Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga, dels ock motioner i ämnet m. m.
1936-06-06 · 160 sidor, varav 154 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 154 av 160 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1936:55, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga, dels ock motioner i ämnet m. m.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
1
Nr 55.
Ankom till riksdagens kansli den 8 juni 1936 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga,
dels ock motioner i ämnet m. m.
Genom en den 11 mars 1936 till riksdagen avlämnad proposition, nr 213,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden, anhållit örn riksdagens yttrande
över följande förslag till
1) Motorfordonsförordning.
Härigenom förordnas som följer:
1 KAP.
Inledande bestämmelser.
1 §•
1 morn. I denna förordning förstås med
motorfordon: för färd på marken avsett, för person- eller godsbefordran
inrättat fordon, som för framdrivande är försett med kraftmaskin (motor)
och icke löper på skenor, ävensom underrede till dylikt fordon (chassi);
automobil: motorfordon, som är försett med tre eller flera hjul, där icke
fordonet enligt det följande är att anse såsom motorcykel;
personautomobil: automobil, som är byggd för befordran av personer,
högst sju;
omnibus: automobil, som är byggd för befordran av ett större antal personer
än sju, vare sig densamma därjämte är avsedd för befordran av gods
eller icke;
lastautomobil: automobil, som är byggd för befordran av gods men icke
är att hänföra till omnibus;
motorcykel: motorfordon, som, bortsett från bivagn, är försett med endast
två hjul men icke är att hänföra till lättviktsmotorcykel;
lättviktsmotorcykel: tvåhjuligt motorfordon, som inrättats för framdrivning
uteslutande medelst trampning och som icke undergått annan ändring
än att det försetts med hjälpmotor eller med sådan jämte särskilda broms
Bihang
tilt riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 55.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
nings- eller andra anordningar till främjande av dess trafiksäkerhet och vars
tjänstevikt, så beräknad som i 2 § 2 mom. sägs, icke överstiger 50 kilogram;
motorredskap: traktor, lokomobil, lantbruks- eller vägmaskin samt annat
dylikt fordon, vilket för framdrivande är försett med motor och är att anse
allenast såsom arbetsredskap och vilket icke löper på skenor;
släpfordon: för person- eller godsbefordran inrättat fordon, vilket är avsett
att icke blott tillfälligtvis dragas av automobil eller motorredskap och
vilket icke löper på skenor, evad fordonet är försett med hjul (släpvagn) eller
med medar (släpsläde);
traktortåg: motorredskap och därmed sammankopplat släpfordon.
Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar, bestämmer till
vilket slag av fordon viss fordonstyp skall vara att hänföra, därest ovan angivna
kännetecken icke giva tillräcklig ledning härför eller där särskilda
omständigheter eljest därtill föranleda.
Med polismyndighet förstås, där ej annorlunda är angivet, för Stockholm
Överståthållarämbetet, för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för
övriga städer magistrat eller stadsstyrelse eller, där magistrat eller stadsstyrelse
ej finnes, kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.
2 mom. Vad i denna förordning stadgas om ägare av fordon, skall beträffande
fordon, som innehaves på grund av avbetalningsköp, i stället hava
avseende å innehavaren, ändå att äganderätten ännu icke å honom övergått.
2 KAP.
Om motorfordons och släpfordons beskaffenhet och utrustning.
2 §•
1 mom. Med automobils tjänstevikt avses sammanlagda vikten av dels
automobilen i normalt, fullt driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till
automobilen hörande karosseri, dels till automobilen hörande verktyg och
reservgummi ävensom bränsle, smörjolja och vatten, dels ock föraren av
automobilen.
Automobils totalvikt utgör dess tjänstevikt med tillägg av, i fråga om
personautomobil, den beräknade vikten av det största antal passagerare, för
vilket automobilen är avsedd, och beträffande omnibus eller lastautomobil,
den beräknade vikten av det största antal personer utom föraren och den
största last, varför automobilen är inrättad (maximilast).
Automobils största hjultrgck motsvarar den tyngd, som, när automobilens
vikt uppgår till dess totalvikt, uppbäres av det mest belastade hjulet.
2 mom. Med motorcykels tjänstevikt avses sammanlagda vikten av dels
motorcykeln (bivagn ej medräknad) i normalt, fullt driftfärdigt skick, dels
ock till motorcykeln hörande verktyg samt bränsle, smörjolja och vatten.
3 mom. Med släpfordons tjänstevikt avses vikten av fordonet i normalt,
fullt driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till fordonet hörande karosseri.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
3
Släpfordons totalvikt utgör dess tjänstevikt med tillägg av den beräknade
vikten av det största antal passagerare och den största last, varför fordonet
är inrättat (maximilast).
Släpvagns största hjultryck motsvarar den tyngd, som, när släpvagnens
vikt uppgår till dess totalvikt, uppbäres av det mest belastade hjulet.
4 mom. Vid beräkning av automobils tjänstevikt och totalvikt samt släpfordons
totalvikt skall vikten av varje person, som medtages i beräkningen,
uppskattas till 75 kilogram.
5 mom. Närmare bestämmelser angående fastställandet av fordons vikt
och hjultryck, varom ovan förmäles, meddelas av Konungen.
3 §•
Motor- och släpfordon skola vara så konstruerade och utförda, att de ur
trafiksäkerhetssynpunkt äro fullt tillförlitliga och i övrigt för sitt ändamål
lämpliga,
4 §•
1 mom. Automobil skall vara försedd med
a) snabbt och säkert verkande styrinrättning;
b) antingen två av varandra oberoende system för bromsning eller ett system,
som kan påverkas av tvenne av varandra oberoende anordningar, av
vilka den ena kan verka ändå att den andra icke tjänstgör; skolande i båda
fallen bromsningssystemen vara fullt tillförlitliga och hastigt verkande, varjämte
å varje automobil åtminstone ett system skall äga förmåga att, även
om föraren lämnat automobilen, på ett effektivt sätt kvarhålla densamma
även å sluttande mark;
c) anordning, varigenom motorn ögonblickligen kan frånkopplas drivhjulen;
d)
lämplig apparat för avgivande av ljudsignaler, med vilken apparat skall
kunna givas signal med jämn, dov ton;
e) om automobilens tjänstevikt överstiger 450 kilogram, anordning för
backning;
f) om förbränningsmotor användes, effektiv anordning för dämpande av
ljudet från avloppsgaserna (ljuddämpare);
g) backspegel, så placerad att föraren med densamma kan iakttaga den
bakom varande trafiken, dock att chassi icke behöver vara försett med backspegel;
h)
antingen luftringar eller ock halvmassiva gummiringar av beskaffenhet,
som godkänts av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar;
i) en baktill placerad lykta, som vid användning av fotbroms eller däremot
svarande bromsanordning visar rött eller gult ljus bakåt; samt
j) om automobilen är inrättad för att icke blott tillfälligtvis draga släpfordon,
tillfredsställande kopplingsanordning.
2 mom. Samtliga anordningar för automobilens manövrering och bromsning
skola vara anbragta på ett till förekommande av förväxling lämpat sätt
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
och så, att föraren lätt kan åtkomma dem utan att behöva flytta sig från sin
plats eller vända sin uppmärksamhet från vägen.
Förarplatsen skall vara rymlig och så anordnad, att den medgiver en bekväm
körställning samt god utsikt över körbanan och åt sidorna.
3 mom. Motorn samt de behållare och rör, vilka innesluta bränsle, liksom
ock elektriska ledningar skola vara så beskaffade, att vådeld såvitt möjligt
förekommes. Behållare och rör samt elektriska ledningar skola vara på
bästa möjliga sätt skyddade för yttre skada.
Motorn skall vara så inrättad, att den ej utsläpper rök, ånga eller illaluktande
gas i sådan grad och på sådant sätt, att olägenhet därav uppkommer.
4 mom. Å automobil förekommande belysningsanordningar, vilka kunna
avgiva bländande sken, skola vara så beskaffade, att avbländning snabbt
kan ske.
Konungen meddelar, där så finnes erforderligt, närmare bestämmelser om
beskaffenheten av belysningsanordningarna å automobil.
5 §•
För motorcykel och lättviktsmotorcykel gäller i tillämpliga delar vad i 4
§ 1 mom. a), c), d), f), g) och h) samt 2,3 och 4 mom. är stadgat, dock att
lättviktsmotorcykel icke behöver vara försedd med backspegel.
Motorfordon, som i första stycket sägs, skall vara försett med minst en
snabbt och säkert verkande broms.
6 §•
Släpfordon skall vara försett med tillfredsställande kopplingsanordning.
Släpvagn skall vara utrustad med ringar av beskaffenhet, som är stadgad
för automobil.
3 KAP.
Om trafikförsäkring å motorfordon.
7 §•
Om skyldighet att taga trafikförsäkring å motorfordon gäller vad därom
finnes särskilt stadgat.
4 KAP.
Om besiktning samt örn förbud mot motorfordons och släpfordons
användande.
8 §•
Besiktning och annan förrättning, som i denna förordning avses, verkställas
av därtill särskilt förordnade besiktningsmän.
Konungen bestämmer efter gemensamt förslag av väg- och vattenbyggnads
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
5
styrelsen och vederbörande länsstyrelse det antal besiktningsmän, som skall
finnas inom varje län. Besiktningsman utses av Konungen.
Besiktningsman äger uppbära ersättning enligt grunder, som Konungen bestämmer.
övervakandet av besiktningsmännens verksamhet utövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelserna.
Närmare föreskrifter angående besiktningsmännen och deras verksamhet
meddelas av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.
9 §•
1 mom. Den, som i syfte att få motor- eller släpfordon registrerat vill hos
besiktningsman anmäla detsamma till besiktning (första besiktning), skall
därvid meddela de uppgifter rörande fordonet, som bestämmas av Konungen.
Vid besiktningen skall, efter det de lämnade uppgifterna granskats och
vid behov fullständigats, undersökas, huruvida fordonet till sin beskaffenhet
överensstämmer med de i 3 § samt 4, 5 eller 6 § meddelade bestämmelserna.
över vad vid besiktningen iakttagits skall besiktningsmannen utfärda besiktningsinstrument,
som tillika skall innehålla beskrivning över fordonet
samt, såvitt avser motorcykel, uppgift örn förefintlig bivagn. Formulär
till besiktningsinstrument fastställes av Konungen eller den myndighet, Konungen
därtill förordnar.
2 mom. Tillverkare här i riket av motorfordon eller här i riket bosatt generalagent
för sådan tillverkare i utlandet må kunna erhålla tillstånd att få
olika typer av tillverkningen besiktigade (typbesiktning) i den ordning, ovan i
1 mom. sägs, med verkan att motorfordon, som av tillverkaren eller generalagenten
intygas vara i full överensstämmelse med besiktigat typfordon, skall
anses som örn fordonet besiktigats.
Intyg, varom nu sagts, (typintyg) skall innefatta det för typfordonet utfärdade
besiktningsinstrumentet i avskrift och utfärdas å blankett enligt formulär
som fastställes av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.
Tillstånd till typbesiktning meddelas av Konungen eller den myndighet,
Konungen därtill förordnar. Tillstånd må återkallas, när skäl därtill prövas
föreligga.
Vad i denna förordning är stadgat om besiktning skall i tillämpliga delar
gälla jämväl beträffande typbesiktning. Härutöver erforderliga föreskrifter
angående typbesiktning så ock angående de besiktningsmän, som äga verkställa
sådan besiktning, meddelas av Konungen eller den myndighet, Konungen
därtill förordnar.
3 mom. Innan besiktningsinstrument utfärdas beträffande släpfordon,
skall besiktningsmannen å släpfordonet anbringa ett märke till identifiering
av detsamma (identifieringsmärke). Uppgift örn släpfordonets identifieringsmärke
skall införas i besiktningsinstrumentet för fordonet.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Närmare föreskrifter om identifieringsmärke meddelas av Konungen eller
den myndighet, Konungen därtill förordnar.
10 §.
1 morn. Har sådan ändring av motor- eller släpfordon företagits, att de
uppgifter, som äro upptagna i det för fordonet utfärdade besiktningsinstrumentet
eller typintyget, icke längre äro överensstämmande med fordonets
beskaffenhet, skall ägaren så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från
det ändringen skedde hos besiktningsman anmäla fordonet till ombesiktning.
Består den å motorfordon vidtagna ändringen allenast i utbyte av fordonets
motor mot en med denna helt överensstämmande motor, behöver ombesiktning
icke ske, men skall fordonets ägare, därest återutbyte med den gamla
motorn ej inom en månad ägt rum, omedelbart till den länsstyrelse, hos
vilken fordonet är registrerat, göra anmälan örn utbytet och den insatta motorns
nummer.
Vid anmälan till ombesiktning skall företes för fordonet senast utfärdat
besiktningsinstrument eller typintyg samt angivas de förändringar, som fordonet
undergått.
Befinnes vid ombesiktning fordonet vara i föreskrivet och lämpligt skick,
skall besiktningsinstrument, upptagande de förändringar fordonet undergått
sedan föregående besiktning, eller ock nytt fullständigt besiktningsinstrument
av besiktningsmannen utfärdas.
Befinnes fordonet icke vara i förskrivet och lämpligt skick, skall besiktningsmannen,
därest den påtalade bristfälligheten ej inom av besiktningsmannen
föreskriven tid visats hava blivit avhjälpt, göra skriftlig anmälan
härom och om bristens beskaffenhet hos den länsstyrelse, där fordonet är
registrerat.
2 mom. Påkallar ägare i annat fall än i 1 mom. sägs ombesiktning av
motor- eller släpfordon eller vissa delar av dylikt fordon, skall med avseende
å sådan besiktning i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. är stadgat.
3 mom. Beträffande periodisk efterbesiktning av automobiler, som användas
i yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse, är särskilt stadgat.
11 §•
1 mom. Länsstyrelse äger, när skäl därtill prövas föreligga, förordna om
besiktning av motor- eller släpfordon samt, om besiktningen därtill föranleder
eller fordonet undanhålles besiktning, meddela förbud mot fordonets
användande.
2 mom. Besiktningsman, envar för sitt tjänstgöringsdistrikt, eller polisman,
åt vilken länsstyrelse meddelat förordnande att utöva tillsyn å motorfordonsbeståndet,
äger, där han finner anledning antaga, att av honom anträffat
motor- eller släpfordon ur trafiksäkerhetssynpunkt är mindre tillförlitligt,
undersöka och, om så erfordras, provköra fordonet (flygande besiktning).
Befinnes därvid, att fordonet icke är i betryggande skick, äger
besiktningsmannen eller polismannen förelägga fordonets ägare eller förare
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
7
att inom viss tid avhjälpa anmärkta bristfälligheter å fordonet och inställa
detsamma till eftersyn hos besiktningsman, som med hänsyn till fordonets
hemort eller trafikförhållanden kan befinnas härför lämplig; och skall denne
ofördröjligen underrättas om föreläggandet.
Är fordonet så bristfälligt, att det ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten
kan vidare nyttjas, äger besiktningsmannen eller polismannen förbjuda
fordonets användande, intill dess bristen blivit avhjälpt. Förbudet, som länder
till omedelbar efterrättelse, skall ofördröjligen underställas prövning av
den länsstyrelse, hos vilken fordonet är registrerat.
Undersökning och eftersyn av fordon böra så anordnas, att därav såvitt
möjligt ej förorsakas rubbning i fordonets trafikförhållanden eller i övrigt
större olägenhet än som med hänsyn till trafiksäkerhetens krav kan anses
nödigt.
3 mom. över vad vid besiktning enligt 1 mom. och vid eftersyn iakttagits
skall intyg av besiktningsmannen utfärdas.
Förbud, varom i denna paragraf sägs, gäller för hela riket, intill dess någon
länsstyrelse, efter det besiktningsman intygat, att fordonet är i vederbörligt
skick, förklarat hinder för dess användande icke längre föreligga.
12 §.
Besiktningsinstrument, varom i detta kapitel förmäles, skall senast inom
två dagar från besiktningens avslutande i två exemplar tillhandahållas ägaren
till fordonet. Intyg, som i 11 § 3 mom. avses, skall omedelbart tillhandahållas
den, som uppvisar fordonet för besiktning eller eftersyn.
5 KAP.
Om registrering av motorfordon och släpfordon saint om re gistren ngs
märken
m. m.
13 §.
1 mom. Automobil, motorcykel och släpfordon skola registreras i den
ordning och på det sätt, som stadgas i 14—16 §§. Sådant fordon må endast
i nedan angivna fall tagas i bruk, innan registrering skett och registreringsskylt
anbringats å fordonet, nämligen:
1. för provkörning i och för dess tillverkning eller sammansättning, dock
att i fråga örn motorfordon tillstånd erfordras av polismyndighet, som bestämmer
plats och villkor för provkörningen;
2. för färd från hamn, järnvägsstation, fabrik, förvaringslokal eller liknande
direkt till sådan plats eller lokal eller till garage;
3. för färd direkt till och från besiktningsman i och för besiktning;
4. för provkörning under besiktning;
5. i trafik lika med registrerat fordon i avbidan på erhållande av registrering
och registreringsmärke, dock högst under tre veckor från den dag,
då skatt för fordonet, enligt vad särskilt stadgas, blivit erlagd; samt
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
6. av den, som tillverkar eller bedriver handel med motor- eller släpfordon,
i trafik lika med registrerat fordon, dock allenast såvitt gäller fordon,
som av honom hålles till salu.
I samtliga under 1—6 punkterna nämnda fall skola dock, innan fordonet
tages i bruk, de för utbekommande av besiktningsskylt stadgade villkoren
vara uppfyllda och sådan skylt hava anbragts å fordonet.
I fall, varom förmäles i 5 och 6 punkterna, skall tillika motorfordon, som
icke tillhör besiktigad typ, hava undergått besiktning och vara försett med
å besiktningsskylten medelst plombering av besiktningsman anbragt särskilt
märke (besiktningsmårke).
1 fråga örn skyldighet för tillverkare eller handlande, som avses i 6 punkten,
att å motor- eller släpfordon föra särskild skylt (skatteskglt) gäller vad
särskilt är stadgat.
2 mom. Besiktningsskylt och besiktningsmärke skola vara av beskaffenhet,
varom är särskilt stadgat. Besiktningsskylt skall på ett i ögonen fallande
sätt anbringas såväl framtill som baktill å motorfordon ävensom baktill
å släpfordon.
3 mom. Besiktningsskylt skall, för motorfordon i dubbla exemplar, mot
nedsättning av skäligt belopp, som fastställes av Konungen, tillhandahållas
av polismyndigheten i orten.
Besiktningsskylt för motorfordon må icke till någon utlämnas, med mindre
denne i två exemplar ingiver försäkringsbevis enligt 6 § lagen örn trafikförsäkring
a motorfordon beträffande varje motorfordon, varå skylten skall
användas. Det ena exemplaret skall, försett med anteckning örn utlämnad
skylts nummer, av polismyndigheten översändas till den försäkringsanstalt,
som meddelat försäkringen.
Besiktningsskylt må ej utlämnas till annan än tillverkare eller handlande,
som i 1 mom. 6 punkten avses, med mindre vederbörande behörigen styrker,
att han betalt stadgad skatt för det fordon, å vilket skylten är avsedd att
användas.
Av polismyndighet tillhandahållen skylt må tillverkare eller handlande ej
utlämna till köpare av fordon eller annan, med mindre denne uppfyller enahanda
villkor i fråga om fullgjord skattskyldighet, som i föregående stycke
sägs.
Skylt skall återställas, så snart behov av densamma icke föreligger och,
beträffande besiktningsskylt för motorfordon, sist då försäkringen upphör.
4 mom. Länsstyrelse skall övervaka, att besiktningsskyltar finnas tillgängliga
hos polismyndigheten i de orter, varest sådana skyltar kunna antagas
bliva erforderliga.
Över utlämnade skyltar skall polismyndigheten föra förteckning, upptagande
den persons namn och adress, till vilken skylt utlämnats, dagen för
utlämnandet samt skyltens nummer ävensom, beträffande besiktningsskyltar
för motorfordon, försäkringsanstaltens namn och försäkringsbevisets nummer.
Utlämnade skyltar skola för redovisning uppvisas för polismyndigheten
ärligen under december manad. Brister därvid någon i redovisning, för
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
9
faller det nedsatta beloppet till betalning i vad det belöper å saknad skylt.
Varder skylt återställd, skall anteckning därom ske i förteckningen samt det
för skylten nedsatta beloppet, efter avdrag av polismyndighetens omkostnader,
återbetalas.
14 §.
1 mom. Hos länsstyrelse skall föras register (automobilregister) för inskrivning
av de uppgifter rörande automobiler, motorcyklar och släpfordon
samt deras ägare, örn vilkas intagande i registret Konungen förordnat.
Fordon skall registreras hos länsstyrelsen i det län, där fordonet har sin
hemort.
Fordon skall anses hava sin hemort å den ort, där ägaren är mantalsskriven.
Skall fordonet företrädesvis användas å annan ort än den, där
ägaren är mantalsskriven, eller äro ägarna flera och mantalsskrivna inom
olika län, eller har ägaren sitt hemvist utom riket, eller tillhör fordonet ägare,
som icke är mantalsskriven, skall fordonet anses hava sin hemort å den
ort, där det företrädesvis skall brukas.
2 mom. Skriftlig ansökan örn registrering av fordon skall så snart ske
kan och sist inom fjorton dagar från det fordonet förvärvats göras av ägaren
eller, om fordonet tillhör staten eller kommun, av den myndighet eller person,
som äger befogenhet att anställa förare av fordonet.
Nämnda skyldighet gäller dock icke den, som tillverkar eller bedriver handel
med fordon, beträffande dylikt, som av honom förvaras å lager eller
hålles till salu.
Ansökan, varom här är fråga, skall innehålla uppgift å ägarens fullständiga
namn, yrke, hemvist och postadress eller däremot svarande uppgift.
Vid ansökningen skola fogas vederbörligt besiktningsinstrument eller typintyg
så ock, med avseende å motorfordon, vederbörligt försäkringsbevis, allt
i två exemplar.
3 mom. Är ansökan örn registrering icke vederbörligen gjord, eller utvisar
besiktningsinstrument eller typintyg, att fordon icke är i föreskrivet och
lämpligt skick, skall registrering vägras.
Registrering av motorfordon, som tillhör besiktigad typ och som icke
förut registrerats, skall ock vägras, där ej säljare av fordonet medelst påskrift
å typintyg vitsordat, att fordonet, så länge det varit i hans besittning, icke
undergått någon förändring.
4 mom. Bevis örn registrering och uppgift om det fordonet därvid jämlikt
17 § tilldelade registreringsmärket skola tecknas å ena exemplaret av besiktningsinstrumentet
eller typintyget, vilket skall av länsstyrelsen återställas
till sökanden. Det ena exemplaret av ingivet försäkringsbevis skall, försett
med uppgift örn fordonets rcgistreringsmärke, av länsstyrelsen översändas till
den försäkringsanstalt, som meddelat försäkringen.
15 §.
1 mom. övergår registrerat fordon till ny ägare, skall, där icke på sätt
nedan stadgas ny registrering av fordonet bör ske inom annat län, den nye
10
Andia lagutskottets utlåtande Nr 55.
ägaren så snart ske kan och sist inom fjorton dagar, sedan förvärvet skedde,
därom göra anmälan för registrering hos länsstyrelsen i det län, där fordonet
är registrerat, dock att, om äganderätten övergår genom arv eller testamente,
tiden för anmälan räknas, där boskifte erfordras, från det detta hölls, men,
i annat fall, vid arv, från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades
och, vid testamente, från det testamentet blev beståndande.
Anmälan, varom nu sagts, skall innehålla uppgift om nye ägarens fullständiga
namn, yrke, hemvist och postadress eller däremot svarande uppgift
samt fordonets registreringsmärke.
Har den nye ägaren icke sitt hemvist här i riket och har fordonet förvärvats
genom köp, byte eller gåva, åligger den anmälningsskyldighet, som ovan
sägs, förre ägaren.
Anmälan av ny ägare till motorfordon skall vara åtföljd av nytt försäkringsbevis.
Förre ägaren vare alltid berättigad att göra anmälan om övergång av
äganderätten till fordon; dock att genom sådan anmälan den nye ägarens anmälningsskyldighet
icke upphör. Har dylik anmälan gjorts av förre ägaren
och har därvid fogats bevis till styrkande av äganderättens övergång, äger
länsstyrelsen, sedan tiden för ny ägares anmälningsskyldighet utgått, ändå
att denna skyldighet icke fullgjorts, ur registret avföra den förre ägaren.
2 mom. Har ägare av registrerat fordon för avsikt att under viss tid eller
tills vidare icke nyttja fordonet i trafik, äger han rätt att örn detta förhållande
göra anmälan hos vederbörande länsstyrelse för fordonets avförande ur registret.
Sådan anmälan skall vara åtföljd, förutom av i 16 § 1 mom. omförmäld
avgift, av en särskild avgift, svarande mot skatt för fordonet under tre
månader, vilken avgift skall redovisas av länsstyrelsen lika med registreringsavgift.
Om brukande, besiktning och registrering av fordon, som sålunda avförts
ur registret, gäller vad i denna förordning stadgats i fråga örn fordon, som
förut icke registrerats. Det för registrering erforderliga besiktningsinstrumentet
skall vara utfärdat inom fjorton dagar före ingivandet av registreringsansökningen.
Ansökan om ny registrering av fordonet skall innehålla uppgift om den
förra registreringen och det fordonet därvid tilldelade registreringsmärket.
3 mom. Har registrerat fordon förstörts, eller har med sådant fordon eljest
vidtagits åtgärd, på grund varav kan antagas, att fordonet icke vidare
kommer att användas här i riket, skall ägaren inom fjorton dagar från det
han fått vetskap om dylikt förhållande därom hos vederbörande länsstyrelse
göra anmälan för fordonets avförande ur registret. Vid sådan anmälan skall
fogas bevis till styrkande av de meddelade uppgifterna örn fordonet.
Fordon må av länsstyrelse avföras ur registret, där den, som i detsamma
är eller bör vara antecknad som ägare av fordonet, icke kunnat under två
på varandra följande kalenderår anträffas för uttagande av honom för
nämnda år till betalning åliggande skatt för fordonet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
11
Vad i 2 mom. tredje och fjärde styckena är stadgat äger tillämpning jämväl
i fall, varom i detta moment är fråga.
4 mom. Så snart ske kan och sist inom fjorton dagar efter avslutandet av
sådan ombesiktning, som i 10 § 1 och 2 mom. sägs, eller sådan efterbesiktning,
varom förmäles i § 32 mom. 2 förordningen angående yrkesmässig trafik
med automobil, har ägaren av fordonet att till länsstyrelsen i det län, där
fordonet är registrerat, örn besiktningen göra anmälan och därvid foga vederbörligt
besiktningsinstrument i två exemplar eller, därest sådant icke upprättats,
av besiktningsman utfärdat bevis örn att besiktningen verkställts.
5 mom. Tages ny trafikförsäkring, skall motorfordonets ägare så snart ske
kan och sist inom fjorton dagar därom göra anmälan hos länsstyrelsen i det
län, där fordonet är registrerat, och därvid avlämna nytt försäkringsbevis.
6 mom. Sker ändring i fråga örn registrerat fordons hemort, ägarens namn,
yrke, hemvist, postadress eller däremot svarande uppgift, varom inskrivning
i registret skett, skall anmälan därom så snart ske kan och sist inom fjorton
dagar från det ändringen skedde göras hos länsstyrelsen i det län, där fordonet
är registrerat.
7 mom. Inträffar sådan förändring beträffande äganderätten till fordon
eller dess användningsområde eller eljest, att detsamma enligt 14 § 1 mom.
bör registreras i annat län än där registrering förut skett, skall ansökan om
ny registrering så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från det förändringen
inträdde göras hos länsstyrelsen i det län, där registreringen bör ske;
dock att nu nämnda tid i de fall, som särskilt angivas i 1 mom. första stycket,
skall räknas på sätt där är föreskrivet. Denna ansökan skall innehålla uppgift
örn den förra registreringen och det fordonet därvid tilldelade registreringsmärket.
I övrigt skall i fråga örn sådan registrering i tillämpliga delar
gälla vad i 14 § är stadgat om registrering av fordon, som icke förut registrerats.
Ansökan om registrering i fall som i första stycket avses behöver icke
göras av den, som bedriver handel med motor- eller släpfordon, där av sådan
handlande förvärvat fordon försäljes inom fjorton dagar efter förvärvet;
dock skall han inom nämnda tid göra anmälan angående förvärvet och försäljningen
av fordonet och om tiderna härför till den länsstyrelse, hos vilken
fordonet är registrerat.
8 mom. Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning i registret
skett, eller varder sådan ändring eljest för länsstyrelsen veterlig, skall ändringen
anmärkas i registret.
Göres anmälan angående örn- eller efterbesiktning, varom i 4 morn. sägs,
skall detta antecknas i registret.
Ar besiktning verkställd på grund av myndighets förordnande, skall anteckning
i registret ske härom samt beträffande vad vid besiktningen iakttagits.
Har förbud mot fordonets användande meddelats jämlikt 11 § 1 eller
2 mom. eller förklarande lämnats jämlikt samma paragrafs 3 morn., skall
anteckning jämväl därom ske i registret. Är i dessa fall fråga örn fordon,
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
som har sin hemort i annat län, skall länsstyrelsen i det län, där fordonet
har sin hemort, därom underrättas i och för vederbörliga anteckningars
verkställande.
16 §.
1 mom. Ansökan örn registrering av fordon eller annan anmälan till automobilregistret
skall göras skriftligen och vara åtföljd av för varje fall stadgad
avgift.
2 mom. Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som finnas för
varje fall meddelade, skall registrering eller anteckning till registret vägras.
Om vägrad registrering eller anteckning till registret har länsstyrelse att
ofördröjligen till sökanden med allmänna posten översända skriftlig underrättelse
med uppgift tillika om skälen därför.
3 mom. Har hos länsstyrelse registrerats fordon, som förut är i annat län
registrerat, har länsstyrelsen att om registreringen skyndsamt göra anmälan
till den länsstyrelse, hos vilken den föregående registreringen skett.
A mom. Närmare föreskrifter örn automobilregistrets förande ävensom om
avgifter för registrering av fordon och annan anteckning till registret meddelas
av Konungen.
17 §•
1 mom. Inom respektive län tilldelas vid registreringen varje fordon sitt
särskilda ordningsnummer, vilket, jämte en länet betecknande bokstav, utgör
fordonets registr ering smärke.
Länen betecknas sålunda, att:
A
utmärker
Stockholms stad,
0 utmärker Göteborgs och Bohus län,
B
»>
Stockholms län,
P
» Älvsborgs län,
C
Uppsala län,
R
> Skaraborgs län,
D
»
Södermanlands län,
S
> yärmlands län,
E
»
Östergötlands län,
T
> Örebro län,
F
»
Jönköpings län,
U
> Västmanlands län,
G
»
Kronobergs län,
w
> Kopparbergs län,
H
j>
Kalmar län,
X
» Gävleborgs län,
I
»
Gotlands län,
Y
> Västernorrlands län,
K
t>
Blekinge län,
Z
» Jämtlands län,
L
»
Kristianstads län,
AC
> Västerbottens län,
M
»
Malmöhus län,
BD i
> Norrbottens län.
N
»
Hallands län,
Ordningsnummer meddelas i löpande följd i särskilda serier för automobiler,
motorcyklar och släpfordon. Om fordon är avfört ur registret, må
fordonets ordningsnummer tilldelas annat fordon.
2 mom. Å registrerat motorfordon skall skylt, utvisande fordonets registreringsmärke,
(registreringsskylt) finnas på ett i ögonen fallande sätt anbragt
i två exemplar, varav ett framtill och ett baktill å fordonet.
Om sättet för anbringande å släpfordon av registreringsmärke meddelas
bestämmelser i vägtrafikstadgan.
3 mom. Närmare bestämmelser om beskaffenheten av registreringsskylt
meddelas av Konungen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
13
6 KAP.
Om förare av motorfordon och traktortåg.
18 §.
1 mom. Annat motorfordon än lättviktsmotorcykel må förås allenast av
den, som genom av länsstyrelsen utfärdat tillstånd (körkort) berättigats till
förande av fordonet.
Körkort utfärdas för förande av automobil eller av motorcykel. Körkort,
som gäller för förande av automobil, berättigar även till förande av motorcykel.
Traktortåg må föras allenast av den, som erhållit tillstånd till förande av
automobil.
Utan hinder av vad ovan stadgas må den, som vill förvärva färdighet i
körning av motorfordon, äga företaga övningskörning. Dylik körning må
äga rum, där framförande av fordon, varmed övningen företages, är tillåtet;
dock att polismyndigheten i orten äger att helt eller delvis förbjuda övningskörning
å plats, där körningen kan medföra fara för trafiksäkerheten.
Övningskörning må företagas endast av den, som fyllt 18 år, eller, där
övningskörningen sker med motorcykel, av den, som fyllt 16 år. Den, som
företager övningskörning, skall åtföljas av person, som innehar gällande körkort
för förande av det slag av fordon övningskörningen avser och som besitter
längre tids vana och skicklighet i fråga om körning med sådant fordon;
och anses under körningen den sistnämnde såsom förare av fordonet.
2 mom. Den, som vill mot ersättning vare sig i körskola eller annorledes
bedriva utbildning av förare (yrkesmässig utbildning), har att därtill söka
tillstånd hos länsstyrelsen i det län, där verksamheten skall bedrivas. Körskola
skall stå under ledning av sakkunnig lärare, som är ansvarig för undervisningen.
Sådan lärare skall godkännas av länsstyrelsen.
Över ansökan om tillstånd att bedriva yrkesmässig utbildning eller om
godkännande av lärare skall länsstyrelsen infordra yttrande av besiktningsman;
och skall denne genom särskilt prov undersöka kompetensen och lämpligheten
hos den, som uppgives skola handhava undervisningen.
Den, som bedriver yrkesmässig utbildning, är skyldig underkasta sig den
tillsyn å verksamheten, varom länsstyrelsen förordnar.
Motorfordon må ej användas för övningskörning vid yrkesmässig utbildning
utan att vara härför av besiktningsman godkänt.
Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar, föreskriver,
huruvida dylikt motorfordon skall vara försett med särskilda säkerhetsanordningar.
Befinnes den, som erhållit tillstånd att bedriva yrkesmässig utbildning,
eller den, som blivit godkänd såsom lärare i körskola, olämplig härtill eller
bedrives sådan utbildning i strid mot gällande föreskrifter eller eljest på
otillfredsställande sätt, äger länsstyrelsen, allt efter omständigheterna, åter
-
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
kalla tillståndet eller godkännandet. När godkännande återkallas, må körskolas
innehavare föreläggas att inom viss tid anställa lärare, som blivit av
länsstyrelsen godkänd. Underlåtes detta, må tillståndet för* skolan återkallas.
Återkallelse kan ock ske, därest undervisning vid skolan ej bedrivits
under senaste tolv månader.
3 mom. Lättviktsmotorcykel må föras allenast av den, som fyllt 15 år.
19 §.
1 mom. Den, som önskar erhålla körkort, skall undergå förarprov hos
besiktningsman i det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket den ort, där han
är mantalsskriven, är belägen; visar han synnerlig olägenhet vara förbunden
med prövning inför besiktningsman i nämnda distrikt eller är han
icke mantalsskriven i riket, må förarprovet undergås hos besiktningsman
i det distrikt, inom vilket han erhållit sin utbildning, eller, där han erhållit
utbildning utom riket, hos besiktningsman i det distrikt, där han vistas.
2 mom. Vid anmälan till förarprov skall sökande förete:
a) åldersbevis, utvisande att han fyllt 18 år eller, örn anmälan avser prov
för tillstånd att föra motorcykel, 16 år;
b) intyg av läkare, utfärdat enligt av Konungen fastställt formulär och
inom två månader före anmälningen, att sökanden icke lider av sådant lyte,
sådan sjukdom eller sådan nedsättning av syn- eller hörselförmågan, som
väsentligen minskar hans förmåga att föra motorfordon; och skall härvid
erforderlig grad av synskärpa anses föreligga, därest, efter korrektion av
förefintliga refraktionsfel, synskärpan uppgår till minst 0.7 å det ena ögat
och minst 0.3 å det andra eller ock, örn synskärpan å ett öga är mindre än
0.3 eller synen å ögat helt saknas, synskärpan å det andra ögat uppgår till
minst 0.8 och erforderlig korrektion till högst 2 dioptriers styrka ävensom
nedsättningen eller förlusten av synen å det sämre ögat varit bestående mer
än ett år; och
erforderlig grad av hörselförmåga anses föreligga, därest åtminstone av
det ena örat vanlig samtalsstämma väl uppfattas på 4 meters avstånd; samt
c) bevis om erhållen utbildning till förare, utfärdat av den, som meddelat
denna.
För provet skall lämpligt motorfordon tillhandahållas besiktningsmannen.
Under provet anses sökanden såsom förare av fordonet.
3 mom. Befinnes sökande, efter prov under olika trafikförhållanden samt
förhör, dels besitta ur trafiksäkerhetssynpunkt erforderlig körskicklighet, sinnesnärvaro
och omdömesförmåga, dels ock äga nödig kännedom om verkningssättet
hos det slag av motorfordon, varom fråga är, om gällande trafikföreskrifter
ävensom om alkoholhaltiga dryckers inverkan ur trafiksäkerhetssynpunkt
å den mänskliga organismen, skall besiktningsmannen inom två
dagar efter provets undergående meddela sökanden bevis, att han avlagt
godkänt prov som förare av automobil eller motorcykel. Detta bevis bör
angiva den person eller körskola, som utbildat sökanden.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
15
20 §.
1 mom. För erhållande av körkort har sökande att till länsstyrelsen i det
län, inom vilket han är mantalsskriven, eller, om han icke är mantalsskriven
i riket, till länsstyrelsen i det län, där han för tillfället vistas, insända ansökan
därom, med angivande av fullständigt namn, yrke, hemvist och postadress
eller däremot svarande uppgift samt vid ansökningen foga
a) de i 19 § 2 mom. a) och b) omförmälda handlingarna;
b) sådant bevis av besiktningsman, som i 19 § 3 mom. avses;
c) intyg, utfärdat inom två månader före ansökningen, av polismyndigheten
å den eller de orter inom riket, varest sökanden under de senaste
två åren varit mantalsskriven, att sökanden gjort sig känd för ett nyktert
levnadssätt och med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke
kan anses olämplig såsom förare av motorfordon, eller, där sökanden icke
under angivna tid varit här i riket mantalsskriven, bevis örn av Konungen
meddelat tillstånd att, utan hinder av att intyg, varom nyss sagts, ej kan företes,
ansökningen må upptagas till prövning;
d) av sökanden undertecknad uppgift, huruvida han tidigare sökt eller erhållit
körkort för automobil eller motorcykel; samt
e) välliknande fotografi av sökanden i sådant format, att det lämpligen
kan anbringas å körkort.
Sökande vare ock skyldig att, där så av länsstyrelsen påfordras, förete intyg
om sin mantalsskrivningsort.
Innan intyg, varom under c) förmäles, utfärdas, skall vederbörande nykterhetsnämnd
samt, där så finnes erforderligt, jämväl annan, som äger kännedom
i saken, av polismyndigheten höras över sökandens nykterhetsförhållanden.
Intyg, som nyss sagts, vare avgiftsfritt.
Med polismyndighet förstås i punkt c): för Stockholm vederbörande poliskommissarie,
för annan stad, där polismästare finnes, denne, för övriga
städer stadsfiskal eller, om stadsfiskalen är befriad från all befattning med
polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet
samt för landet polischefen i orten.
2 mom. Finnes sökanden hava vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits,
må länsstyrelsen, efter företagen ytterligare utredning, där sådan finnes
erforderlig, för honom utfärda körkort, innefattande tillstånd att föra automobil
eller motorcykel. Där sökanden icke utan användande av glas innehar
erforderlig synskärpa, skall å körkortet anmärkas att han är skyldig att vid
framförande av motorfordon bära nödiga glas.
Körkort gäller för färd i hela riket.
Har körkort för automobil tilldelats någon, som innehar särskilt för motorcykel
gällande körkort, åligger det honom att efter anmaning överlämna
sistnämnda körkort till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet för automobil.
Har körkort förstörts eller förkommit eller undergått sådan förändring,
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
att detsamma icke lämpligen kan användas, må efter ansökan hos länsstyrelse,
som utfärdat körkortet, duplettkörkort utställas. Ansökan skall, där
körkortet förstörts eller förkommit, innehålla på tro och heder avgiven för
säkran örn förlusten av körkortet. Duplettkörkort skall såsom sådant särskilt
angivas genom påteckning av ordet »duplett». Skulle körkortet tillrättakomma,
skall duplettkörkortet ofördröjligen återställas till länsstyrelsen.
Formulär till körkort fastställes av Konungen.
3 mom. över utfärdade körkort skall länsstyrelse föra anteckning i liggare
eller kortregister (körkortsregister); och skall däri för varje körkort antecknas
nummer å körkortet och dag för dess utlämnande samt innehavarens
namn, födelseår, födelsedag, yrke och hemvist ävensom förseelser, varom
vederbörlig anmälan enligt 21 § 4 mom. sker.
21 §.
1 mom. Har förare vid färd med motorfordon eller traktortåg i något
för trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom
förare åliggande förpliktelser eller varit så påverkad av starka drycker, att
han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller
har förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke vidare bör betros
med att innehava körkort, skall länsstyrelse, som utfärdat körkortet, efter
nöjaktig utredning återkalla detsamma. Vid sådan utredning må avseende
icke fästas vid förseelse, vilken antecknats i det i 20 § 3 mom. omnämnda
körkortsregistret mer än två år före begåendet av den förseelse, som giver
anledning till att frågan om körkortets återkallelse upptages till prövning. Är
fråga örn förseelse, som är belagd med straff, må återkallelse av körkort på
grund av denna förseelse icke, där länsstyrelsen ej finner uppenbart, att föraren
är olämplig att föra motorfordon, äga rum förrän frågan om straff för
förseelsen blivit genom domstols laga kraft ägande utslag avgjord. Äro omständigheterna
av den beskaffenhet, att anledning är att antaga, att föraren
skall, utan att återkallelse av körkortet sker, låta sig rättas, och är ej
fråga örn förare, som vid färd med motorfordon varit så påverkad av starka
drycker som ovan angives, må varning i stället meddelas. Återkallas körkort,
skall därvid förklaras, att föraren, sedan viss tid, minst två månader
och högst två år, gått till ända, på ansökan hos länsstyrelsen i det län, som
i 20 § 1 mom. sägs, äger få, örn tiden angivits till ett år eller därunder, frågan
örn körkortets återbekommande och, om tiden angivits till över ett år,
frågan örn utfärdande av nytt körkort upptagen till prövning; dock skall
beträffande förare, som vid färd med motorfordon varit så påverkad av
starka drycker, som nyss sagts, tiden, efter vilken dylik prövning först må
ske, bestämmas till minst sex månader.
Har förares förmåga att föra motorfordon blivit så väsentligt nedsatt genom
sjukdom, skada eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt icke
vidare bör betros med att föra motorfordon, skall körkortet återkallas. Finnes
grundad anledning till antagande att förhållande, som nyss sagts, före
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
17
ligger, äger länsstyrelsen tillhålla föraren att inom viss tid förete nytt läkarintyg
vid äventyr att körkortet eljest återkallas.
Har fråga uppstått om återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana
omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att
föra motorfordon, må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut om återkallelse
fattas, återkalla körkortet i avvaktan på nämnda beslut. Vid frågans
slutliga prövning skall hänsyn tagas till den tid, körkortet på grund av sådant
förordnande varit återkallat.
Har förare vid färd med motorfordon ådagalagt grov vårdslöshet eller
visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller
varit synbarligen överlastad av starka drycker eller har förare till följd av
sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra motorfordon
utan risk för liv eller egendom, äger polismyndighet som i 20 § 1
mom. sista stycket sägs omhändertaga körkortet i avbidan på beslut av
länsstyrelse huru med körkortet skall förfaras. Körkort som sålunda omhändertagits
skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett omhändertagandet,
inom 48 timmar insändas till länsstyrelse, på vars prövning frågan
om körkortets återkallande ankommer; och åligger det länsstyrelsen att
skyndsamt förordna, huruvida körkortet skall tills vidare återkallas eller till
föraren återställas. I avbidan på dylikt förordnande vare föraren icke berättigad
att föra motorfordon.
Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna
körkortet till länsstyrelsen.
Varder, efter anförda besvär, beslutet örn återkallelsen upphävt, skall körkortet
återställas till föraren.
Varning må ej överklagas.
2 mom. Ansökan om återbekommande av körkort skall, därest tiden för
återkallelsen uppgår till minst sex månader, vara åtföljd av sådana bevis,
som omförmälas i 19 § 2 mom. b) och 20 § 1 mom. c), länsstyrelsen obetaget
att i varje fall, där så prövas nödigt, oavsett tiden för återkallelsen infordra
övriga i 20 § 1 mom. omförmälda handlingar. Ansökan om utfärdande
av nytt körkort skall vara åtföljd av samtliga de handlingar, varom i
20 § 1 mom. sägs. Nu avsedda bevis och andra handlingar skola vara utfärdade
efter det den i återkallelsen bestämda tiden gått till ända. Intyg,
som i 20 § 1 mom. c) sägs, skall avse tid efter begående av den förseelse, som
givit anledning till körkortets indragning.
Därest prövning av fråga örn återbekommande av körkort eller utfärdande
av nytt körkort ankommer på annan länsstyrelse än den, som återkallat
körkortet, skall yttrande i ärendet jämte utdrag rörande sökanden ur körkortsregistret
infordras från sistnämnda länsstyrelse. Äger sökanden återbekomma
sitt körkort, skall detsamma tillhandahållas honom hos den länsstyrelse,
som prövat frågan örn körkortets återbekommande.
3 mom. Beslut, varigenom länsstyrelse meddelat varning eller återkallat
körkort, skall antecknas i körkortsregistret.
Genom länsstyrelsens försorg skall, på sätt Konungen förordnar, för rikets
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 55.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
polismyndigheter kungöras beslut om återkallelse av körkort. Beslut, varigenom
återkallelse av körkort, efter anförda besvär, upphävts eller ändrats
eller varigenom, efter återkallelse, förare återbekommit sitt körkort eller
nytt körkort utfärdats för honom, skall likaledes kungöras på sätt ovan är
stadgat.
4 morn. Har den, som innehar körkort, ådömts straff för förseelse, begången
vid förande av motorfordon eller traktortåg, eller för förseelse mot
18 kap. 15 § strafflagen, eller har eljest högre rätt meddelat utslag i mål, vari
underrätt ådömt sådant straff, åligger det domstolen att ofördröjligen översända
avskrift av utslaget jämte uppgift örn numret å den dömdes körkort
till den länsstyrelse, som utfärdat detsamma.
7 KAP.
Särskilda föreskrifter angående motorfordon oell släpfordon, som för tillfälligt
brukande i riket införts från utlandet, och örn tillstånd
att föra sådant motorfordon.
22 §.
1 mom. Har automobil, motorcykel eller släpfordon för tillfälligt brukande
här i riket från utlandet införts av resande, som endast tillfälligtvis
skall i riket vistas, vare besiktning av fordonet ej av nöden, där den resande
innehar intyg av svensk konsul eller polismyndighet i det land, varest fordonet
är registrerat, eller av konsul, som företräder detta land här i riket,
att fordonet till sin beskaffenhet uppfyller de i det främmande landet gällande
föreskrifterna för att där få användas i trafik. Nämnda intyg skall företes
hos polismyndigheten å den första ort i riket, varest fordonet är avsett
att begagnas. Örn intyget är behörigt och sökanden styrker, att han fullgjort
vad honom, enligt vad därom särskilt stadgas, åligger i avseende å erläggande
av skatt för fordonet, skall polismyndigheten eller av denne förordnad
tjänsteman genom anteckning å intyget eller annorledes utfärda bevis
om tillstånd att i riket bruka fordonet samt tilldela fordonet registreringsmärke.
2 mom. Företes icke intyg, varom i föregående moment sågs, skall fordonet
underkastas besiktning på sätt i 9 § 1 mom. föreskrives. Därest fordonet,
enligt intyg av besiktningsman, befinnes uppfylla de i 3 § samt 4, 5
eller 6 § meddelade bestämmelserna, skall polismyndigheten tilldela detsamma
registreringsmärke, varjämte å intyget skall tecknas bevis om meddelande
av tillstånd att i riket bruka fordonet.
3 mom. Polismyndigheten skall i särskild längd låta införa namnet såväl
å den person, vilken uppgives vara ägare av fordonet, som, därest ägaren
icke till riket medföljer, å den person, som förfogar över fordonet, ävensom
dessas yrke, hemvist och postadress eller däremot svarande uppgift, dagen
för meddelandet av tillståndet att här i riket bruka fordonet samt det registreringsmärke,
som tilldelats fordonet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
19
i mom. Registreringsmärke för släpfordon, varom i denna paragraf förmäles,
skall antecknas i det bevis om tillstånd, varom i 1 och 2 mom. sägs.
Registreringsskylt för motorfordon, varom i denna paragraf förmäles, skall
av polismyndigheten mot skälig ersättning tillhandahållas sökanden, och
skall om skyltens anbringande gälla vad härutinnan beträffande i riket registrerat
motorfordon finnes föreskrivet.
Närmare bestämmelser om sådan registreringsskylts beskaffenhet meddelas
av Konungen.
Länsstyrelse skall övervaka, att skyltar, varom i denna paragraf sägs,
ävensom exemplar av denna förordning samt vägtrafikstadgan finnas tillgängliga
hos polismyndighet, varest sådana kunna antagas bliva erforderliga.
5 mom. Tillstånd att föra automobil eller motorcykel skall, där ej särskilda
omständigheter till annat föranleda, av polismyndighet meddelas person,
som med bevis av myndighet, som i 1 mom. omförmäles, styrkt, att han i det
främmande landet äger rätt att föra motorfordon av det slag, varom fråga är.
Till förare, som icke redan innehar exemplar av denna förordning samt vägtrafikstadgan,
skola sådana av polismyndigheten överlämnas.
Det åligger polismyndigheten att över sålunda meddelade tillstånd föra
anteckningar, upptagande förarens namn, yrke, hemvist och postadress.
6 mom. Bevis om tillstånd, varom i denna paragraf förmäles, skall under
trafik medföras och på tillsägelse av besiktningsman eller polisman uppvisas.
23 §.
1 mom. Tillstånd, varom i 22 § förmäles, att här i riket bruka eller föra
fordon gäller för en tid av två månader; dock kan giltighetstiden av länsstyrelse
utsträckas med ytterligare en månad.
När skälig anledning därtill föreligger, kan tillstånd, varom här är fråga,
återkallas av envar länsstyrelse, i vars län fordonet brukats.
2 mom. Den, som från utlandet färdats i motorfordon till riket, må, utan
hinder därav att fordonet icke är försett med registreringsskylt, fortsätta färden
till närmaste ort i riket, där polismyndighet finnes.
24 §.
På vilka villkor motorfordon, som är registrerat i främmande stat, som
anslutit sig till internationell konvention rörande automobiltrafik, må här
i riket tillfälligt brukas, så ock på vilka villkor person, som i sådan stat äger
rätt att föra motorfordon, må här i riket utöva dylik rätt, bestämmes av
Konungen.
25 §.
Om skyldighet för den, som från utlandet inför motorfordon för tillfälligt
brukande här i riket, att i samband med fordonets tullbehandling förete
bevis örn trafikförsäkring gäller vad Konungen därom förordnar.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
8 KAP.
Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.
26 §.
1 mom. Brukas automobil, motorcykel eller släpfordon i strid mot bestämmelserna
i 13 § 1 morn., 15 § 2 mom. tredje stycket eller 3 mom. tredje
stycket eller mot förbud, som meddelats enligt 11 § 1 eller 2 morn., vare ägaren
förfallen till dagsböter, minst tio.
2 mom. Brukas automobil, motorcykel eller släpfordon, oaktat fordonet
ej överensstämmer med de i denna förordning angående sådant fordons beskaffenhet
och utrustning meddelade föreskrifterna eller med föreskrift, som
med stöd av 4 § 1 mom. h) meddelats angående beskaffenheten av hjulringar,
vare ägaren, där ej bristfälligheten var av ringa betydelse eller brukandet
avsåg allenast att med anledning av under färd uppkommen skada å fordonet
framföra detta till närmast belägna plats för skadans avhjälpande och
uppenbar fara ej var därmed förenad, förfallen till dagsböter.
3 mom. Har ägare i fall, som i 1 eller 2 mom. avses, iakttagit vad på
honom ankommer till förhindrande av fordonets brukande, vare han fri från
ansvar.
4 mom. Har förseelse, varom i 1 eller 2 mom. sägs, skett, och ägde föraren
vetskap örn det hinder för fordonets brukande, som förelåg, vare jämväl
han förfallen till de böter, som i nämnda moment äro stadgade.
Brukades motorfordonet av någon, som enligt 6 eller 7 § lagen angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik är till utgivande av ersättning
för skada förpliktad, skall, i ägarens ställe, sådan brukare vara förfallen
till ansvar, varom i 1 eller 2 mom. sägs.
27 §.
Den, som bryter mot föreskrifterna i 10 § 1 mom. första stycket eller icke
efterkommer av länsstyrelse jämlikt 11 § 1 mom. givet förordnande örn besiktning
av fordon eller av besiktningsman eller polisman enligt 11 § 2 mom.
första stycket givet föreläggande att till eftersyn inställa motorfordon eller
släpfordon, straffes med dagsböter.
Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,
som icke efterkommer av besiktningsman givet tecken att stanna fordon som
nu nämnts.
28 §.
Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,
som åsidosätter föreskrifterna i 13 § 3 mom. sista stycket, 20 § 2 mom.
tredje stycket eller 21 § 1 mom. femte stycket, eller sorn, där duplettkörkort
utfärdats enligt 20 § 2 mom. fjärde stycket men ursprungligt körkort sedermera
tillrattakommer, underlåter att ofördröjligen återställa duplettkörkortet
till vederbörande länsstyrelse.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
21
Till enahanda straff är den förfallen, som brukar automobil, motorcykel
eller släpfordon, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet införts,
utan att tillstånd till fordonets användande här i riket erhållits, eller å tid, då
sådant tillstånd icke längre är gällande, eller som under trafik icke medför
bevis, varom i 22 § förmäles, eller som underlåter att efterkomma tillsägelse
av besiktningsman eller polisman att uppvisa detsamma. Länsstyrelse äger
i fall, varom nyss nämnts, förordna, att fordonet skall omhändertagas av polismyndighet.
29 §.
1 mom. Sökes ej inom föreskriven tid registrering, på sätt i 14 § 2 mom.
är stadgat, av automobil, motorcykel eller släpfordon straffes den, vilken registreringsskyldigheten
ålegat, med dagsböter. Underlåter eljest någon, som
enligt denna förordning är pliktig göra anmälan till automobilregistret, att
göra sådan anmälan inom den härför i varje fall stadgade tid, bote från och
med tio till och med trehundra kronor.
Underlåter någon, som genom laga kraftvunnet utslag dömts till ansvar
för förseelse, varom ovan sägs, att därefter fullgöra honom åliggande registrerings-
eller anmälningsskyldighet, äger länsstyrelse att vid vitén, som tillika
må utdömas, ålägga den försumlige att fullgöra sin skyldighet.
2 mom. Envar, som i anmälan, varom i 1 mom. förmäles, mot bättre
vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter, minst fem.
Till enahanda straff vare den förfallen, som i eller å typintyg, varom i 9 §
2 mom. första stycket och 14 § 3 mom. andra stycket stadgas, mot bättre vetande
meddelar oriktig uppgift eller som åsidosätter föreskrifterna i 13 § 3
mom. fjärde stycket.
30 §.
Den, som, utan att vara därtill berättigad, förer automobil, motorcykel eller
traktortåg eller företager övningsköming, straffes med dagsböter, minst tio.
Till enahanda ansvar gör sig envar förfallen, vilken anställer och brukar
den såsom förare av ovan nämnt motorfordon eller traktortåg, som icke äger
rätt att föra motorfordon av det slag, varom fråga är, eller traktortåg, ävensom
ägare eller förare, vilken överlämnar åt eller eljest tillåter annan att
föra motorfordonet eller traktortåget, eller att företaga övningsköming utan
att denne är därtill berättigad.
Om någon, som icke utan användande av glas innehar synskärpa varom i
19 § 2 mom. b) sägs, underlåter att vid förande av motorfordon eller traktortåg
använda nödiga glas, oaktat bans skyldighet härutinnan anmärkts
å för honom utfärdat körkort, vare han förfallen till dagsböter.
Åsidosätter den, som företager övningsköming, annorledes än i första
stycket sägs föreskrifterna i 18 § 1 mom. eller på grund av samma författningsrum
meddelat förbud, bote från och med tio till och med trehundra
kronor.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
31 §.
Bedriver någon yrkesmässig utbildning av förare i körskola eller annorledes,
utan att tillstånd härtill erhållits, straffes med dagsböter, minst fem.
Till enahanda ansvar är ock den förfallen, som eljest i strid med denna
förordning eller någon på grund därav meddelad föreskrift bedriver yrkesmässig
utbildning av förare.
j 32 §.
Brukar någon lättviktsmotorcykel, som icke överensstämmer med vad om
sådant fordon är i 5 § stadgat, straffes med böter från och med tio till och
med tvåhundra kronor, där ej brukandet avsåg allenast att med anledning
av under färd uppkommen skada å fordonet framföra detta till närmast belägna
plats för skadans avhjälpande och uppenbar fara ej var därmed förenad.
33 §.
De för ägare av motorfordon och släpfordon stadgade ansvarsbestämmelserna
skola äga tillämpning, i händelse fordonet tillhör någon, som står under
förmyndare eller annan laga målsman, å denne, samt, där fordonet äges av
oskift dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund
eller av stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem, som äga företräda
boet, samfundet eller inrättningen. I fråga om motorfordon eller släpfordon,
som tillhör staten eller kommun, skola nämnda ansvarsbestämmelser
gälla förarens närmaste förman. Har denne till förekommande av förseelse
mot förordningen gjort vad på honom ankommit och äger i följd av
överordnads åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde den överordnade
drabbad av ansvar, som här avses.
34 §.
Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt
denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder därtill
lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav
undfått del, fällas till det straff, som för sådan förseelse är stadgat.
35 §.
Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägandes
rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse
därom ej skett.
Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän
domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast
av allmän domstol.
36 §.
Finner polismyndighet anledning förekomma till återkallelse av körkort eller
tillstånd, varom i denna förordning förmäles, skall polismyndigheten där
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
23
om göra framställning hos den myndighet, som har att meddela sådan återkallelse.
37 §.
Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
9 KAP.
Särskilda föreskrifter.
38 §.
För förrättning, som enligt denna förordning ankommer på besiktningsman,
skall erläggas avgift enligt taxa, som fastställes av Konungen.
39 §.
Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av länsstyrelse
eller av polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock gäde
beslutet utan hinder av besvär till efterrättelse, intill dess annorlunda kan
bliva vederbörligen förordnat.
40 §.
Erfordras för militärt ändamål fortlöpande uppgifter om inom landet befintliga
motorredskap eller vissa slag av sådana, meddelar Konungen bestämmelser,
huru den uppgiftsskyldighet, som i sådant hänseende befinnes
erforderlig, skall av vederbörande fullgöras.
41 §.
Denna förordning äger icke tillämpning å motorfordon och släpfordon, som
tillhöra staten och äro tillverkade för särskilda militära ändamål, eller å traktortåg,
som brukas av krigsmakten, ej heller å fordon av nu nämnda slag,
som användas uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat
dylikt inhägnat område.
Därest beträffande vissa andra motorfordon eller släpfordon undantag i
särskilt hänseende från denna förordning visas vara påkallat, meddelas bestämmelser
härom av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1937, från och med vilken
dag motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284), med undantag av
däri meddelade särskilda föreskrifter örn yrkesmässig automobiltrafik och örn
uthyrningsrörelse samt för överträdelse av nämnda föreskrifter stadgade ansvarsbestämmelser,
skall upphöra att gälla.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Vad i 4 § 1 mom. i) stadgas skall icke äga tillämpning å automobil, som
före dagen för denna förordnings ikraftträdande undergått besiktning eller
för vilken före samma dag typintyg utfärdats, allt för det fall att automobilen
vid besiktningen eller vid typintygets utfärdande icke var försedd med stopplykta.
2) Yägtrafikstadga.
Härigenom förordnas som följer:
1 KAP.
Inledande bestämmelser.
1 §•
1 mom. Denna stadga äger tillämpning allenast å trafik på väg, varom
i 2 mom. förmäles.
2 mom. I denna stadga förstås med
väg: allmän väg, gata eller annan allmän plats, som är upplåten för allmän
samfärdsel, så ock enskild väg, varå sådan samfärdsel icke blivit förbjuden;
vägfarande:
envar, som å väg framför fordon, rider, leder kreatur, åker
skidor eller går;
fordon: alla slag av vagnar för dragare, motorfordon, motorredskap och
andra arbetsredskap å hjul eller medar, slädar, cyklar, kälkar, sparkstöttingar,
dragkärror o. s. v., dock ej fordon, som löper på skenor;
motorfordon: för färd på marken avsett, för person- eller godsbefordran
inrättat fordon, som för framdrivande är försett med kraftmaskin (motor),
ävensom underrede till dylikt fordon (chassi);
automobil: motorfordon, som är försett med tre eller flera hjul, där icke
fordonet enligt det följande är att anse såsom motorcykel;
personautomobil: automobil, som är byggd för befordran av personer,
högst sju;
omnibus: automobil, som är byggd för befordran av ett större antal personer
än sju, vare sig densamma därjämte är avsedd för befordran av gods
eller icke;
lastautomobil: automobil, som är byggd för befordran av gods men icke
är att hänföra till omnibus;
motorcykel: motorfordon, som, bortsett från bivagn, är försett med endast
två hjul men icke är att hänföra till lättviktsmotorcykel;
lättviktsmotorcykel: tvåhjuligt motorfordon, som inrättats för framdrivning
uteslutande medelst trampning och som icke undergått annan ändring
än att det försetts med hjälpmotor eller med sådan jämte särskilda bromsnings-
eller andra anordningar till främjande av dess trafiksäkerhet, och
vars tjänstevikt, så beräknad som i 2 § 2 mom. motorfordonsförordningen
sägs, icke överstiger 50 kilogram;
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
25
motorredskap: traktor, lokomobil, lantbruks- eller vägmaskin samt annat
dylikt fordon, vilket för framdrivande är försett med motor och är att anse
allenast såsom arbetsredskap;
släpfordon: för person- eller godsbefordran inrättat fordon, vilket är avsett
att icke blott tillfälligtvis dragas av automobil eller motorredskap, evad
fordonet är försett med hjul (släpvagn) eller med medar (släpsläde);
traktortåg: motorredskap och därmed sammankopplat släpfordon.
Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar, bestämmer
till vilket slag av fordon viss fordonstyp skall vara att hänföra, därest ovan
angivna kännetecken icke giva tillräcklig ledning härför, eller där särskilda
omständigheter eljest därtill föranleda.
Med polismyndighet förstås i denna stadga: för Stockholm Överståthållarämbetet,
för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga städer
magistrat eller stadsstyrelse, eller, där magistrat eller stadsstyrelse ej finnes,
kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.
3 mom. Vad i denna författning stadgas om ägare av fordon skall beträffande
fordon, som innehaves på grund av avbetalningsköp, i stället hava
avseende å innehavaren, ändå att äganderätten ännu icke å honom övergått.
2 KAP.
Bestämmelser för samtliga vägfarande.
2 §•
Varje vägfarande skall iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till
förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna. Han skall uppträda
hänsynsfullt mot andra vägfarande och mot dem, som bo eller eljest
uppehålla sig vid vägen. Han skall efterkomma polismans anvisningar till
trafikens ordnande och stanna, när polisman därtill giver tecken.
3 KAP.
Särskilda bestämmelser för andra vägfarande än gående.
3 §•
Det åligger annan vägfarande än gående att åtlyda till ledning för trafiken
vid väg uppsatta anslag, varningsmärken och signaler ävensom att vid varje
tillfälle anpassa färdhastigheten efter vad behörig hänsyn till andra vägfarande
och till trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet bjuder. I sistnämnda
hänseende åligger det förare av fordon, bland annat,
att, då fordonet närmar sig kurva, gatu- eller annan vägkorsning, backkrön
eller plats, där utsikten eljest är skymd, i god tid nedbringa hastigheten;
att,
där körbanan är så hal, att fordonet lätteligen slirar, eller vid vändning
om gatuhörn eller i samband med passerande av å hållplats stående spårvagn
icke använda större hastighet än att fordonet omedelbart kan stannas;
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
att, då fordonet närmar sig obevakat, särskilt för gående avsett övergångsställe,
nedbringa hastigheten så, att fordonet kan med säkerhet stannas
framför övergångsstället för att lämna gående tillfälle att passera; samt
att, då fordonet nalkas korsning i samma plan mellan järnväg och väg,
nedbringa hastigheten så, att fordonet kan med säkerhet stannas på ett betryggande
avstånd från närmaste rälssträng, ävensom, då varken stoppsignal
eller annat förhållande ger anledning till antagande, att tåg nalkas, skyndsamt
passera järnvägen.
4 §■
1 mom. Annan vägfarande än gående bör, där så lämpligen kan ske, färdas
å körbanans vänstra del.
Om vid färd i kurva, gatu- eller annan vägkorsning, backe eller annorstädes
utsikten över vägen är skymd, skall vägfarande, som här avses, städse
hålla till vänster å körbanan.
2 mom. Det åligger andra vägfarande än gående att vid möte sinsemellan
hålla till vänster å körbanan.
3 mom. Omkörning av annan vägfarande än gående skall ske till höger,
varvid det åligger den, som skall omköras, att hålla till vänster.
Omkörning må icke ske vid andra tillfällen än när körbanan kan fritt
överskådas och må under inga förhållanden äga rum vid vägkorsningar eller
i skarpare kurvor eller å backkrön eller vid annalkande till eller passerande
av korsning i samma plan mellan väg och järnväg.
Den som vill företaga omkörning skall dessförinnan övertyga sig, att den
framförvarandes uppmärksamhet blivit väckt, och bör för sådant ändamål avgiva
ljud- eller ljussignal eller på annat sätt giva sig tillkänna, varefter den
framförvarande skyndsamt bör sakta farten och på lämpligt sätt låta förstå,
att signalen uppfattats.
i mom. Vägfarande, varom i detta kapitel förmäles, åligger att vid möte
med eller omkörning av gående lämna denne rådrum att vika åt sidan ävensom
möjliggöra för honom att förfoga över tillräckligt utrymme å vägbanan.
Möte med eller omkörning av spårvagn skall, om spårens läge det medgiver,
ske till vänster.
5 mom. Till undvikande av sammanstötning, när ett fordons kurs skär
ett annat fordons kurs, skall föraren av det fordon, som har det andra på
sin vänstra sida, låta detta senare köra först; dock att, där fordon framföres
å väg, som av länsstyrelse eller, såvitt angår viss stads område, stadens
polismyndighet förklarats skola anses såsom huvudväg, detta fordon
skall äga förkörsrätt framför fordon, som framföres å annan väg.
Vad i detta moment stadgas fritager icke någon förare från skyldighet att
iakttaga särskild försiktighet vid färd in på korsande körbana.
6 mom. Fordon må ej framföras så nära framförvarande fordon, att, därest
sistnämnda fordon stannas eller dess färdhastighet minskas, fara för påkörning
föreligger.
27
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
5 §•
Förare av fordon skall, då så i särskilt fall är erforderligt till förebyggande
av fara för person eller egendom, medelst ljud- eller ljussignal eller
på annat lämpligt sätt väcka andra vägfarandes uppmärksamhet.
Förare av fordon, vilken ämnar stanna, skall till ledning för bakom
kommande vägfarande i god tid höja hand eller piska eller på annat lämpligt
sätt giva tecken. Vid möte med fordon, förspänt med dragare, eller med
den, som rider eller leder kreatur, skall förare, om den mötande giver sådant
tecken, iakttaga särskild försiktighet eller, om tecknet upprepas, stanna.
Före ändring av kurs skall förare av fordon till ledning för andra vägfarande
med användning av körriktningsvisare eller genom utsträckning av
hand eller piska eller på annat lämpligt sätt i god tid utvisa den riktning,
han ämnar taga. Örn å fordon användes körriktningsvisare, skall föraren
tillse, att densamma efter verkställd kursändring upphör att utvisa ändring
1 körriktningen.
6 §•
1 mom. Inom tättbebyggt område är avgivande av ljudsignal ej tillåtet i
andra fall än där detta enligt 4 § 3 mom. eller 5 § erfordras för omkörning
eller till förebyggande av fara för person eller egendom.
Vad sålunda är stadgat gäller icke ambulansbil eller motorfordon, som
användes för beredande av hjälp vid eller till förhindrande av olycksfall eller
för brandväsendets räkning vid eldfara eller av polisman i brådskande tjänsteutövning
eller av läkare vid brådskande sjukdomsfall.
2 mom. När enligt ovan meddelade bestämmelser avgivande av ljudsignal
inom tättbebyggt område är tillåtet, må signalen givas allenast medelst apparat
med jämn, dov ton; dock skall, där fordon, varom i 24 § 2 mom.
sägs, framföres med större hastighet än den i 24 § 1 mom. medgivna, såsom
signalapparat användas kraftigt ljudande ringklocka eller visselpipa eller
sirén med genomträngande gäll ton eller annan därmed jämförlig anordning.
7 §•
Vägfarande, varom i detta kapitel förmärs, skall, då fordon, som i 24 §
2 mom. sägs, nalkas och giver för dylika fordon bestämd särskild varningssignal,
i god tid om möjligt lämna fri passage för sådant fordon samt, därest
så erfordras, stanna å lämplig plats, till dess fordonet passerat förbi. Sådan
vägfarande skall, där så ske kan, lämna likprocession och militärtrupp fri
plats att passera.
8§.
Vid sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse
må förare av fordon icke avlägsna sig från platsen, innan de åtgärder vidtagits,
vartill händelsen skäligen föranleder; ej heller må han undandraga
sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar
örn händelsen.
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
9 §•
Fordon må ej stannas eller lämnas å väg på sådant sätt, att andra fordon
icke kunna fritt komma förbi, eller å plats, varest utsikten över vägen
är skymd eller genom fordonets uppehåll skymmes, såsom vid skarp kurva,
vägkorsning eller backkrön. Fordon skall såvitt möjligt stannas å vänstra
sidan av vägen i körriktningen räknat. Är fråga om annat än tillfälligt
uppehåll, skall fordonet förås utanför vägen eller till anvisad plats. Under
mörker skall fordon, som lämnas å väg, varest tillfredsställande belysning
icke är anordnad, vara försett med belysnings- eller reflexanordning,
som utmed vägen utsänder eller reflekterar ljus såväl framåt som
bakåt.
För stad och annat samhälle, varå ordningsstadgan för rikets städer äger
tillämpning, gäller dessutom vad i nämnda stadga är föreskrivet.
10 §.
Annan vägfarande än gående må ej begagna gångbana. Ej heller må annan
sådan vägfarande än cyklande begagna cykelbana. Vad ovan stadgats
må dock ej utgöra hinder för färd tvärsöver gångbana eller cykelbana, där så
är erforderligt, eller för sådan banas befarande av annan giltig orsak.
11 §•
Å väg må tävling med motorfordon eller cykel ej anordnas, utan att vederbörande
länsstyrelse finner anledning meddela tillstånd därtill. Gives tillstånd
har länsstyrelsen att meddela nödiga föreskrifter till förebyggande av
fara och olägenhet för trafiken och dem, som äro bosatta eller uppehålla sig
utmed vägen, ävensom att i övrigt vid tillståndet fästa de villkor, som kunna
finnas påkallade.
12 §.
1 mom. Om beträffande viss väg, som icke ligger inom stads område,
eller beträffande del av sådan väg erfordras förbud mot trafik eller inskränkning
i trafiken med avseende å fordon av visst slag, tyngd eller bredd,
last av viss beskaffenhet, färdhastighet eller körriktning, eller om eljest inskränkningar,
försiktighetsmått eller andra särskilda åtgärder erfordras beträffande
trafiken å vägen, ankommer det på länsstyrelse att meddela föreskrifter
härutinnan.
Vad i föregående stycke är stadgat gäller även beträffande väg inom stads
område, dock att därvid de befogenheter, som enligt första stycket tillkomma
länsstyrelse, i stället skola ankomma på polismyndigheten i staden.
2 mom. Därest allmän väg tillfälligt avstänges för trafik, skall länsstyrelse,
där så lämpligen kan ske, bereda möjlighet för trafikanter att framkomma
å annan väg.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
29
3 inom. Länsstyrelse äger, när sådant erfordras för beredande av utfartsväg
eller andra särskilda omständigheter föreligga, meddela viss person tillstånd
att med iakttagande av de försiktighetsmått, som må föreskrivas, för
viss resa eller under viss lid eller tills vidare med fordon befara väg, varå
trafik med sådant fordon eljest icke må äga rum.
4 mom. Utan hinder av förbud eller inskränkningar, som meddelats enligt
1 morn., må väg befaras av polisman i tjänsteutövning ävensom av läkare
eller veterinär i och för sjukbesök, för sjuk persons forslande till läkare eller
sjukvårdsanstalt samt i fall av nödläge.
13 §.
1 mom. Råder förbud mot trafik eller inskränkning i rätten att befara
viss allmän väg eller gata eller annan allmän plats, skall förbudet eller inskränkningen
på lämpligt sätt tillkännagivas genom tydligt anslag å eller
invid vägen eller gatan. Dock må, där förbudet eller inskränkningen är beroende
av tjällossningens inverkan på vägbanan, tillkännagivandet därav ske
i annan ordning än nu sagts.
Vid för automobiltrafik tillåten allmän väg eller gata, som utgör infartsväg
till stad eller annat tättbebyggt samhälle, skall å härför lämpad plats uppsättas
ortnamnstavla, varå tydligt angives samhällets namn. Ortnamnstavla
må även uppsättas vid annan ort än nyss sagts, där så befinnes lämpligt till
upplysning för vägfarande.
Där allmänna vägar stöta samman utom stads eller annat samhälles tättbebyggda
område, skola vägvisare anbringas. Inom område, som nyss
nämnts, skola, där ej vederbörande länsstyrelse annorlunda förordnar, å
lämpliga platser uppsättas vägvisare till ledning för genomgångstrafiken.
Vid för automobiltrafik tillåten allmän väg skall, där särskild varsamhet
är av nöden, såsom vid skarp kurva, brant backe eller där utsikten är skymd
ävensom vid färjläge eller rörlig bro och vid korsningar med järnväg, spårväg
eller huvudväg anbringas varningsmärke. Sådant varningsmärke skall
ock, där polismyndighet finner så erfordras, anbringas vid gata eller annan
allmän plats i stad.
Länsstyrelse äger ock bestämma, att vid för automobiltrafik tillåten allmän
väg skall, där sådan väg korsas av enskild väg, anbringas vägvisare med
utmärkande av den senare vägens egenskap av enskild väg.
Närmare föreskrifter beträffande vägmärken, som i detta moment omförmälas,
meddelas av Konungen.
2 mom. Kostnad för anbringande av anordningar, varom i 1 mom. är
sagt, så ock för underhåll därav skall, såvitt angår stads område, bestridas
av staden men eljest av vederbörande vägdistrikt.
3 mom. Angående vissa varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m.
vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg är särskilt stadgat.
30 Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
4 KAP.
Särskilda bestämmelser för gående.
14 §.
1 mom. Gående bör, där gångbana finnes, använda denna. Om gångbana
är anordnad å vägs båda sidor, bör gående företrädesvis använda den
högra gångbanan. Finnes å väg icke särskild gångbana anordnad, bör gående
företrädesvis färdas å högra sidan av vägen.
Vid möte å gångbana böra de mötande vika till vänster.
Gående skall iakttaga särskild försiktighet vid beträdande av körbana och
vid vägkorsningar samt må ej genom att onödigt uppehålla sig å körbana
eller på annat sätt hindra eller försvåra trafiken därstädes med fordon.
Då fordon nalkas, skall gående vika åt sidan och lämna fordonet tillfälle att
passera.
Om gående ämnar passera över körbana, bör han, där särskilt övergångsställe
för gående finnes, använda detta.
Gående bör uppmärksamma till ledning för trafiken vid vägen uppsatta
anslag, varningsmärken och signaler.
2 mom. För stad och annat samhälle, varå ordningsstadgan för rikets städer
äger tillämpning, gäller dessutom vad i nämnda stadga är föreskrivet örn
trafiken å trottoar.
5 KAP.
Särskilda bestämmelser för cyklar.
15 §.
Å cykel skall förås ringklocka.
Vid cykelåkning under mörker skall cykeln vara framtill försedd med
tänd lykta med vitt, blåvitt eller gult sken samt baktill med reflexanordning,
som vid belysning återkastar rött sken.
Bländande ljus må icke å cykel begagnas å väg, där tillfredsställande belysning
är anordnad, eller vid möte med annan vägfarande än gående eller
när cykeln lämnas å väg.
16 §.
Två eller flera personer må icke samtidigt färdas å cykel, som är avsedd
allenast för en person, dock må, där särskilda anordningar härför vidtagits,
person över femton år å sådan cykel medföra ett barn under tio år.
Det åligger cyklande att hålla minst en hand å styret samt båda fotterna
å pedalerna. Cyklande må icke inom tättbebyggt område låta sig dragas av
annat fordon.
17 §.
Cyklande skall, där cykelbana finnes, använda denna.
Å körbana må cyklande icke färdas i bredd, då motorfordon eller fordon
för dragare nalkas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
31
6 KAP.
Särskilda bestämmelser för fordon, förspända med dragare.
18 §.
1 mom. Om med dragare förspänt fordon framföres å allmän väg under
mörker, skola å fordonet eller dragaren förås antingen en eller flera
tända lyktor, så anbragta, att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån
som bakifrån, eller ock reflexanordning, som återkastar sken såväl framåt
som bakåt. Lyktor och reflexanordning skola visa vitt, blåvitt eller gult
ljus framåt och sådant eller rött ljus bakåt.
Om skyldighet att föra klocka eller bjällra vid färd med släddon är stadgat
i ordningsstadgan för rikets städer.
2 mom. Förspänd dragare må ej lämnas obunden å allmän väg utan erforderlig
tillsyn.
7 KAP.
Särskilda bestämmelser för automobiler.
19 §.
1 mom. Under färd skola å automobil föras, förutom i motorfordonsförordningen
föreskriven utrustning,
a) å lämpliga, lätt tillgängliga platser anbragta skyltar av metall, upptagande
i tydlig skrift dels ägarens namn och hemvist samt, där ägarens hemvist
är ett annat än automobilens hemort, jämväl denna, dels ock, beträffande
omnibus och lastautomobil, fordonets tjänstevikt, bredd och största
hjultryck, ävensom det högsta antal passagerare automobilen är avsedd att
föra eller automobilens maximilast, varjämte å dylik skylt även må angivas
de lastmängder, som svara mot andra hjultryck hos automobilen än nyssnämnda
största hjultryck;
b) då mörker råder, minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller
gult sken och tillsammans av tillräcklig ljusstyrka för att automobilen skall
kunna framföras på ett betryggande sätt, av vilka lyktor två skola vara anbragta
å samma höjd, en å vardera sidan av automobilen, ävensom belysningsanordning
baktill, varigenom den å automobilen anbragta bakre registrerings-
eller besiktningsskylten så belyses med vitt sken, att den lätt
kan avläsas, samt rött ljus visas bakåt.
Föreskrifterna under a) här ovan äga icke tillämpning i fall, där automobil
jämlikt 13 § 1 mom. punkterna 1—6 motorfordonsförordningen nyttjas
före registrering.
Å automobil, till vilken är kopplat släpfordon, behöver icke föras bakre
belysningsanordning.
2 mom. Å ambulansbil eller automobil, varom i 24 § 2 mom. förmäles,
.skall, då densamma framföres med högre hastighet än i 24 § 1 mom. stad
-
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
gas, under mörker föras, förutom andra för automobiler stadgade belysningsanordningar,
tillika framtill minst en lykta visande kraftigt rött sken.
3 mom. Där så erfordras, bör å automobils hjul till skydd mot slirning
anbringas lämpliga anordningar, så beskaffade att de ej kunna skada vägen.
A mom. Å lastautomobil skall å utifrån väl synlig plats tydligt utmärkas
automobilens maximilast och största hjultryck.
5 mom. Avses att vid lustresa, utflykt eller dylikt bruka lastautomobil för
befordran av personer, skola härför påkallade anordningar å automobilen
godkännas av besiktningsman. Vid sådan färd må ej med automobilen befordras
passagerare till större antal än besiktningsmannen vid godkännandet
bestämt.
6 mom. Förare skall omedelbart före körningens början förvissa sig om
dels att automobilens utrustning överensstämmer med vad ovan i 1 och 2
mom. är föreskrivet, dels ock att styr-, broms- och säkerhetsanordningar äro
i fullgott skick och verka säkert.
Registreringsskylt må ej under färd vara dold och skall städse hållas i
sådant skick, att den med lätthet kan avläsas. Detsamma gäller i fråga
om besiktningsskylt, där sådan skall föras.
20 §.
1 mom. Å eller invid automobils förarsäte må icke gods så lastas eller
personer så placeras, att det för automobilens manövrering avsedda utrymmet
inkräktas.
2 mom. Automobil må icke lastas på sådant sätt, att föraren hindras att
genom backspegeln iakttaga den bakom varande trafiken.
3 mom. Förare skall, då han lämnar automobilen, vidtaga sådana åtgärder,
att automobilen ej kan komma i gång av sig själv.
A mom. Det åligger förare att så behandla motorn, att den icke åstadkommer
störande buller, ej heller utsläpper rök, ånga eller gas i sådan
mängd, att olägenhet härav uppstår. Användes förbränningsmotor, må gaserna
icke givas fritt avlopp.
Föraren skall vid smutsigt väglag, såvitt möjligt, framföra fordonet på
sådant sätt, att annan vägfarande ej utsättes för smutsstänk.
5 mom. Bländande ljus må icke å automobil begagnas å väg, där tillfredsställande
belysning är anordnad, eller vid möte med annan vägfarande
än gående eller när automobil lämnas å väg.
6 mom. Förare skall under färd medhava det för honom utfärdade körkortet,
vilket skall vara i sådant skick, att det utan svårighet kan avläsas,
så ock i förekommande fall bevis örn godkännande, varom i 19 § 5 mom.
är stadgat, för att på tillsägelse av besiktningsman eller polisman uppvisas.
Besiktningsman eller polisman må ej förvägras kontrollera automobilens
skyltar, märken och apparater.
Örn skyldighet för förare att under färd medföra senaste skattekvitto
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
33
saint uppvisa detsamma för polisman gäller vad i förordningen örn automobilskatt
den 2 juni 1922 (nr 260) är stadgat.
7 mom. Förare må icke röka tobak vid framförande av automobil i tättbebyggt
samhälle.
21 §.
Polisman äger förbjuda den, som kan antagas vara så påverkad av starka
drycker, att han icke äger nödigt herravälde över sina handlingar, att föra
automobil, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom att föra
automobilen. Det åligger polismannen att så snart ske kan om åtgärden
underrätta sin närmaste överordnade.
22 §.
Möter eller upphinner automobil ridande eller körande eller person, som
leder djur, och visar djuret rädsla, skall föraren stanna automobilen och
lämna den ridande eller åkande tillfälle att stiga av. Om så begäres eller
eljest visar sig behövligt, skall motorn stannas och föraren vara behjälplig
att, vid möte, leda djuret förbi automobilen och, vid omkörning, vidtaga
annan erforderlig åtgärd.
Även eljest, då kreatur finnes i närhet av automobil, skall föraren iakttaga
den varsamhet, som kan anses erforderlig till förekommande av olycksfall.
23 §.
1 mom. Automobil med ett största hjultryck överstigande 2,000 kilogram
må ej framföras å allmän väg, gata eller annan allmän plats utan särskilt
tillstånd. Tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen,
eller, om trafiken skall försiggå inom viss stads område, hos polismyndigheten
i staden.
2 mom. Omnibus med större bredd än 220 centimeter och annan automobil
med större bredd än 210 centimeter må ej framföras å allmän väg,
gata eller annan allmän plats utan särskilt tillstånd. Detta skall sökas hos
länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, eller, om trafiken skall försiggå
inom viss stads område, hos polismyndigheten i staden. Där sådant tillstånd
lämnas för omnibus, skall högsta tillåtna bredden bestämmas till 230
eller till 240 centimeter, beroende av vägens beskaffenhet.
Automobils bredd mätes över de längst utskjutande delarna av fordon
och last, varvid dock bortses från backspegel, utfälld körriktningsvisare
och snökedjor.
3 mom. Vid meddelande av tillstånd, som i 1 och 2 mom. sägs, skola
fastställas de villkor med avseende å automobilens beskaffenhet och lastens
tyngd ävensom de övriga villkor, som kunna anses nödiga till trafiksäkerhetens
främjande eller vägens skyddande.
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 55.
3
34
Andra tagutskottets utlåtande Nr 55.
24 §.
1 mom. Automobil må icke inom tättbebyggt område framföras med
högre hastighet än 40 kilometer i timmen. Omnibus och lastautomobil må
annorstädes ej framföras med högre hastighet än 50 kilometer i timmen.
2 mom. Vad i denna paragraf är stadgat avser icke ambulansbil eller
automobil, som användes vid eldfara för brandväsendets räkning eller av
brandkåren för beredande av hjälp vid eller till förhindrande av olycksfall
eller av polisman i brådskande tjänsteutövning.
3 mom. Ifrågasättes att vid besiktning eller annat särskilt tillfälle framföra
automobil med högre hastighet än den i 1 mom. för olika fall angivna,
må tillstånd härtill meddelas av länsstyrelse, som har att fastställa sådana
villkor för tillståndet, att fara eller olägenhet för annan trafik ej uppkommer.
8 KAP.
Särskilda bestämmelser för motorcyklar och lättviktsmotorcyklar.
25 §.
I fråga örn motorcykel gäller i tillämpliga delar vad i 19 § 1, 3 och 6
morn., 20 § 3—7 morn., 21 § och 22 § är stadgat angående automobil. Dock
behöver framtill å motorcykel föras allenast en lykta. Är bivagn kopplad
till motorcykel vid sidan av densamma, skall dessutom framtill å den från
motorcykeln vända delen av bivagnen föras lykta med vitt, blåvitt eller gult
sken.
Å motorcykel må förutom föraren icke färdas mer än en person. I till
sådant fordon hörande bivagn må ej färdas personer till större antal än det,
för vilket bivagnen är avsedd, dock att i dylik vagn därjämte må medföras
ett barn under tio år.
Beträffande rätten att med motorcykel färdas å väg gälla, om till motorcykeln
är kopplad bivagn, samma bestämmelser som för automobil.
Motorcykel må icke inom tättbebyggt område framföras med högre hastighet
än 40 kilometer i timmen. Denna bestämmelse avser dock icke motorcykel,
som användes vid eldfara för brandväsendets räkning eller av brandkåren
för beredande av hjälp vid eller till förhindrande av olycksfall eller
av polisman i brådskande tjänsteutövning.
26 §.
1 mom. Å lättviktsmotorcykel skola vid färd under mörker framtill föras
tänd lykta visande vitt, blåvitt eller gult sken och baktill reflexanordning,
som vid belysning återkastar rött sken. Bländande ljus må icke begagnas
å väg, där tillfredsställande belysning är anordnad, eller vid möte
med annan vägfarande än gående eller när fordonet lämnas å väg.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
35
Igenkänningsmärke, som jämlikt för särskild ort meddelad bestämmelse
föres å lättviktsmotorcykel, skall vid mörker vara belyst med vitt sken.
2 morn. Två eller flera personer må icke samtidigt färdas å lättviktsmotorcykel.
3 mom. Bestämmelserna i 25 § tredje och fjärde styckena äga tillämpning
jämväl i fråga om lättviktsmotorcykel.
4 mom. Lättviktsmotorcykel må icke medelst motor framföras å cykelbana.
5 mom. Å lättviktsmotorcykel tillämpas i övrigt de föreskrifter, som rörande
cykel äro eller varda för olika orter meddelade och icke strida mot
de i denna paragraf givna bestämmelserna.
9 KAP.
Särskilda bestämmelser för motorredskap.
27 §.
Motorredskap må endast vid färd till och från arbetsplats samt eljest tillfälligt
framföras å allmän väg, gata eller annan allmän plats, och må sådant
framförande ske allenast under förutsättning, att motorredskapet icke
med hänsyn till sin tyngd eller hjulens beskaffenhet kan medföra nämnvärd
skada å körbanan.
Vid sådan färd må motorredskapet ej framföras med större hastighet än
20 kilometer i timmen eller, om motorredskapet har hjulringar av järn eller
annat hårt material, 10 kilometer i timmen och skall därvid å motorredskapet
under mörker föras tänd lykta, så anbragt att ljuset är synligt på avstånd
såväl framifrån som bakifrån, eller ock reflexanordningar, som återkasta
sken såväl framåt som bakåt. Lykta och reflexanordningar skola
visa vitt, blåvitt eller gult sken framåt och rött sken bakåt. Bländande ljus
må icke begagnas å väg, där tillfredsställande belysning är anordnad, eller
vid möte med annan vägfarande än gående eller när motorredskap lämnas
å väg.
Innehar förare av vägmaskin körkort för automobil skall, i stället för
föreskriften i andra stycket här ovan angående viss högsta hastighet för
motorredskap, gälla vad som är stadgat i fråga om högsta tillåtna hastighet
vid framförande av lastautomobil.
Bestämmelserna i 4 § 1—3 mom äga icke tillämpning å vägmaskin under
arbete.
10 KAP.
Särskilda bestämmelser flir fordon, som kopplas till automobil.
28 §.
Skall fordon kopplas till automobil, skola kopplingsanordningarna vara
tillfredsställande. Där så erfordras, böra å fordonets hjul till skydd mot
36 Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
slipning vara anbragta lämpliga anordningar, så beskaffade att de ej kunna
skada vägen.
Om mer än ett fordon kopplas till automobil, skall för dessa fordon finnas
effektiv bromsningsanordning.
Om fordon av här avsett slag är försett med medar, skola därå till skydd
mot slipning i sidled vara anbragta slirskydd, så beskaffade att de ej kunna
skada vägen.
29 §.
Är fordon tillkopplat automobil, skall baktill å detsamma eller, om flera
fordon tillkopplats, å det sista av dessa anbringas enahanda registreringsskylt,
som skall förås å automobilen. Då mörker råder, skall baktill å
fordonet föras belysningsanordning, vilken med vitt sken så belyser registreringsskylten,
att den lätt kan avläsas, samt, då fråga är om släpfordon, visar
rött ljus bakåt.
Där besiktningsskylt skall föras å släpfordon, skall denna anbringas omedelbart
intill registreringsskylten.
30 §.
Å släpfordon skola under färd föras å lämpliga, lätt tillgängliga platser
anbragta skyltar av metall, upptagande i tydlig skrift dels ägarens namn och
hemvist, dels släpfordonets ordningsnummer med tillhörande länsbokstav,
dels ock, i enlighet med utfärdat besiktningsinstrument, släpfordonets tjänstevikt,
bredd och maximilast ävensom, beträffande släpvagn, största hjultryck,
varjämte å dylik skylt även må angivas de lastmängder, som svara mot andra
hjultryck hos släpvagn än nyssnämnda största tryck.
31 §•
Fordon, som kopplas till automobil, må icke utan att vara besiktigat för
personbefordran användas för sådant ändamål.
Mer än ett fordon må icke tillkopplas automobil utan att tillstånd därtill
meddelats av länsstyrelsen i det län, där trafiken skall äga rum, eller, om
trafiken skall försiggå allenast inom viss stads område, av polismyndigheten
i staden.
32 §.
1 mom. Vad i 23 § är stadgat beträffande annan automobil än omnibus
skall äga motsvarande tillämpning å fordon, som tillkopplats automobil.
2 mom. Fordon må icke utan särskilt tillstånd dragas av automobil i
andra fall än nedan sägs, nämligen då fråga är om
a) endast en släpvagn och sammanlagda trycket å släpvagnens hjul, där
effektiv bromsanordning för släpvagnen finnes, icke överstiger sammanlagda
trycket å den dragande automobilens hjul eller, där sådan bromsningsanord
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
37
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
ning som nyss sagts ej finnes, icke uppgår till mer än två tredjedelar av sistr
nämnda tryck;
b) två eller flera släpvagnar och sammanlagda trycket å släpvagnarnas
hjul icke uppgår till mer än en och en halv gång sammanlagda trycket å den
dragande automobilens hjul;
c) endast en släpsläde och sammanlagda trycket å släpslädens medar icke
överstiger sammanlagda trycket å den dragande automobilens hjul;
d) annat fordon eller mer än en släpsläde och sammanlagda trycket å fordonets
eller fordonens hjul eller medar uppgår till högst två gånger sammanlagda
trycket å den dragande automobilens hjul.
Tillstånd, varom i detta moment sägs, må, där särskilda omständigheter
därtill föranleda, för visst tillfälle eller visst ändamål meddelas av länsstyrelse
eller, såvitt angår viss stads område, av polismyndigheten i staden;
och skola därvid fastställas sådana villkor för tillståndet, att fara eller olägenhet
för annan trafik ej uppkommer.
33 §.
1 mom. Om till automobil kopplas fordon, må fordonen icke framföras
med högre hastighet än nedan för varje särskilt fall sägs, nämligen där till
automobilen kopplats
a) endast en släpvagn, vars totalvikt icke överstiger 350 kilogram, med
samma hastighet, som enligt 24 § är medgiven för automobilen utan släpvagn;
b)
endast en släpvagn, vars totalvikt överstiger 350 kilogram, med högst
35 kilometer i timmen;
c) två eller flera släpvagnar eller endast en släpsläde, med högst 25 kilometer
i timmen; samt
d) annat fordon eller mer än en släpsläde, med högst 15 kilometer i timmen.
Meddelas tillstånd jämlikt 32 § 2 mom. sista stycket skall bland villkoren
för tillståndet alltid angivas den högsta tillåtna färdhastighet, som för sådant
fall anses böra ifrågakomma.
2 mom. Där särskilda omständigheter sådant föranleda, må länsstyrelse
eller, såvitt angår viss stads område, polismyndigheterna i staden för visst
tillfälle eller visst ändamål kunna bestämma, att i 1 mom. avsedda fordon
må framföras med annan hastighet än som i nämnda moment för varje särskilt
fall angivits, därvid skola fastställas sådana villkor, att fara eller olägenhet
för annan trafik ej uppkommer.
34 §.
Vad i 29 § första stycket och 31 § första stycket är stadgat avser icke fordon,
som vid eldfara användes för brandväsendets räkning.
Ej heller skall vad i 33 § är stadgat gälla, då till automobil kopplats släpfordon,
som uteslutande användes för brandväsendets räkning.
Under mörker skall fordon, som i första stycket avses, baktill vara försett
38
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
med lykta, som visar rött ljus bakåt, eller med reflexanordning, som vid belysning
återkastar rött sken.
35 §.
Om skyldighet för förare att under färd med automobil, till vilken kopplats
släpvagn, medföra senaste skattekvitto för släpvagnen samt att uppvisa detsamma
för polisman gäller vad i förordningen om automobilskatt den 2 juni
1922 (nr 260) är stadgat.
11 KAP.
Särskilda bestämmelser för traktortåg.
36 §.
Med avseende å framförande av traktortåg skall gälla följande.
Trafik med traktortåg å allmän väg, gata eller annan allmän plats må
ej, då fråga icke är örn tillfällig färd, äga rum utan särskilt tillstånd, vilket
skall sökas hos länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, eller, om
trafiken skall försiggå allenast inom viss stad, hos polismyndigheten i staden.
Innan tillstånd till trafik med traktortåg meddelas, må, om anledning därtill
förekommer, på sökandens bekostnad anställas undersökning genom besiktningsman,
huruvida för trafiken avsedda motorredskap och släpfordon
äro i betryggande skick och lämpliga för trafiken.
Tillstånd till trafik med traktortåg skall upptaga de villkor och bestämmelser
för trafiken, som prövas nödiga.
Ej må traktortåg användas i trafik, vartill tillstånd erfordras, med mindre
för trafiken avsedda motorredskap och släpfordon med tillhörande kopplingsanordningar
och bromssystem godkänts av myndighet, som har att
meddela trafiktillstånd. I sammanhang med godkännandet skall bestämmas
det högsta antal passagerare eller den största last, som må förås å traktortåget.
När anledning därtill föreligger, kunna trafiktillstånd ävensom godkännande,
varom ovan förmäles, återkallas av myndighet, som meddelat tillståndet
eller godkännandet.
Traktortåg må ej framföras med större hastighet än 20 kilometer i timmen
eller, örn motorredskapet eller något av de släpfordon, som ingå i traktortåget,
har hjulringar av järn eller annat hårt material, 10 kilometer i
timmen.
Vid färd med traktortåg under mörker skola å motorredskapet föras
minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller gult sken och tillsammans
av tillräcklig ljusstyrka för att traktortåget skall kunna framföras på ett
betryggande sätt, av vilka lyktor två skola vara anbragta å samma höjd, en
å vardera sidan av motorredskapet, ävensom baktill å det sista släpfordonet
en tänd lykta, visande rött sken bakåt. Dock behöva vid tillfällig färd alle
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
39
nast förås belysningsanordningar som i 27 § beträffande motorredskap sägs.
Bländande ljus må icke begagnas å väg, där tillfredsställande belysning är
anordnad, eller vid möte med annan vägfarande än gående eller när motorredskap
lämnas å väg.
Vad i 21 § är stadgat gäller jämväl i fråga örn förbud att föra traktortåg.
12 KAP.
Föreskrifter i avseende å vägtrafikstadgans efterlevnad.
37 §.
1 mom. Bryter någon mot föreskrifterna i 2 §, 3 §, 4 § 1 mom. andra stycket.
2 morn., 3 mom. första och andra styckena samt 4, 5 och 6 morn., 5, 7, 9
eller 11 §, 20 § 1 morn., 22 § eller 25 § andra stycket eller framför någon fordon
å väg, gata eller plats, varest fordonet icke må framföras, eller bryter någon
mot föreskrift, som meddelats med stöd av 12 §, straffes med dagsböter.
Äro omständigheterna försvårande och har förseelsen skett vid framförande
av motorfordon må till fängelse i högst ett år dömas.
2 mom. Förseelse mot 8 § straffes med dagsböter; dock att där förseelsen
skett vid framförande av motorfordon straffet skall bestämmas enligt lagen
om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.
3 mom. Den, som bryter mot föreskrifterna i 10 §, straffes med böter
från och med två till och med tre hundra kronor.
Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,
som åsidosätter föreskrifterna i 6 § 2 mom.
38 §.
Bryter någon mot föreskrifterna i 15—18 §§, straffes med böter från och
med två till och med trehundra kronor.
39 §.
1 mom. Brukas automobil eller annat fordon i trafik, vartill särskilt tillstånd
enligt 23 eller 32 § erfordras, utan att dylikt tillstånd erhållits, eller
åsidosättas av vederbörande myndighet enligt nämnda paragrafer meddelade
föreskrifter, eller befordras med lastautomobil last, vars vikt överstiger
den för automobilen fastställda maximilasten, straffes den felande med dagsböter.
2 mom. Framföres annat fordon än lättviktsmotorcykel med större hastighet
än som för varje fall är medgiven, straffes den felande med dagsböter.
Har förare av automobil, motorcykel eller traktortåg vid begående av dylik
förseelse ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för
andra människors liv eller egendom, straffes enligt lagen om straff för vissa
brott vid förande av motorfordon.
3 mom. Förseelse mot 19 § 1 mom. b), 2, 5 och 6 mom. eller 20 § 5 mom.
straffes med dagsböter.
40
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5ö.
40 §.
1 mom. Bryter någon mot föreskrifterna i 20 § 2 morn., straffes med böter
från och med två till och med trehundra kronor.
Till enahanda straff är den förfallen, som bryter mot föreskrifterna i 28 §,
där ej förseelsen enligt motorfordonsförordningen är belagd med straff.
Har å automobil registreringsskylt eller besiktningsskylt, där sådan skall
föras, under färd hållits dold i syfte att förhindra fordonets igenkännande,
skall till dagsböter, minst 20, eller till fängelse i högst tre månader dömas.
Till samma straff vare ock den förfallen, som i sådant syfte underlåter att
under färd föra vederbörlig registrerings- eller besiktningsskylt å fordonet.
Har registrerings- eller besiktningsskylt dolts, borttagits, ändrats eller gjorts
oläslig efter det sammanstötning, påkörning eller annan dylik händelse inträffat,
skall förseelsen anses såsom begången under försvårande omständigheter.
2 mom. Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes
den, som åsidosätter föreskrifterna i 19 § 1 mom. a) och 4 morn., 20 §
3, 4, 6 och 7 morn., 29 § andra stycket eller 30 §.
Styrker den, som blivit angiven för förseelse mot 20 § 6 morn., senast
tredje söckendagen, efter det angivelsen blev honom kunnig, hos vederbörande
åklagare, att han vid tiden för förseelsen innehade gällande körkort
eller sådant bevis, som i nämnda författningsrum sägs, och giva omständigheterna
vid handen, att förseelsen haft sin grund allenast i ett tillfälligt för
biseende, vare han från ansvar fri.
41 §.
Begår förare av motorcykel förseelse, som enligt 37-—40 §§ är belagd med
straff då fråga är örn förare av automobil, vare han förfallen till enahanda
straff.
42 §.
Förseelse mot 29 § första stycket, 31 § eller 34 § tredje stycket straffes med
dagsböter.
Till enahanda straff är den förfallen, som bryter mot föreskrifterna i
27 §, så ock den, som utövar trafik med traktortåg utan vederbörligt tillstånd
eller som brukar i traktortåg ingående motorredskap eller släpfordon
utan att detta är godkänt för sådan trafik eller som bryter mot föreskrifterna
i 36 § näst sista stycket.
43 §.
Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,
som bryter mot föreskrifterna i 26 §.
44 §.
Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt
denna stadga, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
41
förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav undfått
del, fällas till det straff, som för sådan förseelse är stadgat.
45 §.
Förseelse mot denna stadga eller på grund därav meddelade föreskrifter
skall åtalas av allmän åklagare ändå att angivelse därom ej skett.
Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän
domstol; dock att mål, däri talan om skadestånd föres, må prövas allenast
av allmän domstol.
46 §.
Böter, som enligt denna stadga ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
13 KAP.
Särskilda föreskrifter.
47 §.
1 mom. Länsstyrelse åligger att senast inom mars månads utgång varje
år utfärda kungörelse med uppgift å de allmänna vägar inom länet, vilka
icke må befaras med motorfordon eller visst slag av motorfordon eller varå
övningskörning ej må företagas, ävensom angående gällande inskränkningar
dels i rätten att befara allmän väg med fordon eller visst slag av fordon, dels
ock i den eljest tillåtna hastigheten. Enahanda skyldighet åligger beträffande
viss stads område polismyndigheten i staden.
Kungörelse må, där så befinnes lämpligt, ävenledes upptaga de vägar, som
få befaras med motorfordon utan andra inskränkningar än som äro stadgade
i denna författning.
Närmare bestämmelser örn dylik kungörelse meddelas av Konungen.
Kungörelsen, vilken skall mot ersättning tillhandahållas allmänheten,
skall insändas till chefen för kommunikationsdepartementet samt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Av polismyndighet utfärdad kungörelse skall därjämte
insändas till vederbörande länsstyrelse.
2 mom. Hos länsstyrelsen skall för allmänheten hållas tillgänglig karta
i lämplig skala, varå de för motorfordonstrafik tillåtna allmänna vägarna
inom länet äro tydligt utmärkta, huvudvägar, som angivas i 4 § 5 mom. med
blå färg och övriga vägar med röd färg, därvid de vägar, för vilkas trafikerande
med motorfordon särskilda bestämmelser gälla, böra betecknas med
streckade linjer.
Kopia av nämnda karta skall senast inom mars månads utgång varje
år insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, dock att, om ändringar
icke skett i senast insända karta eller ändringarna icke äro av mera omfattande
art, anmälan därom, i sistnämnda händelse innefattande noggrann
uppgift å ändringarna, må vara tillfyllest.
42
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
48 §.
Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelats av länsstyrelse
eller av polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock gälle
beslutet utan hinder av besvär till efterrättelse, intill dess annorlunda kan
bliva vederbörligen förordnat.
49 §.
För förrättning, som jämlikt denna stadga ankommer på besiktningsman,
skall erläggas avgift enligt taxa, som fastställes av Konungen.
50 §.
Därest beträffande vissa motorfordon, fordon, som kopplas till automobil,
motorredskap eller traktortåg undantag i särskilt hänseende från denna stadga
finnes vara påkallat, meddelas bestämmelser härom av Konungen eller
den myndighet, Konungen därtill förordnar.
Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1937, från och med vilken dag
vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285) skall upphöra att gälla.
I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 10 av herr Lindhagen,
nr 319 av herr Elof Andersson m. fl.,
nr 360 av herr John Gustavson m. fl. och
nr 361 av herr Nylander m. fl.; samt
inom andra kammaren
nr 390 av herr Elmroth,
nr 655 av herr Norell m. fl.,
nr 693 av herr Andersson i Ovanmyra m. fl.,
nr 694 av herr Nilsson i Göteborg m. fl.,
nr 696 av herr Aronson m. fl.,
nr 710 av herr von Seth m. fl.,
nr 712 av herrar Elmroth och Wiklund,
nr 722 av herrar Andersson i Igelboda och Andersson i Rasjön och
nr 723 av herr andre vice talmannen Jeppsson m. fl.
Beträffande grunderna för de i propositionen väckta förslagen får utskottet,
i den mån redogörelser därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
43
Motionerna I: 10 och II: 390 hava väckts före propositionens avlämnande
och övriga motioner i anledning av propositionen.
I motionen I: 10 har hänvisats till vad som anförts i de av herr Lindhagen
väckta motionerna I: 21 och I: 275 vid 1935 års riksdag samt motionen nr 3
hos Stockholms stadsfullmäktige samma år, vilken senare motion är, bortsett
från några mindre kompletteringar, likalydande med motionen I: 21. I motionen
I: 10 hemställes, att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit måtte
A) överväga vad i förenämnda motioner i riksdagen och hos Stockholms
stadsfullmäktige anförts:
1) örn samhällets skuld och dennas övervältrande på de väsentligen oskyldiga
individerna från fotgängare till chaufförer;
2) om en upprensning av den s. k. biljuridiken, i den män den trotsar rätt
och billighet och orimligt betungar domstolarna;
3) örn fotgängarnas särskilda rättslöshet inför motorismen, lagstiftningen,
åklagarväsendet, rättsskipningen och försäkringsväsendet;
4) örn vad i kapitlet »land skall med lag byggas» påkallats beträffande
stadsplaner, allmänna vägar på landet, försäkringslagstiftningen, tillkomsten
av en lag örn trafiksäkerhet, åtal och straff, vinningar av fortkörning, dagsbotsystemet
m. m.;
5) om främjande av trafikkultur från samhällets och dess hitintillsvarande
offerväsendes sida;
6) om svenskt initiativ till internationell samverkan i vägtrafikens problem
för likformig ordning i grundsatser och praktik;
B) föreslå, att de huvudsakliga sladganden till skydd för liv, lem, arbete
och egendom fastställas i lag och ej i administrativa förordningar;
C) till en början vidtaga omedelbara åtgärder i följande trängande avseenden:
1)
Framläggande för 1936 års riksdag av den av 1935 års riksdag begärda
»skyndsamma» revisionen av försäkringslagstiftningen, i vad den nu skapar
rättslös olikställighet för fotgängarna och tillika särdeles ökar domstolarnas
och även högsta domstolens arbetsbörda.
2) Vid nybyggnad av vägar på landet, vidgande av gamla vägar, omläggning
av gator till nya stadsplaner, där motortrafik är tillåten, utläggas i män
av behov trottoarer och refuger för fotgängare, cykelbanor samt tryggade
enkelriktade trafikbanor för motorfordon. Detta allt helst genom skilda anläggningar
eller åtminstone genom märken på vägarna.
3) Å gamla vägar, där motortrafik tillätes, vidtagas successivt liknande
föranstaltningar till en början främst i tätt bebyggda trakter samt i kurvor
och backar, som skymma sikten.
4) Motorfordonens höga fart, skulden till vägolyckorna, maximeras över
hela vägnätet med rätt till större fortkörning endast där ej andra trafikanter
äro inom nära synhåll eller tättbebyggda platser invid vägen passeras. För
smalare vägar stadgas en lägre hastighet än för de breda autostraderna.
44
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
5) Stadganden om maximifart samt skyldighet att sakta farten eller stanna
övervakas, vilket för närvarande sällan sker, åtminstone ej i huvudstaden.
6) Fotgängare åtalas ej för att de ej alltid lyckas finna sig till rätta i den
av samhället tillåtna motorhetsen. Endast uppenbar tredska eller okynne
beivras. Allra minst böra de, såsom nu sker i Stockholm, åtalas för att de
vållat allenast skada för sig själva, vilket ock väckt löje och harm från den
allmänna opinionen; och
D) förordna, att förslag till vägfredens återställande ej uppdrages företrädesvis
åt representanter för motorismen och vederlikar utan anförtros åt en
mera oväldig och självständig lagberedning med klara instruktioner, att landet
väntar på betänkanden, som gå till grunden med problemen.
För de särskilda spörsmål, som avses i motionen I: 10, kommer närmare
redogörelse att lämnas vid olika paragrafer i vägtrafikstadgan, i den mån
så ansetts lämpligen kunna ske, och i övrigt under särskilda rubriker i slutet
av detta utlåtande.
Motionen II: 390 har av andra kammaren hänvisats till förberedande behandling
av kammarens tredje tillfälliga utskott, över motionen har nämnda
utskott, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver, begärt yttrande
av Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens
län, varjämte Kungl, automobilklubben och Sveriges lastbilägares riksförbund
lämnats tillfälle att yttra sig över motionen. De yttranden, som med
anledning härav avgivits, hava, efter det motionen överlämnats till andra
lagutskottet, hit inkommit. Motionen kommer att av utskottet behandlas i
sammanhang med 29 § i propositionens förslag till vägtrafikstadga, varvid
lämnas redogörelse för det huvudsakliga innehållet av berörda yttranden.
För de i övriga motioner framställda yrkandena, vilka samtliga avse ändringar
i olika hänseenden i propositionens förslag, kommer att redogöras
vid behandlingen av de särskilda paragraferna i förslagen. Ett i motionen
II: 723 väckt förslag, att vissa bestämmelser örn spårvagnar måtte införas i
den av Kungl. Majit föreslagna vägtrafikstadgan, har utskottet upptagit till
behandling å sid. 132 i detta utlåtande. I fråga om motionärernas motivering
tillåter sig utskottet att, i den mån redogörelse därför icke lämnas här
nedan, hänvisa till motionerna.
Gällande förordning örn motorfordon samt vägtrafikstadga äro utfärdade
den 20 juni 1930, sedan riksdagen avgivit yttrande över förslag i ämnet, som
nämnda år framlades i propositionen nr 121.
Till grund för de i propositionen framlagda författningsförslagen ligger i
huvudsak ett av 1934 års vägtrafiksakkunniga den 28 maj 1935 avgivet betänkande
med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga m. m.
(Statens offentliga utredningar 1935: 23).
Kungl. Maj:t har i proposition nr 161 förelagt innevarande riksdag för
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
45
slag till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil. I denna förordning,
som bygger på ett av 1932 års trafikutredning avgivet och av 1936
års trafiksakkunniga överarbetat förslag, äro intagna de bestämmelser, som
ansetts erforderliga för reglering av den yrkesmässiga automobiltrafiken och
den s. k. uthyrningsrörelsen. Kungl. Maj:t har ansett, att utbrytandet ur
motorfordonsförordningen av bestämmelserna örn den yrkesmässiga automobiltrafiken
och uthyrningsrörelsen påkallade utfärdande av ny motorfordonsförordning,
och i samband därmed funnit lämpligt, att bestämmelserna i
den nuvarande motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan gjordes till
föremål för översyn.
Det förslag, som i nu förevarande proposition framlägges, innebär i stort
sett endast en formell omarbetning av författningarna och särskilt en överflyttning
från motorfordonsförordningen till vägtrafikstadgan av sådana bestämmelser
i den nuvarande förordningen, som direkt hänföra sig till trafiken.
I motorfordonsförordningen har nämligen ansetts icke böra bibehållas andra
bestämmelser än de, som hava avseende å fordons beskaffenhet och registrering
samt rätten att föra motorfordon. I åtskilliga fall hava emellertid sakliga
ändringar vidtagits.
Utskottet har funnit de i propositionen framlagda förslagen i deras hu- TJtskottet.
vuddrag tillfredsställande och anser, att desamma böra läggas till grund
för ny lagstiftning i ämnet.
Vid granskning av förslagens detaljer och de väckta motionerna har utskottet
ansett sig böra göra följande uttalanden.
Förslaget till motorfordonsförordning.
1 § 1 mom.
I denna paragraf, som motsvarar 1 § i nuvarande motorfordonsförordning,
hava upptagits vissa definitioner. Definitionerna å motorfordon, automobil,
motorcykel, motorredskap och traktortåg överensstämma i huvudsak med
motsvarande föreskrifter i gällande förordning. Emellertid har definitionen
på motorfordon kompletterats på sådant sätt, att såsom dylikt fordon jämväl
betraktas ett icke påbyggt underrede (chassi). De i motorfordonsförordningen
meddelade bestämmelserna för lastautomobiler bliva enligt förslaget
även tillämpliga å underreden, där ej annat utsäges.
Olika slag av automobiler.
I 1 § har ansetts lämpligt att införa definitioner till särskiljande av olika
slag av automobiler nämligen personautomobiler, omnibusar och lastautomobiler.
I 18 § 2 moni. i den nuvarande motorfordonsförordningen meddelas
olika bestämmelser med avseende å motorfordons hastighet, allteftersom
det är fråga örn personvagn för högst sju personer eller örn personomnibus
(personvagn för mer än sju personer) eller lastautomobil.
46
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5ö.
Utskottet.
Vägtrafiksakkunniga framhålla, att de ha sig bekant, att numera i marknaden
förekomma automobiler, vilka äro avsedda för ända till nio personer
utan att därför böra betraktas som omnibusar. Med hänsyn härtill föreslå de
sakkunniga, att sist angivna personantal bestämmes som maximum för en
personautomobil.
I vissa yttranden över de sakkunnigas förslag har anmärkts, att en höjning
av personantalet för personbilar icke vöre av behovet påkallad samt att en
dylik ökning endast skulle leda till maskerad linjetrafik samt ökad konkurrens.
Föredragande departementschefen, statsrådet Leo, har icke ansett sig böra
biträda förslaget, att såsom personautomobil skulle anses även automobil
avsedd för befordran av 8 eller 9 personer. Den nu fastställda gränsen, 7
personer, borde enligt departementschefen bibehållas och fordon för större
antal personer alltjämt betraktas såsom omnibus.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att gränsen för ett
fordons klassificerande som personautomobil eller omnibus sättes till automobil,
som är byggd för befordran av högst respektive mera än nio personer.
Såsom skäl härför anföres i motionen, att i handeln redan funnes personbilar
med sittplatser för fler än sju personer och att utvecklingen mot något
större automobiler sannolikt komme att fortskrida.
De praktiska konsekvenserna av att ett fordon betecknas som personautomobil
eller omnibus äro betingade av att skilda regler i vissa avseenden gälla
för dessa slag av motorfordon. Enligt 24 § 1 mom. i Kungl. Majrts förslag
till vägtrafikstadga skall hastigheten för personautomobiler vara fri vid färd
utom tättbebyggda områden under det att omnibusar i motsvarande fall icke
skola få framföras med högre hastighet än 50 kilometer i timmen. Vidare
stadgas i 29 § 1 mom. gällande motorfordonsförordning, att särskilt tillstånd
att föra automobil i yrkesmässig trafik (trafikkort) icke berättigar till förande
av omnibus i yrkesmässig trafik, såvitt ej å trafikkortet lämnats uttryckligt
medgivande härtill.
Då automobilernas bromsnings- och manövreringsanordningar blivit allt
mera effektiva, torde det ur trafiksäkerhetssynpunkt icke möta några betänkligheter
att såsom personautomobiler godtaga även något större vagnar
än de som enligt gällande lagstiftning falla under denna beteckning. Det
torde även föreligga ett praktiskt behov att kunna använda dylika vagnar
t. ex. för transporter till och från arbetsplats eller för skolskjutsar
utan hinder av de inskränkande bestämmelser, som gälla för omnibusar.
Vägtrafiksakkunniga ha även föreslagit, att med personautomobil skall avses
automobil som är byggd för befordran av högst nio personer. De i vissa
yttranden uttalade farhågorna, att den av de sakkunniga förordade höjnin
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
47
gen skulle leda till maskerad linjetrafik, innebära enligt utskottets mening
icke tillräcklig grund för bibehållande av de nuvarande bestämmelserna. Utskottet
anser sig därför böra tillstyrka motionärernas yrkande, att såsom
personautomobil skall betecknas automobil, som är byggd för befordran av
högst nio personer, och såsom omnibus automobil, som är byggd för befordran
av ett större antal personer än nio.
Lättviktsmotorcyklar.
Nu gällande motorfordonsförordning meddelar i 34 och 35 §§ bestämmelser
örn motorcyklar. Förstnämnda paragraf avser de egentliga motorcyklarna
till skillnad från de i 35 § åsyftade cyklarna med hjälpmotor. Beträffande
de i 34 § omförmälda motorcyklarna gäller i tillämpliga delar vad
som är stadgat angående automobil, dock med vissa undantag. Däremot
äro cyklar med hjälpmotor endast underkastade ett fåtal av de för automobiler
och egentliga motorcyklar gällande bestämmelserna. Sålunda äro för
cyklar med påhängsmotor för närvarande varken föreskriven besiktning,
registrering eller obligatorisk trafikförsäkring. Ej heller kräves, att föraren
av dylik cykel innehar körkort.
De lättnader, som sålunda för närvarande äro medgivna beträffande cyklar
med hjälpmotor, voro enligt 1923 års motorfordonsförordning i det väsentliga
knutna till motorcyklar med en vikt av högst 50 kilogram, s. k.
lättviktsmotorcyklar, oavsett om dessa vörö att betrakta såsom cyklar med
hjälpmotor eller som egentliga motorcyklar. Genom en kungörelse den 18
juni 1927 (nr 262) angående ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
jämställdes lättviktsmotorcyklarna med motorcyklar, som väga över
50 kilogram. De för lättviktsmotorcyklarna gällande lättnaderna hava därefter
endast ägt tillämpning på cyklar, som ursprungligen varit avsedda och
inrättade för framdrivning uteslutande medelst trampning men som sedermera
utan ändring i övrigt försetts med hjälpmotor.
De sakkunniga hava i fråga om lättviktsmotorcyklar föreslagit, att i definitionen
å dylikt fordon skulle ytterligare upptagas, att motorns cylindervolym
icke får vara större än 100 kubikcentimeter och att fordonets tjänstevikt
icke får överstiga 50 kilogram, varjämte utsagts, att ändring, bestående
i att å cykeln anbragts särskilda bromsnings- eller andra anordningar till
främjande av fordonets trafiksäkerhet, icke skall förändra detsammas karaktär
av lättviksmotorcykel.
I de avgivna yttrandena över de sakkunnigas förslag har från olika håll
gjorts gällande, att lättviktsmotorcyklar borde i fråga örn besiktnings-, registrerings-
och försäkringsplikt vara likställda med vanliga motorcyklar och
att körkort eller i allt fall viss minimiålder — 15 å 16 år — borde erfordras
för rätt att framföra cykel av ifrågavarande slag. Vidare har anförts, att
tjänstevikten borde nedsättas till 40 eller 45 kilogram. Automobilbesiktningsmännens
förening har framhållit, alt en motor av den maximistorlek, som de
48
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Utskottet.
sakkunniga föreslagit, möjliggjorde en hastighet, som innebure fara för trafiksäkerheten.
Statspolisintendenten har påpekat, att exempelvis en notorisk
drinkare, vars körkort indragits, kunde undvika de av indragningen för honom
föranledda olägenheterna genom att framföra lättviktsmotorcykel i
stället för annat motorfordon, ett förhållande som givetvis vore till stor fara
för trafiksäkerheten.
Föredragande departementschefen anför:
För min del finner jag lika med de sakkunniga lämpligt, att i förordningen
intages bestämmelse, att tjänstevikten för lättviktsmotorcykel icke får överstiga
50 kilogram. Med hänsyn till svårigheterna att utöva kontroll å motorernas
cylindervolym och då med teknikens snabba utveckling en övre
gräns för cylindervolymen icke torde utgöra någon verklig garanti mot för
höga hastigheter, torde något stadgande härutinnan icke böra inflyta i förordningen.
Att för dessa fordon stadga besiktnings-, registrerings- och försäkringsplikt
synes åtminstone tills vidare icke lämpligt. Ej heller torde det få anses
påkallat, att särskilt tillstånd till förande av sådant fordon skall erfordras.
I anslutning till vad i vissa yttranden anförts har jag i förslagets 18 § infört
stadgande, att endast den, som fyllt 15 år, skall äga framföra lättviktsmotorcykel.
I motionen II: 710 av herr von Seth m. fl. föreslås att med lättviktsmotorcykel
skall förstås även en transportlättviktsmotorcykel försedd med tre hjul
och vars tjänstevikt, så beräknad som i 2 § 2 mom. sägs, icke överstiger 85 kg.
I motionen anföres:
Cykelfabrikanterna tillverka emellertid en transportcykel på tre hjul, vilken
i sitt standardutförande, alltså ulan motor, väger c:a 65 kg. Försedd med
motor av den typ, som avses i propositionen, skulle ovannämnda transportcykel
få en tjänstevikt av c:a 85 kg.
'' Enligt vår mening skulle ett transportmedel av denna typ fylla ett verkligt
behov såsom ett snabbt och billigt fordon för transport av varor, särskilt
i detaljhandeln. Men en förutsättning härför är att en trehjulig transportcykel
med motor kan inordnas bland lättviktsmotorcyklarna, oaktat vikten
av densamma uppgår till c:a 85 kg. och att den är försedd med tre hjul.
Det synes oss som om den ökade vikten i detta fall endast vore till gagn
för trafiksäkerheten hos fordonet. För en motor med så relativt liten cylindervolym
som här är fråga örn spelar nämligen belastningen eller vikten en
väsentlig roll. Fordonets maximala hastighet blir reducerad.
Även det förhållandet, att cykeln är försedd med tre hjul, gör den manövreringssäkrare
i flera avseenden.
Utskottet har intet att erinra mot den av Kungl. Majit föreslagna författningsändringen.
Ifrågavarande fordon hava en ingalunda oväsentlig uppgift att
fylla såsom ett billigt och lättskött fortskaffningsmedel, i synnerhet å landsbygden.
De lära i stor utsträckning begagnas av arbetare, som hava sina bostäder
långt från arbetsplatserna, men även av lantbrevbärare m. fl. Utskottet
har ansett befogat att såvitt möjligt söka undvika åtgärder, som skulle kunna
motverka bruket av desamma. Utskottet vill emellertid framhålla, att, därest
genom teknikens utveckling dylika fordon skulle kunna uppdrivas till mera
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
49
avsevärda hastigheter och med hänsyn härtill bliva mera farliga för trafiksäkerheten,
statsmakterna böra taga under övervägande, huruvida tillräckliga
skäl förefinnas att låta dylika cyklar intaga en gynnad särställning i olika
hänseenden i förhållande till andra motorcyklar.
Till frågan om minimiålder för rätten att framföra lättviktsmotorcykel
återkommer utskottet nedan vid behandlingen av 18 § 3 mom. i Kungl.
Maj:ts förslag.
Utskottet har icke funnit tillräckliga skäl tala för den i motionen II: 710
gjorda framställningen och har följaktligen icke ansett sig kunna tillstyrka
motionen.
2 § i mom.
I 2 § i propositionens förslag ha upptagits bestämmelser örn bland annat
automobils och släpvagns tjänstevikt och totalvikt.
I automobils tjänstevikt skall i likhet med vad som nu gäller inräknas vikten
av föraren å bilen. Automobils totalvikt utgör dess tjänstevikt med tilllägg
av, i fråga om personautomobil, den beräknade vikten av det största
antal passagerare, för vilket automobilen är avsedd, och beträffande omnibus
eller lastautomobil, den beräknade vikten av det största antal personer
utom föraren och den största last, varför automobilen är inrättad (maximilast).
Släpfordons totalvikt utgör dess tjänstevikt med tillägg av den beräknade
vikten av det största antal passagerare och den största last, varför fordonet
är inrättat (maximilast).
Nuvarande motorfordonsförordning innehåller intet stadgande om hur vikt
av person, som skall medtagas vid bestämmande av tjänstevikt eller totalvikt,
skall beräknas. Kungl, kungörelsen den 22 december 1927 med närmare
bestämmelser angående fastställande av motorfordons tjänstevikt upptager
emellertid ett stadgande, enligt vilket vikten av automobils bemanning
skall beräknas till 80 kilogram.
I syfte att ernå en enhetlig beräkning av tjänstevikt och totalvikt har Kungl.
Maj:t i 2 § 4 mom. stadgat, att vid beräkning av automobils tjänstevikt och
totalvikt samt släpfordons totalvikt vikten av varje person, som medtages i
beräkningen, skall uppskattas till 75 kilogram.
I motionerna I: 361 av herr Nylander m. fl. och II: 696 av herr Aronson
m. fl. anföres:
Hitintills har vikten av föraren beräknats efter 80 kg., liksom även i åtskilliga
av länsstyrelserna utfärdade bestämmelser angående personomnibusar
sistnämnda personvikt angivits såsom beräkningsgrund.
En sträng tillämpning av nu ifrågasatta bestämmelse skulle medföra att
samtliga registrerade automobiler måste framföras till besiktningsman för
att få nya viktuppgifter fastställda. En sådan tillämpning av den ifrågasatta
bestämmelsen synes emellertid orimlig, och synes fördenskull i övergångsbestämmelserna
böra intagas en föreskrift örn att den nya viktberäkningen
per person icke skall föranleda ändring beträffande uppgifterna för
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 55. 4
50
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Utskottet.
sådan automobil, som vid tidpunkten för den nya förordningens ikraftträdande
redan är registrerad.
I anledning av vad i motionerna anförts vill utskottet erinra, att uppgift
om fordons tjänstevikt och totalvikt skola antecknas i besiktningsinstrument
och typintyg. I 10 § 1 mom. i propositionens förslag stadgas, att om sådan
ändring av motor- eller släpfordon företagits, att de uppgifter, som äro upptagna
i det för fordonet utfärdade besiktningsinstrumentet eller typintyget,
icke längre äro överensstämmande med fordonets beskaffenhet, skall, med
visst undantag, ägaren så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från
det ändringen skedde hos besiktningsman anmäla fordonet till ombesiktning.
Utskottet vill vidare erinra, att automobils tjänstevikt ligger till grund för
automobilskattens beräknande. Skatt utgår sålunda för automobil med ringar
av mjuk kautschuk med 14 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram
av bilens tjänstevikt minskad med 600 kilogram, dock minst med 60 kronor.
Enligt utskottets mening torde det finnas anledning befara, att den i förevarande
moment upptagna bestämmelsen kommer att föranleda tvekan, huruvida
beträffande vid förordningens ikraftträdande besiktigade fordon skyldighet
jämlikt 10 § 1 mom. föreligger att hos besiktningsman anmäla fordonen
för att få nya viktuppgifter fastställda. En sådan effekt av ifrågavarande
stadgande har givetvis icke varit avsedd. För att undanröja varje
tvekan torde i förordningen böra upptagas en övergångsbestämmelse i motionernas
syfte.
4 § 1 mom. i).
I 4 § 1 mom. i) i propositionens förslag stadgas, att automobil skall vara
försedd med en baktill placerad lykta, som vid användning av fotbroms eller
däremot svarande bromsanordning visar rött eller gult ljus bakåt.
Något motsvarande stadgande har icke givits i fråga om motorcykel eller
släpvagn.
Vägtrafiksakkunniga ha haft att taga ställning till vissa framställningar,
vari förordas skyldighet att å motorfordon föra stopplykta, samt yttra i detta
ämne:
De sakkunniga få erinra om att enligt 10 § 2 mom. i nuvarande vägtrafikstadga,
motsvarande 5 § i de sakkunnigas förslag till sådan stadga,
förare av fordon, vilken ämnar stanna, skall till ledning för bakom kommande
vägfarande i god tid höja hand eller piska uppåt eller på annat lämpligt
sätt giva tecken. Då denna skyldighet, vad angår automobil, enkelt och
effektivt fullgöres genom förande av automatisk stopplykta, har en sådan anordning
kommit att mer och mer ingå i automobilernas standardutrustning.
Med hänsyn till att det i de gjorda framställningarna avsedda syftet sålunda
synes bliva förverkligat även utan lagstiftarens mellankomst, hava de
sakkunniga ansett sig icke böra i sitt förslag till motorfordonsförordning
upptaga någon föreskrift i detta ämne.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
51
I flera yttranden över de sakkunnigas förslag har förordats, att i den obligatoriska
utrustningen för automobil skall ingå stopplykta.
Föredragande departementschefen anser stopplykta böra ingå i automobils
obligatoriska utrustning. Med hänsyn till kostnaden för att å äldre automobiler,
vilka till äventyrs icke äro försedda nied stopplykta, anbringa sådan
lykta har i övergångsbestämmelse till den föreslagna förordningen föreskrivits,
att stopplykta icke behöver anbringas å automobil, som före förordningens
ikraftträdande undergått besiktning eller för vilken före samma dag
tvpintyg utfärdats, allt för det fall att automobilen vid besiktningen eller vid
typintygets utfärdande icke var försedd med stopplykta.
I motioneny 11: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att 4 § 1 mom. ''i)
måtte utgå.
I motionen anföres:
Ett obligatoriskt införande av s. k. stopplykta synes icke vara av behovet
påkallat, så mycket mindre som dylika stopplyktor ofta, i synnerhet på
släpvagnar, icke fungera, vilket givetvis kan få menliga verkningar på trafiksäkerheten.
Vidare är ljus av denna art nästan omöjligt att upptäcka i
starkt dagsljus, särskilt i solsken, varför fördelen med anordningen blir illusorisk.
Utskottet har ansett lämpligt, att stopplvkta ingår i automobils utrustning,
och har intet att erinra mot Kungl. Maj :ts förslag i denna del. I anledning
av vad i motionen yttrats får utskottet erinra, att skyldighet att å släpvagn
föra stopplykta icke föreskrivits.
9 § 2 mom.
Enligt 4 § 2 mom. i nu gällande motorfordonsförordning må tillverkare
här i riket av automobil eller här i riket bosatt generalagent för sådan tillverkare
i utlandet kunna erhålla tillstånd att få olika typer av tillverkningen
besiktigade (typbesiktning) i den ordning, som är föreskriven för första besiktning,
med verkan att varje automobil, som av tillverkaren eller generalagenten
intygas vara i full överensstämmelse med besiktigad typvagn, skall
anses som om den besiktigats. Av 34 § samma förordning framgår, att
typbesiktning är medgiven även i fråga örn de egentliga motorcyklarna.
I skrivelse till de vägtrafiksakkunniga har svenska automobilhandlareföreningen
förmenat, att inmontering av exempelvis en cigarrkopp eller ett
blomsterglas å en vagn, som i övrigt vore i full överensstämmelse med den
besiktigade typvagnen, efter författningens ordalag nödvändiggjorde individualbesiktning
av den förstnämnda vagnen. Dylika oväsentliga avvikelser
borde enligt föreningens mening icke få förhindra typbesiktningens giltighet.
Vägtrafiksakkunniga yttra:
De sakkunniga äro ense med automobilhandlareförcningen därutinnan,
att sådana obetydliga jämkningar, som av föreningen antytts och som hava
Utskottet.
52
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Utskottet.
ren utstyrselkaraktär, icke böra utgöra hinder för typbesiktning. Emellertid
finna de sakkunniga med tanke på andra mera väsentliga ändringar icke
lämpligt att mildra författningens krav på full överensstämmelse mellan typvagnen
och de vagnar, för vilka typbesiktning åberopas. Det lärer i stället
få förutsättas, att vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser avvikelser
av den karaktär som nyss antytts icke betraktas såsom hinder för tvpbesiktning.
Av stadgandena i 34 § gällande motorfordonsförordning'' framgår, att typbesiktning
jämväl är medgiven beträffande motorcyklar i egentlig mening.
De sakkunniga hava, utan att finna anledning att fatta ståndpunkt till de
motstridiga meningar som synas råda angående möjligheten att enligt nuvarande
bestämmelser typbesiktiga motorcykel med bivagn, ansett sig böra avfatta
9 § 2 mom. i sitt förslag på sådant sätt, att dylik typbesiktning framdeles
möjliggöres. Såvitt av de sakkunniga kan bedömas, bör en sådan typbesiktning
icke möta några praktiska hinder.
Enligt förslaget skall typbesiktning även kunna ske beträffande släpfordon.
Även om det kan förväntas, att typbesiktning av sådana fordon icke
kommer att äga rum i någon nämnvärd utsträckning, torde det icke finnas
anledning att utesluta dessa fordon från den förmån, som ligger i typbesiktningen.
I de sakkunnigas förslag har 9 § 2 mom. första stycket följande lydelse:
Tillverkare här i riket av motor- eller släpfordon eller här i riket bosatt
generalagent för sådan tillverkare i utlandet må kunna erhålla tillstånd att
få olika typer av tillverkningen besiktigade (typbesiktning) i den ordning,
ovan i 1 mom. sägs, med verkan att varje automobil, motorcykel, med eller
utan bivagn, eller släpfordon, som av tillverkaren eller generalagenten intygas
vara i full överensstämmelse med besiktigat tvpfordon, skall anses
som örn fordonet besiktigats.
Föredragande departementschefen anför:
De sakkunniga hava föreslagit, att typbesiktning skall kunna ske jämväl
i fråga om släpfordon. Enär varje släpfordon skall (9 § 3 mom. i propositionens
förslag) genom besiktningsmans försorg förses med ett instansat
identifieringsmärke och därför i allt fall måste inställas inför besiktningsman,
synes emellertid medgivande av typbesiktning för släpfordon sakna
betydelse. Jag anser mig därför icke böra biträda de sakkunnigas förslag i
denna del.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. anföres:
Med hänvisning till svenska automobilhandlareföreningens skrivelse och
med understrykande av de sakkunnigas uppfattning, att påmontering av sådana
utrustningsdetaljer, som icke i något avseende förändra fordonets karaktär
eller beskattningsförhållande, exempelvis körriktningsvisare eller dylikt,
icke skall utgöra hinder för typbesiktningsintygs utfärdande, få vi föreslå
att stadgande härom intages i förevarande moment.
På skäl, som av de sakkunniga anförts, torde stadgandets tillämpningsområde
böra utsträckas även till bivagnar och släpfordon.
Enligt vägtrafiksakkunnigas uppfattning bör inmontering av exempelvis
en cigarrkopp eller ett blomsterglas å en vagn, som i övrigt är i full överensstämmelse
med den besiktigade typvagnen, icke utgöra hinder för typbesiktning.
Utskottet ansluter sig till denna uppfattning. De sakkunniga för
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
53
utsätta, att vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser avvikelser av
den karaktär som nyss antytts icke betraktas såsom hinder för typbesiktning.
För att trygga en enhetlig rättstillämpning anser utskottet i likhet med
motionärerna det vara erforderligt att i förordningen intaga ett stadgande
av innehåll, att påmontering av sådana utrustningsdetaljer, som icke i något
avseende förändra fordonets karaktär eller beskattningsförhållande, exempelvis
körriktningsvisare eller dylikt, icke skall utgöra hinder för typintygs
utfärdande.
Vad angår motionärernas framställning i övrigt vill utskottet vad beträffar
typbesiktning av motorcykel med bivagn framhålla, att särskild bestämmelse
härom icke torde vara nödig, eftersom bivagnen enligt 1 § i Kungl.
Maj:ts förslag innefattas i begreppet motorfordon. Av skäl, som departementschefen
anfört, har utskottet funnit medgivande av typbesiktning för
släpfordon sakna betydelse, varför något stadgande härutinnan icke kan anses
påkallat.
10 § 1 mom.
Jämlikt 5 § 1 mom. gällande motorfordonsförordning skall, om sådan ändring
av automobil företagits, att de uppgifter, som äro införda i automobilregistret,
icke längre äro överensstämmande med automobilens beskaffenhet,
ägaren så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från det ändringen skedde
hos besiktningsman anmäla automobilen till efterbesiktning. Därvid skall
företes tidigare för automobilen utfärdat besiktningsinstrument eller typintyg
samt angivas de förändringar, som automobilen undergått. Av föreskrifterna
i 34 § motorfordonsförordningen framgår, att det nu sagda även gäller
motorcyklar som där avses.
Svenska automobilhandlareföreningen har i sin förut omnämnda skrivelse
bland annat erinrat örn att, såsom franninge av kungörelsen den 3 oktober
1930 med närmare föreskrifter om uppgifter, att lämnas vid anmälan av motorfordon
till första besiktning m. m., vid registrering av automobil i automobilregistret
bland annat skulle införas automobils motornummer. Enligt vad
föreningen framhållit, vore det för större företag synnerligen fördelaktigt att
hava reservmotorer för sina vagnar. På grund av förenämnda bestämmelser
vore vederbörande automobilägare emellertid skyldig att verkställa efterbesiktning,
då reservmotor insattes. Någon anledning att kräva efterbesiktning i
det fall, att den ordinarie motorn utbyttes mot en reservmotor, som helt överensstämde
med den ordinarie, syntes icke föreligga. Ett bifall till detta förslag
krävde upphävande av föreskriften örn motornummers intagande i automobilregistret.
De sakkunniga hava funnit automobilhandlareföreningens framställning
värd beaktande. I 10 § 1 mom. av de sakkunnigas förslag har införts ett
undantagsstadgande av innehåll, att anmälan till ombesiktning icke behöver
ske, där den å motorfordon vidtagna ändringen allenast består i ett tillfälligt
54
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Utskottet.
utbyte av fordonets motor mot en med denna överensstämmande reservmotor.
Ett sådant tillfälligt utbyte av motorer skulle ej behöva anmälas till
automobilregistret.
I flera av de avgivna yttrandena har föreslagits, att nyssnämnda undantag
från skyldigheten att låta verkställa ombesiktning skulle gälla även för det
fall, att utbytet av motor icke är tillfälligt. Till stöd härför har framhållits,
att större trafikföretag, som äga flera sinsemellan lika fordon, ofta anskaffa
en extra motor för att vid behov insättas i sådant fordon, vars motor behöver
undergå reparation eller justering, varefter den uttagna motorn, sedan den
iordningställts, insättes i annat fordon, vars motor måste uttagas för tillsyn.
För dessa företag skulle det vara betungande, därest vid sådana utbyten
skulle erfordras ombesiktning. Länsstyrelsen i Stockholms län, som icke
velat direkt avstyrka befrielse från ombesiktning vid tillfälliga utbyten av
motorer, har emellertid framhållit, att det medförde stora svårigheter att
övervaka, att återutbyte verkställdes inom vederbörlig tid och att stadgandet
ej uppenbart missbrukades. Länsstyrelsen har med hänsyn härtill ifrågasatt,
att anmälningsskyldighet vid utbyte av motor skulle stadgas.
Föredragande departementschefen anför:
Därest företagen ändring å motorfordon endast består däri, att fordonets
motor utbytes mot en med denna helt överensstämmande motor, synas skäl
knappast föreligga att, även om utbytet icke endast är av tillfällig natur,
upprätthålla kravet på ombesiktning av fordonet. Ett dylikt undantag från
huvudregeln synes emellertid, i anslutning till vad länsstyrelsen i Stockholms
län föreslagit, böra kompletteras med en föreskrift, att fordonets ägare, därest
återutbyte med den gamla motorn ej inom en månad ägt rum, skall omedelbart
göra anmälan till länsstyrelsen örn utbytet och den insatta motorns nummer.
Numret torde böra av länsstyrelsen införas i automobilregistret.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. anföres:
För företagare, exempelvis bussbolag, som i sin rörelse använda motorer,
vilka successivt utbytas i och för eftersyn m. m. för att därefter återinsättas
i andra bussar, är bestämmelsen, att ombesiktning skall ske annat än vid
tillfälligt utbyte, synnerligen betungande. Dylika utbyten förekomma för
övrigt i stor utsträckning inom större automobilfirmor. Den omständigheten
att en motor utbytes mot en fullständigt likadan torde lika litet som exempelvis
utbyte av en bakaxel böra medföra skyldighet att låta ombesiktiga
fordonet. Med anledning härav föreslås att den i propositionen föreslagna
anmälningsplikten bortfaller.
Enligt utskottets mening är det ur kontrollsynpunkt erforderligt, att anteckningarna
i automobilregistret i största möjliga utsträckning stämma med
fordonens verkliga beskaffenhet. I detta register skall, bland annat, motorns
nummer angivas. Enligt Kungl. Maj:ts förslag kräves ej ombesiktning, när
en motor utbytes mot en med denna helt överensstämmande motor. Därest
den gamla motorn ej insättes inom en månad, skall anmälan om utbytet
och den insatta nya motorns nummer göras till länsstyrelsen. Vid tillfälliga
utbyten behöver alltså icke ens anmälan göras. Utskottet ansluter sig till vad
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
55
departementschefen i sitt ovan återgivna yttrande anfört i förevarande ämne
och kan följaktligen icke förorda bifall till det motionsvis framförda förslaget.
Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot de
föreslagna bestämmelserna.
13 § 1 mom. 2 och 3 punkterna.
Enligt förevarande punkter får automobil, motorcykel och släpfordon tagas
i bruk, innan registrering skett och registreringsskylt anbringats å fordonet,
för färd från hamn, järnvägsstation, fabrik, förvaringslokal eller liknande
direkt till sådan plats eller lokal eller till garage samt för färd direkt
till och från besiktningsman i och för besiktning.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. anföres:
Stadgandet örn rätt att köra oregistrerat fordon direkt från eller till hamn
m. m. samt till besiktningsman har i rättstillämpningen ofta vållat tvist örn
vad som skall anses som den direkta vägen. Fall har sålunda förekommit,
där gatu- och vägomläggningar medfört, att den direkta vägen varit mindre
lämplig. Utan att göra avsteg från stadgandets avsikt torde därför »direkt»
kunna utbytas mot »utan onödig avvikelse».
Utskottet anser skäl tala för motionärernas förslag och får därför tillstyrka
den av dem förordade ändringen.
14 §.
Stadgandena i 14 § örn fordons registrering överensstämma i huvudsak
med föreskrifterna i nu gällande motorfordonsförordning. Själva registreringsplikten
stadgas i 13 §.
1 de avgivna yttrandena hava, bland andra, Sveriges omnibusägares riksförbund
och Västra Sveriges omnibusägares förening föreslagit sådan ändring
av 2 morn., att i fråga om chassi, som enligt definitionen i 1 § är att hän
föra till motorfordon, ansökan örn registrering skall behöva ske först inom
fjorton dagar från det fordonet färdigbyggts. Till stöd härför har anförts,
att det ofta förekomme, att chassiet till ett fordon inköptes hos en firma och
att karosseriet eller lastflaket därefter byggdes av en annan. Enligt den av
de sakkunniga föreslagna lydelsen av 2 mom. skulle registreringsplikt i dylikt
fall inträda redan inom fjorton dagar från förvärvet av chassiet.
Föredragande departementschefen anför:
Även enligt min mening bör i det i yttrandena angivna fallet registrering
ske först sedan fordonet färdigställts. Uttryckligt stadgande härom synes
emellertid icke erforderligt, enär det torde få anses ligga i sakens natur, att
chassiet i nämnda fall bör betraktas såsom ett motorfordon under tillverkning.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. anföres rörande 14 §, att ehuru
chassi i de flesta fall torde böra underkastas bestämmelserna i förordningen,
synes åliggandet att även registrera dylikt fordon innan detsamma försetts
med överbyggnad vara omotiverat, enär det icke kan användas för sitt ända
-
Utskottet.
Utskottet.
56 Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
mål, varför chassi bör undantagas från bestämmelserna i förevarande stadgande.
Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning beträffande
det av honom berörda fallet. Att i enlighet med motionärernas förslag från
registreringsplikt helt undantaga chassi har synts utskottet mindre lämpligt.
Utskottet kan följaktligen icke tillstyrka motionen.
15 § 2 mom.
15 § innehåller bestämmelser om vad som är att iakttaga vid fordons övergång
till ny ägare och vid avförande av fordon ur automobilregistret på
grund av att fordonet under viss tid ej skall nyttjas i trafik eller att detsamma
förstörts eller av annan anledning icke vidare skall användas här i
riket.
Enligt 10 § 2 morn., 22 § 5 mom. sista stycket samt 34 § i gällande motorfordonsförordning
skall ägare av registrerat fordon, om detta förstörts eller
av annan anledning icke vidare kommer att nyttjas här i riket, inom fjorton
dagar från det dylikt förhållande, ägaren veterligen, inträffade, därom göra
anmälan för fordonets avförande ur registret hos länsstyrelsen i det län, där
fordonet är registrerat. Vid sådan anmälan skall fogas bevis till styrkande
av de meddelade uppgifterna om fordonet. Jämlikt 10 § 3 morn., 22 § 5 mom.
sista stycket samt 34 § i motorfordonsförordningen kan ägare av registrerat
motorfordon eller släpfordon, om han har för avsikt att under viss tid ej
nyttja fordonet i trafik, angående detta förhållande göra anmälan för fordonets
avförande ur vederbörligt register hos länsstyrelsen i det län, där fordonet
är registrerat. Sådan anmälan skall vara åtföljd, förutom av stadgade
registreringsavgifter, av en särskild avgift, svarande mot skatt för fordonet
under tre månader, vilken avgift skall redovisas av länsstyrelsen lika med
registreringsavgift.
Motsvarande bestämmelser örn motorfordon funnos i 1923 års motorfordonsförordning,
och i proposition nr 121 till 1930 års riksdag med förslag
till motorfordonsförordning m. m. föreslogs ingen ändring härutinnan.
I motionen II: 434 vid 1930 års riksdag i anledning av nyssnämnda proposition
yrkade herrar Andersson i Rasjön och Pettersson i Hällbacken, att
bestämmelsen om den särskilda avgiften, motsvarande skatt för tre månader,
vid automobils avförande ur registret måtte utgå.
Andra lagutskottet yttrade i sitt över propositionen avgivna utlåtande
nr 34:
Den här ifrågavarande särskilda avgiften lärer hava tillkommit för att
förhindra missbruk av rätten att få automobil avförd ur registret under
tid, då automobilen ej kommer att nyttjas i trafik. De kostnader för automobils
avförande ur registret och återinförande däri, som drabba fordonets
ägare i form av registrerings- och besiktningsavgifter, torde enligt utskottets
mening vara tillräckliga för ernående av ifrågavarande ändamål. För en
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 6å.
57
skilda bilägare — särskilt i sådana trakter, där automobiltrafik vintertiden
icke kan äga rum — är en minskning av kostnaden för automobils tillfälliga
avförande ur registret av stor betydelse. För automobilskatten åter lärer
den minskning därav, som den föreslagna åtgärden skulle medföra, komma
att bliva tämligen betydelselös. Utskottet föreslår därför, att bestämmelsen
om ifrågavarande särskilda avgift utgår ur förevarande moment.
Reservation avgavs av herrar Westman, Linder, Frändén, Mellén, Hagman,
Norman, Gardell i Gahns och Sandström, som ansett, att utskottets yttrande
bort hava följande lydelse:
»Syftet med bestämmelsen i detta moment är att förhindra att automobil,
som av ägare användes, för undvikande av skatt avföres ur registret. Skatt
å automobil utgår efter automobils tjänstevikt.
Kostnaden för automobils avförande ur registret och återinförande däri
utgör —- frånsett den ifrågavarande särskilda avgiften — i flertalet fall
40 kronor, varav 22 kronor tillfalla statsverket. Denna avgift är i och för
sig så stor, att det endast för ägare av tyngre automobiler kan hava fördel
örn den särskilda avgiften borttages. Ett genomförande av motionärernas
förslag skulle nämligen innebära, att den som t. ex. vill avföra en automobil
av märket Dusemberg för en tid av fyra månader betalar en avgift av 40 kronor
i stället för en skatt av ungefär 87 kronor, och alltså skulle inbespara
47 kronor, under det att den som vill avföra en automobil av märkena Chevrolet
och Ford skulle betala en avgift av 40 kronor i stället för en skatt av
25 kronor och alltså förlora 15 kronor. För automobilskatten åter skulle ett
genomförande av motionärernas förslag innebära en väsentlig minskning av
skattebeloppet, alldenstund anledning finnes att antaga, att automobilfirmor
och innehavare av lyxautomobiler skola finna det förmånligt att för tid,
då automobilerna icke användas, i stor utsträckning låta avföra dem ur registret.
Härtill komma de svårigheter ur kontrollsynpunkt, som ett slopande av
avgiften uppenbarligen skulle medföra.
Utskottet har därför icke funnit tillrådligt att förorda motionärernas
förslag.»
Riksdagen biföll reservationen.
7934 års vägtrafiksakkunnigas förslag ansluter sig i stort sett till nu gällande
bestämmelser. De sakkunniga hava emellertid föreslagit, att vid återregistrering
av fordon, som avförts ur automobilregistret såsom förstört eller
på grund av att det icke vidare skall användas här i riket, skall, i likhet med
vad som nu gäller vid fordons avförande ur registret för viss tid, erläggas
en särskild avgift, motsvarande skatt för fordonet under tre månader.
En redogörelse för de i detta ämne avgivna yttrandena återfinnes i propositionen
å sid 51 och 52.
Föredragande departementschefen anför:
Otvivelaktigt tala vissa skäl för ett genomförande av de sakkunnigas förslag
örn stadgande av särskild avgift vid återregistrering av fordon, som anmälts
hava förstörts eller icke vidare komma att användas i riket. Med hänsyn
till de praktiska svårigheterna vid tillämpningen av ett dylikt stadgande
och då detsamma väsentligen skulle hava betydelse i de fåtaliga fall, då
58
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
fordon utförts ur landet och senare åter införes, har jag likväl ansett ett
dylikt stadgande icke böra införas i förordningen. Jag vill därvid särskilt
framhålla, att anmälan örn att fordon förstörts naturligen icke får ske, förrän
så verkligen blivit fallet, och att avgivande av oriktig anmälan är belagt
med straff. Med beaktande av vad i berörda avseenden anförts har emellertid
åt ifrågavarande stadganden givits en lydelse, som är ägnad att starkare
avgränsa de fall, då frihet från den särskilda avgiften må åtnjutas.
I motionerna I: 361 av herr Nylander m. fl. och II: 696 av herr Aronson
m. fl. anföres:
Det synes som om tidpunkten numera vore inne att tillämpa enhetliga
bestämmelser vid avförandet av ett fordon ur registret, oavsett vad anledningen
är till avgörandet. Ett fordon, som förstörts, kan mycket väl efter
genomgångna reparationer leva upp på nytt, liksom även ett fordon, som
endast tillfälligtvis avförts ur registret, och förefinnes fördenskull icke någon
egentlig anledning till att föreskriva olika avgifter vid avförandet. Den
minskning i automobilskatt, som genom slopandet av den ovannämnda särskilda
avgiften skulle förorsakas, blir uppenbarligen i förhållande till automobilskattens
totalbelopp så obetydlig att något avseende icke synes böra
fästas därvid.
I enlighet med vad här ovan framförts föreslås sådan ändring i 15 §, att
vid avförande för viss tid någon särskild avgift icke skall uttagas.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. yttras:
Den huvudsakliga orsaken till önskan att upprätthålla kravet på den särskilda
avgift, som vid avföring ur automobilregistret skall erläggas, är att
såvitt möjligt förhindra att fordonsägare utan speciell anledning avföra sina
fordon ur registret, då ju stora svårigheter uppstå att på ett effektivt sätt
utöva kontroll över dylika fordon. Det synes emellertid, som om starka
skäl tala för att vissa lättnader medgivas för avförande av fordon ur registret.
Det måste även vålla betänkligheter att bibehålla stadgandet om den särskilda
avgiften i normala fall, medan avförandet av fordon såsom nedskrotat
får ske utan denna extra avgift. Det torde nämligen i stor utsträckning
förekomma, att dylika såsom nedskrotade avförda fordon återinföras i automobilregistret,
bland annat beroende på omöjligheten kontrollera förhållandet,
varvid följden blir att den mindre lojale fordonsägaren premieras.
Med hänsyn härtill bör förfaringssättet vara detsamma oberoende av
av vilken orsak fordonet avföres ur registret.
Med anledning härav föreslås slopandet av den särskilda avgiften, svarande
mot skatt för fordonet under tre månader.
Enligt Kungl, kungörelsen den 3 oktober 1930 om automobilregisters förande
m. m. utgör registreringsavgiften vid ansökan om ny registrering 15
kronor och vid anmälan för fordons avförande ur registret på den grund, att
fordonet ej skall nyttjas under viss tid eller förstörts eller av annan anledning
ej kommer att användas i riket, 5 kronor.
Enligt 3 § i Kungl, förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt inträder
skatteplikt för automobil som regel med den kalendermånad, under
vilken automobilen första gången i automobilregister införes. Skatteplikten
upphör med utgången av den kalendermånad, under vilken automobilen avförts
ur automobilregister utan att hava blivit i annat sådant register införd.
Då skatteplikt för automobil upphör under löpande kalenderår, äger
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
59
jämlikt 13 § i samma förordning den, som innan skattefrihet inträtt sist stått
antecknad i registret som ägare av bilen, efter ansökan återbekomma så stor
del av för året erlagd skatt, som belöper å tiden efter det skattefriheten inträtt.
Kungl. Majit har i propositionen föreslagit vissa jämkningar i gällande
bestämmelser. Sålunda har stadgats, att avförande ur registret kan ske även
tills vidare och icke blott för viss tid, varvid i båda fallen skall erläggas den
särskilda avgiften, svarande mot skatt för fordonet under tre månader. 3
mom. har givits något ändrad lydelse i syfte att bättre avgränsa de fall,
då frihet från nämnda avgift må åtnjutas.
Enligt utskottets mening synes den omständigheten, att fordon måhända
kommer att ånyo anmälas för registrering, ehuru det avförts såsom förstört,
och att den särskilda avgiften i sådant fall icke uttages, icke böra medföra,
att den särskilda avgiften vid avförande för viss tid eller tills vidare ur
registret avskaffas. Syftet med ifrågavarande avgift är att söka hindra, att
ägare av automobil för att undvika skatt avför bilen ur registret men därefter
likväl begagnar densamma. Utskottet vill erinra, att avregistrering för viss tid
infördes år 1923 för att bereda motorfordonsägarna en förmån. Förut kunde
avregistrering ske endast beträffande fordon, som förstörts eller icke vidare
komme att användas här i riket. I likhet med 1930 års riksdag samt föredragande
departementschefen har utskottet icke funnit tillrådligt att slopa
ifrågavarande särskilda avgift. Utskottet har intet att erinra mot den i propositionen
föreslagna ändringen i förevarande moment.
18 § 3 mom.
I detta moment stadgas, att lättviktsmotorcykel må föras allenast av den,
som fyllt 15 år.
I gällande motorfordonsförordning finns ingen åldersgräns stadgad för
rätten att föra lättviktsmotorcykel. Ej heller vägtrafiksakkunniga hade föreslagit
någon bestämmelse härutinnan.
I yttranden över de sakkunnigas betänkande hava, bland andra, statspolisintendenten,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, besiktningsmyndigheten
i Stockholm, Kungl, automobilklubben. och svenska teknologföreningen föreslagit
16 år som minimiålder för rätten att framföra lättviktsmotorcykel.
Automobilbesiktningsmännens förening har i sådant hänseende föreslagit
15 år.
I motionen II: 723 au herr Jeppsson m. fl. anföres:
Att bestämmelse örn viss minimiålder för rätt att föra lättviktsmotorcykel
är av behovet påkallad torde vara oomtvistligt, varför propositionens förslag
i detta hänseende är ett steg i rätt riktning. Dock synes, med hänsyn
till att lättviktsmotorcyklar i många avseenden äro att jämställa med motorcyklar,
en minimiålder av 15 år vara för låg, varför föreslås att denna ålder,
i likhet med för förande av motorcykel, sättes till 16 år.
Utskottet.
60
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Utskottet.
Utskottet.
I överensstämmelse med vad som anförts i ett flertal yttranden över vägtrafiksakkunnigas
förslag anser utskottet, att för rätten att föra lättviktsmotorcykel
bör stadgas en minimiålder av 16 år.
19 § 2 mom.
Detta moment angiver de handlingar, som vid anmälan till förarprov skola
företes av sökanden.
Till skillnad från vad som gäller enligt motsvarande stadgande i 1930 års
motorfordonsförordning (14 § 2 mom.) har i 19 § 2 mom. i propositionens
förslag bland handlingar, som skola företes, icke upptagits nykterhetsintyg,
av sökanden undertecknad uppgift, huruvida han tidigare sökt eller erhållit
körkort, samt fotografi. Föredragande departementschefen har såsom skäl
för denna ändring angivit, att dessa handlingar torde ha betydelse endast vid
länsstyrelsens prövning av frågan örn utfärdande av körkort, varför han låtit
bestämmelserna härom inflyta i 20 §. Enligt vägtrafiksakkunnigas förslag
skulle dylika handlingar företes vid anmälan till förarprov.
I motionerna 1: 361 av herr Nylander m. fl. och 11: 696 av herr Aronson
m. fl. anföres:
Enligt hitintills gällande föreskrifter skall körkortsaspiranten, då han inställer
sig hos besiktningsmannen för att undergå körkortsprövningen, medföra
bl. a. nykterhetsintyg och fotografi, men skall enligt den föreslagna
formuleringen [av 20 §] icke så ske. Denna ändring, som icke föreslagits av
de sakkunniga, och som icke heller närmare motiverats av departementschefen,
synes mindre lämplig. Visserligen kan det bereda besiktningsmannen
en del extra arbete att granska, att det av eleven medförda nykterhetsintyget
verkligen omfattar den föreskrivna tiden av två år och att intyget är utfärdat
inom två månader före prövningen, men torde det å andra sidan vara
av vikt att besiktningsmannen känner nykterhetsintygets innehåll, när han
skall framställa sina frågor för att pröva, att eleven äger nödig kännedom om
alkoholhaltiga dryckers inverkan ur trafiksäkerhetssynpunkt på den mänskliga
organismen. Det bör även framhållas att enligt förordningen nykterhetsintyg
skall utfärdas utan kostnad för den sökande och att det fördenskull
är för honom en praktisk åtgärd att föranstalta örn nykterhetsintygets
erhållande, innan han kostar på sig körskoleutbildning och förareprov.
Vad fotografiet beträffar är det, för undvikande av förväxling av personer
och för identifiering av eleven, en nödvändighet, att fotografiet medföres
vid prövningen och av besiktningsmannen förses med påteckning av elevens
namn och hemvist samt datum för prövningen, styrkta genom besiktningsmannens
namnteckning.
På grund av vad ovan anförts bör i det föreliggande förslaget sådan ändring
ske, att nykterhetsintyg och fotografi upptagas bland de handlingar, som
enligt 19 § skola företes för besiktningsmannen vid anmälan till förareprov.
Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning och kan följaktligen
icke förorda det i motionerna framförda förslaget.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
61
19 § 3 mom.
I detta moment har upptagits bestämmelser örn de färdigheter, kunskaper
och egenskaper, en sökande skall besitta för att bliva godkänd som förare av
automobil eller motorcykel.
I motionen I: 21 vid förra årets riksdag av herr Lindhagen återfinnas under
huvudrubriken »trafikkultur» vissa uttalanden örn utbildningen till
chaufförsyrket.
Utskottet återkommer till de i motionen behandlade spörsmålen rörande
trafikkultur å sid. 143 i detta utlåtande.
20 § 1 mom. tredje stycket.
I detta stycke stadgas i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller,
att polismyndighet skall, innan den utfärdar nykterhetsintyg, höra vederbörande
nykterhetsnämnd samt, där så finnes erforderligt, jämväl annan
över sökandens nykterhetsförhållanden.
I motionen II: 722 av herrar Andersson i Igelboda och Andersson i Rasjön
hemställes, bland annat, att riksdagen måtte i sitt yttrande över propositionen
anhålla, att Kungl. Majit måtte i förordningen intaga stadgande därom,
att av nykterhetsnämnd till polismyndigheten i orten avlåtet yttrande
över ansökan om nykterhetsintyg skall av polismyndigheten insändas till
länsstyrelsen. I motionen framhålles, att det måste anses vara fördelaktigt,
att länsstyrelserna vid prövningen av ansökningar örn körkort ha tillgång
till så utförliga upplysningar som möjligt.
Utskottet anser, att det är av betydelse, att länsstyrelse vid sin prövning,
om sökande bör erhålla körkort, har att tillgå så fullständiga upplysningar
som möjligt. Särskilt angeläget kan det i många fall tänkas vara att erhålla
utförligare upplysningar örn sökandens nykterhet än som framgå av
det ingivna nykterhetsintyget. Utskottet vill därför förorda att, i enlighet
med vad som föreslagits i motionen II: 722, en bestämmelse införes örn
skyldighet för polismyndighet att till länsstyrelse insända nykterhetsnämnds
yttrande över ansökan om nykterhetsintyg.
20 § 2 mom.
I detta moment lämnas bestämmelser örn utfärdande av körkort och duplettkörkort
m. m.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. anföres:
Ett förhållande som icke finnes beaktat vare sig i nu gällande förordning
eller i de sakkunnigas förslag är hur smärre förändringar skola kunna erhållas
i redan utfärdade körkort. Erfarenheten har visat att exempelvis da
-
Ulskollet.
Utskottet.
62
Andra lagutskottets utlåtande AJr 55.
Utskottet.
iner, som ingått äktenskap, eller personer, som bytt släktnamn, av denna
anledning önskat få namnförändring införd i körkortet. Några svårigheter
hava i allmänhet icke mött, då dylik förändring begärts hos vederbörande
länsstyrelse, men ha länsstyrelserna helt naturligt i avsaknad av bestämmelser
på området därvid förfarit synnerligen olika.
Med anledning härav föreslås införande av enhetliga bestämmelser om
ändring i utfärdade körkort.
Utskottet har funnit motionärernas förslag lämpligt och vill därför tillstyrka,
att enhetliga bestämmelser meddelas örn ändring i utfärdat körkort.
21 §.
Denna paragraf handlar örn återkallelse av körkort.
Bestämmelserna i gällande motorfordonsförordning rörande återkallelse av
körkort äro i huvudsak av följande innehåll:
Enligt 15 § 3 mom. gäller, att, örn förare vid färd med automobil i något
för trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom
förare åliggande förpliktelser eller varit så påverkad av starka drycker, att
han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller om
förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke bör betros att föra
automobil, den länsstyrelse som utfärdat förarens körkort skall, efter nöjaktig
utredning, återkalla detsamma. Äro omständigheterna av den beskaffenhet,
att anledning är att antaga, att förare skall, utan att återkallelse av
körkortet sker, låta sig rättas, och är det ej fråga om förare, som vid färd
med automobil varit så påverkad av starka drycker som nyss angivits, må
varning i stället meddelas. Återkallas körkort, skall därvid förklaras, att föraren,
sedan viss tid, minst två månader och högst två år, gått till ända, äger
på ansökan få frågan om utfärdande av nytt körkort upptagen till prövning.
Dock skall beträffande förare, som vid färd med automobil varit så påverkad
av starka drycker, som nyss sagts, tiden efter vilken dylik prövning först må
ske bestämmas till minst sex månader.
Har förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom
sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav måste anses bliva
lidande, skall körkortet återkallas. Förekommer grundad anledning till antagande
att förhållande, som nyss sagts, föreligger, äger länsstyrelsen förelägga
föraren att inom viss tid förete nytt läkarintyg vid äventyr att körkortet
eljest återkallas.
Har fråga uppstått om återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana
omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra
automobil, må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut örn återkallelse fattas,
förordna, att körkortet skall tills vidare återkallas. Vid frågans slutliga
prövning skall hänsyn tagas till den tid körkortet på grund av sådant förordnande
varit återkallat.
Har förare vid färd med automobil ådagalagt grov vårdslöshet eller visat
uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller varit synbarligen
överlastad av starka drycker eller har förare till följd av sjukdom,
skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra automobil utan
risk för liv eller egendom, äger polismyndighet omhändertaga körkortet i
avbidan på beslut av länsstyrelse huru med körkortet skall förfaras. Körkort,
som sålunda omhändertagits, skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett
omhändertagandet, inom 48 timmar insändas till länsstyrelse, på vars
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
63
prövning frågan om körkortets återkallande ankommer. Det åligger härefter
länsstyrelsen att skyndsamt besluta, huruvida körkortet skall tills vidare återkallas
eller återställas till föraren. I avbidan på dylikt förordnande är föraren
icke berättigad att föra motorfordon.
Vidare må i detta sammanhang erinras om bestämmelserna, att, om återkallelse
av körkort skett, det åligger förare att efter anmaning överlämna
körkortet till länsstyrelsen, samt att, där beslutet efter anförda besvär blir
upphävt, körkortet skall återställas till föraren ävensom slutligen att varning
ej må överklagas.
Utskottet övergår härefter till att behandla vissa punkter i propositionens
förslag.
21 § 1 mom. första punkten.
De sakkunniga förorda, att den nuvarande bestämmelsen, enligt vilken
körkort skall indragas, då förare ådagalagt sådana egenskaper, att han icke
bör betros med att föra automobil, kompletteras sålunda, att dylika egenskaper
skola hava ådagalagts genom allvarlig förseelse. De sakkunniga anföra,
att förseelser mot mindre viktiga trafikföreskrifter och ordningsbestämmelser,
vilkas överträdande icke innebära någon fara för det allmänna, icke
böra föranleda indragning av körkort. Sådana förseelser borde, säga de
sakkunniga, uppenbarligen beläggas med straffansvar, men däremot syntes
i regel icke finnas skäl att tillgripa en skyddsåtgärd av den vittgående art,
som en körkortsindragning innebure. De sakkunniga ansåge det böra i författningstexten
tydligt markeras, att körkortsindragning icke finge föranledas
av dylika smärre trafik- eller ordningförseelser.
De sakkunnigas förslag i denna del är av följande lydelse:
Har förare vid färd med motorfordon i något för trafiksäkerheten väsentligt
hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser
eller varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej
hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller har förare eljest genom
allvarlig förseelse ådagalagt sådana egenskaper, att han icke bör betros
att föra motorfordon, skall länsstyrelse, som utfärdat körkortet, efter
nöjaktig utredning, återkalla detsamma.
De sakkunniga ha förklarat, att de icke kunde ansluta sig till de synpunkter,
varåt Överståthållarämbetet givit uttryck i en skrivelse den 2 januari
1935 till Kungl. Majit med hemställan om sådan ändrad avfattning av bestämmelserna
angående körkort, att ett effektivt ingripande mot olämpliga
motorfordons förare genom återkallande av körkort eller förvägrande av nytt
körkort icke omöjliggjordes för vederbörande myndigheter. Överståthållarämbetet
har i nämnda skrivelse, bland annat, hänvisat till ett fall, där en
person under de senaste åtta åren gjort sig skyldig till ett tjugufemtal förseelser,
huvudsakligen mot parkeringsföreskrifterna, och enligt polismyndigheternas
uppfattning därigenom klart ådagalagt sin avsikt att i berörda hänseenden
icke ställa sig gällande bestämmelser till efterrättelse. Det för
personen i fråga utfärdade körkortet hade därför återkallats. Emellertid
64
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
TJtskottet.
hade beslutet härom blivit upphävt av Kungl. Majit i regeringsrätten. Överståthållarämbetet
finner den tolkning av gällande föreskrifter angående
körkort, varåt Kungl. Maj :ts utslag givit uttryck, ådagalägga, att dessa föreskrifter
knappast motsvara de krav, som måste uppställas, därest föreskrifterna
skola kunna tjäna det därmed avsedda syftet, nämligen att förebygga,
att motorfordon framföras av personer, vilka i ena eller andra hänseendet
ådagalagt sin olämplighet såsom förare av dylika fordon.
En redogörelse för de yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag
i denna del, återfinnes å sid. 60 och 61 i propositionen.
Föredragande departementschefen anför:
De sakkunnigas förslag, att för återkallelse av körkort icke skall kunna åberopas
körkortshavarens olämpliga egenskaper, därest ej dessa ådagalagts
genom allvarlig förseelse, har mött invändningar från många håll. För
min del kan jag ej heller ansluta mig till detta förslag. Enligt min mening
bör en person, som genom upprepade förseelser klart ådagalägger sin bristande
vilja att ställa sig till efterrättelse för motorfordonsförare i trafikens
eller trafiksäkerhetens intresse utfärdade bestämmelser, ej få innehava körkort,
även örn icke förseelserna var för sig kunna betecknas såsom allvarliga.
För att trygga en dylik tolkning av de nuvarande bestämmelserna har
jag låtit vidtaga en mindre jämkning av desamma.
Den åsyftade jämkningen innebär, att den gällande texten »icke bör betros
att föra automobil» utbytts mot texten »icke vidare bör betros med att
innehava körkort».
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att stadgandet måtte
få den lydelse, de sakkunniga föreslagit.
I motionerna I: 361 av herr Nylander m. fl. och II: 696 av herr Aronson
m. fl. anföres:
Vid ställningstagande till frågan om körkortsindragning bör beaktas, att
körkortets indragning även för kortare tid är en synnerligen allvarlig angelägenhet
för den enskilde individen. Ofta är försörjningsmöjligheten helt
beroende av körkortet. Indragningen bör fördenskull vara föranledd av en
för trafiksäkerheten allvarlig förseelse och icke åstadkommas genom en matematisk
hopsummering av ett flertal obetydliga försummelser. I detta sammanhang
erinras om det kända förhållandet, att hitintills personer, som åtalats
för bagatellartade förseelser, ofta hellre erkänna och betala de obetydliga
böterna än att de ådraga sig de med förandet av rättegång förenade
kostnaderna för bevisandet av sin oskuld, medan hädanefter en åtalad förare
måste göra de yttersta ansträngningar att bliva frikänd, även om förseelsen
är obetydlig, för att icke riskera att framdeles på ett synnerligen
kännbart sätt ännu en gång straffas för samma förseelse.
Föreskriften bör fördenskull ändras till den lydelse, som i detta avseende
de sakkunniga förslagit.
Vägtrafiksakkunniga hava förordat, att den nuvarande bestämmelsen, enligt
vilken körkort skall indragas, då förare ådagalagt sådana egenskaper,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
65
att han icke bör betros att föra automobil, kompletteras sålunda, att här avsedda
egenskaper skola hava ådagalagts genom allvarlig förseelse. Föredragande
departementschefen har ansett sig icke kunna biträda detta förslag.
Enligt departementschefens mening bör en person, som genom upprepade
förseelser klart visar sin bristande vilja att ställa sig till efterrättelse för
motorfordonsförare i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse utfärdade bestämmelser,
ej få innehava körkort, även om icke förseelserna var för sig
kunna betecknas såsom allvarliga. I avsikt att trygga en dylik tolkning av
den nuvarande bestämmelsen har departementschefen låtit vidtaga sådan
jämkning av densamma, att den gällande förordningens text »icke bör betros
att föra automobil» i propositionens förslag ersatts med orden »icke vidare
bör betros med att innehava körkort». Utskottet ansluter sig till departementschefens
uppfattning och har följaktligen icke ansett sig kunna tillstyrka
motionerna I: 361, II: 696 och II: 723 i denna del.
21 § 1 mom. 2 punkten.
De sakkunniga hava funnit det vara oegentligt, att, såsom nu är förhållandet,
vid bedömande av fråga örn körkortsindragning hänsyn skall kunna
tagas även till förseelser, som ligga flera år tillbaka i tiden och som icke
längre kunna anses vara uttryck för vederbörandes nuvarande egenskaper
och kvalifikationer såsom förare. Enligt de sakkunnigas förslag skall sålunda
avseende icke fästas vid förseelse, vilken antecknats i körkortsregistret
mer än två år före begåendet av den förseelse, som giver anledning till
att frågan örn körkortets återkallande upptages till prövning.
En redogörelse för vad yttrandena över de sakkunnigas förslag innehåller
rörande detta spörsmål återfinnes å sid. 61 i propositionen.
Föredragande departementschefen har anslutit sig till de sakkunnigas förslag,
att vid prövning av fråga om återkallelse av körkort hänsyn icke må
tagas till förseelser, som antecknats i körkortsregistret mer än två år före begåendet
av den aktuella förseelsen.
I motionen 11: 722 av herrar Andersson i Igelboda och Andersson i Rasjön
har hemställts, att riksdagen ville i sitt yttrande över propositionen anhålla,
att i förordningen icke måtte stadgas någon preskriptionstid i fråga om förseelser,
vilka beröra motorfordonsförares nvkterhetsförhållanden.
I motionen anföres:
Även örn skäl kunna föreligga att vid prövning av återkallelse av körkort
hänsyn icke skall tagas till trafikförseelser i allmänhet, vilka inträffat-längre
tillbaka i tiden än två år, synes det dock vara olämpligt att i fråga örn
förseelser, som hava avseende å nykterhetsförhållandena, på dylikt sätt begränsa
prövningen. Därest någon form av anmärkning mot en motorfordonsförares
förhållande i nykterhetshänseende föreligger, är det betydelse
Bihang
till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 55. 5
66
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
TJtskottet.
fullt att få klargjort, huruvida den aktuella förseelsen varit av tillfällig natur
eller en yttring av ett mer eller mindre långvarigt vanemässigt alkoholmissbruk.
Det är ett känt förhållande, att ju mera omfattande en persons
alkoholmissbruk varit, dess svårare är det att återföra honom till ett nyktert
levnadssätt. Såväl för prövningen av frågan, huruvida körkortsindragning
bör äga rum, liksom för avpassandet av indragningstidens längd, är det
därför nödvändigt, att en så noggrann bedömning som möjligt angående arten
av ett föreliggande alkoholmissbruk kommer till stånd. För att möjliggöra
en sådan bedömning vid prövning av återkallelse av körkort synes
det vara av vikt, att länsstyrelserna kunna sammanställa alla kända förhållanden
rörande förares alkoholmissbruk, även förseelser, som ligga längre
tillbaka i tiden än två år.
Enligt utskottets mening är det av synnerlig betydelse, att länsstyrelse
vid fråga om återkallelse av körkort särskilt beaktar, om vederbörande på
grund av alkoholmissbruk kan anses olämplig att föra motorfordon. Tillräcklig
ledning vid länsstyrelsernas överväganden av dylika spörsmål torde
kunna hämtas ur uppgifter om förarens uppträdande under de senast förflutna
åren. Det torde vara obilligt, att förhållanden, som ligga längre
tillbaka i tiden, även skola få inverka på bedömandet. Det måste därför
anses skäligt, att, såsom föreslagits i propositionen, avseende icke må fästas
vid förseelse, vilken antecknats i registret mer än två år före begåendet av
den förseelse, som giver anledning till att frågan om körkortets återkallelse
upptages till prövning. Utskottet kan således icke förorda det i motionen
II: 722 framställda yrkandet.
21 § 1 mom. tredje punkten.
De sakkunniga ha ansett, att körkort icke skall kunna återkallas med anledning
av en förares förseelse, innan domstol meddelat utslag rörande straff
för förseelsen och utslaget vunnit laga kraft. De sakkunniga hava till stöd
härför anfört:
Om en länsstyrelse erhållit kännedom om att en förare gjort sig skyldig
till viss förseelse och på grund härav beslutat att indraga förarens körkort
men domstolen sedermera fritager föraren från ansvar, kan det, på sätt
även påpekats från olika håll, ofta vara för sent för föraren att ernå ändring
i körkortsindragningen, och kan föraren sålunda utan skuld bliva underkastad
återkallelse av körkortet med ty åtföljande ekonomiska eller andra
konsekvenser. Det synes lämpligare, att länsstyrelsen avvaktar, att domstols
lagakraftägande utslag föreligger, innan länsstyrelsen meddelar slutligt beslut
örn indragning av körkortet. Däremot bör länsstyrelsen kunna i avbidan
på domstolens lagakraftägande utslag indraga körkortet tills vidare.
De sakkunniga ha i sitt författningsförslag till 19 § 1 mom. andra punkten,
vilken i sak överensstämmer med 19 § 1 mom. andra punkten i propositionens
förslag, fogat texten: »ej heller må därvid hänsyn tagas till förseelse, innan
domstols utslag rörande straff för förseelsen vunnit laga kraft».
För yttrandena över de sakkunnigas förslag i denna del redogöres å sid.
61 i propositionen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
67
Föredragande departementschefen anför:
Jag anser mig kunna giva min anslutning till den princip, som ligger bakom
de sakkunnigas förslag, att vid utredning för ifrågasatt återkallelse av körkort
avseende ej skall fästas vid förseelse, innan domstols utslag rörande
straff för förseelsen vunnit laga kraft. I syfte att undvika de i några yttranden
påpekade olägenheter, som den av de sakkunniga föreslagna formuleringen
under vissa förhållanden kan medföra, har jag likväl låtit avfatta
bestämmelsen så, att hänsyn till förseelse, som är belagd med straff, icke
skall tagas, innan straff ådömts genom lagakraftvunnet utslag, där ej länsstyrelsen
finner uppenbart, att föraren är olämplig att föra motorfordon.
I sist angivna fall skall länsstyrelsen äga rätt att även slutligt återkalla vederbörandes
körkort, oavsett att lagakraftvunnet utslag rörande förseelsen ej
föreligger. Mot detta förslag kan invändas, att en person sålunda kan få sitt
körkort återkallat på grund av förment förseelse, från vilken han sedermera
av domstol frikännes. Då det för återkallelse av körkort i förevarande fall
erfordras, att sådana omständigheter föreligga, att föraren uppenbarligen måste
anses olämplig att föra motorfordon, torde emellertid nämnda invändning
icke behöva tillmätas avgörande betydelse.
I motionen 11: 723 av herr Jeppsson m. fl. har under hänvisning till de
sakkunnigas motiv föreslagits, att stadgandet måtte avfattas i enlighet med de
sakkunnigas förslag.
Utskottet har funnit det av Kungl. Majit föreslagna stadgandet lämpligt
och har ingen erinran mot detsamma.
21 § 2 mom.
Ansökan örn återbekommande av körkort skall enligt förevarande moment,
därest tiden för återkallelsen uppgår till minst sex månader, vara åtföljd av,
bland annat, sådant bevis, som avses i 20 § 1 mom. c) (nykterhetsintyg).
Sådant intyg skall, jämte andra handlingar, även åtfölja ansökan om utfärdande
av nytt körkort. I förevarande moment har, i enlighet med vad som
föreslagits av de sakkunniga, föreskrivits, att dylikt nykterhetsintyg skall
avse tid efter begående av den förseelse, som givit anledning till körkortets
indragning. Sådan begränsning finnes icke stadgad i gällande motorfordonsförordning.
De sakkunniga hava vid behandlingen av frågan örn förutsättningarna för
återlämnande av körkort eller utfärdande av nytt körkort uttalat bl. a. att,
örn körkort på grund av förares förseelser ansetts höra fråntagas honom för
viss tid, det borde vara förarens uppförande under denna tid, som bleve avgörande
vid bedömande av frågan om nytt körkort skulle utfärdas för honom.
Härom anföra de sakkunniga:
Tiden för återkallelsen bör anpassas efter förseelsens art och bör vara
tillräcklig för alt man på grundval av uppgifter om förarens vandel under
tiden för körkortsindragningen skall kunna bedöma lämpligheten av att
ånyo godkänna honom såsom förare. Att, örn föraren under tiden för körkortsindragningen
uppfört sig klanderfritt, taga den förseelse, vartill han
gjort sig skyldig före indragningen och som föranlett denna, till utgångspunkt
Utskottet.
68
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
för en vägran att bevilja honom nytt körkort eller att återbekomma det
gamla körkortet anse de sakkunniga icke böra förekomma. Liksom den, som
ådömts ett frihetsstraff, efter dettas avtjänande återfår sin frihet och förväntas
hava tagit varning av det skedda, så bör ock en automobilförare,
vars körkort på grund av förseelse återkallats för viss efter förseelsens art
bestämd tid, härefter antagas komma att i framtiden undvika ett upprepande
av körkortsindragningen. De synpunkter, som nu anförts, hava de sakkunniga
ansett väga tyngre än den erinran, som kan göras därom att vid
prövning av fråga örn utfärdande av första körkort avseende kan fästas även
vid längre tillbaka i tiden liggande förseelser.
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande har i yttrande över de
sakkunnigas förslag starkt ifrågasatt lämpligheten av att det nvkterhetsintyg,
som vederbörande har att förete vid ansökan om nytt körkort eller i
vissa fall vid återbekommande av körkort, endast skall behöva avse tiden
efter begåendet av den förseelse, som givit anledning till körkortsindragningen.
Föreningen har därvid anfört, att det ofta inträffade, att polismyndigheten
i vederbörandes hemort hade sig bekant omständigheter rörande sökandens
levnadssätt före körkortsindragningen, vilka icke varit kända för
länsstyrelsen, då denna bestämt tiden för indragningen. Föreningen har
även framhållit, att en person på grund av exempelvis sjukhusvistelse eller
avtjänande av frihetsstraff under indragningstiden kunnat vara tvångsvis
förhindrad att begagna rusdrycker.
Föredragande departementschefen har icke gjort något uttalande angående
ifrågavarande spörsmål.
I motionen II: 722 av herrar Andersson i Igelboda och Andersson i Rasjön
hemställes, att riksdagen ville i sitt yttrande över Kungl. Maj:ts förslag anhålla,
att bestämmelsen, att av polismyndighet utfärdat lämplighetsintyg
för ansökan om nytt körkort eller återbekommande av körkort endast skall
avse tid efter begående av den förseelse, som givit anledning till körkortets
indragning, måtte utgå.
I motionen anföres:
Betydande olägenheter kunna förväntas uppstå av den i Kungl. Maj:ts
proposition föreslagna bestämmelsen. Det torde ofta inträffa, att polismyndigheten
i hemorten förvärvat kännedom om åtskilliga omständigheter rörande
förarens levnadssätt före körkortsindragningen, vilka icke varit kända
av länsstyrelsen, då den haft att — såsom ofta torde vara fallet — med
stöd av en polisrapport rörande en enda förseelse, t. ex. onykterhet vid framförande
av motorfordon, besluta om körkortsindragning. Ofta kunna sådana
nya omständigheter framkomma, då polismyndigheten företager utredning
med anledning av ansökan örn så kallat nvkterhetsintyg för återbekommande
av körkort. Det synes vara önskvärt, att hänsyn kan tågås till dylika omständigheter,
om de äro av väsentlig betydelse. Om det fall föreligger, att
länsstyrelsen återkallat en förares körkort för en tid av sex månader till
följd av onykterhet vid förande av motorfordon, och polismyndigheten i orten
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
69
har kännedom om att denne person är alkoholist, torde starka skäl tala för
att han efter så kort prövningstid som sex månader bör vägras nykterhetsintyg,
även örn han under sagda prövningstid undgått synbara anmärkningar
i nykterhetshänseende. Den vägledande synpunkten bör givetvis vara, att
vederbörande förare icke må beviljas rätt att föra motorfordon, förrän han
genom en ändrad livsföring under relativt lång tid skapat någorlunda säkra
garantier för att han icke på nytt kommer att genom onykterhet äventyra trafiksäkerheten.
I detta sammanhang må även erinras om de fall, då en förare av någon
anledning varit tvångsvis förhindrad att begagna rusdrycker under indragningstiden,
såsom vid avtjänandet av frihetsstraff eller vård på alkoholist
anstalt. Det förefaller icke önskvärt, att vederbörande myndigheter i dylika
fall skulle vara berövade möjligheten att fästa avseende vid omständigheter,
som beröra tiden närmast före den förseelse, varav körkortsindragningen
föranletts. Funnes icke en sådan möjlighet, kunde det icke sällan inträffa,
att personer, vilkas körkort blivit återkallade, skulle vara berättigade till
vitsord om lämplighet att åter godkännas som motorfordonsförare, fastän
någon prövning av praktiskt värde rörande deras levnadssätt icke kunnat
äga rum.
Utskottet har ej haft något att erinra mot den föreslagna bestämmelsen, Utskottet.
att nykterhetsintyg skall avse tid efter begående av den förseelse, som givit
anledning till körkortets indragning. Handlingarna rörande körkortsindragningen
torde som regel giva tillfredsställande utredning om tiden dessförinnan.
Länsstyrelsernas prövning av frågan om återlämnande av körkort
eller utfärdande av nytt körkort torde i flertalet fall kunna inskränkas till
att avse endast tiden efter begående av den förseelse, som givit anledning
till körkortets indragning. I mera svårartade fall torde emellertid denna
prövning böra omfatta en längre tidrymd än vad sålunda angivits. Enligt
utskottets mening torde länsstyrelserna även efter utfärdandet av en motorfordonsförordning
med det av Kungl. Maj:t föreslagna innehållet vara oförhindrade
att vid prövning av frågor örn återbekommande av körkort eller
utfärdande av nytt körkort taga hänsyn till förhållanden, som ligga i tiden
före den förseelse, som föranlett körkortsindragningen, med den begränsning
som följer av preskriptionsbestämmelsen i 21 § 1 mom. andra punkten i
Kungl. Maj:ts förslag. Det nu ifrågavarande stadgandet synes ej lägga hinder
i vägen för den av utskottet ovan angivna lagtillämpningen.
21 § 3 mom.
I förevarande moment stadgas, i huvudsaklig överensstämmelse med 15 §
3 mom. sista stycket i gällande förordning, att beslut om återkallelse av körkort
ävensom beslut, varigenom återkallelse av körkort, efter anförda besvär,
upphävts eller ändrats eller varigenom, efter återkallelse, förare återbekommit
sitt körkort eller nytt körkort utfärdats för honom, skall kungöras genom
länsstyrelsens försorg på sålt Konungen förordnar. Enligt gällande motorfordonsförordning
skall därjämte meddelande härom intagas i tidning i
orten.
70
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Utskottet.
Föredragande departementschefen har på denna punkt anfört, att han ansett
sig kunna utesluta stadgandet, att meddelande skall intagas i ortstidning
om beslut, som avse återkallelse av körkort och återbekommande eller
utfärdande ånyo av körkort, vilket förfarande icke synes hava ett mot kostnaderna
därför svarande värde. Det syntes departementschefen fullt tillräckligt
att besluten kungöras rikets polismyndigheter.
I motionen II: 122 av herrar Andersson i Igelboda och Andersson i Rasjön
hemställes, att riksdagen ville i sitt yttrande över propositionen anhålla,
att Kungl. Majit måtte i motorfordonsförordningen intaga stadgande därom,
att länsstyrelse skall till kommunernas nykterhetsnämnder lämna underrättelse
örn beslut angående utfärdande av körkort samt återkallelse, återbekommande
eller utfärdande av nytt körkort för inom respektive kommuner
bosatta personer.
I motionen anföres:
Ett mycket viktigt led i strävandena att förebygga trafikolyckor, orsakade
av alkoholförtäring, är en fortlöpande kontroll av körkortsinnehavares nykterhetsförhållanden.
Den kontroll av sådan art, som hittills förekommit, synes
huvudsakligen hava grundats på till länsstyrelsernas körkortsregister av
domstolarna inrapporterade fylleriförseelser. Denna kontroll torde emellertid
hava en alltför begränsad räckvidd för att vara effektiv. Det synes därför
vara naturligt, att den mera ingående kännedom örn körkortsinnehavarnas
nykterhetsförliållanden, som kommunernas nykterhetsnämnder kunna
förvärva, tages i anspråk för denna kontroll. Det förekommer redan nu i
viss utsträckning, att nykterhetsnämnderna till länsstyrelserna lämna underrättelse
om fall av sådant alkoholmissbruk hos motorfordonsförare, som
kan utgöra en fara ur trafiksäkerhetssynpunkt. Då det för sådant ändamål
måste anses angeläget, att nykterhetsnämnderna äga kännedom örn
vilka personer inom kommunen som innehava körkort, synes det vara befogat,
att åt länsstyrelserna uppdrages att lämna nykterhetsnämnderna uppgift
om för vilka personer inom respektive kommuner körkort utfärdas, liksom
uppgift om återkallelse, återbekommande eller utfärdande av nytt körkort.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att enligt 37 § rusdrycksförordningen
underrätt skall, örn någon genom utslag blivit sakfälld för fylleri eller
för olovlig försäljning av rusdrycker eller för olovligt tillhandagående
med anskaffande av rusdrycker, inom en vecka efter utslagets meddelande
insända uppgift därom till hemortsbolaget för den som uppgiften avser. Örn
den tilltalade sakfällts först i högre instans, skall överrätt insända sådan
uppgift. Motsvarande skyldighet för domstolarna att lämna meddelande
till systembolagen föreligger även då fråga är om brott, som i allmänna
strafflagen är belagt med straff, då domstolen funnit att brottet begåtts
under inflytande av starka drycker.
Enligt utskottets mening hava icke tillräckliga skäl förebragts för den
ifrågasatta författningsändringen. Utskottet har därför icke ansett sig kunna
förorda det i motionen framförda förslaget.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
71
21 § 4 mom.
I detta moment ha upptagits bestämmelser om skyldighet för domstol att
beträffande person, som innehar körkort och som ådömts straff för förseelse
vid förande av motorfordon eller traktortåg eller för fylleri, översända avskrift
av utslaget jämte uppgift örn körkortsnummer till den länsstyrelse,
som utfärdat körkortet. I stort sett motsvarade bestämmelser återfinnas i
15 § 4 mom. gällande förordning.
I motionen II: 712 av herrar Elmroth och Wiklund hemställes, att förevarande
moment måtte erhålla följande lydelse: »Har den som innehar eller
innehaft körkort, ådömts---som utfärdat detsamma». I motionen
framhålles, att en dylik utsträckt rapportskyldighet skulle få en utomordentlig
praktisk betydelse vid bedömande av frågan om utfärdande av nytt körkort
eller återbekommande av körkort.
Då de fördelar, som genom den i motionen föreslagna utvidgningen vore Utskottet.
att förvänta, icke torde uppväga det besvär, bestämmelsen skulle förorsaka
åklagare och domstolar, har utskottet icke ansett sig böra tillstyrka den av
motionärerna förordade författningsändringen.
26—32 §§.
De i dessa paragrafer upptagna straffbestämmelserna hava i gällande motorfordonsförordning
sin motsvarighet i 38—40, 43, 45 och 46 §§, vilka stadganden
även avse ett antal förseelser, som enligt Kungl. Maj:ts förslag behandlas
i vägtrafikstadgan.
Den nuvarande motorfordonsförordningen, som tillkommit innan dagsbotssystemet
genom lagen den 24 september 1931 (särskilda böteslagen) infördes
å specialstraffrättens område, upptager ett stort antal bötesskalor. I
de ovan angivna stadgandena förekomma följande bötestaxor: 10—200 kronor,
10—500 kronor, 50—500 kronor, 50—1,000 kronor och 100—1,000 kronor.
Enligt den särskilda böteslagen skall efter 1932 års ingång i stället för
de sålunda stadgade böterna ådömas dagsböter, för såvitt brottet är belagt
med strängare straff än böter 300 kronor. Vid lagens tillämpning skall iakttagas,
att, där minsta bot är bestämd till 50 kronor eller mera, lägsta antalet
dagsböter skall utgöra en tiondel av det sålunda bestämda minimibeloppet.
I enlighet härmed skola sålunda böter enligt skalan 10—200 kronor
utdömas direkt i pengar, varemot dagsbotssystemet skall tillämpas beträffande
övriga ovan angivna bötesskalor. Där lägsta bot är bestämd till 50
kronor utgör enligt vad nyss angivits minimistraffet 5 dagsböter och där den
är bestämd till 100 kronor 10 dagsböter. Högsta antalet dagsböter utgör i samtliga
fall 120. Varje dagsbot fastställes i penningar till belopp från och med
72
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
1—300 kronor med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet
och ekonomiska förhållanden i övrigt. Enligt förarbetena
till dagsbotslagstiftningen bör i allmänhet dagsboten motsvara det belopp,
som den sakfällde med avseende å egna nödiga behov, försörjningsskyldighet
mot annan och övriga ekonomiska förhållanden kan av sin medelinkomst
för dag med iakttagande av den allra största sparsamhet avstå till betalning
av böterna.
Då förseelsen är ringa, ha domstolarna rätt att jämka det dagsbotsbelopp,
vilket för sådant fall kan bestämmas, till lägre belopp än som skulle ha
följt enligt den allmänna beräkningsgrunden. Under förarbetena till den
särskilda böteslagen framhölls, att denna jämkningsmöjlighet väsentligen
var betingad av att i vår straffrätt icke genomförts en gruppering av bötesbrotten
med hänsyn till deras karaktär av ordningsbestämmelser eller verkliga
brott. Ofta äro i ett och samma stadgande, särskilt inom specialstraffrätten,
straffbelagda såväl brott, som äro uttryck för en rättsstridig vilja hos
gärningsmannen, som rena ordningsförseelser, beträffande vilka straffet i
främsta rummet syftar till att hos den sakfällde inskärpa vikten av att en
viss föreskrift iakttages.
Som exempel på den praktiska tillämpningen av ovan angivna jämkningsregel
må anföras, att Högsta Domstolen i ett fall (N. J. A. 1934 s. 354) ansett,
att jämkning ej borde komma i fråga, då en tilltalad dömts för ovarsam
framfart med automobil, och att Svea Hovrätt i ett fall (Sv. J. T. 1936
Ref. s. 24) ansett jämkningsregeln tillämplig, när fråga varit om framförande
av bil med högre hastighet än den lagligen tillåtna.
I samband med införandet av den särskilda böteslagen förecogos vissa förändringar
i vägtrafikstadgan, åsyftande att från dagsbotssystemet undantaga
vissa ordningsförseelser såsom underlåtenhet att föra ringklocka eller
annan signalapparat samt lykta och reflexanordning å velociped. För dessa
förseelser stadgades böter högst 300 kronor. Några motsvarande förändringar
vidtogos icke beträffande straffbestämmelserna i motorfordonsförordningen.
Vägtrafiksakkunniga hava i fråga om straffbestämmelserna anfört bland
annat:
De sakkunniga hava ansett, att en del av de förseelser, som i nuvarande
motorfordonsförordning äro belagda med högre straff än 300 kronor böter
och sålunda numera kommit att falla in under dagsbotsreglerna, icke äro
av den natur, att dagsböter böra utdömas för desamma. Med hänsyn härtill
hava de sakkunniga föreslagit, att det i motorfordonsförordningen bestämda
straffet för följande förseelser, vilka nu förskylla dagsböter, skall
nedsättas till böter högst 300 kronor:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Tå
Paragrafbeteck-
Nuvarande para-
ning i de sak- kunnigas förslag
graf i motorfor- donsförordningen
Förseelse
26 § 2 mom.
38 § 2 mom.
Begagnande av fordon, som ej i fråga örn ut- rustning och beskaffenhet överensstäm- mer med gällande föreskrifter.
27 §
40 § 1 mom.
Underlåtenhet att vid ändring å fordon an- mäla detsamma till ombesiktning.
29 § 1 mom.
43 § 1 mom.
Underlåtenhet att inom föreskriven tid söka
registrering eller göra anmälan till auto- mobilregistret.
30 §
39 §
Underlåtenhet att använda nödiga synglas,
oaktat skyldighet härutinnan anmärkts på
körkortet.
30 §
39 §
Åsidosättande av föreskrifter örn övningskör- ning eller förbud häremot.
Även i fråga om vissa andra förseelser, som nu förskylla dagsböter, hava
de sakkunniga varit synnerligen tveksamma, huruvida så högt bötesstraff
bör kunna utgå, som möjliggöres genom dagsbotssystemets tillämpning. De
sakkunniga hava ansett lämpligt att här giva uttryck åt sin tveksamhet genom
att för dylika förseelser upptaga ett lägre dagsbotsantal än det regelmässigt
såsom maximum gällande.
I anslutning till det sagda hava de sakkunniga i förslaget till motorfordonsförordning
för följande förseelser angivit dagsbotsantalet till högst femtio:
Paragrafbeteck- Nuvarande paraning
i de sak- graf i motorfor- Förseelse
kunnigas förslag donsförordningen
26
§ 1
morn.
26
§ 1
mom.
27
§
29
§ 2
morn.
30
§
38 § 1 mom.
38 § 1 morn.
40 § 2 mom.
43 § 2 mom.
39 §
Begagnande av registreringspliktigt fordon
före registrering.
Begagnande av fordon i strid mot meddelat
föxbud.
Underlåtenhet att efterkomma av besiktningsman
givet föreläggande att inställa
fordon till eftersyn.
Örn tillverkare eller handlande utlämnar besiktnings-
eller släpfordonsskylt till den,
som icke fullgjort stadgad skattskyldighet.
Örn någon förer automobil, motorcykel eller
traktortåg utan att vara berättigad till förande
av fordonet eller traktortåget i den
trafik, varom fråga är, eller örn någon företager
övningskörning utan att vara därtill
berättigad; så ock örn någon såsom
förare av automobil, motorcykel eller traktortåg
anställer och brukar den, som icke
äger rätt att föra motorfordon eller traktortåg
av det slag eller i den trafik, varom
fråga är, eller örn förare under färd överlämnar
åt annan att föra motorfordonet
eller att företaga övningskörning utan att
denne är därtill berättigad.
I de sakkunnigas förslag hava icke upptagits några minimiantal för dagsböter.
74
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Föredragande departementschefen har i frågan anfört följande:
Enligt vedertagna principer böra från dagsbotsstraff undantagas endast
sådana överträdelser av författningens stadganden, vilka kunna karakteriseras
såsom rena ordningsförseelser. I överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag har det i 29 § 1 mom. föreslagna dagsbotsstraffet för underlåtenhet
att göra anmälan till automobilregistret ersatts med böter från och med tio
till och med trehundra kronor, medan däremot övriga förseelser, som av de
sakkunniga överflyttats från dagsbotsstraffets tillämpningsområde, i det
omarbetade förslaget bibehållits därunder. Likaså hava nuvarande straffminima
bibehållits. Vad de sakkunniga föreslagit i fråga örn maximiantal
dagsböter för vissa förseelser torde redan på grund av innehållet av lagen
angående dagsböter utom strafflagens område icke kunna godtagas.
Såsom närmare framgår av förut omförmälda propositionen nr 30 till årets
riksdag hade automobilbesiktningssakkunniga förordat, att straffpåföljd icke
undantagslöst borde stadgas i anledning av anmärkning från statspolisens
sida i fråga om fordons utrustning och beskaffenhet. De sakkunniga grundade
sin uppfattning härutinnan främst därpå, att ett åläggande att inställa
ett bristfälligt fordon till avgiftsbelagd eftersyn hos besiktningsman i och för
sig vore betungande för vederbörande och att kriminaliseringen av smärre
förseelser med avseende å fordons beskaffenhet eller utrustning vore ägnad
att till skada för besiktningens ändamål skapa ett mindre gott förhållande
mellan allmänheten och statspolisen. Såsom jag vid anmälan av nyssnämnda
sakkunnigas förslag anförde, har jag icke något att erinra mot den sålunda
förordade principen. I anslutning till vad jag i berörda sammanhang
anförde lia från straffbestämmelsen i 26 § 2 mom. undantagits bristfälliglieter
av mindre betydelse. Den, som underlåter att efterkomma föreläggande
att till eftersyn inställa motorfordon, skall däremot jämlikt 27 §
första stycket vara förfallen till dagsböter.
Slutligen får jag i detta sammanhang anmäla, att justitiekanslersämbetet
i skrivelse den 15 januari 1936 framhållit, att såväl i gällande förordning
som i de sakkunnigas förslag stadgandena om straff för den, som tillåter
annan att föra motorfordon utan att denne är därtill berättigad, är otillfredsställande,
i det att de icke omfattade utlämnande av motorfordon till förande
av person, som icke är berättigad att föra sådant fordon. Såsom exempel
å ett dylikt förfarande har i skrivelsen anförts ett rättsfall, där en sjuttonårig
yngling av sin moder tillåtits att framföra en henne tillhörig automobil och
modern icke ansetts kunna fällas till ansvar härför. Då ett dylikt fall synes
böra i straffhänseende likställas med de övriga fall, då straff stadgas för
överlåtande åt annan att föra motorfordon, bär 30 § andra stycket avfattats
med beaktande härav.
I propositionen hava, i överensstämmelse med vad departementschefen
anfört, nu tillämpade straffsatser bibehållits. Undantag härifrån har likväl
skett, såsom departementschefen i sitt yttrande anmärkt, i 29 § 1 mom. beträffande
underlåtenhet att fullgöra föreskriven anmälan till automobilregistret,
dock ej där fråga är om sökande av registrering, ävensom i 30 §
fjärde stycket beträffande åsidosättande av särskilda föreskrifter för företagande
av övningskörning eller för viss plats meddelat förbud mot övningskörning.
För dessa förseelser har Kungl. Majit, i enlighet med vad de sakkunniga
förordat, föreslagit böter 10—300 kr. Den av departementschefen
omnämnda bestämmelsen i 26 § 2 morn., att straff icke må utdömas, då
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
75
fråga är om ringa bristfällighet i fordons beskaffenhet och utrustning, avser
automobil, motorcykel eller släpfordon. Motsvarande medgivande har däremot
icke införts i 32 §, som stadgar straff för den som brukar lättviktsmotorcykel,
som icke överensstämmer med vad om sådant fordons beskaffenhet
och utrustning är stadgat.
Vidare vill utskottet i detta sammanhang erinra, att utskottet vid sin
granskning av 18 § förordat, att lättviktsmotorcykel må föras allenast av
den, som fyllt 16 år, under det att propositionen som åldersgräns upptar 15
år. Den, som för lättviktsmotorcykel, behöver icke inneha särskilt tillstånd
(körkort). Då person under 15 år överhuvud taget icke kan fällas till ansvar,
har propositionen icke bland straffstadgandena upptagit straff för förseelse
mot 18 § 3 mom.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. framhålles, att det av skäl,
som vägtrafiksakkunniga berört, är angeläget, att samtliga överträdelser av
rena ordningsföreskrifter undandragas dagsbotssystemet. Motionärerna anse,
att de sakkunnigas förslag utgör ett riktigt uttryck för den angivna principen,
och föreslå med anledning härav, att straffstadgandena måtte givas
det innehåll de sakkunniga föreslagit.
Vid redogörelsen här ovan för vad de sakkunniga anfört ha redovisats
de fall, där de sakkunniga föreslagit böter högst 300 kronor i fråga örn förseelser,
som enligt gällande motorfordonsförordning straffas med dagsböter.
Kungl. Majit har, som ovan nämnts, endast beträffande straff för underlåtenhet
att fullgöra föreskriven anmälan till automobilregistret, där fråga ej
är om sökande av registrering, och för åsidosättande av särskilda föreskrifter
eller förbud avseende övningskörning följt de sakkunnigas förslag. Motionärerna
förorda således, att böter högst 300 kronor bestämmes som straff
för följande enligt Kungl. Maj:ts förslag med dagsböter ej straffbelagda förseelser:
1)
26 § 2 mom. Begagnande av fordon, som ej i fråga om utrustning
och beskaffenhet överensstämmer med gällande föreskrifter.
2) 27 § första stucket. Underlåtenhet att vid ändring å fordon anmäla
detsamma till ombesiktning.
3) 29 § 1 mom. första punkten. Underlåtenhet att inom föreskriven tid
söka registrering.
4) 30 § tredje stycket. Underlåtenhet att vid förande av motorfordon
eller traktortåg använda nödiga synglas, oaktat skyldighet härutinnan anmärkts
på körkortet.
De förseelser, beträffande vilka de sakkunniga angivit dagsbotsantalet till
högst femtio, äro upptagna i propositionen under samma paragrafnummer
som i de sakkunnigas förslag.
De sakkunniga hava vid utarbetandet av sitt förslag till motorfordonsförordning
sökt att gruppera de olika brotten allt efter deras art. Allvarligare
förseelser skulle straffas med dagsböter, under det att rena ordningsförseel
-
TJtskottet.
76
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
ser skulle beläggas med böter högst 300 kronor. En sådan uppdelning står i
full överensstämmelse med de principer, som legat till grund för dagsbotssystemets
införande på områden utanför den allmänna strafflagen. Att
praktiskt genomföra den önskade grupperingen möter emellertid stora svårigheter.
En och samma förseelse, som t. ex. brukande av automobil, vilken
i fråga om sin utrustning eller beskaffenhet ej överensstämmer med gällande
föreskrifter, kan nämligen allt efter bristens karaktär vara att beteckna än
som en obetydlig försummelse än som ett bevis för förarens bristande ansvarskänsla.
Motsvarande förhållande kan sägas föreligga även beträffande
övriga av motionärerna åsyftade förseelser. Tillämpa domstolarna inom
en skälig ram rätten att vid ringa brott jämka dagsbotens belopp, undvikas
emellertid de obilliga följder, som kunna tänkas uppstå därav att ordningsförseelser
och allvarligare brott i vissa fall sammanföras under en gemensam
straffskala. Utskottet vill vidare påpeka, att det av Kungl. Maj:t föreslagna
undantaget i 26 § 2 mom. avseende bristfällighet av ringa betydelse
beträffande fordons utrustning och beskaffenhet innebär, att från det straffbara
området avskilts en grupp av rena ordningsförseelser.
På grund av vad sålunda anförts anser utskottet, att på de av motionärerna
åsyftade punkterna övervägande skäl tala för de av Kungl. Majit föreslagna
straffbestämmelserna.
Utskottet bär vid granskningen av 18 § förordat, att åldersgränsen för rätt
att föra lättviktsmotorcykel höjes till sexton år. I anledning härav torde i
30 § första stycket i förordningen bland där straffbelagda förseelser även
upptagas det fall, att någon för lättviktsmotorcykel utan att vara därtill berättigad.
I övrigt har utskottet icke funnit anledning till erinran mot de i 26—32 §§
föreslagna bestämmelserna.
39 §.
I förevarande paragraf stadgas i överensstämmelse med 55 § gällande
motorfordonsförordning, att emot beslut, som på grund av förordningen
meddelas av länsstyrelse eller av polismyndighet, må besvär anföras inom
tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut är bestämd.
Några bestämmelser örn rätten att överklaga besiktningsmans beslut återfinnas
icke vare sig i den gällande eller den föreslagna motorfordonsförordningen
och har ej heller upptagits i vägtrafiksakkunnigas förslag. Enligt
11 § i kungl, kungörelsen den 3 oktober 1930 nied närmare bestämmelser
om typbesiktning av motorfordon må besvär över beslut av besiktningsmyndighet
rörande typbesiktning anföras hos Kungl. Majit.
I yttranden över vägtrafiksakkunnigas förslag lia besiktningsmännens förening,
besiktningsmyndigheten i Stockholm och Kungl, automobilklubben
tillstyrkt, att i förevarande paragraf måtte vid sidan av länsstyrelse och polismyndighet
upptagas jämväl besiktningsman.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
77
Utskottet vill i anslutning härtill erinra, att enligt instruktionen för besiktningsmän
den 3 oktober 1930 åligger det länsstyrelse att utöva tillsyn över
besiktningsmäns verksamhet. I 8 § 4 stycket i propositionens förslag till
motorfordonsförordning har stadgats, att övervakandet av besiktningsmännens
verksamhet utövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelserna.
Det föreslagna stadgandet, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle övervaka besiktningsväsendet, sammanhänger med ett av automobilbesiktningssakkunniga
i deras den 17 oktober 1935 avlämnade betänkande
framlagt förslag, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen borde bliva chefsmyndighet
för besiktningsmännen, vilket skulle föranleda en viss utvidgning av
styrelsens organisation.
I statsverkspropositionen till innevarande riksdag har vederbörande departementschef
under sjätte huvudtiteln (sid. 30) lika med automobilbesiktningssakkunniga
funnit tiden vara inne att inrätta en dylik chefsmyndighet i syfte
närmast att vinna den enhetlighet i besiktningsmännens verksamhet, som enligt
departementschefens mening måste anses eftersträvansvärd. Departementschefen
har i huvudsak tillstyrkt de sakkunnigas organisationsförslag.
Riksdagen har lämnat departementschefens framställning utan erinran.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. anföres, att det torde vara inkonsekvent
att icke i författningstexten utsäga, att ett av besiktningsman
meddelat beslut skall få överklagas, varför ordet »besiktningsman» torde böra
införas i stadgandet.
Utskottet vill i anledning av motionen föreslå, att i denna paragraf be- Utskottet.
stämmelser införas örn rätt att överklaga besiktningsmans beslut.
Vägtrafikstadgan.
Rubriken.
I sin motion I: 21 vid förra årets riksdag, till vilken hänvisas i motionen
I: 10 till denna riksdag, hemställde herr Lindhagen, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville överväga och föreslå
riksdagen ett återställande av vägfreden i landet väsentligen på sätt i motionen
närmare angivits.
I motionen framhölls bland annat, att trafikfrågorna böra regleras genom
lag och ej genom regeringens eller länsstyrelsernas administrativa föreskrifter.
I motionen 1:10 till innevarande riksdag hemställer herr Lindhagen, att
riksdagen ville anhålla, att Kungl. Majit måtte föreslå, att de huvudsakliga
stadgandena till skydd för liv, lem, arbete och egendom fastställas i lag och
ej i administrativa förordningar.
Utskottet vill i anledning härav erinra, att vid sidan av vägtrafikstadgan
gäller alltjämt för städer och vissa andra samhällen bland annat en bestämmelse
i 2 § ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, vilken stad
-
78
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Utskottet.
Utskottet.
gar böter 2—50 riksdaler för åkande, ridande eller fotgängare som genom uppenbar
vårdslöshet eller trots orsakar hinder eller uppehåll i rörelsen å gata
eller annan allmän plats eller ock icke hörsammar de tillsägelser som för rörelsens
ordnande och obehindrade gång därstädes eller till olyckors förekommande
honom meddelas av polisbetjäningen på stället. Enligt 20 § i ordningsstadgan
må vidare Överståthållarämbetet eller vederbörande länsstyrelse
fastställa särskilda ordningsföreskrifter för plats, där stadgan är gällande,
samt för överträdelse därav stadga böter 2—100 riksdaler.
Första lagutskottet, som behandlade motionerna 1:21 med tilläggsmotionen
I: 275, yttrade i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 36, under punkten
B, vilken punkt upptog ett flertal spörsmål, att utskottet ej kunnat finna
tillräckliga skäl föreligga att upptaga frågan om trafikbestämmelsernas sammanförande
i en och samma lag. Beträffande de särskilda ordningsföreskrifter
som utfärdas av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna ville utskottet
dock framhålla önskemålet, att de för hela riket böra vara så likformiga
som möjligt.
Första lagutskottet hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
örn skyndsam utredning i de av utskottet, bland annat, under punkten
B omförmälta hänseendena. Utskottets hemställan avslogs emellertid av riksdagen
så vitt rörde punkten B.
Sedan herr Lindhagen även hos Stockholms stadsfullmäktige år 1935 väckt
motion, nr 3, om åtgärder till »återställande av vägfreden i landet och särskilt
i huvudstaden» samt stadskollegiet avgivit utlåtande över motionen, hemställde
stadsfullmäktige hos Överståthållarämbetet, att ämbetet ville överlämna
motionen till vägtrafiksakkunnigas prövning. Överståthållarämbetet anhöll
härefter i skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet, att departementschefen
måtte, därest så funnes lämpligt, låta befordra motionen
jämte stadskollegiets utlåtande till de sakkunniga. Genom remiss den 16
april 1935 har sedermera ifrågavarande ärende överlämnats till vägtrafiksakkunniga
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas
uppdrag. De sakkunniga hava funnit herr Lindhagens framställning i nu
förevarande del icke böra föranleda åtgärd.
Propositionen innehåller intet uttalande i förevarande ämne.
Utskottet anser förevarande framställning icke böra föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida.
1 §■
Flertalet av de i 1 § upptagna definitionerna har sin motsvarighet i 1 §
av förslaget till motorfordonsförordning. Definitionerna å personautomobil
och omnibus torde böra avfattas i överensstämmelse med vad utskottet under
1 § motorfordonsförordningen förordat.
Vägtrafiksakkunniga hava föreslagit, att vissa bestämmelser om framförande
av spårvagn skola införas i vägtrafikstadgan. Föredragande departe
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
79
mentschefen har under förmälan att vägtrafikstadgan, i likhet med vad nu
är fallet, icke synes böra hava tillämpning å vid skenor bundna fordon, ansett
bestämmelser för spårvagnar icke böra inflyta i stadgan. Utskottet återkommer
till denna fråga senare (sid. 132) i detta utlåtande.
2 §■
I denna paragraf stadgas, att varje vägfarande skall iakttaga all den omsorg
och varsamhet, som till förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna.
Han skall uppträda hänsynsfullt mot andra vägfarande och mot
dem, som bo eller eljest uppehålla sig vid vägen. Han skall efterkomma polismans
anvisningar till trafikens ordnande och stanna, när polisman därtill
giver tecken.
Denna paragraf har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med 2 §
i gällande vägtrafikstadga. Enligt 37 § i propositionens förslag skall, i överensstämmelse
med 16 § 2 mom. gällande stadga, den som bryter mot förevarande
paragraf straffas med dagsböter. Äro omständigheterna försvårande
och har förseelsen skett vid framförande av motorfordon, må dömas till
fängelse i högst ett år.
Ifrågavarande bestämmelser äro tillämpliga å samtliga vägfarande, alltså
icke endast å förare av fordon, därunder inbegripen bland annat även cyklande,
utan jämväl å gående m. fl. Det har i åtskilliga fall förekommit, att
gående för förseelse mot berörda regler fällts till ansvar enligt de i 16 § 2 mom.
i nuvarande vägtrafikstadga meddelade straffbestämmelserna.
Herr Lindhagen har i sin motion 1:21 vid fjolårets riksdag framhållit,
bland annat:
I en ny lag örn trafiksäkerhet bör först inskrivas, att vägar, gator och
allmänna platser äro till för all tillåten trafik med lika principiell rätt.
Det får ej vidare, till och med officiellt, göras gällande, att fotgängare,
cyklister, hästfordon, dragkärror och spårvagnar äro hinderliga för »trafiken».
Lagen skall ock giva uttryck för det faktiska förhållandet, att faran
till liv, lem, arbete och egendom genom vägväsendets kriminalisering har
föranletts av motorismens inbrott över vägarna.
Herr Lindhagen har i sin motion särskilt uppehållit sig vid frågan örn
fotgängares dömande till ansvar för ovarsamt gående. Han framhåller därvid
bland annat, att inga fotgängare äro i stånd att städse iakttaga absolut
varsamhet på vägarna. Det synes då stridande mot gamla rättsgrundsatser
att just de fotgängare, som därigenom råkat komma i olycka för sig själva,
skola tillika dömas till ansvar. Därjämte drabbas fotgängaren av utomordentliga
påföljder förutom böter. Fotgängaren kan förlora all rätt att av
vederbörande försäkringsanstalter erhålla ersättning för sina utgifter i sjukvård,
för sveda och värk samt invaliditet m. m. När domstolarna efter gottfinnande
fördela vållandet efter vissa bråkdelar så leder denna vanskliga
matematik till att från fotgängarens gottgörelse avdrages så mycket som mot
-
80
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
svarar den bråkdel av ovarsamheten som antagits böra falla på honom. För
övrigt slumpas det med fotgängarnas öden fruktansvärt. I ett rättsfall fann
underrätten den överkörda fotgängaren ensam skyldig till ovarsamhet, hovrätten
fann bilisten ensam skyldig och högsta domstolen fann fotgängaren
ensam skyldig. I fråga örn bilföraren bör uppsåtligt överträdande av tydliga
gripbara föreskrifter föranleda åtal. Även cyklister böra fällas till ansvar
vid överträdelse av givna förhållningsorder. För fotgängaren ligger det i
hans synnerliga intresse att undvika att åstadkomma trafikolyckor. Fotgängarens
självbevarelsedrift är den yppersta vägledningen för honom. Försöken
att på olika sätt förhindra fotgängarna att »gå orätt» måste förfela
målet. I enlighet härmed böra fotgängare icke åtalas eller bötfällas annat
än örn de uppenbarligen av tredska eller okynne lägga hinder i vägen för
bilfarten genom ett otillbörligt gångsätt. Vid sidan av böter och frihetsstraff
bör införas möjlighet att vid trafikförseelser meddela varning.
Första lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 36 vid förra årets riksdag:
Utskottet har särskilt uppmärksammat stadgandet i 2 § vägtrafikstadgan,
enligt vilket varje vägfarande — vid straffansvar enligt 16 § — skall iakttaga
all den omsorg och varsamhet som till förekommande av olycksfall betingas
av omständigheterna. Före år 1923 fanns denna princip uttalad allenast beträffande
förare av motorfordon och utvidgades först med utfärdandet av en
allmän vägtrafikstadga nämnda år, utan närmare motivering, till alla trafikanter.
Däremot kunde även dessförinnan enligt den ovan omförmälda 2 §
1 ordningsstadgan för rikets städer en fotgängare —- liksom åkande eller ridande
— fällas att böta 2—50 riksdaler därest han, genom uppenbar vårdslöshet
eller trots, orsakade hinder eller uppehåll i rörelsen å gata eller annan
allmän plats eller ock icke hörsammade de tillsägelser, som för rörelsens
ordnande och obehindrade gång därstädes eller till olyckors förekommande
meddelades honom av polisbetjäningen på stället.
Uppenbart är, att någon anmärkning i och för sig icke kan framställas
mot principen att envar bör iakttaga erforderlig omsorg och varsamhet Hällum
befinner sig å en gata eller väg. Utskottet vill emellertid framhålla den
synnerliga skärpa med vilken denna princip utformats i den förenämnda
2 § i vägtrafikstadgan. Det där uttalade kravet, att vägfarande i varje ögonblick
skall iakttaga all den omsorg och varsamhet som till förekommande
av olycksfall betingas av omständigheterna, är visserligen berättigat när det
gäller förare av motorfordon, vilket även vid den minsta oförsiktighet från
förarens sida kan förorsaka förödande skador å person och egendom. Och
vad angår fotgängaren kan en bestämmelse av ifrågavarande innebörd även
vara lämplig, därest den inskränkes till ett råd från lagstiftarens sida. Enligt
utskottets mening måste det däremot för en naturlig uppfattning framstå
såsom oegentligt att på sätt nu är förhållandet kriminalisera ett åsidosättande
av kravet å erforderlig varsamhet under enahanda förutsättningar då det
är fråga örn en fotgängare som när det gäller en automobilförare. Den som
skall tjänstgöra såsom förare av en automobil måste uppenbarligen icke
blott innan färden anträdes tillse, att automobilen befinner sig i felfritt skick,
utan även under hela färden iakttaga den största uppmärksamhet. Därest
en person icke upofyller de kvalifikationer som fördenskull måste krävas,
är det hans skyldighet att avstå från att föra motorfordon. Beträffande en
fotgängare, som känner sig osäker huruvida han kan bemästra alla upp
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
81
kommande situationer, är det icke möjligt att uppställa någon motsvarande
skyldighet. Ilan kan, därest han icke vill bli sittande inomhus, trots sin
osäkerhet icke underlåta att blanda sig i trafiken — på väg till eller från
sitt arbete eller av annan anledning. Erfarenheten lär för övrigt att även
den eljest mest uppmärksamme och försiktige fotgängare lätt kan råka att
för ett ögonblick försumma den erforderliga uppmärksamheten. Redan den
längre tid som hans färdsätt kräver bidrager härtill. En tillfällig ouppmärksamhet
kan också lia sin grund i trötthet eller på annat sätt nedsatta själseller
kroppskrafter.
Från processuell synpunkt vill utskottet framhålla risken att en person,
hur allvarligt han än bemödat sig att efterleva lagar och förordningar, av
någon obetydlig anledning — eller till äventyrs utan grund — indrages’ såsom
svarande i en mer eller mindre långvarig rättegång, där det gäller att
med vittnens hjälp utreda en så svävande fråga som huruvida han gått ovarsamt.
Den avgörande betydelse, som utgången av åtalet i förekommande
fall kail ha jämväl med hänsyn till gällande regler örn skadestånd, medför
också att den tilltalade måste nedlägga all möda och ofta betydande kostnader
på sitt försvar.
Vad utskottet nu uttalat synes påkalla ett övervägande, huruvida icke
straffbudet i vägtrafikstadgan för den, som icke iakttager all den omsorg
och varsamhet som till förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna,
bör jämkas beträffande fotgängarna. Det må i detta sammanhang
anmärkas, att den fara för vilken fotgängaren genom ovarsamhet utsätter sig
sjä!y utgör den allra kraftigaste sporre att iakttaga all uppmärksamhet och
försiktighet. Tilläggas må, att det även kan ifrågasättas huruvida icke vissa
andra vägfarande, som icke använda ett för övriga trafikanter farligt färdsätt,
böra jämställas med fotgängare.
Riksdagen avslog emellertid utskottets hemställan i nu berörda hänseenden.
Vägtrafiksakkunniga yttra under 2 § i sitt förslag till vägtrafikstadga om
herr Lindhagens förra året väckta motioner:
De sakkunniga hava redan innan omförmälda motioner blivit väckta förehaft
till behandling de bestämmelser, som finnas meddelade i 2 § av nu gällande
vägtrafikstadga. De sakkunniga hava härvid icke funnit anledning att föreslå
någon ändring i dessa bestämmelser i de uti motionerna berörda hänseenden.
De sakkunniga anse det vara oundgängligt för vinnande av ordning
och reda i trafiken och för främjande av trafiksäkerheten, att samtliga kategorier
av vägfarande, alltså även gående, hjälpas åt och visa varandra ömsesidig
hänsyn. Det är uppenbarligen nödvändigt, att de vägfarandes skyldigheter
härutinnan sanktioneras med straffbestämmelser, vilka synas böra vara
tillämpliga å alla grupper av vägfarande. Härvid finna de sakkunniga det
vara motiverat att — i anslutning till vad som nu gäller — förseelse, som
skett vid framförande av motorfordon, i vissa fall kan bedömas hårdare än
förseelser från andra vägfarandes sida. Att däremot exempelvis gående skulle
lämnas straffria, kunna de sakkunniga, i enlighet med vad nyss anförts,
icke finna försvarligt. Vad som anförts i de i riksdagen och i Stockholms
stadsfullmäktige väckta motionerna samt i första lagutskottets utlåtande har
icke kunnat rubba de sakkunniga från den av dem förut hävdade övertygelsen.
De sakkunniga få för övrigt erinra om att icke heller riksdagen anslutit
sig till utskottets uppfattning. I överensstämmelse med det ovan anförda
bär 2 § i de sakkunnigas förslag till vägtrafikstadga avfattats i huvudsak
likalydande med 2 § i gällande stadga.
Bihang till riksdagens protokoll 19.10. 9 sami. 2 avd. Nr 55.
6
82
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Föredragande departementschefen har intet uttalande rörande förevarande
stadgande.
Utskottet vill i anslutning till ifrågavarande paragraf lämna följande statistiska
uppgifter.
Vid trafik med motorfordon under år 1935 inträffade olyckor, fördelade
efter huvudorsaken.
Förares körsätt....................
Förares pers. förhåll.:
Drucken ........................
Eljest påverkad av starka drycker
Annat..........................
Fordons beskaffenhet..............
Velocipedåkares åtgärd ............
Fotgängares åtgärd................
Annan vägfarares åtgärd ..........
Vägförhållanden ..................
Annat............................
... 6,303
... 104
... 440
62
... 349
... 1,063
,... 642
,... 193
.... 796
,... 560
S:a 10,512
Vid trafik med motorfordon under år 1935 inträffade olyckor,
efter påföljden.
Dödlig utgång .......
Annan personskada ...
Endast egendomsskada
Ej angiven skada.....
300
3,859
6,165
188
Sta 10,512
fördelade
Utskottet. Utskottet anser det föreslagna stadgandet hava erhållit en lämplig avfattning
och har icke funnit skäl till erinran mot detsamma.
3 §■
De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna äga sina motsvarigheter
i 18 § 1 mom. i nuvarande motorfordonsförordning och i 8 § och 10 §
1 mom. i gällande vägtrafikstadga.
De gällande bestämmelserna äro av följande lydelse:
18 §. 1 mom. Vid framförande av automobil skall hastigheten städse
anpassas efter som vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten kräver
och nödig försiktighet bjuder.
Automobil må ingenstädes framföras med större hastighet än att automobilen
under alla omständigheter kan stannas, innan en tredjedel av den framför
varande överskådliga och fria delen av körbanan tillryggalagts.
8 §. 1 mom. Det åligger vägfarande, som framför motorfordon eller for
don
för dragare,
att vid färd i kurva, gatu- eller annan vägkorsning, branta backar eller eljest,
där utsikten är skymd, i god tid nedbringa hastigheten så som vid varje
tillfälle behörig hänsyn till andra vägfarande och till trafiksäkerheten kräver;
att där körbanan är så hal, att fordonet lätteligen slirar, eller vid vändning
om gatuhörn eller i samband med passerande av å hållplats stående
spårvagn icke använda större hastighet än att fordonet omedelbart kan stannas;
att,
då fordonet närmar sig obevakat, särskilt för gående avsett övergångsställe
nedbringa hastigheten så, att fordonet kan med säkerhet stannas framför
övergångsstället för att lämna gående tillfälle att passera;
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
83
samt att, då fordonet nalkas korsning i samma plan mellan järnväg och
väg, nedbringa hastigheten så, att fordonet under alla förhållanden kan stannas
på ett betryggande avstånd från närmaste rälssträng.
Beträffande körhastigheten för motorfordon gäller härförutom vad i motorfordonsförordningen
är stadgat.
2 mom. Vid vändning örn gatuhörn eller i skarpa kurvor eller å platser,
där stark trafik råder, liksom eljest, där behörig hänsyn till andra vägfarande
och till trafiksäkerheten så kräver, må velociped icke framföras med
högre hastighet än att velocipeden kan omedelbart bringas att stanna.
I samband med passerande av obevakat, särskilt för gående avsett övergångsställe
skall velocipeds hastighet så nedbringas, att velocipeden kan
med säkerhet stannas framför övergångsstället för att lämna gående tillfälle
att passera.
10 §. 1 mom. Vägfarande bör uppmärksamma till ledning för trafiken
vid vägen uppsatta anslag och varningstecken.
Det förslag, som framlagts i propositionen, grundas på en i vägtrafiksakkunnigas
förslag, såsom 3 § 1 mom. upptagen bestämmelse. Olikheterna
mellan förslagen framgår av följande sammanställning (olikheterna kursiverade)
:
Sakkunniga.
Det åligger förare av fordon att vid
varje tillfälle anpassa färdhastigheten
med hänsyn till vad trafiksäkerheten
kräver och nödig försiktighet
bjuder. Därför åligger det förare av
fordon,
att vid färd i kurva, gatu- eller annan
vägkorsning eller brant backe
eller där utsikten över vågen av annan
anledning är skymd eller där
vägbanan är så hal, att slirning lätteligen
kan inträffa, i god tid nedbringa
hastigheten efter vad omständigheterna
betinga;
att vid passerande av å hållplats
stående spårvagn eller av tydligt utmärkt,
för gående avsett övergångsställe,
där trafiken ej på annat sätt
regleras, icke använda större hastighet
än att fordonet kan stannas så
gott som omedelbart för att lämna
gående tillfälle att passera;
samt att, då fordonet nalkas korsning
i samma plan mellan järnväg
Propositionen.
Det åligger annan vägfarande än
gående att åtlyda till ledning för trafiken
vid väg uppsatta anslag, varningsmärken
och signaler ävensom
att vid varje tillfälle anpassa färdhastigheten
efter vad behörig hänsyn
till andra vägfarande och till trafiksäkerheten
kräver och nödig försiktighet
bjuder. / sistnämnda hänseende
åligger det förare av fordon,
bland annat,
att, då fordonet närmar sig kurva,
gatu- eller annan vägkorsning,
backkrön eller plats, där utsikten eljest
är skymd, i god tid nedbringa
hastigheten;
att, där körbanan är så hal, att
fordonet lätteligen slirar, eller vid
vändning örn gatuhörn eller i samband
med passerande av å hållplats
stående spårvagn icke använda större
hastighet än att fordonet omedelbart
kan stannas;
att, då fordonet närmar sig obevakat,
särskilt för gående avsett övergångsställe,
nedbringa hastigheten så,
att fordonet kan med säkerhet stannas
framför övergångsstället för att
lämna gående tillfälle att passera;
samt
att, då fordonet nalkas korsning i
samma plan mellan järnväg och väg,
84
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
och väg, nedbringa hastigheten så, nedbringa hastigheten så, att fordoatt
fordonet under alla förhållanden net kan med säkerhet stannas på ett
kan stannas på ett betryggande av- betryggande avstånd från närmaste
stånd från närmaste rälssträng. . rälssträng, ävensom, dd varken stoppsignal
eller annat förhållande ger anledning
till antagande, att tåg nalkas,
skyndsamt passera järnvägen.
Den i 3 § i propositionens förslag stadgade skyldigheten att åtlyda till
ledning för trafiken vid väg uppsatta anslag m. m. har i vägtrafiksakkunnigas
förslag upptagits i 2 §.
Vägtrafiksakkunniga anföra, bland annat:
Nuvarande föreskrift i 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen, att fordon
ingenstädes må framföras med större hastighet än att fordonet under alla
omständigheter kan stannas, innan en tredjedel av den framförvarande
överskådliga och fria delen av körbanan tillryggalagts, har icke upptagits i
de sakkunnigas förslag. En dylik bestämmelse synes nämligen å ena sidan
lämna rum för tveksamhet vid tillämpningen, i det att det kan vara vanskligt
för en förare alt i varje ögonblick hava klart för sig vad som utgör en
tredjedel av den framförvarande överskådliga och fria delen av körbanan,
och å andra sidan kan vägens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter
omöjliggöra, att fordonet stannas på den angivna vägsträckan. Några
betänkligheter mot att borttaga nu ifrågavarande bestämmelse synes så
mycket mindre behöva hysas, som det ju under alla förhallanden aligger
vägfarande att anpassa färdhastigheten med hänsyn till vad trafiksäkerheten
kräver och nödig försiktighet bjuder.
Enligt 3 § 1 mom. av de sakkunnigas förslag till vägtrafikstadga må förare
av fordon vid passerande av tydligt utmärkt, för gående avsett övergångsställe,
där trafiken ej på annat sätt regleras, icke använda större hastighet
än att framfört fordon kan stannas så gott som omedelbart för att
lämna gående tillfälle att passera. För att denna bestämmelse skall träda i
tillämpning bör såsom framgår av avfattningen övergångsstället vara tydligt
utmärkt. Det bör härvid icke vara tillräckligt, att övergångsstället exempelvis
är upplinjerat på marken, utan detsamma bör tillkännagivas genom
särskilt märke.
I herr Lindhagens motioner anföres bland annat:
Maximihastighet, saktande av farten och stannande i god tid av bilen
måste stadgas efter behovet. Men dylika föreskrifter måste också efterlevas.
En osed, framsprungen ur den förmenta rätten att hålla farten, är det
obesvärade sätt, varpå bilismen, åtminstone i Stockholm, utan att minska
farten överdådigt rundar korsvägar utan sikt till den nya inslagna vägen.
Varje gatuhörn utan tidig sikt får rundas endast med körning i gående, så
att bilén ögonblickligen kan stannas.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att förevarande paragraf
måtte avfattas i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.
I motionen framhålles:
För att söka förebygga de otvivelaktiga risker halt och slirigt väglag medför
är det givetvis angeläget att i författningstexten särskilt påpeka att speciell
försiktighet är av nöden. Under årens lopp ha även olika formule
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
85
ringar av ett dylikt stadgande framkommit. Det är emellertid ägnat att
förvåna, att departementschefen vidhåller stadgandets ordalydelse enligt nuvarande
8 § vägtrafikstadgan med hänsyn till att densamma ur praktisk
synpunkt innebär en orimlighet. Det finns nämligen inga som helst möjligheter
att i något väglag stanna ett fordon omedelbart.
De sakkunnigas förslag måste även i övriga av stadgandet berörda förhållanden
anses bättre reglera dessa än propositionen.
1 motionen 11: 695 av herr Nilsson i Göteborg m. fl. hemställes, att riksdagen
måtte besluta att i tredje stycket orden »---—- eller i samband med passerande
av å hållplats stående spårvagn---» måtte utgå, och att efter
tredje stycket införes ett nytt stycke av följande lydelse:
2 ---att i samband med passerande av å hållplats stående spårvagn
framföra fordonet med särskild varsamhet och under alla omständigheter
icke använda större hastighet än att detsamma omedelbart kan stannas samt
att, därest hållplatsen icke är försedd med refuge eller annan anordning till
skydd för passagerarna, stanna fordonet, när fordonet vid framkörning skulle
komma närmare spåret än 2 V2 meter.»
I motionen framhålles:
3 § tredje stycket innehåller särskilda bestämmelser för förare av fordon
att iakttaga vid passerandet av å hållplats stående spårvagn.
Dessa bestämmelser innefatta generell rätt att passera å hållplats stående
spårvagn utan att stanna. Dylik rätt är dock ej medgiven i alla spårvägsreglementen.
För Stockholm gälla således följande av Överståthållarämbetet utfärdade
ordningsföreskrifter ( 6 § 13 mom.):
»Vid passerandet av spårvagn vid hållplats skall fordon framföras med
särskild varsamhet.
Är hållplatsen icke försedd med refuge eller annan anordning till skydd
för passagerarna, får fordon icke köras fram, när spårvagn håller vid platsen
för passagerares av- eller påstigning och fordonet vid framkörning skulle
komma närmare spåret än 2.5 meter.»
I övriga städer med spårvägstrafik förekomma icke skyldigheter för förare
av fordon att stanna vid spårvagnshållplats, då passagerare där av- eller
påstiga. Emellertid synes det oss ur dessa trafikanters säkerhetssynpunkt
önskvärt att de nya bestämmelserna i denna del av vägtrafikstadgan
få en mera för spårvägstrafikanterna säkerhetsbetonad utformning.
8 § vägtrafikstadgan erhöll sin gällande lydelse genom kungl, förordningen
den 15 juni 1935, sedan riksdagen avgivit yttrande över proposition nr
171 med förslag till förordning om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan.
I propositionen föreslogos i huvudsak följande ändringar i förhållande
till förut gällande lydelse:
I 1 mom. första punkten hade ordet »vägkorsningar» ersatts med orden
»gatu- eller annan vägkorsning». I samma punkt hade uttrycket »eller där
skymmande föremål finnas invid vägbanan» utbytts mot uttrycket »eller eljest,
där utsikten är skymd». Slutligen hade i denna punkt orden »till trafiksäkerheten»
utökats lill texten »till andra vägfarande och till trafiksäkerheten».
Departementschefen hade ansett dessa jämkningar påkallade för
att tydligare ange förares åligganden å trafikfarliga platser. I 1 mom.
andra punkten hade i den där gjorda uppräkningen upptagits »eller i sam
-
86
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
band med passerandet av obevakat, särskilt för gående avsett övergångsställe»,
varjämte den gällande texten »än att fordonet kan stannas så gott
som ögonblickligen och under alla omständigheter på en sträcka av högst
två meter» ersatts av texten »än att fordonet omedelbart kan stannas». I
2 momentet hade uttrycket »eller eljest» utvecklats till texten »eller i samband
med passerande av obevakat, särskilt för gående avsett övergångsställe
liksom eljest», varjämte orden »än att velocipeden kan bringas att stanna så
gott som ögonblickligen och under alla omständigheter på en sträcka av
högst två meter» ersatts med texten »än att velocipeden kan omedelbart
bringas att stanna».
Föredragande departementschefen, statsrådet Leo, yttrade i nyssnämnda
proposition nr 171 bland annat:
Det torde icke kunna förnekas, att med för närvarande gällande föreskrifter
betydande svårigheter ofta föreligga för fotgängare att under stark körtrafik
taga sig över från en gångbana till en annan. I städer och andra större
orter finnas ofta särskilda övergångsställen för fotgängare utmärkta^ medelst
linjer i gatubeläggningen eller dylikt. Stundom äro dylika övergångsställen
även utmärkta med vägmärken enligt kungörelsen den 12 juni 1931.
Vissa övergångsställen kunna ock utmärkas medelst automatiska ljussignaler.
Någon tvekan torde ej kunna föreligga därom, att vid sådant övergångsställe
motorfordon — så ock fordon för dragare — bör framföras med så
låg hastighet, att fordonet kan omedelbart stannas för att släppa fram fotgängare,
som hava för avsikt att passera övergångsstället. Givetvis är det
av stor vikt, att de lokala myndigheterna sörja för att tydligt utmärkta och
även tillräckligt många övergångsställen anordnas.
Emellertid äro övergångsställen ej alltid utmärkta på nyss angivet sätt;
och där marken är snötäckt samt vägmärke saknas, framträder ej övergångsstället
genom några yttre kännetecken. Icke desto mindre kan det
ofta vara tydligt, att ett för fotgängare avsett övergångsställe föreligger; det
må exempelvis erinras om plats mellan refuge och gångbana. Det synes mig
uppenbart, att även vid dessa övergångsställen körtrafiken skall framgå under
hänsynstagande till fotgängares berättigade anspråk att kunna utan onödigt
uppehåll och utan fara taga sig fram.
I fråga örn uttrycket obevakat övergångsställe må framhållas, att därmed
avses —- förutom plats, där särskild trafikpolis ej tjänstgör — jämväl plats,
där automatiska ljussignaler ej finnas.
Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande över propositionen nr 171 beträffande
de föreslagna ändringarna i 8 §:
I förevarande paragraf har förslagits, bland annat, att det skall åligga
vägfarande, som framför motorfordon eller fordon för dragare, eller som
åker velociped, att i samband med passerande av obevakat, särskilt för gående
avsett övergångsställe icke använda större hastighet än alt fordonet omedelbart
kan stannas. Enligt utskottets förmenande kan det befaras, att den föreslagna
avfattningen av dessa bestämmelser är ägnad att leda till alltför
stor stränghet i den praktiska tillämpningen. Detta är i synnerhet betänkligt
med hänsyn till att förseelse mot 8 § är belagd med straff. Enligt utskottets
uppfattning böra ifrågavarande stadganden givas det innehåll, att sådan
vägfarande, varom nu är fråga, skall, då hans fordon närmar sig obevakat,
särskilt för gående avsett övergångsställe, nedbringa hastigheten så, att
fordonet kan vid behov stannas framför övergångsstället. Utskottet vill i
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
87
detta sammanhang understryka departementschefens uttalande, att det är av
stor vikt, att de lokala myndigheterna sörja för att övergångsställen tydligt
utmärkas och även anordnas i tillräckligt antal. Utskottet vill vidare förorda,
att i 2 mom. orden »till trafiksäkerheten» i överensstämmelse med
vad som föreslagits i 1 mom. utökas till texten »till andra vägfarande och
till trafiksäkerheten». I övrigt har utskottet icke haft något att erinra mot
de föreslagna ändringarna i förevarande paragraf.
Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen, och i den sedermera utfärdade
förordningen erhöll stadgandet om övergångsställena den avfattning,
som återges å sid. 82 i detta utlåtande.
Beträffande uttrycket »omedelbart» vill utskottet framhålla:
En i rörelse varande automobil, som av föraren snabbast möjligt skall stannas
med bromsarna, hinner naturligtvis alltid tillryggalägga en viss vägsträcka,
innan den kan bringas till fullständigt stillastående. Längden av denna
väg är beroende på flera omständigheter. Till att börja med åtgår en viss tid
från det föraren erhållit impulsen att bromsa och till dess hans fot tryckt ned
bromspedalen (förarens reaktionstid). Härunder rullar bilen framåt utan att
bromsas, och den vägsträcka, som vagnen därvid tillryggalägger (reaktionsväg),
växlar efter bilens hastighet och reaktionstidens längd. Den egentliga
bromsvägens längd är beroende av, bland annat, bilens hastighet vid bromsningens
början, trycket på de bromsade hjulen i förhållande till vagnens totala
vikt, bromsarnas effektivitet, slirigheten mellan hjulen och vägbeläggningen,
vägens lutningsförhållanden samt luftmotståndet. Kungl, automobilklubbens
tekniska kommitté har år 1931 utarbetat en grafisk framställning
av bromssträckornas variationer vid olika väglag och hastigheter vid färd
med en med fyrhjulsbromsar försedd personautomobil. Enligt denna grafiska
tablå utgör bromssträckan, reaktionsvägen ej inräknad, vid en fart av
30 km./tim. cirka 7 meter å barmark, normalt väglag, och cirka 35 meter i
snö- och isväglag, utan kedjor, vid en fart av 20 km./tim. cirka 3 meter å
barmark, normalt väglag, och cirka 15 meter i snö- och isväglag, utan kedjor,
samt vid en fart av 10 km./tim. cirka 1 meter å barmark, normalt väglag, och
cirka 4 meter i snö- och isväglag, utan kedjor.
Utskottet vill vidare erinra, att i det utkast, som låg till grund för det genom
propositionen nr 171 framlagda förslaget, hade i 8 § 1 mom. till texten
»å hållplats stående spårvagn» fogats orden »eller omnibus».
I yttrande över detta utkast framhöll polismästaren i Stockholm:
Spårvägshållplatserna i Stockholm äro i regel så anordnade, att de, som
från gångbana vilja påstiga spårvagn, nödgas beträda och passera åtminstone
någon del av körbanan. I anledning härav och då en livlig trafik av gående
ofta äger rum mellan gångbana och vid hållplats stillastående spårvagn, torde
någon erinran icke kunna göras örn den i utkastet föreslagna hastighetsbegränsningen
vid passerande av vid hållplats stående spårvagn. Däremot torde
för Stockholms del behov av samma hastighetsbegränsning vid passerande
av en vid hållplats stillastående omnibus icke föreligga. Omnibushållplatserna
härstädes äro nämligen så anordnade, att de, som önska medfölja omnibus,
bestiga denna direkt från gångbanan. Utkastets ifrågavarande bestämmelse
kan dessutom antagas komma att medföra stockningar i körtrafiken,
enär omnibushållplatserna åtminstone å vissa gator här i staden äro belägna
på jämförelsevis kort avstånd från varandra och trafiken med omnihusar
88
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Utskottet.
vissa tider på dagen är synnerligen livaktig samt den föreslagna hastighetsbegränsningens
iakttagande måste skapa långa fordonsfiler till hinder för den
korsande körtrafikens framkomstmöjlighet.
Med anledning av vad polismästaren i Stockholm sålunda anfört gentemot
den i utkastet intagna bestämmelsen angående körhastigheten vid passerande
av å hållplats stående omnibus fann sig departementschefen icke böra tillstyrka
införandet av denna bestämmelse.
Utskottet anser, att Kungl. Maj:ts förslag i stort sett på ett lyckligare sätt
än de sakkunnigas reglerar de trafikspörsmål, som behandlas i förevarande
paragraf. I två hänseenden har utskottet dock icke kunnat ansluta sig till
departementschefens uppfattning. Vad beträffar det i motionen 11:723 anmärkta
ordet »omedelbart», vilket användes även i nuvarande stadga, torde
därmed icke hava avsetts annat än att giva uttryck åt att fordonen
måste framföras mycket långsamt. Då en i rörelse varande automobil, som
av förare snabbast möjligt skall stannas med bromsarna, alltid hinner tillryggalägga
en viss vägsträcka, innan den kan bringas till fullständigt stillastående,
torde texten »fordonet omedelbart kan stannas» utbytas mot texten
»fordonet så gott som omedelbart kan stannas». Utskottet anser vidare att
i författningstexten orden »särskilt för gående avsett övergångsställe» bör i
huvudsaklig överensstämmelse med vägtrafiksakkunnigas förslag utbytas
mot »tydligt utmärkt, för gående avsett övergångsställe».
4 § 1 mom.
I detta moment stadgas, att vänstertrafik alltjämt skall gälla.
Tid efter annan hava yrkanden framkommit om att vårt land skulle övergå
till högertrafik. Till stöd härför har särskilt åberopats, att sistnämnda
trafiksystem är det i utlandet mest allmänt tillämpade. I de europeiska staterna
förekommer vänstertrafik, förutom i Sverige, allenast i Storbritannien
och Irländska fristaten samt Island, Ungern och vissa delar av Österrike.
Beträffande de utomeuropeiska länderna må blott nämnas, att Amerikas
förenta stater tillämpa högertrafik samt att Canada i början av 1920-talet
övergått till samma system.
1927 års motorfordonssakkunniga hänvisade till att en förändring i ifrågavarande
trafikregler skulle medföra ansenliga utgifter men förklarade, att
den tid och sakkunskap, som stått de sakkunniga till buds, icke medgivit en
utredning av spörsmålets ekonomiska sida. De sakkunniga hade därför —
ehuru själva livliga anhängare av högertrafik — icke föreslagit någon ändring
i reglerna om trafikriktning utan inskränkte sig till att uttala den förhoppningen,
att detta spörsmåls ekonomiska sida, som snarast syntes böra
göras till föremål för utredning, icke skulle visa sig behöva hindra övergång
till högertrafik i vårt land.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
89
I propositionen nr 121 till 1930 års riksdag förordades, i anslutning till
motorfordonssakkunnigas förslag, att systemet med vänstertrafik tills vidare
skulle bibehållas i vägtrafikstadgan. Föredragande departementschefen framhöll,
att detta system sedan gammalt varit rådande i vårt land och att vid
dylikt förhållande icke kunde vid övergång till en ny trafikregel undvikas,
att särskilt å landsbygden viss osäkerhet, oreda och fara för trafiksäkerheten
komme att följa härav under de första åren. Till följd av den alltmer ökade
internationella motortrafiken torde det dock måhända visa sig nödvändigt,
att även vårt land antoge den regel, som tillämpades såväl i våra nordiska
grannländer som i större delen av Europa i övrigt. Departementschefen förklarade
sig därför beredd att tillstyrka motorfordonssakkunnigas hemställan,
att utredning snarast igångsattes angående de kostnader, som kunde
bliva förenade med införande av högertrafik i vårt land.
Jämväl andra lagutskottet vid 1930 års riksdag uttalade i sitt utlåtande
nr 34 över nyssnämnda proposition önskvärdheten av att en utredning om
övergång till högertrafik igångsattes. Vid riksdagens behandling av ärendet
godkändes utskottets uttalande av första men däremot ej av andra kammaren.
På grundval av ett i vissa frågor upprättat sammanjämkningsförslag
biträdde första kammaren sedermera andra kammarens beslut i förevarande
del.
Vid 1931 års riksdag föreslog herr Nylander i en motion, I: 138, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla om skyndsam utredning dels
beträffande de kostnader av olika slag, som vore förenade med övergång
till högertrafik, dels beträffande det ur trafiksäkerhetssynpunkt lämpligaste
tillvägagångssättet vid dylik omläggning till högertrafik. Första kammarens
andra tillfälliga utskott hade i avgivet utlåtande tillstyrkt bifall till motionen,
varefter första kammaren i enlighet härmed bifallit densamma. Sedan
detta beslut delgivits andra kammaren, hade ärendet remitterats till dess
tredje tillfälliga utskott, som hemställde, att andra kammaren måtte biträda
det av första kammaren fattade beslutet. Andra kammaren avslog emellertid
sistnämnda hemställan, varför motionen förföll.
Vägtrafiksakkunniga hava upptagit till övervägande spörsmålet, huruvida
vårt land bör övergå till systemet med högertrafik.
Vägtrafiksakkunniga ha beräknat kostnaderna för en övergång till högertrafik
till 8—10 miljoner kronor.
De sakkunniga anföra:
De sakkunniga anse det vara önskvärt, att en övergång till högertrafik
kommer till stånd så snart som möjligt. Å andra sidan måste emellertid uppmärksammas,
att en icke alltför kort tid bör förflyta från statsmakternas
eventuella beslut i ämnet och fram till de nya bestämmelsernas ikraftträdande.
Denna mellantid bör användas såväl till upplysningsverksamhet till
underlättande av en möjligast friktionsfri och smidig övergång som lill planläggning
av härav påkallade trafikanordningar ävensom till sådana arbeten
å vagnmaterial lii. m., som lämpligen kunna vidtagas före omläggningens
90
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Utskottet.
genomförande. De sakkunniga, som föreslagit, att motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan skola träda i kraft den 1 januari 1937, anse med hänsyn
till det nyss sagda, att bestämmelserna om övergång till högertrafik
böra komma i tillämpning först något år senare. Beträffande den tidpunkt
under året, som bör väljas för omläggningens genomförande, finna de sakkunniga
övervägande skäl tala för att övergången sker vid en tidpunkt, då
trafiken icke är alltför livlig. Ur nu antydda synpunkt och med utgångspunkt
från att förevarande spörsmål underställes 1936 års riksdag synes det
kunna vara lämpligt, att de nya bestämmelserna träda i kraft förslagsvis
den 1 januari 1938, alltså omkring ett och ett halvt år efter frågans avgörande.
De sakkunniga framlägga i anslutning till det nu sagda ett särskilt
förslag till förordning angående vissa ändringar i vägtrafikstadgan, åsyftande
en övergång till högertrafik. I de sakkunnigas förslag till vägtrafikstadga
bibehållas, i avvaktan på ikraftträdandet av nyssnämnda förordning, föreskrifter
byggande på vänstertrafik.
Föredragande departementschefen har intet uttalande i ämnet
I motionen I: 21 vid förra årets riksdag förordade herr Lindhagen övergång
till högertrafik.
Första lagutskottet yttrade i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 36,
att frågan om högertrafik senast år 1931 varit föremål för riksdagen prövning
utan att föranleda någon åtgärd. Det vore likväl bekant, att den vore föremål
för synnerlig uppmärksamhet. Att för närvarande i riksdagen ånyo upptaga
detta invecklade spörsmål till behandling torde icke vara erforderligt.
På förslag av första lagutskottet avslogs motionen i förevarande del.
Utskottet vill erinra, att Motormännens Riksförbund innevarande år verkställt
omröstning bland bilägare om vänstertrafik eller högertrafik. 27,633
röster avgåvos och av dessa 19,757 eller 71.6 procent för bibehållande av
vänstertrafik.
Enär frågan om införande av högertrafik är föremål för Kungl. Majrts
prövning i anledning av vägtrafiksakkunnigas förslag, anser sig utskottet
icke vilja föreslå riksdagen att göra något ytterligare uttalande i ämnet.
4 § 3 mom.
Detta moment innehåller bestämmelser örn omkörning och motsvaras i
gällande stadga av 9 § 2 mom. 2 och 3 st. samt 10 § 3 mom. 1 st., vilka bestämmelser
erhöllo sin nuvarande lydelse genom en kungl, förordning den
15 juni 1935, sedan riksdagen yttrat sig över proposition nr 171 i ämnet. De
gällande bestämmelserna äro av följande lydelse:
9 § 2 mom. 2 och 3 st.
Omkörning må ske allenast, när körbanan kan fritt överskådas, och må
under inga förhållanden äga rum vid vägkorsningar eller i skarpare väg
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55- 91
krökar eller å backkrön eller i närheten av korsningar i samma plan mellan
väg och järnväg.
Omkörning skall ske till höger.
10 § 3 mom. 1 st.
Den, som vill företaga omkörning, bör medelst ljudsignal eller tillrop väcka
den framförvarandes uppmärksamhet; och bör denne skyndsamt genom
ljudsignal eller annat lämpligt tecken giva tillkänna, att signalen uppfattats,
samt sakta farten.
10 § 3 mom. 1 st. överensstämmer till alla delar med förut gällande
9 § 3 mom.
I ovannämnda proposition nr 171 föreslog Kungl. Maj:t, att då gällande
9 § 3 mom. skulle upptagas såsom 10 § 3 mom. 1 st. med den avvikelsen, att
texten »bör medelst ljudsignal eller tillrop» skulle utbytas mot texten »bör
där så erfordras medelst ljudsignal eller tillrop». Departementschefen anförde
till stöd för förslaget, att signal bör avgivas vid omkörning, allenast då
så erfordras, att den framförvarandes uppmärksamhet ofta kan vara väckt
eller påkallas annorledes än medelst ljudsignal. Departementschefen nämnde
såsom exempel härpå, att vid mörker en framförvarande ofta i tid kan
varskos örn den förestående omkörningen genom skenet från det omkörande
fordonets lyktor.
Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 35, över propositionen, att
den föreslagna ändringen syntes kunna leda till minskad trafiksäkerhet. Utskottet
förordade, att ifrågavarande stycke avfattades i överensstämmelse
med då gällande 9 § 3 mom. Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.
Det förslag till 4 § 3 morn., som framlagts i nu ifrågavarande proposition,
grundas på en i vägtrafiksakkunnigas förslag såsom 4 § 3 mom. upptagen
bestämmelse. Olikheterna mellan förslagen framgå av följande sammanställning
(olikheterna kursiverade):
Sakkunniga.
»Omkörning skall ske till höger,
varvid det åligger den som skall omköras
att hålla till vänster. Dock må,
där trafiken är avsedd att framgå i
två eller flera filer av jämsides och i
samma riktning framförda fordon,
omkörning jämväl kunna ske till
vänster.
Omkörning av spårvagn skall, örn
spårens läge det medgiver, ske till
vänster.
Propositionen.
Omkörning av annan vägfarande
än gående skall ske till höger, varvid
det åligger den, som skall omköras,
att hålla till vänster.
92
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Sakkunniga.
Omkörning må icke ske vid andra
tillfällen än när körbanan kan fritt
överskådas och må under inga förhållanden
äga rum i eller omedelbart
före obevakad korsning i samma plan
mellan väg och järnväg.
Den som vill företaga omkörning
bör, där så erfordras, medelst Ijudeller
ljussignal eller på annat lämpligt
sätt väcka den framförvarandes
uppmärksamhet; och bär denne
skyndsamt sakta farten och på lämpligt
sätt giva tillkänna, att signalen
uppfattats.
Örn förbud mot onödig Ijudsignalering
är stadgat i 6 § 1 mom.»
Propositionen.
Omkörning må icke ske vid andra
tillfällen än när körbanan kan fritt
överskådas och må under inga förhållanden
äga rum vid vägkorsningar
eller i skarpare kurvor eller å backkrön
eller vid annalkande till eller
passerande av korsning i samma plan
mellan väg och järnväg.
Den som vill företaga omkörning
skall dessförinan övertyga sig, att den
framförvarandes uppmärksamhet blivit
väckt, och bör för sådant ändamål
avgiva ljud- eller ljussignal eller
på annat sätt giva sig tillkänna, varefter
den framförvarande skyndsamt
thor sakta farten och på lämpligt sätt
Idta förstå, att signalen uppfattats.
Utskottet vill i anledning av andra stycket i de sakkunnigas förslag erinra,
att stadgande om omkörning av spårvagn upptagits i 4 § 4 mom. 2 st. i
propositionens förslag.
De sakkunniga anföra, bland annat:
Enligt nuvarande bestämmelser i 9 § 2 mom. vägtrafikstadgan skall omkörning
alltid ske till höger. De sakkunniga hava ansett lämpligt, att ifrågavarande
allmänna bestämmelse i viss mån modifieras med avseende å såd.
ana fall, där trafiken framgår i två eller flera filer av jämsides och i samma
riktning framförda fordon. Redan nu torde på platser, där med hänsyn till
trafikens omfattning vederbörande polismynligheter i en eller annan ordning
anvisat trafiken att framgå i flera filer, dessa anses kunna framgå oberoende
av varandra och ett fordon i den ena filen kunna även till vänster
omköra ett fordon i en annan fil.
De sakkunniga hava ur nu ifrågavarande författningsrum uteslutit föreskriften,
att omkörning under inga förhållanden må äga rum vid vägkorsningar
eller i skarpare vägkrökar eller å backkrön. Behov av en dylik bestämmelse
föreligger icke, där fri sikt finnes, och det synes över huvud taget
vara för det avsedda syftet tillräckligt, att bestämmelse är meddelad om förbud
mot omkörning vid andra tillfällen än när körbana kan fritt överskådas.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att momentet måtte
avfattas i enlighet med de sakkunnigas förslag. I motionen framhålles, att
de sakkunnigas förslag utgör en kodifiering av gällande praxis och för övrigt
är synnerligen välmotiverat.
I motionen II: 712 av herrar Elmroth och Wiklund föreslås, att i 3 mom.
tredje stycket i propositionens förslag texten »ljud- eller ljussignal» utbytes
mot enbart »ljudsignal». I motionen framhålles, att ljussignaler enligt vad
verkställda prov utvisa äro föga tillförlitliga.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
93
I motionen I: 21 vid förra årets riksdag uttalade sig herr Lindhagen för
tyst motorfart. Första lagutskottet hänvisade i sitt utlåtande nr 36 över motionen,
att riksdagen hemställt att få taga ställning till frågan om den tysta
trafiken vid behandling av propositionen nr 171, vari framlagts förslag i
detta ämne.
Utskottet vill i anledning av de sakkunnigas förslag, som förordas i motionen
II: 723, framhålla, att örn fordon i två körfiler passera varandra,
detta icke torde vara att betrakta som omkörning i författningens mening.
Det torde icke finnas anledning att, såsom de sakkunnigas förslag innebär,
från de i nuvarande stadga meddelade förbuden mot omkörning undantaga
vägkorsningar, skarpare kurvor och backkrön. Kungl. Maj:ts förslag
innefattar enligt utskottets mening en tillfredsställande lösning av de i förevarande
moment behandlade trafikfrågorna och utskottet har icke funnit
anledning till erinran mot detta förslag.
4 § 4 mom. första stycket.
Enligt detta moment åligger det vägfarande att vid möte med eller omkörning
av gående lämna denne rådrum att vika åt sidan ävensom möjliggöra
för honom att förfoga över tillräckligt utrymme å vägbanan.
Detta moment motsvaras i gällande stadga av 3 § 1 mom. 2 st., enligt
vilket den som framför fordon skall, där särskild gångbana icke är anordnad,
såvitt möjligt låta gående utan intrång färdas närmast vägkanten.
I motionen I: 21 vid förra årets riksdag av herr Lindhagen anföres:
På vägar å landsbygden, där trottoarer saknas, böra bilarna hålla trottoaravstånd
till viss bredd öppen för fotgängare och cyklister. Detta bör ske redan
på långt avstånd, när sådana trafikanter komma i sikte eller vid backar
eller krokar kunna eventuellt komma att passeras.
Vid passerandet av utlagda trottoarer i städer eller på landet bör motorismen
fråntagas dess nuvarande brutala rättighet att skumma trottoarkanterna,
även då fotgängare, till och med i trängsel, befinna sig på gångbanorna.
På landet, där trottoarer men ej cykelbana utlagts, bör motorfordon
även åläggas att tidigt hålla cykelavstånd vid annalkandet av cyklister.
Då även cyklar kunna skapa faror för fotgängare, bör lagen innehålla
särskilda försiktighetsmått även från cyklisternas sida i syfte särskilt, att de
vid passerandet av fotgängare sakta eller stanna farten. En varning från
cyklistens sida med ringklocka bör dock vara berättigad, blott det ej sker
för att kunna vidhålla en överdådig fart.
Första lagutskottet anförde under punkten B i sitt utlåtande nr 36 över
motionen:
Utskottet vill framhålla önskvärdheten av att fotgängare av motortrafiken
lämnas tillräckligt utrymme å landsvägarna. I 3 § vägtrafikstadgan föreskrives
väl redan nu att, där särskild gångbana icke är anordnad, den som
framför fordon skall såvitt möjligt låta gående utan intrång färdas närmast
Utskottet.
94
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55,
Utskottet.
vägkanten. Det är dock en allmän erfarenhet, att denna bestämmelse i stor
utsträckning åsidosättes. Enligt utskottets mening skulle det vara lättare
att upprätthålla en bestämmelse, som föreskreve att visst fixt avstånd —
motsvarande till exempel vanlig trottoarbredd — under alla omständigheter
skall lämnas fritt vid passerandet av fotgängare. Därest stadgandet icke anses
kunna ändras på nu angivet sätt, torde i allt fall en skärpning av detsamma
i någon form vara påkallad.
Såsom förut framhållits avslog riksdagen första lagutskottets hemställan,
att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning i de av utskottet
under punkten B omförmälda hänseendena.
Enligt utskottets mening tillgodoser den av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelsen
bättre än motsvarande föreskrift i gällande vägtrafikstadga fotgängarnas
intresse att erhålla tillräckligt utrymme å vägarna. Emot vad
sålunda i propositionen föreslagits har utskottet icke haft något att erinra.
Vad som anförts i motionen, vilken varit föremål för prövning av fjolårets
riksdag och då i förevarande del avslagits, har utskottet icke ansett böra
föranleda någon riksdagens åtgärd.
4 § 5 mom.
I detta moment behandlas frågan örn s. k. korsande möte.
Enligt 9 § 3 mom. vägtrafikstadgan skall till undvikande av sammanstötning,
när ett fordons kurs skär ett annat fordons kurs, det fordon, som har
det andra på sin vänstra sida, låta detta senare köra först. I samma författningsrum
fastslås emellertid uttryckligen, att genom ifrågavarande stadgande
ingen förare av fordon fritages från att iakttaga särskild försiktighet vid
färd in på korsande körbana. Bestämmelsen — vilken bör ses i samband
med den allmänna vänsterregeln — infördes genom 1923 års vägtrafikstadga.
Före tillkomsten av denna fanns ingen fast regel i förevarande hänseende.
1927 års motorfordonssakkunniga uttalade såsom sin mening, att den genom
1923 års vägtrafikstadga införda regeln visat sig ägnad att förminska
antalet sammanstötningar. Våra förare hade i allmänhet visat sig väl förstå
regelns innebörd. I vissa fall hade det dock brustit i tillämpningen. Åtskilliga
förare hade nämligen, i förlitan på den företrädesrätt regeln gåve det
från vänster kommande fordonet, ej sällan underlåtit att vid färd in på
korsande körbana iakttaga den särskilda försiktighet, som föreskrivits i författningen,
varigenom uppstått oreda i trafiken och fara för sammanstötning.
I synnerhet hade rubbningar i trafiken uppstått, då den, som ägt rätt att köra
först, kommit körande från en väg med ringa trafik in på en väg med livlig
trafik. '' j 4i-fM1!®!
Motorfordonssakkunniga föreslogo upptagande i 9 § vägtrafikstadgan av
eli nytt moment (5 mom.) av följande innehåll: Utan hinder av vad i 4 mom.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
95
stadgades finge länsstyrelse beträffande viss väg med livlig trafik (huvudväg),
vilken icke läge inom stads planlagda område, eller beträffande viss del av
sådan väg förordna, att fordon, som från korsväg eller grenväg färdades in å
huvudvägen, skulle låta fordon, som framfördes å denna, köra först. Sådant
förordnande skulle kungöras samt, i den ordning länsstyrelsen bestämde, tillkännagivas
medelst anslag å eller invid vägen. Förordnande i dylikt avseende
beträffande gata, som läge inom stads planlagda område, skulle meddelas av
vederbörande polismyndighet.
Det av motorfordonssakkunniga sålunda föreslagna tillägget till 9 § vägtrafikstadgan
upptogs icke i propositionen till 1930 års riksdag. Chefen för
kommunikationsdepartementet uttalade i sitt anförande i detta ämne, att trafikförhållandena
näppeligen syntes komma att bliva bättre, därest förkörsrätten,
förutom av vänsterregeln, gjordes beroende jämväl av myndighets
föreskrift om huvudväg och biväg, även om förordnande härom kungjordes
och tillkännagåves medelst anslag. Snarare syntes den omständigheten, att
för olika vägar skulle gälla olika regler, kunna giva anledning till viss osäkerhet
och förvirring och därigenom öka risken för sammanstötning. Redan
de dittillsvarande bestämmelserna lämnade i tillämpningen åtskilligt övrigt
att önska. Det kunde väl ej förnekas, att den meningen, att trafiken å huvudväg
borde äga förtursrätt framför trafiken å biväg, hade visst fog för sig.
En dylik företrädesrätt syntes dock icke böra beredas genom författningsföreskrifter
utan skapas av den särskilda försiktighet och hänsyn förare
skulle iakttaga gent emot andra trafikanter vid färd in på korsande körbana.
Vägtrafiksakkunniga hava i 4 § 4 mom. i sitt förslag upptagit följande
bestämmelser:
När ett fordons kurs skär ett annat fordons kurs, skall fordon å biväg
lämna företräde åt fordon å huvudväg. På länsstyrelse eller, såvitt angår
gator inom stads planlagda område, polismyndighet ankommer att bestämma,
vilka vägar som skola utgöra huvudvägar.
Om i fall som nyss sagts båda de vägfarande färdas på huvudvägar eller
båda på bivägar, skall den, som har den andre på sin vänstra sida, låta denne
hava företräde, vilket stadgande likväl icke fritager denne senare från
skyldighet att iakttaga särskild försiktighet vid vägkorsning, varom nu är
fråga.
Bestämmelsen örn förkörsrätt kompletteras med en föreskrift i de sakkunnigas
förslag till 13 §, däri angives, att varningsmärke skall anbringas å allmän
väg eller gata, som korsar huvudväg.
Till stöd för sitt förslag anföra de sakkunniga, att den nya regeln ansetts
synnerligen betydelsefull för ernåendet av en smidig trafik och att den livliga
trafiken å huvudvägarna vid en dylik anordning icke behövde uppehållas
av den mer eller mindre tillfälliga trafiken å bivägarna. I själva verket,
säga de sakkunniga, tillämpades redan nu företrädesrätt för trafik å huvudväg
i ganska stor utsträckning såväl i städerna som på landsbygden. Infö
-
96
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
randet av förkörsrätt för huvudledstrafiken syntes även i sin mån vara ägnat
att befordra strävandena att uppnå en tystare trafik.
En redogörelse för de yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag,
återfinnes å sid. 67 och 68 i propositionen.
Föredragande departementschefen anför:
Den för varje år framträdande ökningen av vägtrafiken har, såsom av de
sakkunniga framhållits, lett till att huvudvägsregeln i praktiken tillämpas i
ganska stor utsträckning både i städerna och på landsbygden. Ehuru onekligen
skäl alltjämt kunna anföras mot införande av en trafikregel, som strider
mot en annan för samma trafiksituation föreskriven, synes det mig ändock
vara att föredraga, att genom en reglering av huvudvägstrafikens företrädesrätt
borttaga de risker ur trafiksäkerhetssynpunkt, som uppenbarligen
äro förenade med att en i praktiken tillämpad körregel står i strid med de
legala bestämmelserna på området. För min del anser jag också, i likhet med
de sakkunniga, att företrädesrätt för huvudvägstrafiken har sin betydelse för
ernående av en smidig trafik, samtidigt som det synes mig naturligt, att trafiken
å de till en huvudväg anslutande bivägarna bör hava särskild anledning
att, vid färd in på huvudväg, iakttaga största försiktighet.
Örn jag alltså i princip vill ansluta mig till de sakkunnigas förslag, anser
jag dock detsamma i vissa avseenden giva huvudvägsregeln allt för stort utrymme.
Jag har därför åt 4 § 5 mom. låtit giva en avfattning, som tydligt
utmärker, att varje förare, såväl i situationer då vänsterregeln är tillämplig
som då huvudvägsregeln skall gälla, är skyldig att iakttaga särskild försiktighet
vid färd in på korsande körbana. Vidare har jag låtit intaga vänsterregeln
såsom den primära, varmed jag åsyftat att ge uttryck å tillbörligheten av att
vederbörande myndigheter gå varsamt fram vid ifrågavarande klassificering.
En begränsning av antalet huvudvägar synes nämligen nödig bland annat
med hänsyn till att, på sätt de sakkunniga föreslagit, den trafikerande allmänheten
måste genom uppsättande av vägmärken å bivägar, som ansluta
till huvudväg, varnas för korsning med huvudväg. Bestämmelse om dylika
märken har intagits i 13 §. Visserligen torde dylika märken icke kunna
uppsättas på enskilda bivägar, men jag vill erinra örn att möjlighet finnes att,
där så anses påkallat, vid huvudvägarna uppsätta vägmärken med varning
för farlig korsning med enskild biväg. Att varningsmärken uppsättas vid
korsningar mellan två huvudvägar torde, såsom de sakkunniga uttalat, bliva
nödvändigt.
I anslutning till vad länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län anfört
har i förevarande liksom i övriga paragrafer, däri stadgande i sådant hänseende
meddelats, införts att på polismyndigheterna i respektive städer skall
ankomma att fatta beslut beträffande trafiken även inom städernas icke
planlagda områden.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att förevarande moment
måtte avfattas i enlighet med de sakkunigas förslag.
I motionen anföres, att propositionens förslag syntes endast innebära en
föga lycklig omkastning av de sakkunnigas, vilket på ett betydligt klarare
sätt reglerar ifrågavarande betydelsefulla förhållanden.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
97
I motionen I: 21 vid förra årets riksdag anförde herr Lindhagen:
I lagen bör lösas den i författningarna olösta frågan om företrädesrätt på
huvudvägar för fri och oreglerad fart förbi korsvägar med skyldighet för trafikanter
från bivägarna att se sig före vid inträde på huvudväg. Chaufförernas
praxis och rättsskipningen synes i viss mån främja en sådan skillnad
utan stöd av lag. En sådan skillnad synes knappast försvarlig.
Dessa uttalanden föranledde intet särskilt yttrande från första lagutskottets
eller riksdagens sida. Motionen avslogs i denna del.
Utskottet anser sig böra förorda Kungl. Maj:ts förslag, som enligt utskottets V:slottet.
mening ur trafiksäkerhetssynpunkt erbjuder större trygghet än de sakkunnigas
förslag.
■4 § 6 mom.
Detta moment, som icke återfinnes i de sakkunnigas förslag, saknar direkt
motsvarighet i gällande trafikförfattningar. I 18 § 1 mom. 2 st. stadgas emellertid,
att automobil under alla omständigheter skall kunna stannas, innan en
tredjedel av den framför varande överskådliga och fria delen av körbanan
tillryggalagts.
Någon motivering till det föreslagna stadgandet har icke lämnats i propositionen.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att detta moment utgår,
enär stadgandet lägger hela skulden för en eventuellt inträffad kollision på
den efterstå föraren, trots att den närmast föregående i de flesta fall genom
häftig inbromsning eller dylikt torde ha orsakat det inträffade.
Utskottet anser förevarande stadgande väl motiverat och kan därför icke Utskottet.
tillstyrka motionärernas förslag.
5 § första stycket.
Enligt detta stycke skall förare av fordon, då så i särskilt fall är erforderligt
till förebyggande av fara för person eller egendom, medelst ljud- eller
ljussignal eller på annat lämpligt sätt väcka andra vägfarandes uppmärksamhet.
I motionen II: 712 av herrar Elmroth och Wiklund föreslås, att orden
»eller ljus-» i första stycket utgår.
Med hänsyn till den ställning, utskottet vid 4 § 3 mom. tagit till mot- Utskottet.
svarande yrkande i samma motion, föranleder motionärernas förslag i nu
förevarande del intet ytterligare uttalande av utskottet.
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 55.
7
Utskottet.
98 Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
7 §.
I motionen 11: 694 av herr Nilsson i Göteborg m. fl. föreslås, att till 7 §
fogas ett nytt stycke av följande lydelse:
»I avseende å skyldigheten att lämna vägen fri för spårvagn gäller vad
härom finnes särskilt stadgat.»
I motionen anföres:
Vi anse nödvändigt, att i stadgan intages spårvägsreglementenas bestämmelse
örn skyldighet att lämna vägen fri för annalkande spårvagn. Ehuru
denna spårvagnarnas förträdesrätt är föreskriven i varje spårvägsreglemente,
bör regeln härom som en föreskrift avsedd för allmänheten ej saknas i
vägtrafikstadgan, där den under alla omständigheter är till vägledning, speciellt
för vägfarande från orter, som sakna spårvägar.
Regeln om spårvagns förkörsrätt har i till exempel ordningsstadga för
trafiken med Göteborgs stads elektriska spårvägar följande formulering:
»Vid annalkande av elektrisk spårvagn skall allmänheten, vare sig från
vagnen gives signal eller icke, genast avlägsna sig från spåret så mycket, att
spårvagnen obehindrat kan komma fram; och vare förbjudet att onödigtvis
köra å spåren.»
Samma bestämmelser gälla även bl. a. för Stockholms spårvägar.
Utskottet har icke ansett tillräckliga skäl föreligga för att i vägtrafikstadgan
upptaga den föreslagna bestämmelsen.
10 §.
Denna paragraf bygger på en av vägtrafiksakkunniga i 10 § av deras förslag
upptagen bestämmelse. Olikheterna mellan vägtrafiksakkunnigas och
propositionens förslag framgå av följande sammanställning (olikheterna
kursiverade).
De sakkunniga
Annan vägfarande än gående må
ej begagna gångbana. Ej heller må
annan vägfarande än cyklande begagna
cykelbana; dock må cgkelbana,
där gångbana icke finnes, kunna
användas jämväl av gående. Utan
hinder av vad ovan stadgas må gångbana
eller cgkelbana, där så finnes
erforderligt för färd tvärsöver banan
eller av annan särskild orsak, befaras
jämväl av annan vägfarande än
sådan, för vilken banan är avsedd.
Å väg skall den, som framför fordon,
såvitt möjligt låta gående utan
intrång färdas närmast vägkanten.
Propositionen.
Annan vägfarande än gående må
ej begagna gångbana. Ej heller må
annan sådan vägfarande än cyklande
begagna cykelbana. Vad ovan stadgats
må dock ej utgöra hinder för
färd tvärsöver gångbana eller cgkelbana,
där så är erforderligt, eller för
sådan banas befarande av annan giltig
orsak.
I anledning av sista stycket i de sakkunnigas förslag vill utskottet erinra,
att motsvarighet till detsamma upptagits i 4 § 4 mom. 1 st. i propositionens
förslag.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
99
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att paragrafen, bland
annat med hänsyn till lämpligheten av att gångtrafikanter i vissa fall skola
få begagna cykelbana, avfattas i enlighet med de sakkunnigas förslag.
Kungl. Maj:ts förslag i förevarande paragraf lider av en viss oklarhet.
Av detsamma framgår ej nied tydlighet, huruvida gående skall äga rätt att
använda cykelbana. Enligt 14 § 1 mom. i samma förslag bör gående,
där gångbana finnes, använda denna. Om gångbana finnes, torde skäl saknas
att låta gående använda cykelbana. Då första stycket i de sakkunnigas förslag
enligt utskottets mening erhållit en lyckligare avfattning än propositionens
förslag, får utskottet föreslå, att förevarande paragraf avfattas i överensstämmelse
med nämnda stycke.
11 §■
Enligt 13 § nuvarande vägtrafikstadga må tävling med motorfordon eller
velociped ej anordnas å väg utan att tillstånd därtill meddelats av vederbörande
länsstyrelse, som har att fastställa sådana villkor för tillståndet, att
fara eller olägenhet för annan trafik ej uppkommer.
De sakkunniga hava uttalat, att denna föreskrift, tillämpad efter ordalagen,
uppenbarligen vöre av mycket restriktiv innebörd och att anledning
saknades att vare sig skärpa eller uppmjuka bestämmelsen i fråga.
1935 års riksdag har emellertid i skrivelse, nr 293, i anledning av en inom
andra kammaren väckt motion, nr 26, om förbud mot hastighetstävlingar
med motorfordon å allmänna vägar — under åberopande av vad som anförts
i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 34 — anhållit, att
Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande utfärdande av skärpta
bestämmelser och, om så erfordrades, förbud för hastighetstävlingar och
därmed jämförliga tävlingar med motorfordon å de allmänna vägarna samt,
i den mån så erfordrades, för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
En redogörelse för de yttranden, som avgivits över nämnda riksdagsskrivelse,
återfinnes å sid. 71 och 72 i propositionen.
Föredragande departementschefen anför:
Otvivelaktigt kunna, såsom andra lagutskottet i sitt utlåtande framhållit,
såväl från säkerhetssynpunkt som med hänsyn till olägenheterna för vägtrafiken
och de vid vägarna boende befogade erinringar göras mot de på
allmänna vägar förekommande tävlingarna med motorfordon. Av de i
ärendet föreliggande yttrandena synes emellertid framgå, att om nödiga villkor
rörande säkerhetsanordningar uppställas riskmomenten i fråga örn de
allmänna vägarna knappast kunna anses så mycket mera betydande än vid
liknande tävlingar annorstädes, att anledning finnes att särskilt för dessa
Utskottet.
100
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Utskottet.
vägars vidkommande förbjuda ifrågavarande slag av tävlingar. Jag vill således
i detta sammanhang framhålla, att ett allmänt förbud mot hållande
av tävlingar nied motorfordon från säkerhetssynpunkt knappast borde begränsas
till de allmänna vägarna; erfarenheterna från utlandet giva vid handen,
att olyckor av betydande omfattning kunna inträffa även vid tävlingar,
som hållas å särskilt för ändamålet iordningställda banor.
Vad därefter angår de av hastighetstävlingarna föranledda olägenheterna
för vägtrafiken -— närmast beroende på att vägarna avstängas för trafik i
samband med tävlingarnas hållande — synes det, med hänsyn till förutsättningarna
för meddelande av tävlingstillstånd, knappast antagligt, att dylika
olägenheter av någon större betydelse behöva uppstå.
Vad slutligen angår de s. k. orienterings- och tillförlitlighetstävlingarna är
att märka, att dessa vanligen hava till syfte att inom gränserna för gällande
trafikregler öka förarnas skicklighet och befordra körteknikens utveckling.
Att dylika tävlingar försiggå jämsides med den allmänna trafiken har, såvitt
framgår av de avgivna yttrandena, i stort sett icke visat sig medföra allvarligare
risker.
De nu framförda synpunkterna på frågan örn förbud mot tävlingar med
motorfordon föranleda mig att anse, att tillräcklig anledning till sådant förbud
icke torde föreligga. Jag fäster därvid särskilt avseende vid länsstyrelsernas
befogenhet och skyldighet att uppställa ur säkerhetssynpunkt erforderliga
villkor vid beviljandet av tävlingstillstånd. Med hänsyn till att
vissa länsstyrelser uttalat tvekan rörande omfattningen av denna länsstyrelsernas
befogenhet enligt 13 § i nuvarande vägtrafikstadga, har jag låtit
avfatta förevarande 11 § så, att varje tveksamhet om stadgandets innebörd
bör vara utesluten.
Skulle emellertid en fortsatt erfarenhet ge vid handen, att trots av länsstyrelserna
föreskrivna säkerhetsanordningar faromomentet vid tävlingarna ej
står att reducera till ett minimum, bör det intresse, varmed desamma omfattas
av såväl vissa kommuner som en större allmänhet, ej få stå hindrande i
vägen för ett återupptagande av frågan om tävlingsförbud och då ej blott
beträffande å allmän väg anordnade tävlingar utan med avseende på tävlingar
med motorfordon överhuvud.
Utskottet har ansett sig kunna lämna den föreslagna bestämmelsen utan
erinran.
12 §.
Enligt 12 § 1 mom. i Kungl. Maj:ts förslag äger länsstyrelse eller, då fråga
är om stads område, polismyndighet att beträffande viss väg meddela förbud
mot trafik eller inskränkning i trafiken med avseende å fordon av visst slag,
tyngd eller bredd, last av viss beskaffenhet, färdhastighet eller körriklning
eller påbjuda eljest erforderliga inskränkningar, försiktighetsmått eller andra
särskilda åtgärder. Jämlikt 4 mom. samma paragraf må väg utan hinder
av sådana förbud eller inskränkningar befaras av bland andra läkare i och
för sjukbesök. I 9 § föreskrives, att fordon ej må stannas eller lämnas å väg
på sådant sätt, att andra fordon icke kunna fritt komma förbi, samt att, då
fråga är örn annat än tillfälligt uppehåll, fordonet skall föras utanför vägen
eller till anvisad plats.
De föreslagna 12 § 1 och 4 mom. hava sin nuvarande motsvarighet i stad
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
101
ganden i 16—18 §§ motorfordonsförordningen samt i 14 § vägtrafikstadgan.
9 § i propositionens förslag motsvarar 6 § vägtrafikstadgan. För olika städer
finnas särskilda kungörelser utfärdade med närmare föreskrifter örn bl. a.
parkering av fordon. För Stockholms stad gälla sålunda överståthållarämbetets
trafik- och parkeringskungörelse den 23 mars 1934 ävensom särskilda
ordningsföreskrifter, utfärdade den 11 januari 1869.
Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande över de vägtrafiksakkunnigas förslag,
där 12 § 1 och 4 mom. upptagits med i huvudsak samma innehåll som
i propositionen, framhållit, att lättnader i gällanda parkeringsföreskrifter
borde medgivas beträffande bilar, som föras av läkare eller medföra läkare i
tjänsteutövning.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att i vägtrafikstadgan
införas bestämmelser av sådant innehåll, att läkare under tjänsteutövning
skola äga rätt att uppställa fordon även å platser där sådan uppställning eljest
är förbjuden, under förutsättning att ej trafiksäkerheten äventyras. Motionärerna
uttala, att en dylik bestämmelse i och för åstadkommande av kontroll
eventuellt bör kompletteras med föreskrift, att läkare under tjänsteutövning
skall föra viss bestämd skylt, som utvisar förhållandet.
1 motionen anföres vidare:
I 12 § 4 mom. hava vissa undantagsbestämmelser införts beträffande
bland annat läkares rätt att i tjänsteutövning framföra fordon. Vi vilja
emellertid understryka, att även under andra förhållanden kunna läkare i
tjänsteutövning behöva få tillgodonjuta vissa undantagsförmåner. Enligt
nu gällande bestämmelser riskerar exempelvis en läkare att bliva bötfälld
för olaga parkering även örn han på grund av brådskande sjukbesök varit
nödsakad att uppställa sitt fordon å plats där sådan uppställning icke tilllåtes.
Enligt vår uppfattning kan detta förhållande icke vara förenat med
god rättsuppfattning.
Parkeringsfrågan är icke reglerad i den föreslagna vägtrafikstadgan i Utskottet.
annan mån än som följer av 9 § första stycket i nämnda förslag. Under
sådana förhållanden torde bestämmelser med det i motionen angivna innehållet
icke lämpligen böra upptagas i vägtrafikstadgan.
Till vissa andra spörsmål, berörande förevarande paragraf, återkommer
utskottet vid sin behandling av 24 § 1 och 2 mom. i Kungl. Maj:ts förslag.
13 § 1 mom.
Förevarande moment har i gällande motorfordonsförordning sin motsvarighet
i 20 § 1 morn., som är av följande lydelse:
Råder inskränkning i rätten att med automobil befara viss allmän väg eller
gata eller annan allmän plats i stad, vare sig inskränkningen avser automobil
av viss beskaffenhet eller viss tid eller eljest tillåten hastighet, skall
sådant på lämpligt sätt tillkännagivas genom tydligt anslag å eller invid vägen
eller gatan.
102
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Å eller invid för automobiltrafik tillåten allmän väg eller gata, som utgör
infartsväg till stad eller annat tättbebyggt samhälle, skall å lämplig plats anbringas
tavla, varå tydligt angives samhällets namn.
I stad eller annat tättbebyggt samhälle skall, där ej vederbörande länsstyrelse
annorlunda förordnar, till ledning för genomgångstrafiken å lämpliga
platser uppsättas vägvisare.
Å för automobiltrafik tillåten allmän väg skall, där särskild varsamhet är
av nöden, såsom vid skarpa krökar, branta backar eller där utsikten eljest
är skymd och vid korsningar med järnväg, spårväg eller vattendrag, anbringas
tjänligt varningsmärke. Sådant varningsmärke skall ock, där så
erfordras, anbringas vid gata eller annan allmän plats i stad.
Närmare föreskrifter beträffande dylika anslag, tavlor, vägvisare och varningsmärken
meddelas av Konungen.
Denna bestämmelse kompletteras i kungörelsen den 12 juni 1931 (nr 252)
angående vägmärken med föreskrifter av bland annat det innehåll, att ortnamnstavla,
varom bär är fråga, skall helst uppsättas vid den plats å infartsväg
till samhälle, varest den beträffande samhällets tättbebyggda delar stadgade
körhastigheten för motorfordon skall börja tillämpas, samt placeras så
att vägfarande vid infart till samhället har tavlan på sin vänstra sida.
I detta sammanhang vill utskottet erinra örn att enligt 29 § i lagen den 23
oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet vägvisare
skola anbringas, där vägar stöta samman. Nämnda lag upphör att gälla från
och med den 1 januari 1937, då lagen den 7 juni 1934 örn allmänna vägar
träder i kraft. I sistnämnda lag är bestämmelsen om vägvisare utbytt mot
en allmän föreskrift i 34 §, att vid väg skola, till upplysning för de vägfarande,
finnas uppsatta erforderliga vägmärken.
Propositionens förslag bygger på en av vägtrafiksakkunniga i 13 § 1 mom.
av deras förslag upptagen bestämmelse. Olikheterna mellan vägtrafiksakkunnigas
och propositionens förslag framgå av följande sammanställning
(olikheterna kursiverade).
De sakkunniga.
Råder förbud mot trafik eller inskränkning
i rätten att befara viss
allmän väg eller gata eller annan allmän
plats i stad, skall sådant på
lämpligt sätt tillkännagivas genom
tydligt anslag å eller invid vägen
eller gatan. Dock må, där förbudet
eller inskränkningen är beroende
av tjällossningens inverkan på
vägbanan, tillkännagivandet därav
ske i annan ordning än nu sagts.
Vid för automobiltrafik tillåten
allmän väg eller gata, som utgör infartsväg
till område, inom vilket den
beträffande täittbebgggt område begränsade
körhastigheten för motorfordon
skall tillämpas, skall anbrin
-
Propositionen.
Råder förbud mot trafik eller inskränkning
i rätten att befara viss
allmän väg eller gata eller annan allmän
plats skall förbudet eller inskränkningen
på lämpligt sätt tillkännagivas
genom tydligt anslag å eller
invid vägen eller gatan. Dock må, där
förbudet eller inskränkningen är beroende
av tjällossningens inverkan på
vägbanan, tillkännagivandet därav ske
i annan ordning än nu sagts.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
103
gas för detta ändamål avsedd tavla.
Sådan tavla skall placeras å plats,
där den nedsatta körhastigheten
skall börja tillämpas.
Vid för automobil tillåten allmän
väg eller gata, som utgör infartsväg
till stad eller annat tättbebyggt samhälle,
skall å härför lämpad plats
uppsättas ortnamnstavla, varå tydligt
angives samhällets namn. Ortnamnstavla
må även uppsättas vid
annan ort än nyss sagts, där så befinnes
lämpligt till upplysning för vägfarande.
Där allmänna vägar stöta samman,
skola vägvisare anbringas,
dock behöver i stad eller annat tättbebyggt
samhälle, där ej vederbörande
länsstyrelse annorlunda förordnar,
endast till ledning för genomgångstrafiken
å lämpliga platser
uppsättas vägvisare.
Vid för automobiltrafik tillåten allmän
väg skall, där särskild varsamhet
är av nöden, såsom vid skarp
kurva, brant backe eller där utsikten
är skymd ävensom vid färjläge eller
rörlig bro, och vid korsningar med
järnväg, spårväg eller huvudväg, anbringas
varningsmärke. Sådant varningsmärke
skall ock, där så erfordras,
anbringas vid gata eller annan
allmän plats i stad.
Det ankommer på länsstyrelse eller,
såvitt angår stads planlagda område,
polismyndighet att bestämma, var anslag,
tavlor, vägvisare och varningsmärken
av här avsedda slag skola
anbringas.
Länsstyrelse äger ock bestämma,
att vid för automobiltrafik tillåten
allmän väg skall, där sådan väg korsas
av enskild väg, anbringas vägvisare
med utmärkande av den senare
vägens egenskap av enskild väg.
Närmare föreskrifter beträffande
vägmärken, som i detta moment omförmälas,
meddelas av Konungen.
Konungen äger ock meddela bestämmelser
örn beskaffenheten av
ljussignaler, som användas till reglering
av trafiken i väg- och gatukorsningar.
Vid för automobiltrafik tillåten allmän
väg eller gata, som utgör infartsväg
till stad eller annat tättbebyggt
samhälle, skall å härför lämpad plats
uppsättas ortnamnstavla, varå tydligt
angives samhällets namn. Ortnamnstavla
må även uppsättas vid annan
ort än nyss sagts, där så befinnes
lämpligt till upplysning för vägfarande.
Där allmänna vägar stöta samman
utom stads eller annat samhälles tättbebyggda
område, skola vägvisare anbringas.
Inom område, som nyss
nämnts, skola, där ej vederbörande
länsstyrelse annorlunda förordnar,
å lämpliga platser uppsättas vägvisare
till ledning för genomgångstrafiken.
Vid för automobiltrafik tillåten allmän
väg skall, där särskild varsamhet
är av nöden, såsom vid skarp
kurva, brant backe eller där utsikten
är skymd ävensom vid färjläge eller
rörlig bro, och vid korsningar med
järnväg, spårväg eller huvudväg, anbringas
varningsmärke. Sådant varningsmärke
skall ock, där polismyndighet
finner så erfordras, anbringas
vid gata eller annan allmän plats i
stad.
Länsstyrelse äger ock bestämma,
att vid för automobiltrafik tillåten
allmän väg skall, där sådan väg korsas
av enskild väg, anbringas vägvisare
med utmärkande av den senare
vägens egenskap av enskild väg.
Närmare föreskrifter beträffande
vägmärken, som i detta moment omförmälas,
meddelas av Konungen.
104
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Utskottet vill erinra, att i 1 § av de sakkunnigas förslag upptagits följande
definition å »tättbebyggt område»:
Vid tillämpningen av bestämmelserna i denna stadga avses med tättbebyggt
område sådan del av stad, köping, samhälle eller annat bebyggt område,
som är begränsad av vid infartsvägarna uppsatta märken av det utseende,
som Konungen bestämmer.
Någon motsvarande bestämning återfinnes ej i propositionens förslag.
De sakkunniga yttra vid 13 § 1 mom. av sitt förslag, bland annat:
Såsom under 1 § av de sakkunnigas förslag blivit angivet, förstås i detta
förslag med tättbebyggt område sådan del av stad. köping, samhälle eller
annat bebyggt område, som är begränsad av vid infartsvägarna uppsatta
märken av det utseende, som Konungen bestämmer. Till frågan om beskaffenheten
av dessa från ortnamnstavlorna artskilda märken återkomma de
sakkunniga i det följande vid behandlingen av vissa ändringar i kungörelsen
angående vägmärken. Ehuru enligt de sakkunnigas förslag de nuvarande
ortnamnstavlorna förlora sin betydelse för tillämpningen av de regler,
som äro knutna vid samhällens tättbebyggda delar, böra dessa tavlor bibehållas
med uppgift att liksom hittills underlätta vägfarande^ orientering. Sådana
tavlor böra fortfarande vara obligatoriska vid infartsväg till stad eller
annat tättbebyggt samhälle. Härutöver medgives i de sakkunnigas förslag,
att ortnamnstavla även må uppsättas vid annan ort än nyss sagts, där så
befinnes lämpligt till upplysning för vägfarande. Som exempel å dylik ort
må lämnas kyrkplats. Enligt vad som framhållits i en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
offentliggjord promemoria av den 9 maj 1933 är det visserligen
redan nu tillåtet att uppsätta ortnamnstavlor även annorstädes än
vid samhällen, men har sådan tavla ansetts böra till skillnad från andra ortnamnstavlor
anbringas parallellt med vägen. Sistnämnda åtskillnad torde
icke längre bliva behövlig.
De sakkunniga anse det vara lämpligt, att i 13 § av förslaget till vägtrafikstadga
upptages en bestämmelse av enahanda innehåll som den i 1891 års
lag givna. För städer liksom för andra tättbebyggda samhällen finnes redan
i 20 § av nuvarande motorfordonsförordning (13 § i de sakkunnigas förslag
till vägtrafikstadga) föreskrift meddelad om att å lämpliga platser skola
uppsättas vägvisare till ledning för genomgångstrafiken.
I fråga örn utmärkandet av platser, där särskild varsamhet är av nöden,
innefattar förslaget i sak ingen annan ändring än att sådant utmärkande
även skall ske beträffande huvudväg, som omtalas i 4 § 4 mom. i förslaget.
Varningsmärke av nu åsyftat slag bör härvid anbringas å biväg, som korsar
huvudväg, men däremot icke å huvudväg vid korsning med biväg. Vid
korsning mellan två huvudvägar bör åter varningsmärke uppsättas på båda
huvudvägarna.
Med hänsyn till de långt ifrån enhetliga principer, som av vägdistrikten
för närvarande tillämpas beträffande placeringen av anordningar av förevarande
slag, föreslå de sakkunniga, att det hänskjutes till länsstyrelserna
eller, såvitt angår stads planlagda område, polismyndighet att bestämma,
var dylika anslag, tavlor, vägvisare och varningsmärken skola anbringas.
Slutligen föreslås, att länsstyrelse även skall äga bestämma, att å för automobiltrafik
tillåten allmän väg skall, där sådan väg korsas av enskild väg,
anbringas vägvisare med utmärkande av den senare vägens egenskap av enskild
väg. Ett dylikt tillkännagivande synes kunna vara motiverat med hänsyn
till att å enskilda vägar icke behöva anbringas varningsmärken och till
att således särskild uppmärksamhet erfordras vid trafik å sådana vägar.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55■ 105
Föredragande departementschefen har intet uttalande om de föreslagna
ändringarna.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att förevarande moment
avfattas i enlighet med de sakkunnigas förslag. I motionen anföres:
De för närvarande kaotiska förhållandena beträffande placeringen av de
s. k. ortnamnstavlorna torde vara alltför välbekanta för att närmare behöva
beröras. De sakkunnigas förslag om enhetliga bestämmelser på detta område
måste därför anses synnerligen välbetänkt.
Likaledes är de sakkunnigas förslag örn tavlor utmärkande inskränkt körhastighet
i hög grad motiverat.
Kungl. Maj:ts förslag skiljer sig från de sakkunnigas väsentligen därutin- Utskottet.
nan, att i propositionen icke upptagits de sakkunnigas bestämmelser om särskilda
tavlor för utmärkande av den gräns, där den nedsatta körhastigheten
inom tättbebyggt samhälle skall börja tillämpas, samt om skyldighet för länsstyrelse
eller polismyndighet att angiva placeringen för de i paragrafen omförmälda
märkena m. m. Enligt utskottets mening synas dessa avvikande
bestämmelser icke vara av behovet påkallade. Då enligt 1931 års kungörelse
angående vägmärken ortnamnstavla helst skall uppsättas vid den plats å infartsväg
till samhälle, varest den beträffande samhälles tättbebyggda delar
stadgade körhastigheten för motorfordon skall börja tillämpas, torde de av
de sakkunniga föreslagna särskilda gränsmärkena utan olägenheter kunna
undvaras. Utskottet har icke funnit skäl till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag
i förevarande moment.
17 §.
Under denna paragraf har upptagits en bestämmelse örn skyldighet för
cykelåkande att, där cykelbana finnes, använda denna.
I motionen II: 696 av herr Aronson m. fl. anföres:
I vägtrafikstadgans 17 § föreskrives, att cyklande skall, där cykelbana finnes,
använda denna. Ett strängt tillämpande av denna föreskrift skulle
kunna medföra, att cyklande vore helt avstängd från vägen, därest cykelbanan
på grund av snöfall eller dylikt vore ofarbar med cykel. Bestämmelsen
torde alltså böra modifieras med tillägget: »för så vitt denna befinner
sig i farbart skick».
Enligt utskottets mening torde med en förnuftig lagtillämpning det före- Utskottet.
slagna tillägget vara onödigt. Utskottet har ansett, att förevarande paragraf
bör lämnas utan erinran.
18 § 1 mom. första stycket.
I detta moment behandlas frågan örn skyldighet att å hästfordon föra belysning.
Detta stycke motsvaras i gällande vägtrafikstadga av 5 § 2 och 3 st.,
vilka äro av följande lydelse:
106
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Därest sådant finnes av behovet uppenbarligen påkallat, må länsstyrelse
beträffande viss väg med livlig trafik förordna, att å med dragare förspänt
fordon, som under mörker framföres å vägen, eller å dess dragare skall föras
antingen tänd lykta så anbragt, att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån
som bakifrån, eller ock reflexanordningar, som vid belysning återkasta
sken såväl framåt som bakåt. Lykta och reflexanordningar skola visa vitt
ljus framåt och rött ljus bakåt. Sådant förordnande, som ej må avse med
dragare förspänt ofjädrat arbetsåkdon, må innehålla de undantag, länsstyrelsen
finner erforderliga, och skall kungöras samt, i den ordning länsstyrelsen
bestämmer, tillkännagivas medelst anslag å eller invid vägen.
Reflexanordning skall vara av typ, som godkänts av Konungen eller den
myndighet, Konungen därtill förordnar.
Vid tillkomsten av såväl 1923 års motorfordonsförordning som den nu gällande
förordningen var det föremål för omprövning, om icke alla fordon,
förspända med dragare, borde vara försedda med belysningsanordningar.
Sålunda föreslogo 1920 års sakkunniga i sitt betänkande, att med dragare
förspänt fordon under mörker städse skulle vara försett med tänd lykta med
vitt sken så anbragt, att ljuset vore synligt på avstånd såväl framifrån som
bakifrån.
I 1923 års vägtrafikstadga avfattades förevarande bestämmelser sålunda,
att länsstyrelse skulle kunna, där sådant funnes av behovet uppenbarligen
påkallat, beträffande viss väg med livlig trafik förordna, att å med dragare
förspänt fordon, som under mörker framfördes å vägen, skulle föras tänd
lykta med vitt sken så anbragt, att ljuset vore synligt på avstånd såväl framifrån
som bakifrån.
1927 års motorfordonssakkunniga ansågo sig böra föreslå, att förevarande
stadgande borde givas följande lydelse: »Framföres å väg under mörker med
dragare förspänt fordon, skall å fordonet eller dragaren föras antingen tänd
lykta så anbragt, att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån som bakifrån,
eller ock reflexanordningar, som återkasta sken såväl framåt som bakåt.
Lykta och reflexanordningar skola visa vitt ljus framåt och rött ljus
bakåt.»
I propositionen nr 121 till 1930 års riksdag anslöt sig chefen för kommunikationsdepartementet
till motorfordonssakkunnigas förslag.
Emellertid yrkades i väckta motioner, att det icke måtte införas föreskrift
örn obligatoriskt förande av lykta eller annan belysningsanordning å hästfordon.
Till stöd för dessa yrkanden anfördes bland annat följande. Särskilt
beträffande vanliga arbetsåkdon, såväl vinter- som sommarfordon av en
mångfald olika typer, syntes den ifrågasatta föreskriften komma att medföra
stora olägenheter, om den ens vore möjlig att tillämpa. Det komme sannolikt
vid många slags transporter, exempelvis av foder eller skogsprodukter, att
visa sig ogörligt att anbringa lyktor eller reflexglas på föreslaget sätt. Sär
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
107
skilt å ofjädrade sommararbetsåkdon syntes dessutom glasen utsättas för
stor risk att skakas sönder, liksom de vid av- och pålastning samt vid skogskörning
lätt kunde förstöras. Härigenom kunde kostnaderna bliva rätt betydande.
För övrigt syntes den föreslagna anordningen icke vara av behovet,
om motorförarna iakttoge nödig varsamhet.
Andra lagutskottet förklarade sig icke kunna undgå att taga hänsyn till de
skäl, som i motionerna anförts mot det i propositionen innefattade förslaget.
Enligt utskottets mening syntes strängare bestämmelser än de redan gällande
icke böra ifrågakomma. I en vid utskottets utlåtande fogad reservation av
herrar Frändén och Gardell yrkades, att av länsstyrelse meddelat förordnande
örn belysningsanordningar å icke motordrivna fordon icke skulle få avse
med dragare förspänt ofjädrat arbetsåkdon.
1930 års riksdag biträdde utskottets uttalande med den jämkning som innefattades
i nyssnämnda reservation.
Frågan örn skyldighet att föra belysningsanordning å fordon, förspända
med dragare, har sedermera varit föremål för behandling vid 1932 och 1933
års riksdagar.
I en motion vid 1932 års riksdag av herr Nylander påyrkades sådan ändring
i 5 § vägtrafikstadgan, att skyldighet komme att föreligga för alla med
dragare förspända fordon, som framfördes å väg under mörker, att föra ljus
eller reflektor, vilka kastade vitt sken framåt och rött sken bakåt.
I utlåtande över motionen hänvisade vederbörande tillfälliga utskott till
att den i motionen yrkade lydelsen av ifrågavarande författningsrum innebure
en avsevärd skärpning av de bestämmelser, som förordats av 1930 års
riksdag, och närmast voro av samma innebörd som Kungl. Maj:ts proposition
vid 1930 års riksdag. Då sådan skärpning bestämt avvisats av riksdagen
år 1930 och några nya skäl, som skulle kunna föranleda till frångående
av den ståndpunkt, riksdagen då intagit, ej förebragts, funne utskottet ej skäl
tillstyrka bifall till motionen. I enlighet härmed blev motionen i riksdagen
avslagen.
Samme motionär upprepade sitt yrkande i en motion vid 1933 års riksdag.
Vederbörande tillfälliga utskott vid 1933 års riksdag uttalade i sitt över
motionen avgivna utlåtande, att då i densamma inga nya skäl förebragts utöver
dem, som varit kända, när likalydande motion år 1932 avslagits, och då
kostnadsskälen icke vore för utskottets ståndpunktstagande avgörande, utskottet
icke ansåge anledning föreligga att frångå sin år 1932 uttalade mening
och för den skulle hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon
åtgärd. Utskottets hemställan bifölls.
Vägtrafiksakkunniga yttrade:
De kunna icke underlåta att ånyo upptaga frågan, huruvida skyldigheten
att under mörker föra belysningsanordningar å fordon förspända med dra
-
108
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
gare fortfarande bör vara beroende av länsstyrelsernas avgörande eller i författningen
fastslås såsom en allmängiltig regel. Det kunde synas, som om
detta spörsmål redan varit föremål för tillräcklig uppmärksamhet och att
frågan knappast vore av tillräcklig vikt att motivera ett återupptagande av
densamma till förnyade överväganden. Enligt de sakkunnigas mening är
emellertid förevarande spörsmål, i synnerhet med den omfattning trafiken å
våra vägar nu tagit, av stor betydelse med hänsyn till trafiksäkerheten, vilket
även bekräftas av de framställningar som nu gjorts i ärendet. Frågan synes
äga betydelse såväl ur deras synpunkt, vilka framföra förspända fordon, som
med hänsyn till motortrafikens intresse av att alla fordon, som trafikera de
allmänna vägarna, utmärkas med belysningsanordningar. För motortrafiken
kan det icke vara tillfredsställande, att med dragare förspända fordon å den
ena vägen skola vara försedda med dylika anordningar, medan motsvarande
skyldighet ej är föreskriven med avseende å annan väg. Om såsom författningsenlig
belysningsanordning godtages icke blott tänd lykta utan även reflexanordning,
synas näppeligen gägra mera vägande invändningar kunna
resas mot tanken på införandet av allmängiltiga bestämmelser i förevarande
hänseende. Reflexanordningar torde oavsett fordonets beskaffenhet eller den
last, som föres å detsamma, i regel utan större svårighet kunna anbringas
å fordonet, dragaren eller lasten. Även om ett fordons reflexanordningar en
eller annan gång bliva skadade och måste utbytas mot nya, torde anskaffandet
av sådana anordningar icke kunna sägas utgöra någon nämnvärd ekonomisk
uppoffring för fordonsägaren.
På grund av vad nu anförts, hava de sakkunniga ansett sig böra i sitt förslag
upptaga en allmän bestämmelse av innehåll att, örn med dragare förspänt
fordon framföres under mörker, å fordonet eller dragaren skall föras
antingen tänd lykta så anbragt, att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån
sorn bakifrån, eller ock reflexanordningar, som återkasta sken såväl
framåt som bakåt. Beträffande bestämmelsens tillämplighetsområde hava de
sakkunniga dock funnit det åtminstone för närvarande kunna anses tillräckligt,
att densamma allenast kommer att gälla allmänna vägar, däremot ei
enskilda.
I anslutning till motsvarande bestämmelser i fråga örn automobil föreslås,
att lykta och reflexanordningar skola visa vitt, blåvitt eller gult ljus framåt
och rött ljus bakåt.
Föredragande departementschefen anför, att han, i stället för nu gällande
bestämmelse, att länsstyrelse under viss förutsättning äger med angivet undantag
beträffande vissa vägar förordna, att å med dragare förspänt fordon,
som under mörker framföres å vägen, eller å dess dragare skall föras lykta
eller reflexanordningar, i anslutning till de sakkunnigas förslag infört en ge
nerell föreskrift av motsvarande innehåll.
I dels likalydande motionerna I: 360 av herr John Gustavson m. fl. och
II: 693 av herr Andersson i Ovanmyra m. fl., dels ock i likalydande motionerna
I: 319 av herr Elof Andersson m. fl. och II: 655 av herr Norell m. fl. föreslås,
att bestämmelserna angående skyldighet att föra lykta eller reflexanordning
å hästfordon givas samma innehåll som i nu gällande stadga.
I motionen I: 21 vid förra årets riksdag anförde herr Lindhagen:
Motorismens även i riksdagen framställda krav, att hästfordon skola förses
med lyktor vid mörkets inbrott, synes mig ej förtjäna avseende. I varje
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
109
fall bör en sådan ytterligare militarisering av vägarna för bilismens bekvämlighet
bekostas av bilskattemedlen med hästfordonens befriande från de
ifrågasatta utgifterna.
Enligt utskottets uppfattning synas strängare bestämmelser än de nu gäl- Utskottet
lande icke böra ifrågakomma. Utskottet vill därför förorda, att det huvudsakliga
innehållet av gällande bestämmelser angående skyldighet att föra
lykta eller reflexanordning upptages i en kommande ny vägtrafikstadga. I
viss överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag torde emellertid böra stadgas,
att lyktor och reflexanordningar skola visa vitt, blåvitt eller gult ljus
framåt och rött ljus bakåt.
19 §.
Vägtrafiksakkunniga hade i 19 § 3 mom. av sitt förslag upptagit följande
stadgande:
Därest å automobil framföres gods, som med mer än en och en halv meter
skjuter utanför automobilens bakre belysningsanordningar, skall godsets avslutning
vara tydligt utmärkt med fritt hängande tygduk eller dylikt.
De sakkunniga anföra:
En sådan bestämmelse synes påkallad ur trafiksäkerhetssynpunkt. Framförandet
av last, som mera betydligt skjuter utanför automobils flak, utan
att detta på något sätt angives, kan nämligen innebära allvarliga risker för
bakom kommande fordon. Det må erinras örn att den danska vägtrafikstadgan
innehåller ett stadgande, att, om lasten å fordon skjuter mer än en
armslängd utanför fordonet och icke är tydligt skönjbar för bakifrån kommande,
lastens avslutning skall vara tydligt utmärkt med en halmviska eller
en vit duk.
Någon motsvarande bestämmelse har inte upptagits i propositionens förslag.
I motionen 11:723 av herr Jeppsson m. fl. anföres:
Ur trafiksäkerhetssynpunkt innebära motorfordon med utskjutande last
alltid en stor fara. De sakkunniga hava därför även föreslagit vissa säkerhetsåtgärder.
Då emellertid dessa bestämmelser icke upptagits i propositionen, föreslås
införande av ett generellt åläggande för förare av motorfordon med last,
där enstaka föremål äro utskjutande, att utmärka desamma medelst fritt
hängande tygduk eller dylikt.
Ur trafiksäkerhetssynpunkt torde den föreslagna bestämmelsen vara av utskottet.
tämligen tvivelaktigt värde, då den ifrågasatta tygduken varken i dagsljus
eller mörker torde vara i högre grad lättare att skönja än lasten. Utskottet
vill därför avstyrka den föreslagna bestämmelsen.
3 mom.
I förevarande moment stadgas, att, där så erfordras, bär å automobils
hjul till skydd mot slirning anbringas lämpliga anordningar, så beskaffade
att de ej kunna skada vägen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ilo
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Utskottet.
Utskottet.
Bestämmelsen motsvaras i gällande motorfordonsförordning av 2 §
5 morn., som har följande lydelse: »Där så erfordras, må till skydd mot slipning
å hjulen anbringas lämpliga anordningar, som ej kunna skada vägen.»
I motionen II: 723 au herr Jeppsson m. fl. föreslås, att ordet »bör» utbytes
mot ordet »må». Såsom skäl härför anföres, att domstolarna vid bedömande
av skuldregeln vid en inträffad olycka ofta synas fästa avseende vid om
snökedjor använts, även om snökedjorna vid tillfället ifråga kanske kunnat
vara till mera skada än nytta, såsom förhållandet t. ex. är vid glansis.
Den i motionen lämnade motiveringen synes icke övertygande. Utskottet
har intet att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag.
20 § 7 mom.
I förevarande moment stadgas, att förare icke må röka tobak vid framförande
av automobil i tättbebyggt samhälle. Bestämmelsen har oförändrad
upptagits från 21 § 7 mom. gällande motorfordonsförordning.
Stadgandet har införts i trafiklagstiftningen på förslag av 1920 års automobilsakkunniga.
De sakkunniga framhöllo som skäl för förbudet, dels att
förarens uppmärksamhet kan slappas vid rökningen, dels att gnistor kunna
medföra skada och obehag för förare och passagerare, dels ock att brandfara
ej är utesluten.
Vägtrafiksakkunniga lia icke ansett tillräckliga skäl finnas att bibehålla
bestämmelsen.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att stadgandet utgår,
då förbudet att röka tobak numera torde vara föråldrat.
I likhet med motionärerna anser utskottet, att förevarande stadgande bör
utgå.
22 §.
Föreskrifterna i denna paragraf ha avfattats i överensstämmelse med motsvarande
bestämmelser i 11 § gällande vägtrafikstadga. Enligt 25 § propositionens
förslag skall vad i 22 § är stadgat om automobil gälla även i fråga
om motorcykel.
Vägtrafiksakkunniga ha sökt förenkla ifrågavarande föreskrifter och givit
22 § i sitt förslag följande lydelse:
Möter eller upphinner automobil ridande eller körande eller person, som
leder eller driver djur, skall föraren iakttaga den varsamhet, som kan anses
erforderlig till förekommande av olycksfall, samt vara behjälplig med de
åtgärder, vilka kunna underlätta förbikörning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
lil
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. framhålles, att de detaljerade
bestämmelserna i förevarande stadgande måste betraktas som föråldrade,
medan däremot de sakkunnigas förslag giver uttryck för en mera tidsenlig
uppfattning, varför detsamma föreslås till antagande.
Enligt utskottets uppfattning äro de mera detaljerade föreskrifterna i Utskottet.
Kungl. Maj:ts förslag att föredraga framför de mera allmänna ordalagen i
de sakkunnigas förslag. Utskottet har ej funnit skäl till erinran mot Kungl.
Maj:ts förslag.
23 § 1 mom.
I detta moment ha upptagits bestämmelser om automobils högsta hjultryck.
Enligt 32 § 1 mom. i Kungl. Maj :ts förslag skall vad i 23 § är stadgat
beträffande annan automobil än omnibus äga motsvarande tillämpning å
fordon, som tillkopplats automobil.
Enligt 2 § 1 mom. i Kungl. Maj:ts förslag till motorfordonsförordning motsvarar
automobils största hjultryck den tyngd, som, när automobilens vikt
uppgår till dess totalvikt, uppbäres av det mest belastade hjulet. Automobils
total vikt utgör dess tjänstevikt med tillägg av, i fråga om personautomobil,
den beräknade vikten av det största antal passagerare, för vilket automobilen
är avsedd, och beträffande omnibus eller lastautomobil, den beräknade vikten
av det största antal personer utom föraren och den största last, varför
automobilen är inrättad (maximilast). I huvudsak motsvarande bestämmelser
återfinnas i 2 § 1 mom. gällande motorfordonsförordning.
Enligt 16 § 3 och 4 mom. i gällande motorfordonsförordning får automobil
med ett största hjultryck överstigande 2,000 kg ej framföras å allmän
väg utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen,
eller av vederbörande polismyndighet i stad. Vid meddelande av sådant
tillstånd skola fastställas de villkor med avseende å automobilens beskaffenhet
och lastens tyngd eller eljest, som kunna anses nödiga till trafiksäkerhetens
främjande eller vägens skyddande.
Beträffande släpvagn meddelas i 22 § 9 mom. motorfordonsförordningen
motsvarande bestämmelser.
Jämlikt 16 § 2 mom. motorfordonsförordningen kan länsstyrelse, utöver
den i 3 mom. stadgade begränsningen, för viss väg meddela föreskrifter örn
de trafikerande automobilernas tyngd, bredd eller hjultryck.
En historik beträffande dessa bestämmelser återfinnes å sid. 162 och 163
i vägtrafiksakkunnigas betänkande.
Vägtrafiksakkunniga hava beträffande hjultrycket i 23 § 1 mom. i sitt förslag
förordat den ändringen, att största tillåtna hjultrycket höjes till 2,500
kilogram, därest avståndet mellan två av fordonets hjulaxlar uppgår till minst
tre meter. De sakkunniga hava därjämte förordat, att — i motsats till vad
nu gäller — fordon, vars största hjultryck överstiger 2,000 respektive 2,500
112
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
kilogram, ändock må framföras utan tillstånd, om fordonet lastats under den
för fordonet fastställda maximilasten, så att fordonets förhandenvarande lijultryck
på grund därav icke överstiger 2,000 respektive 2,500 kilogram.
De sakkunnigas förslag är av följande lydelse:
Automobil med ett största hjultrvck överstigande 2,500 kilogram eller, där
avståndet mellan två av automobilens hjulaxlar är mindre än tre meter, med
ett största hjultryck överstigande 2,000 kilogram må ej lramföras å allmän
väg. gata eller annan allmän plats i stad utan särskilt tillstånd. Detta skall
sökas hos länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, eller, örn tillståndet
avser sådan inom stads planlagda område förefintlig gata eller annan allmän
plats, för vilken polismyndigheten i staden föreskrivit inskränkning med
avseende å tillåtet hjultryck, eller om trafiken skall försiggå allenast inom
viss stads planlagda område, hos polismyndigheten i staden. Dock må automobil,
som nu sagts, framföras utan tillstånd, örn automobilen lastats under
den för automobilen fastställda maximilasten, så att automobilens förhandenvarande
hjultryck på grund härav icke överstiger 2,500 respektive 2,000
kilogram.
Har länsstyrelse eller polismyndighet jämligt 12 § 1 mom. föreskrivit inskränkning
i trafiken å väg eller del av väg med avseende å fordon med
visst största hjultryck, må dock automobil, vars största hjultryck överstiger
det sålunda bestämda, utan hinder härav framföras å vägen, örn automobilen
lastats under den för automobilen fastställda maximilasten, så att automobilens
förhandenvarande hjultryck på grund härav icke överstiger det av
länsstyrelsen eller polismyndigheten angivna.
I de avgivna yttrandena hava flera länsstyrelser ansett den föreslagna
höjningen under vissa förhållanden av största tillåtna hjultrycket från
2.000 till 2,500 kilogram icke motiverad. Länsstyrelsen i Uppsala län har
sålunda uttalat, att vägarna inom länet i allmänhet vore för svaga för att
tillåta ett hjultryck av 2,500 kilogram. Följden av en dylik bestämmelse
bleve, att tunga fordon undveke att närma sig vägkanterna, något som medförde,
att vägbanans effektiva bredd i hög grad minskades för övriga trafikanter.
Stora svårigheter uppstode också att vid trafik med tunga bilar
hålla vägarna i tillfredsställande skick. Andra länsstyrelser hava framhållit,
att en ökning av största tillåtna hjultrycket skulle tvinga myndigheterna
att i fråga om stora delar av vägnätet meddela särskilda inskränkningar.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, att de sakkunnigas förslag
skulle gynna uppkomsten av en i många fall tyngre trafikapparat än som
skäligen kunde behövas och som man på andra sätt sökte begränsa, nämligen
i fråga örn den yrkesmässiga trafiken. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har ansett en ökning av största hjultrycket böra tillåtas beträffande
södra och mellersta Sverige, enär vägarna därstädes, frånsett en del å desamma
belägna mindre bärkraftiga broar, numera i allmänhet vunnit erforderlig
styrka och bärighet. I fråga om vägarna i de fyra nordligaste länen
vore däremot styrelsen synnerligen tveksam, huruvida de sakkunnigas
förslag kunde anses lämpligt. Med hänsyn till dessa vägars byggnadssätt
torde ett generellt medgivande att befara samtliga vägar med fordon upp
till 2,500 kilograms hjultryck medföra, att för flertalet vägar inskränkningar
i fråga örn hjultryck måste föreskrivas.
Jämväl de sakkunnigas förslag, att rätten att befara väg skall vara beroende,
icke av fordonets största hjultryck, utan av det för varje särskilt fall
faktiska hjultrycket, bär mött invändningar från flera håll. Därvid har framhållits,
att en dylik bestämmelse vöre synnerligen svår att övervaka och kom
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55-
113
me att giva anledning till ett stort antal överträdelser. För en effektiv övervakning
skulle, uttalar länsstyrelsen i Skaraborgs län, erfordras ett stort antal
portativa vågar.
Föredragande departementschefen anför:
Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, enligt vilken det faktiska
hjultrycket och icke det största skulle vara avgörande för rätten att
befara de allmänna vägarna, kan jag med hänsyn till de på flera håll befarade
olägenheterna därav icke tillstyrka.
Vid bestämmande av det största hjultryck, som ett fordon må äga, för att
detsamma utan särskilt tillstånd skall få framföras å allmän väg, måste
givetvis bliva avgörande den bärkraft, som landets vägar i stort sett kunna
anses besitta. Fastställes i förhållande till denna bärkraft största tillåtna
hjultrycket alltför lågt, medför detta, att myndigheterna få att behandla ett
stort antal framställningar om tillstånd att framföra fordon med större hjultryck
än det sålunda medgivna. Sättes gränsen för det tillåtna hjultrycket
för högt blir å andra sidan därav en följd, att vederbörande myndigheter
måste i fråga om ett stort antal vägar meddela särskilda inskränkningar i
rätten att trafikera desamma, varjämte det kan befaras, att vägnätet i sin
helhet utsättes för hårda och dyrbara påfrestningar.
För min del har jag, med hänsyn till vad i avgivna utlåtanden anförts rörande
vägnätets beskaffenhet i särskilt de norra men även vissa av de sydligare
länen, funnit att tidpunkten för en generell höjning av det tillåtna
hjultrycket knappast ännu är inne. Jag vill emellertid framhålla, att, i likhet
med vad nu är fallet, länsstyrelserna skola äga meddela dispens från den
allmänna regeln om högsta tillåtna hjultryck.
Utskottet vill erinra, att enligt 19 § 1 mom. a) i propositionens förslag
skola å automobil under färd föras å lämpliga, lätt tillgängliga platser anbragta
skyltar av metall, upptagande i tydlig skrift beträffande omnibus och
lastautomobil fordonets tjänstevikt, bredd och största hjultryck ävensom
automobilens maximilast, varjämte å dylik skylt även må angivas de lastmängder,
som svara mot andra hjultryck hos automobilen än nyssnämnda
största hjultryck. Enligt 19 § 4 mom. i propositionens förslag skall å lastautomobil
å utifrån väl synlig plats tydligt utmärkas automobilens maximilast
och största hjultryck.
1 motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. framhålles, att bestämmelserna
i nuvarande förordning oavlåtligen givit anledning till mindre rättvisa avgöranden.
Motionärerna anse, att de sakkunnigas förslag från praktisk synpunkt
är att föredraga, och föreslå, att 23 § 1 mom. erhåller den lydelse, de
sakkunniga föreslagit.
I motionerna I: 361 av herr Nulander m. fl. och II: 696 av herr Aronson
m. fl. framhålles, att de föreslagna hjultrycksbestämmelserna, enligt vilka det
teoretiskt högsta hjultrycket och icke det faktiska är avgörande för rätten att
befara allmän väg, för landets motorfordonsförare alltid framstått som orimliga.
De av vissa myndigheter mot vägtrafiksakkunnigas förslag på denna
punkt gjorde erinringarna finna motionärerna ej befogade. Motionärerna påpeka,
att den mot ett visst tillåtet hjultryck svarande maximilasten alltid
Bihang till riksdagens protokoll 19,10. 9 sami. 2 avd. Nr 55.
8
114
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55-
Utskottet.
är lika svår att konstatera, vare sig bilen är lastad till sin fulla bärförmåga
eller med reducerad last. Motionärerna föreslå, att riksdagen måtte uttala
sig för följande tillägg till 23 § 1 mom. i propositionens förslag, motsvarande
sista punkten i första stycket av den av de sakkunniga förordade bestämmelsen:
Dock
må automobil, som nu sagts, framföras utan tillstånd, örn automobilen
lastats under den för automobilen fastställda maximilasten, så att automobilens
förhandenvarande hjultryck på grund härav icke överstiger
2,000 kg.
I likhet med departementschefen anser utskottet tiden icke vara inne för
en allmän höjning av det tillåtna högsta hjultrycket. Vägarna inom stora
delar av landet befinna sig ännu icke i det skick, att ett hjultryck av 2,500
kilogram allmänt kan medgivas. Utskottet utgår emellertid från att vederbörande
myndigheter i stor utsträckning komma att begagna sin rätt att
meddela dispens från den allmänna regeln om högsta tillåtna hjultryck. Utskottet
kan således icke förorda den i motionen II: 723 föreslagna höjningen
av det högsta tillåtna hjultrycket.
Utskottet kan icke dela departementschefens uppfattning, att stora olägenheter
skulle vara att befara, om man läte det faktiska hjultrycket i stället
för det teoretiskt högsta vara bestämmande för rätten att framföra automobil
å allmän väg. Gällande bestämmelser försvåra i många fall på ett obilligt
sätt näringsidkares möjlighet att utnyttja en lastbil, vars högsta hjultryck
efter den i 2 § 1 mom. i Kungl. Maj:ts förslag till motorfordonsförordning
angivna beräkningsgrunden överstiger 2,000 kilogram och som därför icke
utan särskilt tillstånd får framföras å väg. Vad nu sagts äger motsvarande
tillämpning i det fall, att myndighet beträffande viss väg föreskrivit ett annat
högsta hjultryck än det i allmänhet tillåtna. Det synes icke motiverat,
att ett mindre fordon med full last skall få framföras å viss väg men däremot
icke ett större fordon, vars teoretiskt största hjultryck visserligen överstiger
det för vägen tillåtna men som i verkligheten har samma eller kanske mindre
hjultryck än förstnämnda fordon.
Utskottet får således i anledning av motionerna förorda, att i förevarande
moment införes en bestämmelse om rätt att framföra automobil, vars högsta
hjultryck efter den i nyssnämnda moment angivna beräkningsgrunden överstiger
2,000 kilogram eller eljest medgivet största hjultryck, därest automobilen
lastats så att dess förhandenvarande hjultryck icke överstiger det högsta
tillåtna. Utskottet förbiser därvid icke, att övervakningen av bestämmelsens
iakttagande kan bliva förenad med vissa svårigheter.
23 § 2 mom.
I detta moment stadgas om automobil största tillåtna bredd.
Enligt 16 § 3 mom. i gällande motorfordonsförordning må automobil med
större bredd, lasten inberäknad, än 210 centimeter ej framföras å allmän
väg utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
115
Vägtrafiksakkunniga lia föreslagit en höjning av fordonsbredden till 220
centimeter. Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen i 23 § 2 mom.
har följande avfattning:
Automobil med större bredd än 220 centimeter må ej framföras å allmän
väg, gata eller a^man allmän plats i stad utan särskilt tillstånd. Detta
skall sökas hos länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, eller om tillståndet
avser sådan inom stads planlagda område förefintlig gata eller annan
allmän plats, för vilken polismyndigheten i staden föreskrivit inskränkning
med avseende å tillåten bredd å fordon, eller om trafiken skall försiggå allenast
inom viss stads planlagda område, hos polismyndigheten i staden. Där
sådant tillstånd lämnas för omnibus, skall högsta tillåtna bredden bestämmas
till 230 eller 240 centimeter, beroende av vägens beskaffenhet.
Automobils bredd mätes över de längst utskjutande delarna av fordon
och last, varvid dock bortses från backspegel, utfälld körriktningsvisare och
snökedjor.
Förslaget örn en höjning av största tillåtna bredden å fordonen, har i övervägande
antalet yttranden lämnats utan erinran. I en del yttranden har
emellertid gjorts gällande, att en höjning vore olämplig eller opåkallad. Sålunda
har länsstyrelsen i Malmöhus län uttalat, att fordonsbredden borde avpassas
efter vägarna och icke vägarna efter fordonsbredden. I länet utgjorde antalet
vägar, vilkas bredd på hela sträckningen eller delar av densamma understege
5 meter och varå mötesplatser ej anordnats, sannolikt omkring hälften
av länets samtliga allmänna vägar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har ansett den föreslagna fordonsbredden böra gälla för omnibusar inom
hela landet men för lastbilar endast såvitt avser vägarna i södra och mellersta
Sverige.
Föredragande departementschefen anför:
Vad angår de sakkunnigas förslag, att största tillåtna bredden för fordon
skall höjas från 210 till 220 centimeter, kan häremot anföras, att en mycket
stor del av landets vägnät innefattar vägar med så ringa bredd, att ett
framförande å desamma av fordon med en bredd av 220 centimeter synes
kunna medföra allvarliga olägenheter, icke minst från trafiksäkerhetssynpunkt.
Såvitt avser lastautomobiler torde något berättigat behov av en dylik
ökning knappast kunna anses föreligga. I fråga om omnibusar torde däremot
skäl få anses tala för de sakkunnigas förslag. Omnibusar framföras
i allmänhet i regelbunden trafik å vissa vägar, och det torde därför i fråga
örn dessa fordon redan vid beviljande av tillstånd till dylik trafik beaktas,
att fordonsbredden icke är för stor i förhållande till vägbredden. Jag har
med hänsyn till nu anförda synpunkter ansett mig böra förorda, att nuvarande
bestämmelser örn största tillåtna fordonsbredd bibehållas för alla
fordon utom för omnibusar, vilka utan särskilt tillstånd böra få användas
i trafik på allmän väg även örn de äga en bredd av högst 220 centimeter.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. förordas de sakkunnigas förslag,
varvid emellertid framhållcs, att formuleringen bör förtydligas så att därav
klarare framgår de angivna måttens karaktär av maximigränser.
Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning och har intet Utskottet.
att erinra mot förevarande stadgande.
Gällande
bestämmel
ser.
116
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
24 § 1 mom.
18 § 1 mom. i gällande motorfordonsförordning lämnar en allmän föreskrift
rörande körhastigheten vid färd med automobil. Enligt denna
bestämmelse skall vid framförande av automobil hastigheten städse avpassas
efter vad som vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten
kräver och nödig försiktighet bjuder. Vidare föreskriver stadgandet, att
automobil ingenstädes må framföras med större hastighet än att automobilen
under alla omständigheter kan stannas, innan en tredjedel av den
framför varande överskådliga och fria delen av körbanan tillryggalagts.
Bestämmelser av i huvudsak motsvarande innebörd lämnas i 8 § 1 mom.
gällande vägtrafikstadgan, som ger särskilda föreskrifter för fall, då särskild
försiktighet anses påkallad såsom vid färd i kurva, vägkorsning eller annorstädes,
där utsikten är skymd, eller vid färd å hal körbana. Även den allmänna
föreskriften i 2 § vägtrafikstadgan om att varje vägfarande skall
iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olycksfall
betingas av omständigheterna, äger tillämplighet på färdhastigheten, och
denna bestämmelse träffar alla fall, då vägfarande på grund av för hög väghastighet
åsidosätter normal aktsamhet.
Beträffande personautomobiler finnas för landsbygden härutöver inga
allmänna bestämmelser rörande färdhastigheten. Det har sålunda helt
överlämnats åt föraren att själv vid varje tillfälle fritt bedöma, vilken hastighet
som med hänsyn till trafiksäkerhetens krav kan anses såsom tillåten.
Den fria hastigheten för personbilar innebar en nyhet i 1930 års motorfordonsförordning,
vilken infördes på initiativ från riksdagens sida. Vid färd
inom tättbebyggt område får däremot jämlikt 18 § 2 mom. en viss bestämd
högsta hastighet icke överskridas. Den högsta tillåtna hastigheten utgör
35 kilometer i timmen. Beträffande viss väg eller gata kan likväl länsstyrelse
(resp. polismyndighet i stad), där trafikförhållandena det medgiva, förordna,
att hastigheten må höjas intill högst 45 kilometer i timmen.
Beträffande motorcykel och lättviktsmotorcykel gälla samma bestämmelser
om hastigheten som för personautomobil.
För personomnibusar och lastautomobiler gälla utöver de allmänna föreskrifterna
örn skyldighet att anpassa fordons hastighet efter trafiksäkerhetens
krav jämlikt 18 § 2 mom. motorfordonsförordningen även särskilda absoluta
maximigränser för hastigheten. Dessa bestämmelser om högsta tillåtna hastigheter
framgå av följande tabell:
Inom tättbebyggt
område
Annor
städes
-
Personomnibus .................................... 35 40
Lastautomobil med totalvikt ej överstigande 3,600 kg . . 35 40
Lastautomobil med totalvikt överstigande 3,600 men ej
6,000 kg ........................................'' 30 35
Lastautomobiler med totalvikt överstigande 6,000 kg ... . 25 30
I 14 § vägtrafikstadgan samt 16 § 2 mom. och 18 § 3 mom. motorfordonsförordningen
finnes bestämmelse örn rätt för vissa myndigheter att utfärda
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
117
förbud eller meddela inskränkande föreskrifter rörande trafiken. Sådana
föreskrifter kunna jämväl avse fordons hastighet.
De nuvarande bestämmelserna innebära i förhållande till närmast föregående
bestämmelser i 1923 års motorfordonsförordning en avsevärd höjning
av hastigheten för ovannämnda slag av fordon. Enligt denna förordning
utgjorde den högsta tillåtna hastigheten för vanlig personautomobil 45
km i timmen å landsbygden och 35 km i timmen inom tättbebyggt område
samt för omnibus och lastautomobil 10—25 km i timmen, allt efter fordonets
vikt och hjulringarnas beskaffenhet.
Vid införandet av nuvarande bestämmelser i 1930 års motorfordonsförordning
rådde i stort sett allmän enighet om att en höjning av de tillåtna
hastigheterna vore med hänsyn till teknikens framsteg väl motiverad. På
en väsentlig punkt rådde emellertid delade uppfattningar angående den
lämpligaste avvägningen.
1927 års motorfordonssakkunniga hade förklarat sig anse att tiden vore
inne för slopande av absoluta hastighetsbestämmelser för trafiken med vanliga
personbilar (och motorcyklar) å landsbygden. Till motivering härför
anförde de sakkunniga bland annat:
De omständigheter, vilka tidigare talat för i siffror fixerade hastighetsbestämmelser,
synas beträffande denna trafik numera icke böra lägga hinder
i vägen för den fria hastighetens införande. Personautomobilerna hava
under den senaste tiden nått en allt större fullkomlighet i de avseenden,
som äro av betydelse för trafiksäkerheten. Särskilt bromsningsanordningarna
fylla högt ställda anspråk. Jämväl våra vägar hava under de sistförflutna
åren undergått avsevärda förbättringar. Åtminstone de större trafiklederna
befinna sig i allmänhet numera i ett gott skick. Ur vägslitningssynpunkt
torde de med lågtrycksringar numera i allmänhet försedda personbilarnas
körhastighet spela en vida mindre roll än man i allmänhet tilllägger
densamma. Särskilt gäller detta de i allt större utsträckning förekommande
vägar, varest s. k. permanent beläggning kommit till användning.
Å dylika vägar torde personautomobilerna knappast utöva någon skadlig
inverkan.
Att körskicklighcten hos förarna väsentligt ökats under de senaste åren
lärer ej kunna förnekas. Även en större ansvarskänsla och hänsynsfullhet
har på detta håll kommit till synes, låt vara att ännu mycket återstår innan
i detta avseende allt kan anses väl beställt. Det torde dock kunna antagas,
att bland annat de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna i syfte att
erhålla omdömesgilla och hänsynsfulla förare skola komma att bidraga till
en bättre sakernas ordning.
I maximisiffror angivna hastighetsbestämmelser verka i viss mån förslappande
å känslan hos föraren av det honom åvilande ansvaret för att
i varje särskilt fall ej köra hastigare och annorlunda än situationen kräver.
Erfarenheten har ådagalagt, att de fastställda siffrorna av den stora allmänheten
ej sällan uppfattas såsom åsyftande de hastigheter, som under alla
förhållanden äro tillåtna. Huru ofta anföres icke till försvar Vid inträffad
olycka, att föraren »ej kört fortare än 45 km.». Antagligen skulle även en
högsta tillåten hastighet av I. ex. 55 å 00 km. komma att betraktas såsom
den normala. För trafiken skulle detta komma att innebära oerhörda faror.
118
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Om däremot, såsom de sakkunniga föreslå, regeln blir, att hastigheten städse
skall anpassas efter som vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten
kräver och nödig försiktighet bjuder, har man anledning att förmoda,
att detta skall bidraga till att skärpa förarens uppmärksamhet och öka hans
ansvarskänsla.
En dylik regel kombinerad med den i gällande lagstiftning innehållna
föreskriften om att automobil »ingenstädes må framföras med större hastighet,
än att automobilen under alla omständigheter kan stannas innan kortare
sträcka tillryggalagts än en tredjedel av den framförvarande överskådliga
och fria delen av körbanan» är enligt de sakkunnigas mening tillfyllest
för att förekomma att automobilerna framföras med en för trafiksäkerheten
äventyrlig hastighet.
Att vid bifall till de sakkunnigas förslag körhastigheten i gemen skulle
komma att ökas utöver vad för närvarande är fallet, torde knappast vara
att förvänta. Ett ej ringa antal förare — ej minst de kunniga, varsamma
och ansvarskännande — lärer redan nu vid fordonens framförande allenast
låta sig bestämmas av de principer, som kommit till uttryck i de sakkunnigas
förslag. För de vårdslösa och omdömeslösa bilisterna hava såsom ovan
påpekats maximibestämmelserna icke utgjort någon hämsko.
I proposition nr 121 till 1930 års riksdag nied förslag till motorfordonsförordning
och vägtrafikstadga föreslogs emellertid, att högsta tillåtna körhastigheten
för personautomibil borde fastställas till 65 km i timmen, utom vid
färd inom samhälles tättbebyggda delar, där den högsta tillåtna hastigheten
som regel icke fick överstiga 35 km i timmen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Borell, anförde i nämnda
proposition:
I motsats till de sakkunniga och jämväl flertalet av dem, som yttrat sig
över de sakkunnigas förslag till hastighetsbestämmelser, finner jag tiden
ännu icke vara inne för slopande av absoluta liastighetstal för trafiken med
vanliga personbilar och motorcyklar å landsbygden. För närvarande synes
mig det riktiga vara, att en ej alltför obetydlig höjning av den gällande maximihastigheten
företages. Erfarenheten får sedan utvisa om och när en övergång
till fri hastighet kan anses lämplig. Att så inom en kanske snar framtid
skall befinnas fallet, håller jag för troligt. I likhet med några av de hörda
myndigheterna anser jag, att gränsen för den högsta tillåtna hastigheten bör
dragas vid 65 kilometer i timmen. Något praktiskt behov av högre hastighet
lärer näppeligen föreligga.
Min nu angivna ståndpunkt betingas huvudsakligen av två faktorer, nämligen
dels de allmännast trafikerade vägarnas beskaffenhet och dels den allmänna
körkulturen.
Vad vägarna beträffar lärer det ej kunna bestridas, att trots under senaste
åren vidtagna förbättringar av olika slag mycket återstår, innan desamma
i någon större utsträckning kunna sägas vara lämpade för att upptaga en
mycket snabb trafik. Den fria hastigheten skulle å våra i regel ännu smala
och krokiga vägar innebära en avsevärd fara för trafiksäkerheten. Den fria
hastigheten skulle slutligen helt visst å många håll även medföra en icke önskvärd
stegring av kostnaden för vägarnas underhåll.
Att införande av fri hastighet förutsätter en hög grad av trafikkultur och
trafikvana ej blott hos automobilförarna utan jämväl hos övriga trafikanter,
torde ej vara föremål för något tvivel. Även om man måste medgiva, att förhållandena
härutinnan under de senaste åren undergått en avsevärd föränd
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.
119
ring till det bättre, lärer det dock alltjämt vara så, att åtskilliga av våra
förare icke ådagalägga nödig försiktighet och hänsynsfullhet. Jämväl övriga
trafikanter torde till ej ringa antal vara mindre väl skickade att möta de
faror, som med en mycket snabb automobiltrafik lätteligen komma att uppstå
för dem.
Ytterligare en omständighet, som för min nu intagna ståndpunkt väl ej
varit av avgörande betydelse men som dock icke kunnat av mig helt lämnas
å sido vid frågans bedömande, är, att övervakandet av trafiken kommer
att efter införandet av fri hastighet bliva förenat med ökade svårigheter. Ett
stadgande om viss maximihastighet innebär uppenbarligen större möjligheter
att rättsligen konstatera och därmed även att förhindra vårdslös och överdådig
körning än en föreskrift, som allenast ålägger föraren att anpassa hastigheten
efter trafiksäkerhetens krav och försiktighetens bud.
Motorfordonsakkunniga hade icke funnit sig böra föreslå någon höjning
av den för vanlig personautomobil inom tättbebyggt samhälle tillåtna högsta
hastigheten, 35 kilometer i timmen.
Föredragande departementschefen anförde härom i propositionen nr 121:
Jag är på denna punkt såtillvida ense med de sakkunniga som jag anser,
att som regel en högre maximihastighet icke är tillrådlig inom dylikt samhälle.
Ä vissa för automobiltrafik särskilt lämpade gator torde dock en högre
hastighet låta sig väl förenas med trafiksäkerhetens krav. Redan nu torde,
särskilt i de större städerna, automobilerna å sådana gator ofta framföras
med en hastighet, som ligger mellan 35 och 45 kilometer i timmen. Vid
sådana förhållanden vill jag föreslå, att den av de sakkunniga för nu ifrågavarande
fall föreslagna hastighetsbestämmelsen kompletteras med föreskrift
om rätt för vederbörande myndighet att, där trafikförhållandena det medgiva,
för viss trafikled meddela förordnande örn höjning av maximihastigheten
intill högst 45 kilometer i timmen.
Andra lagutskottet, som behandlade nyssnämnda proposition, yttrade i sitt
utlåtande, nr 34, över densamma i förevarande delar:
I likhet med departementschefen har utskottet funnit tiden icke vara inne
för slopande av absoluta hastighetstal för trafiken med vanliga personbilar
och motorcyklar å landsbygden. Våra vägar äro i stor utsträckning ännu
icke av beskaffenhet att tillåta en så snabb trafik som måhända skulle bliva
följden, därest hastighetsbegränsningen borttoges. Den fria hastigheten skulle.
såsom departementschefen framhållit, helt visst å många håll även medföra
en icke önskvärd stegring av kostnaden för vägarnas underhåll.
Den betydliga höjning av gällande maximihastighet, som föreslås i propositionen,
vill utskottet emellertid förorda. Då utskottet räknar med den
möjligheten, att det i framtiden kan befinnas lämpligt att övergå till fri
hastighet, har det synts utskottet ändamålsenligt att för erfarenhets vinnande
systemet med viss maximihastighet och systemet med fri hastighet
redan nu må komma att tillämpas jämsides med varandra. Utskottet föreslår
därför, att vid sidan av det i propositionen föreslagna stadgandet i
18 § 2 mom. första stycket örn en maximihastighet av 65 kilometer i timmen
införes bestämmelse örn rätt för länsstyrelse att förordna om fri körhastighet
å vissa härför lämpade vägar.
Reservation avgavs av herr Linder och ytterligare sju av utskottets ledamöter.
Reservanternas förslag till utskottets yttrande örn hastiglietsbestämmelserna
innehåller bland annat följande:
120
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Utskottet delar de sakkunnigas uppfattning därom, att hastigheten städse
skall anpassas efter vad vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten
kräver och nödig hänsyn bjuder. Detta är en regel, som tvivelsutan skall
bidraga till att skärpa förarens uppmärksamhet och öka hans ansvarskänsla.
Då denna regel förbindes med den redan i gällande lagstiftning intagna
föreskriften om att automobil ''ingenstädes må framföras med större hastighet,
än att automobilen under alla omständigheter kan stannas innan kortare
sträcka tillryggalagts än en tredjedel av den framförvarande överskådliga
och fria delen av körbanan’, har enligt utskottets mening tillfredsställande
bestämmelser givits till förekommnade av att automobiler framföras
med en för trafiksäkerheten äventyrlig hastighet.
Denna relativa garanti äventyras, enligt utskottets mening, genom införandet
i förevarande paragraf av en maximihastighet av 65 kilometer i timmen.
Många förare komma nämligen att anse sig ha uppfyllt all rättfärdighet, så
snart de hållit sig inom den av lagen medgivna hastigheten, trots att en
vida lägre fart vid många tillfällen ur säkerhetssynpunkt är av förhållandena
påkallad.
På grund av det anförda föreslår utskottet, att ur 18 § 2 mom. måtte uteslutas
första stycket, som lyder: ''Körhastigheten för automobiler må aldrig
överstiga 65 kilometer i timmen.’
I övrigt föranleder nu nämnda paragraf ingen erinran från utskottets
sida.
Riksdagen följde reservanterna och i överensstämmelse härmed uteslöts
den i propositionen föreslagna maximigränsen av 65 kilometer i timmen.
Vägtrafiksakkunniga hava i 24 § 1 mom. av sitt författningsförslag upptagit
följande bestämmelse:
Automobil må icke inom tättbebyggt område framföras med högre hastighet
än 50 kilometer i timmen. Omnibus eller lastautomobil med totalvikt
överstigande 2,400 kilogram må ej heller annorstädes framföras med högre
hastighet än nu sagts.
Beträffande motorcyklar och lättviktsmotorcyklar hava de sakkunniga förordat
samma bestämmelser örn hastighet inom tättbebyggt område som
skulle gälla för personbilar.
%
Vägtrafiksakkunniga yttra bland annat:
Vägtrafiksakkunniga hava, vad till en början angår personautomobilerna,
funnit erfarenheterna under de år, som nu förflutit sedan tillkomsten av
1930 års motorfordonsförordning, bestämt tala för att den genom nämnda
förordning medgivna fria hastigheten å landsbygden för dylika fordon måste
anses hava varit ett steg i rätt riktning. Någon begränsning härutinnan synes
alltså icke böra komma i fråga.
Den nu stadgade hastighetsbegränsningen för personautomobiler inom
stads och köpings tättbebyggda område ävensom inom annat tättbebyggt
samhälle, 35 kilometer i timmen, hava de sakkunniga för sin del funnit onödigt
restriktiv. Icke heller torde den automobilförande allmänheten hava
funnit densamma överensstämma med sin uppfattning örn den färdhastighet,
som utan risk kan tillämpas inom tättbebyggt område. Redan av de allmänna
bestämmelserna om färdhastighet, upptagna i 3 § av de sakkunnigas förslag
till vägtrafikstadga, följer en skyldighet för förare att vid varje tillfälle
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
121
anpassa färdhastigheten med hänsyn till vad trafiksäkerheten kräver och
nödig försiktighet bjuder. En nedsättning av hastigheten kan för övrigt ofta
faktiskt nödvändiggöras på grund av trafikens intensitet. Att däremot i sådana
fall, då trafikförhållandena äro ägnade att medgiva en högre hastighet,
likväl förbjuda denna, anse de sakkunniga icke motiverat. På grund av
det nu sagda hava de sakkunniga i sitt förslag såsom högsta tillåtna hastighet
för personautomobil inom tättbebyggt område angivit 50 kilometer i
timmen.
Det har stundom uppstått tvekan, huruvida en automobil är att betrakta
som personautomobil eller lastautomobil. De sakkunniga avse här närmast
sådana fall, då exempelvis i en personautomobil inrättats hyllor eller andra
anordningar för transport av varuprover eller dylikt. Såvitt de sakkunniga
kunna finna, föreligger i dylika fall ej anledning att tillämpa längre gående
begränsningar i fråga örn hastigheten än dem som gälla för vanliga personautomobiler.
De sakkunniga hava för sin del ansett det vara mest rationellt
att med personautomobiler i hastighetshänseende jämställa alla fordon, vilkas
totalvikt icke överstiger förslagsvis 2,400 kilogram. Härvid komma, förutom
nyss avsedda kombinerade fordon, även paketautomobiler och liknande
fordon att vara underkastade enahanda hastighetsbestämmelser som personautomobiler,
vilket även synes vara motiverat med hänsyn till att dessa
automobiler ofta torde vara byggda på personvagnschassier. Överhuvud taget
vinnes genom den nu förordade anordningen, att det icke blir nödvändigt
att vid hastighetsbestämmelsernas tillämpning skilja mellan olika kategorier
av lättare fordon.
En redogörelse för de yttranden, som avgivits över vägtrafiksakkunnigas
förslag i förevarande ämne, återfinnes å sid. 76 och 77 i propositionen.
Föredragande departementschefen anför bland annat:
I likhet med de sakkunniga anser jag med hänsyn till trafiksäkerheten
viss maximihastighet alltjämt böra vara stadgad för trafik med motorfordon
inom tättbebyggt område. Ehuru jag liksom de sakkunniga finner viss
höjning av maximihastigheten inom sådant område böra kunna tillåtas, anser
jag dock i likhet med flera av de hörda myndigheterna och Sveriges
droskbilägares riksförbund, att de sakkunniga gått något för långt, och vill
för min del förorda, att maximihastigheten inom tättbebyggda områden bestämmes
till 40 kilometer i timmen. Härutöver torde emellertid, i likhet med
vad nu gäller, böra stadgas rätt för vederbörande myndighet att, där trafikförhållandena
det medgiva, meddela förordnande örn viss höjning av maximihastigheten
för personautomobiler. Hastigheten bör dock, i anslutning till
vad de sakkunniga förordat, icke i något fall få överstiga 50 kilometer i
timmen.
De sakkunnigas förslag, att viss högsta hastighet vid trafik utom tätbebyggt
område skulle fastställas endast för omnibusar och lastautomobiler
med totalvikt överstigande 2,400 kilogram, kan jag ej tillstyrka. Däremot
anser jag önskemålen örn höjd maximihastighet för omnibusar och lastautomobiler
böra kunna tillgodoses så, att för alla slag av dylika fordon bestämmes
en högsta hastighet vid färd utom tättbebyggt område av 50 kilometer
i timmen i stället för nuvarande 30—40 kilometer i timmen.
Beträffande motorcyklar lämnas i 25 § hastighetsbestämmelse, motsvarande
den här för personautomobil föreslagna.
I propositionens författningsförslag hava berörda bestämmelser införts
under samma paragrafer som i de sakkunnigas förslag och med det innehåll
122
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
TJtskottet.
departementschefen angivit, dock har något stadgande icke upptagits om rätt
för vederbörande myndighet att, där trafikförhållandena det medgiva, förordna
örn viss höjning av maximihastigheten för personbilar.
1 herr Lindhagens motioner 1: 21 vid förra årets riksdag och I: 10 till
denna riksdag föreslås, att motorfordonens fart maximeras över hela vägnätet
med rätt till större fortkörning endast, där ej andra trafikanter äro
inom nära synhåll eller tättbebyggda platser invid vägen passeras. Motionären
framhåller, att för smalare vägar bör stadgas en lägre hastighet än för
de breda autostraderna. Vidare påyrkar motionären, att sådana kontrollåtgärder
vidtagas, att bestämmelserna om färdhastigheten verkligen komma
att efterlevas.
I motionen 11: 723 av herr Jeppsson m. fl. anföres.
Med den utveckling automobilfabrikationen numera undergått ifråga om
bromssystem, styrning, gummiringar, m. m. torde ur säkerhetssynpunkt
inga risker förefinnas vid en ytterligare höjning av maximihastigheten för
automobiler inom tättbebyggt område och för omnibusar och lastautomobiler
även utom dylikt område. Även ur vägsynpunkt torde en dylik höjning
icke i allmänhet medföra några risker, varför föreslås en höjning av angivna
hastigheter till 50 respektive 60 kilometer i timmen, dock med rätt för länsstyrelse
att föreskriva inskränkningar härutinnan, om dylika äro av särskilda
skäl påkallade i visst fall.
Med den motivering de sakkunniga anfört föreslås även införande av den
av de sakkunniga föreslagna uppdelningen i hastighetshänseende mellan
omnibusar och lastautomobiler med totalvikt över- eller understigande 2,400
kilogram.
De föreskrifter om högsta tillåtna hastighet, som nu gälla för personautomobiler
och motorcyklar vid färd genom samhälles tättbebyggda delar,
hava ansetts motiverade med hänsyn till de särskilda risker, som äro förenade
med framförande av motorfordon å platser, där stark trafik råder.
Även om det endast för några år sedan måste lia varit påkallat att föreskriva,
att hastigheten icke fick överstiga 35 kilometer i timmen, utom i
de särskilda fall, där myndigheterna för viss väg eller gata medgivit en
höjning till 45 kilometer i timmen, synes denna begränsning numera icke
ändamålsenlig. De tekniska framstegen i fråga om motorfordonens utrustning
samt den fortskridande förbättringen av vägar och gator hava haft
till följd, att hastigheten kunnat ökas, utan att trafiksäkerheten därför minskats.
En ansvarsmedveten bilförare kan mycket väl utan fara för olycksfall
å betydande områden inom städer eller tättbebyggda samhällen framföra
sitt fordon med högre hastighet än den lagligen tillåtna. Å andra platser
däremot, där gatorna äro trängre och trafiken starkare, skulle det kunna
vara oförsvarligt att färdas med den fixerade maximihastigheten. Då den
angivna hastighetsgränsen i vissa fall måste förefalla en bilförare mindre
lämpligt avvägd, inbjuder föreskriften till talrika överträdelser, och en effektiv
kontroll över dess efterlevnad stöter på stora svårigheter. Det torde
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
123
råda allmän enighet om att en viss höjning av hastighetsgränserna under
alla förhållanden bör medgivas. De sakkunniga hava förordat en högsta
gräns vid färd inom tättbebyggt område av 50 kilometer i timmen. Kungl.
Majit däremot har stannat vid 40 kilometer i timmen.
Varje bestämmelse, som åsyftar att ge en i siffror angiven hastighetsgräns,
kan komma att i viss mån förtaga effekten av de grundläggande bestämmelserna
örn aktsamhet, vilka återfinnas i 2 och 3 §§ av förslaget till
vägtrafikstadga. Föreskrifter örn maximihastighet kunna nämligen lätt verka
avtrubbande på förarens känsla av ansvar och därmed rubba den viktigaste
förutsättningen för all trafiksäkerhet. Många förare torde nämligen
anse sig lia uppfyllt vad på dem ankommer för förhindrande av olycksfall,
då de iakttagit den i lagstiftningen angivna hastighetsbegränsningen, även
om i det särskilda fallet en väsentligt lägre hastighet varit betingad av omständigheterna.
Ett stadgande om maximihastighet vid färd inom tättbebyggt
område kan nämligen lätt uppfattas som om det gåve anvisning på
en i allmänhet tillåten hastighet och icke efter sin rätta innebörd som en
regel, vilken träder i tillämpning, först när huvudbestämmelserna i 2 och
3 §§ av förslaget icke föranleda en lägre hastighet. Ju högre de angivna
maximigränserna sättas, dess större bliva givetvis riskerna för att ett sådant
stadgande i stället för att öka trafiksäkerheten kommer att skapa större
risker för olycksfall. En gräns vid 40 eller 50 kilometer i timmen kommer
att i åtskilliga fall te sig allt för snäv, då denna hastighet i stor omfattning
kan överskridas, utan att risken för olycksfall ökas; och en sådan regel
kan därför komma att verka avtrubbande på förarens ansvarskänsla och
respekt för gällande trafikföreskrifter. Det måste därför möta svårigheter
att få en sådan regel efterlevd i full utsträckning. De grundläggande föreskrifterna
i 2 och 3 §§ förslaget till vägtrafikstadga erbjuda ett säkrare
• skydd mot äventyrlig hastighet än fixerade hastighetsgränser. Särskilt betydelsefull
är den allmänna regeln i 3 § första stycket om skyldighet för
vägfarande »att vid varje tillfälle anpassa färdhastigheten efter vad behörig
hänsyn till andra vägfarande och till trafiksäkerheten kräver och nödig
försiktighet bjuder». Erfarenheterna från de år, då den fria hastigheten
varit medgiven för landsbygden i allmänhet, tala för att ett slopande av
bestämda hastighetsgränser under särskilda förhållanden kan komma att
lia för trafiksäkerheten gynnsamma följder. Utskottet finner därför övervägande
skäl tala för att några föreskrifter örn högsta medgivna hastigheter
icke böra meddelas för personautomobiler, motorcyklar och lättviktsmotorcyklar
för färd inom tättbebyggt område.
Beträffande omnibusar och lastautomobiler finnas däremot icke lika
starka skäl att medgiva en fri hastighet. Dessa fordons hastighet kan på
grund av fordonens större tyngd icke lika smidigt anpassas efter vad trafikförhållandena
kräva. Lastbilar och omnibusar framkalla, örn de framföras
med hög hastighet, en allvarligare fara för olycksfall än mindre fordon.
Vissa gränser för hastigheten äro vidare påkallade av hänsyn till den
slitning, som vid höga hastigheter skulle uppkomma å vägarna. Utskottet
124
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
liar ingenting att erinra mot att en viss höjning av hastigheten medgives
lör lastautomobiler och omnibusar i allmänhet. De sakkunnigas förslag
att med vanliga personautomobiler jämställa omnibusar och lastautomobiler
med totalvikt understigande 2,400 kilogram anser utskottet i likhet
med departementschefen icke böra tillstyrkas. De av Kungl. Maj:t föreslagna
bestämmelserna, vilka även innebära en avsevärd förenkling av nu
gällande regler, anser utskottet i denna del böra förordas.
Om någon hastighetsgräns icke längre angives för personautomobil, motorcykel
och lättviktsmotorcykel vid färd inom tättbebyggt område, följer
härav, att länsstyrelser och polismyndigheter i stad få anledning att i ett
större antal fall än för närvarande använda sin rätt jämlikt 12 § 1 mom. i
förslaget att beträffande viss väg utfärda föreskrifter, som inskränka färdhastigheten.
Utskottet anser, att i 12 § 1 mom. bör utsägas, att där omnämnda
myndigheter äga rätt att meddela erforderliga bestämmelser om begränsning
inom tättbebyggt samhälle av personautomobilers, motorcyklars och
lättviktsmotorcyklars hastighet.
24 § 2 mom.
I detta moment stadgas, att i första momentet föreskrivna hastighetsbegränsningar
icke avse ambulansbil eller automobil, som användes vid eldfara
för brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp
vid eller till förhindrande av olycksfall eller av polisman i brådskande tjänsteutövning.
Enligt 25 § fjärde stycket och 26 § 3 mom. gäller i huvudsak
motsvarande undantag även för motorcyklar och lättviktsmotorcyklar. Att
märka är, att polisman i brådskande tjänsteutövning intager den i 24 §
2 mom. angivna särställningen oberoende av örn han använder tjänstebil
eller vanlig privatbil. Jämlikt 12 § 4 mom. må vidare utan hinder av förbud
eller inskränkningar, som meddelats rörande trafiken enligt 1 mom. samma*
paragraf, yäg befaras av polisman i tjänsteutövning ävensom av läkare eller
veterinär i och för sjukbesök, för sjuk persons forslande till läkare eller sjukvårdsanstalt
samt i fall av nödläge. Såsom framgår av angivna stadganden
är en större grupp av fordon fritagna från att iakttaga jämlikt 12 § 1 mom.
meddelade förbud eller inskränkningar än som undantagits från i 24 §
1 mom. upptagna föreskrifter örn högsta tillåtna hastighet. För att ett fordon
skall kunna obehindrat framföras med högre hastighet än den för andra
fordon medgivna förutsättes, att övriga trafikanter örn möjligt lämna fri
passage. I 7 § propositionen finnes även upptaget en föreskrift om sådan
skyldighet, då i 24 § 2 mom. angivet fordon nalkas. Till varning för andra
trafikanter skall enligt 6 § 2 mom. dylikt fordon, då det framföres med större
hastighet än vad för den allmänna trafiken är medgivet, såsom signalapparat
använda kraftigt ljudande ringklocka eller visselpipa eller sirén med genomträngande
gäll ton eller annan därmed jämförlig anordning. I samma syfte
föreskrives i 19 § 2 morn., att ambulansbil eller automobil, som avses i 24 §
2 morn., skall i sådant fall, då mörker råder, förutom andra för automobiler
stadgade belysningsanordningar, tillika framtill föra minst en lykta visande
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
125
kraftigt rött sken. Vidare må framhållas, att i 6 § första stycket meddelat
förbud mot signalering inom tätt bebyggt område icke gäller ambulansbil
eller motorfordon, som användes för beredande av hjälp vid eller till förhindrande
av olycksfall eller för brandväsendets räkning vid eldfara eller avpolisman
i brådskande tjänsteutövning eller av läkare vid brådskande sjukdomsfall.
Angivna bestämmelser ha sin motsvarighet i 16 § 7 morn., 18 § 4 morn.,
21 § 2 och 5 mom. gällande motorfordonsförordning samt i 10 § 4 mom. och
12 § vägtrafikstadgan. Enligt 18 § 4 mom. motorfordonsförordningen äro
från iakttagande av föreskrifter om högsta tillåtna hastighet undantagna motsvarande
fordon, som angivits i 24 § 2 mom. förslaget till vägtrafikstadga.
De särskilda föreskrifterna om förande av röd lykta, om avgivande av signaler
med särskild signalanordning och örn skyldighet att vika åt sidan
äro emellertid begränsade till ambulansbil och sådana fordon, som särskilt
äro avsedda att användas av brandkår eller polistrupp. Dessa föreskrifter
gälla sålunda icke automobil, som användes av enskild polisman i tjänsteutövning.
Vidare må här erinras om att jämlikt 17 § andra stycket gällande
motorfordonsförordning enskild väg, även om automobiltrafik därå
förbjudits, må befaras med automobil av polisman i tjänsteutövning ävensom
av läkare eller veterinär i och för sjukbesök, för sjuk persons forslande
till läkare eller sjukvårdsanstalt samt i andra därmed jämförliga fall av nödläge.
Något motsvarande stadgande har icke upptagits i förslaget till vägtrafikstadga.
I de avgivna yttrandena hava erinringar framställts bl. a. från medicinalstyrelsens
och generaltullstyrelsens sida. Medicinalstyrelsen framhåller, att
bland i 24 § 2 morn. angivna undantag även bör upptagas »läkare i tjänsteutövning».
Motsvarande krav framfördes också i en framställning av Sveriges
läkares automobilklubb, vilken bifogats medicinalstyrelsens yttrande.
Generaltullstyrelsen har i sitt yttrande angående det i 24 § 2 mom. upptagna
undantaget från angivna hastighetsbestämmelser bringat i erinran, att i ett
den 14 juni 1935 avgivet betänkande med förslag till ändrad organisation
av den statliga verksamheten för bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker
m. m. (Statens offentliga utredningar 1935: 24) förslag framlagts örn
sådan ändring av 18 § 4 mom. gällande motorfordonsförordning, att hastighetsbestämmelserna
icke skulle avse automobil, som användes av tulltjänsteman
i tjänsteutövning.
I det av styrelsen omnämnda betänkandet anföres bland annat:
Under tullverkets arbete med spritsmugglingen inträffar icke sällan vid
prejning av automobil, att föraren därå söker undkomma tullpersonalen genom
att framföra automobilen med högsta möjliga hastighet. Därest tulltjänsteman,
som med automobil upptager förföljandet, skulle nödgas strängt
iakttaga gällande hastighetsbestämmelser, skulle följden ofta bliva, att den
förföljda bilen eller dess besättning undkomme. Även efter genomförandet
av de sakkunnigas förslag om inrättande av tullpolis torde förekomma, alt
vägbevakning utföres av tullpersonal utan att någon polisman därvid medföljer.
126
Ancha lagutskottets utlåtande Nr 55.
Utskottet.
I betänkandet anses därför påkallat, att undantag från hastighetsbestämmelserna
stadgas jämväl för automobil, som användes av tulltjänsteman i
tjänsteutövning.
De i betänkandet berörda frågorna äro för närvarande beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.
I motionen I: 361 av herr Nylander m. fl., och motionen II: 696 av herr
Aronson m. fl., framhålles, att läkare vid brådskande sjukdomsfall bör intaga
en viss företrädesrätt framför den allmänna trafiken. Motionärerna
påpeka, att detta icke beaktats i 24 § 2 mom. vid angivande av de fordon,
vilka icke äro underkastade den för färd inom tättbebyggt område föreslagna
högsta hastigheten av 40 kilometer i timmen. Motionärerna anse det önskvärt,
att till 24 § 2 mom. tillägges »eller av läkare vid brådskande sjukdomsfall».
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, under hänvisning till
vad som anförts beträffande 12 §, införande i förevarande paragraf av undantagsbestämmelser
för läkare i tjänsteutövning.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag har läkare, då fråga är om sjukbesök, tillerkänts
rätt att befara väg utan hinder av att myndighet jämlikt 12 § 1 mom.
vägtrafikstadgan meddelat förbud mot trafik eller föreskrivit särskilda inskränkningar
rörande hastigheten m. m. Däremot har läkare icke medgivits
motsvarande frihet i fråga om i 24 § 1 mom. meddelade föreskrifter om högsta
tillåtna hastighet för automobiler eller motsvarande bestämmelser för
motorcyklar och lättviktsmotorcyklar. Enligt utskottets åsikt är det av stort
allmänt intresse att, såsom motionärerna hemställt, fordon, som användes av
läkare vid brådskande sjukdomsfall, undantages från tillämpningen av dessa
hastighetsbestämmelser.
Anledning torde icke föreligga att, då läkare använder fordon, som framföres
med högre hastighet än den för andra fordon tillåtna, föreskriva användande
av kraftigt ljudande ringklocka eller dylik signalanordning eller särskild
lykta med rött sken. Under sådana omständigheter kan icke heller påfordras,
att övriga vägfarande skola åläggas att lämna fri passage.
Enligt utskottets mening bör tullman i tjänsteutövning äga rätt att liksom
polisman i tjänsteutövning befara väg utan hinder av förbud eller inskränkningar,
som meddelats enligt 12 § 1 mom. Vidare bör fordon, som användes
av tullman i brådskande tjänsteutövning, undantagas från i 24 § 1 mom.
meddelade föreskrifter angående högsta tillåtna hastighet för automobiler
samt från motsvarande hastighetsbestämmelser i fråga om motorcyklar och
lättviktsmotorcyklar.
Det synes utskottet olämpligt, att föreskrifterna om användande av särskild
signalanordning, om förande av lykta med rött sken och örn skyldighet
att vika åt sidan, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, skola gälla för polisman
i brådskande tjänsteutövning, oberoende av om denne använder tjänstebil
eller vanlig privatbil. Utskottet vill därför förorda, att såsom för när
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
127
varande är fallet dessa föreskrifter endast må avse automobil, som användes
av polistrupp. I den mån dylika tjänstebilar användas inom tullen böra
lämpligen dessa jämställas med automobiler, som användas av polistrupp.
Utskottet förordar vidare, att i förslaget till vägtrafikstadga införes ett stadgande
om rätt att befara enskild väg, varå automobiltrafik förbjudits, av
motsvarande innehall som 17 § andra stycket gällande motorfordonsförordning.
25 §.
I motionen 11: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att maximihastigheten
för motorcykel inom tättbebyggt samhälle höjes till 50 km i timmen med
de undantag i särskilda fall, som länsstyrelse kan finna nödvändiga.
Utskottet har vid behandlingen av 24 § 1 mom. uttalat sig för fri hastighet
för motorcyklar inom tättbebyggt område.
27 §.
Vägtrafiksakkunniga ha i 27 § 5 st. i sitt förslag upptagit följande bestämmelse:
Motorredskap
med större bredd än 220 centimeter skall hava den mot vägen
vända sidan, där fordonet är bredast, utmärkt med fritt hängande tygduk
eller dylikt.
Någon motsvarighet härtill finnes ej i Kungl. Maj:ts förslag.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. framhålles, att de sakkunnigas
förslag bör beaktas, varför föreslås en omredigering i enlighet med vad motionärerna
förordat vid 19 §.
Av skäl, som utskottet anfört vid 19 §, får utskottet avstyrka motionen.
28 §.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås — under hänvisning till
vad som anförts i samma motion beträffande 19 § 3 mom. — att i bestämmelsen
angående slirskydd ordet »bör» utbytes mot ordet »må».
Av skäl, som utskottet anfört vid 19 § 3 morn., får utskottet avstyrka
motionen.
29 §.
Vägtrafiksakkunniga lia i 29 § 3 st. i sitt förslag upptagit följande stadgande:
Därest
å släpfordon framföres gods, som med mer än en och en halv meter
skjuter utanför släpfordonets bakre belysningsanordningar, skall godsets
avslutning vara tydligt utmärkt med fritt hängande tygduk eller dylikt.
Utskottet.
Utskottet.
Utskottet.
128
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Utskottet.
Någon motsvarighet härtill återfinnes ej i Kungl. Maj:ts förslag.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. framhålles, att de sakkunnigas
förslag bör beaktas, varför föreslås en omredigering i enlighet med vad motionärerna
förordat vid 19 §.
Av skäl, som utskottet anfört vid 19 §, får utskottet avstyrka motionen.
I motionen II: 390 av herr Elmroth, vilken motion icke väckts i anledning
av propositionen, anföres:
Det förekommer icke sällan att allvarliga olyckstillbud och olyckor inträffa
vid möte efter mörkrets inbrott med en lastautomobil vartill är anbringad
släpvagn. En mötande bilförare eller annan trafikant är ytterst
sällan i stånd att på förhand kunna avgöra, huruvida den mötande bilen är
försedd med sådan släpvagn. Inträffar möte i en vägkurva och lastbilen
med släpvagn befinner sig i yttersväng, inträffar till följd av släpvagnslastens
betydande längd, att släpvagnen »ginar» vägbanan och därmed i oberäknad
och farlig grad kommer att inkräkta på det beräknade utrymmet
för det mötande fordonet. Därtill kommer att om den mötande råkar
vara en automobil, dess förare instinktivt beräknar återföra sitt fordon till
vägbanans mitt efter mötet med lastbilen, varvid föraren icke förrän mahända
i sista ögonblicket observerar släpvagnen. Men inte sällan inträffar
kollision med släpvagnen och den mötande. Otaliga äro de olyckor som till
följd av denna omständighet inträffat. Skäl synes föreligga till undersökande
huruvida och i vad mån åtgärder till förebyggande av detta kunde
åstadkommas, utan betungande utgifter för dem det vederbör — ägare till
lastbilar med släpvagn. Om t. ex. sådant fordon vore utrustat med en ljussignal
av lämplig konstruktion å släpvagnens högra sida, varav för en mötande
trafikant tydligt framginge, att det mötande fordonet vore försett med
släpvagn, skulle enligt mitt förmenande många olyckor, med förlust av material
och människoliv, kunna förekommas. Det kan ifrågasättas, huruvida
icke enahanda slags ljussignal vore av behovet påkallad i enahanda syfte
även på släpvagnens vänstra sida, till förekommande av liknande olyckstillbud,
då lastbil företager omkörning av andra trafikanter.
Motionen utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa utredning i förevarande
angelägenhet samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
Utskottet övergår härefter till att redogöra för innehållet av de yttranden,
vilka, enligt vad utskottet ovan (sid. 44) omnämnt, avgivits över motionen.
I de av länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Örebro, Gävleborgs och Västerbottens län avgivna yttrandena ha åtgärder
förordats till förekommande av olyckor på grund av släpvagns kopplande
till lastautomobil.
Länsstyrelsen i Östergötlands län förklarar, att den icke har sig bekant
något fall, då inom länet olyckshändelser inträffat av det i motionen åsyftade
slaget, men anser likväl med hänsyn till de erfarenheter från andra håll,
som av motionären åberopats, anledning finnas till vidtagande av åtgärder.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
129
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser i likhet med motionären, att trafikfara
föreligger vid färd med släpvagn, men enligt länsstyrelsens mening alfara
för handen ej blott efter mörkrets inbrott, utan även vid dagsljus. ‘Enligt
länstyrelsens uppfattning skulle det vara lämpligt, att släpvagnen baktill
samt automobilen framtill och å sidorna förses med tecken, som utvisa, att
automöbilen har släpvagn.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner önskvärt, att bestämmelser
tillkomma, varigenom skyldighet stadgas för den, som framför automobil
med släpvagn, att å släpvagnens högra sida — å fyrhjuliga släpvagnar
vid högra bakhjulet — efter mörkrets inbrott hava anbragt tänd lykta med
vitt, icke bländande sken, synligt såväl framåt som bakåt.
Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att länsstyrelsen sedan lång tid tillbaka
i sammanhang med bestämmelser för den yrkesmässiga automobiltrafiken
meddelat föreskrift om särskild signalanordning å omnibus, som för
tillkopplad släpvagn. Länsstyrelsen håller före, att även i andra fall, då
motorfordon framföres med släpvagn, någon anordning till varning för mötande
vägfarande är av behovet påkallad.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför bland annat:
I det skick, vari en stor del av rikets landsvägar fortfarande befinna sig,
torde framförandet av lastautomobil med tillkopplad släpvagn utgöra ett
riskmoment av framträdande art. Länsstyrelsen anser därför kravet på åtgärder
till förebyggande av dessa risker väl befogat. En lämplig åtgärd
i denna riktning anser länsstyrelsen vara, att med särskild ljussignal förse
lastautomobil, som under mörker framföres med tillkopplad släpvagn. Denna
ljussignal bör emellertid vara av sådan beskaffenhet, att den i tid varnar mötande
eller från sidovägar kommande trafikanter. Att förse släpvagnen med
sidonius å högersidan såsom motionären föreslagit anser länsstyrelsen ej vara
tillfyllest härför. På ställen, där signalen mest vore av nöden såsom i trånga
kurvor, torde det inträffa, att den dragande vagnen skymmer släpvagnens
ljussignal, som därigenom bliver utan effekt. I första hand bör därför lastautomobilen
förses med ljussignal.
Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker bifall till motionen och framhåller,
att utredningen bör omfatta jämför förhållandena vid släpvagns kopplande
till personautomobil och omnibus.
Överståthållarämbetet i Stockholm och länsstyrelsen i Stockholms län uttala
sig icke direkt om motionens hemställan.
Överståthållarämbetet upplyser, att polismyndigheten i Stockholm icke kan
erinra sig någon olycka eller något olyckstillbud, som skulle hava undvikits,
om de i motionen föreslagna anordningarna varit vidtagna. Överståthållarämbetet
yttrar vidare, bland annat, att Överståthållarämbetet finner vad i
motionen föreslagits om att släpvagn åtminstone å höger sida skall vara försedd
med ljus innebära en effektiv lösning av det i motionen berörda spörsmålet.
Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar, att den icke har kännedom örn
att olycksfall eller olyckstillbud på grund av släpvagnstrafik förekommit annat
än i enstaka fall inom länet. Angående frågans tekniska sida hänvisar läns
Bihang
till riksdagens protokoll 1936. 2 sami. 2 avd. Nr 55.
9
130
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Utskottet.
styrelsen till och åberopar ett av besiktningsmyndigheten för motorfordon
i Stockholm till länsstyrelsen avgivet yttrande, vari bland annat anföres, att
enligt besiktningsmyndighetens uppfattning de kostnader och besvärligheter,
som skulle föranledas av en eventuell föreskrift i enlighet med motionen, icke
uppvägas av motsvarande ökad trafiksäkerhet.
Kungl, automobilklubben avstyrker åtgärder i motionens syfte samt anför
bland annat:
K. A. K. har sig visserligen bekant, att fall förekommit, då olyckstillbud
uppstått vid möte med lastautomobil med släpvagn, men har dock den uppfattningen,
att dylika tillbud numera förekomma relativt sällan. Däremot
har erfarenheten visat, att ljussignaler lätt missuppfattas eller icke förstås,
varför antalet olyckor förorsakade härav torde vara ojämförligt mycket
större.
Den av motionären framhållna omständigheten, att vid färd i kurva släpvagnen
»ginar» vägbanen, är riktig. Genom K. A. K:s försorg utförda undersökningar
i saken hava dock visat, att nämnda »gillande» normalt är mycket
obetydligt, varför man endast på mycket krokig och smal väg samt i slirigt
väglag behöver taga hänsyn därtill.
Den andra av motionären framhållna risken, nämligen att en mötande trafikant
efter lastautomobilens passerande omedelbart styr in mot körbanans
mitt, är allvarligare, men torde enligt K. A. K:s uppfattning hava blivit av
allt mindre betydelse i den mån vägarna breddats och fordonen mötas med
större mellanrum.
Enligt K. A. K:s mening skulle nyttan av ett anbringande av särskilda
ljussignaler eller signaler av annat slag å släpvagn eller å lastautomobil dragande
släpvagn icke motsvara kostnaden för sådana signalers anbringande,
användande och iståndhållande, vartill kommer, att ljussignaler skulle vara
synliga endast i mörker. Vidare har det visat sig, att placering av belysningsanordningar
på släpvagnar är tekniskt svårutförbar, varför dylika anordningar
lätt komma ur friktion och därigenom rent av öka risken för
olyckor.
Dessutom kan framhållas att en mångfald olika slag av ljussignaler redan
äro i bruk, varför införande av ytterligare signaler kan verka förvirrande och
därigenom komma att medföra ytterligare trafikrisker.
I praktiken torde den enda effektiva metoden för minskande av ifrågavarande
riskmoment vara hänsynsfull körning, och det är K. A. K:s uppfattning,
att dels den alltmer ökade vägbredden och dels den märkbart förbättrade
trafikkulturen, särskilt vid körning i mörker, medfört, att risken för
olyckor av förevarande slag väsentligt minskats.
Enligt utskottets mening skulle de i motionen ifrågasatta signalerna icke
bliva av något större värde ur trafiksäkerhetssynpunkt. Utskottet får därför
föreslå, att motionen icke måtte föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida.
33 §.
Beträffande automobiler med tillkopplad släpvagn eller släpsläde lämnas i
33 § bestämmelser om högsta tillåtna hastighet.
Gällande bestämmelser återfinnas i 22 § 10 mom. motorfordonsförordningen.
Då fråga är om släpvagn av ringa vikt som är avsedd allenast för last,
medgives enligt nämnda moment samma hastighet som för det dragande
fordonet. Är fråga om annan släpvagn utgör högsta tillåtna hastigheten
inom tättbebyggt område 20, 25 eller 30 kilometer i timmen och annorstädes
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
131
25, 30 eller 35 kilometer i timmen, allt efter det dragande fordonets typ och
vikt. Har släpvagn icke hjulringar av samma beskaffenhet, som föreskrives
för automobil, får hastigheten icke överskrida 15 kilometer i timmen.
Vägtrafiksakkunniga hava icke bibehållit den skillnad, som enligt nu
gällande bestämmelser föreligger i fråga örn tillåten hastighet vid färd inom
samhälles tättbebyggda delar och annorstädes. De föreslagna hastighetsgränserna
hava icke heller gjorts beroende av det dragande fordonets totalvikt.
De sakkunniga skilja mellan, å ena sidan, släpfordon, som äro
inrättade för person- eller godsbefordran och avsedda att icke blott tillfälligtvis
dragas av automobil samt, å andra sidan, övriga släpfordon. För den
förstnämnda gruppen av fordon, för vilka föreskrives besiktning och registrering,
hava de sakkunniga under förutsättning bland annat att visst förhållande
föreligger mellan sammanlagda trycket å släpvagnens hjul och sammanlagda
trycket å den dragande automobilens hjul ansett att en förhöjning
av hastigheten kan medgivas. I fråga om släpvagn med totalvikt överstigande
350 kilogram utgör högsta tillåtna hastighet sålunda 35 kilometer i
timmen och i fråga om två eller flera släpvagnar eller en släpsläde 20 kilometer
i timmen. Till grund för dessa föreskrifter har legat tanken, att bromsningsmöjligheterna
för automobil med släpfordon eller släpsläde skola motsvara
bromsningsförmågan hos en ensam automobil med en maximihastighet
av 50 kilometer i timmen. Beträffande släpvagn av ringa vikt föreslås bibehållande
av nuvarande bestämmelser. För övriga släpfordon, vilka enligt
de sakkunnigas förslag äro undantagna från besiktnings- och registreringsplikt
och för vilka även lindrigare krav uppställas beträffande utrustning,
föreskrives en högsta hastighet av 10 kilometer i timmen.
Kungl. Majit har i huvudsak följt de sakkunnigas förslag. På ett par punkter
har emellertid i propositionen föreslagits höjningar av hastighetsgränserna.
Sålunda medgives en högsta hastighet av 25 kilometer i timmen, då fråga
är om två eller flera släpvagnar eller endast en släp släde och av 15 kilometer
i timmen, då fråga är örn annat fordon än släpfordon eller mer än en släpsläde.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås en höjning av den enligt
propositionen medgivna hastigheten för fordon med släpvagn, vars totalvikt
överstiger 350 kilogram, till 40 kilometer i timmen samt för fordon med flera
släpvagnar till 25 kilometer i timmen. Motionärerna erinra i detta sammanhang
om den av dem föreslagna höjningen av i 24 § propositionen upptagna
hastighetsbestämmelser.
Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har Kungl. Majit
föreslagit den av motionärerna förordade höjningen av hastighetsgränsen för
automobil med flera släpvagnar.
Utskottet anser att, liksom i propositionen föreslagits, vissa jämkningar Utskottet.
äro påkallade av gällande hastighetsbegränsningar beträffande automobil
med tillkopplat släpfordon. Den i motionen 11:723 föreslagna höjningen
av maximihastigheten för fordon med tyngre släpvagn [ill 40 kilometer i
132
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
timmen skulle enligt utskottets mening emellertid föra alltför långt. Utskottet
finner de av Kungl. Majit föreslagna hastighetsgränserna på samtliga
punkter lyckligt avvägda.
Bestämmelser örn spårvagnar.
Kungl. Maj:ts förslag till vägtrafikstadga innehåller inga bestämmelser,
som äro tillämpliga å spårvagnar. Nu gällande stadga har icke heller tilllämpmng
på spårvagnar. Däremot finnas föreskrifter för dessa meddelade
i de särskilda för dem gällande spårvägsreglementena.
I reglemente för trafik med elektriska spårvagnar i Stockholm, fastställt
av Överståthållarämbetet den 9 juni 1902, föreskrives sålunda beträffande
spårvagnskonstruktion bland annat, att spårvagn skall vara försedd med
två av varandra oberoende, snabbt och säkert verkande bromsinrättningar,
vilka kunna skötas från främre plattformen. Vidare skall spårvagn föra
signalinrättning, varigenom konduktören kan meddela sig med föraren eller
bromsaren, samt ljudande klocka, så anbrägt, att föraren kan med densamma
giva varningssignaler. Därjämte skall framtill å spårvagn finnas en klart
lysande lykta, som kan upplysa spåret på en sträcka av minst 10 meter
framåt. Beträffande hastigheten föreskrives, att spårvagn icke må framdrivas
med större fart än 250 meter i minuten (15 kilometer i timmen). Vid
sådana gatukorsningar och andra platser, där fara för sammanstötning eller
annan olyckshändelse kan uppstå, skall farten minskas och får icke å sådana
ställen överstiga 100 meter i minuten (6 kilometer i timmen). Spår
vagn,
som efter annan vagn framföres å samma spår, skall alltid hålla så
stort avstånd från framförvarande vagn, att den första vagnen när som helst
kan stannas utan att komma i kollision med den efterföljande. Särskilda
föreskrifter givas även i nämnda reglemente angående förares skyldigheter.
Denne åligger sålunda, bland annat, att innan vagn av honom föres i trafik
noga tillse, att anordningarna för vagnens manövrande och bromsning samt
belysning befinna sig i tillfredsställande skick. Vidare skall förare giva signal
med alarmklockan på minst 10 meters avstånd från gatuhörn samt när
person eller föremål är i vägen eller när olyckshändelse eller olägenhet eljest
är att befara.
Vägtrafiksakkunniga hava föreslagit att vissa bestämmelser om spårvagnar
skola införas i vägtrafikstadgan. De sakkunniga ha ansett, att vägtrafikstadgans
allmänna föreskrifter icke böra vara tillämpliga å spårvagnar, varför
i 1 § av de sakkunnigas förslag utsagts, att såsom vägfarande icke skall
betraktas förare av spårvagn. Bestämmelser för spårvagnar hava i stället
sammanförts i ett särskilt kapitel av följande lydelse:
12 KAP.
Bestämmelser för spårvagnar.
37 §.
Å spårvagn skall vid färd å väg, som även användes för körtrafik, föras
dels körriktningsvisare, dels ock, då mörker råder, minst en lykta framtill,
visande vitt, blåvitt eller gult sken och av tillräcklig styrka för att spårvagnen
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55. 133
skall kunna framföras på ett betryggande sätt, ävensom lämpliga belysningsanordningar
baktill.
Bländande ljus må icke å spårvagn begagnas å väg, där tillfredsställande
belysning är anordnad.
Angående vissa varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar
i samma plan mellan spårväg och väg är särskilt stadgat.
38 §.
Med avseende å framförande av spårvagn å väg, som även användes
för körtrafik, skall gälla följande.
Spårvagn må icke framföras med högre hastighet än 40 kilometer i timmen.
Länsstyrelse eller, vidkommande gata eller annan allmän plats inom
stads planlagda område, polismyndighet äger att för väg eller del av väg,
där sådant påkallas, fastställa en lägre högsta hastighet än den nyss angivna.
Vid färd i kurva, gatu- eller annan vägkorsning eller där utsikten över
vägen av annan anledning är skymd eller där trafikens omfattning så påfordrar,
åligger det förare av spårvagn att i god tid nedbringa hastigheten
efter vad omständigheterna betinga. När spårvagn framföres mot spårvagnens
normala trafikriktning, skall förare iakttaga särskild försiktighet.
Förare av spårvagn, vilken framföres efter annan vagn å samma spår
eller efter annat fordon, som tillfälligtvis tvingats att taga spårutrymmet i
anspråk, skall hålla så stort avstånd från det framförvarande fordonet, som
betingas av spårets lutningsförhållanden och spårvagnens hastighet.
Vid ändring av kurs skall förare av spårvagn, till ledning för vägfarande,
i god tid med användning av körriktningsvisare* angiva den riktning, han
ämnar välja. Enahanda gäller, där spårvägsspåret är så anordnat, att spårvagnen
under sin färd måste inkräkta på område, som även är avsett för
jämnlöpande körfil.
Förare av spårvagn må icke från spår på särskild banvall föra vagnen
ut på väg utan att först hava stannat densamma framför gränsen mellan
banvallen och vägen.
Föredragande departementschefen har uttalat, att vägtrafikstadgan, i likhet
med vad nu är fallet, icke synes böra hava tillämpning å vid skenor
bundna fordon, varför han ansett bestämmelser för spårvagnar icke böra inflyta
i stadgan.
I motionen 11: 723 av herr Jeppsson m. fl. uttalas, att det synes angeläget,
att vissa bestämmelser om spårvagnar införas i vägtrafikstadgan. De sakkunnigas
förslag härutinnan synes motionärerna välmotiverat. Med anledning
härav föreslås, att 12 kapitlet i de sakkunnigas förslag intages i författningen.
Utskottet bär anslutit sig till departementschefens uppfattning.
37—43 §§.
I förevarande stadganden hava meddelats straffbestämmelser för brott
mot i förslaget till vägtrafikstadga meddelade föreskrifter. I nuvarande vägtrafikstadga
finnas dessa upptagna i 16 §. Beträffande de delar av förslaget,
som motsvara gällande motorfordonsförordning, återfinnas straffbe
-
Ut8kottet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
134
stämmelserna i 37, 40—42, 44, 46 och 47 §§, vilka emellertid avse även ett
antal förseelser, som icke behandlas i Kungl. Maj:ts förslag till vägtrafikstadga.
Angående principerna för bötesstraffs bestämmande hänvisas till den
framställning i ämnet, som utskottet lämnat vid behandlingen av 26—-32 §§
förslaget till motorfordonsförordning.
Vägtrafiksakkunniga hava i fråga om vägtrafikstadgans straffbestämmelser
anfört, bland annat:
I anslutning till de synpunkter, som av de sakkunniga framförts i motiveringen
till 26—32 §§ i den föreslagna motorfordonsförordningen, hava de
sakkunniga i vägtrafikstadgan föreslagit, att straffet för följande förseelser,
vilka nu förskylla dagsböter, skall nedsättas till böter högst 300 kronor:
Paragrafbeteckning Nuvarande paragraf i
i de sakkunnigas motorfordonsförordningen
förslag till väg- (M. F.) eller vägtrafik
-
trafikstadga
39 § 3 morn. V.
39 § 3 mom. V.
39 § 3 mom. V.
42 § 1 mom. M.
42 § 1 mom. M.
42 § 1 mom. M.
42 § 1 mom. V.
42 § 1 mom. M.
42 § 1 mom. M.
42 § 1 mom. M.
42 § 1 mom. M.
stadgan (V. S.)
S. 16 § 2 mom.
S. 16 § 2 mom.
•
S. 16 § 2 mom.
F. 40 § 1 mom.
F. 40 § 1 mom.
F. 40 § 1 mom.
S. 16 § 2 mom.
F. 40 § 1 mom.
F. 40 § 1 mom.
F. 40 § 1 mom.
F. 40 § 1 mom.
Förseelse
Förseelse mot allmänna föreskrifter
om nedbringande av fordons hastighet
i vissa fall.
Förseelse mot föreskrifterna om skyldighet
att giva varningssignal, stopptecken
och tecken angående ändrad
körriktning samt att iakttaga särskild
försiktighet vid möte i vissa
fall.
Förseelse mot föreskrift om lämnande
av fordon å väg m. m.
Underlåtenhet att föra föreskrivna registreringsmärken,
besiktningsskyltar
och besiktningsmärken samt belysningsanordningar.
Underlåtenhet att å ambulansbil m. fl.
fordon föra röd lykta.
Underlåtenhet att före körning tillse
styranordningar m. m. samt att hålla
registreringsmärke läsligt.
Om i automobils förarsäte flera personer
taga plats eller gods upplägges
till större myckenhet än att föraren
kan intaga en bekväm körställning.
Begagnande av bländande ljus i vissa
fall.
Underlåtenhet att följa föreskrifterna
örn registreringsmärken och släpfordonsskyltar
å släpfordon.
Underlåtenhet att å släpfordon, som
vid eldfara användes för brandväsendets
räkning, föra röd belysning.
Underlåtenhet att föra föreskrivna belysningsanordningar
å traktortåg.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
135
Av skäl, som angivits i motiveringen till 26—32 §§ i förslaget till motorfordonsförordning,
hava de sakkunniga i förslaget till vägtrafikstadga för
följande förseelser angivit dagsbotsantalet till högst femtio:
Paragrafbeteckning Nuvarande paragraf i
1 de sakkunnigas motorfordonsförordningen
förslag till väg- (M. F.) eller vägtrafiktrafikstadga
stadgan (V. S.)
41 § 3 mom.
41 § 3 mom.
43 §
M. F. 40 § 1 mom.
V. S. 16 § 2 mom.
M. F. 44 § 2 mom.
och 47 §
Befordran av personer vid lustresa
med lastautomobil utan godkännande
av besiktningsman eller i strid
mot av denne meddelade föreskrifter
örn antal passagerare.
Förseelse mot föreskrifter om aktsamhet,
då automobil möter ridande
m. fl.
Brukande av traktortåg och motorredskap
i vissa fall
Föredragande departementschefen har i fråga örn straffbestämmelserna
anfört följande:
I 37—46 §§ hava införts bestämmelser rörande vägtrafikstadgans efterlevnad.
I anslutning till den princip, som legat till grund för straffbestämmelserna
i förslaget till motorfordonsförordning, hava i nämnda paragrafer, med
frångående i stor utsträckning av de sakkunnigas förslag, införts straffbestämmelser,
som i huvudsak överensstämma med de för motsvarande fall i
gällande motorfordonsförordning och vägtrafikstadga meddelade.
I enlighet med vad de sakkunniga föreslagit har i propositionen upptagits
såsom straff böter högst 300 kronor för underlåtenhet att föra besiktningsskylt
å släpfordon, då detta är föreskrivet (propositionen 40 § 2 morn., gällande
motorfordonsförordning 40 § 1 mom.) samt för lämnande av förspänd
dragare å allmän väg utan erforderlig tillsyn (propositionen 38 §, gällande
vägtrafikstadga 16 § 2 morn.). Sistnämnda förändring i förhållande till
gällande rätt har likväl icke redovisats i de sakkunnigas motiv.
I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås under hänvisning till
vad motionärerna anfört beträffande straffbestämmelserna i motorfordonsförordningen,
att de sakkunnigas uppdelning av straffbestämmelserna måtte
antagas med den ändringen att straff för brott mot följande författningsrum
i propositionens förslag skall utgöra böter högst 300 kronor.
37 §. Framförandet av fordon å väg etc., varest fordonet icke må framföras.
12 § (37 §). Brott mot av länsstyrelse utfärdade särskilda föreskrifter,
utom brott mot särskilt utfärdade hastighetsbestämmelser.
42 §. Brukande av motorredskap i vissa fall, utom brott mot hastighetsbestämmelserna.
I enlighet med vad motionärerna sålunda yrkat, borde böter högst 300
kronor utgöra straffsatsen i följande fall, där i propositionen upptagas dagsböter.
136
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Straffbestämmelse
Nuvarande paragraf i
Paragraf i motorfordonsförordningen
propositionen (M. F.) eller vägtrafikstadgan
(V. S.
Straffbelagt stadgande
i propositionen
-
Förseelse
37 § 1 morn.
V. S. 16 § 2 mom.
(M.F. 41 §)
3 §
37 § 1 mom.
V. S. 16 § 2 mom.
5 §
37 § 1 mom.
V. S. 16 § 2 mom.
9 §
37 § 1 mom.
V. S. 16 § 2 mom.
20 § 1 mom.
37 § 1 mom.
V. S. 16 § 2 mom.
12 § 1 mom.
M. F. 40 § 1 mom.
och 41 §
39 § 3 mom.
M. F. 40 § 1 mom.
20 § 5 mom.
39 § 3 mom.
M. F. 40 § 1 mom.
19 § 1 mom. b
39 § 3 mom.
M. F. 40 § 1 mom.
19 § 2 mom.
39 § 3 mom.
M.F. 40 § 1 mom.
19 § 6 mom.
42 § första
M. F. 40 § 1 mom.
29 § första
stycket
stycket
42 § första
M. F. 40 § 1 mom.
34 § tredje
stycket
stycket
Förseelse mot allmänna föreskrifter
örn nedbringande av
fordons hastighet i vissa fall.
Förseelse mot föreskrifterna
om skyldighet att giva varningssignal,
stopptecken och
tecken angående ändrad körriktning
samt att iakttaga
särskild försiktighet vid möte
i vissa fall.
Förseelse mot föreskrift om
lämnande av fordon å väg
m. m.
Om i automobils förarsäte
flera personer taga plats eller
gods upplägges till större
myckenhet än att föraren
kan intaga en bekväm körställning.
Framförande av fordon å
väg etc., varest fordonet icke
må framföras, samt brott
mot av länsstyrelse utfärdade
särskilda föreskrifter,
dock icke brott mot särskilt
utfärdade hastighetsbestämmelser.
(Motionärernas eget
förslag.)
Begagnande av bländande
ljus i vissa fall.
) Underlåtenhet att föra föreskrivna
belysningsanordningar
å automobil.
Underlåtenhet att å ambulansbil
m. fl. fordon föra röd
lykta.
Underlåtenhet att före körning
tillse styranordningar
m. m. samt att hålla registreringsskylt
läslig.
Underlåtenhet att föra automobilens
registreringsskylt å
släpfordon samt belysningsanordning
för denna.
Underlåtenhet att å släpfordon,
som vid eldfara användes
för brandväsendets räkning
föra röd belysning.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
137
Straffbestämmelse
Nuvarande paragraf i Straffbelagt stad
Paragraf
i motorfordonsförordningen gande i proposi- Förseelse
propositionen1 (M. F.) eller vägtrafik- tionen
stadgan (V. S.)
42 § andra M. F. 47 §
stycket
42 § andra M. F. 47 §
stycket
42 § andra M. F. 40 § 1 mom,
stycket
27 § andra Underlåtenhet att å motorstycket,
andraredskap föra föreskrivna lykoch
tredje tor m. m. samt om begagnanpunkterna
de av bländande ljus i vissa
fall.
27 § första Brukande av motorredskap
stycket i vissa fall, dock icke brott
mot hastighetsbestämmelserna.
(Motionärernas eget förslag.
)
36 § näst sista Underlåtenhet att föra förestycket
skrivna belysningsanordningar
å traktortåg samt om begagnande
av bländande ljus
i vissa fall.
De förseelser, beträffande vilka de sakkunniga angivit dagsbotsantalet till
högst femtio, äro i propositionen upptagna i
1) 39 § 3 mom. Befordran av personer vid lustresa med lastautomobil
utan godkännande av besiktningsman eller i strid mot av denne meddelade
föreskrifter örn antal passagerare.
2) 37 § 1 mom. Förseelse mot föreskrifter om aktsamhet, när automobil
möter ridande m. fl.
3) 42 §. Brukande av släpfordon för personbefordran, som icke är besiktigat
härför (nämnda förseelse är icke redovisad i de sakkunnigas motiv),
framförande av motorredskap, där motorredskapet kan medföra skada å
körbanan, eller med högre än tillåten hastighet, samt brukande av traktortåg
i vissa fall.
4) 37 § 1 mom. Framförande av motorredskap i strid mot förbud eller
särskilda inskränkningar, som utfärdats beträffande viss väg (brott mot av
länsstyrelse utfärdade särskilda föreskrifter).
Som ovan angivits hava motionärerna föreslagit böter högst 300 kronor
såsom straff för dels vissa i 42 § propositionen angivna förseelser rörande
motorredskap (brukande av motorredskap i vissa fall, utom brott mot hastighetsbestämmelserna),
dels ock i 37 § upptagna förseelser mot av länsstyrelse
utfärdade särskilda föreskrifter, utom brott mot hastighetsbestämmelser.
Såsom utskottet redan vid 2 § erinrat har herr Lindhagen i sina motioner
framhållit, att i fråga örn bilförare bör uppsåtligt överträdande av tydliga
gripbara föreskrifter föranleda åtal. Även cyklister böra fällas till ansvar
vid överträdelse av givna förhållningsorder. Fotgängare böra icke åtalas eller
bötfällas annat än om de uppenbarligen av tredska eller okynne lägga
hinder i vägen för bilfarten genom ett otillbörligt gångsätt.
138
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Utskottet.
Utskottet har i detta sammanhang upptagit till behandling de i herr
Lindhagens motioner berörda frågorna örn förändrade grunder för åtal mot
fotgängare, om införande av varning vid trafikförseelser i stället för straff,
om skyldighet i vissa fall för statsverket att ersätta oskyldig tilltalads
rättegångskostnader, om erinringar mot dagsbotssystemet och örn den gällande
begränsningen i tilltalads rätt att fullfölja talan till Högsta domstolen.
För närmare kännedom örn vad motionären i dessa hänseenden anfört får
utskottet hänvisa till motionerna.
Första lagutskottet fann i sitt över motionerna I: 21 och I: 275 avgivna
utlåtande, nr 36, att ett övervägande vore påkallat, huruvida straffbudet i
vägtrafikstadgan för den, som icke iakttager all den omsorg och varsamhet
som till förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna, bör jämkas
beträffande fotgängarna. Det kunde enligt utskottets mening även ifrågasättas,
huruvida icke vissa andra vägfarande, som icke använda ett för
övriga trafikanter farligt färdsätt, böra jämställas med fotgängare.
Riksdagen avslog emellertid första lagutskottets hemställan rörande detta
ämne ävensom motionerna, i vad de rörde ovan omnämnda spörsmål.
I sitt yttrande över 26—32 §§ förslaget till motorfordonsförordning har
utskottet framhållit de svårigheter, som möta vid genomförandet av den av
de sakkunniga avsedda uppdelningen av de olika förseelserna allt efter deras
art av allvarligare brott eller ordningsförseelser. Efter granskning av vägtrafikstadgans
olika föreskrifter har utskottet funnit övervägande skäl tala
mot att giva straffbestämmelserna i denna stadga det innehåll de sakkunniga
föreslagit. Utskottet kan heller icke finna de av motionärerna därutöver förordade
ändringarna lämpliga. Utskottet har däremot icke funnit anledning
till erinran mot de av Kungl. Maj:t i 37—43 §§ föreslagna bestämmelserna.
Herr Lindhagens ovan omförmälda framställningar hava synts utskottet
icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
Övriga i herr Lindhagens motioner behandlade frågor.
A. Stadsplan^- och väglagstiftning.
Herr Lindhagen framhöll i motionen I: 21 vid förra årets riksdag, att motorismens
nuvarande utveckling nödvändiggör att samhället genom nya omfattande
lagstiftningsåtgärder ingriper för att söka motverka den rådande
trafikosäkerheten å gator och vägar. Genom motorfordonen har enligt motionären
faran till liv, lem, arbete och egendom blivit en institution i vårt
vägväsende och samhället måste bygga grundläggande dammar mot denna
fara. Bland nödvändiga åtgärder från samhällets sida nämner motionären
först en förbättrad stadsplan- och väglagstiftning.
Härutinnan anför motionären i nämnda motion samt i motionen I: 10
bland annat:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
139
Det bör påbjudas, att i nya stadsplaner tillgodoses kravet på gators och
allmänna platsers pacificering. Gatorna erhålla en bredd, som rimligen
kan möta i vår tid förefintliga och förväntade trafikbehov. Utom trottoarer
anläggas intill dem även cykelbanor. I mitten av varje gata anbringas talrika
tillflykter (refuger) till gagn för fotgängare och särskiljande av mötande
bilar. Särskilt vid varje gatukorsning läggas mellan trottoarlinjerna
refuger för fotgängare. Alla sådana övergångar bli obligatoriskt så kallade
övergångsställen med iakttagande givetvis av administrativ reglering mellan
bilar och fotfolk, i den mån sådan i trafikcentra anses oundgänglig.
Vidare anordnas i varje gatukorsning en öppen plats i cirkel eller fyrkant.
Gatulinjerna böra fortfarande korsa varandra vinkelrätt, men mellan
dem utläggas gräsmattor, som lämna sikt åt alla håll redan vid ett annalkande
till gatukorsningen. En sådan omväxling skulle också höja gatornas
utseende och stadsbilden överhuvud taget.
Genom stadsplaneändringar saneras ock gamla stadsdelar i enahanda
riktning som ovan sägs dock med rätt för vederbörande kommun att låta
dem komma till efterrättelse först i den mån hinderliga hus ombyggas. Anläggning
av cykelbanor kan också ske omedelbart genom anlitande till någon
del av trottoarerna, där de anses onödigt breda.
Lagen örn allmänna vägar på landet revideras i tillämpliga delar i enahanda
riktning som stadsplanelagen. Vägarnas bred tilltages tillräckligt stor.
De förses såvitt möjligt med nödtorftiga trottoarer eller framtida utrymmen
därtill. Likaså även med cykelbanor eller framtida platser för dem.
I vägkorsningar läggas, där så kan ske, refuger samt tillses, att dylika
korsvägar befrias från skymmande vegetation, stängsel eller byggnader invid
hörnen. Detta gäller även örn större enskilda vägars korsning med allmän
väg.
I alla backkrön, som skymma utsikten, och i alla kurvor utan sikt läggas
i vägens mitt refuger i tillräcklig utsträckning åt bägge hållen för särskiljande
av mötande motorfordon och till gagn även för andra trafikanter.
Målade ränder äro otillräckligt skydd.
Dylika extra anläggningar bekostas av bilskattemedlen.
I stadsplanelagen den 29 maj 1931, 2 §, föreskrives, att stadsplan skall
utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områden,
vilka ingå i planen, såsom byggnadskvarter, gator, torg, parker och andra
allmänna platser m. m. Stadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser
angående områdenas bebyggande eller användande i övrigt som finnas
erforderliga. Enligt 3 § antages stadsplan av stadsfullmäktige men skall
för att bliva gällande fastställas av Konungen. I byggnadsstadgan den 20
november 1931 stadgas vidare i 15 §, bland annat, att vid uppgörande av
stadsplan bör särskilt tillses, att bekväma samfärdselleder förbinda såväl olika
delar av staden sinsemellan som även staden med angränsande samhällen,
så ock att i övrigt god anslutning ernås mellan det för planläggning avsedda
området och annat redan planlagt område i grannskapet; att gator
givas sådan riktning, lutning, bredd och anordning i övrigt, att de tillfredsställa
trafikens fordringar och kravet på ett tilltalande utseende; att avståndet
mellan byggnadslinjerna å ömse sidor örn gata i allmänhet icke göres
mindre än tolv meter; och att torg, parkeringsplatser och andra för sam
-
140
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
färdseln erforderliga allmänna platser anordnas i tillräckligt antal inom
olika delar av staden med ändamålsenliga lägen samt lämplig storlek och
form. Enligt 17 § i byggnadsstadgan skola genom stadsplanebestämmelser
jämväl meddelas erforderliga föreskrifter om användande av andra områden
än byggnadskvarter, såsom örn gators korsning med varandra i olika plan
eller örn korsning mellan gata och särskilt trafikområde; om gatas förläggande
i tunnel under markens plan m. m.
Lagen den 7 juni 1935 om allmänna vägar stadgar i 3 §, att väg skall läggas
där den tarvas och utan oskälig kostnad bäst kan göras. Den skall med
avseende å fasthet, bredd, lutningsförhållanden och beskaffenhet i övrigt
vara lämpad efter samfärdselns behov. I 30 § samma lag föreskrives bland
annat, att utmed väg må ej på mindre avstånd än tolv meter eller, vad angår
ödebygdsväg, nio meter från vägbanans mitt utan länsstyrelsens tillstånd
uppföras byggnad eller förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning,
som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest
innebär fara för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att för tillgodoseende
av trafiksäkerheten öka de nu angivna avstånden, äger länsstyrelsen
föreskriva sådan ökning, dock högst till tjugu meter. Vidare stadgas i 33 §
bland annat, att där för vinnande av fri sikt, för vägs upptorkande eller
för hindrande av snösamling å väg är erforderligt, att träd eller buske borthugges
eller att träd kvistas, eller eljest i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd
påkallas, må föreskrivas skyldighet för jordägaren att inom viss tid ombesörja
den erforderliga röjningen. Det må vidare föreskrivas, att det område,
föreläggandet avser, skall genom jordägarens försorg hållas fritt från
skymmande träd och buskar.
Första lagutskottet anförde under punkten A i sitt utlåtande, nr 36, över
motionen:
Den gällande stadsplan- och väglagstiftningen innehåller åtskilliga stadganden
om gators och vägars beskaffenhet som syfta till att dessa även ur
trafiksäkerhetssynpunkt skola anordnas på bästa möjliga sätt. Man har
också tidigare hyst förhoppning att kommunikationsledernas förbättrande
skulle avsevärt bidraga till att minska mängden av trafikolyckor. Ofantliga
penningbelopp ha offrats för sådant ändamål men statistiken visar, att antalet
personer som dödats eller skadats genom motorfordonsolyckor likväl på
senare år mångdubblats. Nämnda förhoppning har sålunda icke infriats.
Det kan med hänsyn härtill i och för sig förefalla naturligt att i likhet
med motionären påyrka vissa nya och mer detaljerade bestämmelser örn
gators och vägars beskaffenhet. Det förefaller dock utskottet som om de
nuvarande bestämmelserna med eftertryck riktat uppmärksamheten å vikten
av att gator och vägar anordnas på det sätt som bäst gagnar trafiksäkerheten.
Att i lag införa alltför detaljerade bestämmelser kan enligt utskottets
mening icke vara lämpligt. De skulle helt visst, på grund av de skiftande
förhållandena på olika håll, mången gång komma att förhindra i stället
för att befordra den mest praktiska lösningen av uppkommande spörsmål.
Bland de av motionären framförda önskemålen torde likväl yrkandet om
införande av gång- och cykelbanor på landsvägarna i viss mån intaga en
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
141
undantagsställning. Väl torde för närvarande en sådan anordning i många
fall av kostnadsskäl icke kunna genomföras. Utskottet åsyftar härvid icke
blott anläggningskostnaderna utan även de utgifter som uppkomma för vägens
underhåll. Enligt vad inom utskottet upplysts torde det emellertid icke
vara uteslutet att exempelvis i sådana fall, där man vi ny- eller ombyggnad
av väg har för avsikt att förse densamma med permanentbeläggning, samtidigt
anordna en viss del av vägen som gångbana, utan att detta skulle vålla
någon avsevärd ökning i anläggnings- eller underhållskostnader. Hinder torde
icke heller från kostnadssynpunkt föreligga att jämväl därutöver tillmötesgå
förevarande yrkande i vissa speciella fall, där behovet är mest trängande.
Såsom exempel härå vill utskottet anföra, att många mindre samhällen
å landet genomkorsas av livligt trafikerade vägar utan att dessa ens å de
sträckor som omgivas av en tätare bebyggelse försetts med gångbanor. Detta
förhållande torde ofta vara förenat med alldeles särskilda olägenheter för
ortsbefolkningen.
Behovet av gång- och cykelbanor har även beaktats av de s. k. 1931 års
väg- och brosakkunniga.
Utskottet vill med hänsyn till det anförda förorda, att frågan om möjligheten
att åtminstone i viss utsträckning föreskriva skyldighet att anordna
gång- och cykelbanor å landsvägarna skyndsamt blir föremål för närmare
prövning.
Första lagutskottet hemställde, att riksdagen måste i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte verkställa skyndsam utredning i, bland
annat, de av utskottet under punkten A närmare omförmälta hänseendena.
Riksdagen avslog utskottets hemställan såvitt rörde punkten A.
Motionärens under förevarande punkt redovisade framställningar hava Utskottet.
synts utskottet icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
B. Skadeståndsregler och försäkringslagstiftning.
I förevarande ämnen anför motionären i motionen I: 21 vid förra årets
riksdag:
Försäkringslagstiftningen bör, i vad den avser bilägarnas skyldighet att
trafikförsäkra sin bil, kompletteras med en bestämmelse, att — liksom bilföraren
pa grund av försäkringen även vid ovarsamhet befrias från ansvar
lör skador, tillfogade annan — jämväl fotgängaren eller annan trafikant
genom tvångsförsäkringen tillerkännes rätt till ersättning för skador och lidanden,
som tillfogats honom, även örn någon enahanda ovarsamhet kan
läggas honom till last.
Man bör förstå, att från ingendera sidan föreligger här uppsåt att
skada annan och ännu mindre uppsåt att skada sig själv. Bilisten kan bedåras
av fartens tjusning samt lagarnas och myndigheternas tolerans. Honom
såsom förare av det fordon, som infört faran på vägarna, måste därför
åläggas större varsamhet. Fotgängaren, den svagare parten i alla avseenden,
kommer i regel att iakttaga normal försiktighet. Ouppmärksamhet trots
denna inre uppfordran är förlåtlig och mänskligt sett oundviklig.
Det måste därför vara en skyldighet för samhället eller de försäkringsbolag,
på vilka det avbördat denna skyldighet, att svara för skadeståndet.
Örn härav föranledes ökning av försäkringspremierna, kan det icke
hjälpas. Det livsfarliga fordonet får betala premierna. Icke är det väl
142
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
rimligt att, för åstadkommande av billiga premier för bilägarna, ett äventyrande
av människors välfärd skall opåtalt få upprätthållas utan ens skadestånd.
För övrigt, lagen om trafikförsäkring av bilarna innefattar en betydande
procent till försäkringsbolagen. Skillnaden mellan deras inkomster och utgifter
av en dylik försäkring bör bringas till allmän kännedom. Frågan kan
vara, om icke här föreligger ett område för så kallad socialisering genom att
göra staten till en opartisk försäkringsanstalt för trafikförsäkring av motorfordon.
Spårvagnar äro ej underkastade trafikförsäkring. Men även de överköra
människor, när det faller sig.
I detta sammanhang må erinras, att tvångsförsäkringen för bilar bör lättas
så att den ej utgår för bilar, som en längre tid ej tagas i bruk.
I annat sammanhang (I: 21 sid. 26) framhålles, att trafikförsäkring av
vissa små bilar, som en viss kategori av människor med begränsade inkomster
böra få tillstånd att inneha, bör erhållas mot billigare premier. Motionären
ifrågasätter (I: 275 s. 5), att även trampcyklar böra vara registrerade
och försäkrade. Om sådan försäkring blir för betungande för cyklarnas
ägare, måste det allmänna på något sätt träda emellan.
En fyllig redogörelse för den svenska skadestånds- och försäkringslagstiftningen
återfinnes i första lagutskottets vid förra årets riksdag över motionerna
1:21 och 1:275 avgivna utlåtande, nr 36, till vilket andra lagutskottet
tillåter sig hänvisa.
I sitt berörda utlåtande har första lagutskottet under punkten C (sid. 30
—41) ifrågasatt en omgestaltning av skadestånds- och försäkringslagstiftningen.
Utskottet anser, att full ersättning på grund av försäkring bör utgivas,
så snart den skadade icke genom grov vårdslöshet medverkat till skadan.
Det synes utskottet, att alla som lida skada i följd av automobiltrafik
böra vara likställda i frågan om ersättning för personskada. Utskottet finner
det böra tagas i övervägande att beträffande personskada avskaffa bestämmelserna
om vissa fixa maximibelopp men i stället föreskriva, att sjukpenning
och livränta icke må överskrida visst belopp per dag respektive år.
Enligt utskottets mening bör ersättning för sveda och välde icke utgå på
grund av trafikförsäkring i andra fall än där automobilföraren överbevisats
örn vållande. Utskottet behandlar frågan örn den omkastade bevisbördans
bibehållande och anser det med fog kunna sättas i fråga, huruvida det är
berättigat att för vissa fall bibehålla detta avsteg från allmänna processuella
regler. Att upptaga till närmare övervägande en utvidgning av trafikförsäkringen
till att avse spårvagnar har icke för närvarande synts utskottet
påkallat.
Första lagutskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte verkställa skyndsam utredning i de av
utskottet under, bland annat, punkten C närmare omförmälda hänseendena
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
. y;
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
143
Riksdagen biföll utskottets hemställan såvitt rörde punkten C.
Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.
I motionen I: 10 till innevarande riksdag hemställer herr Lindhagen, att
riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte överväga vad i herr Lindhagens
förra året väckta motioner i riksdagen och hos Stockholms stadsfullmäktige
påkallats beträffande försäkringslagstiftningen samt för denna riksdag
framlägga den av 1935 års riksdag begärda skyndsamma revisionen av
försäkringslagstiftningen, i vad den nu skapar rättslös olikställighet för fotgängarna
och tillika särdeles ökar domstolarnas och även högsta domstolens
arbetsbörda.
Då riksdagen så sent som förra året tog ställning till de i motionerna be- [Utskottet.
handlade spörsmålen samt frågan om en revision av skadestånds- och försäkringslagstiftningen
på grund av hemställan av riksdagen är föremål för
Kungl. Maj :ts prövning, anser sig utskottet, som förväntar att den av riksdagen
begärda utredningen bedrives med skyndsamhet, icke böra föreslå
riksdagen att hos Kungl. Majit göra framställning i förevarande ämnen.
C. Övriga önskemål.
Motionären föreslår i övrigt en lag mot vinster genom befrämjande av osäkerheten
i trafiken. Härmed åsyftas bland annat, att en chaufför icke bör
avlönas med hänsyn till storleken av de transportprestationer han hunnit utföra.
Vidare ifrågasätter motionären en begränsning av personbilarnas antal
genom ett licenssystem, liksom av parkeringsplatserna. Därvid berör
motionären även frågan örn konkurrensen mellan motorfordon och andra
trafikmedel. Vidare behandlar motionären behovet av trafikkultur, varvid
motionären i motionen I: 21 under särskilda avdelningar uppehåller sig vid
dels samhällets trafikkultur, dels motorfordonens ägares och deras chaufförers
trafikkultur, varvid motionären ägnar uppmärksamhet åt chaufförsutbildningen
m. m., dels fotgängares m. fl. trafikkultur, dels svenska ansatser
för främjande av trafikkultur, dels ock internationell samverkan.
Utskottet får hänvisa till motionernas innehåll.
I sitt utlåtande nr 36 över motionerna I: 21 och I: 275 yttrade första lagutskottet
under punkten D om bland annat ovannämnda spörsmål:
Utskottet vill erinra att frågan örn konkurrensen mellan motorfordon och
andra trafikmedel blivit föremål för särskild undersökning av den s. k. 1932
års trafikutredning. I frågan örn undervisning i trafikkultur i skolorna torde
särskild framställning från riksdagens sida vara överflödig. Vad motionären
i övrigt anfört under förevarande punkt bär icke synts utskottet vara
av beskaffenhet att påkalla något vidare uttalande av utskottet.
144
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Utskottet.
Första lagutskottet hemställde, att motionerna måtte i bland annat ovannämnda
delar icke föranleda till någon riksdagens åtgärd, vilken hemställan
bifölls av riksdagen.
I motionen 1:10 till innevarande riksdag hemställes, bland annat, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte förordna,
att förslag till vägfredens återställande ej uppdrages företrädesvis åt
representanter för motorismen och vederlikar utan anförtros åt en mera
oväldig och självständig lagberedning med klara instruktioner, att landet
väntar på betänkanden, som gå till grunden med problemen.
Utskottet vill erinra, att innevarande riksdag den 9 maj 1936 i anledning
av motionen lii 31 av herr Pettersson i Hällbacken beslutat att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utfärdande av föreskrifter rörande obligatorisk trafikundervisning
i samtliga under skolöverstyrelsens inseende stående läroanstalter.
Sedan lång tid tillbaka har ett internationellt samarbete förekommit i frågor,
som röra vägtrafiken. Sålunda avslutades''i Paris den 11 oktober 1909
en internationell konvention rörande automobiltrafik, vilken biträddes av
Sverige den 9 december 1910. Inom Nationernas förbund finnes en särskild
organisation, som har till uppgift att behandla den internationella samfärdselns
problem. Till denna organisation höra ett antal permanenta kommittéer,
varibland en kommitté för vägtrafiken. Det internationella samarbetet
under Nationernas förbunds ledning har bland annat lett till en internationell
konvention rörande automobiltrafik, undertecknad i Paris den 24 april
1926, vilken biträtts av Sverige. (S. F. S. 1930:371.) Denna konvention
har ersatt 1909 års konvention. Vidare har år 1931 tillkommit en konvention
angående vägmärken, vilken emellertid icke biträtts av Sverige.
Mellan de olika nordiska länderna förekommer samarbete i trafikfrågor.
Sålunda föreligger bland annat med Danmark en överenskommelse angående
ömsesidigt godkännande av körkort samt av registrering av personmotorfordon,
avslutad 1930. (S. F. S. 1930: 33 och 1935: 550.) Även med
Norge föreligger en motsvarande överenskommelse av år 1931. (S. F. S.
1931:317.) Delegationerna för nordiskt ekonomiskt samarbete lia i konferens
i oktober 1935 diskuterat vissa trafikfrågor.
Motionärens under förevarande punkt redovisade framställningar hava
synts utskottet icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla,
att vid granskning av de vid ifrågavarande proposition fogade
förslagen till motorfordonsförordning och vägtrafikstad
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
145
ga riksdagen ej funnit skäl att mot desamma göra andra erinringar
än utskottet i förevarande utlåtande upptagit;
B) att motionerna 1:10, 1:319, 1:360, 1:361, 11:655, II:
693, II: 696, II: 722 och II: 723, i den mån de icke blivit beaktade
genom vad utskottet under A) hemställt, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt
C) att motionerna 11:390, 11:694, 11:710 och 11:712 icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 6 juni 1936.
På andra lagutskottets vägnar:
IVAR ÖSTERSTRÖM.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Linder*, Frändén1, Gustaf Tamm, Sam Larsson2* Hagman1*,
P. Sandström, Lindhagen1, Norman, Karl Bodin2, John Gustavson2, Knut Petersson1
och Holstenson1;
Från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Johanson i Hallagården, Olovson i
Västerås, Pettersson i Hällbacken2, Sandström i Sollefteå1, Molander, Hassler, Hermansson1
och Thorell2.
1 Ej närvarande vid behandlingen av motorfordonsförordningen.
2 Närvarande endast vid behandlingen av motorfordonsförordningen.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
I. Beträffande motor fordonsförordningen.
Vid 1 § 1 mom.
av herrar Norman, och Olovson i Västerås, vilka ansett, att de av Kungl.
Maj:t föreslagna definitionerna å personautomobil och omnibus bort lämnas
utan erinran.
Vid 18 § 3 mom.
av herrar Linder, Norman, Hage, Olovson i Västerås och Pettersson i Hällbacken,
vilka ansett att Kungl. Maj:ts förslag bort lämnas utan erinran.
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 55.
10
146
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Vid 21 § 1 mom. första punkten
av herrar Österström, Pettersson i Hällbacken, Molander och Hassler,
vilka ansett, att i den av Kungl. Maj:t föreslagna texten »eller har förare
eljest ådalagt sådana egenskaper» borde efter ordet »eljest» inskjutas orden
»genom allvarlig förseelse».
Vid 30 § första stycket
av herrar Linder, Norman, Hage, Olovson i Västerås och Pettersson i Hällbacken,
vilka ansett, att utskottet bort förorda Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.
II. Beträffande Yägtrafikstadgan.
Vid rubriken
av herr Lindhagen, som yttrat:
Vad det gäller.
Enligt den svenska försäkringstidningen Assurans’ uppgift (nr 9 i april år
1936) resulterade trafikolyckorna under år 1935 i 316 dödade och 4,556 skadade
personer. Därtill komma de olyckor till okänt tal, som icke kommit
till vederbörandes kännedom, och de äro sannolikt till antalet betydande.
Av den i utskottets utlåtande å sid. 82 återgivna statistiken framgår, att
egendomsskada uppstått vid 6,165 olyckor. I dessa fall har förmodligen även
människors liv i stor utsträckning stått på spel. Såsom den främsta orsaken
till bilolyckorna nämnes förares körsätt jämte hans personliga förhållanden.
På andra områden av civilisatorisk verksamhet är sådan lemlästning av
individer samt ruin och sorg för dem och deras familjer icke tillåten. Det
förekom heller icke på allfarsvägarna före motorismens inbrott över dem,
som icke voro avsedda därtill, men numera synas de även officiellt vara destinerade
för en sådan lemlästning såsom ett oundgängligt offer åt motorismens
civilisatoriska välsignelser. En reflex således av de motoriserade krigsrustningarnas
och krigens brutaliserande av sinnelagen och de maktägandes
känslolöshet. Bakom ligger tillika tidsandan med dess mördande konkurrens
om fördelarna och vinningarna.
Det borde vara solklart — vilket bestrides av intressenterna av skövlade liv,
lemmar och familjeolyckor — att trafikolyckornas huvudorsak är fortkörningen
med de nya motorredskapen, tillkomna, såsom vanligt folk förstår,
uteslutande för att i denna tid av jäkt komma fram så fort som möjligt.
Anders Norell har ock för sin spridda broschyr om hur bilolyckor förhindras
satt som motto: »Nästan alla bilolyckor bero på för hög hastighet. Fortkörning
är tärningskast med människors liv och lemmar». En bekant till
mig, som klagade hos en högre polischef i Stockholm över sitt barns lemlästande
genom ett motorfordon, fick till svar: »Fartens tjusning har så gått
bilisterna i blodet, att däråt kunna vi polismän intet göra.»
Andra lagutskottets utlåtande AV 55. 147
Förmodligen menade denne polisman väl också, att detta är anledningen
till att polisen inte kan beivra de regelbundna underlåtenheterna att iakttaga
författningarnas stadgande!! örn viss maximifart på särskilda ställen och vissa
våglängder. Då och då tar man något stickprov, men den vilda jakten går
sin gång i alla fall, och så resignerar samhället. Det tillhandahåller icke till1
äckligt höga straff med frihetsstraff i latituden, som kan vara ägnade att
låta stickprovens varnagel få någon avskräckande verkan. Den stadgade
maximifarten är tillkommen visserligen icke för att kunna förebygga men i
alla fall för att minska antalet döda, lemlästningar och familjekatastrofer.
Den som överträder dessa lagbestämmelser, som väl böra upprätthållas så
länge de finnas, har gjort sig skyldig till försök till vållande av sådana förbrytelser.
Samhället blir således vanmäktigt så länge det ej stadgar verkande
straff för överträdelser av föreskrifterna örn maximihastighet, såvida
ej förmildrande omständigheter föreligga. Örn jag vore lagstiftare, åklagare
och polischef, skulle åtminstone sådana överträdelser av samhällets lagar till
skydd för individerna och hemmen vara försvunna inom kort tid.
Jäktet må hålla sig till alla de områden, som ännu stå till buds för detsamma,
utan förenämnda kriminella förutsättningar. På färdvägarna har
det ju möjligheter fortfarande på järnvägslinjerna, till sjöss och i luften.
På allfarsvägarna få sådana brottsligheter ej förekomma. Vill man på marken
ej nöja sig med järnvägarnas och fartygens allt snabbare fortkomstmöjligheter,
så får man bygga särskilda billinjer, avsedda endast för motorfordon
med rätt för gentlemannachaufförer och lastbilsägare att för vinnings
skulle hålla sina motorfordon i den fart som fordonet medgiver. Allt på
eget äventyr, men även detta senare borde icke få vara obetingat tillåtet.
Fartens tjusning bör ej få vara en tillåten anledning till att äventyra eget
och passagerares liv och deras familjers välfärd.
Vad kan vara anledningen till att lagarna om fortkörning ej efterlevas?
Det beioi väl ej blott på fartens tjusning utan även på något annat och
kanske framför allt på något annat. Jag intervjuade härom dagen Stockholms
förre polismästare Hårleman vad han trodde örn de verkande krafts™3
bakom en sådan konkurs för samhällsordningen och även om den
förenämnda polischefens yttrande. Den tillfrågade svarade, att han endast
kunde säga så mycket, att bilintressenterna ha så starka organisationer, som
verka för att tillrättalägga den allmänna opinionen till sin fördel, under det
att övriga trafikanter på allfarsvägarna i regel sakna sådana organisationer.
Hårleman medgav, att jag fick i denna reservation publicera detta hans yttrande,
och jag sätter det därför såsom främsta mottot på min efterföljande
framställning, i den mån en sådan medhunnits med den nödtvunget korta
reservationstiden.
Rättsordningen och intressena.
Det böi salunda nu ej främst förglömmas, att de organiserade härskande
bilintressena förfoga tämligen oförbehållsamt också över rättsordningen i
detta fall.
148
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Även »trafiksakkunniga» ha officiellt fått begagna i sitt namn oväldens
symbol. Lagutskottets betänkande vimlar också av de »sakkunnigas» auktoritet.
Det bör då även här avslöjas, att såsom sakkunniga i detta fall tillsatts
av regeringsmakten generalsekreteraren i Kungl, automobilklubben,
ombudsmannen i lasttrafikbilägarnas trafikförbund samt direktören för det
bolag i Göteborg, som tillverkar Volvobilarna. Vid denna majoritets sida har
tillsatts två högre ämbetsmän, som förmodligen oftast färdas i bil på landsvägarna,
nämligen en landshövding och en trafikinspektör. De två senare
ha i allt väsentligt instämt med majoriteten. De sakkunniga ha icke inlåtit
sig på huvudsakerna i det stora problemet. Betänkandet innehåller knappast
annat än administrativt småplock. Någon indignation över ofreden på
vägarna och dess av statistiken avslöjade offerväsen kan icke spåras. Betänkandet
lämnar inget väsentligt bidrag till förekommande av den fortgående
faran å vägarna för liv, lem, arbete och egendom. Detta partiska betänkande
bör således göras örn.
Andra lagutskottet, som avsetts att vara ett »socialt lagutskott», har också
fått en majoritet, som hänförts av bilismens såsom man anser berättigade
krav. Vi ha ock haft förmånen, att såsom ordförande ha en Kungl, automobilklubbens
förtroendeman och chefredaktör för dess tidning. Ett elegant,
mjukt och tystlåtet ordförandeskap, men vid voteringarna har hjärtat
rimligtvis klappat på de rätta ställena.
Andra lagutskottets betänkande intar således en olika ställning än första
lagutskottet vid förra årets riksdag. Det senare, ehuru ej socialt, lade dock
sociala synpunkter till grund för sitt betänkande både i motiven oell sedan
i yrkandena. Anledningen är förmodligen den, att första lagutskottet var till
stor del rekryterat med jurister, vilkas yrke är att skapa och upprätthålla
en verklig rättsordning.
Återställande av vägfreden i landet är en s. k. social fråga, ja den är det
i särdeles hög grad. Min omfattande motion förra året i ämnet remitterades
emellertid till första lagutskottet. Anledningen därtill var att motionen
rörde sig ock med allmän medborgerlig lagstiftning, såsom exempelvis stadsplanelagen.
I anledning därav kom motionen, ehuru även en dylik lagstiftning
tjänar sociala och även speciellt sociala ändamål, till första lagutskottet.
Vid denna riksdag har motionens yrkanden, i den mån de ej kunno gå igenom
vid första riksdagstillfället och däribland även stadsplanelagen, remitterats
till första lagutskottet, men har sedan av detta lagutskott överlämnats
till andra lagutskottet.
Riksdagsman Osberg, som ville i år hjälpa till med en motion i ämnet
även i andra kammaren, fick däremot sin motion hänvisad till ett tillfälligt
utskott, som lagade att kammaren ej tog någon befattning med densamma.
Den kom märkligt nog, såsom vederbort, ej till andra lagutskottet.
De »sakkunniga» skjuta ofta framför sig riksdagens auktoritet. När en
ansats till rättsordning av riksdagen förkastats, så anses det vara nog bevis
för att den är oriktig. Vi riksdagsmän veta emellertid att nya ansatser till
en rättsordning nästan alltid börja såsom minoritetssträvanden, innan de till
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
149
sist genom trägna bemödanden komma i hamn. Vi äro för övrigt så upptagna
var och en att bevara sina egna och sitt partis intressen, att vi ej alltid
få tid eller möjligheter att också bevaka andras intressen tillbörligt. Icke
minst tillbörlig hänsyn till valmän vid stundande val förhindrar oss att helt
hängiva oss till välgörenhet även för andra.
Även min inställning i riksdagen är partisk. Jag är nämligen fotgängare.
Jag har ock varit nära döden, därför att en gentlemannachaufför
som domstolarna tilläde huvudsakliga skulden, överkörde mig, sedan han
förirrat sig på högersidan av körbanan, dit jag hunnit fram och där han
icke hade något att göra. I rådhusrätten blev jag frikänd av majoriteten,
men i hovrätten dömde en majoritet även mig till ett lindrigt bötesstraff under
»synnerligen förmildrande omständigheter». Också en straffmätning
på guldvikt i ett så klumpigt mål som ett bilmål! Och till högsta domstolen
fick jag ej besvära mig, därför att justitieminister Schlyter nyligen lyckats
få sådana besvär förbjudna för att minska högsta domstolens arbetsbörda.
Och justitiekanslersämbetet ville icke heller ställa sig till mitt förfogande.
Jag föll emellertid, så att bakhjulet var nära att gå över min hals, och för
övrigt fick jag även ett nyckelben lösryckt, blodpropp, som gick genom hjärtat,
med flera trevligheter, som följa av ofreden på allfarsvägarna.
Emellertid försöker jag nu att även på detta område uppfylla min medfödda
plikt att söka skydda de svaga mot de mäktiga, och såsom domare
och lagstiftare är rättsordningens upprätthållande en huvudsak i yrket.
Lag eller administrativ författning.
Av mig har yrkats, att vägtrafikstadgans huvudsakliga föreskrifter till
skydd för liv, lem, arbete och egendom fastställas i lag och ej i administrativa
förordningar. Utskottet har yrkat avslag. Det må häremot erinras, att
dylika äventyr beivrats genom lag sedan urminnes tider och ej överlämnats
åt det administrativa godtycket.
Utskottet har ock i sitt betänkande nr 54 om konkurrensen mellan motortrafik
på allfarsvägarna och järnvägstrafik förordat, att saken ej vidare får
regleras huvudsakligen på administrativ väg. Näringsfriheten var här hotad,
sade utskottet. Därför måste den icke minst på detta område tryggas
genom lag. I nämnda betänkande lämnas alldeles åsido den nuvarande kriminaliseringen
av allfarsvägarna. Här skall, menar utskottet, näringsfriheten
få ytterligare belamra dem efter enskildas företagsamhet med ytterligare
motortrafik med åtföljande ökning av trafikolyckornas antal.
Att däremot minska dessa olyckor får icke stödjas av lag men gärna av
administrativt godtycke. Då kanske bilintressenternas fart- och penningintressen
lia lättare att dominera även avgörandena i regeringen och i länsstyrelserna.
Det må i detta sammanhang erinras, att, såvitt jag förstår, lastbilsintresset
har ett större allmänt befogande än städernas sport- och nöjesåkningar på
landsvägarna med sina personbilar. Vi lia ju dock järnvägarna fortfarande
150
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
till hands för menige mans långfärder, och därmed få väl även förmögnare
personer låta sig åtnöjas.
Det hemställes om riksdagens förord för mitt yrkande, att vägtrafikstadgans
huvudsakliga föreskrifter fastställas i lag.
Vid 1 § 2 mom.
av herrar Norman och Olovson i Västerås, vilka ansett att de av Kungl.
Majit föreslagna definitionerna å personautomobil och omnibus bort lämnas
utan erinran.
Vid 2 §
av herr Lindhagen, som anfört:
När motorismens inbrott över allfarsvägarna gav upphov till deras kriminalisering,
så förstod man att det var upphovsmannen, som borde iakttaga
varsamhet i sin oförmodade invasion med naturligt åsidosättande av de gamla
svagare trafikanterna. Även lagstiftningen gav till en början uttryck för
en sådan naturlig syn på saken. I den mån bilfolkets starka organisationer
sammanslutit sina i landet inflytelserika skaror och därefter kunnat börja diktera
lagar både för länsstyrelser, regeringar och, såsom det nästan förefaller,
även för riksdagen, så har den nuvarande lagstiftningen tillmötesgått den
framstormande invasionen och genomfört »likställighet» mellan totalt olikställda
vägfarande.
Därur har vidare framsprungit oefterrättligheten i den s. k. biljuridiken,
vars främsta kriminalisering av rättsordningen föranlett fjolårets riksdags
begäran örn skyndsam rättelse. En hemställan, vid vilken regeringen synes
ej fästat något större avseende. Offerväsendet fortgår hänsynslöst. Och bilväsendet
kan fortfarande linda denna lager kring sina stolta minnen.
Vidare fortsätter biljuridiken med att överraska skadade fotgängare med
att åtala dem därför att de åsamkat sig själva skada. Också en produkt av
bilorganisationernas obehöriga inflytande och krav på jämlikhet mellan olikställda.
Därtill låter rättsordningen dem också få umgälla sitt brott med att
till skillnad från bilisterna ej kunna påräkna något skadestånd från de främst
till aktieägares vinning inrättade försäkringsbolagen. Min sista anmälda
patient, som dömdes för ovarsamhet med skada blott för sig själv att böta
fem kronor under det chauffören fick högre straff, drabbades av en sådan
kriminell ordning i strid mot de anspråkslösaste krav på en rättsordning.
Det borde väl åtminstone väcka någon uppmärksamhet hos »vederbörande
ämbetsverk» att, såsom jag åberopat i 1935 års motion, nyligen tre ledamöter
i hovrätten och tre ledamöter i högsta domstolen ansågo åtal mot en fotgängare
för ovarsamhet ej lagligen kunna äga rum, då han därigenom endast
skadat sig själv.
Jag påyrkar således fortfarande omedelbart upphävande av all denna oordning
och att fotgängare icke åtalas och bötfällas annat än örn de uppenbarligen
av tredska eller okynne lägga hinder i vägen för bilfarten genom ett sådant
otillbörligt tillvägagångssätt.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
151
Vid sidan av böter och frihetsstraff bör för trafikförseelser införas även
varning att icke falla offer för den av samhället självt instiftade och på bilorganisationernas
begäran tillåtna likställigheten mellan olikställda.
Jag hemställer om riksdagens förord för dessa yrkanden, vilka av utskottet
lämnats utan avseende.
Vid i § t mom.
av herr Lindhagen, som yttrat:
Jag vidhåller, att internationella bestämmelser härom böra finnas både
i trafiksäkerhetens intresse och med hänsyn till den lika konstruktionen avbilarna.
Ett avgörande örn övergång till högertrafik bör dock någon gång
träffas, innan det blir alldeles för sent. Motormännens riksförbunds omröstning,
som utskottet åberopat, är icke någon märklig vägledning. De omröstande
ha säkerligen i allmänhet icke tagit hänsyn till de internationella
förhållandena. Kostnaderna för en omläggning böra emellertid exakt uträknas
och icke gissningsvis bedömas. Emellertid skapar omläggningen även
arbetsförtjänster intill kostnadsbeloppet och som bekant: »Sådana pengar
gå alltid runt», d. v. s. komma till nytta indirekt även på många andra sätt.
Trots dessa skäl får jag dock låta mig nöja med utskottets uttalande.
Vid 4 § 4 mom. första stycket
av herr Lindhagen som anfört:
Här gäller det vägar, där trottoarer saknas. Jag har hemställt, att bilarna
i lag böra åläggas hålla trottoaravstånd till viss bredd öppen dels för fotgängare
och dels för cyklister. Detta bör ske redan på långt avstånd, när
sådana trafikanter komma i sikte, eller då backar eller krokar kunna eventuellt
komma att passeras. Motorismen bör även fråntagas dess nuvarande
brutala rätt att skumma trottoarkanterna, ja, även då fotgängare i trängsel
befinna sig på gångbanorna. Även cyklar böra åläggas att vid passerandet
av fotgängare lämna dem trottoaravstånd samt sakta eller stanna farten.
Första lagutskottet tillstyrkte förra året förslaget. Visserligen, sade utskottet,
stadgas i 3 § vägtrafikstadgan, att, där särskild gångbana icke är anordnad,
den som framför fordon »skall såvitt möjligt låta gående utan intrång färdas
närmast vägkanten». Denna bestämmelse åsidosattes dock i stor utsträckning.
Utskottet förordade föreskrift om ett visst, fixt avstånd. En skärpning
av den nämnda föreskriften i stadgan i någon form vore i varje fall påkallad.
Överhuvud taget bör det enligt min mening givas också en generell
föreskrift örn att bilar icke skola nöja sig med att sakta farten efter gottfinnande
ulan även lia skyldighet att för säkerhets skull stanna farten. I
mitt mål yttrade åklagaren till gentlemannachauffören: »Ni kunde ju lia an
vänt
ett knep, som sällan brukas, nämligen att stanna bilen.»
Utskottet bar intet annat skäl än att saken varit föremål för prövning av
fjolårets riksdag och då avslagits. Detta är icke något skäl för att avslå den
152
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
i år vid närmare eftertanke. Det är också oriktigt att någon prövning ägt
rum. Därtill beredes icke och beredde sig icke det stora flertalet röstande
erforderlig tid genom ett nutida kollektivt avslagsröstande på auktoriteters
tillskyndelse.
Jag hemställer örn riksdagens förord för vad nu yrkats.
Vid A § 5 mom.
av herrar Österström, Pettersson i Hällbacken och Hassler, vilka ansett,
att förevarande moment borde i huvudsaklig överensstämmelse med vägtrafiksakkunnigas
förslag erhålla följande lydelse:
När ett fordons kurs skär ett annat fordons kurs, skall fordon å biväg
lämna företräde åt fordon å huvudväg. På länsstyrelse eller, såvitt angår
viss stads område, polismyndighet ankommer att bestämma, vilka vägar
som skola utgöra huvudvägar.
Om i fall som nyss sagts båda de vägfarande färdas på huvudvägar eller
båda på bivägar, skall den, som har den andre på sin vänstra sida, låta denne
hava företräde, vilket stadgande likväl icke fritager denne senare från
skyldighet att iakttaga särskild försiktighet vid vägkorsning, varom nu är
fråga.
Vid 10 §
1) av herr Lindhagen, som yttrat:
Enligt min mening är de sakkunnigas formulering särdeles olycklig. För
det första förutsättes och således uppmuntras att det vid allfarsväg kan inrättas
en cykelbana men icke gångbana. För det andra föreslås ett sådant
tillfälle, som icke bör ifrågakomma, att cykelbanan må kunna användas jämväl
av gående, vilket blir olidligt och livsfarligt för båda kategorierna. Propositionens
oklarhet undanröjes och ett normalt förhållande fastslås, blott
i 2:a punkten »sådan» strykes. Jag förordar alltså propositionens förslag
med den förändringen, att ordet »sådan» i andra satsen utgår.
2) av herr Norman, som yttrat:
Den av utskottet förordade ändringen i Kungl. Maj:ts förslag inför i denna
paragraf en bestämmelse gällande gående vägfarande. Rörande sådan vägfarande
är särskilt stadgat i 4 kap. under det att 3 kap., 3—13 §§, uteslutande
avser särskilda bestämmelser för andra vägfarande än gående. Den av utskottet
förordade bestämmelsen om rätt för gående att i vissa fall använda
cykelbana bör därför i varje fall ej föreskrivas i denna paragraf. Bestämmelserna
i 14 § synas mig därjämte göra ett dylikt stadgande överflödigt. Jag
har därför ansett att utskottet beträffande 10 § bort utan ändring förorda
Kungl. Maj:ts förslag.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
153
Vid 11 §
av herrar P. Sandström, Hage och Olovson i Västerås, vilka ansett, att tävlingar
nied motorfordon borde vara förbjudna.
Vid 17 §
av herr Lindhagen, som yttrat:
Motionärerna anse ett förtydligande böra äga rum för den händelse cykelbanan
på grund av snöfall eller dylikt vore ofarbar med cykel. Utskottet
anser att det föreslagna tillägget vöre) med en förnuftig lagtillämpning
onödigt.
För menige man är dock lämpligast att lagen är fullt tydlig. Det är icke
sagt, att vederbörande på orterna äro överallt på det klara med en förnuftig
lagtillämpning, och en hänvisning att gå till domstol kan ju aldrig få någon
praktisk betydelse. Vid snöfall exempelvis plogas den stora farbanan, och
snön hopas då lätt över cykelbanan.
Jag hemställer att riksdagen med bifall till motionen II: 696 förordar det
begärda förtydligandet.
Vid 18 § 1 mom.
av herr Lindhagen, som ansett, att utskottet bort föreslå riksdagen att uttala,
att någon skyldighet överhuvud taget icke borde föreligga att föra lykta
eller reflexanordningar å med dragare förspänt fordon.
Vid 20 § 7 mom.
av herr Lindhagen, som yttrat:
Det bör väl, lika väl som en förare ej bör vara berusad, vara förbjudet för
honom att under iakttagande av den utomordentliga »vaksamhet», som anses
åligga honom, tillåta honom att distrahera och förslappa sig med utövandet
av rökningslasten.
Riksdagen har två gånger på mitt förslag enhälligt förordat ett upplysningsarbete
till förekommande av tobaksmissbruk. Här tillstyrker utskottet, såsom
mig synes, i synnerligen oträngt mål upphävande till och med av det delvisa
förbudet för motorförare i tjänst att röka tobak. Det är »föråldrat» säger
utskottet med motionärerna. Ett föga vackert betyg om svenska folkets fortgående
karaktärsdaning.
Jag hemställer om riksdagens förord för totalförbud för förare att röka
tobak vid framförande av automobil — eller örn detta ej bifalles — att åtminstone
det nuvarande partiella förbudet bibehålies.
Vid 23 § 1 mom.
av herrar Linder, Frändén, Lindhagen, Norman, Hage och Olovson i Västerås,
vilka ansett, att Kungl. Maj:ts förslag bort lämnas utan erinran.
154
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Vid 24 § 1 mom.
1) av herrar Frändén, Hage, Olovson i Västerås och Hermansson, vilka ansett,
att den av Kungl. Majit föreslagna författningstexten bort tillstyrkas,
dock, i överensstämmelse med vad föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet
(sid. 77) yttrat, med det tillägg, att vederbörande myndigheter
skola, där trafikförhållandena det medgiva, äga förordna örn höjning av maximihastigheten
för personautomobil till högst 50 kilometer i timmen.
2) av herr Lindhagen, som anfört:
Här bör till en början erinras, att allfarsvägarna äro till icke blott för de
nya motorfordonen utan fortfarande även för de gamla trafikanterna. De
inflytelserika bilorganisationerna ha börjat förenkla saken så, att körbanorna
äro till för motorfordonen —- förmodligen dock även för hästskjutsar — samt
trottoarerna för fotgängarna. Fotgängarna behöva dock även förflytta sig
över körbanorna, som följaktligen äro till även för detta fotgängarnas oundgängliga
trafikbehov.
Vad nu först angår det nya trafikmedlets hastighet, så skulle såsom ett
tankeexperiment saken principiellt kunna lösas så, att de må fara hur fort
som helst i mera öde bygder och då vägsträckan ligger klar. Men så snart
andra vägfarande komma till synes i samma eller motsatt riktning bör farten
saktas till rimliga proportioner.
Mot den sålunda lössläppta fria farten kan dock erinras, att ingen bör ha
rätt att köra ihjäl eller skada sig själv och därmed ödelägga även sin familj
och icke heller köra ihjäl eller skada egna passagerare. Därtill kommer att
den s. k. fartens tjusning därigenom uppodlas till vana, och vanor äro som
bekant svåra att avlägga även vid förefallande tillfälliga behov. Det blir
ock svårt för främmande bilister att skilja mellan ödebygder och bebodda
trakter.
Det synes därför vara ur samhällsnyttans och rättsordningens synpunkt
praktiskt påkallat, att all motorfordonstrafik ej får överstiga en viss hastighet,
exempelvis 50 km. i timmen. Detta bör vara ett tillräckligt skattande åt
jäktet och inom utskottet har även påståtts att detta vore den medelhastighet,
som även av fortkörare i genomsnitt kunde utnyttjas för långfärder. Det vore
intressant att få någon kännedom om utländsk ordning. I en tidning lästes
för någon tid sedan, att i Italien införts för hela landet viss allmän begränsning
av farten.
Undantag både uppåt och nedåt skulle sedan kunna medgivas och grundsatserna
för dem närmare utformas i den allmänna lagen och sedan i detalj
preciseras i mån av behov av länsstyrelserna. Ett tillstånd att fara fortare
kunde medgivas vid fart genom ödebygder, »sjumilaskogar» m. fl. dylika
sträckor samt en sänkning redan i lagen stadgas såsom nu för fart genom
påtagliga eller med märken utmärkta bygder.
Verklighetsfrämmande är, synes mig, bilorganisationernas bemödande att
ofta prägla lagstiftningen med den hypotetiska utgångspunkten att allt över
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
155
vägande kan överlämnas åt den kollektiva bilförarkårens »bästa förstånd och
samvete». Liksom varje människa har sitt särskilda ansikte, olikt alla
andras, har varje människa också sin särskilda själ, olik alla andras. En
praktisk fotgängare, och det äro vi fotfolk av självbevarelsedrift, som vill
rädda sig undan en på avstånd framrusande bil, räknar ej med ett genomsnittssamvete
hos hela kåren av bilförare utan med att det kan vara en bilterrorist
eller en särdeles obetänksam människa, som sitter vid ratten. Det
är också därför, som vi stå och vänta tåligt och tillbakadraget i möjligaste
mån, när allfarsvägarnas nya stormakter nalkas med sitt krigiska dån. Alltid
avkastar denna väntan något tillfälle till ett tigersprång över till den andra
sidan.
Den berömda undervisningen i skolorna avser icke att genomföra en rättsordning
med barnens tillhjälp utan att lära dem förstå att motorfordonen äro
allfarsvägarnas herrar numera och att de böra lära sig att »passa sig» bäst
de kunna. Och detta är visserligen också under nuvarande läge en ingalunda
oviktig undervisning.
De s. k. trafikveckorna i huvudstaden och kanske även i någon annan större
stad äro främst ett folknöje, en teater, som knappast synes avkasta något
annat än nyfikenheten på en eller annan ansträngd korsgata under några
förmiddagar i vårt långsträckta land. Jag har frågat ett par konstaplar örn
effektiviteten, och de svarade skrattande.
Hit höra också de omtalade övergångsställena för fotgängarna, de i »utredningar»
åberopade, i två betydelser utmärkta övergångsställena. Kommunikationsministern
har tidigare därom yttrat: »Givetvis är det av stor vikt,
att de lokala myndigheterna sörja för att tydligt utmärkta och även tillräckligt
många övergångsställen anordnas» (se sid. 86 i utskottets utlåtande).
Behoven av övergångsställen äro emellertid legio i hela landet. De kunna
icke alla utmärkas, men det skulle ju kunna föreskrivas att alla korsvägar
vore övergångsställen och att sådana även föreligga, där det på mellansträckorna
anordnats refuger eller på svenska tillflykter, vilka helst borde
vara sammanhängande mellan varje korsväg för att förekomma sammanstötningar
och befrämja tryggad likriktad trafik. De gula ränderna på några få
ställen i huvudstaden spela så länge de stå under uppsikt av en poliskonstapel
samma roll som trafikveckorna. Den vilda jakten går lös över dem, när
konstapeln är borta, och vi fotgängare stå ödmjukt och resignerat väntande,
till dess vår lilla mellanstund är kommen. Verksammast äro naturligtvis
fyrarna, så länge de äro tända.
Under inga förhållanden kan jag av anförda skäl vara med om att nu med
upphävande av gällande lagstiftning lämna tillstånd till fri fart även i tättbebyggda
områden såsom av motorfordonsorganisationerna påkallas och avutskottets
majoritet tillstyrkts.
Jag förordar således en viss normal högsta körhastighet för hela riket, med
rätt för vederbörande länsstyrelser att kunna utsträcka den i vissa fall samt
nedsätta den i andra med ledning av allmänna anvisningar därom i lagen.
156
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Vid 25 § sista stycket
av herrar Frändén, Hage, Olovson i Västerås och Hermansson, vilka ansett,
att den av Kungl. Maj:t föreslagna författningstexten bort tillstyrkas, dock
med det tillägg, att vederbörande myndigheter skola, där trafikförhållandena
det medgiva, äga förordna örn höjning av maximihastigheten till högst 50 kilometer
i timmen.
lil. Beträffande övriga i herr Lindhagens motioner behandlade frågor.
Vid »Stadsplan- och väglag stiftning» (sid. 138)
av herr Lindhagen, som yttrat:
Fortfarande håller jag före liksom år 1935, att revolutionen i trafikväsendet
genom motorismen påkallar en mera målmedveten stadsplanelagstiftning
än vad som nu är fallet. Beträffande stadsplanerna bör ock ihågkommas
i all synnerhet en nödig sanering av äldre stadsplaner, som tillkommit och
byggts för helt andra förhållanden. De senare böra saneras icke blott såsom
är föreskrivet genom utrensningar i gårdssystemen utan även genom omläggningar
i de gamla gatusystemen, på sätt av mig i motionen 1: 10 ifrågasatts
och varav ett utdrag återfinnes i utskottsutlåtandet sid. 139. Stadsplanelagstiftningen
innehåller i detta avseende endast allmännare uttalanden men
icke sådana nyare och viktigare detaljer, som nu framför allt böra uppmärksammas.
Det hemställes alltså, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t påminna om
nämnda komplettering av stadsplanelagstiftningen och behovet i varje fall
örn de nya nödvändigheternas praktiserande.
Vad här ovan sagts om stadsplanelagstiftningen gäller i tillämpliga delar
örn väglagstiftningen. En del viktiga detaljer återgivas i min motion och
återfinnas delvis i utskottets betänkande sid. 139. Lagen örn allmänna vägar
saknar åtskilliga anvisningar, som där upptagits, och även i de nyaste
vägbyggena ha dylika nödvändigheter i regel icke tillgodosetts.
Det hemställes alltså, att riksdagen ville hos Kungl. Majit påminna om
nämnda komplettering av väglagstiftningen och behovet i varje fall av de nya
nödvändigheternas praktiserande.
Ur väglagstiftningen bör särskilt utbrytas och erinras om behovet av inrättandet
av gångbanor och cykelbanor. De förra må gärna vara smala. De
senare påkallas av det meniga folkets växande trafikbehov med cykelns nya
fortskaffningsmedel. Bådas inrättande innefattar ett fundamentalt led i tillgodoseendet
av trafiksäkerheten. Därom innehåller lagen om allmänna vägar
ännu ingenting.
Min motion I: 21 i denna punkt tillstyrktes förra året av första lagutskottet.
Men riksdagen kunde ej vid det första tillfället hålla stånd mot bilfolkets
uppbrusande opinion mot fotfolkets första riksdagsmotion iner än som
då skedde.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
157
Nu inträffar, att det sociala lagutskottet ej intresserar sig ens för denna
sak. »Det blir för kostsamt», yttrade t. o. m. en ledamot. De andra inom
majoriteten sade ingenting, utan röstade bara emot angelägenheten såsom
förmodligen ett förfluget påfund. Kommunikationsminister Leo sade mig
dock för åtskillig tid sedan, att departementet ämnade redan förliden höst
taga upp denna sak.
Där man har råd att anlägga moderna autostrador, där får man ha
råd att även anlägga gång- och cykelbanor. Om pengarna ej räcka och
icke heller anses kunna motses, får man tillsvidare avstanna byggets fullföljande
till andra orter, till dess det kommer pengar även för att skydda
andra trafikanters liv, lem och egendom och rätt till behörig fortkomst jämväl
för dem på allfarsvägen.
Det påyrkas således, att riksdagen ville hos Kungl. Majit göra påminnelser
om dels övervägande av bestämmelser i lagen örn de allmänna vägarna
rörande vägarnas förseende med gångbanor och velocipedbanor, eller eljest
med utrymmens avsättande därtill för framtida anläggningar, och dels att i
varje fall vid nya väganläggningar oavsett den nämnda bristen i lagstiftningen
sådana anläggningar i praktiken tillämpas och att i programmet också ingår
gamla vägars förseende med vägbanor och cykelvägar i mån av behov och
lägenhet.
Vid »Skadeståndsregler och förscikringslagstiftning» (sid. 141)
av herr Lindhagen, som yttrat:
Vid 1935 års riksdag yrkades i min motion 1:21 revision av försäkringslagstiftningen,
i vad den nu skapar rättslös olikställighet för fotgängarna och
tillika särdeles ökar domstolarnas, även högsta domstolens, arbetsbörda. Om
brådskan med en sådan lagstiftning har ovan i denna reservation sid. 150
närmare erinrats. Riksdagen påkallade skyndsam revision i det angivna syftet.
I år har emellertid ingenting avhörts och någon effektiv organisation av
ett tillämnat förslag synes icke heller ännu sett dagen. Det har därför av
mig i årets motion I: 10 påkallats påminnelse från riksdagen att regeringen
ville redan till 1936 års riksdag inkomma med förslag. Ettt sådant förslag
har dock ej avhörts.
Utskottet anser sig icke böra föreslå riksdagen att göra någon framställning
med förväntan dock att »den av riksdagen begärda utredningen bedrives
med skyndsamhet».
Då även under denna väntetid många personer och familjer komma att
lida svåra förluster eller gå till spillo, har jag ansett, att riksdagen icke bör
undangömma sitt sinnelag i en kanske aldrig ens läst motivering och hemställer
därför,
att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Majit ovillkorligen
för 1937 års riksdag framlägger den av riksdagen begärda
skyndsamma revisionen av försäkringslagstiftningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
158
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Vid »övriga önskemål» (sid. 143)
av herr Lindhagen, som anfört:
I motionen I: 10 har under yrkandena i punkten A) sammanförts ämnet i
hela dess vidd sådant det utvecklats i motionerna I: 21 och 275 vid 1935 års
riksdag.
Det må nu av mig särskilt erinras om behövligheten av utredning över den
fortkörning, som på sätt i motionen I: 21 sid. 24 omnämnes, äger rum för
att bilägare och chaufförer skola erhålla den största förtjänsten. Det kan
allra minst vara rätt att människor massakreras för sådana ändamål, och
som sagt förr än denna massaker upphört har vägfredens problem icke blivit
löst.
En annan angelägenhet är också, att fotgängares företrädesrätt vid övergång
av körbanorna icke såsom nu är en blott teoretisk rättighet utan har
konturer. Den måste konkretiseras och omhägnas, så att fotgängare och
bilförare veta vad de ha att rätta sig efter även i detta ämne.
För egen del får jag således hos Kungl. Maj:t hemställa, att mina yrkanden
i motionen I: 10 vid årets riksdag och deras grundvalar i motionerna
I: 21 och 275 vid 1935 års riksdag måtte — helst genom den av mig påkallade
lagberedningen — tagas under allvarligt och samlat övervägande.
Undervisning i trafikkultur bedrives företrädesvis i skolorna. Uppgiften
är såsom ovan sid. 155 sagts att lära barnen förstå motorfordonens suveränitet
över vägarna samt bibringa dem insikt om några skyddsmedel för deras egen
del genom s. k. varsamhetsregler.
Däremot meddelas ingen undervisning i varsamhet för förarna av motorfordon.
»Varsamhet» har bär sin största vikt, och även i lagstiftningens
tidigare skede ansågs den vara den främsta frågan, då behovet av varsamhet
uppkommit genom motorismens inbrott över allfarsvägarna. Det är väl en
primär uppgift att i undervisningen för tillämnade bilförare de också, innan
körkort utfärdas, allvarligt fostras till självansvar, social etik och insikt att
motorfordonen icke äro allfarsvägarnas självskrivna herrar utan upphovet
och anledningen till allfarsvägarnas kriminalisering
Mitt yrkande därom har även i denna del av utskottet blygt avfärdats med
tystnad. Det lär väl också vara svårt att förklara en sådan undervisning vara
oberättigad och utan betydelse för saken.
Det hemställes då så mycket hellre,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära att tillämnade
motorförare, innan körkort utfärdas, även erhålla en allvarlig
fostran till insikt om sitt ovannämnda självansvar och sin
plikt i första hand till varsamhet i utövandet av sin för andra
vägfarande äventyrliga befogenhet.
Det kan enligt mångas uppfattning och erfarenhet aldrig väntas någon
rätsida på problemet om återställande av vägfreden i landet och förekom
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
159
mande av de ännu lika friskt pågående massakrerna på människor och egendom,
så länge de mäktiga motororganisationerna utöva sitt inflytande på
statsmakten och laga att uteslutande eller företrädesvis deras förtroendemän
eller vederlikar utses till sakkunniga, anlitas som »organisatörer av vägfreden»,
eller eljest tillfrågas. Utskottet har utan angivande av skäl avstyrkt
mitt i motionen I: 10 under punkten D framförda äskande i detta ämne, och
jag får då så mycket hellre yrka,
att riksdagen ville hemställa till Kungl. Maj:t att förslag
till vägfredens återställande ej uppdrages företrädesvis åt
representanter för motorismen och vederlikar utan anförtros
åt en oväldig och självständig lagberedning med klara instruktioner,
att landet väntar på betänkanden, som gå till
grunden med problemen.
Summarisk innehållsförteckning.
Sid.
Propositionens författningstext
Motorfordonsförordningen .......................................... 1
Vägtrafikstadgan .................................................... 24
Förteckning d motionerna ............................................... 42
Utskottets allmänna uttalande ............................................ 45
Förslaget till motorfordonsförordning
Olika slag av automobiler .......................................... 45
Lättviktsmotorcyklar .............................................. 47
Tjänstevikt och totalvikt ............................................. 49
Stopplykta ........................................................ 50
Typbesiktning ..................................................... 51
Ombesiktning ...................................................... 53
Registrering ...................................................... 55
Avförande nr automobilregistret ...................................... 56
Minimiålder för rätt att föra lättviktsmotorcykel ...................... 59
Anmälan till förarprov ............................................ 60
Nykterhetsnämnds yttrande ........................................ 61
Enhetliga bestämmelser rörande ändringar i körkort.................... 61
Återkallelse av körkort m. lii......................................... 62
Meddelanden till nykterhetsnämnd rörande körkort .................... 69
Meddelanden till länsstyrelse örn vissa förseelser........................ 71
Straffbestämmelser ................................................ 71
Klagan över besiktningsmans beslut .................................. 76
Förslaget till vägtrafikstadga
Lag örn trafiksäkerhet .............................................. 77
Olika slag av automobiler .......................................... 78
Den allmänna varsamhetsparagrafen ................................ 79
Färd i gatukorsningar, vid övergångsställen lii. lii....................... 82
160
Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.
Sid.
Vänster- eller högertrafik .......................................... 88
Omkörning m. m................................................... 90
Förkörsrätt vid korsande möte ...................................... 94
Rätt att använda gångbana och cykelbana ............................ 98
Tävlingar med motorfordon m. m................................... 99
Parkeringsrätt för läkare .......................................... 100
Vägmärken m. m................................................... 101
Skyldighet att använda cykelbana .................................... 105
Belysning å hästfordon ............................................ 105
Rökningsförbud .................................................... 110
Fordons högsta hjultryck............................................ lil
Fordons största bredd ...........,.................................. 114
Maximihastighet för automobiler, motorcyklar och lättviktsmotorcyklar .. 116
Undantag från hastighetsbestämmelserna för läkare m. m............... 124
Varningssignaler å släpvagnar........................................ 128
Maximihastighet för automobiler med släpfordon ...................... 130
Bestämmelser om spårvagnar ........................................ 132
Straffbestämmelser m. m........................................... 134
Stadsplan- och väglagstiftning .......................................... 138
Skadeståndsregler och försäkringslagstiftning .............................. 141
Trafikkultur, internationell samverkan m. m............................... 143
Utskottets hemställan .................................................. 144
Reservationer .......................................................... 145
Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
362414
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1936:420 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga. s. 3 i texten