Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56

1936-06-08 · 18 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1936:56, Andra lagutskottets utlåtande Nr 56

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

1

Nr 56.

Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1936 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utarbetande av en

beredskapslagstiftning till förhindrande av arbetskonflikter

m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra

inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna

i första kammaren nr 154 av herr Hamrin m. fl. och nr 269 av herr

Bagge m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 368 av herr Andersson

i Rasjön m. fl. och nr 584 av herr Anderson i Norrköping m. fl.

I motionerna I: 154 och II: 368, vilka äro likalydande, har hemställts,

alt riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla, att Kungl. Majit

måtte låta utarbeta samt skyndsamt, om möjligt under innevarande riksdag,

för riksdagens granskning och godkännande framlägga förslag till beredskapslagstiftning

av viss i motionerna angiven beskaffenhet.

I motionerna 1:269 och 11:584, vilka jämväl äro likalydande, har hemställts,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om omedelbart

igångsättande av utredning och framläggande så snart ske kunde för

riksdagen av förslag rörande dels lagstiftning om ideella föreningar, vilket

spörsmål emellertid behandlats av utskottet i dess denna dag avgivna utlåtande

nr 58, dels ock de åtgärder i övrigt, som kunde vidtagas i syfte att

främja arbetsfreden.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de yrkanden, vilka i förevarande

utlåtande äro föremål för behandling, får utskottet hänvisa till

motionerna.

Historik.

Tiden före Ar 1934.

Spörsmålet örn lämpliga åtgärder för att främja arbetsfreden har vid

upprepade tillfällen framförts i riksdagen och efter framställningar från

riksdagens sida varit föremål för utredningar av myndigheter eller av särskilda

av Kungl. Majit tillkallade sakkunniga.

I utskottets utlåtande nr 22 vid 1924 års riksdag, vilket avgavs i anledning

av då väckta motioner i ämnet, har utskottet lämnat en utförlig historik,

till vilken utskottet såvitt angår tiden från och med 1887 till och med 1920

(sid. 2—8 i nämnda utlåtande) anhåller att få hänvisa.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 56.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

I anledning av åtta inom riksdagen väckta motioner (1:5 av herr Ingeström

m. fl., I: 73 av herr Kvarnzelius m. fl., I: 131 av herr Karl Johansson

i Sölvedal m. fl., I: 132 av herr von Sydow, II: 53 av herr Nilsson i Landeryd

m. fl., II: 121 av herr Edén m. fl., II: 204 av herr Westman i Brobygård

m. fl. samt II: 206 av herr Björkman i Norrköping m. fl.) anhöll 1921 års

riksdag på hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 34) i skrivelse

(nr 345) att Kungl. Majit, med beaktande av vad som anförts i utskottets

av riksdagen godkända utlåtande, måtte till prövning upptaga, huruvida

åtgärder till arbetsfredens bevarande, utöver vad redan vidtagits, ytterligare

kunde företagas, samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde

föranledas.

Med anledning av nämnda skrivelse tillkallade chefen för socialdepartementet,

statsrådet Elmquist, efter därtill den 7 juli 1921 erhållet bemyndigande,

såsom sakkunnig direktören A. Cederborg att inom departementet

biträda med utredning av, bland annat, frågan om vidtagande utöver vad

redan skett av åtgärder till arbetsfredens bevarande. Genom beslut den 24

november 1922 förklarade emellertid Kungl. Majit, att berörda utredningsarbete

skulle vila från och med den 1 januari 1923 och därefter icke upptagas

utan särskilt medgivande.

Vid 1924 års riksdag hemställde andra lagutskottet (utlåtande nr 22) att

riksdagen med föranledande av en motion (I: 119 av herr Dahl) ville i skrivelse

till Kungl. Majit begära, att den påbörjade men avbrutna utredningen

angående ytterligare åtgärder till arbetsfredens bevarande snarast måtte

återupptagas samt att för riksdagen bleve framlagda de förslag, som av

utredningen kunde föranledas. På grund av skiljaktiga beslut i kamrarna

förföll frågan.

Den 27 september 1924 förordnade emellertid Kungl. Majit, att utredningsarbetet

skulle återupptagas, samt uppdrog åt socialstyrelsen att verkställa

utredningen och inkomma med de förslag, vartill densamma kunde giva

anledning.

Innan socialstyrelsens utredning avslutats, upptogs frågan örn ytterligare

åtgärder till tryggande av fred på arbetsmarknaden av Kungl. Majit den 29

januari 1926. På hemställan av chefen för socialdepartementet, statsrådet

Möller, förordnade Kungl. Majit, att en undersökning i ämnet skulle verkställas,

därvid dock utarbetade förslag till bestämda åtgärder icke skulle

åstadkommas, utan olika grupper skulle klart fixera sina ståndpunkter, så

att därom kunde avgivas en officiell rapport, vilken borde kunna bilda ett

fastare underlag för omdömet om ändamålsenligheten av vidare åtgärder till

arbetsfredens främjande genom lagstiftning eller på annat sätt. För att utföra

den föreslagna undersökningen skulle tillsättas en delegation av nio

personer, varjämte departementschefen bemyndigades dels att till ledamöter

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

3

av nämnda delegation utse tre personer samt uppdraga åt en av dem alt

vara delegationens ordförande, dels ock att anmoda landsorganisationen och

svenska arbetsgivareföreningen att vardera utse tre ledamöter av samma

delegation.

Till ledamöter i denna delegation (arbetsfredsdelegationen) utsågos: av

chefen för socialdepartementet advokaten E. Löfgren (ordförande), generaldirektören

G. Huss och professorn S. Wallengren, av svenska arbetsgivareföreningen

vice häradshövdingen Hj. von Sydow, direktören J. S. Edström

och f. d. disponenten A. I. Swartling, samt av landsorganisationen dess ordförande

A. Thorberg, dess sekreterare Edv. Johanson och dess kassör J. O.

Johansson.

Sedan Löfgren utnämnts och förordnats till minister för utrikes ärendena

utsågs den 14 juni 1926 till ordförande i Löfgrens ställe landshövdingen H.

Elmquist. Efter Swartling, som avlidit den 27 juni 1926, utsågs till ledamot

direktören I. O. Larson.

I anledning av tre vid 1926 års riksdag väckta motioner (I: 89 av herr Dahl,

I: 192 av herr C. G. Ekman m. fl. samt II: 283 av herr Löfgren i Stockholm

m. fl.) anhöll riksdagen på hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr

18) i skrivelse (nr 167), att Kungl. Majit så snart Kungl. Majit ansåge det

material föreligga, som vore erforderligt för bedömande av frågan örn lagstiftningsåtgärder

till arbetsfredens bevarande, ville utan tidsutdräkt för

riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

På föranstaltande av chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson,

verkställdes därefter i anledning av riksdagens skrivelse vissa undersökningar

angående den tidpunkt, då delegationen kunde väntas hava avslutat sitt arbete.

I skrivelse den 22 december 1926 anmälde delegationens ordförande,

att delegationen icke kunde utfästa sig att tidigare än under loppet av mars

månad 1927 avlämna resultatet av sina utredningsarbeten. — Här må omnämnas,

att socialstyrelsen efter delegationens tillsättande ansett sig tillsvidare

befriad från att fullgöra det utredningsuppdrag, vilket styrelsen, såsom ovan

nämnts, erhållit den 27 september 1924.

Till statsrådsprotokollet den 30 december 1926 anförde statsrådet Pettersson,

bland annat, att det, från vissa synpunkter sett, givetvis varit önskvärt,

att frågan örn åtgärder för främjande av arbetsfred kunnat i hela dess vidd

på en gång upptagas till prövning och alla däri ingående spörsmål samtidigt

företagas till avgörande. Emellertid syntes detta icke för det dåvarande vara

möjligt. Vid sådant förhållande vore det lämpligt, att uppgiften begränsades

till det område, där ett ingripande från lagstiftningens sida framför allt påkallades,

nämligen det genom kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan

arbetsgivare och arbetare samt tvister i anledning diirav.

Jämlikt hemställan av departementschefen förordnade Kungl. Majit därefter

Elmquist och Huss samt ordföranden i centrala skiljenämnden, revi
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

sionssekreteraren Arthur Lindhagen att såsom sakkunniga inom socialdepartementet

biträda vid fortsatt behandling av frågan örn rättslig reglering

av det genom kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetare.

Den 21 januari 1927 avlämnade de sakkunniga utkast till lagar örn kollektivavtal

och om arbetsdomstolar jämte motivering.

Emellertid hade Wallengren den 12 januari 1927 på egen begäran entledigats

från uppdraget att vara ledamot av arbetsfredsdelegationen. I skrivelse

påföljande dag, den 13 januari 1927, till delegationens ordförande meddelade

landsorganisationens tre representanter i delegationen, att de på anförda

skäl vore förhindrade att taga vidare del i delegationens arbete.

På grund av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Maj:t den 21 januari

1927 åt de av departementschefen utsedda ledamöterna i delegationen

Elmquist och Huss, ävensom delegationens sekreterare, förlikningsmannen

O. Ekblom, att skyndsamt fullfölja och avsluta de av delegationen föranstaltade

specialutredningarna rörande vissa faktiska förhållanden av betydelse

för arbetsfredsfrågans belysande. Med skrivelse den 28 februari 1927 avlämnades

redogörelse för omförmälda utredningar (statens offentliga utredningar

1927: 4).

Sedan över nyss omförmälda utkast till lagar om kollektivavtal och örn

arbetsdomstolar yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar,

upptogs frågan örn ärendets fortsatta beredning i statsråd den

12 juli 1927. Därvid anförde statsrådet Pettersson, bland annat:

Det förelåge två i viss mån skilda uppgifter, nämligen å ena sidan åstadkommande

av lagstiftning rörande kollektivavtal och arbetsdomstolar samt

å andra sidan genomförandet av anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelse

i statens och kommunernas verksamhet. Vad förstberörda fråga

anginge borde en överarbetning av nyssnämnda lagutkast ske och förslag i

ämnet framläggas för 1928 års riksdag. Vidkommande åter det andra spörsmålet,

frågan om tryggande av arbetsfreden vid statens och kommunernas

arbeten, kunde olika utvägar tänkas för vinnande av berörda syfte; i första

hand syntes därvid böra eftersträvas slutande av sådana kollektivavtal med

arbetarna vid de olika företagen, att därigenom parternas mellanhavanden

på ett enhetligt sätt reglerades och former skapades för avgörande av uppkomna

tvister. Frågan härom borde göras till föremål för grundlig utredning,

därvid bland annat vissa närmare angivna synpunkter borde övervägas.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdrog chefen för socialdepartementet

verkställandet av den sålunda ifrågasatta utredningen åt tre sakkunniga,

nämligen Elmquist (ordförande), byråchefen i socialstyrelsen J. A. E.

Molin samt ovannämnde Ekblom — 1927 års arbetsfredssakkunniga.

I anslutning till departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet

den 12 juli 1927 blevo därefter förenämnda utkast till lagar örn kollektivavtal

och örn arbetsdomstolar inom socialdepartementet föremål för omarbet
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

ning. Sedan lagrådets yttrande inhämtats över förslagen och desamma därefter

ytterligare överarbetats, framlades lagförslagen genom proposition nr

39 för 1928 års riksdag. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr

36) antog riksdagen med vissa jämkningar de framlagda förslagen. Lagar

örn kollektivavtal och örn arbetsdomstol utfärdades därefter den 22 juni 1928.

På inbjudan av chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck (jämlikt

Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1928), hölls den 30 november

och den 1 december 1928 i Stockholm en konferens för överläggningar angående

förefintliga möjligheter att på frivillighetens grund åvägabringa bättre

samverkan mellan parterna på arbetsmarknaden och inom de särskilda företagen.

Till konferensen inbjödos dels företrädare av arbetsgivar- och arbetarsynpunkter

och dels andra personer, som hade erfarenhet på området och intresse

för ifrågavarande spörsmål. Omkring 240 personer voro närvarande.

Tryckt redogörelse för förhandlingarna vid konferensen har utgivits av socialdepartementet

(Stockholm 1929). Av en tillsatt delegation (arbetsfredsdelegationen)

avgavs den 27 september 1929 en sammanfattande rapport rörande

konferensens resultat och de åtgärder i anledning därav, som syntes i

vissa hänseenden böra vidtagas.

En sedermera tillsatt arbets)redskommitté — med uppgift att så att säga

vårda tanken på samarbete å arbetsplatserna och följa utvecklingen på området

— har avgivit tryckta rapporter den 2 oktober 1930 och den 15

juli 1931.

1927 års arbetsfredssakkunnigas arbete har, enligt uppgift i riksdagsberättelserna,

väsentligen bestått i att följa en av socialstyrelsen, enligt uppdrag

av Kungl. Majit den 13 januari 1928, verkställd utredning rörande anställnings-

och avlöningsförhållanden för lägre personal i allmän tjänst.

Nämnda utredning avslutades under år 1931 och föreligger i tryck (Sveriges

officiella statistik, Socialstatistik, september 1931). I skrivelse den 12 december

1932 till chefen för socialdepartementet anförde sedermera de sakkunniga,

bland annat, att avtalsförhållandena vid statens och kommunernas

företag utvecklats i den riktning, som det givna utredningsuppdraget väsentligen

åsyftat, samt att en fortsatt utredning efter de linjer, vilka främst skulle

vara vägledande för de sakkunniga, icke syntes ägnad att medföra ytterligare

positiva resultat. De sakkunniga hemställde därför att bliva entledigade från

det dem meddelade uppdraget. Genom beslut den 17 december 1932 återkallade

chefen för socialdepartementet de sakkunnigas uppdrag.

Här må omnämnas, att bestämmelser rörande medling i tvister mellan arbetsgivare

oell arbetare återfinnas i lagen den 28 maj 1920 örn medling i

arbetstvister. I en annan lag av samma dag finnas stadgande!! örn särskilda

skiljedomare i arbetstvister.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

1934 års riksdag.

Vid 193b års riksdag väcktes tio motioner angående lagstiftning till arbetsfredens

bevarande med mera (I: 148 av herr Hamrin m. fl., I: 149 av

herr Nilsson, Petrus, m. fl., I: 154 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl.,

1:241 och 1:242, båda av herr Löfgren, 11:287 av herr Jeppsson m. fl.,

II: 289 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl., II: 340 av herr Lindman m. fl.

samt 11:496 och 11:497, båda av herr Carleson under instämmande av tre

andra av andra kammarens ledamöter).

I nämnda motioner berördes en mängd till arbetsfredsfrågan hörande

spörsmål, främst rörande obligatorisk skiljedom och obligatorisk medling i

vissa fall, angående själva mealingsförfarandet, om regler angående varsel

och förfarandet i övrigt vid igångsättandet av arbetsinställelse, rörande rättslig

reglering av arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga sammanslutningar,

om åtgärder för förebyggande av samhällsfarliga arbetskonflikter samt angående

en beredskapslagstiftning.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet. En sammanfattning av de

i motionerna framställda yrkandena lämnades i utskottets låtande nr 51,

sid. 6—8, vartill utskottet anhåller att få hänvisa.

I sitt nämnda utlåtande anförde utskottet:

Såsom av den föregående redogörelsen framgår hava i fråga örn intressetvister

på arbetsmarknadens område andra lagstiftningsåtgärder i vårt land

icke vidtagits än de, som innefattas i lagarna örn medling i arbetstvister och

om särskilda skiljedomare i arbetstvister. På sätt i flertalet av förevarande

motioner framhållits synas emellertid skäl tala för att den tidigare påbörjade

utredningen rörande ytterligare åtgärder till arbetsfredens främjande, vilken,

såvitt angår intressetvister, i stort sett icke fortsatts sedan år 1927, ånyo upptages.

En fråga, som vid återupptagande av nyssberörda utredningsarbete torde

påkalla särskild uppmärksamhet, rör den rättsliga regleringen av arbetsgivarnas

och arbetarnas fackliga sammanslutningar. Ehuru det icke kan förnekas,

att mellan arbetsgivare och arbetare finnas vissa ofrånkomliga intressemotsatser

i fråga om arbetslöner och andra arbetsvillkor, bör dock erinras,

att deras organisationer ofta vid inbördes förhandlingar ernått en utjämning

av motsättningar på fredlig väg. Att arbetsgivares och arbetares fackliga

föreningsväsen ej rättsligen utbildats har dock framstått som en kännbar

brist i vår lagstiftning. Med hänsyn till den starka utveckling, som under de

senare åren de fackliga sammanslutningarna undergått och den ökade betydelse

desamma i skilda avseenden erhållit, torde frågan örn deras reglerande

i lag böra upptagas till en allsidig utredning. Visserligen har ej en allmän

lagstiftning angående ideella föreningar kommit till stånd, men en utredning,

inskränkt till att avse de fackliga sammanslutningarna, torde ej med nödvändighet

föranleda en lagstiftning, som samtidigt utsträckes till det här

angivna området i dess helhet.

Vid en utredning rörande den rättsliga regleringen av de fackliga sammanslutningar,

varom här är fråga, torde böra upptagas, bland annat, frågorna

örn villkoren för inträde i eller utträde ur dylik förening, örn medlems rösträtt

och örn formerna för besluts fattande. I sistnämnda hänseende torde böra

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

7

övervägas på vad sätt gränser lämpligen må kunna uppdragas mellan de

befogenheter, som tillkomma å ena sidan föreningens styrelse och å andra

sidan dess medlemmar. Därutinnan torde ock böra undersökas, i vilken omfattning

föreningsmedlemmarnas beslutanderätt må kunna uppdragas åt

vissa särskilt utsedda medlemmar; det må här erinras örn den bestämmelse,

som i sådant syfte genom lag den 23 mars 1928 upptogs i lagen om ekonomiska

föreningar (39 a §).

I några av de förevarande motionerna ha, i syfte att förhindra mera omfattande

arbetskonflikter med därav för samhället i dess helhet menliga verkningar,

föreslagits lagstiftningsåtgärder av i vissa fall djupt ingripande art;

särskilt må nämnas förslaget örn obligatorisk skiljedom. Här skall allenast

framhållas, att — därest, på sätt förordats i motionerna 1:242 och 11:497,

en beredskapslagstiftning kommer till stånd — lagbestämmelser av nyssberörd

art allenast undantagsvis torde få tillämpning.

I fråga örn en sådan beredskapslagstiftning, för vars åvägabringande starka

skäl lära kunna anföras, synes det vara en oeftergivlig fordran, att densamma

kan bringas i tillämpning endast under tydligt avgränsade förutsättningar.

En lag i ämnet synes böra hava karaktär av s. k. fullmaktslag, med stöd

av vilken Konungen äger alt med avseende å viss arbetskonflikt av svårare

beskaffenhet meddela de bestämmelser, som i lagen angivas. Vid utredningen

rörande innehållet i en sådan lag synes böra övervägas, om och i vilken utsträckning

däri böra ingå föreskrifter om obligatoriskt skiljedomsförfarande.

Det torde ligga i sakens natur, att där obligatorisk skiljedom kan förekomma,

förhandlingar inledas mellan parterna i syfte att på sådan väg få

den uppkomna konflikten bilagd. För dylikt fall lärer det emellertid vara avvikt,

att förlikningsförhandlingarna försiggå under former, som äro ägnade

atti största utsträckning underlätta ett gynnsamt förlopp av förhandlingarna.

Ett stadgande örn obligatoriskt skiljedomsförfarande synes därför böra förutsätta

särskilda regler örn medling.

Vad angår föreskrift om varseltid och regler i övrigt för förfarandet vid

igångsättande av arbetsinställelse — i den mån dessa regler ej falla inom

den i det föregående förordade föreningslagstiftningen — får utskottet erinra

örn den utredning rörande frågan örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter

jämte därmed sammanhängande spörsmål, som ägt rum sedan

professorn Ragnar Bergendal framlagt resultatet av en av honom på offentligt

uppdrag verkställd utredning rörande nämnda ämne (se utskottets utlåtande

nr 47/1934). Vid sagda utredning har ifrågavarande spörsmål beaktats.

Att detsamma, som självfallet äger stor betydelse jämväl utanför området

för en lagstiftning örn skydd för tredje man, bör komma under övervägande

även i nu förevarande sammanhang, torde få anses ställt utom

tvivel.

Med avseende å hela det vittutseende lagstiftningsproblem, varom här är

fråga, tillåter sig utskottet slutligen upprepa vad riksdagen, på utskottets

hemställan, anförde i skrivelse till Konungen den 30 april 1926 (nr 167). i

vilken äskades åtgärder till främjande av arbetsfreden utöver vad då vidtagits.

Efter en antydan örn de skilda ståndpunkter, sorn kunde intagas å

arbetsgivar- och arbetarsidan, heter det i denna skrivelse: »Även örn en viss

hänsyn vid lagstiftningens utformande synes böra tågås till åskådningarna

inom de åsyftade grupperna, torde de meningsskiljaktigheter dem emellan,

som äro alt befara, icke- böra tillmätas sådan betydelse, alt de föranleda, att

lanken på ytterligare lagstiftning övergives. Man får nämligen icke förglömma,

alt den föreliggande lagstiftningsfrågan icke endast gäller regie
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

randet av förhållandet mellan två stridande parter ulan att den jämväl i sig

innesluter ett problem av stor samhällelig vikt.»

Med hänsyn till den stora betydelsen av den utredning, som utskottet

således förordar, lärer det kunna förväntas, att densamma bedrives med erforderlig

skyndsamhet.

Utskottet hemställde, bland annat, att riksdagen i anledning av de tio motionerna

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville

föranstalta om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande de åtgärder

på föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas i

syfte att rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen

och att främja arbetsfreden, samt utan tidsutdräkt för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Herrar Sigfrid Hansson och Magnusson i Kalmar avgåvo särskilt yttrande

till utskottets utlåtande. — Reservation anmäldes av herrar Norman, Forslund,

Olovson i Västerås, Hansson i Trollhättan och Lindberg i Stockholm,

vilka hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (första kammaren med 78 röster

mot 35, andra kammaren utan votering). — Riksdagens skrivelse till Kungl.

Majit (nr 373) avläts den 11 juni 1934.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att 1934 års riksdag på förslag

av andra lagutskottet (utlåtande nr 52) i anledning av fyra motioner (I: 148

av herr Hamrin m. fl., 1:243 av herr Gustafson, Fritiof, m. fl., 11:287 av

herr Jeppsson m. fl. samt 11:299 av herr Lundqvist m. fl.) i skrivelse (nr

410) till Kungl. Majit anhöll, att Kungl. Majit ville låta verkställa en allsidig

och förutsättningslös utredning angående fackliga eller andra yrkesorganisationers

kollektiva anslutning till politiska partier samt för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. — Enligt vad utskottet

inhämtat hava i anledning av denna skrivelse vissa förberedande utredningar

verkställts. Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

Statsministerns anförande till statsrådsprotokollet den SI december 1934.

Den 31 december 1934 anmälde chefen för socialdepartementet, statsrådet

Möller, i statsrådet riksdagens ovannämnda skrivelse nr 373/1934. Statsministern,

excellensen Hansson, anförde därvid till statsrådsprotokollet:

Problemet om tryggande av arbetsfreden har under de sista årtiondena

ofta sysselsatt de svenska statsmakterna. Redan 1899 års riksdag avlät en

skrivelse till Kungl. Majit med anhållan örn utredning och eventuella förslag

angående inrättande av förliknings- och skiljenämnder i intressetvister mellan

arbetsgivare och arbetare, vilket initiativ sedermera ledde till 1906 års lag

angående medling i arbetstvister. Under den följande tiden inriktades utredningsarbetet

särskilt på frågan örn avtalslagstiftning och överhuvud på reglering

av rättstvister. Därjämte framträdde snart nog behovet av revision av

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

9

medlingslagen, vilket spörsmål framför allt berörde intressetvisterna. Efter

1909 års stora arbetskonflikter underställde Kungl. Majit 1910 års riksdag ett

omfattande lagkomplex i dessa ämnen, men förslagen blevo ej av riksdagen

antagna. Samma öde rönte de i vissa hänseenden utvidgade förslag, som

framlades av regeringen vid 1911 års riksdag. Jämväl frågan om lagstiftning

angående ideella föreningar, till vilka de fackliga organisationerna höra,

bragtes under nämnda riksdagars prövning utan att leda till positivt resultat.

När sedermera på Kungl. Majits uppdrag socialstyrelsen verkställde förnyad

utredning rörande arbetsfredens problem, blev resultatet (1916) ett förslag

till »lag örn vissa åtgärder till främjande av arbetsfred», vilket var i stort sett

begränsat till å ena sidan regler örn avtal och handläggning av rättstvister, å

andra sidan reviderade bestämmelser om förlikningsväsendet. Förslaget blev

endast delvis och i ändrad form genomfört, då 1920 års riksdag antog Kungl.

Majits förslag örn ny medlingslag och örn lagar angående inrättandet av en

central skiljenämnd samt av lokala skiljedomare för vissa arbetstvister (rättstvister)

.

Under 1920-talet hava vid upprepade tillfällen arbetsfredens problem behandlats

i riksdagen och på regeringens föranstaltande gjorts till föremål för

utredningar. Angående rättstvister har lagstiftning kommit till stånd genom

1928 års lagar örn kollektivavtal och arbetsdomstol. Vidare har ett lagförslag

utarbetats angående förbud mot stridsåtgärder, riktade mot tredje man, och

mot vissa stridsåtgärder med speciellt syfte, riktade mot andra parten, vilket

förslag den 2 sistlidne november av Kungl. Majit remitterats till lagrådet för

granskning. I övrigt har riksdagens skrivelser och verkställda utredningar ej

lett till positiva resultat.

Riksdagens under det senaste årtiondet avlåtna skrivelser innehålla icke

något samlat program för arbetsfredsproblemets lösande. De positiva uppslag,

som framkommit i enskilda motioner, avse i huvudsak följande: förstärkning

av medlingsförfarandet genom påbud örn obligatorisk medling vid

s. k. samhällsfarliga konflikter och vid sådana konflikter, vari stat eller kommun

är part; förbud mot sistnämnda grupper av arbetskonflikter jämte obligatorisk

skiljedom; beredskapslagstiftning. innefattande fullmakt för Kungl.

Majit att under utomordentliga förhållanden utfärda förbud mot arbetsstrider;

legal reglering av vissa blockader; bestämmelser på föreningsrättslagstiftningens

område, avsedda bland annat att skapa ökade garantier för att

avgörandet angående arbetsstrider sker efter moget övervägande och under

betryggande former.

Riksdagen har vid olika tillfällen understrukit, att problemet örn arbetsfreden

icke endast har betydelse för de stridande parterna utan ock är av

stor samhällelig vikt. överhuvud måste samhällets ingripanden motiveras

icke blott av en önskan att hålla de ekonomiska striderna inom vissa legala

gränser, utan framför allt därav att överhuvud viktiga allmänna intressen

äventyras genom dessa konflikter. Därav följer också, att hänsynen till parterna

icke kan bli ensamt avgörande för de samhälleliga åtgärderna eller för

dessas art och omfattning.

Därest lagstiftningen på ett område som detta skall mottagas med tillit

och förtroende inom de vidsträcktaste kretsar av vårt folk. är det emellertid

av stor vikt. alt förberedandet oell genomförandet sker under medverkan av

de närmast berörda parterna. Vid behandlingen av frågor rörande arbetsfredens

trvggande lia städse starka motsättningar framträtt och även den begränsade

lagstiftning, som kommit till stånd, har kunnat genomföras endast

under allvarliga meningsbrytningar och strider. Av stora samhällsgrupper lia

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Sr 56.

redan vidtagna och ännu mera ytterligare ifrågasatta åtgärder uppfattats

såsom ensidigt riktade mot dem i avsikt att försvåra och omintetgöra deras

strävanden att genom organisation tillvarataga sina intressen. Den irritation,

som uppkommit, står hindrande i vägen för en handläggning av berörda

frågor i den anda av samförstånd som hör en demokratisk samhällsordning

tili. Det är av största betydelse för strävandet efter bättre förhållanden, att

motsättningarna kunna mildras och grunderna för misstro och irritation undanröjas.

Resultatet kan eljest bliva, att lagstiftningen långt ifrån att främja

samhällsfreden i stället leder till skärpning av motsättningarna och till mera

ondartade stridsformer.

Det synes mig ur dessa synpunkter angeläget, att förevarande spörsmål

upptages i hela dess vidd och att man från början söker klargöra såväl de

allmänna utgångspunkterna för en lagstiftning som också de mål, man ytterst

syftar mot. Det är av vikt, att redan planläggningen av åtgärderna framstår

såsom fullkomligt opartisk och syftande till en rättvis avvägning mellan

olika berättigade intressen.

Väl har man från riksdagens sida icke ifrågasatt att åvägabringa arbetsfred

genom allmänt förbud i lag mot de talrikaste och ur ekonomisk synpunkt

viktigaste arbetsstriderna, nämligen de som lia karaktären av intressetvister

och som vanligen röra sig om innehållet i blivande avtal. Men det är

uppenbarligen icke fråga om ingripanden enbart på de rena rättstvisternas

område. Det ligger i själva sakens natur, att syftet måste vara icke blott att

skapa vissa legala former för parternas förhandlingar och strider. Hur viktigt

det än är, att oundvikliga strider hållas inom ramen för vad allmän rättskänsla

bjuder, är uppenbarligen det stora samhälleliga intresse, som här anmäler

sig, att motverka störningar i det ekonomiska livet samt att trygga

produktionens normala gång och en jämn folkförsörjning. Detta problem

kommer att kvarstå även efter ytterligare partiell lagstiftning till arbetsfredens

tryggande och måste angripas från vidare utgångspunkter än hittills.

Tidpunkten synes mig nu vara inne att göra detta.

Det är heller icke numera blott förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare,

som giver anledning till kollektiva intressemotsättningar. Det fackliga

organisationsväsendet har utbrett sig till andra samhällsgrupper. Jag erinrar

örn de sammanslutningar bland jordbrukarna, bland hyresgäster och fastighetsägare

och bland olika tjänstemannagrupper, vilka under senare år bildats

med uppgift att tillvarataga medlemmarnas intressen vid ekonomiska tvister.

Skall en reglering ske av de ekonomiska intressemotsättningarna, kan lagstiftningen

knappast begränsas till att avse endast förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetare. Under behandlingen av frågan örn skydd för tredje

mans neutralitet i ekonomiska konflikter har ock vidsträckt anslutning vunnits

flir den uppfattningen, att samhällets reglering bör allsidigt och opartiskt

avse ekonomiska stridsåtgärder på alla områden.

Av vad jag anfört framgår, att enligt min mening frågan om arbetsfredens

tryggande icke längre kan behandlas såsom ett självständigt spörsmål, fristående

från andra problem angående ingripande från samhällets sida på vissa

områden av det ekonomiska livet.

Från de utgångspunkter jag här hävdat, synes det rimligt och riktigt, att

statsmakterna, örn de anse sig böra förhindra eller begränsa möjligheten för

vissa samhällsgrupper att genom samfällt uppträdande vid ekonomiska motsättningar

tillgodose sina intressen, också böra bereda dessa grupper nödigt

och rättmätigt stöd gentemot andra måhända övermäktiga intressen. Härmed

vidgar sig alltså problemet till att omfatta en råd av betydelsefulla spörsmål

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

11

rörande anställningsförhållanden och arbetsvillkor inom näringslivet saint

angående inskränkningar i den enskilde ägarens bestämmanderätt över sitt

företag oell de där anställdas öde. Då dessutom den enskilde ägaren ofta ser

sin handlingsfrihet i hög grad beskuren genom kreditgivande bankers inflytande,

bör uppmärksamhet även i detta sammanhang ägnas åt frågan örn begränsning

av detta inflytande, när det kommer i strid med viktiga samhällsintressen.

Arten och omfånget av de åtgärder från samhällets sida, som böra övervägas

i samband med spörsmålet örn begränsningar i vissa samhällsgruppers

organisatoriska rörelsefrihet, bör klargöras genom en objektiv undersökning.

Det är ingalunda helt nya frågor, som här anmäla sig. Såväl spörsmålet örn

fastställande under statens medverkan av vissa löner som frågan örn indu

strien demokrati ha varit föremål för allmänna undersökningar. Frågan örn

tryggare anställnings- och arbetsförhållanden för tjänstemän i enskild tjänst

är för närvarande under behandling av på officiell väg tillsatta sakkunniga.

klos samma sakkunniga vilar också ett förslag berörande frågan om åtgärder

från enskilda företagares sida för understödjande av bos dem anställda arbetare

på ålderdomen. I arbetarorganisationernas strävanden har från början

ingått att söka uppnå tryggare anställningsförhållanden, i första band garantier

mot godtyckliga avskedanden. De senaste årens starka rationaliseringssträvanden

lia aktualiserat frågan om de överflödiggjorda arbetarnas försörjning,

som är en fråga icke blott för dessa arbetare själva utan också i hög

grad för staten och de kommuner, vilka få på sig överflyttat ansvaret för de

utrationaliserade och deras familjer. I detta sammanhang böra också beaktas

de svårigheter för enskilda och samhällen, som uppkomma, örn vid igångsättande

av nya företag eller större utvidgningar av äldre sådana icke nödig

hänsyn tages till möjligheterna för verksamhetens fortbestånd och för de

anställdas mera varaktiga sysselsättning.

Även frågan örn statens och kommunernas ställning till i deras tjänst anställda

påkallar uppmärksamhet i detta sammanhang. På vissa områden lia

staten och kommunerna ordnat personalens anställningsförhållanden enligt

andra grundsatser än de för de enskilda företagen vanliga. Där tjänstemannaställning

tillkommer de anställda, äro arbetsinställelser förbjudna. Men

även då stat eller kommun uppträder såsom arbetsgivare, sker det för närvarande

ofta i sådana former och med sådana riktlinjer för verksamheten, att

arbetarnas ställning icke avsevärt avviker från deras ställning inom de privata

företagen. Beaktande bör skänkas även dessa områden vid den tilläm - nado undersökningen.

Redan inledningsvis har jag redovisat de positiva uppslag till arbetsfredslagstiftningens

utbyggande, som framkommit. Lika litet som i fråga örn de

spörsmål, vilka här ställts i sammanhang med arbetsfredslagstiftningen, anser

jag anledning föreligga att nu ingå på någon närmare granskning av

dessa uppslag. Rätta tidpunkten härför inträder, då direktiv skola givas för

de särskilda utredningar, vilka enligt mitt förmenande böra ingå såsom delar

av en undersökning av problemet i hela dess vidd. Denna undersökning måste

bli mycket omfattande. Det är emellertid önskvärt, alt den kan genomföras

med största möjliga skyndsamhet, vilket icke torde vara möjligt annat än

genom en fördelning av arbetsuppgifterna på mindre grupper av sakkunniga,

lämpligen sammanhållna genom en gemensam ordförande eller en mindre

delegation.

Ett förberedande arbete bör kunna anförtros åt en starkt begränsad kreis

av sakkunniga. Dessa torde böra på basis av redan föreliggande material och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskollets utlåtande Nr 56.

efter inhämtande av erfarenheter från utlandet av särskilt under senare år

gjorda försök studera problemet och framlägga ett betänkande med de allmänna

slutsatser, till vilka de vid sina överläggningar kommit, samt därjämte

förslag rörande undersökningarnas fortsatta rationella bedrivande. Då

det är önskvärt, att de sakkunniga erhålla tillfälle till överläggningar med på

olika områden verksamma enskilda personer och med representanter för de

viktigaste organisationer, vilkas intressen skulle beröras av ingripanden från

samhällets sida, torde de sakkunniga bemyndigas att i förekommande fall

utfärda inbjudan till sådana överläggningar. Likaledes torde de sakkunniga

bemyndigas att inhämta utlåtanden och påkalla utredningar från ämbetsverk

och myndigheter.

Till sakkunniga för verkställande av den av statsministern förordade förberedande

utredningen angående ingripanden från samhällets sida på vissa

områden av det ekonomiska livet utsåg Kungl. Majit därefter överståthållaren

T. Nothin, diponenten vid Åtvidabergs fabriker E. Ericsson samt ledamoten

av riksdagens andra kammare redaktören F. Severin. Nothin förordnades

att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete.

1935 rirs riksdag.

Vid 1935 års riksdag framställdes motionsvis yrkanden angående lagstiftning

till arbetsfredens främjande.

I motionen I: 179 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., hemställdes,

att riksdagen hos Kungl. Majit måtte anhålla, att skyndsammast och för sig

utredning måtte företagas och förslag framläggas rörande frågan örn åtgärder

till arbetsfredens främjande. I de likalydande motionerna I: 253 av

herr Andersson, Elof, m. fl. samt 11:439 av herr Andersson i Rasjön m. fl.

yrkades, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

örn utredning rörande dels vissa bestämmelser till arbetsfredens främjande

och dels beredskapslagstiftning till förhindrande av arbetskonflikter, varom

närmare uttalanden gjorts i motionerna, samt att riksdagen måtte hemställa,

att förslag i nämnda frågor måtte föreläggas 1936 års riksdag.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande nr 36 anförde:
I

anledning av vad statsministern framhållit i sitt anförande till statsrådsprotokollet

den 31 december 1934 vill utskottet icke bestrida, att det ur vissa

synpunkter kan anses lämpligt att undersöka, huruvida frågan örn arbetsfredens

tryggande står i sådant samband med åtskilliga andra problem angående

ingripande från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet,

att den icke helt kan lösas utan att nämnda samband blivit klarlagt.

På sätt framgår av statsministerns anförande har regeringen uppgjort ett

program för en mycket omfattande utredning i detta avseende. Regeringen

har därvid utgått ifrån, att, därest en lagstiftning på arbetsfredens område

skall mottagas med tillit och förtroende inom de vidsträcktaste kretsar av

vårt folk, det är av vikt, att förberedandet och genomförandet sker under

medverkan av de närmast berörda parterna. Vidare måste, såsom statsministern

framhållit, redan planläggningen av åtgärderna framstå såsom fullkorn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56. lii

ligt opartisk och syftande till en rättvis avvägning mellan olika berättigade

intressen.

Mot en förutsättningslös utredning, varigenom möjlighet skulle beredas

att överblicka det komplex av olika spörsmål, som statsministern berört i sitt

anförande och vilka stå i ett närmare eller mera avlägset sammanhang med

varandra, finner utskottet ej anledning att i och för sig göra någon invändning.

Utskottet vill emellertid härvid framhålla, att en dylik utredning givetvis

bör anordnas på ett sådant sätt, att därvid icke anses, att de särskilda

spörsmålen böra var för sig i detalj utredas för att deras inbördes sammanhang

klart skall komma till synes, samt att lösningen av särskilda mera

trängande spörsmål icke fördröjes.

Flera till arbetsfredsfrågan hörande problem hava, sedan riksdagen förra

året hos Kungl. Majit anhöll örn utredning i ämnet, blivit föremål för behandling,

som givit bland annat det resultatet, att i samband med lagstiftning

om vissa ekonomiska stridsåtgärder av regeringen för riksdagen framlagts

förslag till bestämmelser av betydelse för arbetsfredsfrågan, bland annat

om s. k. skyddsarbete, örn varseltid vid igångsättandet av vissa stridsåtgärder

ävensom därom, att i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare så ock

mellan parter i andra ekonomiska förhållanden föreningsrätten å ömse sidor

skall lämnas okränkt. Det förslag till lagstiftning rörande regler om behörighet

för vissa föreningar att vidtaga vissa kollektiva stridsåtgärder, som nu

är under riksdagens prövning, äger även betydelse för frågan om arbetsfreden.

Utskottet förväntar emellertid, att jämväl övriga spörsmål rörande arbetsfredens

tryggande, vilka utskottet i sitt förra året avgivna, av riksdagen godkända

utlåtande nr 51 upptog till behandling, utredas i sådan ordning, att

förslag till åtgärder kunna utan tidsutdräkt föreläggas i riksdagen.

Utskottet hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,

alt det pågående utredningsarbetet beträffande arbetsfredsfrågan bedrives

i sådan ordning, att förslag angående de spörsmål, om vilkas utredning

riksdagen år 1934 gjort framställning, måtte kunna föreläggas riksdagen

utan det dröjsmål, som skulle medföras av ett avvaktande av utredningens

slutförande i övriga med sistnämnda spörsmål sammanförda frågor

Reservationer anfördes dels av herr Sigfrid Hansson jämte sex andra ledamöter

(blank reservation), dels ock av herr Österström jämte fem andra

ledamöter, vilka biträdde utskottets hemställan men ansågo, att utskottet

därför bort anföra följande motivering:

På sätt framgår av statsministerns anförande till statsrådsprotokollet den

31 december 1934 har regeringen uppgjort ett program för en mycket omfattande

utredning, i vilken utredning innefattas jämväl det i förberörda motioner

avhandlade spörsmål. Örn en lagstiftning på arbetsfredens område

skall mottagas med tillit och förtroende inom de vidsträcktaste kretsar av

vårt folk, är det otvivelaktigt av vikt att, såsom statsministern också framhållit

i det ovan omnämnda anförandet, förberedandet och genomförandet

sker under medverkan av de närmast berörda parterna. Vidare måste redan

planläggningen av åtgärderna framstå såsom fullkomligt opartisk och syftande

till en rättvis avvägning mellan olika berättigade intressen.

Det sålunda igångsatta utredningsarbetet skall enligt statsministerns förklaring

emellertid omfatta ett stort antal synnerligen svårlösta och djupt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

ingripande spörsmål. Redan av denna anledning måste utredningen komma

att kräva en avsevärd tid, under vilken de speciella arbetsfredsfrågorna skulle

få vänta på sin lösning. Ett sådant dröjsmål är ägnat att ingiva allvarliga

bekymmer. Utskottet förväntar därför, att spörsmålen rörande arbetsfredens

tryggande, vilka utskottet i sitt förra året avgivna, av riksdagen godkända

utlåtande nr 51 upptog till behandling, utredas i sådan ordning, att förslag

till åtgärder kunna utan tidsutdräkt föreläggas riksdagen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan med uteslutande av motiveringen

för densamma.

Sakkunniga för verkställande av utredning angående ingripanden från

samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet.

De sakkunniga för verkställande av utredning angående ingripanden från

samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet avgåvo den 9

december 1935 betänkande om folkförsörjning och arbetsfred. De sakkunnigas

uttalanden och förslag hava upptagits i del I av betänkandet (statens

offentliga utredningar 1935:65). I del II (statens offentliga utredningar

1935: 66) hava sammanförts utarbetade redogörelser för nu gällande bestämmelser

på olika områden, för tidigare behandling av förekommande frågor,

för utländska förhållanden m. m. I förevarande sammanhang anhåller utskottet

att få särskilt hänvisa till bil. 22 i del II med rubrik »Lagstiftning

och lagförslag i Sverige till främjande av freden på arbetsmarknaden och

på det allmänt ekonomiska området m. m.» (sid 408—458).

I del I hava de sakkunniga i särskilda kapitel behandlat »Den svenska folkförsörjningen»

(sid. 15—90) samt »Arbetsfreden» (sid. 91—129).

I sistnämnda kapitel hava först behandlats frågorna om »Sociallagstiftningen»

(sid. 91—93) och »Inkomstfördelningen» (sid. 93—98). Därefter

har under huvudrubriken »Föreningsväsendet» upptagits, bland annat, en

redogörelse för »föreningarnas organisation» (sid. 103—lil) samt vidare

frågan örn »skydd för föreningsrätten och skydd mot organisationstvång»

(sid. lil—112). De sakkunniga hava föreslagit (sid. 112), att åt en eller

flera sakkunniga personer måtte uppdragas att med vederbörande större

organisationer samråda i syfte att för deras vidkommande söka åvägabringa

en sådan gestaltning av föreningsväsendet, som de sakkunniga närmare angivit

i betänkandet, samt att, örn det visat sig, att detta förfarande icke lett

till resultat, frågan örn föreningsväsendets normerande genom lagstiftning

måtte göras till föremål för utredning genom sakkunniga. —- Under huvudrubriken

»Förbud mot arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål»

(sid. 112—119) har efter en »Översikt» behandlats frågorna om »Förhud

mot s. k. samliällsfarliga konflikter» och »Förbud mot arbetskonflikter

i vissa fall». Beträffande den förstnämnda av dessa två frågor har föreslagits

(sid. 118), att genom särskilda sakkunniga måtte utredas, huruvida

och i vilken omfattning arbetskonflikter kunna förhindras i sådana fall, där

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56. 15

verksamheten icke avser att i främsta rummet tillgodose ett arbetsgivarens

ekonomiska intresse.

Å sid. 119—123 har därefter behandlats frågan örn »Förbud mot vissa

stridsåtgärder», därvid hemställts, att åt en eller flera sakkunniga måtte

uppdragas att söka genom förhandling med vederbörande organisationer

åvägabringa överenskommelser enligt vissa i betänkandet angivna riktlinjer

samt att därefter frågan om erforderlig lagstiftning i ämnet måtte upptagas

till utredning och omprövning. — Under rubriken »Beredskapslagstiftning»

(sid. 124—125) hava de sakkunniga förklarat sig tillstyrka utarbetandet och

framläggandet av förslag till en beredskapslagstiftning, varvid i första hand

vissa vägar, som angivits i betänkandet, borde undersökas. — Frågan örn

»Medlingsförfarandet» har behandlats å sid. 125—127, varefter kapitlet örn

arbetsfreden avslutas å sid. 127—129 under rubriken »Social etik».

Beträffande detaljer rörande innehållet i de sakkunnigas uttalanden får

utskottet hänvisa till betänkandet.

Efter vad sålunda förekommit i anledning av riksdagens skrivelse nr

373/1934 är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Överläggningar mellan landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen.

I förevarande sammanhang får utskottet omnämna, att landsorganisationen

i Sverige och svenska arbetsgivareföreningen beslutat att gemensamt dryfta

vissa arbetsfredsproblem m. m. Det är därvid fråga om förutsättningslösa

överläggningar i syfte att inventera sådana arbetsmarknadsproblem, som

eventuellt kunna regleras eller justeras genom överenskommelse mellan de

båda organisationerna.

Då förslag i sådant hänseende framlades för landsorganisationens representantskapsmöte

den 16 mars 1936, anförde ordföranden, herr Albert Forslund,

bland annat:

Fackföreningsrörelsen har i vissa arbetsmarknadsfrågor under ett flertal

år varit föremål för en utomordentligt sträng observation, och de organiserade

arbetarnas åtgöranden ha ofta mötts med stort misstroende av representanter

för andra intressesammanslutningar. Vid årets riksdag föreligger

ett stort antal motioner, vari yrkas på lagstiftningsåtgärder i avsikt att begränsa

fackföreningsrörelsens rörelsefrihet. Tredjemans-frågan har genom

motioner från flera av de borgerliga partierna förts fram till ny aktualitet,

varjämte förslag föreligga örn lag örn arbetsavtal, beredskapslagstiftning samt

lörbud mot s. k. samhällsfarliga strejker. Från hcigerhåll har man dessutom

påyrkat en ändring av 16 §, il kap. i strafflagen, varigenom förbud skulle

stadgas för spridande av skrift, vakthållning eller annan dylik åtgärd i samband

med blockad eller bojkott.

Från den Nothinska utredningskommitténs sida har förslag framförts örn

en rad utredningar i syfte att trygga arbetsfreden. Det har därvid förutsatts

att parterna på arbetsmarknaden genom frivilliga överenskommelser skulle

göra samhällsingripanden lill arbetsfredens tryggande överflödiga. Kommittén

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

U tskottet.

bär uttalat, att utvecklingen medfört att alla grupper av samhällsmedlemmar

nu kunna uppvisa en högre ekonomisk insikt än tillförne, och att man därför

kan lia anledning att räkna med större förutsättningar för en samverkan, som

kan bli av betydelse för samhällsfreden.

I den offentliga diskussionen om hithörande angelägenheter har man

ofta förklarat, att man med glädje skulle hälsa ett initiativ från parterna

själva i avsikt att råda bot för vissa förmenta missförhållanden. Arbetsgivare

och arbetare ha ett gemensamt intresse av att samhällsingripanden i arbetsmarknadens

många problem begränsas.

Landssekretariatet har därför ansett sig böra förorda upptagandet av förutsättningslösa

överläggningar med Svenska arbetsgivareföreningen för utrönandet

av förutsättningarna för en ordning, ägnad att förebygga sådana

samhällsingripanden, som ur parternas synpunkt icke äro önskvärda.

Sedan delegerade från de båda sammanslutningarna blivit utsedda, hava

förhandlingarna påbörjats den 22 sistlidne maj.

I utlåtande nr 51 vid 1934 års riksdag anförde andra lagutskottet vid behandling

av motioner rörande skilda arbetsfredsspörsmål, bland annat, att

starka skäl kunde anföras för åvägabringande av en beredskapslagstiftning.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen, som på utskottets förslag i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn en

allsidig och förutsättningslös utredning rörande de åtgärder på föreningsrättens

och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas i syfte alt rättsligen

utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen och att främja

arbetsfreden, samt utan tidsutdräkt för riksdagen framlägga de förslag,

vartill utredningen kunde föranleda.

Den 31 december 1934 utsågos tre sakkunniga för att verkställa förberedande

utredning angående ingripanden från samhällets sida på vissa områden

av det ekonomiska livet.

1935 års riksdag hemställde, likaledes på förslag av utskottet, i skrivelse

till Kungl. Maj:t, att det pågående utredningsarbetet beträffande arbetsfredsfrågan

måtte bedrivas i sådan ordning, att förslag angående de spörsmål,

örn vilkas utredning riksdagen år 1934 gjort framställning, måtte kunna

föreläggas riksdagen utan det dröjsmål, som skulle medföras av ett avvaktande

av utredningens slutförande i övriga med sistnämnda spörsmål sammanförda

frågor.

Den 9 december 1935 avgåvo de sakkunniga betänkande örn folkförsörjning

och arbetsfred. De förklarade sig däri, bland annat, tillstyrka utarbetandet

och framläggandet av förslag till en beredskapslagstiftning. De

sakkunnigas betänkande är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Utskottet, som vidhåller sin förut uttalade uppfattning, att starka skäl

föreligga för tillskapandet av en beredskapslagstiftning, får med anledning

av vad som beträffande förevarande spörsmål förekommit föreslå riksdagen

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta slutföra

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 56.

17

erforderliga utredningar rörande frågan om att tillskapa en sådan lagstiftning

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill dessa utredningar

kunna föranleda.

Frågan örn åtgärder i övrigt till främjande av arbetsfreden har, såsom

framgår av utredningen här ovan, ingående behandlats av de förutnämnda

sakkunniga. Denna fråga torde jämväl komma alt i vissa delar göras till föremål

för behandling vid de överläggningar, som påbörjats mellan landsorganisationen

i Sverige och svenska arbetsgivareföreningen rörande vissa arbetsfredsproblem

med mera. Utskottet vill i detta sammanhang uttala, att utskottet

skulle hälsa med tillfredsställelse, om dessa överläggningar leda till för samhället

gagneliga resultat på förevarande område. Då utskottet förutsätter,

att Kungl. Majit ägnar de spörsmål inom arbetsfredens område — utöver

frågan om tillskapandet av en beredskapslagstiftning — vilka utskottet förut

angivit, all den uppmärksamhet, som deras vikt påkallar, finner utskottet

skäl icke föreligga att för närvarande föreslå riksdagen att göra framställning

till Kungl. Majit om deras ytterligare utredning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av de föreliggande motionerna

I: 154, I: 269, lii 368 och lii 584, ville i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta slutföra

erforderliga utredningar rörande frågan örn att tillskapa

en beredskapslagstiftning samt för riksdagen framlägga det

förslag, vartill dessa utredningar kunna föranleda;

B. att motionerna I: 154 och lii 368, i den mån de icke

blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionerna I: 269 och lii 584, i den mån de varit

föremål för behandling i detta utlåtande samt i den mån

de icke blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 juni 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 56

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Frändén, Sigfrid Hansson,

Gustaf T amni, Sam Larsson*, Hagman och P. Sandström;

från andra kammaren: herrar Österström, Hage*, Johanson i Hallagården,

Olovson i Västerås*, Skoglund, Sandström i Sollefteå, Molander* och Hermansson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Hagman, Hage, Olovson i Västerås, Molander

och Hermansson, vilka ansett, att utskottets yttrande bort erhålla

följande lydelse:

»Frågan om åtgärder till främjande av arbetsfreden har såsom i det föregående

nämnts ingående behandlats av de sakkunniga, som den 31 december

1934 utsågos för att verkställa förberedande utredning angående ingripanden

från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet. Denna fråga

torde jämväl komma att göras till föremål för behandling vid de överläggningar,

som påbörjats mellan landsorganisationen i Sverige och svenska

arbetsgivareföreningen rörande vissa arbetsfredsproblem med mera. Utskottet

vill uttala, alt utskottet skulle hälsa med tillfredsställelse, örn dessa överläggningar

leda till för samhället gagneliga resultat på förevarande område.

Då utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t ägnar de spörsmål, varom här är

fråga, all den uppmärksamhet, som deras vikt påkallar, finner utskottet skäl

icke föreligga att för närvarande föreslå riksdagen att göra framställning

till Kungl. Majit örn deras ytterligare utredning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionerna I: 154 och 11:368 samt 1:269 och 11:584,

de två sistnämnda i den mån de varit föremål för behandling

i detta utlåtande, icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.»

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1936

616996

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.