyska medborgare, som med

hänsyn till börd eller åskådning icke anse sig ha möjlighet att kvarbliva i

sitt hemland utan söka sig utomlands, bland annat till vårt land. Sådana

personer torde ha för avsikt att för framtiden slå sig ned här, och de komma

givetvis att konkurrera med den inhemska arbetskraften på skilda områden.

I sinom tid torde de komma att ingiva ansökningar om att bliva svenska medborgare.

Så torde med säkerhet vara fallet bland annat beträffande studerande.

vanligen av judisk börd, vilka ingiva ansökningar örn tillstånd att få

erlägga examina vid svenska universitet och högskolor. Hava de erhållit

tillstånd härtill samt avlagt examen, torde de med visst fog kunna räkna med

att få kvarstanna här i landet och arbeta i sitt yrke. Huru de svenska myndigheterna

skola ställa sig till det spörsmål, som senast berörts, torde tarva

ett allvarligt övervägande.

Enligt bestämmelse i 46 § i 1927 års kungörelse skall socialstyrelsen lämna

underrättelse till polismyndigheterna örn meddelade eller vägrade uppehållsoch

arbetstillstånd. Meddelandena härom översändas å blanketter, innefattande

jämväl åtskilliga andra uppgifter örn vederbörande utlänning. Samtliga

uppgifter delgivas emellertid polismyndigheten allenast »till kännedom».

Ur kontrolleringssynpunkt skulle det vara lämpligt, att blanketterna så änd
Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 9 sand. 2 tind. Nr 53. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

rades, att polismyndigheterna genom dem erhölle en anmaning att verkställa

en granskning i anledning av de uppgifter, som därå förekomma, t. ex. om

den uppgivne arbetsgivaren verkligen existerade, om utlänningen påbörjat det

uppgivna arbetet o. s. v. Det har kommit till utskottets kännedom, att sådan

kontroll i vissa fall icke utövas.

I vissa förevarande motioner beröras spörsmålen, huruvida de bestämmelser,

som meddelas i näringsfrihetsförordningen om utlännings rätt att i riket idka

handel i olika avseenden och driva rörelse, efterlevas, samt om nämnda bestämmelser

kunna anses tillräckligt effektivt skydda svenska medborgare i

deras yrkesutövning. Enligt vad utskottet inhämtat torde fall förekomma,

då gällande författningar kringgås. Vissa ändringar i bestämmelserna torde

förtjäna att övervägas. Utskottet finner därför anledning föreligga att föreslå

riksdagen, att hos Kungl. Majit begära utredning i dessa avseenden.

Utskottet hemställde dels, [under B) i utskottets utlåtande], att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa

utredning på vad sätt de bestämmelser, som i 1927 års kungörelse samt

andra administrativt utfärdade förordnanden meddelats angående uppgiftsskyldighet

för utlänning och kontroll över utlänningar, som vistades i riket,

och deras verksamhet samt beträffande myndigheternas samverkan vid utövandet

av denna kontroll borde ändras i syfte att åstadkomma ökad effektivitet

och arbetsbesparing vid övervakningen, dels ock [under C) i utskottets

utlåtande] att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville hemställa, att

Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning, huruvida och i vad mån näringsfrihetsförordningens

bestämmelser örn utlännings rätt att här i riket idka

handel eller annat näringsyrke kringginges, ävensom för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 102/1934).

1934 års riksdag beslöt vidare (i anledning av en motion, lii 378, andra

kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, första kammarens andra

tillfälliga utskotts utlåtande nr 11, skrivelse nr 357/1934) hemställa hos

Kungl. Majit, att vid den utredning, varom riksdagen i skrivelsen nr 102 hemställt,

i motionen lii 378 avsedda förhållanden och önskemål angående frärnlingskontrollens

rationella ordnande måtte erhålla vederbörligt beaktande.

Riksdagens skrivelser nr 102/1934, såvitt angick yrkandet under B) i utskottets

utlåtande, samt nr 357/1934 behandlades inom justitiedepartementet.

Yttranden i anledning av skrivelserna infordrades från socialstyrelsen (intaget

i sociala meddelanden nr 10 år 1934, sid. 656—670), Överståthållarämbetet

och elva länsstyrelser. I samband härmed behandlades en skrivelse den 15

mars 1934 från Överståthållarämbetet, vari uppmärksamheten fästs på vissa

med främlingskontrollen sammanhängande frågor, vilka synts ämbetet påkalla

vidtagandet av åtgärder, över denna skrivelse infordrades yttranden av socialstyrelsen

och samtliga länsstyrelser.

I anledning av vad som förekommit i ärendet utfärdades den 21 december

1934 dels kungörelse, nr 623, om ändrad lydelse av 36, 40 och 42 §§ kungörelsen

den 11 november 1927 (nr 411) med vissa föreskrifter i anledning av

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

19

lagen om utlännings rätt att här i riket vistas — däri föreskrevs, bland annat,

att polismyndigheten vid utlännings avresa från riket skall göra anteckning

om numret å den skriftliga uppgift (inresekortet), som enligt 36 § i

1927 års kungörelse avgivits vid inresan, och om dagen för avresan ävensom

örn utlänningens namn och födelsetid — dels kungörelse, nr 624, om ändrad

lydelse av 7 § kungörelsen den 11 november 1927 (nr 412) angående verkställighet

av utvisning och förpassning ur riket m. m., vari föreskrivits att

underrättelse angående laga kraft ägande utslag, varigenom dömts till utvisning

eller till förpassning med förbud att återvända till riket med mindre

uppehållstillstånd före ankomsten erhållits, skall införas i polisunderrättelserna,

dels ock cirkulär, nr 625, till länsstyrelserna angående vissa åtgärder

avseende kontrollen över utlänningars vistelse i riket (se ovan sid. 7). Vidare

fastställde chefen för justitiedepartementet nytt formulär till blankett

för inresekort (se ovan sid. 4).

Riksdagens skrivelse nr 102/1934 överlämnades i vad den avsåg yrkandet

under C) i utskottets utlåtande, d. v. s. beträffande spörsmålet huruvida och

i vad mån näringsfrihetsförordningens bestämmelser om utlännings rätt att

här i riket idka handel eller annat näringsyrke kringgås, till handelsdepartementet.

Yttranden över riksdagens skrivelse hava infordrats från socialstyrelsen,

Överståthållarämbetet och tio länsstyrelser. Ärendet är, enligt vad

utskottet inhämtat, fortfarande beroende på Kungl. Majlis prövning.

Motionen II: 28 år 1936.

I en vid årets riksdag väckt motion, II: 28, har herr von Seth m. fl. hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa om att strängare

restriktioner införas vid vederbörande myndigheters behandling av

ärenden rörande vissa utländska studenters rätt att få studera och avlägga

examina vid svenska universitet och högskolor samt strängare praxis vid beviljande

av medborgarskap åt sådana även tillämpas.

Motionen bär behandlats av andra kammarens första tillfälliga utskott,

som i utlåtande nr 8 anfört, bland annat:

Föreliggande motion innefattar två skilda yrkanden. Dels önska motionärerna

strängare restriktioner i fråga om utländska studenters rätt att studera

och avlägga examina vid svenska universitet och högskolor, dels yrka de

på en åtstramning av möjligheterna för sådana studenter att erhålla svensk

medborgarrätt. Ehuru dessa båda yrkanden nära sammanhänga med varandra,

synes det utskottet riktigast att vid ställningstagandet till motionen

i dess helhet hålla dem åtskilda och behandla deni var för sig.

Vad då först angår frågan örn strängare restriktioner beträffande utländska

studenters rätt att studera och avlägga examina vid svenska universitet

och högskolor vill utskottet principiellt ansluta sig till och understryka vad

styrelsen för Sveriges förenade studentkårer givit uttryck åt, nämligen att

den vetenskapliga forskningens frihet och dess oberoende av nationella

skrankor icke bör få beskäras genom restriktioner av något slag. Utskottet

ställer sig därför avvisande mot varje åtgärd, som skulle kunna leda till

ett äventyrande av de kulturella värden, vilka äro frukten av en fri och

obunden forskning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

Såväl av de yttranden, som avgivits av de akademiska myndigheterna, som

av den av Sveriges förenade studentkårer verkställda utredningen framgår

med all tydlighet, att antalet utländska studerande vid svenska universitet

och högskolor för närvarande är jämförelsevis obetydligt. Enligt nämnda

utredning uppgick antalet utländska studerande år 1935 till endast 65, därav

omkring 2/a från våra nordiska grannländer. Även antalet examina, avlagda

av utlänningar, är obetydligt och visar knappast någon tendens att

ökas. Det i motionen framförda yrkandet på strängare restriktioner i fråga

om utlänningars rätt att studera och avlägga examina i Sverige synes således

ej nu ha någon större aktualitet.

Beträffande därefter motionens yrkande på strängare praxis vid beviljande

av svensk medborgarrätt åt utlänningar, vilka här i landet bedrivit studier

och avlagt akademiska examina, vill utskottet erinra om, att motionärerna

därvid närmast avse, att den tid, varunder en utlänning vistats här i landet

för studier, icke bör få räknas honom till godo vid bedömandet av hans ansökan

om medborgarrätt. Styrelsen för Sveriges förenade studentkårer har

i sitt yttrande anslutit sig till denna tanke. Utskottet finner önskemålet behjärtansvärt

och vill uttala sin anslutning till detsamma. Emellertid anser

utskottet, att förevarande problem lämpligast bör diskuteras som ett led i

det större sammanhang, som främlingslagstiftningen i sin helhet utgör. Utskottet

vill därvid erinra örn, att vid årets riksdag ett flertal motioner väckts,

berörande olika sidor av denna lagstiftning. Dessa motioner hava remitterats

till andra lagutskottet. Riksdagen får vid behandlingen av dessa motioner

tillfälle att ur olika synpunkter och på bredare front taga ställning

till hithörande spörsmål.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon åtgärd.

Denna hemställan bifölls av andra kammaren.

Statistiska uppgifter.

I fråga om utlänningsklientelets storlek och sammansättning samt uppehålls-

och arbetstillståndsärenden hänvisas till de uppgifter, som lämnats i

socialstyrelsens till utskottet avgivna yttrande (sid. 25—31).

Beträffande antalet naturaliserade utlänningar må nämnas följande uppgifter.

År

Danskar

Norr-

män

Finnar

Balter

Polacker

Ryssar

Tyskar

Andra

1

Summa

1924 ......

33

36

93

16

9

13

107

67

374

1925 ......

28

28

88

15

9

21

65

53

307

1926 ......

34

40

63

18

18

10

93

67

343

1927 ......

29

31

88

10

13

22

87

79

359

1928 ......

24

26

65

10

13

28

55

89

310

1929 ......

18

27

48

9

8

19

63

65

257

1930 ......

26

24

59

13

11

181

81

79

474

1931 ......

20

32

62

14

11

49

120

101

409

1932 ......

29

33

55

17

4

39

99

103

379

1933 ......

29

29

56

15

13

33

158

129

462

1934 ......

47

32

77

18

19

31

113

lil

448

1935 ......

46

53

85

20

9

41

156

107

517

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

21

Beträffande frågan om ändringar i gällande invandringslag av år 1927 Utskottet.

samt i anslutning till densamma utfärdade bestämmelser vill utskottet till en

början erinra därom, att denna lag äger giltighet endast till och med den 31

december 1937. Då det enligt utskottets mening icke torde kunna ifrågakomma,

att författningsbestämmelser på det rättsområde, som nyssnämnda lag

med därtill hörande stadganden reglerat, för närvarande skulle kunna undvaras

i vårt land, måste statsmakterna senast under nästa år närmare överväga

omfattningen av och innehållet i de rättsregler, som på förevarande område

skola antagas.

I de nu föreliggande motionerna hava förslag framställts till ändringar i

olika hänseenden av gällande rätt. Utskottet har vid övervägande av de i

motionerna gjorda yrkandena, på sätt nedan närmare angives, i vissa hänseenden

funnit åtgärder från riksdagens sida icke böra vidtagas men däremot

i andra hänseenden kommit till den slutsatsen, att riksdagen bör göra

framställning i ämnet till Kungl. Maj:t. Denna framställning synes lämpligen

böra beaktas vid det övervägande av invandringslagstiftningen, som på

sätt ovan anförts torde förestå.

Beträffande kontrollen vid gränserna av de utlänningar, som önska inkomma

i riket, hava i motionerna berörts frågorna om ändrade bestämmelser angående

skyldigheten att innehava legitimationshandling, om beskaffenheten

av sådan handling samt rörande kontrollen vid in- och utresan.

Med anledning av vad riksdagen anfört år 1934 hava, såsom framgår av

den redogörelse, som lämnats ovan i utskottets utlåtande, vissa åtgärder vidtagits

i syfte att skärpa kontrollen över inresande utlänningar. Enligt utskottets

åsikt äro emellertid hittills vidtagna åtgärder icke tillfyllest, i det

att kontrollen fortfarande icke synes hava tillräcklig verkan. Utskottet anser

dock skäl icke föreligga att i ökad utsträckning tillgripa viseringstvång

med hänsyn till de olägenheter för svenska intressen, som en sådan åtgärd

med säkerhet skulle medföra. Kravet å införandet av sådant tvång synes

hava samband med ett framställt yrkande örn kontroll över att endast utlänningar,

som i nationalitetshänseende stå oss nära, skola tillåtas inkomma i

riket. Sådana omständigheter föreligga emellertid icke enligt utskottets mening,

att vårt land för närvarande har anledning föreskriva en sådan anordning.

Ett i sammanhang härmed framställt förslag om biologisk invandringskontroll

anser utskottet förenat med sådana vanskligheter, att det icke

kan tillstyrkas. För att ändra bestämmelserna rörande skyldighet överhuvud

att innehava legitimationshandlingar finner utskottet icke tillräckliga skäl

anförda. Så länge de särskilda regler, som innefatta vissa lättnader för

medborgare i de nordiska länderna, icke medföra alltför allvarliga olägenheter,

böra de i samfärdselns intresse bibehållas.

Däremot finnes enligt utskottets mening anledning att undersöka, huruvida

icke möjlighet föreligger att, utan att vidtaga åtgärder av ovan angivna

slag, genom tekniska förbättringar av kontrollen vinna tillfredsställande resultat.

Enligt utskottets åsikt skulle i sådant hänseende vara av värde, att

gränskontrollen ställdes under enhetlig ledning samt att i samband därmed

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

de svenska myndigheterna själva övertoge utresekontrollen i Malmö och Hälsingborg.

Denna kontroll ombesörjes nu av danska myndigheter. Vidare

synes det utskottet böra ifrågasättas, att staten skulle till väsentlig del åtaga

sig kostnaderna för gränskontrollen. Det måste nämligen anses vara ett

statsintresse av vikt, att densamma genom statens försorg anordnas på ett

tillfredsställande sätt, bland annat genom förstärkning i erforderlig utsträckning

av kontrollpersonalen. För närvarande synes kontrollen i vissa fall

icke kunna, bland annat av kostnadsskäl, bliva på lämpligaste sätt ombesörjd.

Förbättrade möjligheter till kontroll skulle måhända kunna ernås även på

det sätt, att utstyrseln å redan nu föreskrivna legitimationshandlingar ändrades.

I sådant hänseende har bland annat ifrågasatts, att de s. k. nordiska

resekorten skulle förses med färgade nationalitetsmärken. Vidare böra

myndigheterna tillhållas, att de skola låta sig angeläget vara att tillse, att nu

gällande bestämmelser rörande avlämnandet av uppgifter genom ifyllandet

av inresekort noggrant iakttagas. Ökad personal skulle säkerligen även i

det avseendet medföra avsevärd förbättring.

Beträffande frågan örn utlännings rätt att vistas i riket finner utskottet tillräckliga

skäl icke vara anförda för ändring av de nu gällande bestämmelserna

därom, att utlänning utan särskilt uppehållstillstånd äger vistas här i tre

månader. Ett till frågan om uppehållstillstånd hörande detaljspörsmål, som

berörts i socialstyrelsens till utskottet avgivna yttrande, synes böra i förevarande

sammanhang behandlas. Styrelsen har ifrågasatt, huruvida icke

styrelsen kunde tillerkännas behörighet att förbinda avslag å ansökning om

uppehållstillstånd med förordnande, att den utlänning, varom fråga vore,

icke skulle äga senare återkomma till riket med mindre han före ankomsten

hit erhållit uppehållstillstånd. Detta spörsmål synes utskottet vara av den

art, att det förtjänar tagas under övervägande.

I fråga om fullgörandet av föreskriven anmälningsskyldighet beträffande

utlänningar samt kontroll i övrigt angående deras vistelse i riket förefinnes,

enligt vad av yttrandena till utskottet framgår, fortfarande vissa brister. Enligt

utskottets mening äro dock gällande bestämmelser i förevarande avseende

sådana, att ändring av dem i skärpande riktning icke synes vara erforderlig.

Utskottet anser sig emellertid böra uttala den förväntan, att myndigheterna

sorgfälligt iakttaga vad på dem ankommer i fråga örn bestämmelsernas

tillämpning. Därjämte må framhållas, att förbättrad kontroll torde

stå att vinna även därigenom, att olika myndigheter i så stor utsträckning

som möjligt vidtaga åtgärder för ett gott samarbete med varandra.

I motionerna I: 284 och II: 604 har yrkats, att särskilda lagregler måtte införas

i vårt land beträffande politiska flyktingar. Enligt de förslag, som i

sådant hänseende framställts i motionerna, skulle åt sådana utlänningar beredas

en särskilt gynnad ställning. Utskottet anser för sin del, att, med tilllämpning

av de för utlänningars vistelse härstädes i allmänhet gällande bestämmelserna,

politiska flyktingar böra erhålla ett sådant bemötande, att under

iakttagande av vårt eget lands intressen berättigade humanitära hänsyn

bliva tillgodosedda. En oeftergivlig förutsättning härför måste emellertid vara

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

23

den, att utlänningen under sitt uppehåll här förhåller sig fullt neutral. Politisk

agitation bör icke få förekomma. Ej heller böra stämplingar av något

slag få bedrivas vare sig mot vårt eget eller annat land. Utlänning, som ej

ställer sig till efterrättelse denna regel, som allmänt tillämpas, bör anses

hava förverkat sin asylrätt.

Mot nuvarande tillämpning av gällande bestämmelser om utlännings rätt

att innehava arbetsanställning finner utskottet icke anledning att göra anmärkning.

På sätt kommerskollegium framhållit bör ihågkommas, att en

alltför restriktiv politik i detta hänseende från svensk sida lätteligen kan

leda till motåtgärder från utländsk sida, varvid det svenska näringslivets

intresse att svenskar kunna vinna sysselsättning i utlandet kan komma att

lida avbräck.

Vad angår frågan om utlännings rätt att här i riket idka handel eller annat

nåringsyrke får utskottet erinra om, att 1934 års riksdag i skrivelse till Kungl.

Majit hemställt, att Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning, huruvida

och i vad mån näringsfrihetsförordningens bestämmelser härom kringginges,

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Sedan yttranden från vissa myndigheter infordrats till handelsdepartementet,

är detta ärende fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

Med anledning härav finner utskottet skäl icke föreligga för riksdagen att

för närvarande vidtaga åtgärd beträffande denna fråga. Utskottet utgår

emellertid ifrån, att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad å det sätt,

på vilket utlänningar uppträda vid idkande av handel i vårt land. Bland

annat bör iakttagas, att handelspass ej utfärdas för tid, under vilken utlänning

ej kan visa sig hava rätt att vistas i riket. För kontroll härutinnan kunde

månhända inrättandet av ett register över lösta handelspass vara av värde.

I samband härmed vill utskottet betona, att en samverkan mellan skilda

myndigheter bör äga rum såväl vid behandlingen av spörsmål rörande

utlännings rätt att idka handel och driva näring som — vilket utskottet jämväl

ovan i annat sammanhang framhållit — vid behandlingen av andra spörsmål

rörande utlännings rättigheter och skyldigheter mot vårt land.

I motionerna I: 33 och 11:115 har ifrågasatts skärpta bestämmelser för beviljandet

av svenskt medborgarskap. Samma spörsmål har, såsom framgår

av redogörelsen ovan i utskottets utlåtande, upptagits i motionen lii 28

och tidigare behandlats av andra kammaren. Utskottet finner för sin del

spörsmålet örn ändrade lagregler rörande naturalisation av utlänningar

vara av den invecklade beskaffenhet, att detsamma icke i nu förevarande

sammanhang bör upptagas till bedömande. Utskottet får därför avstyrka

riksdagen från att nu göra framställning härom till Kungl. Majit.

Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 32, lii 114

och lii 603, måtte i skrivelse till Kungl Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville verkställa utredning angående tekniska förbättringar

av kontrollen över inresande utlänningar, varvid

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53.

dock bör tillses, att kontrollen blir så anordnad, att den ej

försvårar samfärdseln mellan de nordiska länderna för deras

medborgare;

B. att motionerna 1:32, II: 114 och 11:603, i den mån de

icke blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionerna 1:33, 1:284, 11:115 och 11:604 icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 maj 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Frändén*, Gustaf Tamm, Hagman*,

P. Sandström, Norman och Knut Petersson;

från andra kammaren: herrar Österström*, Hage, Sandström i Sollefteå och Gardell

i Gahns*, fru Nordgren* samt herrar Hassler, Hermansson och Cruse*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

25

Socialstyrelsen.

Silag a A.

Stockholm den 10 mars 1936.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remisser den 7 februari 1936 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen

att avgiva och till riksdagens andra lagutskott senast den 10 mars 1936

överlämna yttrande över inom riksdagen väckta motionerna

nr 32 i första kammaren och nr 114 i andra kammaren, likalydande, om

skärpning av kontrollen över främlingsinvasionen i riket,

nr 33 i första kammaren och nr 115 i andra kammaren, likalydande, om

revision av bestämmelserna angående utlännings rätt att här i riket idka handel

och driva näring m. m.,

nr 284 i första kammaren och nr 604 i andra kammaren, likalydande, angående

revision av lagen örn utlännings rätt att här i riket vistas m. m., samt

nr 603 i andra kammaren om revision av gällande invandringslag.

Genom remiss den 14 februari 1936 har Kungl. Majit vidare anbefallt socialstyrelsen

att avgiva och till riksdagens andra kammares första tillfälliga

utskott senast den 10 mars 1936 överlämna yttrande över inom riksdagens

andra kammare väckt motion, nr 28, angående strängare restriktioner i fråga

om utländska studenters rätt att studera och avlägga examina vid svenska

universitet och högskolor m. m.

Socialstyrelsen, som finner, att ifrågavarande motioner beröra spörsmål,

vilka av skilda anledningar icke böra eller kunna isoleras från varandra eller

över huvud taget från hela främlingslagstiftningen och dess tillämpning,

sedda i ett sammanhang, har ansett sig böra över motionerna avgiva ett

sammanfattande yttrande och får, med anmälan härom, anföra följande.

Lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att bär i riket vistas, som

gjordes temporärt giltig, nämligen till 1932 års utgång, och under nämnda

år — med vissa smärre ändringar — erhöll förlängd giltighet för fem år, utlöper

sålunda den 31 december 1937. Erinras må, att 1927 års temporära

lag bland annat omslöt innehållet i den icke temporära främlingslagstiftning,

som genomfördes år 1914. Det synes föga sannolikt, att de nya delar

— särskilt bestämmelserna örn arbets- och uppehållstillstånd — som

infördes i 1927 års lagstiftning, skulle kunna sättas ur kraft år 1937. I allt

fall lära dock bestämmelser av uppenbart stadigvarande natur ej kunna

undvaras, varför frågan om lagstiftningens giltighet och innehåll påkallar en

principiell omprövning år 1937.

Utlänningsklientelets storlek och sammansättning.

Enligt 1920 års folkräkning (Folkräkningen den 31 december 1920 av

Statistiska centralbyrån, del II) utgjorde antalet utländska medborgare i

Sverige vid nämnda års utgång 22,811. Av dessa personer voro 9,044 eller

två femtedelar födda i Sverige. Vad angår främlingsstockens fördelning på

olika nationaliteter må nämnas, att i runt tal 3,000 vörö norrmän, 2,700

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

danskar, 5,900 finnar, 4,500 tyskar, 1,900 ryssar, 750 polacker och 1,050

amerikanare. Återstående 3,100 utlänningar fördelade sig med smärre antal

på skilda andra nationaliteter.

Jämförbara data till belysning av utvecklingen efter nämnda tidpunkt

föreligga icke ännu. Emellertid synas vissa hittills framräknade preliminära

siffror från 1930 års folkräkning giva vid handen, att utlänningsklientelet

i Sverige minskat under det följande decenniet. Enligt föreliggande

förhandsberäkningar skulle nämligen under tiden 1921—1930 antalet utländska

medborgare ha nedgått i Stockholms stad från 5,972 till 4,846, å

Stockholms läns landsbygd från 926 till 580, å Södermanlands läns landsbygd

från lil till 91, å Östergötlands läns landsbygd från 103 till 96, å Jönköpings

läns landsbygd från 113 till 83, å Kronobergs läns landsbygd från

200 till 130, å Kalmar läns landsbygd från 109 till 85 samt å Örebro läns

landsbygd från 218 till 119. Endast för två framräknade områden giva

siffrorna vid handen, att utlänningsantalet undergått en ökning, nämligen i

fråga om Uppsala läns landsbygd — från 59 till 91 — och Gotlands läns

landsbygd — från 66 till 214. Anmärkas må, att dessa stegringar huvudsakligen

torde bero på i förra fallet invandring av finsk och i senare fallet

invandring av estlandssvensk, mestadels kvinnlig arbetskraft till jordbruket.

Möjligt är, att en liknande tendens kommer att framträda beträffande

Norrbottens läns landsbygd genom den fortgående finska invandringen

av särskilt kvinnlig arbetskraft till jordbruket.

Det är endast i samband med de allmänna folkräkningarna, som uttömmande

data angående hela utlänningsklientelets i Sverige storlek och sammansättning

kunna vinnas. Det material, å vilket dylika mera fullständiga

beräkningar kunde göras för tiden mellan två folkräkningar och som föreligger

hos skilda myndigheter, kan ej användas för sådant ändamål utan

mycket tidsödande och omfattande undersökningar. Däremot finnes uppgiftsmaterial,

ägnat att belysa de viktigaste förändringarna i utlänningsklientelet,

nämligen beträffande utlänningar, vilka för vistelse i riket behöva

visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd. Medel för mera ingående

bearbetning av detta material ha emellertid icke stått till förfogande.

Beträffande viseringsårenden, vilka handläggas i utrikesdepartementet

och åsyfta medborgare i stater, gentemot vilka viseringstvång upprätthålles

— samtliga östeuropeiska stater utom Finland samt utomeuropeiska stater

med undantag av Amerikas förenta stater och Japan — samt statslösa

eller icke med vederbörlig legitimationshandling försedda utlänningar, föres

för närvarande ingen statistik. I nu förevarande sammanhang synas emellertid

till detta utlänningsklientel hänförliga data vara av mindre intresse.

Den ojämförligt större delen av viseringsärendena avser nämligen dels utlänningar,

som besöka landet blott för genomresa eller rent tillfälliga besök,

och dels utlänningar, vilka vistats här i riket under en lång följd av år

och därför näppeligen utom på synnerligen starka skäl torde förvägras fortsatt

visering. Restgruppen innefattar till mycket stor del estlandssvensk arbetskraft

inom jordbruket eller i husligt arbete. Vad angår det under de

senare åren inkomna flyktingsklientel — rent politiska eller judiska — som

uppehåller sig härstädes på visering, torde detta enligt uppgift näppeligen

överstiga tvåhundra personer, barn till dylika flyktingar inberäknade. Ifrågavarande

flyktingar stamma från skilda stater.

I fråga om uppehålls- och arbetstillståndsårenden — dessa handläggas i

socialstyrelsen — upprättas däremot vissa statistiska sammanställningar.

Dessa omfatta det härstädes befintliga icke-viseringspliktiga främlingsklientelet,

med tre undantag, för vilka redogörelse här skall lämnas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

27

1) Utlänningar, som, utan att uppehålls- eller arbetstillstånd erfordras,

äga vistas i riket.

Till denna grupp höra i främsta rummet utlänningar, som, utan att inneha

arbetsanställning, vistats här kortare tid än tre månader och till följd

härav jämlikt främlingslagen icke behöva något tillstånd. I den mån de

kvarstanna utöver nämnda tid och uppehållstillstånd blir erforderligt, komma

de efter hand att ingå i förevarande statistik, givetvis dock icke i den

mån de av skilda anledningar underlåta att söka tillstånd. Vidare höra hit

utlänningar, som med stöd av främlingslagen av Kungl. Maj:t för längre

eller kortare tid dispenserats från uppehålls- eller arbetstillstånd. Ifrågavarande

klientel utgöres av utländska montörer — dispenstiden är här begränsad

till allenast fjorton dagars arbetsutövning — av utlänningar som

till födseln varit svenska medborgare samt, under vissa villkor, sådan medborgares

make och barn under tjugoett år. Framhållas må, att beträffande

återinflyttande svensk-amerikan och dennes hustru och barn dispensen

gäller för två års vistelse och arbetsanställning, varefter vederbörande i

enlighet med konventionen den 26 maj 1869 mellan Sverige och Amerikas

förenta stater automatiskt återvinner eller erhåller svenskt medborgarskap.

Med medborgare i Förenta staterna, vilka av födseln varit svenska, samt

vissa dessas närmaste anhöriga, tillsammans utgörande ett ej ringa antal,

får socialstyrelsen alltså vid sin handläggning av ärenden rörande uppehålls-

och arbetstillstånd överhuvud taget icke någon befattning. Slutligen

äro jämlikt övergångsbestämmelserna i främlingslagen vissa främmande

länders medborgare, vilka sedan tiden före vissa data (resp. V3 1927 och

V10 1926) vistats i riket, befriade från skyldighet att inneha uppehållstillstånd

samt skola vanligen anses ha erhållit arbetstillstånd, gällande tillsvidare.

Antalet utlänningar, för vilka uppehålls- eller arbetstillstånd av denna

anledning icke erfordras, uppgår antagligen till flera tusen.

2) Utlänningar, som underlåta att till socialstyrelsen inkomma med ansökningar

örn uppehålls- eller arbetstillstånd, trots att dylika tillstånd rätteligen

äro erforderliga.

Denna grupp, vars storlek enligt sakens natur icke med större säkerhet

kan uppskattas, torde till stor del utgöras av utländska medborgare, som

vistats här i riket avsevärd tid, i många fall sedan födelsen, och sålunda av

allmänheten icke betraktas som främlingar samt ofta själva sväva i ovetskap

örn sitt utländska medborgarskap, samt vidare av utlänningar, vilka

vistas här för rent tillfälliga arbetsuppdrag, oftast av art, att vederbörande

förutsätter, att arbetstillstånd ej påkallas (t. ex. montage- eller instruktionsuppdrag,

beträffande vilka lön uppbäres från utländsk firma). Det förekommer

i övrigt icke så ofta, att ansökningar örn tillstånd ingivas mera avsevärd

tid efter det tillstånd skulle vara påkallat, och antalet har icke nämnvärt

ökats i samband med den under de senaste åren skärpta övervakningen.

Detta ger vid handen, att antalet utlänningar, som härstädes söka och

lyckas att helt och hållet undansticka sig, är förhållandevis obetydligt.

3) Hustrur och barn till utlänningar, som vistas i riket.

I de fall man och hustru inneha gemensamt pass eller minderåriga barn

äro inskrivna i någondera makens pass, torde ej alltid lokala polismyndigheter

tillse, att särskilda ansökningar om uppehållstillstånd avgivas för varje

person. Den felkälla, som härigenom uppstår i styrelsens främlingsstatistik,

torde beträffande hustrur vara relativt obetydlig, beträffande barn,

sorn åtfölja föräldrar, större, men å andra sidan näppeligen så stor, att statistiken

i sina huvuddrag blir missvisande. Å sedermera redovisade uppgifter

rörande arbetstillstånd inverkar felkällan överhuvud taget icke.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

Med hänsyn till nu berörda ofullständigheter kan socialstyrelsens uppgiftsmaterial

icke läggas till grund för en allmän översikt av utlänningsklientelet.

Inskränkas emellertid anspråken till att avse en sammanställning

beträffande det klientel, d vilket gällande främlingslagstiftning i realiteten

främst syftar, blir förhållandet ett annat. Såsom av ovanstående torde ha

framgått, är materialet ur sådan synpunkt att betrakta såsom relativt fullständigt,

nämligen för så vitt man bortser från å ena sidan utlänningar, vilka

genom härstamning, giftermål med f. d. svensk medborgare, mångårig

vistelse i riket eller dylikt kunna betraktas såsom nära anknutna till vårt

land, å den andra utländska medborgare, som rent tillfälligt vistas härstädes

i och för besök eller dylikt. Materialet är alltså ägnat att tämligen väl

belysa storleken och sammansättningen av det klientel, som åsyftas i diskussioner

rörande främlingspolitiken, den utländska invandringen eller dylikt.

På grundval av ifrågavarande material ha sedan längre tid tillbaka vissa

översikter uppgjorts beträffande antalet inresande utlänningar. För de senare

åren ha härjämte beräkningar gjorts angående det härvarande främlingsbeståndet.

Enligt de senare, vilka redovisas i följande tablå, utgjorde antalet utlänningar,

som den 1 januari 1934 med vederbörligt tillstånd vistades här i riket,

5,570. Antalet steg under år 1934 med i runt tal 300 och fortsatte under

år 1935 att stiga, nu kraftigare, så att det den 1 januari 1936 uppgick till

7,036.

Nationalitet

1934

1935

1936

Tyskar..............

.................. 2,127

2,394

2,462

Finnar..............

.................. 1,387

1,284

1,937

Norrmän............

.................. 525

590

863

Danskar.............

.................. 458

501

557

Österrikare..........

.................. 261

239

255

Engelsmän........ . .

.................. 257

257

271

Amerikanare.........

.................. 201

190

174

Tjecker.............

.................. 136

128

150

Italienare............

.................. 61

77

100

Fransmän...........

.................. 47

54

71

Holländare..........

.................. 42

52

74

Schweizare..........

.................. 39

51

84

Övriga..............

.................. 29

41

38

Samtliga 5,570

5,858

7,036

Tablån ger vid handen, att stegringen på sista tiden i

främlingsantalet till

största delen hänför

sig till

finska och norska medborgare. Beträffande

övriga nationaliteter

äro antalshöjningarna, där sådana förekomma, obetyd-

liga och återspegla

närmast

en kurva, vilken torde

få anses typisk för

tider av stigande ekonomisk konjunktur.

Stegringen av antalet finnar och norrmän torde böra närmare förklaras.

I fråga om finska medborgare ha frenne faktorer verkat höjande på antalssiffrorna,

nämligen dels en fortsatt och förstärkt inströmning av finsk arbetskraft

till ladugårds skötseln i Norrbotten, dels en tillströmning av framför

allt åländskor till Stockholm och trakten däromkring till följd av där

rådande brist på hembiträden, dels slutligen — vilket innebär att stegringen

delvis är blott skenbar — en bättre övervakning av främlingsklientelet

i Norrbotten, som medfört, att ansökningar örn uppehålls- och arbetstillstånd

för detta klientel numera, i motsats till vad tidigare varit fallet, mera

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

29

regelbundet ingivas i behörig tid. Vad åter angår norska medborgare hänför

sig stegringen i icke ringa utsträckning dels till den mångenstädes i Sverige

rådande hembiträdesbristen och dels till det förhållandet, att en del

norska skogsarbetare erhållit kortare arbetstillstånd för avverkningar i fjälltrakterna

invid gränsen.

I fråga om främlingsklientelets närmare sammansättning torde det i förevarande

sammanhang icke erbjuda större intresse att göra jämförelser

mellan skilda år, då förändringarna endera äro relativt små eller ock bero

på en eller annan speciell omständighet av temporär beskaffenhet. Vad

sammansättningen den 1 januari 1936 beträffar, må följande anföras.

Av samtliga 7,036 utlänningar vistades 2,050, därav 808 män och 1,242

kvinnor, härstädes blott på uppehållstillstånd. Återstående 4,986 personer,

vilka innehade arbetstillstånd eller kombinerat uppehålls- och arbetstillstånd,

fördelade sig på 2 580 män och 2 406 kvinnor. Av de senare

ägnade sig ej mindre än i runt tal 1,700 åt husligt arbete eller närliggande

sysselsättningar. Vad den utländska manliga arbetskraften be
-

träffar var fördelningen följande.

Inom jordbruk och skogshushållning................................. 231

Inom industri och bergsbruk........................................ 1,363

därav: personal i chefsställning............................. 168

ingenjörer, ritare o. d....................................... 197

verkmästare, förmän o. d.................................... 334

montörer.................................................. 177

kontorspersonal............................................ 25

arbetarpersonal............................................ 462

Inom handel och samfärdsel........................................ 488

därav: personal i chefsställning............................. 95

handelsresande............................................. 94

affärs- och kontorspersonal.................................. 148

restaurangpersonal......................................... 74

övriga (transportarbetare o. d.).......................... 77

Inom fria yrken................................................... 179

därav: arkitekter, tecknare o. d............................. 31

musici.................................................... 56

gästuppträdande konstnärer................................. 11

cirkusartister.............................................. 6

varieté- o. d. artister....................................... 42

jockejer, tränare o. d....................................... 33

Inom övriga yrken................................................. 178

därav: fotografer .......................................... 10

frisörer.................................................... 13

utövare av intellektuella yrken (språklärare m. fl.)............ 107

övriga.................................................... 48

Volontären, praktikanter o. d........................................ 141

Tillhopa 2,580

Av ovanstående utlänningar äro vissa att betrakta såsom nära knutna till

riket genom långvarig vistelse. Enligt en företagen stickprovsundersökning

skulle nämligen omkring en tredjedel av klientelet lia vistats i riket över fem

års tid. En del andra utgöras av f. d. svenska medborgare, av utlänningar

gifta med svenska medborgare o. d. Å andra sidan förekomma bland utlänningarna

en hel del, som vistas härstädes allenast för fullgörande av kortfristiga

arbetsuppdrag. Hit höra så gott som samtliga 177 montörer, 11 gästuppträdande

konstnärer, 6 cirkusartister, 42 varieté- o. d. artister, 141 vo
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

lontärer, praktikanter o. d. samt många personer även inom andra yrkesgrupper

(t. ex. skogsarbetare).

Man synes ganska allmänt ha riktat blicken mer mot antalet inresande utlänningar

än mot det i riket befintliga främlingsbeståndet. Man har härvidlag

ej sällan bortsett ifrån, att nämnda antal inresande icke utgör ett tillskott

till främlingsklientelet, utan att tillströmningen, såsom här tidigare anförda

siffror giva vid handen, balanseras av en betydande avgång. Under

åren 1934 och 1935 beviljades sålunda respektive 3 881 och 5 196 inresande

utlänningar vederbörliga uppehålls- eller arbetstillstånd; den vid årens utgång

kvarstående nettoökningen utgjorde emellertid endast resp. 288 och

1,178. Det kan för övrigt framhållas, att den ökning av främlingsbeståndet,

som här redovisas, i viss utsträckning balanseras därav och i den mån här

sedan längre tid tillbaka befintliga utlänningar, som icke beröras av förevarande

redovisning, avflytta ur landet eller avlida.

Ehuru inresesiffrorna beträffande utlänningar icke äga samma intresse som

beståndssiffrorna, torde dock vara befogat att meddela förstnämnda siffror

för åren 1931—1935, d. v. s. för den tidrymd i fråga örn vilken direkt jämförbara

årsantal låta sig framräkna.

Inresande utlänningar, vilka erhållit

uppehålls- el. arbetstillstånd

Danskar Finnar Norrmän Tyskar Övriga Samtliga

1931 ............... 406 622 485 1,926 1,065 4,504

1932 ............... 268 503 424 1,709 1,057 3,961

1933 ............... 334 476 415 1,486 851 3,562

1934 ............... 396 467 449 1,718 851 3,881

1935 ............... 839 820 771 1,715 1,051 5,196

Siffrorna visa icke så stora förändringar från år till år, låt vara att de

dock i viss mån återspegla växlingarna i vårt ekonomiska liv. Beträffande

stegringen från år 1934 till 1935 må nämnas, att antalet inresande cirkuso.

d. artister ökade från 1,048 till 1,151 och antalet montörer från 439 till

618. Praktiskt taget samtliga dessa personer äro tyska medborgare och ha

endast vistats här för kortvariga arbetsuppdrag eller för säsonganställning.

Under samma tid ökade antalet inresande utländska byggnadsarbetare från

30 till 433. Ökningen kan praktiskt taget helt hänföras till vissa byggnadsarbetare

från grannländerna, vilka på grund av temporär bristande tillgång

på inhemsk arbetskraft tillätos arbeta här kortare tid under sommaren och

hösten 1935. En annan ökning faller på gruppen husligt arbete o. d., beträffande

vilken inresorna stigit från 422 till 776. Hela ökningen kan alltså i

huvudsak hänföras till rent tillfälliga arbetsanställningar eller till invandring

av kvinnlig arbetskraft i husligt arbete, mestadels finsk.

Ej sällan åberopas siffror rörande skillnaden mellan antalet in- och avpoliserade

utländska medborgare. Denna skillnad, som ofta är avsevärd och

kan uppgå till tiotusentals personer, registrerar endast det förhållandet, att

uppgifterna rörande inresor äro avsevärt mera fullständiga än beträffande

utresor.^ Vidare anföras ej sällan invandringssiffror ur Statistiska centralbyråns

årspublikation »Ut- och invandring», utan att det tages i betraktande,

att nämnda siffror innefatta ej blott utländska medborgare utan jämväl återinvandrande

svenska medborgare. Det torde böra påpekas, att i motionen

I: 32 till årets riksdag anförda data angående invandringsöverskottet under

aren 1933 och 1934 pa sa sätt innefatta såväl utländska som svenska medborgare.

Socialstyrelsens främlingsstatistik är ej ägnad att belysa annat än antalet

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor. 31

beviljade tillstånd. Till belysande av frågan, i vilken utsträckning ansökningar

faktiskt avslås, må meddelas, att styrelsen enligt numera allt oftare

tillämpad praxis bifaller ansökan för viss begränsad tid men därvid meddelar,

att förlängning av tillståndet ej kan påräknas (»sluttermin»). Vidare inträffar,

att utlänningen eller hans arbetsgivare får kännedom örn, att utsikt

ej finnes till bifall till ingiven ansökan, varvid denna då gärna återkallas.

Ofta händer det också, att utlänningen eller arbetsgivaren endast inkommer

med förhandsförfrågningar — muntliga eller skriftliga — och sedan låter vid

erhållna informationer bero. Statistiska uppgifter i sistnämnda hänseende

kunna ej lämnas. Ifråga örn de övriga omständigheterna må nämnas, att

under år 1935 529 sökta uppehålls- eller arbetstillstånd direkt vägrades,

81 »slutterminer» antecknades och att 116 ansökningar återkallades, de flesta

på grund av att sökt tillstånd kunde förväntas bli vägrat.

Lagtillämpningen inom socialstyrelsen.

Med 1927 års främlingslagstiftning lärer i främsta rummet ha åsyftats att

sätta spärr mot spontan massinvandring till Sverige av utländsk arbetskraft,

utgående från de stora arbetslöshetsarméer, som efter kriget uppstått ute i

Europa. Det nya i denna lagstiftning hade en klar arbetsmarknadspolitisk

inställning. Vidare åsyftade man — liksom med tidigare lagstiftningen i

ämnet, senast av ar 1914 — att fran riket utestänga moraliskt mindervärda

och för allmän ordning och säkerhet farliga personer, utlänningar, som

saknade för sin existens härstädes nödiga medel, samt ur ras- eller annan

synpunkt svårassimilerbara element. Av propositionen framgår tydligt,

att en svensk företagsamhet icke bör förhindras att använda utländsk

arbetskraft, där likvärdig inhemsk ej finnes att tillgå. Stöd saknas för den

här och var rådande uppfattningen, att utlänning icke bör erhålla arbetstillstånd,

där hans anställande skulle skärpa konkurrensen svenska företagare

emellan. Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att lagen vill skydda den

svenska arbetsmarknaden fran intrång av obehövlig eller mindervärdig utländsk

arbetskraft och skydda vårt land från invandring av utlänningar, som

ur allmänna ordningssynpunkter icke äro önskvärda.

I sin befattning med främlingskontrollen har socialstyrelsen givetvis haft

att beakta främst dessa allmänna grundlinjer för lagstiftningen. En något

mera detaljerad redogörelse för de synpunkter, å vilka styrelsen stöder sitt

handlande i främlingsärenden, lärer emellertid här vara på sin plats.

Arbetstillståndsärenden. Sedan utlänning vistats i Sverige tre månader,

utgör erhållandet a\ uppehållstillstånd givetvis den primära förutsättningen

för att arbetstillstånd skall kunna meddelas. Av praktiska skäl torde emellertid

i en redogörelse för handläggningen av hithörande ärenden de synpunkter,

som äga tillämplighet å arbetstillstånd såsom sådant, böra beröras

forst. Härvid må att börja med upprepas, att beviljandet av arbetstillstånd

ar beroende av utlänningens kvalifikationer såsom arbetskraft i förhållande

till inhemsk tillgänglig arbetskraft inom vederbörande fackområde.

Till grund för den undersökning, som företages för fastställande av utlanmngens

kapacitet, ligger den motivering, som utlänningen, arbetsgivaren

eller bada förebragt antingen direkt i samband med den ingivna ansökningen

örn arbetstillstånd eller på socialstyrelsens särskilda anmodan — genom

kompletterande upplysningar. Framhållas må, att den omständigheten, att

handlingarna i främlingsärenden liksom andra handlingar äro offentliga, ej

sällan innebär hinder för erhållandet av uttömmande upplysningar beträffande

utlänningar, som sitta inne med yrkeshemligheter eller avses att sysselsättas

vid tillverkningar av speciell natur.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

Jämlikt främlingslagens 14 § har styrelsen i fortsättningen, där ej ärendet

är av brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligga, att

inhämta yttrande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt samt att bereda

sammanslutningar av arbetsgivare och arbetare inom verksamhetsområdet

tillfälle att uttala sig. I ärenden av större vikt eller berörande utpräglade

vrkesspecialiteter plägar socialstyrelsen härjämte ofta till komplettering inhämta

upplysningar från myndigheter eller organisationer, vilka intaga en

mera obunden ställning till arbetsgivare och arbetstagare.

Sedan socialstyrelsen sålunda erhållit ett fylligare material för arbetstillståndsfrågans

bedömande, kan styrelsen vanligen taga ärendet under närmare

övervägande; dock inträffar ej sällan, att inhämtade yttranden giva styrelsen

anledning att såsom ett nästa steg bereda arbetsgivaren eller utlänningen

tillfälle att inkomma med påminnelser. Nämnas må, att frågan örn ett enda

arbetstillstånd ej sällan är av sådan natur, att handläggningen av ärendet

binder en styrelsens tjänsteman för en eller till och med flera dagar framåt.

Det förekommer i flera fall dagligen, att arbetsgivare eller utlänning vid

personligt besök å styrelsen framlägger sina synpunkter. Det må ihågkommas,

att i många fall alldeles speciella, till utlänningen knutna personliga

egenskaper kunna göra hans förvärvande för svenskt näringsliv och i varje

fall för företaget i fråga till en betydelsefull angelägenhet. En utpräglad duglighet,

en konstnärlig läggning, en starkt utvecklad organisationsförmåga

kunna utgöra kvalifikationer, tillräckliga för att en utländsk medborgare,

framför en svensk med samma rent tekniska kunskaper, även på en relativt

obetydlig post skall kunna främja ett helt företags utveckling och därmed

bidraga till att skapa ökade arbetstillfällen för landets egna medborgare.

Särskilt inom småindustrien och hantverket göra sig dylika egenskaper starkt

gällande, och i styrelsens handlingar finnas många exempel på, hurusom utlänningar,

vilka med hänsyn till dylika rent personliga kvalifikationer erhållit

arbetstillstånd, kraftigt medverkat till verksamhetens främjande. Såsom

exempel kan nämnas, att en utländsk ingenjör, för vilken vederbörande

remissinstans på goda grunder avstyrkt arbetstillstånd med åberopande av

att tekniskt likvärdig inhemsk arbetskraft funnes tillgänglig, men som detta

till trots ansågs böra erhålla tillståndet, genom sina speciella insikter lade

den fasta grunden för att årsomsättningen inom en verksamhetsgren vid ett

industriföretag på få år växte ut från några tiotusental kronor till långt över

en halv miljon kronor; inom produktionsgrenen nyanställdes under samma

tid ett tiotal svenska ingenjörer och cirka 300 arbetare. I ett annat fall hade

protesterats mot, att en utlänning med stöd av arbetstillstånd tilläts arbeta

inom en mera hantverksmässig produktion. Socialstyrelsen fann emellertid

klart styrkt — ehuru den med hänsyn till handlingars i främlingsärenden

offentliga natur icke ansåg sig kunna infordra skriftliga belägg härför •— att

utlänningen i fråga i realiteten bar upp hela den produktion, varom här var

fråga, och att ett vägrat arbetstillstånd skulle innebära, att ett tiotal svenska

medborgare överfördes till de arbetslösas led. Såsom ytterligare exempel

må nämnas, att smärre eller större bygdeindustrier, vilka kunnat eliminera

betydande import, här och var växt upp, till följd av att utlänningar med

dylika personliga kvalifikationer tillåtits verka här i riket som instruktörer

under längre eller kortare tid.

Beträffande speciella synpunkter, som ligga till grund för avgörandet av

ärenden rörande arbetstillstånd, må vidare nämnas följande.

Socialstyrelsen, som är förhindrad att binda arbetstillstånd till viss arbetsgivare

— en inskränkning, som styrelsen anser välgrundad •— binder däremot

ofta, då lokala förhållanden tala härför eller utlänning kan anses kvalificerad

blott för anställning inom trakt med viss särprägel (t. ex. beträffande

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

33

huvuddelen av den finska arbetskraften i Norrbotten), dylikt tillstånd till

särskild kommun eller annat administrativt område.

I regel beviljas icke arbetstillstånd för längre tid än ett halvt k ett år åt

gången. I sådana fall, där inhemsk arbetskraft förr eller senare bör kunna

erhållas för att fylla utlännings plats, plägar styrelsen, samtidigt med att

sökanden underrättas om ansökningsärendets utgång, meddela, att det medgivna

tillståndet icke får anses lia prejudicerande karaktär beträffande ansökning

om förlängning. I de fall, där inhemsk arbetskraft rimligen synes

kunna uppläras till den befattning, utlänning innehar, meddelas på samma

sätt arbetsgivaren, att tillstånd endast kan beräknas komma att medgivas för

den tid, dylikt upplärande tager i anspråk. I dylika fall antecknas till protokollet,

att den medgivna tillståndstiden är att betrakta såsom »sluttermin»;

meddelande härom lämnas sökanden.

I fråga om studievistelser här i riket, för vilka arbetstillstånd kan vara

påkallat, anser sig styrelsen böra taga största hänsyn till att det av ålder

förekommande, gagneliga utbytet i utbildningssyfte av lärlingar och dylika

skilda länder emellan icke försvåras. Där ett direkt eller indirekt utbyte

med utlandet av dylik arbetskraft kommer till stånd genom ömsesidigt tillmötesgående,

plägar sålunda arbetstillstånd regelbundet beviljas. Även beträffande

annan vistelse här i utbildningssyfte, t. ex. för volontärsanställning

inom handels-, rederi- och fabriksföretag, beaktar styrelsen internationell

kutym, detta jämväl i syfte att ej resa hinder för svenska medborgare att åtnjuta

förmånen av utbildning i utlandet. Emellertid finner styrelsen naturligt,

att utlänning icke här i riket, i konkurrens med därför lika väl lämpade

svenska medborgare, utbildas i och för erhållande av speciell kompetens för

framtida anställning eller verksamhet i Sverige. Styrelsen plägar alltså, vid

beviljande av hithörande tillstånd, meddela sökanden, att det sålunda erhållna

och eventuellt sedermera, på särskild ansökan, förlängda arbetstillståndet

uteslutande avser vistelse här för utbildning och att arbetstillstånd för anställning

i förvärvsarbete ej kan påräknas.

På i viss mån likartat sätt som beträffande praktikanter göra sig speciella

praktiska synpunkter gällande i fråga om mera kvalificerad personal vid

utländska företags filialer här i riket eller vid svenska företag, som i högre

grad arbeta med utländskt kapital eller äro beroende av utomlandsförbindelser.

Även här har man vid beslut angående arbetstillstånd för utländska

anställda att beakta, att internationell kutym icke trädes för när och att företagens

verksamhet och därmed även de svenska anställdas intressen icke

skadas genom schablonmässig prövning. Ej sällan göra också våra handelsförbindelser

påkallat, att visst tillmötesgående visas. Styrelsen har ock ansett

sig behörig, att vid handläggningen av dylika ärenden beakta dels legitima

intressen för företagen att få utvälja anställda i förtroendeställning och

dels de olägenheter för den svenska exportindustriens ändamålsenliga representation

i utlandet, som tillämpandet av alltför snäva arbetsmarknadssynpunkter

i dessa fall otvivelaktigt direkt eller indirekt skulle kunna föranleda.

Beträffande de synpunkter, som anläggas på ärenden rörande arbetstillstånd,

må tilläggas, att styrelsen — i överensstämmelse med vad i propositionen

till främlingslagen angives — ej anser sig vid sin prövning böra bortse

från den anknytning till Sverige, som en utlänning kan äga genom giftermål,

mångårig vistelse här i riket eller på annat liknande sätt. Det synes ej

heller skäligt att neka utländsk medborgare, som här under längre tid och

med synnerlig framgång — vare sig detta skett i en framskjuten eller mera

undangömd position — medverkat till vårt näringslivs främjande, fortsatt

arbetstillstånd blott på den grund, alt han fyllt sin ursprungliga uppgift. I

en del fall mcdgives arbetstillstånd, där utlännings vistelse i riket för all

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avil. Nr 53. .‘t

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

framtid av vissa skäl måste anses de facto avgjord eller där i övrigt rent humanitära

skäl starkt tala för bifall till ansökning. I detta sammanhang må

nämnas, att de intresserade arbetarorganisationerna själva i dylika fall visa

utvecklad känsla för vad billigheten bjuder, detta ingalunda endast beträffande

utlänningar, som av politiska förhållanden i hemlandet föranletts att

uppehålla sig i Sverige.

Uppehållstillstdndsärenden. I 1927 års, av riksdagen godkända proposition

(nr 198) till främlingslag anförde föredragande departementschefen beträffande

uppehållstillstånd bland annat följande (sid. 41):

»Vad vårt land beträffar lärer det med hänsyn till ordnings- och säkerhetsintresset

anses påkallat att stadga särskilt villkor för rätt för utlänning att under längre

tid uppehålla sig härstädes. Erfarenheten visar nämligen att många utlänningar,

vilkas vistelse här i landet ur nämnda synpunkt måste anses olämplig, dock icke

låta komma sig till last sådant förhållande, som lagligen kan föranleda deras utvisande.

Anledning finnes till antagande, att antalet utlänningar av denna typ i

framtiden kommer att avsevärt ökas. Dessa förhållanden giva vid handen, att myndigheterna

måste äga i sin makt att även i sådana fall, då utvisningsanledning ej

föreligger eller utvisningsförfarande lämpligen ej bör äga rum, förvägra utlänning

rätt att uppehålla sig här i riket.

Emellertid måste även hos oss den immigrationspolitiska karaktären av en dylik

bestämmelse i lika hög grad uppmärksammas. Otvivelaktigt kan en bosättning i

mer betydande omfattning här i landet av invandrare, tillhörande folkslag, som

äro oss till rasen mycket skilda, lända oss till skada. Härvid må särskilt beaktas,

att man med hänsyn till praxis vid behandling av ansökningar örn medborgarrätt

måste räkna med att utlänning, som under visst antal år stadigvarande uppehållit

sig härstädes, blir, därest han så önskar och anledning till anmärkning mot honom

ej föreligger, upptagen till svensk medborgare.

Vid prövning av ansökan om uppehållstillstånd skall tagas i övervägande, huruvida

med avseende å det uppgivna ändamålet med vistelsen i riket och övriga omständigheter

utlänningens härvaro må befinnas lämplig med hänsyn till landets

intressen. —• -— —- Avseende bör emellertid jämväl fästas å utlänningens familjeförhållanden

samt längden av den tid, han kan hava vistats härstädes.»

Dessa uttalanden angiva de riktlinjer, som styrelsen haft att följa vid handläggningen

av ärenden om uppehållstillstånd. Emellertid synes påkallat att

närmare redogöra för handläggningen beträffande uppehållsärenden av ett

pär speciella typer.

Först må då nämnas, att utländska studerande, vilka för sin utbildning

härstädes icke behöva arbetstillstånd —- vanligen studerande vid universitet

och högskolor eller fackskolor av ett eller annat slag — i så måtto jämställas

med praktikanter och dylika, att här i riket förvärvade specialkunskaper

ej anses böra berättiga till framtida verksamhet inom landet. Då icke sökanden

har speciell anknytning till riket eller erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd

att avlägga examen eller ock tydligen vistas här för rent vetenskapligt inriktade

specialstudier, plägar han underrättas, att meddelat uppehållstillstånd

avser allenast studievistelse. I vissa fall har även vederbörande läroanstalt

gjorts underrättad härom. Nämnas må, att beträffande särskilt universitet

och med dem jämförliga högskolor antalet studerande svenska medborgare

vid utländska läroanstalter vanligen torde vara större än antalet utländska

medborgare vid motsvarande svenska institutioner. Påpekas må vidare i

sammanhanget, att tillträde för utländska studerande till svenska tekniska

läroanstalter — liksom även i många fall till praktikantplatser vid industriella

och andra företag -— kan vara ägnat att främja vårt lands export.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

35

Vidare må nämnas några ord rörande uppehållstillstånd för utlänningar,

vilka bär ämna i en eller annan form idka affärsrörelse eller vistas såsom

handelsresande.

Beträffande de förra torde vara klart, att i sådana fall, där Kungl. Majit

beviljat vederbörande utlänning rätt att här i riket idka näringsyrke, avslag

å ansökning om uppehållstillstånd icke bör förekomma, med mindre det i avgivna

yttranden konstaterats, att utlänningen gjort sig skyldig till brott eller

grövre förseelse. Där utlänning icke ämnar ägna sig åt sådan verksamhet,

som erfordrar Kungl. Maj :ts tillstånd, men i lojal forin önskar investera kapital

i svenska företag och samtidigt önskar vistas här, synes näppeligen finnas

anledning att vägra uppehållstillstånd. Emellertid kunna gränsfall förekomma,

där utlänning vill ställa kapital till ett företags förfogande, detta

dock allenast i syfte att därigenom vinna arbetsanställning vid företaget.

Arbetstillståndet kan då knappast bedömas ur direkta arbetsmarknadssynpunkter;

tillståndet kan snarast förliknas vid ett vidgat uppehållstillstånd.

Socialstyrelsen söker i dylika tillståndsfrågor skaffa sig ingående informationer

örn motiven för ansökningen. Med hänsyn till ansökningshandlingars

offentliga natur kan styrelsen emellertid ofta icke påfordra ingående skriftlig

motivering, vilken kunde beröra för företagen interna ekonomiska förhållanden.

I fråga örn handelsresande för utländska firmor må erinras, att dessa för

sin verksamhet här i riket icke behöva arbetstillstånd och att de sålunda,

utan att socialstyrelsen har att därmed taga befattning, äga bedriva verksamhet

härstädes under uppehållstillståndsfri tid. I regel torde nämnda tid,

tre månader, vara tillräcklig. Där så ej är förhållandet, har styrelsen att

inhämta, huruvida i det enskilda fallet kan vara med hänsyn till verksamhetens

omfattning och art, internationell kutym och gällande traktater med

utländska makter påkallat att medgiva viss tids uppehållstillstånd.

Slutligen må beröras frågan om uppehållstillstånd för utlänningar tillhörande

två speciella, ofta in i varandra flytande kategorier, nämligen politiska

flyktingar och utländska medborgare av judisk börd.

I fråga örn egentliga politiska flyktingar, d. v. s. personer, som i sitt hemland

löpa risken av allvarlig påföljd för politiskt brott, demonstration av

politisk inställning eller arbete inom misshagliga organisationer o. s. v., synas

dessa ej böra förvägras rätt att uppehålla sig här i riket. Ett villkor för

detta tillmötesgående är dock i sådana fall — liksom eljest — att vederbörande

avhåller sig från politisk verksamhet i vårt land.

En utlännings egen uppgift, att han vore politisk flykting, accepteras icke

reservationslöst, utan ett så vitt möjligt pålitligt utredningsmaterial eftersträvas.

Ej alltid lyckas detta, vilket bland annat sammanhänger med handlingarnas

offentliga karaktär. En utlänning liesiterar helt naturligt att lämna

sådana för offentligheten tillgängliga upplysningar om sina politiska förehavanden

i hemlandet, som definitivt kunna avskära möjligheten för honom

att under rådande politiska regim återvända dit och som dessutom i många

fall kunna äventyra hemmavarandes säkerhet. Det kan även ofta ligga i

svenska myndigheters intresse att icke frampressa en offentlig utredning, som

— i och med att innehållet kan komma till utländsk myndighets kännedom —

de facto kan utgöra hinder för att i framtiden avveckla utlänningen från riket.

Utlänning, som åberopar känsla av vantrevnad med den politiska regimen

i hemlandet eller dylikt, godtages icke på enbart sådan grund sorn politisk

flykting. Samma betraktelsesätt lärer omfattas av mera betydande, politiskt

betonade svenska hjälporganisationer för flyktingar.

Redan av det sagda torde lia framgått, att i många fall det politiska flyktingskapet

och dess karaktär kan vara svår att fastställa och att därför tve
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

kan kan råda, huruvida en föregiven flykting bör avvecklas eller ej. I andra

fall kan det i praktiken visa sig nära nog ogörligt eller i allt fall ytterst tidskrävande

att från riket avveckla en utlänning, som ej kan anses vara bona

fide-flykting. I vissa fall torde det till och med — då utlänningen av ett eller

annat skäl rimligen icke kan förpassas till sitt hemland — kunna anses mindre

lämpligt att sända en politisk flykting med tvivelaktiga föregåenden ur

riket; han måste merendels förpassas till något annat land, vilket eventuellt

skulle anse sig på grund härav oförhindrat att förfara på motsvarande sätt

gentemot Sverige beträffande icke önskvärda personer.

Särskilt dylika flyktingsfrågor synas giva anledning till omprövning, huruvida

icke under vissa betingelser uppehållstillstånd skulle kunna få bindas

till visst adminisfrativt område. Anordningen skulle kunna medge skärpt

kontroll över misstänkta agitatorer och spioner och säkerligen ofta tjäna att

direkt avhålla kringvandrartyper från att inresa i riket. Å andra sidan skulle

anordningen knappast vara till molest för bona fide-flyktingar.

Antalet egentliga politiska flyktingar, som här i riket för närvarande inneha

uppehållstillstånd, kan givetvis icke med full säkerhet konstateras. Ihågkommas

må nämligen, att ett flertal utländska medborgare, som här erhållit

uppehållstillstånd för visst annat angivet och plausibel ändamål, t. ex. för

besök hos släktingar, anställning vid svenska företag m. m., kunna vara politiska

flyktingar, ehuru de icke ansett sig böra åberopa sådant förhållande.

Antalet egentliga politiska flyktingar med uppehållstillstånd torde emellertid

ej överstiga ett eller annat hundratal.

Under de senaste åren har av kända skäl uppkommit fråga om en speciell

invandring, nämligen av utlänningar av judisk börd. Beträffande dessa bör

särskilt beaktas, att deras ansökningar om uppehållstillstånd i realiteten ofta

måste anses åsyfta bosättning för en längre tid eller all framtid. Detta innebär

i sin tur, att man — efter att ha beviljat uppehållstillstånd — de facto

näppeligen kan vägra utlänningen sådana tillstånd, att han blir i tillfälle att

här i riket försörja sig genom arbete. På grund härav böra dylika ansökningar

om uppehållstillstånd bedömas även ur arbetsmarknadssynpunkt. Framhållas

må, att vissa judar i realiteten böra jämställas med egentliga politiska

flyktingar.

Antalet »icke-ariska» invandrare från tiden efter år 1932, vilka för närvarande

vistas i riket med stöd av uppehållstillstånd, är ej lätt att fastställa.

Spörsmålet är ju icke enbart en religions- utan tillika en rasfråga,

och den å ansökningsformuläret förekommande frågan om religion ger alltså

ej ett uttömmande svar. Antalet inkomna och kvarvarande »icke-arier» torde

snarare under- än överstiga femhundra, detta särskilt om man borträknar

de icke få fall — mestadels barn och ungdomar — där vederbörande här endast

söka förvärva viss utbildning i tanke att sedan ansluta sig till sina i

andra länder boende föräldrar. Vissa av dem kunna redan vid ankomsten

hit påräkna framtida inresa i Palestina.

Vad här återgivits torde — om än långt ifrån på ett uttömmande sätt — belysa

den mångfald av faktorer, som påkalla beaktande och övervägande vid

handläggningen av ärenden rörande arbets- och uppehållstillstånd. Alltför

snäva eller schablonmässiga regler torde lätt komma i konflikt med praktiska

livets eller humanitetens krav. Jämväl bör här beaktas, att en snäv regel —

även där den i sig själv är lämplig — lätt kan föranleda slutsatser i en till

äventyrs icke åsyftad riktning; ett uttryckligt medgivande med avseende å

ett angivet specialfall kan lätt tolkas såsom ett förbud i ett annat specialfall,

som ej angivits.

Enligt socialstyrelsens uppfattning måste 1927 års främlingslag allt fortfarande

anses vara i det stora hela väl avvägd och genomtänkt.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

37

Övervakningen av utlänningar.

Vad angår den övervakning, som utövas över utlänningar i riket, brister

densamma otvivelaktigt i vissa hänseenden. Socialstyrelsen får härutinnan

hänvisa till utlåtande i ämnet den 8 september 1934, vilket finnes tryckt (Sociala

Meddelanden 1934, sid. 656 ff.). Utöver däri anförda allmänna synpunkter,

vilka fortfarande torde i stort sett äga giltighet, må emellertid följande

tillfogas.

Sedan ifrågavarande utlåtande avgavs, har återinförts tidigare gällande

skyldighet för utlänning att vid inresa i riket avgiva skriftlig uppgift om resans

ändamål; medborgare i våra nordiska grannländer äro dock befriade

från dessa skyldigheter.

Kungl. Majit har i cirkulärbrev till länsstyrelserna den 21 december 1934

(Sv. förf. sami. nr 625/1934) angående vissa åtgärder avseende kontrollen

över utlänningars vistelse i riket föreskrivit bland annat, att Överståthållarämbetet

har att genom särskilda polisbyrån i Stockholm för utlänningar i riket

(numera benämnd statens polisbyrå) noggrant övervaka, att tiden för den

utlänning i främlingslagen angivna tillståndsfria vistelsen i riket icke överskrides

utan att ansökning dessförinnan gjorts, skolande vid bedömande av

skyldigheten att utverka dylikt tillstånd beaktas, att, där ej särskilda förhållanden

annat föranleda, såsom avbrott i vistelsen icke bör anses uppehåll i

utlandet av kortare varaktighet än sex månader i följd. Nämnas må, att i

vad ankommer på socialstyrelsens befattning med ärenden om uppehållstillstånd

dylika grundsatser redan tidigare tillämpats i praktiken.

Numera lärer i s. k. handelspass finnas anteckning, att innehav av dylik

handling icke innefattar befrielse från skyldighet att beakta bestämmelser

rörande uppehålls- och arbetstillstånd.

Slutligen må nämnas, att vissa anordningar träffats till förstärkning av

kontrollen över den eljest ganska fria resandetrafiken över hamnarna vid

Öresund.

Genom här berörda anordningar har otvivelaktigt främlingskontrollen i

viss mån effektiviserats. Beträffande cirkulärbrevet till länsstyrelserna må

nämnas, att utländska handelsresande — enligt överenskommelser mellan

Sverige och utländska makter tillförsäkrade viss rörelsefrihet här i riket —

ej sällan uppge, att anordningen i fråga verkar hindersam för dem i deras

legitima affärsresor.

Beträffande den i utlåtandet berörda frågan örn kontrollen över utlänningarna

efter deras passerande genom inresekontrollen (Sociala Meddelanden

1934, sid. 664 ff.), må till komplettering av därstädes framförda’ synpunkter

anföras följande.

Av vad som i det föregående anförts torde framgå, att socialstyrelsen vid

sin handläggning av ärenden rörande uppehålls- och arbetstillstånd har att

taga en mångfald olika synpunkter under övervägande. Styrelsen handlägger

för närvarande omkring 15,000 ansökningar örn uppehålls- och arbetstillstånd

per år, och vederbörande tjänstemän -— som bland annat lia att

granska och föredraga nämnda ärenden, införskaffa kompletterande utredningar,

upprätthålla den alltmer påkallade kontakten med utrikesdepartementet

och med de departement, som handlägga ärenden rörande medborgarskap,

förpassning, rätt att idka näringsyrke m. m., överlägga med remissinstanserna,

mottaga besök av utlänningar och arbetsgivare, stå allmänheten

till tjänst med upplysningar etc. — kunna icke rimligen medhinna att beträffande

varje ärende, vilket är försett med allenast ett summariskt yttrande,

i önskvärd omfattning införskaffa kompletterande upplysningar. Det

ligger därför stor vikt på, att i yttranden över hithörande ärenden medtagas

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

såvitt möjligt alla uppgifter av betydelse för ärendenas bedömande ur ordnings-

och säkerhets- men också ur verkliga billighetssynpunkter; upplysningar

i sistnämnda hänseende förstå utlänningarna själva ofta ej att lämna.

De lokala myndigheterna äro ofta av brist på arbetskraft icke i tillfälle att

verkställa önskvärd utredning. Särskilt må härvid framhållas, att vid föreskriven

remiss av ansökningar om uppehållstillstånd yttrandena ofta begränsas

till att avse frågan, om utlänningen begått brott eller liknande. Däremot

omnämnas i många fall icke sådana andra omständigheter, som kunna

vara av stor betydelse för bedömande av frågan, huruvida arbets- eller

uppehållstillstånd bör beviljas, exempelvis att utlänningen ej före inresan

inhämtat arbetstillstånd och sedan — fortfarande utan sådant tillstånd —

redan tillträtt anställning och kanske avsevärd tid innehaft densamma.

Ofta vitsordas ej heller av utlänningen eller dennes arbetsgivare å ansökningshandlingen

lämnade upplysningar örn ändamålet med vistelsen härstädes,

örn arbetsanställnings art, löneförmåner m. m.

Såsom i det föregående omnämnts, är socialstyrelsen ej behörig att binda

arbetstillståndet till anställning hos viss arbetsgivare men kan däremot begränsa

tillståndets giltighet till visst område, t. ex. ett län. I upprepade fall

inträffar dock, att utlänningar icke iakttaga härutinnan gjorda förbehåll,

detta ehuru dylik begränsning särskilt tecknats i själva tillståndsbeviset samt

därjämte påpekats i särskilt till passet fogat meddelande. Det förekommer

knappast, att dylik överträdelse beivras eller omnämnes i yttranden. Styrelsen

har kunnat utröna, att utlänningar med sålunda bundet arbetstillstånd,

ofta lång tid innan ansökning om förändring av detsamma avgivits, innehaft

tjänst å annan ort än den, det gällande tillståndet avsett.

Det är sålunda tydligt, att styrelsen i många fall får pröva ärenden på

grundval av bristfälliga informationer. I vissa fall kan givetvis ur tidigare

ansökningshandlingar, utlänningens pass m. m. utläsas en hel del; i många

fall åter får man nära nog söka gissa sig till, huruvida särskilda omständigheter,

värda beaktande, äro till finnandes eller icke, och med ledning härav

anhålla om ytterligare upplysningar från myndigheter, utlänningen själv

eller från dennes arbetsgivare. Emellertid må kraftigt understrykas, att socialstyrelsen

i allmänhet har livligt intryck av, att det icke är viljan, som

brister, då det gäller att förebringa utredning; för övrigt förebringas i många

fall mönstergill sådan.

Det kunde måhända ifrågasättas, huruvida icke särskilda detaljerade

direktiv borde upprättas angående lokal polismyndighets yttranden över

främlingsärenden. Emellertid torde det bliva svårt att i desamma angiva

alla de skiftande synpunkter, vilka härvid kunna ifrågakomma. Vidare

torde å en del håll anslagen till ortspolisen vara otillräckliga för igångsättandet

av önskvärda utredningar beträffande främlingsärendena.

En föga kostnadskrävande anordning för åvägabringande av ökad effektivitet

i denna del av främlingskontrollen vore måhända, att gällande föreskrifter

i kungörelsen den 11 november 1927 örn utlännings rätt att här i

riket vistas ändrades därhän, att ansökning om uppehållstillstånd beträffande

utlänning, som redan vistades i riket, insändes direkt till socialstyrelsen.

Härigenom bleve styrelsen i tillfälle att vid ansöknings remitterande göra anteckningar

beträffande de punkter, i vilka särskild utredning syntes påkallad.

I fråga örn ansökningar örn förlängning av gällande tillstånd hade styrelsen

god ledning av upprättade persondossiéer och av sitt kortregister

över utlänningar och behövde sålunda ej betunga de lokala polismyndigheterna

med onödiga och alltför vidlyftiga förfrågningar. Beträffande förstagångsansökningar

kunde en efter det enskilda fallet lämpad frågepromemoria

upprättas. Vidare skulle styrelsen genom en dylik anordning bli i

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor. 39

tillfälle att, innan ansökningarna remitterades för yttrande till de lokala

polismyndigheterna, från statens polisbyrå i Stockholm inhämta de upplysningar

om vederbörande utlänning, som byrån i egenskap av centralt övervakningsställe

erhåller. Sådana upplysningar, som nu i många fall icke äro

för de lokala polismyndigheterna kända, skulle därigenom kunna av dessa

beaktas. . „

Anordningen skulle dock ej kunna genomföras, med mindre saväl socialstyrelsens

som polisbyråns personal förstärktes, men det synes, som örn

denna utväg vore den billigaste för det allmänna och näppeligen behövde

medföra ökade kostnader beträffande lokala polismyndigheter å annan ort

än möjligen Stockholm.

I sammanhanget må påpekas, att fall da och da förekomma av natur att

böra föranleda specialutredning, för vilket ändamål särskild sakkunskap kan

vara påkallad, t. ex. språkkunskaper, viss kännedom om förhållanden i annat

land, förutsättningar att bedöma den reella innebörden av lämnade informationer

och så vidare. Särskilt är så ej sällan fallet, då utlänningar under

täckmanteln av politiskt flyktingskap söka skaffa sig rätt att vistas och

finna utkomst här i riket. I och för utredning i dylika fall vore det önskvärt,

att länsstyrelse kunde anordna utredning genom länsstyrelsetjänsteman,

landsfogde, kommunal förtroendeman eller annan för uppgiften skickad

person. I vissa dylika fall borde hänvändelse kunna göras även till

statspolisen. .

Understrykas må, att ett genomförande av dylika anordningar icke skulle

föranleda styrelsen frångå sin i utlåtandet den 8 september 1934 hävdade

mening örn önskvärdheten av en handbok nied råd och anvisningar till tjänst

vid handläggning av främlingsärenden i allmänhet. På senare tid har styrelsen

än mera ofta än tidigare haft tillfälle iakttaga^ svårigheterna, då det gäller

bedöma, huruvida för viss verksamhet tillstånd att idka näringsyrke,

arbetstillstånd eller intet tillstånd alls kan vara påkallat, om skäl för direkt

åtgärd mot utlänning för förhindrande av hans vidare vistelse i riket kunna

föreligga, och så vidare.

En överskådlig framställning av innehållet i hithörande olika författmngsföreskrifter,

försedd med praktiska råd och anvisningar, skulle utan tvivel

vara till hjälp och nytta. Framhållas må, att utarbetandet påkallade samråd

mellan utrikesdepartementet och flera andra departement, socialstyrelsen,

länsstyrelserna, statens polisbyrå samt eventuellt representanter för ortspolis

i stad och på landsbygd.

Remitterade motionerna.

Styrelsen övergår nu, efter denna allmänna orientering, till att — i den mån

så icke med det anförda redan skett — söka belysa innehållet i envar av de

remitterade motionerna.

Motionen nr 11: 603 örn revision av gällande invandringslag. I motionen

anföres, att förpassning icke innefattar förbud för utlänning att återkomma

till riket. Jämlikt 27 § lagen den 13 maj 1932 angående fortsatt tillämpning

av 1927 års främlingslag kan emellertid numera, i motsats till vad tidigare

varit förhållandet, länsstyrelse förordna, att utlänning, som ur riket förpassas,

icke äger återvända, med mindre han före ankomsten till riket erhållit

uppehållstillstånd.

Denna möjlighet har emellertid tillämpats i ringa — kanske alltför ringa

— utsträckning.

Vid eventuell prolongation av gällande främlingslag borde måhända tågås

under övervägande, huruvida icke socialstyrelsen kunde göras behörig att

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

förbinda avslag å ansökning om uppehållstillstånd med liknande förbehåll.

Härigenom bereddes styrelsen möjlighet att i vissa fall markera, att utlänning

—- närmast ur arbetsmarknadssynpunkt — vore mindre önskvärd här

i landet. Jhågkommas må nämligen, att avslag å en uppehållstillståndsansökan

i många fall endast är en konsekvens av ett avslag å arbetstillståndsansökan,

^ d. v. s. ett konstaterande av att utlänningen icke utan att ha arbetstillstånd

kan här i riket försörja sig. Styrelsen hade även möjlighet att

redan före inresa från fall till fall upptaga förnyad ansökan till prövning,

vilket kan vara av betydelse, då man ej finner anledning medgiva stadigvarande

bosättning i landet men däremot ej har anledning motsätta sig återkommande

tillfälliga resor inom riket.

I motionen anföres vidare, att ett flertal av de utlänningar, som här driva

affärsrörelse, aldrig torde söka arbets- eller uppehållstillstånd och att de besökte

landet såsom turister samt vistades här å vanliga turistpass. Vidare

skulle de var tredje månad göra ett kort besök i utlandet och därigenom förskaffa

sig rätt att utan särskild ansökan vistas tre månader i landet.

Med »turistpass» åsyfta motionärerna måhända s. k. nordiskt resekort. Sådan

legitimationshandling är giltig allenast för danska, norska, finska och

isländska medborgare; giltighetstiden är sex månader och kan ej förlängas.

Bevis om arbetstillstånd må ej tecknas i resekort.

Vad angår frågan, huruvida utlänning härstädes skulle kunna tillgodoräkna

sig tre nya uppehållstillståndsfria månader genom att avbryta vistelse

här genom tillfälliga utlandsbesök, må hänvisas till det föregående.

I vad rör inresekontrollen vid Öresund, må främst hänvisas till vad styrelsen

härom anfört i utlåtandet den 8 september 1934 angående övervakningen

av utlänningar i riket (Sociala Meddelanden 1934, sid. 660 ff.) och vilket

fortfarande i huvudsak torde äga giltighet. Emellertid må härtill tilläggas, att

polismyndigheterna med stöd av främlingslagens 21, 26, 38 och 39 §§ synas

berättigade vidtaga åtgärd mot utlänning, som icke följt anvisningarna beträffande

inresekontroll för icke-skandinaver. Framhållas må, att det även

i efterhand kan konstateras, huruvida dessa anvisningar följts; icke-skandinavisk

utlännings legitimationshandling skall nämligen vara försedd med inresestämpel.

I socialstyrelsen plägar på detta sätt alltid granskas, huruvida

tillståndssökande utlänning underlåtit att uppvisa pass vid inresekontrollen.

Beträffande slutligen de siffror, motionärerna anfört i fråga om antalet

beviljade och vägrade arbetstillstånd, må hänvisas till dels det föregående

och dels, vad särskilt angår förlängning av dylikt tillstånd, till de direktiv

angående^ främlingslagens tillämpning, riksdagen givit genom godkännandet

av 1927 års proposition till främlingslag.

I fråga om motionens allmänna syftning, nämligen mot en allmännare

skärpning av nu gällande kontrollbestämmelser beträffande utlännings inresa

och vistelse i riket, må hänvisas till meranämnda utlåtande den 8 september

1934, vari förordats, att åt särskilda sakkunniga skulle lämnas i uppdrag

att verkställa utredning i hithörande frågor. Nu gällande kontrollföreskrifter

torde emellertid befinnas relativt tillfredsställande, därest samlade

informationer om och tillräckliga medel för övervakningen av utlänningar

stöde skilda myndigheter till buds, och skärpta bestämmelser torde i och för

sig näppeligen vara ägnade att befordra en bättre ordning.

Vad angår frågan örn en biologisk invandringskontroll, förutsättes, att motionärerna

näppeligen åsyftat individuell, personlig undersökning av alla utlänningar,

som ansöka om uppehålls- och arbetstillstånd, utan endast beträffande

sådana, som för längre tids vistelse eller fast bosättning önskade dylika

tillstånd. Införandet av dylik obligatorisk undersökning -— närmast väl

genom läkare — skulle uppenbarligen beträffande ett land som Sverige, med

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

41

dess livliga förbindelser med närliggande och tillgränsande länder, medföra

synnerliga vanskligheter, vilka knappast torde behöva närmare belysas.

Styrelsen vill med det sagda ingalunda bestrida, att synpunkten är av betydelse.

Det lärer emellertid böra ankomma på vederbörande myndigheter

att i misstänkta fall företaga diskret undersökning, huruvida psykisk eller

fysisk undermålighet kail anses föreligga, och därefter rätta sina avgöranden.

Det må understrykas, att socialstyrelsen vid sin befattning med ärenden rörande

uppehålls- och arbetstillstånd ej sällan redan av själva ansökningshandlingarna

och av uppgifter örn sökandens vandel m. m. kan draga vissa slutsatser

angående hans fysiska och psykiska konstitution och att styrelsen även

ägnat särskild uppmärksamhet åt sådana spörsmål.

Vad slutligen beträffar frågan, att endast med svenskar i nationalitetshänseende

närstående invandrare skulle tillåtas inkomma i riket, må framhållas,

att ifrågavarande problem lärer sakna nämnvärd praktisk betydelse annat än

i fråga om utlänningar av judisk ras. Vad judarna angår, torde Sverige genom

deltagande i det internationella samarbetet ha iklätt sig vissa, åtminstone moraliska

förpliktelser, vilka skulle upphävas genom en prohibitiv speciallagstiftning.

En sådan lagstiftning skulle innebära, att vårt land på en omväg sökte

fritaga sig från sin andel i ansvaret för lösningen av ett humanitärt problem.

Den andel av bördorna, som vårt land hittills burit, synes näppeligen vara

så stor, att tyngden därav skulle anses böra föranleda ett radikalt brytande

med hittills följda grundsatser.

Motionerna nr 1:32 och 11:114 om skärpning av kontrollen över främlingsinvasionen

i riket. De i dessa —- likalydande — motioner framförda

synpunkterna ha till stor del redan behandlats i det föregående. I anledning

härav inskränker sig styrelsen nu till att yttra sig väsentligen i ett par spörsmål.

I fråga om den föreslagna centraliseringen av kontrollväsendet har socialstyrelsen

uttalat sig i meranämnda utlåtandet den 8 september 1934 (Sociala

Meddelanden 1934, sid. 656 ff.) och finner ej anledning frångå då uttalade

uppfattning.

Vad angår införande i ökad omfattning av passviseringstvång må understrykas,

att tillämpningen av viseringstvång gentemot utländsk makts medborgare

näppeligen lärer undgå medföra reciprok åtgärd mot Sverige. Stora

olägenheter, ej minst av ekonomisk natur, torde härav kunna föranledas.

Härjämte må framhållas, att viseringstvång i och för sig ej är ägnat att

tjäna eller särskilt väl lämpar sig för allmänrestriktiva syften; närmast siktar

viseringsinstitutet mot utsovring före inresa av personer, som med hänsyn

till ordning och säkerhet te sig mindre önskvärda.

Med det sålunda anförda må givetvis ej bestridas, att utomordentliga situationer

kunna inträffa, där ett återinförande av viseringstvång kan befinnas

ofrånkomligt.

Vad slutligen angår skärpning av straffbestämmelserna för underlåtenhet

att fullgöra den i kungörelsen den 11 november 1927 (Sv. förf. sand. nr

411) stadgade anmälningsplikten finner styrelsen en strängare tillämpning

önskvärd. Med hänsyn till att här i riket finnas ej få utländska medborgare,

siirskilt från grannländerna, vilka vistats bär från födelsen eller den

tidigaste barndomen, och då beträffande dylika utlänningar en arbetsgivare

eller härbärgerare i många fall icke har anledning förutsätta utländskt medborgarskap,

synes det emellertid, som örn en eventuell skärpning av straffbestämmelserna

eller deras tillämpning borde kompletteras nied stadgande,

som innebure möjlighet till straffbefrielse i fall, där utlänning sedan sina

tidigaste år eller i övrigt under avsevärd tid uppehållit sig i riket.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

Motionerna nr I: 33 och II: 115 om revision av bestämmelserna angående

utlännings rätt att här i riket idka handel och driva näring m. m. Beträffande

dessa — likalydande — motioner må hänvisas till uttalanden här

ovan och till utlåtandet den 8 september 1934 (Sociala Meddelanden 1934,

sid. 656 ff.) samt, vad angår utlännings rätt att idka näringsyrke, till utlåtande

samma dag angående inom riksdagen väckt fråga rörande näringsfrihetsförordningens

bestämmelser örn utlännings rätt att här i riket idka

handel eller annat näringsyrke. Härutöver må anföras följande.

Motionärernas mening, att s. k. handelspass borde få utställas endast vid

de större inreseorterna och på vissa andra platser samt först efter kommunikation

med socialstyrelsen eller annan central myndighet, synes värd

övervägande. Det bör emellertid ej förbises, att den skisserade anordningen

i praktiken kunde visa sig medföra olägenheter för lojala utländska handelsresande

och därigenom kunde få ogynnsamma återverkningar för svenska

affärsintressen i utlandet, närmast i vad rör behandlingen av svenska

handelsresande. Med hänsyn till frågans ömtåliga natur torde en utredning

i ämnet göras grundlig och allsidig.

Beträffande frågan om utlännings förvärv av svenskt medborgarskap må

— under erinran, att dylika ärenden ej falla under socialstyrelsens prövning

-—- allenast till diskussion framkastas den synpunkten, huruvida icke praxis

på detta område så vitt möjligt borde utveckla sig under hänsynstagande

bland annat till frågan, huruvida och i vad mån svenska medborgare i annat

land få röna reciprok behandling.

Motionerna nr I: 284 och II: 60å angående revision av lagen örn utlännings

rätt att här i riket vistas m. m. En särlagstiftning beträffande »politiska

flyktingar» komme i realiteten sannolikt att lämna dörren öppen för

jämväl ett stort antal ur skilda synpunkter icke önskvärda utlänningar.

Med hänsyn till dylika ärendens i eminent grad personliga och individuella

natur, torde myndigheter, vilka ha att tillämpa främlingslagen, vare sig det

gäller visering, uppehålls- eller arbetstillstånd, förpassning eller utvisning,

ej kunna anlägga i författningsväg preciserade synpunkter utan behöva

nödig frihet att alltefter de individuella omständigheterna handla i det enskilda

fallet.

Det må ej bestridas, att ortspolis i sin befattning med främlingskontrollen

allt emellanåt kan ställas inför situationer, där det ankommer på densamma

att träffa snabba, kanske omedelbara avgöranden och där dessa avgöranden

kunna vara av synnerlig betydelse för enskildas välfärd. I allmänhet torde

i dylika fall, där tvekan kan råda om lämpligt förfarande, dock givas rådrum

att — åtminstone under hand, per telefon eller på annat sätt — bringa frågan

under överordnades bedömande. Jämväl förtjänar nämnas, att en handbok

med praktiska råd och anvisningar, sådan som ovan ifrågasatts, just i

dylika situationer skulle kunna tillgodose ett icke oviktigt behov.

Motionen nr 11:28 angående strängare restriktioner i fråga örn utländska

studenters rätt att studera och avlägga examina vid svenska universitet och

högskolor m. m. Remissen av denna motion lärer vara besvarad med vad i

det föregående anförts.

Kurt Bergström.

GUNNAR HUSS.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

43

Bilaga B.

Kom merskollegium.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 7 februari 1936 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium

att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över två inom

riksdagens kamrar likalydande motioner, 1:32 och 11:114 samt 1:53 och

II: 115, den förstnämnda angående föreslagen skärpning av kontrollen över

främlingsinvasionen i riket samt den senare angående ifrågasatt revision av

bestämmelserna om utlännings rätt att här i riket idka handel och driva

näring m. m.

I anledning härav har kollegium berett Stockholms handelskammare och

Sveriges industriförbund tillfälle att till kollegium inkomma med yttrande

över båda ifrågavarande motioner, varjämte kollegium lämnat övriga handelskamrar

i riket ävensom Sveriges köpmannaförbund tillfälle att yttra sig

över den senare motionen (I: 33). Yttranden i ärendet ha till kollegium inkommit

från Sveriges industriförbund samt handelskamrarna i Norrköping,

Jönköping, Göteborg, Borås, Karlstad, Örebro, Gävle, Sundsvall och Luleå.

Kollegium har inhämtat, att Stockholms handelskammare, handelskammaren

i Malmö samt Sveriges köpmannaförbund jämväl erhållit direkt remiss i

ärendet från riksdagens andra lagutskott. Avskrifter av sistnämnda båda

handelskamrars yttranden i ärendet ha inkommit till kollegium.

Överlämnande till kollegium inkomna yttranden i ämnet ävensom en inom

kollegium utarbetad sammanfattning över innehållet i desamma får kollegium

anföra följande.

Avgivna yttranden angående motionen I: 32.

Vad motionärerna anfört rörande omarbetning och koncentration av författningsföreskrifterna

samt centralisering av kontrollväsendet har synts Sveriges

industriförbund förtjänt att tagas under närmare övervägande.

Beträffande införande av ökat passviseringstvång har industriförbundet

framhållit, att det syntes principiellt riktigare att anknyta en skärpt kontroll

icke till inresetillfället utan till utlänningens uppehåll här i riket.

I stället för skärpning av straffbestämmelserna för underlåtenhet att fullgöra

stadgad anmälningsplikt beträffande utlänningar har industriförbundet

förordat skärpt tillsyn över ifrågavarande bestämmelsers efterlevnad, eventuellt

möjliggjord genom en förstärkning av nu tillgänglig arbetskraft för ändamålet.

Avgivna yttranden angående motionen I: 33.

Yrkandena i motionen ha tillstyrkts av handelskamrarna i Norrköping, Jönköping,

Karlstad och Sundsvall.

Handelskamrarna i Gävle och Luleå lia funnit önskvärt, att motionen

måtte av riksdagen bifallas.

Sveriges industriförbund liksom handelskamrarna i Borås och örebro ha

uttalat sig för ökad kontroll över ifrågavarande utlänningar såsom ett botemedel

mot påtalade olägenheter.

Handelskammaren i Göteborg har förordat en mera omfattande utredning

än den motionärerna ifrågasatt.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

Varningar mot alltför bryska åtgärder på ifrågavarande ömtåliga område

ha emellertid uttalats av handelskamrarna i Norrköping, Göteborg, Borås,

Karlstad, Örebro och Gävle samt Sveriges industriförbund.

Slutligen har handelskammaren i Karlstad förordat skärpta bestämmelser

i fråga om beviljande av arbets- och uppehållstillstånd för utlänningar.

Kommerskollegii yttrande.

För egen del får kollegium anföra följande.

De remitterade motionerna beröra områden, där man, även då det gäller

åtgärder, vilka ur vissa synpunkter i och för sig kunna te sig såsom befogade,

av hänsyn till våra ekonomiska förbindelser med utlandet måste framgå med

stor varsamhet.

När sålunda i motionen I: 32 bland åtgärder, vilka snarast möjligt böra

tagas under övervägande i syfte att hindra en ovälkommen invandring, särskilt

nämnes viseringstvång gentemot vissa länder, vill kollegium — i anslutning

till vad som anförts i vissa av de avgivna utlåtandena — framhålla angelägenheten

av att icke några speciella avstängningsåtgärder vidtagas mot

ett särskilt land eller särskilda länder utan mycket starka skäl och utan att

i samband därmed noga överväges, vilka olägenheter för svenska intressen

kunna uppstå genom eventuella motåtgärder från utländsk sida, med vilka

man för dylikt fall kan hava att räkna.

När vidare i motionen 1:33 förordas, att handelspass ej måtte utställas

utan föregående kommunikation med socialstyrelsen eller annan central myndighet,

må påpekas, att även örn en generell föreskrift härom ej skulle strida

mot några traktatmässigt från svensk sida ingångna förpliktelser, likväl den

omgång, som genom en sådan ordning skulle vållas, måste medföra olägenheter

ej blott för den utländske handelsresanden utan också för de inhemska

affärsmän, som måhända i brådskande fall ha intresse av att snabbt kunna

träda i förbindelse med vederbörande utlänning. Även i detta fall måste beaktas

risken av att i vårt förhållande till främmande länder, med vilka vi stå

i ekonomiska förbindelser, införa irritationsmoment, som möjligen kunna

komma att äventyra svenska intressen. Det bör härvid uppmärksammas, att

just frågor örn handelsresandes behandling i Sverige och önskemål örn underlättande

av handelsresandes verksamhet här i landet varit föremål för

starkt intresse från utländsk sida vid flera traktatförhandlingar.

Vidare är att märka, att vissa traktatpolitiska bindningar förefinnas på

förevarande område -—- såsom fallet för närvarande är gentemot Österrike

och tidigare var i förhållande till Tyskland. I art. 10 av 1934 års handelsavtal

med Österrike stadgas nämligen, att köpmän m. fl. från det ena landet,

som skaffat sig s. k. näringslegitimationsbevis, skola vara berättigade att personligen

eller genom i deras tjänst anställda resande, under iakttagande av

föreskrivna formaliteter inom den andra partens område göra varuinköp hos

köpmän m. fl. ävensom upptaga beställningar hos köpmän m. fl. Det är

givet, att på grund av en sådan bestämmelse någon möjlighet att från svensk

sida vägra utfärdande av handelspass icke är förhanden, där fråga är om näringsidkare,

som uppfylla den stadgade fordran på näringslegitimationsbevis,

vilket bevis utfärdas i vederbörandes hemland. Det vore sålunda enligt

kollegii förmenande ej mycket att vinna med den av motionärerna förordade

omgången vid utfärdande av handelspass. Däremot torde en föreskrift, som

innefattar förbud för utländska handelsresande att sälja eller till salu utbjuda

sina varor åt privatpersoner, ej strida mot gällande traktatförpliktelser

och även ur allmänna synpunkter kunna vara lämplig.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58; bilagor.

45

Det torde med anledning av ett uttalande i motionen I: 33 måhända böra

särskilt påpekas, att lösande av handelspass icke frikallar handelsresanden

från skyldigheten att söka uppehållstillstånd i vanlig ordning. Efter tre månaders

vistelse här i landet måste således den utländske handelsresanden —

i likhet med vilken som helst annan utlänning — söka uppehållstillstånd.

Däremot är det självfallet, att sökandet av arbetstillstånd icke ifrågakommer

för de utländska handelsresandena.

I motionen I: 33 göras vissa uttalanden rörande den praxis, som under senare

tid tillämpats vid beviljande av arbetstillstånd. Kollegium saknar anledning

att närmare ingå på dessa spörsmål, men vill dock framhålla, att en

alltför restriktiv politik i detta hänseende från svensk sida lätteligen kan leda

till motåtgärder från utländsk sida, varvid det svenska näringslivets intresse

i att svenskar kunna vinna sysselsättning vid affärsföretag i utlandet kan

komma att lida avbräck.

I motionen I: 32 ifrågasättes en skärpning av främlingskontrollen vid de

s. k. skandinavingångarna, närmast Malmö och Hälsingborg. Skånes handelskammare

har för sin del avstyrkt att legitimationsfriheten för skandinaver

skulle upphävas, och kollegium vill med hänsyn till den betydelse denna

resandetrafik har för vårt land ansluta sig till handelskammarens uppfattning.

I samma motion framföras även vissa andra förslag, vilka dock knappast

beröra ämnen, som falla inom området för kollegii verksamhet — så är fallet

med önskemålet örn lagtekniskt sammanförande av det ifrågakommande

författningsmaterialet för vinnande av större överskådlighet och en centralisering

av utlänningskontrollen hos en för ändamålet tillskapad centralmyndighet.

Kravet i samma motion, att straffbestämmelserna i kungl, kungörelsen

den 11 november 1927 (nr 333) måtte skärpas föranleder ej annan erinran

från kollegii sida än ett påpekande, att straffbestämmelserna för uraktlåtenhet

att efterleva författningens bestämmelser om anmälningsskyldighet

äro meddelade i 38 § i lagen den 2 augusti 1927 om utlännings rätt att här

i riket vistas, vilken lagbestämmelse innefattar en straffskala av det omfång,

att dagsbötesbestämmelserna numera bli tillämpliga för förseelserna i fråga.

Vad slutligen angår det allmänna utredningsyrkande, vari motionen 1:33

utmynnar, har kollegium givetvis ingen anledning att motsätta sig, att en sådan

utredning i de hänseenden, som i motionen beröras, kommer till stånd,

men kollegium vill hemställa, att de av kollegium i det föregående framförda

erinringarna måtte vid meddelande av direktiv för en eventuell utredning

vinna beaktande.

HERMAN ERIKSSON.

Siegfried Matz.

Teofron Dahlman.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

Bilaga Cl.

Länsstyrelsen i Malmöhus län.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse från kungl, socialdepartementet den 7 februari 1936 har

länsstyrelsen anmodats avgiva yttrande över inom första kammaren väckta

motion nr 32 örn skärpning av kontrollen över främlingsinvasionen i riket

och motion nr 33 örn revision av bestämmelserna angående utlännings rätt

att här i riket idka handel och driva näring m. m.; och får länsstyrelsen med

överlämnande av infordrade yttranden från poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg

anföra följande.

Poliskamrarnas yttranden i ärendet giva ett klart och tydligt intryck av

de svårigheter, som äro förenade med anordnande av en tillfredsställande

främlingskontroll. Vad särskilt angår kontrollen över inresande må framhållas

att eftergiften i passtvånget beträffande skandinaver skapat en situation,

som gör att frågan om passkontrollen blivit särdeles svårlöst. Ett återinförande

av passtvånget i förutvarande utsträckning torde emellertid möta

starkt motstånd från allmänhetens sida. Den inställning, allmänheten intager

till passtvånget, är sådan, att ett införande av skyldighet för resande

att vara försedd med en enklare legitimationshandling, exempelvis av postverket

utställt identitetskort, som betingar ett pris av 50 öre, helt visst ävenledes

skulle röna motstånd. Länsstyrelsen vill emellertid icke underlåta att

uttala den mening, att ett återinförande av legitimationstvång i denna omfattning,

vilket skulle möjliggöra uppställande av fordran på legitimation

för även andra skandinaver än svenskar, synes vara det enda medel att åstadkomma

en kontroll över främlingsinvasionen, som kan anses fullt tillfredsställande

inom möjligheternas gräns.

Men vid behandling av spörsmålet om bättre kontroll över främlingsinvasionen

bör räknas med att någon utsträckning av nu gällande legitimationstvång

icke låter sig genomföra. De brister, som nu vidlåda in- och utresekontrollen,

bestå huvudsakligen dels däri att antalet polismän som användes

för kontrollen är otillräckligt och dels däri att de lokala anordningarna

vid spärrställena äro otillfredsställande. Dessa brister framträda givetvis

särskilt när tillströmningen av resande är stor. En förbättring av de

lokala anordningarna möter stora svårigheter på grund av bristande utrymme.

Uppställes den fordran att även vid stor resandeström passkontrollen

skall försiggå i möjligaste mån friktionsfritt, skulle omfattande anordningar

bliva nödiga, avseende att möjliggöra att de resande kunde genomsläppas i

flera filer, men dylika anordningar torde ej vara möjliga att vidtaga vid de

nu använda pasställena. Vidkommande ökningen av för passkontroll avdelad

polis får länsstyrelsen i första rummet hänvisa till vad poliskamrarna

därutinnan anfört samt till ett till andra kammarens femte tillfälliga utskott

avgivet yttrande av länsstyrelsen i samma ämne den 13 mars 1934. Av skäl

som i detta yttrande anförts anser länsstyrelsen att kostnaden för såväl passpolisen

som de för åstadkommande av en bättre passkontroll nödiga lokala

anordningar bör påvila statsverket, såvitt angår städerna Malmö, Hälsingborg

och Trälleberg.

En sammanfattning av gällande föreskrifter rörande främlingskontrollen

är enligt länsstyrelsens mening önskvärd, och mot förslaget att hos en enda

central myndighet förlägga ledningen och beslutanderätten i fråga om dessa

ärenden har länsstyrelsen icke något att invända. Ävenledes synes det läns
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

47

styrelsen, som om en revidering i skärpande riktning av straffsatser i hithörande

författningar och föreskrifter är av förhållandena påkallad.

Även om en förbättrad kontroll över utlänningars in- och utresa åstadkommes

på sätt ovan omförmälts, komme dock en del betydande olägenheter

i detta avseende att kvarstå. Härvid får länsstyrelsen hänvisa till vad särskilt

poliskammaren i Malmö anfört beträffande politiska flyktingar, utländska

politiska agitatorer och invandringen av tyska judar. Politiska flyktingar,

som hitkommit direkt från sitt land, synas, med hänsyn till asylrätten,

ej kunna avvisas. Utlänningarna kunna inkomma till landet på annat sätt

än genom de vanliga samfärdsmedlen för persontrafik; Danmarks närbelägenhet

underlättar detta. Vad angår invandringen av tyska judar äro dessa

försedda med pass, vadan en skärpt inresekontroll beträffande dem saknar

betydelse. Ett återinförande av viseringstvång synes vara ett medel, som

bör övervägas. Såsom ett effektivt sådant kan det emellertid ej betraktas,

därest icke särdeles rigorösa bestämmelser örn visering meddelades, något

som helt visst stöter på svårigheter.

Beträffande motionen nr 33 får länsstyrelsen med åberopande av vad poliskamrarna

anfört meddela att länsstyrelsen icke har något att erinra mot

företagande av den i motionen föreslagna utredning.

Vid denna skrivelse fogas:

1) Poliskammarens i Malmö yttrande den 27 februari 1936 med därtill

hörande bilaga.

2) Poliskammarens i Hälsingborg yttrande den 29 februari 1936,

3) Avskrift av länsstyrelsens ovannämnda yttrande den 13 mars 1934.

4) Avskrift av länsstyrelsens underdåniga utlåtande den 11 oktober 1934.

Malmö i landskansliet den 9 mars 1936.

På länsstyrelsens vägnar:

HJ. KJÄLL.

T. THEGE.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

Bilaga C 2.

Poliskammaren 1 Malmö.

(Yttrande till länsstyrelsen i Malmöhus län.)

Till länsstyrelsen i Malmöhus län.

Anmodad avgiva yttrande över två i riksdagens första kammare väckta

motioner i fråga om övervakningen av utlänningar m. m., får poliskammaren,

med överlämnande av en skrivelse i ärendet från härvarande kriminalpolis,

för egen del anföra följande.

Erfarenheten efter år 1930, då passfriheten mellan Sverige och Danmark

blev införd, har till fullo bestyrkt de farhågor, som redan då yppades, att

utlänningar skulle obehörigen kunna taga sig in i landet. Som ett korrektiv

häremot anfördes emellertid då från ledande håll, att sådana utlänningar

skulle dels bliva strängt bestraffade och dels utan alltför vidlyftiga formaliteter

kunna utvisas ur landet. Detta har emellertid icke kunnat ske delvis

på grund därav, att de politiska förhållandena särskilt i Tyskland under

de senaste åren avsevärt förändrats. Ett stort antal av de hitkomna utlänningarna

uppgiva sig nämligen vara politiska flyktingar, och dessa uppgifter

hava med mer eller mindre fog ofta tagits för goda.

Skall emellertid den passfria trafiken mellan Sverige och Danmark bibehållas,

bliver det en ofrånkomlig nödvändighet att man med mera eftertryck

och stränghet må kunna ingripa mot hit obehörigen inkomna utlänningar,

ävensom att polismyndigheten erhåller större resurser för att kunna på ett

mera effektivt sätt fullgöra övervakningen av hitresande utlänningar. Därvid

torde det tagas i övervägande, huruvida icke staten bör helt eller delvis

bekosta denna främlingskontroll.

I övrigt vill poliskammaren för närvarande inskränka sig att åberopa vad

i kriminalpolisens skrivelse anförts.

Malmö i poliskammaren den 27 februari 1936.

YNGVE SCHAAR.

D. Bergström.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

40

inlaga C 3.

Kriminalpolisen i Malmö.

(Yttrande till poliskammaren i Malmö.)

Till poliskammaren i Malmö.

Med anledning av från länsstyrelsen i Malmöhus län infordrat yttrande

rörande inom riksdagens första kammare vid innevarande års riksdag väckta

motioner om skärpning av kontrollen över främlingsinvasionen i riket (nr

32) och om revision av bestämmelserna angående utlännings rätt att här i

riket idka handel och driva näring m. m. (nr 33) får undertecknad härmed

vördsamt anföra följande:

I. Ang. ifrågasatt skärpning av kontrollen över främlingsinvasionen i riket.

a) Den nuvarande s. k. passfriheten vid Öresund m. m.

Vid införande av ifrågavarande passfrihet mellan Sverige och Danmark

år 1930 voro av passkontrollen berörda förhållanden helt annorlunda, än

vad som under det senaste året varit fallet. I de skandinaviska länderna var

den allmänna opinionen då allmänt inriktad på ett fullständigt upphävande

av allt vad passkontroll heter. De efter hand införda lättnaderna, särskilt

de s. k. passbiljetterna, vilka blevo föremål för allmänt missbruk, hade nämligen

till följd, att förhållandena slutligen blevo sådana, att antingen en skärpning

av passbestämmelserna, avseende skyldighet för varje inresande utlänning

att vara försedd med någon såsom legitimationsbevis antagbar officiell

handling, eller partiellt upphävande av passkontrollen för medborgare i de

skandinaviska länderna blev en tvingande nödvändighet. Rörande förhållandena

i passkontrollen härstädes vid nämnda tidpunkt anfördes av polismyndigheten

härstädes i en till länsstyrelsen i Malmöhus län avgiven, den

14 februari 1934 dagtecknad promemoria, bl. a. följande:

»Den nuvarande passfriheten för medborgare i de skandinaviska länderna vid

resor mellan Sverige och Danmark och vice versa infördes i slutet av maj månad är

1930 och avlöste det dittills tillämpade systemet med s. k. 3-dagarsbiljetters giltighet

såsom pass. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 december 1927 hade nämligen

föreskrivits, att resande av dansk nationalitet finge, utan hinder därav att de saknade

pass, i någon av städerna Hälsingborg, Landskrona, Malmö och Ystad inkomma

i riket för vistelse härstädes under högst tre dagar under villkor bl. a., att vederbörande

innehade tur- och returbiljett samt att å biljetten funnes angivet namnet

å den, för vilken biljetten utställts. Dessa biljetter vörö genom perforering

avdelade i 5 olika delar, nämligen den egentliga passkupongen, som upptog den

resandes namn, samt 4 mindre talonger, varav tvenne utgjorde de för framoch

återresan erforderliga biljetterna. De båda andra talongerna avskildes i passkontrollen

vid resp. inresa till och avresa från grannlandet, under det den egentliga

passkupongen avlämnades i passkontrollen vid återkomsten till hemlandet.

Samma system tillämpades för inresande till Danmark av svensk nationalitet.

På grund av den livliga gränstrafiken mellan de båda länderna blev emellertid

ovannämnda system alldeles för oformligt. Under vissa sön- och helgdagar kunde

nämligen passagerareantalet uppgå lill inemot 10,000 personer i vardera riktningen.

Passkontroll var då anordnad såväl vid in- som utresan håde från svensk och

dansk sida, varvid på grund av lokalförhållandena en ganska långvarig och besvärlig

köbildning icke kunde undvikas. Ett dagsbesök i grannlandet medförde sålunda,

att den resande skulle utstå de med passkontrollen förenade olägenheterna

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 saini. 2 avd. Nr 53. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr ö3; bilagor.

icke mindre än 4 olika gånger samina dag. Till sint blevo förhållandena fullständigt

farsartade, enär resandena, som själva .skulle teckna sina namn på biljetten,

i en del fall roade sig med att förse biljetterna med namn på såväl bibliska som

historiska personer, vilket i den rådande brådskan ofta undgick passkontrollanternas

uppmärksamhet. På söndagskvällarna, då flera av de hemvändande danskarna

voro onyktra, sökte dessa bereda sig direkt tillträde till den avgående båten genom

att bryta avspärrningsanordningarna, varför förstärkt polisbevakning måste

anordnas vid nämnda tillfällen, men trots detta inträffade flera ganska allvarliga

intermezzon. Med anledning av nämnda missförhållanden uppstod i både danska

och svenska tidningar en kraftig presskampanj för passkontrollens fullständiga avskaffande.

I Sverige gjordes hos Kungl. Majit framställning om slopande av passkontrollen

mellan Sverige och Danmark dels av Kungl. Järnvägsstyrelsen, som åberopade

de genom köbildningen vid passkontrollen uppkomna förseningarna av tåg

och färjor, och dels av härvarande stadsfullmäktige i anledning av en inom fullmäktige

väckt motion, vari missförhållandena likaledes påpekades. Dessa framställningar

hade till följd, att dåvarande justitieministern, borgmästare Georg Bissmark,

sammankallade polischeferna i de svenska städerna vid Öresund till en konferens

å hotell Kramer härstädes söndagen den 11 maj 1930. Följande dag begav

sig justitieministern till Köpenhamn för att underhandla med de danska myndigheterna.

Resultatet härav blev det för närvarande tillämpade systemet med fullständig

passfrihet för medborgare i de skandinaviska länderna.»

Så sent som vid den i juni månad 1934 företagna undersökningen rörande

inom riksdagens båda kamrar vid den då avslutade riksdagen väckta motionerna

örn skärpning av vissa bestämmelser rörande utlännings rätt att här i

riket vistas och inneha arbetsanställning kunde av polismyndigheten härstädes

icke förebringas några bärande motiv för en skärpning av passkontrollen,

i det undertecknad i nämnda sak då bl. a. anförde följande:

»Med hänsyn till den stora resandetrafiken mellan Sverige och Danmark torde,

såsom utskottet i sitt ovannämnda utlåtande närmare framhållit, någon ändring för

närvarande icke böra vidtagas i den härstädes sedan år 1930 tillämpade passfriheten

för medborgare i de skandinaviska länderna. Under senaste tiden har det

visserligen, tydligen på grund av i andra länder inträffade utomordentliga politiska

förhållanden, förekommit, att utlänningar, som icke tillhört denna kategori, obehörigen

berett sig tillträde till riket, men det därmed förenade obehaget jämte kostnaderna

för dessa utlänningars förpassning ur riket, där sådant kunnat ske, torde

mer än väl uppvägas av den ökning i turisttrafiken, som dessa lättnader i passtvånget

otvivelaktigt medfört.»

Sedermera lia emellertid förhållandena av skäl, som i det sist citerade utlåtandet

antytts, blivit sådana, att de nuvarande förhållandena i passkontrollen

härstädes knappast längre kunna försvaras. Ett förhållandevis stort antal

utlänningar, huvudsakligen av tysk nationalitet, lia på sätt, varom tillfredsställande

utredning icke stått att vinna, berett sig tillträde till riket utan

att vara försedda med vederbörliga legitimationshandlingar och, med mer

eller mindre rätt, förebärande sig vara politiska flyktingar, varigenom de tilltvingat

sig att tillsvidare få kvarstanna här i landet. Det torde kunna antagas,

att flertalet av dessa s. k. politiska flyktingar inkommit hit direkt från

Danmark, varvid de på obehörigt sätt avsiktligt berett sig tillträde till riket

genom att på den svenska sidan passera genom de i tullvisitationslokalerna

uteslutande för medborgare i de skandinaviska länderna anordnade utgångarna.

Förhindrandet av dylikt missbruk torde endast kunna ske genom

återinförande av de före år 1927 gällande bestämmelserna om att envar, som

ankommer till riket, skall, där han ej genom legitimationshandling eller på

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr J3; bilagor.

51

annat sätt styrker sig vara svensk medborgare, vara försedd med pass eller

annan såsom pass gällande, likvärdig legitimationshandling. För medborgare

i de skandinaviska länderna bör såsom med pass likvärdig legitimationshandling

kunna antagas av offentlig myndighet utfärdat och med fotografi

försett nationalitetsbevis, upptagande utlänningens namn, födelsetid

och nationalitet samt egenhändiga namnteckning. Giltighetstiden för dylikt

bevis bör vara minst fem år. Utställandet av dylika nationalitetsbevis torde

huvudsakligen komma alt bli förlagd till Malmö oell Hälsingborg. En å

varje bevis åsatt stämpelavgift av en krona torde täcka de kostnader, varmed

utställandet av bevisen, vilket åtminstone i de större gränsorterna bör

ske på statens bekostnad, komme att bli förenat genom anställande av erforderlig

extrapersonal. Vid eventuellt införande av skärpt passkontroll härstädes

torde det även bli nödvändigt att återinföra passkontroll även vid utresan,

enär beträffande vissa utlänningar, som vid inresan till riket äro skyldiga

att avgiva skriftlig uppgift, varom anteckning göres i passet, vissa andra

anteckningar skola verkställas även vid utresan ur riket. Dylika anteckningar,

vilka enligt hittills vunnen erfarenhet icke är till något nämnvärt gagn

för den lokala övervakningen, utan huvudsakligen torde tjäna till ledning

för den i Stockholm inrättade polisbvrån för övervakande av utlänningar i

riket vid uppgörande av statistik över in- och utresta utlänningar, har efter

det nuvarande systemets införande utförts av det danska statspolitiets passkontrollanter,

då från Sverige utresande utlänning landstigit i Danmark. Förhållandena

i passkontrollen på den danska sidan synas emellertid vara enahanda

som härstädes, nämligen att ett flertal utlänningar kunna misstänkas

lia inrest dit utan alt vid landstigningen ha uppvisat sina legitimationshandlingar,

varför den för polisbyrån avsedda anteckningen icke blivit utförd med

påföljd, att polisbyrån synes vara missnöjd med de hittills sålunda erhållna

ofullständiga uppgifterna. Beträffande ifrågavarande förhållanden anfördes

av undertecknad i ovannämnda år 1934 avgivna yttrande lil. a. följande:

»Stora svårigheter möta även för införandet av den i utskottets utlåtande föreslagna

utökningen av de anteckningar, som jämlikt ovannämnda paragraf skola

verkställas, då utlänning avreser från riket. Vid den i maj månad år 1930 mellan

svenska och danska myndigheter träffade överenskommelsen, enligt vilken den utgående

passkontrollen slopades å ömse sidor örn Öresund, bestämdes det, att de

danska passkontrollanterna tillsvidare skulle verkställa ifrågavarande anteckningar,

när de från Sverige utresta uppgiftsskyldiga utlänningarna landstego i Köpenhamn.

Skulle på grund av den föreslagna utökningen av anteckningar jämlikt § 42 k.

kung. 411/1927 passkontroll vid utresan ånyo bli erforderlig, måste den vid passkontrollen

härstädes direkt .sysselsatta personalen, som för närvarande uppgår till

4 polismän, utökas med ytterligare minst tvenne polismän, örn köbildning vid utresan

skulle kunna undvikas. Med inberäknande av de 2 å 3 kriminalkonstaplar,

som för närvarande äro sysselsatta med övriga i anledning av invandringslagen

med tillhörande författningar föranledda göromål, skulle främlingsövervakningen

i Malmö kräva över en tredjedel av kriminalpolisens ordinarie personal, som utgöres

av 24 kriminalkonstaplar, vilket icke står i rimlig proportion till övriga av

kriminalpolisens huvuduppgifter. Varje skärpning av passkontrollen, som eventuellt

kan medföra öka! arbete för polisen, sammanhänger därför intimt med kravet

pä att staten övertar kost naderna för denna verksamhet.»

Såsom av det citerade närmare framgår, kommer införandet av skärpt

passkontroll i förening med passkontroll jämväl vid utresan att även bli en

ekonomisk fråga, som statsmakterna av billigbetsskäl böra taga med i beräkningen

vid behandling av nämnda förhållanden. På grund av beslutad yt
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

terligare utvidgning av flygförbindelserna med Malmö torde det redan inom

den närmaste framtiden bli nödvändigt att förstärka passkontrollen vid

härvarande flygstation med ytterligare en passkontrollant, varför det år 1934

beräknade personalbehovet måste betraktas som absolut minimum. Den

för passkontrollen direkt erforderliga personalen måste därför bestå av minst

6 passkontrollanter under sommarmånaderna och 4 under vintern, vartill

kommer ersättare vid semester och fridagar samt event, sjukdomsfall.

Bland de utlänningar, som ankommit hit utan att vara försedda med vederbörliga

legitimationshandlingar och som det, trots att de icke varit att

anse såsom politiska flyktingar, dock mött stora svårigheter att bli kvitt,

märkas särskilt de s. k. blindpassagerarna, vilka ofta äro statslösa. Liksom

dessa i någon utländsk hamn obemärkt berett sig tillträde till något hit avgående

fartyg, lämna de ofta fartyget under uppehåll här i riket på enahanda

sätt, varjämte fall kan misstänkas lia förekommit, då fartygsbefälhavaren,

särskilt om fartyget varit av utländsk nationalitet och endast tillfälligtvis

uppehållit sig i .svenskt farvatten, avsiktligt landsatt dem i någon svensk

hamn, då lämpligt tillfälle därtill givits. Då det är otänkbart, att polismyndigheten

till förekommande av att dylika utlänningar bereda sig tillträde till

riket skulle kunna anordna polisbevakning vid varje från utländsk hamn

ankommande fartyg, torde bestämmelser böra införas om skyldighet för tullbevakningspersonalen

att vid invisitering av till riket ankommande fartyg i

irreguljär trafik verkställa dylik visitation även med avseende å nämnda förhållanden

och med skyldighet att, därest person som icke tillhör fartygets

besättning, anträffas ombord, tillkalla polis, innan någon person tillåtes lämna

fartyget. Befälhavaren å varje till riket ankommande icke passagerareförande

fartyg skulle även, liksom förhållandena e. u. äro i de baltiska staterna,

vid anlöpande av svensk hamn avgiva en .skriftlig deklaration om att

fartyget icke medför någon »blindpassagerare», varvid medvetet oriktig deklaration

skulle vara belagd med strängt bötesstraff.

b) Sammanfattning av förefintliga bestämmelser rörande kontrollen av utländska

undersåtar, deras rättigheter och skyldigheter samt inrättandet av en

centralmyndighet för behandling av frågor rörande utlänningar.

En dylik sammanfattning vore givetvis till stor fördel för de övervakande

myndigheterna, särskilt i sådana städer och samhällen, där dylika ärenden

icke äro av sådan omfattning, att någon tjänsteman till större delen har sysselsättning

med desamma och därigenom kunnat utbilda sig till expert på

området, vilket i mer eller mindre utsträckning torde erfordras under nuvarande

förhållanden. Vid kontroll av utlänningar, som tillfälligtvis uppehålla

sig här i staden på genomresa till eller från utlandet, förekommer därför

ofta fall, då utlänningar uppgivit sig ha besökt myndigheterna på andra orter

och därvid erhållit felaktiga eller åtminstone delvis oriktiga och ofullständiga

besked i dylika frågor. Inrättandet av en centralmyndighet för behandling

av alla sådana ärenden skulle givetvis vara till stor fördel för såväl den

enskilde individen som alla de myndigheter, som hava att taga befattning med

ärendena.

c) Ang. avvisning av icke önskvärda utlänningar.

Såsom polismyndigheten härstädes i ett redan år 1931 infordrat yttrande

framhållit, äro nuvarande avvisningsbestämmelser »för vagt formulerade

för att vederbörande passkontrollanter mera allmänt skola våga taga risken

av ett avvisande». Även örn den vidsträckta tolkning, som kan givas andra

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

53

stycket i § 19 av Lag den 2 augusti 1927 om utlännings rätt alt bär i riket

vistas, bereder passkontrollanterna tillfälle att i ganska stor utsträckning vid

ankomsten till riket avvisa såsom icke önskvärda ansedda utlänningar, så

bar dock erfarenheten visat, att många sådana utlänningar lyckats taga sig

in i landet. Då dylika i vederbörlig ordning till riket inresta utlänningar,

d. v. s. sådana som fått sina pass stämplade vid inresan, anträffats härstädes

inom en tidrymd av 2 å högst 3 veckor efter ankomsten, ha de, om den

s. k. asylrätten icke lagt hinder i vägen, blivit avvisade ur riket. I varje

särskilt fall har rapport i föreskriven ordning avgivits, utan att avvisningen

föranlett någon anmärkning från de högre myndigheter, som författningsenligt

haft att granska ärendet. Det vill sålunda synas, som om bestämmelserna

i nämnda paragraf, att avvisning skall företagas vid »ankomsten

till riket eller omedelbart därefter», kunde tolkas så, att dylik avvisning kan

verkställas inom en tidrymd av högst en månad efter ankomsten, efter vilken

tid heller icke förpassning ur riket kan verkställas utan hinder av anförda

besvär (§ 30). Ofta lyckas det emellertid dylika utlänningar, vilka

på grund av medellöshet eller andra orsaker på goda grunder kunna misstänkas

försörja sig genom hettleri eller liknande levnadssätt, men mot vilka

för eventuell utvisning fällande bevis icke kan förebringas, att hålla sig kvar

här i riket över den för avvisning nu angivna tiden. Nuvarande bestämmelser

medgiva emellertid icke någon åtgärd mot sådan utlänning förrän vid

utgången av den fria 3-månadersperioden. Genom att i vederbörlig ordning

söka uppehållstillstånd och därefter överklaga Kungl. Socialstyrelsens avslag

härå, kan emellertid en sådan utlänning bereda sig en frist av ytterligare

ett par månader. Dylik utlänning bör därför utan hinder av anförda

besvär kunna avvisas från riket inom en tid av 3 månader från ankomsten.

För enhetlighets vinnande torde emellertid beslut om avvisning av sådan

utlänning, som anträffats efter en tid av över en månads vistelse i Sverige,

böra fattas av vederbörande länsstyrelse, till vilken polismyndigheten även

i andra tvivelaktiga fall bör vara hänvisad alt hänvända sig för definitivt

beslut örn tillämnad avvisning.

d) Äng. skärpning av vissa i främlingslagen meddelade straffsatser.

I den mån dessa straffsatser beröra bostadsupplåtaren och arbetsgivaren

torde en dylik skärpning icke erfordras. I stället hör återinföras skyldighet

för utlänning att inom viss tid efter ankomsten till varje ort göra personlig

anmälan hos polismyndigheten, varjämte försummelse av utlänning att göra

dylik anmälan bör beläggas med kännbar påföljd. Erfarenheten har nämligen

visat, att utlänningar, vilkas vistelse först efter avflyttningen blivit för

polismyndigheten härstädes känd, icke blivit i vederbörlig ordning anmälda

av bostadsupplåtaren av den anledningen, att utlänningen för bostadsupplåtaren

uppgivit sig själv ämna göra dylik anmälan men uraktlåtit detta, vilken

uraktlåtenhet, örn icke i alla, så dock i flera fall kunnat antagas lia

varit avsiktlig.

e) Ang. de politiska flyktingarna.

Att genom avvisning hindra verkliga politiska flyktingar från att inresa

i riket torde icke, utan åsidosättande av asylrätten, kunna komma i fråga

utom i de fall, då de söka bereda sig tillträde till Sverige från något ur politisk

synpunkt neutralt land, dit utlänningen ifråga tidigare tagit sig in efter

sin flykt från hemlandet. Såsom ovan antytts kan det misstänkas, alt flera

dylika utlänningar, trots alL de saknat vederbörliga legilimationshandlingar,

under den senaste tiden berett sig tillträde till riket från land, dit avvisning

kunnat ske, örn de ertappals vid själva inresan. Erfarenheten har

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53: bilagor.

dessutom visat, alt ett stort antal utlänningar, som varit i besittning av vederbörliga

legitimationshandlingar, gällande för något eller några år framåt,

men som vid förhör uppgivit sig ha lämnat hemlandet av politiska skäl,

under de senaste åren rest omkring från det ena landet till det andra, utan

att någonstädes lyckas finna någon fristad. Förhållandet är ingalunda att

förvåna sig över, då dessa utlänningar anses ovälkomna till vilket land de

än komma. Men då de förr eller senare komma att sakna vederbörliga

legitimationshandlingar, nämligen vid utgången av det innehavda passets

giltighetstid, enär förlängning av giltighetstiden i regel icke kan erhållas,

komma dessa utlänningar så småningom att definitivt hamna i något land,

som icke kan bliva dem kvitt. Ett land, som icke vidtagit någon betryggande

åtgärd för förhindrande av en överdriven dylik invasion, torde sålunda

få vara berett på att mottaga ett i förhållande till övriga grannländer oproportionellt

stort antal sådana utlänningar. Örn därför icke på diplomatisk

väg någon överenskommelse kan träffas med Sveriges grannländer, i detta

fall huvudsakligen Danmark, om att dylika utlänningar i första hand skola

beredas asylrätt i det land, dit de först ankommit vid sin flykt från hemlandet,

torde det vara av vikt, att en synnerligen effektiv passkontroll kommer

att upprätthållas vid rikets samtliga gränser och icke minst vid kusten

av Öresund.

f) Ang. politiska agitatorer.

Dessa torde icke endast utgöras av personer med nationalsocialistisk åskådning

utan även och sannolikt i ännu större omfattning av kommunistisk

riktning. Dylika utlänningar, som i regel alltid äro försedda med legitimationshandlingar,

som i enstaka fall visat sig vara förfalskade, torde vederbörande

passkontrollanter icke kunna förhindra att inresa i riket, varför övervakningen

av dessa helt faller på de lokala polismyndigheterna. Med nuvarande

bestämmelser rörande utlännings utvisning, avvisning och förpassning

ur riket torde endast § 36 i främlingslagen vara tillämplig å utlänningar,

som beträdas med dylik verksamhet. Tillämpning av ifrågavarande paragraf

synes emellertid vara en så omständig procedur, att myndigheterna

endast i synnerligen påtagliga fall torde vara benägna att tillämpa densamma.

Vederbörande länsstyrelse bör därför vara behörig att besluta örn förpassning

ur riket i sådana fall, då för dylik verksamhet misstänkt utlänning

anträffas inom en tidrymd av högst 3 månader efter ankomsten.

g) Ang. ifrågasatt begränsning au de judiska invandrarna genom skärpning

av visering stvånget.

Försök till dylik invandring äro under nuvarande förhållanden synnerligen

talrika, varvid nästan inga medel, som kunna tänkas tjäna såsom förevändning

för vinnande av fast fot här i riket, lämnas oförsökta. Erfarenheten

har nämligen visat, att sedan utlänningar av nämnda kategori väl lyckats

taga sig in i riket, det icke mött några svårigheter för dem att komma

i förbindelse med beskäftiga svenska medborgare, vilka av välvilja eller mot

större eller mindre ekonomiska förmåner förhjälpt utlänningarna till möjligheten

att få kvarstanna i riket. Sådan hjälp har bestått däri, att de icke

endast lämnat sitt biträde vid organiserandet av utlänningens tillämnade

verksamhet här i riket utan även med stor beredvillighet inför myndigheterna

intygat, huru nödvändig utlänningens fortsatta vistelse i riket är, varigenom

en opartisk undersökning försvårats. Återinförandet av viseringstvånget

för medborgare i vissa länder, som nu äro befriade därifrån, torde

därför vara det effektivaste medlet mot dylik icke önskvärd invandring, då

dessa utlänningar redan från början bleve förhindrade att även tillfälligtvis

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

55

inresa liit och knyta förbindelser härstädes. Under nuvarande förhållanden,

då vissa länder genom införande av valutabestämmelser hindra sina

medborgare att företaga turistresor bl. a. till Sverige, torde införandet av

viseringstvång för dessa länders medborgare icke heller vara till någon skada

för turisttrafiken.

II. Revision av bestämmelserna örn utlännings rätt att här i riket idka

handel och driva näring m. m.

a) Ang. utländska handelsagenter och deras skyldighet att erlägga i § 3

av Kungl, förordningen den 23 oktober 1908 föreskriven

bevillningsavgift.

Dessa frågor voro även föremål för undersökning i samband med det under

år 1934 infordrade yttrandet, varvid undertecknad anförde bl. a. följande:
»För

övervakandet av att utlänningar icke bedriva olaga gårdfarihandel eller

uraktlåta att erlägga i § 3 av K. förordningen den 23 oktober 1908 ang. bevillningsavgifter

för särskilda förmåner och rättigheter föreskriven avgift (lösa s. k.

handelspass), ha under de senaste åren olika tillvägagångssätt prövats härstädes.

Ett försök att genom tvdlmyndigheten erhålla uppgift å de utlänningar, som vid

inresa till riket medfört varuprov, visade sig emellertid icke vara till någon nämnvärd

nytta. Uppgifterna inkommo nämligen så sent, att vederbörande utlänning

redan hunnit avresa från staden, innan någon undersökning kunde företagas i saken.

För övrigt torde det vara ytterst sällsynt, att en utlänning, som medför ett större

provlager, försummar att erlägga nämnda avgift. En mera allmän regelbunden kontroll

i sådant avseende av å hotell och logiställen boende utlänningar visade sig

även vara mindre lämplig. Det kunde nämligen därvid icke undvikas, att utlänningar,

som vistades här i fullt lojala syften, blevo föremål för kontroll, varvid

dessa, huru taktfullt undersökningen än företogs, kände sig illa berörda av att polisen

blandade sig i deras förehavande. Det har även visat sig, att flertalet av sådana

utlänningar, som gjort sig skyldiga till förseelser av detta slag, icke haft någon

bostad härstädes utan ankommit hit på morgonen från Köpenhamn, dit de

efter affärsbesök i Malmö med närliggande orter regelbundet återvänt på kvällen

samma dag. För att kunna beivra dylika förseelser har polismyndigheten härstädes

sedan någon tid sökt inleda ett visst samarbete med affärsmän, som de åsyftade

utlänningarna kunna tänkas uppsöka för inledande av affärsförbindelser. Ett

antal cirkulär med uppmaning till dylikt samarbete och innehållande närmare

förklaring om huru detta samarbete lämpligen borde tillgå ha därför utlämnats

till ledarna för olika affärsföretag härstädes. Resultatet härav kan anses ha motsvarat

förväntningarna, ty under de senaste tre månaderna ha med anledning av

det nämnda cirkuläret fyra utlänningar blivit åtalade för försummelse att lösa handelspass,

en av dessa hade dessutom bedrivit olaga handel och fyra andra utlänningar

ha blivit ställda under åtal för olaga gårdfarihandel. Dessa utlänningar,

som endast tillfälligtvis uppehållit sig på affärsbesök här i riket, lia samtliga blivit

fällda till ansvar, varvid böter utdömts till ett sammanlagt belopp av 1,525 kronor.

För åtal erforderlig bevisning har dessutom erhållits mot ett flertal andra

utlänningar, som gjort sig skyldiga till liknande förseelser, men som av olika anledningar

icke kunnat anträffas för att höras och delgivas stämning i saken, varför

dessa komma att bli åtalade, örn de vid event, återkomst hit till riket anträffas

inom de närmaste två åren.»

Såsom av ovanstående närmare framgår äro förhållandena sådana, att det

i första hand bör övervakas, att utlänningar tillhörande denna kategori vederbörligt

fullgöra sin skyldighet i fråga örn erläggande av föreskriven be
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

villningsavgift, under det att deras kvarstannande i riket utöver den fria 3- månaders perioden utan att söka uppehållstillstånd är en fråga, som måste

komma i andra hand och som i jämförelse med den förra frågan inte torde

bereda de övervakande myndigheterna några större svårigheter. Det torde

därför kunna antagas, att varje begränsning vid utfärdandet av s. k. handelspass,

så att dessa i enlighet med motionärernas förslag endast finge utfärdas

i de större inreseorterna och efter särskild prövning, skulle bidraga till alt

öka antalet dylika förseelser. Såsom en följd av de vid 1934 års riksdag

väckta motionerna i samma sak blevo de till utlänning vid erläggandet av

nämnda bevillningsavgift utfärdade kvittona, de s. k. handelspassen, försedda

med följande anmärkning avfattad på olika språk: »Denna kvittens

innefattar icke tillstånd att vistas i riket.» En utlänning, som erlagt dylik

avgift utan att vara berättigad att uppehålla sig i riket under handelspassets

giltighetstid, får därför skylla sig själv, om hinder för hans fortsatta vistelse

skulle visa sig föreligga.

Inrättandet av ett centralregister över lösta handelspass vore däremot till

stor fördel, icke endast för övervakning av att vederbörande utlänningar icke

kvarstanna i riket utan att förskaffa sig föreskrivet uppehållstillstånd, då

skyldighet därtill inträtt, utan även och i ännu högre grad för underlättande

av kontrollen av att utlänning erlägger dylik avgift. För att den myndighet,

som utställt liandelspasset, vilket på grund av det ovan anförda med avseende

på utställande myndigheter bör tillhandahållas i samma omfattning

som hittills, icke skall glömma bort att underrätta centralregistret örn sålunda

löst handelspass, bör varje blankett till sådant vara försedd med en

perforerad talong, avsedd för uppgifter om passets giltighetstid och för vein

detsamma utställts, vilken talong, vederbörligen ifylld, omedelbart bör översändas

till centralregistret för att införas i detta.

Den av motionärerna föreslagna bestämmelsen örn att utländska handelsagenter

endast skulle få träda i affärsförbindelse med återförsäljare torde

även fylla ett länge känt behov. En dylik bestämmelse torde redan finnas

i åtskilliga andra länder, bland annat enligt uppgift i Danmark. Utländska

handelsagenter, som dels själva och dels genom anställda underagenter direkt

till allmänheten försälja t. ex. »hälsobringande underkläder» eller andra

för privatbruk avsedda artiklar, äro nämligen en känd företeelse, som under

inga förhållanden kan anses önskvärd.

b) Äng. utlännings rätt att här i riket idka handel m. m.

Beträffande nämnda förhållanden anförde undertecknad i det år 1934 avgivna

yttrandet bl. a. följande:

»Bestämmelserna i näringsfrihetsförordningen kringgås vanligen på så sätt, att

den utlänning, som önskar idka handels- och fabriksrörelse härstädes, genom förmedling

av någon advokat låter bilda ett aktiebolag, vari de enligt 4 § i bolagslagen

föreskrivna fem svenska aktieägarna, vilka endast tecknat sig för vardera en aktie,

som de tydligen sedermera fått till skänks, i regel utgöres av advokaten, som väljes

till bolagets styrelse, samt dennes biträden å advokatkontoret och till myndig

ålder komna familjemedlemmar. Tidigare stod utlänningen i regel själv som innehavare

av de övriga 95 % av aktiekapitalet, men sedan det genom härstädes väckta

åtal blivit mera allmänt känt, att nämnda förhållande medför ansvar för förseelse

mot näringsfrihetsförordningen, ha dessa aktier i regel genom skenköp blivit överlåtna

på någon svensk bulvan. Vid de härstädes företagna undersökningarna ha

därför påträffats dylika svenska ''aktieägare’, vilka icke haft någon annan kännedom

örn sitt innehav av aktiemajoriteten i det av undersökningen berörda aktiebolaget,

än att de vid något tillfälle varit uppe på ett advokatkontor och underskri
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

57

vit en handling. I flera misstänkta fall ha emellertid bulvanskapen varit så skickligt

arrangerade, att tillräcklig bevisning icke kunnat förebringas. Sedan i början

av februari månad innevarande år lia emellertid de härstädes sålunda företagna

undersökningarna i sex olika fall givit anledning till åtal, av vilka ett blivit ogillat

och ett är fortfarande föremål för prövning vid polisdomstolen, men i de fyra

övriga målen, som samtliga berört danska undersåtar, lia utslagen varit fällande,

varvid böter utdömts till ett sammanlagt belopp av 4,350 kronor.

Med hänsyn till det ovan anförda rörande kringgåendet av i näringsfrihetsförordningen

meddelade bestämmelser genom bildande av s. k. bulvanbolag hade det varit

önskvärt, att den under innevarande år beslutade men ännu icke i tryck tillgängliga

lagen rörande förbud för utlänning att genom bulvan innehava aktier i

vissa svenska aktiebolag bleve tillämplig även beträffande aktiebolag med sådan

verksamhet, som med avseende å utländska medborgare icke må utövas utan

Kungl. Maj:ts tillstånd.»

Vad som sålunda anförts rörande utsträckt tillämpning av den s. k. bulvanlagen

har blivit i ännu högre grad aktuellt i anledning av den av motionärerna

åberopade ökade invandringen av utlänningar, som på grund av de

politiska förhållandena i hemlandet tvingats att förlägga sin affärsverksamhet

till något annat land. I den händelse utlänning, som låtit grunda ett dylikt

s. k. bulvanbolag, själv ämnar taga aktiv del i bolagets affärsverksamhet,

kan denna i vissa fall hindras genom att för utlänningen i fråga sålunda erforderligt

arbets- och uppehållstillstånd förvägras honom. Ansökningen om

arbets- och uppehållstillstånd för arbetsanställning i bolag, som på goda

grunder kunna tänkas ha tillkommit på ovannämnt sätt, ha därför av polismyndigheten

härstädes alltid avstyrkts med resultat, att det sålunda sökta

tillståndet i regel förvägrats, varigenom den tillämnade affärsverksamheten

förhindrats. I vissa fall däremot, då utlänningen är medborgare i någon

stat, vars medborgare i fråga om meddelandet av arbets- och uppehållstillstånd

måste behandlas särskilt förmånligt med hänsyn till inom ifrågavarande

land bosatta svenska medborgare, är däremot ett sådant förfaringssätt

mot dylik ej önskvärd affärsverksamhet icke lämpligt. Ansökningar örn arbets-

och uppehållstillstånd ha därför vid sådana tillfällen endast blivit avstyrkta

och vägrade i de fall, då vederbörande utlänning genom fällande bevisning

kunnat dömas för förseelsen. Så länge utlänning enligt de i näringsfrihetsförordningen

meddelade bestämmelserna icke får idka handel här i

riket utan Kungl. Maj:ts tillstånd, torde det ligga i statsmakternas intresse

att genom utvidgad lagstiftning, t. ex. vidsträcktare tillämpning av den s. k.

bulvanlagen, hindra varje försök att på nyssnämnt sätt kringgå dessa bestämmelser.

c) Ang. naturalisering av utländska medborgare.

Då särskilt under den senaste tiden vissa utlänningar torde lia inflyttat till

riket med tanke på att inom kortast möjliga tid vinna svenskt medborgarskap,

torde det kunna ifrågasättas, örn icke den tid, under vilken utlänning

skall lia haft stadigvarande hemvist här i riket, bör höjas till 8 å 10 år, för

det fall att utlänningen icke genom giftermål med svenska eller av annan

grund blivit särskilt knuten till Sverige.

d) Ang. ifrågasatta strängare straffbestämmelser för utlänning, som beträdes

med förseelse mot närings/rihclsförordningen.

Bristerna i hithörande bestämmelser lia av undertecknad likaledes påpekats

i 1934 års yttrande, vari anfördes bl. a. följande:

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

»I fråga om olaga gårdfarihandel har det visat sig vara ganska svårt att erhålla

fällande bevisning, enär enligt nuvarande bestämmelser endast fullbordad försäljning

är belagd med straff. Det har sålunda ofta blivit för polismyndigheten härstädes

känt, att utlänning sökt avyttra av medfört varulager, men har därvid någon

laga åtgärd för förseelse mot näringsfrihetsförordningen icke kunnat vidtagas,

förrän det vid i saken företagen undersökning anträffats någon, som köpt eller bevittnat

att dylik försäljning ägt rum, vilket i många fall varit förenat med stora

svårigheter, örn icke alldeles omöjligt. Med avseende å utlänning borde därför

försök att inleda dylik handel, i likhet med föreskrifterna om skyldighet för utlänning

att vara försedd med handelspass, medföra laga ansvar.

Det nuvarande rättegångsförfarandet torde även lämna åtskilligt övrigt att önska

i fråga om lagförandet av här i riket icke bosatta utlänningar. För förseelser

mot näringsfrihetsförordningen kan visserligen beslag av det medförda varulagret

göras till ett värde av högst 700 kronor, men ofta medför utlänning icke dylikt

lager till ett värde motsvarande det för förseelsen utdömda beloppet. Dylik rätt

till beslag föreligger däremot icke med avseende på utlänning, som försummat att

lösa handelspass. En utlänning, som blivit instämd till domstol för någon av nämnda

förseelser utan att beslag kunnat göras till täckandet av i målet eventuellt framdeles

utdömda böter, avreser i regel omedelbart till utlandet utan att därefter ingå

i svaromål, när målet förekommer vid domstolen. Vitesföreläggande har ju i dylika

fall icke heller någon betydelse, enär utlänningen icke kan anträffas för delgivning

eller utkrävning av i målet eventuellt utdömt vite. I de flesta fall är emellertid

utlänningen villig att underteckna ett erkännande av förseelsen, innan han

lämnar polisstationen, men utlänningen kan sedermera i regel icke anträffas för

indrivning av det utdömda beloppet. Under nuvarande förhållanden kan utlänning,

som icke har hemvist här i riket, i de åberopade fallen till och med under

fortsatt vistelse här i riket undandraga sig laga påföljd blott genom att undvika besöka

de orter, där han låtit något komma sig till last.»

Då nya bestämmelser i nämnt avseende sedermera icke tillkommit, äger

det sålunda anförda fortfarande sin giltighet. Införandet av skärpta straffbestämmelser

för utlänning, som beträdes med förseelse mot näringsfrihetsförordningen,

böra därför kompletteras med bestämmelser, som möjliggöra

en effektiv tillämpning av desamma, varjämte nuvarande 31 §, 3 mom. i

lag den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att här i riket vistas bör givas sådan

lydelse, att även den utlänning, som dömts för förseelse mot näringsfrihetsförordningen,

må kunna från riket utvisas.

Malmö den 21 februari 1936.

OLOF STEEN.

Ad. Johansson.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

59

Bilaga C 4.

Poliskammaren i Hälsingborg''.

(Yttrande till länsstyrelsen i Malmöhus län.)

Till länsstyrelsen i Malmöhus län.

Genom länsstyrelsens skrivelse till poliskammaren av den 13 i denna månad

har poliskammaren anmodats avgiva och till länsstyrelsen inkomma

med yttrande över inom riksdagens första kammare vid innevarande års

riksdag väckta motioner om skärpning av kontrollen över främlingsinvasionen

i riket (motion nr 32) och örn revision av bestämmelserna angående

utlännings rätt att här i riket idka handel och driva näring m. m. (motion

nr 33).

Beträffande motion nr 32 rörande kontrollen över främlingsinvasionen sa

anser sig poliskammaren böra lämna en redogörelse för huru därmed sammanhängande

förhållanden här i staden gestalta sig.

I fråga om de nuvarande anordningarna med dubbla inresepassager, den

ena för passfria skandinaver och den andra för passpliktiga övriga inresande,

så torde knappast någon ändring till det bättre här kunna genomföras. Den

ytterst livliga gränstrafiken här i staden kräver sådan anordning, som här

kommer till utförande. Tillbakagång till det övergivna kravet på legitimation

för skandinaver skulle väcka en storm av ovilja på båda sidor om

Öresund. En sådan legitimation behöver väl för övrigt knappast diskuteras,

förrän saken förelagts vederbörande danska myndigheter, ty i Danmark tilllämpas

här vid Öresund samma dubbelpassagesystem som här i staden. Om

restriktioner tillgripas beträffande »skandinavingångarna», där dock viss möjlighet

till ytterligare skärpt kontroll vid de tillfällen, då tillresandeströmmen

ej är så stor, yppa sig, så blir helt visst följden den, att såsom också ägt

rum enligt vad polismyndigheten har sig bekant icke önskvärda personer

här vid det smala Öresund i större utsträckning än tidigare taga sig in på

vårt kustland i småbåtar i allra största hemlighet. Intresserad och lämplig

passkontrollpersonal i tillräckligt antal kräves emellertid under alla förhållanden.

Härför borde staten helt naturligt också intressera sig och icke låta

Hälsingborgs stad bära hela kostnaden för anordnandet av passkontrollen

här med dess stora betydelse för riket i dess helhet. I detta sammanhang

kan poliskammaren ej underlåta framhålla, att för handhavande av passkontrollen

av poliskammaren avdelas under hela året tre samt under månaderna

maj—september ytterligare tre konstaplar.

Poliskammarens statistik visar, att följande antal utlänningar redan i

passpärrem hindrats inresa och frivilligt vänt tillbaka till sitt utreseland

i stället för att bliva underkastade förhör i avvisningssyfte, nämligen år 1933:

122. år 1934: 81 och år 1935: 67.

Givetvis är man ej främmande för den uppfattningen, att icke önskvärda

element ofta söka sig in här i riket genom »skandinavingången» även i vår

stad, men straffhotet härför vilar dock i allmänhet över sådan inresande.

Helt nyss hava vi dock här i staden sett ett par tendensfall hur detta straffhot

kan bortelimincras. Tysk-judisk man i ett och tysk nian i ett annat fall

har nämligen inkommit hit till riket, helt visst på illegitimt sätt, möjligen

genom »skandinavingång», och vänt sig eller från annat håll sänts till den

s. k. Röda Hjälpen här och genast blivit dess skyddsling. Man har då varit

ytterst angelägen från beskyddarehåll alt infinna sig med skyddslingen så

hastigt som möjligt hos kriminalpolisen och fullgöra dennes anmälningsplikt

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

enligt 3 § i nu ifrågavarande lag. Skyddslingen saknar godtagbart pass och

egna försörjningsmedel samt lämnar hos polisen uppgifter, som ej verifieras,

och som oftast icke kunna vederläggas och därför få godtagas, att han i

tysk motorbåt av landsmän hjälpts över från Tyskland och landstigit på

vår kust någon kort stund innan han anmält sig. Ilan har alltså fullgjort

sin anmälningsskyldighet och undgår straffhotet för försummelse härutinnan.

Men han är redan inne i landet, och han rör sig fritt. Samtidigt säger han

sig vara politisk flykting. Ibland bestyrkes detta från beskyddarhåll. Han

påyrkar därför asylrätt här i riket. Poliskammaren inleder avvisningsförfarande

mot honom och utlänningen delgives omedelbart avvisningsbeslut.

Detta kan emellertid ej verkställas. Poliskammaren underrättar länsstyrelsen

härom och ärendet överlämnas till Kungl. Majit för vidare prövning.

Medan ärendet hos Kungl. Majit handlägges, omhuldas han hos sina meningsfränder.

Straff drabbar ingen. Väl kan antagas, att oriktig uppgift

mot bättre vetande lämnats i dylikt fall, därför straff stadgas i 39 § i nämnda

lag, men då bevisning härom ej står att vinna, blir straffhotet av intet värde.

Trafiken i fråga, helt visst understödd från visst partihåll här i riket, måste

otvivelaktigt betraktas såsom landsskadlig. Därför bör också i lagen stadgas

straff och skadeståndsplikt icke allenast för den, som tagit sig in här i riket

utan att kunna genast vid polisförhör med myndighets anteckning i sitt pass

eller annorledes styrka, att han kommit in i riket på fullt lagligt sätt, utan

även för den, som med råd eller dåd bistår eller hyser sådan inresande, ändå

lian haft skäl misstänka dennes inresa i riket såsom lagstridig.

Här i Skåne får man nog i fortsättningen räkna med icke önskvärda utlänningars

landstigning på öppna kusten. Detta bör enligt poliskammarens

förmenande straffbeläggas. Sålunda bör straff drabba såväl den person,

som landsätter passpliktig utlänning å svensk kust annorledes än vid angöringskaj

inom hamn, som är ständigt tullbevakad, som ock den passpliktige

utlänningen, som landstiger på annat ställe än nu sagts.

Ävenledes bör finnas föreskrivet, att avvisad persons legitimationshandling

skall förses med anteckning eller påstämpling om avvisningen. Detta skulle

hindra dylik person att såsom hänt resa in i landet över annan hamnort

och passkontroll redan några timmar efter avvisningen.

Ett inresefall kan poliskammaren ej underlåta referera som bevis på några

av de besvärligheter, som passkontrollen här måste dragas med:

En 4(hårig tysk-judisk köpman lämnade Tyskland den 8 augusti 1933

såsom politisk flykting (pacifist, fredsivrare) och inreste i Danmark, men

förteg sin flyktingsegenskap. Han erhöll uppehållstillstånd under viss tid i

Danmark och fick anställning såsom lantbrukselev i Helsingörstrakten. lian

birde där känna en rik dansk dam, som ömmade för hans belägenhet. Det

danska uppehållstillståndet utgick och hans ansökan om förnyelse av sådant

tillstånd lämnades utan bifall. Föreläggande alt avresa delgavs honom av

vederbörande dansk polismyndighet. Han fick välja nytt inreseland och

detta blev Sverige. Ledsagad av den danska damen, som väl kände till inreseanordningarna

här, kom han den 23 november 1934 i dansk bil, förd

av dansk chaufför, med färja till Hälsingborg och åkte vidare utan att låtsa

om passpärren in i landet för att kvarbliva här. Han ertappades sedan på

hotell här i staden. Han förebar vid polisförhör, att han hållit sitt pass

i handen i bilen vid inresan. En tjänsteman i uniform (tulltjänsteman) hade

enligt hans uppgift öppnat bildörren och frågat honom örn någon sak. Denne

tjänsteman hade han tagit för passkontrollant. Enligt hans uppgift hade

han två gånger förut besökt Hälsingborg och passerat passpärren. Han ville

göra gällande, alt passkontrollanten dä ej brytt sig örn att stämpla hans pass

för inresa, varför han nu förmenade, att det ej var så noga med att gå

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

61

genom passpärren. Ifrågavarande utlänning avvisades av poliskammaren ur

riket och delgavs avvisningsbeslutet, över vilket han anförde besvär. Härvarande

rättshjälpsanstalt biträdde honom, varefter avvisningsbeslutet upphävdes.

Han ställdes därefter under åtal vid polisdomstolen för underlåten

anmälan vid inresan, men polisdomstolen ogillade åtalet.

Här i Öresundsfarleden inträffar ej så sällan att befälhavare å svenska

fartyg, kommande från Östersjöhåll, vid förbifarten bär påyrka, icke så

sällan understödda av sina redare, att bliva genom polisens hjälp befriade

från utländska s. k. blindpassagerare, som i utländsk loss- eller lastningshamn

smugit sig ombord och dolt sig samt givit sig tillkänna först sedan

fartyget kommit ut i öppen sjö. Sådan hjälp har bär lämnats åren 1932—

1935 rörande tillhopa 32 utlänningar. Dock har bistånd kunnat lämnas endast

när det antages, att dylik utlänning, som merendels saknar godtagbar

legitimationshandling, bomme att mottagas i annat land samt först efter det

befälhavaren förpliktigat sig och sitt rederi att betala alla omkostnader, som

föranleddes av omhändertagandet. Föreskrift saknas rörande förfarande i

dylika fall, men polismyndigheten här har ansett sig böra visa förståelse i

en dylik situation. Vid några tillfällen har redaren dock opponerat sig mot

att betala utlänningens hemtransport och framlagt saken inför redaresammanslutning.

Man har därifrån bil gjort förfrågan, på vilken grund betalning

fordrats hos enskild. Poliskammaren har då åberopat den upprättade

förbindelsen och den har måst infrias.

Ytterligare två rättsfall synas emellertid också värda att här i korthet omnämnas:
1)

På redden i Hälsingborg överlämnade befälhavaren å svenskt fartyg

två finska »blindpassagerare» till en tulltjänsteman, som hade tjänsteärende

ombord, med anmodan att avlämna dem till härvarande polismyndighet.

Fartyget fortsatte omedelbart sin resa. De hit överlämnade finländarna blevo

avvisade och genom poliskammarens försorg bringade ur riket. Denna

återtransport till hemlandet åsamkade staten en kostnad av 154 kronor. Allmänne

åklagaren ställde tulltjänstemannen, befälhavaren och en styrman å

fartyget under åtal för det de förhjälpt finländarna att inkomma i riket och

företrädde åklagaren Kronan såsom målsägare. Polisdomstolen ogillade ansvarstalan

och blev vid denna utgång av målet Kronans på 6 kap. strafflagen

grundade skadeståndstalan ogillad. Kungl, hovrätten över Skåne och Blekinge,

dit åklagaren fullföljt åtalet, gjorde ej ändring i ansvarsfrågan, men

skadeståndsfrågan kunde ej där till prövning upptagas på grund av underkännande

av en i målet åberopad fullmakt.

2) En befälhavare med sitt fartyg på härvarande redd infann sig å polisstationen

den 25 oktober 1935 med två utlänningar s. k. blindpassagerare.

Befälhavaren delgavs polismästarens besked, att dessa, vilkas nationalitet

var oviss, ej kunde på några som helst villkor mottagas bär. Befälhavaren

avlägsnade sig då omedelbart från polisstationen för att enligt givet löfte

återkomma och taga männen åter ombord, men han avseglade i stället vidare

med sitt fartyg. Männen avvisades oell bringades genom poliskammarens

försorg tillbaka över Östersjön. Omkostnaderna härför utgjorde kronor

150: 30. Fartygets rederi krävdes av poliskammaren gång på gång på

kostnadsbeloppet utan resultat, men när befälhavaren av allmänne åklagaren

delgivits stämning med yrkande örn ansvar för det han landsatt männen

här, lii isändes beloppet. Under tiden var ärendet föremål flir en klandrande

artikel i Nautisk Tidskrift mot Ilälsingborgspolisen för att densamma »tappat

huvudet». Befälhavaren dömdes av härvarande rådhusrätt jämlikt 40 §

i meromnämnda lag att böta tio dagsböter å tio kronor.

Dessa två senare fall torde visa, att besvärligheter liven möta lokala myn
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

digheter att effektivt handhava främlingskontrollen. I synnerhet förefaller

det poliskammaren som örn lagens i fråga bestämmelser om skadeståndsplikt

i vissa fall äro oklara och böra bestämmelserna förtydligas till det allmännas

skydd.

Beträffande såsom önskvärda framhållna mera centrala kontrollanordningar

och skärpning av straffbestämmelserna för underlåtenhet att fullgöra

den stadgade anmälningsplikten torde poliskammaren nu kunna inskränka

sig till ett instämmande i motionärernas mening härutinnan.

Beträffande motionen nr 33.

Poliskammaren, som i allo delar de av motionärerna framhållna synpunkterna

i hithörande avseende, anser sig obetingat kunna instämma i motionärernas

hemställan. En företeelse, som ej berörts, men som nog framskymtat

här och var, är den, att medborgarrättssökande, isynnerhet sådana

av judisk trosbekännelse eller härstamning, nästan undantagslöst referera till

tros- och meningsfränder och f. d. egna landsmän, ej sällan till dem, som

själva erhållit svensk medborgarrätt. Dessa å sin sida gå in för att bistå och

rekommendera dylika sökande, måhända anförvanter eller närstående. På

så sätt rullar hjulet ständigt. När de tyska emigranterna, som måst lämna

hemlandet på grund av nya statsskicket där, varit här fem år och sålunda

bliva berättigade att söka svensk medborgarrätt, så komma nog nu åsyftade

företeelser att än mer framträda. Kanske det vore skäl att sätta vistelsetiden

här i riket till längre tid än fem år, innan medborgarrätt här kunde vinnas.

Hälsingborg i poliskammaren den 29 februari 1936.

E. ULFSBERG.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

63

Utlaga I).

Statspolisintendeuten.

Till riksdagens andra lagutskott.

Av Kungl. Majit anbefalld att till utskottet avgiva yttrande över de vid innevarande

års riksdag väckta motionerna nr 1:32 och 33 samt II: 114 och

115 får jag härmed anföra följande.

I: 32 och II: lii.

I dessa motioner hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t

anhålla om skyndsammaste åtgärder i syfte att skärpa kontrollen över främlingsinvasionen

i främsta rummet avseende

1) en centralisering av kontrollväsendet,

2) införande av ökat passviseringstvång samt

3) skärpning av straffbestämmelserna för underlåtenhet att fullgöra den

i Kungl, kungörelsen den 11 november 1927 (nr 333) stadgade anmälningsplikten.

Vad först angår frågan örn centralisering av kontrollväsendet så kunna

härvidlag vissa åtgärder otvivelaktigt vidtagas för åstadkommande av en

mera effektiv tillsyn över utlänningarna. Något förslag härutinnan kan

jag emellertid icke framlägga, enär denna fråga såsom berörande ett flertal

myndigheter kräver en allsidig utredning under samtidig medverkan av

representanter från dessa myndigheter.

Införande av ökat passviseringstvång skulle givetvis ur vissa synpunkter

vara av stort värde, men jämväl denna fråga är av sådan beskaffenhet att

ett positivt förslag icke kan framläggas utan förutgången utredning.

Vad slutligen angår kravet å skärpning av ovan angivna straffbestämmelser,

som innefatta dagsböter, så torde missförhållandena härvidlag

mera bero på att förseelser beträffande anmälningsplikten icke alltid beivras

än att straffbestämmelserna skulle vara för milda. Någon ändring i

dessa bestämmelser synes därför icke, åtminstone för närvarande, vara påkallad.

Det torde i detta sammanhang vara av intresse att omnämna några synpunkter,

som framkommit under det löpande arbetet å statens polisbyrå

för övervakande av utlänningar i riket, nämligen följande.

Gällande bestämmelser angående utlänningar äro så splittrade och i

vissa fall så formulerade, att de ofta tydas på olika sätt av de myndigheter,

som handhava kontrollen. Sålunda inkomma ett stort antal arbetslösa

från de övriga skandinaviska länderna och även från Finland till Sverige

och taga arbetsanställning utan att innehava annan legitimationshandling

än nordiskt resekort. Det har även förekommit, att länsstyrelser tillstyrkt

ansökningar grundade å sådana handlingar trots det att nordiskt resekort

författningsenligt icke kan åberopas vid sökande eller beviljande av tillstånd

till arbetsanställning. Under senaste åren har det visat sig, att ett

stort antal finska arbetslösa mot uppvisande av nordiskt resekort inkommit

i Sverige och tagit arbetsanställning utan att innehava föreskriven legitimationshandling.

Detta förfaringssätt har åsamkat de kontrollerande myndigheterna

mycket arbete och stor tidsspillan, varjämte härigenom utländska

medborgare i flera månaders tid kunnat innehava arbetsanställning —

till förfång för svenska medborgare — utan tillstånd under uppgift, att de

begärt men ännu icke erhållit gällande pass. Antalet dylika inresor har

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

under år 1935 ökat avsevärt och finska tjänsteflickor hava sökt sig så långt

ned som till Malmöhus län.

För inresa och vistelse i Sverige utan arbetsanställning under högst tre

månader kan eventuellt fortfarande förordas nordiskt resekort, men mycket

skulle vinnas i kontrollhänseende, örn första sidan å resekortet utmärktes

med nationalitetsmärke, t. ex. för svenskar blå-gult band eller kors, för

danskar rött-vitt, för norrmän rött-vitt-blått och för finska medborgare

blått-vitt. Resekortet borde även i likhet med vad som tillämpas i Finland

icke få utfärdas av vilken posttjänsteman som helst utan av polismyndighet,

varjämte resekortet borde förses med fotografi. Det har nämligen visat

sig, att den nuvarande typen av resekort i stor utsträckning användes av

sådana personer, även av kriminell typ, som okända önska inkomma i riket.

Här bör måhända anmärkas, att de finska myndigheterna trots godkännande

av de nordiska resekorten fordra, att samtliga inresande skola

ifylla särskild blankett angående avsikten med besöket i landet, vilken blankett

skall avlämnas till passkontrollören vid den finska gränsorten. Såsom

ytterligare kontrollåtgärd beträffande båttrafiken till Finland förekommer

att styrmannen redan i utländsk hamn tager hand örn samtliga legitimationshandlingar

och jämför desamma med passagerarelistan. Ytterligare

tillkommer, att utlänning inom viss angiven tid efter ankomsten är skyldig

att till hotellportier eller härbärgerare avlämna sin legitimationshanuling. Av

sistnämnda personer överlämnas därefter legitimationshandlingen till polismyndigheten

å platsen för ytterligare kontroll.

Det s. k. fria vistelsetillståndet örn tre månader missförstås ofta och tolkas

att även gälla arbetstillstånd. Ur kontrollsynpunkt synes det fria vistelsetillståndet

vara för långt, enär en verklig turist sällan eller aldrig kvarstannar

så lång tid. Inkommer en icke önskvärd person såsom turist och

stannar här tre månader, kan han icke efter den tiden avvisas enligt nu gällande

bestämmelser. Det långa fria vistelsetillståndet använda dylika personer

för att lokalisera sig här och för att undgå kontroll, t. ex. gårdfarihandlare

och musikanter ävenså personer av kriminell typ.

Kontrollen över utlänningar, som innehava eller vägrats tillstånd, försvåras

därigenom, att ortsmyndigheterna icke utöva den tillsyn, som avses

med kungl, socialstyrelsens meddelanden till dem örn att utlänning erhållit

eller vägrats uppehålls- och arbetstillstånd hos viss arbetsgivare. Polisbyrån

får således i de flesta fall beträffande landsorten särskilt begära författningsenliga

kontrollåtgärder såsom införskaffande av härbärgerare- och

arbetsgivarekort samt av anmälningar. Det bör även anmärkas, att vissa

polismyndigheter i månadtal underlåta att vidarebefordra från utlänningar

inkomna ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd.

Vid avslag förekommer det mycket ofta, att utlänningar icke ställa sig

givet föreläggande till efterrättelse utan ingiva förnyade ansökningar om

uppehålls- och arbetstillstånd upprepade gånger och därigenom hålla sig

kvar i flera månader samt därunder innehava anställning utan tillstånd.

Beträffande kontrollen över utlänningar som utresa över Malmö och Hälsingborg

har det visat sig, att de från Danmark kommande uppgifterna örn

från Sverige anlända utlänningar äro i högsta grad missvisande och otillförlitliga,

varför det synes nödvändigt, att även denna kontroll i likhet med

vad tidigare skett utföres av de svenska passkontrollanterna vid utresan.

Det stora, under senaste åren ökade överskottet mellan in- och utresande

utlänningar får i huvudsak tillskrivas bristfälligheterna i den danska kontrollen.

Räckvidden av dispensen för svensk-amerikaner är omöjlig att bestämma

s. 65 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor. 65

för de lokala myndigheterna. På grund härav har så gott som all kontroll

härutinnan omöjliggjorts.

/: 33 och II: 115.

I dessa^ motioner hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla om bland annat genomgående revision av alla gällande bestämmelser

angående utlännings rätt att här i riket idka handel och driva

näring ävensom angående kontrollen över här arbetande utländska handelsresande.

Den sålunda ifrågasatta utredningen måste anses i hög grad behövlig.

Bland de olägenheter, som under nuvarande förhållanden mest framträtt

vid det löpande arbetet å polisbyrån, märkes frånvaron av meddelanden till

polisbyrån örn utfärdade handelspass.

Såsom exempel på omfattningen av det registreringsarbete som föranledes

av en enda utländsk handelsresande bifogas två förteckningar (bil. A och B).

Beträffande polisbyråns organisation får jag framhålla, att en ökning av

dess personal med 2 kvinnliga biträden under alla förhållanden och sålunda

oberoende av övriga ifrågasatta åtgärder beträffande främlingskontrollen

skulle vara till mycket stor nytta, enär polisbyrån då kunde åstadkomma

en betydligt effektivare kontroll över inresekorten, varigenom vederbörande

utlänningar skulle tvingas att söka uppehållstillstånd så snart det fria

vistelsetillståndet utgått. På grund av personalbrist kunna för närvarande

motsvarande åtgärder vidtagas först sedan åtskillig tid förflutit från utgången

av det fria vistelsetillståndet. De stämpelavgifter, som skulle inflyta

till statsverket för det ökade antalet tillståndbevis, skulle mer än väl

täcka årskostnaden för de 2 nya biträdena, vilken kostnad kan beräknas till

4,800 kronor.

Stockholm den 6 mars 1936.

ERIK ROS.

Statspolisintendent.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami,

avd. Nr 53.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

Andru lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

Bilaga E.

66

Stockholms handelskammare.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan riksdagens andra lagutskott genom en den 4 februari 1936 hit inkommen

skrivelse berett Stockholms handelskammare tillfälle att avgiva yttrande

över motionerna 1:32 och 33 samt II: 114 och 115 örn skärpning av

kontrollen över utlänningar m. m., får handelskammaren härmed anföra följande.

I de likalydande motionerna I: 32 och II: 114 föreslås, att behandlingen av

frågor angående utlännings rätt att här i riket vistas och därmed närbesläktade

spörsmål, vilka nu handläggas av vissa olika statsmyndigheter, skall

överflyttas till en för ändamålet särskilt skapad centralmyndighet. I anledning

härav önskar handelskammaren framhålla såsom en fördel med nu

gällande ordning, att enligt densamma de olika ärendena handläggas av den

myndighet, inom vars verksamhetsområde ärendena på grund av sin beskaffenhet

naturligen höra hemma. På grund härav anser handelskammaren

ändring i det nuvarande systemet icke vara påkallad. Däremot finner handelskammaren

det vara synnerligen önskligt, att alla de administrativa åtgärder

vidtagas, vilka kunna vara ägnade att befordra samarbetet mellan

myndigheterna för ernående av såväl erforderlig enhetlighet vid ärendenas

handläggning som bättre effektivitet i fråga om utlänningskontrollen.

Självfallet instämmer handelskammaren med motionärerna därutinnan,

att de restriktionsbestämmelser, som gälla, böra i möjligaste mån effektivt

upprätthållas. Även handelskammaren anser det således vara angeläget, att

lämpliga åtgärder vidtagas för ernående av skärpt kontroll över de genom

s. k. skandinavingångarna i Malmö och Hälsingborg inpasserande utlänningarna.

Därest dessutom erfarenheten visar, att ansvarsbestämmelserna för

den, som underlåter att göra föreskriven anmälan om mottagande av utlänning

till härbärgerande etc., behöva skärpas, synes det handelskammaren viktigt,

att nödiga åtgärder vidtagas härutinnan.

Beträffande de i motionerna I: 33 och II: 115 framförda yrkandena örn revision

av bestämmelserna angående utlännings rätt att här i riket idka handel

och driva näring m. m., må till en början erinras om, att enligt näringsfrihetsförordningen

främmande rättssubjekt icke må driva självständig näringsverksamhet

utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Även för utlännings rätt att

inneha tjänsteanställning hos annan kräves tillstånd, vartill kommer att utlänning

icke annat än i vissa undantagsfall äger att utan tillstånd uppehålla sig

här i riket mer än tre månader Det vill därför synas, som om de önskemål,

till vilka motionärerna torde syfta, borde kunna tillfredsställas inom ramen

för de bestämmelser, som redan finnas. Dessa torde lämna utrymme för

myndigheterna att vid tillståndsprövningen taga hänsyn till alla de synpunkter,

som böra ha betydelse för bedömandet av såväl sökandens egen som den

av honom avsedda verksamhetens önskvärdhet.

Handelskammaren vill i detta sammanhang understryka nödvändigheten

av att hithörande frågor handläggas på sådant sätt, att vår viktiga exportindustri

ej därigenom utsättes för olägenheter eller risker, vilka väga mångfaldigt

tyngre än de resultat, man vill vinna genom att yttermera inskränka

möjligheterna för utlänning att utöva näringsverksamhet här i landet. En

från utlandets synpunkt alltför sträng behandling av dess undersåtar kan lätt

nog föranleda svåra repressalier mot svenska medborgare i utlandet. I detta

s. 67 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

67

sammanhang vill handelskammaren, ej minst med hänsyn till riskerna för

motåtgärder från utlandets sida, uttala sitt bestämda avrådande av ytterligare

inskränkningar av utlännings rätt att förvärva aktier i svenska bolag.

Ä andra sidan må framhållas att det — med den lockelse som Sverige genom

sin relativt glesa befolkning och höga standard utövar på utlänningar,

vilka av olika anledningar ha svårt att finna verksamhet inom sitt eget land

-— måste noga tillses, att dessa förhållanden icke leda till att vårt land får tjäna

som tillflyktsort för ur olika synpunkter mindre önskvärda utländska element.

Men till förhindrande av en dylik utveckling torde, enligt vad ovan sagts, icke

erfordras nya lagbestämmelser, utan denna fråga bör kunna regleras genom

en klok och efter förhållandena anpassad tillämpning av de föreskrifter på

området, som redan finnas. Vid prövningen av ansökningar om förnyat uppehållstillstånd

bör exempelvis icke lämnas utan beaktande, att dylika fortsatta

förnyanden kunna göra det svårt nog att senare avvisa de anspråk på

erhållande av svenskt medborgarskap, som i sinom tid må framställas.

Vad slutligen angår utlännings möjlighet att uppehålla sig här i riket på

s. k. handelspass må erinras, att lösandet av dylikt pass icke befriar från

skyldigheten att efter tre månaders vistelse i Sverige söka vederbörligt uppehållstillstånd.

Det föreligger sålunda redan nu en viss centraliserad övervakning

av de utländska handelsresande, som uppehålla sig här någon längre

tid.

Handelskammaren hemställer, att andra lagutskottet måtte vid ärendets behandling

skänka beaktande åt de av handelskammaren här ovan anförda

synpunkterna.

Stockholm den 24 februari 1936.

För Stockholms handelskammare:

JOHN JOSEPHSON.

Olof Leffler.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

inlaga F.

Skånes handelskammare.

Till riksdagens Andra Lagutskott.

Skånes Handelskammare, som bereus tillfälle inkomma med yttrande över

vid årets riksdag väckta motioner, 1:32 och 33 samt II: 114 och 115, om

skärpning av kontrollen över utlänningar m. m., får i anledning härav anföra

följande.

Det torde under nuvarande tidsförhållanden få anses såsom en samhällsangelägenhet

av synnerlig vikt att effektivt övervaka utlänningars inresa och

vistelse här i landet. Emellertid bör det ävenledes tillses att de inskränkningar

i ett fritt folkutbyte, som i sådant syfte vidtagas, icke givas en sådan

form eller eljest så skärpas, att kommersiella och andra intressen onödigt

trädas för nära.

I likhet med motionärerna håller Handelskammaren före, att åtskilliga

brister i det nuvarande kontrollförfarandet skulle bortfalla, därest härför

lämnade bestämmelser sammanfördes i klar och överskådlig form. Handelskammaren

vill ävenledes instämma i förslaget om en centralisering av kontrollverksamheten,

varigenom ytterligare stadga i systemet borde kunna vinnas.

Däremot kan Handelskammaren icke dela motionärernas uppfattning att

legitimationsfriheten för skandinaver vid vissa inreseorter i Skåne är ägnad

att ingiva betänkligheter. Även örn på detta sätt en eller annan utlänning

utan legitimation skulle lyckas komma in i vårt land, anser Handelskammaren

likväl, att så betydande olägenheter av skilda slag skulle uppstå genom

ett återinförande av legitimationstvång för skandinaviska resande, att en

sådan åtgärd icke kan anses försvarlig. Redan omfattningen av den svenskdanska

resandetrafiken gör det utan vidare klart, att ett legitimationstvång

för denna trafik måsta vålla densamma irriterande svårigheter, och lika

tydligt är, att kontrollens upprätthållande måste draga betydande kostnader,

vilka givetvis böra bäras av staten och icke av de berörda kommunerna.

Med beaktande tillika därav, att Danmark å sin sida upprätthåller en främlingskontroll,

som i effektivitet ej torde vara den svenska underlägsen, måste

Handelskammaren nu såsom tidigare bestämt motsätta sig en sådan åtgärd.

Ej heller är Handelskammaren fullt övertygad om lämpligheten av att utsträcka

kravet på passvisering. Handelskammaren vill visserligen icke förneka,

att under nuvarande förhållanden situationen kan bliva sådan, att det

blir nödvändigt att för medborgare i något land föreskriva viseringstvång,

men detta bör i så fall ske med största varsamhet och först efter noggrann

prövning av behovet härav.

Huruvida Ökad effektivitet vid övervakningen av utlänningar, som vistas

i landet, står att vinna genom skärpt straff för underlåtenhet att fullgöra

anmälningsplikt rörande utlänning, är måhända ävenledes tveksamt. Emellertid

synes det ej böra resas någon invändning mot att även på detta sätt

söka ernå en mera betryggande ordning.

Till det förnyade kravet om utredning rörande revision av bestämmelserna

om utlännings rätt att här i landet idka handel och driva näring m. m. vill

Handelskammaren uttala sin fulla anslutning. Åtskilliga företeelser under

senare år giva otvivelaktigt vid handen, att förhållandena på detta område

icke äro nöjaktiga, och gällande bestämmelser torde, delvis beroende på att

de äro föråldrade, icke erbjuda tillräckliga garantier mot att utlänningar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andrei lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor. (59

med kringgående av dem utöva en icke önskvärd näringsverksamhet här

i landet.

Emellertid får Handelskammaren starkt understryka vikten av att man

vid en revision av lagbestämmelserna på detta område går fram med den

allra största varsamhet, så att icke en legitim affärsutövning av utlänningar

här i landet otillbörligen försvåras eller förhindras. Det föreligger nämligen

eljest fara för att svenska exportföretag vid sin verksamhet i utlandet bliva

utsatta för repressalier, som för dem kunna medföra betydande olägenheter

av skilda slag. Erfarenheten på senaste tid har också givit vid handen, att

dessa farhågor icke äro överdrivna.

Några av motionärerna framförda synpunkter, bl. a. rörande de s. k. handelspassen,

kunde från Handelskammarens sida föranleda vissa uttalanden.

Då Handelskammaren emellertid förmodar, att den under utredningens gång

blir i tillfälle uttala sig i dessa frågor, finner sig Handelskammaren icke nu

böra ingå härpå.

Malmö den 5 mars 1936.

Skånes Handelskammare omfattande Skåne och södra Halland.

N. W. LUNDBLAD.

Malte Ström.

Bilaga G.

Sveriges köpmannaförbund.

Till riksdagens Andra Lagutskott.

Sedan riksdagens andra lagutskott berett Sveriges Köpmannaförbund tillfälle

att avgiva yttrande över motionerna I: 32 och 33 samt II: 114 och 115

om skärpning av kontrollen över utlänningar m. m. har förbundet äran anföra

följande.

I de likalydande motionerna I: 32 och II: 114 hemställes, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsammaste åtgärder i

syfte att skärpa kontrollen över främlingsinvasionen i riket. I främsta rummet

skola dessa åtgärder avse en centralisering av kontrollväsendet, införande

av passviseringstvång samt skärpning av straffbestämmelserna för underlåtenhet

att fullgöra den i kungl, kungörelsen av 11 november 1927 stadgade

anmälningsplikten. I de ävenledes likalydande motionerna I: 33 och II: 115

hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam

utredning örn genomgående revision i av motionärerna antydd riktning

av alla gällande bestämmelser angående utlännings rätt att här i riket idka

handel och driva näring samt angående kontrollen över här arbetande utländska

handelsresande, ävensom att Kungl. Maj:t vid prövning av ansökningar

om svenskt medborgarskap måtte beakta vissa av motionärerna framställda

anmärkningar.

Under åren närmast efter världskriget hyste man på många håll den förhoppningen,

att förbindelserna staterna emellan snabbt skulle bli normala,

och alt sålunda strängare invandringsbestäinmelser skulle bli överflödiga.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

Dessa förhoppningar skulle emellertid icke gå i uppfyllelse. I världskrigets

spår följde en allmän politisk, social och ekonomisk oro, vilket i sin tur i

många länder skapade en omfattande arbetslöshet. Detta gjorde det för flertalet

stater nödvändigt att för att i första rummet bevara arbetstillfällen åt

landets egna invånare vidtaga åtgärder, vilka allt djupare kommo att ingripa

i det fria folkutbytet länderna emellan. Samtidigt som allt högre tullmurar

hindrade varuutbytet försvårade sålunda stränga invandringslagar

folkutbytet. Särskilt den av Nordamerikas Förenta Stater förda invandringspolitiken

fick djupgående följder för Europa och även för vårt land. Tidigare

var Förenta Staterna invandringslandet framför andra. År 1914 uppgick

sålunda antalet till Förenta Staterna invandrade utlänningar till

1,200,000. Genom den s. k. kvotlagen begränsades emellertid invandringen

till en bråkdel av den nyss angivna siffran. Kvotlagen medförde en betydligt

ökad folkomflyttning inom Europa. Från länder med befolkningsöverskott

samt med relativt låg levnadsstandard sökte sig sålunda emigranter till

länder med mindre folktäthet och högre levnadsstandard. Uppenbarligen

har vårt land, som är glest befolkat, och där levnadsstandarden ligger på en

relativt hög nivå, kommit att bli ett eftersökt invandringsland.

Redan år 1927 stod det klart för regeringen och riksdagens majoritet, att

en effektivare invandringskontrol! måste skapas. I de motioner, som nu äro

föremål för behandling, ifrågasättes, huruvida de garantier, som 1927 års

främlingslag jämte följdförfattningar ge mot en alltför kraftig invandring,

äro tillräckliga. Motionärerna ifrågasätta även, örn de nuvarande bestämmelserna

för övervakning av de utlänningar, som inkommit i riket, möjliggöra

en effektiv kontroll. Enligt förbundets mening torde 1927 års invandringslag

jämte följdförfattningar böra revideras i vissa punkter. Av vikt är

emellertid även, att man tillser, att gällande bestämmelser verkligen tilllämpas.

Motionärerna förmena, att utlänningar, vilka av en eller annan anledning

önska undgå registrering vid inresa i riket, lia möjlighet att begagna sig av

de s. k. »skandinavingångarna» i Malmö och Hälsingborg. För närvarande

avfordras som bekant icke över dessa stationer inpasserande skandinaver

någon legitimation, och motionärerna göra gällande, att även icke-skandinaver

kunna passera genom dessa ingångar. Förbundet delar motionärernas

uppfattning om den bristfälliga kontrollen vid skandinavingångarna i

Malmö och Hälsingborg. Såsom i motionerna påpekas måste man emellertid

härvid taga hänsyn till den livliga trafiken mellan Skåne och Danmark

och det lärer icke vara möjligt eller önskvärt att införa sådana kontrollbestämmelser

för denna trafik att skandinaviska läsande utsättas för onödigt

besvär. En tänkbar anordning vore emellertid att varje resande vid spärren

tillfrågades, om han är skandinav. I tvivelaktiga fall kunde vederbörande

avfordras legitimation av något slag. En dylik kontroll synes vara praktiskt

genomförbar. Visserligen kan den icke sägas vara fullt effektiv, men den

skulle dock innebära en förbättring i jämförelse med de anordningar, som

för närvarande gälla. Någon större olägenhet för de skandinaviska resandena

torde en sådan bestämmelse icke innebära.

Motionärerna föreslå vidare, att alla bestämmelser angående kontrollen

av utländska undersåtar, deras rättigheter och skyldigheter skulle omarbetas

och koncentreras. Härvid borde även tagas under omprövning huruvida det

icke vöre möjligt överflytta handläggningen av alla ärenden rörande främlingskontroll

till en myndighet. Förbundet finner den föreslagna centraliseringen

önskvärd och vill tillstyrka motionärernas hemställan i denna

punkt.

Motionärerna anse även, att myndigheterna borde givas möjlighet avvisa

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

en utlänning, som är medellös. Även denna framställning torde vara värd

beaktande. Förbundet vill erinra om, att Frankrike nyligen infört liknande

bestämmelser för att skydda sig mot invandring av medellösa personer.

I syfte att vinna ytterligare effektivitet vid övervakningen av utlänningar,

som vistas här, hemställa motionärerna örn införande av vissa skärpta

straffsatser för förseelse mot i samband nied främlingslagen utfärdade föreskrifter.

Motionärerna framhålla särskilt, att underlåtenhet att fullgöra den

i främlingslagen föreskrivna anmälningsskyldigheten bolde bestraffas hårdare

än nu är fallet. Enligt förbundets mening torde ett höjt bötesstraff för

ifrågavarande förseelse knappast hindra en avsiktlig underlåtenhet att fullgöra

anmälningsskyldigheten. Man torde emellertid med skäl kunna ifrågasätta,

huruvida den förseelse, varom här är fråga, verkligen kan beläggas

med fängelsestraff. Under alla förhållanden synes det orimligt att straffa

den med fängelse, som av okunnighet eller oförstånd underlåter att anmäla,

att han hos sig hyser utlänning. Svårigheter komma emellertid säkerligen

att uppstå, örn man söker skilja mellan avsiktlig och oavsiktlig underlåtenhet

att fullgöra anmälningsplikten. Enligt förbundets mening når man bättre

det av motionärerna angivna syftet genom att skärpa tillsynen över att gällande

bestämmelser efterlevas. För att möjliggöra en effektivare kontroll,

torde det vara nödvändigt att särskilt i de större städerna förstärka den polispersonal,

som närmast har till uppgift att öva kontroll över inresta utlänningar.

Motionärerna erinra även om den allt kraftigare invandringen från Tyskland.

Att denna invandring på grund av de politiska förhållandena i Tyskland

på senare år alltmera ökat, är omvittnat. Enligt förbundets erfarenhet

är det särskilt tyska medborgare av judisk börd, som söka sig till Sverige.

Socialstyrelsen anhöll år 1934, att förbundet skulle yttra sig om sammanlagt

49 ansökningar örn arbets- och uppehållstillstånd. Av dessa ansökningar

härrörde 30 eller 61 % från tyska medborgare, vilka så gott som utan undantag

voro av mosaisk trosbekännelse. Under år 1935 handlade förbundet 52

ansökningar, av vilka ej mindre än 37 eller 72 °/o härrörde från tyska medborgare.

Enligt förbundets erfarenhet hade tysk-judiska affärsmän, som

sökt sig hit, icke utgjort någon elit inom tysk köpenskap. Den svenska detaljhandeln

liksom handelsresandekåren har direkt fått känna av följderna

av denna invandring. Illojala för svensk köpenskap främmande affärsmetoder

ha börjat bli allt vanligare och strävan efter att till varje pris sälja

billigt även på bekostnad av kvaliteten gör sig allt mera märkbar inom olika

branscher. Man spårar här ett olyckligt inflytande från de främmande

affärsmännens sida. Förbundet hyser sålunda elen meningen, att den tyskjudiska

invandringen uppnått en sådan omfattning, att särskilda åtgärder

böra vidtagas för att begränsa densamma. Icke minst av hänsyn till de

svenska medborgarna av judisk härkomst torde restriktioner vara önskvärda.

I likhet med motionärerna anser förbundet, att möjlighet bitr givas myndigheterna

att vägra inresetillstånd redan vid gränsen. Det torde nämligen möta

betydande svårigheter att utvisa invandrare, som redan inkommit i riket,

detta allra helst om de äro s. k. statslösa. Huruvida det av motionärerna

föreslagna viseringstvånget gentemot vissa länder är praktiskt genomförbart,

kan förbundet för närvarande icke bedöma. Vilka åtgärder, som skola vidtagas,

får bli beroende av den utredning, som skyndsammast bör företagas.

Ur detaljhandelskårens liksom ur handelsresandckårens synpunkt torde

det vara önskvärt att de av motionärerna föreslagna ändrade bestämmelserna

för utfärdande av handelspass genomföras. Visserligen skall utlänning,

som löst s. k. handelspass, efter tre* månaders vistelse ansöka örn uppehållstillstånd.

Genom att handelspassen såsom motionärerna föreslå blott utläm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 53; bilagor.

nas vid de större inreseorterna och ett fåtal andra ställen torde emellertid

ökade garantier vinnas för, att denna bestämmelse verkligen iakttages.

Motionärerna hemställa vidare, att den bestämmelsen införes, att utländsk

handelsresande endast får träda i förbindelse med återförsäljare men däremot

icke med privatpersoner. Förbundet vill kraftigt tillstyrka denna hemställan.

Utländska s. k. handelsresande torde nämligen för närvarande ofta

söka förbindelser direkt med privatpersoner.

Motionärerna fäste även uppmärksamheten på, att den nuvarande lagstiftningen

i Tyskland, som inskränker de tyska judarnas rättigheter att innehava

affärsrörelse, fått den verkan, att tyskt-judiskt kapital i ökad utsträckning

insatts i svenska företag. Enligt förbundets erfarenhet har denna kapitalinvestering

tagit allt större omfattning. Ofta torde den utländske affärsmannen

som villkor för sin kapitalinsats ha uppställt den fordran, att han

i någon form måtte beredas anställning i företaget. Uppenbarligen kan anställning

av utländska medborgare enligt sådana villkor leda tili, att svensk

arbetskraft utestänges. Särskilt inom konfektionsbranschen har vidare förekommit,

att tysk-judiska företagare sökt föra sina varulager till Sverige. Resultatet

av sådana transaktioner blir sålunda, att vi icke blott begåvas med

affärsmän, som vi icke behöva, utan också att våra svenska varor utsättas

för en hård konkurrens från utländska varor, vilkas kvalitet ofta lämnar

mycket övrigt att önska. Det ökade tysk-judiska inflytandet inom svenskt

affärsliv har bland de svenska köpmännen väckt en betydande ovilja och

oro. I likhet med motionärerna anser förbundet det önskvärt, örn en sådan

anordning kunde träffas, att utländska företagare, vilkas verksamhet icke

runnit uppskattning i hemlandet, kunde hindras köpa in sig i svenska företag.

Hur^ bestämmelser i antydd riktning skola utformas torde böra göras

till föremål för särskild utredning.

Såväl när det gäller de föreslagna ändringarna beträffande utfärdande av

handelspass som nu senast berörda spörsmål, har förbundet låtit sitt ställningstagande

väsentligen dikteras av omtanke om den svenska enskilda detaljhandeln.

Emellertid är förbundet angeläget framhålla, att innan här

föreslagna restriktiva ingrepp företagas nödig hänsyn till den svenska exportindustriens

intresse tages.

I likhet med motionärerna hyser förbundet den meningen, att man vid

beviljande av svenskt medborgarskap icke alltid tagit hänsyn till, om den

sökande verkligen varit önskvärd såsom svensk medborgare. Det torde i

ett icke ringa antal fall ha förekommit, att utlänningar sökt ett relativt kortfristigt

arbetstillstånd, vilket de sedan undan för undan fått förnyat, hela

tiden med den avsikten att till sist vinna svenskt medborgarskap. Med hänsyn

till de rådande säregna invandringsförhållandena torde jämväl grunderna

för beviljande av svenskt medborgarskap böra närmare granskas.

Till sist vill förbundet uttala sin anslutning till motionärernas yrkande, att

utländsk medborgare, som bryter mot näringsfrihetsförordningen i uppenbar

avsikt att kringgå dess bestämmelser, bör kunna straffas med utvisning och

förbud att utan tillstånd återvända till Sverige.

Stockholm den 14 mars 1936.

SVERIGES KÖPMANNAFÖRBUND.

V. Strömberg.

Gustaf Borgström.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

361404

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1936:344 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående ändringar i lagen om utlännings rätt att här i riket vistas m. m. a1 i texten