Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om föreningsoch förhandlingsrätt samt i samband därmed väckta motioner, dels ock väckta motioner angående lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m.

1936-06-08 · 100 sidor, varav 96 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 96 av 100 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1936:58, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om föreningsoch förhandlingsrätt samt i samband därmed väckta motioner, dels ock väckta motioner angående lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58■

1

Nr 58.

Ankom till riksdagens kansli den 10 juni 1936 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om förenings- och förhandlingsrätt samt

i samband därmed väckta motioner, dels ock väckta

motioner angående lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder

m. m.

Genom en den 18 april 1936 till riksdagen avlämnad proposition, nr 240,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogade, här nedan intagna förslag till 1) lag örn förenings- och förhandlingsrätt;

2) lag örn ändrad lydelse av 3, 6 och 11 §§ lagen den 28 maj 1920 (nr

245) om medling i arbetstvister; samt 3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen

den 22 juni 1928 (nr 254) örn arbetsdomstol.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen framlagda

förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,

hänvisa till propositionen.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft tolv i

anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna

inom första kammaren

nr 421 av herr Hansson, Sigfrid,

nr 428 av herr Hamrin m. fl., och

nr 429—432, samtliga av herr Bagge m. fl, samt

inom andra kammaren

nr 820 av herr Andersson i Rasjön m. fl.,

nr 823—826, samtliga av herr Skoglund m. fl., samt

nr 827 av herr Jacobsson m. fl.

I förevarande sammanhang har utskottet jämväl till behandling upptagit

.sexton andra inom riksdagen väckta motioner, nämligen motionerna

inom första kammaren

nr 210 och 211, båda av herr Hamrin m. fl.,

nr 266—269, alla av herr Bagge m. fl., och

nr 270 av herr K. G. Westman, samt

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 58.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

inom andra kammaren

nr 10 av herr Ström m. fl.,

nr 152 av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå,

nr 475 och 476, båda av herr Andersson i Rasjön m. fl.,

nr 583 av herr Johanson i Hallagården, samt

nr 584—586 och 598, alla av herr Anderson i Norrköping m. fl.

I. Yrkanden i motionerna.

A. I fråga om lagstiftning rörande förenings- och förhandlingsrätt.

a) I motionen I: 421 har hemställts, att riksdagen måtte besluta följande

ändrade lydelse av 4 § i förslaget till lag om förenings- och förhandlingsrätt:
Föreningsrätten---ogin.

Vad i första stycket stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av föreskrift

i kollektivavtal, att arbetsledare ej må vara medlem av förening, som

avser tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot arbetsgivaren.

Ej heller skall stadgandet äga tillämpning å åtgärd, som grundas

på sådan föreskrift.

Med arbetsledare förstås den, som är anställd att såsom arbetsgivarens ställföreträdare

leda, fördela och kontrollera arbete, vilket utföres av honom

underställd personal och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltager.

b) I motionerna I: 428 och II: 820, vilka äro likalydande, har hemställts,

I. att i Kungl. Maj:ts förslag i propositionen nr 240 måtte vidtagas nedan

angivna ändringar och tillägg:

1) Förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt.

1 §■

Denna lag äger tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,

dock icke beträffande sådana arbetstagare i statens eller kommunernas

tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Lagen äger jämväl

tillämpning å vissa föreningar av däri avsedda arbetsgivare eller arbetstagare.

3§.

Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt att tillhöra eller icke tillhöra sådan

förening, som i 2 § sägs.

4 §.

Föreningsrätten skall av envar lämnas okränkt. Kränkning av föreningsrätten

föreligger, örn mot någon vidtages åtgärd i syfte att förmå eller hindra

honom eller annan att inträda i eller utträda ur förening, eller i anledning av

verksamhet för förening eller för åstadkommande av förening. Sker kränkningen

av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling

eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal eller i

föreningsstadgar, vare rättshandlingen eller bestämmelsen ogin.

Vad i första stycket stadgas skall icke utgöra hinder mot föreskrift att arbetstagare,

vilken har till huvudsaklig uppgift att såsom arbetsgivarens ställföreträdare

leda, fördela och kontrollera arbete, i vilket han icke regelbun
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

3

det deltager, ej må vara medlem av förening, som avser tillvaratagandet av

honom sålunda underställd personals intressen gentemot arbetsgivaren. Ej

heller skall stadgandet äga tillämpning å åtgärd, som grundas å föreskrift,

varom nu sagts, eller avser att åstadkomma avtal örn sådan föreskrift.

5 §.

Har enskild person eller förening gjort sig skyldig till kränkning av föreningsrätten,

på sätt i 4 § sägs, gälde därav uppkommen skada.

Angående skadeståndsskyldigheten--— motsvarande tillämpning.

8 §.

Med förhandlingsrätt förstås i denna lag rätt att påkalla förhandling

rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i

övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt tillkommer å

ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare, vari han är medlem,

samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande arbetstagarna

äro medlemmar.

Förhandlingsrätt för —--förhandling påkallats.

2) Förslag till ändrad lydelse av 1 och 10 §§ lagen den 22 juni 1928 (nr 254)

om arbetsdomstol.

10 §.

Arbetsdomstolen vare i mål rörande kollektivavtal domför med ordförande

och fyra ledamöter. Av ledamöter, som avses i 4 §, skola lika många närvara

för vardera sidan. Besiktning å arbetsplats eller annan dylik förrättning må

kunna verkställas av ordföranden jämte två ledamöter, en för arbetsgivaresidan

och en för arbetaresidan.

I mål, som ej röra kollektivavtal, vare domstolen domför med ordföranden

och två ledamöter. Ej må ledamot, som avses i 4 §, deltaga i handläggning

av sådant mål.

Ledamot, som avses — — — (nuvarande lydelse) — ---tjänstgöra i

domstolen.

II. att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning och

förslag angående ändring av arbetsdomstolens sammansättning vid handläggning

av mål rörande privatanställda och andra utanför landsorganisationen

stående arbetstagare;

lil. att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning angående en

särskild med fredsplikt förenad förhandlingsordning angående anställningsvillkor

för privatanställda och med dem jämförliga arbetstagare.

c) Motionerna I: 429 och II: 823, vilka äro likalydande, utmynna i den

hemställan, att riksdagen för sin del ville antaga följande förslag till

Lag om förenings- och förhandlingsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 kapitlet. Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare

i enskild tjänst.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

2 §.

Med förening av arbetstagare förstås i denna lag förening, som består av

arbetstagare och enligt stadgarna har till uppgift att tillvarataga arbetstagarnas

intressen rörande anställningsvillkor och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren.

Med förening av arbetsgivare förstås en motsvarande sammanslutning å

arbetsgivarsidan.

Bestämmelser i denna lag, som hava avseende å förening av arbetsgivare

eller arbetstagare, skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund

av flera sådana föreningar (huvudorganisation); och skall, då fråga är

om huvudorganisation, vad i denna lag sägs örn medlem i förening gälla om

de anslutna föreningarna, så ock om deras medlemmar.

2 kapitlet. Om föreningsrätten.

3 §•

Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt att tillhöra eller icke tillhöra sådan

förening, som i 2 § sägs.

4 §•

Föreningsrätten skall lämnas okränkt.

Såsom kränkning av föreningsrätten skall anses:

a) arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed

jämförlig stridsåtgärd, som vidtages i syfte att förmå eller hindra någon

att inträda i eller utträda ur förening eller i anledning av verksamhet för

förening eller för åstadkommande av förening; samt

b) avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling eller bestämmelse i

1''öreningsstadgar eller i kollektivavtal eller annat avtal, där rättshandlingen

eller bestämmelsen tillkommit i sådant syfte eller av sådan anledning, som

under a) sagts; och vare i ty fall rättshandlingen eller bestämmelsen ogin.

Såsom kränkning av föreningsrätten anses dock icke förbud för arbetsledare

att inträda i förening, som avser tillvaratagande av honom underställda

arbetares intressen; ej heller förbud för annan arbetstagare i överordnad

ställning att inträda i organisation av underlydande, därest han genom

sådant inträde försvårar sin möjlighet att såsom arbetsgivarens förtroendeman

på tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden.

För skada, som åstadkommes genom kränkning av föreningsrätten, skall

ersättning gäldas enligt bestämmelserna i 5 kapitlet.

5—7 §§.

Utgå.

3 kapitlet. Om förhandlingsrätten.

8 §.

Med förhandlingsrätt förstås i denna lag rätt att påkalla förhandling rörande

reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i övrigt

mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt tillkommer å ena

sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare, vari han är medlem, samt

å anda sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågvarande arbetstagarna

äro medlemmar.

Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten att träda

i förhandling. Nämnda skyldighet innebär åliggande att, själv eller genom

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58•

5

ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde samt att, där så erfordras,

med angivande av skäl framlägga förslag till lösning av fråga, varom förhandling

påkallats.

9 §•

Vill part påkalla förhandling, som avses i 8 §, gore framställning därom

hos andra parten. Om denne så begär, skall framställningen ske skriftligen

med angivande av den eller de frågor, om vilka förhandling påkallas. Sammanträde

för förhandling skall hållas snarast möjligt; och ankommer det på

parterna att utan dröjsmål överenskomma om tid och plats för sammanträdet.

Örn endera parten det begär, skall över förhandlingen föras protokoll, som

justeras av båda parterna.

De i denna paragraf givna stadgandena skola icke lända till efterrättelse,

i den mån annat följer av kollektivavtal mellan parterna.

10 §.

Utgår.

11 §■

Arbetsgivare må ej vägra arbetstagare skälig ledighet för deltagande i förhandling

om fråga, vari han är utsedd att vara representant för sin förening.

4 kapitlet. Om förhandlingsrättens ntövande i visst fall.

12 § (9 §).*

Huvudorganisation av arbetstagare äger genom anmälan hos socialstyrelsen

påkalla detta kapitels tillämpning. Dylik anmälan skall göras av

organisationens styrelse och innefatta förklaring, att organisationen underkastar

sig i 22 § angiven fredsförpliktelse.

Vid anmälan skola fogas:

1) organisationens stadgar;

2) uppgift å de personer, som hava säte i organisationens styrelse eller

som eljest äga företräda organisationen, ävensom å deras adresser; samt

3) bestyrkt avskrift av protokoll vid sammanträde med organisationen,

utvisande, att stadgarna blivit antagna, ävensom av dylikt protokoll eller

annan handling, varav framgår, att styrelse blivit utsedd.

Sker ändring i organisationens stadgar eller i förhållande, som under 2)

sägs, vare organisationen pliktig att omedelbart göra anmälan härom hos

socialstyrelsen.

13 § (10 §).

Å huvudorganisation, som gjort anmälan enligt 12 §, jämte till sådan

organisation anslutna underföreningar skola bestämmelserna i detta kapitel

äga tillämpning från och med ingången av fjärde kalendermånaden efter

den, då anmälan gjordes, och intill dess ett år förflutit efter det huvudorganisationen

hos socialstyrelsen förklarat sig återtaga sin anmälan; dock att

förklaring örn återtagande icke får ske förrän två år efter anmälan.

Äro bestämmelserna i detta kapitel tillämpliga å förening av arbetstagare

och har dessas arbetsgivare erhållit kännedom därom, skola samma bestämmelser

gälla för arbetsgivarparten i förhållande till föreningen och dess medlemmar.

1 Paragraferingen inom parentes i 4 och 5 kapitlen hänför sig till motsvarande paragrafer

i kommitténs angående privatanställda förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

14 § (11 §).

Kan enighet i viss förhandlingsfråga icke uppnås vid förhandling enligt

3 kapitlet, skall socialstyrelsen utse opartisk ordförande att leda förhandlingen

på begäran av huvudorganisation för part, å vilken bestämmelserna

i detta kapitel jämlikt 13 § äga tillämpning, så ock under enahanda förutsättning

på begäran av oorganiserad arbetsgivarpart.

Styrelsen må dock vägra att utse sådan ordförande:

1) därest sökanden icke gjort vad på honom ankommer för frågans lösning

vid förhandling enligt 3 kapitlet;

2) därest sökanden är förening av arbetstagare och icke omfattar mer än

hälften av de av frågan berörda arbetstagarna;

3) därest sökanden är förening, som icke står öppen för alla inom den

eller de grupper, vilkas intressen föreningen åsyftar att tillvarataga; samt

4) därest sökanden är förening av arbetstagare och icke äger minst trehundra

medlemmar.

över socialstyrelsens beslut i fråga, som avses i denna §, må klagan ej

föras.

15 § (16 §).

Finner socialstyrelsen fråga, för vars behandling utseende av opartisk

ordförande påkallas, vara av synnerlig vikt eller särskilt invecklad beskaffenhet,

må styrelsen i stället för en ordförande utse en kommission av tre

personer; och skall i sådant fall vad här nedan stadgas om opartisk ordförande

gälla kommissionen.

16 § (12 §).

Ledes förhandling av opartisk ordförande, åligger det parterna att sammankomma

på hans kallelse. Part, som visar sig ha instämt förhandlingsfrågan

till domstol, vare dock fritagen från skyldighet att deltaga i förhandlingen.

På ordförandens anmaning skall vardera parten med angivande av skäl

framlägga förslag till förhandlingsfrågans lösning.

Det bör vara parterna angeläget att, i den mån sådant erfordras för att

bereda ordföranden tillförlitlig grund för förhandlingsfrågans bedömande,

på anhållan av ordföranden giva honom del av räkenskaper och andra handlingar

samt meddela statistiska och andra uppgifter, varöver parterna förfoga,

ävensom hålla vederbörande arbetsplatser för ordföranden tillgängliga;

part likväl obetaget att, i den omfattning han finner nödigt, göra förbehåll,

att vad ordföranden på sådant sätt erfar ej må av denne yppas.

Över förhandlingen skall föras protokoll, som justeras av båda parterna.

17 § (13 §).

Försummar part att hörsamma kallelse eller anmaning enligt 16 8 första

och andra styckena, må ordföranden på hemställan av andra parten anmäla

försummelsen hos arbetsdomstolen; och äge arbetsdomstolen att genom vite

tillhålla parten att fullgöra sitt åliggande ävensom på anmälan av ordföranden

utdöma vitet. Sådant vite skall tillfalla kronan och, om tillgång till

dess gäldande saknas, förvandlas enligt allmän strafflag.

18 8 (14 8).

Kunna parternas vid förhandling inför opartisk ordförande avgivna förslag

icke sammanjämkas, må ordföranden uppmana parterna att lämna en

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5S•

7

eller flera personer uppdrag att såsom skiljemän avgöra förhandlingsfrågan

med utfästelse, att parterna skola ställa sig avgörandet till efterrättelse.

I händelse ordförandens uppmaning i sistnämnda syfte icke efterkommes

av parterna, skall ordföranden, därest han icke finner frågan vara av beskaffenhet

att höra under domstol, på begäran av endera parten hos socialstyrelsen

hemställa om utseende av skiljenämnd för avgivande av förslag till

förhandlingsfrågans lösning.

Ej må ordföranden själv åtaga sig skiljemannauppdrag i förliandlingsfråga

rörande arbetsförhållande.

19 §.

Har socialstyrelsen mottagit sådan hemställan om utseende av skiljenämnd,

som i 18 § sägs, skall styrelsen till ledamöter av nämnden utse minst fre

opartiska personer, över styrelsens val av ledamöter må klagan ej föras.

Den jämlikt 14 § utsedde opartiske ordföranden eller, där jämlikt 15 §

en kommission utsetts, dess ordförande vare föredragande inför nämnden.

Nämnden skall på grundval av det protokoll, som i 16 § omnämnes, och

de upplysningar, som föredraganden kunnat inhämta, avgiva förslag till förhandlingsfrågans

lösning. Finner sig nämnden för frågans bedömande vara

i behov av ytterligare upplysningar må nämnden infordra sådana från parterna.

Har part under förhandlingen gjort förbehåll, som i 16 § sågs, gälle detta

förbehåll även för nämnden; part vare ock obetaget att göra sådant förbehåll

i fråga om upplysningar, som nämnden enligt denna §:s tredje stycke

äger infordra.

Vid avgivandet av förslag till förhandlingsfrågans lösning skall nämnden

tillika förelägga parterna att senast å viss dag avgiva svar på förslaget.

Vägrar någondera parten att antaga nämndens förslag, åge nämnden avgöra,

huruvida förslaget må offentliggöras; dock att nämnden icke utan särskilda

skäl må förvägra part, som godkänt förslaget, att offentliggöra detsamma.

20 §.

Försummar part att lämna sådana upplysningar, som skiljenämnd enligt

19 § tredje stycket infordrat, må nämnden anmäla försummelse hos arbetsdomstolen.

Vid sådan anmälan äge vad som i 17 § stadgas om föreläggande

och utdömande av vite motsvarande tillämpning.

21 § (15 §).

Sedan av socialstyrelsen utsedd opartisk ordförande slutfört sitt uppdrag,

skall han inom en månad därefter insända berättelse över förhandlingen till

styrelsen. Har skiljenämnd utsetts enligt 19 § skall berättelsen jämväl innehålla

nämndens förslag till förhandlingsfrågans lösning samt parternas

svar på förslaget.

22 § (18 §).

Under tid och förutsättningar, som angivas i 13 §, må arbetsinställelse,

blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd icke vidtagas från

någondera sidan. Denna fredsförpliktelse skall dock, så vitt viss förhandlingsfråga

rörer, upphöra att gälla, örn enligt 19 § tredje stycket avgivet förslag

till frågans lösning icke blivit antaget av båda parterna inom den av

skiljenämnden för besvarande av förslaget fastställda tiden samt endera parten

inom en månad därefter underrättat såväl andra parten som socialstyrelsen,

att han ämnar anlita stridsåtgärder.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Innan arbetsinställelse vidtages skall, därest giltigt hinder icke möter,

underrättelse om åtgärden lämnas motsidan ävensom socialstyrelsen sist å

sjunde dagen före den dag, då åtgärden skall taga sin början. Underrättelsen

skall innehålla redogörelse för anledningen till åtgärden.

23 §.

Har part efter ty i 22 § sägs tillkännagivit sin avsikt att anlita stridsåtgärder,

må socialstyrelsen uppdraga åt den jämlikt 14 § utsedde opartiske

ordföranden att med uppmärksamhet följa tvisten samt, om ändrade förhållanden

därtill föranleda, inbjuda parterna till nya förhandlingar.

24 § (17 §).

Angående ersättning till opartisk ordförande, ledamot av sådan kommission,

som i 15 § sågs, och ledamot av sådan skiljenämnd, som i 19 § sägs,

gäde vad Konungen därom stadgar.

25 § (19 §).

Hos socialstyrelsen skall föras register för inskrivning av de uppgifter,

vilka enligt 12, 13 och 22 8§ lämnas styrelsen. I registret skola jämväl införas

styrelsens beslut i frågor, som avses i detta kapitel.

Hava vid anmälan icke iakttagits de föreskrifter, som finnas för varje särskilt

fall meddelade, eller prövas förenings stadgar eller beslut, som anmälas,

icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej stå i överensstämmelse

med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag eller författning

eller vara till sin avfattning i något viktigare hänseende otydliga eller vilseledande,

skall styrelsen vägra att mottaga anmälan. Om beslut, varigenom

anmälans mottagande vägras, skall skriftlig underrättelse ofördröjligen överlämnas

eller med allmänna posten försändas till någon, vilken äger företräda

den anmälande.

5. kapitlet. Om påföljd för överträdelse av denna lag.

26 § (20 §).

Envar, som vidtagit eller biträtt beslut om anordnande av stridsåtgärd eller

annan åtgärd, vilken enligt 4 8 eller 22 § första stycket ej må äga rum,

vare skyldig ersätta skada, som av förfarandet kommit.

27 § (21 §).

Där de, som äga företräda förening, varom i 2 8 sågs, å föreningens

vägnar behörigen besluta stridsåtgärd, eller annan åtgärd, vilken enligt 4 8

eller 22 8 första stycket ej må äga rum, vare föreningen pliktig ersätta

skada, som kommer av åtgärden.

28 8 (22 8)-

Har medlem i förening, varom i 2 8 sägs, gjort sig skyldig till sådant

förfarande, som avses i 26 8, och faller åtgärden inom föreningens verksamhetsområde,

vare föreningen, när den erhåller kännedom örn medlemmens

handlingssätt, pliktig att, där så ske kan, hindra honom från fortsättande

av det olovliga förfarandet och förebygga skada av detsamma. För sådant

ändamål åge föreningen mot medlem tillämpa varje påföljd, vilken enligt

stadgarna kan inträda på grund av åsidosättande av förpliktelse, som åligger

medlem. Föreningen må jämväl, oavsett vad stadgarna innehålla, utesluta

medlem för en tid av intill ett år.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

9

Åsidosätter föreningen vad i denna paragraf stadgas, vare föreningen skyldig

ersätta därav uppkommen skada.

29 § (23 §).

Under skadestånd skall inbegripas jämväl ersättning för personligt lidande

samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva sin verksamhet.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvisten, skadans storlek i jämförelse med den

skadevållandes tillgångar eller till omständigheterna i övrigt finnes skäligt,

må skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet

må ock äga rum.

30 § (24 §).

Älägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter

den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last. Föres, sedan

skadeståndsskyldighet ålagts någon, av den skadelidande talan mot annan,

må i den mån det finnes skäligt denne förpliktas att gemensamt med den

förre, en för båda oell båda för en, gälda skadestånd.

Där förening är jämte medlemmar skadeståndsskyldig, må föreningen förpliktas

att till den, som lidit skadan, gälda även vad av skadeståndet belöper

på medlemmarna, men åge föreningen i sådant fall att av dem söka

åter vad föreningen sålunda utgivit.

31 § (25 §).

Var, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall dels inom två

månader från det han erhållit kännedom om skadan samt om den, mot

vilken talan skall förås, underrätta honom örn sitt anspråk, dels ock inom

två år från avslutande av den åtgärd, varå ersättningsskyldigheten grundas,

anhängiggöra sin talan. Försummas det, vare talan förlorad.

32 §.

Förseelse mot bestämmelserna i 22 § andra stycket straffes med böter,

högst 300 kronor. Ädömda böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras

gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

6 kapitlet. Om rättegång.

33 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av arbetsdomstolen;

dock att åtal för förseelse mot bestämmelserna i 22 § andra

stycket anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare.

För behandling av sådana mål, som enligt vad i första stycket sagts skola

upptagas och avgöras av arbetsdomstolen, skola utöver de ledamöter jämte

ersättare som förordnas enligt lagen örn arbetsdomstol av Konungen för en

tid av två år i sänder utses två ledamöter mod särskild insikt i industri

och handel, två ledamöter med särskild insikt i jordbruk samt fyra ledamöter,

som kunna anses företräda olika grupper av arbetstagare, jämte ersättare

för dem.

I mål som avse tillämpningen av denna lag vare domstolen domför med

ordförande och fyra ledamöter. Bland ledamöter och ersättare som företräda

särskilda intressen lidkälle ordföranden dem som i det särskilda fallet

äga största sakkunskap, därvid dock iakttages att motsatta intressen örn

möjligt bliva i lika mån företrädda.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

34 §.

Med avseende å mål angående tillämpningen av denna lag skall i övrigt

i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat dels i 7—9 samt 15—28 §§

lagen om arbetsdomstol, dels ock i 1—9, 12—14 samt 16 §§ lagen örn fri

rättegång.

Genom denna lag upphävas §§ 15, 17, 21 och 22 i förordningen den 18

juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1937.

d) I motionerna 1:430 och 11:824, vilka äro likalydande, har hemställts,

att riksdagen ville avslå i propositionen nr 240 föreslagna ändringar i 3,

6 och 11 §§ lagen om medling i arbetstvister, samt att riksdagen i stället ville

antaga följande förslag till

Lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister

skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §.

För vart och ett... mellan arbetsgivare och arbetare; dock att bestämmelserna

i denna lag icke avse arbetsgivare och arbetare, å vilka bestämmelserna

i 4 kapitlet av lagen örn förenings- och förhandlingsrätt äga tilllämpning.

Därest så ... särskild förlikningsman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

e) Motionerna I: 431 och II: 825, vilka jämväl äro likalydande, innefatta

det yrkandet, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning i

frågan örn lagfästande av förenings- och förhandlingsrätten för sådana kategorier

av arbetstagare, vilka anställas i allmän tjänst genom rent privaträttsliga

arbetsavtal.

f) De likalydande motionerna I: 432 och II: 826 innehålla hemställan, att

riksdagen måtte avslå i propositionen nr 240 framlagt förslag till lag om

ändrad lydelse av 1 § lagen om arbetsdomstol, samt att riksdagen i stället

måtte antaga följande förslag till

Lag örn ändring i lagen den 22 juni 1928 örn arbetsdomstol.

i §.

För upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal samt mål

enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt skall finnas en domstol med

säte i Stockholm, kallad arbetsdomstol.

Angående arbetsdomstolens sammansättning och rättegången vid arbetsdomstolen

i mål enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt gäde vad

i nämnda lag är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

11

g) I motionen II: 827 har hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan

ändring av propositionen nr 240, att i motionen närmare angivna synpunkter

förverkligades, samt att vederbörande utskott måtte verkställa därför

erforderlig förändring av lagtexten.

B. Beträffande lagstiftning om vissa ekonomiska stridsåtgärder och därmed

sammanhörande spörsmål.

a) I motionerna I: 210 och därmed likalydande 11:475, I: 267 och därmed

likalydande II: 585 samt I: 270 och därmed likalydande II: 583 har yrkats,

att riksdagen måtte antaga i motionerna framlagda texter till lag örn vissa

ekonomiska stridsåtgärder.

Lagförslagen äro utformade i huvudsaklig överensstämmelse med innehållet

i reservationer, som avgivits till andra lagutskottets utlåtande nr 29

1935 (se nedan sid. 20—21). Det i motionerna I: 210 och II: 475 framlagda förslaget

överensstämmer sålunda med en av herrar Österström och Sam Larsson

avgiven reservation, det i motionerna I: 267 och II: 585 framlagda förslaget

med en av herr Frändén m. fl. avgiven reservation samt det i motionerna

I: 270 och II: 583 framlagda förslaget med reservation av herrar

K. G. Westman och Johanson i Hallagården (beträffande sistnämnda förslag

dock med viss ändring beträffande en paragraf).

Utskottet har icke funnit nödigt intaga ovannämnda tre lagförslag i förevarande

utlåtande utan får beträffande deras lydelse hänvisa till motionerna.

b) I motionerna 1:211 och 11:476, vilka äro likalydande, har hemställts,

att riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag om ändring av 1 § i lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol

skall erhålla följande ändrade lydelse:

För upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal och mål

enligt lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder skall finnas en domstol med

säte i Stockholm, kallad arbetsdomstol.

Angående arbetsdomstolens sammansättning och rättegången vid arbetsdomstolen

i mål enligt lagen om vissa ekonomiska stridsåtgärder gäller vad i

nämnda lag är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 oktober 1936 och gälla till och med den

30 september 1940, dock att lagen skall jämväl efter sistnämnda dag äga tilllämpning

såvitt angår påföljd av förfarande, vilket under tiden för giltigheten

av lagen örn vissa ekonomiska stridsåtgärder ägt rum i strid mot densamma.

c) I motionerna I: 266 och II: 598, vilka äro likalydande, bär hemställts,

att riksdagen för sin del ville antaga följande förslag till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Lag orri ändring i lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol.

1 §■

För upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal, mål enligt

lagen örn vissa ekonomiska stridsåtgärder samt mål enligt lagen om arbetsavtal

skall finnas en domstol med säte i Stockholm, kallad arbetsdomstol.

Angående arbetsdomstolens sammansättning och rättegången vid arbetsdomstolen

i mål enligt lagen om vissa ekonomiska stridsåtgärder samt i mål

enligt lagen örn arbetsavtal gäde vad i nämnda lagar är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1936 och gälla till och med den

31 december 1940, dock att lagen skall jämväl efter sistnämnda dag äga tilllämpning

såvitt angår påföljd av förfarande, vilket under tiden för giltigheten

av lagen örn vissa ekonomiska stridsåtgärder ägt rum i strid mot densamma.

Utskottet behandlar i förevarande sammanhang detta lagförslag såvitt detsamma

skall hava avseende å mål enligt lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder.

I övrigt behandlas förslaget i utskottets utlåtande nr 57, som omfattar

motioner rörande spörsmålet angående antagande av lag örn arbetsavtal

m. m.

d) Motionerna I: 268 och II: 586, vilka äro likalydande, innefatta den hemställan,

att riksdagen måtte besluta att i 11 kapitlet strafflagen upptaga en

ny paragraf, betecknad 16 §, av följande lydelse:

Den, som å ställe, varom i 15 § förmäles, genom personligt tilltal, utspridande

av skrift, vakthållning eller på annat dylikt sätt söker förmå allmänheten

till deltagande i blockad eller bojkott, straffes med böter, högst etthundra

riksdaler, i de fall där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd

är.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1936.

e) Motionen II: 10 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte besluta

att hos regeringen anhålla om förslag till sådan ändring av sjömanslagen, att

sjöfolket icke behöver utföra strejkbryteriarbete i hamnar, där konflikt råder.

f) Slutligen har i motionen I: 152 föreslagits, att riksdagen måtte avskaffa

lagen örn varsel i arbetskonflikter. [Härmed torde avses det tillägg (3 a §)

till lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister, som i anledning av

förslag i propositionen 32/1935 beslöts av 1935 års riksdag (se nedan sid. 21).]

C. Beträffande lagstiftning om ideella föreningar.

I motionerna 1:269 och 11:584, vilka äro likalydande, har hemställts, att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn omedelbart igångsättande

av utredning och framläggande så snart ske kunde för riksdagen av

förslag rörande lagstiftning om ideella föreningar, varvid borde beaktas frågan

huruvida särskilda regler i vissa avseenden borde meddelas för några

slag av dylika föreningar, sådana som yrkesföreningar och andra föreningar

med särskilda syften.

I motionerna har jämväl hemställts örn utredning och förslag rörande åtgärder

i övrigt, som kunde vidtagas i syfte att främja arbetsfreden. I den

delen behandlas motionerna i utskottets denna dag avgivna utlåtande nr 56.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58•

13

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,

hänvisa till motionerna.

Utskottet övergår härefter till att lämna en kort historik beträffande de

spörsmål, som behandlas i förevarande utlåtande, därvid utskottet indelar

ämnet i samma underavdelningar, som ovan kommit till användning vid

redogörelsen för innehållet i motionerna.

II. Historik.

A. I fråga om lagstiftning om förenings- och förhandlingsrätt.

Varken förenings- eller förhandlingsrätten är för närvarande uttryckligen

lagfäst i Sverige. Frågan härom har emellertid sedan länge varit aktuell.

Vad föreningsrätten angår, har denna såtillvida av ålder varit erkänd, att

det icke mött några lagliga hinder för enskilda att sammansluta sig i föreningar

för tillvaratagande av gemensamma intressen. Till stöd härför har

åberopats det allmänna fastslåendet av de medborgerliga fri- och rättigheterna

i 16 § regeringsformen. Härigenom kan emellertid ej anses fastslaget, i vad

mån åtgärder från utomstående böra betraktas som föreningsrättskränkningar.

Frågan om lagstiftning till tryggande av föreningsrätten har vid upprepade

tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. En redogörelse för vad därutinnan

förekommit har lämnats å sid. 7—9 i propositionen.

Vad förhandlingsrätten beträffar, kan den sägas vara indirekt erkänd i

svensk lagstiftning genom lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn medling i

arbetstvister. Enligt denna lag erbjuder nämligen det allmänna sin medverkan

för att sammanföra parterna på arbetsmarknaden till förhandlingar

genom att till deras förfogande ställa förlikningsorgan. Medlingslagen har

dock icke tillkommit i syfte att fastslå parternas förhandlingsrätt utan för

tillgodoseende av det allmännas intresse av arbetsfredens bevarande. Förlikningsmannen

skall i regel icke ingripa, förrän en arbetstvist medfört eller

synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet. I rena förhandlingsfrågor

kan förlikningsmannen lämna sin medverkan endast på båda

parternas begäran. Kan förlikningsmans medverkan till förhandling icke

lämnas eller anses den icke böra påkallas, må på framställning av parterna

socialstyrelsen, där den finner omständigheterna därtill föranleda, utse lämplig

person att leda förhandlingarna. Genom lagen den 12 juni 1931 (nr 202)

gjordes till 3 § i medlingslagen ett tillägg, delvis ägnat att lagfästa förhandlingsrättens

princip. Enligt detta tillägg skall förlikningsmannen, även örn

uppkommen arbetstvist icke medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse

av större betydenhet, kalla de tvistande till förhandlingar, därest

begäran därom framställes av arbetsgivare eller organisation, omfattande

minst hälften av de av tvisten berörda arbetarna. Medlingslagens bestämmelser

äro i stort selt endast instruktioner till det organ, förlikningsmannen, som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

inrättats för att tillgodose lagens syfte, arbetsfredens bevarande. I motsats

till den äldre medlingslagen av år 1906 innehåller dock 1920 års lag en

uttrycklig bestämmelse örn parternas skyldighet att efterkomma förlikningsmannens

kallelse till sammanträde. Någon påföljd för parts utevaro är icke

stadgad.

Frågor, avseende tryggande av förhandlingsrätten, ha i olika sammanhang

bragts under statsmakternas övervägande. I allmänhet har frågan därvid

framförts i ett större och vidare sammanhang. När frågan örn lagstiftning

till skydd för förhandlingsrätten upptagits såsom ett självständigt problem,

har densamma i regel begränsats till att avse viss arbetstagargrupp, företrädesvis

tjänstemannagrupper, för vilka den genom medlingslagen erkända

förhandlingsrätten varit av föga praktisk betydelse. En historik på denna

punkt återfinnes å sid. 10—11 i propositionen.

Den 19 juni 1931 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet

att tillkalla högst åtta personer — kommittén angående pr inåt anställd a

— för att inom socialdepartementet biträda med verkställande av utredning

och utarbetande av förslag rörande frågan örn rättslig reglering av de i enskild

tjänst anställdas arbetsavtal och vad därmed ägde samband.

I direktiven för kommittén omnämnde föredragande departementschefen,

statsrådet Larsson, bland annat, att frågan huruvida förenings- och förhandlingsrätten

skulle lagfästas borde bliva föremål för närmare övervägande.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades den 4 juli 1931 rektorn

vid handelshögskolan i Stockholm, professorn Martin Fehr, ombudsmannen

i Sveriges arbetsledareförbund Ernst Ahlberg, redaktören Sigfrid Hansson,

byråchefen i socialstyrelsen Otto Järte, sekreteraren i svenska kontoristföreningarnas

förbund Edith Lindblom, vice verkställande direktören i försäkringsaktiebolaget

Skandia Iwar Sjögren, ordföranden i svenska arbetsgivareföreningen,

vice häradhövdingen Hjalmar von Sydow och ombudsmannen i

svenska bankmannaföreningen V. von Zeipel, varjämte det uppdrogs åt Fehr

att såsom ordförande leda utredningsmännen arbete. Sedan von Sydow

avlidit, tillkallades den 6 april 1932 såsom utredningsman i hans ställe verkställande

direktören i svenska arbetsgivareföreningen Gustaf Söderlund. Den

14 juni 1935 erhöll Hansson begärt entledigande från sitt uppdrag och tillkallades

i hans ställe advokaten A. Sölvén.

Kommittén angående privatanställda avgav först — den 9 mars 1935 —

ett betänkande med förslag till lag om arbetsavtal (statens offentliga utredningar

1935: 18) samt därefter, den 20 november 1935, ett betänkande med

förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt (statens offentliga utredningar

1935:59).

En redogörelse för huvuddragen i det förslag, som innefattas i sistnämnda

betänkande, har lämnats å sid. 13—15 i propositionen.

Av kommitténs åtta ledamöter hava fyra, nämligen herrar Sjögren, Söderlund,

Sölvén och von Zeipel reserverat sig mot förslaget i olika avseenden.

över kommitténs förslag hava yttranden avgivits av ett flertal myndigheter

och sammanslutningar (se sid. 15—16) i propositionen. Förslaget har därefter

gjorts till föremål för överarbetning inom socialdepartementet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

15

B. Beträffande lagstiftning om vissa ekonomiska stridsåtgärder och därmed

sammanhörande spörsmål.

1929 års riksdag.

Spörsmålet om lagstiftningsåtgärder till tryggande av tredje mans rätt till

neutralitet i ekonomiska konflikter upptogs såsom ett fristående problem första

gången vid 1929 års riksdag. I tvenne likalydande motioner i båda kamrarna

(I: 12 av herr Frändén m. fl. och II: 21 av herr Nygren m. fl.) hemställdes

nämnda år, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

örn utredning rörande lämpligaste lagstiftningsåtgärder för tryggande av

tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikt, varvid frågan om skadestånd

till näringsidkare, som drabbades av övergrepp, måtte särskilt beaktas.

I yttrande över motionerna avstyrkte socialstyrelsen den ifrågasatta lagstiftningen.

Jämväl andra lagutskottet avstyrkte (i utlåtande nr 42) motionerna.

I en avgiven reservation (av herrar Westman, von Sydow, Frändén, Magnusson

i Skövde, Johanson i Hallagården och Petersson i Lerbäcksbyn) hemställdes

emellertid om skrivelse till Kungl. Maj:t i motionernas syfte. Från

denna reservation, som blev utgångspunkten för den senare verkställda utredningen

i ämnet, må följande återgivas (reservanterna angiva den lydelse utskottets

utlåtande enligt deras mening borde ha):

Utskottet förbiser ej, att det kommer att vara förenat med åtskilliga svårigheter

att åstadkomma en lagstiftning i syfte att skydda tredje mans neutralitet

vid arbetskonflikter.

Från början synes det emellertid stå klart, att man vid en dylik lagstiftning

bör undvika att på något som helst sätt utforma den till ett vapen mot vare

sig arbetarnas eller arbetsgivarnas organisationer eller att giva den karaktären

av strafflag.

Den ifrågasatta lagstiftningen synes böra begränsas till att meddela regler

om skadeståndsskyldighet gentemot tredje man. En dylik skyldighet torde

böra inträda huvudsakligen i de fall, att blockad, bojkott eller annan därmed

jämförlig stridsåtgärd vidtages för att vid arbetskonflikt med kränkning

av föreningsrätten tvinga någon, som står utanför konflikten, att inträda i

eller utträda ur organisation av arbetare eller arbetsgivare eller att dylik

stridsåtgärd tillgripes för att tvinga sådan person att underkasta sig ekonomiska

uppoffringar för att understödja endera parten eller då maning i en

eller annan form att deltaga i stridsåtgärd ställes till annan än den stridande

organisationens medlemmar.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta

örn utredning, huruvida och på vad sätt lagstiftningsåtgärder må vidtagas

för att bereda rätt till skadestånd för den, som helt och hållet står utanför

arbetskonflikt, men likväl oförskyllt tillfogas skada genom blockad, bojkott

eller andra stridsåtgärder, som riktas mot honom.

Det må här anmärkas, att fyra reservanter i utskottet (herrar Almkvist,

Granström, Jeppsson och Andersson i Rasjön) instämde i utskottets kläm men

voro skiljaktiga beträffande motiveringen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Vid frågans behandling i riksdagen godkände första kammaren (genom

lottning) herrar Westmans m. fl. reservation, medan andra kammaren biföll

utskottets hemställan med uteslutande av dess motivering.

Kungl. Majit deli 22 november 1929.

Frågan upptogs därefter genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 november

1929, då professorn Ragnar Bergendal erhöll uppdrag att inom socialdepartementet

biträda med utredning i ämnet. I yttrande till statsrådsprotokollet

uttalade därvid föredragande departementschefen, statsrådet Lubeck, följande

angående föremålet för utredningen.

Den offentliga diskussion, som förekommit i frågan örn tredje mans rätt

till neutralitet i arbetstvister, har oftast haft sin utgångspunkt i särskilda

fall av övergrepp, mot vilka rättsmedvetandet hos stora befolkningsgrupper

reagerat. Härav har följt, att man för det mesta rört sig med mera allmänt

formulerade önskemål och begrepp. Vad man velat hindra med en önskad

lagstiftning synes i allmänhet huvudsakligen hava varit stridsåtgärder för

att tvinga den, som står och vill stå utanför en konflikt, antingen att träda in

i eller ut ur en av striden berörd organisation av arbetare eller arbetsgivare

eller att underkasta sig ekonomiska uppoffringar för understödjande av endera

parten eller att överhuvud på ett eller annat sätt deltaga i striden. En

fredlig medborgare, vilken vill vara neutral i en arbetskonflikt, borde icke

behöva utsättas för förluster, ja kanske riskera sin välfärd, genom tvång från

andra medborgares sida. Till förhindrande härav synes man emellertid i allmänhet

icke vilja förorda straffansvar utan snarare stadgande av skyldighet

att ersätta genom neutralitetskränkningen vållad skada. Anspråken på dylik

lagstiftning uppställas icke ensidigt, utan de rikta sig mot tvångsåtgärder

från båda parternas sida, låt vara att arbetarpartens åtgöranden varit de i

praktiken och diskussionen mest framträdande.

De sålunda framställda anspråken på åtgärder för tryggande av tredje mans

rätt framstå i och för sig såsom skäliga. Då det gäller att söka bot för antydda

missförhållanden, möter man emellertid omedelbart svårigheter med

hänsyn till ärendets oklara läge. Uppenbarligen är det därför i första hand

angeläget att söka klarlägga de avsedda missförhållandenas art och omfattning.

Därjämte bör undersökas, i vilken utsträckning redan gällande lagstiftning

bereder möjlighet till ingripande, samt anledningen till att sådant

ingripande hittills icke i avsevärd utsträckning synes hava förekommit. Slutligen

bör noggrant övervägas, vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder, som äro

ur lagteknisk synpunkt möjliga, och den sannolika effektiviteten därav.

Först när utredning i dessa avseenden föreligger, blir det möjligt att bilda

sig en uppfattning om de åtgärder, som ur allmän synpunkt befinnas kunna

och böra ifrågakomma. Man bör också kunna förvänta, att med undersökningsresultatet

som underlag överläggningar mellan huvudparternas organisationer

skola med framgång kunna upptagas i syfte att söka undgå stridsmetoder

sådana som de, vilka här äro i fråga.

1931 och 1932 års riksdagar.

Vid 1931 och 1932 års riksdagar väcktes motioner om utvidgningar av den

åt professorn Bergendal uppdragna utredningen örn tredje mans rätt till neutralitet

i arbetskonflikter samt om påskyndande av berörda utredning, nämligen

vid 1931 års riksdag motionerna I: 129 av herr Trygger m. fl., I: 131 av

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andru lagutskottets utlåtande Nr 58-

17

herr Nilsson, Petrus, m. fl., II: 186 av herr Lindman m. fl. och II: 193 av herr

Olsson i Kullenbergstorp m. fl. samt vid 1932 års riksdag motionerna I: 187

av herr Trygger m. fl. och II: 264 av herr Lindman m. fl. Motionerna behandlades

av andra lagutskottet i utlåtande nr 31 vid 1931 års riksdag och i

utlåtande nr 12 vid 1932 års riksdag.

Riksdagen beslöt, att motionerna icke skulle föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Professorn liergendals utredning.

Professorn Bergendal avlämnade den 30 november 1933 utredning angående

tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande

spörsmål (statens offentliga utredningar 1933:36). Vid utredningen

voro såsom bilagor fogade dels ett utkast till lag med vissa bestämmelser

mot ekonomiska stridsåtgärder, dels ett utkast till lag örn ändring av

11 kap. strafflagen, dels ock ett utkast till ändringar i tryckfrihetsförordningen.

Dessa utkast voro enligt vad i betänkandet framhölls av preliminär

natur och den sakkunnige förutsatte, att definitiva lagstiftningsåtgärder föreginges

av fortsatt utredning.

Rörande det närmare innehållet i lagutkasten hänvisar utskottet till betänkandet.

Utskottet vill allenast här anmärka att enligt de framlagda lagutkasten

skulle lagstiftningen i ämnet så till vida bygga på den grundval, som

angivits av utskottsreservanterna vid 1929 års riksdag, att tredje mans rätt

till neutralitet i konflikter skulle vara den bärande huvudtanken i lagstiftningen.

Ehuru sålunda den sakkunnige förordade en lagstiftning, byggd på tanken

om tredje mans neutralitet i konflikter, innebar hans förslag till utformning

av lagbestämmelser i skilda hänseenden utvidgningar av eller eljest avvikelser

från den tidigare angivna ramen för lagstiftningen.

Den sakkunnige föreslog sålunda en utvidgning av den ifrågasatta lagstiftningen

till att gälla neutralitetsskydd för tredje man även vid andra konflikter

än arbetskonflikter.

Den sakkunnige föreslog vidare, att lagstiftningen skulle omfatta även

spörsmålet örn strejkbrytare och deras behandling.

En avvikelse från den tidigare angivna utgångspunkten för en lagstiftning

innefattades jämväl i den sakkunniges förslag att utforma lagen såsom en

strafflag.

Enligt den sakkunniges lagutkast skulle mål, som avsåge tillämpningen av

den ifrågasatta lagstiftningen, handläggas vid de allmänna domstolarna.

över den sakkunniges utredning lia yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter

och sammanslutningar.

Yttrandena ha tryckts (statens offentliga utredningar 1934: 10). Beträffande

yttrandenas innehåll hänvisar utskottet till nämnda publikation.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avel. Nr 5.S.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Kungl. Maj:t den !) mars 1934.

Den 9 mars 1934 tog Kungl. Majit ställning till spörsmålet om ärendets vidare

behandling. Vid sin anmälan av ärendet för Kungl. Majit nämnda dag

hemställde föredragande departementschefen, statsrådet Möller, om bemyndigande

att tillkalla en kommission för ytterligare prövning av det föreliggande

lagstiftningsproblemet. Det egentliga utredningsarbetet borde enligt departementschefens

mening anförtros åt tre personer. Härutöver borde kommissionen

bestå av högst tio representanter för olika meningsriktningar.

Som direktiv för kommissionens arbete anförde departementschefen i huvudsak

följande.

Vid den ytterligare utredning av det föreliggande lagstiftningsproblemet,

som sålunda nu bör komma till stånd, torde utredningsmännen böra ingående

pröva de erinringar, som i de avgivna utlåtandena framställts mot det

föreliggande utkastet till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder.

De böra därvid överväga en sådan läggning av en eventuell lag i

ämnet, att densamma icke får karaktären av strafflag.

Bland övriga viktigare frågor, som kräva ytterligare prövning och som ej

omnämnts i det föregående, vill jag fästa uppmärksamheten på lagutkastets

ställning till sympatistrider. Det förhållandet att dessa undantagits från förbudet

mot stridsåtgärder, riktade mot tredje man, såvida de hava karaktären

av arbetsnedläggelse, synes stundom kunna leda till att den lovliga totala arbetsnedläggelsen

tillgripes i stället för den mindre omfattande och ur arbetsfredens

synpunkt mindre störande partiella blockaden. Vidare erfordras en

förnyad prövning av lagutkastets bestämning av neutralitetsbegreppet, särskilt

i vad avser strejkbrytare som under pågående konflikt fortsätta arbetet.

Lagutkastets ståndpunkt, att uppsägning av skriftligt avtal i vedergällningssyfte

eller såsom en akt av föreningstvång eller föreningsrättskränkning förbjudes,

medan uppsägning av muntligt avtal i samma syfte icke drabbas av

samma förbud och påföljd, har från flera håll kritiserats och synes på nytt

böra övervägas. Möjligheten att mera effektivt än i lagutkastet skett skydda

kontorspersonals, arbetsledares och andra anställdas neutralitet under arbetskonflikt

bör ytterligare prövas, såsom ock påyrkats i yttranden från Sveriges

kontoristförening och Sveriges arbetsledareförbund. Härvid torde särskilt

övervägas ogiltigförklarande av avtalsbestämelser, genom vilka den anställde

frånhänder sig sin neutralitet.

Uppgiften för en lagstiftning bör huvudsakligen vara att utmönstra vissa

slags stridsåtgärder på den grund att de verka obilligt och irriterande genom

att indraga utomstående neutrala i dem ovidkommande konflikter. Att i en

lagtext noggrant definiera vilka stridsåtgärder böra ur angivna synpunkter

förbjudas är, enligt vad det föreliggande lagutkastet och avgivna remissyttranden

giva vid handen, synnerligen vanskligt. Om emellertid kriminalisering

undvikes, torde dessa svårigheter minskas. I händelse av en sådan omläggning

av lagstiftningen skulle dessutom tanken på en central specialdomstol

eller skiljenämnd för prövning av hithörande frågor kunna upptagas till

prövning. Med hänsyn till att man rör sig på ett nytt och svåröverskådligt

område, där en lagstiftning skulle innebära brytning med vissa hittills tillämpade

bruk såväl på arbetsmarknaden som inom affärslivet, torde vidare böra

övervägas en sådan anordning, att den centrala domstolen eller nämnden

äger meddela förbud mot stridsåtgärder av viss i lagen angiven art, och alt

särskild påföljd inträder först vid vägran att efterkomma sådant förbud.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

19

Till ledamöter av kommissionen att handhava det egentliga utredningsarbetet

förordnade departementschefen ordföranden i arbetsdomstolen, f. d. justitierådet

A. Lindhagen, professorn Bergendal och häradshövdingen, förutvarande

justitieombudsmannen S. E. Ekberg. Till ledamöter av kommissionen

utsågos därjämte verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningen

G. Söderlund, ledamoten av landssekretariatet J. A. Forslund, redaktören för

tidskriften Kooperatören A. Gjöres, verkställande direktören i Sveriges köpmannaförbund

V. O. L. Strömberg, ordföranden i riksförbundet landsbygdens

folk, hemmansägaren C. G. Johansson i Stora Skedvi, ombudsmannen

hos Sveriges arbetsledareförbund E. Ahlberg, ledamoten av riksdagens

första kammare, lantbrukaren P. Gustafsson i Benestad, ledamoten av riksdagens

första kammare, redaktören S. Hansson, ledamoten av riksdagens

första kammare, numera generaldirektören A. S. E. Larsson och professorn

N. H. Å. Hassler. Åt Lindhagen uppdrogs tillika att vara kommissionens

ordförande.

t
Trott

ouni annakom rn issionens förslag.

Den 4 maj 1934 avlämnade kommissionen betänkande med förslag dels till

lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder, dels ock till lag om ändring i

11 kap. strafflagen. Betänkandet har tryckts (statens offentliga utredningar

1934:16).

Kommissionen förutsatte, att de framlagda lagförslagen skulle kompletteras

med vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen, ehuru kommissionen ej framlade

förslag i sådant hänseende.

Beträffande lydelsen av kommissionens lagförslag och motiven till desamma

får utskottet hänvisa till betänkandet.

Över kommissionens förslag inhämtades yttranden från åtskilliga myndigheter

och sammanslutningar. Yttrandena hava tryckts (statens offentliga

utredningar 1934: 30). Beträffande innehållet i yttrandena får utskottet hänvisa

till nämnda publikation.

1934 års riksdag.

I åtta motioner (I: 150 av herr Nilsson, Petrus, m. fl., I: 151, I: 152 och

I: 153 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., I: 290 av herr Pehrsson i

Bramstorp m. fl. samt 11:337, 11:338 och 11:339 av herr Lindman m. fl.)

framställdes yrkanden rörande lagstiftning angående tredje mans rätt till

neutralitet i arbetskonflikter och rörande därmed sammanhörande spörsmål.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande nr 47 hemställde,

bland annat, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,

alt Kungl. Maj:t, med beaktande av vad utskottet anfört i utlåtandet, ville

för riksdagen framlägga förslag till lag örn tredje mans rätt till neutralitet i

arbetskonflikter samt vid ekonomiska konflikter på hyresmarknaden och

inom näringslivet i övrigt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Reservationer anfördes dels av herr Magnusson i Skövde och fyra andra

ledamöter, dels ock av herr Linder och sex andra ledamöter.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 370/1934).

1935 års riksdag.

I proposition nr 31 framlade Kungl. Majit förslag till lag om vissa ekonomiska

stridsåtgärder. Reträffande lydelsen av nämnda lag samt motiven för

densamma får utskottet hänvisa till propositionen 31/1935. I anledning av

propositionen väcktes inom riksdagen 25 motioner (I: 276 och I: 277, båda

av herr Hansson, Sigfrid, I: 278 av herrar YVangson, Otto, och Ström, Fredrik,

, I: 279 av herr Hagman, I: 280 av herr Hamrin m. fl., I: 281 av herr

Lindley m. fl., I: 282 av herr Hansson, Sigfrid, I: 283 av herr Johansson,

Johan Rernhard, m. fl., I: 286 av herrar Anderson, Erik, och Henriksson, I: 287

av herr Nilsson, Petrus, m. fl., I: 288 av herr Branting, I: 289 av herr Reuterskiöld,

II: 127 av herr Ström m. fl., II: 482 av herrar Hagberg i Luleå och

Brädefors, II: 483 av herr Lindberg i Stockholm, II: 486 av herr Frankenberg

m. fl., II: 487 av herr Olsson i Stockholm m. fl., II: 489 av herr Lindman

m. fl., II: 494 av herrar Loveén och Lindberg i Stockholm, II: 495 avherr

Sandberg, II: 496 av herrar Lithander och Olsson i Staxäng, II: 497 avherr

Danielsson m. fl., II: 498 av herr Björck i Kristianstad m. fl., II: 499 avherr

Andersson i Rasjön m. fl. och II: 500 av herr Olsson i Närlinge m. fl.),

innefattande yrkanden om mer eller mindre vittgående ändringar i lagförslaget.

Jämväl yrkande om avslag å propositionen framställdes.

Ärendet behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande nr 29 hemställde,

A) att riksdagen, med förklarande att propositionen ej kunnat i oförändrat

skick antagas, måtte för sin del antaga ett av utskottet framlagt förslag till

lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder (sid. 147—161 i utlåtandet 29/1935);

B) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, att Kungl.

Maj:t ville låta verkställa en skyndsam utredning angående möjligheterna

att tillskapa en rättsordning, som bereder arbetare vid byggnadsföretag ökat

skydd för lönefordringar;

C) att vissa uppräknade motioner, i den mån de icke blivit beaktade genom

vad utskottet under A) hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd; samt

D) att övriga motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer anfördes:

1) av herrar K. G. Westman och Johanson i Hallagården, vilka med biträdande

av utskottets förslag i övrigt yrkade ändringar i tre paragrafer i lagförslaget

(sid. 162—163 i utlåtandet 29/1935);

2) av herrar Sigfrid Hansson, Hagman, Magnusson i Kalmar, Hage och

Olovson i Västerås, vilka hemställde,

A) att riksdagen, med förklarande att propositionen ej kunnat i oför
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

21

ändrat skick antagas, måtte för sin del antaga ett vid reservationen fogat

förslag till lag (sid. 165—172);

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om den utredning,

varom utskottet hemställt; samt

C) att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

3) av herrar Österström och Sam Larsson, vilka yrkade ändringar i åtskilliga

hänseenden i utskottets lagförslag (sid. 173—176);

4) av herrar Frändén, Gustaf Tamm, P. Sandström, Linnér och Sandström

i Sollefteå, vilka i första rummet hemställde örn avslag å propositionen

och utskottets lagförslag. För den händelse denna hemställan icke skulle

vinna bifall, yrkades mera avsevärda ändringar i lagförslaget (sid. 177—191);

5) av herrar Forslund och Johanson i Stockholm (blank reservation); samt

6) av herr Hagman, som yrkade bifall till den av honom väckta motionen

I: 279.

Riksdagen avslog utskottets lagförslag [hemställan under A)] men biföll

vad utskottet hemställt under B), C) och D) [skrivelse nr 287].

I samband med frågan angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder

behandlades vissa andra spörsmål.

I proposition nr 32 framlades förslag till lag angående tillägg till lagen den

28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister, innefattande föreskrifter

örn s. k. varseltid vid arbetsinställelse.

Med anledning av propositionen väcktes en motion, 11:491 av herr Lindman

m. fl.

Propositionen och motionen behandlades av andra lagutskottet i utlåtande

nr 30, däri jämväl vissa yrkanden i de ovannämnda motionerna 1:280,

11:495 och 11:499 upptogos till prövning.

Utskottet hemställde, att det i propositionen framlagda lagförslaget måtte

bifallas med ändring allenast i fråga om dagen för lagens ikraftträdande,

samt att yrkandena i motionerna därmed måtte anses besvarade.

Reservationer anfördes dels av herrar Frändén, Gustaf Tamm, P. Sandström,

Linnér och Sandström i Sollefteå, dels ock av herrar Österström och

Sam Larsson. I reservationerna hemställdes, att propositionen icke måtte

bifallas av riksdagen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse- nr 288).

t

I proposition nr 33 framlades förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap.

8 § strafflagen, innefattande en utvidgning av där stadgat rättsskydd för part

och vittne.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande nr 31

upptog till prövning dels en i anledning av propositionen väckt motion, II: 492

av herr Lindman m. fl., vari yrkades avslag å propositionen, dels ock vissa

hithörande .spörsmål, som behandlats i de förutnämnda motionerna 1:283,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

11:489 och 11:495, avseende skydd för ämbets- och tjänstemän eller innehavare

av offentligt uppdrag mot repressalier genom ekonomiska stridsåtgärder.

Utskottet hemställde, att propositionen måtte bifaflas av riksdagen, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t ville

skyndsamt verkställa utredning angående lagstiftning örn ökat skydd för ämbets-

och tjänstemän samt innehavare av offentligt uppdrag ävensom för

riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, att motionen

11:492 måtte anses besvarad genom vad utskottet ovan hemställt

samt att övriga motioner, i den mån de icke kunde anses besvarade, icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer anfördes dels av herrar Frändén, Gustaf Tamm, P. Sandström,

Linnér och Sandström i Sollefteå, dels ock av herrar Österström och

Sam Larsson. I reservationerna yrkades avslag å viss del av den föreliggande

lagtexten.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 289).

I sammanhang med frågan angående lagstiftning örn vissa ekonomiska

stridsåtgärder behandlades slutligen även i motioner (I: 285 av herr Johansson,

Johan Bernhard, m. fl., II: 490 av herr Lindman m. fl. samt förutnämnda

II: 495 av herr Sandberg) framställda yrkanden örn tillägg till 11 kapitlet

strafflagen, avseende förbud mot utställande av blockadvakter och utdelande

av blockadlappar m. m. även vid lovliga blockader och bojkotter.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet i utlåtande nr 32, däri hemställdes,

att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation till förmån för yrkandet i motionerna 1:285 och 11:490 avgavs

av herrar Frändén, Gustaf Tamm, P. Sandström, Linnér och Sandström

i Sollefteå.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Sakkunnig förslag 1935.

I förevarande sammanhang må hänvisas till det av de den 31 december

1934 tillsatta sakkunniga för verkställande av en förberedande utredning angående

ingripanden från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska

livet avgivna betänkandet om folkförsörjning och arbetsfred. Detta betänkande,

som överlämnats till Kungl. Maj:t den 9 december 1935, innehåller i

del I, bland annat, ett kapitel med rubrik »Förbud mot vissa stridsåtgärder»

(sid. 119—123).

C. Beträffande lagstiftning om ideella föreningar.

I vårt land är föreningsväsendet endast i vissa avseenden underkastat rättslig

reglering. Av den lagstiftning på detta område, som förefinnes, må nämnas

lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar, lagen den 29 juni

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

23

1912 örn understödsföreningar, lagen den 18 juni 1915 innefattande vissa

bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit, förordningen den 3 juli

1930 örn jordbrukets kreditkassor, lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar,

förordningen den 3 augusti 1929 om Svenska bostadskreditkassan

och örn bostadskreditföreningar, förordningen den 16 maj 1890 angående

de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida

verksamhet skola till efterrättelse lända, förordningen den 5 juni 1909 angående

grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet,

lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och

stiftelse att förvärva fast egendom, lagen den 30 maj 1916 örn vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag samt förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

De mångfaldiga grupper av föreningar, som verka för andra syften än

medlemmarnas ekonomiska intresse (såsom för uppbyggelse, välgörenhet,

forskning, sällskaplig underhållning m. m.) eller vilkas verksamhet, om ock

ytterst riktad på ekonomiska intressen, dock icke omedelbart är av ekonomisk

natur (fackföreningar m. fl.) — samtliga benämnda »ideella föreningar»

— sakna reglering i lag. Emellertid hava de i rättspraxis tillerkänts

rättssubjektivitet, d. v. s. förmåga att förvärva rättigheter och ikläda sig

förpliktelser ävensom kära och svara inför domstol, under förutsättning att

de lia stadgar, som innefatta bestämmelser om, bland annat, huru beslut

skall åstadkommas, samt att styrelse finnes utsedd.

Frågan örn reglering av de ideella föreningarnas rättsliga ställning har vid

olika tillfällen varit föremål för överväganden.

I skrivelse till Kungl. Majit anhöll 1899 års riksdag, att Kungl. Majit måtte

låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, varigenom

den rättsliga ställning, som kunde prövas böra tillerkännas annan

förening än sådan, som hade ekonomisk verksamhet till sin uppgift, måtte

lämpligen regleras.

Sedan Kungl. Majit den 29 november 1901 uppdragit åt särskilda kommitterade

— 1901 års föreningskommitté — att utarbeta förslag till, bland

annat, lagbestämmelser i det av riksdagen i nyssnämnda skrivelse angivna hänseendet,

avgav föreningskommittén den 21 december 1903 betänkande med

förslag till lag örn registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet.

Förslaget var i huvudsak byggt på då gällande lag den 28 juni 1895

om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet.

över 1903 års förslag inhämtades yttranden från Överståthållarämbetet

och samtliga Konungens befallningshavande, varefter detsamma överarbetades

inom justitiedepartementet.

Sedan högsta domstolen den 28 november 1907 avgivit utlåtande över 1903

års förslag samt kort därefter — den 5 februari 1908 -— 1905 ars aktiebolagskommitté

avgivit betänkande med däri jämväl upptaget förslag till lag örn

föreningar för ekonomisk verksamhet, utarbetades inom justitiedepartemen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

tet ett förslag till lag om föreningar, omfattande båda de olika slagen av

föreningar, vilka särskildes med de benämningar, som syntes ha vunnit

burskap i allmänna språkbruket, nämligen »ekonomiska föreningar» och

»ideella föreningar».

Över sistnämnda förslag avgav lagrådet utlåtande den 31 december 1909,

varefter förslaget i delvis omarbetat skick förelädes 1910 års riksdag (propositionen

nr 83). Förslaget, som tillstyrktes av lagutskottets majoritet

(utlåtande nr 50), antogs med några mindre ändringar av första kammaren

men avslogs av andra kammaren, som emellertid för sin del beslöt, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla om utarbetande och framläggande

för riksdagen av förslag till lagstiftning särskilt för ekonomiska

och särskilt för ideella föreningar.

Inom justitiedepartementet utarbetades därefter förslag till lag örn ideella

föreningar, vilket, sedan lagrådet yttrat sig över detsamma, framlades (i propositionen

nr 35) för 1911 års riksdag. Förslaget tillstyrktes med vissa

ändringar av lagutskottet (utlåtande nr 46) och antogs därefter av första

kammaren men avslogs av andra kammaren samt hade sålunda förfallit.

Andra kammaren beslöt emellertid för sin del, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Majit skulle anhålla om utarbetande av nytt förslag till lag om

ideella föreningar.

Den 15 december 1916 tillkallades särskild sakkunnig för att inom justitiedepartementet

biträda vid utarbetandet av förslag i ämnet. Den sakkunnige

överlämnade den 30 november 1919 betänkande, innefattande utkast

till lag örn ideella föreningar med tillhörande motivering.

Frågan örn legislativ reglering av de ideella föreningarna har jämväl efter

1919 varit föremål för intresse i olika sammanhang. Till nämnda fråga hörande

spörsmål hava sålunda berörts, bland annat, i ett av kommittén för behandling

av den industriella demokratiens problem år 1923 avgivet betänkande

med förslag till lag örn driftsnämnder (statens offentliga utredningar

1923:29) och vid de utredningar, som verkställts av år 1926 tillsatta särskilda

sakkunniga — den s. k. arbetsfredsdelegationen — för frågan örn ytterligare

åtgärder till tryggande av fred på arbetsmarknaden.

Föreningsrättsliga spörsmål hava vidare även i andra sammanhang varit

föremål för uppmärksamhet, dels i samband med arbetsfredsfrågans behandling

under senare år (se redogörelsen därför i utskottets denna dag avgivna

utlåtande nr 56), dels ock i samband med frågorna rörande lagstiftning om

vissa ekonomiska stridsåtgärder samt örn förenings- och förhandlingsrätt.

Slutligen må omnämnas, att vid 1935 års riksdag i likalydande motionerna

I: 254 av herr Nylander m. fl. samt II: 438 av herr Sandström i Sollefteå m. fl.

föreslagits, att riksdagen i huvudsaklig överensstämmelse med vissa av motionärerna

utvecklade synpunkter måtte hos Kungl. Majit anhålla örn skyndsam

utredning och framläggande av förslag angående lagstiftning om yrkesföreningar.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58• 25

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande nr 37 anförde:
I

gällande svensk rätt förefinnes icke någon positiv reglering av de s. k.

ideella föreningarnas ställning. Med hänsyn särskilt till den stora betydelse

i det nuvarande samhällslivet, som ideella föreningar av olika slag äga, synes

det utskottet vara av vikt, att grundläggande regler på förevarande område

icke saknas i lagstiftningen. Det måste nämligen, såsom socialstyrelsen

i sitt över nu förevarande motioner till utskottet avgivna yttrande anfört,

anses vara föga tillfredsställande, att så rent primära förhållanden med avseende

å föreningarna som, bland annat, rätten till inträde och utträde, formerna

för besluts fattande och disposition över en förenings tillgångar sakna

stödet av en lagstadgad rättsordning. Såsom framgår av den utredning, som

utskottet här ovan lämnat, och de yttranden, som avgivits till utskottet, hava

också tidigare vid skilda tillfällen uttryck givits åt den uppfattningen, att ett

behov av lagstiftning om ideella föreningar föreligger.

Uti de nu förevarande motionerna har emellertid hemställts örn utredning

allenast rörande spörsmålet angående lagstiftning örn yrkesföreningar. Det

gäller sålunda endast en del av det lagstiftningskomplex, varom ovan i utskottets

yttrande varit fråga. Vissa sidor av frågan angående en lagstiftning

örn yrkesföreningar torde visserligen ur olika synpunkter komma att beröras

på grund av redan meddelade utredningsuppdrag, men frågan härom torde

icke i nämnda ordning bliva föremål för enhetlig behandling. Innan åtgärder

kunna vidtagas för att tillgodose behovet av lagstiftning för ett visst

slag av ideella föreningar, torde för övrigt de allmänna grunderna för lagstiftning

på förevarande område höra vara utredda.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes den särskilda frågan angående

lagstiftning om yrkesföreningar lämpligen böra ingå som ett led i en allmän

lagstiftning örn ideella föreningar. Utskottet föreslår därför, att sistnämnda

omfattande problem göres till föremål för utredning. Vid denna utredning

torde höra upptagas till prövning, huruvida speciella regler i vissa avseenden

kunna visa sig vara erforderliga för vissa ideella föreningar med särskilda

syften, t. ex. yrkesföreningar.

Utskottet hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla,

att Kungl. Majit ville verkställa utredning och för riksdagen framlägga

förslag angående lagstiftning örn ideella föreningar, vid vilken utredning

bör beaktas frågan, huruvida särskilda regler i vissa avseenden böra

meddelas för några slag av dylika föreningar, sådana som yrkesföreningar

och andra föreningar med särskilda syften.

Reservation med yrkande örn avslag å motionerna anfördes av herr Sigfrid

Hansson jämte sex andra ledamöter.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren

avslog såväl nämnda hemställan som motionerna.

De den 31 december 1934 tillsatta sakkunniga för verkställande av en förberedande

utredning angående ingripanden från samhällets sida på vissa områden

av ekonomiska livet hava behandlat åtskilliga föreningsrättsliga problem.

Utskottet tillåter sig hänvisa till de sakkunnigas betänkande örn folkförsörjning

och arbetsfred, del I, kapitlet »Föreningsväsendet» (sid. 98—112).

De sakkunniga hava föreslagit, att åt en eller flera sakkunniga personer

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

måtte uppdragas att med vederbörande större organisationer samråda i syfte

att för deras vidkommande söka åvägabringa en gestaltning av föreningsväsendet

i enlighet med principer, som angivits av de sakkunniga, samt att,

om det visat sig, att detta förfarande icke lett till resultat, frågan örn föreningsväsendets

normerande genom lagstiftning måtte göras till föremål för

utredning genom sakkunniga.

Utskottet övergår härefter till behandlingen av frågan örn

III. Lagstiftning om förenings- och förhandlingsrätt.

A. Allmänna synpunkter.

Den allmänna motiveringen för departementsförslaget har i propositionen

lämnats under fyra huvudrubriker, nämligen »Bör förenings- och förhandlingsrätten

lagfästas?», »I vad mån bör föreningsrätten lagfästas i förevarande

sammanhang?», »Böra lagens bestämmelser kunna sättas ur kraft genom kollektivavtal?»

samt »Bör ett särskilt förhandlingsförfarande under opartisk

ledning upptagas i lagstiftningen?»

Jior förenings- och förhandlingsrätten lagfästas?

För besvarande av denna fråga har kommittén verkställt utredning rörande

de nuvarande förhållandena med avseende å förenings- och förhandlingsrätt

å den svenska arbetsmarknaden. Utredningen omfattar kollektivavtalsstatisliken,

förlikningsmännens berättelser samt en av socialstyrelsen i samråd

med kommittén verkställd undersökning rörande hithörande förhållanden

för i enskild tjänst anställda med undantag för kroppsarbetare och därmed

jämställda.

Kommittén har kommit till det resultatet, att den ansett sig böra föreslå

en lag örn förenings- och förhandlingsrätt med principiell tillämplighet på all

enskild tjänst. Reservation har avgivits av herr Söderlund (sid. 18—19 i

propositionen).

Vad yttrandena över kommitténs förslag innehålla beträffande nu ifrågavarande

spörsmål återgives å sid. 19—26 i propositionen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har anfört:

I likhet med kommittén anser jag arbetstagarnas anspråk på att genom sina

organisationer få medverka vid fastställande av löne- och arbetsvillkoren vara

berättigat. Endast vid kollektiva förhandlingar kan arbetstagarparten erhålla

en med arbetsgivarparten jämförbar ställning. I och för sig synes det

därför rättvist och billigt, att arbetstagarnas rätt att genom sina organisationer

förhandla med sina arbetsgivare eller deras organisationer vinner uttryckligt

erkännande i svensk lagstiftning.

Av de över kommitténs förslag hörda myndigheterna har också flertalet

tillstyrkt en lagstiftning av nu angiven innebörd. Från arbetstagarhåll har

önskvärdheten av en sådan praktiskt taget enstämmigt vitsordats. Vad beträffar

de arbetsgivarorganisationer, som yttrat sig i frågan, ha visserligen de

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

27

flesta ställt sig avvisande, men några, framför allt Sveriges köpmannaförbund,

lia anslutit sig till tanken på en lagstiftning i ämnet.

De skäl, som anförts emot den föreslagna lagstiftningen, synas mig icke

vara bärande.

Några myndigheter, bland dem kommerskollegium, ha ifrågasatt, örn icke

frågan borde göras till föremål för ytterligare utredning och upptagas till avgörande

i ett större sammanhang tillsammans med andra arbetsfreden berörande

spörsmål. För min del anser jag tiden sedan länge lia varit mogen

för en lagstiftning i ämnet. En sådan lagstiftning skulle bliva av stor både

principiell och praktisk betydelse, innebärande ett betydande steg i riktning

mot arbetsfredens främjande. Efter densammas genomförande skulle svensk

rätt i stort sett kunna sägas intaga den ståndpunkten, att arbetsstrider, som

icke röra det materiella innehållet i blivande avtal utan principen örn förenings-

och förhandlingsrätt, förklaras otillbörliga.

Mot den föreslagna lagstiftningen har i övrigt huvudsakligen anförts, att

förenings- och förhandlingsrätten redan i tillbörlig omfattning vore eller snart

kunde väntas bliva frivilligt erkänd på arbetsmarknaden samt att ett statligt

ingripande därför vore opåkallat och olämpligt. Denna invändning är i varje

fall ej riktig, när det gäller förhandlingsrätten. Av kommitténs utredning

framgår nämligen, att denna rätt i åtskilliga fall vägrats arbetstagare av skilda

kategorier.

Jag tillstyrker alltså ett lagfästande av arbetstagarnas förhandlingsrätt.

Visserligen synes den ståndpunkten lia fog för sig, att föreningsrätten lämpligen

borde regleras i ett större sammanhang än i förhållandet mellan arbetstagare

och arbetsgivare. Då förhandlingsrätten emellertid som grundval förutsätter

föreningsrätten, lärer det icke kunna undgås, att sistnämnda rättighet

göres till föremål för lagstiftning såvitt nu är i fråga. Ehuru lagstiftningen

har sin egentliga betydelse för arbetstagarna, bör den givetvis icke begränsas

till att avse allenast dessa utan i princip läggas så att samma rätt jämväl

tillerkännes motsidan.

Jag delar socialstyrelsens åsikt, att den föreslagna lagen äger ett speciellt

berättigande såsom en skyddslag för tjänstemän och med dem jämförliga anställda,

vilkas organisationer hittills icke i större omfattning vunnit erkännande

som förhandlingsparter å arbetsmarknaden. A andra sidan framgår

det emellertid av kommitténs utredning, att i vissa fall motstånd rests mot

ett erkännande av förhandlingsrätten jämväl såvitt angår de egentliga kroppsarbetarna.

Det synes mig därför av vikt. att lagstiftningen utformas så att

den skapar ett effektivt skydd för förhandlingsrätten till förmån för samtliga

arbetstagargrupper.

1 vad mån bör föreningsrätten lagfästas i förevarande sammanhang?

Kommittén har intagit den ståndpunkten, att i den föreslagna lagstiftningen

borde upptagas ett stadgande örn föreningsrätt, innefattande skydd såväl mot

kränkningar av föreningsrätten i egentlig mening som mot organisationstvång.

Som skäl för ett förbud mot organisationstvång har kommittén anfört, att på arbetstagarsidan

kunna finnas flera föreningar med skilda uppfattningar örn mål

och medel samt att utanför arbetsförhållandet liggande åskådningar av politisk,

religiös och annan art kunde öva inflytande på föreningsverksamheten.

För att arbetstagarnas föreningar skulle giva ett riktigt uttryck åt arbetstagarnas

gemensamma intressen i förhållande till arbetsgivaren borde det därför

enligt kommitténs mening stå envar fritt alt icke ingå i en förening eller alt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

när som helst utträda ur en sådan. Kommittén har tillagt, att de betänkligheter

mot förbjudande av organisationstvång, som yppats i samband med förslaget

till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder, den s. k. tredjemanslagen.

i väsentlig mån torde ha hänfört sig till organisationsförhållandena inom jordbruket

och följaktligen såtillvida saknade betydelse för kommitténs förslag,

vilket icke avsåge andra ekonomiska förhållanden än det mellan arbetsgivare

och arbetstagare. I sistnämnda avseende har kommittén anmärkt, att

den form av organisationstvång, som innefattades i de s. k. organisationsklausulerna

icke rönte inverkan av den föreslagna lagstiftningen nied hänsyn till

att denna icke ägde tillämpning, i den mån annat följde av kollektivavtal.

Inom kommittén har herr Sölvén reserverat sig mot att frågan örn organisationstvång

upptoges till reglering i detta sammanhang. Nämnda frågas

upptagande funne reservanten oriktigt redan ur den formella synpunkten,

att i den föreslagna lagen, som reglerade förenings- och förhandlingsrätten i

förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, rättsskyddet i avseende å

föreningsrätten borde begränsas till att avse föreningsrättskränkningar från

ena partens sida mot andra parten. Ett sakligt starkare skäl mot att upptaga

problemet örn organisationstvång till behandling i den föreslagna lagstiftningen,

som ju endast hänförde sig till förhållandena på arbetsmarknaden,

vore, att detta skulle betyda ett partiellt föregripande av problemets allmängiltiga

lösning.

I förevarande sammanhang får utskottet erinra örn, att propositionen nr

31 till 1935 års riksdag med förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder

icke innehöll bestämmelser örn skydd mot organisationstvång.

Andra lagutskottet yttrade i sitt betänkande (nr 29/1935) vid 9 § (sid. 76),

bland annat:

Ill§ av kommissionens ftrettonmannakommissionensl förslag upptogos bestämmelser

till skydd för såväl rätten att stå utanför en förening (skydd mot

organisationstvång) som för rätten att tillhöra en förening (skydd för föreningsrätten

i egentlig mening). Detta skydd gjordes emellertid icke av kommissionen

allsidigt och fullständigt. Enligt kommissionens förslag förbjöds

nämligen varken organisationstvång eller kränkning av föreningsrätten, när

detta skedde genom det slag av stridsåtgärder som i kommissionens förslag

rubricerades som avbrytande av ekonomisk förbindelse av två eller flera i

samverkan. Orsaken härtill angavs av kommissionen, utan att någon utredning

härom förebragts, vara dels att erfarenheten icke visat att missbruk i

detta hänseende förekommit, dels ock att på det rent ekonomiska området

kunde förekomma fall, då ett villkor om parts inträde i en viss förening inginge

som ett naturligt led i en affärsförbindelse. Slutligen avsåg kommissionens

förslag icke att lägga hinder i vägen för att i kollektivavtal, eventuellt

genom stridsåtgärder, få inryckta bestämmelser örn att alla arbetare

vid de företag, som avtalet berörde, skulle tillhöra viss organisation eller att

företräde till anställning skulle tillkomma organisationens medlemmar (s. k.

generella organisationsklausuler).

Vid sitt ståndpunktstagande till de föreliggande spörsmålen framhöll föredragande

departementschefen att kommissionen i sitt förslag icke upptagit

det vidlyftiga problemet om organisationstvång till fullständig utredning och

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

29

lösning samt att han för egen del icke kunde förorda en partiell reglering avhithörande

spörsmål i förevarande lagstiftning. Frågan örn organisationstvång

borde därför enligt hans mening icke regleras i lagförslaget. Däremot

ansåg departementschefen att i detsamma borde upptagas en generell regel

om skydd för föreningsrätten i egentlig mening. Slutligen föreslogs i propositionen

en särskild reglering av föreningsrätten för arbetsledare och annan

i förtroendeställning.

I motionerna föreligga yrkanden om såväl utvidgningar av propositionens

förslag som inskränkningar i detsamma. Ingen av de väckta motionerna

intager emellertid den ståndpunkten att skyddet mot organisationstvång skall

avse alla stridsåtgärder, som vidtagas i detta syfte. I motionerna I: 283 favherr

Johansson, Johan Bernhard, m. fl.] och II: 489 fav herr Lindman m. f 1.1

yrkas en ytterligare inskränkning i det av kommissionen föreslagna skyddet,

i det att uppsägning av arbets- och hyresavtal i syfte att utöva organisationstvång

eller kränka föreningsfriheten —- åtgärder vilka enligt sakens

natur framför allt kunna få användning på arbetsgivarsidan — icke skola

vara förbjudna under annan förutsättning än att åtgärden ensam eller i förening

med annan samverkande åtgärd av liknande beskaffenhet är ägnad att

medföra synnerligt men för den mot vilken åtgärden riktas.

Därest det föreslagna skyddet mot organisationstvång icke göres fullständigt

och allsidigt, skulle lagstiftningen för vissa samhällsgrupper kunna

framstå som riktad allenast mot dem. Med hänsyn härtill och då arton och

omfånget av de åtgärder från samhällets sida som böra övervägas i samband

med spörsmålet örn begränsningar i vissa samhällsgruppers organisatoriska

rörelsefrihet är föremål för övervägande av de sakkunniga, som av

Kungl. Maj:! genom beslut den 31 december 1934 tillkallats i anledning avriksdagens

skrivelse den 11 juni 1934, har utskottet icke ansett sig böra,

utan att avvakta nämnda utrednings resultat, förorda en partiell lösning avfrågan

i det föreliggande provisoriska lagförslaget. Utskottet utgår emellertid

ifrån att senast vid utgången av den nu föreslagna lagstiftningens giltighetstid

skall föreligga utredning örn och på vad sätt organisationstvång

i dess skilda former bör regleras på olika områden av det ekonomiska livet.

Reservationer med yrkanden att jämväl skydd mot organisationstvång

måtte införas i lagen anfördes av dels herrar Österström och Sam Larsson,

dels ock av herr Frändén och fyra andra ledamöter.

I förevarande sammanhang må vidare erinras om, att de av utskottets omnämnda

den 31 december 1934 tillsatta sakkunniga den 9 december 1935 avgivit

betänkande örn folkförsörjning och arbetsfred i två delar (statens

offentliga utredningar 1935: 65 oell 66). I del I har under rubriken »Skydd

för föreningsrätten och skydd mot organisationstvång» anförts, bland annat:

Samhällsmedlemmarna hava i vårt land icke behövt föra någon kamp

mot statsmakterna för att få föreningsrätten erkänd. Annorlunda har förhållandet

varit mellan de enskilda inbördes, framför allt mellan arbetsgivare

och arbetstagare, i det att arbetsgivarna icke sällan motsatt sig arbetstagarnas

organisationssträvanden. Inom de arbetsområden, där organisationsväsendet

vunnit större utbredning, lära numera kränkningar av föreningsrätten

av denna art vara sällsynta. På områden, där organisationsväsendet

befinner sig på etl relativt outvecklat stadium, torde eli lagstadga t skydd för

föreningsrätten vara av behovet påkallat. Då frågan härom dels nyligen

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr os
-

var it föremål för utredning samt ståndpunktstagande från Kungl. Maj:ts sida

i samband med förslaget till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, dels ock

behandlats av kommittén angående privatanställda i dess betänkande med

förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt, lärer det e.j ankomma

på oss att framlägga något förslag i ämnet. I samband med föreningsrätten

bör förhandlingsrätten i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare

tryggas. Frågan angående de närmare grunder, efter vilka en reglering av

förhandlingsrätten bör ske, har behandlats av kommittén angående privatanställda

i dess nyssnämnda betänkande.

I olika sammanhang har i samband med föreningsrätten behandlats ett

därifrån i viss mån fristående problem, nämligen frågan om organisationstvång.

Enligt gällande lagstiftning beredes ett visst skydd däremot. Detta

torde emellertid icke vara tillräckligt. En undersökning av spörsmålet i fråga

har, såvitt angår förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i enskild

tjänst, verkställts av kommittén angående privatanställda i dess nyssnämnda

betänkande. Enligt vår mening bör en reglering av frågan, om eller i vad mån

organisationstvång skall tillåtas eller ej, icke blott avse förhållandet mellan

arbetsgivare och arbetstagare utan även mellan parter på andra områden av

det ekonomiska livet. Denna synpunkt torde böra beaktas vid ärendets fortsatta

behandling.

Avdelningen örn »Föreningsväsendet», av vilken frågan om »Skydd för

föreningsrätten och skydd mot organisationstvång» utgör en del, avslutas

med det förslaget, att åt en eller flera sakkunniga personer måtte uppdragas

att med vederbörande större organisationer samråda i syfte att för deras

vidkommande söka åvägabringa en gestaltning av föreningsväsendet i enlighet

med principer, som av de sakkunniga angivits, samt att, om det visat

sig, att detta förfarande icke lett till resultat, frågan om föreningsväsendets

normerande genom lagstiftning måtte göras till föremål för utredning genom

sakkunniga.

Redogörelse för vad yttrandena över kommitténs angående privatanställda

förslag innehålla rörande frågan i vad mån föreningsrätten bör lagfästas i

förevarande sammanhang återfinnes å sid. 28—30 i propositionen.

Föredragande departementschefen har anfört:

Jag har redan framhållit, att förhandlingsrätten som grundval förutsätter

föreningsrätten samt att frågan örn lagstadgat skydd för föreningsrätten såvitt

angår förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare därför måste

upptagas i förevarande sammanhang. Vad sålunda anförts gäller emellertid

endast föreningsrätten i egentlig mening.

Vad angår frågan örn organisationstvång, vilken av kommittén jämväl behandlats

i förevarande sammanhang, må till en början erinras om att propositionen

till 1935 års riksdag med förslag till lag om vissa ekonomiska

stridsåtgärder icke reglerade detta spörsmål. Som motiv därför anförde jag

vid ärendets anmälan i statsrådet, att det omfattande och invecklade problemet

örn organisationstvång i dess skilda former ej upptagits till allmängiltig

lösning i trettonmannakommissionens till grund för propositionen

liggande förslag samt att en partiell reglering av hithörande spörsmål icke

kunde förordas. I sitt utlåtande i anledning av propositionen tillstyrkte

andra lagutskottet propositionens förslag i detta hänseende under framhållande

av, bland annat, att lagstiftningen, därest det föreslagna skyddet mot

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58■

31

organisationstvång icke gjordes fullständigt och allsidigt, skulle för vissa samhällsgrupper

kunna framstå såsom riktad allenast mot dem.

De skäl, som sålunda anförts mot att upptaga frågan om organisationstvång

i lagförslaget angående ekonomiska stridsåtgärder, äga än större giltighet

beträffande nu förevarande lagförslag. Detta hänför sig nämligen endast

till förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, under det att

förenämnda förslag även avsåg andra ekonomiska förhållanden. Härtill

kommer, att en reglering av frågan örn organisationstvång knappast kan anses

systematiskt höra hemma i en lag rörande förenings- och förhandlingsrätt

i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Organisationstvång

hänför sig nämligen, såsom i äx-endet jämväl framhållits, icke till förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetstagare utan till förhållandet mellan arbetstagare

inbördes, respektive arbetsgivare inbördes. Daco har i sitt yttrande

hävdat den ståndpunkten, att organisationstvång i vissa fall kan förekomma

från arbetsgivarpartens sida mot arbetstagarparten och vice versa. De fall,

som härvid åsyftas, torde emellertid vara att betrakta som kränkningar av

föreningsrätten i egentlig mening. En dylik kränkning föreligger sålunda,

om —- såsom Daco befarat kunna inträffa —- en arbetsgivare övar press på

sina arbetstagare att tillhöra en sammanslutning, som står under arbetsgivarens

inflytande, i stället för arbetstagarnas egna organisationer.

Av det anförda framgår, att föreningsrätten enligt min mening bör regleras

i förevarande sammanhang endast i den mån det är nödvändigt för

ti-yggande av förhandlingsrätten. Frågan om organisationstvång bör sålunda

ej upptagas i lagförslaget.

Sedan å sid. 31—36 i propositionen behandlats spörsmålet, om lagens bestämmelser

böra kunna sättas ur ki-aft genom kollektivavtal, har såsom det

fjärde av de allmänna problemen behandlats frågan:

lior ett särskilt förhandling sförfarande linder opartisk ledning upptagas

i lagstiftningen?

I 4 kapitlet av kommitténs lagförslag ha upptagits regler om ett särskilt

förhandlingsförfarande under opartisk ledning. Dessa regler ha dock av

kommittén förlänats en särställning. De ha gjorts tillämpliga endast beträffande

sådana föreningar av arbetstagare, som anmält sig hos socialstyrelsen.

Anmälan skall göras av föreningens styrelse och innefatta åtagande

av föreningen att icke vidtaga stridsåtgärder. Anmälan medför, att bestämmelserna

i 4 kapitlet bliva tillämpliga såväl å den anmälande arbetstagarföreningen

som å arbetsgivaren och dennes organisation. Att 4 kapitlets

bestämmelser äro tillämpliga innebär dels att vardera parten kan under vissa

förutsättningar påkalla, att socialstyrelsen utser en opartisk ordförande (eventuellt

en kommission av tre personer) att leda förhandlingar mellan parterna,

dels ock att båda parterna äro underkastade en fredsförpliktelse, vars

innehåll omtalas i 18 §.

Det av kommittén föreslagna förfarandet under opartisk ledning skiljer

sig i vissa avseenden från det nuvarande medlingsförfarandet. Parterna ha

iilagts uttrycklig skyldighet ej blott alt sammankomna på ordförandens

kallelse utan även att på hans anmaning med angivande av skäl framlägga

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

förslag till förhandlingsfrågans lösning samt att lämna ordföranden nödiga

uppgifter för förhandlingsfrågans bedömande (12 §). Försummar part att

hörsamma kallelse eller anmaning enligt 12 §, kan ordföranden anmäla försummelsen

hos arbetsdomstolen, som äger genom vite tillhålla parten att

fullgöra sitt åliggande (13 §). Kunna parternas vid förhandling inför opartisk

ordförande avgivna förslag icke sammanjämkas, må ordföranden uppmana

parterna att lämna ordföranden själv eller en eller flera andra personer

uppdrag att avgöra förhandlingsfrågan med utfästelse, att parterna

skola ställa sig avgörandet till efterrättelse (14 § första stycket). I händelse

ordförandens uppmaning i sistnämnda syfte icke efterkommes av parterna,

skall ordföranden, därest han icke finner frågan vara av beskaffenhet att

höra under arbetsdomstolen, på begäran av endera parten avgiva förslag till

förhandlingsfrågans lösning (14 § andra stycket). Därvid skall ordföranden

tillika förelägga parterna att senast å viss dag avgiva svar på förslaget.

Vägrar någondera parten att antaga ordföi-andens förslag, äger ordföranden

förordna, att vad vid förhandlingen förekommit jämte ordförandens förslag

må offentliggöras.

Den i 18 § angivna fredsplikten innebär, att, så snart 4 kapitlet är tilllämpligt,

ingendera parten får vidtaga arbetsinställelse, blockad, bojkott eller

annan stridsåtgärd. Denna fredsförpliktelse skall dock, såvitt viss förhandlingsfråga

rörer, upphöra att gälla, örn enligt 14 § andra stycket avgivet förslag

till frågans lösning icke blivit antaget av båda parterna inom den av

ordföranden för besvarande av förslaget fastställda tiden samt endera parten

inom en månad därefter underrättat såväl andra parten som socialstyrelsen,

att han vill anlita stridsåtgärder.

I fråga om 4 kapitlet i kommitténs förslag ha samtliga fyra reservanter

tillkännagivit avvikande mening, ehuru i olika avseenden (se sid. 39—45 i

propositionen).

För innehållet i yttrandena över kommitténs förslag på denna punkt har

redogörelse lämnats å sid. 45—63 i propositionen.

Departementschefen har anfört:

Kommittén har i sitt lagförslag upptagit dels i tredje kapitlet en allmän

regel om förhandlingsrätt utan uppställande av någon påföljd vid överträdelse

av densamma, dels ock i fjärde kapitlet ett särskilt förfarande för förhandlingsrättens

realiserande tvångsvis i sådana fall, då något resultat icke

kunnat nås på annat sätt. Förfarandet i fjärde kapitlet är emellertid tilllämpligt

endast under speciella förutsättningar: en anmälan till socialstyrelsen

från arbetstagarsidan, förenad med fredsplikt för båda parterna under

viss tid.

Denna uppläggning av kommitténs förslag är redan ur rent principiella

synpunkter ägnad att väcka betänkligheter. Därigenom skulle nämligen

förhandlingsrätt till formen lagfästas för samtliga arbetstagare i enskild

tjänst, men reglerna örn rättens realiserande bliva tillämpliga endast å ett

fåtal bland dem. Kommittén har själv utgått ifrån, att den i fjärde kapitlet

föreslagna anordningen företrädesvis skulle anlitas av de grupper av anställda,

vilkas förhandlingsrätt icke blivit faktiskt erkänd från arbetsgivarsidan,

medan de stora arbetargrupper, som på egen hand förmått skaffa sig

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

33

faktiskt erkännande av sin rätt, i regel icke skulle känna något behov av lagliga

tvångsmedel tili förhandlingsrättens realiserande, eftersom de ansåge sig

äga ett tillräckligt medel därtill i möjligheten att anlita stridsåtgärder. Innebörden

av kommitténs förslag skulle alltså, såvitt jag kan finna, bliva, att

förhandlingsrätten i realiteten lagfästes endast för de områden, där den hittills

icke förekommit i praktiken, under det att de områden, där i stort sett

en faktiskt erkänd förhandlingsrätt nu finnes, lämnades utanför regleringen.

Som skäl för sitt förslag har kommittén i första hand anfört, att reglerna

i fjärde kapitlet icke lämpade sig för användning på sådana organisationer,

som hävdade sin rätt genom stridsåtgärder eller hot därom, samt att det

skulle stå varje förening av arbetstagare fritt att efter eget bedömande antingen

ställa sig utanför de föreslagna bestämmelsernas tillämpningsområde

med bibehållen möjlighet att tillgripa stridsåtgärder eller genom en anmälan

till socialstyrelsen förskaffa sig de förmåner, lagen avsåge att skänka, mot

det att den underkastade sig en viss förpliktelse till fred. Att fredstillstånd

råder är emellertid ingen nödvändig förutsättning för användbarheten av ett

sådant förhandlingsförfarande som det föreslagna. Kommitténs tankegång

får väl därför antagas vara den, att samhället, för att ställa lagliga tvångsmedel

för realiserande av förhandlingsrätten till arbetstagarnas förfogande,

skäligen som kompensation kunde betinga sig en utfästelse om arbetsfred.

Denna tankegång synes — från kommitténs egna utgångspunkter — vara

berättigad endast under förutsättning, att samhället garanterade lösandet av

alla förekommande arbetstvister, vilket i sin tur skulle förutsätta införande

av ett system med obligatorisk skiljedom. Kommittén har emellertid ansett

institutet obligatorisk skiljedom falla utanför förhandlingsrätten i inskränkt

mening och därför icke upptagit detsamma lill behandling. Visserligen ha

Daco och några andra organisationer av anställda uttalat sitt beklagande

av detta kommitténs ståndpunktstagande, varjämte socialstyrelsen framhållit

skiljedomssystemet som ett tänkbart alternativ, men något positivt förslag

i ämnet föreligger icke. Frågan om införande av obligatorisk skiljedom torde

sålunda i detta sammanhang kunna lämnas å sido. Vid sådant förhållande

föreligger icke heller någon särskild anledning att kombinera reglerna

om förhandlingsrätten med en fredslagstiftning. Härtill kommer, att arbetsfreden

icke i någon större utsträckning skyddas genom den av kommittén

föreslagna fredsplikten, eftersom densamma upphör efter genomförandet aven

förhandling utan tvistens lösning. Att den föreslagna fredsplikten icke

äger något större värde, har framhållits såväl från arbetsgivar- och arbetstagarhåll

— bland annat av svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen

— som från myndigheters sida, t. ex. av socialstyrelsen. Då det

icke gärna kan vara något självändamål att genom uppställandet av en

fredsplikt utestänga vissa arbetstagarkategorier från lagens tillämpningsområde.

anser jag, att någon fredsförpliktelse icke bör upptagas som förutsättning

för tillämpligheten av reglerna örn förhandlingsrättens realiserande.

Eftersom det av kommittén föreslagna anmälningsinstitutet näppeligen

har något berättigande annat än som grundval leir fredsplikten, bör även

detta institut, mot vars utformning i och för sig för övrigt riktats grava

a milli rkn ingar, bortfalla.

.lag bar icke förbisett, att kommittén för att uppställa en fredsplikt som

förutsättning för det nya förhandlingsförfarandets tillämplighet anfört ytterligare

ett skäl, nämligen att, då strid rådde eller syntes hota, förutsättningarna

vore givna för ett förlikningsförfarande enligt medlingslagen och utrymme

saknades för ett därmed sidoordnat förhandlingsförfarande. Givetvis

är det av vikt, att lorlikningsväscndet icke rubbas genom tillkomsten av ett

Bihang till riksdagens protokoll 1986. 9 saini. 2 and. Nr 58. ‘i

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

nytt, därmed sidoordnat institut, men jag kan icke finna, att kommittén lyckats

undvika denna olägenhet.

Det i fjärde kapitlet av kommitténs förslag upptagna förhandlingsförfarandet

skiljer sig från det nuvarande förlikningsförfarandet väsentligen

därigenom, att förhandlingsledaren dels genom vitesbestämmelser

erhållit möjlighet att förmå parterna till att träda i förhandling med

varandra, dels ock ålagts att, då uppgörelse mellan parterna icke

kunnat åstadkommas annorledes, själv framlägga ett på objektiv rättvisa

grundat förslag till tvistens lösning med befogenhet att publicera

förslaget som påtryckningsmedel å parterna att antaga detsamma. Vägrar

endera partén att antaga förslaget, står det emellertid parterna fritt att tillgripa

stridsåtgärder. Då äro förutsättningar för medlingslagens tillämpning

givna; och det kan knappast undvikas, att de båda förfarandena, såsom ock

i yttrandena påpekats, komma i en mindre önskvärd kollision. Jag vill i

sådant hänseende endast framhålla svårigheten för en förlikningsman att

komma till rätta med en tvist, till vars lösning en annan opartisk person

tidigare framlagt ett förslag, som angivits vara det objektivt rättvisa.

Örn alltså kommittén icke kan anses ha åstadkommit önskvärd avgränsning

av det föreslagna förfarandet under opartisk ledning i förhållande till

förlikningsväsendet, så bliva svårigheterna härutinnan icke mindre genom

att fredsplikten borttages. Det synes mig därför icke återstå annan utväg

än att — såsom också från flera håll, bland annat av arbetsdomstolens ordförande,

förordats — utesluta hela det särskilda förliandlingsförfarandet under

opartisk ledning och tillgodose de intressen, som skola tillvaratagas, genom

ändringar i medlingslagen.

På nu anförda skäl föreslår jag, att i en lag örn förenings- och förhandlingsrätt

i fråga örn förhandlingsrätten blott upptagas de regler, som erfordras

för fastslående av principen örn rätt och skyldighet för parterna å arbetsmarknaden

att träda i förhandling med varandra. I den mån ingripande

från samhällets sida påkallas, bör detta läggas i förlikningsmännens

händer och medlingslagen därför kompletteras med bestämmelser örn förlikningsmans

medverkan i tvister av förevarande slag med befogenhet för

förlikningsmannen att, där så erfordras, genom vitesbestämmelser förmå

parterna att träda i förhandling med varandra. Däremot kan jag icke förorda,

att en förlikningsman, som för närvarande är förbjuden att åtaga sig

skiljemannauppdrag, skulle åläggas framlägga ett på eget omdöme örn vad

rättvisa och billighet kräva grundat förslag till tvistens lösning. De skäl

mot bestämmelserna i 14 § av kommitténs förslag, som anförts i ett mycket

stort antal av de avgivna yttrandena, synas mig härutinnan vara avgörande.

Lagrådet har anfört:

I ett den 9 mars 1935 dagtecknat betänkande framlade kommittén angående

privatanställda förslag till lag örn arbetsavtal. Från behandling i

omedelbart samband med huvudfrågan hade undantagits vissa delar av

ämnet, bland annat lagbestämmelser örn förenings- och förhandlingsrätt,

men redan den 20 november samma år avgav kommittén särskilt betänkande

med förslag i sistnämnda hänseende.

En ledande synpunkt vid utarbetandet av kommittéförslagen har varit att

under en gemensam rättslig reglering av tjänsteavtalet inrymma snart sagt

alla grupper av arbetstagare utan någon åtskillnad med hänsyn till det

åtagna arbetets art. Härvid har stått klart, att den enhetliga karaktär, som

därmed gives åt denna lagstiftning, kan väl uppnås i form, men icke i allo

eller ens i väsentliga stycken upprätthållas i sak. De arbetstagare, som inbegripas

under lagstiftningen, äro i verkligheten delade i två stora huvud
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5S
-

35

grupper efter den skiljelinje, som betecknas av kollektivavtalet. 1

den mån rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare är eller blir

reglerat i denna form komma de föreslagna lagarna i själva verket icke att

bryta en sådan ordning eller att överhuvud ingripa på detta område, som

för övrigt även genom särskild lagstiftning erhållit sin självständiga plats i

rättssystemet. Inom industrien och det egentliga kroppsarbetet är denna

avtalsform numera den avgjort förhärskande. För de talrika och sinsemellan

ofta olikartade grupper av arbetstagare, vilka pläga sammanfattas under beteckningen

p r i v a t a n s t ä 11 d a, har däremot kollektivavtalet knappast ännu

kommit till någon större användning. Med hänsyn till anställnings- och

arbetsförhållandenas skiftande natur kan det — såsom den föreliggande utredningen

nogsamt bestyrker — ej heller förväntas, att inom ett så föga

ensartat område kollektivavtalet framdeles skall erhålla samma betydelse

som det redan äger för kroppsarbetarna och med dem närmast likställda

arbetstagare. Härav följer, att förutsättningarna för afl lämpligen kunna

genomföra en lagstiftning av det innehåll som här föreslås måste bedömas

främst ur synpunkten av dess inverkan på de privatanställdas ställning till

arbetsgivarna. I detta avseende beträder lagstiftningen hittills oprövade

vägar; för det område, som behärskas av kollektivavtalet, bjuder den, praktiskt

sett, föga nytt.

Det nu sagda äger sin fulla tillämpning å den del av lagstiftningsproblemet,

vilken avses i det lagrådets granskning underställda förslaget till

lag om förenings- och förhandlingsrätt. Enligt departementschefens uttalande

har för de genom kollektivavtal reglerade arbetsförhållandena föreningsrättens

formliga lagfästande betydelse endast ur principiell synpunkt och

såsom nödvändig grundval för en lagstiftning örn förhandlingsrätt. Men då

även denna senare rätt är på kollektivavtalets väg erkänd och genomförd,

erbjuder ej heller i detta avseende den föreslagna lagstiftningen väsentligen

annan nyhet än vissa bestämmelser örn förhandlingsordning och örn maktmedel

för framtvingande av förhandling. För de privatanställdas del är

läget ett annat. Där saknas — i varje fall i närvarande tid — i betydande

mån redan de yttre förutsättningarna för att dessa rättigheter skola kunna

göras gällande på det sätt förslaget avser. Varken med fackföreningarna

jämförliga organisationer eller för större enhetliga grupper likformiga lönesystem

äro i motsvarande utsträckning för handen, och framför allt måste

med hänsyn till arbetets oell tjänstgöringens art städse finnas ett långt större

utrymme för individuella avtal och uppgörelser.

Från allmän lagstiftningssynpunkt lärer det näppeligen kunna bestridas,

att med hänsyn till ämnets natur det skulle varit till betydande fördel, om

kommitténs båda förslag kunnat upptagas till slutlig behandling samtidigt

eller i annat fall med företräde för förslaget till lag örn arbetsavtal. Arbetet

för en lösning av denna lagstiftningsuppgift har redan hunnit långt, och

anledning synes ej föreligga till antagande, att icke detta arbete kommer att

vidare fullföljas. Enligt lagrådets uppfattning bör icke utan tvingande skäl

en lag örn förenings- och förhandlingsrätt av här åsyftad räckvidd genomföras,

innan frågan örn en avtalslagstiftning, som allsidigt behandlar de

privatanställdas rättsställning, kunnat prövas.

Bland omstridda spörsmål inom lagstiftningen rörande föreningsrätten

träder ovillkorligt i förgrunden den viktiga fråga, sorn korteligen betecknas

såsom skydd mot organisationstvång. Det remitterade förslaget har i detta

avseende intagit en ståndpunkt, som är motsatt kommitténs och sorn innebär,

att bestämmelser i detta ämne icke böra ingå i lagen. Utan alt upprepa

eller närmare utveckla skälen åberopar lagrådet de uttalanden, som härutinnan

gjordes av lagrådet vid behandling av förslag till lag örn vissa eko
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

nomiska stridsåtgärder (jfr Kungl. Maj:ts proposition 1935 nr 31 sid. 161 och

169). Allenast må här tilläggas, att särskilt i en lagstiftning om förhandlingsrätt

— vilken bör förutsätta att en förhandlande organisation, så långt

möjligt är, utgör en verklig representation för dem vilkas intressen den

bevakar — det näppeligen kan anses befogat att lämna åsido frågan, huruvida

någon skall kunna tvingas att tillhöra organisationen. Med denna uppfattning

finner sig lagrådet icke kunna tillstyrka att, därest föreningsrätten

i inskränkt mening nu upptages till behandling, frågan örn skydd mot organisationstvång

lämnas utanför lagstiftningen.

Ett genomförande i den nu föreslagna ordningen av en lagstiftning örn

föreningsrätt är ägnat att föregripa den mer omfattande frågan om en enhetlig

lagstiftning angående ekonomiska stridsåtgärder. Kärnpunkten i de

nu ifrågasatta reglerna örn föreningsrätt ligger i det förbud de innefatta mot

att med dylika stridsåtgärder kränka föreningsrätten samt i de till överträdande

av detta förbud knutna påföljderna. Även örn den lösning dessa frågor

sålunda erhållit må förefalla enkel och ur sådan synpunkt tilltalande, blir

dock intrycket ett annat vid en närmare jämförelse med de olika förslag

som framlagts i syfte att genomföra en mer allmän reglering av de ekonomiska

stridsåtgärderna. Dessa förslag utvisa att härvid framträda många

och svårlösta spörsmål, vilka med hänsyn till deras egenartade natup och

inbördes gemenskap torde böra lösas i ett sammanhang. Enligt lagrådets

mening kan det därför icke vara lämpligt att, på sätt här föreslagits, ur

detta sammanhang utbryta frågan om de ekonomiska stridsåtgärderna såvitt

de riktas mot föreningsrätten.

Med avseende å den rättsliga regleringen av frågan örn förhandlingsrätt

kommer otvivelaktigt i främsta rummet det spörsmål, under vilka förutsättningar

och i vilka former denna rätt må kunna tvångsvis realiseras. I detta

hänseende hade kommittén i sitt förslag upptagit ingående regler örn ett

särskilt förliandlingsförfarande under opartisk ledning, vilken utrustats med

speciella befogenheter i syfte att få till stånd uppgörelse mellan parterna.

Med hänsyn till den kritik kommittéförslaget rönte i denna del — vilken

kritik dock vände sig mer mot den utformning förhandlingsförfarandet fått

än mot den tanke som låg till grund för detsamma — hava bestämmelserna

härom icke upptagits i det remitterade förslaget. Lagen om medling i

arbetstvister har i stället kompletterats med stadganden örn förlikningsmans

medverkan i tvister av hithörande slag och befogenhet för förlikningsmannen

att, där så erfordras, genom utverkande av vitesföreläggande förmå parterna

att träda i förhandling med varandra. Det synes lagrådet knappast kunna

antagas, att en utbyggnad av förlikningsmannaförfarandet på sätt som föreslagits

— måhända önskvärd i och för sig — tillgodoser behovet av en närmast

för de anställda avpassad förhandlingsordning. De spörsmål av skilda

slag som här möta sammanhänga i viss mån med den ifrågaställda lagstiftningen

till främjande av arbetsfreden. Någon verklig lösning av frågan om

förhandlingsrätt för de anställda erbjuder den nu föreslagna lagstiftningen

tydligen icke.

Av synnerlig betydelse är frågan om den ordning, som skall gälla för

prövning av mål rörande tillämpningen av den lagstiftning, som nu föreslås.

Till den under utredningen ganska enstämmigt uttalade uppfattningen att

denna prövning åtminstone i allmänhet lämpligen bör anförtros åt arbetsdomstolen

vill lagrådet ansluta sig. Ett ändamålsenligt ordnande av denna angelägenhet

erbjuder dock organisatoriska svårigheter. Departementschefen har

ansett hinder ej möta för att arbetsdomstolen nied nuvarande sammansättning

handlägger jämväl mål örn föreningsrätt enligt den nu föreslagna lagen, och

han bär icke berört samma spörsmål i avseende å den befogenhet att avgöra

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5S.

37

även vissa frågor rörande förhandlingsrätten, vilken jämlikt föreliggande förslag

till ändring i lagen om medling i arbetstvister skall tillkomma arbetsdomstolen.

Denna ståndpunkt, som torde överensstämma med förevarande

förslags allmänna tendens att även i fråga örn de privatanställda låta lagstiftningens

innehåll följa de för kollektivavtal gällande reglerna, kan lagrådet

icke biträda. Såväl från principiella som från praktiska utgångspunkter

synes det vara uteslutet, att den representation för intressegrupper,

vilken tillkommit för arbetsdomstolens handläggning av nuvarande mål örn

kollektivavtal, kan i allt få vara densamma vid behandling av frågor, vilka

i och med att de avse de privatanställdas rättsställning uppenbarligen beröra

intressen av ofta väsentligen annat slag. I detta viktiga avseende föreligger

icke något förslag eller ens någon utredning, och även i denna omständighet

finner lagrådet ett hinder för att till genomförande förorda de remitterade

förslagen.

Av sålunda anförda skäl avstyrker lagrådet, att de remitterade förslagen

läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Anses denna lagstiftningsfråga

likväl böra nu framläggas, finner lagrådet en omarbetning av förslagen vara

av nöden.

I anledning av vad lagrådet anförl har departementschefen yttrat:

Lagrådet har i sitt utlåtande i första hand avstyrkt att de remitterade förslagen

läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Härvid har lagrådet framhållit

att för de privatanställdas del redan de yttre förutsättningarna i betydande

mån saknas för att förenings- och förhandlingsrättigheterna skulle kunna

göras gällande på det sätt förslaget acser, enär med fackföreningarna jämförliga

organisationer eller för större grupper likformiga lönesystem icke äro

för handen inom deras arbetsområden i motsvarande utsträckning som inom

arbetsområden vilka äro reglerade genom kollektivavtal; med hänsyn till

arbetets och tjänstgöringens art måste dessutom vad de privatanställda angår

städse finnas ett större utrymme för individuella uppgörelser. 1 detta sammanhang

har lagrådet erinrat örn det av kommittén angående privatanställda

framlagda förslaget till lag om arbetsavtal samt uttalat den uppfattningen, att

en lag om förenings- och förhandlingsrätt av här åsyftad räckvidd icke utan

tvingande skäl borde genomföras, innan frågan örn en avtalslagstiftning, som

allsidigt behandlade de privatanställdas rättsställning, kunnat prövas. Vad

föreningsrätten angår, har lagrådet ansett sig icke kunna tillstyrka, att denna

nu upptoges till behandling utan samband med frågorna om skydd mot organisationstvång

och örn en enhetlig lagstiftning angående ekonomiska stridsåtgärder.

Vidkommande förhandlingsrätten har lagrådet funnit en utbyggnad

av förlikningsmannaförfarandet på sätt som föreslagits knappast kunna antagas

tillgodose behovet av en närmast för de anställda avpassad förhandlingsordning.

Slutligen har lagrådet i fråga örn ordningen för prövning av

mål rörande tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen anfört, att den

representation för intressegrupper, vilken tillkommit för arbetsdomstolens

handläggning av nuvarande mål örn kollektivavtal, icke kunde i allt få vara

densamma vid behandling av hithörande frågor.

Då lagrådet till stöd för sitt avstyrkande av lagförslagen hänvisar till att

de privatanställda i betydande utsträckning sakna möjligheter att göra gällande

en dem i lag tillerkänd förenings- och förhandlingsrätt, må häremot

anmärkas att den praktiska betydelsen av en lagstiftning i ämnet vitsordas såväl

i kommittébetänkandet sorn i ett stort antal avgivna yttranden, .lag hänvisar

härutinnan till redogörelsen i remissprotokollet.

Vad angår lagrådets uppfattning att det ur allmän lagstiltningssynpunkt

vore lill fördel örn lagförslaget örn arbetsavtal kunde komma lill slutlig be
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr ÖS
-

handling samtidigt med eller före de remitterade lagförslagen, framgår det

icke av utlåtandet vilka praktiska olägenheter enligt lagrådets mening skulle

vållas därav att förenings- och förhandlingsrätten upptages såsom fristående

lagstiftningsfråga. Det kommittéförslag angående lag örn arbetsavtal, som lagrådet

omnämner, innehåller huvudsakligen dispositiva bestämmelser, vilka

vika för individuella eller kollektiva avtal med annat innehåll än lagens regier,

och förslagets enstaka bestämmelser av tvingande natur äro avsedda att

vika för kollektivavtal med annat innehåll. Den ifrågasatta lagstiftningen örn

arbetsavtal skulle, örn den genomfördes, ingalunda föranleda att behovet av

lagstadgat skydd för de privatanställdas förhandlingsrätt bleve mindre

kännbart, e.j heller såsom regel att frågor som i en dylik lag örn

arbetsavtal behandlats kunde med trygghet för de anställda undandragas

kollektiv förhandling. Det torde sålunda icke kunna med fog hävdas

att de båda lagstiftningsfrågorna måste sammankopplas eller att företräde bör

givas åt behandlingen av lagförslaget örn arbetsavtal. Det förtjänar ock till

jämförelse erinras örn att gällande lag örn kollektivavtal, som bland annat

åsyftat att giva rättslig fasthet och presicion åt dessa avtal och att reglera

förhållandet mellan kollektiva och individuella avtal, tillkommit utan föregående

eller samtidig lagstiftning örn individuella arbetsavtal.

Den av lagrådet nu liksom tidigare i annat sammanhang hävdade meningen

alt ett lagstadgat skydd för föreningsrätten icke borde genomföras utan samtidigt

skydd mot organisationstvång har jag redan i remissprotokollet tagit

ställning till. Beträffande särskilt den synpunkten att en lag örn förhandlingsrätt

bör förutsätta att en förhandlande organisation såvitt möjligt utgör

en verklig representation för dem, vilkas intressen den bevakar, synes lagrådet

därmed lia velat antyda att. därest bestämmelser mot organisationstvång

ej infördes, de anställdas organisationer icke skulle för arbetsgivarna framstå

såsom tillräckligt representativa för sina medlemmar på den grund att anslutningen

kunde befaras ej vara frivillig. Liknande farhågor ha ofta under

tidigare skeden uttalats i fråga örn industriarbetarnas fackorganisationer.

Frånvaron av lagbestämmelser mot organisationstvång har dock ej hindrat att

dessa organisationer i praktiken och i lagstiftningen erkänts såsom sina medlemmars

representativa organ. Det synes icke finnas anledning att betrakta

de privatanställdas organisationer med större misstro.

Lagrådet finner det icke lämpligt att utbryta frågan örn de ekonomiska

stridsåtgärderna, såvitt de riktas mot föreningsrätten, ur sitt sammanhang

med en mer allmän reglering av sådana stridsåtgärder. Jag har för egen del

tidigare förordat införandet av bestämmelser i detta ämne i det förslag till

lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder, som Kungl. Majit föreläde

föregående års riksdag. Emellertid blev nämnda lagförslag icke av riksdagen

antaget. I likhet med den kommitté, som haft att utreda frågan om

förhandlingsrättens lagfästande, finner jag starka skäl tala för att bestämmelser

till skydd för föreningsrätten i stället upptagas i förevarande lagförslag,

icke minst med hänsyn till det ovissa läge, vari lagstiftningen rörande

ekonomiska stridsåtgärder befinner sig. Lagrådets anmärkning på denna

punkt föranleder mig sålunda icke att frångå den ståndpunkt som intagits i

det remitterade förslaget.

Vad angår den närmare utformningen av reglerna örn förhandlingsrätten,

måste jag anse den av kommittén förordade utvägen att inrätta ett särskilt

förhandlingsförfarande under opartisk ledning vid sidan om förlikningsmannaförfarandet

svårligen kunna förordas med hänsyn till de vägande invändningar,

som framställts mot kommitténs förslag härutinnan. Lagrådets uppfattning

att en utbyggnad av förlikningsmannaförfarandet ej vore signad att

tillgodose behovet av en för de privatanställda avpassad förhandlingsordning

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

39

Ilar icke närmare motiverats. Vid utformandet av hithörande bestämmelser

har jag under hand samrått med erfarna förlikningsmän.

Den av lagrådet berörda frågan örn ändring i arbetsdomstolens sammansättning

synes i och för sig värd beaktande. Emellertid har arbetsdomstolen

redan för närvarande att handlägga mål berörande intressegrupper, som icke

äro representerade i arbetsdomstolen, och de nya mål, som nu skulle förläggas

dit, torde åtminstone till en början knappast kunna förväntas bliva

särskilt talrika eller krävande till sin beskaffenhet. Det synes mig därför

icke erforderligt att uppskjuta den nu föreslagna lagstiftningen i avbidan

på lösningen av frågan om arbetsdomstolens sammansättning, vilken givetvis

kräver en närmare utredning. Snarare torde det vara en fördel att vid

en sådan utredning kunna taga hänsyn till någon tids erfarenhet rörande

tillämpningen av bestämmelserna örn förenings- och förhandlingsrätt.

I motionerna I: 428 och I: 429 samt II: 820, II: 823 och II: 827 har yrkats,

att bestämmelser angående skydd mot organisationstvång måtte införas i

lagen. I motionerna I: 429 samt II: 823 och II: 827 har jämväl föreslagits

införande däri av stadganden, motsvarande de i 4 kapitlet av kommitténs

förslag upptagna. Sistnämnda stadganden hava efter överarbetning,

verkställd med ledning av innehållet i avgivna yttranden, införts i det lagförslag,

som finnes fogat vid motionerna I: 429 och II: 823. I motionerna

I: 428 och II: 820 har framhållits, att 4 kapitlet i kommitténs förslag med anledning

av den starkt motiverade kritik, som riktats mot detsamma, icke

borde läggas till grund för lagstiftning. Emellertid har föreslagits, att riksdagen

måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning angående en särskild med

fredsplikt förenad förhandlingsordning angående anställningsvillkor för privatanställda

och med dem jämförliga arbetstagare..

Såväl föreningsrätt som förhandlingsrätt äro för närvarande i princip erkända

i vårt land. Vad föreningsrätten beträffar förefinnes intet lagligt hinder

för enskilda att sammansluta sig i föreningar för att tillvarataga gemensamma

intressen. Bestämmelser saknas emellertid, som reglera å ena sidan

rätten att tillhöra en förening samt å andra sidan rätten att stå utanför en förening.

Skydd mot s. k. organisationstvång finnes sålunda icke lagfäst.

Vad förhandlingsrätten angår föreligger enligt vår rätt intet hinder för

arbetstagare att förhandla med sina arbetsgivare. Men skyldighet för arbetsgivaren

att ingå i förhandlingar är icke föreskriven. Säkerhet för att arbetstagare

kunna utöva ett medinflytande av någon betydelse på löne- och arbetsförhållanden

torde emellertid föreligga endast då förhandlingsrätt av sist angivna

innehåll tillkommer dem. En förutsättning för att jämställdhet i parternas

ställning vid uppgörelse örn löne- och arbetsvillkor skall uppnås är

därjämte, att arbetstagarna icke uppträda en och en utan samfällt genom en

organisation. I fråga örn kroppsarbetarna har i allmänhet förhandlingsrätt

redan vunnit insteg. Annat är emellertid förhållandet beträffande övriga

grupper av anställda, vilka åtminstone hitintills icke i någon avsevärd utsträckning

förmått att på organisationsvägen hävda sina intressen.

I sitt yttrande över den föreliggande propositionens lagförslag har lagrådet

U tskottet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

framhållit, bland annat, att enligt dess uppfattning en lag om förenings- och

förhandlingsrätt av den räckvidd, som åsyftats i propositionen, icke borde

genomföras, innan frågan örn en avtalslagstiftning, som allsidigt behandlade

de s. k. privatanställdas rättsställning, kunnat prövas. Lagrådet synes med

privatanställda hava avsett i enskild tjänst anställda, som icke äro kroppsarbetare.

Utskottet har i sitt denna dag avgivna utlåtande m 57 behandlat

motioner, i vilka yrkats antagande av lag om arbetsavtal. Utskottet har emellertid

med avstyrkande av motionerna hemställt örn fortsatt utredning i ärendet.

Vid övervägande av de olika synpunkter som föreligga beträffande spörsmålet

om lagstiftning rörande förenings- och förhandlingsrätt har utskottet

liksom kommittén angående privatanställda och departementschefen kommit

till den övertygelsen, att — utan avvaktande av lagstiftning örn arbetsavtal -—- tiden nu måste anses vara inne att i vårt land lagfästa vissa regler på förevarande

område. Utskottet har emellertid av skäl, som nedan anföra*, icke

lunnit en närmare reglering av föreningsrätten nu böra genomföras, utan

inskränker sig till att föreslå en lag om förhandlingsrätt. Genom denna lag

skall ett allmänt erkännande givas åt arbetstagares förhandlingsrätt. Härvid

ansluter sig utskottet sålunda till den uppfattningen, att de grupper av arbetstagare,

vilka redan på egen hand förmått hävda sin rätt, och för vilka en

lagstiftning alltså kan anses vara av mindre betydelse, icke böra lämnas utanför

lagen.

Såväl kommittén som departementschefen hava framhållit, att en sådan

förhandlingsrätt såsom grundval förutsätter en föreningsrätt, varför i samband

med en reglering av förhandlingsrätten även föreningsrätten borde erhålla

en viss utformning i lag. Då det gäller att angiva innebörden av den

föreningsrätt, som bör tillskapas, hava emellertid skilda uppfattningar kommit

till uttryck. Kommittén har för sin del föreslagit, att bestämmelser böra

införas i lagen, vilka innefatta skydd såväl mot kränkningar av föreningsrätten

i egentlig mening, d. v. s. rätten att tillhöra en förening, som också

mot organisationstvång. Departementschefen bär däremot förklarat, alt enligt

hans mening föreningsrätten borde regleras i nu förevarande sammanhang

endast i den mån det vore nödvändigt för att trygga förhandlingsrätten.

I enlighet härmed har departementschefen uttalat, att frågan om organisationstvång

ej borde beröras i lagen.

Frågan örn laglig reglering av föreningsrätten var i olika sammanhang

föremål för statsmakternas uppmärksamhet förra året vid behandlingen av

spörsmålet angående lagstiftning om vissa ekonomiska stridsåtgärder. .Jämväl

då gjorde sig olika meningar gällande, huruvida i den lag, varom då var

fråga, allenast föreningsrätten i egentlig mening skulle lagfästas eller om även

lagligt skydd mot organisationstvång skulle genomföras. Departementschefen

hade i den då till behandling föreliggande propositionen, nr 31/1935, framhållit,

att problemet om organisationstvång icke ditintills blivit upptaget till

fullständig utredning och lösning. Då han för sin del icke kunde förorda

en partiell reglering av nämnda spörsmål, borde man i lagstiftningen icke

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

41

ingå på frågan om organisationstväng utan allenast upptaga en regel om

skydd för föreningsrätten i egentlig mening. Motionsvis väcktes yrkanden

om annan reglering av dessa spörsmål än den, som departementschefen föreslagit,

men i intet fall yrkades, att skyddet mot organisationstväng skulle erhålla

en sådan omfattning, att det skulle innebära förbud mot alla slag av

stridsåtgärder, vidtagna av medlemmar i en förening för att förmå någon att

inträda i föreningen. Utskottet uttalade för sin del, att, därest det föreslagna

skyddet mot organisationstväng icke gjordes fullständigt och allsidigt, lagstiftningen

för vissa samhällsgrupper skulle kunna framstå som riktad allenast

mot dem. Utskottet lämnade för den skull frågan om skydd mot organisationstvång

åsido och inskränkte sig till en reglering av de delar av föreningsrättsproblemen,

som icke ansågos kunna uteslutas ur den då föreslagna

lagen, nämligen föreningsrätten i egentlig mening.

Av kända skäl kom lagstiftning om vissa ekonomiska stridsåtgärder icke

lill stånd vid 1935 års riksdag.

Beträffande frågan om laglig reglering av föreningsrättsspörsmålen har sedermera

tillkommit, att desamma delvis upptagits till behandling i den nu föreliggande

propositionen, i den mån dessa problem röra det rättsomx’åde, som

propositionen behandlar. Samma spörsmål hava vidare upptagits till övervägande

i det betänkande om folkförsörjning och arbetsfred, som i slutet av

förra året avlämnades av de sakunniga för utredning angående ingripanden

från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet ur de synpunkter,

som i detta sammanhang varit av betydelse.

Då sålunda skilda delar av de stora och betydelsefulla föreningsrättsproblemen

framträda till övervägande på olika rättsområden, har det för utskottet

framstått såsom den lämpligaste utvägen att komma till rätta med dessa

problem, att en enhetlig plan för deras behandling uppgöres. Utskottet föreslår

därför en utredning härom.

Vad utskottet sålunda anfört behöver emellertid icke föranleda därtill, att

alla de lagstiftningsspörsmål inom skilda rättsområden, i vilka föreningsrättsproblemen

beröras, böra bringas till avgörande i ett sammanhang. Utskottet

anser det i stället vara möjligt, att, sedan en plan blivit uppgjord

huru problemen lämpligen böra bearbetas och lösas, det kan visa sig, att

olika delar av desamma kunna behandlas i viss ordning efter varandra samt

sedermera, allteftersom utredningen på olika punkter blivit slutförd, föreläggas

riksdagen.

Utskottet vill emellertid icke underlåta att i förevarande sammanhang

framhålla, att det är av den största vikt att föreningsrättsproblemen bringas

till en lösning, som innebär samhällelig rättvisa. I den mån partiella lösningar

företagas, ligger det vikt uppå, att lagstiftning i ämnet genomföres

på sådant sätt, att den kan anses vara socialt rättvis och icke riktad mot

visst håll.

Då utskottet sålunda föreslår, all en laglig reglering av föreningsrätten nu

bör upptagas till ytterligare utredning, förefinnes i utskottets lagförslag icke

motsvarighet till 2 kapitlet i propositionen. Enligt utskottets mening är det

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr

emellertid av värde, att den föreningsrätt, som enligt allmänna rättsgrundsatser

redan nu förefinnes, kommer till uttryck i lagen. Utskottet föreslår

därför, att till förhandlingsrättens tryggande bland allmänna bestämmelser

i det lagförslag, som utskottet framlägger, införes det stadgandet, att föreningsrätten

skall lämnas okränkt.

I förevarande sammanhang vill utskottet till behandling upptaga även

spörsmålet, huruvida i den lag örn förhandlingsrätt, som enligt utskottets

mening nu bör komma till stånd, skola upptagas regler om ett särskilt förhandlingsförlarande

under opartisk ledning för vissa fall. Regler av sådant

innehåll hade framlagts av kommittén i 4 kapitlet av dess lagförslag.

Departementschefen har, på sätt framgår av hans här ovan (sid. 32—34)

återgivna anförande till statsrådsprotokollet, kommit till den slutsatsen, att

kommitténs förslag på denna punkt icke vore sådant, att det kunde läggas

till grund för lagstiftning. Departementschefen har med anledning härav

uteslutit det av kommittén föreslagna särskilda förhandlingsförfarandet och

sökt tillgodose de intressen, som skola tillvaratagas, genom ändringar i medlingslagen.

I motionerna I: 429 och II: 823 har framlagts förslag till lagregler om ett

särskilt förhandlingsförfarande för vissa fall, utarbetat på grundval av

kommitténs förslag och under hänsynstagande till erinringar mot detsamma,

som framställts i de över kommittébetänkandet avgivna yttrandena.

Då enligt utskottets mening åtgärder böra vidtagas för att i möjligste mån

undvika stridsåtgärder på arbetsmarknaden och för att söka åstadkomma

uppgörelse mellan parter med olika intressen, och då det särskilda förhandlingsförfarande,

som nu föreslagits, synes kunna vara till gagn för vissa arbetstagargrupper,

får utskottet föreslå, att i lagen om förhandlingsrätt införas

regler örn en särskild förhandlingsordning i huvudsaklig överensstämmelse

med det förslag härutinnan, som framlagts i motionerna 1:429 och

11:823. Till detaljerna i detta förslag återkommer utskottet nedan vid behandlingen

av lagens olika paragrafer.

B. Specialmotivering.

1 §■

Enligt 1 § i kommitténs förslag skulle lagen äga tillämpning å förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetstagare i enskild tjänst. Lagen skulle icke

vara tillämplig beträffande arbetstagare, som anställdes av riksdagen eller aven

till statsförvaltningen hörande eller under riksdagen lydande myndighet

eller av kommunal myndighet i kraft av särskild författning.

Kommitténs motivering har återgivits å sid. 67 samt innehållet i yttrandena

beträffande denna paragraf å sid. 67—70 i propositionen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

43

I samband härmed må omnämnas, att jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 10 maj 1935 sakkunniga blivit tillsatta för att inom kommunikationsdepartementet

biträda med verkställande av en utredning rörande frågan

huruvida och i vad mån en förhandlingsordning för statstjänstemän borde

komma till stånd ävensom att uppgöra förslag till de bestämmelser i ämnet,

vartill utredningen kunde komma att föranleda.

Föredragande departementschefen har anfört, bland annat:

I de avgivna yttrandena ha anmärkningar framställts mot kommitténs förslag

såväl i form som i sak.

Vad först angår statens tjänst, är det givet, att en lag örn förenings- och

förhandlingsrätt, med därtill sig anslutande regler i medlingslagen örn rätt

för förlikningsman att ingripa i arbetstvist som medfört eller synes hota att

medföra arbetsinställelse m. m., icke bör gälla för de statsanställda, som sakna

strejkrätt, d. v. s. statens ämbets- och tjänstemän. Frågan örn en förhandlingsordning

för statstjänstemän ligger på ett helt annat plan än de privatanställdas

och är, såsom kommittén påpekat, för närvarande föremål för utredning

av särskilda sakkunniga. Annorlunda ställer sig saken beträffande de

kategorier av arbetstagare, särskilt hos de affärsdrivande verken, som anställas

genom rent privaträttsliga arbetsavtal och i stort sett äro fullt jämförliga

med arbetare å den enskilda arbetsmarknaden. De torde icke bliva hänförliga

under den ifrågasatta lagstiftningen örn förhandlingsordning för statstjänstemän;

och det vore givetvis otillfredsställande, om de icke skulle komma

inom någondera lagens tillämpningsområde. För egen del kan jag icke

finna något avgörande skäl, varför icke lagen om förenings- och förhandlingsrätt

skulle bliva tillämplig å dem.

Vidkommande kommunernas tjänst har den av kommittén föreslagna uppdelningen

i samtliga de yttranden, vari frågan berörts, betecknats som alltför

oklar till sin innebörd. Flertalet har också ansett bestämmelsen otillfredsställande

i sak. Daco, svenska kommunaltjänstemannaförbundet och Stockholms

stads befattningshavares samarbetsnämnd ha föreslagit, att från lagens

tillämpningsområde skulle undantagas icke arbetstagare, som anställas i kraft

av särskild författning, utan blott sådana, för vilka arbetsvillkoren äro fastställda

i lag eller författning. Svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet

ha ansett, att lagen icke alls borde vara tillämplig å kommunala

arbetstagare, varvid framhållits, att dessa i regel intoge en helt annan och

bättre ställning i anställningshänseende än i enskild tjänst anställda. Landstingsförbundet

bar därjämte framhållit, att landstingens befattningshavare i

mångt och mycket vore att jämföra med statens tjänstemän. Enligt min mening

böra de i kommunal tjänst anställda arbetstagarna i nu förevarande hänseende

underkastas samma reglering som de statsanställda. Förhandlingsrätten

för de kommunalanställda, som icke ha strejkrätt, bör sålunda icke

regleras i förevarande sammanhang, utan bör frågan örn deras förhandlingsrätt

upptagas i samband med spörsmålet örn förhandlingsrätt för statens

tjänstemän.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att från lagens tillämpningsområde

blott undantagas sådana arbetstagare i statens eller kommunernas

tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Beträffande den

närmare innebörden av denna avgränsning får jag hänvisa till reglerna i 25

kapitlet strafflagen och de särskilda ansvarighetslagarna samt vid dessas tilllämpning

utbildad praxis.

Under arbetstagare i statens tjänst torde innefattas jämväl arbetstagare

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

anställda av riksdagen eller av myndighet lydande under riksdagen. Någon

särskild bestämmelse om arbetstagare i riksdagens tjänst synes därför icke

vara erforderlig.

Tre ledamöter av lagrådet hava yttrat:

Huruvida eller i vad mån arbetare i statens eller i kommuns tjänst skola

med avseende å tillämpningen av denna lag vara likställda med arbetstagare

i enskild tjänst har under den förberedande behandlingen av detta lagstiftnigsärende

varit föremål för skilda uppfattningar. Så till vida råder dock

enighet, att under alla förhållanden vissa grupper av dessa arbetstagare

måste undantagas. Att avgöra hur denna gränsdragning lämpligen bör ske

bär visat sig vara förbundet med svårighet. Under utredningen har påvisats,

att skiljelinjen icke kan, såsom i kommittéförslaget skett beträffande

kommunalt anställda, på ett sakligt tillfredsställande sätt angivas med en

hänvisning till anställning »i kraft av särskild författning». Även den utväg,

som valts i det remitterade förslaget, eller att låta lagens tillämplighet

bero av reglerna för »ämbetsmannaansvar», torde lämna rum för anmärkningar.

Departementschefen har beträffande den närmare innebörden

av denna avgränsning hänvisat till reglerna i 25 kap. strafflagen »och de

särskilda ansvarighetslagarna samt vid dessas tillämpning utbildad praxis».

Vad som i detta sammanhang åsyftas med de särskilda lagarna är oklart,

och ej heller i övrigt lärer den till stadgandet sålunda givna utläggningen

erbjuda parterna den säkra ledning, som är önskvärd. 1 vad mån bestämmelserna

i 25 kap. strafflagen äga tillämpning inom sådana arbetsområden,

vilka skulle kunna betecknas såsom stats- och kommunaltjänstens utmärker,

framgår i allmänhet icke omedelbart av lagen utan blir en tolkningsfråga.

Med den utveckling statens och kommunernas verksamhet numera

undergår kunna säkerligen alltjämt uppkomma spörsmål av detta slag, vilka

icke tidigare varit föremål för domstols prövning. Då de framträda i samband

med tillämpning av nu förevarande lag, ankommer deras avgörande

icke på allmän domstol, och det måste betraktas såsom en oegentlighet att,

på sätt som här skulle ske, möjlighet öppnas för motsatta tolkningar.

I ärendet är upplyst, att frågan om förhandlingsordning för statstjänstemän

för närvarande är föremål för utredning. Från olika håll bär framhållits,

att en lösning av denna angelägenhet måste hava återverkan på spörsmålet

örn de stats- och kommunalanställdas ställning i en allmän lagstiftning

om förenings- och förhandlingsrätt. Det må ock erinras, att kommitténs

förslag innebar helt undantagande av statstjänarna och att från representativa

sammanslutningar inom kommunalväsendet med styrka gjorts

gällande, att kommunernas tjänstemän och arbetare borde, i allt fall i frågans

närvarande skede, ställas utanför denna lagstiftning. Ej heller kan det antagas,

att ett uppskov med avgörandet kan för dessa grupper av anställda

medföra några praktiska olägenheter.

Med hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrkes, att tillämpligheten av

förevarande lag för närvarande begränsas till att avse enskild tjänst.

I anledning av vad lagrådet yttrat har departementschefen anfört, bland

annat:

Då sakliga skäl att från lagens tillämpningsområde undantaga sådana

arbetstagare i statens och kommunernas tjänst, vilkas ställning är fullt jämförbar

med arbetarnas å den enskilda arbetsmarknaden, icke synas föreligga,

är det föga tilltalande att av enbart lagtekniska grunder, nämligen svårigheten

att draga gränsen mellan dessa och övriga arbetstagare i offentlig tjänst, tills
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

45

vidare lämna arbetstagare i statens och kommunernas tjänst helt utanför lagstiftningen.

Den i det remitterade förslaget förordade gränslinjen, som har

ansetts vara tillfyllestgörande för bedömandet av en så viktig fråga som

ådömande av straff för tjänstefel, torde kunna användas även i nu förevarande

fall. Vad beträffar de i detta sammanhang uttalade farhågorna för

att arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna skulle komma till olika

tolkningar, är väl möjligheten härav icke utesluten. Men det är svårt att inse

varför olägenheterna av en bristande enhetlighet i lagtillämpningen skulle

visa sig särskilt framträdande såvitt angår nu ifrågavarande spörsmål.

I motionerna hava beträffande denna paragraf olika yrkanden framställts.

Motionerna I: 428 och II: 820 innehålla förslag till en redaktionell ändring

(se ovan sid. 2).

I motionerna 1:429 och 11:823 föreslås sådan lydelse av paragrafen, som

lagrådet förordat, d. v. s. att lagen skulle gälla endast i fråga om dem, som

äro anställda i enskild tjänst. Härom har anförts:

Någon större olägenhet för de arbetstagare, som genom privaträttsliga avtal

äro anställda hos statliga eller kommunala organ, torde icke härav behöva

uppkomma. För att jämväl dessa arbetstagare snarast möjligt skola få sin

förenings- och förhandlingsrätt reglerad ha vi dock i särskild motion hemställt

om utredning angående genomförandet av dylik reglering.

Yrkande härom har framställts i motionerna I: 431 och II: 825 (se ovan

sid. 10).

I motionen II: 827 har anförts, att även i offentlig tjänst anställda borde

tillförsäkras lagens stöd, såvitt icke deras anställningsförhållanden bestämdes

i lag eller författning. För anställda med på sådant sätt reglerade villkor borde

förenings- och förhandlingsrättsfrågorna vila i avvaktan på sakkunnigas

utredning rörande förhandlingsordning för statstjänstemän.

Tre ledamöter av lagrådet ha vid granskning av Kungl. Maj:ts förslag Utskottet.

framhållit, att 1 §:ns bestämning av lagens omfattningsområde icke erbjöde .

parterna den säkra ledning, som vore önskvärd. För vissa arbetsområden

framginge det icke omedelbart av bestämmelserna i 25 kap. strafflagen, huruvida

en arbetstagare vore underkastad ämbetsmannaansvar eller ej. Det skulle

därför säkerligen uppkomma svårlösta tolkningsfrågor. Ovannämnda ledamöter

av lagrådet hava bland annat av denna anledning förordat, att tilllämpligheten

av förevarande lag för närvarande borde begränsas till att avse

enskild tjänst. Yrkande att paragrafen måtte givas sådant innehåll har

framställts i motionerna I: 429 och II: 823. Utskottet anser en dylik begränsning

av lagens tillämplighetsområde tills vidare önskvärd. Det är likväl ett

allmänt intresse, att de i propositionen åsyftade i offentlig tjänst anställda arbetstagarna

erhålla en lagligen skyddad förhandlingsrätt. Utskottet får därför

förorda att, i den mån spörsmålet icke redan är föremål för prövning av särskilt

tillsatta sakkunniga, en utredning företages i frågan om lagfästande av

förhandlingsrätten för sådana kategorier av arbetstagare, vilka anställas i

allmän tjänst genom privaträttsliga avtal.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

2 §•

Förevarande paragraf motsvarar 3 § i kommitténs förslag som lyder:

Med förening av arbetstagare förstås i denna lag en av arbetstagare, tillhörande

viss eller vissa arbetstagargrupper, bestående förening, vars uppgift

enligt vad av stadgarna framgår, är att tillvarataga ifrågavarande grupps eller

gruppers intressen rörande anställningsvilkor och förhållandet i övrigt till

arbetsgivaren samt i vars verksamhet ingår att sluta för sina medlemmar bindande

avtal i detta avseende.

Med förening av arbetsgivare förstås i lagen en motsvarande sammanslutning

å arbetsgivarsidan.

Bestämmelser i denna lag, som hava avseende å förening av arbetsgivare

eller arbetstagare, skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund

av flera sådana föreningar (huvudorganisation); och skall, då fråga är om

huvudorganisation, vad i denna lag sägs om medlem i förening gälla om de

anslutna föreningarna, så ock örn deras medlemmar.

Kommitténs motivering till denna paragraf återfinnes å sid. 72—74 samt

en redogörelse för innehållet i yttrandena på denna punkt å sid. 74—75 i propositionen.

I fråga om tolkningen av ordet huvudorganisation må hänvisas till vad utskottet

anfört vid behandlingen av 2 § i lagen om vissa ekonomiska stridsåtgärder

i utlåtandet 29/1935, sid 49.

Departementschefen har anfört, bland annat:

I likhet med kommittén anser jag det uteslutet att i en lag av förevarande

art upptaga detaljerade bestämmelser om organisationsväsendet på arbetsmarknaden.

Man torde få nöja sig med att kräva, att de sammanslutningar, pa vilka

lagen skall bliva tillämplig, äga en viss organisatorisk fasthet, motsvarande

den, som enligt praxis kräves för ideell förenings rättssubjektivitet, ävensom

att föreningens karaktär av facklig organisation direkt eller indirekt framgår

av stadgarna. o ..

För detta ändamål synes, såvitt arbetstagarsidan angar, annan loreskritt

icke vara erforderlig än att sammanslutningen skall vara en förening, som

består av arbetstagare och enligt stadgarna har till uppgift att tillvarataga

arbetstagarnas intressen rörande anställningsvillkor och förhållandet i övrig

till arbetsgivaren. I vad mån förekomsten i en arbetstagareförening av jämväl

arbetsgivare såsom medlemmar skall anses ändra föreningens kai aktar,

torde få bedömas i varje särskilt fall. ,

Den av kommittén upptagna särskilda bestämningen, att föreningens medlemmar

skola tillhöra viss eller vissa arbetstagargrupper, har jag ansett kunna

utgå. Med densamma har kommittén icke velat utsäga annat än att det område,

som föreningen avser att organisera, skall vara fixerat, men något uttryckligt

stadgande därom torde näppeligen vara erforderligt

Jag anser mig även böra biträda framställt yrkande örn uteslutande av

stadgandet, att i föreningens verksamhet skall ingå att sluta for sina medlemmar

bindande avtal rörande förhållandet till arbetsgivaren.

Ur det av kommittén föreslagna stadgandet örn huvudorganisation har jag

uteslutit själva ordet huvudorganisation, vars ratta innebord torde kunna

föranleda till tvekan. Vidare har föreskriften att vad i lagen sågs örn medlem

i förening då fråga är om huvudorganisation, skall galla örn de anslutna

föreningarna^såock örn deras medlemmar kunnat bortfalla, enar departe
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58• 47

mentsförslaget icke upptager några särskilda bestämmleser om medlem i

förening.

I motionerna I: 429 och II: 823 yrkas, att tredje stycket i paragrafen måtte

erhålla den lydelse, som föreslagits av kommittén. Motionärerna lia anfört,

att det synts dem nödvändigt att i 2 § medtaga begreppet huvudorganisation,

enär de föreslagit, att endast huvudorganisation av arbetstagare skall äga

rätt att hos socialstyrelsen påkalla tillämpning av de särskilda reglerna i 3

kapitlet (4 kapitlet i motionärernas lagförslag) om förhandlingsrättens utövande

i visst fall.

Enligt vad utskottet föreslagit skola i 3 kapitlet införas bestämmelser om

ett särskilt förhandlingsförfarande inför opartisk ledning. Enligt 8 § i utskottets

förslag skall rätt att påkalla detta kapitels tillämpning endast tillkomma

huvudorganisation. Det har därför synts lämpligt att i förevarande

paragraf införa begreppet huvudorganisation.

3§-

3 § i utskottets förslag motsvaras av första punkten av 4 § i propositionens

lagförslag.

I den allmänna motiveringen har redogörelse lämnats för de skäl, som föranlett

utskottet att ur sitt förslag utesluta bestämmelser rörande en närmare

reglering av föreningsrätten. Utskottet har emellertid funnit sig böra i lagen

uppaga ett stadgande, som fastslår den på allmänna rättsgrundsatser vilande

principen, att föreningsrätten skall lämnas okränkt. Detta stadgande har

som en särskild 3 § infogats i 1 kapitlet.

Bestämmelser om påföljd för överträdelse av vad som stadgats i paragrafen

hava icke införts i förevarande lag. Beträffande avgörandet av frågan,

huruvida och i vilken ordning sådana påföljder skola inträda, bliva allmänna

rättsgrundsatser att tillämpa.

Då utskottet ur sitt förslag till lag uteslutit samtliga i propositionen under

2 kapitlet upptagna bestämmelser med allenast det nyss berörda undantaget,

anser utskottet skäl icke föreligga att här närmare redogöra för detaljerna i

2 kapitlet av Kungl. Maj:ts förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 6 § i kommitténs förslag, som lyder:

Med förhandling avses i denna lag förhandling med syfte att rörande förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetstagare åstadkomma enighet mellan

parterna samt därav föranledda avtal.

Kätt att i frågor beträffande vissa arbetstagare och deras arbetsgivare

förhandla enligt denna lag (förhandlingsrätt) tillkommer å ena sidan arbetsgivaren

eller förening av arbetsgivare, vari han är medlem, samt å andra

sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande arbetstagarna liro medlemmar.

Utskottet

Utskottet

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

För kommitténs motivering, avgivna reservationer samt innehållet i yttranden

har redogörelse lämnats å sid. 95—99 i propositionen.

4 § i utskottets förslag motsvaras av 8 § i propositionens lagförslag.

Departementschefen har anfört:

I analogi med vad som skett beträffande föreningsrätten torde lagförslaget

böra innehålla en bestämning av begreppet förhandlingsrätt. Någon anledning

att, som kommittén föreslagit, särskilt angiva vad som förstås med förhandling

synes icke föreligga.

Enligt min mening ligger det i sakens natur, att i denna lag med förhandlingsrätt

icke kan förstås annat än rätten till kollektiva, organisationsmässiga

förhandlingar. Jag kan icke finna att, såsom från vissa håll befarats, den omständigheten,

att lagen endast reglerar rätten till kollektiva förhandlingar,

skulle kunna tolkas som något förbud mot individuella förhandlingar. Dylika

kunna och måste naturligtvis alltid förekomma men böra lämnas helt utanför

den nu ifrågavarande lagstiftningen.

Kommittén har angivit, att syftet med förhandlingar enligt lagen skall vara

åstadkommande av enighet mellan parterna samt därav föranledda avtal. 1

flera yttranden har påyrkats, att orden »samt därav föranledda avtal» måtte

utgå. Det måste medges, att, såsom i yttrandena framhållits, de citerade orden

äro något oklara till sin innebörd och kunna föranleda den uppfattningen,

att varje förhandling enligt lagen skall syfta till slutande av ett kollektivavtal.

Så är givetvis icke förhållandet. Frågor kunna förekomma, som icke kunna

lösas i kollektivavtalets form, t. ex. en fråga, huruvida ett avskedande innefattar

föreningsrättskränkning. Även sådana frågor böra kunna göras till

föremål för förhandlingar enligt lagen. Emellertid torde bakom de av kommittén

använda ordalagen ligga en riktig tankegång. Vid upprepade tillfällen

ha konflikter på arbetsmarknaden uppkommit av den anledningen, att arbetsgivarparten,

då en kollektiv reglering av anställningsvillkoren påkallats från

arbetstagarsidan, förklarat sig över huvud icke vilja förhandla örn en reglering

i dylik form. Sådana konflikter, som icke röra saken utan formen, äro

enligt min åsikt förkastliga ur det allmännas synpunkt. Det må stå parterna

fritt att utan inblandning från samhällets sida komma överens respektive icke

komma överens i själva sakfrågan, men de yttre formerna för förhandlingsväsendet

böra fastslås i lagen och icke få bliva föremål för stridigheter parterna

emellan. Påkallar ena parten förhandling om kollektiv reglering av

anställningsvillkoren, skall alltså andra parten vara skyldig att träda i förhandling

örn en sådan reglering. Däremot torde det icke låta sig göra att i

lagen angiva något om formen för uppgörelser i sådana förhandlingar, som

röra förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare.

På nu anförda skäl föreslår jag, att förhandlingsrätt enligt denna lag definieras

som rätt att påkalla förhandling rörande kollektiv reglering av anställningsvillkoren

ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och

arbetstagare.

Vad därefter angår frågan örn särskilda behörighetsregler som villkor för

rätten att förhandla, intager jag, i likhet med kommittén, den ståndpunkten,

att förhandlingsrätt skall tillkomma varje organisation, som uppfyller kvalifikationerna

för att anses vara en förening av arbetsgivare, respektive arbetstagare.

En förening äger givetvis förhandlingsrätt endast i den mån föreningen

enligt sina stadgar är behörig att förhandla å sina medlemmars vägnar.

Tillkommer det exempelvis inom ett organisationskomplex enligt stadgarna

överordnad organisation att besluta beträffande vissa frågor^ ligger det

i sakens natur, att blott den sistnämnda äger förhandlingsrätt i dessa frågor.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58■ 49

Några särskilda bestämmelser med anledning härav torde emellertid icke

vara erforderliga.

Det lärer, såsom kommittén framhållit, icke vara lämpligt att som villkor

för en förenings förhandlingsrätt uppställa regler örn att föreningen skall

vara representativ för den grupp, som föreningen vill företräda. Då reglerna

skulle tillämpas av parterna själva, torde de näppeligen kunna föranleda till

annat än onyttiga och vid diskussioner parterna emellan måhända svårlösta

tvistigheter. Det kan icke heller sägas innebära någon obillighet mot arbetsgivaren,

att han är skyldig att träda i förhandling med en förening, som

företräder hos honom anställda arbetstagare. Bestämmelserna om förhandlingsrätten,

som icke i och för sig äro förbundna med några påföljder, innefatta

ju ej mer än att arbetsgivaren icke får utan saklig diskussion avvisa en

framställning om förhandling av en arbetstagarorganisation. Vill sedan organisationen

sätta makt bakom orden genom att vädja till förlikningsman,

får denne bedöma, i vad mån vidare förhandlingar äro påkallade.

Att förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten att

träda i förhandling, framgår i kommitténs förslag, förutom av motiven,

endast av reglerna om formerna för förhandlingens gång. Jag anser emellertid

en bestämmelse om denna skyldighet böra knytas direkt till det grundläggande

stadgandet om föreningsrätten. Det bör härvid utsägas, att skyldigheten

innebär åliggande för part att, själv eller genom ombud, inställa

sig vid förhandlingssammanträde samt att, där så erfordras, med angivande

av skäl framlägga förslag till lösning av fråga, varom förhandling påkallats.

Skyldigheten att framlägga förslag till frågans lösning innebär icke mer än

att parten skall klart angiva och motivera sin ståndpunkt i sak. Rör frågan

kollektiv reglering av anställningsvillkoren, behöver parten alltså icke nödvändigt

själv framlägga ett fullständigt förslag i sådant hänseende utan kan

givetvis ange sin ståndpunkt genom att kritisera ett av motparten framlagt

förslag.

Tre ledamöter av lagrådet hava anfört:

Med bestämmelserna i denna paragraf åsyftas icke att från förhandlingsrätt

utesluta frågor som ej kunna lösas i kollektivavtalets form. Tvärtom

angives uttryckligen, att förhandling kan påkallas, förutom rörande kollektiv

reglering av anställningsvillkoren, jämväl angående förhållandet i övrigt

mellan arbetsgivare och arbetstagare. Huruvida härigenom erforderlig begränsning

givits åt stadgandets räckvidd måste ifrågasättas. Det torde icke

kunna bestridas, att då rätten att påkalla förhandling utsträckes till att

gälla även arbetstagarens individuella förhållanden till arbetsgivaren, oberoende

av dessa förhållandens samband med någon på kollektivavtal grundad

rätt, möjlighet öppnas till att låta förhandlingsrätten avse ett alltför vidsträckt

område. Rent bagatellartade meningsskiljaktigheter kunna således

bliva föremål för tvångsförhandling enligt lagen. Och även örn arbetsgivarens

skyldighet alt träda i förhandling i dylikt fall icke blir alltför betungande,

ställer sig saken annorlunda, örn — såsom ej kan anses uteslutet •—• den

föreliggande tvistefrågan, efter det förhandling ej lett lill resultat, tilläventyrs

av bevekelsegrunder, vilka kanske icke kunna betraktas såsom rent sakliga,

tages upp pä nytt och arbetsgivaren, vilken icke synes kunna vägra att ingå

i upprepade förhandlingar om en och samma sak, måste ånyo inställa sig

till förhandling.

Även i ett annat avseende synas de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna

kunna leda för vill. Härmed åsyftas det förhållandet, att

enligt förslaget arbetsgivares plikt att förhandla i princip kan utkrävas

av vilken sammanslutning som helst, blott den uppfyller de allmänna,

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 timi. Nr ÖS. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Utskottet.

tämligen obestämda kvalifikationerna för att anses vara en förening av

arbetstagare anställda i arbetsgivarens tjänst. Då alltså icke uppställts särskilda

behörighetsregler för rätten att förhandla, föreligger tydligen intet

hinder att krav på förhandling rörande en viss fråga framställes av en sammanslutning,

vilken tilläventyrs omfattar endast en mindre del av de därav

berörda arbetstagarna. Lämpligheten härav måste starkt betvivlas. Såsom

i vissa yttranden framhållits, torde åtminstone sådan inskränkning i arbetsgivarens

skyldighet att träda i förhandling böra stadgas, att den begränsas

till fall, då den organisation som begär förhandling representerar flertalet

av arbetstagarna i fråga.

En ledamot av lagrådet har anfört, bland annat:

Att i lag uppdraga vissa gränser för utövandet av förhandlingsrätten i

syfte att icke rent bagatellartade frågor dragas under förhandling eller att

sådan påkallas av en organisation, som företräder allenast ett jämförelsevis

obetydligt antal av de utav frågan berörda arbetstagarna, möter betydande

vanskligheter. Klart torde vara att förhandlingsrätten i dess praktiska tilllämpning

bör förbehållas frågor som äro av någon avsevärdare betydelse

antingen ur principiell synpunkt eller med hänsyn till det antal arbetstagare

frågan gäller, likaväl som en mera ingående förhandling icke rimligen kan

fordras, med mindre vederbörande organisation är något så när representativ

för den grupp arbetstagare frågan avser. Att härutinnan giva fasta men på

samma gång för de skiftande förhållandena lämpade regler låter sig emellertid

knappast göra.

Departementschefen, som förklarat sig anse, att i lagen icke kunde uppdragas

vissa gränser för utövandet av förhandlingsrätten i syfte att förebygga

sådana — dock säkerligen sällsynt förekommande — missbruk därav, som

tre av lagrådets ledamöter befarat, har icke i anledning av lagrådsremissen

i sak gjort ändring i paragrafen.

I motionerna 1:428 och 11:820 har framhållits, bland annat, att det vore

angeläget, att lagtexten icke gåve anledning till missuppfattning. Då de

olika uppgörelseformerna måste från lagens ståndpunkt anses likvärdiga,

borde ordet »kollektiv» uteslutas och alltså såsom föremål för förhandlingen

i första hand angivas endast »reglering av anställningsvillkor». Härigenom

vunnes även, att lagtexten icke kunde utnyttjas till förmån för en obehörig

suggestion angående något slags rättsligt företräde för den kollektiva avtalsformen.

Jämväl i motionerna I: 429 och II: 823 yrkas, att ordet »kollektiv» skall

utgå.

I motionen 11:827 Ilar anförts, att vissa behörighetskrav borde krävas av

arbetstagarnas organisationer, för att de skulle tillerkännas förhandlingsrätt.

Organisationen borde vara representativ.

Den av utskottet föreslagna lydelsen innebär i förhållande till 8 § i Kungl.

Maj:ts förslag endast den ändringen, att ordet »kollektiv», i enlighet med

vad som yrkats i motionerna I: 428 och II: 820 samt I: 429 och II: 823,

uteslutits. De skäl, som anförts i motionerna till stöd för nämnda yrkande,

finner utskottet bärande.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 68-

51

5 §•

Paragrafen innehåller formella stadganden om förhandlingsordningen.

I förevarande sammanhang må nämnas, att kommittén i sitt lagförslag föreskrivit,

att lagens stadganden icke skulle lända till efterrättelse, i den mån

annat följde av sådant kollektivavtal, som avses i lagen den 22 juni 1928

örn kollektivavtal. Nämnda stadgande har uteslutits i propositionen.

Denna paragraf motsvaras av 9 § i propositionens lagförslag.

Departementschefen har anfört, bland annat:

Med hänsyn till att bestämmelserna i departementsförslaget, i motsats till

vad som gällde enligt kommitténs förslag, icke generellt kunna sättas ur

kraft genom kollektivavtal, har i denna paragraf upptagits ett stadgande, att

reglerna om förhandlingsordningen icke skola lända till efterrättelse, i den

mån annat följer av kollektivavtal mellan parterna.

I motionen 11:827 har andragits, att bestämmelserna i förevarande paragraf

vore så allmänna, att de icke borde hava en i förhållande till kollektivavtal

dispositiv karaktär.

Utskottets förslag överensstämmer i sak helt med 9 § i propositionens lagförslag.

6 §•

Denna paragraf motsvarar 10 § i propositionen.

Departementschefen har anfört:

Paragrafen saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Enligt detta skulle

en förhandlingsfråga, i vilken enighet icke uppnåddes vid förhandling enligt

3 kapitlet, kunna bliva föremål för det i 4 kapitlet omtalade särskilda förhandlingsförfarandet

under opartisk ledning. Detta förfarande har i departementsförslaget

ersatts med möjlighet för förlikningsman att ingripa. Reglerna

härom ha inarbetats i medlingslagen, till vilken därför en hänvisning

upptagits i förevarande paragraf.

I motionerna I: 429, II: 823 och II: 827 har yrkats, att någon motsvarighet

till 10 § i propositionen icke måtte upptagas i lagen.

Som tidigare angivits har utskottet föreslagit, att i 3 kapitlet föreskrifter

skola införas om ett särskilt förhandlingsförfarande inför opartisk ledning.

Detta förfarande skall komma till användning, då huvudorganisation av arbetstagare

påkalla detta kapitels tillämpning. I övriga fall, d. v. s. då 3

kapitlet icke äger tillämpning, skola bestämmelserna i medlingslagen gälla.

En erinran härom har upptagits i denna paragraf.

7 §■

I stadgandet föreskrives, att arbetsgivare ej må vägra arbetstagare skälig

ledighet för deltagande i förhandling örn fråga, vari han är utsedd att vara

representant för sin förening.

Denna paragraf motsvaras av 11 § i propositionens lagförslag.

Utskottet.

Utskottet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

Utskottet.

52 Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Utskottet har intet att erinra mot förevarande stadgande. Detsamma äger

givetvis tillämpning även å förhandlingar enligt 3 kapitlet.

3 kapitlet.

Under »allmänna synpunkter» här ovan (sid. 31 o. f.) har behandlats

spörsmålet, örn ett särskilt förhandlingsförfarande under opartisk ledning

bör upptagas i lagstiftningen.

Ovan (sid. 42) i detta utlåtande har utskottet förklarat sig anse, att bestämmelser

om ett särskilt förhandlingsförfarande för vissa fall skola, i huvudsaklig

överensstämmelse med det förslag, som framlagts i motionerna

I: 429 och II: 823, införas i lagen. Bestämmelser om detta förfarande synas

lämpligen böra upptagas såsom ett kapitel 3 i lagen.

Utskottet fortsätter härefter med behandling av den föreslagna lagstiftningen

i detalj.

8 §•

8 § i utskottets förslag motsvaras av 9 § i kommitténs förslag och 12 §

i förslaget i motionerna I: 429 och II: 823 (se ovan sid. 5).

Det i nämnda motioner framlagda förslaget till lag om förenings- och förhandlingsrätt

har nedan i utskottets utlåtande benämnts »motionsförslaget».

Reglerna i förevarande kapitel äro enligt kommitténs förslag tillämpliga

endast beträffande sådana föreningar av arbetstagare, som anmält sig hos socialstyrelsen.

Anmälan skall göras av föreningens styrelse och innefatta

åtagande av föreningen att icke vidtaga stridsåtgärder.

Genom den föreskrivna anmälningsskyldigheten dragés en skarp gräns

mellan medlingslagens och den nya lagens tillämpningsområden. Det skulle

ur flera synpunkter vara mindre lyckligt, örn både en förlikningsman och

en opartisk ordförande kunde komma att taga befattning med en och samma

förhandlingsfråga. Eftersom förlikningsmannen endast har att ingripa då

arbetskonflikt utbrutit eller hotar, men stridsåtgärder är förbjudna i förevarande

kapitel, kan i där avsedda fall något ingripande av förlikningsman

aldrig ifrågakomma.

I motionerna I: 429 och II: 823 har anförts, bland annat:

Det har ansetts vara en betydande olägenhet, att anmälan kan göras av

en primärförening av arbetstagare samtidigt som andra primärföreningar

tillhörande samma huvudorganisation förbliva oanmälda. Detta kan för''arbetsgivarna

medföra, att de inom samma fack behöva räkna med dels

föreningar, som äro underkastade fredsförpliktelse, och dels föreningar, som

anlita stridsåtgärder. Anmälan enligt förevarande paragraf borde i stället

endast få ske under förutsättning att garantier vunnes för att anordningen

bleve gemensam för hela yrkesskikt. Det vore därför rimligt och riktigt, att

initiativet till anmälan lades i huvudorganisations hand.

Ändring i sådant hänseende har vidtagits. Därjämte hava vissa jämkningar

av formell natur företagits i kommittéförslaget.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

I motionen II: 827 Ilar föreslagits, att bestämmelser måtte införas (såväl i

denna som i nästa paragraf) örn skyldighet för den anmälande föreningen

att meddela beträffande vilka arbetsgivare och arbetsgivareorganisationer förhandlingsordningens

tillämpning påkallades. Socialstyrelsen borde efter sådan

anmälan vara skyldig underrätta de uppgivna arbetsgivarna och arbetsgivarorganisationerna.

Principen att rätten att anmälan enligt denna paragraf bör tillkomma vederbörande

huvudorganisation av arbetstagare finner utskottet riktig och får

därför tillstyrka, att paragrafen avfattas i enlighet med det i motionerna

I: 429 och II: 823 framlagda förslaget.

Vad i motionen II: 827 anförts finner utskottet icke utgöra skäl för ändring

i den lagtext, som utskottet förordat. Underrättelse som förutsättes i

9 § sista stycket, bör lämnas arbetsgivarna av arbetstagarna själva.

9§-

9 § motsvaras av 10 § i kommitténs förslag och 13 § i motionsförslaget

(se ovan sid 5).

Kommittén har anfört, bland annat:

Eftersom kommitténs förslag framför allt avser att skapa möjlighet för en

arbetsorganisation att komma till tals med en förhandlingsovillig motpart,

har arbetstagarparten ensam tillerkänts initiativet till att göra förevarande

kapitel tillämpligt. Såsom garanti mot missbruk av arbetstagarpartens valfrihet

föreslår kommittén, att anmälans verkningar icke skola inträda omedelbart

utan först efter en karenstid av tre hela kalendermånader. Arbetstagarparten

kan alltså icke utnyttja ett särskilt gynnsamt tidsläge till att först göra

en anmälan och omedelbart därefter inleda förhandling under opartisk ledning.

Icke heller kan en från arbetsgivarsidan väntad stridsåtgärd förekommas

genom en i all hast gjord anmälan.

För att bereda arbetsgivaren, som själv icke har möjlighet att taga initiativ,

nödig trygghet och fasthet i förhållandena föreslår kommittén vidare, att

verkningarna av en anmälan, som en gång gjorts, skola sträcka sig över en

lång tid framåt. Sedan kapitlets bestämmelser en gång blivit tillämpliga,

kunna de icke — annat än efter genomförande av hel förhandling i visst

ärende -— upphöra att gälla tidigare än tre år efter anmälan. Även i fråga

örn upphörandet har initiativet tillagts arbetstagarparten, men härvid har

föreskrivits en så lång uppsägningstid som ett år och någon uppsägning får

överhuvud icke ske under de två första åren.

I motionerna I: 429 och II: 823 ha vissa formella ändringar föreslagits.

Vidare har framhållits att, i och med att huvudorganisation gjort anmälan

enligt 8 §, 3 kapitlet automatiskt blir tillämpligt även å organisationens samtliga

underföreningar.

I motionen II: 827 har beträffande förevarande paragraf framställts samma

förslag som i fråga örn 8 §.

Utskottet tillstyrker i sak den lydelse av paragrafen, som föreslagits i motionerna

I: 429 och II: 823.

Utskottet.

Utskottet.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

10 §.

Denna paragraf motsvaras av 11 § i kommitténs förslag och 14 § i motionsförslaget

(se ovan, sid 6):

Kommittén har anfört, bland annat:

Utöver de allmänna förutsättningarna för 4 kapitlets tillämplighet tillkomma

vissa särskilda förutsättningar för utseende av opartisk ordförande. Dessa

angivas i 11 § och hava fått den formen, att socialstyrelsen må vägra att

utse opartisk ordförande i de angivna fallen. Styrelsen är alltså skyldig att

utse ordförande, om de angivna förutsättningarna äro uppfyllda, men kan i

annat fall efter diskretionär prövning utse eller icke utse. Kommittén har

valt denna utformning med hänsyn till den svårighet, det ofta måste möta

att avgöra, huruvida förutsättningarna äro uppfyllda eller ej. Styrelsen bör i

största möjliga utsträckning söka undvika att ingå på en diskretionär prövning.

Är det uppenbart, att någon av de i 11 § angivna förutsättningarna icke

föreligger, bör framställningen om opartisk ordförande regelmässigt avslås.

Undantagsvis kan väl dock även under sådana förhållanden tänkas, att en

framställning med hänsyn till särskilda omständigheter i det enskilda fallet

förtjänar bifall.

Förutsättningarna för utseende av opartisk ordförande hava av kommittén

upptagits under fem moment i paragrafen. Motiven härtill återfinnas å sid.

133—138 i betänkandet.

Beträffande de olika momenten förekomma olikheter i sak mellan kommitténs

förslag och det i motionerna 1:429 och 11:823 framlagda förslaget

allenast därutinnan, a) att kommittén föreslagit ett moment 4, enligt vilket

styrelsen kunde vägra utse ordförande, därest sökanden vore förening, som

tillhörde huvudorganisation, och hinder mot åtgärden mötte från huvudorganisationens

sida, vilket moment borttagits i motionsförslaget, samt b) att

kommittén föreslagit minimiantalet medlemmar i föreningen till minst femtio,

vilket i motionsförslaget ökats till minst trehundra.

I motionerna I: 429 och 11:823 har anförts, bland annat:

Då endast huvudorganisation för part (varmed jämställes oorganiserad

arbetsgivarpart) äger rätt att påkalla tillsättandet av opartisk förhandlingsledare,

bortfaller den under punkt 4 i kommittéförslagets 11 § angivna anledningen

för socialstyrelsen att vägra utse dylik förhandlingsledare. Av samma

skäl ha vi även ansett det motiverat att föreslå, att förening av arbetstagare

för att kunna begära utseende av opartisk ordförande skall hava minst trehundra

medlemmar mot minst femtio i kommitténs förslag. Denna ändring

anse vi för övrigt i och för sig önskvärd, då det icke kan vara något intresse

att arbetstagarna skola dela upp sig på alltför små formationer.

I motionen II: 827 har anförts:

Vi instämma i Dacos erinran mot kommitténs motivering till denna paragraf.

Daco framhåller att kommittén angående privatanställda i motiveringen

yttrar bland annat: »Finnas flera konkurrerande föreningar på samma

område, kan det understundom inträffa, att en och samma arbetstagare

är medlem i flera av föreningarna. En sådan person bör icke inräknas i

medlemsantalet för någondera föreningen.» Daco tillägger: »Denna tolkning

kan indirekt leda till föreningsrättskränkningar. Om t. ex. en arbets
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

55

givare påtvingar sin personal en föreningsform, vilket mycket väl kan tänkas,

så skulle denna omständighet göra det omöjligt för den verkliga yrkesorganisationen,

vilken personalen anser sig samtidigt böra tillhöra, att begära

opartisk ordförande. Måhända kan tolkningen rent av medföra att ifrågavarande

organisation överhuvud taget icke erhåller förhandlingsrätt».

Då i enlighet med det förslag, som framställts i motionerna I: 429 och

II: 823, utskottet förordat, att endast huvudorganisation skall äga rätt att

påkalla tillämpning av förevarande kapitel, bör såsom i nämnda motioner

föreslagits moment 4 i kommitténs förslag utgå. Utskottet anser vidare

lämpligt, att icke alltför obetydliga organisationer skola äga att få opartisk

ordförande utsedd. Utskottet tillstyrker därför, vad i angivna motioner föreslagits,

att socialstyrelsen skall äga rätt att vägra utse opartisk ordförande,

därest sökande är förening av arbetstagare, vars medlemsantal icke utgör

minst trehundra.

De i motionen II: 827 uttalade farhågorna finner utskottet icke vara grundade,

då med förening i lagens mening endast avses förening, som har till

uppgift att tillvarataga arbetstagarnas intressen rörande anställningsvillkor

och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren.

Utskottet tillstyrker i sak det förslag, som framlagts i motionerna I: 429

och II: 823.

11 §•

Paragrafen motsvarar 16 § i kommitténs förslag och 15 § i motionsförslaget

(se ovan sid. 6).

Kommittén har anfört, bland annat:

För behandling av mycket omfattande eller invecklade förhandlingsfrågor

kan det någon gång tänkas bliva nödvändigt att anlita flera opartiska personers

auktoritet och sakkunskap. Kommittén har därför som alternativ till

utseende av en opartisk ordförande uppställt möjligheten att utse en kommission

av tre personer. Det skall ankomma på socialstyrelsen att, då framställning

örn opartisk ledning göres, efter eget bedömande utse antingen en ensam

ordförande eller en kommission. Styrelsen skall härvid sålunda icke vara

bunden av parternas önskemål.

Utseende av en kommission måste tänkas bliva ett ganska sällsynt undantagsfall.

Bestämmelserna i 16 § avse icke det fallet, att en förhandling under ledning

av en ensam opartisk ordförande ägt rum men icke lett till förhandlingsfrågans

lösning.

Utskottet förordar det i motionerna föreslagna stadgandet.

Rätt att överklaga beslut örn utseende av en kommission i stället för en

ordförande föreligger icke.

12 §.

Detta stadgande motsvarar 12 § i kommissionens förslag och 16 § i motionsförslaget

(se ovan sid. 6).

Kommitténs motivering till stadgandet återfinnes å sid. 139—140 i betänkandet.

Utskottet.

Utskottet.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andrei lagutskottets utlåtande Nr 58-

Därav må återgivas följande:

Beträffande förfarandet vid förhandling inför opartisk ordförande kan i

de flesta avseenden tillämpas detsamma som i fråga om ett vanligt medlingsförfarande.

Då den opartiske ordföranden bör hava största möjliga frihet att handla

efter eget omdöme, föreslås inga regler om skyldighet för honom att leda förhandlingen

på visst sätt eller att slutföra den inom viss tid. Givetvis bör han

dock sträva efter att få förhandlingen slutförd snarast möjligt. Genom sin

auktoritet torde han även kunna påverka parterna att i sin mån bidraga härtill.

I medlingslagens 7 § framhålles mera såsom ett önskemål angelägenheten

av att parterna bereda förlikningsmannen tillförlitlig grund för tvistens bedömande.

Ett stadgande av motsvarande innehåll men i form av uttrycklig

skyldighet för parterna har ansetts böra upptagas i nya lagen. Enligt 12 §

andra stycket skall, därest det är nödvändigt för att bereda ordföranden tillförlitlig

grund för förhandlingsfrågans bedömande, vardera parten på anmaning

av ordföranden giva honom del av räkenskaper och andra handlingar

samt meddela statistiska och andra uppgifter, varöver parten förfogar,

ävensom hålla vederbörande arbetsplatser för honom tillgängliga, varvid

parten dock må göra förbehåll om hemlighållande av detta material. Det

lärer knappast vara möjligt för en part att bibringa ordföranden en felaktig

uppfattning av frågan genom att lämna honom oriktiga uppgifter under förbehåll

om hemlighållande. Ordföranden bör emellertid låta sig angeläget

vara att icke mottaga hemligt material under sådana omständigheter, att det

kan väcka misstankar hos motparten i detta avseende.

I motionerna I: 429 och II: 823 har anförts, bland annat:

Den opartiske ordföranden har enligt våra motioner endast tillagts uppgiften

att fungera som förlikningsman. Kunna icke parterna vid förhandling

inför ordföranden sammanjämka sina ståndpunkter, skall han -—• i likhet

med vad kommittén förordat — i första hand uppmana parterna att frivilligt

låta förhandlingsfrågan avgöras genom skiljedom. Skulle denna uppmaning

icke efterkommas, skall ordföranden icke själv, som kommittén tänkt sig,

framlägga något förslag till förhandlingsfrågans lösning. Möjligheten för

part att i sista hand få frågan objektivt prövad, vilket givetvis utgör en kardinalpunkt

i kommittébetänkandet, ha vi öppnat i annan ordning. Ordföranden

skall nämligen på begäran av endera parten hos socialstyrelsen hemställa

om utseende av skiljenämd för avgivande av förslag till frågans biläggning.

Då vi måste anse det olämpligt, att part, som instämt förhandlingsfråga

till domstol — oavsett om det är arbetsdomstol eller allmän domstol — skall

behöva ingå på förhandling rörande sådan fråga, ha vi i denna paragraf intagit

en bestämmelse, vilken under angivna förutsättning befriar honom

från skyldigheten att deltaga i förhandlingen.

Då den opartiske ordförandens uppgift begränsats till att fungera som förlikningsman,

bör han icke hava någon ovillkorlig rätt att infordra upplysningar

från parterna. I överensstämmelse med denna uppfattning lia vi

vidtagit en mindre jämkning i kommittéförslagets 12 § andra stycke, vilket

motsvarar tredje stycket i 16 § enligt vårt förslag. Å andra sidan bär ju

part med den konstruktion, vi givit förhandlingsreglerna i detta kapitel,

ett uppenbart intresse av att giva ordföranden del av alla fakta, som äro av

väsentlig vikt för förhandlingsfrågans bedömande. Eljest kan ett för parten

oförmånligt läge uppkomma vid ett eventuellt skiljenämndsförfarande.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

57

I motionen 11:827 har andragits:

Part äger att göra förbehållet, att vad ordföranden erfar genom att taga

del av räkenskaper och andra handlingar samt statistiska och andra uppgifter

ej får av honom yppas. Detta stadgande medför att motparten berövas

möjlighet att i största möjliga utsträckning få bemöta, verifiera eller vederlägga

av andra parten framlagda argument. I vissa fall kan det naturligtvis

vara nödvändigt att hemlighålla någon för förhandlingarna viktig

faktor, men det bör tillkomma ordföranden att bedöma, om så är nödvändigt.

Utskottet anser den reglering av de i förevarande paragraf berörda spörsmålen

lämplig, vilken föreslagits i motionerna I: 429 och II: 823. Det i motionen

11:827 framförda ändringsförslaget anser utskottet icke tillrådligt.

13 §.

Paragrafen motsvarar 14 § i kommittéförslaget och 18 § i motionsförslaget

(se ovan sid. 6).

14 § i kommitténs förslag hade följande lydelse:

Kunna parternas vid förhandling inför opartisk ordförande avgivna förslag

icke sammanjämkas, må ordföranden uppmana parterna att lämna

ordföranden själv eller en eller flera andra personer uppdrag att avgöra förliandlingsfrågan

med utfästelse, att parterna skola ställa sig avgörandet till

efterrättelse.

I händelse ordförandens uppmaning i sistnämnda syfte icke efterkommes

av parterna, skall ordföranden, därest han icke finner frågan vara av beskaffenhet

att höra under arbetsdomstolen, på begäran av endera parten

avgiva förslag till förhandlingsfrågans lösning. Därvid skall ordföranden

tillika förelägga parterna att senast å viss dag avgiva svar på förslaget.

Vägrar någondera parten att antaga ordförandens förslag, åge ordföranden

förordna, att vad vid förhandlingen förekommit jämte ordförandens förslag

må offentliggöras. Dock må offentliggörandet icke omfatta yrkeshemlighet

eller sådant, som ordföranden enligt 12 § icke får yppa.

Kommitténs motivering till förslaget återfinnes å sid. 140—143 i betänkandet.

Mot de i förevarande paragraf föreslagna anordningarna hava i yttrandena

åtskilliga erinringar framställts.

I motionerna 1:429 och 11:823 har anförts, bland annat:

Den opartiske ordföranden har enligt vår motion endast tillagts uppgiften

att fungera som förlikningsman. Kunna icke parterna vid förhandling

inför ordföranden sammanjämka sina ståndpunkter, skall han —- i likhet

med vad kommittén förordat — i första hand uppmana parterna att frivilligt

låta förhandlingsfrågan avgöras genom skiljedom. Skulle denna uppmaning

icke efterkommas, skall ordföranden icke själv, som kommittén

tänkt sig, framlägga något förslag till förhandlingsfrågans lösning. Möjligheten

för part att i sista hand få frågan objektivt prövad, vilket givetvis

utgör en kardinalpunkt i kommittébetänkandet, lia vi öppnat i annan ordning.

Ordföranden skall nämligen på begäran av endera parten hos social
-

t/f skottet.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Utskottet.

styrelsen hemställa om utseende av skiljenämnd för avgivande av förslag

till frågans biläggning. Ordföranden har icke rätt att åtaga sig skiljemannauppdrag.

Däremot skall han fungera som föredragande inför nämnden

(14 §).

Lika väl som vi funnit det olämpligt att part, som instämt förhandlingsfråga

till domstol, skulle behöva deltaga i förhandling örn denna fråga, måste

vi anse det oriktigt, att den opartiske ordföranden, därest förliandlingsfrågan

är av beskaffenhet att höra under domstol, skulle, sedan förhandlingarnas

misslyckande konstaterats, vara pliktig hos socialstyrelsen hemställa

örn utseende av skiljenämnd. I ty fall bör ordföranden uppmana

parterna att hänskjuta frågan till domstolens avgörande.

Om den opartiske ordförandens uppmaning till parterna att utse skiljemän

att avgöra förhandlingsfrågan icke efterkommes, hava olika lösningar

beträffande det fortsatta förfarandet föreslagits. Enligt kommitténs åsikt

skall då ordföranden själv framlägga förslag i ämnet. Enligt motionsförslaget

däremot skall ordföranden på begäran av endera parten hemställa hos

socialstyrelsen att en skiljenämnd skall utses för att avgiva förslag till frågans

lösning.

Utskottet förordar för sin del sistnämnda anordning. Jämväl beträffande

utformningen av paragrafen i övrigt tillstyrker utskottet motionsförslaget.

14 §.

Denna paragraf motsvaras av 19 § i motionsförslaget. Den saknar motsvarighet

i kommitténs förslag.

I motionerna I: 429 och II: 823 har anförts, bland annat:

Socialstyrelsen har icke tillerkänts någon prövningsrätt vid hemställan

från opartisk ordförande om utseende av skiljenämnd. En sådan prövningsrätt

synes nämligen lätt kunna försvaga den auktoritativa ställning, som

ordföranden bör äga. Man måste utgå ifrån, att han b.edömt situationen

riktigt, när han fastslagit, att parternas ståndpunkter icke kunde sammanjämkas.

Liksom vi ansett, att parterna icke böra ha rätt att tillkalla opartisk ordförande

genom socialstyrelsens försorg, förrän de gjort vad i deras egen

förmåga stått för att bringa tvistefrågan ur världen, så förmena vi, att parterna

icke heller böra kunna påräkna tillsättandet av skiljenämnd, förrän

den statsledda förhandlingsprocedurens resurser äro förbrukade. Vi föreslå

därför, att skiljenämnden skall avgiva sitt förslag på grundval av, förutom

de upplysningar den opartiske ordföranden-föredraganden kunnat inhämta,

det protokoll, som obligatoriskt skall föras vid förhandling inför opartisk

ordförande. Inför skiljenämnden skall sålunda icke någon förhandling äga

rum. Härigenom tvingas parterna att redan vid förhandlingen inför den

opartiske ordföranden framlägga alla sina skäl för förslag och yrkanden,

vid risk att eljest få sin sak ofördelaktigt bedömd av nämnden. Den invändning,

som tidigare ofta framkommit mot skiljenämndsförfarande, att

parterna, örn de räkna med sådant förfarande, spara sina bästa argument

till detta förfarande och att därigenom de förberedande förhandlingarna bliva

skäligen värdelösa, synes oss med den här föreslagna anordningen förfalla.

Dock ha vi ansett, att skiljenämnden själv bör kunna infordra komp
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

59

letterande upplysningar av parterna. Då den opartiske ordföranden från

de föregående förhandlingarna emellertid står till nämndens förfogande,

utgå vi från, att sådana upplysningar endast undantagsvis skola behöva begäras.

I fråga om det av kommittén föreslagna publiceringsförfarandet såsom

påtryckningsmedel mot part dela vi betänkligheterna mot, att publiceringen

skulle omfatta icke blott det framlagda förslaget till förhandlingsfrågans avveckling

utan även svad vid förhandlingen förekommit». [14 § i kommitténs

förslag, införd under 13 § i utskottets förslag.] Den stora allmänheten

torde i regel sakna förutsättningar att objektivt bedöma vad som tilldragit

sig under förhandlingen. Har en part godtagit avgivet förslag till lösning

av frågan men den andra avslagit detsamma, måste det väsentliga för den

förra parten vara att äga möjlighet att bekantgöra själva det faktum att motparten

avvisat förslaget. Rätten härtill ha vi ansett vara utan vidare given.

Någon föreskrift härom synes oss alltså icke erforderlig. Därutöver

kan det understundom tänkas vara av intresse särskilt för part, som godkänt

det opartiska förslaget, att få offentliggöra detta förslag. En regel härom

ha vi även intagit i den av oss förordade lagtexten. Rätten för skiljenämnd

att pröva, huruvida något offentliggörande överhuvud må äga rum,

synes likväl alltid böra bibehållas. Däremot förefaller det oss inte lämpligt,

att skiljenämnden själv föranstaltar om publicering av sitt utlåtande för det

fall, att någondera parten vägrat antaga detsamma. Sådan publicering må

ankomma på den part, som har intresse därav.

Denna paragraf innehåller närmare bestämmelser örn skiljenämnden och

dess verksamhet. Mot vad därutinnan föreslagits av motionärerna har utskottet

intet att erinra. Utskottet tillstyrker därför, att den i motionsförslaget

framlagda lagtexten måtte antagas med allenast det förtydligandet, att i

texten utsäges, att initiativet till ett offentliggörande av nämndens förslag

skall tagas av part.

15 §.

Paragrafen motsvaras av 15 § i kommitténs förslag och 21 § i motionsförslaget

(se ovan sid. 7).

Kommittén har föreslagit, att av socialstyrelsen utsedd opartisk ordförande

skall, sedan han slutfört sitt uppdrag, inom en månad därefter insända

berättelse över förhandlingarna till styrelsen.

I motionerna I: 429 och II: 823 har anförts, att det synts lämpligt att ålägga

den opartiske ordföranden att hos socialstyrelsen lämna rapport jämväl

över resultatet av skiljenämndens arbete. Ordföranden vore ju tillika föredragande

i nämnden.

Beträffande denna paragraf tillstyrker utskottet i sak lagtexten i motionsförslaget.

Utskottet.

Utskottet.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58- 16 §.

Denna paragraf motsvaras av 18 § i kommitténs förslag och 22 § i motionsförslaget

(se ovan sid. 7).

18 § i kommitténs förslag överensstämmer — med vissa rent formella avvikelser

— med första stycket i 22 § av motionsförslaget.

Kommitténs motivering återfinnes å sid. 144—145 i betänkandet. Däri

har anförts, bland annat:

Under den tid bestämmelserna i förevarande kapitel äga tillämpning,

äro parterna å ömse sidor underkastade fredsplikt. Fredsplikten innebär,

att parterna, när anledning till tvist yppar sig, icke få tillgripa stridsåtgärder

utan skola söka lösa tvistefrågan genom ett förhandlingsförfarande enligt

lagen. Fred skall sedan råda ända tills förhandlingsförfarandet blivit slutfört.

Härutöver innebär fredsplikten, att s. k. sympatiaktioner icke få förekomma.

Att strid råder på andra områden är intet skäl för brytande av den

stadigvarande freden på de områden, där lagen äger tillämpning. En annan

sak är, att en sådan strid kan få vissa återverkningar på dem, som äro underkastade

lagen. Om t. ex. ett fåtal arbetstagare bildat en förening och gjort

anmälan enligt 9 § men övriga arbetstagare vid samma företag utan något

arbetsgivarens förvållande börja strejk, kan det icke betraktas som en stridsåtgärd

från arbetsgivarens sida, om han vid en därigenom uppkommen omöjlighet

att fortsätta driften inställer arbetet för den tid, strejken varar, och

vidtager därav föranledda åtgärder.

Har en part, sedan förhandling strandat, förklarat sig vilja anlita stridsåtgärder,

blir medlingslagen tillämplig. Part, som vill vidtaga arbetsinställelse,

måste alltså iakttaga, vad i 3 a § medlingslagen stadgas om varsel. Den

skyldighet att underrätta förlikningsman, som där stadgas, måste emellertid

anses fullgjord i och med att socialstyrelsen erhållit meddelande. Kommittén

förutsätter, att förlikningsman i regel icke kommer att ingripa efter en

förhandling enligt 4 kapitlet. En dylik förhandling skulle då lätt kunna uppfattas

såsom en försöks- eller underinstans i förhållande till det vanliga medlingsförfarandet.

Socialstyrelsen, som ju skall underrättas, får med uppmärksamhet

följa frågan och se till, vad som är att göra. En vid tvister av

större räckvidd nära till hands liggande utväg kan givetvis vara, att frågans

vidare behandling omhändertages av en av Kungl. Majit tillsatt förlikningskommission.

I motionerna I: 429 och II: 823 har anförts, bland annat:

Frågan vad som är att göra, om öppna konflikter utbryta trots att det

särskilda förfarande, som i förevarande kapitel behandlats, måste givetvis

besvaras.

Av ett flertal yttranden över kommittébetänkandet framgår, att det knappast

kan anses lämpligt, att därvid göra medlingslagens regler tillämpliga.

Tvärtom måste det vara av stort intresse, att en bestämd boskillnad sker

mellan förlikningsmannens ingripande enligt medlingslagen och det särskilda

förhandlingsförfarandet jämlikt lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

Vi föreslå därför i särskild motion ett tillägg till 1 § i lagen om medling

i arbetstvister, enligt vilket denna lag icke skall hava avseende på arbetsgivare

och arbetare, å vilka bestämmelserna i 4 kapitlet av lagen om

förenings- och förhandlingsrätt äga tillämpning.

Då medlingslagen enligt vår motion icke gjorts tillämplig å arbetsgivare

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

61

och arbetstagare, vilka äro underkastade förhandlingsreglerna i 4 kapitlet,

har konsekvensen fordrat, att bestämmelsen i medlingslagen om varselplikt

vid arbetsinställelse även upptagits i lagen om förenings- och förhandlingsrätt,

ehuru denna bestämmelse här knappast har samma uppgift att fylla

som i medlingslagen. Stadgandet om varselpliktens uppfyllande gentemot

oorganiserad arbetstagare lia vi emellertid funnit obehövligt i denna lag.

I motionen II: 827 har anförts (hänvisningarna till kommitténs lagförslag)

:

En olägenhet vid genomförandet av förhandlingarna enligt 4 kapitlet kan

uppstå därigenom att arbetstagarna äro organiserade i flera skilda organisationer.

Detta är som bekant ofta fallet bland exempelvis vissa grupper av

affärsanställda. Det föreligger då en viss risk för att vissa av dessa organisationer

föredraga att göra sina anspråk gällande på annat sätt än kapitel 4

anvisar, under det att andra följa samma kapitels bestämmelser. Likaledes

kan det inträffa att den ena organisationen befinner sig i öppen konflikt

med arbetsgivaren samtidigt som andra organisationer underhandla. Då

detta skulle skapa en olycklig motsättning mellan olika arbetstagargrupper

och försvåra en fredlig uppgörelse bör i § 18 göras det tillägget, att om

förening anmäld enligt § 9 sökt förhandling enligt i lagen fastställda normer

samt uppfyller fordringarna enligt § 11 mom. 2—5, äger ingen annan

förening inom samma fack och arbetsplats att tillgripa stridsåtgärder före

den tidpunkt, sådan rätt tillkommer enligt § 9 anmäld förening.

Denna paragraf innehåller närmare bestämmelser om innebörden av fredsförpliktelsen.

Enligt utskottets åsikt bör någon inskränkning däri icke göras.

Med hänsyn härtill föreslår utskottet, att stridsåtgärd överhuvud icke får

vidtagas. Mot det förslag rörande den tid, under vilken fredsförpliktelsen

skall gälla, som framlagts i motionsförslaget, har utskottet icke någon erinran.

Då medlingslagen icke skall äga tillämpning i fråga om arbetsgivare och

arbetstagare, beträffande vilka de speciella förhandlingsreglerna gälla, böra,

på sätt i motionsförslaget yrkats, bestämmelser örn varselplikt intagas i föreliggande

lagförslag.

17 §•

Paragrafen, som motsvaras av 23 § i motionsförslaget, saknar motsvarighet

i kommitténs förslag.

Angående lydelsen av nämnda 23 § se ovan sid. 8.

I motionerna 1:429 och 11:823 har anförts, bland annat:

Om lagen om medling i arbetstvister icke blir tillämplig å arbetsgivare

och arbetstagare, som äro underkastade stadgandena i 4 kapitlet av lagen

om förenings- och förhandlingsrätt, måste någon annan utväg sökas i syfte

alt underlätta biläggning av strider mellan sådana arbetsgivare och arbetstagare.

Såvitt vi kunna finna synes det därvid lämpligast att uppdraga åt

den av socialstyrelsen utsedde opartiske ordföranden, vilken från början lett

förhandlingarna mellan parterna, att med uppmärksamhet följa utbruten

konflikt och, när ändrade förhållanden därtill föranleda, inbjuda parterna

till nya förhandlingar. Det måste erkännas, att man härigenom icke helt

undgår olägenheten av ett statligt ingripande i konflikt, där en annan opar
-

Utskottet.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

tisk instans tidigare avgivit ett förslag till dess lösande, men denna olägenhet

torde överhuvud icke kunna undgås annat än efter genomförandet av ett

system med obligatorisk skiljedom. Det vill under alla förhållanden förefalla

troligt, att den av socialstyrelsen utsedde opartiske ordföranden, med

den kännedom han har om förhandlingsfrågans förhistoria, besitter större

möjligheter att fullgöra den ömtåliga och grannlaga medlingsuppgift, som

här väntar, än en förlikningsman, som saknar motsvarande kännedom.

Bestämmelsen i berörda paragraf har ingen ovillkorlig karaktär. Anser

socialstyrelsen att något offentligt ingripande överhuvud ännu icke bör ske

i utbruten konflikt eller finner styrelsen någon bättre utväg till främjande

av konfliktens biläggning än att uppdraga åt den opartiske ordföranden

att med uppmärksamhet följa konfliktens gång samt, om ändrade förhållanden

därtill föranleda, inbjuda parterna till nya förhandlingar, så kan

styrelsen handla som den finner för gott.

Tilläggas må, att, om konflikten även berör oorganiserade arbetstagare,

den naturligen likväl icke bör anses partiellt falla under förlikningsmannens

kompetens.

Utskottet. En bestämmelse av i motionen angivet innehåll vill utskottet tillstyrka.

Stadgandet bör emellertid angiva, att skyldighet för den opartiske ordföranden

att följa tvistens gång endast föreligger, så länge parterna jämlikt 9 §

äro underkastade bestämmelserna i 3 kapitlet.

18 §.

Paragrafen motsvaras av 17 § i kommitténs förslag och 24 § i motionsförslaget

(se ovan sid. 8).

Kommittén har anfört:

Beträffande arvode åt opartisk ordförande, respektive ledamot av kommission

enligt 16 §, kunde det ifrågasättas att införa samma regel som för

skiljedomare i arbetstvister, nämligen att ersättning i viss utsträckning skall

betalas av parterna med rätt för socialstyrelsen att vid oenighet bestämma

beloppet och med möjlighet för part att under särskilda förutsättningar få

sin andel gulden av statsmedel. Tanken på kostnaden skulle då kunna avskräcka

parterna från att begära opartisk ledning i alltför bagatellartade

saker. Emellertid har det i Sverige tagits till allmän regel att icke söka

minska antalet processer genom dyra rättegångskostnader. Härtill kommer,

att statens förlikningsman utan kostnad biträder parter, som anlita stridsåtgärder.

Då det föreslagna nya institutet icke bör vara mindre lättillgängligt

för parter, som avstått från möjlighet till stridsåtgärder, har kommittén

stannat vid, att ersättning till opartisk ordförande och ledamot av kommission

bör helt utgå av statsmedel.

I det uti motionerna I: 429 och II: 823 framlagda förslaget har i 24 § tilllagts

den bestämmelsen, att beträffande ersättning till ledamot av skiljenämnd

skall gälla vad Konungen därom stadgar.

Utskottet. Utskottet tillstyrker i sak det i motionerna 1:429 och 11:823 framlagda

förslaget till lydelse av förevarande paragraf.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58. 63

19 §.

Denna paragraf motsvarar 19 § i kommitténs förslag och 25 § i motionsförslaget

(se ovan sid. 8).

Kommitténs motivering återfinnes å sid. 145 i betänkandet.

Utskottet har intet att i sak erinra mot den lydelse, som givits åt paragrafen

i motionsförslaget.

20 §.

Paragrafen motsvaras av 20 § i kommitténs förslag och 26 § i motionsförslaget

(se ovan sid. 8).

20—28 §§ utgöra i utskottets förslag tillsammans 4 kapitlet med rubriken

»Om påföljd för överträdelse av denna lag».

Vissa motsvarande bestämmelser återfinnas i 20—25 §§ i kommitténs förslag

under 5 kapitlet med rubriken »Om skadestånd».

Kommitténs förslag till 20 § var av följande lydelse:

Envar, som vidtagit stridsåtgärd eller annan åtgärd, vilken enligt 5 eller

18 § ej må äga rum, vare skyldig ersätta skada, som av förfarandet kommit.

Kommittén har beträffande 20 § i sitt förslag anfört:

5 kapitlet innehåller bestämmelser om sanktioner dels för föreningsrättskränkningar

enligt 2 kapitlet och dels för stridsåtgärder under den i 4 kapitlet

angivna fredsperioden. Föreningsrättskränkningarna, vilka kunna vara antingen

stridsåtgärder eller andra åtgärder, omtalas i 5 §. Fredsplikten enligt

4 kapitlet angives i 18 §.

Som sanktion stadgas icke straff utan endast skadestånd. Enligt 20 § är

den, som vidtagit den otillåtna åtgärden, skyldig ersätta skada, som av förfarandet

kommit.

Bestämmelserna i 5 kapitlet äro till största delen ordagrant hämtade från

det vid 1935 års riksdag framlagda förslaget till lag örn vissa ekonomiska

stridsåtgärder (proposition nr 31; andra lagutskottets utlåtande nr 29) eller

dess förarbeten. Såsom motivering kan kommittén därför huvudsakligen

inskränka sig till att hänvisa till nämnda förslag. (Se särskilt andra lagutskottets

nyss angivna utlåtande sid. 109 och följande med där gjorda hänvisningar.

)

20 § i kommitténs förslag motsvarar första stycket av 18 § i nyssnämnda

utskottsutlåtande och 13 § i propositionen.

I motionerna I: 429 och II: 823 har anförts:

Skadeståndsreglerna i 26—31 §§ äro i väsentligen oförändrat skick hämtade

från kommitténs betänkande. I anslutning till den ståndpunkt vi intagit

till motsvarande skadeståndsregler i det av oss framlagda förslaget till

lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, ha vi emellertid i 26 § utsträckt

skadeståndsskyldigheten till att omfatta jämväl den, som biträtt beslut örn

anordnande av stridsåtgärd eller annan åtgärd, som lagen förbjuder.

Utskottet.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Utskottet.

Frågan om skadeståndsskyldighet för den som biträtt beslut om stridsåtgärd

behandlades av utskottet förra året i sammanhang med 18 § i förslaget

till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. I trettonmannakommissionens

förslag förefanns sådan skadeståndsskyldighet men däremot icke i propositionen.

Utskottet anförde härom (uti. 29/1935, sid. 112):

Enligt utskottets mening torde det i allmänhet erbjuda oöverkomliga svårigheter

att utreda, vilka personer som exempelvis å ett föreningssammanträde

varit närvarande, deltagit i en omröstning och röstat för den stridsåtgärd,

varom beslut fattats. Även om en dylik utredning skulle kunna förebringas

torde det ofta förhålla sig så att de personer, som biträtt beslut, ej

tagit en sådan aktiv del i beslutets åstadkommande att de böra åläggas skadeståndsskyldighet.

I likhet med departementschefen anser därför utskottet

att skadeståndsskyldighet bör drabba den som vidtagit åtgärden eller som,

efter det förbud mot en kollektiv stridsåtgärd meddelats, uppmanat eller eljest

sökt förmå annan att deltaga däri.

Reservation till utskottets utlåtande beträffande nu ifrågavarande spörsmål

anfördes av herr Frändén och fyra andra ledamöter.

Då det i allmänhet torde erbjuda oöverkomliga svårigheter att utreda, vilka

personer som biträtt ett beslut om anordnande av stridsåtgärd, finner sig

utskottet icke böra tillstyrka, att skadeståndsskyldighet skall föreskrivas för

sådan person.

Enär kapitlet om föreningsrätten icke medtagits i utskottets förslag, erfordras

vidare viss formell jämkning av paragrafen.

21 §.

Paragrafen motsvaras av 21 § i kommitténs förslag och 27 § i motionsförslaget

(se ovan sid. 8).

Kommitténs förslag var av följande lydelse:

Där de, som äga företräda förening, varom i 3 § sägs, å föreningens vägnar

behörigen besluta stridsåtgärd eller annan åtgärd, vilken enligt 5 eller

18 § ej må äga rum, vare föreningen pliktig ersätta skada, som kommer av

åtgärden.

Till motivering för detsamma har kommittén anfört:

21 § i kommitténs förslag motsvarar 19 § i andra lagutskottets utlåtande

nr 29 till 1935 års riksdag. (Se sid. 113 i utskottsutlåtandet.)

Med bestämmelsen avses att utsäga, att örn en stridsåtgärd behörigen beslutits

å en förenings vägnar och därefter vidtagits, föreningen skall anses

hava vidtagit åtgärder och alltså i tillämpliga fall blir skadeståndsskyldig.

Detta torde väl följa redan av allmänna rättsgrundsatser, men då andra lagutskottet

ansett en dylik bestämmelse i tydlighetens intresse önskvärd i tredjemanslagstiftningen,

har kommittén upptagit den i sitt förslag. Klart är, att

skadeståndsskyldighet även kan åläggas enskilda medlemmar, som kunna

anses hava organiserat åtgärden.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

65

Skiljaktighet i sak föreligger icke mellan de olika lydelser av förevarande

paragraf, som föreslagits av kommissionen, motionärerna och utskottet. Formell

jämkning har vidtagits, betingad därav att kapitlet om föreningsrätten

utgått ur lagen.

22 §.

Paragrafen motsvarar 22 § i kommitténs förslag och 28 § i motionsförslaget

(se ovan sid. 8).

Kommittén har i sin motivering anfört, bland annat:

Förutom den, som vidtagit en otillåten åtgärd drabbar skadeståndsskyldighet

även förening, som underlåter att hindra fortsättande av det olovliga

förfarandet och förebygga skada av detsamma. 22 § i kommitténs förslag,

som upptager bestämmelser härom, motsvarar 20 § i andra lagutskottets

meromnämnda utlåtande nr 29, 14 § i propositionen nr 31. (Se sid.

114 i utskottsutlåtandet.) I kommitténs förslag bär emellertid från 32 § trettonmannakommissionens

förslag upptagits mera detaljerade föreskrifter angående

de åtgärder, som en förening har att vidtaga för att freda sig från ansvar

för medlems otillåtna förfarande.

Bestämmelserna i 22 § skola, på grund av stadgandet i 3 § sista stycket,

även gälla huvudorganisation, i vilket fall såsom medlem skall anses såväl

ansluten förening som medlem därav.

Motionsförslaget, som i sak är fullständigt överensstämmande med kommitténs

förslag, bör upptagas i lagen med allenast erforderliga ändringar i fråga

om hänvisningarna till andra paragrafer i densamma.

23 §.

Denna paragraf motsvarar 23 § i kommitténs förslag och 29 § i motionsförslaget

(se ovan sid. 9).

Kommittén har härom anfört:

23 § i kommitténs förslag, som upptager bestämmelser om ideellt skadestånd

samt örn nedsättning av eller befrielse från skadeståndsskyldighet, motsvarar

21 § i andra lagutskottets utlåtande nr 29, 15 § i propositionen nr

31. (Se sid. 116 i utskottsutlåtandet.) Med 8 § i kollektivavtalslagen överensstämmer

stadgandet utom såtillvida, att enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet

icke begränsats till visst belopp.

Kommitténs förslag och motionsförslaget äro av samma lydelse. Utskottet

saknar anledning att föreslå ändring därav.

24 §.

Paragrafen motsvarar 24 § i kommitténs förslag och 30 § i motionsförslaget

(se ovan sid. 9). Nämnda båda förslag äro på denna punkt av samma

lydelse.

Utskotta.

Utskottet.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 58.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andrei lagutskottets utlåtande Nr 58-

Utskottet.

Kommittén har såsom motivering anfört:

24 § fastslår principen örn skadeståndsskyldighetens fördelning efter skuld,

vilken princip redan finnes i 9 § kollektivavtalslagen.

Första stycket i kommitténs förslag motsvarar andra stycket av 18 § i

andra lagutskottets utlåtande nr 29, 13 § i propositionen nr 31. (Se sid. 109

i utskottsutlåtandet.)

I andra stycket av 24 § har kommittén från 34 § i trettonmannakommissionens

förslag upptagit ett stadgande örn skyldighet för förening att i första

hand ansvara för medlems fullgörande av sin skadeståndsplikt. I denna §

— liksom i 22 § — har kommittén sålunda valt en i viss mån strängare linje

i fråga om förenings ansvar än Kungl. Majit och andra lagutskottet gjort i

lagförslaget örn ekonomiska stridsåtgärder. I kommitténs förslag framstår

emellertid detta skärpta ansvar som en naturlig och skälig kompensation för

de fördelar, förslaget tillförsäkrat de olika organisationerna.

Av 24 § andra stycket, jämfört med 3 § sista stycket, framgår, att en huvudorganisation

blir i första hand ansvarig för såväl sina primärföreningars som

deras medlemmars skadeståndsplikt.

Andra stycket i kommitténs förslag saknade motsvarighet i 18 § i utskottets

förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. Motionsvis hade

emellertid yrkats, att ett stadgande med sådant innehåll borde upptagas i

tr ed jemanslagen.

Utskottet anförde härom i utlåtandet 29/1935 (sid. 113):

Utskottet anser att en dylik regel icke bör inflyta i förevarande lagstiftning.

Som skäl härför får utskottet åberopa följande uttalande från utskottets

sida vid behandlingen av motsvarande bestämmelse i 1928 års proposition

angående kollektivavtalslagen (se utskottets utlåtande 36/1928 sid. 24): »En

dylik regel örn solidarisk ansvarighet anser utskottet för sin del mindre lämplig.

Åtminstone för en arbetarförening torde det i många fall vara mycket

svårt att av sina medlemmar utkräva deras andel av ett utdömt skadestånd,

och föreningen torde därför ofta komma att få slutligt svara för hela beloppet.

Utskottet anser sig med hänsyn härtill böra föreslå, att omförmälda

stadgande uteslutes.» Den ståndpunkt, som utskottet då intog, vålm riksdagens

bifall.

Reservation avgavs på denna punkt av herr Frändén jämte fyra andra ledamöter.

Första stycket av 24 § i kommittéförslaget bör enligt utskottets mening

oförändrat upptagas i den nu föreliggande lagstiftningen.

En bestämmelse av det innehåll, som upptagits i andra stycket av kommittéförslaget,

anser utskottet icke lämplig i en lagstiftning sådan som den,

varom nu är fråga, då det åtminstone för en arbetstagarförening i många

fall torde vara mycket svårt att av sina medlemmar utkräva deras andel av

ett utdömt skadestånd och föreningen därför ofta torde komma att få slutligt

svara för hela beloppet.

25 §.

Motsvarighet till denna paragraf återfinnes i 25 § i kommitténs förslag och

31 § i motionsförslaget (se ovan sid. 9). Nämnda båda förslag äro härutinnan

likalydande.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

67

Kommittén har som motivering andragit:

I 25 § föreslås en preskriptionstid av två år för anhängiggörande av talan

om skadestånd. Enahanda preskriptionsbestämmelse finnes i 22 § i andra

lagutskottets utlåtande nr 29, 16 § i propositionen nr 31. (Se sid. 116 i utskottsutlåtandet.

)

För ett stadigvarande fredligt förhållande mellan parterna är det av stor

betydelse, att inga gamla skadeståndsanspråk skola kunna rivas upp vid

lägligt tillfälle och användas som påtryckningsmedel på motparten. Kommittén

föreslår därför — utöver tvåårstiden för talans anhängiggörande — även

en tvåmånadersfrist för skadeståndsanspråks framställande hos motparten.

Liknande tidsbestämmelser finnas i flera gällande lagar ävensom i kommitténs

förslag till lag om arbetsavtal §§ 39 och 40. (Se statens offentliga utredningar

1935: 18 sid. 195.)

I 6 § av propositionen finnes en preskriptionstid av två år föreslagen för

anhängiggörande av skadeståndstalan enligt kapitlet om föreningsrätten. En

tvåmånadersfrist för skadeståndsanspråks framställande finnes däremot icke

föreskriven.

Departementschefen har härom anfört:

I likhet med kommittén anser jag en preskriptionstid av två år för skadeståndstalans

anhängiggörande böra föreskrivas. Den av kommittén föreslagna

tvåmånadersfristen för skadeståndsanspråks framställande, vilken

väsentligen torde ha tillkommit med tanke på den särskilda fredsförpliktelsen

enligt 4 kapitlet i kommitténs förslag, synes kunna undvaras, när dessa regler

bortfalla.

En preskriptionstid av två år för anhängiggörande av skadeståndstalan

enligt lagen om förhandlingsrätt anser utskottet lämplig. Då det, såsom

kommittén framhållit, är av betydelse för ett stadigvarande fredligt förhållande

mellan parterna, att inga gamla skadeståndsanspråk skola kunna grävas

upp vid lägligt tillfälle och användas som påtryckningsmedel på motparten,

anser utskottet, att utöver den förutnämnda tvååriga preskriptionstiden

därjämte en tvåmånadersfrist för skadeståndsanspråks framställande hos motparten

bör föreskrivas.

26 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i kommitténs förslag och 17 § i motionsförslaget

(se ovan sid. 6).

Kommitténs förslag beträffande 13 § har följande lydelse:

Försummar part att hörsamma kallelse eller anmaning enligt 12 §, må

ordföranden anmäla försummelsen hos arbetsdomstolen; och äge arbetsdomstolen

att genom vile tillhålla parten att fullgöra sitt åliggande.

I sin motivering till detta stadgande har kommittén anfört, bland annat:

Parternas skyldigheter vid förhandling inför opartisk ordförande böra

kunna framtvingas genom särskilda sanktioner. Om part icke hörsammar

ordförandens kallelse till sammanträde eller trots anmaning försummar att

framlägga förslag lill uppgörelse eller att lämna material för förhandlingsfrågans

bedömande, skall arbetsdomstolen på anmälan av ordföranden ge
-

Utskottei.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

nom vite tillhålla parten att fullgöra sina åligganden. Domstolens prövning

blir icke rent formell utan får exempelvis i fall, som avses i 12 § andra stycket,

anses omfatta även frågan, huruvida ordförandens anmaning varit påkallad

till vinnande av tillförlitlig grund för förhandlingsfrågans prövning.

Eftersom förfarandet enligt 4 kapitlet är byggt på ömsesidigt förtroende

och fredsvilja hos parterna, bör ett sådant tvångsmoment som ett vitesföreläggande

endast i sällsynta undantagsfall införas däri. Ordföranden bör i

det längsta undvika att tillgripa en begäran om vite, enär en sådan åtgärd

från hans sida i viss mån markerar ett ståndpunktstagande emot ena parten

och ordförandens opartiskhet därigenom kan komma att förefalla tvivelaktig.

För att parterna i det stora flertalet fall skola frivilligt underkasta

sig ordförandens förliandlingsledning är det emellertid nödvändigt, att ordföranden

har till sitt förfogande något tvångsmedel, med vilket han i nödfall

skall kunna övervinna en verkligt hårdnackad förhandlingsovilja från

en parts sida. Då de påtryckningsmedel, som omnämnas i 14 §, knappast

kunna tänkas få åsyftad verkan på ett så tidigt stadium av förfarandet, har

något lämpligare tvångsmedel än vite icke synts stå till buds.

I motionerna 1:429 och 11:823 har anförts, att vitesbestämmelserna i

denna paragraf (17 §) redigerats i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag

till formulering av en liknande vitesbestämmelse i 6 § av medlingslagen.

Departementschefen har beträffande sistnämnda bestämmelse anfört bland

annat:

Jag föreslår införande i 6 § medlingslagen av vitesbestämmelser i huvudsak

motsvarande de i 13 § av kommitténs förslag upptagna. För tydlighetens

skull har i lagtexten angivits, att det tillkommer arbetsdomstolen ej

blott att förelägga utan även att utdöma vitet, samt att sådant vite tillfaller

kronan och, örn tillgång till dess gäldande saknas, förvandlas enligt allmän

strafflag.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att i 21 § lagen om arbetsdomstol

föreskrifter finnas beträffande föreläggande och utdömande av vite.

Paragrafen lyder:

Arbetsdomstolen äger, där den finner det påkallat, förelägga och utdöma

vite, så ock besluta kvarstad eller skingringsförbud.

Utdömt vite tillfaller kronan. Vite, vartill någon blivit fälld för underlåtenhet

att fullgöra domstolens dom, må i händelse av bristande tillgång till

dess gäldande ej förvandlas till fängelse.

Vid tillkomsten av detta stadgande anförde andra lagutskottet (uti. 36/

1928, sid. 27):

Av allmänna regler torde följa, att utdömda vitén i händelse av bristande

tillgång till deras gäldande kunna förvandlas till frihetsstraff. Enligt utskottets

mening tala emellertid visa skäl för att denna regel icke bör tillämpas

beträffande vite, som ådömts för underlåtenhet att fullgöra arbetsdomstolens

dom. Med hänsyn härtill anser sig utskottet böra föreslå, att till paragrafen

fogas ett tillägg av innehåll, att förvandling av sådana vitén ej må äga rum.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

69

Utskottet tillstyrker, att med erforderlig rent formell jämkning i lagen införes

ett stadgande av den lydelse, som föreslagits i 17 § av motionsförslaget.

Paragrafen har ansetts böra upptagas i kapitlet om påföljd för överträdelse

av lagen. Vissa processuella regler hava upptagits i denna och följande

paragraf, oavsett att allmänna bestämmelser härom givits i 29 §.

27 §.

Denna paragraf har i sak samma lydelse som 20 § i motionsförslaget (se

ovan sid. 7).

Däri behandlas påföljd för försummelse att lämna av skiljenämnd infordrad

upplysning. Motsvarighet till paragrafen saknades i kommitténs förslag,

som ju icke innehöll bestämmelser om skiljenämnd.

Utskottet tillstyrker, att bland de paragrafer, som behandla påföljder för

överträdelse av lagen, upptages ett stadgande av det innehåll i sak, som föreslagits

i 20 § av motionsförslaget.

28 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i kommitténs förslag, återfinnes såsom

32 § i motionsförslaget (se ovan sid. 9).

I paragrafen stadgas bötesstraff för förseelse mot föreskrifterna om varselplikt

i 16 § andra stycket. Bestämmelsen är hämtad från andra stycket i

3 a § av lagen örn medling i arbetstvister.

Då bestämmelser örn varselplikt införts i lagen, bör också därtill hörande

straffstadgande där intagas.

29 §.

Denna paragraf motsvaras av 33 § i motionsförslaget (se ovan sid. 9).

Det må erinras att enligt propositionen mål, som avse tillämpningen av bestämmelserna

i kapitlet örn föreningsrätten, skola upptagas av arbetsdomstolen.

En sådan utvidgning av arbetsdomstolens kompetensområde har icke

synts departementschefen nödvändiggöra några ändringar i domstolens sammansättning.

I motionerna I: 429 och II: 823 har beträffande rättegången anförts:

I likhet med Kungl. Maj:t anse vi, att arbetsdomstolen bör vara forum

för mål, som avse tillämpning av bestämmelserna i denna lag. Men vi

finna det otillfredsställande redan att propositionen icke innehåller några

regler om ändrad sammansättning av arbetsdomstolen vid sådana mål. Ännu

större skäl föreligger enligt vårt förslag att tillse att arbetsdomstolens sammansättning

blir verkligt representativ för de olika intressen — icke minst

de anställdas — som kunna beröras av bestämmelserna i föreliggande lag.

I anslutning till dessa synpunkter hava reglerna örn rättegång utformats i

33 och 34 §§ av vår motion. Genomförandet av ifrågavarande regler kräver

en motsvarande ändring av I § i lagen om arbetsdomstol. I särskild motion

hemställa vi om denna ändring.

Undan tagsklausulen i 33 § första stycke rörande förseelse mot varselplikten

vid arbetsinställelse är betingad av stadgandet i 3 a § andra stycket

i lagen örn medling i arbetstvister.

Utskottet.

Utskottets

Utskottet.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Utskottet.

Utskottet.

I motionerna I: 428 och II: 820 har föreslagits, att arbetsdomstolen vid behandling

av mål, som ej röra kollektivavtal, skall bestå av de tre »opartiska»

ledamöterna. Vidare har föreslagits att riksdagen hos Kungl. Majit måtte

begära skyndsam utredning och förslag angående ändring av arbetsdomstolens

sammansättning vid handläggning av mål rörande privatanställda och

andra utanför landsorganisationen stående arbetstagare.

Utskottet ansluter sig till den uppfattningen, att mål, som avse tillämpningen

av lagen örn förhandlingsrätt, böra upptagas och avgöras av arbetsdomstolen.

Utskottet anser emellertid, att tillräcklig utredning icke föreligger

för att utskottet skulle kunna föreslå någon ändring av denna domstols sammansättning

för behandlingen av sådana mål. Motsvarighet till andra och

tredje styckena i 33 § av motionsförslaget bör därför icke inflyta i lagen. De

förslag, som framställts i motionerna 1:428 och 11:820, anser utskottet ej

heller böra antagas. Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Maj:t med

uppmärksamhet följer arbetsdomstolens verksamhet samt, om anledning

därtill visar sig föreligga, tager under övervägande, huruvida domstolen genom

ändrad sammansättning vid behandling av mål på förevarande rättsområde

bör göras mera representativ för de intressen, som i fråga om dessa

mål göra sig särskilt gällande.

För att vinna överensstämmelse med de regler, som i allmänhet gälla för

förseelser mot varselplikt, bör stadgas att åtal därutinnan skall anhängiggöras

vid allmän domstol och utföras av allmän åklagare.

Förslag angående erforderlig ändring av lagen om arbetsdomstol behandlas

nedan sid. 73—74.

De i motionsförslagets 34 § (se ovan sid. 10) upptagna bestämmelserna

överensstämma nära med stadganden i 32 § av utskottets förslag till lag örn

ekonomiska stridsåtgärder (uti. 29/1935 sid. 160). Att märka är att stadganden

av angiven beskaffenhet där voro erforderliga, enär de skulle tillämpas

av en särskild specialdomstol. Mål som avse tillämpningen av förevarande

lag skola emellertid upptagas av arbetsdomstolen. I den män särskilda processuella

regler skola tillämpas beträffande sådana mål, synas de hava sin

plats i lagen om arbetsdomstol. Utskottet anser på grund härav, att motsvarighet

till motionsförslagets 34 § icke bör upptagas i den nu föreliggande

lagen. Till det nu behandlade spörsmålet återkommer utskottet nedan (sid.

74).

Ikraftträdelsebestä m melserna.

I propositionen förslås, att lagen örn förenings- och förhandlingsrätt skall

träda i kraft den 1 januari 1937.

Motionsförslagets övergångsbestämmelser finnas återgivna ovan sid. 10.

Enligt utskottets åsikt bör den nu föreslagna lagen om förhandlingsrätt

träda i kraft den 1 januari 1937.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58. 711

För ett upphävande av vissa bestämmelser i förordningen angående utvidgad

näringsfrihet, vilket påyrkats i motionerna 1:429 och 11:823, synes anledning

i förevarande sammanhang icke föreligga.

Lagens rubriker och ingress.

Då utskottet föreslagit, att i lagen icke skall upptagas något kapitel örn

föreningsrätten, föranleder detta, att lagens rubrik bör ändras till »Lag örn

förhandlingsrätt» samt att beträffande underrubrikerna, som upptagas med

i huvudsak den lydelse, som föreslagits i motionerna I: 429 och II: 823, vissa

formella jämkningar böra vidtagas. Mot den i propositionen föreslagna ingressen

har utskottet intet att erinra.

Förslag till ändringar i medlingslagen.

I propositionen har föreslagits ändring av 3, 6 och 11 §§ i lagen om medling

i arbetstvister.

I motionerna 1:430 och 11:824 har hemställts att riksdagen måtte avslå

propositionen i denna del men i stället antaga ett i motionerna framlagt förslag

till ändring av 1 §.

1 §•

I motiveringen till motionerna I: 429 och II: 823, vartill motionerna I: 430

och 11:824 hänvisa, har framhållits, att om konflikt trots allt utbryter mellan

parter, å vilka de speciella förhandlingsreglerna i 4 kapitlet av förslaget

till lag om förenings- och förhandlingsrätt (3 kap. i förslaget till lag om förhandlingsrätt)

äro tillämpliga, det icke kan anses lämpligt, att medling kan

ifrågakomma enligt lagen om medling i arbetstvister. Därför föresloges tilllägg

till 1 § i medlingslagen av innehåll, att densamma icke skulle hava avseende

å arbetsgivare och arbetare, å vilka de förutnämnda speciella förhandlingsreglerna

vore tillämpliga.

Utskottet delar den av motionärerna uttalade uppfattningen att medlingslagen

icke bör äga tillämpning beträffande parter, för vilka de speciella förhandlingsreglerna

i 3 kapitlet lagen om förhandlingsrätt gälla. Utskottet

tillstyrker därför ändring av 1 § i medlingslagen i huvudsaklig överensstämmelse

med det förslag, som framlagts i motionerna 1:430 och 11:824.

3 §•

Kommittén har föreslagit, att sista stycket i 3 § medlingslagen skall upphävas.

Det speciella förhandlingsförfarandet enligt 4 kapitlet i kommitténs

förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt avsåge nämligen att ersätta

den ovillkorliga skyldighet för förlikningsman att ingripa, som genom

lagändring år 1931 infördes i 3 § sista stycket.

Beträffande lydelsen av 3 § i medlingslagen hänvisas till sid. 109 i propositionen.

Utskottet.

Utskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

Departementschefen har anfört:

Enligt det år 1931 införda tillägget till 3 § medlingslagen skall förlikningsman

kalla till förhandlingar, därest begäran därom 1 ramställes av arbetsgivare

eller organisation, omfattande minst hälften av de av tvisten berörda

arbetarna. I kommitténs förslag har detta stadgande ersatts med bestämmelser

örn utseende av opartisk förhandlingsledning efter ansökan hos socialstyrelsen.

Kommittén har uppställt en hel rad förutsättningar för bifall till

en sådan ansökan. Emellertid torde de över kommitténs förslag avgivna

yttrandena giva vid handen, att de i detta hänseende föreslagna bestämmelserna

— trots sin detaljerade beskaffenhet — icke giva ett klart och tillfredsställande

svar på frågan, när ett opartiskt ingripande bör ske.

En styrka hos det svenska medlingsförlarandet har varit, att det i stor

utsträckning överlåtit at förlikningsmännen att efter eget bedömande avgöra,

n?r ett ingripande skall ske. Enligt min mening bör denna princip bibehållas

även i de fall, varom nu är fråga. Efter det år 1931 införda tillägget

till 3 § medlingslagen föreligger emellertid det något egendomliga förhållandet,

att det överlåtes åt förlikningsmannens egen prövning att avgöra, örn

lian skall ingripa med hänsyn till att arbetsinställelse av större betydenhet

inträffat eller synes hota, medan förlikningsmannen vid arbetsinställelse av

mindre betydenhet under viss förutsättning är skyldig att ingripa. Det torde

vara lämpligt att denna motsättning nu undanröjes.

Jag föreslår därför, att bestämmelserna i 3 § andra stycket medlingslagen

utgå och ersättas med ett stadgande av innehåll, att förlikningsman, även

om arbetstvisten icke är av beskaffenhet som i första stycket sågs, bör ingripa

i en arbetshäst, örn framställning göres av part, som äger förhandlingsrätt

enligt lagen örn förenings- och förhandlingsrätt. Huruvida förlikningsmannen

skall ingripa eller ej, blir en omdömesfråga, som förlikningsmannen

liksom nu beträffande första styckets fall har att själv pröva.

Enligt min mening bör, om båda parterna framställa begäran örn förlikningsmans

medverkan, dylik medverkan i regel icke förvägras. Har åter ena

parten framställt en begäran, som andra parten motsatt sig, bliva flera omständigheter

att beakta. Jag har tidigare nämnt, att en förening icke kan

anses äga förhandlingsrätt, i den mån föreningen enligt sina stadgar icke är

behörig att förhandla å sina medlemmars vägnar, exempelvis på grund av

att det tillkommer en överordnad organisation att förhandla. I sådana fall

bör förlikningsmannen undandraga sig att medverka. Likaså bör ett ingripande

från förlikningsmannens sida vara uteslutet, örn ena parten visar,

att förhandlingsfrågan enligt kollektivavtal mellan parterna skall behandlas

i annan ordning. Fall kunna också tänkas, då förlikningsman vägrar sin

medverkan åt en part, som visas ha uppträtt direkt olämpligt under föregående

förhandling i frågan parterna emellan.

I övrigt torde den för förlikningsmannen vägledande synpunkten böra

vara, örn med hänsyn till tvistefrågans betydelse och övriga omständigheter

i saken ett ingripande av statens förlikningsman materiellt sett är påkallat

och befogat. Hittills lära förlikningsmännen i stort sett ha följt den principen,

att dd ingripit i sådana fall, där de trott sig kunna uträtta något.

Denna princip bör även framdeles följas, varvid det förtjänar beaktas, att

möjligheterna för förlikningsmännen att åvägabringa förhandling i sak torde

avsevärt ökas genom de föreslagna nya vitesbestämmelserna.

Ett visst beaktande torde även de av kommittén utförligt berörda frågorna

om förenings absoluta och relativa medlemsanslutning förtjäna i detta

sammanhang. Däremot kan jag icke finna, att frågan, huruvida en förening

är att betrakta som öppen eller sluten, har något samband med det spörsmål,

som här avses.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

73

Slutligen må anmärkas, att en förlikningsman givetvis icke får avslå en

begäran örn förhandling därför, att han är upptagen av andra uppgifter. I

dylikt fall har förlikningsmannen, enligt de särskilda bestämmelser jag föreslår

skola införas i 11 § medlingslagen, att hos socialstvrelsen göra framställning

örn utseende av särskild person att leda förhandlingen i fråga.

Utskottet anser för sin del tillräckliga skäl icke föreligga för en ändring

av den lydelse, som 3 § i medlingslagen erhöll år 1931.

6 och 11 §§.

I fråga örn dessa paragrafer finner utskottet i sak icke anledning till erinran.

Den föreslagna ändringen i 11 § tillstyrkes, oaktat utskottet icke

funnit sig böra godtaga den i propositionen ifrågasatta ändringen av 3 §.

Förslag till ändring av lagen örn arbetsdomstol.

Enligt 1 plågen om arbetsdomstol i dess nuvarande lydelse

skall för upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal finnas en

arbetsdomstol med säte i Stockholm.

I 11 § angives, vilka mål som äro att hänföra till mål rörande kollektivavtal.

Enligt kommitténs förslag skulle i sistnämnda paragraf införas

ett stadgande av innehåll, att arbetsdomstolen jämväl skulle upptaga och

avgöra sådana ärenden, som avsåges i 13 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

I sitt yttrande över kommitténs förslag har arbetsdomstolens ordförande

funnit sig icke kunna tillstyrka, att den erforderliga ändringen i lagen

om arbetsdomstol finge det innehåll, som kommittén föreslagit. Till utveckling

av sin mening har arbetsdomstolens ordförande anfört:

I 1 § av nämnda lag stadgas, att för upptagande och avgörande av mål

rörande kollektivavtal skall finnas en arbetsdomstol med säte i Stockholm.

Därmed är omfånget av domstolens verksamhet angivet. Ilig lämnas därefter

närmare föreskrifter om vad som är att hänföra under mål örn kollektivavtal.

Då det här gäller att under arbetsdomstolen lägga vissa frågor,

som icke äro hänförliga till mal om kollektivavtal, bör alltså bestämmelsen

därom införas i 1 § och icke i 11 §. Möjligen skulle man kunna nöja sig

med att i paragrafen intaga allenast en allmän erinran att arbetsdomstolen

har att jämte mål örn kollektivavtal behandla jämväl andra frågor enligt

vad därom är särskilt stadgat. Ehuru lagtekniskt kanske ej fullt korrekt,

skulle detta — förutom en mindre tung lagtext — giva den fördelen, att man

framdeles skulle kunna utan ändring i lagen örn arbetsdomstol tillägga domstolen

också andra uppgifter.

Departementschefen har anfört i propositionen:

Enligt departementsförslaget skall det ankomma på arbetsdomstolen att

upptaga ej blott ärenden om föreläggande och utdömande av vitén för part,

som försummar fullgöra sin skyldighet att träda i förhandling, utan även

mål, som avse tillämpning av bestämmelserna om föreningsrätten. I enlighet

med vad arbetsdomstolens ordförande föreslagit har i 1 § lagen om arbetsdomstol

blott införts en hänvisning till att arbetsdomstolen i vissa fall

Utskottet

Utskottet

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

har att upptaga och avgöra mål, som ej röra kollektivavtal, enligt vad därom

särskilt är stadgat. Denna hänvisning syftar på bestämmelserna i 7 §

lagen om förenings- och förhandlingsrätt samt 6 § andra stycket medlingslagen.

I motionerna hava förslag framställts rörande ändringar i lagen om arbetsdomstol,

nämligen i motionerna 1:432 och 11:826 beträffande 1 § samt

i motionerna I: 428 och II: 820 i fråga om 10 §.

Utskottet. I fråga örn ändring av 1 § i lagen örn arbetsdomstol ansluter sig utskottet till

departementschefens förslag. Då utskottet på sätt som ovan (sid. 70) anförts

icke anser tillräckliga skäl föreligga att nu vidtaga någon ändring av

arbetsdomstolens sammansättning, finner sig utskottet böra avstyrka det i

motionerna I: 428 och II: 820 framställda förslaget till ändring i lagens 10 §.

Beträffande rubrik, ingress och ikraftträdelsebestämmelser har utskottet

intet att erinra.

I annat sammanhang (sid. 70) har anförts, att i den mån särskilda processuella

regler ansåges böra tillämpas vid arbetsdomstolen i fråga om mål, som

avsåge tillämpningen av lagen om förhandlingsrätt, regler därom syntes

hava sin plats i lagen om arbetsdomstol. Utskottet anser emellertid sådana

särskilda regler icke vara erforderliga. I den mån bestämmelserna i lagen

om arbetsdomstol överhuvud kunna tillämpas beträffande mål enligt lagen

om förhandlingsrätt, torde de utan vidare komma att gälla. Detta uttalande

omfattar även 15 § (»Mot arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas»),

trots det att rubriken över 11—15 §§ i lagen avser allenast mål rörande kollektivavtal.

Det må vidare erinras därom, att i 7 § i propositionen föreskrivits,

att mål, som avsåge tillämpningen av kapitlet örn föreningsrätten, skulle

upptagas av arbetsdomstolen utan att i samband därmed några regler,

motsvarande de i 34 § i motionsförslaget upptagna, blivit ifrågasatta. Häremot

framställdes icke anmärkning av lagrådet.

I motionerna 1:429 och 11:823 har föreslagits (34 §), att lagen örn fri

rättegång skulle i viss utsträckning vara tillämplig i mål, som avsåge tilllämpningen

av lagen om förhandlingsrätt. Behov av fri rättegång har hitintills

icke ansetts föreligga beträffande de mål, som handläggas av arbetsdomstolen.

Utskottet anser, att någon tids erfarenhet bör avvaktas, innan

man bedömer, huruvida lagbestämmelser böra genomföras, som medgiva fri

rättegång i allenast här angivna bland de mål, som arbetsdomstolen har att

upptaga till behandling.

IV. Lagstiftning om vissa ekonomiska stridsåtgärder och därmed

sammanhörande spörsmål ävensom lagstiftning örn ideella

föreningar.

Redogörelse för yrkandena i föreliggande motioner såvitt de angå i nu

ifrågavarande rubrik omförmälda spörsmål har lämnats å sid. 11—13 i detta

utlåtande.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

En översiktlig historik beträffande samma spörsmål återfinnes å sid. 15—26

här ovan.

Utöver vad i denna historik anförts vill utskottet närmare beröra allenast

det i motionen II: 10 behandlade spörsmålet.

1 motionen yrkas, såsom förut (sid. 12) omnämnts, att riksdagen måtte

besluta att hos regeringen anhålla örn förslag till sådan ändring av sjömanslagen,

att sjöfolket icke behöver utföra strejkbryteriarhete i hamnar, där

konflikt råder.

En motion, II: 127, vari samma yrkande framställts, behandlades vid 1935

års riksdag av andra lagutskottet (utlåtande nr 29) vid 15 § andra stycket

i förslaget till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder (omfattningen av begreppet

skyddsarbete).

Utskottet anförde därvid, bland annat:

Det får ej förbises, att, om begreppet skyddsarbete får ett vidsträckt omfång,

det kain, särskilt i de fall att stridsåtgärden utgått från arbetsgivarsidan,

framstå som ett obehörigt ingripande från samhället på den ena partens

sida i konflikterna på arbetsmarknaden. Med hänsyn härtill anser sig utskottet

icke kunna förorda en sådan utvidgning av begreppet skyddsarbete

att detsamma även skall omfatta lossning av fartygslast.

Vid utformningen av bestämmelserna om skyddsarbete i propositionen har

hänsyn tagits till den intressekollision, vari sjömän kunna komma genom

dem''enligt bestämmelser i annan lag, i detta fall sjömanslagen, åliggande

skyldighet att i vissa fall utföra lossningsarbete. Bestämmelserna i lagstiftningen

om de ekonomiska stridsåtgärderna ha således ej i detta hänseende

något självständigt innehåll utan det blir i sjömanslagen som en ändring skall

göras örn motionärens önskemål skola tillgodoses. En dylik ändring förutsättes

ock i motionen II: 127, där det yrkas att riksdagen måtte besluta att hos

regeringen anhålla örn förslag till sådan ändring i sjömanslagen, att sjöfolket

icke behöver utföra strejkbryteriarhete i hamnar, där konflikt pågår. Innan

utskottet angiver sin ställning till det i nämnda motion framställda förslaget,

vill utskottet redogöra för den tolkning som i rättspraxis kommit ifrågavarande

bestämmelser i sjömanslagen till del. Spörsmålet är behandlat i två av

högsta domstolen den 8 februari 1932 avgjorda mål. Vid ett° svenskt fartyg

»Benares» ankomst till Colombo på Ceylon i februari 1927 rådde^ strejk där

bland hamnarbetarna. På grund härav var det icke möjligt att få lossa fartygets

last med anlitande av sedvanlig arbetskraft. Befälhavaren beordrade

då samtliga besättningsmän, däribland en smörjare och en steward, att deltaga

i lossningsarbete!. De vägrade alla, dock förklarade sig däckspersonalen villig

att tjänstgöra som vinschmän. övrigt arbete utfördes sedan av fartygsbefälet.

Befälhavaren bestraffade de vägrande, under åberopande av 62 § punkterna

3 och 8 i sjömanslagen, för underlåtenhet att efterkomma order med mistning

av hyra under sex dagar.

De två förutnämnda besättningsmännen instämde sedermera rederiet till

rådstuvurätten i Göteborg med yrkande att utfå den hyra varom de gått miste.

Bådstuvurätten, vars utslag av högsta domstolen fastställdes, ogillade yrkandet

med den motiveringen att besättningsmännen i fråga varken på grund

av lag, särskilt avtal eller annan av dem åberopad omständighet kunde anses

hava varit intagna från skyldighet att utföra lossningsarbete! eller att

på befälhavarens order tillfälligtvis biträda vid lossningsarbetets utförande.

I målet infordrades av högsta domstolen ett utlåtande från kommerskollegium.

Utlåtandet, som är synnerligen vidlyftigt, innehåller bland annat utred
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Utskottet.

ning i vilken utsträckning under tiden efter år 1926 manskap och befäl deltagit

i lastnings- och lossningsarbete samt i vilken utsträckning bestraffning

skett för underlåtenhet härutinnan. Rörande utlåtandets närmare innehåll

hänvisar utskottet till den redogörelse härför som intagits i nytt .juridiskt

arkiv för år 1932 avdelning I sid. 6 ff.

Utskottet anser att man vid bedömandet av det föreliggande spörsmålet icke

kan bortse ifrån den synnerligen svåra ställning i vilken ett fartyg befinner

sig, som kommer till en hamn där konflikt pågår mellan hamnarbetarna å ena

sidan samt det eller de stuveriföretag, som utgöra deras arbetsgivare, å den

andra. Även om rederiet skulle vilja betala de löner hamnarbetarna fordra,

torde det oftast icke vara möjligt att få hamnarbetarna att, så länge konflikten

pågår, utföra arbetet i fråga. Att i ett dylikt fall genom en tvingande lagbestämmelse

befria sjömännen från en skyldighet, som enligt gällande lag

ansetts åligga dem, har icke synts utskottet lämpligt. Utskottet önskar i detta

sammanhang framhålla att av högsta domstolens förenämnda domar synes

framgå, att intet hinder föreligger för sjömännen själva att träffa avtal med

sina arbetsgivare om befrielse från skyldighet att utföra lossnings- och lastningsarbete

i hamnar, där konflikt pågår. Utskottet kan på grund av de skäl

som nu anförts icke biträda det i motionen II: 127 påyrkade skrivelseförslaget.

I övriga motioner framställda förslag örn ändringar i inskränkande

riktning av begreppet skyddsarbete har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka.

Utskottet hemställde, att motionen II: 127 icke måtte föranleda till någon

riksdagen åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Den omständigheten att en allmän laglig reglering av föreningsrätten

icke föreligger i vårt land föranledde, att åtskilliga bestämmelser av föreningsrättslig

natur måste införas i det förra året framlagda förslaget till

lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder, ehuru dessa bestämmelser egentligen

bort upptagas till lösning i annat sammanhang. Föreningsrättsliga problem

behandlades även i annan ordning vid förra årets riksdag. I anledning

av motionsvis framställda yrkanden om utredning av spörsmålet angående

lagstiftning om yrkesföreningar föreslog nämligen utskottet utredning

angående lagstiftning örn ideella föreningar. Utskottet ansåg, att de allmänna

grunderna för lagstiftning på föreningsrättens område i första hand borde

vara utredda, innan ställning intoges till spörsmålet, om särskilda regler i

vissa avseenden borde meddelas för några slag av ideella föreningar med

särskilda syften. De föreningsrättsliga problemen hava vidare delvis kommit

upp till behandling i det i år föreliggande förslaget till lag om förenings- och

förhandlingsrätt, nämligen såvitt angår föreningar av arbetsgivare eller arbetstagare.

Slutligen hava hithörande spörsmål även behandlats av de sakkunniga,

som tillsatts för att verkställa en förberedande utredning angående ingripanden

från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet.

Utskottet fann sig förra året kunna förorda antagandet av en lag örn vissa

ekonomiska stridsåtgärder trots svårigheterna att kunna lösa vissa föreningsrättsliga

problem inom den begränsade ram, varom då var fråga. Det förefaller

emellertid utskottet att tillskapandet av en lagstiftning rörande tredje

s. 77 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

77

mans rätt skulle underlättas, därest frågan härom behandlades i sammanhang

med de föreningsrättsliga spörsmålen. Om grunderna för en lagstiftning

beträffande såväl föreningar av arbetsgivare och arbetstagare som andra

ideella föreningar med olika syften bleve klarlagda, skulle därmed en fast

utgångspunkt för en slutlig lösning av frågan örn de ekonomiska stridsåtgärdernas

reglering vara vunnen.

Utskottet får därför, under hänvisning jämväl till vad utskottet anfört å

sid. 39—42, föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att

Kungl. Majit måtte, med beaktande av riksdagens skrivelser och föreliggande

förslag av sakkunniga, låta verkställa utredning av frågan om föreningsväsendets

normering genom lagstiftning samt för riksdagen framlägga de

förslag, vartill denna utredning kan giva anledning.

Genom vad utskottet sålunda anfört, har utskottet tagit ställning jämväl

till det i motionerna I: 269 och II: 584 framställda särskilda yrkandet örn

utredning rörande lagstiftning om ideella föreningar.

Utskottet vill vidare föreslå riksdagen, att, med anledning av de yrkanden,

som framställts i motionerna I: 210, I: 267, I: 270, II: 475, II: 583 och

II: 585, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta

om fortsatt utredning av frågan angående lagstiftning om vissa ekonomiska

stridsåtgärder med beaktande därav att en sådan lagstiftning bör

vara rättvist avvägd, fri från ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt

samhälles rättsordning ävensom av det sammanhang, vari denna utredning

bör ställas till den av utskottet föreslagna utredningen av frågan örn

föreningsväsendets normering genom lagstiftning, samt att de förslag, vartill

nu ifrågavarande utredning kan föranleda, måtte framläggas för riksdagen.

Då utskottet således avstyrker de i sistnämnda sex motioner framställda

yrkandena rörande antagande av lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder,

följer härav, att utskottet icke kan tillstyrka de yrkanden, som framställts i

de till nyssnämnda motioner hörande följdmotionerna I: 211, I: 266, II: 476

och 11:598.

En förutsättning för att de i motionerna I: 268 och II: 586 föreslagna bestämmelserna

om tillägg till 11 kap. strafflagen, avseende förbud mot utställande

av blockadvakter och utdelande av blockadlappar m. m., skulle

erhålla full effektivitet synes vara en komplettering av tryckfrihetsförordningen.

Utskottet finner sig emellertid icke böra i förevarande sammanhang

tillstyrka en grundlagsändring, och får därför avstyrka motionerna.

Vad angår yrkandet i motionen II: 10 örn sådan ändring av sjömanslagen,

att sjöfolket icke behöver utföra strejkbryteriarbete i hamnar, där konflikt

råder, finner utskottet skäl icke anförda, som böra föranleda riksdagen att

intaga annan ståndpunkt än den riksdagen på utskottets förslag förra året

intog till detta spörsmål. Utskottet avstyrker därför motionen.

Utskottet får slutligen jämväl avstyrka det i motionen II: 152 framställda

förslaget, att riksdagen nu skulle upphäva de förra året beslutade bestämmelserna

örn varsel vid arbetsinställelse.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

V. Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande proposition

samt motionerna I: 428 yrkandet I, I: 429, I: 430, II: 820 yrkandet

I, II: 823, II: 824 och II: 827, med förklarande att

de i propositionen framlagda lagförslagen icke kunnat i oförändrat

skick antagas, måtte för sin del antaga följande

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

1) Lag

om förenings- och förhandlingsrätt.

1) Lag

örn förhandlingsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 kapitlet. Inledande bestämmelser.

1 §• 1 §■

Denna lag äger tillämpning å för- Denna lag äger tillämpning å förhållandet

mellan arbetsgivare och ar- hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,

dock icke beträffande så- betstagare i enskild tjänst,

dana arbetstagare i statens eller kommunernas

tjänst, som åro underkastade

ämbetsmannaansvar.

2 §•

Med förening av arbetstagare förstås i denna lag förening, som består av

arbetstagare och enligt stadgarna har till uppgift att tillvarataga arbetstagarnas

intressen rörande anställningsvillkor och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren.

Med förening av arbetsgivare förstås en motsvarande sammanslutning å

arbetsgivarsidan.

Bestämmelser i denna lag, som hava

avseende å förening av arbetsgivare

eller arbetstagare, skola äga motsvarande

tillämpning å förening eller

förbund av flera sådana föreningar.

Bestämmelser i denna lag, som hava

avseende å förening av arbetsgivare

eller arbetstagare, skola äga motsvarande

tillämpning å förening eller

förbund av flera sådana föreningar

(huvudorganisation); och skall, då

fråga år örn huvudorganisation, vad

i denna lag sågs örn medlem i förening

gälla örn de anslutna föreningarna,

så ock örn deras medlemmar.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

79

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag.)

2 kapitlet. Örn föreningsrätten.

3 §■

Med föreningsrätt förstås i denna

lag rätt att tillhöra sådan förening,

som i 2 § sågs.

4 §• 3%.

Föreningsrätten skall lämnas Föreningsrätten skall

okränkt. Kränkning av föreningsråt- okränkt.

ten föreligger, om från arbetsgivareller

arbetstagarsidan åtgärd vidtages

mot någon å andra sidan i syfte att

hindra honom att inträda i eller förmå

honom att utträda ur förening,

så ock örn åtgärd vidtages från ena

sidan mot någon å andra sidan i anledning

av hans verksamhet för förening

eller för åstadkommande av

förening. Sker kränkningen av föreningsrätten

genom avtalsuppsågning

eller annan dylik rättshandling eller

genom bestämmelse i kollektivavtal

eller annat avtal, vare rättshandlingen

eller bestämmelsen ogill.

Vad i första stycket stadgas skall

icke utgöra hinder för intagande av

föreskrift i kollektivavtal, att arbetsledare

eller annan i förtroendeställning

ej må vara medlem av förening,

som avser tillvaratagande av honom

underställd personals intressen gentemot

arbetsgivaren. Ej heller skall

stadgandet äga tillämpning å åtgärd,

som avser att åstadkomma föreskrift,

varom nu sagts, eller grundas på

sådan föreskrift.

5 §•

Har arbetsgivare, arbetstagare eller

förening gjort sig skyldig till

kränkning av föreningsrätten, på

sätt i 5 § sägs, gähle därav uppkommen

skada.

lämnas

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Angående skadeständsskyldigheten

skall vad i 8 och 9 §§ lagen om kollektivavtal

stadgas öga motsvarande

tillämpning.

6 §•

Var, som vill fordra skadestånd

enligt detta kapitel, skall anhängiggöra

sin talan inom två år från avslutande

av den åtgärd, varå ersättningsskyldigheten

grundas. Försummas

det, vare talan förlorad.

7 §■

Mål, som avse tillämpning av bestämmelserna

i detta kapitel, upptagas

av arbetsdomstolen.

3 kapitlet. Om förhandlingsrätten. 2 kapitlet. Om förhandlingsrätt.

8 §•

Med förhandlingsrätt förstås i denna

lag rätt att påkalla förhandling

rörande kollektiv reglering av anställningsvillkoren

ävensom rörande

förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare

och arbetstagare. Förhandlingsrätt

tillkommer å ena sidan arbetsgivaren

eller förening av arbetsgivare,

vari han är medlem, samt å

andra sidan förening av arbetstagare,

vari de ifrågavarande arbetstagarna

äro medlemmar.

* §•

Med förhandlingsrätt förstås i denna

lag rätt att påkalla förhandling

rörande reglering av anställningsvillkoren

ävensom rörande förhållandet

i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Förhandlingsrätt tillkommer

å ena sidan arbetsgivaren eller

förening av arbetsgivare, vari han är

medlem, samt å andra sidan förening

av arbetstagare, vari de ifrågavarande

arbetstagarna äro medlemmar.

Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten att träda

i förhandling, Nämnda skyldighet innebär åliggande att, själv eller genom

ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde samt att, där så erfordras,

med angivande av skäl framlägga förslag till lösning av fråga, varom förhandling

påkallats.

9 §■

Vill part påkalla förhandling, som

avses i 8 §, gore framställning därom

hos andra parten. Örn denne så

begär, skall framställningen ske

5 §•

Vill part påkalla förhandling, som

avses i 4 §, gore framställning därom

hos andra parten. Om denne så

begär, skall framställningen ske

s. 81 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

81

(Kungl. Maj:ts förslag.)

skriftligen med angivande av den

eller de frågor, om vilka förhandling

påkallas. Sammanträde för förhandling

skall hållas snarast möjligt;

och ankommer det på parterna

att utan dröjsmål överenskomma om

tid och plats för sammanträdet. Örn

endera parten det begär, skall över

förhandlingen föras protokoll, som

justeras av båda parterna.

(Utskottets förslag.)

skriftligen med angivande av den

eller de frågor, om vilka förhandling

påkallas. Sammanträde för förhandling

skall hållas snarast möjligt;

och ankommer det på parterna

att utan dröjsmål överenskomma örn

tid och plats för sammanträdet. Om

endera parten det begär, skall över

förhandlingen föras protokoll, som

justeras av båda parterna.

De i denna paragraf givna stadgandena skola icke lända till efterrättelse,

i den mån annat följer av kollektivavtal mellan parterna.

10 §.

Om befogenhet för part, som äger

förhandlingsrätt, att påkalla förlikningsmans

medverkan stadgas i lagen

om medling i arbetstvister.

6 §•

Om befogenhet för part, som äger

förhandlingsrätt men å vilken bestämmelserna

i 3 kapitlet icke äga

tillämpning, att påkalla förlikningsmans

medverkan stadgas i lagen örn

medling i arbetstvister.

11 §• 7 §.

Arbetsgivare må ej vägra arbetstagare skälig ledighet för deltagande i förhandling

om fråga, vari han är utsedd att vara representant för sin förening.

3 kapitlet. Om förhandlingsrätts utövande

i visst fall.

« §■

Huvudorganisation av arbetstagare

äger genom anmälan hos socialstyrelsen

påkalla detta kapitels tillämpning.

Dylik anmälan skall göras av

organisationens styrelse och innefatta

förklaring, att organisationen underkastar

sig i 16 § angiven freds förpliktelse.

Vid anmälan skola fogas:

1) organisationens stadgar;

2) uppgift ä de personer, som hava

säte i organisationens styrelse eller

som eljest äga företräda organisationen,

ävensom å deras adresser; samt

3) bestyrkt avskrift av protokoll

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 2 avd. Nr 58.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

vid sammanträde med organisationen,

utvisande, att stadgarna blivit antagna,

ävensom av dylikt protokoll eller

annan handling, varav framgår, att

styrelse blivit utsedd.

Sker ändring i organisationens

stadgar eller i förhållande, som under

2) sägs, vare organisationen pliktig

att omedelbart göra anmälan härom

hos socialstyrelsen.

9 §■

Å huvudorganisation, som gjort anmälan

enligt 8 §, jämte till sådan organisation

anslutna underföreningar

skola bestämmelserna i detta kapitel

äga tillämpning från och med ingången

av fjärde kalendermånaden

efter den, då anmälan gjordes, och

intill dess ett år förflutit efter det

huvudorganisationen hos socialstyrelsen

förklarat sig återtaga sin anmälan;

dock att förklaring örn återtagande

icke får ske förrän två år efter

anmälan.

Äro bestämmelserna i detta kapitel

tillämpliga å förening av arbetstagare

och har dessas arbetsgivare erhållit

kännedom därom, skola samma

bestämmelser gälla för arbetsgivarparten

i förhållande till föreningen

och dess medlemmar.

10 §.

Kan enighet i viss förhandlingsfråga

icke uppnås vid förhandling

enligt 2 kapitlet, skall socialstyrelsen

utse opartisk ordförande att leda förhandlingen

på begäran av huvudorganisation

för part, å vilken bestämmelserna

i detta kapitel jämlikt 9 § äga

tillämpning, så ock under enahanda

förutsättning på begäran av oorganiserad

arbetsgivarpart.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

83

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Styrelsen må dock vägra att utse

sådan ordförande:

1) därest sökanden icke gjort vad

på honom ankommer för frågans lösning

vid förhandling enligt 2 kapitlet;

2) därest sökanden år förening av

arbetstagare och icke omfattar minst

hälften av de av frågan berörda arbetstagarna;
3)

därest sökanden år förening,

som icke står öppen för alla inom

den eller de grupper, vilkas intressen

föreningen åsyftar att tillvarataga;

samt

i) därest sökanden är förening av

arbetstagare och icke äger minst trehundra

medlemmar.

över socialstyrelsens beslut i fråga,

som avses i denna paragraf, må klagan

ej föras.

n §.

Finnér socialstyrelsen fråga, för

vars behandling utseende av opartisk

• ordförande påkallas, vara av synnerlig

vikt eller särskilt invecklad beskaffenhet,

må styrelsen i stället för

en ordförande utse en kommission av

tre personer; och skall i sådant fall

vad här nedan stadgas örn opartisk

ordförande gälla kommissionen.

12 §.

Ledes förhandling av opartisk ordförande,

åligger det parterna att sammankomma

på hans kallelse. Part,

som visar sig ha instämt förhandlingsfrågan

till domstol, vare dock

fritagen från skyldighet att deltaga

i förhandlingen.

På ordförandens anmaning skall

vardera parten med angivande av

skäl framlägga förslag till förhandlingsfrågans

lösning.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Det bör vara parterna angeläget

att, i den män sådant erfordras för

att bereda ordföranden tillförlitlig

grund för för handling sfrågans bedömande,

på anhållan av ordföranden

giva honom del av räkenskaper och

andra handlingar samt meddela statistiska

och andra uppgifter, varöver

parterna förfoga, ävensom hålla vederbörande

arbetsplatser för ordföranden

tillgängliga; part likväl obetaget

att, i den omfattning han finner

nödigt, göra förbehåll, att vad ordföranden

på sådant sätt erfar ej må

av denne yppas.

över förhandlingen skall förås

protokoll, som justeras av båda parterna.

13 §.

Kunna parternas vid förhandling

inför opartisk ordförande avgivna förslag

icke sammanjämkas, må ordföranden

uppmana parterna att lämna

en eller flera personer uppdrag

att såsom skiljemän avgöra förhandlingsfrågan

med utfästelse, att parterna

skola ställa sig avgörandet iill

efterrättelse.

I händelse ordförandens uppmaning

i sistnämnda syfte icke efterkommes

av parterna, skall ordföranden,

därest han icke finner frågan

vara av beskaffenhet att höra under

domstol, på begäran av endera parten

hos socialstyrelsen hemställa örn

utseende av skiljenämnd för avgivande

av förslag till förhandlingsfrågans

lösning.

Ej md ordföranden själv åtaga sig

skiljemannauppdrag i förhandlingsfråga

rörande arbetsförhållande.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

85

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

U §■

Har socialstyrelsen mottagit sådan

hemställan örn utseende av skiljenämnd,

som i 13 § sägs, skall styrelsen

till ledamöter av nämnden utse

minst tre opartiska personer, över

styrelsens val av ledamöter må klagan

ej förås.

Den jämlikt 10 § utsedde opartiske

ordföranden eller, där jämlikt 11 §

en kommission utsetts, dess ordförande

vare föredragande inför nämnden.

Nämnden skall på grundval av det

protokoll, som i 12 § omnämnes, och

de upplysningar, som föredraganden

kunnat inhämta, avgiva förslag till

förhandlingsfrågans lösning. Finner

sig nämnden för frågans bedömande

vara i behov av ytterligare upplysningar,

må nämnden infordra sådana

från parterna.

Har part under förhandlingen gjort

förbehåll, som i 12 § sägs, gäde detta

förbehåll även för nämnden; part

vare ock obetaget att göra sådant förbehåll

i fråga örn upplysningar, som

nämnden enligt denna paragrafs tredje

stycke äger infordra.

Vid avgivandet av förslag till förhandlingsfrågans

lösning skall nämnden

tillika förelägga parterna att senast

å viss dag avgiva svar på förslaget.

Vägrar någondera parten att

antaga nämndens förslag, åge nämnden

på begäran av part avgöra, huruvida

förslaget må offentliggöras;

dock att nämnden icke utan särskilda

skäl må förvägra part, som godkänt

förslaget, att offentliggöra detsamma.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

15 §.

Sedan av socialstyrelsen utsedd

opartisk ordförande slutfört sitt uppdrag,

skall han inom en månad därefter

insända berättelse över förhandlingen

till styrelsen. Har skiljenämnd

utsetts enligt 14 §, skall berättelsen

jämväl innehålla nämndens förslag

till förhandlingsfrågans lösning, därest

nämnden icke funnit, att förslaget

icke må offentliggöras, samt parternas

svar å förslaget.

16 §.

Under tid och förutsättningar, som

angivas i 9 §, må stridsåtgärd icke

vidtagas från någondera sidan. Denna

fredsförpliktelse skall, så vitt viss förhandlingsfråga

rörer, upphöra att gälla,

örn enligt 14 § tredje stycket avgivet

förslag till frågans lösning icke

blivit antaget av båda parterna inom

den av skiljenämnden för besvarande

av förslaget fastställda tiden samt endera

parten inom en månad därefter

underrättat såväl andra parten som

socialstyrelsen, att han ämnar anlita

stridsåtgärd.

Innan stridsåtgärd vidtages skall,

därest giltigt hinder icke mäter, underrättelse

örn åtgärden lämnas motsidan

ävensom socialstyrelsen sist å

sjunde dagen före den dag, då åtgärden

skall taga sin början. Underrättelsen

skall innehålla redogörelse

för anledningen till åtgärden.

17 §.

Har part efter ty i 16 § sägs tillkännagivit

sin avsikt att anlita stridsåtgärd,

må socialstyrelsen uppdraga

åt den jämlikt 10 § utsedde opartiske

s. 87 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

87

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ordföranden att under tid, som angives

i 9 §, med uppmärksamhet följa

tvisten samt, örn ändrade förhållanden

därtill föranleda, inbjuda parterna

till nya förhandlingar.

18 §.

Angående ersättning till opartisk

ordförande, ledamot av sådan kommission,

som i 11 § sägs, och ledamot

av sådan skiljenämnd, som i 14 §

sågs, gäde vad Konungen därom stadgar.

19 §.

Hos socialstyrelsen skall förås register

för inskrivning av de uppgifter,

vilka enligt 8, 9 och 16 §§ lämnas

styrelsen. I registret skola jämväl

införas styrelsens beslut i frågor,

som avses i detta kapitel.

Hava vid anmälan icke iakttagits

de föreskrifter, som finnas för varje

särskilt fall meddelade, eller prövas

förenings stadgar eller beslut, som

anmälas, icke hava tillkommit i föreskriven

ordning eller ej stå i överensstämmelse

med föreskrifterna i denna

lag eller eljest strida mot lag eller

författning eller vara till sin avfattning

i något viktigare hänseende otydliga

eller vilseledande, skall styrelsen

vägra att mottaga anmälan, örn beslut,

varigenom anmälans mottagande

vägras, skall skriftlig underrättelse

ofördröjligen överlämnas eller med

allmänna posten försändas till någon,

vilken äger företräda den anmälande.

4 kapitlet. Om påföljd för överträdelse

av denna lag.

20 §.

Envar, som vidtagit stridsåtgärd,

vilken enligt 16 § första stycket ej

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

må äga rum, vare skyldig ersätta skada,

som av förfarandet kommit.

21 §.

Där de, som äga företräda förening,

varom i 2 § sägs, å föreningens vägnar

behörigen besluta stridsåtgård, vilken

enligt 16 § första stycket ej må äga

rum, vare föreningen pliktig ersätta

skada, som kommer av åtgärden.

22 §.

Har medlem i förening, varom i

2 § sägs, gjort sig skyldig till sådant

förfarande, som avses i 20 §, och faller

åtgärden inom föreningens verksamhetsområde,

vare föreningen, när

den erhåller kännedom örn medlemmens

handlingssätt, pliktig att, där så

ske kan, hindra honom från fortsättande

av det olovliga förfarandet och

förebygga skada av detsamma. För

sådant ändamål åge föreningen mot

medlem tillämpa varje påföljd, vilken

enligt stadgarna kan inträda på grund

av åsidosättande av förpliktelse, som

åligger medlem. Föreningen må jämväl,

oavsett vad stadgarna innehålla,

utesluta medlem för en tid av intill

ett år.

Åsidosätter föreningen vad i denna

paragraf stadgas, vare föreningen

skyldig ersätta därav uppkommen

skada.

23 §.

Under skadestånd skall inbegripas

jämväl ersättning för personligt lidande

samt för intrång i den kränktes

intresse av att ostört bedriva sin

verksamhet.

örn det med hänsyn till den skadevållandes

ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å

s. 89 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

89

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

tvisten, skadans storlek i jämförelse

med den skadevållandes tillgångar eller

till omständigheterna i övrigt finnes

skäligt, må skadeståndets belopp

nedsättas. Fullständig befrielse från

skadeståndsskyldighet må ock äga

rum.

25 §.

Ålågges skadeståndsskyldighet flera,

skall den fördelas mellan dem efter

den större eller mindre skuld,

som prövas ligga envar till last. Föres,

sedan skadeståndsskyldighet

ålagts någon, av den skadelidande

talan mot annan, md i den mån det

finnes skäligt denne förpliktas att gemensamt

med den förre, en för båda

och båda för en, gälda skadestånd.

25 §.

Var, som vill fordra skadestånd enligt

denna lag, skall dels inom två

månader från det han erhållit kännedom

örn skadan samt örn den, mot

vilken talan skall förås, underrätta

honom örn sitt anspråk, dels ock

inom två år från avslutande av den

åtgärd, varå ersättningsskyldigheten

grundas, anhängiggöra sin talan. Försummas

det, vare talan förlorad.

26 §.

Försummar part att hörsamma kallelse

eller anmaning enligt 12 § första

och andra styckena, må ordföranden

på hemställan av andra parten anmäla

försummelsen hos arbetsdomstolen;

och åge arbetsdomstolen att

genom vite tillhålla parten att fullgöra

sitt åliggande ävensom på anmälan

av ordföranden utdöma vitet.

Sådant vite skall tillfalla kronan och,

örn tillgång till dess gäldande saknas,

förvandlas enligt allmän strafflag.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

27 §.

Försummar part att lämna sådana

upplysningar, som skiljenämnd enligt

1A § tredje stycket infordrat, må

nämnden anmäla försummelsen hos

arbetsdomstolen. Vid sådan anmälan

åge vad som i 26 § stadgas örn föreläggande

och utdömande av vite motsvarande

tillämpning.

28 §.

Förseelse mot bestämmelserna i 16

§ andra stycket straffes med böter,

högst 300 kronor. Ådömda böter

tillfalla kronan. Saknas tillgång till

deras gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän strafflag.

5 kapitlet. Om rättegång.

29 §.

Mål, som avse tillämpningen av

denna lag, upptagas och avgöras av

arbetsdomstolen; dock att åtal för

förseelse mot bestämmelserna i 16 §

andra stycket anhångiggöres vid allmän

domstol och utföres av allmän

åklagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

2) Lag

om ändrad lydelse av 3, 6 och 11 §§

lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn

medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas, att 3, 6 och

11 §§ lagen den 28 maj 1920 om

medling i arbetstvister skola erhålla

följande ändrade lydelse:

2) Lag

örn ändrad lydelse av /, 6 och 11 §§

lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn

medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas, att 1, 6 och

11 §§ lagen den 28 maj 1920 om

medling i arbetstvister skola erhålla

följande ändrade lydelse:

s. 91 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

91

(Kungl. Maj.ts förslag.)

3 §.

Har inom — — — tvistens lösning.

Även om arbetstvisten icke är av

beskaffenhet, som i första stycket

sägs, bör förlikningsmannen efter

prövning av tvistefrågans betydelse

och övriga omständigheter kalla de

tvistande till förhandlingar, på sätt

i första stycket stadgas, örn framställning

göres av part, som äger

förhandlingsrätt enligt lagen örn förenings-

och förhandlingsrätt.

6 §•

De förhandlingar — — — synas

lämpliga.

Försummar vid förhandling, som

anordnats av förlikningsman, någon

av de tvistande parterna att fullgöra

vad enligt 8 § andra stycket lagen

om förenings- och förhandlingsrätt

åligger honom, må förlikningsmannen

på hemställan av andra parten anmäla

försummelsen hos arbetsdomstolen;

och äge arbetsdomstolen genom vite

tillhålla parten att fullgöra sitt ålig
-

(Utskottets förslag.)

1 §■

För vart och ett av de distrikt, i

vilka riket för sådant ändamål av

Konungen indelas, förordnar Konungen

en förlikningsman med uppgift

att, på sätt nedan sägs, medla i tvister

mellan arbetsgivare och arbetare;

dock att denna lag icke gäller i fråga

örn arbetsgivare och arbetare, å vilka

bestämmelserna i 3 kapitlet lagen örn

förhandlingsrätt äga tillämpning

Därest så — — — särskild förlikningsman.

6 §•

De förhandlingar — — — synas

lämpliga.

Försummar vid förhandling, som

anordnats av förlikningsman, någon

av de tvistande parterna att fullgöra

vad enligt A § andra stycket lagen

om förhandlingsrätt åligger honom,

må förlikningsmannen på hemställan

av andra parten anmäla försummelsen

hos arbetsdomstolen; och äge

arbetsdomstolen genom vite tillhålla

parten att fullgöra sitt åliggande

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

gande ävensom på anmälan av för- ävensom på anmälan av förlikningslikningsmannen

utdöma vitet. Så- mannen utdöma vitet. Sådant vite

dant vite skall tillfalla kronan och, skall tillfalla kronan och, om tillom

tillgång till dess gäldande saknas, gång till dess gäldande saknas, förförvandlas

enligt allmän strafflag. vandias enligt allmän strafflag.

11 §•

Berör utbruten — — — annan person.

Där förlikningsman finner påkallat, att särskild person förordnas att leda

förhandling, som i 3 § andra stycket sägs, har förlikningsmannen att därom

göra framställning hos socialstyrelsen, som, ifall skäl därtill äro, hos Konungen

anhåller örn meddelande av dylikt förordnande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

3) Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol

skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

För upptagande---i Stockholm.

Örn skyldighet för arbetsdomstolen att i vissa fall upptaga och avgöra andra

mål än i första stycket sägs är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

B. att motionerna I: 428 yrkandet I, I: 429, I: 430, II: 820

yrkandet I, II: 823, II: 824 och II: 827, i den mån de icke

blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt, icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna I: 428 yrkandet III och II: 820 yrkandet

III måtte anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt;
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

93

D. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 431 och II:

825, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning

i frågan om lagfästande av förhandlingsrätten för sådana kategorier

av arbetstagare, vilka anställas i allmän tjänst genom

privaträttsliga arbetsavtal samt örn framläggande för

riksdagen av de förslag, vartill utredningen kan föranleda;

E. att motionerna I: 431 och II: 825, i den mån de icke

blivit besvarade genom vad utskottet under D. hemställt, icke

måtte föranleda lill någon riksdagens åtgärd;

F. att motionerna I: 421, I: 428 yrkandet II, I: 432, II: 820

yrkandet II samt II: 826 icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd;

G. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 210, I: 267,

I: 269,1: 270, II: 475, II: 583, II: 584 och II: 585, i skrivelse till

Kungl. Majit måtte hemställa, att Kungl. Majit måtte låta

verkställa utredning av frågan örn föreningsväsendets normering

genom lagstiftning samt för riksdagen framlägga de förslag,

varin denna utredning kan giva anledning;

H. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 210, I: 267,

I: 270, II: 475, II: 583 och II: 585, i skrivelse till Kungl. Majit

måtte anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta om fortsatt

utredning av frågan angående lagstiftning örn vissa ekonomiska

stridsåtgärder med beaktande därav att en sådan lagstiftning

bör vara rättvist avvägd, fri från ensidighet och avpassad

efter ett demokratiskt samhälles rättsordning ävensom

av det sammanhang, vari denna utredning bör ställas till den

av utskottet föreslagna utredningen av frågan örn föreningsväsendets

normering genom lagstiftning, samt att de förslag,

vartill nu ifrågavarande utredning kan föranleda, måtte framläggas

för riksdagen;

I. att motionerna I: 269 och II: 584, i den mån de varit

föremål för behandling i detta utlåtande, måtte anses besvarade

genom vad utskottet under G. hemställt;

J. att motionerna I: 210, I: 267, I: 270, II: 475, II: 583 och

II: 585, i den mån de icke blivit beaktade genom vad utskottet

under G. och H. hemställt, icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd; samt

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58-

K. att motionerna I: 211, I: 268, II: 10, II: 152, II: 476 och

II: 586 ävensom I: 266 och II: 598, de två sistnämnda i den

mån de varit föremål för behandling i detta utlåtande, icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 juni 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Frändén, Sigfrid Hansson, Gustaf

Tamm, Hagman, P. Sandström, Norman,1 Knut Petersson och Olof Carlsson;2*

från andra kammaren: herrar Österström, Johanson i Hallagården,* Olovson i Västerås,*

Skoglund, Pettersson i Hällbacken och Sandström i Sollefteå,1 fru Nordgren samt herrar

Hassler och Hermansson.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

• Endast närvarande vid behandlingen av motionerna 1:210, 211, 266, 267, 268, 269 och 270

samt II: 10, 152, 475, 476, 583, 584, 585, 586 och 598.

2 Endast närvarande vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 240 samt i anledning

därav väckta motioner.

Reservationer:

av herrar Sigfrid Hansson, Hagman, Olof Carlsson, Olovson i Västerås och

Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren samt herr Hermansson, vilka ansett,

att utskottets yttrande i fråga om lagstiftning om förenings- och förhandlingsrätt

samt dess hemställan under A—F bort erhålla följande lydelse:

Den av Kungl. Maj:t framlagda propositionen avser att ge lagstadgat skydd

åt arbetstagarnas anspråk på att genom sina organisationer under förhandlingar

med arbetsgivarna få medverka vid fastställande av löne- och arbetsvillkor.

På alla håll råder i stort sett enighet om att ett lagfästande av förhandlingsrätten

bör äga rum. Detta förutsätter emellertid, att även arbetstagares

föreningsrätt i förhållande till arbetsgivare uttryckligen erkännes, då

denna utgör en nödvändig grundval för förhandlingsrätten. I samband med

en lagstiftning om förhandlingsrätten måste därför även upptagas frågan

om skydd för föreningsrättskränkningar från arbetsgivares sida. I annat

s. 95 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58; reservationer.

95

fall skulle lätt en sådan lagstiftning bli utan större värde för de grupper av

arbetstagare, vilkas organisationer hittills icke i större omfattning vunnit

erkännande på arbetsmarknaden och för vilka på grund av arbetstagarens

beroende ställning gentemot arbetsgivaren föreningsrätten för närvarande

ofta är en chimär. Utskottet finner således, att i en lagstiftning om förhandlingsrätten

även föreningsrätten bör upptagas till reglering. Enligt utskottets

mening bör detta ske i överensstämmelse med de principer, som kommit till

uttryck i 3 § och 4 § första stycket av Kungl. Maj:ts förslag till lag örn förenings-

och förhandlingsrätt.

I motionerna 1:429 av herr Bagge m. fl. och II: 823 av herr Skoglund

m. fl. har föreslagits införande av ett särskilt förhandlingsförfarande under

opartisk ledning i vissa fall. Grundvalen för motionärernas förslag återfinnes

i 4 kapitlet av kommitténs förslag. Att vid sidan av det i propositionen

upptagna förhandlingsförfarandet inför förlikningsman även införa regler

om en särskild förhandlingsordning inför opartisk ordförande, närmast

avsedd för vissa grupper av arbetstagare, vilka icke tidigare fått sin förhandlingsrätt

erkänd i praktiken, måste möta betänkligheter. De sakkunnigas

förslag har också under utredningens gång utsatts för en välbefogad kritik.

Den av motionärerna företagna omarbetningen har icke undanröjt grunderna

för denna. Utskottet får därför avstyrka, att i det föreliggande lagförslaget

införas regler om ett särskilt förhandlingsförfarande.

I motionerna I: 428 av herr Hamrin m. fl. och II: 820 av herr Andersson i

Rasjön m. fl. samt i motionerna 1:429 av herr Bagge m. fl. och 11:823 av

herr Skoglund m. fl. föreslås, att, i enlighet med vad lagrådet förordat, lagen

endast skall gälla arbetstagare i enskild tjänst. En sådan begränsning skulle

innebära, att arbetstagare i statens och kommunernas tjänst, vilka i anställnings-

och löneavseenden äro jämställda med det stora flertalet av övriga arbetstagare,

åtminstone tills vidare icke erhölle sin förenings- och förhandlingsrätt

lagstadgad. I likhet med departementschefen anser utskottet det

föga tilltalande att i huvudsak av lagtekniska grunder begränsa lagens omfattningsområde

på sätt motionärerna föreslagit. Utskottet avstyrker således

det i motionerna framlagda förslaget.

I motionen 1:421 av herr Sigfrid Hansson framhålles, att det beträffande

arbetsledare eller annan i förtroendeställning i 4 § andra stycket föreslagna

undantaget från vad som jämlikt första stycket samma paragraf skall anses

såsom kränkning av föreningsrätten, i propositionen icke erhållit en tillfredsställande

utformning.

I motionen anföres bland annat:

Undantagets utsträckning att utöver arbetsledare avse även »annan i förtroendeställning»

är ägnad att medföra svårigheter särskilt för organisationsrörelsen

bland de anställda, där den vertikala organisationsprincipen genomgående

tillämpas. Begreppet »förtroendeställning» är på intet sätt bestämt.

Det synes mig emellertid angeläget att man så långt som möjligt undviker att

i en föreningsrätt.slagstift ning införa begrepp, vilka på grund av sin obestämda

karaktär bereda möjlighet för obehöriga anspråk och åtgärder.

Begreppet arbetsledare torde, för undvikande av osäkerhet och oenhetlig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

98 Andra lagutskottets utlåtande Nr 58; reservationer.

het i tillämpningen, kräva en legal bestämning, anslutande till kollektivavtalspraxis.

Enligt sista punkten av 4 § 2 st. skall stadgandet i första stycket ej heller

äga tillämpning å åtgärd, som avser att åstadkomma arbetsledareklausul eller

grundas på sådan klausul. Med »åtgärd som avser att åstadkomma» åsyftas

tydligen kollektiv stridsåtgärd mot arbetstagarparten i sammanhang med en

avtalsrörelse. I sin nuvarande formulering kan uttrycket missförstås och

tolkas såsom avseende även individuella stridsåtgärder eller stridsåtgärder i

annat sammanhang. Med hänsyn till svårigheten att giva en exakt formulering,

och då bestämmelsen i denna del icke utsäger annat än en självklar sak,

synes den böra begränsas att avse åtgärd, som grundas på föreskrift av ifrågavarande

innehåll.

Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslår motionären följande

lydelse av 4 § förslaget till lag örn förenings- och förhandlingsrätt.

Föreningsrätten---ogin.

Vad i första stycket stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av föreskrift

i kollektivavtal, att arbetsledare ej må vara medlem av förening, som

avser tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot arbetsgivaren.

Ej heller skall stadgandet äga tillämpning å åtgärd, som grundas

på sådan föreskrift.

Med arbetsledare förstås den, som är anställd att såsom arbetsgivarens

ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete, vilket utföres av honom

underställd personal och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltager.

Utskottet, som finner den föreslagna ändringen välmotiverad, tillstyrker

att 4 § avfattas i enlighet med den lydelse, som angivits i motionen.

Enligt 8 § i Kungl. Maj:ts förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt

förstås med förhandlingsrätt rätt att påkalla förhandling rörande kollektiv

reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i övrigt

mellan arbetsgivare och arbetstagare.

I motionerna I: 428 av herr Hamrin m. fl. och II: 820 av herr Andersson

i Rasjön m. fl., vilka äro likalydande, har framhållits, bland annat, att uttrycket

»kollektiv reglering» kunde ge anledning till en ur de anställdas synpunkt

icke önskvärd begränsning av förhandlingsrättsbegreppet. I såväl dessa

motioner som i motionerna I: 429 av herr Bagge m. fl. som II: 823 av herr

Skoglund m. fl. yrkas, att ordet »kollektiv» måtte utgå.

Utskottet anser visserligen, att de i förstnämnda motioner uttalade farhågorna

äro obefogade, men då det är angeläget, att anledning till missförstånd

undanröjes och den yrkade ändringen måste anses vara av enbart formell karaktär,

finner utskottet sig böra tillstyrka densamma.

Utskottet avstyrker övriga motionsvis framställda yrkanden örn ändring i

den föreliggande propositionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,1

A. att riksdagen med förklarande, att ifrågavarande proposition

ej kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin del

antaga följande

1 Reservanterna ha i sin hemställan följt samma ordning som utskottet.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58; reservationer.

97

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Reservanternas förslag.)

1) Lag

om förenings- och förhandlingsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 kapitlet. Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag-------underkastade ämbetsmannaansvar.

2 §•

Med förening — —--— — — sådana föreningar.

2 kapitlet. Örn föreningsrätten.

3 §•

Med föreningsrätt -------— 2 § sägs.

4 §•

Föreningsrätten skall lämnas okränkt. Kränkning av föreningsrätten föreligger,

örn från arbetsgivar- eller arbetstagarsidan åtgärd vidtages mot någon

å andra sidan i syfte att hindra honom att inträda i eller förmå honom att

utträda ur förening, så ock om åtgärd vidtages från ena sidan mot någon å

andra sidan i anledning av hans verksamhet för förening eller för åstadkommande

av förening. Sker kränkningen av föreningsrätten genom avtalsuppsägning

eller annan dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal

eller annat avtal, vare rättshandlingen eller bestämmelsen ogin.

Vad i första stycket stadgas skall Vad i första stycket stadgas skall

icke utgöra hinder för intagande av icke utgöra hinder för intagande av

föreskrift i kollektivavtal, att arbetsledare

eller annan i förtroendeställning

ej må vara medlem av förening,

som avser tillvaratagande av honom

underställd personals intressen gentemot

arbetsgivaren. Ej heller skall

stadgandet äga tillämpning å åtgärd,

som avser att åstadkomma föreskrift,

varom nu sagts, eller grundas på sådan

föreskrift.

föreskrift i kollektivavtal, att arbets7

ledare ej må vara medlem av förening,

som avser tillvaratagande av honom

underställd personals intressen gentemot

arbetsgivaren. Ej heller skall

stadgandet äga tillämpning å åtgärd,

som grundas på sådan föreskrift.

Bihang till riksdagens protokoll 19.16.

Med arbetsledare förstås den, som

är anställd att såsom arbetsgivarens

9 sami. 2 avd. Nr 58.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58; reservationer.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Reservanternas förslag.)

ställföreträdare leda, fördela och kontrollera

arbete, vilket utföres av honom

underställd personal och i vilket

han icke annat än tillfälligtvis själv

deltager.

5 §•

Har arbetsgivare-------motsvarande tillämpning.

6 §•

Var, som----—--talan förlorad.

Mål, som

7 §•

av arbetsdomstolen.

3 kapitlet. Om förhandlingsrätten.

8 §•

Med förhandlingsrätt förstås i denna

lag rätt att påkalla förhandling

rörande kollektiv reglering av anställningsvillkoren

ävensom rörande

förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare

och arbetstagare. Förhandlingsrätt

tillkommer å ena sidan arbetsgivaren

eller förening av arbetsgivare,

vari han är medlem, samt å

andra sidan förening av arbetstagare,

varl de ifrågavarande arbetstagarna

äro medlemmar.

Med förhandlingsrätt förstås i denna

lag rätt att påkalla förhandling

rörande reglering av anställningsvillkoren

ävensom rörande förhållandet

i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Förhandlingsrätt tillkommer

å ena sidan arbetsgivaren eller

förening av arbetsgivare, vari han är

medlem, samt å andra sidan förening

av arbetstagare, vari de ifrågavarande

arbetstagarna äro medlemmar.

Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten att träda

i förhandling. Nämnda skyldighet innebär åliggande att, själv eller genom

ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde samt att, där så erfordras,

med angivande av skäl framlägga förslag till lösning av fråga, varom förhandling

påkallats.

9 §•

Vill part-------mellan parterna.

10 §•

Örn befogenhet---------i arbetstvister.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58; reservationer.

99

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Reservanternas förslag.)

11 §•

Arbetsgivare må-------sin förening.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

2) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av B, 6 och 11 §§ lagen den 28 maj 1920 (nr 245)

om medling i arbetstvister.

(Kungl. Maj:ts förslag och reservanternas förslag äro likalydande.)

3) Lag

örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) örn arbetsdomstol.

(Kungl. Maj:ts förslag och reservanternas förslag äro likalydande.)

B. att motionerna 1:428 yrkandet I, 1:429, 11:820 yrkandet

I och II: 823, i den mån de icke blivit beaktade genom

vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd, samt att motionerna I: 430, II: 824

och 11:827 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna I: 428 yrkandet III och II: 820 yrkandet

lil icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

D. och E. att motionerna I: 431 och II: 825 icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd; samt

F. att motionen I: 421 måtte anses besvarad genom vad

utskottet under A. hemställt ävensom att motionerna I: 428

yrkandet II, I: 432, II: 820 yrkandet II samt II: 826 icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

2) av herr Knut Petersson, som beträffande 1 § i lagen om förhandlingsrätt

hemställt örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Innehållsförteckning.

Sid.

I. Yrkanden i motionerna............................. 2

A. I fråga orri lagstiftning rörande förenings- och förhandlingsrätt ... 2

B. Beträffande lagstiftning örn vissa ekonomiska stridsåtgärder och därmed

sammanhörande spörsmål......................11

C. Beträffande lagstiftning örn ideella föreningar.............12

II. Historik....................................13

A. I fråga örn lagstiftning örn förenings- och förhandlingsrätt......13

B. Beträffande lagstiftning örn vissa ekonomiska stridsåtgärder och därmed

sammanhörande spörsmål......................15

C. Beträffande lagstiftning örn ideella föreningar.............22

lil. Lagstiftning om förenings- oell förhandlingsrätt...............26

A. Allmänna synpunkter........ 26

Bör förenings- och förhandlingsrätten lagfästas?.................26

I vad män bör föreningsrätten lagfästas i förevarande sammanhang?........27

Bör ett särskilt förhandlingsförfarande under opartisk ledning upptagas i lagstiftningen? 31

B. Specialmotivering.............................42

IV. Lagstiftning om Tiss» ekonomiska stridsåtgärder och därmed sammanhörande

spörsmål ävensom lagstiftning om ideella föreningar.............74

V. Utskottets hemställan..............................78

Reservationer..................................94

SS7397. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1936:418 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om föreningsoch förhandlingsrätt med mera, dels ock väckta motioner a s. 1 i texten