Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil, dels ock i ämnet väckta motioner.

1936-06-02 · 68 sidor, varav 62 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 62 av 68 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1936:54, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

1

Nr 54.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1936 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning angående yrkesmässig trafik med

automobil, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 mars 1936 till riksdagen avlämnad proposition, nr 161,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden, anhållit om riksdagens yttrande

över följande förslag till

förordning angående yrkesmässig trafik med automobil.

Härigenom förordnas som följer:

Begreppet yrkesmässig trafik.

§ I
Med

yrkesmässig trafik förstås i denna förordning trafik, i vilken automobil

jämte förare mot ersättning tillhandahålles åt allmänheten. För sådan

trafik gäller, utöver eller i stället för bestämmelserna om annan automobiltrafik,

vad i denna förordning nedan stadgas.

Om uppsikt över den yrkesmässiga trafiken.

§2.

Länsstyrelserna hava att var för sitt län tillse, att den yrkesmässiga trafiken

med hänsyn till det samlade trafikbehovet i länet ändamålsenligt inordnas

i det trafiksystem, som bildas av övriga trafikföretag, och i övrigt på

lämpligt sätt handhaves.

§3.

Jämte den tillsyn över den yrkesmässiga trafiken, som enligt § 2 åligger

länsstyrelserna, ankommer det på en därför särskilt inrättad central myndighet

— vägtrafikmyndigheten — att verka för ett ändamålsenligt ordnande av

den yrkesmässiga trafiken och främja en sund utveckling därav. I fråga

örn vägtrafikmyndighetens verksamhet meddelar Konungen närmare föreskrifter.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 54.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

Beteckningar för olika slag av yrkesmässig trafik m. m.

§4.

Yrkesmässig trafik i regelbunden fart å viss sträckning eller mellan vissa

orter benämnes i denna förordning linjetrafik.

Till linjetrafik är även att hänföra det fall, att utövare av yrkesmässig trafik

plägar oberoende av beställning å olika platser upptaga och samtidigt

befordra passagerare eller gods för mera än en avsändare.

Linjetrafik, ombesörjd genom omnibus, kallas nedan omnibustrafik.

Yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra under linjetrafik, sammanfattas

under uttrycket beställningstrafik.

Beställningstrafik för godsbefordran benämnes närgodstrafik, där utsträckningen

av densamma är begränsad på sätt i § 25 är stadgat, samt i övriga fall

fjärrgodstrafik.

Linjetrafik för godsbefordran benämnes nårgodslinjetrafik, där utsträckningen

därav är begränsad jämlikt § 25, samt eljest fjärrgodslinjetrafik.

Trafik, som uteslutande avser befordran av mjölk eller slaktdjur, skall,

oavsett transportens längd, vara att hänföra under närgods- eller närgodslinjetrafik.

§ 5.

Mom. 1. Rätt till utövande av linje- eller beställningstrafik för personbefordran

innebär, på sätt tillståndsbeviljande myndigheten äger närmare

bestämma, rätt till befordran även av passagerares resgods samt, därest och

i den omfattning samma myndighet må finna skäl sådant medgiva, jämväl

av paketgods.

Mom. 2. Lastautomobil i yrkesmässig trafik må, i den mån tillståndsbeviljande

myndighet ej jämlikt § 32 medgivit tillstånd att därmed befordra personer,

icke tagas i anspråk för sådan befordran annat än för så vitt fråga är

om personer, som erfordras för automobilens framförande eller skötsel eller

för dess på- eller avlastning eller för utförande av arbete, vid vilket automobilen

användes. '' '' -

§ 6.

Mom. 1. Yrkesmässig trafik må bedrivas endast efter vederbörligt tillstånd

(trafiktillstånd).

Mom. 2. Trafiktillstånd meddelas beträffande fjärrgodstrafik eller fjärrgodslinjetrafik

av vägtrafikmyndigheten.

Till beställningstrafik med stationsort i stad, vars invånarantal uppgår till

minst 50,000, meddelas, med undantag för fjärrgodstrafik, tillstånd av polismyndigheten

i staden.

I övriga fall meddelas trafiktillstånd av länsstyrelse.

Mom. 3. Där trafik, till vars bedrivande tillstånd av länsstyrelse erfordras,

kan komma att utsträckas över mera än ett län, ankommer prövningen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

3

av ansökan om trafiktillstånd, så vitt linjetrafik angår, å länsstyrelserna i

de län, där trafiken skall äga rum, samt i fråga örn beställningstrafik å

länsstyrelsen i det län, varest stationsorten är avsedd att förläggas.

Om ansökningsförfarandet.

§ 7.

Mom. 1. Vid ansökan örn trafiktillstånd skola fogas handlingar, som äro

ägnade att bestyrka sökandens lämplighet såsom utövare av det slag av yrkesmässig

trafik, ansökningen avser, ävensom, så vitt ej avses fjärrgodstrafik,

bedriven med andra än sökanden tillhöriga automobiler, uppgift om typ

och antal av de automobiler, som äro avsedda att användas för trafiken, med

angivande av den största last eller det högsta antal personer, som skall kunna

med varje automobil befordras.

Mom. 2. Ansökan örn tillstånd till linjetrafik skall, utöver vad i mom. 1

angives, innehålla uppgifter örn linjesträckning eller örn de orter, mellan

vilka trafiken skall bedrivas, samt huruvida trafiken skall omfatta persontrafik

eller godstrafik eller bådadera, ävensom uppgifter om den taxa samt,

i förekommande fall, den tidtabell för befordringen, som önskas fastställd,

och om huru trafiken i övrigt skall anordnas och bedrivas.

Mom. 3. Ansökan om tillstånd till fjärrgodstrafik skall innehålla organisationsplan

för trafikens bedrivande; åliggande det i övrigt sökanden att

tillhandagå med de uppgifter, som vägtrafikmyndigheten för ärendets prövning

finner skäl infordra. Där ansökningen eljest avser rätt till beställningstrafik,

skall tillämnad stationsort uppgivas.

§8.

Ansökan om tillstånd till linjetrafik inom mer än ett län skall, örn prövningen

därav ankommer på länsstyrelse, inlämnas till länsstyrelsen i det län,

varest längsta delen av vägsträckan är belägen.

§9.

Över ansökan om tillstånd till sådan linjetrafik, som det tillkommer länsstyrelse

att bevilja, skall denna myndighet ej mindre höra vederbörande

polismyndighet samt trafikföretag, som beröras av den ifrågasatta trafiken,

än även, örn förhållandena därtill föranleda, på lämpligt sätt lämna vederbörande

vägstyrelse, kommuner och andra, som ärendet kan angå, tillfälle

att yttra sig. Avser ansökningen rätt till omnibustrafik uteslutande inom viss

stad eller inom stad med dess närmaste omgivning, skall, örn ansökningen

icke sker å stadens vägnar, dylikt tillfälle alltid beredas vederbörande kommunala

förvaltningsmyndighet i staden. Beträffande ansökan, avseende

ridt till befordran i linjetrafik uteslutande av gods, som omförmäles i § 4

sista stycket, eller av skolbarn till eller från skolan, må infordrandet av yttranden

efter länsstyrelsens beprövande inskränkas eller underlåtas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

över ansökan om tillstånd till sådan linjetrafik, för vars bedrivande vägtrafikmyndighetens

tillstånd erfordras, skall nämnda myndighet infordra yttrande

av vederbörande länsstyrelse eller länsstyrelser, vilka verkställa den

utredning, som för ändamålet erfordras.

§ 10.

över ansökan örn tillstånd till beställningstrafik, som icke är att hänföra

till fjärrgodstrafik, skall myndighet, som har att meddela dylikt tillstånd,

genom tillkännagivande i tidning, som på förhand bestämts, bereda trafikföretag,

vilka beröras av den ifrågasatta trafiken, så ock andra, som ärendet

kan angå, tillfälle att yttra sig ävensom, där så anses lämpligt, infordra yttrande

från sammanslutningar av utövare av sådan beställningstrafik, som avses

i ansökningen. Kostnaderna för nämnda tillkännagivande skola gäldas

av sökanden. Tillkommer ärendets avgörande länsstyrelse, skall nämnda

myndighet jämväl över ansökningen höra polismyndigheten i den ort, varest

automobil, som kommer att användas i trafiken, avses skola hava sin stationsort.

Utan hinder av vad nu är stadgat må ansökan, som allenast avser tillstånd

att med en eljest i linjetrafik insatt omnibus eller personautomobil tillfälligt

ombesörja beställningstrafik inom visst begränsat område eller å viss

vägsträcka, eller befordran i beställningstrafik uteslutande av gods, som avses

i § 4 sista stycket, omedelbart upptagas till prövning, om skäl därtill äro.

§ 11.

över ansökan om tillstånd till fjärrgodstrafik skall vägtrafikmyndigheten

infordra yttrande av länsstyrelserna i samtliga län inom det uppgivna

fjärrtrafikdistriktet. Före yttrandes avgivande skall länsstyrelse verkställa

erforderlig utredning.

§ 12.

Polismyndighet, som äger meddela tillstånd till beställningstrafik, har

att före den 1 december varje år meddela länsstyrelsen uppgift om tidning,

i vilken tillkännagivanden angående sådana ansökningar om tillstånd

till dylik trafik, över vilka polismyndigheten har att meddela beslut, komma

att under nästföljande år införas. Dylik uppgift ävensom motsvarande

uppgift å tidning, i vilken ansökningar om sådant tillstånd till beställningstrafik,

som det tillkommer länsstyrelse att meddela, komma att tillkännagivas,

skola intagas i länskungörelserna under senare hälften av sagda

månad.

§ 13.

Utan hinder av vad i §§ 9—11 föreskrivits, må ansökan om trafiktillstånd

genast avslås, därest det synes uppenbart, att densamma ej bör

beviljas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra laffutskottets utlåtande Nr 54.

§ 14.

Vad angående behandling av ansökan om trafiktillstånd är i §§ 9—13

stadgat skall, utom för så vitt angår omnibustrafik, i tillämpliga delar gälla

jämväl beträffande behandling av ansökan örn ökning i det antal automobiler,

med vilket yrkesmässig trafik må av utövare av sådan trafik bedrivas,

eller om insättande av släpfordon i sådan trafik eller örn sådant utbyte av

automobil eller släpfordon, som medför ökning med mera än tjugu procent

av den största last eller det högsta antal personer, som må befordras med

fordon, vilket användes för trafikens bedrivande.

Angående trafiktillstånds beviljande.

§ 15.

Mom. 1. Ej må trafiktillstånd meddelas, därest ej den ifrågasatta trafiken

finnes behövlig med hänsyn till redan befintliga trafikföretag samt

i övrigt lämplig.

Trafiktillstånd må meddelas allenast den, som med hänsyn till erfarenhet

och vederhäftighet samt andra på frågan inverkande omständigheter

befinnes lämplig såsom utövare av yrkesmässig trafik. Där flera sökande

finnas, må tidpunkten för ansökningens ingivande icke vara avgörande

för företräde dem emellan. Avser ansökning tillstånd till linjetrafik

i anslutning till eller under konkurrens med trafik, bedriven av järnvägs-,

ångbåts- eller förut bestående linjetrafikföretag, skall, därest tillstånd meddelas,

sådant i första hand lämnas innehavare av dylikt företag, därest

denne ansökt därom och i övrigt befinnes lämplig såsom trafikutövare;

dock att beträffande rätt att erhålla tillstånd till fjärrgodslinjetrafik skall

gälla vad i § 17 är därom stadgat.

Tillståndet skall ställas å viss fysisk eller juridisk person samt upptaga

de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Så vitt ej angår fjärrgodstrafik,

i vad den är avsedd att bedrivas med andra än sökanden tillhöriga

automobiler, eller omnibustrafik, skall tillståndet innefatta föreskrifter om

det antal automobiler, med vilka trafiken må bedrivas, med angivande av den

största last eller det högsta antal personer, som skall kunna med varje automobil

befordras. Där så lämpligen kan ske, bör tillståndet begränsas att

omfatta vissa slag av transporter eller viss kortare tid. Beträffande linjetrafik

skall, såvida ej särskilda skäl till annat föranleda, föreskrivas, att trafiken

skall framgå å viss vägsträcka. I fråga om beställningstrafik, som icke är

att hänföra till fjärrgodstrafik, skall bestämmas ort, å vilken automobil, som

brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsort).

Mom. 2. Vad örn trafiktillstånd ovan är stadgat skall i tillämpliga delar

gälla jämväl om beslut innefattande tillstånd i sådant ärende, som i §

14 sägs.

§ 16.

Tillstånd till bedrivande av fjärrgodstrafik innebär för vederbörande tillståndshavare

(fjärrtrafikutövare) rätt i förening med skyldighet att inom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

av vägtrafikmyndigheten bestämt område (fjärrtrafikdistrikt) upptaga beställningar

å samt ombesörja utförandet av till fjärrgodstrafik hänförliga

transporter, utgående från ort inom fjärrtrafikdistriktet. Dylikt tillstånd bör

inom varje fjärrtrafikdistrikt meddelas allenast en eller eljest ett begränsat

antal företagare, som äga förutsättningar för organiserande och bedrivande

av fjärrgodstrafik. Under i övrigt lika förhållanden bör tillstånd företrädesvis

lämnas organisation av närtrafikutövare.

Såsom villkor utöver vad i denna förordning är stadgat eller eljest av

vägtrafikmyndigheten föreskrives skall för rätt till bedrivande av trafik av

nu ifrågavarande slag, därest och i den mån ej samma myndighet på grund

av särskilda förhållanden annorlunda förordnat, gälla:

1) att fjärrtrafikutövare skall, i vad på honom ankommer, vara skyldig

tillgodose behovet av fjärrgodstrafik med lastautomobiler inom fjärrtrafikdistriktet

samt för detta ändamål sörja för att lämpliga, för yrkesmässig trafik

i vederbörlig ordning godkända lastautomobiler jämte förare äro till erforderligt

antal tillgängliga på lämpliga orter inom distriktet;

2) att fjärrtrafikutövare skall, så vitt lämpligen kan ske och vägtrafikmyndigheten

ej annat medgivit, för omförmälda ändamål i första hand anlita utövare

av närgodstrafik och företrädesvis dem, som före denna förordnings

ikraftträdande yrkesmässigt ombesörjt godstransporter på långa avstånd,

ävensom taga i anspråk nämnda trafikutövares för yrkesmässig trafik i vederbörlig

ordning godkända och brukade automobiler;

3) att fjärrtrafikutövare skall vara underkastad kontroll av vägtrafikmyndigheten

eller dess ombud såväl i avseende på anordningarna för trafiken

som i fråga om dess bedrivande samt pliktig att verkställa de ändringar

däri, som av nämnda myndighet eller dess ombud i vederbörlig ordning föreskrivas

för bättre tillgodoseende av trafikbehovet eller för vinnande av ökad

trafiksäkerhet, ävensom att för samma ändamål samarbeta med andra trafikföretag

i enlighet med av vägtrafikmyndigheten meddelade bestämmelser;
4)

att beställningar å transporter, som äro avsedda att genom fjärrtrafikutövares

försorg verkställas, skola registreras vid av denne å lämpliga

platser upprättade beställningskontor, där jämväl i enlighet med av trafikutövaren

meddelade anvisningar transporterna skola fördelas mellan vederbörande

närtrafikutövare under iakttagande att före denna förordnings ikraftträdande

bestående kundförhållanden mellan trafikant och närtrafikutövare

i största möjliga utsträckning respekteras;

5) att för rörelsens bedrivande anlitad förare icke må vid körning i fjärrgodstrafik

för egen eller andras räkning medföra gods utöver vad av fjärrtrafikutövaren

eller behörigt ombud för denne medgivits samt ej heller, därest

och i den män han ej därtill i behörig ordning bemyndigats, uppbära trafikutövaren

i anledning av verkställd transport tillkommande betalning;

6) att ersättning för av närtrafikutövare på uppdrag av fjärrtrafikutövaren

utförda transporter i fjärrgodstrafik skall utgå enligt grunder, som för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54. 7

samtliga av honom anlitade närtrafikutövare under lika förhållanden medföra

samma rätt;

7) att fjärrtrafikutövare beträffande ansvarighet för skada å gods, som

befordras i av honom bedriven trafik, samt skyldighet att till täckande av

nämnda ansvar ombesörja försäkring utöver vad eljest är beträffande försäkringsplikt

stadgat skall vara underkastad de bestämmelser, som av vägtrafikmyndigheten

meddelas; samt

8) att det skall åligga fjärrtrafikutövare att för behörigt utövande av trafiken

ställa ekonomisk garanti, därest och i den omfattning vägtrafikmyndigheten

därom förordnat.

§ 17-

Tillstånd till bedrivande av fjärrgodslinjetrafik må meddelas allenast den,

som uppfyller de i § 16 stadgade villkor för erhållande av tillstånd till fjärrgodstrafik,

och företrädesvis utövare av fjärrgodstrafik, inom vars fjärrtrafikdistrikt

den ifrågasatta linjetrafiken är avsedd att framgå.

I fråga om fjärrgodslinjetrafik skall i tillämpliga delar gälla vad angående

fjärrgodstrafik är i nyssnämnda § stadgat.

§ 18.

Till efterrättelse för bedrivande av omnibustrafik samt, där så finnes

lämpligt, jämväl för annan linjetrafiks bedrivande bör av tillståndsbeviljande

myndighet i erforderlig omfattning fastställas tidtabell. Över av trafikutövaren

ingivet förslag därtill böra, innan tabellen fastställes, representanter

för övriga trafikföretag lämnas tillfälle att yttra sig i den utsträckning, som

prövas lämplig.

Tillfälliga avvikelser från fastställd tidtabell må äga rum efter vederbörande

polismyndighets medgivande; skolande i dylikt fall polismyndighetens

beslut eller avskrift därav medföras å automobilen.

§ 19.

Därest och i den mån det för underlättande av varutransporter finnes

behövligt och lämpligt, må innehavare av rätt till linjetrafik åläggas skyldighet

att i samtrafik med annat trafikföretag ombesörja linjetrafik för

godsbefordran mot ersättning enligt överenskommen eller i vederbörlig ordning

fastställd taxa. Där anledning till meddelande av dylikt beslut förekommer,

bör, efter det representanter för därav berörda trafikföretag lämnats

tillfälle att yttra sig i ärendet, trafikutövaren åläggas att inom viss tid inkomma

med bevis, att överenskommelse om samtrafik träffats vid äventyr

att, där så icke skett, trafikutövaren skall vara underkastad beslut, som vederbörande

myndighet må finna skäl i ämnet meddela.

Beslut, varom nu är fråga, meddelas, så vitt transporter i närgodslinjetrafik

angår, av länsstyrelse samt beträffande transporter i fjärrgodslinjetrafik

av vägtrafikmyndigheten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

§ 20.

Beslut, innefattande beviljande av trafiktillstånd eller ändring i eller indragning

på viss tid eller återkallande av förut beviljat sådant tillstånd,

ävensom beslut om bifall till sådan ansökan, varom i § 14 är fråga, skall, då

beslutet

meddelats av

vägtrafikmyndigheten

länsstyrelse

polismyndighet i stad

Underrättelse om beslutet skall ti

försorg intagas i länskungörelserna.

delgivas

länsstyrelse, som örn beslutet underrättar

vederbörande polismyndighet,

statspolisavdelnings föreståndare och

besiktningsman för motorfordon;

vägtrafikmyndigheten, polismyndighet,

statspolisavdelnings föreståndare

och besiktningsman för motorfordon

samt, så vitt angår sådan linjeeller

närgodstrafik, som kan komma

att utsträckas till angränsande län,

jämväl länsstyrelse inom detta län,

vilken om beslutet underrättar vederbörande;
vägtrafikmyndigheten,

länsstyrelse,

statspolisavdelnings föreståndare och

besiktningsman för motorfordon.

ka genom vederbörande länsstyrelses

Angående trafikregister.

§ 21.

Länsstyrelse skall föra förteckning dels över innehavare av tillstånd till

yrkesmässig trafik inom länet dels ock över de automobiler, som av dessa användas

i dylik trafik; dock, så vitt beställningstrafik angår, allenast över automobiler,

stationerade i länet. Förteckning skall förås särskilt för linje- och

särskilt för beställningstrafik samt med uppdelning i vartdera fallet på trafik

för person- och för godsbefordran.

Då trafiktillstånd eller medgivande att för yrkesmässig trafik använda

automobil återkallats eller på viss tid indragits, skall detta i vederbörande

förteckning anmärkas.

Närmare bestämmelser angående förtecknings förande meddelas av Konungen.

Ett sammandrag av förteckningarna skall, på sätt Konungen bestämmer,

årligen intagas i länskungörelserna.

Hos vägtrafikmyndigheten skall, på sätt Konungen närmare bestämmer, på

grundval av från länsstyrelserna årligen överlämnade uppgifter föras sammanfattande

register dels över samtliga i yrkesmässig trafik använda automobiler

i riket dels ock angående trafik, som bedrives jämlikt trafiktillstånd,

meddelade av förstnämnda myndighet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

Angående trafiktillstånds giltighetstid.

§ 22.

Mom. 1. Där trafiktillstånd icke, på sätt i § 15 sägs, begränsas till viss

kortare tid, skall detsamma, så vitt ej särskilda omständigheter till annat

föranleda, meddelas att gälla tills vidare.

Mom. 2. Avlider den, som efter vederbörligt tillstånd bedriver yrkesmässig

trafik, må rörelsen för dödsboets räkning fortsättas under tid av högst

sex månader efter dödsfallet; dock att dödsboet i sådant fall har att inom

en månad efter dödsfallet hos den myndighet, som meddelat trafiktillståndet,

anmäla person, som antagits till föreståndare för rörelsen. Göres ej anmälan

inom föreskriven tid eller prövas den till föreståndare antagne icke

vara därtill lämplig, och har i senare fall dödsboet icke inom viss av myndigheten

fastställd kort tid anmält annan person, som av myndigheten kan

för ändamålet godkännas, anses trafiktillståndet hava upphört den dag, tiden

för anmälningsskyldigheten gick till ända eller beslut i frågan meddelades.

§ 23.

När med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest anledning

därtill förekommer, kan trafiktillstånd återkallas eller för viss tid

indragas av myndighet, som meddelat tillståndet. Vägtrafikmyndigheten

må ock, på framställning av vederbörande eller därest skäl därtill eljest äro,

hos tillståndsbeviljande myndighet påkalla beslut om återkallelse eller indragning

på viss tid av trafiktillstånd ävensom under Kungl. Maj:ts prövning

draga beslut, som i anledning härav meddelats.

Om delgivning av beslut, varom nu är fråga, är stadgat i § 20.

Angående med trafiktillstånd förenade rättigheter och skyldigheter.

§ 24.

Mom. 1. Beställningstrafik för personbefordran må bedrivas inom stationsorten

samt, därest och i den mån så erfordras för utförande av beställning,

som mottagits av eller delgivits automobilens förare å stationsorten, utsträckas

jämväl utom denna. Har i anledning av sådan beställning körning avslutats

utom stationsorten, skall automobilen utan omväg omedelbart återföras

direkt till denna ort. Under återfärden må automobilen även utan föregående,

å stationsorten mottagen beställning tagas i bruk för personbefordran

till stationsorten eller till ort, som under färden passeras, samt, där det av

trängande skäl påfordras, jämväl till annan ort.

Är tillståndshavare ansluten till beställningskontor, upprättat av förening,

som i § 31 sägs, gäller om den plats, vilken av beställningskontoret anvisats

såsom automobilens uppställningsplats, vad ovan sagts örn stationsort.

Mom. 2. Där det för tillgodoseende av tillfälligt behov av persontrafik inom

visst område erfordras, må länsstyrelse medgiva, att automobil må under

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

viss tid användas inom sådant område utan att, på sätt i mom. 1 av denna §

är stadgat, återföras till stationsorten.

Beslut, varom nu är fråga, ankommer på länsstyrelsen i det län, varest

automobilens stationsort är belägen, eller, om automobilen är avsedd att för

nämnda ändamål användas i annat län, på länsstyrelserna i de båda länen

gemensamt.

§ 25.

Mom. 1. Gods må i närgodstrafik icke befordras utöver en viss transportlängd

(närtrajikavstånd) inom ett för ändamålet fastställt område (närtrafikområde).

Närtrafikområde skall på lämpligt sätt avgränsas under iakttagande av att

det i regel bör utgöra det handels- och transportområde inom ett län eller

sammanhängande delar av olika län, till vilket stationsorten närmast är att

hänföra. Det ankommer på vägtrafikmyndigheten att efter förslag av vederbörande

länsstyrelse närmare bestämma storleken av närtrafikavstånd och

närtrafikområde. Ej må utom i de delar av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands

och Jämtlands län, som äro belägna norr och väster om järnvägslinjerna

Bräcke—Storlien och Bräcke—Karungi, närtrafikavstånd eller

avstånd från stationsort till närtrafikområdes gräns överstiga 100 kilometer.

Mom. 2. Varje utövare av närgodstrafik skall genom försorg av den myndighet,

som för honom meddelat trafiktillstånd, i samband med tillståndets

beviljande eller när anledning därtill eljest förekommer, underrättas om för

honom fastställt närtrafikområde och närtrafikavstånd samt för detta ändamål

mot ersättning tillhandahållas erforderligt antal kartor, angivande

nämnda område och avstånd. Av dylika kartor skall ett exemplar städse av

förare medföras å automobil, som användes i närgodstrafik, och på tillsägelse

uppvisas för besiktningsman eller polisman.

Mom. 3. Närgodslinjetrafik må icke utsträckas längre än vad för närgodstrafik

med stationsort å linjens ändpunkt högst är medgivet.

§ 26.

Mom. 1. I närgodstrafik må, där ej med trafiktillstånd förenade villkor

och bestämmelser annat föranleda, transport av gods under iakttagande av

vad i § 25 är stadgat verkställas för utförande av beställning, som mottagits

av eller delgivits automobilens förare å stationsorten. Efter det av sådan beställning

föranledda transporter verkställts, skall automobilen utan omväg

omedelbart återföras direkt till stationsorten. Under återfärden må automöbilen

tagas i bruk för transport av gods till stationsorten eller till ort, som

under återfärden passeras, ändå att beställning å transporten icke mottagits

å stationsorten.

Är utövare av närgodstrafik ansluten till beställningskontor, upprättat av

förening, som i § 31 sägs, skall vad i § 24 mom. 1 andra stycket är stadgat,

äga motsvarande tillämpning.

Mom. 2. För närgodstransport uteslutande inom viss stad må icke använ
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54. 11

das automobil med stationsort utom staden, där ej länsstyrelsen sådant medgivit.

Länsstyrelse må ock, där skäl därtill äro, förordna, att inskränkning, som

sålunda gäller i fråga om rätt till godsbefordran inom stad, även skall tilllämpas

inom annat samhälle eller beträffande visst område inom länet.

Länsstyrelses beslut om sådan inskränkning skall intagas i länskungörelserna.

Mom. 3. Där det för tillgodoseende av tillfälligt behov av godstransporter

inom visst område erfordras, må länsstyrelse medgiva, att automobil må under

viss tid användas inom sådant område utan att, på sätt i mom. 1 av denna

§ är stadgat, återföras till stationsorten.

Beslut, varom nu är fråga, ankommer på länsstyrelsen i det län, varest automobilens

stationsort är belägen, eller, om bilen är avsedd att för nämnda ändamål

användas i annat län, på länsstyrelserna i de båda länen gemensamt.

§ 27.

Till befordran i närgodstrafik eller närgodslinjetrafik må icke mottagas

gods, därest av omständigheterna framgår, att detsamma genom två eller

flera till varandra anslutande transporter i närgods- eller närgodslinjetrafik

är avsett att befordras på längre avstånd än vad i sådan trafik är medgivet.

§ 28.

Fjärrgodstrafik må av fjärrtrafikutövare utsträckas såväl till orter, belägna

inom det för honom fastställda fjärrtrafikdistriktet, som till orter utom detsamma,

dock under iakttagande att gods icke må inom annat fjärrtrafikdistrikt

upptagas för befordran annat än efter uppdrag av fjärrtrafikutövare

i sistnämnda distrikt eller den, som med laga verkan äger företräda honom

vid meddelande av sådant uppdrag.

§ 29.

Utövare av närgodstrafik må, därest och i den mån han därom anmodas

av fjärrtrafikutövare eller den, som med laga verkan äger i sådant avseende

företräda denne, ombesörja transporter för fjärrtrafikutövarens räkning under

iakttagande av för sådan trafik gällande bestämmelser.

§ 30.

Innehavare av tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik är skyldig att mot

ersättning enligt fastställd taxa samt under de villkor och enligt de bestämmelser

i övrigt, som innehållas i denna förordning eller jämlikt densamma

blivit fastställda i trafiktillstånd, ombesörja befordran av personer eller gods

å för sådan trafik upplåtna vägar, allt under förutsättning:

a) att bcfordringen icke är enligt gällande författningar förbjuden,

b) att befordringen kan ske med automobil, som trafikutövaren erhållit

tillstånd att använda i yrkesmässig trafik, eller, vad fjärrgodstrafik angår,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

antingen med sådan automobil eller med automobil, vilken fjärrtrafikutövare

eljest äger anlita,

c) att befor dringen i övrigt icke må anses utesluten till följd av förhållande,

som tillståndsinnehavare ej föranlett eller förmått avvärja,

d) att i beställningstrafik för godsbefordran avgift erlägges för hel lastbilssändning;
ägande

myndighet, som fastställer trafiktillstånd, att i detta närmare angiva

befordringspliktens omfattning och härvid, där så av särskilda omständigheter

påkallas, helt eller delvis medgiva befrielse från enligt denna §

stadgad befordringsplikt.

Innehavare av tillstånd till närgodstrafik vare för tid, varunder han åtagit

sig att ombesörja transporter för fjärrtrafikutövares räkning, icke skyldig

att på anfordran av annan än denne ombesörja trafik.

Har i beställningstrafik ersättning för hel automobillast erlagts, må icke

utan samtycke av den, som erlagt ersättningen, gods för annans räkning

transporteras å automobilen samtidigt med hans eget.

§31.

Innehavare av tillstånd till beställningstrafik skall, därest den tillståndsbeviljande

myndigheten därom förordnat, vara skyldig att ansluta sig till viss

av nämnda myndighet godkänd förening av utövare av yrkesmässig trafik

för upprättande av beställningskontor eller för handhavande av de gemensamma

uppgifter, som myndigheten finner eljest böra för trafikens ordnande

åläggas en sådan sammanslutning.

Angående automobiler i yrkesmässig trafik.

§ 32.

Mom. 1. Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara

för sådan trafik godkänd av myndighet, som meddelat trafiktillståndet, eller,

ifråga om trafik, vartill tillstånd medgivits av vägtrafikmyndigheten, av

länsstyrelse. Då godkännande sökes, skall företes vederbörligt utdrag ur

automobilregistret eller, där automobil icke är registrerad, meddelas sådana

uppgifter om automobilens beskaffenhet, som enligt vad därom är stadgat

skola införas i automobilregistret, ävensom intyg av besiktningsman, att

automobilen är för trafiken lämplig. Ej heller må yrkesmässig trafik med

tillkopplat släpfordon bedrivas, utan att släpfordonet blivit i angiven ordning

för trafiken godkänt. Vid godkännande, som ovan sägs, skall bestämmas

det högsta antal passagerare eller den största last, som må befordras med

automobilen eller släpfordonet.

Rätt att utöver vad enligt § 5 mom. 2 är stadgat för befordran av personer

i yrkesmässig trafik använda lastautomobil må endast undantagsvis på

särskilda skäl medgivas; och skola, där tillstånd därtill lämnas, för trafiken

påkallade anordningar å lastautomobilen godkännas av länsstyrelse eller,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

13

om tillståndet lämnats av polismyndighet, av denna. Därvid skall bestämmas

det högsta antal passagerare, som må befordras med fordonet.

Ej må godkännande av automobil meddelas, med mindre det visas, att

försäkringsplikten fullgjorts.

Godkännande eller medgivande, varom ovan sägs, kan, när anledning

därtill föreligger, av vederbörande myndighet återkallas eller på viss tid indragas.

Mom. 2. För utrönande av huruvida automobil, som användes i yrkesmässig

trafik för personbefordran, är i föreskrivet och lämpligt skick, skall

densamma sist inom ett år efter närmast föregående besiktning uppvisas för

besiktningsman inom det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket automobilen har

sin hemort, för undergående av efterbesiktning. Därvid skall företes för automobilen

senast utfärdat besiktningsinstrument eller, i förekommande fall,

typintyg.

Besiktningsmannen skall senast inom två dagar från besiktningens avslutande

utfärda och tillhandahålla automobilens ägare bevis om att besiktningen

verkställts.

Befinnes vid besiktningen automobilen icke vara i föreskrivet och lämpligt

skick, skall besiktningsmannen, därest den påtalade bristfälligheten ej

inom av besiktningsmannen föreskriven tid blivit avhjälpt, göra skriftlig anmälan

därom hos länsstyrelsen i det län, där automobilen har sin hemort.

Angående skyldighet att för registrering anmäla den verkställda efterbesiktningen

är stadgat i motorfordonsförordningen.

Har trafiktillståndet meddelats av annan myndighet än länsstyrelsen i

det län, där automobilen har sin hemort, skall automobilens ägare så snart

ske kan och sist inom fjorton dagar från det besiktningen avslutats till dylik

myndighet insända bevis om att besiktningen verkställts.

De befogenheter, som jämlikt motorfordonsförordningen tillkomma länsstyrelse

att förordna om besiktning av automobil och att meddela förbud mot

automobilens användande, tillkomma med avseende å automobil, som användes

i yrkesmässig trafik, jämväl myndighet, som meddelat trafiktillstånd.

Mom. 3. Om den eller de automobiler, som äro godkända för yrkesmässig

trafik för personbefordran, så ock om härutinnan beslutade ändringar

skall länsstyrelse eller annan myndighet, som i dylikt ärende meddelat beslut,

lämna vederbörande besiktningsman underrättelse.

Mom. 4. Där så finnes påkallat, äger länsstyrelse föreskriva, att omnibus,

vilken brukas i linjetrafik, skall vara försedd med förbandslåda av modell,

som fastställts av medicinalstyrelsen.

Mom. 5. Automobil, som med stationsort i stad användes i beställningstrafik

för befordran av personer, skall, där ej myndighet, som meddelat trafiktillståndet,

annorlunda föreskrivit, vara försedd med av myndigheten

godkänd, väl synlig taxameter.

På personautomobil, som eljest användes i beställningstrafik, skall, i den

mån ej tillståndsbeviljande myndighet därifrån medgivit undantag, finnas

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

anbragt väl synlig taxameter eller väglängdmätare, båda av modell som godkänts

av myndigheten.

Vad i detta mom. är stadgat skall icke, där ej vederbörande myndighet

annorlunda förordnat, tillämpas på omnibus, som med vederbörligt tillstånd

användes för beställningstrafik.

§ 33.

Angående särskild beteckning å automobil, som användes i yrkesmässig

trafik, ävensom angående tillhandahållande och återkallande av eller kontroll

över för ändamålet använda beteckningsmärken äger Konungen meddela

närmare bestämmelser.

Angående förare av automobil i yrkesmässig trafik.

§ 34.

Mom. 1. Ej må någon tjänstgöra som förare av automobil i yrkesmässig

trafik utan att därtill hava erhållit särskilt tillstånd (trafikkort).

Trafikkort berättigar icke till förande av omnibus i yrkesmässig trafik, där

ej å trafikkortet uttryckligt medgivande härtill lämnats.

Mom. 2. Trafikkort må ej utfärdas för annan än den, som innehar gällande

körkort för automobil och uppnått 21 års ålder samt i övrigt efter

prövning av besiktningsman befinnes lämplig såsom förare i yrkesmässig

trafik.

Mom. 3. För erhållande av trafikkort har förare att till den länsstyrelse,

som för honom utfärdat körkort, insända ansökan därom samt därvid foga

de handlingar, som han till styrkande av sin kompetens och lämplighet vill

i ärendet åberopa.

Trafikkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för trafik

inom hela riket.

Vad i motorfordonsförordningen stadgas örn utfärdande av duplettkörkort

skall äga motsvarande tillämpning beträffande utfärdande av dupletttrafikkort.

Morn. 4. över utfärdade trafikkort skall länsstyrelse antingen föra särskild

förteckning eller göra anteckning i den liggare eller det kortregister,

som, enligt vad särskilt är stadgat, skall förås över utfärdade körkort; och

skall därvid för varje trafikkort antecknas nummer å trafikkortet samt dag

för dess utlämnande.

Mom. 5. Innehavare av trafiktillstånd vare skyldig att till myndighet,

som meddelat tillståndet, göra anmälan om varje förare, som tjänstgör i

trafiken; dock att beträffande fjärrtrafikutövares skyldighet skall gälla vad

vägtrafikmyndigheten i sådant avseende förordnar. Sådan anmälan, innehållande

uppgift om numret å förarens trafikkort, skall ske inom fyra dagar

efter det tjänstgöringen tagit sin början.

I enahanda ordning skall, då tjänstgöringen upphört, anmälan härom

göras.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

15

Anmälan, varom nu sägs, vare avgiftsfri.

Mom. 6. Länsstyrelse, som utfärdat trafikkort, må, när anledning därtill

förekommer, återkalla detsamma eller, örn det kan antagas, att förare skall

utan sådan åtgärd låta sig rättas, meddela varning. Sådan varning må ej

överklagas. Beslut om återkallelse skall, där ej länsstyrelsen annorlunda

förordnat, gå i omedelbar verkställighet. Beslutet skall tillkännagivas i tidning

i orten och kungöras rikets polismyndigheter.

Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna

trafikkortet till länsstyrelsen.

Varder, efter anförda besvär, beslut om återkallelsen upphävt, skall trafikkortet

återställas till föraren.

Beslut, varigenom trafikkort återkallats, skall antecknas i förteckning,

liggare eller kortregister, som i mom. 4 sägs.

Mom. 7. Om skyldighet att under trafik medföra och på tillsägelse uppvisa

trafikkort för besiktningsman eller polisman ävensom angående påföljd

för uraktlåtenhet härav skall vad angående körkort är i sådant avseende

stadgat äga motsvarande tillämpning.

§ 35.

I företag för yrkesmässig trafik, på vilka lagen om arbetstidens begränsning

icke är att tillämpa, må i yrkesmässig trafik tjänstgörande förares arbetstid

under tjugufyra på varandra följande timmar icke, där ej särskilt förhållande

annat påkallar, överskrida tio timmar. I arbetstiden skall inräknas all den

tid, föraren till följd av sin tjänst tillbringar å automobil, som brukas i trafiken,

så ock tid, som åtgår för automobilens skötsel eller för på- eller avlastning

av gods, vilket med automobilen befordras, ävensom rast, som understiger

trettio minuter eller under vilken föraren icke äger frihet att avlägsna

sig från automobilen. Utan uppehåll om minst trettio minuter i följd må ej

här omförmäld förare framföra automobil under längre tid än sex timmar,

såvida icke särskilda omständigheter därtill föranleda.

Myndighet, som har att meddela trafiktillstånd, ävensom vägtrafikmyndigheten

äger föreskriva ytterligare begränsning av arbetstiden. Sådan föreskrift

skall intagas i trafiktillståndet.

Angående taxa i yrkesmässig trafik.

§ 36.

Mom. i. Utövare av yrkesmässig trafik skall vara underkastad de bestämmelser

rörande taxa, som fastställas:

beträffande fjärrgodstrafik och fjärrgodslinjetrafik av Konungen,

beträffande annan linjetrafik än fjärrgodslinjetrafik av länsstyrelse i det

län, varest längsta delen av vägsträckan är belägen, samt

beträffande yrkesmässig trafik i övrigt av länsstyrelse i det län, där stationsorten

är belägen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

Morn. 2. Taxa för yrkesmässig trafik skall angiva avgifter, som trafikutövaren

må äga rätt att för person- eller godsbefordran fordra (maximiavgifter).

I linjetrafik för godsbefordran skola särskilda avgifter fastställas för paket

om högst 20 kilogram, för styckegodssändningar och för hela lastbilssänd

ningar med den ytterligare uppdelning, som av behovet kan påkallas.

Mom. 3. Myndighet, som äger fastställa taxa, må, så vitt linje- eller tjärrgodstrafik

angår, antingen jämte maximiavgifter fastställa även sådana avgifter,

under vilka trafikutövare ej må äga rätt verkställa befordran (minimiavgifter),

eller i stället för maximi- och minimiavgifter fastställa avgifter,

som skola av trafikutövare oförändrade tillämpas (fasta avgifter).

Mom. 4. Allmänna grunder för uppställning av taxor för annan yrkesmässig

trafik än fjärrgods- eller fjärrgodslinjetrafik fastställas av Konungen.

Förslag därtill ävensom till taxor för fjärrgods- eller fjärrgodslinjetrafik äger

vägtrafikmyndigheten avgiva.

Mom. 5. över förslag till sådan taxa för linjetrafik, som det tillkommer

länsstyrelse att fastställa, eller till ändring i dylik taxa bör, när så finnes

lämpligt, länsstyrelse lämna representanter för övriga trafikföretag, på vilkas

rörelse den ifrågasatta taxan kan komma att inverka, tillfälle att yttra sig.

Mom. 6. Är taxa för yrkesmässig trafik inom visst område fastställd, skall,

om resan börjat inom detta område men utsträckes även till annat område,

den i förstnämnda område gällande taxan fortfarande tillämpas, där ej

annorlunda avtalas.

Mom. 7. Förare av automobil, som begagnas i yrkesmässig trafik, för

vilken taxa är fastställd, skall under färd medhava taxan för att på begäran

av trafikant uppvisas.

Angående statistiska uppgifter m. m.

§ 37.

Om skyldighet att i beställningstrafik för godsbefordran föra anteckningar

angående transporter och förares arbetstid ävensom angående skyldighet att

för offentlig myndighet uppvisa och under viss tid förvara dylika anteckningar

meddelas bestämmelser av Konungen.

§ 38.

Utövare av yrkesmässig trafik skall vara skyldig att föra driftsstatistik i enlighet

med bestämmelser, som vägtrafikmyndigheten eller myndighet, som

meddelat trafiktillstånd, må finna skäl meddela, ävensom att till nämnda

myndigheter insända sådant sammandrag av driftsstatistiken eller de uppgifter

angående trafiken i övrigt, som av dem infordras.

I övrigt skall driftsstatistiken jämte över rörelsen förda handelsböcker hållas

tillgänglig för granskning av vägtrafikmyndigheten eller dess ombud när

helst så påfordras.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

Angående uthyrningsrörelse.

§ 39.

Mom. 1. Den, som vill yrkesmässigt uthyra automobil utan att förare

ställes till förfogande (uthyrningsrörelse), skall därtill söka tillstånd av länsstyrelsen

i det län, varest rörelsen skall bedrivas.

Ansökan om dylikt tillstånd skall innehålla uppgift om ort, å vilken rörelsen

skall bedrivas, ävensom om typ och antal av de automobiler, som äro

avsedda att användas i rörelsen; och skola i övrigt föreskrifterna i § 7 mom.

1 i tillämpliga delar gälla.

Mom. 2. Över ansökan skall länsstyrelse ej mindre höra vederbörande

polismyndighet än även, om förhållandena därtill föranleda, lämna vederbörande

utövare av yrkesmässig trafik i orten tillfälle att yttra sig.

Mom. 3. Tillstånd må beviljas allenast om rörelsen finnes behövlig och

lämplig samt sökanden skickad att handhava densamma.

Mom. 4. Automobil må icke i uthyrningsrörelse tillhandahållas annan

person såsom förare än den, som styrker sig vara innehavare av körkort.

Automobil må icke i rörelsen användas utan att vara därför godkänd av

länsstyrelsen. Då godkännande sökes, skall företes intyg av besiktningsman,

att automobilen är lämplig för uthyrningsrörelse, varjämte skall visas, att

försäkringsplikten fullgjorts.

örn meddelat tillstånd till uthyrningsrörelse innefattande jämväl uppgift

örn den eller de automobiler, som godkänts för rörelsen, så ock om härutinnan

beslutade ändringar skall länsstyrelse lämna vederbörande besiktningsman

underrättelse.

Morn. 5. Tillstånd eller godkännande, varom i mom. 1 och 4 sägs, kan,

när anledning därtill förekommer, återkallas av länsstyrelsen.

Mom. 6. Automobil, som användes i uthyrningsrörelse, skall för det ändamål,

varom i § 32 mom. 2 första stycket förmäles, sist inom sex månader

efter närmast föregående besiktning uppvisas för där angiven besiktningsman.

Därvid skall företes för automobilen senast utfärdat besiktningsinstrument

eller, i förekommande fall, typintyg.

Vad i övrigt är i § 32 mom. 2 stadgat skall äga motsvarande tillämpning

i fråga örn automobil, som användes i uthyrningsrörelse.

Där automobil, som nyss nämnts, tillika brukas i yrkesmässig trafik, skall

vad i denna § är stadgat om efterbesiktning icke gälla.

Angående rörelse för förmedling av godstransporter med automobil.

§ 40.

Morn. 1. Rörelse, varigenom någon yrkesmässigt åt allmänheten ombesörjer

hopsamlande eller mottagande av gods till en eller flera upplagsplatser

för transport med automobil eller förmedling av anbud örn utförande

av godstransporter med automobil eller örn tillhandahållande av gods för

sådan transport, benämnes i denna förordning transportförmedling. Dylik rö
Bihang

lill riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 31.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

reise må, med undantag som nedan under mom. 2 angives, drivas endast efter

tillstånd av vägtrafikmyndigheten eller, om rörelsen avser förmedlande av

transporter uteslutande å avstånd, som är medgivet för närgodstrafik från ort,

varest rörelsen skall bedrivas, av länsstyrelse.

Mom. 2. Vad om skyldighet att söka tillstånd är i mom. 1 stadgat skall

icke gälla beträffande

1) transportförmedling, som utövare av yrkesmässig trafik bedriver allenast

i den utsträckning, som erfordras för trafik med automobiler, som han

äger att använda i trafik;

2) anordnande av uppsamlingsplatser vid hamnar eller järnvägsstationer

för gods, som efter befordran med järnväg eller fartyg är avsett att vidarebefordras

med automobil, eller beträffande förmedling av anbud om utförande

av dylika godstransporter eller om tillhandahållande av gods därför;
3)

transportförmedling, vilken drives allenast såsom underordnad del

av handels- eller därmed jämförlig rörelse och genom vilken icke förmedlas

transporter, som i genomsnitt för kalendervecka omfatta mer än 1 000 kilogram

gods eller befraktning av mer än en automobil.

Mom. 3. Ansökan om tillstånd, som i mom. 1 säga, skall innehålla uppgift

örn

1) ort, varest rörelsen är avsedd att bedrivas,

2) de orter, till vilka eller det område inom vilket transporter, utgående

från förstnämnda ort, skola äga rum, med angivande av de särskilda orter,

till vilka regelbundna transporter äro avsedda att anordnas.

Regelbunden anses i fall, varom i denna § är fråga, transport vara, därest

den vanligen äger rum en gång för kalendervecka eller oftare.

Örn behandling av ansökan, som i mom. 1 förmäles, skall i tillämpliga

delar gälla vad i §§ 10 och 11 är stadgat eller, därest och i den mån ansökningen

avser tillstånd till förmedling av regelbundna transporter, vad i § 9

är stadgat.

Mom. A. Tillstånd till rörelse, varom i denna § är fråga, skall ställas å

viss fysisk eller juridisk person samt upptaga de villkor och bestämmelser,

som prövas nödiga; skolande vad i § 15 mom. 1 första och andra styckena

ävensom vad i §§ 22 och 23 är stadgat äga motsvarande tillämpning. Avser

ansökningen tillstånd att förmedla regelbundna transporter på avstånd,

som överstiger det, på vilket närgodslinjetrafik må utsträckas från den plats,

där rörelsen bedrives, eller att förmedla andra transporter på längre avstånd

än vad för närgodstrafik med stationsort på nämnda plats är medgivet,

må tillstånd medgivas endast sådan företagare, som jämlikt § 16 erhållit

tillstånd till fjärrgodstrafik, såframt sådan finnes och ansökt därom, eller

ombud för sådan företagare.

I samband med beviljande av tillstånd skola angivas de orter till eller

från vilka regelbundna transporter från eller till den ort, där rörelsen bedrives,

må äga rum. Där tillstånd beviljas av länsstyrelse, skall tillika angivas

det område, inom vilket i rörelsen anordnade transporter med utgångspunkt

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

19

från den ort, där rörelsen bedrives, må utsträckas; skolande härvid i tillämpliga

delar gälla vad angående fastställande av närtrafikområde och närtrafikavstånd

eller linjesträckning för närgodslinjetrafik är stadgat.

Mom. 5. Angående skyldighet för tillståndsbeviljande myndighet att till

annan myndighet lämna underrättelse om tillstånd, som i mom. 4 sägs,

samt angående skyldighet att föra förteckning över dylika tillstånd skall

vad angående trafiktillstånd är i sådant avseende stadgat lända till efterrättelse.

Mom. 6. I sådan rörelse, för vars bedrivande tillstånd enligt denna § erfordras,

må gods för befordran utlämnas endast till automobil, som godkänts

för yrkesmässig trafik, samt, om fråga är om transport i fjärrgods- eller

fjärrgodslinjetrafik, endast till automobil, som enligt vad särskilt är stadgat

må efter uppdrag av fjärrtrafikutövare användas i sådan trafik.

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

§ 41.

Mom. 1. Utövar någon utan erforderligt tillstånd yrkesmässig trafik eller

uthyrningsrörelse eller transportförmedling,

eller utsträckes linje- eller närgodstrafik utöver det område, inom vilket

sådan trafik må bedrivas,

eller bedriver någon yrkesmässig trafik, uthyrningsrörelse eller transportförmedling

utan att vara berättigad till sådan trafik eller rörelse, varom

fråga är,

eller åsidosättas av vederbörande myndighet vid meddelande av trafiktillstånd

eller tillstånd till bedrivande av uthyrningsrörelse eller transportförmedling

eller eljest enligt denna förordning lämnade föreskrifter,

eller fordras vid yrkesmässig trafik betalning i strid mot fastställd taxa,

eller brytes mot föreskrifterna i §§ 16, 24, 26—29, 32 mom. 2 första stycket

eller mom. 5 första eller andra stycket eller § 39 mom. 6 första punkten,

eller uraktlåter någon, som innehar tillstånd till yrkesmässig trafik, att

fullgöra skyldighet, som enligt § 30 åligger honom,

eller bryter innehavare av trafiktillstånd mot vad i § 35 är stadgat eller mot

föreskrift, som meddelats med stöd av samma §, eller använder han förare

till arbete i strid mot vad i samma § eller i dylik föreskrift är stadgat,

eller uraktlåter utövare av yrkesmässig trafik honom jämlikt § 38 åliggande

skyldighet,

eller åsidosättes fastställd tidtabell utan att i sistnämnda fall möjligheten

att iakttaga densamma kan anses utesluten lill följd av förhållande, som vederbörande

ej föranlett eller förmått avvärja,

eller förer någon automobil eller motorcykel, varå denna förordning är

tillämplig, i yrkesmässig trafik utan att vara berättigad till förande av fordonet

i den trafik, varom fråga är,

straffes den felande med dagsböter.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

Är på grund av särskild bestämmelse för viss ort obehörigt utövande av

drosktrafik eller liknande rörelse belagt med ansvar, må ej sådan bestämmelse

tillämpas i samband med ådömande av ansvar för motsvarande förseelse

enligt detta moment.

Mom. 2. Brukas i yrkesmässig trafik automobil, motorcykel eller släpfordon

utan att hava godkänts för sådan trafik,

eller brukas i uthyrningsrörelse automobil, motorcykel eller släpfordon

utan att hava godkänts för sådan rörelse,

eller brytes i transportförmedling mot föreskriften i § 40 mom. 6,

straffes den, som utövar trafiken eller rörelsen, med dagsböter.

Ägde förare vetskap därom att godkännande eller medgivande, varom ovan

sägs, icke lämnats, vare jämväl han förfallen till ansvar, som nyss sagts. Samma

lag vare, därest förare i fall, varom i § 40 mom. 6 förmärs, med vetskap

om att automobil är av beskaffenhet att gods eller visst slag av gods icke

må utlämnas för befordran med densamma, det oaktat mottagit sadant gods

till befordran.

§ 42.

Mom. 1. Underlåter någon, som enligt denna förordning är pliktig göra

anmälan till automobilregistret eller hos myndighet, som meddelat trafiktillstånd

eller tillstånd till uthyrningsrörelse eller transportförmedling, sådan anmälan

inom den härför i varje fall stadgade tid, straffes den, vilken registrerings-

eller anmälningsskyldigheten åligger, där han ej tillika gjort sig förfallen

till ansvar för olovligt bedrivande av yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse

eller transportförmedling eller för olovligt brukande eller förande

av automobil eller motorcykel, varå denna förordning är tillämplig, eller

släpvagn, med böter, högst 300 kronor.

Underlåter någon, som genom laga kraftvunnet utslag dömts till ansvar

för förseelse, varom ovan sägs, att därefter fullgöra honom åliggande registrerings-

eller anmälningsskyldighet, eller underlåter någon att fullgöra föreläggande,

som med stöd av denna förordning meddelats honom, äger vederbörande

myndighet att vid vitén, som tillika må utdömas, ålägga den försumlige

att fullgöra sin skyldighet; dock att, så vitt angår av landsfiskal meddelat

föreläggande, beslut om åläggande eller utdömande av vite, varom nu

är fråga, skall ankomma på länsstyrelse.

Mom. 2. Envar, som i anmälan, varom i mom. 1 förmäles, mot bättre

vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

§ 43.

Med böter från och med 10 till och med 200 kronor straffes den, som åsidosätter

föreskrifterna i § 25 morn. 2 sista punkten, § 34 mom. 6 andra stycket,

§ 36 mom. 7 och § 39 mom. 4 första punkten.

Till enahanda straff vare den förfallen, som bryter mot vad uti de i § 36

mom. 7 och § 39 mom. 4 första punkten angivna hänseenden gäller beträffande

motorcykel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54. ^

§ 44.

De för ägare av motorfordon och släpfordon stadgade ansvarsbestämmelserna

skola äga tillämpning, i händelse fordonet tillhör någon, som står under

förmyndare eller annan laga målsman, å denne, samt, där fordonet äges av

oskift dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund

eller av stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem, som äga

företräda boet, samfundet eller inrättningen. I fråga om motorfordon eller

släpfordon, som tillhör staten eller kommun, skola nämnda ansvarsbestämmelser

gälla förarens närmaste förman. Har denne till förekommande av

förseelse mot förordningen gjort vad på honom ankommit och äger i följd

av överordnads åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde den överordnade

drabbad av ansvar, som här avses.

Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga örn ansvar, som enligt

§§ 41—43 skall ådömas innehavare av tillstånd till utövande av yrkesmässig

trafik eller till uthyrningsrörelse eller till transportförmedling.

§ 45.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt

denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder därtill

lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav

undfått del, fällas till det straff, som för sådan förseelse är stadgat.

§ 46.

Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägandes

rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse

därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare, eller, där sådan icke finnes, vid allmän

domstol; dock att mål, däri talan om skadestånd föres, må prövas allenast

av allmän domstol.

§ 47.

Finner polismyndighet eller vägtrafikmyndighet eller dess ombud anledning

förekomma till återkallelse av trafikkort eller tillstånd, varom i denna

förordning förmäles, skall vederbörande därom göra framställning hos den

myndighet, som har att meddela sådan återkallelse.

§ 48.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

Särskilda föreskrifter.

§ 49.

Uttrycken automobil, motorcykel, omnibus, slåpfordon och hemort användas

i denna förordning i samma bemärkelse som enligt motorfordonsförordningen.

Vad om automobil är i denna förordning stadgat skall i tillämpliga delar

gälla jämväl i avseende å motorcykel.

Med polismyndighet förstås i denna förordning: för Stockholm Överståthållarämbetet,

för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga

städer magistrat eller stadsstyrelse eller, där magistrat eller stadsstyrelse ej

finnes, kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.

§ 50.

För förrättning, som enligt denna förordning ankommer på besiktningsman,

skall erläggas avgift enligt taxa, som fastställes av Konungen.

§ 51.

Tjänsteman, som har att avgiva utlåtande angående frågor om trafiktillstånd

eller örn tillstånd till bedrivande av sådan rörelse, varom i § 39

eller 40 förmäles, eller att föredraga eller till föredragning bereda eller besluta

i sådana ärenden, må ej driva handel med automobiler eller automobiltillbehör

eller med bränsle för automobiler eller vara kommissionär eller

agent för annan, som bedriver handel med omförmälda slag av varor, eller

för försäkringsföretag, i vad detsamma meddelar försäkringar i samband

med automobiltrafik, eller vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot

i aktiebolag eller ekonomisk förening, som bedriver verksamhet av nu nämnt

slag. Ej heller må dylik tjänsteman, där han ej är hos myndigheten anställd

kommissionär, mot ersättning uppsätta ansökningar i ärenden av omförmälda

beskaffenhet eller biträda vid uppsättande av sådan ansökning eller vid anskaffande

av till densamma hörande handlingar.

§ 52.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av vägtrafikmyndighet,

länsstyrelse eller polismyndighet, må besvär anföras inom tid,

som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut

är bestämd; dock gäde beslutet, där det ej innefattar trafiktillstånd eller

tillstånd till bedrivande av rörelse, varom i §§ 39 eller 40 förmäles, eller tillstånd

till åtgärd, som i § 14 sägs, utan hinder av besvär till efterrättelse, intill

dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat. Beslut om tillstånd,

som nyss sagts, vare, där ej på grund av särskilda skäl i tillståndet annorlunda

förordnats, icke gällande, förrän beslutet vunnit laga kraft eller, där

besvär däremot anförts, beslutet blivit slutligen fastställt. Dylikt beslut skall

anses hava kommit klagande till del den dag, då beslutet tillkännagivits ge
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

23

nom anslag i vederbörande myndighets lokal. Sådant tillkännagivande bör

ske inom åtta dagar från beslutets dag.

§ 53.

Därest beträffande viss yrkesmässig trafik undantag i särskilt hänseende

från denna förordning visas vara påkallat, meddelas bestämmelser härom

av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas

av Konungen.

§ 54.

Förfaranden, som uppenbart åsyfta kringgående av bestämmelserna i

denna förordning, skola anses utan verkan vid uppkommande frågor om tilllämpligheten

av förordningen.

Övergångsbestämmelser.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1938, från och med

vilken dag motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284), i vad densamma

ej dessförinnan satts ur kraft, skall upphöra att gälla. På vägtrafikmyndigheten,

länsstyrelser eller polismyndigheter ankommande åtgärder för

förordningens tillämpning från nämnda tidpunkt skola i god tid dessförinnan

vidtagas. Mot beslut, som i anledning därav meddelats, äger vederbörande

att föra talan enligt bestämmelserna i denna förordning. Vid

ikraftträdandet skall förordningen, under iakttagande av vad nedan är stadgat,

tillämpas jämväl på yrkesmässig trafik, vartill tillstånd dessförinnan

meddelats.

Vid förordningens ikraftträdande gällande tillstånd för personbefordran i

linje-, stads- eller länstrafik skola efter samma tidpunkt fortfarande äga

giltighet. Vid samma tidpunkt gällande tillstånd till stads- eller länstrafik

för godsbefordran skola efter förordningens ikraftträdande gälla såsom tillstånd

till närgodstrafik med stationsort på plats, som för detta ändamål tidigare

anvisats; åliggande det emellertid vederbörande trafikutövare att, därest

han efter förordningens ikraftträdande önskar fortsätta sin rörelse, senast den

1 juli 1937 anmäla detta till vederbörande länsstyrelse för erhållande av uppgift

om närtrafikavstånd och närtrafikområde. Tillstånd till linjetrafik för

godsbefordran, som enligt äldre bestämmelser meddelats, skola jämväl efter

förordningens ikraftträdande fortfarande gälla, dock att, därest dylikt tillstånd

avser trafik, som enligt de nya bestämmelserna är att hänföra till fjärrgodslinjetrafik,

detsamma skall anmälas till myndighet, som meddelat detsamma,

för bestämmande av den jämkning i fråga örn linjeris längd, som må

befinnas erforderlig.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det genom propositionen

framlagda förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

här nedan, hänvisa till propositionen.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft

följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 290 av herr Löfvander m. fl.,

nr 325 av herr Johan Bernhard Johansson,

nr 337 av herr Hamrin m. fl.,

nr 338, 339 och 340 av herrar Lindley och Robert Berg och

nr 362 av herr Bagge m. fl. samt

inom andra kammaren:

nr 581 av herr Nilsson i Steneberg m. fl.,

nr 679, 680 och 681 av herr Nilsson i Göteborg m. fl.,

nr 682 av herr Andersson i Rasjön m. fl.,

nr 697 av herr Skoglund m. fl.,

nr 707 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl.,

nr 708 av herr Lindmark,

nr 709 av herrar Gustafsson i Välsnäs och Meyerhöffer,

nr 724 av herr Hagberg i Malmö och

nr 728 av herr Llindqvist m. fl.

I motionerna I: 337 och II: 682, vilka äro likalydande, hemställes, att

riksdagen i yttrande över det i propositionen framlagda förslaget måtte uttala,

att förslaget enligt riksdagens mening icke är av beskaffenhet att böra

läggas till grund för en förändrad lagstiftning på ifrågavarande område.

I motionerna I: 362 och II: 697, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t meddela, att förslaget icke kunnat

av riksdagen godtagas.

I motionen II: 707 hemställes, att riksdagen måtte avstyrka det gjorda förslaget

samt att riksdagen i sitt yttrande till Kungl. Maj:t måtte uttala, att

nytt förslag bör framläggas till riksdagens antagande i enlighet med § 87

regeringsformen.

I motionen II: 709 hemställes, att riksdagen måtte förklara, att propositionen

ej må läggas till grund för en förändrad lagstiftning på området.

I motionen II: 724 hemställes, att riksdagen ville avslå propositionen.

I motionen II: 728 hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit meddela, att förslaget icke kunnat av riksdagen godkännas, samt anhålla,

att Kungl. Majit måtte verkställa förnyad utredning av den föreliggande

frågan med beaktande jämväl av de synpunkter, som framförts i

motionen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

25

I följande motioner nämligen likalydande I: 325 och II: 708, likalydande

I: 338 och II: 679, likalydande 1:339 och 11:680 samt likalydande I: 340

och II: 681 hemställes om eller ifrågasättas vissa ändringar i eller tillägg till

det i propositionen framlagda förslaget.

I motionerna I: 290 och II: 581, vilka äro likalydande, har hemställts, att

riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn sådan ändring

i gällande motorfordonsförordning, att för transporter av mjölk till mejeri

och konsumtionsort samt slaktdjur och slakteriprodukler ej skall erfordras

särskilt tillstånd.

Beträffande i motionerna ifrågasatta ändringar i eller tillägg till Kungl.

Maj:ts förslag liksom i fråga om vad som anförts i de i anledning av propositionen

väckta motionerna till stöd för däri framställda yrkanden får utskottet

hänvisa till motionerna. För de skäl, som anföras i motionerna I: 290

och II: 581, redogöres nedan.

Inledning.

Den under senaste årtiondet alltmer växande automobiltrafiken har medfört

en hel del svårlösta trafikproblem, som varit och äro föremål för en fortlöpande

uppmärksamhet i de flesta stater. 1932 års riksdag anhöll, närmast

under intryck av de svårigheter, som syntes hava genom den av biltrafiken

bedrivna konkurrensen uppkommit för de äldre trafikmedlen, i skrivelse

(nr 364), att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig utredning av frågan

örn åtgärder för ernående av en ur olika synpunkter sund reglering av förhållandet

mellan biltrafik, järnvägar och sjöfart jämte därmed sammanhängande

spörsmål. Jämlikt Kungl. Maj:ts den 30 juni 1932 lämnade bemyndigande

tillkallade i anledning härav dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet,

statsrådet Jeppsson, tre personer, nämligen landshövdingen

A. W. T. von Sneidern, ordförande, samt ledamoten av riksdagens första

kammare, lantbruken J. B. Johansson och numera framlidne ledamoten av

riksdagens andra kammaren, redaktören A. Wikström, att såsom sakkunniga

inom nämnda departement biträda med verkställande av en dylik utredning.

Såsom resultat av sitt numera slutförda arbete hava de sakkunniga, vilka

antagit benämningen 1932 års trafikutredning, avlämnat fyra betänkanden,

däribland ett den 28 februari 1935 med förslag till reglering av den yrkesmässiga

automobiltrafiken (S. O. U. 1935: 12).

Nämnda förslag, som från de sakkunnigas sida var enhälligt, lämnade i

stort sett principerna för nu gällande bestämmelser i fråga örn yrkesmässig

automobiltrafik för personbefordran orubbade, men åsyftade däremot att, så

vitt godstransporter angår, åstadkomma en på nya principer byggd organisation

av den yrkesmässiga automobiltrafiken genom en uppdelning av den
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

samma i två huvudgrupper, närtrafik och fjärrtrafik, på sätt i det följande

kommer att närmare angivas.

Sedan utlåtanden avgivits över förslaget av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar,

tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet

Leo, efter av Kungl. Majit den 6 december 1935 lämnat bemyndigande

sju sakkunniga för att inom departementet biträda vid en granskning av det

av 1932 års trafikutredning avgivna betänkandet. De sakkunniga voro landshövdingen

S. E. J. Lubeck, ordförande, ävensom t. f. kanslirådet H. Berglund,

sekreterare, förste aktuarien i kommerskollegium, fil. lic. H. G. E. Eneborg,

ordföranden i Sveriges lasttrafikbilägares riksförbund, lasttrafikbilägaren

C. A. Eriksson, Gävle, förste sekreteraren i järnvägsstyrelsen, fil. lic.

E. V. Malmkvist, direktören Å. N. J. Nerell, Stockholm, och ordföranden i

lastbilägaravdelningen av Sveriges trafikbilägares riksförbund, ombudsmannen

G. Svanlund, Göteborg.

Resultatet av den av sistnämnda sakkunniga, vilka antagit benämningen

1936 års trafiksakkunniga, verkställda granskningen hava dessa framlagt i

ett den 20 februari 1936 dagtecknat, i vad huvudpunkterna angår, enhälligt

utlåtande (S. O. U. 1936: 20).

I viktiga delar råder mellan de båda kommittéernas förslag principiell

överensstämmelse örn grunderna för den såsom erforderlig och önskvärd ansedda

regleringen av den yrkesmässiga automobiltrafiken. Båda kommittéerna

förorda för detta ändamål en uppdelning av den yrkesmässiga lastbilstrafiken

i när- och fjärrtrafik, uppdragandet av administrationen och

kontrollen över fjärrtrafiken åt särskilda fjärrtrafikföretag, inrättandet av en

vägtrafikmyndighet, viss centralisering av tillståndsgivningen beträffande den

yrkesmässiga trafiken m. m. I den närmare utformningen av de olika delarna

av den sålunda föreslagna organisationen föreligga däremot ej oväsentliga

skiljaktigheter mellan de båda förslagen.

Utskottet vill till en början redogöra för det huvudsakliga innehållet av gällande

lagstiftning om yrkesmässig trafik.

I 23 § motorfordonsförordningen definieras begreppet yrkesmässig trafik

såsom tillhandahållande åt allmänheten av automobil mot ersättning. Uttrycket

»allmänheten» har i rättstillämpningen givits en mycket vidsträckt

innebörd. Enligt ett utslag av Högsta domstolen från år 1926 (N. J. A. 1926:

494) ha sålunda till allmänheten hänförts medlemmar av en ekonomisk förening,

vilken med en föreningen tillhörig omnibus låtit mot ersättning transportera

medlemmarna tillhörigt gods. Enligt ett annat utslag av samma

domstol från år 1931 (N. J. A. 1931: 117) har s. k. firmakörning med automobil

(körning åt endast ett företag) hänförts till yrkesmässig trafik.

I 24 § motorfordonsförordningen skiljes på tre slag av yrkesmässig trafik:

linjetrafik, varunder inbegripes yrkesmässig trafik i regelbunden fart å viss

vägsträcka eller mellan vissa orter; stadstrafik, varmed avses annan, inom

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

27

stad bedriven, yrkesmässig trafik än linjetrafik; samt länstrafik, vilken angles

såsom inom visst län eller del därav bedriven yrkesmässig trafik, som

icke är att hänföra till linje- eller stadstrafik. Tillstånd till yrkesmässig trafik

meddelas, i fråga om linjetrafik av länsstyrelsen i det eller de län, där

trafiken skall äga rum, i fråga om stadstrafik av polismyndigheten i staden

samt i fråga om länstrafik av länsstyrelsen. Trafiktillstånd får ej meddelas,

därest ej den ifrågasatta trafiken finnes behövlig med hänsyn till redan

förefintliga trafikföretag samt i övrigt lämplig. Trafiktillstånd skall upptaga

de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga.

Vid meddelande av tillstånd till länstrafik skall bestämmas, å vilken ort

automobil, som brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsort). För

automobil, som användes i stadstrafik inom viss stad, är staden stationsort.

Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik äger att i anledning av

beställning, som emottagits å ort inom trafikområdet, utföra körning från

sådan ort jämväl till ort utom detsamma. Vid godstrafik må dock gods icke

avhämtas utom trafikområdet annat än för befordran till ort inom detsamma.

Vid sådan körning får gods ej heller avhämtas å mera än en utom trafikområdet

belägen ort. Har automobil tagits i bruk för körning utom stationsorten,

skall automobilen, sedan körningen avslutats, utan onödigt dröjsmål

föras tillbaka till stationsorten. Om körning avslutats utom trafikområdet,

får automobilen tagas i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet.

Vid godstrafik får automobilen dock endast å den ort utom trafikområdet,

där körningen avslutats, tagas i bruk för dylik körning.

Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik är, såvida icke naturhinder

föreligger eller eljest giltigt skäl för vägran är för handen, skyldig att på

anfordran utföra körning inom det område, trafiktillståndet avser (trafikområde)

. Om så av särskilda omständigheter påkallas, äger emellertid myndighet,

som meddelat tillståndet, helt eller delvis medgiva befrielse från dylik

skyldighet.

Vid linjetrafik eller stadstrafik må skjutslegan icke utgå med högre belopp

än fastställd taxa medgiver. Sådan taxa, för såväl person- som godsbefordran,

skall fastställas av länsstyrelse, som meddelat trafiktillståndet, eller, om

sådant tillstånd meddelats av flera länsstyrelser, av länsstyrelsen i det län, där

trafiken huvudsakligen skall äga rum. För stadstrafik skall taxan fastställas

i den ordning, 23 § ordningsstadgan för rikets städer angiver, d. v. s. i

Stockholm av Överståthållarämbetet och i annan stad av magistraten, vars

beslut dock skall underställas vederbörande länsstyrelses prövning.

Ej heller vid länstrafik må skjutslegan utgå med högre belopp än som medgives

i taxa, vilken det åligger länsstyrelse att, särskilt för personbefordran

och särskilt för godsbefordran, utfärda för länet.

Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara för sådan

trafik godkänd av den myndighet, som har att meddela trafiktillståndet. Ingen

får tjänstgöra som förare av automobil i yrkesmässig trafik utan att därtill

lia erhållit särskilt tillstånd (trafikkort).

Hehovet och omfattningen av en trafikreglering.

Innan utskottet går närmare in på förevarande spörsmål vill utskottet

lämna följande statistiska uppgifter.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

Antalet registrerade motorfordon m. in.

År

Person-

bilar

Omni-

busar

Last-

bilar

Summa

bilar

Motor-

cyklar

Släp-

vagnar

1925...........

.......... 59,122

1,283

19,203

79,608

23,649

1926...........

.......... 70,485

1,569

22,496

94,848

26,312

1927...........

.......... 81,465

1.827

26,230

109,898

35,340

1928...........

.......... 94,301

2,192

30,677

127,660

49,603

1929....: ....

.......... 99,144

2,511

34,591

136,827

54,846

1930...........

.......... 103,664

2,837

38,071

145,258

56,678

1931...........

.......... 105,283

3,246

40,626

149,378

55,189

1932...........

.......... 101,817

3,404

39,871

146,947

52,164

2,134

1933..........

.......... 98,889

3,504

38,564

143,912

47,757

5,087

1934..........

.......... 102,145

3,625

41,054

149,800

46,721

5,980

1935..........

.......... 109,096

3,914

41,803

159,083

45,950

6,231

Lastbilars och släpvagnars lastkapacitet.

L

astautomobile

r

S

läp^

a g n a

r

Last

ande

Summa

Maximilast

Summa

under

1,200

kg

1,200—

1,800

kg

1,801—

3,000

kg

över

3000

kg

under

500

kg

500—

800

kg

över

800

kg

1935 ........

10,063

8,449

19,589

3,702

41,803

2,033

614

3,584

6,231

1934 ........

10,897

9,971

17,865

2,321

41,054

1,807

646

3,527

5.980

1933 ........

10,472

11,607

14,922

1.563

38,564

1,498

596

2,993

5,087

1932 ........

9,980

14,169

14,256

1,466

39,871

573

255

1,306

2,134

1931 ........

11,814

16,144

11,584

1,084

40 626

I trafikutredningens år 1934 avlämnade jämförande översikt rörande

järnvägs- och automobiltrafik (S. O. U. 1934: 33) återfinnes en tabell, upptagande,

bland annat, antalet i de särskilda länen i början av år 1933 i

yrkesmässig trafik använda lastautomobiler. Tabellen är nu i nämnda delar

av följande innehåll:

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

29

L a s t a u t o m o b i 1 e r i yrkesmässig trafik

Län

Linjetrafik

Stadstrafik

Länstrafik

Efter avdrag

av antalet

kombinerade

rättigheter

utgör antalet

lastbilar i

yrkesmässig

trafik

1

2

3

4

6

6

Stockholms stad ..........

8

2,156

_

_

2,164

Stockholms län............

62

69

717

62

786

Uppsala..................

7

96

318

22

399

Södermanlands............

23

122

448

122

471

Östergötlands.............

4

234

731

229

740

Jönköpings................

54

78

564

^3

CO

628

Kronobergs...............

—

10

372

10

372

Kalmar ..................

8

71

472

65

486

Gotlands..................

1

31

60

23

69

Blekinge..................

2

83

274

78

281

Kristianstads..............

2

54

568

54

570

Malmöhus................

"

575

+ 12

motorcyklar

1,039

515

1,111

Hallands..................

19

54

412

54

431

Göteborgs o. Bohus........

9

891

760

421

1,239

Älvsborgs.................

6

188

627

82

706

Skaraborgs................

5

87

500

79

513

Värmlands................

43

113

661

113

704

Örebro...................

47

140

487

96

578

Västmanlands.............

2

109

347

109

349

Kopparbergs..............

10

54

389

48

405

Gävleborgs................

9

110

617

110

626

Västernorrlands...........

46

121

442

95

514

Jämtlands................

29

29

280

29

309

Västerbottens.............

51

40

451

22

520

Norrbottens...............

29

58

436

58

465

Hela riket: S:a

1 I brist på exakta uppgif

476 | 5,570

er är siffran uppskattad.

11,972

2,574

15,436

1932 års riksdag anförde i sin ovannämnda skrivelse bland annat:

Det är helt naturligt, att bilismens snabba genombrott i vårt land icke kunnat

ske utan friktioner med de äldre trafikmedlen till lands och sjöss samt

att brytningen mellan nytt och gammalt å samfärdselns område måst aktualisera

en mängd olika problem av ingripande betydelse icke blott för de därav

närmast berörda trafikföretagen utan även för samhället i dess helhet.

Den starka konkurrensen från biltrafiken har också medfört, att betydande,

i äldre samfärdsmedel nedlagda värden redan gått förlorade och att ytterligare

värden stå på spel. Med hänsyn till de alltmer framträdande svårighe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statens järnvägars trafikvolym och ekonomiska resultat 1924—1935.

(Uppgifterna hämtade ur Statistisk årsbok för Sverige och Statens järnvägars årsberättelser

1924

1925

1926

1927

1928

1929

1930

1931

1932

1933

1934

1935

Trafiken.

Personkm........................

1,187

1,219

1,263

1,317

1,356

1,405

1,534

1,467

1,457

1,496

1,700

1,871

Godstonkm ......................

............ »

2,060

2,257

2,355

2,515

1,979

2,959

2,828

2,380

1,583

1,577

2,005

2,433

Ekonomiskt resultat.

Inkomster av:

persontrafik...................

62

61

62

63

64

66

70

66

61

60

66

71

...... > >

123

119

CO

CM

H

125

115

140

129

112

91

92

107

110

övriga inkomster...............

........ T> »

7

7

6

7

7

2

2

3

14

14

10

15

Summa inkomster

192

187

191

195

186

208

201

181

166

166

183

196

Utgifter1 milj. kr.

156

156

158

159

158

159

157

156

153

150

155

161

|*

Nettoinkomst > >

36

31

33

36

28

49

44

25

13

16

28

35

1 Häri ingå icke räntor å lånekapital, som skall förräntas med trafikmedel. Räntebeloppet utgjorde 1924 1929 omkring 40 milj. kr. årligen

och därefter omkring 30 milj. kr årligen.

Översikt av det samlade enskilda järnvägsnätet åren 1924—1935, förstatligade järnvägar fråuräknade.

(Uppgifterna lämnade av Svenska järnvägsföreningen).

Trafiken.

Personkm.................................

1924

1925

1926

1927

1928

1929

1930

1931

1932

1933

1934

1955

milj

770.0

766.5

768.8

771.1

770.9

794.4

803.7

772.9

738.2

738.0

778.8

(prel.)

Godstonkm ................................

1,095.6

1,158.7

1,184.6

1,383.9

1,109.4

1,572.3

1,381.0

1,039.6

881.5

920.1

1,339.0

Utdrag ur vinst- och förlusträkning.

Summa inkomster av egen järnvägsrörelse...

.. milj. kr.

144.4

136.3

133.5

136.8

128.8

139.9

128.9

112.0

99.4

98.9

112.0

116.9

Härav: Persontrafik.......................

»

>

44.7

42.1

41.1

40.3

39.6

40.3

40.0

38.1

34.9

33.8

34.6

35.7

Godstrafik.........................

)

»

92.0

86.3

84.4

88.7

81.8

91.6

81.1

66.5

57.4

58.1

70.0

73.2

Summa utgifter för egen järn vägsrörelse.....

113.1

104.9

103.0

103.0

100.0

105.7

101.6

94.6

85.5

82.0

85.9

90.8

Driftöverskott av egen järnvägsrörelse.......

>

31.3

31.4

30.5

33.8

28.8

34.2

27.3

17.4

13.9

16.9

26.1

26.1

Härifrån avgår:

Avsättn. till förnyelsefond ...............

. . >

>

7.7

8.3

8.2

8.8

8.6

9.4

7.7

7.7

7.9

7.1

7.9

Ränteutgifter ...........................

>

>

12.9

13.1

12.9

13.3

12.9

12.5

12.0

12.6

12.8

11.4

11.1

övriga utgifter (saldo)...................

. . »

>

1.7

0.9

1.5

1.3

0.7

1.5

0.3

* — 2.8

4.3

''—3.2

^ — 1.7

Vinst resp. förlust för året.................

>

>

+ 9.0

+ 9.1

+ 7.9

+ 10.4

+ 6.6

+ 10.8

+ 7.3

-0.1

— 2.5

+ 1.6

+ 8.8

1 Inkomstsaldo.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

31

terna hava starka krav från de äldre trafikföretagens sida blivit framförda

På ingripande av statsmakterna i syfte att få till stånd en reglering av förhållandet

mellan olika kommunikationsföretag. I själva verket torde det icke

vara möjligt att ernå en fullständig överblick över hela det komplex av mycket

invecklade problem, som här föreligger, utan att en allsidig utredning i

ämnet ägt rum. Ehuru några bestämda direktiv för den ifrågasatta utredningen

icke kunna eller böra angivas, vill riksdagen icke underlåta att i detta

sammanhang giva uttryck åt vissa allmänna synpunkter av huvudsakligen

principiell innebörd.

Då kommunikationsmedlen äro avsedda att tjäna samhället i dess helhet

och icke få anses vara självändamål, bör enligt riksdagens mening statens

kommunikationspolitik syfta till att främja utvecklingen av sunda och för

samhällslivet gagneliga kommunikationsorgan. I den mån ett kommunikationsmedel

på grund av teknikens utveckling förlorat sin betydelse, så att

dess uppgift bättre tillgodoses genom ett annat kommunikationsmedel, böra

åtgärder icke tillgripas för att på konstlad väg öka dess livslängd. Härvid

bör likväl ej förbises, att i särskilda fall samhällsintressen eller andra skäl

kunna motivera ett stöd från det allmänna åt kommunikationsföretag, som

eljest icke kunna ekonomiskt bestå.

I anslutning härtill vill riksdagen för sin del uttala, att — lika litet som

hinder böra uppställas för en fri utveckling av biltrafiken, i den mån den bedrives

under sunda ekonomiska förhållanden — lika litet böra järnvägsföretag,

vilka icke längre fylla en verklig samhällsuppgift, uppehållas genom bistånd

från det allmänna eller genom undertryckande av konkurrerande samfärdsmedel.

De fördelar i fråga om billiga taxor samt snabbare och bättre

tillgodosedd trafik, som motorfordonen i vissa avseenden medfört för den

trafikerande alknänheten och näringslivet, böra enligt riksdagens mening bevaras,

i den män så är möjligt utan risk för sönderbrytande av ett ordnat

kommunikationsväsende. I och för sig bör det förhållandet, att det allmänna

är ekonomiskt engagerat i järnvägsföretag, alltså icke utgöra tillräckligt skäl

för att sådana företag skulle främjas genom restriktiva åtgärder mot biltrafiken.

Med den principiella inställning, riksdagen intager till den nu föreliggande

frågan, måste riksdagen för sin del hysa starka betänkligheter mot en allmän,

tvångsvis ordnad uppdelning av transportmängden på olika slag av

transportföretag. Samhällets intressen torde i regel, och i den mån allmänna

samhällsekonomiska skäl ej betinga undantag, vara bäst betjänta med en sådan

fri tävlan mellan de olika transportmedlen, att desamma erhålla den användning,

för vilken deras naturliga förutsättningar och företräden göra dem

mest ändamålsenliga.

Överhuvud taget är det önskvärt, att konkurrensen mellan de olika trafikmedlen

sker under förhallanden, som lämna samma möjlighet för samtliga

parter till fri tävlan. Vad särskilt beträffar biltrafiken, synes det böra

undersökas, huruvida denna trafik bär alla de kostnader för vägväsendet

m. m., som rätteligen böra avila densamma. Å andra sidan bör övervägas,

huruvida icke järnvägarna genom lämpliga jämkningar i nu gällande författningsbestämmelser

och andra föreskrifter kunna beredas möjlighet till en

mera smidig anpassning efter det förändrade läge, som inträtt genom uppkomsten

av bilkonkurrensen. Åtgärder i sist angivna riktning skulle bland

annat underlätta genomförandet av förenkling i järnvägarnas organisationsformer

och rationalisering av deras drift.

Både i 1935 och 1936 års betänkanden har det grundläggande spörsmålet

örn behovet och omfattningen av en sådan trafikreglering, varom nu är fråga,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

upptagits till ingående prövning, och båda kommittéerna hava i denna del

kommit till samstämmande uppfattning.

1936 års trafiksakkunniga anföra härom bland annat:

Det är omöjligt att, så länge järnvägarna äro underkastade bestämda

taxor, transportplikt och övriga i samhällsekonomiens intressen ålagda förpliktelser,

under det att den med dem konkurrerande lastbilstrafiken är

obunden i dessa hänseenden, hänvisa de förra till att ekonomiskt reda sig

själva efter den fria konkurrensens lagar. Först efter ett långt skede av

överkapitalisering med förluster för det allmänna och enskilda jämte andra

felgrepp skulle i dylikt fall måhända — om ock till ökade kostnader — ett

visst jämviktsläge kunna uppnås i konkurrensen örn trafiken inom sådana

områden, där denna vore lönande, medan samtidigt upprätthållandet av erforderliga

kommunikationer inom övriga delar av riket försvårades.

Om behovet av en reglering överhuvud taget numera relativt sällan sättes

i fråga, så är däremot frågan, huru långt en dylik reglering bör sträcka sig,

naturligt nog föremål för skiftande meningar. Icke sällan framhålles, att

man i detta avseende icke bär gå längre än vad som överensstämmer med

grunderna för nu gällande bestämmelser i ämnet. I samband därmed göres

stundom gällande, att det huvudargument för en reglering av trafikförhållandena,

som anfördes vid 1932 års riksdag, nämligen den konstaterade förintelsen

av mycket stora belopp järnvägskapital och hotet mot åtskilliga enskilda

järnvägars existens, numera visat sig vila på en felbedömning av läget.

Sedan 1932 har nämligen järnvägarnas räntabilitet åter förbättrats, och detta

visar, säger man, att de tidigare svårigheterna vållats icke av bilkonkurrensen

utan av den ekonomiska krisen.

Beträffande denna invändning må först erinras, att den av 1932 års riksdag

påtalade förlusten av järnvägskapital icke tagit sin början under krisåret

1931 utan fortgått under åtskilliga år och bland annat under de ur konjunktursynpunkt

gynnsamma åren 1929 och 1930. Vidare hava de ogynnsamma

resultaten för krisåren och särskilt år 1932 väckt oro icke så mycket

såsom enstaka företeelser, utan mera därför att de visade, huru långt

försvagandet av järnvägarnas affärsställning -— trots det tillskott i trafik,

som bilarna också medfört — under mer än ett årtionde fortskridit, ett förhållande,

som förut delvis undanskymts av konjunkturförbättringen.

Vad angår järnvägarnas affärsvärde på lång sikt, torde de senaste åren

icke kunna sägas hava i stort sett medfört någon förändring till det bättre.

Visserligen hava trafikinkomsterna betydligt ökats, dock sällan så att förlusterna

under de närmast föregående åren kunnat närmelsevis täckas, trots

att den industriella produktionen enligt inom kommerskollegium verkställd

undersökning redan år 1934 icke obetydligt översteg 1929 och 1930 års storlek.

Medan för samtliga svenska järnvägar inkomsterna av godstrafik år

1929 uppgingo till 228 milj. kronor, var nämligen motsvarande siffra för år

1934 blott 169 milj. kronor. Av inkomstminskningen, c:a 60 milj. kronor,

torde ungefärligen 20 milj. kronor vara hänförliga till den från och med år

1931 huvudsakligen av näringspolitiska skäl genomförda taxesänkningen.

Av återstånde 40 milj. kronor är en svårbestämbar del hänförlig till viss

minskning i varuexporten, men den övervägande delen torde stå i samband

med bilväsendets expansion. Till belysande av denna må nämnas, att enligt

den officiella statistiken från år 1929 till 1934 antalet lastbilar med över

3 tons lastförmåga, vilka bilar äro av särskilt stor betydelse ur konkurrenssynpunkt,

ökats från 300 till 2.300, och år 1935 har därvidlag medfört en

ytterligare betydande ökning. Inverkan av dessa bilar inskränker sig icke

till trafikavledningen: lika menlig för järnvägarna är nog den pressning av

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54. 33

taxeläget för vid järnvägarna kvarblivande transporter, som desamma

utöva.

Örn behörig hänsyn tages till berörda förhållanden, torde det kunna anses

tveksamt, huruvida icke åren 1934 och 1935 från järnvägssynpunkt relativt

varit väl så ogynnsamma som åren 1931 och 1932. Det kan i varje fall, såsom

också riksgäldsfullmäktige framhållit, vara förhastat att tillmäta de under

de senaste åren inträdda förbättrade ekonomiska förhållandena för flertalet

järnvägar i landet alltför stor betydelse vid bedömande av järnvägarnas

framtidsutsikter, enär dessa förhållanden i huvudsak torde hava berott på

de förbättrade allmänna konjunkturerna, vilkas varaktighet givetvis är oviss,

samt på särskilt goda skördar.

1936 års sakkunniga anse icke uteslutet att, örn ingen ändring åstadkommes,

nästa kris kan medföra en betydande och definitiv förlust av järnvägskapital

med därav föranledda konsekvenser även för stora grupper av trafikanter

och för det allmänna. Sakkunniga framhålla vidare, att det nu föreliggande

förslaget icke avser enbart att reglera konkurrensförhållandet mellan

transportväsendets olika grenar. Betänkandet innehåller förslag till bestämmelser,

syftande till att avhjälpa en del sociala missförhållanden inom den

yrkesmässiga biltrafiken, till ordnande av konkurrensförhållanden mellan

olika biltrafikutövare, samverkan mellan järnvägs- och biltrafiken för godsoch

personbefordran, effektivare organisation av biltrafiken till fromma

för allmänheten och biltrafikutövare m. m.

1932 års trafikutredning, som, sedan den avgivit sitt betänkande med förslag

till reglering av den yrkesmässiga automobiltrafiken, varit sysselsatt

med utredning rörande förhållandet mellan land- och sjötrafikmedel, därvid

även sjöfarten varit representerad, bär i ett den 29 februari 1936 avgivit betänkande

(S. O. U. 1936: 16) ingått på behovet av en reglering med hänsyn

till sjöfartens intressen och framhåller därvid bland annat följande:

En reglering av fjärrtrafiken i syfte att avspänna konkurrensen mellan

landtrafikmedlen kommer att såväl direkt som indirekt utöva betydande inflytande

i mildrande riktning även på konkurrensen mellan landtrafikmedel

och sjöfart, men då konkurrensen mellan järnvägar och sjöfart starkast framträder

å sådana långa avstånd, å vilka bilkonkurrensen endast i mindre grad

gör sig gällande, kan tydligen konkurrensfrågan för sjöfartens del icke bliva

löst enbart genom fjärrbiltrafikens reglering, utan även en omprövning av

statens järnvägars godstaxa bör äga rum. Vid en dylik omprövning måste

hänsyn tagas till den taxenivå i yrkesmässig lastbilstrafik, som får väntas

inträda efter en reglering av denna. Ifrågavarande reglering synes sålunda

böra äga rum före eller i jämbredd med berörda revision av statens järnvägars

taxa.

Trafikutredningen anser, att fara ligger i dröjsmål. Ju längre nuvarande

allas strid emot alla fortgår på kommunikationsväsendets område, desto

svårare blir det att återgå till sundare förhållanden.

1932 års trafikutredning har i sitt sistnämnda betänkande hemställt, att

Kungl. Maj:t i syfte att åvägabringa en sund reglering av förhållandet mellan

olika för allmän trafik upplåtna kommunikationsmedel, utöver i 1935 års

betänkande avhandlade åtgärder för reglering av den yrkesmässiga lastbils
B

i hang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. Nr 54. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andru lagutskottets utlåtande Nr 54.

trafiken, måtte vidtaga erforderliga åtgärder för dels sådan skyndsam revidering

av statens järnvägars godstaxa, som med hänsyn ej mindre till näringslivets

behov än till statsfinansiella och järnvägsekonomiska synpunkter

numera kail visa sig önskvärd och möjlig, under beaktande jämväl av beräkningsbar

lastbilskonkurrens samt av statsbanetaxans i mångt och mycket

normerande betydelse för taxor och fraktavgifter vid landets övriga kommunikationsföretag

och härav härflytande betydelse för upprätthållandet av

ett välordnat och allsidigt kommunikationssystem, dels ock inrättande av ett

allmänt kommunikationsråd.

Enligt betänkandet borde uppgifterna för kommunikationsrådet omfatta

såväl frågor av principiell innebörd, berörande landets planmässiga utrustning

med kommunikationsmedel av olika slag och vissa kommunikationsväsendet

berörande författningar, i vad dessa äro av kommunikationsekonomisk

innebörd, som ock administrativa åtgärder av större betydelse för flera

samfärdselgrenar, icke blott beträffande järnvägstaxorna utan även beträffande

sådana taxor vid befordran med post, flyg eller automobil ävensom

hamntaxor, vilka stå under statlig kontroll, allt i syfte att bringa kommunikationsväsendets

olika grenar till möjligast harmoniska samverkan. Under

det att järnvägsrådet, sedermera lämpligen ersatt av ett av kommunikationsrådet

utsett arbetsutskott, förmedlar samförstånd och samarbete mellan statens

järnvägar och näringslivet, skulle sålunda kommunikationsrådet representera

näringslivet i förhållande till kommunikationsväsendets olika grenar

och rådgivande stå till Kungl. Maj:ts förfogande.

Föredragande departementschefen, statsrådet Leo, anför bland annat:

Med sin i olika avseenden större rörelsefrihet har den yrkesmässiga biltrafiken

riktat kännbara angrepp mot järnvägarnas tidigare ställning. I den

mån detta lett till att järnvägarna tvingats — och med fortsättande av sin

verksamhet även förmått — att mera ändamålsenligt anpassa sig efter irafikens

och allmänhetens krav, kan den sålunda inledda konkurrensen sägas

ha haft övervägande goda verkningar. Men järnvägarna ha drivits än längre,

och i sin strävan att bevara eller återförvärva kundkretsen föranletts till taxenedsättningar,

som i många fall ekonomiskt underminerat företagets bestånd.

För att behålla och örn möjligt utöka sina vunna områden har biltrafiken

och dess företagare likalades pressat sina taxor allt längre ned, med påföljd

att, som också i utredningarna framhållits, det ekonomiska och sociala läget

för de inom denna transportverksamhet sysselsatta måste anses vara allt annat

än tillfredsställande. Det lider intet tvivel om, att detta tillstånd, örn

det får obehindrat fortsätta, kommer att leda till ökade svårigheter för flera

av de enskilda järnvägsföretagens bestånd och till fortsatt försämring av de

ekonomiska och andra villkor, som erbjudas de i biltrafiken sysselsatta. En

dylik fortsatt utveckling kan icke tjäna något berättigat intresse.

Om med hänsyn till det nu anförda det kan anses påkallat, att staten vidtager

de reglerande åtgärder, som ett allmänt intresse påfordrar, men å andra

sidan sådana ingrepp böra undvikas, som syfta till en konstlad uppdelning

av transportmängden eller till ett ensidigt gynnande av det ena trafikmedlet

på det andras bekostnad, så återstår utvägen, att såvitt möjligt åstadkomma

sådana förhållanden, att de olika trafikmedlen lämnas samma möjligheter

till fri tävlan. Detta kan åter huvudsakligen ske på två olika vägar: antingen

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

35

genom att i allt väsentligt likställa järnvägarna med bilarna eller genom att

underkasta bilarna i huvudsak samma förpliktelser som järnvägarna. Det

förra skulle för järnvägstrafikens del betyda eftergift helt eller delvis från

skyldigheten att ombesörja regelbunden trafik, att hålla fasta taxor och att

iitföra även sådana transporter, som icke vore för järnvägen särskilt förmånliga.

En sådan lösning skulle emellertid komma att medföra så genomgripande

och oberäkneliga verkningar för vårt lands näringsliv, att den icke på

något ansvarigt håll ifrågasatts. Det återstår då blott det andra alternativet,

som innebär, att det även för bitrafikens del föreskrives tillämpning av en

skälig, av offentlig myndighet fastställd taxa och en transportskyldighet av

mera reell innebörd, än den, som för närvarande föreligger.

Det nu föreliggande förslaget bygger på sistnämnda alternativ, men avser

likväl icke att genomföra detsamma till dess yttersta konsekvenser genom

att låta nyss nämnda förpliktelser gälla för hela den yrkesmässiga trafiken

nied lastbilar. Tvärtom avses att genom uppdelning av denna trafik i

när- och fjärrtrafik möjliggöra att ställa den del av lastbilstrafiken, nämligen

närtrafiken, som, i det den rör sig på automobilens primära och mest betydande

verksamhetsfält, fyller en uppgift, som icke kan ombesörjas med samma

fördel av något annat trafikmedel, utanför nyssnämnda förpliktelser. Allenast

till den del den yrkesmässiga lastbilstrafiken bedrives på längre avstånd

och därvid så gott som undantagslöst under konkurrens med de övriga

trafikmedlen, äro nyssnämnda förpliktelser avsedda att bliva gällande.

Ett genomförande av detta förslag kommer helt visst icke att nämnvärt

inverka på den bestående transportfördelningen mellan de olika trafikmedlen.

Däremot hyser jag för min del förhoppningen, att förslagets genomförande

skulle komma att bidraga till att avlägsna den oro och osäkerhet, som

nu råder inom olika grenar av kommunikationsväsendet, och hejda eller åtminstone

mildra den kris, som, örn icke förr, så vid en eventuell konjunkturförsämring

nied säkerhet kommer att drabba de olika trafikmedlen, örn det

nuvarande tillståndet får obehindrat vidare utveckla sig.

Ur nu angivna synpunkter synes det mig angeläget, att frågan förelägges

redan årets riksdag. Något skäl till uppskov därutinnan har jag ej funnit.

Även om förslaget utarbetats och framlagts närmast med hänsyn till förhållandena

mellan järnvägs- och biltrafik, lia dock målsmän även för sjöfarten,

i den mån denna varit representerad såväl i 1932 års trafikutredning

sorn hos 1936 års trafiksakkunniga, livligt förordat, att förslag örn reglering

omedelbart framlägges. Även med hänsyn till den tid, som förflutit sedan

riksdagen anhöll örn utredning av frågan, torde riksdagens yttrande, sedan

utredningen nu slutförts, böra inhämtas över det förslag, vartill utredningen

föranlett.

Utskottet övergår härefter till att redogöra för det huvudsakliga innehållet

av vissa yttranden över trafikutredningens förslag till reglering av den

yrkesmässiga automobiltrafiken.

Fullmäktige i riksgäldskontoret yttra:

Frågan örn en statlig reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägsoch

automobiltrafik har så till vida ett direkt intresse för riksgäldskontoret,

som kontoret handhar förvaltningen av ett stort antal lån, som av statsmedel

utlämnas till enskilda järnvägsföretag och av vilka lån ett flertal blivit

nödlidande väsentligen på grund av den under de senare åren alltmer

skärpta automobilkonkurrensen. Från riksgäldskontorets synpunkt är det

av vikt, att åtgärder vidtagas för den avvägning enligt rimliga grunder av

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

denna konkurrens, vars eljest sannolika ytterligare skärpande torde komma

att medföra, att ännu ett antal enskilda järnvägsföretag efter hand komma

att bliva urståndsätta att fullgöra sina förbindelser såsom statens gäldenärer.

De under de två senaste åren inträdda förbättrade ekonomiska förhållandena

för flertalet järnvägar i landet kunna ej tillmätas alltför stor betydelse

vid bedömande av järnvägarnas framtidsutsikter, då dessa förhållanden i

huvudsak berott på de förbättrade allmänna konjunkturerna, vilkas varaktighet

givetvis är oviss, samt på särskilt goda skördar.

Beträffande det föreliggande betänkandet synes detta fullmäktige hava

på ett förtjänstfullt sätt utrett de mångskiftande och svårlösta befraktningsproblem,

som genom automobiltrafikens och vägväsendets snabba utveckling

under de senare åren uppkommit. De av de sakkunniga föreslagna åtgärderna

för åstadkommande av en ur samhällsekonomisk synpunkt riktig

fördelning av transportuppgifterna synas jämväl omsorgsfullt avvägda. Emellertid

anse sig fullmäktige sakna tillräcklig kännedom örn de föreliggande

trafikproblemen för att kunna ingå i någon mer omfattande prövning av

det föreliggande förslaget, åt vars allmänna syftning fullmäktige i stort sett

vilja skänka sin anslutning.

Kommerskollegium anför:

Det uppdrag, som lämnats trafikutredningen, var att verkställa en allsidig

utredning av frågan om åtgärder för ernående av en ur olika synpunkter

sund reglering av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar och sjöfart jämte

därmed sammanhängande spörsmål.

Det är med uppriktigt beklagande som kollegium i likhet med flera av

de organisationer, vilkas yttrande kollegium inhämtat, konstaterar, att planen

till en samtidig och allsidig överblick över de tre trafikmedlens ställning

i konkurrensavseende genom utredningens åtgärd att i nu föreliggande

betänkandet endast behandla konkurrensproblemet bilar—järnvägar brutits

sönder. Genom det söndersplittrande av utredningen, som nu skett, har möjligheten

att bedöma värdet av utredningsförslaget väsentligen minskats; detta

sagt utan att i någon mån vilja förringa betydelsen i och för sig av de uppslag,

som betänkandet innehåller och de ur ekonomisk synpunkt riktiga

grundlinjer, som i betänkandets allmänna del utvecklas. Kollegium hemställer

på grund härav, att betänkandet ej för närvarande måtte föranleda

någon åtgärd, men att sedan trafikutredningens undersökning fullföljts och

avslutats, frågan i sin helhet måtte göras till föremål för remiss till myndigheterna.

Generalpoststyrelsen yttrar:

Det ber knappast råda tvivel om att den av motortrafiken föranledda

förbättringen av vårt lands kommunikationer varit en bidragande orsak till

att den senaste ekonomiska krisens verkningar relativt hastigt övervunnits.

Härvidlag bör icke förbises, att motortrafiken direkt och indirekt berett och

allt fortfarande bereder ett synnerligen stort antal arbetstillfällen.

Angeläget är därför att undvika sådana reglerande ingripanden, som kunna

lägga hinder i vägen för motortrafikens sunda utveckling. Ej heller bolihan

verkligt tvingande skäl arbetslöshet förorsakas inom de områden, där

motortrafiken nu bereder arbetstillfällen.

Motortrafikens kraftiga utveckling har givetvis icke kunnat försiggå utan

att viss trafik kommit att avledas från de tidigare existerande trafikföretagen,

i främsta rummet järnvägarna.

Den jämförelsevis hastiga återhämtning efter krisen, som avspeglar sig i

järnvägarnas trafikresultat under 1934 och 1935, synes emellertid giva grun
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

37

dad anledning till antagandet, att farhågorna för, att biltrafiken skulle allvarligt

hota järnvägarnas existens, åtminstone i fråga om de viktigare bland

dem, varit betydligt överdrivna. Uppenbarligen har det uppsving i näringslivet,

som de av motortrafiken skapade förbättringarna av kommunikationerna

i de av järnvägarna icke direkt betjänade delarna av landet åstadkommit,

även kommit järnvägarna tillgodo i form av ökad trafik. Någon sådan

minskning av de med järnvägsdriften förenade arbetstillfällena, som icke

flerdubbelt uppvägts av de arbetstillfällen, som av motortrafiken tillskapats,

torde näppeligen hava uppkommit.

Det kapital, som av det allmänna vid viss tidpunkt nedlagts för åstadkommande

av då nödvändiga kommunikationer, måste givetvis vara underkastat

samma ekonomiska värdeväxlingar som annat kapital och kan sålunda icke

ständigt behålla sitt ursprungliga värde. Det i järnvägarna nedlagda kapitalet

torde dock, i jämförelse med statens och landets samlade tillgångar, icke

vara av sådan storleksordning att ens en rätt avsevärd nedskrivning av detsamma

-—- om en sådan nedskrivning verkligen skulle behöva ifrågakomma

— skulle medföra några katastrofala verkningar.

Det förefaller därför som örn trafikutredningen anlade en väl pessimistisk

syn på hithörande förhållanden, då den förutser, att förlusterna för det allmänna,

som redan för närvarande antagas vara stora, skulle komma att

alltjämt ökas, därest icke en fullständig brytning sker med det nuvarande

systemet.

Med allt beaktande av den goda avsikten med trafikutredningens förslag,

måste alltså enligt generalpoststyrelsens mening lämpligheten och möjligheten

av dettas genomförande i praktiken starkt ifrågasättas.

Järnvägsstyrelsen har avgivit ett utförligt utlåtande, som utmynnar dels i

avstyrkande, att det remitterade förslaget till förordning angående allmän

automobiltrafik i förevarande skick lägges till grund för en blivande författning

i ämnet, dels ock i hemställan, att Kungl. Maj:t måtte vid den av

styrelsen som erforderlig ansedd vidare utredningen rörande regleringen av

förhållandet mellan sjöfart, biltrafik och järnvägar upptaga till undersökning

innebörden av och möjligheterna för en såsom en för regleringen grundläggande

åtgärd företagen allmän sänkning av statens järnvägars taxor. Till

stöd för dessa yrkanden anföres i huvudsak följande:

Att förekommande osund konkurrens medför allvarliga skador för kommunikationsväsendet

i dess helhet och därmed för samhällsekonomien, torde

vara allmänt erkänt, och ingen meningsskiljaktighet synes heller råda

därom, att en viss ny ordning av lastbilstrafiken vore från samhällsekonomisk

synpunkt i hög grad önskvärd.

Otvivelaktigt är också, att en lämplig kombination av åtgärder fallande inom

automobilbeskattningens, järnvägstaxans och motorfordonsförordningens

områden .skulle lämna största möjlighet att inom rimlig tid åvägabringa en

samhällsekonomiskt tillfredsställande trafikfördelning.

För sin del finner järnvägsstyrelsen det ondas rot ligga i den skillnad, som

alltjämt består mellan de olika trafikmedlen beträffande kravet på avkastning

å kapital i fasta anläggningar. I detta avseende förefinnes nämligen

alltsedan järnvägarnas tillkomst en utpräglad dualism inom transportväsendet;

järnvägarna lia själva fått bygga, förvalta och underhålla alla för driften

erforderliga fasta anläggningar, under det att övriga transportmedel

städse haft ali tillgå på det allmännas bekostnad iordningställda färdleder

m. m. En följd härav är bl. a., att järnvägsbyggnaderna finansierats med

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr J4.

medel, varå ränta kräves, på grund varav denna ränta liksom kostnaderna

för anläggningarnas underhåll kommit att belasta järnvägstrafikanterna. I

motsats därtill ha landsvägarna nära noa genomgående byggts på allmän bekostnad

och såsom följd därav ställts till trafikens förfogande utan anspråk

på avkastning och i det längsta också utan krav på underhållsbidrag.

Att trafikanternas nuvarande valfrihet mellan olika transportmedel i huvudsak

skall bestå, därom torde alla vara ense — 1932 års riksdag har ju

redan i förväg tagit bestämt avstånd från tanken på en tvångsvis genomförd

uppdelning. För att ett sådant val skall leda till en transportekonomiskt sett

för samhället fördelaktig uppdelning av trafiken fordras emellertid en radikal

omläggning av statsmakternas ingripanden i prisbildningen på transportmarknaden.

I en sådan reglering, vad de ekonomiska förhållandena beträffar, synes en

utjämning i fråga örn statens anspråk å bidrag till de fasta kostnaderna för

de i allmän ägo varande, för samfärdseln använda anläggningar och anordningar

logiskt böra ingå såsom ett första led. Denna utjämning kan ernås

antingen genom en höjning av anspråken gentemot landsvägstrafiken, eller

genom en sänkning av anspråken å järnvägstrafiken, eller slutligen genom

en kombination av båda åtgärderna.

Styrelsen har, med beklagande av nödvändigheten, drivits över på tanken,

att den erforderliga utjämningen i fråga örn det allmännas anspråk på landsvägarnas

och järnvägarnas trafikanter finge sökas i en genomgripande sänkning

av de avgifter för järnvägstransport, vilkas även ur näringslivets intressesynpunkter

sett mindre lämpliga höjd föranlett överflyttningen av trafik

till landsvägarna i sådana förbindelser och på sådana avstånd, där fölen

god allmän transporthushållning kräves järn vägsbefordran.

Om än bilkonkurrensen är det primära motivet för en godstaxesänkning,

så borde densammas omfattning dock icke göras helt och ensamt beroende

av denna konkurrens räckvidd. Att beakta är nämligen allt fortfarande, att

statens järnvägars godstaxa — liksom för övrigt också persontaxan — alltsedan

världskrigstidens höjningar kommit att ligga på ett plan, som måste

erkännas vara väl högt, ställt i förhållande till det allmänna prisläget i landet.

Gives tariffhöjden 1914 index 100, ligga sålunda enligt verkställd beräkning

godstaxans tariffer 4—6 vid index 141, tarifferna 7—9 vid index 185

och tarifferna 10—14 vid index 173, därvid dock bortsetts från inverkan av

de många taxenedsättningarna fia- särskilda godsslag och i individuella fall.

Socialstyrelsens levnadskostnadsindex åter ligger sedan länge tämligen fast

vid något över 150 och kommerskollegii index för grosshandelspriser håller

sig för närvarande vid 115, dock med långsamt stigande tendens.

Genom ifrågavarande taxesänkning — som bör paras med en omsorgsfull

och för likformig utövning starkt centraliserad behovsprövning vid tillståndsgivning

—- skulle alltså transportekonomien förbättras å båda flankerna,

i det att samtidigt skulle erhållas väsentligt ökade transportvärden

och avsevärd minskning av samhällets kostnader för transporterna.

Den av järnvägsstyrelsen sålunda till vinnande av en bättre allmän transporthushållning

tänkta anpassningen av järnvägstaxan till landets övriga allmänna

prisnivåer gäller i första hand statens järnvägars taxa. Eftersom

statens järnvägars taxa även är grundvalen för den allmänna samtrafiktaxan,

drager emellertid en sänkning av statsbanetaxan automatiskt med sig

en minskning av vissa de enskilda järnvägarnas godstrafikinkomster.

Det av järnvägsstyrelsen framförda förslaget skulle enligt styrelsens mening

bringa ur världen den olikhet i konkurrensvillkoren, som enligt styrelsens

uppfattning är viktigast, nämligen den, vilken hänför sig till den förut

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andru layutskotlets utlåtande Nr 5i.

39

påpekade skillnaden i krav på avkastning å kapital i fasta anläggningar.

Blott genom en utjämning i detta hänseende kan enligt styrelsens mening

trafikmassans glidning från järnvägslinjer till landsvägsleder hejdas.

Trafikutredningen åter har fört fram organisationsfrågan och vad därmed

sammanhänger i första linjen, men skjutit övriga åtgärder på framtiden.

Järnvägsstyrelsen vill icke förneka denna frågas stora betydelse. Emellertid

gäller densamma dock blott en mindre del av biltrafiken, låt vara den

sorn är mest i behov av en nyordning.

Man torde icke heller böra blunda för faran, att en mer eller mindre omfattande

monopolisering av den yrkesmässiga fjärrgodstrafiken kan leda till

att åtskilliga trafikanter öka den egna bilparken.

Vad trafikutredningen föreslagit i fråga örn den yrkesmässiga fjärrgodstrafiken

kan sägas innebära densammas omvandling från nära nog oreglerad

enskild näring till offentlig verksamhet.

Det ligger i sakens natur, att en sådan omvandling skulle vara det allra

säkraste medlet att göra en konkurrenshindrande taxesättning för biltrafiken

effektiv. Med hänsyn till de statsbaneföretagets egna ekonomiska intressen,

som järnvägsstyrelsen har att bevaka, skulle densamma väl också kunna anses

vara för företaget förmånlig, men styrelsen måste dock, med anläggande

av en i styrelsens ställning naturlig mera allmän samhällelig syn på saken,

taga avstånd från tanken att lägga stora och betydelsefulla delar av

vägtrafikväsendet under järnvägarnas kontroll och till bundenhet vid järnvägarnas

taxeplan, åtminstone så länge som läget för detta taxeplan icke är

invändningsfritt från näringslivets sida, d. v. s. så länge ej järnvägstaxeplanet

kunnat nedbringas till ungefärlig jämnhöjd med övriga allmänna prisnivåer

i landet.

Hade en sådan överensstämmelse mellan järnvägstaxenivå och allmänna

prisnivåer förelegat, skulle styrelsen möjligen ha kunnat i princip tillstyrka

den av trafikutredningen tänkta ordningen, men styrelsen hade samtidigt

måst fråga sig, örn praktiska och politiska möjligheter för den i sin anda

monopolistiska ordningens genomförande verkligen kunnat förefinnas. Styrelsen

lär då lia varit nödsakad anmäla starka tvivel i varje fall beträffande

den tänkta organisationsformen. Det måste bland annat förefalla som en

paradox att med det splittrade järnvägsväsendet som organ söka uppbygga

en enhetligt ordnad fjärrtrafik å landsvägarna.

Med allt erkännande av den föreliggande utredningens förtjänster, icke

blott vad gäller själva betänkandet utan även beträffande förslaget till förordning

angående allmän automobiltrafik, kan järnvägsstyrelsen alltså icke

förorda, att ansträngningarna nu inriktas på detsammas genomförande. Enligt

styrelsens mening skulle nämligen den närmaste följden av en sådan inriktning

kunna bliva ett oberäkneligt uppskov med åtgärder, vilka på samma

gång skulle lia mer omfattande verkningar och erbjuda mindre vanskligheter.

De betänkligheter, åt vilka styrelsen här givit uttryck, gälla närmast grundvalen

för den avsedda organisationen av fjärrgodstrafiken. Även i fråga örn

bestämmelserna för övrig beställningstrafik för godsbefordran kan styrelsen

ej i allo dela trafikutredningens mening. — Det synes nämligen styrelsen

lämpligt, att ej göra ändringarna gentemot nuvarande ordning större än vad

som kan visas vara starkt av behovet påkallat.

I anslutning till vad järnvägsstyrelsen anfört vill utskottet erinra, att vid

1933 års riksdag hemställdes i motioner (1:261 och 11:438), att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse lill Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag

till förstatligande av hela det svenska järnvägsnätet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr lil, hemställde statsutskottet,

att riksdagen i anledning av motionerna måtte hos Kungl. Majit anhålla örn

utredning rörande förvaltnings- och driftkostnaderna för ett sammanslaget

svenskt bredspårsnät under enhetlig ledning i jämförelse med motsvarande

kostnader vid järnvägssystemets nuvarande uppdelning på statens järnvägar

och ett flertal andra enheter.

I sin motivering till denna hemställan har statsutskottet framhållit, att

genom den förordade utredningen kunde skapas ett värdefullt förhandsmaterial

för ett bedömande av ett förstatligandes konsekvenser ur driftsynpunkt

och i varje fall erhållas ett fastare underlag för att avgöra i vad mån undersökningarna

härom böra fullföljas.

Riksdagen biföll statsutskottets hemställan.

Den av riksdagen begärda utredningen har verkställts av en kommission

inom järnvägsstyrelsen, vilken avgivit slutligt betänkande i ärendet den 17

februari 1936. Kommissionen har beräknat, att en inkorporering av ett fyrtiotal

angivna, enskilda, normalspåriga järnvägar skulle medföra en minskning

av personalbehovet med omkring 2,000 man och av de årliga driftskostnaderna

med omkring 4.7 miljoner kronor.

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

Vid utverkandet av bemyndigandet att tillkalla 1936 års trafiksakkunniga

anförde chefen för kommunikationsdepartementet bland annat, att ett spörsmål,

som 1932 års trafikutredning funnit ligga utom sitt befogenhetsområde

och därför förbigått, men som berörts i flera av yttrandena över de sakkunnigas

betänkande, vore, huruvida och i vad mån en måttlig höjning av bilskatten,

särskilt för större lastbilar, vore i det av departementschefen berörda

sammanhanget motiverad. Även om detta spörsmål närmast borde

ses i samband med frågor av annan natur än de föreliggande, borde detsamma

dock kunna, i den mån anledning därtill gåves, göras till föremål för

yttrande vid den granskning och bearbetning av trafikutredningens förslag,

som enligt departementschefen funnes böra vidtagas.

I sitt utlåtande över 1932 års trafikutrednings betänkande hava 1936 års

trafiksakkunniga anfört beträffande frågan om automobilskatten, att de sakkunniga

på grund av detta ämnes stora omfattning och räckvidd samt den

begränsade tid, som stått dem till buds, icke funnit möjligt att för närvarande

närmare ingå på detta spörsmål. De sakkunniga ämnade i ett senare

yttrande återkomma till denna fråga.

I anledning av ett flertal motioner har innevarande års riksdag på förslag

av bevillningsutskottet i dess betänkande nr 24 i skrivelse (nr 154) till Kungl.

Majit anhållit, att Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning angående automobilbeskattningen

och därvid beakta vad i betänkandet anförts. I betänkandet

har framhållits, bland annat, att de tyngre motorfordonen, det vill

säga lastautomobilerna och omnibussarna, vilkas lastkapacitet alltjämt syntes

öka, torde åstadkomma större slitning å vägarna samt i varje fall kräva en

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

41

större hållfasthet i vägarnas underlag än de lättare motorfordonen. Det kunde

ifrågasättas, huruvida sålunda förorsakade merkostnader för vägväsendet

täcktes genom den nuvarande beskattningen av de tyngre fordonen. Bevillningsutskottet

funne sig böra förorda, att en utredning komme till stånd

angående skattesatserna de olika slagen av motorfordon emellan samt att

man därvid sökte erhålla bättre avvägning av skattesatserna än enligt nu gällande

bestämmelser.

Utskottet övergår härefter till att behandla huvuddragen av den i propositionen

föreslagna organisationen av automobiltrafiken.

Uppdelning i när- och fjärrtrafik.

Gemensamt för de båda förslagen är, att en förutsättning för en ändamålsenlig

reglering av den yrkesmässiga lastbilstrafiken anses vara en uppdelning

av trafiken i två huvudgrupper, närgodstrafik och fjärrgodstrafik (eller beträffande

linjetrafiken resp. närgodslinje- och fjärrgodslinjetrafik).

Rätt till närgodstrafik skulle enligt trafikutredningens förslag tillkomma

dels nuvarande utövare av stads- eller länstrafik, som anmält sig vilja begagna

nämnda rätt, dels ock de yrkesutövare, som efter det nya systemets införande

erhålla tillstånd till bedrivande av sådan trafik. Innehavare av tillstånd

till närgodstrafik skulle äga att ombesörja godstransporter inom ett i

samband med beviljande av trafiktillstånd fastställt begränsat område — närtrafikområde

— vars gränser icke skulle få i närtrafik överskridas. Beträffande

fastställandet av detta områdes storlek innehöll förslaget ingen annan

bestämmelse, än att storleken icke finge understiga ett linjerätt avstånd av

30 km från stationsorten räknat. En dylik bestämmelse skulle sålunda icke

komma att innebära något hinder för att göra närtrafikområdena så stora,

som det med hänsyn till praktiska erfarenheter under tillämpningen befunnes

vara lämpligt. I motiveringen till förslaget har emellertid trafikutredningen

förklarat sig anse, att närtrafikområdenas storlek inom särskilt tätt

bebyggda trakter med synnerligen god tillgång på järnvägsförbindelser borde

lägst bestämmas till en cirkel med en radie av 30 km från trafikutövarens

stationsort räknat. I övriga delar av södra och mellersta Sverige borde radien

av samma cirkel uppgå till 50—60 km, medgivande en längsta körning av

100—120 lern från trafikområdets ena gräns till den andra; i återstående delar

av landet borde med hänsyn till de större avstånd, som här förekomme,

och en i stort sett något glesare befolkningsfördelning närtrafiken beredas ett

något större normalt trafikområde, och vad särskilt det inre Norrland anginge,

borde storleken av närtrafikområdena kunna avsevärt utsträckas. Storleken

av närtrafikområdena skulle bestämmas av länsstyrelse i det län, varest

stationsorten vore belägen, dock med ledning av allmänna grunder, som

Kungl. Maj:t efter vägtrafikmyndighetens hörande skulle fastställa.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

Prisbildningen skulle inom närgodstrafiken vara fri nedåt, men uppåt begränsas

av maximitaxa. Däremot skulle en fastare prisbildning, än vad nu

vanligen förekommer, stödjas genom att i lämplig omfattning gemensamma

beställningskontor och andra för yrkesutövarna gemensamma anordningar

till trafikens ordnande legaliserades.

1936 års trafiksakkunniga framhålla, att en uppdelning i när- och fjärrtrafik

skulle komma att möjliggöra tillgodoseendet av flera viktiga ändamål.

I första hand åsyftas möjlighet att för fjärrtrafiken föreskriva och upprätthålla

en bestämd taxa, fastställd, liksom järnvägstaxan, av Kungl. Majit, vilket

skulle i denna trafik liksom för trafikmedel, med vilka fjärrtrafiken konkurrerar,

skapa en större fasthet i priserna. Vidare skulle åt fjärrtrafiken

kunna givas en organisation, som för allmänheten garanterar tillgång på

transporter i sådan trafik icke allenast, såsom nu merendels är fallet, huvudsakligen

till orter, som redan tidigare hava goda transportlägenheter, utan

jämväl till andra orter mot skälig taxa. Genom att bygga taxan på en korrekt

självkostnadsberäkning skulle dessutom beredas möjlighet att täcka såväl

en rättvis andel av det allmännas väg- och trafikkostnader som skälig ersättning

åt de i fjärrtrafiken verksamma yrkesutövarna. Vad närtrafiken

angår skulle genom uppdelning möjliggöras att på detta automobilens viktigaste

och mest betydande arbetsfält i vissa avseenden bereda yrkesutövarna

en friare ställning, än vad som skulle vara möjligt, om enhetliga bestämmelser

måste gälla för såväl när- som fjärrtrafik.

1936 års sakkunniga hava i princip anslutit sig till tanken att som norm

för gränsdragningen lägga ett visst av handelsförhållanden m. m. betingat

avstånd från stationsorten. De förorda emellertid, att gränsen för närtrafikområdet

vidgas samt att en dubbel bestämning införes, nämligen så, att en

transport i närgodstrafik karakteriseras därav, att den dels icke överstiger en

viss transportlängd (närtrafikavstånd), dels ock faller inom ett visst, för närtrafikutövaren

anvisat nårtrafikområde. Närtrafikavstånd och närtrafikområde

böra för närtrafikutövare med stationsort inom visst län eller

del av län generellt fastställas av vägtrafikmyndigheten på förslag av

länsstyrelsen samt efter samråd med länsstyrelser i de län, till vilka närtrafikområde

kan komma att sträcka sig. Storleken av närtrafikavståndet förutsättes

därvid komma att tillmätas så, att trafikutövaren städse beredes tillfälle

att utöva närgodstrafik inom det naturliga handels- och omsättningsområde,

i vilket hans stationsort är belägen. För varje fall bör dock icke —

utom i det inre Norrland — närtrafikavstånd eller avstånd från stationsort

till närtrafikområdes gräns överstiga 100 km.

Föredragande departementschefen anför, bland annat:

Nuvarande bestämmelser beträffande yrkesmässig lastbilstrafik innebära

icke någon begränsning i fråga örn det avstånd, på vilket transporter i sådan

trafik må utsträckas. En utövare av stads- eller länstrafik kan därför för

närvarande, i den mån det erfordras för utförande av mottagna beställningar,

utsträcka sin trafik över hela riket. Med bestämdhet torde kunna sägas,

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

43

att en så vidsträckt rörelsefrihet icke varit åsyftad vid tillkomsten av i ämnet

gällande bestämmelser. I förening med splittringen av tillståndsgivningen

på omkring 140 myndigheter, nämligen de 24 länsstyrelserna .jämte

Överståthållarämbetet samt polismyndigheterna i samtliga städer i riket, har

detta förorsakat, atl de tillståndsgivande myndigheterna delvis förlorat det

grepp över möjligheten att inrikta beviljandet av trafiktillstånd på tillgodoseende

av bestämda och konstaterade trafikbehov, vilket annars lagstiftningen

i ämnet ursprungligen torde hava avsett. Därigenom har även försvårats

den anpassning av tillgången på bilar i yrkesmässig trafik, som det ligger

i biltrafikutövarnas men även i trafikanternas intresse att söka upprätthålla.

En uppdelning av biltrafiken i när- och fjärrtrafik kan därför sägas ligga

i allas intresse, och kan — under försättning att gränsen för närtrafiken

dragés så, att en skälig rörelsefrihet bibehålies för närtrafikutövarna — i

varje fall icke anses kränka något för dem vitalt intresse. Vad angår storleken

av de avstånd, som normalt böra avses för närtrafiken, och metoden

för utformning av närtrafikområdena, har jag i princip intet att erinra mot

1936 års förslag. Normerande för detta avstånd bör i första hand vara storleken

av det handels- och transportområde, inom vilket den stationsort, från

vilken trafiken skall utgå, är belägen. Givetvis är begreppet handels- och

transportområde härvid närmast att förstå icke i betydelse av det längsta

avstånd, på vilket en viss specialprodukt för nämnda ort distribueras — detta

område sträcker sig ofta över hela landet eller stora delar därav — utan såsom

det område, på vilket den gemensamma lokala hushållningen i trakten

i form av distribution av vanliga produkter från ett handelscentrum och tillförsel

av matvaror m. m. till samma centrum är grundad. Utformade efter

de principer, som i det föregående angivits, skulle reglerna örn närtrafikområdets

storlek komma att erhålla den lydelse, som framgår av författningsförslaget

§ 25.

Av intresse i detta sammanhang torde vara resultatet av en undersökning

av varutrafiken till och från Stockholm, som under viss del av 1932

utförts av docenten vid handelshögskolan i Stockholm, fil. dr Olof Jonasson.

Vid undersökningen räknades varutransporterna med lastbil under veckan

1—7 juni 1932 samt varutransporterna med järnvägar, båtar eller genom

postpaket under hela maj 1932, varefter, för att få jämförande tal, siffrorna

för biltrafiken multiplicerades med visst tal. Genom undersökningen framgick

tydligt biltrafikens karaktär av i huvudsak närtrafik. Omkring 80 %

av trafiken kom på Stockholms län och 15 % på närmast liggande län intill

ett avstånd av 20 mil från huvudstaden. Det visade sig också, att den varuproduktion,

som rönte det största inflytandet av och därför så gott som helt

och hållet för sin avsättning vöre beroende av Stockholm, i största utsträckning

betjänade sig av bilar vid transporten. Sådana varor voro: frö, växter

m. m. (huvudsakligen blommor, 83 °/o per bil av inrikes tillförseln), rotfrukter

och grönsaker (75 °/o), sill och strömming (69 %), mjölk och grädde

(64 %), hö och halm (50 °/o), levande djur (34 %), kött och fläsk (12 °/o),

smör (29 %) och ost (65 %), jord, sand m. m. (21 °/o), drycker (26 %),

oarbetad sten (49 %), cementarbeten (40 %), oarbetat trä såsom ved (20 %),

rundvirke av lövträ (100 %>) och annat rundvirke (42 %>).

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

Organisationen av närtrafiken.

I motsats till fjärrtrafiken, tills vars bedrivande tillstånd är avsett att lämnas

endast ett begränsat antal för ändamålet bildade, relativt stora företag

(fjärrtrafikutövare), vilka i sin ordning äro hänvisade till att i första

hand anlita de särskilda närtrafikutövarna, är närtrafiken avsedd att bedrivas

på grundval av individuella tillstånd och under frihet för varje närtrafikutövare

att inom gränserna för det givna trafiktillståndet organisera

sin trafik så ändamålsenligt som möjligt. Även på detta område bör emellertid

enligt utredningsmännens och departementschefens mening lagstiftningen

söka bidraga till att det skapas sådana förhållanden, som möjliggöra

en god betjäning av den trafikerande allmänheten och en skälig bärgning

för yrkesutövarna.

Trafikutredningen har i § 31 av sitt förslag upptagit en bestämmelse, att

innehavare av tillstånd till beställningstrafik skall, därest tillståndsbeviljande

myndigheten därom förordnat, vara skyldig att ansluta sig till viss av

nämnda myndighet godkänd förening av utövare av allmän trafik med uppgift

att handhava de gemensamma angelägenheter (exempelvis i fråga om

inrättande och vidmakthållande av gemensamt beställningskontor eller gemensamt

telefonväsen eller om anskaffande och tillhandahållande av reservmateriel

eller om fördelning av inkommande uppdrag å körning eller om

företrädande av trafikutövarna i gemensamma angelägenheter inför myndigheter

och andra), som myndigheten i fråga finner böra tillkomma en

sådan sammanslutning.

1936 års trafiksakkunniga framhålla, att de anse inrättandet av de i trafikutredningens

förslag upptagna lastbilscentralerna (ordercentralerna) av

stor framtida betydelse; dessa böra snarast organiseras i alla trafikcentra

och handelsområden — trafikområden. Dessa centraler komma att underlätta

bilbeståndets effektiva utnyttjande i såväl när- som fjärrtrafik, till

gagn både för bilägare och trafikanter, och bereda myndigheterna ökad möjlighet

att bedöma tillståndsgivningen. Samtidigt vinnes en organisation, som

kan representativt företräda biltrafiken i förhållande till såväl myndigheterna

som alla slag av trafikanter och som efter hand bör kunna auktoritativt

hävda biltrafiken såsom självständig faktor vid sidan av och i god samverkan

med andra trafikmedel. Därmed skapas också bättre förutsättningar

för ökad lojalitet i konkurrensen, skälig ersättning för biltransporterna och

skälig lön till personalen. För de tillståndsgivande myndigheterna är det

påtagligen en stor fördel att genom dessa centraler och den där redovisade

utnyttjningen av fordonen kunna erhålla en god översikt av bilbeståndets tillräcklighet,

till ledning för tillståndsgivningen i fråga om såväl helt nya tillstånd

som de för närvarande betydligt övervägande utbytena av mindre fordon

mot avsevärt större, med eller utan släpvagnar.

De sakkunniga anse det icke blott för det allmänna utan även för alla

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

45

parter vara av intresse, att åtminstone i eller invid alla mera betydande trafikcentra

anslutningen till lastbilcentralerna kan göras obligatorisk vid tillståndsgivningen.

Bilcentralerna synas vara både önskvärda och nödvändiga

led i en ekonomisk trafikorganisation, angelägen ej minst med tanke på

den nuvarande splittringen av trafikbilrättigheterna (1.2 å 1.3 lastbilar per

tillståndsinnehavare). Efter band som en sådan utveckling systematiskt

fullföljes, kunna centralerna distriktsvis direkt och indirekt betjäna även

fjärrtrafiken, varigenom godstransporterna på vägarna synas kunna vederbörligen

tillgodoses.

Föredragande departementschefen har anslutit sig till det av trafikutredningen

framlagda förslaget i denna del. I § 31 i propositionens författningsförslag

ha upptagits stadganden i förevarande ämne.

Organisationen av fjärrtrafiken.

Det av trafikutredningen i 1935 års betänkande framlagda förslaget till

organisation av fjärrtrafiken är byggt på huvudsakligen följande grunder.

Enär fjärrtrafiken i regel utövades i konkurrens med andra trafikföretag,

företrädesvis järnvägarna, vilka för samhället vore av minst samma betydelse

som automobiltrafiken, borde fjärrtrafiken underkastas samma skyldighet

som järnvägarna att verkställa transporter enligt en fast taxa, fastställd

av samma myndighet, som fastställer taxan för järnvägarna, nämligen

Kungl. Maj:t. För att denna taxa skulle kunna upprätthållas, vore det, då

densamma skulle gälla för ett stort antal eljest konkurrerande trafikutövare,

icke nog med att föreskriva taxan till efterrättelse; särskilda organ med

uppgift att övervaka och ansvara för taxans tillämpning måste införas. På

dessa organ —- i trafikutredningens förslag benämnda fjärrtrafikutövare —

skulle samtidigt läggas skyldighet att gentemot allmänheten ansvara för att

automobiler i fjärrtrafik städse funnes att tillgå mot den bestämda

taxan så att fjärrtrafiken icke, med åsidosättande av allmänhetens intressen,

inriktades allenast på de transportuppgifter, som med hänsyn till vederbörande

fjärrlrafikulövares egna intressen vore att föredraga. Fjärrtrafiken borde,

till främjande av ett rationellt utnyttjande av redan meddelade trafiktillstånd,

utföras av befintliga närtrafikutövare, och fjärrtrafikutövare förutsättes

för detta ändamål träffa avtal antingen med erforderligt antal närtrafikutövare

eller, mera sannolikt, med närtrafikutövarnas gemensamma

beställningskon tor (§ 31) eller med en större organisation av när traf ikutövare,

varigenom dessa åtaga sig att mot en bestämd ersättning, på rekvisition

av fjärrtrafikutövaren, ställa automobiler till förfogande för utförande

av fjärrgodstransporter. Allenast därest automobiler icke genom sådant avtal

kunde erhållas, skulle fjärrtrafikutövare äga att, efter särskilt medgivande

av vägtrafikmyndigheten, med egna automobiler ombesörja fjärrtrafiken.

För att så mycket som möjligt garantera, att fjärrtrafikföretagen

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

icke genom inbördes konkurrens tvingades att frångå taxan och för att i övrigt

framskapa en fast organisation av fjärrtrafiken, borde landet enligt utredningens

förslag indelas i under vissa förutsättningar endast två och i varje

fall blott ett fåtal fjärrtrafikområden, och rätten till fjärrtrafik borde lämnas

allenast ett företag inom varje område, vilket företag alltså skulle hava uteslutande

rätt att ombesörja därifrån utgående transporter i fjärrtrafik. Tillstånd

borde lämnas allenast företagare, vilka såsom utövare av järnvägs-,

ångbåts- eller automobiltrafik eller på grund av andra särskilda förhållanden

kunde anses äga erforderliga förutsättningar för organiserande och bedrivande

av fjärrtrafik. Fjärrtrafiken skulle icke vara bunden vid några begränsningar

i fråga om avståndet. Fjärrtrafikutövare skulle tvärtom vara

icke allenast berättigad utan även skyldig att, mot ersättning enligt den

fastställda taxan, ombesörja till fjärrgodstrafik hänförliga, från ort inom

fjärrtrafikområdet utgående transporter såväl inom fjärrtrafikområdet som

utom detsamma (§§ 16 och 30), dock under iakttagande i sistnämnda fall

att gods icke finge inom ett för annan utövare av fjärrgodstrafik fastställt

fjärrtrafikområde upptagas för befordran annat än efter uppdrag av sistnämnde

trafikutövare eller den, som med laga verkan ägde företräda honom

vid meddelande av sådant uppdrag (§ 28).

Beträffande den av trafikutredningen sålunda föreslagna organisationen

av fjärrtrafiken har kritiken i huvudsak anfört, att denna organisation innebure

en monopolisering av fjärrtrafiken och kunde befaras medföra olägenheter

i form av höjda priser och bristande anpassning efter näringslivets

krav. Med hänsyn till att trafikutredningen räknade med att ledningen av

fjärrtrafikföretagen kunde anförtros åt järnvägar eller sjöfart eller organisationer,

vari nämnda äldre trafikmedel ägde ett väsentligt inflytande, har i

kritiken även framhållits, att det kunde befaras, att särskilt järnvägarna

komme att begagna sig av ett eventuellt inflytande på fjärrtrafiken för att

söka tillintetgöra eller åtminstone allvarligt försvåra densamma.

Av 1936 års trafiksakkunniga framhålles i nu ifrågavarande del, att enligt

deras mening väsentliga med trafikutredningens förslag förenade nackdelar

vöre, dels att detsamma vore byggt på förutsättning, att inom stora fjärrtrafikområden

allenast skulle finnas ett fjärrtrafikföretag, dels också att detsamma

icke i tillräcklig grad anvisade utövarna av yrkesmässig automobiltrafik

eller av dem bildade organisationer såsom de, vilka i första hand

borde ifrågakomma såsom fjärrtrafikutövare, utan tvärtom räknade med möjligheten

och måhända syntes vilja befrämja, att även andra organisationer

eller med biltrafiken i viss mån konkurrerande trafikföretag i detta avseende

bleve ledande.

Den organisationsform, som borde främst ifrågakomma, skulle enligt trafiksakkunnigas

förslag bestå däri, att tillstånd till bedrivande eller, rättare sagt,

organiserande av fjärrtrafik företrädesvis lämnades till organisationer av

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

47

trafikutövare, därest de syntes erbjuda tillräckliga garantier för att tillfredsställande

besörja trafiken.

Beträffande fjärrtrafikföretagens uppgift och organisation anföra trafiksakkunniga

i samband härmed:

Den, som antagits till fjärrtrafikutövare, skulle äga och vara skyldig att

inom ett för honom fastställt fjärrtrafikdistrikt (av trafikutredningen benämnt

fjärrtrafikområde) upprätta kontor eller antaga ombud för mottagande

av transportbeställningar ävensom till vederbörande närtrafikutövare förmedla

de inkomna beställningarna.

Fjärrtrafikdistrikts omfattning bör angivas i samband med tillståndet. För

tillgodoseende av även landsbygdens behov av fjärrtrafiktransporter bör ett

fjärrtrafikdistrikt icke omfatta allenast en enstaka stad eller annat område,

som från fjärrtrafikföretagets ståndpunkt är mest begärligt, utan detsamma

bör utgöra en sammanhängande bygd; lämpligen torde fjärr trafikdistriktets

storlek i regel icke böra understiga ett län. Kontrollen bör förenklas så

mycket som möjligt. Ett industriföretag på landsbygden bör exempelvis

kunna betros med att utställa erforderliga frakthandlingar, om det förbinder

sig att omedelbart insända kopior därav till fjärrtrafikföretaget. Ej heller

bör hinder möta, att närtrafikutövare själv mottager beställning å en transport

i fjärrtrafik och sedan efter anmälan till vederbörande fjärrtrafikutövares

beställningskontor erhåller dess uppdrag att ombesörja transporten. Därest

det icke finnes anledning att ifrågasätta annat än ett iojalt förfarande

från såväl trafikkundens som närtrafikutövarens sida, bör beställningskontoret

i dylikt fall icke vägra närtrafikutövaren ett sådant uppdrag. I enlighet

härmed bör även den enskilde fjärrtrafikutövaren kunna upparbeta en

egen kundkrets även i fjärrgodstrafik samt själv skörda fördel därav utan

annat förbehåll än att han hos fjärrtrafikföretaget registrerar sina beställningar

samt hos detta underkastar sig den kontroll, som kan befinnas nödvändig

för att övervaka, att transporterna ske enligt fastställd taxa och med

tillämpning av övriga för fjärrtrafiken gällande bestämmelser. Huvudsaken

är därvid, att taxan efterföljes, utan att i övrigt några hinder läggas för att

fjärrtrafiken bedrives på det sätt, som bäst tillgodoser allmänhetens och

trafikutövarnas intressen.

För från fjärrtrafikdistriktet utgående transporter i fjärrtrafik bör någon

viss avståndsbegränsning icke föreskrivas, utan bör även i detta fall gälla

den i § 28 intagna föreskriften, att dylika transporter må utsträckas till orter,

belägna såväl inom som utom distriktet. För att icke genom returtransporter

anledningar till illojal konkurrens skola skapas, bör likaledes gälla den i samma

§ uttryckta principen, att gods icke må inom ett för annan utövare av

fjärrgodstrafik fastställt fjärrtrafikdistrikt upptagas för befordran annat än

efter överenskommelse med sistnämnda trafikutövare eller den, som med laga

verkan äger företräda honom.

Föredragande departementschefen anför, bland annat:

Fjärrtrafikföretagens uppgift förutsättes såväl av 1932 års trafikutredning

som av 1936 års trafiksakkunniga huvudsakligen bliva att administrera, övervaka

och kontrollera det företrädesvis genom närtrafikutövare utförda transportarbetet

i fjärrtrafik under ansvar dels gentemot allmänheten för ali

transporter i fjärrtrafik liro att tillgå mot bestämd taxa, dels ock i förhållande

till det allmänna för att vid verkställande av fjärrgodstransporter taxan

och övriga för denna trafik gällande bestämmelser lända till efterrättelse.

Från denna utgångspunkt måste de framkomna förslagen till organisation

av fjärrtrafiken liksom också kritiken däremot bedömas. Båda kommitté
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

erna hava tydligen velat uppbygga denna organisation med tanke på att

fjärrtrafikföretagen skola sättas i stånd att så effektivt som möjligt fylla

den uppgift, man avsett att anförtro åt dem. Trafikutredningen har ansett

detta säkrast kunna ske genom att allenast ett fjärrtrafikföretag upprättas

inom varje fjärrtrafikdistrikt. Man har mot detta förslag riktat den invändningen,

att dess förverkligande skulle komma att medföra en monopolisering

av fjärrtrafiken. De olägenheter och risker, som man vanligen befarar

av ett affärsmonopol, synas emellertid icke kunna sägas vara för handen

under en sådan organisationsform, varom nu är fråga. Fjärrtrafikföretagen

skulle nämligen icke äga någon rätt att själva ensidigt avgöra, huruvida

och i vilken omfattning de ville mottaga transporter i fjärrtrafik. De skulle

tvärtom hava att ställa sig trafikanternas önskemål i detta avseende till

efterrättelse på grund av dem åliggande skyldighet att mot ersättning enligt

den fasta taxan ombesörja alla från fjärrtrafikområdet utgående transporter

i fj ärr godstrafik liksom att över huvud ansvara för tillgång på erforderligt

antal för sådan trafik lämpliga lastautomobiler jämte förare inom

fjärrtrafikområdet. Ej heller skulle fjärrtrafikföretagen kunna ensidigt bestämma

fraktprisen, eftersom betalningen för av dem verkställda transporter

skulle utgå allenast i enlighet med den av Kungl. Majit fastställda taxan,

före vars fastställande representanter för näringslivet torde få antagas komma

att, liksom vad fallet är beträffande järnvägstaxan, lämnas tillfälle att

yttra sig.

Ett utmärkande drag för fjärrtrafiken med lastautomobiler är, att den

företrädesvis bedrives icke i sådana trakter eller på sådana förbindelser, där

andra trafikmedel saknas eller äro bristfälligt utvecklade och där den alltså

genom att komplettera det befintliga trafiksystemet fyller en lucka i samhällets

utrustning av trafikmedel, utan tvärtom på sådana sträckor, där en

av andra trafikmedel redan upparbetad stark trafik finnes, av vilken den kan

utvälja de fördelaktigaste transporterna. Detta har åter lett till, att automobiltransporter

äro jämförelsevis billiga i de förbindelser, där riklig tillgång

på gods och transportlägenheter finnes, under det att däremot automobiltransporter

till orter, som äro dåligt utrustade med andra kommunikationsmedel,

betinga ett vida högre pris.

Detta skulle kunna utjämnas till mera likformiga och ur allmänhetens

synpunkt sett mera rättvisa förhållanden, om ett fjärrtrafikföretag, såsom ersättning

för rätten att till fastställt taxepris utföra transporter å gynnsamma

transportsträckor, ålades skyldighet att till motsvarande pris tillhandahålla

automobiler även i sådana fall, då transporter, från företagets synpunkt sett,

icke äro lönande, eller med andra ord genom en effektiv körskyldighet. Visserligen

finnes även i gällande författning körskyldighet stadgad för den enskilde

trafikutövaren, men då det är praktiskt taget omöjligt att göra densamma

gällande, för den händelse trafikutövaren förklarar sig upptagen eller av

annan orsak förhindrad att utföra en beställd körning, har föreskriften örn

körskyldighet kommit att sakna praktisk betydelse. Effektivt kan ett dylikt

stadgande bliva allenast, om körskyldigheten lägges på ett relativt stort företag,

som i princip är oförhindrat att, mot överenskommen ersättning, begagna

sig av samtliga i yrkesmässig trafik använda lastbilar inom fjärrtrafikdistriktet

och som därför icke kan, liksom den enskilde företagaren, undandraga sig

dess fullgörande.

Jag är med 1936 års trafiksakkunniga ense därom att organisationen av

fjärrtrafiken icke ovillkorligen bör bindas till förutsättningen att allenast ett

fjärrtrafikföretag skall få finnas inom varje fjärrtrafikdistrikt. Beträffande

frågan åt vem tillstånd såsom fjärrtrafikutövare bör meddelas, föreligger

mellan de båda kommittéförslagen en väsentlig skillnad. Trafiksakkunnigas

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54,

49

förslag innehåller en uttrycklig bestämmelse örn att företräde till erhållande

av tillstånd till bedrivande av fjärrtrafik bör, under i övrigt lika förhållanden,

lämnas organisation av närtrafikutövare. Mot vad trafiksakkunniga i denna

del föreslagit är från min sida intet att erinra. Ej heller har jag eljest funnit

anledning till ändring i sak av ifrågavarande del av de sakkunnigas förslag.

Tillståndsgivande myndigheter.

Enligt det av trafikutredningen framlagda förslaget skulle tillståndsgivningen

för fjärrgods- och fjärrgodslinjetrafik centraliseras till vägtrafikmyndigheten

samt prövningen av tillstånd till övriga slag av yrkesmässig

trafik överflyttas till länsstyrelserna, dock med undantag för beställningstrafik

(utom fjärrgodstrafik) i våra största städer. Såsom förutsättning för

att beviljandet av tillstånd till närgodstrafik eller beställningstrafik för personbefordran

må tillkomma polismyndighet i stad ansåg trafikutredningen

lämpligen böra stadgas, att stadens invånarantal uppginge till minst 50,000.

Utredningen erinrade i samband därmed, att samma invånarantal även ur

annan synpunkt utgjorde grund för avskiljande av stad från länet i övrigt,

i det att enligt landstingslagen stad, som uppnått nämnda folkmängd, ägde

utträda ur landsting.

1936 års trafiksakkunniga uttala i denna del, att den av trafikutredningen

föreslagna centraliseringen av tillståndsgivningen enligt deras mening måste

betecknas såsom ändamålsenlig och ägnad att befrämja översikt och planmässighet

i fråga om meddelandet av trafiktillstånd. Till grund för det av

trafikutredningen förordade undantaget beträffande städer med invånarantal

av minst 50,000 hade åberopats lämplighetsskäl och huvudsakligen det förhållande,

att överflyttandet av tillståndsgivningen för nämnda städer till

länsstyrelserna skulle komma att innebära en alltför stor ökning av dessas

arbetsbörda. Sakkunnigas majoritet hemställer, att nämnda undantag måtte

utgå, eller, därest det anses böra i begränsad omfattning bibehållas, förklaras

gälla allenast beträffande beställningstrafik för personbefordran med stationsort

i stad, om vars undantagande Konungen förordnat. I samband härmed

förorda de sakkunniga, att även frågor om tillstånd till sådan linjetrafik,

som är avsedd att sträcka sig över mer än två län, handläggas hos vägtrafikmyndigheten

till undvikande av de svårigheter, som äro förenade med gemensam

handläggning av tre eller flera länsstyrelser.

Mot vad de sakkunnigas majoritet i denna del föreslagit har en utförlig

reservation anförts av två ledamöter. Reservanterna anse, att de av majoriteten

föreslagna författningsändringarna icke äro tillräckliga. Enda möjligheten

att inom överskådlig tid nå en tillfredsställande jämvikt mellan tillgång

på trafiklastbilar och efterfrågan av dessas tjänster anse reservanterna vara

att till vägtrafikmyndigheten förlägga hela tillståndsgivningen beträffande

trafik för godsbefordran. Även anse de, att linjetrafikföretagen för personbefordran

(omnibustrafik) numera äro företag av sådan betydelse, att tillståndsgivningen

därtill, i den mån fråga icke är örn utpräglade förortslinjer

om högst 20 km, bör ankomma på vägtrafikmyndigheten.

Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 54.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

Föredragande departementschefen anför:

Behovet av en centralisering av tillståndsgivningen har understrukits av

så gott som alla myndigheter, vilka yttrat sig beträffande denna del av trafikutredningens

förslag. Den meningsskiljaktighet, som därefter gjort sig gällande

genom de förslag, vilka framlagts dels av trafiksakkunnigas majoritet,

dels ock av reservanter bland nämnda sakkunniga, beror därpå, att dessa

velat driva centraliseringen längre än vad trafikutredningen förordat.

Mellan de olika mot varandra stående intressena i denna fråga är enligt min

mening trafikutredningens förslag en lämplig avvägning.

Att, på sätt reservanterna föreslagit, förlägga tillståndsgivningen i fråga om

all trafik för godsbefordran till vägtrafikmyndigheten skulle säkerligen till

denna myndighet överföra en så stor arbetsbörda, att jag icke åtminstone

för närvarande kan förorda en dylik lösning. Vad åter angår det av trafiksakkunnigas

majoritet förordade förslaget, att till länsstyrelserna måtte

centraliseras även frågor om tillstånd till beställningstrafik med stationsort

i stad, vars invånarantal uppgår till minst 50,000, är jag med majoriteten

ense örn att ur principiell synpunkt en dylik bestämmelse är att förorda.

Praktiska förhållanden — framför allt svårigheten för länsstyrelserna att

utan personalförstärkning kunna mottaga en så omfattande arbetsbörda —

tala dock enligt min mening för att åtminstone tills vidare icke driva centraliseringen

längre än vad trafikutredningen förordat.

Även mot det av trafiksakkunniga framlagda förslaget att till vägtrafikmyndigheten

överflytta frågor om tillstånd till sådan linjetrafik, som är avsedd

att sträcka sig över mer än två län, resa sig enligt min mening praktiska

betänkligheter. Trafiksakkunnigas förslag synes i denna del medföra

konsekvenser, som icke utan ytterligare utredning kunna tillräckligt överskådas,

och jag anser mig därför icke kunna biträda detsamma.

Yägtrafikmyndighet.

1932 års trafikutredning anför, att liksom en centralisering av tillståndsgivningen

beträffande närtrafiken borde ske genom överflyttandet av densamma

till länsstyrelserna, beviljandet av tillstånd till fjärrtrafik borde sammanföras

till en enhetlig central myndighet. Först under denna förutsättning

kunde nämligen fjärrtrafiken planmässigt utvecklas och erforderlig

kontroll över densamma upprätthållas. Trafikutredningen föreslår därför

inrättandet av en dylik central myndighet, benämnd vägtrafikmyndigheten.

På denna myndighet skulle ankomma att dels verka för den

yrkesmässiga automobiltrafikens ändamålsenliga ordnande och främja en

sund utveckling därav, dels ock handhava ärenden angående särskilt fjärrgodstrafiken

och fjärrgodslinjetrafiken samt i sistnämnda hänseenden meddela

tillstånd till dylik trafik. Härtill skulle komma vissa ytterligare uppgifter,

såsom förande av centralregister över samtliga i yrkesmässig trafik använda

automobiler i riket, upprättande av förslag till taxor för fjärrtrafiken,

vilka skulle fastställas av Kungl. Maj:t, ävensom till allmänna grunder för

taxor för annan automobiltrafik, meddelande av bestämmelser örn driftsstatistik

m. m.

I fråga örn vägtrafikmyndighetens organisatoriska ställning i statsförvaltningen

har trafikutredningen föreslagit, att vägtrafikmyndigheten borde ingå

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

51

i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och organiseras som en särskild byrå med

en byråchef som chef. Kostnaderna, vilka syntes böra bestridas av automobilskattemedel,

beräknades uppgå till sammanlagt 150,000 kronor årligen

jämte dyrorts- och dyrtidstillägg samt utgifter för resor och expenser.

1936 års trafiksakkunniga ha kommit till den slutsatsen, att vägtrafikmyndigheten

bör utgöra en av Kungl. Maj :t utsedd nämnd med tillhörande, å vägnell

vattenbyggnadsstyrelsens stat upptagen förvaltningspersonal. Nämnden

skulle bestå av en ordförande, vartill torde böra utses en högt kvalificerad

ämbetsman, samt högst fyra ledamöter, representerande sakkunskap och erfarenhet

i trafikekonomiska frågor med hänsyn till såväl trafikanternas, särskilt

näringslivets, som automobiltrafikens, järnvägarnas och sjöfartens intressen.

Arvode syntes böra beräknas för ordförande till 6,000 kronor och

för ledamot till 4,000 kronor eller tillhopa 22,000 kronor. För förvaltningspersonal

torde böra beräknas, för personalen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

52,000 kronor samt för erforderlig extra arbetskraft hos länsstyrelserna,

med hänsyn till att under första året huvudsakligen komme att upprättas

förslag till erforderliga tillämpningsbestämmelser och taxor m. m., 30,000

kronor. Sammanlagt skulle kostnaderna för vägtrafikmyndigheten under

första verksamhetsåret bliva 104,000 kronor förutom dyrorts- och dyrtidstillägg

samt utgifter för resor och expenser. Då vägtrafikmyndigheten tillkomme

enbart för reglerande av de problem, som föranleddes av den yrkesmässiga

automobiltrafiken, syntes utgifterna för dess verksamhet skäligen

kunna bestridas med automobilskattemedel.

Föredragande departementschefen anför bland annat:

Därest den i många avseenden ingripande nyordning inom den yrkesmässiga

automobiltrafiken, som mina förslag innebära, kommer till genomförande,

lärer med inrättandet av ett centralt statsorgan icke längre utan avsevärd

olägenhet kunna anstå. Jag anser mig därför böra förorda, att för ändamålet

inrättas en central statlig myndighet, vilken lämpligen torde böra benämnas

vägtrafikmyndigheten.

Den frågan uppställer sig då, på vilket sätt detta centrala organ lämpligen

bör organisatoriskt inpassas i statsförvaltningen. Den mest ändamålsenliga

organisationen synes, då i varje fall åtminstone för närvarande en så stor

administrativ apparat som ett särskilt ämbetsverk icke lärer böra ifrågakomma,

vara att inrätta en särskild nämnd. Därest denna nämnd erhåller sammansättning

och arbetsbiträde i huvudsaklig överensstämmelse med vad 1936

års trafiksakkunniga föreslagit, torde, så vitt nu kan bedömas, grundad anledning

föreligga alt antaga, att den blivande vägtrafikmyndighetens viktiga

verksamhet kommer att fullgöras på bästa möjliga sätt ur synpunkten av

såväl effektivitet som erforderlig auktoritet. Jag finner mig därför böra

tillstyrka, att vägtrafikmyndigheten tills vidare på nyss angivna sätt organiseras

såsom en dylik nämnd.

I proposition nr 162 till innevarande riksdag har Kungl. Majit föreslagit

riksdagen medgiva, att av de automobilskattemedel, som inflyta under budgetåret

1936/1937, må användas erforderligt belopp, dock högst 75,000 kro
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

TJtskottet.

nor, för bestridande under nämnda budgetår av kostnaderna för vägtrafikmyndighetens

verksamhet.

Automobilismens genombrott har medfört omfattande förändringar inom

näringslivet. Såväl tillverknings- som avsättningsproblemen ha härigenom

kommit i ett delvis nytt läge. Tillgången till snabba och överallt framkomliga

transportmedel har i betydelsefulla hänseenden förändrat förut tillämpade

regler för förläggning av industriell verksamhet och otvivelaktigt befordrat

näringslivets utveckling.

Teknikens fortsatta framsteg komma med all sannolikhet att ytterligare

höja bilarnas användbarhet. Det måste anses vara ett samhällsintresse, att

ett effektivt utnyttjande av den tekniska utvecklingen icke genom statliga

åtgärder omöjliggöres eller väsentligt försvåras. Vad som i samhällets intresse

synes önskvärt är en ökad och ej en minskad rörlighet i varudistributionen.

Särskilt under en lågkonjunktur är näringslivet i hög grad beroende av

tillgången på billiga och smidiga transporter. Såsom generalpoststyrelsen

framhållit i sitt yttrande över trafikutredningens förslag till förordning angående

allmän automobiltrafik torde det knappast råda något tvivel om att

den av motortrafiken föranledda förbättringen av vårt lands kommunikationer

varit en bidragande orsak till att den senaste ekonomiska krisens

verkningar relativt hastigt övervunnits.

Då 1932 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit anhöll om en allsidig utredning

av frågan örn åtgärder för ernående av en ur olika synpunkter sund

reglering av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar och sjöfart, befann sig

landets järnvägsväsen i en allvarlig ekonomisk kris, som man var benägen

att i främsta rummet tillskriva konkurrensen från motortrafikens sida. Det

har emellertid visat sig, att med det förbättrade allmänna konjunkturläget

följt en stegring även av järnvägarnas trafik och inkomster, trots att motortrafiken

samtidigt starkt utvecklats. För åren 1934 och 1935 lämnade sålunda

såväl statens järnvägar som privatbanorna, de senare betraktade som

enhet, ett ej oansenligt driftsöverskott. Den jämförelsevis hastiga återhämtningen

efter krisen, som avspeglar sig i järnvägarnas driftsresultat för nämnda

år, synes, såsom bland andra generalpoststyrelsen framhållit, giva anledning

till antagande, att farhågorna för att automobiltrafiken skulle äventyra

järnvägarnas existens, åtminstone i fråga om de viktigare bland dem,

varit betydligt överdrivna.

Utskottet övergår härefter till en granskning av vissa principer för den föreslagna

regleringen.

I propositionen bibehålies den uppdelning av den yrkesmässiga godstrafiken

i närtrafik och fjärrtrafik med väsentligt skilda villkor, vilken, såsom

framgår av utskottets redogörelse, utgjorde en av kärnpunkterna i trafikutredningens

förslag och i något förändrad form upptogs av 1936 års sakkunniga.

Mot en sådan klyvning av transporter på olika avstånd ha mycket

starka invändningar gjorts i ett flertal utlåtanden över trafikutredningens för
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

53

slag. Enligt § 25 i Kungl. Maj:ts förslag skall närtrafikområde i regel utgöra

det handels- och transportområde, till vilket stationsorten närmast är att hänföra.

Närtrafikavstånd eller avstånd från stationsort till närtrafiksområdes

gräns må utom i vissa delar av Norrland icke överstiga 10 mil. Utskottet vill

till en början erinra, att de på en plats eller inom ett visst område befintliga

industri-, hantverks- eller handelsföretagen i stort sett torde ha väsentligt

skiftande handelsområden, varför några enhetliga handelsområden

endast i ringa utsträckning torde finnas. Utskottet vill vidare fästa uppmärksamheten

på att några minimimått för närtrafikområden och närtrafikavstånd

ej angivas i förslaget, vilket måste väcka betänkligheter. Därest

en lagstiftning i enlighet med propositionens förslag komme till stånd, skulle,

på grund av närtrafikområdenas snäva begränsning, som fjärrtrafik i betydande

utsträckning betecknas och behandlas en mängd transporter, vilka

äro av tämligen lokal karaktär. Härigenom skapas i själva verket två former

av fjärrtrafik, nämligen dels de egentliga långfärderna, för vilka för närvarande

särskilt kraftiga vagnar huvudsakligen komma till användning, dels

sådan mera lokalt betonad trafik, i vilken med fördel torde kunna användas

samma vagnar som i närtrafik. Någon tillfredsställande utredning angående

trafikvolymen i närtrafik och i fjärrtrafik föreligger ej, varför följderna

av den ifrågasatta regleringen redan av detta skäl synas svåra att överblicka.

Enligt utskottets mening torde det med hänsyn till förslagets syfte att reglera

konkurrensförhållandet mellan järnvägstrafik och yrkesmässig automobiltrafik

finnas anledning befara, att vid bestämmandet av taxorna för

fjärrtrafiken större hänsyn kommer att tagas till motsvarande järnvägstaxor

än till lastbilstrafikens självkostnader. En sådan taxesättning komme sannolikt

att försvåra automobilens fortsatta utveckling som ett självständigt

transportmedel med säregna företräden och medföra ökade bördor för allmänheten

och näringslivet.

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida den föreslagna regleringen av den

yrkesmässiga trafiken verkligen är ägnad att i avsedd omfattning befordra

den åsyftade utjämningen i konkurrensen mellan järnväg och automobil.

Den sannolika utvecklingen torde bliva, att en mycket betydande del av den

trafikavledning från den yrkesmässiga lastbilstrafiken, som vore att förvänta,

icke komme järnvägarna till godo utan övertoges av bilar, vilka ägas

av trafikanterna. En skärpt lagstiftning om den yrkesmässiga biltrafiken

måste följas av en ansvällning av den enskilda bilparken. Utskottet vill erinra,

att redan för närvarande omkring 60 procent av lastbilsbeståndet står

utanför den yrkesmässiga trafiken. Den utveckling, som sålunda kan väntas

följa av den föreslagna regleringen, skulle i olika hänseenden medföra

mindre önskvärda konsekvenser. Det har från olika håll uttalats, att samhällets

samlade trafikapparat är för vidlyftig i förhållande till sina arbetsuppgifter

och att därför en sund samhällsekonomi fordrar en minskning av

denna apparat. Detta missförhållande skulle sannolikt ökas i stället för

minskas, örn transportuppgifter, vilka för närvarande ombesörjas av den

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

yrkesmässiga automobiltrafiken, övertoges av trafikanternas egna lastbilar,

vilka som regel icke utnyttjas i samma grad som lastbilar i yrkesmässig

trafik.

Följderna på arbetsmarknaden av den föreslagna trafikregleringens genomförande

torde vara svåra att överblicka. Den yrkesmässiga trafiken bereder

direkt eller indirekt ett synnerligen stort antal arbetstillfällen. Departementschefen

har gjort gällande, att föreliggande förslag bland annat åsyftar

att förbättra det ekonomiska läget för dem, som sysselsättas inom den yrkesmässiga

trafiken. Då åtskilliga av dessa säkerligen leva under besvärande

ekonomiska förhållanden, skulle enligt utskottets mening en förbättring av de

ekonomiska villkoren för ifrågavarande yrkesgrupper vara önskvärd. Det

torde emellertid kunna dragas i tvivelsmål, att en sådan utveckling skulle

främjas av den ifrågasatta regleringen, vilken torde komma att nedsätta den

yrkesmässiga trafikens konkurrenskraft samt därigenom synnerligen menligt

inverka på uppdragsfrekvensen. En minskad sysselsättning inom den yrkesmässiga

trafiken och närstående yrkesgrenar skulle vara att befara. Den

ökning av den enskilda lastbilstrafiken på den yrkesmässiga trafikens bekostnad,

som vore att emotse, torde vidare föra med sig, att självständiga

företagare förvisas från marknaden för att i viss utsträckning ersättas med

anställda. Detta måste ur social synpunkt anses föga lyckligt.

Bland den yrkesmässiga trafikens utövare hysas starka farhågor beträffande

följderna av den ifrågasatta lagstiftningen. Såsom ett uttryck härför

kan nämnas, att Lastbilsägareförbundet av Sveriges Trafikbilägares Riksförbund

samt Sveriges Lasttrafikbilägares Riksförbund i skrivelse den

6 mars 1936 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet

anhållit, att förslag rörande den yrkesmässiga trafiken icke

måtte framläggas för innevarande riksdag. Nämnda båda riksförbund

och ett flertal andra sammanslutningar av utövare av yrkesmässig automobiltrafik

hava i inlagor till utskottet med skärpa framhållit, att det föreliggande

förslaget icke är av beskaffenhet att böra läggas till grund för lagstiftning

i ämnet.

Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande över det av 1932 års trafikutredning

framlagda förslaget angående den yrkesmässiga automobiltrafiken avstyrkt

detsamma samt hemställt, att Kungl. Majit måtte vid den av styrelsen som

erforderlig ansedd vidare utredningen rörande regleringen av förhållandet

mellan sjöfart, biltrafik och järnvägar upptaga till undersökning inneborden

av och möjligheterna för en såsom en för regleringen grundläggande åtgärd

företagen allmän sänkning av statens järnvägars taxor. Enligt styrelsen

skulle genom en sådan taxesänkning, som beträffande den yrkesmässiga

automobiltrafiken bör paras med en omsorgsfull och för likformig utövning

starkt centraliserad behovsprövning vid tillståndsgivning, transportekonomien

förbättras å båda sidorna. Enligt järnvägsstyrelsens mening skulle

den närmaste följden av genomförandet av trafikutredningens förslag kunna

bliva ett oberäkneligt uppskov med åtgärder, vilka på samma gång skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

55

hava mera omfattande verkningar och erbjuda mindre vanskligheter. Styrelsen

anser det otvivelaktigt, att en lämplig kombination av åtgärder fallande

inom järnvägstaxans, motorfordonsförordningens och jämväl automobilbeskattningens

områden skulle lämna största möjlighet att inom rimlig tid åvägabringa

en samhällsekonomiskt tillfredsställande trafikfördelning.

Utskottet vill vidare erinra om att 1932 års trafikutredning i sin den 29

februari 1936 avgivna utredning rörande förhållandet mellan land- och sjötrafikmedel

hemställt, att Kungl. Maj:t i syfte att åvägabringa en sund reglering

av förhållandet mellan olika för allmän trafik upplåtna kommunikationsmedel,

utöver i 1935 års betänkande avhandlade åtgärder för reglering av

den yrkesmässiga lastbilstrafiken, måtte vidtaga erforderliga åtgärder för

dels sådan skyndsam revidering av statens järnvägars godstaxa, som med

hänsyn ej mindre till näringslivets behov än även till statsfinansiella och

järnvägsekonomiska synpunkter numera kan visa sig önskvärd och möjlig,

under beaktande jämväl av beräkningsbar lastbilskonkurrens samt av statsbanetaxans

i mångt och mycket normerande betydelse för taxor och fraktavgifter

vid landets övriga kommunikationsföretag och härav härflytande betydelse

för upprätthållandet av ett välordnat och allsidigt kommunikationssystem,

dels ock inrättande av ett allmänt kommunikationsråd med uppgifter

och sammansättning enligt av trafikutredningen angivna riktlinjer.

Vad järnvägsstyrelsen och trafikutredningen sålunda uttalat och hemställt

synes utskottet vara förtjänt av uppmärksamhet.

Det förefaller utskottet angeläget, att, innan man eventuellt går att vidtaga

en mera genomgripande reglering av den yrkesmässiga automobiltrafiken, en

ingående prövning sker, om icke åsyftat resultat kan vinnas genom en lösning

i nära anslutning till det förslag, järnvägsstyrelsen framlagt. Enligt utskottets

mening tala starka skäl för att åtgärder vidtagas i syfte att söka rationalisera

landets splittrade järnvägsväsen och därigenom skänka järnvägarna

ökad konkurrenskraft. Efter en allmän taxerevision och eventuella andra

åtgärder inom järnvägsväsendet torde den yrkesmässiga automobiltrafiken

utan otillbörligt men för järnvägarna kunna lämnas större rörelsefrihet än vad

Kungl. Majit i förevarande proposition ansett möjligt.

Vid den kritik, som utskottet riktat mot Kungl. Maj :ts förslag, har utskottet

givetvis ingalunda förbisett, att den yrkesmässiga automobiltrafiken kräver

reglerande åtgärder. Utskottet ser i ett klokt handhavande av tillståndsgivningen

ett av de främsta medlen för att nå sunda förhållanden på transportmarknaden.

Enligt utskottets mening bör en verklig behovsprövning

äga rum i varje särskilt fall och tillstånd icke lämnas till yrkesmässig trafik

i andra fall eller för längre tid än som kan anses sakligt motiverat. En viss

centralisering av tillståndsgivningen synes med hänsyn lill vikten av enhetlighet

vara önskvärd. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida man i sådant

hänseende bör gå längre än lill att låta länsstyrelserna samt möjligen i

fråga örn städer med minst 50,000 invånare polismyndigheterna bliva tillståndsgivande

myndigheter.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

Enligt utskottets mening är frågan, huruvida de tyngre lastbilarna för närvarande

erlägga en skatt, som med hänsyn till vägpåfrestning kan anses skälig,

även i förevarande sammanhang förtjänt av stor uppmärksamhet. Såsom

framgår av utskottets ovan lämnade redogörelse har innevarande års riksdag

på förslag av bevillningsutskottet (betänkande nr 24) i skrivelse (nr 154)

till Kungl. Majit hemställt, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning

angående automobilbeskattningen och därvid beakta vad i betänkandet anförts.

I betänkandet har framhållits, bland annat, att de tyngre motorfordonen,

vilkas lastkapacitet alltjämt synes öka, torde åstadkomma större

slitning å vägarna samt i varje fall kräva en större hållfasthet i vägarnas

underlag än de lättare motorfordonen. Enligt bevillningsutskottets mening

kan det ifrågasättas, huruvida sålunda orsakade merkostnader för vägväsendet

täckas genom den nuvarande beskattningen av de tyngre fordonen. Det

torde sålunda finnas anledning antaga, att vid den utredning rörande automobilbeskattning,

som kan förväntas, spörsmålet om ökad beskattning av tyngre

lastbilar göres till föremål för övervägande.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet ej kunnat finna Kungl. Maj :ts

förslag utgöra en lycklig utgångspunkt för en lösning av de föreliggande trafikproblemen,

som kan tillgodose allmänhetens bästa och på ett rättvist sätt

avväga de olika trafikmedlens inbördes intressen. Med denna allmänna uppfattning

har utskottet ansett en på detaljer ingående kritik vara överflödig.

Utskottet vill föreslå riksdagen att uttala, att Kungl. Majits ifrågavarande

förslag icke bör läggas till grund för lagstiftning i ämnet samt att förevarande

spörsmål böra göras till föremål för fortsatt beredning i det sammanhang och

i anslutning till de synpunkter, utskottet ovan angivit.

I motionen lii 707, vari yrkas avstyrkande av propositionen, har hemställts,

att riksdagen i sitt yttrande till Kungl. Majit måtte uttala, att nytt förslag i

ämnet bör framläggas till riksdagens antagande i enlighet med § 87 regeringsformen.

Enligt utskottets mening innehåller det av Kungl. Majit framlagda

förslaget bestämmelser av sådan betydelse för transportmarknaden och därmed

för hela näringslivet, att riksdagen, om den skulle anse den ifrågasatta lagstiftningen

böra komma till stånd, icke borde inskränka sig att avgiva yttrande

över dessa bestämmelser utan borde för sin del fatta beslut rörande desamma.

Utskottet vill föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

därest ett nytt förslag rörande den yrkesmässiga trafiken kommer att innehålla

bestämmelser, innefattande mera betydande ingrepp i näringsfriheten,

en sådan lagstiftning måtte framläggas för riksdagens beslut jämlikt § 87

regeringsformen. Utskottet tänker därvid, bland annat, på bestämmelser om

vissa förutsättningar för trafiktillstånds beviljande, trafiktillstånds giltighetstid

samt med trafiktillstånd förenade rättigheter och skyldigheter. Utskottet

vill i detta sammmanhang erinra, att riksdagens medverkan jämlikt

§ 87 regeringsformen ansetts erforderlig vid mera betydande inskränkningar

i näringsfriheten.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

57

Ifrågasatt undantag från gällande bestämmelser örn yrkesmässig trafik.

I de ovan omförmälda likalydande motionerna I: 290 av herr Löfvander

m. fl. och II: 581 av herr Nilsson i Steneberg m. fl. hemställes, att riksdagen

måtte besluta i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om sådan ändring i gällande

motorfordonsförordning, att för transporter av mjölk till mejeri och

konsumtionsort samt slaktdjur och slakteriprodukter ej skall erfordras särskilt

tillstånd. Motionärerna hava tillika hemställt, att utskottet måtte utarbeta

förslag till erforderliga författningsändringar.

I motionerna anföres, bland annat;

Frågan angående ordnandet av transporterna av jordbruksprodukter, särskilt

av mjölk och slaktdjur, har på senare tid aktualiserats; beträffande

mjölktransporterna dels därför, att de skärpta kvalitetskraven göra det nödvändigt

att så kort tid som möjligt förflyter från mjölkningen i ladugården

till dess mjölken tages örn hand vid mejeriet och konsumtionsorten, för att

inte mjölkens kvalitet och därmed produkterna av densamma skola undergå

försämring, dels ock därför att man å många orter i vårt land företagit centraliseringar

av mejeriföretagen på så sätt att flera småmejerier sammanslagits

till ett större. På grund av de längre avstånden mjölken härigenom

kommer att transporteras har det blivit nödvändigt att i stor utsträckning

övergå från hästfordonstransport till automobiltransport. Ungefär samma

förhållande gör sig gällande beträffande transporterna av slaktdjur. Genom

att slaktdjurshandeln i största utsträckning numera omhändertagits av slakteriföreningarna

i landet bli transporterna av slaktdjur både flera och längre,

än då slakten skedde i hemorten. Det har i vissa län yppat sig svårigheter

att erhålla tillstånd för ovan berörda transporter. Många ansökningar om

trafiktillstånd av detta slag ha av länsstyrelserna avslagits med motiveringar,

som ur praktisk synpunkt ej kunna godtagas. Det synes oss därför synnerligen

nödvändigt att, för att kunna på ett tillfredsställande sätt och utan onödig

tidsutdräkt och kostnad få dessa transporter ordnade, det lämnas vederbörande

större rörelsefrihet än vad nu gällande förordning medgiver.

I proposition nr 193 till 1933 års riksdag anhöll Kungl. Majit om riksdagens

yttrande över ett förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen,

däri föreslogs bland annat sådan avfattning av 24 § i

nämnda förordning, att under begreppet linjetrafik folie ej endast trafik i

regelbunden fart å viss vägsträcka utan jämväl trafik, som regelbundet bedrives

mellan vissa orter, även om densamma framgår å olika vägsträckor.

Andra lagutskottet, som till behandling förehade nyssnämnda proposition,

yttrade i utlåtande, nr 31, i fråga om förslaget om ändrad definition av begreppet

linjetrafik:

Den ändrade innebörd av begreppet linjetrafik, som i propositionen föreslagits,

synes icke komma att få nämnvärd betydelse för den lojala trafiken.

Däremot synes den lämna ökad möjlighet att beivra den maskerade linjetrafik,

som nu flerstädes utövas. Med hänsyn härtill tillstyrker utskottet den

föreslagna förändringen av definitionen å linjetrafik.

I detta sammanhang har inom utskottet diskuterats ett linjetrafiken berörande

särskilt spörsmål. Flerstädes förekommer det, att ett antal lantbrukare

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

eller en mejeriförening utbjuder körning av mjölk från de olika producenterna

till mejeriet på ackord, därvid körning kan erhållas till billigare pris

än det, som begäres enligt den taxa, vilken tillämpas av trafikutövare, som

innehar tillstånd till linjetrafik å den vägsträcka, där mjölkkörningen skall

äga rum. Därest omständigheterna äro sådana, att dylik ackordskörning anses

skola falla under begreppet linjetrafik enligt den föreslagna definitionen,

vill utskottet framhålla, att med hänsyn till nödvändigheten av att förbilliga

lantbrukets omkostnader ett verkligt behov av sådan körning kan anses föreligga.

Enligt utskottets mening synes därför denna ackordskörning i allmänhet

ej böra förhindras enbart av den anledningen, att någon trafikutövare

redan innehar allmänt tillstånd till linjetrafik å vägen förbi de platser, där

mjölkkörningen är avsedd att äga rum. Genom att i förekommande fall giva

trafiktillståndet för mjölkköraren sådan inskränkt omfattning, att detsamma

kommer att avse allenast körning av mjölk och möjligen andra lantbruksprodukter,

synes vederbörande länsstyrelse hava möjlighet att förhindra obehörig

konkurrens med redan förefintliga trafikföretag utan att därigenom

billigare körning av mjölk och andra lantbruksprodukter förhindras.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Genom en kungl, förordning den 14 juni 1933, vilken trätt i kraft den 1 januari

1934, verkställdes, bland annat, den av Kungl. Majit föreslagna ändringen

i 24 § motorfordonsförordningen.

1932 års trafikutredning har i anslutning till den i detta utlåtande å sid. 29

återgivna tabellen, upptagande, bland annat, antalet i de särskilda länen i

början av år 1933 i yrkesmässig trafik använda lastautomobiler, fäst uppmärksamheten

på huru ojämnt antalet lastautomobiler i linjetrafik vore fördelat

mellan länen. Ett flertal län med talrik befolkning och stort automobilbestånd

i övrigt företedde sålunda anmärkningsvärt låga siffror. Enligt trafikutredningens

uppfattning torde detta förhållande knappast kunna förklaras

på annat sätt än att skiljaktig tillämpning i olika län gjort sig gällande

beträffande frågan, huruvida vissa slag av godstransporter, särskilt transporter

av mjölk eller andra livsmedelsprodukter för en i ett eller annat avseende

begränsad grupp av beställares räkning, vore att hänföra till linjetrafik.

Utskottet vill i detta sammanhang omnämna, att, enligt vad utskottet erfarit,

åtminstone under senare år åtskilliga personer, vilka innehaft tillstånd

till länstrafik för godsbefordran, ställts under åtal för olaga linjetrafik för godsbefordran.

Transporterna ha i ett flertal fall gällt mjölk, smör och andra

lantbruksprodukter. Då domstolarna haft att taga ställning till dessa åtal,

har stor tvekan yppats i fråga om den grad av regelbundenhet, som bör krävas

för att linjetrafik skall anses föreligga (se t. ex. "NJA 1935:471 och 1933

not. B 516—518 samt Svea hovrätts utslag 1932 nr 1,040 och 1,096, 1933 nr

152 och 927 samt 1934 nr 1,275).

Vid förra årets riksdag hemställdes i likalydande motionerna I: 53 av herr

Löfvander m. fl. och lii 135 av herr Nilsson i Steneberg m. fl., att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om sådan ändring i motorfordons

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

59

förordningen, att för transport av mjölk till mejeri och konsumtionsort samt

slaktdjur och slakteriprodukter ej skulle erfordras särskilt tillstånd.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 11, hemställde andra lagutskottet,

att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd,

varvid utskottet till stöd för denna hemställan yttrade:

Det i motionerna berörda spörsmålet är av sådan betydelse, att det enligt

utskottets mening förtjänar att tagas under statsmakternas omprövning. Av

vad utskottet anfört framgår emellertid, att detta spörsmål för närvarande är

under övervägande av 1932 års trafikutredning samt att trafikutredningens

arbete torde komma att avslutas tämligen snart. Under sådana förhållanden

finner utskottet sig icke böra hemställa till riksdagen att i anledning av

motionerna göra någon framställning hos Kungl. Majit.

Reservation avgavs av herr K. G. Westman och ytterligare sju av utskottets

ledamöter, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort erhålla följande

lydelse:

Vid 1933 års riksdag har utskottet i sitt ovan omtalade utlåtande nr 31,

vilket godkänts av riksdagen, erinrat om de svårigheter, som föreligga i det

fall, att ett antal lantbrukare eller en mejeriförening utbjuder körning av

mjölk från de olika producenterna till mejeriet på ackord, varvid körning

kan erhållas till billigare pris än det, som begäres enligt den taxa, vilken

tillämpas av trafikutövare, som innehar tillstånd till linjetrafik å den vägsträcka,

där mjölkkörningen skall äga rum. Genom vad som anförts i motionerna

och genom den utredning, som utskottet verkställt, har styrkts, att

olägenheterna av den lagtillämpning, som i detta avseende äger rum särskilt

i vissa delar av landet, blivit så kännbara, att en rättelse för den jordbrukande

befolkningen framstår som ett betydelsefullt önskemål, vilket kräver

ett snart beaktande. Med anledning härav anser utskottet skäl föreligga att

fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på angelägenheten, att den transportfråga,

som behandlas i motionerna, utan dröjsmål vinner en ur praktiska

synpunkter tillfredsställande lösning.

Utskottet får för den skull hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta, att riksdagen utan

dröjsmål måtte beredas tillfälle att fatta ståndpunkt rörande lagstiftning i

det spörsmål, som framförts i motionerna I: 53 och lii 135.

Reservationen bifölls av båda kamrarna, varefter riksdagen avlät skrivelse,

nr 70, i ämnet till Kungl. Majit.

1932 års trafikutredning har i sitt betänkande med förslag till förordning

angående allmän automobiltrafik behandlat frågan, huruvida transporter av

vissa slags varor borde helt eller delvis undantagas från bestämmelserna örn

allmän automobiltrafik. Trafikutredningen har därvid erinrat om vissa bestämmelser

i utländsk rätt och härutinnan anfört:

Icke sällan förekommer, att vissa slag av transporter helt eller delvis förklarats

icke vara underkastade vanliga regler om yrkesmässig trafik. Sålunda

gäller exempelvis enligt den engelska Road and Rail Traffic Act av

1933 att densamma icke är att tillämpa på, bland annat, vissa transporter

leir jordbruks- och därmed jämförliga ändamål eller på begravningstransporler

eller transporter för polis, brandkår eller ambulans eller för vissa

transporter för kommunala myndigheters räkning exempelvis för gaturenhållning

in. m.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

Enligt i Österrike gällande bestämmelser får befordran av ett tämligen

stort antal varor, såsom öl, is, mjölk, bröd, levande djur, mineraloljor, kemikalier

och konditorivaror äga rum med specialvagnar utan särskilt tillstånd,

varjämte handels- och trafikministern kan i särskilda fall medgiva

ytterligare undantag.

Enligt i Ungern gällande bestämmelser är likaledes transport av ett avsevärt

antal varor, företrädesvis livsmedelsprodukter, icke underkastad de

inskränkningar, som i övrigt gälla för godstransporter med automobil.

Trafikutredningen anför vidare:

Ett aktuellt spörsmål är frågan, huruvida, i motsvarighet till vissa bestämmelser

i utländsk rätt, transporter av vissa slags varor, såsom t. ex. av mjölk,

trädgårds-, lantbruks- eller mejeriprodukter, timmer och skogsprodukter,

flyttsaker m. m., böra helt och hållet eller i vissa avseenden undantagas från

tillämpningen av de för den allmänna automobiltrafiken i övrigt gällande bestämmelser.

De förslag, som vid olika tillfällen framkommit i sådant syfte,

särskilt så vitt transporter av mjölk angår, äro huvudsakligen föranledda

av intresset av att dylika transporter må kunna anordnas utan hinder av

så vittgående inskränkningar, som kunna anses motiverade för varuforslingen

med lastbilar i övrigt.

Med avseende å detta spörsmål torde till en början böra erinras, att vi

avsett att genom individualisering av trafiktillstånden möjliggöra för de tillståndsbeviljande

myndigheterna att tillgodose särskilda trafikbehov utan att

samtidigt tillgången på transportlägenheter för andra ändamål behöver ökas

utöver vad som motsvarar behovet. Ju mera en dylik individualiserad tillståndsgivning

kommer till användning, desto mera torde också möjligheten

att erhålla erforderligt trafiktillstånd för dylika begränsade ändamål ökas.

Det synes oss därför icke vara anledning att befara, att behovet av transporter

för nämnda ändamål icke skulle kunna tillgodoses, även om tillstånd till

dylika körningar alltjämt kräves. Då tillika icke allenast närtrafikutövarna

ålagts körskyldighet envar inom sitt trafikområde utan även fjärrtrafikutövare

ålagts förpliktelse att mot bestämd taxa utföra körning på vilket

avstånd som helst, synas trafikanternas intressen i nu ifrågavarande avseende

vara tillräckligt tillgodosedda; och vi hava på grund därav icke funnit

anledning att helt undantaga dylika transporter från tillämpningen av de

bestämmelser, som eljest gälla för den allmänna automobiltrafiken för godsbefordran.

Däremot hava vi ansett lättnader böra beredas vissa slag av

dylika transporter, nämligen då fråga är om trafik uteslutande för befordran

av mjölk eller av slaktdjur eller av skogsprodukter från avverkningsplatsen,

såväl vid behandlingen av ansökningar om tillstånd därtill som i fråga om

trafikens bedrivande. Bestämmelser i sådant syfte hava influtit under §§ 4,

9 och 10.

Trafikutredningen har i § 4 sista stycket i sitt förslag upptagit följande

bestämmelse:

Trafik, som uteslutande är avsedd för befordran av mjölk eller slaktdjur

eller skogsprodukter från avverkningsplatsen, skall, oavsett transportens

längd, vara att hänföra under närgods- eller närgodslinjetrafik.

Denna bestämmelse, som närmare motiverats i betänkandet sid. 152—154,

är, såsom av motiveringen framgår, avsedd att medföra följande verkningar,

nämligen att tillståndsgivningen, även där fråga är örn sådana transporter,

som på grund av sin längd eljest skulle vara att hänföra till fjärrtrafik, kom
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

61

mer att förläggas till länsstyrelserna i stället för till vägtrafikmyndigheten,

att trafiktillstånd kan beviljas under de enklare former, som angivas i § 9

och § 10 andra stycket, att taxan för transporterna kommer att likaledes

fastställas av länsstyrelserna i stället för av Kungl. Maj:t, att taxan icke, på

sätt beträffande fjärrtrafiken kan vara fallet, kommer att upptaga fasta

avgifter utan allenast maximiavgifter, att valet av trafikutövare icke, på sätt

beträffande fjärrtrafiken är stadgat, begränsas till vissa slag av trafikutövare,

utan att vilken trafikutövare som helst, som i övrigt fyller allmänna

förutsättningar för erhållande av trafiktillstånd i närtrafik, kan meddelas

tillstånd till bedrivande av ifrågavarande slag av trafik, samt att sådana

transporthandlingar, som eljest skola åtfölja transporter i fjärrtrafik, icke

behöva förekomma vid transport av nu ifrågavarande slag av produkter.

En redogörelse för de yttranden, som avgivits över dels trafikutredningens

förslag i denna del, dels ock ovannämnda skrivelse nr 70 av 1935 års riksdag,

återfinnes å sid. 68 och 69 i propositionen.

1936 års trafiksakkunniga uttala i denna del, att de, som utgå från att undantag

från de bestämmelser, som äro avsedda att gälla för den yrkesmässiga

trafiken i allmänhet, böra beviljas allenast därest och i den mån det

erfordras för åstadkommande av en ändamålsenlig transportorganisation,

icke anse de föreslagna undantagsbestämmelserna ur denna synpunkt tillräckligt

motiverade; de hemställa därför, att dessa måtte utgå. Statliga åtgärder

till skydd för jordbruket eller andra näringsgrenar, anse de sakkunniga

icke böra vidtagas i sådant sammanhang som det nu förevarande.

Skulle likväl bestämmelser av den innebörd, som framgår av trafikutredningens

förslag, anses böra meddelas, anse de, att bland de transporter, som

böra i detta sammanhang undantagas, även böra upptagas transporter av

färsk fisk, för vilka i huvudsak samma skäl till undantag som beträffande

övriga i stadgandet omförmälda produkter kunna anföras.

Föredragande departementschefen anför under § 4 i propositionen nr 161:

Vad 1936 års trafiksakkunniga anfört synes visserligen principiellt icke

sakna fog, men med hänsyn till vad i ärendet förekommit torde dock de

ifrågasatta undantagsbestämmelserna lämpligen böra komma till stånd i den

omfattning, att trafik, som uteslutande avser befordran av mjölk eller slaktdjur

skall, oavsett transportens längd, vara att hänföra under närgods- eller

närgodslinjetrafik. Bestämmelse i detta syfte har influtit under sista stycket

av § 4. Av denna bestämmelse, jämförd med §§ 9 och 10, följer också, att

tillstånd till trafik av nu ifrågavarande slag kan beviljas under mycket enkla

former och, där så anses lämpligt, utan föregående remiss.

Utskottet vill slutligen erinra, att i åtskilliga motioner, som väckts i anledning

av propositionen nr 161, frågan örn undantagsbestämmelser för

vissa slag av transporter blivit föremål för uttalanden.

I motionen II: 707 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl. yttras bland annat:

I propositionen har Kungl. Maj:t icke efterkommit tidigare framkomna

önskemål att transporter av mjölk, slaktdjur m. m. skulle få ske utan sär
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

Utskottet.

skilda reglerande bestämmelser. Kungl, lantbruksstyrelsen har ifrågasatt att

»transport av mjölk och slaktdjur, som ordnas av mejeri- eller slakteriförening,

undantages från förordningens bestämmelser. Dessa slag av transporter

äro av så speciell natur, att det allmännas inflytande på deras ordnande

och därvid tillämpade taxor torde sakna fog». Icke heller detta lantbruksstyrelsens

mycket rimliga förslag har i propositionen beaktats.

Vi anse det vara för jordbruket nödvändigt att få sina transporter av

mjölk, slaktdjur m. m. ordnade utan fördyring genom reglerande bestämmelser

och anse, att vid reglering av den yrkesmässiga biltrafiken sådana

varor, som av jordbrukets utövare och av jordbrukets föreningar transporteras

från och till mejerier, slakthus o. s. v., lämnas utom regleringen. Vi

hänvisa för övrigt på denna punkt till motionerna I: 290 och II: 581 vid

årets riksdag.

I likalydande motionerna I: 325 av herr Johan Bernhard Johansson och

II: 708 av herr Lindmark har hemställts, att riksdagen i anledning av propositionen

måtte uttala, att den i § 4 sista stycket i propositionen föreslagna

undantagsbestämmelsen bör gälla även i fråga örn transporter från

avverkningsplatserna av skogsprodukter samt beträffande transporter av

färsk fisk.

I motionen II: 709 av herrar Gustafsson i Välsnäs och Meyerhöffer har

uttalats, att de lättnader, som enligt propositionen anses böra komma transport

av mjölk och slaktdjur till del, med lika stort fog böra medgivas även

transport av skogsprodukter från avverkningsplatsen samt färsk fisk.

Under de senaste åren har inom jordbrukets område utförts ett omfattande

organisationsarbete, vilket i vissa hänseenden skapat ändrade förutsättningar

för såväl förädling som avsättning av jordbrukets produkter. Mejerirörelsen

har sålunda erhållit allt större betydelse samtidigt som rörelsens centralisering

till färre företag föranlett längre transportvägar. De höjda kvalitetskraven

på mjölk och mjölkprodukter ha ökat behovet av att dessa varuslag

snabbt forslas till mejeri eller konsument. Slakt av djur sker numera

mindre ofta på den egna gården utan slaktdjuren transporteras till slakteri.

Dessa förändringar ha väsentligt underlättats av de genom automobiltrafikens

snabba utveckling förbättrade kommunikationerna. Tillgången till

automobiler för transport av skogsprodukter från avverkningsplats ha vidare

ökat möjligheterna för ett effektivt skogsbruk, och även fisket har erhållit

förbättrade avsättningsmöjligheter, enär den färska fisken numera kan med

bil snabbt föras till städer och andra konsumtionsorter.

Den nuvarande regleringen av den yrkesmässiga trafiken hindrar ett fullt

utnyttjande av lastbilstransporternas fördelar. Den mindre näringsutövaren,

vars rörelse icke är så stor att anskaffandet av en egen lastbil kan vara ekonomiskt

lönande, är hänvisad till att för sina transporter anlita utövare av

yrkesmässig trafik. Detta ställer sig i många fall kostsamt och obekvämt.

Med den stränga tolkning av begreppet yrkesmässig trafik, som kommit till

uttryck i åtskilliga uppmärksammade avgöranden av domstolarna, kräves

tillstånd till sådan trafik även för det fall, att en förening av lantbrukare med

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

63

föreningen tillhöriga bilar utför transporter mot ersättning för föreningsmedlemmarnas

räkning, samt jämväl för det fall, att en lantbrukare med sin

bil transporterar varor mot ersättning åt någon eller några närboende lantbrukare.

Det har visat sig svårt att erhålla tillstånd till transporter för lantbrukets

räkning, och det vill synas, som örn vissa länsstyrelser icke tagit tillräcklig

hänsyn till jordbrukets säregna förhållanden utan ofta ogillat ansökningar

av denna art under hänvisning till att det föreliggande trafikbehovet

redan vore täckt.

1935 års riksdag anhöll i skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Majit måtte

låta riksdagen utan dröjsmål taga ställning till det spörsmål, som berörts i de

vid nämnda riksdag väckta motionerna I: 53 och II: 135. Kungl. Majit har i

sitt förslag till förordning om yrkesmässig trafik med automobil upptagit

vissa undantagsbestämmelser från det i propositionen föreslagna systemet

om sådan trafik, som uteslutande avser befordran av mjölk eller slaktdjur,

i syfte att medgiva större frihet för dylika transporter.

Enligt utskottets mening är det av stor vikt, att ifrågavarande spörsmål

snarast erhåller en tillfredsställande lösning. Utskottet anser starka skäl tala

för att transporter uteslutande av mjölk eller produkter därav eller av slaktdjur

eller av färsk fisk eller av skogsprodukter från avverkningsplats undantagas

från de bestämmelser, som gälla den yrkesmässiga trafiken i allmänhet.

Utskottet vill därför föreslå riksdagen att hos Kungl. Majit anhålla, att sådan

ändring snarast vidtages i gällande motorfordonsförordning, att dylika

transporter undantagas från tillämpningen av stadgandena i 24—29 §§ i förordningen.

En dylik ändring kan enligt utskottets mening lämpligen verkställas

i form av ett tillägg till 23 § av förslagsvis följande lydelse:

Till yrkesmässig trafik äro dock icke att hänföra transporter uteslutande

av mjölk eller produkter därav eller av slaktdjur eller av färsk fisk eller

av skogsprodukter från avverkningsplats, vilka automobils ägare eller förare

eller den som eljest har rätt att förfoga över automobilen åtagit sig att mot

ersättning under viss tidsperiod utföra för en eller flera uppdragsgivares

räkning.

Hemställan.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit an-Sid.52—56.

mäla, att riksdagen vid granskning av det vid propositionen

fogade förslaget till förordning angående yrkesmässig trafik

med automobil, i anslutning till vad i motionerna I: 337,

1:362, 11:682, 11:697, 11:707, 11:709, 11:724 och 11:728

hemställts, funnit förslaget icke böra liiggas till grund för

lagstiftning i ämnet.

B) att riksdagen, i anledning av motionerna II: 707 och Sid. 52—56.

II: 728, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. 1

1 Hänvisning till den sida i detta utlåtande, där utskottets motivering återfinnes.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Sid. 62 och

63.

64 Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

Majit under beaktande av vad i utskottets utlåtande anförts

ville upptaga ärendet till fortsatt beredning samt, därest nytt

förslag i ämnet komme att innehålla bestämmelser, innefattande

mera betydande ingrepp i näringsfriheten, framlägga

en sådan lagstiftning för riksdagen i enlighet med § 87 regeringsformen;
C)

att riksdagen, i anledning av motionerna I: 290 och

II: 581, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit måtte vidtaga sådan ändring i gällande motorfordonsförordning,

att transporter uteslutande av mjölk eller produkter

därav eller av slaktdjur eller av färsk fisk eller av

skogsprodukter från avverkningsplats måtte undantagas från

tillämpningen av de särskilda bestämmelser, som gälla för

den yrkesmässiga trafiken;

D) att motionerna lii 707 och lii 728, i den mån de icke

blivit beaktade genom vad utskottet ovan under A) och B)

hemställt, icke måtte föranleda till någon riskdagens åtgärd;

E) att motionerna I: 325, I: 338, I: 339, I: 340, lii 679,

lii 680, lii 681 och lii 708 icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd; samt

F) att motionerna I: 290 och lii 581, i den mån de icke

blivit beaktade genom vad utskottet ovan under G) hemställt,

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 juni 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder*, Frändén*, Gustaf Tamm,

Sam Larsson*, Hagman, Karl Bodin* och Forslund*;

från andra kammaren: herrar Hage*, Wallerius*, Johanson* i Hallagården, Olovson i

Västerås, Skoglund1, Pettersson* i Hällbacken1, Molander*, Hassler1 2, Hermansson2 och

Sandberg.

1 Närvarande endast vid behandlingen av motionerna I: 290 och II: 581.

2 Ej närvarande vid behandlingen av motionerna 1:290 och II: 581.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

65

Res er vationer:

1) av herrai Linder, Hagman, L Örslund, Hage, Olovson i Västerås och

Hermansson, vilka ansett, att utskottets yttrande bort erhålla följande lydelse:
Föreliggande

förslag till förordning angående yrkesmässig trafik med auto

mobil, över vilket Kungl. Majit anhållit örn riksdagens yttrande, utgör ett

svar på riksdagens i skrivelse (nr 364) år 1932 gjorda hemställan, att Kungl.

Maj.t ville lata verkställa en allsidig utredning av frågan örn åtgärder för

ernående av en ur olika synpunkter sund reglering av förhållandet mellan

biltrafik, järnvägar och sjöfart jämte därmed sammanhängande spörsmål.

Ln redogörelse för gången av denna numera slutförda utredning är tidigare

lämnad i utskottets utlåtande.

Då 1932 års riksdag gjorde sin förenämnda hemställan, befann sig landets

järnvägsväsen sedan någon tid i en allvarlig ekonomisk kris, som i främsta

rummet torde vara att tillskriva konkurrensen från den snabbt växande

motortrafikens sida. Den sedan dess inträdande allmänna förbättringen av

konjunktui läget i vart land har visserligen medfört även en förbättring i

järnvägarnas ställning, men denna är alltjämt för en betydande del av vårt

lands enskilda järnvägar att betrakta såsom mycket svag och osäker. Det

torde icke råda något tvivel därom, alt en förr eller senare inträdande ny

försämring av konjunkturerna kommer att allvarligt hota flera av dessa järn%

ägars fortsatta existens. Därtill kommer, att den skarpa konkurrensen på

transportväsendets område mer och mer gjort sig kännbar även för vår inrikes

sjöfart, som, enligt vad de gjorda utredningarna ådagalagt, av den anledningen

arbetar under avsevärda svårigheter, vilka även de helt naturligt

komma att förvärras, när en sänkning av konjunkturkurvan inträder. Att

den yrkesmässiga lastbilstrafiken — som här närmast är ifrågasatt till reglering

— samtidigt i stor utsträckning nödgas bedrivas under pressade ekonomiska

och andra sociala förhållanden har likaledes framgått av de verkställda

utredningarna och är i övrigt från många håll omvittnat.

Vid sådant förhållande finner utskottet starka skäl tala för, att den av

1932 års riksdag åsyftade regleringen inom transportväsendet icke uppskjules

enbart av den anledningen, att vi för tillfället befinna oss i ett jämfört

med år 1932 förbättrat konjunkturläge. För en lugn och måttfull lösning av

löreliggande problem torde den nuvarande tidpunkten vara mera lämpad

■in den, da en ny kris inträtt och krav pa mera långtgående åtgärder kunna

förväntas bliva framställda.

Problemet örn en reglering inom transportväsendet står på dagordningen

i alla länder, där motortrafiken nått en mera nämnvärd utveckling. Orsaken

härtill liggei givetvis icke i någon önskan eller strävan att hindra motorismen

eller försvåra dess fortsatta utveckling. Automobilen Ilar blivit ett ytterst

värdefullt och numera oumbärligt redskap i samfärdselns tjänst, och

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avil. Nr 54. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

dess betydelse som ett snabbt och smidigt kommunikationsmedel torde komma

att ytterligare växa. Att motorismen överhuvud taget medfört ett allvarligt

trafikproblem ligger emellertid däri, att den genom sin konkurrens i

många fall undergrävt betingelserna för de äldre trafikmedlens existens utan

att den förmår helt övertaga dessas uppgifter. Den därigenom uppstående

faran för förlust av samhälleligt sett nödvändiga transportmedel har föranlett

statsmakterna i skilda länder att vidtaga eller överväga åtgärder, ägnade

att trygga samhället dess behov av nödiga kommunikationer.

De åtgärder, som i nämnda syfte genomförts eller planerats, ha på vissa

håll varit av genomgripande natur, gående ut på bland annat en mer eller

mindre omfattande tvångsuppdelning av fraktmarknaden mellan de olika

kommunikationsmedlen. Utskottet delar föredragande departementschefens

mening därom, att ingrepp av denna art icke böra, eller i varje fall icke utan

nödtvång böra tillgripas, och utskottet finner det vara en grundläggande förtjänst

hos det framlagda förslaget, att det på intet sätt åsyftar att bestämma

vilka trafikmedel som för olika fall skola användas, utan lämnar avgörandet

därav åt den trafikerande allmänheten.

Förslagets huvudprincip innebär, som av utskottets lämnade redogörelse

framgår, en organisatorisk och författningsmässig tudelning av den yrkesmässiga

bilgodstrafiken i närtrafik och fjärrtrafik. Avsikten därmed är att

söka åstadkomma en med hänsyn till läget inom hela transportväsendet önskvärd

fastare taxebildning inom motortrafiken, särskilt fjärrtrafiken. Ett förverkligande

av denna princip skulle utan tvivel bidraga till en stabilisering

av fraktnivån, ägnad att lättare än vad nu är fallet möjliggöra för de olika

kommunikationsmedlen att lägga en säkrare basis för sina inkomst- och utgiftsberäkningar.

För allmänheten skulle den föreslagna organisationen garantera

en lätt och säker tillgång till biltransporter och dessa transporters

utförande på vederhäftigt sätt. Vad utövarna av den yrkesmässiga biltrafiken

beträffar är det att märka, att förslaget förutsätter att dessa själva skola

bilda och omhänderhava för bedrivande av trafiken, även fjärrtrafiken, nödiga

organisationer m. m., varigenom de tillförsäkras det avgörande inflytandet

över alla med trafikens praktiska ordnande sammanhängande spörsmål.

Som av den tidigare i utlåtandet givna redogörelsen framgår, är det föreliggande

förslaget ett resultat av ett nära fyraårigt utredningsarbete, fullgjort

under medverkan även av målsmän för den yrkesmässiga biltrafiken och från

övriga kommunikationsgrenar. Samtliga utredningsmän hava enhälligt förordat

de principer, varpå förslaget vilar. Att detta ändå från vissa håll mötts

med gensagor är, med hänsyn till att det delvis gäller ett nytt lagstiftningsområde,

i och för sig knappast ägnat att förvåna. Emellertid synes det utskottet

såsom om den tvekan, som yppats inför förslaget, i allt väsentligt härleder

sig från en felbedömning av de konsekvenser, som ett genomförande av

förslaget skulle medföra.

Sålunda lia farhågor uttalats för, att den föreslagna regleringen med dess

för fjärrtrafiken fastställda, bestämda taxor skulle medföra, att den yrkes
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

67

mässiga biltrafikens kunder i betydande utsträckning komme att övergå till

att forsla gods med egna bilar. Därigenom skulle ävenledes en icke behövlig

eller önskvärd ansvällning av godsbilparken komma att äga rum. Utskottet,

som förutsätter att taxorna för fjärrtrafiken icke komma att sättas

högre än biltrafikens egna självkostnader kräva, finner för sin del de sålunda

uttalade farhågorna ogrundade. Ett genomförande av den föreslagna organisationen

skulle skänka ökad styrka och stadga åt biltrafiken, medföra

ett närmare samarbete mellan dess olika utövare och därigenom leda till ett

jämnare och mera fullständigt utnyttjande av den tillgängliga vagnparken

med lägre driftkostnader och förbättrade inkomster som följd. Att ett bättre

och mera rationellt utnyttjande av det använda bilbeståndet icke komme att

medföra en ökning utan snarare verka återhållande i fråga örn godsbilarnas

antal ligger i öppen dag. Förslaget synes också rönt häftigt motstånd från

bilhandelshåll, vilket rimligtvis knappast varit fallet, om dess genomförande

kunnat antagas komma att leda till en ansvällning av bilparken.

Från den yrkesmässiga lastbilstrafikens sida har uttalats, att de avsedda

närtrafikområdena kunna befaras i vissa fall bli för små och icke medgiva nödig

rörelsefrihet. Ehuru utskottet anser, att den i förslaget givna formuleringen

för bestämmande av närtrafikområdenas storlek och gränser är väl

funnen med tanke på de skiftande förhållanden, som kunna rada i olika delar

av vårt land, vill utskottet dock ifrågasätta, huruvida icke, med hänsyn

till de önskemål som uttalats, en viss minimistorlek för närtrafikområdena

bör i författningen angivas. Vad övriga från samma håll till utskottet framförda

önskemål beträffar lära de, i den mån de kunna anses sakligt grundade

och icke äventyra huvudsyftet med den föreslagna regleringen, böra upptagas

till prövning vid förslagets slutgiltiga fastställande.

I detta sammanhang vill utskottet jämväl erinra örn följande uttalande avdepartementschefen

till statsrådsprotokollet vid tillsättandet av 1936 års trafiksakkunniga.

''Ytterligare en fråga, som synes förtjänt att i detta sammanhang tagas

under närmare övervägande, är spörsmålet örn behövligheten av åtgärder för

en sanering av mängden nu befintliga trafiktillstånd i syfte att, där skäl därtill

föreligga, vinna bättre anpassning efter det verkliga trafikbehovet. Det

får nämligen anses vara av socialt icke ringa betydelse, att de trafikutövare,

som helt ägna sig åt den yrkesmässiga automobiltrafiken, så vitt möjligt

vinna sysselsättning stor nog för att tillförsäkra dem en rimlig bärgning.’

Utskottet som delar den sålunda uttalade uppfattningen finner med denna

knappast väl förenligt att tillmötesgå de krav på vittgående undantag från

förordningen örn yrkesmässig trafik, som i vissa motioner framställts, enär

de skulle leda till ett förvärrande i stället för ett förbättrande av tillståndet

inom den yrkesmässiga lastbilstrafiken.

Slutligen finner sig utskottet höra uttala sig örn det förslag till andra än

organisatoriska åtgärder för trafikens reglerande som framförts av järnvägsstyrelsen

och av vissa motionärer. Nämnda förslag syftar bland annat till

att stärka järnvägarnas ställning i konkurrensen genom dels en allmän sänk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

w Andra lagutskottets utlåt ände Nr 54.

ning av järnvägarnas taxor, dels en höjd beskattning av de tyngre motorfordonen.

Vad den senare frågan beträffar vill utskottet erinra därom, att denna

redan bragts under Kungl. Maj:ts prövning genom innevarande års riksdag

gjorda hemställan (skrivelse nr 154) till Kungl. Majrt örn verkställande

av utredning angående bilbeskattningen. Vad åter beträffar spörsmålet om

en allmän sänkning av järnvägstaxorna hyser även utskottet den meningen,

att en sådan bör komma till stånd i den omfattning ett förändrat prisläge och

rimlig hänsyn till näringslivet kräver. Men den synes icke böra ensidigt givas

karaktär av en mot övriga trafikmedel, lastbilar och sjöfart, riktad konkurrensåtgärd.

Tveksamt torde också vara i vad mån de enskilda järnvägarna,

som icke äga samma ekonomiska grundval som statsbanorna, förmå

bära en mera avsevärd taxesänkning. Önskvärt vore, om i samband med

den kommande behandlingen av förenämnda spörsmål den lika viktiga som

svårlösta frågan örn en rationalisering av det splittrade enskilda järnvägsnätet,

eventuellt genom detsammas införlivande med statens järnvägar, kunde

bliva ur olika synpunkter ingående prövad.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen matte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla, att

riksdagen vid granskning av det vid propositionen fogade förslaget

till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil

funnit förslaget böra, med de jämkningar som kunna

föranledas av vad i utskottets utlåtande anförts, läggas till

grund för lagstiftning i ämnet,

samt att de i ärendet väckta motionerna, i den mån de icke

blivit besvarade genom vad utskottet ovan hemställt, icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.»;

2) av herr Molander.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

362370

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1936:419 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil, dels ock väckta mot s. 2 i texten