Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga, dels ock motioner i ämnet m. m.

1936-06-06 · 160 sidor, varav 154 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 154 av 160 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1936:55, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga, dels ock motioner i ämnet m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

1

Nr 55.

Ankom till riksdagens kansli den 8 juni 1936 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga,

dels ock motioner i ämnet m. m.

Genom en den 11 mars 1936 till riksdagen avlämnad proposition, nr 213,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden, anhållit örn riksdagens yttrande

över följande förslag till

1) Motorfordonsförordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

1 morn. I denna förordning förstås med

motorfordon: för färd på marken avsett, för person- eller godsbefordran

inrättat fordon, som för framdrivande är försett med kraftmaskin (motor)

och icke löper på skenor, ävensom underrede till dylikt fordon (chassi);

automobil: motorfordon, som är försett med tre eller flera hjul, där icke

fordonet enligt det följande är att anse såsom motorcykel;

personautomobil: automobil, som är byggd för befordran av personer,

högst sju;

omnibus: automobil, som är byggd för befordran av ett större antal personer

än sju, vare sig densamma därjämte är avsedd för befordran av gods

eller icke;

lastautomobil: automobil, som är byggd för befordran av gods men icke

är att hänföra till omnibus;

motorcykel: motorfordon, som, bortsett från bivagn, är försett med endast

två hjul men icke är att hänföra till lättviktsmotorcykel;

lättviktsmotorcykel: tvåhjuligt motorfordon, som inrättats för framdrivning

uteslutande medelst trampning och som icke undergått annan ändring

än att det försetts med hjälpmotor eller med sådan jämte särskilda broms
Bihang

tilt riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 55.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

nings- eller andra anordningar till främjande av dess trafiksäkerhet och vars

tjänstevikt, så beräknad som i 2 § 2 mom. sägs, icke överstiger 50 kilogram;

motorredskap: traktor, lokomobil, lantbruks- eller vägmaskin samt annat

dylikt fordon, vilket för framdrivande är försett med motor och är att anse

allenast såsom arbetsredskap och vilket icke löper på skenor;

släpfordon: för person- eller godsbefordran inrättat fordon, vilket är avsett

att icke blott tillfälligtvis dragas av automobil eller motorredskap och

vilket icke löper på skenor, evad fordonet är försett med hjul (släpvagn) eller

med medar (släpsläde);

traktortåg: motorredskap och därmed sammankopplat släpfordon.

Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar, bestämmer till

vilket slag av fordon viss fordonstyp skall vara att hänföra, därest ovan angivna

kännetecken icke giva tillräcklig ledning härför eller där särskilda

omständigheter eljest därtill föranleda.

Med polismyndighet förstås, där ej annorlunda är angivet, för Stockholm

Överståthållarämbetet, för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för

övriga städer magistrat eller stadsstyrelse eller, där magistrat eller stadsstyrelse

ej finnes, kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.

2 mom. Vad i denna förordning stadgas om ägare av fordon, skall beträffande

fordon, som innehaves på grund av avbetalningsköp, i stället hava

avseende å innehavaren, ändå att äganderätten ännu icke å honom övergått.

2 KAP.

Om motorfordons och släpfordons beskaffenhet och utrustning.

2 §•

1 mom. Med automobils tjänstevikt avses sammanlagda vikten av dels

automobilen i normalt, fullt driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till

automobilen hörande karosseri, dels till automobilen hörande verktyg och

reservgummi ävensom bränsle, smörjolja och vatten, dels ock föraren av

automobilen.

Automobils totalvikt utgör dess tjänstevikt med tillägg av, i fråga om

personautomobil, den beräknade vikten av det största antal passagerare, för

vilket automobilen är avsedd, och beträffande omnibus eller lastautomobil,

den beräknade vikten av det största antal personer utom föraren och den

största last, varför automobilen är inrättad (maximilast).

Automobils största hjultrgck motsvarar den tyngd, som, när automobilens

vikt uppgår till dess totalvikt, uppbäres av det mest belastade hjulet.

2 mom. Med motorcykels tjänstevikt avses sammanlagda vikten av dels

motorcykeln (bivagn ej medräknad) i normalt, fullt driftfärdigt skick, dels

ock till motorcykeln hörande verktyg samt bränsle, smörjolja och vatten.

3 mom. Med släpfordons tjänstevikt avses vikten av fordonet i normalt,

fullt driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till fordonet hörande karosseri.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

3

Släpfordons totalvikt utgör dess tjänstevikt med tillägg av den beräknade

vikten av det största antal passagerare och den största last, varför fordonet

är inrättat (maximilast).

Släpvagns största hjultryck motsvarar den tyngd, som, när släpvagnens

vikt uppgår till dess totalvikt, uppbäres av det mest belastade hjulet.

4 mom. Vid beräkning av automobils tjänstevikt och totalvikt samt släpfordons

totalvikt skall vikten av varje person, som medtages i beräkningen,

uppskattas till 75 kilogram.

5 mom. Närmare bestämmelser angående fastställandet av fordons vikt

och hjultryck, varom ovan förmäles, meddelas av Konungen.

3 §•

Motor- och släpfordon skola vara så konstruerade och utförda, att de ur

trafiksäkerhetssynpunkt äro fullt tillförlitliga och i övrigt för sitt ändamål

lämpliga,

4 §•

1 mom. Automobil skall vara försedd med

a) snabbt och säkert verkande styrinrättning;

b) antingen två av varandra oberoende system för bromsning eller ett system,

som kan påverkas av tvenne av varandra oberoende anordningar, av

vilka den ena kan verka ändå att den andra icke tjänstgör; skolande i båda

fallen bromsningssystemen vara fullt tillförlitliga och hastigt verkande, varjämte

å varje automobil åtminstone ett system skall äga förmåga att, även

om föraren lämnat automobilen, på ett effektivt sätt kvarhålla densamma

även å sluttande mark;

c) anordning, varigenom motorn ögonblickligen kan frånkopplas drivhjulen;
d)

lämplig apparat för avgivande av ljudsignaler, med vilken apparat skall

kunna givas signal med jämn, dov ton;

e) om automobilens tjänstevikt överstiger 450 kilogram, anordning för

backning;

f) om förbränningsmotor användes, effektiv anordning för dämpande av

ljudet från avloppsgaserna (ljuddämpare);

g) backspegel, så placerad att föraren med densamma kan iakttaga den

bakom varande trafiken, dock att chassi icke behöver vara försett med backspegel;
h)

antingen luftringar eller ock halvmassiva gummiringar av beskaffenhet,

som godkänts av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar;

i) en baktill placerad lykta, som vid användning av fotbroms eller däremot

svarande bromsanordning visar rött eller gult ljus bakåt; samt

j) om automobilen är inrättad för att icke blott tillfälligtvis draga släpfordon,

tillfredsställande kopplingsanordning.

2 mom. Samtliga anordningar för automobilens manövrering och bromsning

skola vara anbragta på ett till förekommande av förväxling lämpat sätt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

och så, att föraren lätt kan åtkomma dem utan att behöva flytta sig från sin

plats eller vända sin uppmärksamhet från vägen.

Förarplatsen skall vara rymlig och så anordnad, att den medgiver en bekväm

körställning samt god utsikt över körbanan och åt sidorna.

3 mom. Motorn samt de behållare och rör, vilka innesluta bränsle, liksom

ock elektriska ledningar skola vara så beskaffade, att vådeld såvitt möjligt

förekommes. Behållare och rör samt elektriska ledningar skola vara på

bästa möjliga sätt skyddade för yttre skada.

Motorn skall vara så inrättad, att den ej utsläpper rök, ånga eller illaluktande

gas i sådan grad och på sådant sätt, att olägenhet därav uppkommer.

4 mom. Å automobil förekommande belysningsanordningar, vilka kunna

avgiva bländande sken, skola vara så beskaffade, att avbländning snabbt

kan ske.

Konungen meddelar, där så finnes erforderligt, närmare bestämmelser om

beskaffenheten av belysningsanordningarna å automobil.

5 §•

För motorcykel och lättviktsmotorcykel gäller i tillämpliga delar vad i 4

§ 1 mom. a), c), d), f), g) och h) samt 2,3 och 4 mom. är stadgat, dock att

lättviktsmotorcykel icke behöver vara försedd med backspegel.

Motorfordon, som i första stycket sägs, skall vara försett med minst en

snabbt och säkert verkande broms.

6 §•

Släpfordon skall vara försett med tillfredsställande kopplingsanordning.

Släpvagn skall vara utrustad med ringar av beskaffenhet, som är stadgad

för automobil.

3 KAP.

Om trafikförsäkring å motorfordon.

7 §•

Om skyldighet att taga trafikförsäkring å motorfordon gäller vad därom

finnes särskilt stadgat.

4 KAP.

Om besiktning samt örn förbud mot motorfordons och släpfordons

användande.

8 §•

Besiktning och annan förrättning, som i denna förordning avses, verkställas

av därtill särskilt förordnade besiktningsmän.

Konungen bestämmer efter gemensamt förslag av väg- och vattenbyggnads
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

5

styrelsen och vederbörande länsstyrelse det antal besiktningsmän, som skall

finnas inom varje län. Besiktningsman utses av Konungen.

Besiktningsman äger uppbära ersättning enligt grunder, som Konungen bestämmer.

övervakandet av besiktningsmännens verksamhet utövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och länsstyrelserna.

Närmare föreskrifter angående besiktningsmännen och deras verksamhet

meddelas av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

9 §•

1 mom. Den, som i syfte att få motor- eller släpfordon registrerat vill hos

besiktningsman anmäla detsamma till besiktning (första besiktning), skall

därvid meddela de uppgifter rörande fordonet, som bestämmas av Konungen.

Vid besiktningen skall, efter det de lämnade uppgifterna granskats och

vid behov fullständigats, undersökas, huruvida fordonet till sin beskaffenhet

överensstämmer med de i 3 § samt 4, 5 eller 6 § meddelade bestämmelserna.

över vad vid besiktningen iakttagits skall besiktningsmannen utfärda besiktningsinstrument,

som tillika skall innehålla beskrivning över fordonet

samt, såvitt avser motorcykel, uppgift örn förefintlig bivagn. Formulär

till besiktningsinstrument fastställes av Konungen eller den myndighet, Konungen

därtill förordnar.

2 mom. Tillverkare här i riket av motorfordon eller här i riket bosatt generalagent

för sådan tillverkare i utlandet må kunna erhålla tillstånd att få

olika typer av tillverkningen besiktigade (typbesiktning) i den ordning, ovan i

1 mom. sägs, med verkan att motorfordon, som av tillverkaren eller generalagenten

intygas vara i full överensstämmelse med besiktigat typfordon, skall

anses som örn fordonet besiktigats.

Intyg, varom nu sagts, (typintyg) skall innefatta det för typfordonet utfärdade

besiktningsinstrumentet i avskrift och utfärdas å blankett enligt formulär

som fastställes av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

Tillstånd till typbesiktning meddelas av Konungen eller den myndighet,

Konungen därtill förordnar. Tillstånd må återkallas, när skäl därtill prövas

föreligga.

Vad i denna förordning är stadgat om besiktning skall i tillämpliga delar

gälla jämväl beträffande typbesiktning. Härutöver erforderliga föreskrifter

angående typbesiktning så ock angående de besiktningsmän, som äga verkställa

sådan besiktning, meddelas av Konungen eller den myndighet, Konungen

därtill förordnar.

3 mom. Innan besiktningsinstrument utfärdas beträffande släpfordon,

skall besiktningsmannen å släpfordonet anbringa ett märke till identifiering

av detsamma (identifieringsmärke). Uppgift örn släpfordonets identifieringsmärke

skall införas i besiktningsinstrumentet för fordonet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Närmare föreskrifter om identifieringsmärke meddelas av Konungen eller

den myndighet, Konungen därtill förordnar.

10 §.

1 morn. Har sådan ändring av motor- eller släpfordon företagits, att de

uppgifter, som äro upptagna i det för fordonet utfärdade besiktningsinstrumentet

eller typintyget, icke längre äro överensstämmande med fordonets

beskaffenhet, skall ägaren så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från

det ändringen skedde hos besiktningsman anmäla fordonet till ombesiktning.

Består den å motorfordon vidtagna ändringen allenast i utbyte av fordonets

motor mot en med denna helt överensstämmande motor, behöver ombesiktning

icke ske, men skall fordonets ägare, därest återutbyte med den gamla

motorn ej inom en månad ägt rum, omedelbart till den länsstyrelse, hos

vilken fordonet är registrerat, göra anmälan örn utbytet och den insatta motorns

nummer.

Vid anmälan till ombesiktning skall företes för fordonet senast utfärdat

besiktningsinstrument eller typintyg samt angivas de förändringar, som fordonet

undergått.

Befinnes vid ombesiktning fordonet vara i föreskrivet och lämpligt skick,

skall besiktningsinstrument, upptagande de förändringar fordonet undergått

sedan föregående besiktning, eller ock nytt fullständigt besiktningsinstrument

av besiktningsmannen utfärdas.

Befinnes fordonet icke vara i förskrivet och lämpligt skick, skall besiktningsmannen,

därest den påtalade bristfälligheten ej inom av besiktningsmannen

föreskriven tid visats hava blivit avhjälpt, göra skriftlig anmälan

härom och om bristens beskaffenhet hos den länsstyrelse, där fordonet är

registrerat.

2 mom. Påkallar ägare i annat fall än i 1 mom. sägs ombesiktning av

motor- eller släpfordon eller vissa delar av dylikt fordon, skall med avseende

å sådan besiktning i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. är stadgat.

3 mom. Beträffande periodisk efterbesiktning av automobiler, som användas

i yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse, är särskilt stadgat.

11 §•

1 mom. Länsstyrelse äger, när skäl därtill prövas föreligga, förordna om

besiktning av motor- eller släpfordon samt, om besiktningen därtill föranleder

eller fordonet undanhålles besiktning, meddela förbud mot fordonets

användande.

2 mom. Besiktningsman, envar för sitt tjänstgöringsdistrikt, eller polisman,

åt vilken länsstyrelse meddelat förordnande att utöva tillsyn å motorfordonsbeståndet,

äger, där han finner anledning antaga, att av honom anträffat

motor- eller släpfordon ur trafiksäkerhetssynpunkt är mindre tillförlitligt,

undersöka och, om så erfordras, provköra fordonet (flygande besiktning).

Befinnes därvid, att fordonet icke är i betryggande skick, äger

besiktningsmannen eller polismannen förelägga fordonets ägare eller förare

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

7

att inom viss tid avhjälpa anmärkta bristfälligheter å fordonet och inställa

detsamma till eftersyn hos besiktningsman, som med hänsyn till fordonets

hemort eller trafikförhållanden kan befinnas härför lämplig; och skall denne

ofördröjligen underrättas om föreläggandet.

Är fordonet så bristfälligt, att det ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten

kan vidare nyttjas, äger besiktningsmannen eller polismannen förbjuda

fordonets användande, intill dess bristen blivit avhjälpt. Förbudet, som länder

till omedelbar efterrättelse, skall ofördröjligen underställas prövning av

den länsstyrelse, hos vilken fordonet är registrerat.

Undersökning och eftersyn av fordon böra så anordnas, att därav såvitt

möjligt ej förorsakas rubbning i fordonets trafikförhållanden eller i övrigt

större olägenhet än som med hänsyn till trafiksäkerhetens krav kan anses

nödigt.

3 mom. över vad vid besiktning enligt 1 mom. och vid eftersyn iakttagits

skall intyg av besiktningsmannen utfärdas.

Förbud, varom i denna paragraf sägs, gäller för hela riket, intill dess någon

länsstyrelse, efter det besiktningsman intygat, att fordonet är i vederbörligt

skick, förklarat hinder för dess användande icke längre föreligga.

12 §.

Besiktningsinstrument, varom i detta kapitel förmäles, skall senast inom

två dagar från besiktningens avslutande i två exemplar tillhandahållas ägaren

till fordonet. Intyg, som i 11 § 3 mom. avses, skall omedelbart tillhandahållas

den, som uppvisar fordonet för besiktning eller eftersyn.

5 KAP.

Om registrering av motorfordon och släpfordon saint om re gistren ngs
märken

m. m.

13 §.

1 mom. Automobil, motorcykel och släpfordon skola registreras i den

ordning och på det sätt, som stadgas i 14—16 §§. Sådant fordon må endast

i nedan angivna fall tagas i bruk, innan registrering skett och registreringsskylt

anbringats å fordonet, nämligen:

1. för provkörning i och för dess tillverkning eller sammansättning, dock

att i fråga örn motorfordon tillstånd erfordras av polismyndighet, som bestämmer

plats och villkor för provkörningen;

2. för färd från hamn, järnvägsstation, fabrik, förvaringslokal eller liknande

direkt till sådan plats eller lokal eller till garage;

3. för färd direkt till och från besiktningsman i och för besiktning;

4. för provkörning under besiktning;

5. i trafik lika med registrerat fordon i avbidan på erhållande av registrering

och registreringsmärke, dock högst under tre veckor från den dag,

då skatt för fordonet, enligt vad särskilt stadgas, blivit erlagd; samt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

6. av den, som tillverkar eller bedriver handel med motor- eller släpfordon,

i trafik lika med registrerat fordon, dock allenast såvitt gäller fordon,

som av honom hålles till salu.

I samtliga under 1—6 punkterna nämnda fall skola dock, innan fordonet

tages i bruk, de för utbekommande av besiktningsskylt stadgade villkoren

vara uppfyllda och sådan skylt hava anbragts å fordonet.

I fall, varom förmäles i 5 och 6 punkterna, skall tillika motorfordon, som

icke tillhör besiktigad typ, hava undergått besiktning och vara försett med

å besiktningsskylten medelst plombering av besiktningsman anbragt särskilt

märke (besiktningsmårke).

1 fråga örn skyldighet för tillverkare eller handlande, som avses i 6 punkten,

att å motor- eller släpfordon föra särskild skylt (skatteskglt) gäller vad

särskilt är stadgat.

2 mom. Besiktningsskylt och besiktningsmärke skola vara av beskaffenhet,

varom är särskilt stadgat. Besiktningsskylt skall på ett i ögonen fallande

sätt anbringas såväl framtill som baktill å motorfordon ävensom baktill

å släpfordon.

3 mom. Besiktningsskylt skall, för motorfordon i dubbla exemplar, mot

nedsättning av skäligt belopp, som fastställes av Konungen, tillhandahållas

av polismyndigheten i orten.

Besiktningsskylt för motorfordon må icke till någon utlämnas, med mindre

denne i två exemplar ingiver försäkringsbevis enligt 6 § lagen örn trafikförsäkring

a motorfordon beträffande varje motorfordon, varå skylten skall

användas. Det ena exemplaret skall, försett med anteckning örn utlämnad

skylts nummer, av polismyndigheten översändas till den försäkringsanstalt,

som meddelat försäkringen.

Besiktningsskylt må ej utlämnas till annan än tillverkare eller handlande,

som i 1 mom. 6 punkten avses, med mindre vederbörande behörigen styrker,

att han betalt stadgad skatt för det fordon, å vilket skylten är avsedd att

användas.

Av polismyndighet tillhandahållen skylt må tillverkare eller handlande ej

utlämna till köpare av fordon eller annan, med mindre denne uppfyller enahanda

villkor i fråga om fullgjord skattskyldighet, som i föregående stycke

sägs.

Skylt skall återställas, så snart behov av densamma icke föreligger och,

beträffande besiktningsskylt för motorfordon, sist då försäkringen upphör.

4 mom. Länsstyrelse skall övervaka, att besiktningsskyltar finnas tillgängliga

hos polismyndigheten i de orter, varest sådana skyltar kunna antagas

bliva erforderliga.

Över utlämnade skyltar skall polismyndigheten föra förteckning, upptagande

den persons namn och adress, till vilken skylt utlämnats, dagen för

utlämnandet samt skyltens nummer ävensom, beträffande besiktningsskyltar

för motorfordon, försäkringsanstaltens namn och försäkringsbevisets nummer.

Utlämnade skyltar skola för redovisning uppvisas för polismyndigheten

ärligen under december manad. Brister därvid någon i redovisning, för
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

9

faller det nedsatta beloppet till betalning i vad det belöper å saknad skylt.

Varder skylt återställd, skall anteckning därom ske i förteckningen samt det

för skylten nedsatta beloppet, efter avdrag av polismyndighetens omkostnader,

återbetalas.

14 §.

1 mom. Hos länsstyrelse skall föras register (automobilregister) för inskrivning

av de uppgifter rörande automobiler, motorcyklar och släpfordon

samt deras ägare, örn vilkas intagande i registret Konungen förordnat.

Fordon skall registreras hos länsstyrelsen i det län, där fordonet har sin

hemort.

Fordon skall anses hava sin hemort å den ort, där ägaren är mantalsskriven.

Skall fordonet företrädesvis användas å annan ort än den, där

ägaren är mantalsskriven, eller äro ägarna flera och mantalsskrivna inom

olika län, eller har ägaren sitt hemvist utom riket, eller tillhör fordonet ägare,

som icke är mantalsskriven, skall fordonet anses hava sin hemort å den

ort, där det företrädesvis skall brukas.

2 mom. Skriftlig ansökan örn registrering av fordon skall så snart ske

kan och sist inom fjorton dagar från det fordonet förvärvats göras av ägaren

eller, om fordonet tillhör staten eller kommun, av den myndighet eller person,

som äger befogenhet att anställa förare av fordonet.

Nämnda skyldighet gäller dock icke den, som tillverkar eller bedriver handel

med fordon, beträffande dylikt, som av honom förvaras å lager eller

hålles till salu.

Ansökan, varom här är fråga, skall innehålla uppgift å ägarens fullständiga

namn, yrke, hemvist och postadress eller däremot svarande uppgift.

Vid ansökningen skola fogas vederbörligt besiktningsinstrument eller typintyg

så ock, med avseende å motorfordon, vederbörligt försäkringsbevis, allt

i två exemplar.

3 mom. Är ansökan örn registrering icke vederbörligen gjord, eller utvisar

besiktningsinstrument eller typintyg, att fordon icke är i föreskrivet och

lämpligt skick, skall registrering vägras.

Registrering av motorfordon, som tillhör besiktigad typ och som icke

förut registrerats, skall ock vägras, där ej säljare av fordonet medelst påskrift

å typintyg vitsordat, att fordonet, så länge det varit i hans besittning, icke

undergått någon förändring.

4 mom. Bevis örn registrering och uppgift om det fordonet därvid jämlikt

17 § tilldelade registreringsmärket skola tecknas å ena exemplaret av besiktningsinstrumentet

eller typintyget, vilket skall av länsstyrelsen återställas

till sökanden. Det ena exemplaret av ingivet försäkringsbevis skall, försett

med uppgift örn fordonets rcgistreringsmärke, av länsstyrelsen översändas till

den försäkringsanstalt, som meddelat försäkringen.

15 §.

1 mom. övergår registrerat fordon till ny ägare, skall, där icke på sätt

nedan stadgas ny registrering av fordonet bör ske inom annat län, den nye

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andia lagutskottets utlåtande Nr 55.

ägaren så snart ske kan och sist inom fjorton dagar, sedan förvärvet skedde,

därom göra anmälan för registrering hos länsstyrelsen i det län, där fordonet

är registrerat, dock att, om äganderätten övergår genom arv eller testamente,

tiden för anmälan räknas, där boskifte erfordras, från det detta hölls, men,

i annat fall, vid arv, från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades

och, vid testamente, från det testamentet blev beståndande.

Anmälan, varom nu sagts, skall innehålla uppgift om nye ägarens fullständiga

namn, yrke, hemvist och postadress eller däremot svarande uppgift

samt fordonets registreringsmärke.

Har den nye ägaren icke sitt hemvist här i riket och har fordonet förvärvats

genom köp, byte eller gåva, åligger den anmälningsskyldighet, som ovan

sägs, förre ägaren.

Anmälan av ny ägare till motorfordon skall vara åtföljd av nytt försäkringsbevis.

Förre ägaren vare alltid berättigad att göra anmälan om övergång av

äganderätten till fordon; dock att genom sådan anmälan den nye ägarens anmälningsskyldighet

icke upphör. Har dylik anmälan gjorts av förre ägaren

och har därvid fogats bevis till styrkande av äganderättens övergång, äger

länsstyrelsen, sedan tiden för ny ägares anmälningsskyldighet utgått, ändå

att denna skyldighet icke fullgjorts, ur registret avföra den förre ägaren.

2 mom. Har ägare av registrerat fordon för avsikt att under viss tid eller

tills vidare icke nyttja fordonet i trafik, äger han rätt att örn detta förhållande

göra anmälan hos vederbörande länsstyrelse för fordonets avförande ur registret.

Sådan anmälan skall vara åtföljd, förutom av i 16 § 1 mom. omförmäld

avgift, av en särskild avgift, svarande mot skatt för fordonet under tre

månader, vilken avgift skall redovisas av länsstyrelsen lika med registreringsavgift.

Om brukande, besiktning och registrering av fordon, som sålunda avförts

ur registret, gäller vad i denna förordning stadgats i fråga örn fordon, som

förut icke registrerats. Det för registrering erforderliga besiktningsinstrumentet

skall vara utfärdat inom fjorton dagar före ingivandet av registreringsansökningen.

Ansökan om ny registrering av fordonet skall innehålla uppgift om den

förra registreringen och det fordonet därvid tilldelade registreringsmärket.

3 mom. Har registrerat fordon förstörts, eller har med sådant fordon eljest

vidtagits åtgärd, på grund varav kan antagas, att fordonet icke vidare

kommer att användas här i riket, skall ägaren inom fjorton dagar från det

han fått vetskap om dylikt förhållande därom hos vederbörande länsstyrelse

göra anmälan för fordonets avförande ur registret. Vid sådan anmälan skall

fogas bevis till styrkande av de meddelade uppgifterna örn fordonet.

Fordon må av länsstyrelse avföras ur registret, där den, som i detsamma

är eller bör vara antecknad som ägare av fordonet, icke kunnat under två

på varandra följande kalenderår anträffas för uttagande av honom för

nämnda år till betalning åliggande skatt för fordonet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

11

Vad i 2 mom. tredje och fjärde styckena är stadgat äger tillämpning jämväl

i fall, varom i detta moment är fråga.

4 mom. Så snart ske kan och sist inom fjorton dagar efter avslutandet av

sådan ombesiktning, som i 10 § 1 och 2 mom. sägs, eller sådan efterbesiktning,

varom förmäles i § 32 mom. 2 förordningen angående yrkesmässig trafik

med automobil, har ägaren av fordonet att till länsstyrelsen i det län, där

fordonet är registrerat, örn besiktningen göra anmälan och därvid foga vederbörligt

besiktningsinstrument i två exemplar eller, därest sådant icke upprättats,

av besiktningsman utfärdat bevis örn att besiktningen verkställts.

5 mom. Tages ny trafikförsäkring, skall motorfordonets ägare så snart ske

kan och sist inom fjorton dagar därom göra anmälan hos länsstyrelsen i det

län, där fordonet är registrerat, och därvid avlämna nytt försäkringsbevis.

6 mom. Sker ändring i fråga örn registrerat fordons hemort, ägarens namn,

yrke, hemvist, postadress eller däremot svarande uppgift, varom inskrivning

i registret skett, skall anmälan därom så snart ske kan och sist inom fjorton

dagar från det ändringen skedde göras hos länsstyrelsen i det län, där fordonet

är registrerat.

7 mom. Inträffar sådan förändring beträffande äganderätten till fordon

eller dess användningsområde eller eljest, att detsamma enligt 14 § 1 mom.

bör registreras i annat län än där registrering förut skett, skall ansökan om

ny registrering så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från det förändringen

inträdde göras hos länsstyrelsen i det län, där registreringen bör ske;

dock att nu nämnda tid i de fall, som särskilt angivas i 1 mom. första stycket,

skall räknas på sätt där är föreskrivet. Denna ansökan skall innehålla uppgift

örn den förra registreringen och det fordonet därvid tilldelade registreringsmärket.

I övrigt skall i fråga örn sådan registrering i tillämpliga delar

gälla vad i 14 § är stadgat om registrering av fordon, som icke förut registrerats.

Ansökan om registrering i fall som i första stycket avses behöver icke

göras av den, som bedriver handel med motor- eller släpfordon, där av sådan

handlande förvärvat fordon försäljes inom fjorton dagar efter förvärvet;

dock skall han inom nämnda tid göra anmälan angående förvärvet och försäljningen

av fordonet och om tiderna härför till den länsstyrelse, hos vilken

fordonet är registrerat.

8 mom. Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning i registret

skett, eller varder sådan ändring eljest för länsstyrelsen veterlig, skall ändringen

anmärkas i registret.

Göres anmälan angående örn- eller efterbesiktning, varom i 4 morn. sägs,

skall detta antecknas i registret.

Ar besiktning verkställd på grund av myndighets förordnande, skall anteckning

i registret ske härom samt beträffande vad vid besiktningen iakttagits.

Har förbud mot fordonets användande meddelats jämlikt 11 § 1 eller

2 mom. eller förklarande lämnats jämlikt samma paragrafs 3 morn., skall

anteckning jämväl därom ske i registret. Är i dessa fall fråga örn fordon,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

som har sin hemort i annat län, skall länsstyrelsen i det län, där fordonet

har sin hemort, därom underrättas i och för vederbörliga anteckningars

verkställande.

16 §.

1 mom. Ansökan örn registrering av fordon eller annan anmälan till automobilregistret

skall göras skriftligen och vara åtföljd av för varje fall stadgad

avgift.

2 mom. Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som finnas för

varje fall meddelade, skall registrering eller anteckning till registret vägras.

Om vägrad registrering eller anteckning till registret har länsstyrelse att

ofördröjligen till sökanden med allmänna posten översända skriftlig underrättelse

med uppgift tillika om skälen därför.

3 mom. Har hos länsstyrelse registrerats fordon, som förut är i annat län

registrerat, har länsstyrelsen att om registreringen skyndsamt göra anmälan

till den länsstyrelse, hos vilken den föregående registreringen skett.

A mom. Närmare föreskrifter örn automobilregistrets förande ävensom om

avgifter för registrering av fordon och annan anteckning till registret meddelas

av Konungen.

17 §•

1 mom. Inom respektive län tilldelas vid registreringen varje fordon sitt

särskilda ordningsnummer, vilket, jämte en länet betecknande bokstav, utgör

fordonets registr ering smärke.

Länen betecknas sålunda, att:

A

utmärker

Stockholms stad,

0 utmärker Göteborgs och Bohus län,

B

»>

Stockholms län,

P

» Älvsborgs län,

C

Uppsala län,

R

> Skaraborgs län,

D

»

Södermanlands län,

S

> yärmlands län,

E

»

Östergötlands län,

T

> Örebro län,

F

»

Jönköpings län,

U

> Västmanlands län,

G

»

Kronobergs län,

w

> Kopparbergs län,

H

j>

Kalmar län,

X

» Gävleborgs län,

I

»

Gotlands län,

Y

> Västernorrlands län,

K

t>

Blekinge län,

Z

» Jämtlands län,

L

»

Kristianstads län,

AC

> Västerbottens län,

M

»

Malmöhus län,

BD i

> Norrbottens län.

N

»

Hallands län,

Ordningsnummer meddelas i löpande följd i särskilda serier för automobiler,

motorcyklar och släpfordon. Om fordon är avfört ur registret, må

fordonets ordningsnummer tilldelas annat fordon.

2 mom. Å registrerat motorfordon skall skylt, utvisande fordonets registreringsmärke,

(registreringsskylt) finnas på ett i ögonen fallande sätt anbragt

i två exemplar, varav ett framtill och ett baktill å fordonet.

Om sättet för anbringande å släpfordon av registreringsmärke meddelas

bestämmelser i vägtrafikstadgan.

3 mom. Närmare bestämmelser om beskaffenheten av registreringsskylt

meddelas av Konungen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

13

6 KAP.

Om förare av motorfordon och traktortåg.

18 §.

1 mom. Annat motorfordon än lättviktsmotorcykel må förås allenast av

den, som genom av länsstyrelsen utfärdat tillstånd (körkort) berättigats till

förande av fordonet.

Körkort utfärdas för förande av automobil eller av motorcykel. Körkort,

som gäller för förande av automobil, berättigar även till förande av motorcykel.

Traktortåg må föras allenast av den, som erhållit tillstånd till förande av

automobil.

Utan hinder av vad ovan stadgas må den, som vill förvärva färdighet i

körning av motorfordon, äga företaga övningskörning. Dylik körning må

äga rum, där framförande av fordon, varmed övningen företages, är tillåtet;

dock att polismyndigheten i orten äger att helt eller delvis förbjuda övningskörning

å plats, där körningen kan medföra fara för trafiksäkerheten.

Övningskörning må företagas endast av den, som fyllt 18 år, eller, där

övningskörningen sker med motorcykel, av den, som fyllt 16 år. Den, som

företager övningskörning, skall åtföljas av person, som innehar gällande körkort

för förande av det slag av fordon övningskörningen avser och som besitter

längre tids vana och skicklighet i fråga om körning med sådant fordon;

och anses under körningen den sistnämnde såsom förare av fordonet.

2 mom. Den, som vill mot ersättning vare sig i körskola eller annorledes

bedriva utbildning av förare (yrkesmässig utbildning), har att därtill söka

tillstånd hos länsstyrelsen i det län, där verksamheten skall bedrivas. Körskola

skall stå under ledning av sakkunnig lärare, som är ansvarig för undervisningen.

Sådan lärare skall godkännas av länsstyrelsen.

Över ansökan om tillstånd att bedriva yrkesmässig utbildning eller om

godkännande av lärare skall länsstyrelsen infordra yttrande av besiktningsman;

och skall denne genom särskilt prov undersöka kompetensen och lämpligheten

hos den, som uppgives skola handhava undervisningen.

Den, som bedriver yrkesmässig utbildning, är skyldig underkasta sig den

tillsyn å verksamheten, varom länsstyrelsen förordnar.

Motorfordon må ej användas för övningskörning vid yrkesmässig utbildning

utan att vara härför av besiktningsman godkänt.

Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar, föreskriver,

huruvida dylikt motorfordon skall vara försett med särskilda säkerhetsanordningar.

Befinnes den, som erhållit tillstånd att bedriva yrkesmässig utbildning,

eller den, som blivit godkänd såsom lärare i körskola, olämplig härtill eller

bedrives sådan utbildning i strid mot gällande föreskrifter eller eljest på

otillfredsställande sätt, äger länsstyrelsen, allt efter omständigheterna, åter
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

kalla tillståndet eller godkännandet. När godkännande återkallas, må körskolas

innehavare föreläggas att inom viss tid anställa lärare, som blivit av

länsstyrelsen godkänd. Underlåtes detta, må tillståndet för* skolan återkallas.

Återkallelse kan ock ske, därest undervisning vid skolan ej bedrivits

under senaste tolv månader.

3 mom. Lättviktsmotorcykel må föras allenast av den, som fyllt 15 år.

19 §.

1 mom. Den, som önskar erhålla körkort, skall undergå förarprov hos

besiktningsman i det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket den ort, där han

är mantalsskriven, är belägen; visar han synnerlig olägenhet vara förbunden

med prövning inför besiktningsman i nämnda distrikt eller är han

icke mantalsskriven i riket, må förarprovet undergås hos besiktningsman

i det distrikt, inom vilket han erhållit sin utbildning, eller, där han erhållit

utbildning utom riket, hos besiktningsman i det distrikt, där han vistas.

2 mom. Vid anmälan till förarprov skall sökande förete:

a) åldersbevis, utvisande att han fyllt 18 år eller, örn anmälan avser prov

för tillstånd att föra motorcykel, 16 år;

b) intyg av läkare, utfärdat enligt av Konungen fastställt formulär och

inom två månader före anmälningen, att sökanden icke lider av sådant lyte,

sådan sjukdom eller sådan nedsättning av syn- eller hörselförmågan, som

väsentligen minskar hans förmåga att föra motorfordon; och skall härvid

erforderlig grad av synskärpa anses föreligga, därest, efter korrektion av

förefintliga refraktionsfel, synskärpan uppgår till minst 0.7 å det ena ögat

och minst 0.3 å det andra eller ock, örn synskärpan å ett öga är mindre än

0.3 eller synen å ögat helt saknas, synskärpan å det andra ögat uppgår till

minst 0.8 och erforderlig korrektion till högst 2 dioptriers styrka ävensom

nedsättningen eller förlusten av synen å det sämre ögat varit bestående mer

än ett år; och

erforderlig grad av hörselförmåga anses föreligga, därest åtminstone av

det ena örat vanlig samtalsstämma väl uppfattas på 4 meters avstånd; samt

c) bevis om erhållen utbildning till förare, utfärdat av den, som meddelat

denna.

För provet skall lämpligt motorfordon tillhandahållas besiktningsmannen.

Under provet anses sökanden såsom förare av fordonet.

3 mom. Befinnes sökande, efter prov under olika trafikförhållanden samt

förhör, dels besitta ur trafiksäkerhetssynpunkt erforderlig körskicklighet, sinnesnärvaro

och omdömesförmåga, dels ock äga nödig kännedom om verkningssättet

hos det slag av motorfordon, varom fråga är, om gällande trafikföreskrifter

ävensom om alkoholhaltiga dryckers inverkan ur trafiksäkerhetssynpunkt

å den mänskliga organismen, skall besiktningsmannen inom två

dagar efter provets undergående meddela sökanden bevis, att han avlagt

godkänt prov som förare av automobil eller motorcykel. Detta bevis bör

angiva den person eller körskola, som utbildat sökanden.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

15

20 §.

1 mom. För erhållande av körkort har sökande att till länsstyrelsen i det

län, inom vilket han är mantalsskriven, eller, om han icke är mantalsskriven

i riket, till länsstyrelsen i det län, där han för tillfället vistas, insända ansökan

därom, med angivande av fullständigt namn, yrke, hemvist och postadress

eller däremot svarande uppgift samt vid ansökningen foga

a) de i 19 § 2 mom. a) och b) omförmälda handlingarna;

b) sådant bevis av besiktningsman, som i 19 § 3 mom. avses;

c) intyg, utfärdat inom två månader före ansökningen, av polismyndigheten

å den eller de orter inom riket, varest sökanden under de senaste

två åren varit mantalsskriven, att sökanden gjort sig känd för ett nyktert

levnadssätt och med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke

kan anses olämplig såsom förare av motorfordon, eller, där sökanden icke

under angivna tid varit här i riket mantalsskriven, bevis örn av Konungen

meddelat tillstånd att, utan hinder av att intyg, varom nyss sagts, ej kan företes,

ansökningen må upptagas till prövning;

d) av sökanden undertecknad uppgift, huruvida han tidigare sökt eller erhållit

körkort för automobil eller motorcykel; samt

e) välliknande fotografi av sökanden i sådant format, att det lämpligen

kan anbringas å körkort.

Sökande vare ock skyldig att, där så av länsstyrelsen påfordras, förete intyg

om sin mantalsskrivningsort.

Innan intyg, varom under c) förmäles, utfärdas, skall vederbörande nykterhetsnämnd

samt, där så finnes erforderligt, jämväl annan, som äger kännedom

i saken, av polismyndigheten höras över sökandens nykterhetsförhållanden.

Intyg, som nyss sagts, vare avgiftsfritt.

Med polismyndighet förstås i punkt c): för Stockholm vederbörande poliskommissarie,

för annan stad, där polismästare finnes, denne, för övriga

städer stadsfiskal eller, om stadsfiskalen är befriad från all befattning med

polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet

samt för landet polischefen i orten.

2 mom. Finnes sökanden hava vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits,

må länsstyrelsen, efter företagen ytterligare utredning, där sådan finnes

erforderlig, för honom utfärda körkort, innefattande tillstånd att föra automobil

eller motorcykel. Där sökanden icke utan användande av glas innehar

erforderlig synskärpa, skall å körkortet anmärkas att han är skyldig att vid

framförande av motorfordon bära nödiga glas.

Körkort gäller för färd i hela riket.

Har körkort för automobil tilldelats någon, som innehar särskilt för motorcykel

gällande körkort, åligger det honom att efter anmaning överlämna

sistnämnda körkort till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet för automobil.

Har körkort förstörts eller förkommit eller undergått sådan förändring,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

att detsamma icke lämpligen kan användas, må efter ansökan hos länsstyrelse,

som utfärdat körkortet, duplettkörkort utställas. Ansökan skall, där

körkortet förstörts eller förkommit, innehålla på tro och heder avgiven för

säkran örn förlusten av körkortet. Duplettkörkort skall såsom sådant särskilt

angivas genom påteckning av ordet »duplett». Skulle körkortet tillrättakomma,

skall duplettkörkortet ofördröjligen återställas till länsstyrelsen.

Formulär till körkort fastställes av Konungen.

3 mom. över utfärdade körkort skall länsstyrelse föra anteckning i liggare

eller kortregister (körkortsregister); och skall däri för varje körkort antecknas

nummer å körkortet och dag för dess utlämnande samt innehavarens

namn, födelseår, födelsedag, yrke och hemvist ävensom förseelser, varom

vederbörlig anmälan enligt 21 § 4 mom. sker.

21 §.

1 mom. Har förare vid färd med motorfordon eller traktortåg i något

för trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom

förare åliggande förpliktelser eller varit så påverkad av starka drycker, att

han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller

har förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke vidare bör betros

med att innehava körkort, skall länsstyrelse, som utfärdat körkortet, efter

nöjaktig utredning återkalla detsamma. Vid sådan utredning må avseende

icke fästas vid förseelse, vilken antecknats i det i 20 § 3 mom. omnämnda

körkortsregistret mer än två år före begåendet av den förseelse, som giver

anledning till att frågan om körkortets återkallelse upptages till prövning. Är

fråga örn förseelse, som är belagd med straff, må återkallelse av körkort på

grund av denna förseelse icke, där länsstyrelsen ej finner uppenbart, att föraren

är olämplig att föra motorfordon, äga rum förrän frågan om straff för

förseelsen blivit genom domstols laga kraft ägande utslag avgjord. Äro omständigheterna

av den beskaffenhet, att anledning är att antaga, att föraren

skall, utan att återkallelse av körkortet sker, låta sig rättas, och är ej

fråga örn förare, som vid färd med motorfordon varit så påverkad av starka

drycker som ovan angives, må varning i stället meddelas. Återkallas körkort,

skall därvid förklaras, att föraren, sedan viss tid, minst två månader

och högst två år, gått till ända, på ansökan hos länsstyrelsen i det län, som

i 20 § 1 mom. sägs, äger få, örn tiden angivits till ett år eller därunder, frågan

örn körkortets återbekommande och, om tiden angivits till över ett år,

frågan örn utfärdande av nytt körkort upptagen till prövning; dock skall

beträffande förare, som vid färd med motorfordon varit så påverkad av

starka drycker, som nyss sagts, tiden, efter vilken dylik prövning först må

ske, bestämmas till minst sex månader.

Har förares förmåga att föra motorfordon blivit så väsentligt nedsatt genom

sjukdom, skada eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt icke

vidare bör betros med att föra motorfordon, skall körkortet återkallas. Finnes

grundad anledning till antagande att förhållande, som nyss sagts, före
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

17

ligger, äger länsstyrelsen tillhålla föraren att inom viss tid förete nytt läkarintyg

vid äventyr att körkortet eljest återkallas.

Har fråga uppstått om återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana

omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att

föra motorfordon, må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut om återkallelse

fattas, återkalla körkortet i avvaktan på nämnda beslut. Vid frågans

slutliga prövning skall hänsyn tagas till den tid, körkortet på grund av sådant

förordnande varit återkallat.

Har förare vid färd med motorfordon ådagalagt grov vårdslöshet eller

visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller

varit synbarligen överlastad av starka drycker eller har förare till följd av

sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra motorfordon

utan risk för liv eller egendom, äger polismyndighet som i 20 § 1

mom. sista stycket sägs omhändertaga körkortet i avbidan på beslut av

länsstyrelse huru med körkortet skall förfaras. Körkort som sålunda omhändertagits

skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett omhändertagandet,

inom 48 timmar insändas till länsstyrelse, på vars prövning frågan

om körkortets återkallande ankommer; och åligger det länsstyrelsen att

skyndsamt förordna, huruvida körkortet skall tills vidare återkallas eller till

föraren återställas. I avbidan på dylikt förordnande vare föraren icke berättigad

att föra motorfordon.

Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna

körkortet till länsstyrelsen.

Varder, efter anförda besvär, beslutet örn återkallelsen upphävt, skall körkortet

återställas till föraren.

Varning må ej överklagas.

2 mom. Ansökan om återbekommande av körkort skall, därest tiden för

återkallelsen uppgår till minst sex månader, vara åtföljd av sådana bevis,

som omförmälas i 19 § 2 mom. b) och 20 § 1 mom. c), länsstyrelsen obetaget

att i varje fall, där så prövas nödigt, oavsett tiden för återkallelsen infordra

övriga i 20 § 1 mom. omförmälda handlingar. Ansökan om utfärdande

av nytt körkort skall vara åtföljd av samtliga de handlingar, varom i

20 § 1 mom. sägs. Nu avsedda bevis och andra handlingar skola vara utfärdade

efter det den i återkallelsen bestämda tiden gått till ända. Intyg,

som i 20 § 1 mom. c) sägs, skall avse tid efter begående av den förseelse, som

givit anledning till körkortets indragning.

Därest prövning av fråga örn återbekommande av körkort eller utfärdande

av nytt körkort ankommer på annan länsstyrelse än den, som återkallat

körkortet, skall yttrande i ärendet jämte utdrag rörande sökanden ur körkortsregistret

infordras från sistnämnda länsstyrelse. Äger sökanden återbekomma

sitt körkort, skall detsamma tillhandahållas honom hos den länsstyrelse,

som prövat frågan örn körkortets återbekommande.

3 mom. Beslut, varigenom länsstyrelse meddelat varning eller återkallat

körkort, skall antecknas i körkortsregistret.

Genom länsstyrelsens försorg skall, på sätt Konungen förordnar, för rikets

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 55.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

polismyndigheter kungöras beslut om återkallelse av körkort. Beslut, varigenom

återkallelse av körkort, efter anförda besvär, upphävts eller ändrats

eller varigenom, efter återkallelse, förare återbekommit sitt körkort eller

nytt körkort utfärdats för honom, skall likaledes kungöras på sätt ovan är

stadgat.

4 morn. Har den, som innehar körkort, ådömts straff för förseelse, begången

vid förande av motorfordon eller traktortåg, eller för förseelse mot

18 kap. 15 § strafflagen, eller har eljest högre rätt meddelat utslag i mål, vari

underrätt ådömt sådant straff, åligger det domstolen att ofördröjligen översända

avskrift av utslaget jämte uppgift örn numret å den dömdes körkort

till den länsstyrelse, som utfärdat detsamma.

7 KAP.

Särskilda föreskrifter angående motorfordon oell släpfordon, som för tillfälligt

brukande i riket införts från utlandet, och örn tillstånd

att föra sådant motorfordon.

22 §.

1 mom. Har automobil, motorcykel eller släpfordon för tillfälligt brukande

här i riket från utlandet införts av resande, som endast tillfälligtvis

skall i riket vistas, vare besiktning av fordonet ej av nöden, där den resande

innehar intyg av svensk konsul eller polismyndighet i det land, varest fordonet

är registrerat, eller av konsul, som företräder detta land här i riket,

att fordonet till sin beskaffenhet uppfyller de i det främmande landet gällande

föreskrifterna för att där få användas i trafik. Nämnda intyg skall företes

hos polismyndigheten å den första ort i riket, varest fordonet är avsett

att begagnas. Örn intyget är behörigt och sökanden styrker, att han fullgjort

vad honom, enligt vad därom särskilt stadgas, åligger i avseende å erläggande

av skatt för fordonet, skall polismyndigheten eller av denne förordnad

tjänsteman genom anteckning å intyget eller annorledes utfärda bevis

om tillstånd att i riket bruka fordonet samt tilldela fordonet registreringsmärke.

2 mom. Företes icke intyg, varom i föregående moment sågs, skall fordonet

underkastas besiktning på sätt i 9 § 1 mom. föreskrives. Därest fordonet,

enligt intyg av besiktningsman, befinnes uppfylla de i 3 § samt 4, 5

eller 6 § meddelade bestämmelserna, skall polismyndigheten tilldela detsamma

registreringsmärke, varjämte å intyget skall tecknas bevis om meddelande

av tillstånd att i riket bruka fordonet.

3 mom. Polismyndigheten skall i särskild längd låta införa namnet såväl

å den person, vilken uppgives vara ägare av fordonet, som, därest ägaren

icke till riket medföljer, å den person, som förfogar över fordonet, ävensom

dessas yrke, hemvist och postadress eller däremot svarande uppgift, dagen

för meddelandet av tillståndet att här i riket bruka fordonet samt det registreringsmärke,

som tilldelats fordonet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

19

i mom. Registreringsmärke för släpfordon, varom i denna paragraf förmäles,

skall antecknas i det bevis om tillstånd, varom i 1 och 2 mom. sägs.

Registreringsskylt för motorfordon, varom i denna paragraf förmäles, skall

av polismyndigheten mot skälig ersättning tillhandahållas sökanden, och

skall om skyltens anbringande gälla vad härutinnan beträffande i riket registrerat

motorfordon finnes föreskrivet.

Närmare bestämmelser om sådan registreringsskylts beskaffenhet meddelas

av Konungen.

Länsstyrelse skall övervaka, att skyltar, varom i denna paragraf sägs,

ävensom exemplar av denna förordning samt vägtrafikstadgan finnas tillgängliga

hos polismyndighet, varest sådana kunna antagas bliva erforderliga.

5 mom. Tillstånd att föra automobil eller motorcykel skall, där ej särskilda

omständigheter till annat föranleda, av polismyndighet meddelas person,

som med bevis av myndighet, som i 1 mom. omförmäles, styrkt, att han i det

främmande landet äger rätt att föra motorfordon av det slag, varom fråga är.

Till förare, som icke redan innehar exemplar av denna förordning samt vägtrafikstadgan,

skola sådana av polismyndigheten överlämnas.

Det åligger polismyndigheten att över sålunda meddelade tillstånd föra

anteckningar, upptagande förarens namn, yrke, hemvist och postadress.

6 mom. Bevis om tillstånd, varom i denna paragraf förmäles, skall under

trafik medföras och på tillsägelse av besiktningsman eller polisman uppvisas.

23 §.

1 mom. Tillstånd, varom i 22 § förmäles, att här i riket bruka eller föra

fordon gäller för en tid av två månader; dock kan giltighetstiden av länsstyrelse

utsträckas med ytterligare en månad.

När skälig anledning därtill föreligger, kan tillstånd, varom här är fråga,

återkallas av envar länsstyrelse, i vars län fordonet brukats.

2 mom. Den, som från utlandet färdats i motorfordon till riket, må, utan

hinder därav att fordonet icke är försett med registreringsskylt, fortsätta färden

till närmaste ort i riket, där polismyndighet finnes.

24 §.

På vilka villkor motorfordon, som är registrerat i främmande stat, som

anslutit sig till internationell konvention rörande automobiltrafik, må här

i riket tillfälligt brukas, så ock på vilka villkor person, som i sådan stat äger

rätt att föra motorfordon, må här i riket utöva dylik rätt, bestämmes av

Konungen.

25 §.

Om skyldighet för den, som från utlandet inför motorfordon för tillfälligt

brukande här i riket, att i samband med fordonets tullbehandling förete

bevis örn trafikförsäkring gäller vad Konungen därom förordnar.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

8 KAP.

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

26 §.

1 mom. Brukas automobil, motorcykel eller släpfordon i strid mot bestämmelserna

i 13 § 1 morn., 15 § 2 mom. tredje stycket eller 3 mom. tredje

stycket eller mot förbud, som meddelats enligt 11 § 1 eller 2 morn., vare ägaren

förfallen till dagsböter, minst tio.

2 mom. Brukas automobil, motorcykel eller släpfordon, oaktat fordonet

ej överensstämmer med de i denna förordning angående sådant fordons beskaffenhet

och utrustning meddelade föreskrifterna eller med föreskrift, som

med stöd av 4 § 1 mom. h) meddelats angående beskaffenheten av hjulringar,

vare ägaren, där ej bristfälligheten var av ringa betydelse eller brukandet

avsåg allenast att med anledning av under färd uppkommen skada å fordonet

framföra detta till närmast belägna plats för skadans avhjälpande och

uppenbar fara ej var därmed förenad, förfallen till dagsböter.

3 mom. Har ägare i fall, som i 1 eller 2 mom. avses, iakttagit vad på

honom ankommer till förhindrande av fordonets brukande, vare han fri från

ansvar.

4 mom. Har förseelse, varom i 1 eller 2 mom. sägs, skett, och ägde föraren

vetskap örn det hinder för fordonets brukande, som förelåg, vare jämväl

han förfallen till de böter, som i nämnda moment äro stadgade.

Brukades motorfordonet av någon, som enligt 6 eller 7 § lagen angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik är till utgivande av ersättning

för skada förpliktad, skall, i ägarens ställe, sådan brukare vara förfallen

till ansvar, varom i 1 eller 2 mom. sägs.

27 §.

Den, som bryter mot föreskrifterna i 10 § 1 mom. första stycket eller icke

efterkommer av länsstyrelse jämlikt 11 § 1 mom. givet förordnande örn besiktning

av fordon eller av besiktningsman eller polisman enligt 11 § 2 mom.

första stycket givet föreläggande att till eftersyn inställa motorfordon eller

släpfordon, straffes med dagsböter.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,

som icke efterkommer av besiktningsman givet tecken att stanna fordon som

nu nämnts.

28 §.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,

som åsidosätter föreskrifterna i 13 § 3 mom. sista stycket, 20 § 2 mom.

tredje stycket eller 21 § 1 mom. femte stycket, eller sorn, där duplettkörkort

utfärdats enligt 20 § 2 mom. fjärde stycket men ursprungligt körkort sedermera

tillrattakommer, underlåter att ofördröjligen återställa duplettkörkortet

till vederbörande länsstyrelse.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

21

Till enahanda straff är den förfallen, som brukar automobil, motorcykel

eller släpfordon, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet införts,

utan att tillstånd till fordonets användande här i riket erhållits, eller å tid, då

sådant tillstånd icke längre är gällande, eller som under trafik icke medför

bevis, varom i 22 § förmäles, eller som underlåter att efterkomma tillsägelse

av besiktningsman eller polisman att uppvisa detsamma. Länsstyrelse äger

i fall, varom nyss nämnts, förordna, att fordonet skall omhändertagas av polismyndighet.

29 §.

1 mom. Sökes ej inom föreskriven tid registrering, på sätt i 14 § 2 mom.

är stadgat, av automobil, motorcykel eller släpfordon straffes den, vilken registreringsskyldigheten

ålegat, med dagsböter. Underlåter eljest någon, som

enligt denna förordning är pliktig göra anmälan till automobilregistret, att

göra sådan anmälan inom den härför i varje fall stadgade tid, bote från och

med tio till och med trehundra kronor.

Underlåter någon, som genom laga kraftvunnet utslag dömts till ansvar

för förseelse, varom ovan sägs, att därefter fullgöra honom åliggande registrerings-

eller anmälningsskyldighet, äger länsstyrelse att vid vitén, som tillika

må utdömas, ålägga den försumlige att fullgöra sin skyldighet.

2 mom. Envar, som i anmälan, varom i 1 mom. förmäles, mot bättre

vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter, minst fem.

Till enahanda straff vare den förfallen, som i eller å typintyg, varom i 9 §

2 mom. första stycket och 14 § 3 mom. andra stycket stadgas, mot bättre vetande

meddelar oriktig uppgift eller som åsidosätter föreskrifterna i 13 § 3

mom. fjärde stycket.

30 §.

Den, som, utan att vara därtill berättigad, förer automobil, motorcykel eller

traktortåg eller företager övningsköming, straffes med dagsböter, minst tio.

Till enahanda ansvar gör sig envar förfallen, vilken anställer och brukar

den såsom förare av ovan nämnt motorfordon eller traktortåg, som icke äger

rätt att föra motorfordon av det slag, varom fråga är, eller traktortåg, ävensom

ägare eller förare, vilken överlämnar åt eller eljest tillåter annan att

föra motorfordonet eller traktortåget, eller att företaga övningsköming utan

att denne är därtill berättigad.

Om någon, som icke utan användande av glas innehar synskärpa varom i

19 § 2 mom. b) sägs, underlåter att vid förande av motorfordon eller traktortåg

använda nödiga glas, oaktat bans skyldighet härutinnan anmärkts

å för honom utfärdat körkort, vare han förfallen till dagsböter.

Åsidosätter den, som företager övningsköming, annorledes än i första

stycket sägs föreskrifterna i 18 § 1 mom. eller på grund av samma författningsrum

meddelat förbud, bote från och med tio till och med trehundra

kronor.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

31 §.

Bedriver någon yrkesmässig utbildning av förare i körskola eller annorledes,

utan att tillstånd härtill erhållits, straffes med dagsböter, minst fem.

Till enahanda ansvar är ock den förfallen, som eljest i strid med denna

förordning eller någon på grund därav meddelad föreskrift bedriver yrkesmässig

utbildning av förare.

j 32 §.

Brukar någon lättviktsmotorcykel, som icke överensstämmer med vad om

sådant fordon är i 5 § stadgat, straffes med böter från och med tio till och

med tvåhundra kronor, där ej brukandet avsåg allenast att med anledning

av under färd uppkommen skada å fordonet framföra detta till närmast belägna

plats för skadans avhjälpande och uppenbar fara ej var därmed förenad.

33 §.

De för ägare av motorfordon och släpfordon stadgade ansvarsbestämmelserna

skola äga tillämpning, i händelse fordonet tillhör någon, som står under

förmyndare eller annan laga målsman, å denne, samt, där fordonet äges av

oskift dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund

eller av stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem, som äga företräda

boet, samfundet eller inrättningen. I fråga om motorfordon eller släpfordon,

som tillhör staten eller kommun, skola nämnda ansvarsbestämmelser

gälla förarens närmaste förman. Har denne till förekommande av förseelse

mot förordningen gjort vad på honom ankommit och äger i följd av

överordnads åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde den överordnade

drabbad av ansvar, som här avses.

34 §.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt

denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder därtill

lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav

undfått del, fällas till det straff, som för sådan förseelse är stadgat.

35 §.

Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägandes

rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse

därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän

domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast

av allmän domstol.

36 §.

Finner polismyndighet anledning förekomma till återkallelse av körkort eller

tillstånd, varom i denna förordning förmäles, skall polismyndigheten där
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

23

om göra framställning hos den myndighet, som har att meddela sådan återkallelse.

37 §.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

9 KAP.

Särskilda föreskrifter.

38 §.

För förrättning, som enligt denna förordning ankommer på besiktningsman,

skall erläggas avgift enligt taxa, som fastställes av Konungen.

39 §.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av länsstyrelse

eller av polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock gäde

beslutet utan hinder av besvär till efterrättelse, intill dess annorlunda kan

bliva vederbörligen förordnat.

40 §.

Erfordras för militärt ändamål fortlöpande uppgifter om inom landet befintliga

motorredskap eller vissa slag av sådana, meddelar Konungen bestämmelser,

huru den uppgiftsskyldighet, som i sådant hänseende befinnes

erforderlig, skall av vederbörande fullgöras.

41 §.

Denna förordning äger icke tillämpning å motorfordon och släpfordon, som

tillhöra staten och äro tillverkade för särskilda militära ändamål, eller å traktortåg,

som brukas av krigsmakten, ej heller å fordon av nu nämnda slag,

som användas uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat

dylikt inhägnat område.

Därest beträffande vissa andra motorfordon eller släpfordon undantag i

särskilt hänseende från denna förordning visas vara påkallat, meddelas bestämmelser

härom av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1937, från och med vilken

dag motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284), med undantag av

däri meddelade särskilda föreskrifter örn yrkesmässig automobiltrafik och örn

uthyrningsrörelse samt för överträdelse av nämnda föreskrifter stadgade ansvarsbestämmelser,

skall upphöra att gälla.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Vad i 4 § 1 mom. i) stadgas skall icke äga tillämpning å automobil, som

före dagen för denna förordnings ikraftträdande undergått besiktning eller

för vilken före samma dag typintyg utfärdats, allt för det fall att automobilen

vid besiktningen eller vid typintygets utfärdande icke var försedd med stopplykta.

2) Yägtrafikstadga.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

1 mom. Denna stadga äger tillämpning allenast å trafik på väg, varom

i 2 mom. förmäles.

2 mom. I denna stadga förstås med

väg: allmän väg, gata eller annan allmän plats, som är upplåten för allmän

samfärdsel, så ock enskild väg, varå sådan samfärdsel icke blivit förbjuden;
vägfarande:

envar, som å väg framför fordon, rider, leder kreatur, åker

skidor eller går;

fordon: alla slag av vagnar för dragare, motorfordon, motorredskap och

andra arbetsredskap å hjul eller medar, slädar, cyklar, kälkar, sparkstöttingar,

dragkärror o. s. v., dock ej fordon, som löper på skenor;

motorfordon: för färd på marken avsett, för person- eller godsbefordran

inrättat fordon, som för framdrivande är försett med kraftmaskin (motor),

ävensom underrede till dylikt fordon (chassi);

automobil: motorfordon, som är försett med tre eller flera hjul, där icke

fordonet enligt det följande är att anse såsom motorcykel;

personautomobil: automobil, som är byggd för befordran av personer,

högst sju;

omnibus: automobil, som är byggd för befordran av ett större antal personer

än sju, vare sig densamma därjämte är avsedd för befordran av gods

eller icke;

lastautomobil: automobil, som är byggd för befordran av gods men icke

är att hänföra till omnibus;

motorcykel: motorfordon, som, bortsett från bivagn, är försett med endast

två hjul men icke är att hänföra till lättviktsmotorcykel;

lättviktsmotorcykel: tvåhjuligt motorfordon, som inrättats för framdrivning

uteslutande medelst trampning och som icke undergått annan ändring

än att det försetts med hjälpmotor eller med sådan jämte särskilda bromsnings-

eller andra anordningar till främjande av dess trafiksäkerhet, och

vars tjänstevikt, så beräknad som i 2 § 2 mom. motorfordonsförordningen

sägs, icke överstiger 50 kilogram;

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

25

motorredskap: traktor, lokomobil, lantbruks- eller vägmaskin samt annat

dylikt fordon, vilket för framdrivande är försett med motor och är att anse

allenast såsom arbetsredskap;

släpfordon: för person- eller godsbefordran inrättat fordon, vilket är avsett

att icke blott tillfälligtvis dragas av automobil eller motorredskap, evad

fordonet är försett med hjul (släpvagn) eller med medar (släpsläde);

traktortåg: motorredskap och därmed sammankopplat släpfordon.

Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar, bestämmer

till vilket slag av fordon viss fordonstyp skall vara att hänföra, därest ovan

angivna kännetecken icke giva tillräcklig ledning härför, eller där särskilda

omständigheter eljest därtill föranleda.

Med polismyndighet förstås i denna stadga: för Stockholm Överståthållarämbetet,

för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga städer

magistrat eller stadsstyrelse, eller, där magistrat eller stadsstyrelse ej finnes,

kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.

3 mom. Vad i denna författning stadgas om ägare av fordon skall beträffande

fordon, som innehaves på grund av avbetalningsköp, i stället hava

avseende å innehavaren, ändå att äganderätten ännu icke å honom övergått.

2 KAP.

Bestämmelser för samtliga vägfarande.

2 §•

Varje vägfarande skall iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till

förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna. Han skall uppträda

hänsynsfullt mot andra vägfarande och mot dem, som bo eller eljest

uppehålla sig vid vägen. Han skall efterkomma polismans anvisningar till

trafikens ordnande och stanna, när polisman därtill giver tecken.

3 KAP.

Särskilda bestämmelser för andra vägfarande än gående.

3 §•

Det åligger annan vägfarande än gående att åtlyda till ledning för trafiken

vid väg uppsatta anslag, varningsmärken och signaler ävensom att vid varje

tillfälle anpassa färdhastigheten efter vad behörig hänsyn till andra vägfarande

och till trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet bjuder. I sistnämnda

hänseende åligger det förare av fordon, bland annat,

att, då fordonet närmar sig kurva, gatu- eller annan vägkorsning, backkrön

eller plats, där utsikten eljest är skymd, i god tid nedbringa hastigheten;
att,

där körbanan är så hal, att fordonet lätteligen slirar, eller vid vändning

om gatuhörn eller i samband med passerande av å hållplats stående spårvagn

icke använda större hastighet än att fordonet omedelbart kan stannas;

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

att, då fordonet närmar sig obevakat, särskilt för gående avsett övergångsställe,

nedbringa hastigheten så, att fordonet kan med säkerhet stannas

framför övergångsstället för att lämna gående tillfälle att passera; samt

att, då fordonet nalkas korsning i samma plan mellan järnväg och väg,

nedbringa hastigheten så, att fordonet kan med säkerhet stannas på ett betryggande

avstånd från närmaste rälssträng, ävensom, då varken stoppsignal

eller annat förhållande ger anledning till antagande, att tåg nalkas, skyndsamt

passera järnvägen.

4 §■

1 mom. Annan vägfarande än gående bör, där så lämpligen kan ske, färdas

å körbanans vänstra del.

Om vid färd i kurva, gatu- eller annan vägkorsning, backe eller annorstädes

utsikten över vägen är skymd, skall vägfarande, som här avses, städse

hålla till vänster å körbanan.

2 mom. Det åligger andra vägfarande än gående att vid möte sinsemellan

hålla till vänster å körbanan.

3 mom. Omkörning av annan vägfarande än gående skall ske till höger,

varvid det åligger den, som skall omköras, att hålla till vänster.

Omkörning må icke ske vid andra tillfällen än när körbanan kan fritt

överskådas och må under inga förhållanden äga rum vid vägkorsningar eller

i skarpare kurvor eller å backkrön eller vid annalkande till eller passerande

av korsning i samma plan mellan väg och järnväg.

Den som vill företaga omkörning skall dessförinnan övertyga sig, att den

framförvarandes uppmärksamhet blivit väckt, och bör för sådant ändamål avgiva

ljud- eller ljussignal eller på annat sätt giva sig tillkänna, varefter den

framförvarande skyndsamt bör sakta farten och på lämpligt sätt låta förstå,

att signalen uppfattats.

i mom. Vägfarande, varom i detta kapitel förmäles, åligger att vid möte

med eller omkörning av gående lämna denne rådrum att vika åt sidan ävensom

möjliggöra för honom att förfoga över tillräckligt utrymme å vägbanan.

Möte med eller omkörning av spårvagn skall, om spårens läge det medgiver,

ske till vänster.

5 mom. Till undvikande av sammanstötning, när ett fordons kurs skär

ett annat fordons kurs, skall föraren av det fordon, som har det andra på

sin vänstra sida, låta detta senare köra först; dock att, där fordon framföres

å väg, som av länsstyrelse eller, såvitt angår viss stads område, stadens

polismyndighet förklarats skola anses såsom huvudväg, detta fordon

skall äga förkörsrätt framför fordon, som framföres å annan väg.

Vad i detta moment stadgas fritager icke någon förare från skyldighet att

iakttaga särskild försiktighet vid färd in på korsande körbana.

6 mom. Fordon må ej framföras så nära framförvarande fordon, att, därest

sistnämnda fordon stannas eller dess färdhastighet minskas, fara för påkörning

föreligger.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

5 §•

Förare av fordon skall, då så i särskilt fall är erforderligt till förebyggande

av fara för person eller egendom, medelst ljud- eller ljussignal eller

på annat lämpligt sätt väcka andra vägfarandes uppmärksamhet.

Förare av fordon, vilken ämnar stanna, skall till ledning för bakom

kommande vägfarande i god tid höja hand eller piska eller på annat lämpligt

sätt giva tecken. Vid möte med fordon, förspänt med dragare, eller med

den, som rider eller leder kreatur, skall förare, om den mötande giver sådant

tecken, iakttaga särskild försiktighet eller, om tecknet upprepas, stanna.

Före ändring av kurs skall förare av fordon till ledning för andra vägfarande

med användning av körriktningsvisare eller genom utsträckning av

hand eller piska eller på annat lämpligt sätt i god tid utvisa den riktning,

han ämnar taga. Örn å fordon användes körriktningsvisare, skall föraren

tillse, att densamma efter verkställd kursändring upphör att utvisa ändring

1 körriktningen.

6 §•

1 mom. Inom tättbebyggt område är avgivande av ljudsignal ej tillåtet i

andra fall än där detta enligt 4 § 3 mom. eller 5 § erfordras för omkörning

eller till förebyggande av fara för person eller egendom.

Vad sålunda är stadgat gäller icke ambulansbil eller motorfordon, som

användes för beredande av hjälp vid eller till förhindrande av olycksfall eller

för brandväsendets räkning vid eldfara eller av polisman i brådskande tjänsteutövning

eller av läkare vid brådskande sjukdomsfall.

2 mom. När enligt ovan meddelade bestämmelser avgivande av ljudsignal

inom tättbebyggt område är tillåtet, må signalen givas allenast medelst apparat

med jämn, dov ton; dock skall, där fordon, varom i 24 § 2 mom.

sägs, framföres med större hastighet än den i 24 § 1 mom. medgivna, såsom

signalapparat användas kraftigt ljudande ringklocka eller visselpipa eller

sirén med genomträngande gäll ton eller annan därmed jämförlig anordning.

7 §•

Vägfarande, varom i detta kapitel förmärs, skall, då fordon, som i 24 §

2 mom. sägs, nalkas och giver för dylika fordon bestämd särskild varningssignal,

i god tid om möjligt lämna fri passage för sådant fordon samt, därest

så erfordras, stanna å lämplig plats, till dess fordonet passerat förbi. Sådan

vägfarande skall, där så ske kan, lämna likprocession och militärtrupp fri

plats att passera.

8§.

Vid sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse

må förare av fordon icke avlägsna sig från platsen, innan de åtgärder vidtagits,

vartill händelsen skäligen föranleder; ej heller må han undandraga

sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar

örn händelsen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

9 §•

Fordon må ej stannas eller lämnas å väg på sådant sätt, att andra fordon

icke kunna fritt komma förbi, eller å plats, varest utsikten över vägen

är skymd eller genom fordonets uppehåll skymmes, såsom vid skarp kurva,

vägkorsning eller backkrön. Fordon skall såvitt möjligt stannas å vänstra

sidan av vägen i körriktningen räknat. Är fråga om annat än tillfälligt

uppehåll, skall fordonet förås utanför vägen eller till anvisad plats. Under

mörker skall fordon, som lämnas å väg, varest tillfredsställande belysning

icke är anordnad, vara försett med belysnings- eller reflexanordning,

som utmed vägen utsänder eller reflekterar ljus såväl framåt som

bakåt.

För stad och annat samhälle, varå ordningsstadgan för rikets städer äger

tillämpning, gäller dessutom vad i nämnda stadga är föreskrivet.

10 §.

Annan vägfarande än gående må ej begagna gångbana. Ej heller må annan

sådan vägfarande än cyklande begagna cykelbana. Vad ovan stadgats

må dock ej utgöra hinder för färd tvärsöver gångbana eller cykelbana, där så

är erforderligt, eller för sådan banas befarande av annan giltig orsak.

11 §•

Å väg må tävling med motorfordon eller cykel ej anordnas, utan att vederbörande

länsstyrelse finner anledning meddela tillstånd därtill. Gives tillstånd

har länsstyrelsen att meddela nödiga föreskrifter till förebyggande av

fara och olägenhet för trafiken och dem, som äro bosatta eller uppehålla sig

utmed vägen, ävensom att i övrigt vid tillståndet fästa de villkor, som kunna

finnas påkallade.

12 §.

1 mom. Om beträffande viss väg, som icke ligger inom stads område,

eller beträffande del av sådan väg erfordras förbud mot trafik eller inskränkning

i trafiken med avseende å fordon av visst slag, tyngd eller bredd,

last av viss beskaffenhet, färdhastighet eller körriktning, eller om eljest inskränkningar,

försiktighetsmått eller andra särskilda åtgärder erfordras beträffande

trafiken å vägen, ankommer det på länsstyrelse att meddela föreskrifter

härutinnan.

Vad i föregående stycke är stadgat gäller även beträffande väg inom stads

område, dock att därvid de befogenheter, som enligt första stycket tillkomma

länsstyrelse, i stället skola ankomma på polismyndigheten i staden.

2 mom. Därest allmän väg tillfälligt avstänges för trafik, skall länsstyrelse,

där så lämpligen kan ske, bereda möjlighet för trafikanter att framkomma

å annan väg.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

29

3 inom. Länsstyrelse äger, när sådant erfordras för beredande av utfartsväg

eller andra särskilda omständigheter föreligga, meddela viss person tillstånd

att med iakttagande av de försiktighetsmått, som må föreskrivas, för

viss resa eller under viss lid eller tills vidare med fordon befara väg, varå

trafik med sådant fordon eljest icke må äga rum.

4 mom. Utan hinder av förbud eller inskränkningar, som meddelats enligt

1 morn., må väg befaras av polisman i tjänsteutövning ävensom av läkare

eller veterinär i och för sjukbesök, för sjuk persons forslande till läkare eller

sjukvårdsanstalt samt i fall av nödläge.

13 §.

1 mom. Råder förbud mot trafik eller inskränkning i rätten att befara

viss allmän väg eller gata eller annan allmän plats, skall förbudet eller inskränkningen

på lämpligt sätt tillkännagivas genom tydligt anslag å eller

invid vägen eller gatan. Dock må, där förbudet eller inskränkningen är beroende

av tjällossningens inverkan på vägbanan, tillkännagivandet därav ske

i annan ordning än nu sagts.

Vid för automobiltrafik tillåten allmän väg eller gata, som utgör infartsväg

till stad eller annat tättbebyggt samhälle, skall å härför lämpad plats uppsättas

ortnamnstavla, varå tydligt angives samhällets namn. Ortnamnstavla

må även uppsättas vid annan ort än nyss sagts, där så befinnes lämpligt till

upplysning för vägfarande.

Där allmänna vägar stöta samman utom stads eller annat samhälles tättbebyggda

område, skola vägvisare anbringas. Inom område, som nyss

nämnts, skola, där ej vederbörande länsstyrelse annorlunda förordnar, å

lämpliga platser uppsättas vägvisare till ledning för genomgångstrafiken.

Vid för automobiltrafik tillåten allmän väg skall, där särskild varsamhet

är av nöden, såsom vid skarp kurva, brant backe eller där utsikten är skymd

ävensom vid färjläge eller rörlig bro och vid korsningar med järnväg, spårväg

eller huvudväg anbringas varningsmärke. Sådant varningsmärke skall

ock, där polismyndighet finner så erfordras, anbringas vid gata eller annan

allmän plats i stad.

Länsstyrelse äger ock bestämma, att vid för automobiltrafik tillåten allmän

väg skall, där sådan väg korsas av enskild väg, anbringas vägvisare med

utmärkande av den senare vägens egenskap av enskild väg.

Närmare föreskrifter beträffande vägmärken, som i detta moment omförmälas,

meddelas av Konungen.

2 mom. Kostnad för anbringande av anordningar, varom i 1 mom. är

sagt, så ock för underhåll därav skall, såvitt angår stads område, bestridas

av staden men eljest av vederbörande vägdistrikt.

3 mom. Angående vissa varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m.

vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg är särskilt stadgat.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

4 KAP.

Särskilda bestämmelser för gående.

14 §.

1 mom. Gående bör, där gångbana finnes, använda denna. Om gångbana

är anordnad å vägs båda sidor, bör gående företrädesvis använda den

högra gångbanan. Finnes å väg icke särskild gångbana anordnad, bör gående

företrädesvis färdas å högra sidan av vägen.

Vid möte å gångbana böra de mötande vika till vänster.

Gående skall iakttaga särskild försiktighet vid beträdande av körbana och

vid vägkorsningar samt må ej genom att onödigt uppehålla sig å körbana

eller på annat sätt hindra eller försvåra trafiken därstädes med fordon.

Då fordon nalkas, skall gående vika åt sidan och lämna fordonet tillfälle att

passera.

Om gående ämnar passera över körbana, bör han, där särskilt övergångsställe

för gående finnes, använda detta.

Gående bör uppmärksamma till ledning för trafiken vid vägen uppsatta

anslag, varningsmärken och signaler.

2 mom. För stad och annat samhälle, varå ordningsstadgan för rikets städer

äger tillämpning, gäller dessutom vad i nämnda stadga är föreskrivet örn

trafiken å trottoar.

5 KAP.

Särskilda bestämmelser för cyklar.

15 §.

Å cykel skall förås ringklocka.

Vid cykelåkning under mörker skall cykeln vara framtill försedd med

tänd lykta med vitt, blåvitt eller gult sken samt baktill med reflexanordning,

som vid belysning återkastar rött sken.

Bländande ljus må icke å cykel begagnas å väg, där tillfredsställande belysning

är anordnad, eller vid möte med annan vägfarande än gående eller

när cykeln lämnas å väg.

16 §.

Två eller flera personer må icke samtidigt färdas å cykel, som är avsedd

allenast för en person, dock må, där särskilda anordningar härför vidtagits,

person över femton år å sådan cykel medföra ett barn under tio år.

Det åligger cyklande att hålla minst en hand å styret samt båda fotterna

å pedalerna. Cyklande må icke inom tättbebyggt område låta sig dragas av

annat fordon.

17 §.

Cyklande skall, där cykelbana finnes, använda denna.

Å körbana må cyklande icke färdas i bredd, då motorfordon eller fordon

för dragare nalkas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

31

6 KAP.

Särskilda bestämmelser för fordon, förspända med dragare.

18 §.

1 mom. Om med dragare förspänt fordon framföres å allmän väg under

mörker, skola å fordonet eller dragaren förås antingen en eller flera

tända lyktor, så anbragta, att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån

som bakifrån, eller ock reflexanordning, som återkastar sken såväl framåt

som bakåt. Lyktor och reflexanordning skola visa vitt, blåvitt eller gult

ljus framåt och sådant eller rött ljus bakåt.

Om skyldighet att föra klocka eller bjällra vid färd med släddon är stadgat

i ordningsstadgan för rikets städer.

2 mom. Förspänd dragare må ej lämnas obunden å allmän väg utan erforderlig

tillsyn.

7 KAP.

Särskilda bestämmelser för automobiler.

19 §.

1 mom. Under färd skola å automobil föras, förutom i motorfordonsförordningen

föreskriven utrustning,

a) å lämpliga, lätt tillgängliga platser anbragta skyltar av metall, upptagande

i tydlig skrift dels ägarens namn och hemvist samt, där ägarens hemvist

är ett annat än automobilens hemort, jämväl denna, dels ock, beträffande

omnibus och lastautomobil, fordonets tjänstevikt, bredd och största

hjultryck, ävensom det högsta antal passagerare automobilen är avsedd att

föra eller automobilens maximilast, varjämte å dylik skylt även må angivas

de lastmängder, som svara mot andra hjultryck hos automobilen än nyssnämnda

största hjultryck;

b) då mörker råder, minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller

gult sken och tillsammans av tillräcklig ljusstyrka för att automobilen skall

kunna framföras på ett betryggande sätt, av vilka lyktor två skola vara anbragta

å samma höjd, en å vardera sidan av automobilen, ävensom belysningsanordning

baktill, varigenom den å automobilen anbragta bakre registrerings-

eller besiktningsskylten så belyses med vitt sken, att den lätt

kan avläsas, samt rött ljus visas bakåt.

Föreskrifterna under a) här ovan äga icke tillämpning i fall, där automobil

jämlikt 13 § 1 mom. punkterna 1—6 motorfordonsförordningen nyttjas

före registrering.

Å automobil, till vilken är kopplat släpfordon, behöver icke föras bakre

belysningsanordning.

2 mom. Å ambulansbil eller automobil, varom i 24 § 2 mom. förmäles,

.skall, då densamma framföres med högre hastighet än i 24 § 1 mom. stad
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

gas, under mörker föras, förutom andra för automobiler stadgade belysningsanordningar,

tillika framtill minst en lykta visande kraftigt rött sken.

3 mom. Där så erfordras, bör å automobils hjul till skydd mot slirning

anbringas lämpliga anordningar, så beskaffade att de ej kunna skada vägen.

A mom. Å lastautomobil skall å utifrån väl synlig plats tydligt utmärkas

automobilens maximilast och största hjultryck.

5 mom. Avses att vid lustresa, utflykt eller dylikt bruka lastautomobil för

befordran av personer, skola härför påkallade anordningar å automobilen

godkännas av besiktningsman. Vid sådan färd må ej med automobilen befordras

passagerare till större antal än besiktningsmannen vid godkännandet

bestämt.

6 mom. Förare skall omedelbart före körningens början förvissa sig om

dels att automobilens utrustning överensstämmer med vad ovan i 1 och 2

mom. är föreskrivet, dels ock att styr-, broms- och säkerhetsanordningar äro

i fullgott skick och verka säkert.

Registreringsskylt må ej under färd vara dold och skall städse hållas i

sådant skick, att den med lätthet kan avläsas. Detsamma gäller i fråga

om besiktningsskylt, där sådan skall föras.

20 §.

1 mom. Å eller invid automobils förarsäte må icke gods så lastas eller

personer så placeras, att det för automobilens manövrering avsedda utrymmet

inkräktas.

2 mom. Automobil må icke lastas på sådant sätt, att föraren hindras att

genom backspegeln iakttaga den bakom varande trafiken.

3 mom. Förare skall, då han lämnar automobilen, vidtaga sådana åtgärder,

att automobilen ej kan komma i gång av sig själv.

A mom. Det åligger förare att så behandla motorn, att den icke åstadkommer

störande buller, ej heller utsläpper rök, ånga eller gas i sådan

mängd, att olägenhet härav uppstår. Användes förbränningsmotor, må gaserna

icke givas fritt avlopp.

Föraren skall vid smutsigt väglag, såvitt möjligt, framföra fordonet på

sådant sätt, att annan vägfarande ej utsättes för smutsstänk.

5 mom. Bländande ljus må icke å automobil begagnas å väg, där tillfredsställande

belysning är anordnad, eller vid möte med annan vägfarande

än gående eller när automobil lämnas å väg.

6 mom. Förare skall under färd medhava det för honom utfärdade körkortet,

vilket skall vara i sådant skick, att det utan svårighet kan avläsas,

så ock i förekommande fall bevis örn godkännande, varom i 19 § 5 mom.

är stadgat, för att på tillsägelse av besiktningsman eller polisman uppvisas.

Besiktningsman eller polisman må ej förvägras kontrollera automobilens

skyltar, märken och apparater.

Örn skyldighet för förare att under färd medföra senaste skattekvitto

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

33

saint uppvisa detsamma för polisman gäller vad i förordningen örn automobilskatt

den 2 juni 1922 (nr 260) är stadgat.

7 mom. Förare må icke röka tobak vid framförande av automobil i tättbebyggt

samhälle.

21 §.

Polisman äger förbjuda den, som kan antagas vara så påverkad av starka

drycker, att han icke äger nödigt herravälde över sina handlingar, att föra

automobil, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom att föra

automobilen. Det åligger polismannen att så snart ske kan om åtgärden

underrätta sin närmaste överordnade.

22 §.

Möter eller upphinner automobil ridande eller körande eller person, som

leder djur, och visar djuret rädsla, skall föraren stanna automobilen och

lämna den ridande eller åkande tillfälle att stiga av. Om så begäres eller

eljest visar sig behövligt, skall motorn stannas och föraren vara behjälplig

att, vid möte, leda djuret förbi automobilen och, vid omkörning, vidtaga

annan erforderlig åtgärd.

Även eljest, då kreatur finnes i närhet av automobil, skall föraren iakttaga

den varsamhet, som kan anses erforderlig till förekommande av olycksfall.

23 §.

1 mom. Automobil med ett största hjultryck överstigande 2,000 kilogram

må ej framföras å allmän väg, gata eller annan allmän plats utan särskilt

tillstånd. Tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen,

eller, om trafiken skall försiggå inom viss stads område, hos polismyndigheten

i staden.

2 mom. Omnibus med större bredd än 220 centimeter och annan automobil

med större bredd än 210 centimeter må ej framföras å allmän väg,

gata eller annan allmän plats utan särskilt tillstånd. Detta skall sökas hos

länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, eller, om trafiken skall försiggå

inom viss stads område, hos polismyndigheten i staden. Där sådant tillstånd

lämnas för omnibus, skall högsta tillåtna bredden bestämmas till 230

eller till 240 centimeter, beroende av vägens beskaffenhet.

Automobils bredd mätes över de längst utskjutande delarna av fordon

och last, varvid dock bortses från backspegel, utfälld körriktningsvisare

och snökedjor.

3 mom. Vid meddelande av tillstånd, som i 1 och 2 mom. sägs, skola

fastställas de villkor med avseende å automobilens beskaffenhet och lastens

tyngd ävensom de övriga villkor, som kunna anses nödiga till trafiksäkerhetens

främjande eller vägens skyddande.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 55.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra tagutskottets utlåtande Nr 55.

24 §.

1 mom. Automobil må icke inom tättbebyggt område framföras med

högre hastighet än 40 kilometer i timmen. Omnibus och lastautomobil må

annorstädes ej framföras med högre hastighet än 50 kilometer i timmen.

2 mom. Vad i denna paragraf är stadgat avser icke ambulansbil eller

automobil, som användes vid eldfara för brandväsendets räkning eller av

brandkåren för beredande av hjälp vid eller till förhindrande av olycksfall

eller av polisman i brådskande tjänsteutövning.

3 mom. Ifrågasättes att vid besiktning eller annat särskilt tillfälle framföra

automobil med högre hastighet än den i 1 mom. för olika fall angivna,

må tillstånd härtill meddelas av länsstyrelse, som har att fastställa sådana

villkor för tillståndet, att fara eller olägenhet för annan trafik ej uppkommer.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser för motorcyklar och lättviktsmotorcyklar.

25 §.

I fråga örn motorcykel gäller i tillämpliga delar vad i 19 § 1, 3 och 6

morn., 20 § 3—7 morn., 21 § och 22 § är stadgat angående automobil. Dock

behöver framtill å motorcykel föras allenast en lykta. Är bivagn kopplad

till motorcykel vid sidan av densamma, skall dessutom framtill å den från

motorcykeln vända delen av bivagnen föras lykta med vitt, blåvitt eller gult

sken.

Å motorcykel må förutom föraren icke färdas mer än en person. I till

sådant fordon hörande bivagn må ej färdas personer till större antal än det,

för vilket bivagnen är avsedd, dock att i dylik vagn därjämte må medföras

ett barn under tio år.

Beträffande rätten att med motorcykel färdas å väg gälla, om till motorcykeln

är kopplad bivagn, samma bestämmelser som för automobil.

Motorcykel må icke inom tättbebyggt område framföras med högre hastighet

än 40 kilometer i timmen. Denna bestämmelse avser dock icke motorcykel,

som användes vid eldfara för brandväsendets räkning eller av brandkåren

för beredande av hjälp vid eller till förhindrande av olycksfall eller

av polisman i brådskande tjänsteutövning.

26 §.

1 mom. Å lättviktsmotorcykel skola vid färd under mörker framtill föras

tänd lykta visande vitt, blåvitt eller gult sken och baktill reflexanordning,

som vid belysning återkastar rött sken. Bländande ljus må icke begagnas

å väg, där tillfredsställande belysning är anordnad, eller vid möte

med annan vägfarande än gående eller när fordonet lämnas å väg.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

35

Igenkänningsmärke, som jämlikt för särskild ort meddelad bestämmelse

föres å lättviktsmotorcykel, skall vid mörker vara belyst med vitt sken.

2 morn. Två eller flera personer må icke samtidigt färdas å lättviktsmotorcykel.

3 mom. Bestämmelserna i 25 § tredje och fjärde styckena äga tillämpning

jämväl i fråga om lättviktsmotorcykel.

4 mom. Lättviktsmotorcykel må icke medelst motor framföras å cykelbana.

5 mom. Å lättviktsmotorcykel tillämpas i övrigt de föreskrifter, som rörande

cykel äro eller varda för olika orter meddelade och icke strida mot

de i denna paragraf givna bestämmelserna.

9 KAP.

Särskilda bestämmelser för motorredskap.

27 §.

Motorredskap må endast vid färd till och från arbetsplats samt eljest tillfälligt

framföras å allmän väg, gata eller annan allmän plats, och må sådant

framförande ske allenast under förutsättning, att motorredskapet icke

med hänsyn till sin tyngd eller hjulens beskaffenhet kan medföra nämnvärd

skada å körbanan.

Vid sådan färd må motorredskapet ej framföras med större hastighet än

20 kilometer i timmen eller, om motorredskapet har hjulringar av järn eller

annat hårt material, 10 kilometer i timmen och skall därvid å motorredskapet

under mörker föras tänd lykta, så anbragt att ljuset är synligt på avstånd

såväl framifrån som bakifrån, eller ock reflexanordningar, som återkasta

sken såväl framåt som bakåt. Lykta och reflexanordningar skola

visa vitt, blåvitt eller gult sken framåt och rött sken bakåt. Bländande ljus

må icke begagnas å väg, där tillfredsställande belysning är anordnad, eller

vid möte med annan vägfarande än gående eller när motorredskap lämnas

å väg.

Innehar förare av vägmaskin körkort för automobil skall, i stället för

föreskriften i andra stycket här ovan angående viss högsta hastighet för

motorredskap, gälla vad som är stadgat i fråga om högsta tillåtna hastighet

vid framförande av lastautomobil.

Bestämmelserna i 4 § 1—3 mom äga icke tillämpning å vägmaskin under

arbete.

10 KAP.

Särskilda bestämmelser flir fordon, som kopplas till automobil.

28 §.

Skall fordon kopplas till automobil, skola kopplingsanordningarna vara

tillfredsställande. Där så erfordras, böra å fordonets hjul till skydd mot

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

slipning vara anbragta lämpliga anordningar, så beskaffade att de ej kunna

skada vägen.

Om mer än ett fordon kopplas till automobil, skall för dessa fordon finnas

effektiv bromsningsanordning.

Om fordon av här avsett slag är försett med medar, skola därå till skydd

mot slipning i sidled vara anbragta slirskydd, så beskaffade att de ej kunna

skada vägen.

29 §.

Är fordon tillkopplat automobil, skall baktill å detsamma eller, om flera

fordon tillkopplats, å det sista av dessa anbringas enahanda registreringsskylt,

som skall förås å automobilen. Då mörker råder, skall baktill å

fordonet föras belysningsanordning, vilken med vitt sken så belyser registreringsskylten,

att den lätt kan avläsas, samt, då fråga är om släpfordon, visar

rött ljus bakåt.

Där besiktningsskylt skall föras å släpfordon, skall denna anbringas omedelbart

intill registreringsskylten.

30 §.

Å släpfordon skola under färd föras å lämpliga, lätt tillgängliga platser

anbragta skyltar av metall, upptagande i tydlig skrift dels ägarens namn och

hemvist, dels släpfordonets ordningsnummer med tillhörande länsbokstav,

dels ock, i enlighet med utfärdat besiktningsinstrument, släpfordonets tjänstevikt,

bredd och maximilast ävensom, beträffande släpvagn, största hjultryck,

varjämte å dylik skylt även må angivas de lastmängder, som svara mot andra

hjultryck hos släpvagn än nyssnämnda största tryck.

31 §•

Fordon, som kopplas till automobil, må icke utan att vara besiktigat för

personbefordran användas för sådant ändamål.

Mer än ett fordon må icke tillkopplas automobil utan att tillstånd därtill

meddelats av länsstyrelsen i det län, där trafiken skall äga rum, eller, om

trafiken skall försiggå allenast inom viss stads område, av polismyndigheten

i staden.

32 §.

1 mom. Vad i 23 § är stadgat beträffande annan automobil än omnibus

skall äga motsvarande tillämpning å fordon, som tillkopplats automobil.

2 mom. Fordon må icke utan särskilt tillstånd dragas av automobil i

andra fall än nedan sägs, nämligen då fråga är om

a) endast en släpvagn och sammanlagda trycket å släpvagnens hjul, där

effektiv bromsanordning för släpvagnen finnes, icke överstiger sammanlagda

trycket å den dragande automobilens hjul eller, där sådan bromsningsanord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

ning som nyss sagts ej finnes, icke uppgår till mer än två tredjedelar av sistr

nämnda tryck;

b) två eller flera släpvagnar och sammanlagda trycket å släpvagnarnas

hjul icke uppgår till mer än en och en halv gång sammanlagda trycket å den

dragande automobilens hjul;

c) endast en släpsläde och sammanlagda trycket å släpslädens medar icke

överstiger sammanlagda trycket å den dragande automobilens hjul;

d) annat fordon eller mer än en släpsläde och sammanlagda trycket å fordonets

eller fordonens hjul eller medar uppgår till högst två gånger sammanlagda

trycket å den dragande automobilens hjul.

Tillstånd, varom i detta moment sägs, må, där särskilda omständigheter

därtill föranleda, för visst tillfälle eller visst ändamål meddelas av länsstyrelse

eller, såvitt angår viss stads område, av polismyndigheten i staden;

och skola därvid fastställas sådana villkor för tillståndet, att fara eller olägenhet

för annan trafik ej uppkommer.

33 §.

1 mom. Om till automobil kopplas fordon, må fordonen icke framföras

med högre hastighet än nedan för varje särskilt fall sägs, nämligen där till

automobilen kopplats

a) endast en släpvagn, vars totalvikt icke överstiger 350 kilogram, med

samma hastighet, som enligt 24 § är medgiven för automobilen utan släpvagn;
b)

endast en släpvagn, vars totalvikt överstiger 350 kilogram, med högst

35 kilometer i timmen;

c) två eller flera släpvagnar eller endast en släpsläde, med högst 25 kilometer

i timmen; samt

d) annat fordon eller mer än en släpsläde, med högst 15 kilometer i timmen.

Meddelas tillstånd jämlikt 32 § 2 mom. sista stycket skall bland villkoren

för tillståndet alltid angivas den högsta tillåtna färdhastighet, som för sådant

fall anses böra ifrågakomma.

2 mom. Där särskilda omständigheter sådant föranleda, må länsstyrelse

eller, såvitt angår viss stads område, polismyndigheterna i staden för visst

tillfälle eller visst ändamål kunna bestämma, att i 1 mom. avsedda fordon

må framföras med annan hastighet än som i nämnda moment för varje särskilt

fall angivits, därvid skola fastställas sådana villkor, att fara eller olägenhet

för annan trafik ej uppkommer.

34 §.

Vad i 29 § första stycket och 31 § första stycket är stadgat avser icke fordon,

som vid eldfara användes för brandväsendets räkning.

Ej heller skall vad i 33 § är stadgat gälla, då till automobil kopplats släpfordon,

som uteslutande användes för brandväsendets räkning.

Under mörker skall fordon, som i första stycket avses, baktill vara försett

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

med lykta, som visar rött ljus bakåt, eller med reflexanordning, som vid belysning

återkastar rött sken.

35 §.

Om skyldighet för förare att under färd med automobil, till vilken kopplats

släpvagn, medföra senaste skattekvitto för släpvagnen samt att uppvisa detsamma

för polisman gäller vad i förordningen om automobilskatt den 2 juni

1922 (nr 260) är stadgat.

11 KAP.

Särskilda bestämmelser för traktortåg.

36 §.

Med avseende å framförande av traktortåg skall gälla följande.

Trafik med traktortåg å allmän väg, gata eller annan allmän plats må

ej, då fråga icke är örn tillfällig färd, äga rum utan särskilt tillstånd, vilket

skall sökas hos länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, eller, om

trafiken skall försiggå allenast inom viss stad, hos polismyndigheten i staden.

Innan tillstånd till trafik med traktortåg meddelas, må, om anledning därtill

förekommer, på sökandens bekostnad anställas undersökning genom besiktningsman,

huruvida för trafiken avsedda motorredskap och släpfordon

äro i betryggande skick och lämpliga för trafiken.

Tillstånd till trafik med traktortåg skall upptaga de villkor och bestämmelser

för trafiken, som prövas nödiga.

Ej må traktortåg användas i trafik, vartill tillstånd erfordras, med mindre

för trafiken avsedda motorredskap och släpfordon med tillhörande kopplingsanordningar

och bromssystem godkänts av myndighet, som har att

meddela trafiktillstånd. I sammanhang med godkännandet skall bestämmas

det högsta antal passagerare eller den största last, som må förås å traktortåget.

När anledning därtill föreligger, kunna trafiktillstånd ävensom godkännande,

varom ovan förmäles, återkallas av myndighet, som meddelat tillståndet

eller godkännandet.

Traktortåg må ej framföras med större hastighet än 20 kilometer i timmen

eller, örn motorredskapet eller något av de släpfordon, som ingå i traktortåget,

har hjulringar av järn eller annat hårt material, 10 kilometer i

timmen.

Vid färd med traktortåg under mörker skola å motorredskapet föras

minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller gult sken och tillsammans

av tillräcklig ljusstyrka för att traktortåget skall kunna framföras på ett

betryggande sätt, av vilka lyktor två skola vara anbragta å samma höjd, en

å vardera sidan av motorredskapet, ävensom baktill å det sista släpfordonet

en tänd lykta, visande rött sken bakåt. Dock behöva vid tillfällig färd alle
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

39

nast förås belysningsanordningar som i 27 § beträffande motorredskap sägs.

Bländande ljus må icke begagnas å väg, där tillfredsställande belysning är

anordnad, eller vid möte med annan vägfarande än gående eller när motorredskap

lämnas å väg.

Vad i 21 § är stadgat gäller jämväl i fråga örn förbud att föra traktortåg.

12 KAP.

Föreskrifter i avseende å vägtrafikstadgans efterlevnad.

37 §.

1 mom. Bryter någon mot föreskrifterna i 2 §, 3 §, 4 § 1 mom. andra stycket.

2 morn., 3 mom. första och andra styckena samt 4, 5 och 6 morn., 5, 7, 9

eller 11 §, 20 § 1 morn., 22 § eller 25 § andra stycket eller framför någon fordon

å väg, gata eller plats, varest fordonet icke må framföras, eller bryter någon

mot föreskrift, som meddelats med stöd av 12 §, straffes med dagsböter.

Äro omständigheterna försvårande och har förseelsen skett vid framförande

av motorfordon må till fängelse i högst ett år dömas.

2 mom. Förseelse mot 8 § straffes med dagsböter; dock att där förseelsen

skett vid framförande av motorfordon straffet skall bestämmas enligt lagen

om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

3 mom. Den, som bryter mot föreskrifterna i 10 §, straffes med böter

från och med två till och med tre hundra kronor.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,

som åsidosätter föreskrifterna i 6 § 2 mom.

38 §.

Bryter någon mot föreskrifterna i 15—18 §§, straffes med böter från och

med två till och med trehundra kronor.

39 §.

1 mom. Brukas automobil eller annat fordon i trafik, vartill särskilt tillstånd

enligt 23 eller 32 § erfordras, utan att dylikt tillstånd erhållits, eller

åsidosättas av vederbörande myndighet enligt nämnda paragrafer meddelade

föreskrifter, eller befordras med lastautomobil last, vars vikt överstiger

den för automobilen fastställda maximilasten, straffes den felande med dagsböter.

2 mom. Framföres annat fordon än lättviktsmotorcykel med större hastighet

än som för varje fall är medgiven, straffes den felande med dagsböter.

Har förare av automobil, motorcykel eller traktortåg vid begående av dylik

förseelse ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för

andra människors liv eller egendom, straffes enligt lagen om straff för vissa

brott vid förande av motorfordon.

3 mom. Förseelse mot 19 § 1 mom. b), 2, 5 och 6 mom. eller 20 § 5 mom.

straffes med dagsböter.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5ö.

40 §.

1 mom. Bryter någon mot föreskrifterna i 20 § 2 morn., straffes med böter

från och med två till och med trehundra kronor.

Till enahanda straff är den förfallen, som bryter mot föreskrifterna i 28 §,

där ej förseelsen enligt motorfordonsförordningen är belagd med straff.

Har å automobil registreringsskylt eller besiktningsskylt, där sådan skall

föras, under färd hållits dold i syfte att förhindra fordonets igenkännande,

skall till dagsböter, minst 20, eller till fängelse i högst tre månader dömas.

Till samma straff vare ock den förfallen, som i sådant syfte underlåter att

under färd föra vederbörlig registrerings- eller besiktningsskylt å fordonet.

Har registrerings- eller besiktningsskylt dolts, borttagits, ändrats eller gjorts

oläslig efter det sammanstötning, påkörning eller annan dylik händelse inträffat,

skall förseelsen anses såsom begången under försvårande omständigheter.

2 mom. Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes

den, som åsidosätter föreskrifterna i 19 § 1 mom. a) och 4 morn., 20 §

3, 4, 6 och 7 morn., 29 § andra stycket eller 30 §.

Styrker den, som blivit angiven för förseelse mot 20 § 6 morn., senast

tredje söckendagen, efter det angivelsen blev honom kunnig, hos vederbörande

åklagare, att han vid tiden för förseelsen innehade gällande körkort

eller sådant bevis, som i nämnda författningsrum sägs, och giva omständigheterna

vid handen, att förseelsen haft sin grund allenast i ett tillfälligt för

biseende, vare han från ansvar fri.

41 §.

Begår förare av motorcykel förseelse, som enligt 37-—40 §§ är belagd med

straff då fråga är örn förare av automobil, vare han förfallen till enahanda

straff.

42 §.

Förseelse mot 29 § första stycket, 31 § eller 34 § tredje stycket straffes med

dagsböter.

Till enahanda straff är den förfallen, som bryter mot föreskrifterna i

27 §, så ock den, som utövar trafik med traktortåg utan vederbörligt tillstånd

eller som brukar i traktortåg ingående motorredskap eller släpfordon

utan att detta är godkänt för sådan trafik eller som bryter mot föreskrifterna

i 36 § näst sista stycket.

43 §.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,

som bryter mot föreskrifterna i 26 §.

44 §.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt

denna stadga, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

41

förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav undfått

del, fällas till det straff, som för sådan förseelse är stadgat.

45 §.

Förseelse mot denna stadga eller på grund därav meddelade föreskrifter

skall åtalas av allmän åklagare ändå att angivelse därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är

inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän

domstol; dock att mål, däri talan om skadestånd föres, må prövas allenast

av allmän domstol.

46 §.

Böter, som enligt denna stadga ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

13 KAP.

Särskilda föreskrifter.

47 §.

1 mom. Länsstyrelse åligger att senast inom mars månads utgång varje

år utfärda kungörelse med uppgift å de allmänna vägar inom länet, vilka

icke må befaras med motorfordon eller visst slag av motorfordon eller varå

övningskörning ej må företagas, ävensom angående gällande inskränkningar

dels i rätten att befara allmän väg med fordon eller visst slag av fordon, dels

ock i den eljest tillåtna hastigheten. Enahanda skyldighet åligger beträffande

viss stads område polismyndigheten i staden.

Kungörelse må, där så befinnes lämpligt, ävenledes upptaga de vägar, som

få befaras med motorfordon utan andra inskränkningar än som äro stadgade

i denna författning.

Närmare bestämmelser örn dylik kungörelse meddelas av Konungen.

Kungörelsen, vilken skall mot ersättning tillhandahållas allmänheten,

skall insändas till chefen för kommunikationsdepartementet samt väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen. Av polismyndighet utfärdad kungörelse skall därjämte

insändas till vederbörande länsstyrelse.

2 mom. Hos länsstyrelsen skall för allmänheten hållas tillgänglig karta

i lämplig skala, varå de för motorfordonstrafik tillåtna allmänna vägarna

inom länet äro tydligt utmärkta, huvudvägar, som angivas i 4 § 5 mom. med

blå färg och övriga vägar med röd färg, därvid de vägar, för vilkas trafikerande

med motorfordon särskilda bestämmelser gälla, böra betecknas med

streckade linjer.

Kopia av nämnda karta skall senast inom mars månads utgång varje

år insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, dock att, om ändringar

icke skett i senast insända karta eller ändringarna icke äro av mera omfattande

art, anmälan därom, i sistnämnda händelse innefattande noggrann

uppgift å ändringarna, må vara tillfyllest.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

48 §.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelats av länsstyrelse

eller av polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock gälle

beslutet utan hinder av besvär till efterrättelse, intill dess annorlunda kan

bliva vederbörligen förordnat.

49 §.

För förrättning, som jämlikt denna stadga ankommer på besiktningsman,

skall erläggas avgift enligt taxa, som fastställes av Konungen.

50 §.

Därest beträffande vissa motorfordon, fordon, som kopplas till automobil,

motorredskap eller traktortåg undantag i särskilt hänseende från denna stadga

finnes vara påkallat, meddelas bestämmelser härom av Konungen eller

den myndighet, Konungen därtill förordnar.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1937, från och med vilken dag

vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285) skall upphöra att gälla.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft

följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 10 av herr Lindhagen,

nr 319 av herr Elof Andersson m. fl.,

nr 360 av herr John Gustavson m. fl. och

nr 361 av herr Nylander m. fl.; samt

inom andra kammaren

nr 390 av herr Elmroth,

nr 655 av herr Norell m. fl.,

nr 693 av herr Andersson i Ovanmyra m. fl.,

nr 694 av herr Nilsson i Göteborg m. fl.,

nr 696 av herr Aronson m. fl.,

nr 710 av herr von Seth m. fl.,

nr 712 av herrar Elmroth och Wiklund,

nr 722 av herrar Andersson i Igelboda och Andersson i Rasjön och

nr 723 av herr andre vice talmannen Jeppsson m. fl.

Beträffande grunderna för de i propositionen väckta förslagen får utskottet,

i den mån redogörelser därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

43

Motionerna I: 10 och II: 390 hava väckts före propositionens avlämnande

och övriga motioner i anledning av propositionen.

I motionen I: 10 har hänvisats till vad som anförts i de av herr Lindhagen

väckta motionerna I: 21 och I: 275 vid 1935 års riksdag samt motionen nr 3

hos Stockholms stadsfullmäktige samma år, vilken senare motion är, bortsett

från några mindre kompletteringar, likalydande med motionen I: 21. I motionen

I: 10 hemställes, att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit måtte

A) överväga vad i förenämnda motioner i riksdagen och hos Stockholms

stadsfullmäktige anförts:

1) örn samhällets skuld och dennas övervältrande på de väsentligen oskyldiga

individerna från fotgängare till chaufförer;

2) om en upprensning av den s. k. biljuridiken, i den män den trotsar rätt

och billighet och orimligt betungar domstolarna;

3) örn fotgängarnas särskilda rättslöshet inför motorismen, lagstiftningen,

åklagarväsendet, rättsskipningen och försäkringsväsendet;

4) örn vad i kapitlet »land skall med lag byggas» påkallats beträffande

stadsplaner, allmänna vägar på landet, försäkringslagstiftningen, tillkomsten

av en lag örn trafiksäkerhet, åtal och straff, vinningar av fortkörning, dagsbotsystemet

m. m.;

5) om främjande av trafikkultur från samhällets och dess hitintillsvarande

offerväsendes sida;

6) om svenskt initiativ till internationell samverkan i vägtrafikens problem

för likformig ordning i grundsatser och praktik;

B) föreslå, att de huvudsakliga sladganden till skydd för liv, lem, arbete

och egendom fastställas i lag och ej i administrativa förordningar;

C) till en början vidtaga omedelbara åtgärder i följande trängande avseenden:
1)

Framläggande för 1936 års riksdag av den av 1935 års riksdag begärda

»skyndsamma» revisionen av försäkringslagstiftningen, i vad den nu skapar

rättslös olikställighet för fotgängarna och tillika särdeles ökar domstolarnas

och även högsta domstolens arbetsbörda.

2) Vid nybyggnad av vägar på landet, vidgande av gamla vägar, omläggning

av gator till nya stadsplaner, där motortrafik är tillåten, utläggas i män

av behov trottoarer och refuger för fotgängare, cykelbanor samt tryggade

enkelriktade trafikbanor för motorfordon. Detta allt helst genom skilda anläggningar

eller åtminstone genom märken på vägarna.

3) Å gamla vägar, där motortrafik tillätes, vidtagas successivt liknande

föranstaltningar till en början främst i tätt bebyggda trakter samt i kurvor

och backar, som skymma sikten.

4) Motorfordonens höga fart, skulden till vägolyckorna, maximeras över

hela vägnätet med rätt till större fortkörning endast där ej andra trafikanter

äro inom nära synhåll eller tättbebyggda platser invid vägen passeras. För

smalare vägar stadgas en lägre hastighet än för de breda autostraderna.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

5) Stadganden om maximifart samt skyldighet att sakta farten eller stanna

övervakas, vilket för närvarande sällan sker, åtminstone ej i huvudstaden.

6) Fotgängare åtalas ej för att de ej alltid lyckas finna sig till rätta i den

av samhället tillåtna motorhetsen. Endast uppenbar tredska eller okynne

beivras. Allra minst böra de, såsom nu sker i Stockholm, åtalas för att de

vållat allenast skada för sig själva, vilket ock väckt löje och harm från den

allmänna opinionen; och

D) förordna, att förslag till vägfredens återställande ej uppdrages företrädesvis

åt representanter för motorismen och vederlikar utan anförtros åt en

mera oväldig och självständig lagberedning med klara instruktioner, att landet

väntar på betänkanden, som gå till grunden med problemen.

För de särskilda spörsmål, som avses i motionen I: 10, kommer närmare

redogörelse att lämnas vid olika paragrafer i vägtrafikstadgan, i den mån

så ansetts lämpligen kunna ske, och i övrigt under särskilda rubriker i slutet

av detta utlåtande.

Motionen II: 390 har av andra kammaren hänvisats till förberedande behandling

av kammarens tredje tillfälliga utskott, över motionen har nämnda

utskott, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver, begärt yttrande

av Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens

län, varjämte Kungl, automobilklubben och Sveriges lastbilägares riksförbund

lämnats tillfälle att yttra sig över motionen. De yttranden, som med

anledning härav avgivits, hava, efter det motionen överlämnats till andra

lagutskottet, hit inkommit. Motionen kommer att av utskottet behandlas i

sammanhang med 29 § i propositionens förslag till vägtrafikstadga, varvid

lämnas redogörelse för det huvudsakliga innehållet av berörda yttranden.

För de i övriga motioner framställda yrkandena, vilka samtliga avse ändringar

i olika hänseenden i propositionens förslag, kommer att redogöras

vid behandlingen av de särskilda paragraferna i förslagen. Ett i motionen

II: 723 väckt förslag, att vissa bestämmelser örn spårvagnar måtte införas i

den av Kungl. Majit föreslagna vägtrafikstadgan, har utskottet upptagit till

behandling å sid. 132 i detta utlåtande. I fråga om motionärernas motivering

tillåter sig utskottet att, i den mån redogörelse därför icke lämnas här

nedan, hänvisa till motionerna.

Gällande förordning örn motorfordon samt vägtrafikstadga äro utfärdade

den 20 juni 1930, sedan riksdagen avgivit yttrande över förslag i ämnet, som

nämnda år framlades i propositionen nr 121.

Till grund för de i propositionen framlagda författningsförslagen ligger i

huvudsak ett av 1934 års vägtrafiksakkunniga den 28 maj 1935 avgivet betänkande

med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga m. m.

(Statens offentliga utredningar 1935: 23).

Kungl. Maj:t har i proposition nr 161 förelagt innevarande riksdag för
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

45

slag till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil. I denna förordning,

som bygger på ett av 1932 års trafikutredning avgivet och av 1936

års trafiksakkunniga överarbetat förslag, äro intagna de bestämmelser, som

ansetts erforderliga för reglering av den yrkesmässiga automobiltrafiken och

den s. k. uthyrningsrörelsen. Kungl. Maj:t har ansett, att utbrytandet ur

motorfordonsförordningen av bestämmelserna örn den yrkesmässiga automobiltrafiken

och uthyrningsrörelsen påkallade utfärdande av ny motorfordonsförordning,

och i samband därmed funnit lämpligt, att bestämmelserna i

den nuvarande motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan gjordes till

föremål för översyn.

Det förslag, som i nu förevarande proposition framlägges, innebär i stort

sett endast en formell omarbetning av författningarna och särskilt en överflyttning

från motorfordonsförordningen till vägtrafikstadgan av sådana bestämmelser

i den nuvarande förordningen, som direkt hänföra sig till trafiken.

I motorfordonsförordningen har nämligen ansetts icke böra bibehållas andra

bestämmelser än de, som hava avseende å fordons beskaffenhet och registrering

samt rätten att föra motorfordon. I åtskilliga fall hava emellertid sakliga

ändringar vidtagits.

Utskottet har funnit de i propositionen framlagda förslagen i deras hu- TJtskottet.

vuddrag tillfredsställande och anser, att desamma böra läggas till grund

för ny lagstiftning i ämnet.

Vid granskning av förslagens detaljer och de väckta motionerna har utskottet

ansett sig böra göra följande uttalanden.

Förslaget till motorfordonsförordning.

1 § 1 mom.

I denna paragraf, som motsvarar 1 § i nuvarande motorfordonsförordning,

hava upptagits vissa definitioner. Definitionerna å motorfordon, automobil,

motorcykel, motorredskap och traktortåg överensstämma i huvudsak med

motsvarande föreskrifter i gällande förordning. Emellertid har definitionen

på motorfordon kompletterats på sådant sätt, att såsom dylikt fordon jämväl

betraktas ett icke påbyggt underrede (chassi). De i motorfordonsförordningen

meddelade bestämmelserna för lastautomobiler bliva enligt förslaget

även tillämpliga å underreden, där ej annat utsäges.

Olika slag av automobiler.

I 1 § har ansetts lämpligt att införa definitioner till särskiljande av olika

slag av automobiler nämligen personautomobiler, omnibusar och lastautomobiler.

I 18 § 2 moni. i den nuvarande motorfordonsförordningen meddelas

olika bestämmelser med avseende å motorfordons hastighet, allteftersom

det är fråga örn personvagn för högst sju personer eller örn personomnibus

(personvagn för mer än sju personer) eller lastautomobil.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5ö.

Utskottet.

Vägtrafiksakkunniga framhålla, att de ha sig bekant, att numera i marknaden

förekomma automobiler, vilka äro avsedda för ända till nio personer

utan att därför böra betraktas som omnibusar. Med hänsyn härtill föreslå de

sakkunniga, att sist angivna personantal bestämmes som maximum för en

personautomobil.

I vissa yttranden över de sakkunnigas förslag har anmärkts, att en höjning

av personantalet för personbilar icke vöre av behovet påkallad samt att en

dylik ökning endast skulle leda till maskerad linjetrafik samt ökad konkurrens.

Föredragande departementschefen, statsrådet Leo, har icke ansett sig böra

biträda förslaget, att såsom personautomobil skulle anses även automobil

avsedd för befordran av 8 eller 9 personer. Den nu fastställda gränsen, 7

personer, borde enligt departementschefen bibehållas och fordon för större

antal personer alltjämt betraktas såsom omnibus.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att gränsen för ett

fordons klassificerande som personautomobil eller omnibus sättes till automobil,

som är byggd för befordran av högst respektive mera än nio personer.

Såsom skäl härför anföres i motionen, att i handeln redan funnes personbilar

med sittplatser för fler än sju personer och att utvecklingen mot något

större automobiler sannolikt komme att fortskrida.

De praktiska konsekvenserna av att ett fordon betecknas som personautomobil

eller omnibus äro betingade av att skilda regler i vissa avseenden gälla

för dessa slag av motorfordon. Enligt 24 § 1 mom. i Kungl. Majrts förslag

till vägtrafikstadga skall hastigheten för personautomobiler vara fri vid färd

utom tättbebyggda områden under det att omnibusar i motsvarande fall icke

skola få framföras med högre hastighet än 50 kilometer i timmen. Vidare

stadgas i 29 § 1 mom. gällande motorfordonsförordning, att särskilt tillstånd

att föra automobil i yrkesmässig trafik (trafikkort) icke berättigar till förande

av omnibus i yrkesmässig trafik, såvitt ej å trafikkortet lämnats uttryckligt

medgivande härtill.

Då automobilernas bromsnings- och manövreringsanordningar blivit allt

mera effektiva, torde det ur trafiksäkerhetssynpunkt icke möta några betänkligheter

att såsom personautomobiler godtaga även något större vagnar

än de som enligt gällande lagstiftning falla under denna beteckning. Det

torde även föreligga ett praktiskt behov att kunna använda dylika vagnar

t. ex. för transporter till och från arbetsplats eller för skolskjutsar

utan hinder av de inskränkande bestämmelser, som gälla för omnibusar.

Vägtrafiksakkunniga ha även föreslagit, att med personautomobil skall avses

automobil som är byggd för befordran av högst nio personer. De i vissa

yttranden uttalade farhågorna, att den av de sakkunniga förordade höjnin
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

47

gen skulle leda till maskerad linjetrafik, innebära enligt utskottets mening

icke tillräcklig grund för bibehållande av de nuvarande bestämmelserna. Utskottet

anser sig därför böra tillstyrka motionärernas yrkande, att såsom

personautomobil skall betecknas automobil, som är byggd för befordran av

högst nio personer, och såsom omnibus automobil, som är byggd för befordran

av ett större antal personer än nio.

Lättviktsmotorcyklar.

Nu gällande motorfordonsförordning meddelar i 34 och 35 §§ bestämmelser

örn motorcyklar. Förstnämnda paragraf avser de egentliga motorcyklarna

till skillnad från de i 35 § åsyftade cyklarna med hjälpmotor. Beträffande

de i 34 § omförmälda motorcyklarna gäller i tillämpliga delar vad

som är stadgat angående automobil, dock med vissa undantag. Däremot

äro cyklar med hjälpmotor endast underkastade ett fåtal av de för automobiler

och egentliga motorcyklar gällande bestämmelserna. Sålunda äro för

cyklar med påhängsmotor för närvarande varken föreskriven besiktning,

registrering eller obligatorisk trafikförsäkring. Ej heller kräves, att föraren

av dylik cykel innehar körkort.

De lättnader, som sålunda för närvarande äro medgivna beträffande cyklar

med hjälpmotor, voro enligt 1923 års motorfordonsförordning i det väsentliga

knutna till motorcyklar med en vikt av högst 50 kilogram, s. k.

lättviktsmotorcyklar, oavsett om dessa vörö att betrakta såsom cyklar med

hjälpmotor eller som egentliga motorcyklar. Genom en kungörelse den 18

juni 1927 (nr 262) angående ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen

jämställdes lättviktsmotorcyklarna med motorcyklar, som väga över

50 kilogram. De för lättviktsmotorcyklarna gällande lättnaderna hava därefter

endast ägt tillämpning på cyklar, som ursprungligen varit avsedda och

inrättade för framdrivning uteslutande medelst trampning men som sedermera

utan ändring i övrigt försetts med hjälpmotor.

De sakkunniga hava i fråga om lättviktsmotorcyklar föreslagit, att i definitionen

å dylikt fordon skulle ytterligare upptagas, att motorns cylindervolym

icke får vara större än 100 kubikcentimeter och att fordonets tjänstevikt

icke får överstiga 50 kilogram, varjämte utsagts, att ändring, bestående

i att å cykeln anbragts särskilda bromsnings- eller andra anordningar till

främjande av fordonets trafiksäkerhet, icke skall förändra detsammas karaktär

av lättviksmotorcykel.

I de avgivna yttrandena över de sakkunnigas förslag har från olika håll

gjorts gällande, att lättviktsmotorcyklar borde i fråga örn besiktnings-, registrerings-

och försäkringsplikt vara likställda med vanliga motorcyklar och

att körkort eller i allt fall viss minimiålder — 15 å 16 år — borde erfordras

för rätt att framföra cykel av ifrågavarande slag. Vidare har anförts, att

tjänstevikten borde nedsättas till 40 eller 45 kilogram. Automobilbesiktningsmännens

förening har framhållit, alt en motor av den maximistorlek, som de

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Utskottet.

sakkunniga föreslagit, möjliggjorde en hastighet, som innebure fara för trafiksäkerheten.

Statspolisintendenten har påpekat, att exempelvis en notorisk

drinkare, vars körkort indragits, kunde undvika de av indragningen för honom

föranledda olägenheterna genom att framföra lättviktsmotorcykel i

stället för annat motorfordon, ett förhållande som givetvis vore till stor fara

för trafiksäkerheten.

Föredragande departementschefen anför:

För min del finner jag lika med de sakkunniga lämpligt, att i förordningen

intages bestämmelse, att tjänstevikten för lättviktsmotorcykel icke får överstiga

50 kilogram. Med hänsyn till svårigheterna att utöva kontroll å motorernas

cylindervolym och då med teknikens snabba utveckling en övre

gräns för cylindervolymen icke torde utgöra någon verklig garanti mot för

höga hastigheter, torde något stadgande härutinnan icke böra inflyta i förordningen.

Att för dessa fordon stadga besiktnings-, registrerings- och försäkringsplikt

synes åtminstone tills vidare icke lämpligt. Ej heller torde det få anses

påkallat, att särskilt tillstånd till förande av sådant fordon skall erfordras.

I anslutning till vad i vissa yttranden anförts har jag i förslagets 18 § infört

stadgande, att endast den, som fyllt 15 år, skall äga framföra lättviktsmotorcykel.

I motionen II: 710 av herr von Seth m. fl. föreslås att med lättviktsmotorcykel

skall förstås även en transportlättviktsmotorcykel försedd med tre hjul

och vars tjänstevikt, så beräknad som i 2 § 2 mom. sägs, icke överstiger 85 kg.

I motionen anföres:

Cykelfabrikanterna tillverka emellertid en transportcykel på tre hjul, vilken

i sitt standardutförande, alltså ulan motor, väger c:a 65 kg. Försedd med

motor av den typ, som avses i propositionen, skulle ovannämnda transportcykel

få en tjänstevikt av c:a 85 kg.

'' Enligt vår mening skulle ett transportmedel av denna typ fylla ett verkligt

behov såsom ett snabbt och billigt fordon för transport av varor, särskilt

i detaljhandeln. Men en förutsättning härför är att en trehjulig transportcykel

med motor kan inordnas bland lättviktsmotorcyklarna, oaktat vikten

av densamma uppgår till c:a 85 kg. och att den är försedd med tre hjul.

Det synes oss som om den ökade vikten i detta fall endast vore till gagn

för trafiksäkerheten hos fordonet. För en motor med så relativt liten cylindervolym

som här är fråga örn spelar nämligen belastningen eller vikten en

väsentlig roll. Fordonets maximala hastighet blir reducerad.

Även det förhållandet, att cykeln är försedd med tre hjul, gör den manövreringssäkrare

i flera avseenden.

Utskottet har intet att erinra mot den av Kungl. Majit föreslagna författningsändringen.

Ifrågavarande fordon hava en ingalunda oväsentlig uppgift att

fylla såsom ett billigt och lättskött fortskaffningsmedel, i synnerhet å landsbygden.

De lära i stor utsträckning begagnas av arbetare, som hava sina bostäder

långt från arbetsplatserna, men även av lantbrevbärare m. fl. Utskottet

har ansett befogat att såvitt möjligt söka undvika åtgärder, som skulle kunna

motverka bruket av desamma. Utskottet vill emellertid framhålla, att, därest

genom teknikens utveckling dylika fordon skulle kunna uppdrivas till mera

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

49

avsevärda hastigheter och med hänsyn härtill bliva mera farliga för trafiksäkerheten,

statsmakterna böra taga under övervägande, huruvida tillräckliga

skäl förefinnas att låta dylika cyklar intaga en gynnad särställning i olika

hänseenden i förhållande till andra motorcyklar.

Till frågan om minimiålder för rätten att framföra lättviktsmotorcykel

återkommer utskottet nedan vid behandlingen av 18 § 3 mom. i Kungl.

Maj:ts förslag.

Utskottet har icke funnit tillräckliga skäl tala för den i motionen II: 710

gjorda framställningen och har följaktligen icke ansett sig kunna tillstyrka

motionen.

2 § i mom.

I 2 § i propositionens förslag ha upptagits bestämmelser örn bland annat

automobils och släpvagns tjänstevikt och totalvikt.

I automobils tjänstevikt skall i likhet med vad som nu gäller inräknas vikten

av föraren å bilen. Automobils totalvikt utgör dess tjänstevikt med tilllägg

av, i fråga om personautomobil, den beräknade vikten av det största

antal passagerare, för vilket automobilen är avsedd, och beträffande omnibus

eller lastautomobil, den beräknade vikten av det största antal personer

utom föraren och den största last, varför automobilen är inrättad (maximilast).

Släpfordons totalvikt utgör dess tjänstevikt med tillägg av den beräknade

vikten av det största antal passagerare och den största last, varför fordonet

är inrättat (maximilast).

Nuvarande motorfordonsförordning innehåller intet stadgande om hur vikt

av person, som skall medtagas vid bestämmande av tjänstevikt eller totalvikt,

skall beräknas. Kungl, kungörelsen den 22 december 1927 med närmare

bestämmelser angående fastställande av motorfordons tjänstevikt upptager

emellertid ett stadgande, enligt vilket vikten av automobils bemanning

skall beräknas till 80 kilogram.

I syfte att ernå en enhetlig beräkning av tjänstevikt och totalvikt har Kungl.

Maj:t i 2 § 4 mom. stadgat, att vid beräkning av automobils tjänstevikt och

totalvikt samt släpfordons totalvikt vikten av varje person, som medtages i

beräkningen, skall uppskattas till 75 kilogram.

I motionerna I: 361 av herr Nylander m. fl. och II: 696 av herr Aronson

m. fl. anföres:

Hitintills har vikten av föraren beräknats efter 80 kg., liksom även i åtskilliga

av länsstyrelserna utfärdade bestämmelser angående personomnibusar

sistnämnda personvikt angivits såsom beräkningsgrund.

En sträng tillämpning av nu ifrågasatta bestämmelse skulle medföra att

samtliga registrerade automobiler måste framföras till besiktningsman för

att få nya viktuppgifter fastställda. En sådan tillämpning av den ifrågasatta

bestämmelsen synes emellertid orimlig, och synes fördenskull i övergångsbestämmelserna

böra intagas en föreskrift örn att den nya viktberäkningen

per person icke skall föranleda ändring beträffande uppgifterna för

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 55. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Utskottet.

sådan automobil, som vid tidpunkten för den nya förordningens ikraftträdande

redan är registrerad.

I anledning av vad i motionerna anförts vill utskottet erinra, att uppgift

om fordons tjänstevikt och totalvikt skola antecknas i besiktningsinstrument

och typintyg. I 10 § 1 mom. i propositionens förslag stadgas, att om sådan

ändring av motor- eller släpfordon företagits, att de uppgifter, som äro upptagna

i det för fordonet utfärdade besiktningsinstrumentet eller typintyget,

icke längre äro överensstämmande med fordonets beskaffenhet, skall, med

visst undantag, ägaren så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från

det ändringen skedde hos besiktningsman anmäla fordonet till ombesiktning.

Utskottet vill vidare erinra, att automobils tjänstevikt ligger till grund för

automobilskattens beräknande. Skatt utgår sålunda för automobil med ringar

av mjuk kautschuk med 14 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram

av bilens tjänstevikt minskad med 600 kilogram, dock minst med 60 kronor.

Enligt utskottets mening torde det finnas anledning befara, att den i förevarande

moment upptagna bestämmelsen kommer att föranleda tvekan, huruvida

beträffande vid förordningens ikraftträdande besiktigade fordon skyldighet

jämlikt 10 § 1 mom. föreligger att hos besiktningsman anmäla fordonen

för att få nya viktuppgifter fastställda. En sådan effekt av ifrågavarande

stadgande har givetvis icke varit avsedd. För att undanröja varje

tvekan torde i förordningen böra upptagas en övergångsbestämmelse i motionernas

syfte.

4 § 1 mom. i).

I 4 § 1 mom. i) i propositionens förslag stadgas, att automobil skall vara

försedd med en baktill placerad lykta, som vid användning av fotbroms eller

däremot svarande bromsanordning visar rött eller gult ljus bakåt.

Något motsvarande stadgande har icke givits i fråga om motorcykel eller

släpvagn.

Vägtrafiksakkunniga ha haft att taga ställning till vissa framställningar,

vari förordas skyldighet att å motorfordon föra stopplykta, samt yttra i detta

ämne:

De sakkunniga få erinra om att enligt 10 § 2 mom. i nuvarande vägtrafikstadga,

motsvarande 5 § i de sakkunnigas förslag till sådan stadga,

förare av fordon, vilken ämnar stanna, skall till ledning för bakom kommande

vägfarande i god tid höja hand eller piska uppåt eller på annat lämpligt

sätt giva tecken. Då denna skyldighet, vad angår automobil, enkelt och

effektivt fullgöres genom förande av automatisk stopplykta, har en sådan anordning

kommit att mer och mer ingå i automobilernas standardutrustning.

Med hänsyn till att det i de gjorda framställningarna avsedda syftet sålunda

synes bliva förverkligat även utan lagstiftarens mellankomst, hava de

sakkunniga ansett sig icke böra i sitt förslag till motorfordonsförordning

upptaga någon föreskrift i detta ämne.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

51

I flera yttranden över de sakkunnigas förslag har förordats, att i den obligatoriska

utrustningen för automobil skall ingå stopplykta.

Föredragande departementschefen anser stopplykta böra ingå i automobils

obligatoriska utrustning. Med hänsyn till kostnaden för att å äldre automobiler,

vilka till äventyrs icke äro försedda nied stopplykta, anbringa sådan

lykta har i övergångsbestämmelse till den föreslagna förordningen föreskrivits,

att stopplykta icke behöver anbringas å automobil, som före förordningens

ikraftträdande undergått besiktning eller för vilken före samma dag

tvpintyg utfärdats, allt för det fall att automobilen vid besiktningen eller vid

typintygets utfärdande icke var försedd med stopplykta.

I motioneny 11: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att 4 § 1 mom. ''i)

måtte utgå.

I motionen anföres:

Ett obligatoriskt införande av s. k. stopplykta synes icke vara av behovet

påkallat, så mycket mindre som dylika stopplyktor ofta, i synnerhet på

släpvagnar, icke fungera, vilket givetvis kan få menliga verkningar på trafiksäkerheten.

Vidare är ljus av denna art nästan omöjligt att upptäcka i

starkt dagsljus, särskilt i solsken, varför fördelen med anordningen blir illusorisk.

Utskottet har ansett lämpligt, att stopplvkta ingår i automobils utrustning,

och har intet att erinra mot Kungl. Maj :ts förslag i denna del. I anledning

av vad i motionen yttrats får utskottet erinra, att skyldighet att å släpvagn

föra stopplykta icke föreskrivits.

9 § 2 mom.

Enligt 4 § 2 mom. i nu gällande motorfordonsförordning må tillverkare

här i riket av automobil eller här i riket bosatt generalagent för sådan tillverkare

i utlandet kunna erhålla tillstånd att få olika typer av tillverkningen

besiktigade (typbesiktning) i den ordning, som är föreskriven för första besiktning,

med verkan att varje automobil, som av tillverkaren eller generalagenten

intygas vara i full överensstämmelse med besiktigad typvagn, skall

anses som om den besiktigats. Av 34 § samma förordning framgår, att

typbesiktning är medgiven även i fråga örn de egentliga motorcyklarna.

I skrivelse till de vägtrafiksakkunniga har svenska automobilhandlareföreningen

förmenat, att inmontering av exempelvis en cigarrkopp eller ett

blomsterglas å en vagn, som i övrigt vore i full överensstämmelse med den

besiktigade typvagnen, efter författningens ordalag nödvändiggjorde individualbesiktning

av den förstnämnda vagnen. Dylika oväsentliga avvikelser

borde enligt föreningens mening icke få förhindra typbesiktningens giltighet.

Vägtrafiksakkunniga yttra:

De sakkunniga äro ense med automobilhandlareförcningen därutinnan,

att sådana obetydliga jämkningar, som av föreningen antytts och som hava

Utskottet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Utskottet.

ren utstyrselkaraktär, icke böra utgöra hinder för typbesiktning. Emellertid

finna de sakkunniga med tanke på andra mera väsentliga ändringar icke

lämpligt att mildra författningens krav på full överensstämmelse mellan typvagnen

och de vagnar, för vilka typbesiktning åberopas. Det lärer i stället

få förutsättas, att vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser avvikelser

av den karaktär som nyss antytts icke betraktas såsom hinder för tvpbesiktning.

Av stadgandena i 34 § gällande motorfordonsförordning'' framgår, att typbesiktning

jämväl är medgiven beträffande motorcyklar i egentlig mening.

De sakkunniga hava, utan att finna anledning att fatta ståndpunkt till de

motstridiga meningar som synas råda angående möjligheten att enligt nuvarande

bestämmelser typbesiktiga motorcykel med bivagn, ansett sig böra avfatta

9 § 2 mom. i sitt förslag på sådant sätt, att dylik typbesiktning framdeles

möjliggöres. Såvitt av de sakkunniga kan bedömas, bör en sådan typbesiktning

icke möta några praktiska hinder.

Enligt förslaget skall typbesiktning även kunna ske beträffande släpfordon.

Även om det kan förväntas, att typbesiktning av sådana fordon icke

kommer att äga rum i någon nämnvärd utsträckning, torde det icke finnas

anledning att utesluta dessa fordon från den förmån, som ligger i typbesiktningen.

I de sakkunnigas förslag har 9 § 2 mom. första stycket följande lydelse:

Tillverkare här i riket av motor- eller släpfordon eller här i riket bosatt

generalagent för sådan tillverkare i utlandet må kunna erhålla tillstånd att

få olika typer av tillverkningen besiktigade (typbesiktning) i den ordning,

ovan i 1 mom. sägs, med verkan att varje automobil, motorcykel, med eller

utan bivagn, eller släpfordon, som av tillverkaren eller generalagenten intygas

vara i full överensstämmelse med besiktigat tvpfordon, skall anses

som örn fordonet besiktigats.

Föredragande departementschefen anför:

De sakkunniga hava föreslagit, att typbesiktning skall kunna ske jämväl

i fråga om släpfordon. Enär varje släpfordon skall (9 § 3 mom. i propositionens

förslag) genom besiktningsmans försorg förses med ett instansat

identifieringsmärke och därför i allt fall måste inställas inför besiktningsman,

synes emellertid medgivande av typbesiktning för släpfordon sakna

betydelse. Jag anser mig därför icke böra biträda de sakkunnigas förslag i

denna del.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. anföres:

Med hänvisning till svenska automobilhandlareföreningens skrivelse och

med understrykande av de sakkunnigas uppfattning, att påmontering av sådana

utrustningsdetaljer, som icke i något avseende förändra fordonets karaktär

eller beskattningsförhållande, exempelvis körriktningsvisare eller dylikt,

icke skall utgöra hinder för typbesiktningsintygs utfärdande, få vi föreslå

att stadgande härom intages i förevarande moment.

På skäl, som av de sakkunniga anförts, torde stadgandets tillämpningsområde

böra utsträckas även till bivagnar och släpfordon.

Enligt vägtrafiksakkunnigas uppfattning bör inmontering av exempelvis

en cigarrkopp eller ett blomsterglas å en vagn, som i övrigt är i full överensstämmelse

med den besiktigade typvagnen, icke utgöra hinder för typbesiktning.

Utskottet ansluter sig till denna uppfattning. De sakkunniga för
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

53

utsätta, att vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser avvikelser av

den karaktär som nyss antytts icke betraktas såsom hinder för typbesiktning.

För att trygga en enhetlig rättstillämpning anser utskottet i likhet med

motionärerna det vara erforderligt att i förordningen intaga ett stadgande

av innehåll, att påmontering av sådana utrustningsdetaljer, som icke i något

avseende förändra fordonets karaktär eller beskattningsförhållande, exempelvis

körriktningsvisare eller dylikt, icke skall utgöra hinder för typintygs

utfärdande.

Vad angår motionärernas framställning i övrigt vill utskottet vad beträffar

typbesiktning av motorcykel med bivagn framhålla, att särskild bestämmelse

härom icke torde vara nödig, eftersom bivagnen enligt 1 § i Kungl.

Maj:ts förslag innefattas i begreppet motorfordon. Av skäl, som departementschefen

anfört, har utskottet funnit medgivande av typbesiktning för

släpfordon sakna betydelse, varför något stadgande härutinnan icke kan anses

påkallat.

10 § 1 mom.

Jämlikt 5 § 1 mom. gällande motorfordonsförordning skall, om sådan ändring

av automobil företagits, att de uppgifter, som äro införda i automobilregistret,

icke längre äro överensstämmande med automobilens beskaffenhet,

ägaren så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från det ändringen skedde

hos besiktningsman anmäla automobilen till efterbesiktning. Därvid skall

företes tidigare för automobilen utfärdat besiktningsinstrument eller typintyg

samt angivas de förändringar, som automobilen undergått. Av föreskrifterna

i 34 § motorfordonsförordningen framgår, att det nu sagda även gäller

motorcyklar som där avses.

Svenska automobilhandlareföreningen har i sin förut omnämnda skrivelse

bland annat erinrat örn att, såsom franninge av kungörelsen den 3 oktober

1930 med närmare föreskrifter om uppgifter, att lämnas vid anmälan av motorfordon

till första besiktning m. m., vid registrering av automobil i automobilregistret

bland annat skulle införas automobils motornummer. Enligt vad

föreningen framhållit, vore det för större företag synnerligen fördelaktigt att

hava reservmotorer för sina vagnar. På grund av förenämnda bestämmelser

vore vederbörande automobilägare emellertid skyldig att verkställa efterbesiktning,

då reservmotor insattes. Någon anledning att kräva efterbesiktning i

det fall, att den ordinarie motorn utbyttes mot en reservmotor, som helt överensstämde

med den ordinarie, syntes icke föreligga. Ett bifall till detta förslag

krävde upphävande av föreskriften örn motornummers intagande i automobilregistret.

De sakkunniga hava funnit automobilhandlareföreningens framställning

värd beaktande. I 10 § 1 mom. av de sakkunnigas förslag har införts ett

undantagsstadgande av innehåll, att anmälan till ombesiktning icke behöver

ske, där den å motorfordon vidtagna ändringen allenast består i ett tillfälligt

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Utskottet.

utbyte av fordonets motor mot en med denna överensstämmande reservmotor.

Ett sådant tillfälligt utbyte av motorer skulle ej behöva anmälas till

automobilregistret.

I flera av de avgivna yttrandena har föreslagits, att nyssnämnda undantag

från skyldigheten att låta verkställa ombesiktning skulle gälla även för det

fall, att utbytet av motor icke är tillfälligt. Till stöd härför har framhållits,

att större trafikföretag, som äga flera sinsemellan lika fordon, ofta anskaffa

en extra motor för att vid behov insättas i sådant fordon, vars motor behöver

undergå reparation eller justering, varefter den uttagna motorn, sedan den

iordningställts, insättes i annat fordon, vars motor måste uttagas för tillsyn.

För dessa företag skulle det vara betungande, därest vid sådana utbyten

skulle erfordras ombesiktning. Länsstyrelsen i Stockholms län, som icke

velat direkt avstyrka befrielse från ombesiktning vid tillfälliga utbyten av

motorer, har emellertid framhållit, att det medförde stora svårigheter att

övervaka, att återutbyte verkställdes inom vederbörlig tid och att stadgandet

ej uppenbart missbrukades. Länsstyrelsen har med hänsyn härtill ifrågasatt,

att anmälningsskyldighet vid utbyte av motor skulle stadgas.

Föredragande departementschefen anför:

Därest företagen ändring å motorfordon endast består däri, att fordonets

motor utbytes mot en med denna helt överensstämmande motor, synas skäl

knappast föreligga att, även om utbytet icke endast är av tillfällig natur,

upprätthålla kravet på ombesiktning av fordonet. Ett dylikt undantag från

huvudregeln synes emellertid, i anslutning till vad länsstyrelsen i Stockholms

län föreslagit, böra kompletteras med en föreskrift, att fordonets ägare, därest

återutbyte med den gamla motorn ej inom en månad ägt rum, skall omedelbart

göra anmälan till länsstyrelsen örn utbytet och den insatta motorns nummer.

Numret torde böra av länsstyrelsen införas i automobilregistret.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. anföres:

För företagare, exempelvis bussbolag, som i sin rörelse använda motorer,

vilka successivt utbytas i och för eftersyn m. m. för att därefter återinsättas

i andra bussar, är bestämmelsen, att ombesiktning skall ske annat än vid

tillfälligt utbyte, synnerligen betungande. Dylika utbyten förekomma för

övrigt i stor utsträckning inom större automobilfirmor. Den omständigheten

att en motor utbytes mot en fullständigt likadan torde lika litet som exempelvis

utbyte av en bakaxel böra medföra skyldighet att låta ombesiktiga

fordonet. Med anledning härav föreslås att den i propositionen föreslagna

anmälningsplikten bortfaller.

Enligt utskottets mening är det ur kontrollsynpunkt erforderligt, att anteckningarna

i automobilregistret i största möjliga utsträckning stämma med

fordonens verkliga beskaffenhet. I detta register skall, bland annat, motorns

nummer angivas. Enligt Kungl. Maj:ts förslag kräves ej ombesiktning, när

en motor utbytes mot en med denna helt överensstämmande motor. Därest

den gamla motorn ej insättes inom en månad, skall anmälan om utbytet

och den insatta nya motorns nummer göras till länsstyrelsen. Vid tillfälliga

utbyten behöver alltså icke ens anmälan göras. Utskottet ansluter sig till vad

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

55

departementschefen i sitt ovan återgivna yttrande anfört i förevarande ämne

och kan följaktligen icke förorda bifall till det motionsvis framförda förslaget.

Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot de

föreslagna bestämmelserna.

13 § 1 mom. 2 och 3 punkterna.

Enligt förevarande punkter får automobil, motorcykel och släpfordon tagas

i bruk, innan registrering skett och registreringsskylt anbringats å fordonet,

för färd från hamn, järnvägsstation, fabrik, förvaringslokal eller liknande

direkt till sådan plats eller lokal eller till garage samt för färd direkt

till och från besiktningsman i och för besiktning.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. anföres:

Stadgandet örn rätt att köra oregistrerat fordon direkt från eller till hamn

m. m. samt till besiktningsman har i rättstillämpningen ofta vållat tvist örn

vad som skall anses som den direkta vägen. Fall har sålunda förekommit,

där gatu- och vägomläggningar medfört, att den direkta vägen varit mindre

lämplig. Utan att göra avsteg från stadgandets avsikt torde därför »direkt»

kunna utbytas mot »utan onödig avvikelse».

Utskottet anser skäl tala för motionärernas förslag och får därför tillstyrka

den av dem förordade ändringen.

14 §.

Stadgandena i 14 § örn fordons registrering överensstämma i huvudsak

med föreskrifterna i nu gällande motorfordonsförordning. Själva registreringsplikten

stadgas i 13 §.

1 de avgivna yttrandena hava, bland andra, Sveriges omnibusägares riksförbund

och Västra Sveriges omnibusägares förening föreslagit sådan ändring

av 2 morn., att i fråga om chassi, som enligt definitionen i 1 § är att hän

föra till motorfordon, ansökan örn registrering skall behöva ske först inom

fjorton dagar från det fordonet färdigbyggts. Till stöd härför har anförts,

att det ofta förekomme, att chassiet till ett fordon inköptes hos en firma och

att karosseriet eller lastflaket därefter byggdes av en annan. Enligt den av

de sakkunniga föreslagna lydelsen av 2 mom. skulle registreringsplikt i dylikt

fall inträda redan inom fjorton dagar från förvärvet av chassiet.

Föredragande departementschefen anför:

Även enligt min mening bör i det i yttrandena angivna fallet registrering

ske först sedan fordonet färdigställts. Uttryckligt stadgande härom synes

emellertid icke erforderligt, enär det torde få anses ligga i sakens natur, att

chassiet i nämnda fall bör betraktas såsom ett motorfordon under tillverkning.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. anföres rörande 14 §, att ehuru

chassi i de flesta fall torde böra underkastas bestämmelserna i förordningen,

synes åliggandet att även registrera dylikt fordon innan detsamma försetts

med överbyggnad vara omotiverat, enär det icke kan användas för sitt ända
-

Utskottet.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

56 Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

mål, varför chassi bör undantagas från bestämmelserna i förevarande stadgande.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning beträffande

det av honom berörda fallet. Att i enlighet med motionärernas förslag från

registreringsplikt helt undantaga chassi har synts utskottet mindre lämpligt.

Utskottet kan följaktligen icke tillstyrka motionen.

15 § 2 mom.

15 § innehåller bestämmelser om vad som är att iakttaga vid fordons övergång

till ny ägare och vid avförande av fordon ur automobilregistret på

grund av att fordonet under viss tid ej skall nyttjas i trafik eller att detsamma

förstörts eller av annan anledning icke vidare skall användas här i

riket.

Enligt 10 § 2 morn., 22 § 5 mom. sista stycket samt 34 § i gällande motorfordonsförordning

skall ägare av registrerat fordon, om detta förstörts eller

av annan anledning icke vidare kommer att nyttjas här i riket, inom fjorton

dagar från det dylikt förhållande, ägaren veterligen, inträffade, därom göra

anmälan för fordonets avförande ur registret hos länsstyrelsen i det län, där

fordonet är registrerat. Vid sådan anmälan skall fogas bevis till styrkande

av de meddelade uppgifterna om fordonet. Jämlikt 10 § 3 morn., 22 § 5 mom.

sista stycket samt 34 § i motorfordonsförordningen kan ägare av registrerat

motorfordon eller släpfordon, om han har för avsikt att under viss tid ej

nyttja fordonet i trafik, angående detta förhållande göra anmälan för fordonets

avförande ur vederbörligt register hos länsstyrelsen i det län, där fordonet

är registrerat. Sådan anmälan skall vara åtföljd, förutom av stadgade

registreringsavgifter, av en särskild avgift, svarande mot skatt för fordonet

under tre månader, vilken avgift skall redovisas av länsstyrelsen lika med

registreringsavgift.

Motsvarande bestämmelser örn motorfordon funnos i 1923 års motorfordonsförordning,

och i proposition nr 121 till 1930 års riksdag med förslag

till motorfordonsförordning m. m. föreslogs ingen ändring härutinnan.

I motionen II: 434 vid 1930 års riksdag i anledning av nyssnämnda proposition

yrkade herrar Andersson i Rasjön och Pettersson i Hällbacken, att

bestämmelsen om den särskilda avgiften, motsvarande skatt för tre månader,

vid automobils avförande ur registret måtte utgå.

Andra lagutskottet yttrade i sitt över propositionen avgivna utlåtande

nr 34:

Den här ifrågavarande särskilda avgiften lärer hava tillkommit för att

förhindra missbruk av rätten att få automobil avförd ur registret under

tid, då automobilen ej kommer att nyttjas i trafik. De kostnader för automobils

avförande ur registret och återinförande däri, som drabba fordonets

ägare i form av registrerings- och besiktningsavgifter, torde enligt utskottets

mening vara tillräckliga för ernående av ifrågavarande ändamål. För en
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 6å.

57

skilda bilägare — särskilt i sådana trakter, där automobiltrafik vintertiden

icke kan äga rum — är en minskning av kostnaden för automobils tillfälliga

avförande ur registret av stor betydelse. För automobilskatten åter lärer

den minskning därav, som den föreslagna åtgärden skulle medföra, komma

att bliva tämligen betydelselös. Utskottet föreslår därför, att bestämmelsen

om ifrågavarande särskilda avgift utgår ur förevarande moment.

Reservation avgavs av herrar Westman, Linder, Frändén, Mellén, Hagman,

Norman, Gardell i Gahns och Sandström, som ansett, att utskottets yttrande

bort hava följande lydelse:

»Syftet med bestämmelsen i detta moment är att förhindra att automobil,

som av ägare användes, för undvikande av skatt avföres ur registret. Skatt

å automobil utgår efter automobils tjänstevikt.

Kostnaden för automobils avförande ur registret och återinförande däri

utgör —- frånsett den ifrågavarande särskilda avgiften — i flertalet fall

40 kronor, varav 22 kronor tillfalla statsverket. Denna avgift är i och för

sig så stor, att det endast för ägare av tyngre automobiler kan hava fördel

örn den särskilda avgiften borttages. Ett genomförande av motionärernas

förslag skulle nämligen innebära, att den som t. ex. vill avföra en automobil

av märket Dusemberg för en tid av fyra månader betalar en avgift av 40 kronor

i stället för en skatt av ungefär 87 kronor, och alltså skulle inbespara

47 kronor, under det att den som vill avföra en automobil av märkena Chevrolet

och Ford skulle betala en avgift av 40 kronor i stället för en skatt av

25 kronor och alltså förlora 15 kronor. För automobilskatten åter skulle ett

genomförande av motionärernas förslag innebära en väsentlig minskning av

skattebeloppet, alldenstund anledning finnes att antaga, att automobilfirmor

och innehavare av lyxautomobiler skola finna det förmånligt att för tid,

då automobilerna icke användas, i stor utsträckning låta avföra dem ur registret.

Härtill komma de svårigheter ur kontrollsynpunkt, som ett slopande av

avgiften uppenbarligen skulle medföra.

Utskottet har därför icke funnit tillrådligt att förorda motionärernas

förslag.»

Riksdagen biföll reservationen.

7934 års vägtrafiksakkunnigas förslag ansluter sig i stort sett till nu gällande

bestämmelser. De sakkunniga hava emellertid föreslagit, att vid återregistrering

av fordon, som avförts ur automobilregistret såsom förstört eller

på grund av att det icke vidare skall användas här i riket, skall, i likhet med

vad som nu gäller vid fordons avförande ur registret för viss tid, erläggas

en särskild avgift, motsvarande skatt för fordonet under tre månader.

En redogörelse för de i detta ämne avgivna yttrandena återfinnes i propositionen

å sid 51 och 52.

Föredragande departementschefen anför:

Otvivelaktigt tala vissa skäl för ett genomförande av de sakkunnigas förslag

örn stadgande av särskild avgift vid återregistrering av fordon, som anmälts

hava förstörts eller icke vidare komma att användas i riket. Med hänsyn

till de praktiska svårigheterna vid tillämpningen av ett dylikt stadgande

och då detsamma väsentligen skulle hava betydelse i de fåtaliga fall, då

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

fordon utförts ur landet och senare åter införes, har jag likväl ansett ett

dylikt stadgande icke böra införas i förordningen. Jag vill därvid särskilt

framhålla, att anmälan örn att fordon förstörts naturligen icke får ske, förrän

så verkligen blivit fallet, och att avgivande av oriktig anmälan är belagt

med straff. Med beaktande av vad i berörda avseenden anförts har emellertid

åt ifrågavarande stadganden givits en lydelse, som är ägnad att starkare

avgränsa de fall, då frihet från den särskilda avgiften må åtnjutas.

I motionerna I: 361 av herr Nylander m. fl. och II: 696 av herr Aronson

m. fl. anföres:

Det synes som om tidpunkten numera vore inne att tillämpa enhetliga

bestämmelser vid avförandet av ett fordon ur registret, oavsett vad anledningen

är till avgörandet. Ett fordon, som förstörts, kan mycket väl efter

genomgångna reparationer leva upp på nytt, liksom även ett fordon, som

endast tillfälligtvis avförts ur registret, och förefinnes fördenskull icke någon

egentlig anledning till att föreskriva olika avgifter vid avförandet. Den

minskning i automobilskatt, som genom slopandet av den ovannämnda särskilda

avgiften skulle förorsakas, blir uppenbarligen i förhållande till automobilskattens

totalbelopp så obetydlig att något avseende icke synes böra

fästas därvid.

I enlighet med vad här ovan framförts föreslås sådan ändring i 15 §, att

vid avförande för viss tid någon särskild avgift icke skall uttagas.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. yttras:

Den huvudsakliga orsaken till önskan att upprätthålla kravet på den särskilda

avgift, som vid avföring ur automobilregistret skall erläggas, är att

såvitt möjligt förhindra att fordonsägare utan speciell anledning avföra sina

fordon ur registret, då ju stora svårigheter uppstå att på ett effektivt sätt

utöva kontroll över dylika fordon. Det synes emellertid, som om starka

skäl tala för att vissa lättnader medgivas för avförande av fordon ur registret.

Det måste även vålla betänkligheter att bibehålla stadgandet om den särskilda

avgiften i normala fall, medan avförandet av fordon såsom nedskrotat

får ske utan denna extra avgift. Det torde nämligen i stor utsträckning

förekomma, att dylika såsom nedskrotade avförda fordon återinföras i automobilregistret,

bland annat beroende på omöjligheten kontrollera förhållandet,

varvid följden blir att den mindre lojale fordonsägaren premieras.

Med hänsyn härtill bör förfaringssättet vara detsamma oberoende av

av vilken orsak fordonet avföres ur registret.

Med anledning härav föreslås slopandet av den särskilda avgiften, svarande

mot skatt för fordonet under tre månader.

Enligt Kungl, kungörelsen den 3 oktober 1930 om automobilregisters förande

m. m. utgör registreringsavgiften vid ansökan om ny registrering 15

kronor och vid anmälan för fordons avförande ur registret på den grund, att

fordonet ej skall nyttjas under viss tid eller förstörts eller av annan anledning

ej kommer att användas i riket, 5 kronor.

Enligt 3 § i Kungl, förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt inträder

skatteplikt för automobil som regel med den kalendermånad, under

vilken automobilen första gången i automobilregister införes. Skatteplikten

upphör med utgången av den kalendermånad, under vilken automobilen avförts

ur automobilregister utan att hava blivit i annat sådant register införd.

Då skatteplikt för automobil upphör under löpande kalenderår, äger

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

59

jämlikt 13 § i samma förordning den, som innan skattefrihet inträtt sist stått

antecknad i registret som ägare av bilen, efter ansökan återbekomma så stor

del av för året erlagd skatt, som belöper å tiden efter det skattefriheten inträtt.

Kungl. Majit har i propositionen föreslagit vissa jämkningar i gällande

bestämmelser. Sålunda har stadgats, att avförande ur registret kan ske även

tills vidare och icke blott för viss tid, varvid i båda fallen skall erläggas den

särskilda avgiften, svarande mot skatt för fordonet under tre månader. 3

mom. har givits något ändrad lydelse i syfte att bättre avgränsa de fall,

då frihet från nämnda avgift må åtnjutas.

Enligt utskottets mening synes den omständigheten, att fordon måhända

kommer att ånyo anmälas för registrering, ehuru det avförts såsom förstört,

och att den särskilda avgiften i sådant fall icke uttages, icke böra medföra,

att den särskilda avgiften vid avförande för viss tid eller tills vidare ur

registret avskaffas. Syftet med ifrågavarande avgift är att söka hindra, att

ägare av automobil för att undvika skatt avför bilen ur registret men därefter

likväl begagnar densamma. Utskottet vill erinra, att avregistrering för viss tid

infördes år 1923 för att bereda motorfordonsägarna en förmån. Förut kunde

avregistrering ske endast beträffande fordon, som förstörts eller icke vidare

komme att användas här i riket. I likhet med 1930 års riksdag samt föredragande

departementschefen har utskottet icke funnit tillrådligt att slopa

ifrågavarande särskilda avgift. Utskottet har intet att erinra mot den i propositionen

föreslagna ändringen i förevarande moment.

18 § 3 mom.

I detta moment stadgas, att lättviktsmotorcykel må föras allenast av den,

som fyllt 15 år.

I gällande motorfordonsförordning finns ingen åldersgräns stadgad för

rätten att föra lättviktsmotorcykel. Ej heller vägtrafiksakkunniga hade föreslagit

någon bestämmelse härutinnan.

I yttranden över de sakkunnigas betänkande hava, bland andra, statspolisintendenten,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, besiktningsmyndigheten

i Stockholm, Kungl, automobilklubben. och svenska teknologföreningen föreslagit

16 år som minimiålder för rätten att framföra lättviktsmotorcykel.

Automobilbesiktningsmännens förening har i sådant hänseende föreslagit

15 år.

I motionen II: 723 au herr Jeppsson m. fl. anföres:

Att bestämmelse örn viss minimiålder för rätt att föra lättviktsmotorcykel

är av behovet påkallad torde vara oomtvistligt, varför propositionens förslag

i detta hänseende är ett steg i rätt riktning. Dock synes, med hänsyn

till att lättviktsmotorcyklar i många avseenden äro att jämställa med motorcyklar,

en minimiålder av 15 år vara för låg, varför föreslås att denna ålder,

i likhet med för förande av motorcykel, sättes till 16 år.

Utskottet.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Utskottet.

Utskottet.

I överensstämmelse med vad som anförts i ett flertal yttranden över vägtrafiksakkunnigas

förslag anser utskottet, att för rätten att föra lättviktsmotorcykel

bör stadgas en minimiålder av 16 år.

19 § 2 mom.

Detta moment angiver de handlingar, som vid anmälan till förarprov skola

företes av sökanden.

Till skillnad från vad som gäller enligt motsvarande stadgande i 1930 års

motorfordonsförordning (14 § 2 mom.) har i 19 § 2 mom. i propositionens

förslag bland handlingar, som skola företes, icke upptagits nykterhetsintyg,

av sökanden undertecknad uppgift, huruvida han tidigare sökt eller erhållit

körkort, samt fotografi. Föredragande departementschefen har såsom skäl

för denna ändring angivit, att dessa handlingar torde ha betydelse endast vid

länsstyrelsens prövning av frågan örn utfärdande av körkort, varför han låtit

bestämmelserna härom inflyta i 20 §. Enligt vägtrafiksakkunnigas förslag

skulle dylika handlingar företes vid anmälan till förarprov.

I motionerna 1: 361 av herr Nylander m. fl. och 11: 696 av herr Aronson

m. fl. anföres:

Enligt hitintills gällande föreskrifter skall körkortsaspiranten, då han inställer

sig hos besiktningsmannen för att undergå körkortsprövningen, medföra

bl. a. nykterhetsintyg och fotografi, men skall enligt den föreslagna

formuleringen [av 20 §] icke så ske. Denna ändring, som icke föreslagits av

de sakkunniga, och som icke heller närmare motiverats av departementschefen,

synes mindre lämplig. Visserligen kan det bereda besiktningsmannen

en del extra arbete att granska, att det av eleven medförda nykterhetsintyget

verkligen omfattar den föreskrivna tiden av två år och att intyget är utfärdat

inom två månader före prövningen, men torde det å andra sidan vara

av vikt att besiktningsmannen känner nykterhetsintygets innehåll, när han

skall framställa sina frågor för att pröva, att eleven äger nödig kännedom om

alkoholhaltiga dryckers inverkan ur trafiksäkerhetssynpunkt på den mänskliga

organismen. Det bör även framhållas att enligt förordningen nykterhetsintyg

skall utfärdas utan kostnad för den sökande och att det fördenskull

är för honom en praktisk åtgärd att föranstalta örn nykterhetsintygets

erhållande, innan han kostar på sig körskoleutbildning och förareprov.

Vad fotografiet beträffar är det, för undvikande av förväxling av personer

och för identifiering av eleven, en nödvändighet, att fotografiet medföres

vid prövningen och av besiktningsmannen förses med påteckning av elevens

namn och hemvist samt datum för prövningen, styrkta genom besiktningsmannens

namnteckning.

På grund av vad ovan anförts bör i det föreliggande förslaget sådan ändring

ske, att nykterhetsintyg och fotografi upptagas bland de handlingar, som

enligt 19 § skola företes för besiktningsmannen vid anmälan till förareprov.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning och kan följaktligen

icke förorda det i motionerna framförda förslaget.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

61

19 § 3 mom.

I detta moment har upptagits bestämmelser örn de färdigheter, kunskaper

och egenskaper, en sökande skall besitta för att bliva godkänd som förare av

automobil eller motorcykel.

I motionen I: 21 vid förra årets riksdag av herr Lindhagen återfinnas under

huvudrubriken »trafikkultur» vissa uttalanden örn utbildningen till

chaufförsyrket.

Utskottet återkommer till de i motionen behandlade spörsmålen rörande

trafikkultur å sid. 143 i detta utlåtande.

20 § 1 mom. tredje stycket.

I detta stycke stadgas i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller,

att polismyndighet skall, innan den utfärdar nykterhetsintyg, höra vederbörande

nykterhetsnämnd samt, där så finnes erforderligt, jämväl annan

över sökandens nykterhetsförhållanden.

I motionen II: 722 av herrar Andersson i Igelboda och Andersson i Rasjön

hemställes, bland annat, att riksdagen måtte i sitt yttrande över propositionen

anhålla, att Kungl. Majit måtte i förordningen intaga stadgande därom,

att av nykterhetsnämnd till polismyndigheten i orten avlåtet yttrande

över ansökan om nykterhetsintyg skall av polismyndigheten insändas till

länsstyrelsen. I motionen framhålles, att det måste anses vara fördelaktigt,

att länsstyrelserna vid prövningen av ansökningar örn körkort ha tillgång

till så utförliga upplysningar som möjligt.

Utskottet anser, att det är av betydelse, att länsstyrelse vid sin prövning,

om sökande bör erhålla körkort, har att tillgå så fullständiga upplysningar

som möjligt. Särskilt angeläget kan det i många fall tänkas vara att erhålla

utförligare upplysningar örn sökandens nykterhet än som framgå av

det ingivna nykterhetsintyget. Utskottet vill därför förorda att, i enlighet

med vad som föreslagits i motionen II: 722, en bestämmelse införes örn

skyldighet för polismyndighet att till länsstyrelse insända nykterhetsnämnds

yttrande över ansökan om nykterhetsintyg.

20 § 2 mom.

I detta moment lämnas bestämmelser örn utfärdande av körkort och duplettkörkort

m. m.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. anföres:

Ett förhållande som icke finnes beaktat vare sig i nu gällande förordning

eller i de sakkunnigas förslag är hur smärre förändringar skola kunna erhållas

i redan utfärdade körkort. Erfarenheten har visat att exempelvis da
-

Ulskollet.

Utskottet.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande AJr 55.

Utskottet.

iner, som ingått äktenskap, eller personer, som bytt släktnamn, av denna

anledning önskat få namnförändring införd i körkortet. Några svårigheter

hava i allmänhet icke mött, då dylik förändring begärts hos vederbörande

länsstyrelse, men ha länsstyrelserna helt naturligt i avsaknad av bestämmelser

på området därvid förfarit synnerligen olika.

Med anledning härav föreslås införande av enhetliga bestämmelser om

ändring i utfärdade körkort.

Utskottet har funnit motionärernas förslag lämpligt och vill därför tillstyrka,

att enhetliga bestämmelser meddelas örn ändring i utfärdat körkort.

21 §.

Denna paragraf handlar örn återkallelse av körkort.

Bestämmelserna i gällande motorfordonsförordning rörande återkallelse av

körkort äro i huvudsak av följande innehåll:

Enligt 15 § 3 mom. gäller, att, örn förare vid färd med automobil i något

för trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom

förare åliggande förpliktelser eller varit så påverkad av starka drycker, att

han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller om

förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke bör betros att föra

automobil, den länsstyrelse som utfärdat förarens körkort skall, efter nöjaktig

utredning, återkalla detsamma. Äro omständigheterna av den beskaffenhet,

att anledning är att antaga, att förare skall, utan att återkallelse av

körkortet sker, låta sig rättas, och är det ej fråga om förare, som vid färd

med automobil varit så påverkad av starka drycker som nyss angivits, må

varning i stället meddelas. Återkallas körkort, skall därvid förklaras, att föraren,

sedan viss tid, minst två månader och högst två år, gått till ända, äger

på ansökan få frågan om utfärdande av nytt körkort upptagen till prövning.

Dock skall beträffande förare, som vid färd med automobil varit så påverkad

av starka drycker, som nyss sagts, tiden efter vilken dylik prövning först må

ske bestämmas till minst sex månader.

Har förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom

sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav måste anses bliva

lidande, skall körkortet återkallas. Förekommer grundad anledning till antagande

att förhållande, som nyss sagts, föreligger, äger länsstyrelsen förelägga

föraren att inom viss tid förete nytt läkarintyg vid äventyr att körkortet

eljest återkallas.

Har fråga uppstått om återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana

omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra

automobil, må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut örn återkallelse fattas,

förordna, att körkortet skall tills vidare återkallas. Vid frågans slutliga

prövning skall hänsyn tagas till den tid körkortet på grund av sådant förordnande

varit återkallat.

Har förare vid färd med automobil ådagalagt grov vårdslöshet eller visat

uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller varit synbarligen

överlastad av starka drycker eller har förare till följd av sjukdom,

skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra automobil utan

risk för liv eller egendom, äger polismyndighet omhändertaga körkortet i

avbidan på beslut av länsstyrelse huru med körkortet skall förfaras. Körkort,

som sålunda omhändertagits, skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett

omhändertagandet, inom 48 timmar insändas till länsstyrelse, på vars

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

63

prövning frågan om körkortets återkallande ankommer. Det åligger härefter

länsstyrelsen att skyndsamt besluta, huruvida körkortet skall tills vidare återkallas

eller återställas till föraren. I avbidan på dylikt förordnande är föraren

icke berättigad att föra motorfordon.

Vidare må i detta sammanhang erinras om bestämmelserna, att, om återkallelse

av körkort skett, det åligger förare att efter anmaning överlämna

körkortet till länsstyrelsen, samt att, där beslutet efter anförda besvär blir

upphävt, körkortet skall återställas till föraren ävensom slutligen att varning

ej må överklagas.

Utskottet övergår härefter till att behandla vissa punkter i propositionens

förslag.

21 § 1 mom. första punkten.

De sakkunniga förorda, att den nuvarande bestämmelsen, enligt vilken

körkort skall indragas, då förare ådagalagt sådana egenskaper, att han icke

bör betros med att föra automobil, kompletteras sålunda, att dylika egenskaper

skola hava ådagalagts genom allvarlig förseelse. De sakkunniga anföra,

att förseelser mot mindre viktiga trafikföreskrifter och ordningsbestämmelser,

vilkas överträdande icke innebära någon fara för det allmänna, icke

böra föranleda indragning av körkort. Sådana förseelser borde, säga de

sakkunniga, uppenbarligen beläggas med straffansvar, men däremot syntes

i regel icke finnas skäl att tillgripa en skyddsåtgärd av den vittgående art,

som en körkortsindragning innebure. De sakkunniga ansåge det böra i författningstexten

tydligt markeras, att körkortsindragning icke finge föranledas

av dylika smärre trafik- eller ordningförseelser.

De sakkunnigas förslag i denna del är av följande lydelse:

Har förare vid färd med motorfordon i något för trafiksäkerheten väsentligt

hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser

eller varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej

hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller har förare eljest genom

allvarlig förseelse ådagalagt sådana egenskaper, att han icke bör betros

att föra motorfordon, skall länsstyrelse, som utfärdat körkortet, efter

nöjaktig utredning, återkalla detsamma.

De sakkunniga ha förklarat, att de icke kunde ansluta sig till de synpunkter,

varåt Överståthållarämbetet givit uttryck i en skrivelse den 2 januari

1935 till Kungl. Majit med hemställan om sådan ändrad avfattning av bestämmelserna

angående körkort, att ett effektivt ingripande mot olämpliga

motorfordons förare genom återkallande av körkort eller förvägrande av nytt

körkort icke omöjliggjordes för vederbörande myndigheter. Överståthållarämbetet

har i nämnda skrivelse, bland annat, hänvisat till ett fall, där en

person under de senaste åtta åren gjort sig skyldig till ett tjugufemtal förseelser,

huvudsakligen mot parkeringsföreskrifterna, och enligt polismyndigheternas

uppfattning därigenom klart ådagalagt sin avsikt att i berörda hänseenden

icke ställa sig gällande bestämmelser till efterrättelse. Det för

personen i fråga utfärdade körkortet hade därför återkallats. Emellertid

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

TJtskottet.

hade beslutet härom blivit upphävt av Kungl. Majit i regeringsrätten. Överståthållarämbetet

finner den tolkning av gällande föreskrifter angående

körkort, varåt Kungl. Maj :ts utslag givit uttryck, ådagalägga, att dessa föreskrifter

knappast motsvara de krav, som måste uppställas, därest föreskrifterna

skola kunna tjäna det därmed avsedda syftet, nämligen att förebygga,

att motorfordon framföras av personer, vilka i ena eller andra hänseendet

ådagalagt sin olämplighet såsom förare av dylika fordon.

En redogörelse för de yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag

i denna del, återfinnes å sid. 60 och 61 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför:

De sakkunnigas förslag, att för återkallelse av körkort icke skall kunna åberopas

körkortshavarens olämpliga egenskaper, därest ej dessa ådagalagts

genom allvarlig förseelse, har mött invändningar från många håll. För

min del kan jag ej heller ansluta mig till detta förslag. Enligt min mening

bör en person, som genom upprepade förseelser klart ådagalägger sin bristande

vilja att ställa sig till efterrättelse för motorfordonsförare i trafikens

eller trafiksäkerhetens intresse utfärdade bestämmelser, ej få innehava körkort,

även örn icke förseelserna var för sig kunna betecknas såsom allvarliga.

För att trygga en dylik tolkning av de nuvarande bestämmelserna har

jag låtit vidtaga en mindre jämkning av desamma.

Den åsyftade jämkningen innebär, att den gällande texten »icke bör betros

att föra automobil» utbytts mot texten »icke vidare bör betros med att

innehava körkort».

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att stadgandet måtte

få den lydelse, de sakkunniga föreslagit.

I motionerna I: 361 av herr Nylander m. fl. och II: 696 av herr Aronson

m. fl. anföres:

Vid ställningstagande till frågan om körkortsindragning bör beaktas, att

körkortets indragning även för kortare tid är en synnerligen allvarlig angelägenhet

för den enskilde individen. Ofta är försörjningsmöjligheten helt

beroende av körkortet. Indragningen bör fördenskull vara föranledd av en

för trafiksäkerheten allvarlig förseelse och icke åstadkommas genom en matematisk

hopsummering av ett flertal obetydliga försummelser. I detta sammanhang

erinras om det kända förhållandet, att hitintills personer, som åtalats

för bagatellartade förseelser, ofta hellre erkänna och betala de obetydliga

böterna än att de ådraga sig de med förandet av rättegång förenade

kostnaderna för bevisandet av sin oskuld, medan hädanefter en åtalad förare

måste göra de yttersta ansträngningar att bliva frikänd, även om förseelsen

är obetydlig, för att icke riskera att framdeles på ett synnerligen

kännbart sätt ännu en gång straffas för samma förseelse.

Föreskriften bör fördenskull ändras till den lydelse, som i detta avseende

de sakkunniga förslagit.

Vägtrafiksakkunniga hava förordat, att den nuvarande bestämmelsen, enligt

vilken körkort skall indragas, då förare ådagalagt sådana egenskaper,

s. 65 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

65

att han icke bör betros att föra automobil, kompletteras sålunda, att här avsedda

egenskaper skola hava ådagalagts genom allvarlig förseelse. Föredragande

departementschefen har ansett sig icke kunna biträda detta förslag.

Enligt departementschefens mening bör en person, som genom upprepade

förseelser klart visar sin bristande vilja att ställa sig till efterrättelse för

motorfordonsförare i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse utfärdade bestämmelser,

ej få innehava körkort, även om icke förseelserna var för sig

kunna betecknas såsom allvarliga. I avsikt att trygga en dylik tolkning av

den nuvarande bestämmelsen har departementschefen låtit vidtaga sådan

jämkning av densamma, att den gällande förordningens text »icke bör betros

att föra automobil» i propositionens förslag ersatts med orden »icke vidare

bör betros med att innehava körkort». Utskottet ansluter sig till departementschefens

uppfattning och har följaktligen icke ansett sig kunna tillstyrka

motionerna I: 361, II: 696 och II: 723 i denna del.

21 § 1 mom. 2 punkten.

De sakkunniga hava funnit det vara oegentligt, att, såsom nu är förhållandet,

vid bedömande av fråga örn körkortsindragning hänsyn skall kunna

tagas även till förseelser, som ligga flera år tillbaka i tiden och som icke

längre kunna anses vara uttryck för vederbörandes nuvarande egenskaper

och kvalifikationer såsom förare. Enligt de sakkunnigas förslag skall sålunda

avseende icke fästas vid förseelse, vilken antecknats i körkortsregistret

mer än två år före begåendet av den förseelse, som giver anledning till

att frågan örn körkortets återkallande upptages till prövning.

En redogörelse för vad yttrandena över de sakkunnigas förslag innehåller

rörande detta spörsmål återfinnes å sid. 61 i propositionen.

Föredragande departementschefen har anslutit sig till de sakkunnigas förslag,

att vid prövning av fråga om återkallelse av körkort hänsyn icke må

tagas till förseelser, som antecknats i körkortsregistret mer än två år före begåendet

av den aktuella förseelsen.

I motionen 11: 722 av herrar Andersson i Igelboda och Andersson i Rasjön

har hemställts, att riksdagen ville i sitt yttrande över propositionen anhålla,

att i förordningen icke måtte stadgas någon preskriptionstid i fråga om förseelser,

vilka beröra motorfordonsförares nvkterhetsförhållanden.

I motionen anföres:

Även örn skäl kunna föreligga att vid prövning av återkallelse av körkort

hänsyn icke skall tagas till trafikförseelser i allmänhet, vilka inträffat-längre

tillbaka i tiden än två år, synes det dock vara olämpligt att i fråga örn

förseelser, som hava avseende å nykterhetsförhållandena, på dylikt sätt begränsa

prövningen. Därest någon form av anmärkning mot en motorfordonsförares

förhållande i nykterhetshänseende föreligger, är det betydelse
Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 55. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

TJtskottet.

fullt att få klargjort, huruvida den aktuella förseelsen varit av tillfällig natur

eller en yttring av ett mer eller mindre långvarigt vanemässigt alkoholmissbruk.

Det är ett känt förhållande, att ju mera omfattande en persons

alkoholmissbruk varit, dess svårare är det att återföra honom till ett nyktert

levnadssätt. Såväl för prövningen av frågan, huruvida körkortsindragning

bör äga rum, liksom för avpassandet av indragningstidens längd, är det

därför nödvändigt, att en så noggrann bedömning som möjligt angående arten

av ett föreliggande alkoholmissbruk kommer till stånd. För att möjliggöra

en sådan bedömning vid prövning av återkallelse av körkort synes

det vara av vikt, att länsstyrelserna kunna sammanställa alla kända förhållanden

rörande förares alkoholmissbruk, även förseelser, som ligga längre

tillbaka i tiden än två år.

Enligt utskottets mening är det av synnerlig betydelse, att länsstyrelse

vid fråga om återkallelse av körkort särskilt beaktar, om vederbörande på

grund av alkoholmissbruk kan anses olämplig att föra motorfordon. Tillräcklig

ledning vid länsstyrelsernas överväganden av dylika spörsmål torde

kunna hämtas ur uppgifter om förarens uppträdande under de senast förflutna

åren. Det torde vara obilligt, att förhållanden, som ligga längre

tillbaka i tiden, även skola få inverka på bedömandet. Det måste därför

anses skäligt, att, såsom föreslagits i propositionen, avseende icke må fästas

vid förseelse, vilken antecknats i registret mer än två år före begåendet av

den förseelse, som giver anledning till att frågan om körkortets återkallelse

upptages till prövning. Utskottet kan således icke förorda det i motionen

II: 722 framställda yrkandet.

21 § 1 mom. tredje punkten.

De sakkunniga ha ansett, att körkort icke skall kunna återkallas med anledning

av en förares förseelse, innan domstol meddelat utslag rörande straff

för förseelsen och utslaget vunnit laga kraft. De sakkunniga hava till stöd

härför anfört:

Om en länsstyrelse erhållit kännedom om att en förare gjort sig skyldig

till viss förseelse och på grund härav beslutat att indraga förarens körkort

men domstolen sedermera fritager föraren från ansvar, kan det, på sätt

även påpekats från olika håll, ofta vara för sent för föraren att ernå ändring

i körkortsindragningen, och kan föraren sålunda utan skuld bliva underkastad

återkallelse av körkortet med ty åtföljande ekonomiska eller andra

konsekvenser. Det synes lämpligare, att länsstyrelsen avvaktar, att domstols

lagakraftägande utslag föreligger, innan länsstyrelsen meddelar slutligt beslut

örn indragning av körkortet. Däremot bör länsstyrelsen kunna i avbidan

på domstolens lagakraftägande utslag indraga körkortet tills vidare.

De sakkunniga ha i sitt författningsförslag till 19 § 1 mom. andra punkten,

vilken i sak överensstämmer med 19 § 1 mom. andra punkten i propositionens

förslag, fogat texten: »ej heller må därvid hänsyn tagas till förseelse, innan

domstols utslag rörande straff för förseelsen vunnit laga kraft».

För yttrandena över de sakkunnigas förslag i denna del redogöres å sid.

61 i propositionen.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

67

Föredragande departementschefen anför:

Jag anser mig kunna giva min anslutning till den princip, som ligger bakom

de sakkunnigas förslag, att vid utredning för ifrågasatt återkallelse av körkort

avseende ej skall fästas vid förseelse, innan domstols utslag rörande

straff för förseelsen vunnit laga kraft. I syfte att undvika de i några yttranden

påpekade olägenheter, som den av de sakkunniga föreslagna formuleringen

under vissa förhållanden kan medföra, har jag likväl låtit avfatta

bestämmelsen så, att hänsyn till förseelse, som är belagd med straff, icke

skall tagas, innan straff ådömts genom lagakraftvunnet utslag, där ej länsstyrelsen

finner uppenbart, att föraren är olämplig att föra motorfordon.

I sist angivna fall skall länsstyrelsen äga rätt att även slutligt återkalla vederbörandes

körkort, oavsett att lagakraftvunnet utslag rörande förseelsen ej

föreligger. Mot detta förslag kan invändas, att en person sålunda kan få sitt

körkort återkallat på grund av förment förseelse, från vilken han sedermera

av domstol frikännes. Då det för återkallelse av körkort i förevarande fall

erfordras, att sådana omständigheter föreligga, att föraren uppenbarligen måste

anses olämplig att föra motorfordon, torde emellertid nämnda invändning

icke behöva tillmätas avgörande betydelse.

I motionen 11: 723 av herr Jeppsson m. fl. har under hänvisning till de

sakkunnigas motiv föreslagits, att stadgandet måtte avfattas i enlighet med de

sakkunnigas förslag.

Utskottet har funnit det av Kungl. Majit föreslagna stadgandet lämpligt

och har ingen erinran mot detsamma.

21 § 2 mom.

Ansökan örn återbekommande av körkort skall enligt förevarande moment,

därest tiden för återkallelsen uppgår till minst sex månader, vara åtföljd av,

bland annat, sådant bevis, som avses i 20 § 1 mom. c) (nykterhetsintyg).

Sådant intyg skall, jämte andra handlingar, även åtfölja ansökan om utfärdande

av nytt körkort. I förevarande moment har, i enlighet med vad som

föreslagits av de sakkunniga, föreskrivits, att dylikt nykterhetsintyg skall

avse tid efter begående av den förseelse, som givit anledning till körkortets

indragning. Sådan begränsning finnes icke stadgad i gällande motorfordonsförordning.

De sakkunniga hava vid behandlingen av frågan örn förutsättningarna för

återlämnande av körkort eller utfärdande av nytt körkort uttalat bl. a. att,

örn körkort på grund av förares förseelser ansetts höra fråntagas honom för

viss tid, det borde vara förarens uppförande under denna tid, som bleve avgörande

vid bedömande av frågan om nytt körkort skulle utfärdas för honom.

Härom anföra de sakkunniga:

Tiden för återkallelsen bör anpassas efter förseelsens art och bör vara

tillräcklig för alt man på grundval av uppgifter om förarens vandel under

tiden för körkortsindragningen skall kunna bedöma lämpligheten av att

ånyo godkänna honom såsom förare. Att, örn föraren under tiden för körkortsindragningen

uppfört sig klanderfritt, taga den förseelse, vartill han

gjort sig skyldig före indragningen och som föranlett denna, till utgångspunkt

Utskottet.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

för en vägran att bevilja honom nytt körkort eller att återbekomma det

gamla körkortet anse de sakkunniga icke böra förekomma. Liksom den, som

ådömts ett frihetsstraff, efter dettas avtjänande återfår sin frihet och förväntas

hava tagit varning av det skedda, så bör ock en automobilförare,

vars körkort på grund av förseelse återkallats för viss efter förseelsens art

bestämd tid, härefter antagas komma att i framtiden undvika ett upprepande

av körkortsindragningen. De synpunkter, som nu anförts, hava de sakkunniga

ansett väga tyngre än den erinran, som kan göras därom att vid

prövning av fråga örn utfärdande av första körkort avseende kan fästas även

vid längre tillbaka i tiden liggande förseelser.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande har i yttrande över de

sakkunnigas förslag starkt ifrågasatt lämpligheten av att det nvkterhetsintyg,

som vederbörande har att förete vid ansökan om nytt körkort eller i

vissa fall vid återbekommande av körkort, endast skall behöva avse tiden

efter begåendet av den förseelse, som givit anledning till körkortsindragningen.

Föreningen har därvid anfört, att det ofta inträffade, att polismyndigheten

i vederbörandes hemort hade sig bekant omständigheter rörande sökandens

levnadssätt före körkortsindragningen, vilka icke varit kända för

länsstyrelsen, då denna bestämt tiden för indragningen. Föreningen har

även framhållit, att en person på grund av exempelvis sjukhusvistelse eller

avtjänande av frihetsstraff under indragningstiden kunnat vara tvångsvis

förhindrad att begagna rusdrycker.

Föredragande departementschefen har icke gjort något uttalande angående

ifrågavarande spörsmål.

I motionen II: 722 av herrar Andersson i Igelboda och Andersson i Rasjön

hemställes, att riksdagen ville i sitt yttrande över Kungl. Maj:ts förslag anhålla,

att bestämmelsen, att av polismyndighet utfärdat lämplighetsintyg

för ansökan om nytt körkort eller återbekommande av körkort endast skall

avse tid efter begående av den förseelse, som givit anledning till körkortets

indragning, måtte utgå.

I motionen anföres:

Betydande olägenheter kunna förväntas uppstå av den i Kungl. Maj:ts

proposition föreslagna bestämmelsen. Det torde ofta inträffa, att polismyndigheten

i hemorten förvärvat kännedom om åtskilliga omständigheter rörande

förarens levnadssätt före körkortsindragningen, vilka icke varit kända

av länsstyrelsen, då den haft att — såsom ofta torde vara fallet — med

stöd av en polisrapport rörande en enda förseelse, t. ex. onykterhet vid framförande

av motorfordon, besluta om körkortsindragning. Ofta kunna sådana

nya omständigheter framkomma, då polismyndigheten företager utredning

med anledning av ansökan örn så kallat nvkterhetsintyg för återbekommande

av körkort. Det synes vara önskvärt, att hänsyn kan tågås till dylika omständigheter,

om de äro av väsentlig betydelse. Om det fall föreligger, att

länsstyrelsen återkallat en förares körkort för en tid av sex månader till

följd av onykterhet vid förande av motorfordon, och polismyndigheten i orten

s. 69 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

69

har kännedom om att denne person är alkoholist, torde starka skäl tala för

att han efter så kort prövningstid som sex månader bör vägras nykterhetsintyg,

även örn han under sagda prövningstid undgått synbara anmärkningar

i nykterhetshänseende. Den vägledande synpunkten bör givetvis vara, att

vederbörande förare icke må beviljas rätt att föra motorfordon, förrän han

genom en ändrad livsföring under relativt lång tid skapat någorlunda säkra

garantier för att han icke på nytt kommer att genom onykterhet äventyra trafiksäkerheten.

I detta sammanhang må även erinras om de fall, då en förare av någon

anledning varit tvångsvis förhindrad att begagna rusdrycker under indragningstiden,

såsom vid avtjänandet av frihetsstraff eller vård på alkoholist

anstalt. Det förefaller icke önskvärt, att vederbörande myndigheter i dylika

fall skulle vara berövade möjligheten att fästa avseende vid omständigheter,

som beröra tiden närmast före den förseelse, varav körkortsindragningen

föranletts. Funnes icke en sådan möjlighet, kunde det icke sällan inträffa,

att personer, vilkas körkort blivit återkallade, skulle vara berättigade till

vitsord om lämplighet att åter godkännas som motorfordonsförare, fastän

någon prövning av praktiskt värde rörande deras levnadssätt icke kunnat

äga rum.

Utskottet har ej haft något att erinra mot den föreslagna bestämmelsen, Utskottet.

att nykterhetsintyg skall avse tid efter begående av den förseelse, som givit

anledning till körkortets indragning. Handlingarna rörande körkortsindragningen

torde som regel giva tillfredsställande utredning om tiden dessförinnan.

Länsstyrelsernas prövning av frågan om återlämnande av körkort

eller utfärdande av nytt körkort torde i flertalet fall kunna inskränkas till

att avse endast tiden efter begående av den förseelse, som givit anledning

till körkortets indragning. I mera svårartade fall torde emellertid denna

prövning böra omfatta en längre tidrymd än vad sålunda angivits. Enligt

utskottets mening torde länsstyrelserna även efter utfärdandet av en motorfordonsförordning

med det av Kungl. Maj:t föreslagna innehållet vara oförhindrade

att vid prövning av frågor örn återbekommande av körkort eller

utfärdande av nytt körkort taga hänsyn till förhållanden, som ligga i tiden

före den förseelse, som föranlett körkortsindragningen, med den begränsning

som följer av preskriptionsbestämmelsen i 21 § 1 mom. andra punkten i

Kungl. Maj:ts förslag. Det nu ifrågavarande stadgandet synes ej lägga hinder

i vägen för den av utskottet ovan angivna lagtillämpningen.

21 § 3 mom.

I förevarande moment stadgas, i huvudsaklig överensstämmelse med 15 §

3 mom. sista stycket i gällande förordning, att beslut om återkallelse av körkort

ävensom beslut, varigenom återkallelse av körkort, efter anförda besvär,

upphävts eller ändrats eller varigenom, efter återkallelse, förare återbekommit

sitt körkort eller nytt körkort utfärdats för honom, skall kungöras genom

länsstyrelsens försorg på sålt Konungen förordnar. Enligt gällande motorfordonsförordning

skall därjämte meddelande härom intagas i tidning i

orten.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Utskottet.

Föredragande departementschefen har på denna punkt anfört, att han ansett

sig kunna utesluta stadgandet, att meddelande skall intagas i ortstidning

om beslut, som avse återkallelse av körkort och återbekommande eller

utfärdande ånyo av körkort, vilket förfarande icke synes hava ett mot kostnaderna

därför svarande värde. Det syntes departementschefen fullt tillräckligt

att besluten kungöras rikets polismyndigheter.

I motionen II: 122 av herrar Andersson i Igelboda och Andersson i Rasjön

hemställes, att riksdagen ville i sitt yttrande över propositionen anhålla,

att Kungl. Majit måtte i motorfordonsförordningen intaga stadgande därom,

att länsstyrelse skall till kommunernas nykterhetsnämnder lämna underrättelse

örn beslut angående utfärdande av körkort samt återkallelse, återbekommande

eller utfärdande av nytt körkort för inom respektive kommuner

bosatta personer.

I motionen anföres:

Ett mycket viktigt led i strävandena att förebygga trafikolyckor, orsakade

av alkoholförtäring, är en fortlöpande kontroll av körkortsinnehavares nykterhetsförhållanden.

Den kontroll av sådan art, som hittills förekommit, synes

huvudsakligen hava grundats på till länsstyrelsernas körkortsregister av

domstolarna inrapporterade fylleriförseelser. Denna kontroll torde emellertid

hava en alltför begränsad räckvidd för att vara effektiv. Det synes därför

vara naturligt, att den mera ingående kännedom örn körkortsinnehavarnas

nykterhetsförliållanden, som kommunernas nykterhetsnämnder kunna

förvärva, tages i anspråk för denna kontroll. Det förekommer redan nu i

viss utsträckning, att nykterhetsnämnderna till länsstyrelserna lämna underrättelse

om fall av sådant alkoholmissbruk hos motorfordonsförare, som

kan utgöra en fara ur trafiksäkerhetssynpunkt. Då det för sådant ändamål

måste anses angeläget, att nykterhetsnämnderna äga kännedom örn

vilka personer inom kommunen som innehava körkort, synes det vara befogat,

att åt länsstyrelserna uppdrages att lämna nykterhetsnämnderna uppgift

om för vilka personer inom respektive kommuner körkort utfärdas, liksom

uppgift om återkallelse, återbekommande eller utfärdande av nytt körkort.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att enligt 37 § rusdrycksförordningen

underrätt skall, örn någon genom utslag blivit sakfälld för fylleri eller

för olovlig försäljning av rusdrycker eller för olovligt tillhandagående

med anskaffande av rusdrycker, inom en vecka efter utslagets meddelande

insända uppgift därom till hemortsbolaget för den som uppgiften avser. Örn

den tilltalade sakfällts först i högre instans, skall överrätt insända sådan

uppgift. Motsvarande skyldighet för domstolarna att lämna meddelande

till systembolagen föreligger även då fråga är om brott, som i allmänna

strafflagen är belagt med straff, då domstolen funnit att brottet begåtts

under inflytande av starka drycker.

Enligt utskottets mening hava icke tillräckliga skäl förebragts för den

ifrågasatta författningsändringen. Utskottet har därför icke ansett sig kunna

förorda det i motionen framförda förslaget.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

71

21 § 4 mom.

I detta moment ha upptagits bestämmelser om skyldighet för domstol att

beträffande person, som innehar körkort och som ådömts straff för förseelse

vid förande av motorfordon eller traktortåg eller för fylleri, översända avskrift

av utslaget jämte uppgift örn körkortsnummer till den länsstyrelse,

som utfärdat körkortet. I stort sett motsvarade bestämmelser återfinnas i

15 § 4 mom. gällande förordning.

I motionen II: 712 av herrar Elmroth och Wiklund hemställes, att förevarande

moment måtte erhålla följande lydelse: »Har den som innehar eller

innehaft körkort, ådömts---som utfärdat detsamma». I motionen

framhålles, att en dylik utsträckt rapportskyldighet skulle få en utomordentlig

praktisk betydelse vid bedömande av frågan om utfärdande av nytt körkort

eller återbekommande av körkort.

Då de fördelar, som genom den i motionen föreslagna utvidgningen vore Utskottet.

att förvänta, icke torde uppväga det besvär, bestämmelsen skulle förorsaka

åklagare och domstolar, har utskottet icke ansett sig böra tillstyrka den av

motionärerna förordade författningsändringen.

26—32 §§.

De i dessa paragrafer upptagna straffbestämmelserna hava i gällande motorfordonsförordning

sin motsvarighet i 38—40, 43, 45 och 46 §§, vilka stadganden

även avse ett antal förseelser, som enligt Kungl. Maj:ts förslag behandlas

i vägtrafikstadgan.

Den nuvarande motorfordonsförordningen, som tillkommit innan dagsbotssystemet

genom lagen den 24 september 1931 (särskilda böteslagen) infördes

å specialstraffrättens område, upptager ett stort antal bötesskalor. I

de ovan angivna stadgandena förekomma följande bötestaxor: 10—200 kronor,

10—500 kronor, 50—500 kronor, 50—1,000 kronor och 100—1,000 kronor.

Enligt den särskilda böteslagen skall efter 1932 års ingång i stället för

de sålunda stadgade böterna ådömas dagsböter, för såvitt brottet är belagt

med strängare straff än böter 300 kronor. Vid lagens tillämpning skall iakttagas,

att, där minsta bot är bestämd till 50 kronor eller mera, lägsta antalet

dagsböter skall utgöra en tiondel av det sålunda bestämda minimibeloppet.

I enlighet härmed skola sålunda böter enligt skalan 10—200 kronor

utdömas direkt i pengar, varemot dagsbotssystemet skall tillämpas beträffande

övriga ovan angivna bötesskalor. Där lägsta bot är bestämd till 50

kronor utgör enligt vad nyss angivits minimistraffet 5 dagsböter och där den

är bestämd till 100 kronor 10 dagsböter. Högsta antalet dagsböter utgör i samtliga

fall 120. Varje dagsbot fastställes i penningar till belopp från och med

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

1—300 kronor med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet

och ekonomiska förhållanden i övrigt. Enligt förarbetena

till dagsbotslagstiftningen bör i allmänhet dagsboten motsvara det belopp,

som den sakfällde med avseende å egna nödiga behov, försörjningsskyldighet

mot annan och övriga ekonomiska förhållanden kan av sin medelinkomst

för dag med iakttagande av den allra största sparsamhet avstå till betalning

av böterna.

Då förseelsen är ringa, ha domstolarna rätt att jämka det dagsbotsbelopp,

vilket för sådant fall kan bestämmas, till lägre belopp än som skulle ha

följt enligt den allmänna beräkningsgrunden. Under förarbetena till den

särskilda böteslagen framhölls, att denna jämkningsmöjlighet väsentligen

var betingad av att i vår straffrätt icke genomförts en gruppering av bötesbrotten

med hänsyn till deras karaktär av ordningsbestämmelser eller verkliga

brott. Ofta äro i ett och samma stadgande, särskilt inom specialstraffrätten,

straffbelagda såväl brott, som äro uttryck för en rättsstridig vilja hos

gärningsmannen, som rena ordningsförseelser, beträffande vilka straffet i

främsta rummet syftar till att hos den sakfällde inskärpa vikten av att en

viss föreskrift iakttages.

Som exempel på den praktiska tillämpningen av ovan angivna jämkningsregel

må anföras, att Högsta Domstolen i ett fall (N. J. A. 1934 s. 354) ansett,

att jämkning ej borde komma i fråga, då en tilltalad dömts för ovarsam

framfart med automobil, och att Svea Hovrätt i ett fall (Sv. J. T. 1936

Ref. s. 24) ansett jämkningsregeln tillämplig, när fråga varit om framförande

av bil med högre hastighet än den lagligen tillåtna.

I samband med införandet av den särskilda böteslagen förecogos vissa förändringar

i vägtrafikstadgan, åsyftande att från dagsbotssystemet undantaga

vissa ordningsförseelser såsom underlåtenhet att föra ringklocka eller

annan signalapparat samt lykta och reflexanordning å velociped. För dessa

förseelser stadgades böter högst 300 kronor. Några motsvarande förändringar

vidtogos icke beträffande straffbestämmelserna i motorfordonsförordningen.

Vägtrafiksakkunniga hava i fråga om straffbestämmelserna anfört bland

annat:

De sakkunniga hava ansett, att en del av de förseelser, som i nuvarande

motorfordonsförordning äro belagda med högre straff än 300 kronor böter

och sålunda numera kommit att falla in under dagsbotsreglerna, icke äro

av den natur, att dagsböter böra utdömas för desamma. Med hänsyn härtill

hava de sakkunniga föreslagit, att det i motorfordonsförordningen bestämda

straffet för följande förseelser, vilka nu förskylla dagsböter, skall

nedsättas till böter högst 300 kronor:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Tå

Paragrafbeteck-

Nuvarande para-

ning i de sak- kunnigas förslag

graf i motorfor- donsförordningen

Förseelse

26 § 2 mom.

38 § 2 mom.

Begagnande av fordon, som ej i fråga örn ut- rustning och beskaffenhet överensstäm- mer med gällande föreskrifter.

27 §

40 § 1 mom.

Underlåtenhet att vid ändring å fordon an- mäla detsamma till ombesiktning.

29 § 1 mom.

43 § 1 mom.

Underlåtenhet att inom föreskriven tid söka

registrering eller göra anmälan till auto- mobilregistret.

30 §

39 §

Underlåtenhet att använda nödiga synglas,

oaktat skyldighet härutinnan anmärkts på

körkortet.

30 §

39 §

Åsidosättande av föreskrifter örn övningskör- ning eller förbud häremot.

Även i fråga om vissa andra förseelser, som nu förskylla dagsböter, hava

de sakkunniga varit synnerligen tveksamma, huruvida så högt bötesstraff

bör kunna utgå, som möjliggöres genom dagsbotssystemets tillämpning. De

sakkunniga hava ansett lämpligt att här giva uttryck åt sin tveksamhet genom

att för dylika förseelser upptaga ett lägre dagsbotsantal än det regelmässigt

såsom maximum gällande.

I anslutning till det sagda hava de sakkunniga i förslaget till motorfordonsförordning

för följande förseelser angivit dagsbotsantalet till högst femtio:

Paragrafbeteck- Nuvarande paraning

i de sak- graf i motorfor- Förseelse

kunnigas förslag donsförordningen

26

§ 1

morn.

26

§ 1

mom.

27

§

29

§ 2

morn.

30

§

38 § 1 mom.

38 § 1 morn.

40 § 2 mom.

43 § 2 mom.

39 §

Begagnande av registreringspliktigt fordon

före registrering.

Begagnande av fordon i strid mot meddelat

föxbud.

Underlåtenhet att efterkomma av besiktningsman

givet föreläggande att inställa

fordon till eftersyn.

Örn tillverkare eller handlande utlämnar besiktnings-

eller släpfordonsskylt till den,

som icke fullgjort stadgad skattskyldighet.

Örn någon förer automobil, motorcykel eller

traktortåg utan att vara berättigad till förande

av fordonet eller traktortåget i den

trafik, varom fråga är, eller örn någon företager

övningskörning utan att vara därtill

berättigad; så ock örn någon såsom

förare av automobil, motorcykel eller traktortåg

anställer och brukar den, som icke

äger rätt att föra motorfordon eller traktortåg

av det slag eller i den trafik, varom

fråga är, eller örn förare under färd överlämnar

åt annan att föra motorfordonet

eller att företaga övningskörning utan att

denne är därtill berättigad.

I de sakkunnigas förslag hava icke upptagits några minimiantal för dagsböter.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Föredragande departementschefen har i frågan anfört följande:

Enligt vedertagna principer böra från dagsbotsstraff undantagas endast

sådana överträdelser av författningens stadganden, vilka kunna karakteriseras

såsom rena ordningsförseelser. I överensstämmelse med de sakkunnigas

förslag har det i 29 § 1 mom. föreslagna dagsbotsstraffet för underlåtenhet

att göra anmälan till automobilregistret ersatts med böter från och med tio

till och med trehundra kronor, medan däremot övriga förseelser, som av de

sakkunniga överflyttats från dagsbotsstraffets tillämpningsområde, i det

omarbetade förslaget bibehållits därunder. Likaså hava nuvarande straffminima

bibehållits. Vad de sakkunniga föreslagit i fråga örn maximiantal

dagsböter för vissa förseelser torde redan på grund av innehållet av lagen

angående dagsböter utom strafflagens område icke kunna godtagas.

Såsom närmare framgår av förut omförmälda propositionen nr 30 till årets

riksdag hade automobilbesiktningssakkunniga förordat, att straffpåföljd icke

undantagslöst borde stadgas i anledning av anmärkning från statspolisens

sida i fråga om fordons utrustning och beskaffenhet. De sakkunniga grundade

sin uppfattning härutinnan främst därpå, att ett åläggande att inställa

ett bristfälligt fordon till avgiftsbelagd eftersyn hos besiktningsman i och för

sig vore betungande för vederbörande och att kriminaliseringen av smärre

förseelser med avseende å fordons beskaffenhet eller utrustning vore ägnad

att till skada för besiktningens ändamål skapa ett mindre gott förhållande

mellan allmänheten och statspolisen. Såsom jag vid anmälan av nyssnämnda

sakkunnigas förslag anförde, har jag icke något att erinra mot den sålunda

förordade principen. I anslutning till vad jag i berörda sammanhang

anförde lia från straffbestämmelsen i 26 § 2 mom. undantagits bristfälliglieter

av mindre betydelse. Den, som underlåter att efterkomma föreläggande

att till eftersyn inställa motorfordon, skall däremot jämlikt 27 §

första stycket vara förfallen till dagsböter.

Slutligen får jag i detta sammanhang anmäla, att justitiekanslersämbetet

i skrivelse den 15 januari 1936 framhållit, att såväl i gällande förordning

som i de sakkunnigas förslag stadgandena om straff för den, som tillåter

annan att föra motorfordon utan att denne är därtill berättigad, är otillfredsställande,

i det att de icke omfattade utlämnande av motorfordon till förande

av person, som icke är berättigad att föra sådant fordon. Såsom exempel

å ett dylikt förfarande har i skrivelsen anförts ett rättsfall, där en sjuttonårig

yngling av sin moder tillåtits att framföra en henne tillhörig automobil och

modern icke ansetts kunna fällas till ansvar härför. Då ett dylikt fall synes

böra i straffhänseende likställas med de övriga fall, då straff stadgas för

överlåtande åt annan att föra motorfordon, bär 30 § andra stycket avfattats

med beaktande härav.

I propositionen hava, i överensstämmelse med vad departementschefen

anfört, nu tillämpade straffsatser bibehållits. Undantag härifrån har likväl

skett, såsom departementschefen i sitt yttrande anmärkt, i 29 § 1 mom. beträffande

underlåtenhet att fullgöra föreskriven anmälan till automobilregistret,

dock ej där fråga är om sökande av registrering, ävensom i 30 §

fjärde stycket beträffande åsidosättande av särskilda föreskrifter för företagande

av övningskörning eller för viss plats meddelat förbud mot övningskörning.

För dessa förseelser har Kungl. Majit, i enlighet med vad de sakkunniga

förordat, föreslagit böter 10—300 kr. Den av departementschefen

omnämnda bestämmelsen i 26 § 2 morn., att straff icke må utdömas, då

s. 75 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

75

fråga är om ringa bristfällighet i fordons beskaffenhet och utrustning, avser

automobil, motorcykel eller släpfordon. Motsvarande medgivande har däremot

icke införts i 32 §, som stadgar straff för den som brukar lättviktsmotorcykel,

som icke överensstämmer med vad om sådant fordons beskaffenhet

och utrustning är stadgat.

Vidare vill utskottet i detta sammanhang erinra, att utskottet vid sin

granskning av 18 § förordat, att lättviktsmotorcykel må föras allenast av

den, som fyllt 16 år, under det att propositionen som åldersgräns upptar 15

år. Den, som för lättviktsmotorcykel, behöver icke inneha särskilt tillstånd

(körkort). Då person under 15 år överhuvud taget icke kan fällas till ansvar,

har propositionen icke bland straffstadgandena upptagit straff för förseelse

mot 18 § 3 mom.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. framhålles, att det av skäl,

som vägtrafiksakkunniga berört, är angeläget, att samtliga överträdelser av

rena ordningsföreskrifter undandragas dagsbotssystemet. Motionärerna anse,

att de sakkunnigas förslag utgör ett riktigt uttryck för den angivna principen,

och föreslå med anledning härav, att straffstadgandena måtte givas

det innehåll de sakkunniga föreslagit.

Vid redogörelsen här ovan för vad de sakkunniga anfört ha redovisats

de fall, där de sakkunniga föreslagit böter högst 300 kronor i fråga örn förseelser,

som enligt gällande motorfordonsförordning straffas med dagsböter.

Kungl. Majit har, som ovan nämnts, endast beträffande straff för underlåtenhet

att fullgöra föreskriven anmälan till automobilregistret, där fråga ej

är om sökande av registrering, och för åsidosättande av särskilda föreskrifter

eller förbud avseende övningskörning följt de sakkunnigas förslag. Motionärerna

förorda således, att böter högst 300 kronor bestämmes som straff

för följande enligt Kungl. Maj:ts förslag med dagsböter ej straffbelagda förseelser:
1)

26 § 2 mom. Begagnande av fordon, som ej i fråga om utrustning

och beskaffenhet överensstämmer med gällande föreskrifter.

2) 27 § första stucket. Underlåtenhet att vid ändring å fordon anmäla

detsamma till ombesiktning.

3) 29 § 1 mom. första punkten. Underlåtenhet att inom föreskriven tid

söka registrering.

4) 30 § tredje stycket. Underlåtenhet att vid förande av motorfordon

eller traktortåg använda nödiga synglas, oaktat skyldighet härutinnan anmärkts

på körkortet.

De förseelser, beträffande vilka de sakkunniga angivit dagsbotsantalet till

högst femtio, äro upptagna i propositionen under samma paragrafnummer

som i de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga hava vid utarbetandet av sitt förslag till motorfordonsförordning

sökt att gruppera de olika brotten allt efter deras art. Allvarligare

förseelser skulle straffas med dagsböter, under det att rena ordningsförseel
-

TJtskottet.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

ser skulle beläggas med böter högst 300 kronor. En sådan uppdelning står i

full överensstämmelse med de principer, som legat till grund för dagsbotssystemets

införande på områden utanför den allmänna strafflagen. Att

praktiskt genomföra den önskade grupperingen möter emellertid stora svårigheter.

En och samma förseelse, som t. ex. brukande av automobil, vilken

i fråga om sin utrustning eller beskaffenhet ej överensstämmer med gällande

föreskrifter, kan nämligen allt efter bristens karaktär vara att beteckna än

som en obetydlig försummelse än som ett bevis för förarens bristande ansvarskänsla.

Motsvarande förhållande kan sägas föreligga även beträffande

övriga av motionärerna åsyftade förseelser. Tillämpa domstolarna inom

en skälig ram rätten att vid ringa brott jämka dagsbotens belopp, undvikas

emellertid de obilliga följder, som kunna tänkas uppstå därav att ordningsförseelser

och allvarligare brott i vissa fall sammanföras under en gemensam

straffskala. Utskottet vill vidare påpeka, att det av Kungl. Maj:t föreslagna

undantaget i 26 § 2 mom. avseende bristfällighet av ringa betydelse

beträffande fordons utrustning och beskaffenhet innebär, att från det straffbara

området avskilts en grupp av rena ordningsförseelser.

På grund av vad sålunda anförts anser utskottet, att på de av motionärerna

åsyftade punkterna övervägande skäl tala för de av Kungl. Majit föreslagna

straffbestämmelserna.

Utskottet bär vid granskningen av 18 § förordat, att åldersgränsen för rätt

att föra lättviktsmotorcykel höjes till sexton år. I anledning härav torde i

30 § första stycket i förordningen bland där straffbelagda förseelser även

upptagas det fall, att någon för lättviktsmotorcykel utan att vara därtill berättigad.

I övrigt har utskottet icke funnit anledning till erinran mot de i 26—32 §§

föreslagna bestämmelserna.

39 §.

I förevarande paragraf stadgas i överensstämmelse med 55 § gällande

motorfordonsförordning, att emot beslut, som på grund av förordningen

meddelas av länsstyrelse eller av polismyndighet, må besvär anföras inom

tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut är bestämd.

Några bestämmelser örn rätten att överklaga besiktningsmans beslut återfinnas

icke vare sig i den gällande eller den föreslagna motorfordonsförordningen

och har ej heller upptagits i vägtrafiksakkunnigas förslag. Enligt

11 § i kungl, kungörelsen den 3 oktober 1930 nied närmare bestämmelser

om typbesiktning av motorfordon må besvär över beslut av besiktningsmyndighet

rörande typbesiktning anföras hos Kungl. Majit.

I yttranden över vägtrafiksakkunnigas förslag lia besiktningsmännens förening,

besiktningsmyndigheten i Stockholm och Kungl, automobilklubben

tillstyrkt, att i förevarande paragraf måtte vid sidan av länsstyrelse och polismyndighet

upptagas jämväl besiktningsman.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

77

Utskottet vill i anslutning härtill erinra, att enligt instruktionen för besiktningsmän

den 3 oktober 1930 åligger det länsstyrelse att utöva tillsyn över

besiktningsmäns verksamhet. I 8 § 4 stycket i propositionens förslag till

motorfordonsförordning har stadgats, att övervakandet av besiktningsmännens

verksamhet utövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelserna.

Det föreslagna stadgandet, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

skulle övervaka besiktningsväsendet, sammanhänger med ett av automobilbesiktningssakkunniga

i deras den 17 oktober 1935 avlämnade betänkande

framlagt förslag, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen borde bliva chefsmyndighet

för besiktningsmännen, vilket skulle föranleda en viss utvidgning av

styrelsens organisation.

I statsverkspropositionen till innevarande riksdag har vederbörande departementschef

under sjätte huvudtiteln (sid. 30) lika med automobilbesiktningssakkunniga

funnit tiden vara inne att inrätta en dylik chefsmyndighet i syfte

närmast att vinna den enhetlighet i besiktningsmännens verksamhet, som enligt

departementschefens mening måste anses eftersträvansvärd. Departementschefen

har i huvudsak tillstyrkt de sakkunnigas organisationsförslag.

Riksdagen har lämnat departementschefens framställning utan erinran.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. anföres, att det torde vara inkonsekvent

att icke i författningstexten utsäga, att ett av besiktningsman

meddelat beslut skall få överklagas, varför ordet »besiktningsman» torde böra

införas i stadgandet.

Utskottet vill i anledning av motionen föreslå, att i denna paragraf be- Utskottet.

stämmelser införas örn rätt att överklaga besiktningsmans beslut.

Vägtrafikstadgan.

Rubriken.

I sin motion I: 21 vid förra årets riksdag, till vilken hänvisas i motionen

I: 10 till denna riksdag, hemställde herr Lindhagen, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville överväga och föreslå

riksdagen ett återställande av vägfreden i landet väsentligen på sätt i motionen

närmare angivits.

I motionen framhölls bland annat, att trafikfrågorna böra regleras genom

lag och ej genom regeringens eller länsstyrelsernas administrativa föreskrifter.

I motionen 1:10 till innevarande riksdag hemställer herr Lindhagen, att

riksdagen ville anhålla, att Kungl. Majit måtte föreslå, att de huvudsakliga

stadgandena till skydd för liv, lem, arbete och egendom fastställas i lag och

ej i administrativa förordningar.

Utskottet vill i anledning härav erinra, att vid sidan av vägtrafikstadgan

gäller alltjämt för städer och vissa andra samhällen bland annat en bestämmelse

i 2 § ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, vilken stad
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Utskottet.

Utskottet.

gar böter 2—50 riksdaler för åkande, ridande eller fotgängare som genom uppenbar

vårdslöshet eller trots orsakar hinder eller uppehåll i rörelsen å gata

eller annan allmän plats eller ock icke hörsammar de tillsägelser som för rörelsens

ordnande och obehindrade gång därstädes eller till olyckors förekommande

honom meddelas av polisbetjäningen på stället. Enligt 20 § i ordningsstadgan

må vidare Överståthållarämbetet eller vederbörande länsstyrelse

fastställa särskilda ordningsföreskrifter för plats, där stadgan är gällande,

samt för överträdelse därav stadga böter 2—100 riksdaler.

Första lagutskottet, som behandlade motionerna 1:21 med tilläggsmotionen

I: 275, yttrade i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 36, under punkten

B, vilken punkt upptog ett flertal spörsmål, att utskottet ej kunnat finna

tillräckliga skäl föreligga att upptaga frågan om trafikbestämmelsernas sammanförande

i en och samma lag. Beträffande de särskilda ordningsföreskrifter

som utfärdas av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna ville utskottet

dock framhålla önskemålet, att de för hela riket böra vara så likformiga

som möjligt.

Första lagutskottet hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla

örn skyndsam utredning i de av utskottet, bland annat, under punkten

B omförmälta hänseendena. Utskottets hemställan avslogs emellertid av riksdagen

så vitt rörde punkten B.

Sedan herr Lindhagen även hos Stockholms stadsfullmäktige år 1935 väckt

motion, nr 3, om åtgärder till »återställande av vägfreden i landet och särskilt

i huvudstaden» samt stadskollegiet avgivit utlåtande över motionen, hemställde

stadsfullmäktige hos Överståthållarämbetet, att ämbetet ville överlämna

motionen till vägtrafiksakkunnigas prövning. Överståthållarämbetet anhöll

härefter i skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet, att departementschefen

måtte, därest så funnes lämpligt, låta befordra motionen

jämte stadskollegiets utlåtande till de sakkunniga. Genom remiss den 16

april 1935 har sedermera ifrågavarande ärende överlämnats till vägtrafiksakkunniga

för att tagas i övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas

uppdrag. De sakkunniga hava funnit herr Lindhagens framställning i nu

förevarande del icke böra föranleda åtgärd.

Propositionen innehåller intet uttalande i förevarande ämne.

Utskottet anser förevarande framställning icke böra föranleda någon åtgärd

från riksdagens sida.

1 §■

Flertalet av de i 1 § upptagna definitionerna har sin motsvarighet i 1 §

av förslaget till motorfordonsförordning. Definitionerna å personautomobil

och omnibus torde böra avfattas i överensstämmelse med vad utskottet under

1 § motorfordonsförordningen förordat.

Vägtrafiksakkunniga hava föreslagit, att vissa bestämmelser om framförande

av spårvagn skola införas i vägtrafikstadgan. Föredragande departe
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

79

mentschefen har under förmälan att vägtrafikstadgan, i likhet med vad nu

är fallet, icke synes böra hava tillämpning å vid skenor bundna fordon, ansett

bestämmelser för spårvagnar icke böra inflyta i stadgan. Utskottet återkommer

till denna fråga senare (sid. 132) i detta utlåtande.

2 §■

I denna paragraf stadgas, att varje vägfarande skall iakttaga all den omsorg

och varsamhet, som till förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna.

Han skall uppträda hänsynsfullt mot andra vägfarande och mot

dem, som bo eller eljest uppehålla sig vid vägen. Han skall efterkomma polismans

anvisningar till trafikens ordnande och stanna, när polisman därtill

giver tecken.

Denna paragraf har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med 2 §

i gällande vägtrafikstadga. Enligt 37 § i propositionens förslag skall, i överensstämmelse

med 16 § 2 mom. gällande stadga, den som bryter mot förevarande

paragraf straffas med dagsböter. Äro omständigheterna försvårande

och har förseelsen skett vid framförande av motorfordon, må dömas till

fängelse i högst ett år.

Ifrågavarande bestämmelser äro tillämpliga å samtliga vägfarande, alltså

icke endast å förare av fordon, därunder inbegripen bland annat även cyklande,

utan jämväl å gående m. fl. Det har i åtskilliga fall förekommit, att

gående för förseelse mot berörda regler fällts till ansvar enligt de i 16 § 2 mom.

i nuvarande vägtrafikstadga meddelade straffbestämmelserna.

Herr Lindhagen har i sin motion 1:21 vid fjolårets riksdag framhållit,

bland annat:

I en ny lag örn trafiksäkerhet bör först inskrivas, att vägar, gator och

allmänna platser äro till för all tillåten trafik med lika principiell rätt.

Det får ej vidare, till och med officiellt, göras gällande, att fotgängare,

cyklister, hästfordon, dragkärror och spårvagnar äro hinderliga för »trafiken».

Lagen skall ock giva uttryck för det faktiska förhållandet, att faran

till liv, lem, arbete och egendom genom vägväsendets kriminalisering har

föranletts av motorismens inbrott över vägarna.

Herr Lindhagen har i sin motion särskilt uppehållit sig vid frågan örn

fotgängares dömande till ansvar för ovarsamt gående. Han framhåller därvid

bland annat, att inga fotgängare äro i stånd att städse iakttaga absolut

varsamhet på vägarna. Det synes då stridande mot gamla rättsgrundsatser

att just de fotgängare, som därigenom råkat komma i olycka för sig själva,

skola tillika dömas till ansvar. Därjämte drabbas fotgängaren av utomordentliga

påföljder förutom böter. Fotgängaren kan förlora all rätt att av

vederbörande försäkringsanstalter erhålla ersättning för sina utgifter i sjukvård,

för sveda och värk samt invaliditet m. m. När domstolarna efter gottfinnande

fördela vållandet efter vissa bråkdelar så leder denna vanskliga

matematik till att från fotgängarens gottgörelse avdrages så mycket som mot
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

svarar den bråkdel av ovarsamheten som antagits böra falla på honom. För

övrigt slumpas det med fotgängarnas öden fruktansvärt. I ett rättsfall fann

underrätten den överkörda fotgängaren ensam skyldig till ovarsamhet, hovrätten

fann bilisten ensam skyldig och högsta domstolen fann fotgängaren

ensam skyldig. I fråga örn bilföraren bör uppsåtligt överträdande av tydliga

gripbara föreskrifter föranleda åtal. Även cyklister böra fällas till ansvar

vid överträdelse av givna förhållningsorder. För fotgängaren ligger det i

hans synnerliga intresse att undvika att åstadkomma trafikolyckor. Fotgängarens

självbevarelsedrift är den yppersta vägledningen för honom. Försöken

att på olika sätt förhindra fotgängarna att »gå orätt» måste förfela

målet. I enlighet härmed böra fotgängare icke åtalas eller bötfällas annat

än örn de uppenbarligen av tredska eller okynne lägga hinder i vägen för

bilfarten genom ett otillbörligt gångsätt. Vid sidan av böter och frihetsstraff

bör införas möjlighet att vid trafikförseelser meddela varning.

Första lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 36 vid förra årets riksdag:

Utskottet har särskilt uppmärksammat stadgandet i 2 § vägtrafikstadgan,

enligt vilket varje vägfarande — vid straffansvar enligt 16 § — skall iakttaga

all den omsorg och varsamhet som till förekommande av olycksfall betingas

av omständigheterna. Före år 1923 fanns denna princip uttalad allenast beträffande

förare av motorfordon och utvidgades först med utfärdandet av en

allmän vägtrafikstadga nämnda år, utan närmare motivering, till alla trafikanter.

Däremot kunde även dessförinnan enligt den ovan omförmälda 2 §

1 ordningsstadgan för rikets städer en fotgängare —- liksom åkande eller ridande

— fällas att böta 2—50 riksdaler därest han, genom uppenbar vårdslöshet

eller trots, orsakade hinder eller uppehåll i rörelsen å gata eller annan

allmän plats eller ock icke hörsammade de tillsägelser, som för rörelsens

ordnande och obehindrade gång därstädes eller till olyckors förekommande

meddelades honom av polisbetjäningen på stället.

Uppenbart är, att någon anmärkning i och för sig icke kan framställas

mot principen att envar bör iakttaga erforderlig omsorg och varsamhet Hällum

befinner sig å en gata eller väg. Utskottet vill emellertid framhålla den

synnerliga skärpa med vilken denna princip utformats i den förenämnda

2 § i vägtrafikstadgan. Det där uttalade kravet, att vägfarande i varje ögonblick

skall iakttaga all den omsorg och varsamhet som till förekommande

av olycksfall betingas av omständigheterna, är visserligen berättigat när det

gäller förare av motorfordon, vilket även vid den minsta oförsiktighet från

förarens sida kan förorsaka förödande skador å person och egendom. Och

vad angår fotgängaren kan en bestämmelse av ifrågavarande innebörd även

vara lämplig, därest den inskränkes till ett råd från lagstiftarens sida. Enligt

utskottets mening måste det däremot för en naturlig uppfattning framstå

såsom oegentligt att på sätt nu är förhållandet kriminalisera ett åsidosättande

av kravet å erforderlig varsamhet under enahanda förutsättningar då det

är fråga örn en fotgängare som när det gäller en automobilförare. Den som

skall tjänstgöra såsom förare av en automobil måste uppenbarligen icke

blott innan färden anträdes tillse, att automobilen befinner sig i felfritt skick,

utan även under hela färden iakttaga den största uppmärksamhet. Därest

en person icke upofyller de kvalifikationer som fördenskull måste krävas,

är det hans skyldighet att avstå från att föra motorfordon. Beträffande en

fotgängare, som känner sig osäker huruvida han kan bemästra alla upp
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

81

kommande situationer, är det icke möjligt att uppställa någon motsvarande

skyldighet. Ilan kan, därest han icke vill bli sittande inomhus, trots sin

osäkerhet icke underlåta att blanda sig i trafiken — på väg till eller från

sitt arbete eller av annan anledning. Erfarenheten lär för övrigt att även

den eljest mest uppmärksamme och försiktige fotgängare lätt kan råka att

för ett ögonblick försumma den erforderliga uppmärksamheten. Redan den

längre tid som hans färdsätt kräver bidrager härtill. En tillfällig ouppmärksamhet

kan också lia sin grund i trötthet eller på annat sätt nedsatta själseller

kroppskrafter.

Från processuell synpunkt vill utskottet framhålla risken att en person,

hur allvarligt han än bemödat sig att efterleva lagar och förordningar, av

någon obetydlig anledning — eller till äventyrs utan grund — indrages’ såsom

svarande i en mer eller mindre långvarig rättegång, där det gäller att

med vittnens hjälp utreda en så svävande fråga som huruvida han gått ovarsamt.

Den avgörande betydelse, som utgången av åtalet i förekommande

fall kail ha jämväl med hänsyn till gällande regler örn skadestånd, medför

också att den tilltalade måste nedlägga all möda och ofta betydande kostnader

på sitt försvar.

Vad utskottet nu uttalat synes påkalla ett övervägande, huruvida icke

straffbudet i vägtrafikstadgan för den, som icke iakttager all den omsorg

och varsamhet som till förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna,

bör jämkas beträffande fotgängarna. Det må i detta sammanhang

anmärkas, att den fara för vilken fotgängaren genom ovarsamhet utsätter sig

sjä!y utgör den allra kraftigaste sporre att iakttaga all uppmärksamhet och

försiktighet. Tilläggas må, att det även kan ifrågasättas huruvida icke vissa

andra vägfarande, som icke använda ett för övriga trafikanter farligt färdsätt,

böra jämställas med fotgängare.

Riksdagen avslog emellertid utskottets hemställan i nu berörda hänseenden.

Vägtrafiksakkunniga yttra under 2 § i sitt förslag till vägtrafikstadga om

herr Lindhagens förra året väckta motioner:

De sakkunniga hava redan innan omförmälda motioner blivit väckta förehaft

till behandling de bestämmelser, som finnas meddelade i 2 § av nu gällande

vägtrafikstadga. De sakkunniga hava härvid icke funnit anledning att föreslå

någon ändring i dessa bestämmelser i de uti motionerna berörda hänseenden.

De sakkunniga anse det vara oundgängligt för vinnande av ordning

och reda i trafiken och för främjande av trafiksäkerheten, att samtliga kategorier

av vägfarande, alltså även gående, hjälpas åt och visa varandra ömsesidig

hänsyn. Det är uppenbarligen nödvändigt, att de vägfarandes skyldigheter

härutinnan sanktioneras med straffbestämmelser, vilka synas böra vara

tillämpliga å alla grupper av vägfarande. Härvid finna de sakkunniga det

vara motiverat att — i anslutning till vad som nu gäller — förseelse, som

skett vid framförande av motorfordon, i vissa fall kan bedömas hårdare än

förseelser från andra vägfarandes sida. Att däremot exempelvis gående skulle

lämnas straffria, kunna de sakkunniga, i enlighet med vad nyss anförts,

icke finna försvarligt. Vad som anförts i de i riksdagen och i Stockholms

stadsfullmäktige väckta motionerna samt i första lagutskottets utlåtande har

icke kunnat rubba de sakkunniga från den av dem förut hävdade övertygelsen.

De sakkunniga få för övrigt erinra om att icke heller riksdagen anslutit

sig till utskottets uppfattning. I överensstämmelse med det ovan anförda

bär 2 § i de sakkunnigas förslag till vägtrafikstadga avfattats i huvudsak

likalydande med 2 § i gällande stadga.

Bihang till riksdagens protokoll 19.10. 9 sami. 2 avd. Nr 55.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Föredragande departementschefen har intet uttalande rörande förevarande

stadgande.

Utskottet vill i anslutning till ifrågavarande paragraf lämna följande statistiska

uppgifter.

Vid trafik med motorfordon under år 1935 inträffade olyckor, fördelade

efter huvudorsaken.

Förares körsätt....................

Förares pers. förhåll.:

Drucken ........................

Eljest påverkad av starka drycker

Annat..........................

Fordons beskaffenhet..............

Velocipedåkares åtgärd ............

Fotgängares åtgärd................

Annan vägfarares åtgärd ..........

Vägförhållanden ..................

Annat............................

... 6,303

... 104

... 440

62

... 349

... 1,063

,... 642

,... 193

.... 796

,... 560

S:a 10,512

Vid trafik med motorfordon under år 1935 inträffade olyckor,

efter påföljden.

Dödlig utgång .......

Annan personskada ...

Endast egendomsskada

Ej angiven skada.....

300

3,859

6,165

188

Sta 10,512

fördelade

Utskottet. Utskottet anser det föreslagna stadgandet hava erhållit en lämplig avfattning

och har icke funnit skäl till erinran mot detsamma.

3 §■

De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna äga sina motsvarigheter

i 18 § 1 mom. i nuvarande motorfordonsförordning och i 8 § och 10 §

1 mom. i gällande vägtrafikstadga.

De gällande bestämmelserna äro av följande lydelse:

18 §. 1 mom. Vid framförande av automobil skall hastigheten städse

anpassas efter som vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten kräver

och nödig försiktighet bjuder.

Automobil må ingenstädes framföras med större hastighet än att automobilen

under alla omständigheter kan stannas, innan en tredjedel av den framför

varande överskådliga och fria delen av körbanan tillryggalagts.

8 §. 1 mom. Det åligger vägfarande, som framför motorfordon eller for
don

för dragare,

att vid färd i kurva, gatu- eller annan vägkorsning, branta backar eller eljest,

där utsikten är skymd, i god tid nedbringa hastigheten så som vid varje

tillfälle behörig hänsyn till andra vägfarande och till trafiksäkerheten kräver;

att där körbanan är så hal, att fordonet lätteligen slirar, eller vid vändning

om gatuhörn eller i samband med passerande av å hållplats stående

spårvagn icke använda större hastighet än att fordonet omedelbart kan stannas;
att,

då fordonet närmar sig obevakat, särskilt för gående avsett övergångsställe

nedbringa hastigheten så, att fordonet kan med säkerhet stannas framför

övergångsstället för att lämna gående tillfälle att passera;

s. 83 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

83

samt att, då fordonet nalkas korsning i samma plan mellan järnväg och

väg, nedbringa hastigheten så, att fordonet under alla förhållanden kan stannas

på ett betryggande avstånd från närmaste rälssträng.

Beträffande körhastigheten för motorfordon gäller härförutom vad i motorfordonsförordningen

är stadgat.

2 mom. Vid vändning örn gatuhörn eller i skarpa kurvor eller å platser,

där stark trafik råder, liksom eljest, där behörig hänsyn till andra vägfarande

och till trafiksäkerheten så kräver, må velociped icke framföras med

högre hastighet än att velocipeden kan omedelbart bringas att stanna.

I samband med passerande av obevakat, särskilt för gående avsett övergångsställe

skall velocipeds hastighet så nedbringas, att velocipeden kan

med säkerhet stannas framför övergångsstället för att lämna gående tillfälle

att passera.

10 §. 1 mom. Vägfarande bör uppmärksamma till ledning för trafiken

vid vägen uppsatta anslag och varningstecken.

Det förslag, som framlagts i propositionen, grundas på en i vägtrafiksakkunnigas

förslag, såsom 3 § 1 mom. upptagen bestämmelse. Olikheterna

mellan förslagen framgår av följande sammanställning (olikheterna kursiverade)

:

Sakkunniga.

Det åligger förare av fordon att vid

varje tillfälle anpassa färdhastigheten

med hänsyn till vad trafiksäkerheten

kräver och nödig försiktighet

bjuder. Därför åligger det förare av

fordon,

att vid färd i kurva, gatu- eller annan

vägkorsning eller brant backe

eller där utsikten över vågen av annan

anledning är skymd eller där

vägbanan är så hal, att slirning lätteligen

kan inträffa, i god tid nedbringa

hastigheten efter vad omständigheterna

betinga;

att vid passerande av å hållplats

stående spårvagn eller av tydligt utmärkt,

för gående avsett övergångsställe,

där trafiken ej på annat sätt

regleras, icke använda större hastighet

än att fordonet kan stannas så

gott som omedelbart för att lämna

gående tillfälle att passera;

samt att, då fordonet nalkas korsning

i samma plan mellan järnväg

Propositionen.

Det åligger annan vägfarande än

gående att åtlyda till ledning för trafiken

vid väg uppsatta anslag, varningsmärken

och signaler ävensom

att vid varje tillfälle anpassa färdhastigheten

efter vad behörig hänsyn

till andra vägfarande och till trafiksäkerheten

kräver och nödig försiktighet

bjuder. / sistnämnda hänseende

åligger det förare av fordon,

bland annat,

att, då fordonet närmar sig kurva,

gatu- eller annan vägkorsning,

backkrön eller plats, där utsikten eljest

är skymd, i god tid nedbringa

hastigheten;

att, där körbanan är så hal, att

fordonet lätteligen slirar, eller vid

vändning örn gatuhörn eller i samband

med passerande av å hållplats

stående spårvagn icke använda större

hastighet än att fordonet omedelbart

kan stannas;

att, då fordonet närmar sig obevakat,

särskilt för gående avsett övergångsställe,

nedbringa hastigheten så,

att fordonet kan med säkerhet stannas

framför övergångsstället för att

lämna gående tillfälle att passera;

samt

att, då fordonet nalkas korsning i

samma plan mellan järnväg och väg,

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

och väg, nedbringa hastigheten så, nedbringa hastigheten så, att fordoatt

fordonet under alla förhållanden net kan med säkerhet stannas på ett

kan stannas på ett betryggande av- betryggande avstånd från närmaste

stånd från närmaste rälssträng. . rälssträng, ävensom, dd varken stoppsignal

eller annat förhållande ger anledning

till antagande, att tåg nalkas,

skyndsamt passera järnvägen.

Den i 3 § i propositionens förslag stadgade skyldigheten att åtlyda till

ledning för trafiken vid väg uppsatta anslag m. m. har i vägtrafiksakkunnigas

förslag upptagits i 2 §.

Vägtrafiksakkunniga anföra, bland annat:

Nuvarande föreskrift i 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen, att fordon

ingenstädes må framföras med större hastighet än att fordonet under alla

omständigheter kan stannas, innan en tredjedel av den framförvarande

överskådliga och fria delen av körbanan tillryggalagts, har icke upptagits i

de sakkunnigas förslag. En dylik bestämmelse synes nämligen å ena sidan

lämna rum för tveksamhet vid tillämpningen, i det att det kan vara vanskligt

för en förare alt i varje ögonblick hava klart för sig vad som utgör en

tredjedel av den framförvarande överskådliga och fria delen av körbanan,

och å andra sidan kan vägens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter

omöjliggöra, att fordonet stannas på den angivna vägsträckan. Några

betänkligheter mot att borttaga nu ifrågavarande bestämmelse synes så

mycket mindre behöva hysas, som det ju under alla förhallanden aligger

vägfarande att anpassa färdhastigheten med hänsyn till vad trafiksäkerheten

kräver och nödig försiktighet bjuder.

Enligt 3 § 1 mom. av de sakkunnigas förslag till vägtrafikstadga må förare

av fordon vid passerande av tydligt utmärkt, för gående avsett övergångsställe,

där trafiken ej på annat sätt regleras, icke använda större hastighet

än att framfört fordon kan stannas så gott som omedelbart för att

lämna gående tillfälle att passera. För att denna bestämmelse skall träda i

tillämpning bör såsom framgår av avfattningen övergångsstället vara tydligt

utmärkt. Det bör härvid icke vara tillräckligt, att övergångsstället exempelvis

är upplinjerat på marken, utan detsamma bör tillkännagivas genom

särskilt märke.

I herr Lindhagens motioner anföres bland annat:

Maximihastighet, saktande av farten och stannande i god tid av bilen

måste stadgas efter behovet. Men dylika föreskrifter måste också efterlevas.

En osed, framsprungen ur den förmenta rätten att hålla farten, är det

obesvärade sätt, varpå bilismen, åtminstone i Stockholm, utan att minska

farten överdådigt rundar korsvägar utan sikt till den nya inslagna vägen.

Varje gatuhörn utan tidig sikt får rundas endast med körning i gående, så

att bilén ögonblickligen kan stannas.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att förevarande paragraf

måtte avfattas i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

I motionen framhålles:

För att söka förebygga de otvivelaktiga risker halt och slirigt väglag medför

är det givetvis angeläget att i författningstexten särskilt påpeka att speciell

försiktighet är av nöden. Under årens lopp ha även olika formule
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

85

ringar av ett dylikt stadgande framkommit. Det är emellertid ägnat att

förvåna, att departementschefen vidhåller stadgandets ordalydelse enligt nuvarande

8 § vägtrafikstadgan med hänsyn till att densamma ur praktisk

synpunkt innebär en orimlighet. Det finns nämligen inga som helst möjligheter

att i något väglag stanna ett fordon omedelbart.

De sakkunnigas förslag måste även i övriga av stadgandet berörda förhållanden

anses bättre reglera dessa än propositionen.

1 motionen 11: 695 av herr Nilsson i Göteborg m. fl. hemställes, att riksdagen

måtte besluta att i tredje stycket orden »---—- eller i samband med passerande

av å hållplats stående spårvagn---» måtte utgå, och att efter

tredje stycket införes ett nytt stycke av följande lydelse:

2 ---att i samband med passerande av å hållplats stående spårvagn

framföra fordonet med särskild varsamhet och under alla omständigheter

icke använda större hastighet än att detsamma omedelbart kan stannas samt

att, därest hållplatsen icke är försedd med refuge eller annan anordning till

skydd för passagerarna, stanna fordonet, när fordonet vid framkörning skulle

komma närmare spåret än 2 V2 meter.»

I motionen framhålles:

3 § tredje stycket innehåller särskilda bestämmelser för förare av fordon

att iakttaga vid passerandet av å hållplats stående spårvagn.

Dessa bestämmelser innefatta generell rätt att passera å hållplats stående

spårvagn utan att stanna. Dylik rätt är dock ej medgiven i alla spårvägsreglementen.

För Stockholm gälla således följande av Överståthållarämbetet utfärdade

ordningsföreskrifter ( 6 § 13 mom.):

»Vid passerandet av spårvagn vid hållplats skall fordon framföras med

särskild varsamhet.

Är hållplatsen icke försedd med refuge eller annan anordning till skydd

för passagerarna, får fordon icke köras fram, när spårvagn håller vid platsen

för passagerares av- eller påstigning och fordonet vid framkörning skulle

komma närmare spåret än 2.5 meter.»

I övriga städer med spårvägstrafik förekomma icke skyldigheter för förare

av fordon att stanna vid spårvagnshållplats, då passagerare där av- eller

påstiga. Emellertid synes det oss ur dessa trafikanters säkerhetssynpunkt

önskvärt att de nya bestämmelserna i denna del av vägtrafikstadgan

få en mera för spårvägstrafikanterna säkerhetsbetonad utformning.

8 § vägtrafikstadgan erhöll sin gällande lydelse genom kungl, förordningen

den 15 juni 1935, sedan riksdagen avgivit yttrande över proposition nr

171 med förslag till förordning om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan.

I propositionen föreslogos i huvudsak följande ändringar i förhållande

till förut gällande lydelse:

I 1 mom. första punkten hade ordet »vägkorsningar» ersatts med orden

»gatu- eller annan vägkorsning». I samma punkt hade uttrycket »eller där

skymmande föremål finnas invid vägbanan» utbytts mot uttrycket »eller eljest,

där utsikten är skymd». Slutligen hade i denna punkt orden »till trafiksäkerheten»

utökats lill texten »till andra vägfarande och till trafiksäkerheten».

Departementschefen hade ansett dessa jämkningar påkallade för

att tydligare ange förares åligganden å trafikfarliga platser. I 1 mom.

andra punkten hade i den där gjorda uppräkningen upptagits »eller i sam
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

band med passerandet av obevakat, särskilt för gående avsett övergångsställe»,

varjämte den gällande texten »än att fordonet kan stannas så gott

som ögonblickligen och under alla omständigheter på en sträcka av högst

två meter» ersatts av texten »än att fordonet omedelbart kan stannas». I

2 momentet hade uttrycket »eller eljest» utvecklats till texten »eller i samband

med passerande av obevakat, särskilt för gående avsett övergångsställe

liksom eljest», varjämte orden »än att velocipeden kan bringas att stanna så

gott som ögonblickligen och under alla omständigheter på en sträcka av

högst två meter» ersatts med texten »än att velocipeden kan omedelbart

bringas att stanna».

Föredragande departementschefen, statsrådet Leo, yttrade i nyssnämnda

proposition nr 171 bland annat:

Det torde icke kunna förnekas, att med för närvarande gällande föreskrifter

betydande svårigheter ofta föreligga för fotgängare att under stark körtrafik

taga sig över från en gångbana till en annan. I städer och andra större

orter finnas ofta särskilda övergångsställen för fotgängare utmärkta^ medelst

linjer i gatubeläggningen eller dylikt. Stundom äro dylika övergångsställen

även utmärkta med vägmärken enligt kungörelsen den 12 juni 1931.

Vissa övergångsställen kunna ock utmärkas medelst automatiska ljussignaler.

Någon tvekan torde ej kunna föreligga därom, att vid sådant övergångsställe

motorfordon — så ock fordon för dragare — bör framföras med så

låg hastighet, att fordonet kan omedelbart stannas för att släppa fram fotgängare,

som hava för avsikt att passera övergångsstället. Givetvis är det

av stor vikt, att de lokala myndigheterna sörja för att tydligt utmärkta och

även tillräckligt många övergångsställen anordnas.

Emellertid äro övergångsställen ej alltid utmärkta på nyss angivet sätt;

och där marken är snötäckt samt vägmärke saknas, framträder ej övergångsstället

genom några yttre kännetecken. Icke desto mindre kan det

ofta vara tydligt, att ett för fotgängare avsett övergångsställe föreligger; det

må exempelvis erinras om plats mellan refuge och gångbana. Det synes mig

uppenbart, att även vid dessa övergångsställen körtrafiken skall framgå under

hänsynstagande till fotgängares berättigade anspråk att kunna utan onödigt

uppehåll och utan fara taga sig fram.

I fråga örn uttrycket obevakat övergångsställe må framhållas, att därmed

avses —- förutom plats, där särskild trafikpolis ej tjänstgör — jämväl plats,

där automatiska ljussignaler ej finnas.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande över propositionen nr 171 beträffande

de föreslagna ändringarna i 8 §:

I förevarande paragraf har förslagits, bland annat, att det skall åligga

vägfarande, som framför motorfordon eller fordon för dragare, eller som

åker velociped, att i samband med passerande av obevakat, särskilt för gående

avsett övergångsställe icke använda större hastighet än alt fordonet omedelbart

kan stannas. Enligt utskottets förmenande kan det befaras, att den föreslagna

avfattningen av dessa bestämmelser är ägnad att leda till alltför

stor stränghet i den praktiska tillämpningen. Detta är i synnerhet betänkligt

med hänsyn till att förseelse mot 8 § är belagd med straff. Enligt utskottets

uppfattning böra ifrågavarande stadganden givas det innehåll, att sådan

vägfarande, varom nu är fråga, skall, då hans fordon närmar sig obevakat,

särskilt för gående avsett övergångsställe, nedbringa hastigheten så, att

fordonet kan vid behov stannas framför övergångsstället. Utskottet vill i

s. 87 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

87

detta sammanhang understryka departementschefens uttalande, att det är av

stor vikt, att de lokala myndigheterna sörja för att övergångsställen tydligt

utmärkas och även anordnas i tillräckligt antal. Utskottet vill vidare förorda,

att i 2 mom. orden »till trafiksäkerheten» i överensstämmelse med

vad som föreslagits i 1 mom. utökas till texten »till andra vägfarande och

till trafiksäkerheten». I övrigt har utskottet icke haft något att erinra mot

de föreslagna ändringarna i förevarande paragraf.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen, och i den sedermera utfärdade

förordningen erhöll stadgandet om övergångsställena den avfattning,

som återges å sid. 82 i detta utlåtande.

Beträffande uttrycket »omedelbart» vill utskottet framhålla:

En i rörelse varande automobil, som av föraren snabbast möjligt skall stannas

med bromsarna, hinner naturligtvis alltid tillryggalägga en viss vägsträcka,

innan den kan bringas till fullständigt stillastående. Längden av denna

väg är beroende på flera omständigheter. Till att börja med åtgår en viss tid

från det föraren erhållit impulsen att bromsa och till dess hans fot tryckt ned

bromspedalen (förarens reaktionstid). Härunder rullar bilen framåt utan att

bromsas, och den vägsträcka, som vagnen därvid tillryggalägger (reaktionsväg),

växlar efter bilens hastighet och reaktionstidens längd. Den egentliga

bromsvägens längd är beroende av, bland annat, bilens hastighet vid bromsningens

början, trycket på de bromsade hjulen i förhållande till vagnens totala

vikt, bromsarnas effektivitet, slirigheten mellan hjulen och vägbeläggningen,

vägens lutningsförhållanden samt luftmotståndet. Kungl, automobilklubbens

tekniska kommitté har år 1931 utarbetat en grafisk framställning

av bromssträckornas variationer vid olika väglag och hastigheter vid färd

med en med fyrhjulsbromsar försedd personautomobil. Enligt denna grafiska

tablå utgör bromssträckan, reaktionsvägen ej inräknad, vid en fart av

30 km./tim. cirka 7 meter å barmark, normalt väglag, och cirka 35 meter i

snö- och isväglag, utan kedjor, vid en fart av 20 km./tim. cirka 3 meter å

barmark, normalt väglag, och cirka 15 meter i snö- och isväglag, utan kedjor,

samt vid en fart av 10 km./tim. cirka 1 meter å barmark, normalt väglag, och

cirka 4 meter i snö- och isväglag, utan kedjor.

Utskottet vill vidare erinra, att i det utkast, som låg till grund för det genom

propositionen nr 171 framlagda förslaget, hade i 8 § 1 mom. till texten

»å hållplats stående spårvagn» fogats orden »eller omnibus».

I yttrande över detta utkast framhöll polismästaren i Stockholm:

Spårvägshållplatserna i Stockholm äro i regel så anordnade, att de, som

från gångbana vilja påstiga spårvagn, nödgas beträda och passera åtminstone

någon del av körbanan. I anledning härav och då en livlig trafik av gående

ofta äger rum mellan gångbana och vid hållplats stillastående spårvagn, torde

någon erinran icke kunna göras örn den i utkastet föreslagna hastighetsbegränsningen

vid passerande av vid hållplats stående spårvagn. Däremot torde

för Stockholms del behov av samma hastighetsbegränsning vid passerande

av en vid hållplats stillastående omnibus icke föreligga. Omnibushållplatserna

härstädes äro nämligen så anordnade, att de, som önska medfölja omnibus,

bestiga denna direkt från gångbanan. Utkastets ifrågavarande bestämmelse

kan dessutom antagas komma att medföra stockningar i körtrafiken,

enär omnibushållplatserna åtminstone å vissa gator här i staden äro belägna

på jämförelsevis kort avstånd från varandra och trafiken med omnihusar

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Utskottet.

vissa tider på dagen är synnerligen livaktig samt den föreslagna hastighetsbegränsningens

iakttagande måste skapa långa fordonsfiler till hinder för den

korsande körtrafikens framkomstmöjlighet.

Med anledning av vad polismästaren i Stockholm sålunda anfört gentemot

den i utkastet intagna bestämmelsen angående körhastigheten vid passerande

av å hållplats stående omnibus fann sig departementschefen icke böra tillstyrka

införandet av denna bestämmelse.

Utskottet anser, att Kungl. Maj:ts förslag i stort sett på ett lyckligare sätt

än de sakkunnigas reglerar de trafikspörsmål, som behandlas i förevarande

paragraf. I två hänseenden har utskottet dock icke kunnat ansluta sig till

departementschefens uppfattning. Vad beträffar det i motionen 11:723 anmärkta

ordet »omedelbart», vilket användes även i nuvarande stadga, torde

därmed icke hava avsetts annat än att giva uttryck åt att fordonen

måste framföras mycket långsamt. Då en i rörelse varande automobil, som

av förare snabbast möjligt skall stannas med bromsarna, alltid hinner tillryggalägga

en viss vägsträcka, innan den kan bringas till fullständigt stillastående,

torde texten »fordonet omedelbart kan stannas» utbytas mot texten

»fordonet så gott som omedelbart kan stannas». Utskottet anser vidare att

i författningstexten orden »särskilt för gående avsett övergångsställe» bör i

huvudsaklig överensstämmelse med vägtrafiksakkunnigas förslag utbytas

mot »tydligt utmärkt, för gående avsett övergångsställe».

4 § 1 mom.

I detta moment stadgas, att vänstertrafik alltjämt skall gälla.

Tid efter annan hava yrkanden framkommit om att vårt land skulle övergå

till högertrafik. Till stöd härför har särskilt åberopats, att sistnämnda

trafiksystem är det i utlandet mest allmänt tillämpade. I de europeiska staterna

förekommer vänstertrafik, förutom i Sverige, allenast i Storbritannien

och Irländska fristaten samt Island, Ungern och vissa delar av Österrike.

Beträffande de utomeuropeiska länderna må blott nämnas, att Amerikas

förenta stater tillämpa högertrafik samt att Canada i början av 1920-talet

övergått till samma system.

1927 års motorfordonssakkunniga hänvisade till att en förändring i ifrågavarande

trafikregler skulle medföra ansenliga utgifter men förklarade, att

den tid och sakkunskap, som stått de sakkunniga till buds, icke medgivit en

utredning av spörsmålets ekonomiska sida. De sakkunniga hade därför —

ehuru själva livliga anhängare av högertrafik — icke föreslagit någon ändring

i reglerna om trafikriktning utan inskränkte sig till att uttala den förhoppningen,

att detta spörsmåls ekonomiska sida, som snarast syntes böra

göras till föremål för utredning, icke skulle visa sig behöva hindra övergång

till högertrafik i vårt land.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

89

I propositionen nr 121 till 1930 års riksdag förordades, i anslutning till

motorfordonssakkunnigas förslag, att systemet med vänstertrafik tills vidare

skulle bibehållas i vägtrafikstadgan. Föredragande departementschefen framhöll,

att detta system sedan gammalt varit rådande i vårt land och att vid

dylikt förhållande icke kunde vid övergång till en ny trafikregel undvikas,

att särskilt å landsbygden viss osäkerhet, oreda och fara för trafiksäkerheten

komme att följa härav under de första åren. Till följd av den alltmer ökade

internationella motortrafiken torde det dock måhända visa sig nödvändigt,

att även vårt land antoge den regel, som tillämpades såväl i våra nordiska

grannländer som i större delen av Europa i övrigt. Departementschefen förklarade

sig därför beredd att tillstyrka motorfordonssakkunnigas hemställan,

att utredning snarast igångsattes angående de kostnader, som kunde

bliva förenade med införande av högertrafik i vårt land.

Jämväl andra lagutskottet vid 1930 års riksdag uttalade i sitt utlåtande

nr 34 över nyssnämnda proposition önskvärdheten av att en utredning om

övergång till högertrafik igångsattes. Vid riksdagens behandling av ärendet

godkändes utskottets uttalande av första men däremot ej av andra kammaren.

På grundval av ett i vissa frågor upprättat sammanjämkningsförslag

biträdde första kammaren sedermera andra kammarens beslut i förevarande

del.

Vid 1931 års riksdag föreslog herr Nylander i en motion, I: 138, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla om skyndsam utredning dels

beträffande de kostnader av olika slag, som vore förenade med övergång

till högertrafik, dels beträffande det ur trafiksäkerhetssynpunkt lämpligaste

tillvägagångssättet vid dylik omläggning till högertrafik. Första kammarens

andra tillfälliga utskott hade i avgivet utlåtande tillstyrkt bifall till motionen,

varefter första kammaren i enlighet härmed bifallit densamma. Sedan

detta beslut delgivits andra kammaren, hade ärendet remitterats till dess

tredje tillfälliga utskott, som hemställde, att andra kammaren måtte biträda

det av första kammaren fattade beslutet. Andra kammaren avslog emellertid

sistnämnda hemställan, varför motionen förföll.

Vägtrafiksakkunniga hava upptagit till övervägande spörsmålet, huruvida

vårt land bör övergå till systemet med högertrafik.

Vägtrafiksakkunniga ha beräknat kostnaderna för en övergång till högertrafik

till 8—10 miljoner kronor.

De sakkunniga anföra:

De sakkunniga anse det vara önskvärt, att en övergång till högertrafik

kommer till stånd så snart som möjligt. Å andra sidan måste emellertid uppmärksammas,

att en icke alltför kort tid bör förflyta från statsmakternas

eventuella beslut i ämnet och fram till de nya bestämmelsernas ikraftträdande.

Denna mellantid bör användas såväl till upplysningsverksamhet till

underlättande av en möjligast friktionsfri och smidig övergång som lill planläggning

av härav påkallade trafikanordningar ävensom till sådana arbeten

å vagnmaterial lii. m., som lämpligen kunna vidtagas före omläggningens

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Utskottet.

genomförande. De sakkunniga, som föreslagit, att motorfordonsförordningen

och vägtrafikstadgan skola träda i kraft den 1 januari 1937, anse med hänsyn

till det nyss sagda, att bestämmelserna om övergång till högertrafik

böra komma i tillämpning först något år senare. Beträffande den tidpunkt

under året, som bör väljas för omläggningens genomförande, finna de sakkunniga

övervägande skäl tala för att övergången sker vid en tidpunkt, då

trafiken icke är alltför livlig. Ur nu antydda synpunkt och med utgångspunkt

från att förevarande spörsmål underställes 1936 års riksdag synes det

kunna vara lämpligt, att de nya bestämmelserna träda i kraft förslagsvis

den 1 januari 1938, alltså omkring ett och ett halvt år efter frågans avgörande.

De sakkunniga framlägga i anslutning till det nu sagda ett särskilt

förslag till förordning angående vissa ändringar i vägtrafikstadgan, åsyftande

en övergång till högertrafik. I de sakkunnigas förslag till vägtrafikstadga

bibehållas, i avvaktan på ikraftträdandet av nyssnämnda förordning, föreskrifter

byggande på vänstertrafik.

Föredragande departementschefen har intet uttalande i ämnet

I motionen I: 21 vid förra årets riksdag förordade herr Lindhagen övergång

till högertrafik.

Första lagutskottet yttrade i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 36,

att frågan om högertrafik senast år 1931 varit föremål för riksdagen prövning

utan att föranleda någon åtgärd. Det vore likväl bekant, att den vore föremål

för synnerlig uppmärksamhet. Att för närvarande i riksdagen ånyo upptaga

detta invecklade spörsmål till behandling torde icke vara erforderligt.

På förslag av första lagutskottet avslogs motionen i förevarande del.

Utskottet vill erinra, att Motormännens Riksförbund innevarande år verkställt

omröstning bland bilägare om vänstertrafik eller högertrafik. 27,633

röster avgåvos och av dessa 19,757 eller 71.6 procent för bibehållande av

vänstertrafik.

Enär frågan om införande av högertrafik är föremål för Kungl. Majrts

prövning i anledning av vägtrafiksakkunnigas förslag, anser sig utskottet

icke vilja föreslå riksdagen att göra något ytterligare uttalande i ämnet.

4 § 3 mom.

Detta moment innehåller bestämmelser örn omkörning och motsvaras i

gällande stadga av 9 § 2 mom. 2 och 3 st. samt 10 § 3 mom. 1 st., vilka bestämmelser

erhöllo sin nuvarande lydelse genom en kungl, förordning den

15 juni 1935, sedan riksdagen yttrat sig över proposition nr 171 i ämnet. De

gällande bestämmelserna äro av följande lydelse:

9 § 2 mom. 2 och 3 st.

Omkörning må ske allenast, när körbanan kan fritt överskådas, och må

under inga förhållanden äga rum vid vägkorsningar eller i skarpare väg
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55- 91

krökar eller å backkrön eller i närheten av korsningar i samma plan mellan

väg och järnväg.

Omkörning skall ske till höger.

10 § 3 mom. 1 st.

Den, som vill företaga omkörning, bör medelst ljudsignal eller tillrop väcka

den framförvarandes uppmärksamhet; och bör denne skyndsamt genom

ljudsignal eller annat lämpligt tecken giva tillkänna, att signalen uppfattats,

samt sakta farten.

10 § 3 mom. 1 st. överensstämmer till alla delar med förut gällande

9 § 3 mom.

I ovannämnda proposition nr 171 föreslog Kungl. Maj:t, att då gällande

9 § 3 mom. skulle upptagas såsom 10 § 3 mom. 1 st. med den avvikelsen, att

texten »bör medelst ljudsignal eller tillrop» skulle utbytas mot texten »bör

där så erfordras medelst ljudsignal eller tillrop». Departementschefen anförde

till stöd för förslaget, att signal bör avgivas vid omkörning, allenast då

så erfordras, att den framförvarandes uppmärksamhet ofta kan vara väckt

eller påkallas annorledes än medelst ljudsignal. Departementschefen nämnde

såsom exempel härpå, att vid mörker en framförvarande ofta i tid kan

varskos örn den förestående omkörningen genom skenet från det omkörande

fordonets lyktor.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 35, över propositionen, att

den föreslagna ändringen syntes kunna leda till minskad trafiksäkerhet. Utskottet

förordade, att ifrågavarande stycke avfattades i överensstämmelse

med då gällande 9 § 3 mom. Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.

Det förslag till 4 § 3 morn., som framlagts i nu ifrågavarande proposition,

grundas på en i vägtrafiksakkunnigas förslag såsom 4 § 3 mom. upptagen

bestämmelse. Olikheterna mellan förslagen framgå av följande sammanställning

(olikheterna kursiverade):

Sakkunniga.

»Omkörning skall ske till höger,

varvid det åligger den som skall omköras

att hålla till vänster. Dock må,

där trafiken är avsedd att framgå i

två eller flera filer av jämsides och i

samma riktning framförda fordon,

omkörning jämväl kunna ske till

vänster.

Omkörning av spårvagn skall, örn

spårens läge det medgiver, ske till

vänster.

Propositionen.

Omkörning av annan vägfarande

än gående skall ske till höger, varvid

det åligger den, som skall omköras,

att hålla till vänster.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Sakkunniga.

Omkörning må icke ske vid andra

tillfällen än när körbanan kan fritt

överskådas och må under inga förhållanden

äga rum i eller omedelbart

före obevakad korsning i samma plan

mellan väg och järnväg.

Den som vill företaga omkörning

bör, där så erfordras, medelst Ijudeller

ljussignal eller på annat lämpligt

sätt väcka den framförvarandes

uppmärksamhet; och bär denne

skyndsamt sakta farten och på lämpligt

sätt giva tillkänna, att signalen

uppfattats.

Örn förbud mot onödig Ijudsignalering

är stadgat i 6 § 1 mom.»

Propositionen.

Omkörning må icke ske vid andra

tillfällen än när körbanan kan fritt

överskådas och må under inga förhållanden

äga rum vid vägkorsningar

eller i skarpare kurvor eller å backkrön

eller vid annalkande till eller

passerande av korsning i samma plan

mellan väg och järnväg.

Den som vill företaga omkörning

skall dessförinan övertyga sig, att den

framförvarandes uppmärksamhet blivit

väckt, och bör för sådant ändamål

avgiva ljud- eller ljussignal eller

på annat sätt giva sig tillkänna, varefter

den framförvarande skyndsamt

thor sakta farten och på lämpligt sätt

Idta förstå, att signalen uppfattats.

Utskottet vill i anledning av andra stycket i de sakkunnigas förslag erinra,

att stadgande om omkörning av spårvagn upptagits i 4 § 4 mom. 2 st. i

propositionens förslag.

De sakkunniga anföra, bland annat:

Enligt nuvarande bestämmelser i 9 § 2 mom. vägtrafikstadgan skall omkörning

alltid ske till höger. De sakkunniga hava ansett lämpligt, att ifrågavarande

allmänna bestämmelse i viss mån modifieras med avseende å såd.

ana fall, där trafiken framgår i två eller flera filer av jämsides och i samma

riktning framförda fordon. Redan nu torde på platser, där med hänsyn till

trafikens omfattning vederbörande polismynligheter i en eller annan ordning

anvisat trafiken att framgå i flera filer, dessa anses kunna framgå oberoende

av varandra och ett fordon i den ena filen kunna även till vänster

omköra ett fordon i en annan fil.

De sakkunniga hava ur nu ifrågavarande författningsrum uteslutit föreskriften,

att omkörning under inga förhållanden må äga rum vid vägkorsningar

eller i skarpare vägkrökar eller å backkrön. Behov av en dylik bestämmelse

föreligger icke, där fri sikt finnes, och det synes över huvud taget

vara för det avsedda syftet tillräckligt, att bestämmelse är meddelad om förbud

mot omkörning vid andra tillfällen än när körbana kan fritt överskådas.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att momentet måtte

avfattas i enlighet med de sakkunnigas förslag. I motionen framhålles, att

de sakkunnigas förslag utgör en kodifiering av gällande praxis och för övrigt

är synnerligen välmotiverat.

I motionen II: 712 av herrar Elmroth och Wiklund föreslås, att i 3 mom.

tredje stycket i propositionens förslag texten »ljud- eller ljussignal» utbytes

mot enbart »ljudsignal». I motionen framhålles, att ljussignaler enligt vad

verkställda prov utvisa äro föga tillförlitliga.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

93

I motionen I: 21 vid förra årets riksdag uttalade sig herr Lindhagen för

tyst motorfart. Första lagutskottet hänvisade i sitt utlåtande nr 36 över motionen,

att riksdagen hemställt att få taga ställning till frågan om den tysta

trafiken vid behandling av propositionen nr 171, vari framlagts förslag i

detta ämne.

Utskottet vill i anledning av de sakkunnigas förslag, som förordas i motionen

II: 723, framhålla, att örn fordon i två körfiler passera varandra,

detta icke torde vara att betrakta som omkörning i författningens mening.

Det torde icke finnas anledning att, såsom de sakkunnigas förslag innebär,

från de i nuvarande stadga meddelade förbuden mot omkörning undantaga

vägkorsningar, skarpare kurvor och backkrön. Kungl. Maj:ts förslag

innefattar enligt utskottets mening en tillfredsställande lösning av de i förevarande

moment behandlade trafikfrågorna och utskottet har icke funnit

anledning till erinran mot detta förslag.

4 § 4 mom. första stycket.

Enligt detta moment åligger det vägfarande att vid möte med eller omkörning

av gående lämna denne rådrum att vika åt sidan ävensom möjliggöra

för honom att förfoga över tillräckligt utrymme å vägbanan.

Detta moment motsvaras i gällande stadga av 3 § 1 mom. 2 st., enligt

vilket den som framför fordon skall, där särskild gångbana icke är anordnad,

såvitt möjligt låta gående utan intrång färdas närmast vägkanten.

I motionen I: 21 vid förra årets riksdag av herr Lindhagen anföres:

På vägar å landsbygden, där trottoarer saknas, böra bilarna hålla trottoaravstånd

till viss bredd öppen för fotgängare och cyklister. Detta bör ske redan

på långt avstånd, när sådana trafikanter komma i sikte eller vid backar

eller krokar kunna eventuellt komma att passeras.

Vid passerandet av utlagda trottoarer i städer eller på landet bör motorismen

fråntagas dess nuvarande brutala rättighet att skumma trottoarkanterna,

även då fotgängare, till och med i trängsel, befinna sig på gångbanorna.

På landet, där trottoarer men ej cykelbana utlagts, bör motorfordon

även åläggas att tidigt hålla cykelavstånd vid annalkandet av cyklister.

Då även cyklar kunna skapa faror för fotgängare, bör lagen innehålla

särskilda försiktighetsmått även från cyklisternas sida i syfte särskilt, att de

vid passerandet av fotgängare sakta eller stanna farten. En varning från

cyklistens sida med ringklocka bör dock vara berättigad, blott det ej sker

för att kunna vidhålla en överdådig fart.

Första lagutskottet anförde under punkten B i sitt utlåtande nr 36 över

motionen:

Utskottet vill framhålla önskvärdheten av att fotgängare av motortrafiken

lämnas tillräckligt utrymme å landsvägarna. I 3 § vägtrafikstadgan föreskrives

väl redan nu att, där särskild gångbana icke är anordnad, den som

framför fordon skall såvitt möjligt låta gående utan intrång färdas närmast

Utskottet.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55,

Utskottet.

vägkanten. Det är dock en allmän erfarenhet, att denna bestämmelse i stor

utsträckning åsidosättes. Enligt utskottets mening skulle det vara lättare

att upprätthålla en bestämmelse, som föreskreve att visst fixt avstånd —

motsvarande till exempel vanlig trottoarbredd — under alla omständigheter

skall lämnas fritt vid passerandet av fotgängare. Därest stadgandet icke anses

kunna ändras på nu angivet sätt, torde i allt fall en skärpning av detsamma

i någon form vara påkallad.

Såsom förut framhållits avslog riksdagen första lagutskottets hemställan,

att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning i de av utskottet

under punkten B omförmälda hänseendena.

Enligt utskottets mening tillgodoser den av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelsen

bättre än motsvarande föreskrift i gällande vägtrafikstadga fotgängarnas

intresse att erhålla tillräckligt utrymme å vägarna. Emot vad

sålunda i propositionen föreslagits har utskottet icke haft något att erinra.

Vad som anförts i motionen, vilken varit föremål för prövning av fjolårets

riksdag och då i förevarande del avslagits, har utskottet icke ansett böra

föranleda någon riksdagens åtgärd.

4 § 5 mom.

I detta moment behandlas frågan örn s. k. korsande möte.

Enligt 9 § 3 mom. vägtrafikstadgan skall till undvikande av sammanstötning,

när ett fordons kurs skär ett annat fordons kurs, det fordon, som har

det andra på sin vänstra sida, låta detta senare köra först. I samma författningsrum

fastslås emellertid uttryckligen, att genom ifrågavarande stadgande

ingen förare av fordon fritages från att iakttaga särskild försiktighet vid

färd in på korsande körbana. Bestämmelsen — vilken bör ses i samband

med den allmänna vänsterregeln — infördes genom 1923 års vägtrafikstadga.

Före tillkomsten av denna fanns ingen fast regel i förevarande hänseende.

1927 års motorfordonssakkunniga uttalade såsom sin mening, att den genom

1923 års vägtrafikstadga införda regeln visat sig ägnad att förminska

antalet sammanstötningar. Våra förare hade i allmänhet visat sig väl förstå

regelns innebörd. I vissa fall hade det dock brustit i tillämpningen. Åtskilliga

förare hade nämligen, i förlitan på den företrädesrätt regeln gåve det

från vänster kommande fordonet, ej sällan underlåtit att vid färd in på

korsande körbana iakttaga den särskilda försiktighet, som föreskrivits i författningen,

varigenom uppstått oreda i trafiken och fara för sammanstötning.

I synnerhet hade rubbningar i trafiken uppstått, då den, som ägt rätt att köra

först, kommit körande från en väg med ringa trafik in på en väg med livlig

trafik. '' j 4i-fM1!®!

Motorfordonssakkunniga föreslogo upptagande i 9 § vägtrafikstadgan av

eli nytt moment (5 mom.) av följande innehåll: Utan hinder av vad i 4 mom.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

95

stadgades finge länsstyrelse beträffande viss väg med livlig trafik (huvudväg),

vilken icke läge inom stads planlagda område, eller beträffande viss del av

sådan väg förordna, att fordon, som från korsväg eller grenväg färdades in å

huvudvägen, skulle låta fordon, som framfördes å denna, köra först. Sådant

förordnande skulle kungöras samt, i den ordning länsstyrelsen bestämde, tillkännagivas

medelst anslag å eller invid vägen. Förordnande i dylikt avseende

beträffande gata, som läge inom stads planlagda område, skulle meddelas av

vederbörande polismyndighet.

Det av motorfordonssakkunniga sålunda föreslagna tillägget till 9 § vägtrafikstadgan

upptogs icke i propositionen till 1930 års riksdag. Chefen för

kommunikationsdepartementet uttalade i sitt anförande i detta ämne, att trafikförhållandena

näppeligen syntes komma att bliva bättre, därest förkörsrätten,

förutom av vänsterregeln, gjordes beroende jämväl av myndighets

föreskrift om huvudväg och biväg, även om förordnande härom kungjordes

och tillkännagåves medelst anslag. Snarare syntes den omständigheten, att

för olika vägar skulle gälla olika regler, kunna giva anledning till viss osäkerhet

och förvirring och därigenom öka risken för sammanstötning. Redan

de dittillsvarande bestämmelserna lämnade i tillämpningen åtskilligt övrigt

att önska. Det kunde väl ej förnekas, att den meningen, att trafiken å huvudväg

borde äga förtursrätt framför trafiken å biväg, hade visst fog för sig.

En dylik företrädesrätt syntes dock icke böra beredas genom författningsföreskrifter

utan skapas av den särskilda försiktighet och hänsyn förare

skulle iakttaga gent emot andra trafikanter vid färd in på korsande körbana.

Vägtrafiksakkunniga hava i 4 § 4 mom. i sitt förslag upptagit följande

bestämmelser:

När ett fordons kurs skär ett annat fordons kurs, skall fordon å biväg

lämna företräde åt fordon å huvudväg. På länsstyrelse eller, såvitt angår

gator inom stads planlagda område, polismyndighet ankommer att bestämma,

vilka vägar som skola utgöra huvudvägar.

Om i fall som nyss sagts båda de vägfarande färdas på huvudvägar eller

båda på bivägar, skall den, som har den andre på sin vänstra sida, låta denne

hava företräde, vilket stadgande likväl icke fritager denne senare från

skyldighet att iakttaga särskild försiktighet vid vägkorsning, varom nu är

fråga.

Bestämmelsen örn förkörsrätt kompletteras med en föreskrift i de sakkunnigas

förslag till 13 §, däri angives, att varningsmärke skall anbringas å allmän

väg eller gata, som korsar huvudväg.

Till stöd för sitt förslag anföra de sakkunniga, att den nya regeln ansetts

synnerligen betydelsefull för ernåendet av en smidig trafik och att den livliga

trafiken å huvudvägarna vid en dylik anordning icke behövde uppehållas

av den mer eller mindre tillfälliga trafiken å bivägarna. I själva verket,

säga de sakkunniga, tillämpades redan nu företrädesrätt för trafik å huvudväg

i ganska stor utsträckning såväl i städerna som på landsbygden. Infö
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

randet av förkörsrätt för huvudledstrafiken syntes även i sin mån vara ägnat

att befordra strävandena att uppnå en tystare trafik.

En redogörelse för de yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag,

återfinnes å sid. 67 och 68 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför:

Den för varje år framträdande ökningen av vägtrafiken har, såsom av de

sakkunniga framhållits, lett till att huvudvägsregeln i praktiken tillämpas i

ganska stor utsträckning både i städerna och på landsbygden. Ehuru onekligen

skäl alltjämt kunna anföras mot införande av en trafikregel, som strider

mot en annan för samma trafiksituation föreskriven, synes det mig ändock

vara att föredraga, att genom en reglering av huvudvägstrafikens företrädesrätt

borttaga de risker ur trafiksäkerhetssynpunkt, som uppenbarligen

äro förenade med att en i praktiken tillämpad körregel står i strid med de

legala bestämmelserna på området. För min del anser jag också, i likhet med

de sakkunniga, att företrädesrätt för huvudvägstrafiken har sin betydelse för

ernående av en smidig trafik, samtidigt som det synes mig naturligt, att trafiken

å de till en huvudväg anslutande bivägarna bör hava särskild anledning

att, vid färd in på huvudväg, iakttaga största försiktighet.

Örn jag alltså i princip vill ansluta mig till de sakkunnigas förslag, anser

jag dock detsamma i vissa avseenden giva huvudvägsregeln allt för stort utrymme.

Jag har därför åt 4 § 5 mom. låtit giva en avfattning, som tydligt

utmärker, att varje förare, såväl i situationer då vänsterregeln är tillämplig

som då huvudvägsregeln skall gälla, är skyldig att iakttaga särskild försiktighet

vid färd in på korsande körbana. Vidare har jag låtit intaga vänsterregeln

såsom den primära, varmed jag åsyftat att ge uttryck å tillbörligheten av att

vederbörande myndigheter gå varsamt fram vid ifrågavarande klassificering.

En begränsning av antalet huvudvägar synes nämligen nödig bland annat

med hänsyn till att, på sätt de sakkunniga föreslagit, den trafikerande allmänheten

måste genom uppsättande av vägmärken å bivägar, som ansluta

till huvudväg, varnas för korsning med huvudväg. Bestämmelse om dylika

märken har intagits i 13 §. Visserligen torde dylika märken icke kunna

uppsättas på enskilda bivägar, men jag vill erinra örn att möjlighet finnes att,

där så anses påkallat, vid huvudvägarna uppsätta vägmärken med varning

för farlig korsning med enskild biväg. Att varningsmärken uppsättas vid

korsningar mellan två huvudvägar torde, såsom de sakkunniga uttalat, bliva

nödvändigt.

I anslutning till vad länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län anfört

har i förevarande liksom i övriga paragrafer, däri stadgande i sådant hänseende

meddelats, införts att på polismyndigheterna i respektive städer skall

ankomma att fatta beslut beträffande trafiken även inom städernas icke

planlagda områden.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att förevarande moment

måtte avfattas i enlighet med de sakkunigas förslag.

I motionen anföres, att propositionens förslag syntes endast innebära en

föga lycklig omkastning av de sakkunnigas, vilket på ett betydligt klarare

sätt reglerar ifrågavarande betydelsefulla förhållanden.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

97

I motionen I: 21 vid förra årets riksdag anförde herr Lindhagen:

I lagen bör lösas den i författningarna olösta frågan om företrädesrätt på

huvudvägar för fri och oreglerad fart förbi korsvägar med skyldighet för trafikanter

från bivägarna att se sig före vid inträde på huvudväg. Chaufförernas

praxis och rättsskipningen synes i viss mån främja en sådan skillnad

utan stöd av lag. En sådan skillnad synes knappast försvarlig.

Dessa uttalanden föranledde intet särskilt yttrande från första lagutskottets

eller riksdagens sida. Motionen avslogs i denna del.

Utskottet anser sig böra förorda Kungl. Maj:ts förslag, som enligt utskottets V:slottet.

mening ur trafiksäkerhetssynpunkt erbjuder större trygghet än de sakkunnigas

förslag.

■4 § 6 mom.

Detta moment, som icke återfinnes i de sakkunnigas förslag, saknar direkt

motsvarighet i gällande trafikförfattningar. I 18 § 1 mom. 2 st. stadgas emellertid,

att automobil under alla omständigheter skall kunna stannas, innan en

tredjedel av den framför varande överskådliga och fria delen av körbanan

tillryggalagts.

Någon motivering till det föreslagna stadgandet har icke lämnats i propositionen.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att detta moment utgår,

enär stadgandet lägger hela skulden för en eventuellt inträffad kollision på

den efterstå föraren, trots att den närmast föregående i de flesta fall genom

häftig inbromsning eller dylikt torde ha orsakat det inträffade.

Utskottet anser förevarande stadgande väl motiverat och kan därför icke Utskottet.

tillstyrka motionärernas förslag.

5 § första stycket.

Enligt detta stycke skall förare av fordon, då så i särskilt fall är erforderligt

till förebyggande av fara för person eller egendom, medelst ljud- eller

ljussignal eller på annat lämpligt sätt väcka andra vägfarandes uppmärksamhet.

I motionen II: 712 av herrar Elmroth och Wiklund föreslås, att orden

»eller ljus-» i första stycket utgår.

Med hänsyn till den ställning, utskottet vid 4 § 3 mom. tagit till mot- Utskottet.

svarande yrkande i samma motion, föranleder motionärernas förslag i nu

förevarande del intet ytterligare uttalande av utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 55.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

98 Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

7 §.

I motionen 11: 694 av herr Nilsson i Göteborg m. fl. föreslås, att till 7 §

fogas ett nytt stycke av följande lydelse:

»I avseende å skyldigheten att lämna vägen fri för spårvagn gäller vad

härom finnes särskilt stadgat.»

I motionen anföres:

Vi anse nödvändigt, att i stadgan intages spårvägsreglementenas bestämmelse

örn skyldighet att lämna vägen fri för annalkande spårvagn. Ehuru

denna spårvagnarnas förträdesrätt är föreskriven i varje spårvägsreglemente,

bör regeln härom som en föreskrift avsedd för allmänheten ej saknas i

vägtrafikstadgan, där den under alla omständigheter är till vägledning, speciellt

för vägfarande från orter, som sakna spårvägar.

Regeln om spårvagns förkörsrätt har i till exempel ordningsstadga för

trafiken med Göteborgs stads elektriska spårvägar följande formulering:

»Vid annalkande av elektrisk spårvagn skall allmänheten, vare sig från

vagnen gives signal eller icke, genast avlägsna sig från spåret så mycket, att

spårvagnen obehindrat kan komma fram; och vare förbjudet att onödigtvis

köra å spåren.»

Samma bestämmelser gälla även bl. a. för Stockholms spårvägar.

Utskottet har icke ansett tillräckliga skäl föreligga för att i vägtrafikstadgan

upptaga den föreslagna bestämmelsen.

10 §.

Denna paragraf bygger på en av vägtrafiksakkunniga i 10 § av deras förslag

upptagen bestämmelse. Olikheterna mellan vägtrafiksakkunnigas och

propositionens förslag framgå av följande sammanställning (olikheterna

kursiverade).

De sakkunniga

Annan vägfarande än gående må

ej begagna gångbana. Ej heller må

annan vägfarande än cyklande begagna

cykelbana; dock må cgkelbana,

där gångbana icke finnes, kunna

användas jämväl av gående. Utan

hinder av vad ovan stadgas må gångbana

eller cgkelbana, där så finnes

erforderligt för färd tvärsöver banan

eller av annan särskild orsak, befaras

jämväl av annan vägfarande än

sådan, för vilken banan är avsedd.

Å väg skall den, som framför fordon,

såvitt möjligt låta gående utan

intrång färdas närmast vägkanten.

Propositionen.

Annan vägfarande än gående må

ej begagna gångbana. Ej heller må

annan sådan vägfarande än cyklande

begagna cykelbana. Vad ovan stadgats

må dock ej utgöra hinder för

färd tvärsöver gångbana eller cgkelbana,

där så är erforderligt, eller för

sådan banas befarande av annan giltig

orsak.

I anledning av sista stycket i de sakkunnigas förslag vill utskottet erinra,

att motsvarighet till detsamma upptagits i 4 § 4 mom. 1 st. i propositionens

förslag.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

99

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att paragrafen, bland

annat med hänsyn till lämpligheten av att gångtrafikanter i vissa fall skola

få begagna cykelbana, avfattas i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Kungl. Maj:ts förslag i förevarande paragraf lider av en viss oklarhet.

Av detsamma framgår ej nied tydlighet, huruvida gående skall äga rätt att

använda cykelbana. Enligt 14 § 1 mom. i samma förslag bör gående,

där gångbana finnes, använda denna. Om gångbana finnes, torde skäl saknas

att låta gående använda cykelbana. Då första stycket i de sakkunnigas förslag

enligt utskottets mening erhållit en lyckligare avfattning än propositionens

förslag, får utskottet föreslå, att förevarande paragraf avfattas i överensstämmelse

med nämnda stycke.

11 §■

Enligt 13 § nuvarande vägtrafikstadga må tävling med motorfordon eller

velociped ej anordnas å väg utan att tillstånd därtill meddelats av vederbörande

länsstyrelse, som har att fastställa sådana villkor för tillståndet, att

fara eller olägenhet för annan trafik ej uppkommer.

De sakkunniga hava uttalat, att denna föreskrift, tillämpad efter ordalagen,

uppenbarligen vöre av mycket restriktiv innebörd och att anledning

saknades att vare sig skärpa eller uppmjuka bestämmelsen i fråga.

1935 års riksdag har emellertid i skrivelse, nr 293, i anledning av en inom

andra kammaren väckt motion, nr 26, om förbud mot hastighetstävlingar

med motorfordon å allmänna vägar — under åberopande av vad som anförts

i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 34 — anhållit, att

Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande utfärdande av skärpta

bestämmelser och, om så erfordrades, förbud för hastighetstävlingar och

därmed jämförliga tävlingar med motorfordon å de allmänna vägarna samt,

i den mån så erfordrades, för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

En redogörelse för de yttranden, som avgivits över nämnda riksdagsskrivelse,

återfinnes å sid. 71 och 72 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför:

Otvivelaktigt kunna, såsom andra lagutskottet i sitt utlåtande framhållit,

såväl från säkerhetssynpunkt som med hänsyn till olägenheterna för vägtrafiken

och de vid vägarna boende befogade erinringar göras mot de på

allmänna vägar förekommande tävlingarna med motorfordon. Av de i

ärendet föreliggande yttrandena synes emellertid framgå, att om nödiga villkor

rörande säkerhetsanordningar uppställas riskmomenten i fråga örn de

allmänna vägarna knappast kunna anses så mycket mera betydande än vid

liknande tävlingar annorstädes, att anledning finnes att särskilt för dessa

Utskottet.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Utskottet.

vägars vidkommande förbjuda ifrågavarande slag av tävlingar. Jag vill således

i detta sammanhang framhålla, att ett allmänt förbud mot hållande

av tävlingar nied motorfordon från säkerhetssynpunkt knappast borde begränsas

till de allmänna vägarna; erfarenheterna från utlandet giva vid handen,

att olyckor av betydande omfattning kunna inträffa även vid tävlingar,

som hållas å särskilt för ändamålet iordningställda banor.

Vad därefter angår de av hastighetstävlingarna föranledda olägenheterna

för vägtrafiken -— närmast beroende på att vägarna avstängas för trafik i

samband med tävlingarnas hållande — synes det, med hänsyn till förutsättningarna

för meddelande av tävlingstillstånd, knappast antagligt, att dylika

olägenheter av någon större betydelse behöva uppstå.

Vad slutligen angår de s. k. orienterings- och tillförlitlighetstävlingarna är

att märka, att dessa vanligen hava till syfte att inom gränserna för gällande

trafikregler öka förarnas skicklighet och befordra körteknikens utveckling.

Att dylika tävlingar försiggå jämsides med den allmänna trafiken har, såvitt

framgår av de avgivna yttrandena, i stort sett icke visat sig medföra allvarligare

risker.

De nu framförda synpunkterna på frågan örn förbud mot tävlingar med

motorfordon föranleda mig att anse, att tillräcklig anledning till sådant förbud

icke torde föreligga. Jag fäster därvid särskilt avseende vid länsstyrelsernas

befogenhet och skyldighet att uppställa ur säkerhetssynpunkt erforderliga

villkor vid beviljandet av tävlingstillstånd. Med hänsyn till att

vissa länsstyrelser uttalat tvekan rörande omfattningen av denna länsstyrelsernas

befogenhet enligt 13 § i nuvarande vägtrafikstadga, har jag låtit

avfatta förevarande 11 § så, att varje tveksamhet om stadgandets innebörd

bör vara utesluten.

Skulle emellertid en fortsatt erfarenhet ge vid handen, att trots av länsstyrelserna

föreskrivna säkerhetsanordningar faromomentet vid tävlingarna ej

står att reducera till ett minimum, bör det intresse, varmed desamma omfattas

av såväl vissa kommuner som en större allmänhet, ej få stå hindrande i

vägen för ett återupptagande av frågan om tävlingsförbud och då ej blott

beträffande å allmän väg anordnade tävlingar utan med avseende på tävlingar

med motorfordon överhuvud.

Utskottet har ansett sig kunna lämna den föreslagna bestämmelsen utan

erinran.

12 §.

Enligt 12 § 1 mom. i Kungl. Maj:ts förslag äger länsstyrelse eller, då fråga

är om stads område, polismyndighet att beträffande viss väg meddela förbud

mot trafik eller inskränkning i trafiken med avseende å fordon av visst slag,

tyngd eller bredd, last av viss beskaffenhet, färdhastighet eller körriklning

eller påbjuda eljest erforderliga inskränkningar, försiktighetsmått eller andra

särskilda åtgärder. Jämlikt 4 mom. samma paragraf må väg utan hinder

av sådana förbud eller inskränkningar befaras av bland andra läkare i och

för sjukbesök. I 9 § föreskrives, att fordon ej må stannas eller lämnas å väg

på sådant sätt, att andra fordon icke kunna fritt komma förbi, samt att, då

fråga är örn annat än tillfälligt uppehåll, fordonet skall föras utanför vägen

eller till anvisad plats.

De föreslagna 12 § 1 och 4 mom. hava sin nuvarande motsvarighet i stad
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

101

ganden i 16—18 §§ motorfordonsförordningen samt i 14 § vägtrafikstadgan.

9 § i propositionens förslag motsvarar 6 § vägtrafikstadgan. För olika städer

finnas särskilda kungörelser utfärdade med närmare föreskrifter örn bl. a.

parkering av fordon. För Stockholms stad gälla sålunda överståthållarämbetets

trafik- och parkeringskungörelse den 23 mars 1934 ävensom särskilda

ordningsföreskrifter, utfärdade den 11 januari 1869.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande över de vägtrafiksakkunnigas förslag,

där 12 § 1 och 4 mom. upptagits med i huvudsak samma innehåll som

i propositionen, framhållit, att lättnader i gällanda parkeringsföreskrifter

borde medgivas beträffande bilar, som föras av läkare eller medföra läkare i

tjänsteutövning.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att i vägtrafikstadgan

införas bestämmelser av sådant innehåll, att läkare under tjänsteutövning

skola äga rätt att uppställa fordon även å platser där sådan uppställning eljest

är förbjuden, under förutsättning att ej trafiksäkerheten äventyras. Motionärerna

uttala, att en dylik bestämmelse i och för åstadkommande av kontroll

eventuellt bör kompletteras med föreskrift, att läkare under tjänsteutövning

skall föra viss bestämd skylt, som utvisar förhållandet.

1 motionen anföres vidare:

I 12 § 4 mom. hava vissa undantagsbestämmelser införts beträffande

bland annat läkares rätt att i tjänsteutövning framföra fordon. Vi vilja

emellertid understryka, att även under andra förhållanden kunna läkare i

tjänsteutövning behöva få tillgodonjuta vissa undantagsförmåner. Enligt

nu gällande bestämmelser riskerar exempelvis en läkare att bliva bötfälld

för olaga parkering även örn han på grund av brådskande sjukbesök varit

nödsakad att uppställa sitt fordon å plats där sådan uppställning icke tilllåtes.

Enligt vår uppfattning kan detta förhållande icke vara förenat med

god rättsuppfattning.

Parkeringsfrågan är icke reglerad i den föreslagna vägtrafikstadgan i Utskottet.

annan mån än som följer av 9 § första stycket i nämnda förslag. Under

sådana förhållanden torde bestämmelser med det i motionen angivna innehållet

icke lämpligen böra upptagas i vägtrafikstadgan.

Till vissa andra spörsmål, berörande förevarande paragraf, återkommer

utskottet vid sin behandling av 24 § 1 och 2 mom. i Kungl. Maj:ts förslag.

13 § 1 mom.

Förevarande moment har i gällande motorfordonsförordning sin motsvarighet

i 20 § 1 morn., som är av följande lydelse:

Råder inskränkning i rätten att med automobil befara viss allmän väg eller

gata eller annan allmän plats i stad, vare sig inskränkningen avser automobil

av viss beskaffenhet eller viss tid eller eljest tillåten hastighet, skall

sådant på lämpligt sätt tillkännagivas genom tydligt anslag å eller invid vägen

eller gatan.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Å eller invid för automobiltrafik tillåten allmän väg eller gata, som utgör

infartsväg till stad eller annat tättbebyggt samhälle, skall å lämplig plats anbringas

tavla, varå tydligt angives samhällets namn.

I stad eller annat tättbebyggt samhälle skall, där ej vederbörande länsstyrelse

annorlunda förordnar, till ledning för genomgångstrafiken å lämpliga

platser uppsättas vägvisare.

Å för automobiltrafik tillåten allmän väg skall, där särskild varsamhet är

av nöden, såsom vid skarpa krökar, branta backar eller där utsikten eljest

är skymd och vid korsningar med järnväg, spårväg eller vattendrag, anbringas

tjänligt varningsmärke. Sådant varningsmärke skall ock, där så

erfordras, anbringas vid gata eller annan allmän plats i stad.

Närmare föreskrifter beträffande dylika anslag, tavlor, vägvisare och varningsmärken

meddelas av Konungen.

Denna bestämmelse kompletteras i kungörelsen den 12 juni 1931 (nr 252)

angående vägmärken med föreskrifter av bland annat det innehåll, att ortnamnstavla,

varom bär är fråga, skall helst uppsättas vid den plats å infartsväg

till samhälle, varest den beträffande samhällets tättbebyggda delar stadgade

körhastigheten för motorfordon skall börja tillämpas, samt placeras så

att vägfarande vid infart till samhället har tavlan på sin vänstra sida.

I detta sammanhang vill utskottet erinra örn att enligt 29 § i lagen den 23

oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet vägvisare

skola anbringas, där vägar stöta samman. Nämnda lag upphör att gälla från

och med den 1 januari 1937, då lagen den 7 juni 1934 örn allmänna vägar

träder i kraft. I sistnämnda lag är bestämmelsen om vägvisare utbytt mot

en allmän föreskrift i 34 §, att vid väg skola, till upplysning för de vägfarande,

finnas uppsatta erforderliga vägmärken.

Propositionens förslag bygger på en av vägtrafiksakkunniga i 13 § 1 mom.

av deras förslag upptagen bestämmelse. Olikheterna mellan vägtrafiksakkunnigas

och propositionens förslag framgå av följande sammanställning

(olikheterna kursiverade).

De sakkunniga.

Råder förbud mot trafik eller inskränkning

i rätten att befara viss

allmän väg eller gata eller annan allmän

plats i stad, skall sådant på

lämpligt sätt tillkännagivas genom

tydligt anslag å eller invid vägen

eller gatan. Dock må, där förbudet

eller inskränkningen är beroende

av tjällossningens inverkan på

vägbanan, tillkännagivandet därav

ske i annan ordning än nu sagts.

Vid för automobiltrafik tillåten

allmän väg eller gata, som utgör infartsväg

till område, inom vilket den

beträffande täittbebgggt område begränsade

körhastigheten för motorfordon

skall tillämpas, skall anbrin
-

Propositionen.

Råder förbud mot trafik eller inskränkning

i rätten att befara viss

allmän väg eller gata eller annan allmän

plats skall förbudet eller inskränkningen

på lämpligt sätt tillkännagivas

genom tydligt anslag å eller

invid vägen eller gatan. Dock må, där

förbudet eller inskränkningen är beroende

av tjällossningens inverkan på

vägbanan, tillkännagivandet därav ske

i annan ordning än nu sagts.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

103

gas för detta ändamål avsedd tavla.

Sådan tavla skall placeras å plats,

där den nedsatta körhastigheten

skall börja tillämpas.

Vid för automobil tillåten allmän

väg eller gata, som utgör infartsväg

till stad eller annat tättbebyggt samhälle,

skall å härför lämpad plats

uppsättas ortnamnstavla, varå tydligt

angives samhällets namn. Ortnamnstavla

må även uppsättas vid

annan ort än nyss sagts, där så befinnes

lämpligt till upplysning för vägfarande.

Där allmänna vägar stöta samman,

skola vägvisare anbringas,

dock behöver i stad eller annat tättbebyggt

samhälle, där ej vederbörande

länsstyrelse annorlunda förordnar,

endast till ledning för genomgångstrafiken

å lämpliga platser

uppsättas vägvisare.

Vid för automobiltrafik tillåten allmän

väg skall, där särskild varsamhet

är av nöden, såsom vid skarp

kurva, brant backe eller där utsikten

är skymd ävensom vid färjläge eller

rörlig bro, och vid korsningar med

järnväg, spårväg eller huvudväg, anbringas

varningsmärke. Sådant varningsmärke

skall ock, där så erfordras,

anbringas vid gata eller annan

allmän plats i stad.

Det ankommer på länsstyrelse eller,

såvitt angår stads planlagda område,

polismyndighet att bestämma, var anslag,

tavlor, vägvisare och varningsmärken

av här avsedda slag skola

anbringas.

Länsstyrelse äger ock bestämma,

att vid för automobiltrafik tillåten

allmän väg skall, där sådan väg korsas

av enskild väg, anbringas vägvisare

med utmärkande av den senare

vägens egenskap av enskild väg.

Närmare föreskrifter beträffande

vägmärken, som i detta moment omförmälas,

meddelas av Konungen.

Konungen äger ock meddela bestämmelser

örn beskaffenheten av

ljussignaler, som användas till reglering

av trafiken i väg- och gatukorsningar.

Vid för automobiltrafik tillåten allmän

väg eller gata, som utgör infartsväg

till stad eller annat tättbebyggt

samhälle, skall å härför lämpad plats

uppsättas ortnamnstavla, varå tydligt

angives samhällets namn. Ortnamnstavla

må även uppsättas vid annan

ort än nyss sagts, där så befinnes

lämpligt till upplysning för vägfarande.

Där allmänna vägar stöta samman

utom stads eller annat samhälles tättbebyggda

område, skola vägvisare anbringas.

Inom område, som nyss

nämnts, skola, där ej vederbörande

länsstyrelse annorlunda förordnar,

å lämpliga platser uppsättas vägvisare

till ledning för genomgångstrafiken.

Vid för automobiltrafik tillåten allmän

väg skall, där särskild varsamhet

är av nöden, såsom vid skarp

kurva, brant backe eller där utsikten

är skymd ävensom vid färjläge eller

rörlig bro, och vid korsningar med

järnväg, spårväg eller huvudväg, anbringas

varningsmärke. Sådant varningsmärke

skall ock, där polismyndighet

finner så erfordras, anbringas

vid gata eller annan allmän plats i

stad.

Länsstyrelse äger ock bestämma,

att vid för automobiltrafik tillåten

allmän väg skall, där sådan väg korsas

av enskild väg, anbringas vägvisare

med utmärkande av den senare

vägens egenskap av enskild väg.

Närmare föreskrifter beträffande

vägmärken, som i detta moment omförmälas,

meddelas av Konungen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Utskottet vill erinra, att i 1 § av de sakkunnigas förslag upptagits följande

definition å »tättbebyggt område»:

Vid tillämpningen av bestämmelserna i denna stadga avses med tättbebyggt

område sådan del av stad, köping, samhälle eller annat bebyggt område,

som är begränsad av vid infartsvägarna uppsatta märken av det utseende,

som Konungen bestämmer.

Någon motsvarande bestämning återfinnes ej i propositionens förslag.

De sakkunniga yttra vid 13 § 1 mom. av sitt förslag, bland annat:

Såsom under 1 § av de sakkunnigas förslag blivit angivet, förstås i detta

förslag med tättbebyggt område sådan del av stad. köping, samhälle eller

annat bebyggt område, som är begränsad av vid infartsvägarna uppsatta

märken av det utseende, som Konungen bestämmer. Till frågan om beskaffenheten

av dessa från ortnamnstavlorna artskilda märken återkomma de

sakkunniga i det följande vid behandlingen av vissa ändringar i kungörelsen

angående vägmärken. Ehuru enligt de sakkunnigas förslag de nuvarande

ortnamnstavlorna förlora sin betydelse för tillämpningen av de regler,

som äro knutna vid samhällens tättbebyggda delar, böra dessa tavlor bibehållas

med uppgift att liksom hittills underlätta vägfarande^ orientering. Sådana

tavlor böra fortfarande vara obligatoriska vid infartsväg till stad eller

annat tättbebyggt samhälle. Härutöver medgives i de sakkunnigas förslag,

att ortnamnstavla även må uppsättas vid annan ort än nyss sagts, där så

befinnes lämpligt till upplysning för vägfarande. Som exempel å dylik ort

må lämnas kyrkplats. Enligt vad som framhållits i en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

offentliggjord promemoria av den 9 maj 1933 är det visserligen

redan nu tillåtet att uppsätta ortnamnstavlor även annorstädes än

vid samhällen, men har sådan tavla ansetts böra till skillnad från andra ortnamnstavlor

anbringas parallellt med vägen. Sistnämnda åtskillnad torde

icke längre bliva behövlig.

De sakkunniga anse det vara lämpligt, att i 13 § av förslaget till vägtrafikstadga

upptages en bestämmelse av enahanda innehåll som den i 1891 års

lag givna. För städer liksom för andra tättbebyggda samhällen finnes redan

i 20 § av nuvarande motorfordonsförordning (13 § i de sakkunnigas förslag

till vägtrafikstadga) föreskrift meddelad om att å lämpliga platser skola

uppsättas vägvisare till ledning för genomgångstrafiken.

I fråga örn utmärkandet av platser, där särskild varsamhet är av nöden,

innefattar förslaget i sak ingen annan ändring än att sådant utmärkande

även skall ske beträffande huvudväg, som omtalas i 4 § 4 mom. i förslaget.

Varningsmärke av nu åsyftat slag bör härvid anbringas å biväg, som korsar

huvudväg, men däremot icke å huvudväg vid korsning med biväg. Vid

korsning mellan två huvudvägar bör åter varningsmärke uppsättas på båda

huvudvägarna.

Med hänsyn till de långt ifrån enhetliga principer, som av vägdistrikten

för närvarande tillämpas beträffande placeringen av anordningar av förevarande

slag, föreslå de sakkunniga, att det hänskjutes till länsstyrelserna

eller, såvitt angår stads planlagda område, polismyndighet att bestämma,

var dylika anslag, tavlor, vägvisare och varningsmärken skola anbringas.

Slutligen föreslås, att länsstyrelse även skall äga bestämma, att å för automobiltrafik

tillåten allmän väg skall, där sådan väg korsas av enskild väg,

anbringas vägvisare med utmärkande av den senare vägens egenskap av enskild

väg. Ett dylikt tillkännagivande synes kunna vara motiverat med hänsyn

till att å enskilda vägar icke behöva anbringas varningsmärken och till

att således särskild uppmärksamhet erfordras vid trafik å sådana vägar.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55■ 105

Föredragande departementschefen har intet uttalande om de föreslagna

ändringarna.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att förevarande moment

avfattas i enlighet med de sakkunnigas förslag. I motionen anföres:

De för närvarande kaotiska förhållandena beträffande placeringen av de

s. k. ortnamnstavlorna torde vara alltför välbekanta för att närmare behöva

beröras. De sakkunnigas förslag om enhetliga bestämmelser på detta område

måste därför anses synnerligen välbetänkt.

Likaledes är de sakkunnigas förslag örn tavlor utmärkande inskränkt körhastighet

i hög grad motiverat.

Kungl. Maj:ts förslag skiljer sig från de sakkunnigas väsentligen därutin- Utskottet.

nan, att i propositionen icke upptagits de sakkunnigas bestämmelser om särskilda

tavlor för utmärkande av den gräns, där den nedsatta körhastigheten

inom tättbebyggt samhälle skall börja tillämpas, samt om skyldighet för länsstyrelse

eller polismyndighet att angiva placeringen för de i paragrafen omförmälda

märkena m. m. Enligt utskottets mening synas dessa avvikande

bestämmelser icke vara av behovet påkallade. Då enligt 1931 års kungörelse

angående vägmärken ortnamnstavla helst skall uppsättas vid den plats å infartsväg

till samhälle, varest den beträffande samhälles tättbebyggda delar

stadgade körhastigheten för motorfordon skall börja tillämpas, torde de av

de sakkunniga föreslagna särskilda gränsmärkena utan olägenheter kunna

undvaras. Utskottet har icke funnit skäl till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag

i förevarande moment.

17 §.

Under denna paragraf har upptagits en bestämmelse örn skyldighet för

cykelåkande att, där cykelbana finnes, använda denna.

I motionen II: 696 av herr Aronson m. fl. anföres:

I vägtrafikstadgans 17 § föreskrives, att cyklande skall, där cykelbana finnes,

använda denna. Ett strängt tillämpande av denna föreskrift skulle

kunna medföra, att cyklande vore helt avstängd från vägen, därest cykelbanan

på grund av snöfall eller dylikt vore ofarbar med cykel. Bestämmelsen

torde alltså böra modifieras med tillägget: »för så vitt denna befinner

sig i farbart skick».

Enligt utskottets mening torde med en förnuftig lagtillämpning det före- Utskottet.

slagna tillägget vara onödigt. Utskottet har ansett, att förevarande paragraf

bör lämnas utan erinran.

18 § 1 mom. första stycket.

I detta moment behandlas frågan örn skyldighet att å hästfordon föra belysning.

Detta stycke motsvaras i gällande vägtrafikstadga av 5 § 2 och 3 st.,

vilka äro av följande lydelse:

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Därest sådant finnes av behovet uppenbarligen påkallat, må länsstyrelse

beträffande viss väg med livlig trafik förordna, att å med dragare förspänt

fordon, som under mörker framföres å vägen, eller å dess dragare skall föras

antingen tänd lykta så anbragt, att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån

som bakifrån, eller ock reflexanordningar, som vid belysning återkasta

sken såväl framåt som bakåt. Lykta och reflexanordningar skola visa vitt

ljus framåt och rött ljus bakåt. Sådant förordnande, som ej må avse med

dragare förspänt ofjädrat arbetsåkdon, må innehålla de undantag, länsstyrelsen

finner erforderliga, och skall kungöras samt, i den ordning länsstyrelsen

bestämmer, tillkännagivas medelst anslag å eller invid vägen.

Reflexanordning skall vara av typ, som godkänts av Konungen eller den

myndighet, Konungen därtill förordnar.

Vid tillkomsten av såväl 1923 års motorfordonsförordning som den nu gällande

förordningen var det föremål för omprövning, om icke alla fordon,

förspända med dragare, borde vara försedda med belysningsanordningar.

Sålunda föreslogo 1920 års sakkunniga i sitt betänkande, att med dragare

förspänt fordon under mörker städse skulle vara försett med tänd lykta med

vitt sken så anbragt, att ljuset vore synligt på avstånd såväl framifrån som

bakifrån.

I 1923 års vägtrafikstadga avfattades förevarande bestämmelser sålunda,

att länsstyrelse skulle kunna, där sådant funnes av behovet uppenbarligen

påkallat, beträffande viss väg med livlig trafik förordna, att å med dragare

förspänt fordon, som under mörker framfördes å vägen, skulle föras tänd

lykta med vitt sken så anbragt, att ljuset vore synligt på avstånd såväl framifrån

som bakifrån.

1927 års motorfordonssakkunniga ansågo sig böra föreslå, att förevarande

stadgande borde givas följande lydelse: »Framföres å väg under mörker med

dragare förspänt fordon, skall å fordonet eller dragaren föras antingen tänd

lykta så anbragt, att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån som bakifrån,

eller ock reflexanordningar, som återkasta sken såväl framåt som bakåt.

Lykta och reflexanordningar skola visa vitt ljus framåt och rött ljus

bakåt.»

I propositionen nr 121 till 1930 års riksdag anslöt sig chefen för kommunikationsdepartementet

till motorfordonssakkunnigas förslag.

Emellertid yrkades i väckta motioner, att det icke måtte införas föreskrift

örn obligatoriskt förande av lykta eller annan belysningsanordning å hästfordon.

Till stöd för dessa yrkanden anfördes bland annat följande. Särskilt

beträffande vanliga arbetsåkdon, såväl vinter- som sommarfordon av en

mångfald olika typer, syntes den ifrågasatta föreskriften komma att medföra

stora olägenheter, om den ens vore möjlig att tillämpa. Det komme sannolikt

vid många slags transporter, exempelvis av foder eller skogsprodukter, att

visa sig ogörligt att anbringa lyktor eller reflexglas på föreslaget sätt. Sär
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

107

skilt å ofjädrade sommararbetsåkdon syntes dessutom glasen utsättas för

stor risk att skakas sönder, liksom de vid av- och pålastning samt vid skogskörning

lätt kunde förstöras. Härigenom kunde kostnaderna bliva rätt betydande.

För övrigt syntes den föreslagna anordningen icke vara av behovet,

om motorförarna iakttoge nödig varsamhet.

Andra lagutskottet förklarade sig icke kunna undgå att taga hänsyn till de

skäl, som i motionerna anförts mot det i propositionen innefattade förslaget.

Enligt utskottets mening syntes strängare bestämmelser än de redan gällande

icke böra ifrågakomma. I en vid utskottets utlåtande fogad reservation av

herrar Frändén och Gardell yrkades, att av länsstyrelse meddelat förordnande

örn belysningsanordningar å icke motordrivna fordon icke skulle få avse

med dragare förspänt ofjädrat arbetsåkdon.

1930 års riksdag biträdde utskottets uttalande med den jämkning som innefattades

i nyssnämnda reservation.

Frågan örn skyldighet att föra belysningsanordning å fordon, förspända

med dragare, har sedermera varit föremål för behandling vid 1932 och 1933

års riksdagar.

I en motion vid 1932 års riksdag av herr Nylander påyrkades sådan ändring

i 5 § vägtrafikstadgan, att skyldighet komme att föreligga för alla med

dragare förspända fordon, som framfördes å väg under mörker, att föra ljus

eller reflektor, vilka kastade vitt sken framåt och rött sken bakåt.

I utlåtande över motionen hänvisade vederbörande tillfälliga utskott till

att den i motionen yrkade lydelsen av ifrågavarande författningsrum innebure

en avsevärd skärpning av de bestämmelser, som förordats av 1930 års

riksdag, och närmast voro av samma innebörd som Kungl. Maj:ts proposition

vid 1930 års riksdag. Då sådan skärpning bestämt avvisats av riksdagen

år 1930 och några nya skäl, som skulle kunna föranleda till frångående

av den ståndpunkt, riksdagen då intagit, ej förebragts, funne utskottet ej skäl

tillstyrka bifall till motionen. I enlighet härmed blev motionen i riksdagen

avslagen.

Samme motionär upprepade sitt yrkande i en motion vid 1933 års riksdag.

Vederbörande tillfälliga utskott vid 1933 års riksdag uttalade i sitt över

motionen avgivna utlåtande, att då i densamma inga nya skäl förebragts utöver

dem, som varit kända, när likalydande motion år 1932 avslagits, och då

kostnadsskälen icke vore för utskottets ståndpunktstagande avgörande, utskottet

icke ansåge anledning föreligga att frångå sin år 1932 uttalade mening

och för den skulle hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon

åtgärd. Utskottets hemställan bifölls.

Vägtrafiksakkunniga yttrade:

De kunna icke underlåta att ånyo upptaga frågan, huruvida skyldigheten

att under mörker föra belysningsanordningar å fordon förspända med dra
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

gare fortfarande bör vara beroende av länsstyrelsernas avgörande eller i författningen

fastslås såsom en allmängiltig regel. Det kunde synas, som om

detta spörsmål redan varit föremål för tillräcklig uppmärksamhet och att

frågan knappast vore av tillräcklig vikt att motivera ett återupptagande av

densamma till förnyade överväganden. Enligt de sakkunnigas mening är

emellertid förevarande spörsmål, i synnerhet med den omfattning trafiken å

våra vägar nu tagit, av stor betydelse med hänsyn till trafiksäkerheten, vilket

även bekräftas av de framställningar som nu gjorts i ärendet. Frågan synes

äga betydelse såväl ur deras synpunkt, vilka framföra förspända fordon, som

med hänsyn till motortrafikens intresse av att alla fordon, som trafikera de

allmänna vägarna, utmärkas med belysningsanordningar. För motortrafiken

kan det icke vara tillfredsställande, att med dragare förspända fordon å den

ena vägen skola vara försedda med dylika anordningar, medan motsvarande

skyldighet ej är föreskriven med avseende å annan väg. Om såsom författningsenlig

belysningsanordning godtages icke blott tänd lykta utan även reflexanordning,

synas näppeligen gägra mera vägande invändningar kunna

resas mot tanken på införandet av allmängiltiga bestämmelser i förevarande

hänseende. Reflexanordningar torde oavsett fordonets beskaffenhet eller den

last, som föres å detsamma, i regel utan större svårighet kunna anbringas

å fordonet, dragaren eller lasten. Även om ett fordons reflexanordningar en

eller annan gång bliva skadade och måste utbytas mot nya, torde anskaffandet

av sådana anordningar icke kunna sägas utgöra någon nämnvärd ekonomisk

uppoffring för fordonsägaren.

På grund av vad nu anförts, hava de sakkunniga ansett sig böra i sitt förslag

upptaga en allmän bestämmelse av innehåll att, örn med dragare förspänt

fordon framföres under mörker, å fordonet eller dragaren skall föras

antingen tänd lykta så anbragt, att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån

sorn bakifrån, eller ock reflexanordningar, som återkasta sken såväl

framåt som bakåt. Beträffande bestämmelsens tillämplighetsområde hava de

sakkunniga dock funnit det åtminstone för närvarande kunna anses tillräckligt,

att densamma allenast kommer att gälla allmänna vägar, däremot ei

enskilda.

I anslutning till motsvarande bestämmelser i fråga örn automobil föreslås,

att lykta och reflexanordningar skola visa vitt, blåvitt eller gult ljus framåt

och rött ljus bakåt.

Föredragande departementschefen anför, att han, i stället för nu gällande

bestämmelse, att länsstyrelse under viss förutsättning äger med angivet undantag

beträffande vissa vägar förordna, att å med dragare förspänt fordon,

som under mörker framföres å vägen, eller å dess dragare skall föras lykta

eller reflexanordningar, i anslutning till de sakkunnigas förslag infört en ge

nerell föreskrift av motsvarande innehåll.

I dels likalydande motionerna I: 360 av herr John Gustavson m. fl. och

II: 693 av herr Andersson i Ovanmyra m. fl., dels ock i likalydande motionerna

I: 319 av herr Elof Andersson m. fl. och II: 655 av herr Norell m. fl. föreslås,

att bestämmelserna angående skyldighet att föra lykta eller reflexanordning

å hästfordon givas samma innehåll som i nu gällande stadga.

I motionen I: 21 vid förra årets riksdag anförde herr Lindhagen:

Motorismens även i riksdagen framställda krav, att hästfordon skola förses

med lyktor vid mörkets inbrott, synes mig ej förtjäna avseende. I varje

s. 109 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

109

fall bör en sådan ytterligare militarisering av vägarna för bilismens bekvämlighet

bekostas av bilskattemedlen med hästfordonens befriande från de

ifrågasatta utgifterna.

Enligt utskottets uppfattning synas strängare bestämmelser än de nu gäl- Utskottet

lande icke böra ifrågakomma. Utskottet vill därför förorda, att det huvudsakliga

innehållet av gällande bestämmelser angående skyldighet att föra

lykta eller reflexanordning upptages i en kommande ny vägtrafikstadga. I

viss överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag torde emellertid böra stadgas,

att lyktor och reflexanordningar skola visa vitt, blåvitt eller gult ljus

framåt och rött ljus bakåt.

19 §.

Vägtrafiksakkunniga hade i 19 § 3 mom. av sitt förslag upptagit följande

stadgande:

Därest å automobil framföres gods, som med mer än en och en halv meter

skjuter utanför automobilens bakre belysningsanordningar, skall godsets avslutning

vara tydligt utmärkt med fritt hängande tygduk eller dylikt.

De sakkunniga anföra:

En sådan bestämmelse synes påkallad ur trafiksäkerhetssynpunkt. Framförandet

av last, som mera betydligt skjuter utanför automobils flak, utan

att detta på något sätt angives, kan nämligen innebära allvarliga risker för

bakom kommande fordon. Det må erinras örn att den danska vägtrafikstadgan

innehåller ett stadgande, att, om lasten å fordon skjuter mer än en

armslängd utanför fordonet och icke är tydligt skönjbar för bakifrån kommande,

lastens avslutning skall vara tydligt utmärkt med en halmviska eller

en vit duk.

Någon motsvarande bestämmelse har inte upptagits i propositionens förslag.

I motionen 11:723 av herr Jeppsson m. fl. anföres:

Ur trafiksäkerhetssynpunkt innebära motorfordon med utskjutande last

alltid en stor fara. De sakkunniga hava därför även föreslagit vissa säkerhetsåtgärder.

Då emellertid dessa bestämmelser icke upptagits i propositionen, föreslås

införande av ett generellt åläggande för förare av motorfordon med last,

där enstaka föremål äro utskjutande, att utmärka desamma medelst fritt

hängande tygduk eller dylikt.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt torde den föreslagna bestämmelsen vara av utskottet.

tämligen tvivelaktigt värde, då den ifrågasatta tygduken varken i dagsljus

eller mörker torde vara i högre grad lättare att skönja än lasten. Utskottet

vill därför avstyrka den föreslagna bestämmelsen.

3 mom.

I förevarande moment stadgas, att, där så erfordras, bär å automobils

hjul till skydd mot slirning anbringas lämpliga anordningar, så beskaffade

att de ej kunna skada vägen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Utskottet.

Utskottet.

Bestämmelsen motsvaras i gällande motorfordonsförordning av 2 §

5 morn., som har följande lydelse: »Där så erfordras, må till skydd mot slipning

å hjulen anbringas lämpliga anordningar, som ej kunna skada vägen.»

I motionen II: 723 au herr Jeppsson m. fl. föreslås, att ordet »bör» utbytes

mot ordet »må». Såsom skäl härför anföres, att domstolarna vid bedömande

av skuldregeln vid en inträffad olycka ofta synas fästa avseende vid om

snökedjor använts, även om snökedjorna vid tillfället ifråga kanske kunnat

vara till mera skada än nytta, såsom förhållandet t. ex. är vid glansis.

Den i motionen lämnade motiveringen synes icke övertygande. Utskottet

har intet att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag.

20 § 7 mom.

I förevarande moment stadgas, att förare icke må röka tobak vid framförande

av automobil i tättbebyggt samhälle. Bestämmelsen har oförändrad

upptagits från 21 § 7 mom. gällande motorfordonsförordning.

Stadgandet har införts i trafiklagstiftningen på förslag av 1920 års automobilsakkunniga.

De sakkunniga framhöllo som skäl för förbudet, dels att

förarens uppmärksamhet kan slappas vid rökningen, dels att gnistor kunna

medföra skada och obehag för förare och passagerare, dels ock att brandfara

ej är utesluten.

Vägtrafiksakkunniga lia icke ansett tillräckliga skäl finnas att bibehålla

bestämmelsen.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att stadgandet utgår,

då förbudet att röka tobak numera torde vara föråldrat.

I likhet med motionärerna anser utskottet, att förevarande stadgande bör

utgå.

22 §.

Föreskrifterna i denna paragraf ha avfattats i överensstämmelse med motsvarande

bestämmelser i 11 § gällande vägtrafikstadga. Enligt 25 § propositionens

förslag skall vad i 22 § är stadgat om automobil gälla även i fråga

om motorcykel.

Vägtrafiksakkunniga ha sökt förenkla ifrågavarande föreskrifter och givit

22 § i sitt förslag följande lydelse:

Möter eller upphinner automobil ridande eller körande eller person, som

leder eller driver djur, skall föraren iakttaga den varsamhet, som kan anses

erforderlig till förekommande av olycksfall, samt vara behjälplig med de

åtgärder, vilka kunna underlätta förbikörning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

lil

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. framhålles, att de detaljerade

bestämmelserna i förevarande stadgande måste betraktas som föråldrade,

medan däremot de sakkunnigas förslag giver uttryck för en mera tidsenlig

uppfattning, varför detsamma föreslås till antagande.

Enligt utskottets uppfattning äro de mera detaljerade föreskrifterna i Utskottet.

Kungl. Maj:ts förslag att föredraga framför de mera allmänna ordalagen i

de sakkunnigas förslag. Utskottet har ej funnit skäl till erinran mot Kungl.

Maj:ts förslag.

23 § 1 mom.

I detta moment ha upptagits bestämmelser om automobils högsta hjultryck.

Enligt 32 § 1 mom. i Kungl. Maj :ts förslag skall vad i 23 § är stadgat

beträffande annan automobil än omnibus äga motsvarande tillämpning å

fordon, som tillkopplats automobil.

Enligt 2 § 1 mom. i Kungl. Maj:ts förslag till motorfordonsförordning motsvarar

automobils största hjultryck den tyngd, som, när automobilens vikt

uppgår till dess totalvikt, uppbäres av det mest belastade hjulet. Automobils

total vikt utgör dess tjänstevikt med tillägg av, i fråga om personautomobil,

den beräknade vikten av det största antal passagerare, för vilket automobilen

är avsedd, och beträffande omnibus eller lastautomobil, den beräknade vikten

av det största antal personer utom föraren och den största last, varför

automobilen är inrättad (maximilast). I huvudsak motsvarande bestämmelser

återfinnas i 2 § 1 mom. gällande motorfordonsförordning.

Enligt 16 § 3 och 4 mom. i gällande motorfordonsförordning får automobil

med ett största hjultryck överstigande 2,000 kg ej framföras å allmän

väg utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen,

eller av vederbörande polismyndighet i stad. Vid meddelande av sådant

tillstånd skola fastställas de villkor med avseende å automobilens beskaffenhet

och lastens tyngd eller eljest, som kunna anses nödiga till trafiksäkerhetens

främjande eller vägens skyddande.

Beträffande släpvagn meddelas i 22 § 9 mom. motorfordonsförordningen

motsvarande bestämmelser.

Jämlikt 16 § 2 mom. motorfordonsförordningen kan länsstyrelse, utöver

den i 3 mom. stadgade begränsningen, för viss väg meddela föreskrifter örn

de trafikerande automobilernas tyngd, bredd eller hjultryck.

En historik beträffande dessa bestämmelser återfinnes å sid. 162 och 163

i vägtrafiksakkunnigas betänkande.

Vägtrafiksakkunniga hava beträffande hjultrycket i 23 § 1 mom. i sitt förslag

förordat den ändringen, att största tillåtna hjultrycket höjes till 2,500

kilogram, därest avståndet mellan två av fordonets hjulaxlar uppgår till minst

tre meter. De sakkunniga hava därjämte förordat, att — i motsats till vad

nu gäller — fordon, vars största hjultryck överstiger 2,000 respektive 2,500

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

kilogram, ändock må framföras utan tillstånd, om fordonet lastats under den

för fordonet fastställda maximilasten, så att fordonets förhandenvarande lijultryck

på grund därav icke överstiger 2,000 respektive 2,500 kilogram.

De sakkunnigas förslag är av följande lydelse:

Automobil med ett största hjultrvck överstigande 2,500 kilogram eller, där

avståndet mellan två av automobilens hjulaxlar är mindre än tre meter, med

ett största hjultryck överstigande 2,000 kilogram må ej lramföras å allmän

väg. gata eller annan allmän plats i stad utan särskilt tillstånd. Detta skall

sökas hos länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, eller, örn tillståndet

avser sådan inom stads planlagda område förefintlig gata eller annan allmän

plats, för vilken polismyndigheten i staden föreskrivit inskränkning med

avseende å tillåtet hjultryck, eller om trafiken skall försiggå allenast inom

viss stads planlagda område, hos polismyndigheten i staden. Dock må automobil,

som nu sagts, framföras utan tillstånd, örn automobilen lastats under

den för automobilen fastställda maximilasten, så att automobilens förhandenvarande

hjultryck på grund härav icke överstiger 2,500 respektive 2,000

kilogram.

Har länsstyrelse eller polismyndighet jämligt 12 § 1 mom. föreskrivit inskränkning

i trafiken å väg eller del av väg med avseende å fordon med

visst största hjultryck, må dock automobil, vars största hjultryck överstiger

det sålunda bestämda, utan hinder härav framföras å vägen, örn automobilen

lastats under den för automobilen fastställda maximilasten, så att automobilens

förhandenvarande hjultryck på grund härav icke överstiger det av

länsstyrelsen eller polismyndigheten angivna.

I de avgivna yttrandena hava flera länsstyrelser ansett den föreslagna

höjningen under vissa förhållanden av största tillåtna hjultrycket från

2.000 till 2,500 kilogram icke motiverad. Länsstyrelsen i Uppsala län har

sålunda uttalat, att vägarna inom länet i allmänhet vore för svaga för att

tillåta ett hjultryck av 2,500 kilogram. Följden av en dylik bestämmelse

bleve, att tunga fordon undveke att närma sig vägkanterna, något som medförde,

att vägbanans effektiva bredd i hög grad minskades för övriga trafikanter.

Stora svårigheter uppstode också att vid trafik med tunga bilar

hålla vägarna i tillfredsställande skick. Andra länsstyrelser hava framhållit,

att en ökning av största tillåtna hjultrycket skulle tvinga myndigheterna

att i fråga om stora delar av vägnätet meddela särskilda inskränkningar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, att de sakkunnigas förslag

skulle gynna uppkomsten av en i många fall tyngre trafikapparat än som

skäligen kunde behövas och som man på andra sätt sökte begränsa, nämligen

i fråga örn den yrkesmässiga trafiken. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har ansett en ökning av största hjultrycket böra tillåtas beträffande

södra och mellersta Sverige, enär vägarna därstädes, frånsett en del å desamma

belägna mindre bärkraftiga broar, numera i allmänhet vunnit erforderlig

styrka och bärighet. I fråga om vägarna i de fyra nordligaste länen

vore däremot styrelsen synnerligen tveksam, huruvida de sakkunnigas

förslag kunde anses lämpligt. Med hänsyn till dessa vägars byggnadssätt

torde ett generellt medgivande att befara samtliga vägar med fordon upp

till 2,500 kilograms hjultryck medföra, att för flertalet vägar inskränkningar

i fråga örn hjultryck måste föreskrivas.

Jämväl de sakkunnigas förslag, att rätten att befara väg skall vara beroende,

icke av fordonets största hjultryck, utan av det för varje särskilt fall

faktiska hjultrycket, bär mött invändningar från flera håll. Därvid har framhållits,

att en dylik bestämmelse vöre synnerligen svår att övervaka och kom
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55-

113

me att giva anledning till ett stort antal överträdelser. För en effektiv övervakning

skulle, uttalar länsstyrelsen i Skaraborgs län, erfordras ett stort antal

portativa vågar.

Föredragande departementschefen anför:

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, enligt vilken det faktiska

hjultrycket och icke det största skulle vara avgörande för rätten att

befara de allmänna vägarna, kan jag med hänsyn till de på flera håll befarade

olägenheterna därav icke tillstyrka.

Vid bestämmande av det största hjultryck, som ett fordon må äga, för att

detsamma utan särskilt tillstånd skall få framföras å allmän väg, måste

givetvis bliva avgörande den bärkraft, som landets vägar i stort sett kunna

anses besitta. Fastställes i förhållande till denna bärkraft största tillåtna

hjultrycket alltför lågt, medför detta, att myndigheterna få att behandla ett

stort antal framställningar om tillstånd att framföra fordon med större hjultryck

än det sålunda medgivna. Sättes gränsen för det tillåtna hjultrycket

för högt blir å andra sidan därav en följd, att vederbörande myndigheter

måste i fråga om ett stort antal vägar meddela särskilda inskränkningar i

rätten att trafikera desamma, varjämte det kan befaras, att vägnätet i sin

helhet utsättes för hårda och dyrbara påfrestningar.

För min del har jag, med hänsyn till vad i avgivna utlåtanden anförts rörande

vägnätets beskaffenhet i särskilt de norra men även vissa av de sydligare

länen, funnit att tidpunkten för en generell höjning av det tillåtna

hjultrycket knappast ännu är inne. Jag vill emellertid framhålla, att, i likhet

med vad nu är fallet, länsstyrelserna skola äga meddela dispens från den

allmänna regeln om högsta tillåtna hjultryck.

Utskottet vill erinra, att enligt 19 § 1 mom. a) i propositionens förslag

skola å automobil under färd föras å lämpliga, lätt tillgängliga platser anbragta

skyltar av metall, upptagande i tydlig skrift beträffande omnibus och

lastautomobil fordonets tjänstevikt, bredd och största hjultryck ävensom

automobilens maximilast, varjämte å dylik skylt även må angivas de lastmängder,

som svara mot andra hjultryck hos automobilen än nyssnämnda

största hjultryck. Enligt 19 § 4 mom. i propositionens förslag skall å lastautomobil

å utifrån väl synlig plats tydligt utmärkas automobilens maximilast

och största hjultryck.

1 motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. framhålles, att bestämmelserna

i nuvarande förordning oavlåtligen givit anledning till mindre rättvisa avgöranden.

Motionärerna anse, att de sakkunnigas förslag från praktisk synpunkt

är att föredraga, och föreslå, att 23 § 1 mom. erhåller den lydelse, de

sakkunniga föreslagit.

I motionerna I: 361 av herr Nulander m. fl. och II: 696 av herr Aronson

m. fl. framhålles, att de föreslagna hjultrycksbestämmelserna, enligt vilka det

teoretiskt högsta hjultrycket och icke det faktiska är avgörande för rätten att

befara allmän väg, för landets motorfordonsförare alltid framstått som orimliga.

De av vissa myndigheter mot vägtrafiksakkunnigas förslag på denna

punkt gjorde erinringarna finna motionärerna ej befogade. Motionärerna påpeka,

att den mot ett visst tillåtet hjultryck svarande maximilasten alltid

Bihang till riksdagens protokoll 19,10. 9 sami. 2 avd. Nr 55.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55-

Utskottet.

är lika svår att konstatera, vare sig bilen är lastad till sin fulla bärförmåga

eller med reducerad last. Motionärerna föreslå, att riksdagen måtte uttala

sig för följande tillägg till 23 § 1 mom. i propositionens förslag, motsvarande

sista punkten i första stycket av den av de sakkunniga förordade bestämmelsen:
Dock

må automobil, som nu sagts, framföras utan tillstånd, örn automobilen

lastats under den för automobilen fastställda maximilasten, så att automobilens

förhandenvarande hjultryck på grund härav icke överstiger

2,000 kg.

I likhet med departementschefen anser utskottet tiden icke vara inne för

en allmän höjning av det tillåtna högsta hjultrycket. Vägarna inom stora

delar av landet befinna sig ännu icke i det skick, att ett hjultryck av 2,500

kilogram allmänt kan medgivas. Utskottet utgår emellertid från att vederbörande

myndigheter i stor utsträckning komma att begagna sin rätt att

meddela dispens från den allmänna regeln om högsta tillåtna hjultryck. Utskottet

kan således icke förorda den i motionen II: 723 föreslagna höjningen

av det högsta tillåtna hjultrycket.

Utskottet kan icke dela departementschefens uppfattning, att stora olägenheter

skulle vara att befara, om man läte det faktiska hjultrycket i stället

för det teoretiskt högsta vara bestämmande för rätten att framföra automobil

å allmän väg. Gällande bestämmelser försvåra i många fall på ett obilligt

sätt näringsidkares möjlighet att utnyttja en lastbil, vars högsta hjultryck

efter den i 2 § 1 mom. i Kungl. Maj:ts förslag till motorfordonsförordning

angivna beräkningsgrunden överstiger 2,000 kilogram och som därför icke

utan särskilt tillstånd får framföras å väg. Vad nu sagts äger motsvarande

tillämpning i det fall, att myndighet beträffande viss väg föreskrivit ett annat

högsta hjultryck än det i allmänhet tillåtna. Det synes icke motiverat,

att ett mindre fordon med full last skall få framföras å viss väg men däremot

icke ett större fordon, vars teoretiskt största hjultryck visserligen överstiger

det för vägen tillåtna men som i verkligheten har samma eller kanske mindre

hjultryck än förstnämnda fordon.

Utskottet får således i anledning av motionerna förorda, att i förevarande

moment införes en bestämmelse om rätt att framföra automobil, vars högsta

hjultryck efter den i nyssnämnda moment angivna beräkningsgrunden överstiger

2,000 kilogram eller eljest medgivet största hjultryck, därest automobilen

lastats så att dess förhandenvarande hjultryck icke överstiger det högsta

tillåtna. Utskottet förbiser därvid icke, att övervakningen av bestämmelsens

iakttagande kan bliva förenad med vissa svårigheter.

23 § 2 mom.

I detta moment stadgas om automobil största tillåtna bredd.

Enligt 16 § 3 mom. i gällande motorfordonsförordning må automobil med

större bredd, lasten inberäknad, än 210 centimeter ej framföras å allmän

väg utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

115

Vägtrafiksakkunniga lia föreslagit en höjning av fordonsbredden till 220

centimeter. Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen i 23 § 2 mom.

har följande avfattning:

Automobil med större bredd än 220 centimeter må ej framföras å allmän

väg, gata eller a^man allmän plats i stad utan särskilt tillstånd. Detta

skall sökas hos länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, eller om tillståndet

avser sådan inom stads planlagda område förefintlig gata eller annan

allmän plats, för vilken polismyndigheten i staden föreskrivit inskränkning

med avseende å tillåten bredd å fordon, eller om trafiken skall försiggå allenast

inom viss stads planlagda område, hos polismyndigheten i staden. Där

sådant tillstånd lämnas för omnibus, skall högsta tillåtna bredden bestämmas

till 230 eller 240 centimeter, beroende av vägens beskaffenhet.

Automobils bredd mätes över de längst utskjutande delarna av fordon

och last, varvid dock bortses från backspegel, utfälld körriktningsvisare och

snökedjor.

Förslaget örn en höjning av största tillåtna bredden å fordonen, har i övervägande

antalet yttranden lämnats utan erinran. I en del yttranden har

emellertid gjorts gällande, att en höjning vore olämplig eller opåkallad. Sålunda

har länsstyrelsen i Malmöhus län uttalat, att fordonsbredden borde avpassas

efter vägarna och icke vägarna efter fordonsbredden. I länet utgjorde antalet

vägar, vilkas bredd på hela sträckningen eller delar av densamma understege

5 meter och varå mötesplatser ej anordnats, sannolikt omkring hälften

av länets samtliga allmänna vägar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har ansett den föreslagna fordonsbredden böra gälla för omnibusar inom

hela landet men för lastbilar endast såvitt avser vägarna i södra och mellersta

Sverige.

Föredragande departementschefen anför:

Vad angår de sakkunnigas förslag, att största tillåtna bredden för fordon

skall höjas från 210 till 220 centimeter, kan häremot anföras, att en mycket

stor del av landets vägnät innefattar vägar med så ringa bredd, att ett

framförande å desamma av fordon med en bredd av 220 centimeter synes

kunna medföra allvarliga olägenheter, icke minst från trafiksäkerhetssynpunkt.

Såvitt avser lastautomobiler torde något berättigat behov av en dylik

ökning knappast kunna anses föreligga. I fråga om omnibusar torde däremot

skäl få anses tala för de sakkunnigas förslag. Omnibusar framföras

i allmänhet i regelbunden trafik å vissa vägar, och det torde därför i fråga

örn dessa fordon redan vid beviljande av tillstånd till dylik trafik beaktas,

att fordonsbredden icke är för stor i förhållande till vägbredden. Jag har

med hänsyn till nu anförda synpunkter ansett mig böra förorda, att nuvarande

bestämmelser örn största tillåtna fordonsbredd bibehållas för alla

fordon utom för omnibusar, vilka utan särskilt tillstånd böra få användas

i trafik på allmän väg även örn de äga en bredd av högst 220 centimeter.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. förordas de sakkunnigas förslag,

varvid emellertid framhållcs, att formuleringen bör förtydligas så att därav

klarare framgår de angivna måttens karaktär av maximigränser.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning och har intet Utskottet.

att erinra mot förevarande stadgande.

s. 116 Kontrollera mot PDF

Gällande

bestämmel
ser.

116

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

24 § 1 mom.

18 § 1 mom. i gällande motorfordonsförordning lämnar en allmän föreskrift

rörande körhastigheten vid färd med automobil. Enligt denna

bestämmelse skall vid framförande av automobil hastigheten städse avpassas

efter vad som vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten

kräver och nödig försiktighet bjuder. Vidare föreskriver stadgandet, att

automobil ingenstädes må framföras med större hastighet än att automobilen

under alla omständigheter kan stannas, innan en tredjedel av den

framför varande överskådliga och fria delen av körbanan tillryggalagts.

Bestämmelser av i huvudsak motsvarande innebörd lämnas i 8 § 1 mom.

gällande vägtrafikstadgan, som ger särskilda föreskrifter för fall, då särskild

försiktighet anses påkallad såsom vid färd i kurva, vägkorsning eller annorstädes,

där utsikten är skymd, eller vid färd å hal körbana. Även den allmänna

föreskriften i 2 § vägtrafikstadgan om att varje vägfarande skall

iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olycksfall

betingas av omständigheterna, äger tillämplighet på färdhastigheten, och

denna bestämmelse träffar alla fall, då vägfarande på grund av för hög väghastighet

åsidosätter normal aktsamhet.

Beträffande personautomobiler finnas för landsbygden härutöver inga

allmänna bestämmelser rörande färdhastigheten. Det har sålunda helt

överlämnats åt föraren att själv vid varje tillfälle fritt bedöma, vilken hastighet

som med hänsyn till trafiksäkerhetens krav kan anses såsom tillåten.

Den fria hastigheten för personbilar innebar en nyhet i 1930 års motorfordonsförordning,

vilken infördes på initiativ från riksdagens sida. Vid färd

inom tättbebyggt område får däremot jämlikt 18 § 2 mom. en viss bestämd

högsta hastighet icke överskridas. Den högsta tillåtna hastigheten utgör

35 kilometer i timmen. Beträffande viss väg eller gata kan likväl länsstyrelse

(resp. polismyndighet i stad), där trafikförhållandena det medgiva, förordna,

att hastigheten må höjas intill högst 45 kilometer i timmen.

Beträffande motorcykel och lättviktsmotorcykel gälla samma bestämmelser

om hastigheten som för personautomobil.

För personomnibusar och lastautomobiler gälla utöver de allmänna föreskrifterna

örn skyldighet att anpassa fordons hastighet efter trafiksäkerhetens

krav jämlikt 18 § 2 mom. motorfordonsförordningen även särskilda absoluta

maximigränser för hastigheten. Dessa bestämmelser om högsta tillåtna hastigheter

framgå av följande tabell:

Inom tättbebyggt

område

Annor
städes
-

Personomnibus .................................... 35 40

Lastautomobil med totalvikt ej överstigande 3,600 kg . . 35 40

Lastautomobil med totalvikt överstigande 3,600 men ej

6,000 kg ........................................'' 30 35

Lastautomobiler med totalvikt överstigande 6,000 kg ... . 25 30

I 14 § vägtrafikstadgan samt 16 § 2 mom. och 18 § 3 mom. motorfordonsförordningen

finnes bestämmelse örn rätt för vissa myndigheter att utfärda

s. 117 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

117

förbud eller meddela inskränkande föreskrifter rörande trafiken. Sådana

föreskrifter kunna jämväl avse fordons hastighet.

De nuvarande bestämmelserna innebära i förhållande till närmast föregående

bestämmelser i 1923 års motorfordonsförordning en avsevärd höjning

av hastigheten för ovannämnda slag av fordon. Enligt denna förordning

utgjorde den högsta tillåtna hastigheten för vanlig personautomobil 45

km i timmen å landsbygden och 35 km i timmen inom tättbebyggt område

samt för omnibus och lastautomobil 10—25 km i timmen, allt efter fordonets

vikt och hjulringarnas beskaffenhet.

Vid införandet av nuvarande bestämmelser i 1930 års motorfordonsförordning

rådde i stort sett allmän enighet om att en höjning av de tillåtna

hastigheterna vore med hänsyn till teknikens framsteg väl motiverad. På

en väsentlig punkt rådde emellertid delade uppfattningar angående den

lämpligaste avvägningen.

1927 års motorfordonssakkunniga hade förklarat sig anse att tiden vore

inne för slopande av absoluta hastighetsbestämmelser för trafiken med vanliga

personbilar (och motorcyklar) å landsbygden. Till motivering härför

anförde de sakkunniga bland annat:

De omständigheter, vilka tidigare talat för i siffror fixerade hastighetsbestämmelser,

synas beträffande denna trafik numera icke böra lägga hinder

i vägen för den fria hastighetens införande. Personautomobilerna hava

under den senaste tiden nått en allt större fullkomlighet i de avseenden,

som äro av betydelse för trafiksäkerheten. Särskilt bromsningsanordningarna

fylla högt ställda anspråk. Jämväl våra vägar hava under de sistförflutna

åren undergått avsevärda förbättringar. Åtminstone de större trafiklederna

befinna sig i allmänhet numera i ett gott skick. Ur vägslitningssynpunkt

torde de med lågtrycksringar numera i allmänhet försedda personbilarnas

körhastighet spela en vida mindre roll än man i allmänhet tilllägger

densamma. Särskilt gäller detta de i allt större utsträckning förekommande

vägar, varest s. k. permanent beläggning kommit till användning.

Å dylika vägar torde personautomobilerna knappast utöva någon skadlig

inverkan.

Att körskicklighcten hos förarna väsentligt ökats under de senaste åren

lärer ej kunna förnekas. Även en större ansvarskänsla och hänsynsfullhet

har på detta håll kommit till synes, låt vara att ännu mycket återstår innan

i detta avseende allt kan anses väl beställt. Det torde dock kunna antagas,

att bland annat de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna i syfte att

erhålla omdömesgilla och hänsynsfulla förare skola komma att bidraga till

en bättre sakernas ordning.

I maximisiffror angivna hastighetsbestämmelser verka i viss mån förslappande

å känslan hos föraren av det honom åvilande ansvaret för att

i varje särskilt fall ej köra hastigare och annorlunda än situationen kräver.

Erfarenheten har ådagalagt, att de fastställda siffrorna av den stora allmänheten

ej sällan uppfattas såsom åsyftande de hastigheter, som under alla

förhållanden äro tillåtna. Huru ofta anföres icke till försvar Vid inträffad

olycka, att föraren »ej kört fortare än 45 km.». Antagligen skulle även en

högsta tillåten hastighet av I. ex. 55 å 00 km. komma att betraktas såsom

den normala. För trafiken skulle detta komma att innebära oerhörda faror.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Om däremot, såsom de sakkunniga föreslå, regeln blir, att hastigheten städse

skall anpassas efter som vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten

kräver och nödig försiktighet bjuder, har man anledning att förmoda,

att detta skall bidraga till att skärpa förarens uppmärksamhet och öka hans

ansvarskänsla.

En dylik regel kombinerad med den i gällande lagstiftning innehållna

föreskriften om att automobil »ingenstädes må framföras med större hastighet,

än att automobilen under alla omständigheter kan stannas innan kortare

sträcka tillryggalagts än en tredjedel av den framförvarande överskådliga

och fria delen av körbanan» är enligt de sakkunnigas mening tillfyllest

för att förekomma att automobilerna framföras med en för trafiksäkerheten

äventyrlig hastighet.

Att vid bifall till de sakkunnigas förslag körhastigheten i gemen skulle

komma att ökas utöver vad för närvarande är fallet, torde knappast vara

att förvänta. Ett ej ringa antal förare — ej minst de kunniga, varsamma

och ansvarskännande — lärer redan nu vid fordonens framförande allenast

låta sig bestämmas av de principer, som kommit till uttryck i de sakkunnigas

förslag. För de vårdslösa och omdömeslösa bilisterna hava såsom ovan

påpekats maximibestämmelserna icke utgjort någon hämsko.

I proposition nr 121 till 1930 års riksdag nied förslag till motorfordonsförordning

och vägtrafikstadga föreslogs emellertid, att högsta tillåtna körhastigheten

för personautomibil borde fastställas till 65 km i timmen, utom vid

färd inom samhälles tättbebyggda delar, där den högsta tillåtna hastigheten

som regel icke fick överstiga 35 km i timmen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Borell, anförde i nämnda

proposition:

I motsats till de sakkunniga och jämväl flertalet av dem, som yttrat sig

över de sakkunnigas förslag till hastighetsbestämmelser, finner jag tiden

ännu icke vara inne för slopande av absoluta liastighetstal för trafiken med

vanliga personbilar och motorcyklar å landsbygden. För närvarande synes

mig det riktiga vara, att en ej alltför obetydlig höjning av den gällande maximihastigheten

företages. Erfarenheten får sedan utvisa om och när en övergång

till fri hastighet kan anses lämplig. Att så inom en kanske snar framtid

skall befinnas fallet, håller jag för troligt. I likhet med några av de hörda

myndigheterna anser jag, att gränsen för den högsta tillåtna hastigheten bör

dragas vid 65 kilometer i timmen. Något praktiskt behov av högre hastighet

lärer näppeligen föreligga.

Min nu angivna ståndpunkt betingas huvudsakligen av två faktorer, nämligen

dels de allmännast trafikerade vägarnas beskaffenhet och dels den allmänna

körkulturen.

Vad vägarna beträffar lärer det ej kunna bestridas, att trots under senaste

åren vidtagna förbättringar av olika slag mycket återstår, innan desamma

i någon större utsträckning kunna sägas vara lämpade för att upptaga en

mycket snabb trafik. Den fria hastigheten skulle å våra i regel ännu smala

och krokiga vägar innebära en avsevärd fara för trafiksäkerheten. Den fria

hastigheten skulle slutligen helt visst å många håll även medföra en icke önskvärd

stegring av kostnaden för vägarnas underhåll.

Att införande av fri hastighet förutsätter en hög grad av trafikkultur och

trafikvana ej blott hos automobilförarna utan jämväl hos övriga trafikanter,

torde ej vara föremål för något tvivel. Även om man måste medgiva, att förhållandena

härutinnan under de senaste åren undergått en avsevärd föränd
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

119

ring till det bättre, lärer det dock alltjämt vara så, att åtskilliga av våra

förare icke ådagalägga nödig försiktighet och hänsynsfullhet. Jämväl övriga

trafikanter torde till ej ringa antal vara mindre väl skickade att möta de

faror, som med en mycket snabb automobiltrafik lätteligen komma att uppstå

för dem.

Ytterligare en omständighet, som för min nu intagna ståndpunkt väl ej

varit av avgörande betydelse men som dock icke kunnat av mig helt lämnas

å sido vid frågans bedömande, är, att övervakandet av trafiken kommer

att efter införandet av fri hastighet bliva förenat med ökade svårigheter. Ett

stadgande om viss maximihastighet innebär uppenbarligen större möjligheter

att rättsligen konstatera och därmed även att förhindra vårdslös och överdådig

körning än en föreskrift, som allenast ålägger föraren att anpassa hastigheten

efter trafiksäkerhetens krav och försiktighetens bud.

Motorfordonsakkunniga hade icke funnit sig böra föreslå någon höjning

av den för vanlig personautomobil inom tättbebyggt samhälle tillåtna högsta

hastigheten, 35 kilometer i timmen.

Föredragande departementschefen anförde härom i propositionen nr 121:

Jag är på denna punkt såtillvida ense med de sakkunniga som jag anser,

att som regel en högre maximihastighet icke är tillrådlig inom dylikt samhälle.

Ä vissa för automobiltrafik särskilt lämpade gator torde dock en högre

hastighet låta sig väl förenas med trafiksäkerhetens krav. Redan nu torde,

särskilt i de större städerna, automobilerna å sådana gator ofta framföras

med en hastighet, som ligger mellan 35 och 45 kilometer i timmen. Vid

sådana förhållanden vill jag föreslå, att den av de sakkunniga för nu ifrågavarande

fall föreslagna hastighetsbestämmelsen kompletteras med föreskrift

om rätt för vederbörande myndighet att, där trafikförhållandena det medgiva,

för viss trafikled meddela förordnande örn höjning av maximihastigheten

intill högst 45 kilometer i timmen.

Andra lagutskottet, som behandlade nyssnämnda proposition, yttrade i sitt

utlåtande, nr 34, över densamma i förevarande delar:

I likhet med departementschefen har utskottet funnit tiden icke vara inne

för slopande av absoluta hastighetstal för trafiken med vanliga personbilar

och motorcyklar å landsbygden. Våra vägar äro i stor utsträckning ännu

icke av beskaffenhet att tillåta en så snabb trafik som måhända skulle bliva

följden, därest hastighetsbegränsningen borttoges. Den fria hastigheten skulle.

såsom departementschefen framhållit, helt visst å många håll även medföra

en icke önskvärd stegring av kostnaden för vägarnas underhåll.

Den betydliga höjning av gällande maximihastighet, som föreslås i propositionen,

vill utskottet emellertid förorda. Då utskottet räknar med den

möjligheten, att det i framtiden kan befinnas lämpligt att övergå till fri

hastighet, har det synts utskottet ändamålsenligt att för erfarenhets vinnande

systemet med viss maximihastighet och systemet med fri hastighet

redan nu må komma att tillämpas jämsides med varandra. Utskottet föreslår

därför, att vid sidan av det i propositionen föreslagna stadgandet i

18 § 2 mom. första stycket örn en maximihastighet av 65 kilometer i timmen

införes bestämmelse örn rätt för länsstyrelse att förordna om fri körhastighet

å vissa härför lämpade vägar.

Reservation avgavs av herr Linder och ytterligare sju av utskottets ledamöter.

Reservanternas förslag till utskottets yttrande örn hastiglietsbestämmelserna

innehåller bland annat följande:

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Utskottet delar de sakkunnigas uppfattning därom, att hastigheten städse

skall anpassas efter vad vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten

kräver och nödig hänsyn bjuder. Detta är en regel, som tvivelsutan skall

bidraga till att skärpa förarens uppmärksamhet och öka hans ansvarskänsla.

Då denna regel förbindes med den redan i gällande lagstiftning intagna

föreskriften om att automobil ''ingenstädes må framföras med större hastighet,

än att automobilen under alla omständigheter kan stannas innan kortare

sträcka tillryggalagts än en tredjedel av den framförvarande överskådliga

och fria delen av körbanan’, har enligt utskottets mening tillfredsställande

bestämmelser givits till förekommnade av att automobiler framföras

med en för trafiksäkerheten äventyrlig hastighet.

Denna relativa garanti äventyras, enligt utskottets mening, genom införandet

i förevarande paragraf av en maximihastighet av 65 kilometer i timmen.

Många förare komma nämligen att anse sig ha uppfyllt all rättfärdighet, så

snart de hållit sig inom den av lagen medgivna hastigheten, trots att en

vida lägre fart vid många tillfällen ur säkerhetssynpunkt är av förhållandena

påkallad.

På grund av det anförda föreslår utskottet, att ur 18 § 2 mom. måtte uteslutas

första stycket, som lyder: ''Körhastigheten för automobiler må aldrig

överstiga 65 kilometer i timmen.’

I övrigt föranleder nu nämnda paragraf ingen erinran från utskottets

sida.

Riksdagen följde reservanterna och i överensstämmelse härmed uteslöts

den i propositionen föreslagna maximigränsen av 65 kilometer i timmen.

Vägtrafiksakkunniga hava i 24 § 1 mom. av sitt författningsförslag upptagit

följande bestämmelse:

Automobil må icke inom tättbebyggt område framföras med högre hastighet

än 50 kilometer i timmen. Omnibus eller lastautomobil med totalvikt

överstigande 2,400 kilogram må ej heller annorstädes framföras med högre

hastighet än nu sagts.

Beträffande motorcyklar och lättviktsmotorcyklar hava de sakkunniga förordat

samma bestämmelser örn hastighet inom tättbebyggt område som

skulle gälla för personbilar.

%

Vägtrafiksakkunniga yttra bland annat:

Vägtrafiksakkunniga hava, vad till en början angår personautomobilerna,

funnit erfarenheterna under de år, som nu förflutit sedan tillkomsten av

1930 års motorfordonsförordning, bestämt tala för att den genom nämnda

förordning medgivna fria hastigheten å landsbygden för dylika fordon måste

anses hava varit ett steg i rätt riktning. Någon begränsning härutinnan synes

alltså icke böra komma i fråga.

Den nu stadgade hastighetsbegränsningen för personautomobiler inom

stads och köpings tättbebyggda område ävensom inom annat tättbebyggt

samhälle, 35 kilometer i timmen, hava de sakkunniga för sin del funnit onödigt

restriktiv. Icke heller torde den automobilförande allmänheten hava

funnit densamma överensstämma med sin uppfattning örn den färdhastighet,

som utan risk kan tillämpas inom tättbebyggt område. Redan av de allmänna

bestämmelserna om färdhastighet, upptagna i 3 § av de sakkunnigas förslag

till vägtrafikstadga, följer en skyldighet för förare att vid varje tillfälle

s. 121 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

121

anpassa färdhastigheten med hänsyn till vad trafiksäkerheten kräver och

nödig försiktighet bjuder. En nedsättning av hastigheten kan för övrigt ofta

faktiskt nödvändiggöras på grund av trafikens intensitet. Att däremot i sådana

fall, då trafikförhållandena äro ägnade att medgiva en högre hastighet,

likväl förbjuda denna, anse de sakkunniga icke motiverat. På grund av

det nu sagda hava de sakkunniga i sitt förslag såsom högsta tillåtna hastighet

för personautomobil inom tättbebyggt område angivit 50 kilometer i

timmen.

Det har stundom uppstått tvekan, huruvida en automobil är att betrakta

som personautomobil eller lastautomobil. De sakkunniga avse här närmast

sådana fall, då exempelvis i en personautomobil inrättats hyllor eller andra

anordningar för transport av varuprover eller dylikt. Såvitt de sakkunniga

kunna finna, föreligger i dylika fall ej anledning att tillämpa längre gående

begränsningar i fråga örn hastigheten än dem som gälla för vanliga personautomobiler.

De sakkunniga hava för sin del ansett det vara mest rationellt

att med personautomobiler i hastighetshänseende jämställa alla fordon, vilkas

totalvikt icke överstiger förslagsvis 2,400 kilogram. Härvid komma, förutom

nyss avsedda kombinerade fordon, även paketautomobiler och liknande

fordon att vara underkastade enahanda hastighetsbestämmelser som personautomobiler,

vilket även synes vara motiverat med hänsyn till att dessa

automobiler ofta torde vara byggda på personvagnschassier. Överhuvud taget

vinnes genom den nu förordade anordningen, att det icke blir nödvändigt

att vid hastighetsbestämmelsernas tillämpning skilja mellan olika kategorier

av lättare fordon.

En redogörelse för de yttranden, som avgivits över vägtrafiksakkunnigas

förslag i förevarande ämne, återfinnes å sid. 76 och 77 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför bland annat:

I likhet med de sakkunniga anser jag med hänsyn till trafiksäkerheten

viss maximihastighet alltjämt böra vara stadgad för trafik med motorfordon

inom tättbebyggt område. Ehuru jag liksom de sakkunniga finner viss

höjning av maximihastigheten inom sådant område böra kunna tillåtas, anser

jag dock i likhet med flera av de hörda myndigheterna och Sveriges

droskbilägares riksförbund, att de sakkunniga gått något för långt, och vill

för min del förorda, att maximihastigheten inom tättbebyggda områden bestämmes

till 40 kilometer i timmen. Härutöver torde emellertid, i likhet med

vad nu gäller, böra stadgas rätt för vederbörande myndighet att, där trafikförhållandena

det medgiva, meddela förordnande örn viss höjning av maximihastigheten

för personautomobiler. Hastigheten bör dock, i anslutning till

vad de sakkunniga förordat, icke i något fall få överstiga 50 kilometer i

timmen.

De sakkunnigas förslag, att viss högsta hastighet vid trafik utom tätbebyggt

område skulle fastställas endast för omnibusar och lastautomobiler

med totalvikt överstigande 2,400 kilogram, kan jag ej tillstyrka. Däremot

anser jag önskemålen örn höjd maximihastighet för omnibusar och lastautomobiler

böra kunna tillgodoses så, att för alla slag av dylika fordon bestämmes

en högsta hastighet vid färd utom tättbebyggt område av 50 kilometer

i timmen i stället för nuvarande 30—40 kilometer i timmen.

Beträffande motorcyklar lämnas i 25 § hastighetsbestämmelse, motsvarande

den här för personautomobil föreslagna.

I propositionens författningsförslag hava berörda bestämmelser införts

under samma paragrafer som i de sakkunnigas förslag och med det innehåll

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

TJtskottet.

departementschefen angivit, dock har något stadgande icke upptagits om rätt

för vederbörande myndighet att, där trafikförhållandena det medgiva, förordna

örn viss höjning av maximihastigheten för personbilar.

1 herr Lindhagens motioner 1: 21 vid förra årets riksdag och I: 10 till

denna riksdag föreslås, att motorfordonens fart maximeras över hela vägnätet

med rätt till större fortkörning endast, där ej andra trafikanter äro

inom nära synhåll eller tättbebyggda platser invid vägen passeras. Motionären

framhåller, att för smalare vägar bör stadgas en lägre hastighet än för

de breda autostraderna. Vidare påyrkar motionären, att sådana kontrollåtgärder

vidtagas, att bestämmelserna om färdhastigheten verkligen komma

att efterlevas.

I motionen 11: 723 av herr Jeppsson m. fl. anföres.

Med den utveckling automobilfabrikationen numera undergått ifråga om

bromssystem, styrning, gummiringar, m. m. torde ur säkerhetssynpunkt

inga risker förefinnas vid en ytterligare höjning av maximihastigheten för

automobiler inom tättbebyggt område och för omnibusar och lastautomobiler

även utom dylikt område. Även ur vägsynpunkt torde en dylik höjning

icke i allmänhet medföra några risker, varför föreslås en höjning av angivna

hastigheter till 50 respektive 60 kilometer i timmen, dock med rätt för länsstyrelse

att föreskriva inskränkningar härutinnan, om dylika äro av särskilda

skäl påkallade i visst fall.

Med den motivering de sakkunniga anfört föreslås även införande av den

av de sakkunniga föreslagna uppdelningen i hastighetshänseende mellan

omnibusar och lastautomobiler med totalvikt över- eller understigande 2,400

kilogram.

De föreskrifter om högsta tillåtna hastighet, som nu gälla för personautomobiler

och motorcyklar vid färd genom samhälles tättbebyggda delar,

hava ansetts motiverade med hänsyn till de särskilda risker, som äro förenade

med framförande av motorfordon å platser, där stark trafik råder.

Även om det endast för några år sedan måste lia varit påkallat att föreskriva,

att hastigheten icke fick överstiga 35 kilometer i timmen, utom i

de särskilda fall, där myndigheterna för viss väg eller gata medgivit en

höjning till 45 kilometer i timmen, synes denna begränsning numera icke

ändamålsenlig. De tekniska framstegen i fråga om motorfordonens utrustning

samt den fortskridande förbättringen av vägar och gator hava haft

till följd, att hastigheten kunnat ökas, utan att trafiksäkerheten därför minskats.

En ansvarsmedveten bilförare kan mycket väl utan fara för olycksfall

å betydande områden inom städer eller tättbebyggda samhällen framföra

sitt fordon med högre hastighet än den lagligen tillåtna. Å andra platser

däremot, där gatorna äro trängre och trafiken starkare, skulle det kunna

vara oförsvarligt att färdas med den fixerade maximihastigheten. Då den

angivna hastighetsgränsen i vissa fall måste förefalla en bilförare mindre

lämpligt avvägd, inbjuder föreskriften till talrika överträdelser, och en effektiv

kontroll över dess efterlevnad stöter på stora svårigheter. Det torde

s. 123 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

123

råda allmän enighet om att en viss höjning av hastighetsgränserna under

alla förhållanden bör medgivas. De sakkunniga hava förordat en högsta

gräns vid färd inom tättbebyggt område av 50 kilometer i timmen. Kungl.

Majit däremot har stannat vid 40 kilometer i timmen.

Varje bestämmelse, som åsyftar att ge en i siffror angiven hastighetsgräns,

kan komma att i viss mån förtaga effekten av de grundläggande bestämmelserna

örn aktsamhet, vilka återfinnas i 2 och 3 §§ av förslaget till

vägtrafikstadga. Föreskrifter örn maximihastighet kunna nämligen lätt verka

avtrubbande på förarens känsla av ansvar och därmed rubba den viktigaste

förutsättningen för all trafiksäkerhet. Många förare torde nämligen

anse sig lia uppfyllt vad på dem ankommer för förhindrande av olycksfall,

då de iakttagit den i lagstiftningen angivna hastighetsbegränsningen, även

om i det särskilda fallet en väsentligt lägre hastighet varit betingad av omständigheterna.

Ett stadgande om maximihastighet vid färd inom tättbebyggt

område kan nämligen lätt uppfattas som om det gåve anvisning på

en i allmänhet tillåten hastighet och icke efter sin rätta innebörd som en

regel, vilken träder i tillämpning, först när huvudbestämmelserna i 2 och

3 §§ av förslaget icke föranleda en lägre hastighet. Ju högre de angivna

maximigränserna sättas, dess större bliva givetvis riskerna för att ett sådant

stadgande i stället för att öka trafiksäkerheten kommer att skapa större

risker för olycksfall. En gräns vid 40 eller 50 kilometer i timmen kommer

att i åtskilliga fall te sig allt för snäv, då denna hastighet i stor omfattning

kan överskridas, utan att risken för olycksfall ökas; och en sådan regel

kan därför komma att verka avtrubbande på förarens ansvarskänsla och

respekt för gällande trafikföreskrifter. Det måste därför möta svårigheter

att få en sådan regel efterlevd i full utsträckning. De grundläggande föreskrifterna

i 2 och 3 §§ förslaget till vägtrafikstadga erbjuda ett säkrare

• skydd mot äventyrlig hastighet än fixerade hastighetsgränser. Särskilt betydelsefull

är den allmänna regeln i 3 § första stycket om skyldighet för

vägfarande »att vid varje tillfälle anpassa färdhastigheten efter vad behörig

hänsyn till andra vägfarande och till trafiksäkerheten kräver och nödig

försiktighet bjuder». Erfarenheterna från de år, då den fria hastigheten

varit medgiven för landsbygden i allmänhet, tala för att ett slopande av

bestämda hastighetsgränser under särskilda förhållanden kan komma att

lia för trafiksäkerheten gynnsamma följder. Utskottet finner därför övervägande

skäl tala för att några föreskrifter örn högsta medgivna hastigheter

icke böra meddelas för personautomobiler, motorcyklar och lättviktsmotorcyklar

för färd inom tättbebyggt område.

Beträffande omnibusar och lastautomobiler finnas däremot icke lika

starka skäl att medgiva en fri hastighet. Dessa fordons hastighet kan på

grund av fordonens större tyngd icke lika smidigt anpassas efter vad trafikförhållandena

kräva. Lastbilar och omnibusar framkalla, örn de framföras

med hög hastighet, en allvarligare fara för olycksfall än mindre fordon.

Vissa gränser för hastigheten äro vidare påkallade av hänsyn till den

slitning, som vid höga hastigheter skulle uppkomma å vägarna. Utskottet

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

liar ingenting att erinra mot att en viss höjning av hastigheten medgives

lör lastautomobiler och omnibusar i allmänhet. De sakkunnigas förslag

att med vanliga personautomobiler jämställa omnibusar och lastautomobiler

med totalvikt understigande 2,400 kilogram anser utskottet i likhet

med departementschefen icke böra tillstyrkas. De av Kungl. Maj:t föreslagna

bestämmelserna, vilka även innebära en avsevärd förenkling av nu

gällande regler, anser utskottet i denna del böra förordas.

Om någon hastighetsgräns icke längre angives för personautomobil, motorcykel

och lättviktsmotorcykel vid färd inom tättbebyggt område, följer

härav, att länsstyrelser och polismyndigheter i stad få anledning att i ett

större antal fall än för närvarande använda sin rätt jämlikt 12 § 1 mom. i

förslaget att beträffande viss väg utfärda föreskrifter, som inskränka färdhastigheten.

Utskottet anser, att i 12 § 1 mom. bör utsägas, att där omnämnda

myndigheter äga rätt att meddela erforderliga bestämmelser om begränsning

inom tättbebyggt samhälle av personautomobilers, motorcyklars och

lättviktsmotorcyklars hastighet.

24 § 2 mom.

I detta moment stadgas, att i första momentet föreskrivna hastighetsbegränsningar

icke avse ambulansbil eller automobil, som användes vid eldfara

för brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp

vid eller till förhindrande av olycksfall eller av polisman i brådskande tjänsteutövning.

Enligt 25 § fjärde stycket och 26 § 3 mom. gäller i huvudsak

motsvarande undantag även för motorcyklar och lättviktsmotorcyklar. Att

märka är, att polisman i brådskande tjänsteutövning intager den i 24 §

2 mom. angivna särställningen oberoende av örn han använder tjänstebil

eller vanlig privatbil. Jämlikt 12 § 4 mom. må vidare utan hinder av förbud

eller inskränkningar, som meddelats rörande trafiken enligt 1 mom. samma*

paragraf, yäg befaras av polisman i tjänsteutövning ävensom av läkare eller

veterinär i och för sjukbesök, för sjuk persons forslande till läkare eller sjukvårdsanstalt

samt i fall av nödläge. Såsom framgår av angivna stadganden

är en större grupp av fordon fritagna från att iakttaga jämlikt 12 § 1 mom.

meddelade förbud eller inskränkningar än som undantagits från i 24 §

1 mom. upptagna föreskrifter örn högsta tillåtna hastighet. För att ett fordon

skall kunna obehindrat framföras med högre hastighet än den för andra

fordon medgivna förutsättes, att övriga trafikanter örn möjligt lämna fri

passage. I 7 § propositionen finnes även upptaget en föreskrift om sådan

skyldighet, då i 24 § 2 mom. angivet fordon nalkas. Till varning för andra

trafikanter skall enligt 6 § 2 mom. dylikt fordon, då det framföres med större

hastighet än vad för den allmänna trafiken är medgivet, såsom signalapparat

använda kraftigt ljudande ringklocka eller visselpipa eller sirén med genomträngande

gäll ton eller annan därmed jämförlig anordning. I samma syfte

föreskrives i 19 § 2 morn., att ambulansbil eller automobil, som avses i 24 §

2 morn., skall i sådant fall, då mörker råder, förutom andra för automobiler

stadgade belysningsanordningar, tillika framtill föra minst en lykta visande

s. 125 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

125

kraftigt rött sken. Vidare må framhållas, att i 6 § första stycket meddelat

förbud mot signalering inom tätt bebyggt område icke gäller ambulansbil

eller motorfordon, som användes för beredande av hjälp vid eller till förhindrande

av olycksfall eller för brandväsendets räkning vid eldfara eller avpolisman

i brådskande tjänsteutövning eller av läkare vid brådskande sjukdomsfall.

Angivna bestämmelser ha sin motsvarighet i 16 § 7 morn., 18 § 4 morn.,

21 § 2 och 5 mom. gällande motorfordonsförordning samt i 10 § 4 mom. och

12 § vägtrafikstadgan. Enligt 18 § 4 mom. motorfordonsförordningen äro

från iakttagande av föreskrifter om högsta tillåtna hastighet undantagna motsvarande

fordon, som angivits i 24 § 2 mom. förslaget till vägtrafikstadga.

De särskilda föreskrifterna om förande av röd lykta, om avgivande av signaler

med särskild signalanordning och örn skyldighet att vika åt sidan

äro emellertid begränsade till ambulansbil och sådana fordon, som särskilt

äro avsedda att användas av brandkår eller polistrupp. Dessa föreskrifter

gälla sålunda icke automobil, som användes av enskild polisman i tjänsteutövning.

Vidare må här erinras om att jämlikt 17 § andra stycket gällande

motorfordonsförordning enskild väg, även om automobiltrafik därå

förbjudits, må befaras med automobil av polisman i tjänsteutövning ävensom

av läkare eller veterinär i och för sjukbesök, för sjuk persons forslande

till läkare eller sjukvårdsanstalt samt i andra därmed jämförliga fall av nödläge.

Något motsvarande stadgande har icke upptagits i förslaget till vägtrafikstadga.

I de avgivna yttrandena hava erinringar framställts bl. a. från medicinalstyrelsens

och generaltullstyrelsens sida. Medicinalstyrelsen framhåller, att

bland i 24 § 2 morn. angivna undantag även bör upptagas »läkare i tjänsteutövning».

Motsvarande krav framfördes också i en framställning av Sveriges

läkares automobilklubb, vilken bifogats medicinalstyrelsens yttrande.

Generaltullstyrelsen har i sitt yttrande angående det i 24 § 2 mom. upptagna

undantaget från angivna hastighetsbestämmelser bringat i erinran, att i ett

den 14 juni 1935 avgivet betänkande med förslag till ändrad organisation

av den statliga verksamheten för bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker

m. m. (Statens offentliga utredningar 1935: 24) förslag framlagts örn

sådan ändring av 18 § 4 mom. gällande motorfordonsförordning, att hastighetsbestämmelserna

icke skulle avse automobil, som användes av tulltjänsteman

i tjänsteutövning.

I det av styrelsen omnämnda betänkandet anföres bland annat:

Under tullverkets arbete med spritsmugglingen inträffar icke sällan vid

prejning av automobil, att föraren därå söker undkomma tullpersonalen genom

att framföra automobilen med högsta möjliga hastighet. Därest tulltjänsteman,

som med automobil upptager förföljandet, skulle nödgas strängt

iakttaga gällande hastighetsbestämmelser, skulle följden ofta bliva, att den

förföljda bilen eller dess besättning undkomme. Även efter genomförandet

av de sakkunnigas förslag om inrättande av tullpolis torde förekomma, alt

vägbevakning utföres av tullpersonal utan att någon polisman därvid medföljer.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Ancha lagutskottets utlåtande Nr 55.

Utskottet.

I betänkandet anses därför påkallat, att undantag från hastighetsbestämmelserna

stadgas jämväl för automobil, som användes av tulltjänsteman i

tjänsteutövning.

De i betänkandet berörda frågorna äro för närvarande beroende på Kungl.

Maj:ts prövning.

I motionen I: 361 av herr Nylander m. fl., och motionen II: 696 av herr

Aronson m. fl., framhålles, att läkare vid brådskande sjukdomsfall bör intaga

en viss företrädesrätt framför den allmänna trafiken. Motionärerna

påpeka, att detta icke beaktats i 24 § 2 mom. vid angivande av de fordon,

vilka icke äro underkastade den för färd inom tättbebyggt område föreslagna

högsta hastigheten av 40 kilometer i timmen. Motionärerna anse det önskvärt,

att till 24 § 2 mom. tillägges »eller av läkare vid brådskande sjukdomsfall».

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, under hänvisning till

vad som anförts beträffande 12 §, införande i förevarande paragraf av undantagsbestämmelser

för läkare i tjänsteutövning.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag har läkare, då fråga är om sjukbesök, tillerkänts

rätt att befara väg utan hinder av att myndighet jämlikt 12 § 1 mom.

vägtrafikstadgan meddelat förbud mot trafik eller föreskrivit särskilda inskränkningar

rörande hastigheten m. m. Däremot har läkare icke medgivits

motsvarande frihet i fråga om i 24 § 1 mom. meddelade föreskrifter om högsta

tillåtna hastighet för automobiler eller motsvarande bestämmelser för

motorcyklar och lättviktsmotorcyklar. Enligt utskottets åsikt är det av stort

allmänt intresse att, såsom motionärerna hemställt, fordon, som användes av

läkare vid brådskande sjukdomsfall, undantages från tillämpningen av dessa

hastighetsbestämmelser.

Anledning torde icke föreligga att, då läkare använder fordon, som framföres

med högre hastighet än den för andra fordon tillåtna, föreskriva användande

av kraftigt ljudande ringklocka eller dylik signalanordning eller särskild

lykta med rött sken. Under sådana omständigheter kan icke heller påfordras,

att övriga vägfarande skola åläggas att lämna fri passage.

Enligt utskottets mening bör tullman i tjänsteutövning äga rätt att liksom

polisman i tjänsteutövning befara väg utan hinder av förbud eller inskränkningar,

som meddelats enligt 12 § 1 mom. Vidare bör fordon, som användes

av tullman i brådskande tjänsteutövning, undantagas från i 24 § 1 mom.

meddelade föreskrifter angående högsta tillåtna hastighet för automobiler

samt från motsvarande hastighetsbestämmelser i fråga om motorcyklar och

lättviktsmotorcyklar.

Det synes utskottet olämpligt, att föreskrifterna om användande av särskild

signalanordning, om förande av lykta med rött sken och örn skyldighet

att vika åt sidan, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, skola gälla för polisman

i brådskande tjänsteutövning, oberoende av om denne använder tjänstebil

eller vanlig privatbil. Utskottet vill därför förorda, att såsom för när
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

127

varande är fallet dessa föreskrifter endast må avse automobil, som användes

av polistrupp. I den mån dylika tjänstebilar användas inom tullen böra

lämpligen dessa jämställas med automobiler, som användas av polistrupp.

Utskottet förordar vidare, att i förslaget till vägtrafikstadga införes ett stadgande

om rätt att befara enskild väg, varå automobiltrafik förbjudits, av

motsvarande innehall som 17 § andra stycket gällande motorfordonsförordning.

25 §.

I motionen 11: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås, att maximihastigheten

för motorcykel inom tättbebyggt samhälle höjes till 50 km i timmen med

de undantag i särskilda fall, som länsstyrelse kan finna nödvändiga.

Utskottet har vid behandlingen av 24 § 1 mom. uttalat sig för fri hastighet

för motorcyklar inom tättbebyggt område.

27 §.

Vägtrafiksakkunniga ha i 27 § 5 st. i sitt förslag upptagit följande bestämmelse:
Motorredskap

med större bredd än 220 centimeter skall hava den mot vägen

vända sidan, där fordonet är bredast, utmärkt med fritt hängande tygduk

eller dylikt.

Någon motsvarighet härtill finnes ej i Kungl. Maj:ts förslag.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. framhålles, att de sakkunnigas

förslag bör beaktas, varför föreslås en omredigering i enlighet med vad motionärerna

förordat vid 19 §.

Av skäl, som utskottet anfört vid 19 §, får utskottet avstyrka motionen.

28 §.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås — under hänvisning till

vad som anförts i samma motion beträffande 19 § 3 mom. — att i bestämmelsen

angående slirskydd ordet »bör» utbytes mot ordet »må».

Av skäl, som utskottet anfört vid 19 § 3 morn., får utskottet avstyrka

motionen.

29 §.

Vägtrafiksakkunniga lia i 29 § 3 st. i sitt förslag upptagit följande stadgande:
Därest

å släpfordon framföres gods, som med mer än en och en halv meter

skjuter utanför släpfordonets bakre belysningsanordningar, skall godsets

avslutning vara tydligt utmärkt med fritt hängande tygduk eller dylikt.

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Utskottet.

Någon motsvarighet härtill återfinnes ej i Kungl. Maj:ts förslag.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. framhålles, att de sakkunnigas

förslag bör beaktas, varför föreslås en omredigering i enlighet med vad motionärerna

förordat vid 19 §.

Av skäl, som utskottet anfört vid 19 §, får utskottet avstyrka motionen.

I motionen II: 390 av herr Elmroth, vilken motion icke väckts i anledning

av propositionen, anföres:

Det förekommer icke sällan att allvarliga olyckstillbud och olyckor inträffa

vid möte efter mörkrets inbrott med en lastautomobil vartill är anbringad

släpvagn. En mötande bilförare eller annan trafikant är ytterst

sällan i stånd att på förhand kunna avgöra, huruvida den mötande bilen är

försedd med sådan släpvagn. Inträffar möte i en vägkurva och lastbilen

med släpvagn befinner sig i yttersväng, inträffar till följd av släpvagnslastens

betydande längd, att släpvagnen »ginar» vägbanan och därmed i oberäknad

och farlig grad kommer att inkräkta på det beräknade utrymmet

för det mötande fordonet. Därtill kommer att om den mötande råkar

vara en automobil, dess förare instinktivt beräknar återföra sitt fordon till

vägbanans mitt efter mötet med lastbilen, varvid föraren icke förrän mahända

i sista ögonblicket observerar släpvagnen. Men inte sällan inträffar

kollision med släpvagnen och den mötande. Otaliga äro de olyckor som till

följd av denna omständighet inträffat. Skäl synes föreligga till undersökande

huruvida och i vad mån åtgärder till förebyggande av detta kunde

åstadkommas, utan betungande utgifter för dem det vederbör — ägare till

lastbilar med släpvagn. Om t. ex. sådant fordon vore utrustat med en ljussignal

av lämplig konstruktion å släpvagnens högra sida, varav för en mötande

trafikant tydligt framginge, att det mötande fordonet vore försett med

släpvagn, skulle enligt mitt förmenande många olyckor, med förlust av material

och människoliv, kunna förekommas. Det kan ifrågasättas, huruvida

icke enahanda slags ljussignal vore av behovet påkallad i enahanda syfte

även på släpvagnens vänstra sida, till förekommande av liknande olyckstillbud,

då lastbil företager omkörning av andra trafikanter.

Motionen utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa utredning i förevarande

angelägenhet samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kan föranleda.

Utskottet övergår härefter till att redogöra för innehållet av de yttranden,

vilka, enligt vad utskottet ovan (sid. 44) omnämnt, avgivits över motionen.

I de av länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Örebro, Gävleborgs och Västerbottens län avgivna yttrandena ha åtgärder

förordats till förekommande av olyckor på grund av släpvagns kopplande

till lastautomobil.

Länsstyrelsen i Östergötlands län förklarar, att den icke har sig bekant

något fall, då inom länet olyckshändelser inträffat av det i motionen åsyftade

slaget, men anser likväl med hänsyn till de erfarenheter från andra håll,

som av motionären åberopats, anledning finnas till vidtagande av åtgärder.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

129

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser i likhet med motionären, att trafikfara

föreligger vid färd med släpvagn, men enligt länsstyrelsens mening alfara

för handen ej blott efter mörkrets inbrott, utan även vid dagsljus. ‘Enligt

länstyrelsens uppfattning skulle det vara lämpligt, att släpvagnen baktill

samt automobilen framtill och å sidorna förses med tecken, som utvisa, att

automöbilen har släpvagn.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner önskvärt, att bestämmelser

tillkomma, varigenom skyldighet stadgas för den, som framför automobil

med släpvagn, att å släpvagnens högra sida — å fyrhjuliga släpvagnar

vid högra bakhjulet — efter mörkrets inbrott hava anbragt tänd lykta med

vitt, icke bländande sken, synligt såväl framåt som bakåt.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att länsstyrelsen sedan lång tid tillbaka

i sammanhang med bestämmelser för den yrkesmässiga automobiltrafiken

meddelat föreskrift om särskild signalanordning å omnibus, som för

tillkopplad släpvagn. Länsstyrelsen håller före, att även i andra fall, då

motorfordon framföres med släpvagn, någon anordning till varning för mötande

vägfarande är av behovet påkallad.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför bland annat:

I det skick, vari en stor del av rikets landsvägar fortfarande befinna sig,

torde framförandet av lastautomobil med tillkopplad släpvagn utgöra ett

riskmoment av framträdande art. Länsstyrelsen anser därför kravet på åtgärder

till förebyggande av dessa risker väl befogat. En lämplig åtgärd

i denna riktning anser länsstyrelsen vara, att med särskild ljussignal förse

lastautomobil, som under mörker framföres med tillkopplad släpvagn. Denna

ljussignal bör emellertid vara av sådan beskaffenhet, att den i tid varnar mötande

eller från sidovägar kommande trafikanter. Att förse släpvagnen med

sidonius å högersidan såsom motionären föreslagit anser länsstyrelsen ej vara

tillfyllest härför. På ställen, där signalen mest vore av nöden såsom i trånga

kurvor, torde det inträffa, att den dragande vagnen skymmer släpvagnens

ljussignal, som därigenom bliver utan effekt. I första hand bör därför lastautomobilen

förses med ljussignal.

Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker bifall till motionen och framhåller,

att utredningen bör omfatta jämför förhållandena vid släpvagns kopplande

till personautomobil och omnibus.

Överståthållarämbetet i Stockholm och länsstyrelsen i Stockholms län uttala

sig icke direkt om motionens hemställan.

Överståthållarämbetet upplyser, att polismyndigheten i Stockholm icke kan

erinra sig någon olycka eller något olyckstillbud, som skulle hava undvikits,

om de i motionen föreslagna anordningarna varit vidtagna. Överståthållarämbetet

yttrar vidare, bland annat, att Överståthållarämbetet finner vad i

motionen föreslagits om att släpvagn åtminstone å höger sida skall vara försedd

med ljus innebära en effektiv lösning av det i motionen berörda spörsmålet.

Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar, att den icke har kännedom örn

att olycksfall eller olyckstillbud på grund av släpvagnstrafik förekommit annat

än i enstaka fall inom länet. Angående frågans tekniska sida hänvisar läns
Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 2 sami. 2 avd. Nr 55.

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Utskottet.

styrelsen till och åberopar ett av besiktningsmyndigheten för motorfordon

i Stockholm till länsstyrelsen avgivet yttrande, vari bland annat anföres, att

enligt besiktningsmyndighetens uppfattning de kostnader och besvärligheter,

som skulle föranledas av en eventuell föreskrift i enlighet med motionen, icke

uppvägas av motsvarande ökad trafiksäkerhet.

Kungl, automobilklubben avstyrker åtgärder i motionens syfte samt anför

bland annat:

K. A. K. har sig visserligen bekant, att fall förekommit, då olyckstillbud

uppstått vid möte med lastautomobil med släpvagn, men har dock den uppfattningen,

att dylika tillbud numera förekomma relativt sällan. Däremot

har erfarenheten visat, att ljussignaler lätt missuppfattas eller icke förstås,

varför antalet olyckor förorsakade härav torde vara ojämförligt mycket

större.

Den av motionären framhållna omständigheten, att vid färd i kurva släpvagnen

»ginar» vägbanen, är riktig. Genom K. A. K:s försorg utförda undersökningar

i saken hava dock visat, att nämnda »gillande» normalt är mycket

obetydligt, varför man endast på mycket krokig och smal väg samt i slirigt

väglag behöver taga hänsyn därtill.

Den andra av motionären framhållna risken, nämligen att en mötande trafikant

efter lastautomobilens passerande omedelbart styr in mot körbanans

mitt, är allvarligare, men torde enligt K. A. K:s uppfattning hava blivit av

allt mindre betydelse i den mån vägarna breddats och fordonen mötas med

större mellanrum.

Enligt K. A. K:s mening skulle nyttan av ett anbringande av särskilda

ljussignaler eller signaler av annat slag å släpvagn eller å lastautomobil dragande

släpvagn icke motsvara kostnaden för sådana signalers anbringande,

användande och iståndhållande, vartill kommer, att ljussignaler skulle vara

synliga endast i mörker. Vidare har det visat sig, att placering av belysningsanordningar

på släpvagnar är tekniskt svårutförbar, varför dylika anordningar

lätt komma ur friktion och därigenom rent av öka risken för

olyckor.

Dessutom kan framhållas att en mångfald olika slag av ljussignaler redan

äro i bruk, varför införande av ytterligare signaler kan verka förvirrande och

därigenom komma att medföra ytterligare trafikrisker.

I praktiken torde den enda effektiva metoden för minskande av ifrågavarande

riskmoment vara hänsynsfull körning, och det är K. A. K:s uppfattning,

att dels den alltmer ökade vägbredden och dels den märkbart förbättrade

trafikkulturen, särskilt vid körning i mörker, medfört, att risken för

olyckor av förevarande slag väsentligt minskats.

Enligt utskottets mening skulle de i motionen ifrågasatta signalerna icke

bliva av något större värde ur trafiksäkerhetssynpunkt. Utskottet får därför

föreslå, att motionen icke måtte föranleda någon åtgärd från riksdagens

sida.

33 §.

Beträffande automobiler med tillkopplad släpvagn eller släpsläde lämnas i

33 § bestämmelser om högsta tillåtna hastighet.

Gällande bestämmelser återfinnas i 22 § 10 mom. motorfordonsförordningen.

Då fråga är om släpvagn av ringa vikt som är avsedd allenast för last,

medgives enligt nämnda moment samma hastighet som för det dragande

fordonet. Är fråga om annan släpvagn utgör högsta tillåtna hastigheten

inom tättbebyggt område 20, 25 eller 30 kilometer i timmen och annorstädes

s. 131 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

131

25, 30 eller 35 kilometer i timmen, allt efter det dragande fordonets typ och

vikt. Har släpvagn icke hjulringar av samma beskaffenhet, som föreskrives

för automobil, får hastigheten icke överskrida 15 kilometer i timmen.

Vägtrafiksakkunniga hava icke bibehållit den skillnad, som enligt nu

gällande bestämmelser föreligger i fråga örn tillåten hastighet vid färd inom

samhälles tättbebyggda delar och annorstädes. De föreslagna hastighetsgränserna

hava icke heller gjorts beroende av det dragande fordonets totalvikt.

De sakkunniga skilja mellan, å ena sidan, släpfordon, som äro

inrättade för person- eller godsbefordran och avsedda att icke blott tillfälligtvis

dragas av automobil samt, å andra sidan, övriga släpfordon. För den

förstnämnda gruppen av fordon, för vilka föreskrives besiktning och registrering,

hava de sakkunniga under förutsättning bland annat att visst förhållande

föreligger mellan sammanlagda trycket å släpvagnens hjul och sammanlagda

trycket å den dragande automobilens hjul ansett att en förhöjning

av hastigheten kan medgivas. I fråga om släpvagn med totalvikt överstigande

350 kilogram utgör högsta tillåtna hastighet sålunda 35 kilometer i

timmen och i fråga om två eller flera släpvagnar eller en släpsläde 20 kilometer

i timmen. Till grund för dessa föreskrifter har legat tanken, att bromsningsmöjligheterna

för automobil med släpfordon eller släpsläde skola motsvara

bromsningsförmågan hos en ensam automobil med en maximihastighet

av 50 kilometer i timmen. Beträffande släpvagn av ringa vikt föreslås bibehållande

av nuvarande bestämmelser. För övriga släpfordon, vilka enligt

de sakkunnigas förslag äro undantagna från besiktnings- och registreringsplikt

och för vilka även lindrigare krav uppställas beträffande utrustning,

föreskrives en högsta hastighet av 10 kilometer i timmen.

Kungl. Majit har i huvudsak följt de sakkunnigas förslag. På ett par punkter

har emellertid i propositionen föreslagits höjningar av hastighetsgränserna.

Sålunda medgives en högsta hastighet av 25 kilometer i timmen, då fråga

är om två eller flera släpvagnar eller endast en släp släde och av 15 kilometer

i timmen, då fråga är örn annat fordon än släpfordon eller mer än en släpsläde.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås en höjning av den enligt

propositionen medgivna hastigheten för fordon med släpvagn, vars totalvikt

överstiger 350 kilogram, till 40 kilometer i timmen samt för fordon med flera

släpvagnar till 25 kilometer i timmen. Motionärerna erinra i detta sammanhang

om den av dem föreslagna höjningen av i 24 § propositionen upptagna

hastighetsbestämmelser.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har Kungl. Majit

föreslagit den av motionärerna förordade höjningen av hastighetsgränsen för

automobil med flera släpvagnar.

Utskottet anser att, liksom i propositionen föreslagits, vissa jämkningar Utskottet.

äro påkallade av gällande hastighetsbegränsningar beträffande automobil

med tillkopplat släpfordon. Den i motionen 11:723 föreslagna höjningen

av maximihastigheten för fordon med tyngre släpvagn [ill 40 kilometer i

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

timmen skulle enligt utskottets mening emellertid föra alltför långt. Utskottet

finner de av Kungl. Majit föreslagna hastighetsgränserna på samtliga

punkter lyckligt avvägda.

Bestämmelser örn spårvagnar.

Kungl. Maj:ts förslag till vägtrafikstadga innehåller inga bestämmelser,

som äro tillämpliga å spårvagnar. Nu gällande stadga har icke heller tilllämpmng

på spårvagnar. Däremot finnas föreskrifter för dessa meddelade

i de särskilda för dem gällande spårvägsreglementena.

I reglemente för trafik med elektriska spårvagnar i Stockholm, fastställt

av Överståthållarämbetet den 9 juni 1902, föreskrives sålunda beträffande

spårvagnskonstruktion bland annat, att spårvagn skall vara försedd med

två av varandra oberoende, snabbt och säkert verkande bromsinrättningar,

vilka kunna skötas från främre plattformen. Vidare skall spårvagn föra

signalinrättning, varigenom konduktören kan meddela sig med föraren eller

bromsaren, samt ljudande klocka, så anbrägt, att föraren kan med densamma

giva varningssignaler. Därjämte skall framtill å spårvagn finnas en klart

lysande lykta, som kan upplysa spåret på en sträcka av minst 10 meter

framåt. Beträffande hastigheten föreskrives, att spårvagn icke må framdrivas

med större fart än 250 meter i minuten (15 kilometer i timmen). Vid

sådana gatukorsningar och andra platser, där fara för sammanstötning eller

annan olyckshändelse kan uppstå, skall farten minskas och får icke å sådana

ställen överstiga 100 meter i minuten (6 kilometer i timmen). Spår
vagn,

som efter annan vagn framföres å samma spår, skall alltid hålla så

stort avstånd från framförvarande vagn, att den första vagnen när som helst

kan stannas utan att komma i kollision med den efterföljande. Särskilda

föreskrifter givas även i nämnda reglemente angående förares skyldigheter.

Denne åligger sålunda, bland annat, att innan vagn av honom föres i trafik

noga tillse, att anordningarna för vagnens manövrande och bromsning samt

belysning befinna sig i tillfredsställande skick. Vidare skall förare giva signal

med alarmklockan på minst 10 meters avstånd från gatuhörn samt när

person eller föremål är i vägen eller när olyckshändelse eller olägenhet eljest

är att befara.

Vägtrafiksakkunniga hava föreslagit att vissa bestämmelser om spårvagnar

skola införas i vägtrafikstadgan. De sakkunniga ha ansett, att vägtrafikstadgans

allmänna föreskrifter icke böra vara tillämpliga å spårvagnar, varför

i 1 § av de sakkunnigas förslag utsagts, att såsom vägfarande icke skall

betraktas förare av spårvagn. Bestämmelser för spårvagnar hava i stället

sammanförts i ett särskilt kapitel av följande lydelse:

12 KAP.

Bestämmelser för spårvagnar.

37 §.

Å spårvagn skall vid färd å väg, som även användes för körtrafik, föras

dels körriktningsvisare, dels ock, då mörker råder, minst en lykta framtill,

visande vitt, blåvitt eller gult sken och av tillräcklig styrka för att spårvagnen

s. 133 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55. 133

skall kunna framföras på ett betryggande sätt, ävensom lämpliga belysningsanordningar

baktill.

Bländande ljus må icke å spårvagn begagnas å väg, där tillfredsställande

belysning är anordnad.

Angående vissa varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar

i samma plan mellan spårväg och väg är särskilt stadgat.

38 §.

Med avseende å framförande av spårvagn å väg, som även användes

för körtrafik, skall gälla följande.

Spårvagn må icke framföras med högre hastighet än 40 kilometer i timmen.

Länsstyrelse eller, vidkommande gata eller annan allmän plats inom

stads planlagda område, polismyndighet äger att för väg eller del av väg,

där sådant påkallas, fastställa en lägre högsta hastighet än den nyss angivna.

Vid färd i kurva, gatu- eller annan vägkorsning eller där utsikten över

vägen av annan anledning är skymd eller där trafikens omfattning så påfordrar,

åligger det förare av spårvagn att i god tid nedbringa hastigheten

efter vad omständigheterna betinga. När spårvagn framföres mot spårvagnens

normala trafikriktning, skall förare iakttaga särskild försiktighet.

Förare av spårvagn, vilken framföres efter annan vagn å samma spår

eller efter annat fordon, som tillfälligtvis tvingats att taga spårutrymmet i

anspråk, skall hålla så stort avstånd från det framförvarande fordonet, som

betingas av spårets lutningsförhållanden och spårvagnens hastighet.

Vid ändring av kurs skall förare av spårvagn, till ledning för vägfarande,

i god tid med användning av körriktningsvisare* angiva den riktning, han

ämnar välja. Enahanda gäller, där spårvägsspåret är så anordnat, att spårvagnen

under sin färd måste inkräkta på område, som även är avsett för

jämnlöpande körfil.

Förare av spårvagn må icke från spår på särskild banvall föra vagnen

ut på väg utan att först hava stannat densamma framför gränsen mellan

banvallen och vägen.

Föredragande departementschefen har uttalat, att vägtrafikstadgan, i likhet

med vad nu är fallet, icke synes böra hava tillämpning å vid skenor

bundna fordon, varför han ansett bestämmelser för spårvagnar icke böra inflyta

i stadgan.

I motionen 11: 723 av herr Jeppsson m. fl. uttalas, att det synes angeläget,

att vissa bestämmelser om spårvagnar införas i vägtrafikstadgan. De sakkunnigas

förslag härutinnan synes motionärerna välmotiverat. Med anledning

härav föreslås, att 12 kapitlet i de sakkunnigas förslag intages i författningen.

Utskottet bär anslutit sig till departementschefens uppfattning.

37—43 §§.

I förevarande stadganden hava meddelats straffbestämmelser för brott

mot i förslaget till vägtrafikstadga meddelade föreskrifter. I nuvarande vägtrafikstadga

finnas dessa upptagna i 16 §. Beträffande de delar av förslaget,

som motsvara gällande motorfordonsförordning, återfinnas straffbe
-

Ut8kottet.

s. 134 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

134

stämmelserna i 37, 40—42, 44, 46 och 47 §§, vilka emellertid avse även ett

antal förseelser, som icke behandlas i Kungl. Maj:ts förslag till vägtrafikstadga.

Angående principerna för bötesstraffs bestämmande hänvisas till den

framställning i ämnet, som utskottet lämnat vid behandlingen av 26—-32 §§

förslaget till motorfordonsförordning.

Vägtrafiksakkunniga hava i fråga om vägtrafikstadgans straffbestämmelser

anfört, bland annat:

I anslutning till de synpunkter, som av de sakkunniga framförts i motiveringen

till 26—32 §§ i den föreslagna motorfordonsförordningen, hava de

sakkunniga i vägtrafikstadgan föreslagit, att straffet för följande förseelser,

vilka nu förskylla dagsböter, skall nedsättas till böter högst 300 kronor:

Paragrafbeteckning Nuvarande paragraf i

i de sakkunnigas motorfordonsförordningen

förslag till väg- (M. F.) eller vägtrafik
-

trafikstadga

39 § 3 morn. V.

39 § 3 mom. V.

39 § 3 mom. V.

42 § 1 mom. M.

42 § 1 mom. M.

42 § 1 mom. M.

42 § 1 mom. V.

42 § 1 mom. M.

42 § 1 mom. M.

42 § 1 mom. M.

42 § 1 mom. M.

stadgan (V. S.)

S. 16 § 2 mom.

S. 16 § 2 mom.

•

S. 16 § 2 mom.

F. 40 § 1 mom.

F. 40 § 1 mom.

F. 40 § 1 mom.

S. 16 § 2 mom.

F. 40 § 1 mom.

F. 40 § 1 mom.

F. 40 § 1 mom.

F. 40 § 1 mom.

Förseelse

Förseelse mot allmänna föreskrifter

om nedbringande av fordons hastighet

i vissa fall.

Förseelse mot föreskrifterna om skyldighet

att giva varningssignal, stopptecken

och tecken angående ändrad

körriktning samt att iakttaga särskild

försiktighet vid möte i vissa

fall.

Förseelse mot föreskrift om lämnande

av fordon å väg m. m.

Underlåtenhet att föra föreskrivna registreringsmärken,

besiktningsskyltar

och besiktningsmärken samt belysningsanordningar.

Underlåtenhet att å ambulansbil m. fl.

fordon föra röd lykta.

Underlåtenhet att före körning tillse

styranordningar m. m. samt att hålla

registreringsmärke läsligt.

Om i automobils förarsäte flera personer

taga plats eller gods upplägges

till större myckenhet än att föraren

kan intaga en bekväm körställning.

Begagnande av bländande ljus i vissa

fall.

Underlåtenhet att följa föreskrifterna

örn registreringsmärken och släpfordonsskyltar

å släpfordon.

Underlåtenhet att å släpfordon, som

vid eldfara användes för brandväsendets

räkning, föra röd belysning.

Underlåtenhet att föra föreskrivna belysningsanordningar

å traktortåg.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

135

Av skäl, som angivits i motiveringen till 26—32 §§ i förslaget till motorfordonsförordning,

hava de sakkunniga i förslaget till vägtrafikstadga för

följande förseelser angivit dagsbotsantalet till högst femtio:

Paragrafbeteckning Nuvarande paragraf i

1 de sakkunnigas motorfordonsförordningen

förslag till väg- (M. F.) eller vägtrafiktrafikstadga

stadgan (V. S.)

41 § 3 mom.

41 § 3 mom.

43 §

M. F. 40 § 1 mom.

V. S. 16 § 2 mom.

M. F. 44 § 2 mom.

och 47 §

Befordran av personer vid lustresa

med lastautomobil utan godkännande

av besiktningsman eller i strid

mot av denne meddelade föreskrifter

örn antal passagerare.

Förseelse mot föreskrifter om aktsamhet,

då automobil möter ridande

m. fl.

Brukande av traktortåg och motorredskap

i vissa fall

Föredragande departementschefen har i fråga örn straffbestämmelserna

anfört följande:

I 37—46 §§ hava införts bestämmelser rörande vägtrafikstadgans efterlevnad.

I anslutning till den princip, som legat till grund för straffbestämmelserna

i förslaget till motorfordonsförordning, hava i nämnda paragrafer, med

frångående i stor utsträckning av de sakkunnigas förslag, införts straffbestämmelser,

som i huvudsak överensstämma med de för motsvarande fall i

gällande motorfordonsförordning och vägtrafikstadga meddelade.

I enlighet med vad de sakkunniga föreslagit har i propositionen upptagits

såsom straff böter högst 300 kronor för underlåtenhet att föra besiktningsskylt

å släpfordon, då detta är föreskrivet (propositionen 40 § 2 morn., gällande

motorfordonsförordning 40 § 1 mom.) samt för lämnande av förspänd

dragare å allmän väg utan erforderlig tillsyn (propositionen 38 §, gällande

vägtrafikstadga 16 § 2 morn.). Sistnämnda förändring i förhållande till

gällande rätt har likväl icke redovisats i de sakkunnigas motiv.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. föreslås under hänvisning till

vad motionärerna anfört beträffande straffbestämmelserna i motorfordonsförordningen,

att de sakkunnigas uppdelning av straffbestämmelserna måtte

antagas med den ändringen att straff för brott mot följande författningsrum

i propositionens förslag skall utgöra böter högst 300 kronor.

37 §. Framförandet av fordon å väg etc., varest fordonet icke må framföras.

12 § (37 §). Brott mot av länsstyrelse utfärdade särskilda föreskrifter,

utom brott mot särskilt utfärdade hastighetsbestämmelser.

42 §. Brukande av motorredskap i vissa fall, utom brott mot hastighetsbestämmelserna.

I enlighet med vad motionärerna sålunda yrkat, borde böter högst 300

kronor utgöra straffsatsen i följande fall, där i propositionen upptagas dagsböter.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Straffbestämmelse

Nuvarande paragraf i

Paragraf i motorfordonsförordningen

propositionen (M. F.) eller vägtrafikstadgan

(V. S.

Straffbelagt stadgande

i propositionen
-

Förseelse

37 § 1 morn.

V. S. 16 § 2 mom.

(M.F. 41 §)

3 §

37 § 1 mom.

V. S. 16 § 2 mom.

5 §

37 § 1 mom.

V. S. 16 § 2 mom.

9 §

37 § 1 mom.

V. S. 16 § 2 mom.

20 § 1 mom.

37 § 1 mom.

V. S. 16 § 2 mom.

12 § 1 mom.

M. F. 40 § 1 mom.

och 41 §

39 § 3 mom.

M. F. 40 § 1 mom.

20 § 5 mom.

39 § 3 mom.

M. F. 40 § 1 mom.

19 § 1 mom. b

39 § 3 mom.

M. F. 40 § 1 mom.

19 § 2 mom.

39 § 3 mom.

M.F. 40 § 1 mom.

19 § 6 mom.

42 § första

M. F. 40 § 1 mom.

29 § första

stycket

stycket

42 § första

M. F. 40 § 1 mom.

34 § tredje

stycket

stycket

Förseelse mot allmänna föreskrifter

örn nedbringande av

fordons hastighet i vissa fall.

Förseelse mot föreskrifterna

om skyldighet att giva varningssignal,

stopptecken och

tecken angående ändrad körriktning

samt att iakttaga

särskild försiktighet vid möte

i vissa fall.

Förseelse mot föreskrift om

lämnande av fordon å väg

m. m.

Om i automobils förarsäte

flera personer taga plats eller

gods upplägges till större

myckenhet än att föraren

kan intaga en bekväm körställning.

Framförande av fordon å

väg etc., varest fordonet icke

må framföras, samt brott

mot av länsstyrelse utfärdade

särskilda föreskrifter,

dock icke brott mot särskilt

utfärdade hastighetsbestämmelser.

(Motionärernas eget

förslag.)

Begagnande av bländande

ljus i vissa fall.

) Underlåtenhet att föra föreskrivna

belysningsanordningar

å automobil.

Underlåtenhet att å ambulansbil

m. fl. fordon föra röd

lykta.

Underlåtenhet att före körning

tillse styranordningar

m. m. samt att hålla registreringsskylt

läslig.

Underlåtenhet att föra automobilens

registreringsskylt å

släpfordon samt belysningsanordning

för denna.

Underlåtenhet att å släpfordon,

som vid eldfara användes

för brandväsendets räkning

föra röd belysning.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

137

Straffbestämmelse

Nuvarande paragraf i Straffbelagt stad
Paragraf

i motorfordonsförordningen gande i proposi- Förseelse

propositionen1 (M. F.) eller vägtrafik- tionen

stadgan (V. S.)

42 § andra M. F. 47 §

stycket

42 § andra M. F. 47 §

stycket

42 § andra M. F. 40 § 1 mom,

stycket

27 § andra Underlåtenhet att å motorstycket,

andraredskap föra föreskrivna lykoch

tredje tor m. m. samt om begagnanpunkterna

de av bländande ljus i vissa

fall.

27 § första Brukande av motorredskap

stycket i vissa fall, dock icke brott

mot hastighetsbestämmelserna.

(Motionärernas eget förslag.

)

36 § näst sista Underlåtenhet att föra förestycket

skrivna belysningsanordningar

å traktortåg samt om begagnande

av bländande ljus

i vissa fall.

De förseelser, beträffande vilka de sakkunniga angivit dagsbotsantalet till

högst femtio, äro i propositionen upptagna i

1) 39 § 3 mom. Befordran av personer vid lustresa med lastautomobil

utan godkännande av besiktningsman eller i strid mot av denne meddelade

föreskrifter örn antal passagerare.

2) 37 § 1 mom. Förseelse mot föreskrifter om aktsamhet, när automobil

möter ridande m. fl.

3) 42 §. Brukande av släpfordon för personbefordran, som icke är besiktigat

härför (nämnda förseelse är icke redovisad i de sakkunnigas motiv),

framförande av motorredskap, där motorredskapet kan medföra skada å

körbanan, eller med högre än tillåten hastighet, samt brukande av traktortåg

i vissa fall.

4) 37 § 1 mom. Framförande av motorredskap i strid mot förbud eller

särskilda inskränkningar, som utfärdats beträffande viss väg (brott mot av

länsstyrelse utfärdade särskilda föreskrifter).

Som ovan angivits hava motionärerna föreslagit böter högst 300 kronor

såsom straff för dels vissa i 42 § propositionen angivna förseelser rörande

motorredskap (brukande av motorredskap i vissa fall, utom brott mot hastighetsbestämmelserna),

dels ock i 37 § upptagna förseelser mot av länsstyrelse

utfärdade särskilda föreskrifter, utom brott mot hastighetsbestämmelser.

Såsom utskottet redan vid 2 § erinrat har herr Lindhagen i sina motioner

framhållit, att i fråga örn bilförare bör uppsåtligt överträdande av tydliga

gripbara föreskrifter föranleda åtal. Även cyklister böra fällas till ansvar

vid överträdelse av givna förhållningsorder. Fotgängare böra icke åtalas eller

bötfällas annat än om de uppenbarligen av tredska eller okynne lägga

hinder i vägen för bilfarten genom ett otillbörligt gångsätt.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Utskottet.

Utskottet har i detta sammanhang upptagit till behandling de i herr

Lindhagens motioner berörda frågorna örn förändrade grunder för åtal mot

fotgängare, om införande av varning vid trafikförseelser i stället för straff,

om skyldighet i vissa fall för statsverket att ersätta oskyldig tilltalads

rättegångskostnader, om erinringar mot dagsbotssystemet och örn den gällande

begränsningen i tilltalads rätt att fullfölja talan till Högsta domstolen.

För närmare kännedom örn vad motionären i dessa hänseenden anfört får

utskottet hänvisa till motionerna.

Första lagutskottet fann i sitt över motionerna I: 21 och I: 275 avgivna

utlåtande, nr 36, att ett övervägande vore påkallat, huruvida straffbudet i

vägtrafikstadgan för den, som icke iakttager all den omsorg och varsamhet

som till förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna, bör jämkas

beträffande fotgängarna. Det kunde enligt utskottets mening även ifrågasättas,

huruvida icke vissa andra vägfarande, som icke använda ett för

övriga trafikanter farligt färdsätt, böra jämställas med fotgängare.

Riksdagen avslog emellertid första lagutskottets hemställan rörande detta

ämne ävensom motionerna, i vad de rörde ovan omnämnda spörsmål.

I sitt yttrande över 26—32 §§ förslaget till motorfordonsförordning har

utskottet framhållit de svårigheter, som möta vid genomförandet av den av

de sakkunniga avsedda uppdelningen av de olika förseelserna allt efter deras

art av allvarligare brott eller ordningsförseelser. Efter granskning av vägtrafikstadgans

olika föreskrifter har utskottet funnit övervägande skäl tala

mot att giva straffbestämmelserna i denna stadga det innehåll de sakkunniga

föreslagit. Utskottet kan heller icke finna de av motionärerna därutöver förordade

ändringarna lämpliga. Utskottet har däremot icke funnit anledning

till erinran mot de av Kungl. Maj:t i 37—43 §§ föreslagna bestämmelserna.

Herr Lindhagens ovan omförmälda framställningar hava synts utskottet

icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Övriga i herr Lindhagens motioner behandlade frågor.

A. Stadsplan^- och väglagstiftning.

Herr Lindhagen framhöll i motionen I: 21 vid förra årets riksdag, att motorismens

nuvarande utveckling nödvändiggör att samhället genom nya omfattande

lagstiftningsåtgärder ingriper för att söka motverka den rådande

trafikosäkerheten å gator och vägar. Genom motorfordonen har enligt motionären

faran till liv, lem, arbete och egendom blivit en institution i vårt

vägväsende och samhället måste bygga grundläggande dammar mot denna

fara. Bland nödvändiga åtgärder från samhällets sida nämner motionären

först en förbättrad stadsplan- och väglagstiftning.

Härutinnan anför motionären i nämnda motion samt i motionen I: 10

bland annat:

s. 139 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

139

Det bör påbjudas, att i nya stadsplaner tillgodoses kravet på gators och

allmänna platsers pacificering. Gatorna erhålla en bredd, som rimligen

kan möta i vår tid förefintliga och förväntade trafikbehov. Utom trottoarer

anläggas intill dem även cykelbanor. I mitten av varje gata anbringas talrika

tillflykter (refuger) till gagn för fotgängare och särskiljande av mötande

bilar. Särskilt vid varje gatukorsning läggas mellan trottoarlinjerna

refuger för fotgängare. Alla sådana övergångar bli obligatoriskt så kallade

övergångsställen med iakttagande givetvis av administrativ reglering mellan

bilar och fotfolk, i den mån sådan i trafikcentra anses oundgänglig.

Vidare anordnas i varje gatukorsning en öppen plats i cirkel eller fyrkant.

Gatulinjerna böra fortfarande korsa varandra vinkelrätt, men mellan

dem utläggas gräsmattor, som lämna sikt åt alla håll redan vid ett annalkande

till gatukorsningen. En sådan omväxling skulle också höja gatornas

utseende och stadsbilden överhuvud taget.

Genom stadsplaneändringar saneras ock gamla stadsdelar i enahanda

riktning som ovan sägs dock med rätt för vederbörande kommun att låta

dem komma till efterrättelse först i den mån hinderliga hus ombyggas. Anläggning

av cykelbanor kan också ske omedelbart genom anlitande till någon

del av trottoarerna, där de anses onödigt breda.

Lagen örn allmänna vägar på landet revideras i tillämpliga delar i enahanda

riktning som stadsplanelagen. Vägarnas bred tilltages tillräckligt stor.

De förses såvitt möjligt med nödtorftiga trottoarer eller framtida utrymmen

därtill. Likaså även med cykelbanor eller framtida platser för dem.

I vägkorsningar läggas, där så kan ske, refuger samt tillses, att dylika

korsvägar befrias från skymmande vegetation, stängsel eller byggnader invid

hörnen. Detta gäller även örn större enskilda vägars korsning med allmän

väg.

I alla backkrön, som skymma utsikten, och i alla kurvor utan sikt läggas

i vägens mitt refuger i tillräcklig utsträckning åt bägge hållen för särskiljande

av mötande motorfordon och till gagn även för andra trafikanter.

Målade ränder äro otillräckligt skydd.

Dylika extra anläggningar bekostas av bilskattemedlen.

I stadsplanelagen den 29 maj 1931, 2 §, föreskrives, att stadsplan skall

utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områden,

vilka ingå i planen, såsom byggnadskvarter, gator, torg, parker och andra

allmänna platser m. m. Stadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser

angående områdenas bebyggande eller användande i övrigt som finnas

erforderliga. Enligt 3 § antages stadsplan av stadsfullmäktige men skall

för att bliva gällande fastställas av Konungen. I byggnadsstadgan den 20

november 1931 stadgas vidare i 15 §, bland annat, att vid uppgörande av

stadsplan bör särskilt tillses, att bekväma samfärdselleder förbinda såväl olika

delar av staden sinsemellan som även staden med angränsande samhällen,

så ock att i övrigt god anslutning ernås mellan det för planläggning avsedda

området och annat redan planlagt område i grannskapet; att gator

givas sådan riktning, lutning, bredd och anordning i övrigt, att de tillfredsställa

trafikens fordringar och kravet på ett tilltalande utseende; att avståndet

mellan byggnadslinjerna å ömse sidor örn gata i allmänhet icke göres

mindre än tolv meter; och att torg, parkeringsplatser och andra för sam
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

färdseln erforderliga allmänna platser anordnas i tillräckligt antal inom

olika delar av staden med ändamålsenliga lägen samt lämplig storlek och

form. Enligt 17 § i byggnadsstadgan skola genom stadsplanebestämmelser

jämväl meddelas erforderliga föreskrifter om användande av andra områden

än byggnadskvarter, såsom örn gators korsning med varandra i olika plan

eller örn korsning mellan gata och särskilt trafikområde; om gatas förläggande

i tunnel under markens plan m. m.

Lagen den 7 juni 1935 om allmänna vägar stadgar i 3 §, att väg skall läggas

där den tarvas och utan oskälig kostnad bäst kan göras. Den skall med

avseende å fasthet, bredd, lutningsförhållanden och beskaffenhet i övrigt

vara lämpad efter samfärdselns behov. I 30 § samma lag föreskrives bland

annat, att utmed väg må ej på mindre avstånd än tolv meter eller, vad angår

ödebygdsväg, nio meter från vägbanans mitt utan länsstyrelsens tillstånd

uppföras byggnad eller förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning,

som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest

innebär fara för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att för tillgodoseende

av trafiksäkerheten öka de nu angivna avstånden, äger länsstyrelsen

föreskriva sådan ökning, dock högst till tjugu meter. Vidare stadgas i 33 §

bland annat, att där för vinnande av fri sikt, för vägs upptorkande eller

för hindrande av snösamling å väg är erforderligt, att träd eller buske borthugges

eller att träd kvistas, eller eljest i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd

påkallas, må föreskrivas skyldighet för jordägaren att inom viss tid ombesörja

den erforderliga röjningen. Det må vidare föreskrivas, att det område,

föreläggandet avser, skall genom jordägarens försorg hållas fritt från

skymmande träd och buskar.

Första lagutskottet anförde under punkten A i sitt utlåtande, nr 36, över

motionen:

Den gällande stadsplan- och väglagstiftningen innehåller åtskilliga stadganden

om gators och vägars beskaffenhet som syfta till att dessa även ur

trafiksäkerhetssynpunkt skola anordnas på bästa möjliga sätt. Man har

också tidigare hyst förhoppning att kommunikationsledernas förbättrande

skulle avsevärt bidraga till att minska mängden av trafikolyckor. Ofantliga

penningbelopp ha offrats för sådant ändamål men statistiken visar, att antalet

personer som dödats eller skadats genom motorfordonsolyckor likväl på

senare år mångdubblats. Nämnda förhoppning har sålunda icke infriats.

Det kan med hänsyn härtill i och för sig förefalla naturligt att i likhet

med motionären påyrka vissa nya och mer detaljerade bestämmelser örn

gators och vägars beskaffenhet. Det förefaller dock utskottet som om de

nuvarande bestämmelserna med eftertryck riktat uppmärksamheten å vikten

av att gator och vägar anordnas på det sätt som bäst gagnar trafiksäkerheten.

Att i lag införa alltför detaljerade bestämmelser kan enligt utskottets

mening icke vara lämpligt. De skulle helt visst, på grund av de skiftande

förhållandena på olika håll, mången gång komma att förhindra i stället

för att befordra den mest praktiska lösningen av uppkommande spörsmål.

Bland de av motionären framförda önskemålen torde likväl yrkandet om

införande av gång- och cykelbanor på landsvägarna i viss mån intaga en

s. 141 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

141

undantagsställning. Väl torde för närvarande en sådan anordning i många

fall av kostnadsskäl icke kunna genomföras. Utskottet åsyftar härvid icke

blott anläggningskostnaderna utan även de utgifter som uppkomma för vägens

underhåll. Enligt vad inom utskottet upplysts torde det emellertid icke

vara uteslutet att exempelvis i sådana fall, där man vi ny- eller ombyggnad

av väg har för avsikt att förse densamma med permanentbeläggning, samtidigt

anordna en viss del av vägen som gångbana, utan att detta skulle vålla

någon avsevärd ökning i anläggnings- eller underhållskostnader. Hinder torde

icke heller från kostnadssynpunkt föreligga att jämväl därutöver tillmötesgå

förevarande yrkande i vissa speciella fall, där behovet är mest trängande.

Såsom exempel härå vill utskottet anföra, att många mindre samhällen

å landet genomkorsas av livligt trafikerade vägar utan att dessa ens å de

sträckor som omgivas av en tätare bebyggelse försetts med gångbanor. Detta

förhållande torde ofta vara förenat med alldeles särskilda olägenheter för

ortsbefolkningen.

Behovet av gång- och cykelbanor har även beaktats av de s. k. 1931 års

väg- och brosakkunniga.

Utskottet vill med hänsyn till det anförda förorda, att frågan om möjligheten

att åtminstone i viss utsträckning föreskriva skyldighet att anordna

gång- och cykelbanor å landsvägarna skyndsamt blir föremål för närmare

prövning.

Första lagutskottet hemställde, att riksdagen måste i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte verkställa skyndsam utredning i, bland

annat, de av utskottet under punkten A närmare omförmälta hänseendena.

Riksdagen avslog utskottets hemställan såvitt rörde punkten A.

Motionärens under förevarande punkt redovisade framställningar hava Utskottet.

synts utskottet icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

B. Skadeståndsregler och försäkringslagstiftning.

I förevarande ämnen anför motionären i motionen I: 21 vid förra årets

riksdag:

Försäkringslagstiftningen bör, i vad den avser bilägarnas skyldighet att

trafikförsäkra sin bil, kompletteras med en bestämmelse, att — liksom bilföraren

pa grund av försäkringen även vid ovarsamhet befrias från ansvar

lör skador, tillfogade annan — jämväl fotgängaren eller annan trafikant

genom tvångsförsäkringen tillerkännes rätt till ersättning för skador och lidanden,

som tillfogats honom, även örn någon enahanda ovarsamhet kan

läggas honom till last.

Man bör förstå, att från ingendera sidan föreligger här uppsåt att

skada annan och ännu mindre uppsåt att skada sig själv. Bilisten kan bedåras

av fartens tjusning samt lagarnas och myndigheternas tolerans. Honom

såsom förare av det fordon, som infört faran på vägarna, måste därför

åläggas större varsamhet. Fotgängaren, den svagare parten i alla avseenden,

kommer i regel att iakttaga normal försiktighet. Ouppmärksamhet trots

denna inre uppfordran är förlåtlig och mänskligt sett oundviklig.

Det måste därför vara en skyldighet för samhället eller de försäkringsbolag,

på vilka det avbördat denna skyldighet, att svara för skadeståndet.

Örn härav föranledes ökning av försäkringspremierna, kan det icke

hjälpas. Det livsfarliga fordonet får betala premierna. Icke är det väl

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

rimligt att, för åstadkommande av billiga premier för bilägarna, ett äventyrande

av människors välfärd skall opåtalt få upprätthållas utan ens skadestånd.

För övrigt, lagen om trafikförsäkring av bilarna innefattar en betydande

procent till försäkringsbolagen. Skillnaden mellan deras inkomster och utgifter

av en dylik försäkring bör bringas till allmän kännedom. Frågan kan

vara, om icke här föreligger ett område för så kallad socialisering genom att

göra staten till en opartisk försäkringsanstalt för trafikförsäkring av motorfordon.

Spårvagnar äro ej underkastade trafikförsäkring. Men även de överköra

människor, när det faller sig.

I detta sammanhang må erinras, att tvångsförsäkringen för bilar bör lättas

så att den ej utgår för bilar, som en längre tid ej tagas i bruk.

I annat sammanhang (I: 21 sid. 26) framhålles, att trafikförsäkring av

vissa små bilar, som en viss kategori av människor med begränsade inkomster

böra få tillstånd att inneha, bör erhållas mot billigare premier. Motionären

ifrågasätter (I: 275 s. 5), att även trampcyklar böra vara registrerade

och försäkrade. Om sådan försäkring blir för betungande för cyklarnas

ägare, måste det allmänna på något sätt träda emellan.

En fyllig redogörelse för den svenska skadestånds- och försäkringslagstiftningen

återfinnes i första lagutskottets vid förra årets riksdag över motionerna

1:21 och 1:275 avgivna utlåtande, nr 36, till vilket andra lagutskottet

tillåter sig hänvisa.

I sitt berörda utlåtande har första lagutskottet under punkten C (sid. 30

—41) ifrågasatt en omgestaltning av skadestånds- och försäkringslagstiftningen.

Utskottet anser, att full ersättning på grund av försäkring bör utgivas,

så snart den skadade icke genom grov vårdslöshet medverkat till skadan.

Det synes utskottet, att alla som lida skada i följd av automobiltrafik

böra vara likställda i frågan om ersättning för personskada. Utskottet finner

det böra tagas i övervägande att beträffande personskada avskaffa bestämmelserna

om vissa fixa maximibelopp men i stället föreskriva, att sjukpenning

och livränta icke må överskrida visst belopp per dag respektive år.

Enligt utskottets mening bör ersättning för sveda och välde icke utgå på

grund av trafikförsäkring i andra fall än där automobilföraren överbevisats

örn vållande. Utskottet behandlar frågan örn den omkastade bevisbördans

bibehållande och anser det med fog kunna sättas i fråga, huruvida det är

berättigat att för vissa fall bibehålla detta avsteg från allmänna processuella

regler. Att upptaga till närmare övervägande en utvidgning av trafikförsäkringen

till att avse spårvagnar har icke för närvarande synts utskottet

påkallat.

Första lagutskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte verkställa skyndsam utredning i de av

utskottet under, bland annat, punkten C närmare omförmälda hänseendena

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

. y;

s. 143 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

143

Riksdagen biföll utskottets hemställan såvitt rörde punkten C.

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

I motionen I: 10 till innevarande riksdag hemställer herr Lindhagen, att

riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte överväga vad i herr Lindhagens

förra året väckta motioner i riksdagen och hos Stockholms stadsfullmäktige

påkallats beträffande försäkringslagstiftningen samt för denna riksdag

framlägga den av 1935 års riksdag begärda skyndsamma revisionen av

försäkringslagstiftningen, i vad den nu skapar rättslös olikställighet för fotgängarna

och tillika särdeles ökar domstolarnas och även högsta domstolens

arbetsbörda.

Då riksdagen så sent som förra året tog ställning till de i motionerna be- [Utskottet.

handlade spörsmålen samt frågan om en revision av skadestånds- och försäkringslagstiftningen

på grund av hemställan av riksdagen är föremål för

Kungl. Maj :ts prövning, anser sig utskottet, som förväntar att den av riksdagen

begärda utredningen bedrives med skyndsamhet, icke böra föreslå

riksdagen att hos Kungl. Majit göra framställning i förevarande ämnen.

C. Övriga önskemål.

Motionären föreslår i övrigt en lag mot vinster genom befrämjande av osäkerheten

i trafiken. Härmed åsyftas bland annat, att en chaufför icke bör

avlönas med hänsyn till storleken av de transportprestationer han hunnit utföra.

Vidare ifrågasätter motionären en begränsning av personbilarnas antal

genom ett licenssystem, liksom av parkeringsplatserna. Därvid berör

motionären även frågan örn konkurrensen mellan motorfordon och andra

trafikmedel. Vidare behandlar motionären behovet av trafikkultur, varvid

motionären i motionen I: 21 under särskilda avdelningar uppehåller sig vid

dels samhällets trafikkultur, dels motorfordonens ägares och deras chaufförers

trafikkultur, varvid motionären ägnar uppmärksamhet åt chaufförsutbildningen

m. m., dels fotgängares m. fl. trafikkultur, dels svenska ansatser

för främjande av trafikkultur, dels ock internationell samverkan.

Utskottet får hänvisa till motionernas innehåll.

I sitt utlåtande nr 36 över motionerna I: 21 och I: 275 yttrade första lagutskottet

under punkten D om bland annat ovannämnda spörsmål:

Utskottet vill erinra att frågan örn konkurrensen mellan motorfordon och

andra trafikmedel blivit föremål för särskild undersökning av den s. k. 1932

års trafikutredning. I frågan örn undervisning i trafikkultur i skolorna torde

särskild framställning från riksdagens sida vara överflödig. Vad motionären

i övrigt anfört under förevarande punkt bär icke synts utskottet vara

av beskaffenhet att påkalla något vidare uttalande av utskottet.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Utskottet.

Första lagutskottet hemställde, att motionerna måtte i bland annat ovannämnda

delar icke föranleda till någon riksdagens åtgärd, vilken hemställan

bifölls av riksdagen.

I motionen 1:10 till innevarande riksdag hemställes, bland annat, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte förordna,

att förslag till vägfredens återställande ej uppdrages företrädesvis åt

representanter för motorismen och vederlikar utan anförtros åt en mera

oväldig och självständig lagberedning med klara instruktioner, att landet

väntar på betänkanden, som gå till grunden med problemen.

Utskottet vill erinra, att innevarande riksdag den 9 maj 1936 i anledning

av motionen lii 31 av herr Pettersson i Hällbacken beslutat att i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla om utfärdande av föreskrifter rörande obligatorisk trafikundervisning

i samtliga under skolöverstyrelsens inseende stående läroanstalter.

Sedan lång tid tillbaka har ett internationellt samarbete förekommit i frågor,

som röra vägtrafiken. Sålunda avslutades''i Paris den 11 oktober 1909

en internationell konvention rörande automobiltrafik, vilken biträddes av

Sverige den 9 december 1910. Inom Nationernas förbund finnes en särskild

organisation, som har till uppgift att behandla den internationella samfärdselns

problem. Till denna organisation höra ett antal permanenta kommittéer,

varibland en kommitté för vägtrafiken. Det internationella samarbetet

under Nationernas förbunds ledning har bland annat lett till en internationell

konvention rörande automobiltrafik, undertecknad i Paris den 24 april

1926, vilken biträtts av Sverige. (S. F. S. 1930:371.) Denna konvention

har ersatt 1909 års konvention. Vidare har år 1931 tillkommit en konvention

angående vägmärken, vilken emellertid icke biträtts av Sverige.

Mellan de olika nordiska länderna förekommer samarbete i trafikfrågor.

Sålunda föreligger bland annat med Danmark en överenskommelse angående

ömsesidigt godkännande av körkort samt av registrering av personmotorfordon,

avslutad 1930. (S. F. S. 1930: 33 och 1935: 550.) Även med

Norge föreligger en motsvarande överenskommelse av år 1931. (S. F. S.

1931:317.) Delegationerna för nordiskt ekonomiskt samarbete lia i konferens

i oktober 1935 diskuterat vissa trafikfrågor.

Motionärens under förevarande punkt redovisade framställningar hava

synts utskottet icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla,

att vid granskning av de vid ifrågavarande proposition fogade

förslagen till motorfordonsförordning och vägtrafikstad
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

145

ga riksdagen ej funnit skäl att mot desamma göra andra erinringar

än utskottet i förevarande utlåtande upptagit;

B) att motionerna 1:10, 1:319, 1:360, 1:361, 11:655, II:

693, II: 696, II: 722 och II: 723, i den mån de icke blivit beaktade

genom vad utskottet under A) hemställt, icke måtte

föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

C) att motionerna 11:390, 11:694, 11:710 och 11:712 icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 juni 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

IVAR ÖSTERSTRÖM.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Linder*, Frändén1, Gustaf Tamm, Sam Larsson2* Hagman1*,

P. Sandström, Lindhagen1, Norman, Karl Bodin2, John Gustavson2, Knut Petersson1

och Holstenson1;

Från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Johanson i Hallagården, Olovson i

Västerås, Pettersson i Hällbacken2, Sandström i Sollefteå1, Molander, Hassler, Hermansson1

och Thorell2.

1 Ej närvarande vid behandlingen av motorfordonsförordningen.

2 Närvarande endast vid behandlingen av motorfordonsförordningen.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

I. Beträffande motor fordonsförordningen.

Vid 1 § 1 mom.

av herrar Norman, och Olovson i Västerås, vilka ansett, att de av Kungl.

Maj:t föreslagna definitionerna å personautomobil och omnibus bort lämnas

utan erinran.

Vid 18 § 3 mom.

av herrar Linder, Norman, Hage, Olovson i Västerås och Pettersson i Hällbacken,

vilka ansett att Kungl. Maj:ts förslag bort lämnas utan erinran.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 55.

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Vid 21 § 1 mom. första punkten

av herrar Österström, Pettersson i Hällbacken, Molander och Hassler,

vilka ansett, att i den av Kungl. Maj:t föreslagna texten »eller har förare

eljest ådalagt sådana egenskaper» borde efter ordet »eljest» inskjutas orden

»genom allvarlig förseelse».

Vid 30 § första stycket

av herrar Linder, Norman, Hage, Olovson i Västerås och Pettersson i Hällbacken,

vilka ansett, att utskottet bort förorda Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.

II. Beträffande Yägtrafikstadgan.

Vid rubriken

av herr Lindhagen, som yttrat:

Vad det gäller.

Enligt den svenska försäkringstidningen Assurans’ uppgift (nr 9 i april år

1936) resulterade trafikolyckorna under år 1935 i 316 dödade och 4,556 skadade

personer. Därtill komma de olyckor till okänt tal, som icke kommit

till vederbörandes kännedom, och de äro sannolikt till antalet betydande.

Av den i utskottets utlåtande å sid. 82 återgivna statistiken framgår, att

egendomsskada uppstått vid 6,165 olyckor. I dessa fall har förmodligen även

människors liv i stor utsträckning stått på spel. Såsom den främsta orsaken

till bilolyckorna nämnes förares körsätt jämte hans personliga förhållanden.

På andra områden av civilisatorisk verksamhet är sådan lemlästning av

individer samt ruin och sorg för dem och deras familjer icke tillåten. Det

förekom heller icke på allfarsvägarna före motorismens inbrott över dem,

som icke voro avsedda därtill, men numera synas de även officiellt vara destinerade

för en sådan lemlästning såsom ett oundgängligt offer åt motorismens

civilisatoriska välsignelser. En reflex således av de motoriserade krigsrustningarnas

och krigens brutaliserande av sinnelagen och de maktägandes

känslolöshet. Bakom ligger tillika tidsandan med dess mördande konkurrens

om fördelarna och vinningarna.

Det borde vara solklart — vilket bestrides av intressenterna av skövlade liv,

lemmar och familjeolyckor — att trafikolyckornas huvudorsak är fortkörningen

med de nya motorredskapen, tillkomna, såsom vanligt folk förstår,

uteslutande för att i denna tid av jäkt komma fram så fort som möjligt.

Anders Norell har ock för sin spridda broschyr om hur bilolyckor förhindras

satt som motto: »Nästan alla bilolyckor bero på för hög hastighet. Fortkörning

är tärningskast med människors liv och lemmar». En bekant till

mig, som klagade hos en högre polischef i Stockholm över sitt barns lemlästande

genom ett motorfordon, fick till svar: »Fartens tjusning har så gått

bilisterna i blodet, att däråt kunna vi polismän intet göra.»

s. 147 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande AV 55. 147

Förmodligen menade denne polisman väl också, att detta är anledningen

till att polisen inte kan beivra de regelbundna underlåtenheterna att iakttaga

författningarnas stadgande!! örn viss maximifart på särskilda ställen och vissa

våglängder. Då och då tar man något stickprov, men den vilda jakten går

sin gång i alla fall, och så resignerar samhället. Det tillhandahåller icke till1

äckligt höga straff med frihetsstraff i latituden, som kan vara ägnade att

låta stickprovens varnagel få någon avskräckande verkan. Den stadgade

maximifarten är tillkommen visserligen icke för att kunna förebygga men i

alla fall för att minska antalet döda, lemlästningar och familjekatastrofer.

Den som överträder dessa lagbestämmelser, som väl böra upprätthållas så

länge de finnas, har gjort sig skyldig till försök till vållande av sådana förbrytelser.

Samhället blir således vanmäktigt så länge det ej stadgar verkande

straff för överträdelser av föreskrifterna örn maximihastighet, såvida

ej förmildrande omständigheter föreligga. Örn jag vore lagstiftare, åklagare

och polischef, skulle åtminstone sådana överträdelser av samhällets lagar till

skydd för individerna och hemmen vara försvunna inom kort tid.

Jäktet må hålla sig till alla de områden, som ännu stå till buds för detsamma,

utan förenämnda kriminella förutsättningar. På färdvägarna har

det ju möjligheter fortfarande på järnvägslinjerna, till sjöss och i luften.

På allfarsvägarna få sådana brottsligheter ej förekomma. Vill man på marken

ej nöja sig med järnvägarnas och fartygens allt snabbare fortkomstmöjligheter,

så får man bygga särskilda billinjer, avsedda endast för motorfordon

med rätt för gentlemannachaufförer och lastbilsägare att för vinnings

skulle hålla sina motorfordon i den fart som fordonet medgiver. Allt på

eget äventyr, men även detta senare borde icke få vara obetingat tillåtet.

Fartens tjusning bör ej få vara en tillåten anledning till att äventyra eget

och passagerares liv och deras familjers välfärd.

Vad kan vara anledningen till att lagarna om fortkörning ej efterlevas?

Det beioi väl ej blott på fartens tjusning utan även på något annat och

kanske framför allt på något annat. Jag intervjuade härom dagen Stockholms

förre polismästare Hårleman vad han trodde örn de verkande krafts™3

bakom en sådan konkurs för samhällsordningen och även om den

förenämnda polischefens yttrande. Den tillfrågade svarade, att han endast

kunde säga så mycket, att bilintressenterna ha så starka organisationer, som

verka för att tillrättalägga den allmänna opinionen till sin fördel, under det

att övriga trafikanter på allfarsvägarna i regel sakna sådana organisationer.

Hårleman medgav, att jag fick i denna reservation publicera detta hans yttrande,

och jag sätter det därför såsom främsta mottot på min efterföljande

framställning, i den mån en sådan medhunnits med den nödtvunget korta

reservationstiden.

Rättsordningen och intressena.

Det böi salunda nu ej främst förglömmas, att de organiserade härskande

bilintressena förfoga tämligen oförbehållsamt också över rättsordningen i

detta fall.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Även »trafiksakkunniga» ha officiellt fått begagna i sitt namn oväldens

symbol. Lagutskottets betänkande vimlar också av de »sakkunnigas» auktoritet.

Det bör då även här avslöjas, att såsom sakkunniga i detta fall tillsatts

av regeringsmakten generalsekreteraren i Kungl, automobilklubben,

ombudsmannen i lasttrafikbilägarnas trafikförbund samt direktören för det

bolag i Göteborg, som tillverkar Volvobilarna. Vid denna majoritets sida har

tillsatts två högre ämbetsmän, som förmodligen oftast färdas i bil på landsvägarna,

nämligen en landshövding och en trafikinspektör. De två senare

ha i allt väsentligt instämt med majoriteten. De sakkunniga ha icke inlåtit

sig på huvudsakerna i det stora problemet. Betänkandet innehåller knappast

annat än administrativt småplock. Någon indignation över ofreden på

vägarna och dess av statistiken avslöjade offerväsen kan icke spåras. Betänkandet

lämnar inget väsentligt bidrag till förekommande av den fortgående

faran å vägarna för liv, lem, arbete och egendom. Detta partiska betänkande

bör således göras örn.

Andra lagutskottet, som avsetts att vara ett »socialt lagutskott», har också

fått en majoritet, som hänförts av bilismens såsom man anser berättigade

krav. Vi ha ock haft förmånen, att såsom ordförande ha en Kungl, automobilklubbens

förtroendeman och chefredaktör för dess tidning. Ett elegant,

mjukt och tystlåtet ordförandeskap, men vid voteringarna har hjärtat

rimligtvis klappat på de rätta ställena.

Andra lagutskottets betänkande intar således en olika ställning än första

lagutskottet vid förra årets riksdag. Det senare, ehuru ej socialt, lade dock

sociala synpunkter till grund för sitt betänkande både i motiven oell sedan

i yrkandena. Anledningen är förmodligen den, att första lagutskottet var till

stor del rekryterat med jurister, vilkas yrke är att skapa och upprätthålla

en verklig rättsordning.

Återställande av vägfreden i landet är en s. k. social fråga, ja den är det

i särdeles hög grad. Min omfattande motion förra året i ämnet remitterades

emellertid till första lagutskottet. Anledningen därtill var att motionen

rörde sig ock med allmän medborgerlig lagstiftning, såsom exempelvis stadsplanelagen.

I anledning därav kom motionen, ehuru även en dylik lagstiftning

tjänar sociala och även speciellt sociala ändamål, till första lagutskottet.

Vid denna riksdag har motionens yrkanden, i den mån de ej kunno gå igenom

vid första riksdagstillfället och däribland även stadsplanelagen, remitterats

till första lagutskottet, men har sedan av detta lagutskott överlämnats

till andra lagutskottet.

Riksdagsman Osberg, som ville i år hjälpa till med en motion i ämnet

även i andra kammaren, fick däremot sin motion hänvisad till ett tillfälligt

utskott, som lagade att kammaren ej tog någon befattning med densamma.

Den kom märkligt nog, såsom vederbort, ej till andra lagutskottet.

De »sakkunniga» skjuta ofta framför sig riksdagens auktoritet. När en

ansats till rättsordning av riksdagen förkastats, så anses det vara nog bevis

för att den är oriktig. Vi riksdagsmän veta emellertid att nya ansatser till

en rättsordning nästan alltid börja såsom minoritetssträvanden, innan de till

s. 149 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

149

sist genom trägna bemödanden komma i hamn. Vi äro för övrigt så upptagna

var och en att bevara sina egna och sitt partis intressen, att vi ej alltid

få tid eller möjligheter att också bevaka andras intressen tillbörligt. Icke

minst tillbörlig hänsyn till valmän vid stundande val förhindrar oss att helt

hängiva oss till välgörenhet även för andra.

Även min inställning i riksdagen är partisk. Jag är nämligen fotgängare.

Jag har ock varit nära döden, därför att en gentlemannachaufför

som domstolarna tilläde huvudsakliga skulden, överkörde mig, sedan han

förirrat sig på högersidan av körbanan, dit jag hunnit fram och där han

icke hade något att göra. I rådhusrätten blev jag frikänd av majoriteten,

men i hovrätten dömde en majoritet även mig till ett lindrigt bötesstraff under

»synnerligen förmildrande omständigheter». Också en straffmätning

på guldvikt i ett så klumpigt mål som ett bilmål! Och till högsta domstolen

fick jag ej besvära mig, därför att justitieminister Schlyter nyligen lyckats

få sådana besvär förbjudna för att minska högsta domstolens arbetsbörda.

Och justitiekanslersämbetet ville icke heller ställa sig till mitt förfogande.

Jag föll emellertid, så att bakhjulet var nära att gå över min hals, och för

övrigt fick jag även ett nyckelben lösryckt, blodpropp, som gick genom hjärtat,

med flera trevligheter, som följa av ofreden på allfarsvägarna.

Emellertid försöker jag nu att även på detta område uppfylla min medfödda

plikt att söka skydda de svaga mot de mäktiga, och såsom domare

och lagstiftare är rättsordningens upprätthållande en huvudsak i yrket.

Lag eller administrativ författning.

Av mig har yrkats, att vägtrafikstadgans huvudsakliga föreskrifter till

skydd för liv, lem, arbete och egendom fastställas i lag och ej i administrativa

förordningar. Utskottet har yrkat avslag. Det må häremot erinras, att

dylika äventyr beivrats genom lag sedan urminnes tider och ej överlämnats

åt det administrativa godtycket.

Utskottet har ock i sitt betänkande nr 54 om konkurrensen mellan motortrafik

på allfarsvägarna och järnvägstrafik förordat, att saken ej vidare får

regleras huvudsakligen på administrativ väg. Näringsfriheten var här hotad,

sade utskottet. Därför måste den icke minst på detta område tryggas

genom lag. I nämnda betänkande lämnas alldeles åsido den nuvarande kriminaliseringen

av allfarsvägarna. Här skall, menar utskottet, näringsfriheten

få ytterligare belamra dem efter enskildas företagsamhet med ytterligare

motortrafik med åtföljande ökning av trafikolyckornas antal.

Att däremot minska dessa olyckor får icke stödjas av lag men gärna av

administrativt godtycke. Då kanske bilintressenternas fart- och penningintressen

lia lättare att dominera även avgörandena i regeringen och i länsstyrelserna.

Det må i detta sammanhang erinras, att, såvitt jag förstår, lastbilsintresset

har ett större allmänt befogande än städernas sport- och nöjesåkningar på

landsvägarna med sina personbilar. Vi lia ju dock järnvägarna fortfarande

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

till hands för menige mans långfärder, och därmed få väl även förmögnare

personer låta sig åtnöjas.

Det hemställes om riksdagens förord för mitt yrkande, att vägtrafikstadgans

huvudsakliga föreskrifter fastställas i lag.

Vid 1 § 2 mom.

av herrar Norman och Olovson i Västerås, vilka ansett att de av Kungl.

Majit föreslagna definitionerna å personautomobil och omnibus bort lämnas

utan erinran.

Vid 2 §

av herr Lindhagen, som anfört:

När motorismens inbrott över allfarsvägarna gav upphov till deras kriminalisering,

så förstod man att det var upphovsmannen, som borde iakttaga

varsamhet i sin oförmodade invasion med naturligt åsidosättande av de gamla

svagare trafikanterna. Även lagstiftningen gav till en början uttryck för

en sådan naturlig syn på saken. I den mån bilfolkets starka organisationer

sammanslutit sina i landet inflytelserika skaror och därefter kunnat börja diktera

lagar både för länsstyrelser, regeringar och, såsom det nästan förefaller,

även för riksdagen, så har den nuvarande lagstiftningen tillmötesgått den

framstormande invasionen och genomfört »likställighet» mellan totalt olikställda

vägfarande.

Därur har vidare framsprungit oefterrättligheten i den s. k. biljuridiken,

vars främsta kriminalisering av rättsordningen föranlett fjolårets riksdags

begäran örn skyndsam rättelse. En hemställan, vid vilken regeringen synes

ej fästat något större avseende. Offerväsendet fortgår hänsynslöst. Och bilväsendet

kan fortfarande linda denna lager kring sina stolta minnen.

Vidare fortsätter biljuridiken med att överraska skadade fotgängare med

att åtala dem därför att de åsamkat sig själva skada. Också en produkt av

bilorganisationernas obehöriga inflytande och krav på jämlikhet mellan olikställda.

Därtill låter rättsordningen dem också få umgälla sitt brott med att

till skillnad från bilisterna ej kunna påräkna något skadestånd från de främst

till aktieägares vinning inrättade försäkringsbolagen. Min sista anmälda

patient, som dömdes för ovarsamhet med skada blott för sig själv att böta

fem kronor under det chauffören fick högre straff, drabbades av en sådan

kriminell ordning i strid mot de anspråkslösaste krav på en rättsordning.

Det borde väl åtminstone väcka någon uppmärksamhet hos »vederbörande

ämbetsverk» att, såsom jag åberopat i 1935 års motion, nyligen tre ledamöter

i hovrätten och tre ledamöter i högsta domstolen ansågo åtal mot en fotgängare

för ovarsamhet ej lagligen kunna äga rum, då han därigenom endast

skadat sig själv.

Jag påyrkar således fortfarande omedelbart upphävande av all denna oordning

och att fotgängare icke åtalas och bötfällas annat än örn de uppenbarligen

av tredska eller okynne lägga hinder i vägen för bilfarten genom ett sådant

otillbörligt tillvägagångssätt.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

151

Vid sidan av böter och frihetsstraff bör för trafikförseelser införas även

varning att icke falla offer för den av samhället självt instiftade och på bilorganisationernas

begäran tillåtna likställigheten mellan olikställda.

Jag hemställer om riksdagens förord för dessa yrkanden, vilka av utskottet

lämnats utan avseende.

Vid i § t mom.

av herr Lindhagen, som yttrat:

Jag vidhåller, att internationella bestämmelser härom böra finnas både

i trafiksäkerhetens intresse och med hänsyn till den lika konstruktionen avbilarna.

Ett avgörande örn övergång till högertrafik bör dock någon gång

träffas, innan det blir alldeles för sent. Motormännens riksförbunds omröstning,

som utskottet åberopat, är icke någon märklig vägledning. De omröstande

ha säkerligen i allmänhet icke tagit hänsyn till de internationella

förhållandena. Kostnaderna för en omläggning böra emellertid exakt uträknas

och icke gissningsvis bedömas. Emellertid skapar omläggningen även

arbetsförtjänster intill kostnadsbeloppet och som bekant: »Sådana pengar

gå alltid runt», d. v. s. komma till nytta indirekt även på många andra sätt.

Trots dessa skäl får jag dock låta mig nöja med utskottets uttalande.

Vid 4 § 4 mom. första stycket

av herr Lindhagen som anfört:

Här gäller det vägar, där trottoarer saknas. Jag har hemställt, att bilarna

i lag böra åläggas hålla trottoaravstånd till viss bredd öppen dels för fotgängare

och dels för cyklister. Detta bör ske redan på långt avstånd, när

sådana trafikanter komma i sikte, eller då backar eller krokar kunna eventuellt

komma att passeras. Motorismen bör även fråntagas dess nuvarande

brutala rätt att skumma trottoarkanterna, ja, även då fotgängare i trängsel

befinna sig på gångbanorna. Även cyklar böra åläggas att vid passerandet

av fotgängare lämna dem trottoaravstånd samt sakta eller stanna farten.

Första lagutskottet tillstyrkte förra året förslaget. Visserligen, sade utskottet,

stadgas i 3 § vägtrafikstadgan, att, där särskild gångbana icke är anordnad,

den som framför fordon »skall såvitt möjligt låta gående utan intrång färdas

närmast vägkanten». Denna bestämmelse åsidosattes dock i stor utsträckning.

Utskottet förordade föreskrift om ett visst, fixt avstånd. En skärpning

av den nämnda föreskriften i stadgan i någon form vore i varje fall påkallad.

Överhuvud taget bör det enligt min mening givas också en generell

föreskrift örn att bilar icke skola nöja sig med att sakta farten efter gottfinnande

ulan även lia skyldighet att för säkerhets skull stanna farten. I

mitt mål yttrade åklagaren till gentlemannachauffören: »Ni kunde ju lia an
vänt

ett knep, som sällan brukas, nämligen att stanna bilen.»

Utskottet bar intet annat skäl än att saken varit föremål för prövning av

fjolårets riksdag och då avslagits. Detta är icke något skäl för att avslå den

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

i år vid närmare eftertanke. Det är också oriktigt att någon prövning ägt

rum. Därtill beredes icke och beredde sig icke det stora flertalet röstande

erforderlig tid genom ett nutida kollektivt avslagsröstande på auktoriteters

tillskyndelse.

Jag hemställer örn riksdagens förord för vad nu yrkats.

Vid A § 5 mom.

av herrar Österström, Pettersson i Hällbacken och Hassler, vilka ansett,

att förevarande moment borde i huvudsaklig överensstämmelse med vägtrafiksakkunnigas

förslag erhålla följande lydelse:

När ett fordons kurs skär ett annat fordons kurs, skall fordon å biväg

lämna företräde åt fordon å huvudväg. På länsstyrelse eller, såvitt angår

viss stads område, polismyndighet ankommer att bestämma, vilka vägar

som skola utgöra huvudvägar.

Om i fall som nyss sagts båda de vägfarande färdas på huvudvägar eller

båda på bivägar, skall den, som har den andre på sin vänstra sida, låta denne

hava företräde, vilket stadgande likväl icke fritager denne senare från

skyldighet att iakttaga särskild försiktighet vid vägkorsning, varom nu är

fråga.

Vid 10 §

1) av herr Lindhagen, som yttrat:

Enligt min mening är de sakkunnigas formulering särdeles olycklig. För

det första förutsättes och således uppmuntras att det vid allfarsväg kan inrättas

en cykelbana men icke gångbana. För det andra föreslås ett sådant

tillfälle, som icke bör ifrågakomma, att cykelbanan må kunna användas jämväl

av gående, vilket blir olidligt och livsfarligt för båda kategorierna. Propositionens

oklarhet undanröjes och ett normalt förhållande fastslås, blott

i 2:a punkten »sådan» strykes. Jag förordar alltså propositionens förslag

med den förändringen, att ordet »sådan» i andra satsen utgår.

2) av herr Norman, som yttrat:

Den av utskottet förordade ändringen i Kungl. Maj:ts förslag inför i denna

paragraf en bestämmelse gällande gående vägfarande. Rörande sådan vägfarande

är särskilt stadgat i 4 kap. under det att 3 kap., 3—13 §§, uteslutande

avser särskilda bestämmelser för andra vägfarande än gående. Den av utskottet

förordade bestämmelsen om rätt för gående att i vissa fall använda

cykelbana bör därför i varje fall ej föreskrivas i denna paragraf. Bestämmelserna

i 14 § synas mig därjämte göra ett dylikt stadgande överflödigt. Jag

har därför ansett att utskottet beträffande 10 § bort utan ändring förorda

Kungl. Maj:ts förslag.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

153

Vid 11 §

av herrar P. Sandström, Hage och Olovson i Västerås, vilka ansett, att tävlingar

nied motorfordon borde vara förbjudna.

Vid 17 §

av herr Lindhagen, som yttrat:

Motionärerna anse ett förtydligande böra äga rum för den händelse cykelbanan

på grund av snöfall eller dylikt vore ofarbar med cykel. Utskottet

anser att det föreslagna tillägget vöre) med en förnuftig lagtillämpning

onödigt.

För menige man är dock lämpligast att lagen är fullt tydlig. Det är icke

sagt, att vederbörande på orterna äro överallt på det klara med en förnuftig

lagtillämpning, och en hänvisning att gå till domstol kan ju aldrig få någon

praktisk betydelse. Vid snöfall exempelvis plogas den stora farbanan, och

snön hopas då lätt över cykelbanan.

Jag hemställer att riksdagen med bifall till motionen II: 696 förordar det

begärda förtydligandet.

Vid 18 § 1 mom.

av herr Lindhagen, som ansett, att utskottet bort föreslå riksdagen att uttala,

att någon skyldighet överhuvud taget icke borde föreligga att föra lykta

eller reflexanordningar å med dragare förspänt fordon.

Vid 20 § 7 mom.

av herr Lindhagen, som yttrat:

Det bör väl, lika väl som en förare ej bör vara berusad, vara förbjudet för

honom att under iakttagande av den utomordentliga »vaksamhet», som anses

åligga honom, tillåta honom att distrahera och förslappa sig med utövandet

av rökningslasten.

Riksdagen har två gånger på mitt förslag enhälligt förordat ett upplysningsarbete

till förekommande av tobaksmissbruk. Här tillstyrker utskottet, såsom

mig synes, i synnerligen oträngt mål upphävande till och med av det delvisa

förbudet för motorförare i tjänst att röka tobak. Det är »föråldrat» säger

utskottet med motionärerna. Ett föga vackert betyg om svenska folkets fortgående

karaktärsdaning.

Jag hemställer om riksdagens förord för totalförbud för förare att röka

tobak vid framförande av automobil — eller örn detta ej bifalles — att åtminstone

det nuvarande partiella förbudet bibehålies.

Vid 23 § 1 mom.

av herrar Linder, Frändén, Lindhagen, Norman, Hage och Olovson i Västerås,

vilka ansett, att Kungl. Maj:ts förslag bort lämnas utan erinran.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Vid 24 § 1 mom.

1) av herrar Frändén, Hage, Olovson i Västerås och Hermansson, vilka ansett,

att den av Kungl. Majit föreslagna författningstexten bort tillstyrkas,

dock, i överensstämmelse med vad föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet

(sid. 77) yttrat, med det tillägg, att vederbörande myndigheter

skola, där trafikförhållandena det medgiva, äga förordna örn höjning av maximihastigheten

för personautomobil till högst 50 kilometer i timmen.

2) av herr Lindhagen, som anfört:

Här bör till en början erinras, att allfarsvägarna äro till icke blott för de

nya motorfordonen utan fortfarande även för de gamla trafikanterna. De

inflytelserika bilorganisationerna ha börjat förenkla saken så, att körbanorna

äro till för motorfordonen —- förmodligen dock även för hästskjutsar — samt

trottoarerna för fotgängarna. Fotgängarna behöva dock även förflytta sig

över körbanorna, som följaktligen äro till även för detta fotgängarnas oundgängliga

trafikbehov.

Vad nu först angår det nya trafikmedlets hastighet, så skulle såsom ett

tankeexperiment saken principiellt kunna lösas så, att de må fara hur fort

som helst i mera öde bygder och då vägsträckan ligger klar. Men så snart

andra vägfarande komma till synes i samma eller motsatt riktning bör farten

saktas till rimliga proportioner.

Mot den sålunda lössläppta fria farten kan dock erinras, att ingen bör ha

rätt att köra ihjäl eller skada sig själv och därmed ödelägga även sin familj

och icke heller köra ihjäl eller skada egna passagerare. Därtill kommer att

den s. k. fartens tjusning därigenom uppodlas till vana, och vanor äro som

bekant svåra att avlägga även vid förefallande tillfälliga behov. Det blir

ock svårt för främmande bilister att skilja mellan ödebygder och bebodda

trakter.

Det synes därför vara ur samhällsnyttans och rättsordningens synpunkt

praktiskt påkallat, att all motorfordonstrafik ej får överstiga en viss hastighet,

exempelvis 50 km. i timmen. Detta bör vara ett tillräckligt skattande åt

jäktet och inom utskottet har även påståtts att detta vore den medelhastighet,

som även av fortkörare i genomsnitt kunde utnyttjas för långfärder. Det vore

intressant att få någon kännedom om utländsk ordning. I en tidning lästes

för någon tid sedan, att i Italien införts för hela landet viss allmän begränsning

av farten.

Undantag både uppåt och nedåt skulle sedan kunna medgivas och grundsatserna

för dem närmare utformas i den allmänna lagen och sedan i detalj

preciseras i mån av behov av länsstyrelserna. Ett tillstånd att fara fortare

kunde medgivas vid fart genom ödebygder, »sjumilaskogar» m. fl. dylika

sträckor samt en sänkning redan i lagen stadgas såsom nu för fart genom

påtagliga eller med märken utmärkta bygder.

Verklighetsfrämmande är, synes mig, bilorganisationernas bemödande att

ofta prägla lagstiftningen med den hypotetiska utgångspunkten att allt över
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

155

vägande kan överlämnas åt den kollektiva bilförarkårens »bästa förstånd och

samvete». Liksom varje människa har sitt särskilda ansikte, olikt alla

andras, har varje människa också sin särskilda själ, olik alla andras. En

praktisk fotgängare, och det äro vi fotfolk av självbevarelsedrift, som vill

rädda sig undan en på avstånd framrusande bil, räknar ej med ett genomsnittssamvete

hos hela kåren av bilförare utan med att det kan vara en bilterrorist

eller en särdeles obetänksam människa, som sitter vid ratten. Det

är också därför, som vi stå och vänta tåligt och tillbakadraget i möjligaste

mån, när allfarsvägarnas nya stormakter nalkas med sitt krigiska dån. Alltid

avkastar denna väntan något tillfälle till ett tigersprång över till den andra

sidan.

Den berömda undervisningen i skolorna avser icke att genomföra en rättsordning

med barnens tillhjälp utan att lära dem förstå att motorfordonen äro

allfarsvägarnas herrar numera och att de böra lära sig att »passa sig» bäst

de kunna. Och detta är visserligen också under nuvarande läge en ingalunda

oviktig undervisning.

De s. k. trafikveckorna i huvudstaden och kanske även i någon annan större

stad äro främst ett folknöje, en teater, som knappast synes avkasta något

annat än nyfikenheten på en eller annan ansträngd korsgata under några

förmiddagar i vårt långsträckta land. Jag har frågat ett par konstaplar örn

effektiviteten, och de svarade skrattande.

Hit höra också de omtalade övergångsställena för fotgängarna, de i »utredningar»

åberopade, i två betydelser utmärkta övergångsställena. Kommunikationsministern

har tidigare därom yttrat: »Givetvis är det av stor vikt,

att de lokala myndigheterna sörja för att tydligt utmärkta och även tillräckligt

många övergångsställen anordnas» (se sid. 86 i utskottets utlåtande).

Behoven av övergångsställen äro emellertid legio i hela landet. De kunna

icke alla utmärkas, men det skulle ju kunna föreskrivas att alla korsvägar

vore övergångsställen och att sådana även föreligga, där det på mellansträckorna

anordnats refuger eller på svenska tillflykter, vilka helst borde

vara sammanhängande mellan varje korsväg för att förekomma sammanstötningar

och befrämja tryggad likriktad trafik. De gula ränderna på några få

ställen i huvudstaden spela så länge de stå under uppsikt av en poliskonstapel

samma roll som trafikveckorna. Den vilda jakten går lös över dem, när

konstapeln är borta, och vi fotgängare stå ödmjukt och resignerat väntande,

till dess vår lilla mellanstund är kommen. Verksammast äro naturligtvis

fyrarna, så länge de äro tända.

Under inga förhållanden kan jag av anförda skäl vara med om att nu med

upphävande av gällande lagstiftning lämna tillstånd till fri fart även i tättbebyggda

områden såsom av motorfordonsorganisationerna påkallas och avutskottets

majoritet tillstyrkts.

Jag förordar således en viss normal högsta körhastighet för hela riket, med

rätt för vederbörande länsstyrelser att kunna utsträcka den i vissa fall samt

nedsätta den i andra med ledning av allmänna anvisningar därom i lagen.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Vid 25 § sista stycket

av herrar Frändén, Hage, Olovson i Västerås och Hermansson, vilka ansett,

att den av Kungl. Maj:t föreslagna författningstexten bort tillstyrkas, dock

med det tillägg, att vederbörande myndigheter skola, där trafikförhållandena

det medgiva, äga förordna örn höjning av maximihastigheten till högst 50 kilometer

i timmen.

lil. Beträffande övriga i herr Lindhagens motioner behandlade frågor.

Vid »Stadsplan- och väglag stiftning» (sid. 138)

av herr Lindhagen, som yttrat:

Fortfarande håller jag före liksom år 1935, att revolutionen i trafikväsendet

genom motorismen påkallar en mera målmedveten stadsplanelagstiftning

än vad som nu är fallet. Beträffande stadsplanerna bör ock ihågkommas

i all synnerhet en nödig sanering av äldre stadsplaner, som tillkommit och

byggts för helt andra förhållanden. De senare böra saneras icke blott såsom

är föreskrivet genom utrensningar i gårdssystemen utan även genom omläggningar

i de gamla gatusystemen, på sätt av mig i motionen 1: 10 ifrågasatts

och varav ett utdrag återfinnes i utskottsutlåtandet sid. 139. Stadsplanelagstiftningen

innehåller i detta avseende endast allmännare uttalanden men

icke sådana nyare och viktigare detaljer, som nu framför allt böra uppmärksammas.

Det hemställes alltså, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t påminna om

nämnda komplettering av stadsplanelagstiftningen och behovet i varje fall

örn de nya nödvändigheternas praktiserande.

Vad här ovan sagts om stadsplanelagstiftningen gäller i tillämpliga delar

örn väglagstiftningen. En del viktiga detaljer återgivas i min motion och

återfinnas delvis i utskottets betänkande sid. 139. Lagen örn allmänna vägar

saknar åtskilliga anvisningar, som där upptagits, och även i de nyaste

vägbyggena ha dylika nödvändigheter i regel icke tillgodosetts.

Det hemställes alltså, att riksdagen ville hos Kungl. Majit påminna om

nämnda komplettering av väglagstiftningen och behovet i varje fall av de nya

nödvändigheternas praktiserande.

Ur väglagstiftningen bör särskilt utbrytas och erinras om behovet av inrättandet

av gångbanor och cykelbanor. De förra må gärna vara smala. De

senare påkallas av det meniga folkets växande trafikbehov med cykelns nya

fortskaffningsmedel. Bådas inrättande innefattar ett fundamentalt led i tillgodoseendet

av trafiksäkerheten. Därom innehåller lagen om allmänna vägar

ännu ingenting.

Min motion I: 21 i denna punkt tillstyrktes förra året av första lagutskottet.

Men riksdagen kunde ej vid det första tillfället hålla stånd mot bilfolkets

uppbrusande opinion mot fotfolkets första riksdagsmotion iner än som

då skedde.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

157

Nu inträffar, att det sociala lagutskottet ej intresserar sig ens för denna

sak. »Det blir för kostsamt», yttrade t. o. m. en ledamot. De andra inom

majoriteten sade ingenting, utan röstade bara emot angelägenheten såsom

förmodligen ett förfluget påfund. Kommunikationsminister Leo sade mig

dock för åtskillig tid sedan, att departementet ämnade redan förliden höst

taga upp denna sak.

Där man har råd att anlägga moderna autostrador, där får man ha

råd att även anlägga gång- och cykelbanor. Om pengarna ej räcka och

icke heller anses kunna motses, får man tillsvidare avstanna byggets fullföljande

till andra orter, till dess det kommer pengar även för att skydda

andra trafikanters liv, lem och egendom och rätt till behörig fortkomst jämväl

för dem på allfarsvägen.

Det påyrkas således, att riksdagen ville hos Kungl. Majit göra påminnelser

om dels övervägande av bestämmelser i lagen örn de allmänna vägarna

rörande vägarnas förseende med gångbanor och velocipedbanor, eller eljest

med utrymmens avsättande därtill för framtida anläggningar, och dels att i

varje fall vid nya väganläggningar oavsett den nämnda bristen i lagstiftningen

sådana anläggningar i praktiken tillämpas och att i programmet också ingår

gamla vägars förseende med vägbanor och cykelvägar i mån av behov och

lägenhet.

Vid »Skadeståndsregler och förscikringslagstiftning» (sid. 141)

av herr Lindhagen, som yttrat:

Vid 1935 års riksdag yrkades i min motion 1:21 revision av försäkringslagstiftningen,

i vad den nu skapar rättslös olikställighet för fotgängarna och

tillika särdeles ökar domstolarnas, även högsta domstolens, arbetsbörda. Om

brådskan med en sådan lagstiftning har ovan i denna reservation sid. 150

närmare erinrats. Riksdagen påkallade skyndsam revision i det angivna syftet.

I år har emellertid ingenting avhörts och någon effektiv organisation av

ett tillämnat förslag synes icke heller ännu sett dagen. Det har därför av

mig i årets motion I: 10 påkallats påminnelse från riksdagen att regeringen

ville redan till 1936 års riksdag inkomma med förslag. Ettt sådant förslag

har dock ej avhörts.

Utskottet anser sig icke böra föreslå riksdagen att göra någon framställning

med förväntan dock att »den av riksdagen begärda utredningen bedrives

med skyndsamhet».

Då även under denna väntetid många personer och familjer komma att

lida svåra förluster eller gå till spillo, har jag ansett, att riksdagen icke bör

undangömma sitt sinnelag i en kanske aldrig ens läst motivering och hemställer

därför,

att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Majit ovillkorligen

för 1937 års riksdag framlägger den av riksdagen begärda

skyndsamma revisionen av försäkringslagstiftningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

158

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Vid »övriga önskemål» (sid. 143)

av herr Lindhagen, som anfört:

I motionen I: 10 har under yrkandena i punkten A) sammanförts ämnet i

hela dess vidd sådant det utvecklats i motionerna I: 21 och 275 vid 1935 års

riksdag.

Det må nu av mig särskilt erinras om behövligheten av utredning över den

fortkörning, som på sätt i motionen I: 21 sid. 24 omnämnes, äger rum för

att bilägare och chaufförer skola erhålla den största förtjänsten. Det kan

allra minst vara rätt att människor massakreras för sådana ändamål, och

som sagt förr än denna massaker upphört har vägfredens problem icke blivit

löst.

En annan angelägenhet är också, att fotgängares företrädesrätt vid övergång

av körbanorna icke såsom nu är en blott teoretisk rättighet utan har

konturer. Den måste konkretiseras och omhägnas, så att fotgängare och

bilförare veta vad de ha att rätta sig efter även i detta ämne.

För egen del får jag således hos Kungl. Maj:t hemställa, att mina yrkanden

i motionen I: 10 vid årets riksdag och deras grundvalar i motionerna

I: 21 och 275 vid 1935 års riksdag måtte — helst genom den av mig påkallade

lagberedningen — tagas under allvarligt och samlat övervägande.

Undervisning i trafikkultur bedrives företrädesvis i skolorna. Uppgiften

är såsom ovan sid. 155 sagts att lära barnen förstå motorfordonens suveränitet

över vägarna samt bibringa dem insikt om några skyddsmedel för deras egen

del genom s. k. varsamhetsregler.

Däremot meddelas ingen undervisning i varsamhet för förarna av motorfordon.

»Varsamhet» har bär sin största vikt, och även i lagstiftningens

tidigare skede ansågs den vara den främsta frågan, då behovet av varsamhet

uppkommit genom motorismens inbrott över allfarsvägarna. Det är väl en

primär uppgift att i undervisningen för tillämnade bilförare de också, innan

körkort utfärdas, allvarligt fostras till självansvar, social etik och insikt att

motorfordonen icke äro allfarsvägarnas självskrivna herrar utan upphovet

och anledningen till allfarsvägarnas kriminalisering

Mitt yrkande därom har även i denna del av utskottet blygt avfärdats med

tystnad. Det lär väl också vara svårt att förklara en sådan undervisning vara

oberättigad och utan betydelse för saken.

Det hemställes då så mycket hellre,

att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära att tillämnade

motorförare, innan körkort utfärdas, även erhålla en allvarlig

fostran till insikt om sitt ovannämnda självansvar och sin

plikt i första hand till varsamhet i utövandet av sin för andra

vägfarande äventyrliga befogenhet.

Det kan enligt mångas uppfattning och erfarenhet aldrig väntas någon

rätsida på problemet om återställande av vägfreden i landet och förekom
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

159

mande av de ännu lika friskt pågående massakrerna på människor och egendom,

så länge de mäktiga motororganisationerna utöva sitt inflytande på

statsmakten och laga att uteslutande eller företrädesvis deras förtroendemän

eller vederlikar utses till sakkunniga, anlitas som »organisatörer av vägfreden»,

eller eljest tillfrågas. Utskottet har utan angivande av skäl avstyrkt

mitt i motionen I: 10 under punkten D framförda äskande i detta ämne, och

jag får då så mycket hellre yrka,

att riksdagen ville hemställa till Kungl. Maj:t att förslag

till vägfredens återställande ej uppdrages företrädesvis åt

representanter för motorismen och vederlikar utan anförtros

åt en oväldig och självständig lagberedning med klara instruktioner,

att landet väntar på betänkanden, som gå till

grunden med problemen.

Summarisk innehållsförteckning.

Sid.

Propositionens författningstext

Motorfordonsförordningen .......................................... 1

Vägtrafikstadgan .................................................... 24

Förteckning d motionerna ............................................... 42

Utskottets allmänna uttalande ............................................ 45

Förslaget till motorfordonsförordning

Olika slag av automobiler .......................................... 45

Lättviktsmotorcyklar .............................................. 47

Tjänstevikt och totalvikt ............................................. 49

Stopplykta ........................................................ 50

Typbesiktning ..................................................... 51

Ombesiktning ...................................................... 53

Registrering ...................................................... 55

Avförande nr automobilregistret ...................................... 56

Minimiålder för rätt att föra lättviktsmotorcykel ...................... 59

Anmälan till förarprov ............................................ 60

Nykterhetsnämnds yttrande ........................................ 61

Enhetliga bestämmelser rörande ändringar i körkort.................... 61

Återkallelse av körkort m. lii......................................... 62

Meddelanden till nykterhetsnämnd rörande körkort .................... 69

Meddelanden till länsstyrelse örn vissa förseelser........................ 71

Straffbestämmelser ................................................ 71

Klagan över besiktningsmans beslut .................................. 76

Förslaget till vägtrafikstadga

Lag örn trafiksäkerhet .............................................. 77

Olika slag av automobiler .......................................... 78

Den allmänna varsamhetsparagrafen ................................ 79

Färd i gatukorsningar, vid övergångsställen lii. lii....................... 82

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Andra lagutskottets utlåtande Nr 55.

Sid.

Vänster- eller högertrafik .......................................... 88

Omkörning m. m................................................... 90

Förkörsrätt vid korsande möte ...................................... 94

Rätt att använda gångbana och cykelbana ............................ 98

Tävlingar med motorfordon m. m................................... 99

Parkeringsrätt för läkare .......................................... 100

Vägmärken m. m................................................... 101

Skyldighet att använda cykelbana .................................... 105

Belysning å hästfordon ............................................ 105

Rökningsförbud .................................................... 110

Fordons högsta hjultryck............................................ lil

Fordons största bredd ...........,.................................. 114

Maximihastighet för automobiler, motorcyklar och lättviktsmotorcyklar .. 116

Undantag från hastighetsbestämmelserna för läkare m. m............... 124

Varningssignaler å släpvagnar........................................ 128

Maximihastighet för automobiler med släpfordon ...................... 130

Bestämmelser om spårvagnar ........................................ 132

Straffbestämmelser m. m........................................... 134

Stadsplan- och väglagstiftning .......................................... 138

Skadeståndsregler och försäkringslagstiftning .............................. 141

Trafikkultur, internationell samverkan m. m............................... 143

Utskottets hemställan .................................................. 144

Reservationer .......................................................... 145

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

362414

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1936:420 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga. s. 3 i texten