Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i fråga om automobilbeskattningen.

1936-03-26 · 27 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1936:24, Betänkande, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i fråga om automobilbeskattningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24-

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 26 mars 1936 kl. 5 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av vissa motioner

avseende ändringar i fråga om automobilbeskattningen.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet hava hänvisats åtskilliga motioner, avseende ändringar

i fråga om automobilbeskattningen. Av dessa motioner har det synts

utskottet lämpligt att i ett betänkande behandla följande, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 102 i första kammaren av herr Nylander

m. fl. och nr 256 i andra kammaren av herr Hagberg i Malmö m. fl., i vilka

hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

om förslag till förändrad avvägning av automobilskatten, särskilt med

beaktande av i motionerna anförda synpunkter;

2) de likalydande motionerna nr 249 i första kammaren av herr Carlström

m. fl. och nr 554 i andra kammaren av herr Lundell m. fl., däri hemställts,

»att riksdagen måtte besluta att fordonsskatten för personautomobiler samt

för lastautomobiler med en tjänstevikt ej överstigande 2 ton skall utgå med

tio kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt

minskad med sexhundra kilogram, dock minst med 50 kronor,

samt att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning

och förslag

angående de belopp, som av automobilskattemedel per år böra användas

för vägväsendet,

angående de grunder, efter vilka automobilskattesatserna böra sänkas, när

överskott tenderar att uppstå,

angående huruvida preferens i skatteavseende lämpligen kan lämnas åt

inom landet tillverkade motorfordon, samt slutligen,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn övervägande av

ändrad uppbördstid för fordonsskatten»;

3) de likalydande motionerna nr 250 i första kammaren av herr Löfvander

m. fl. och nr 555 i andra kammaren av herr Strindlund m. fl., vari hemställts,

»att riksdagen med ändring av nu gällande bestämmelser för automobilbeskattningen

måtte besluta, att fr. o. m. budgetåret 1936/1937 fordons
Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 7 sami. Nr 24.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

skatten skall utgå med 11 kronor för varje påbörjat tal av 100 kg. av automobilens

tjänstevikt, minskad med 600 kg., och skatten på automobilgummiringar

med 2 kronor pr kg.»;

4) motionen nr 327 i andra kammaren av herrar Johansson i Bro och

Gustafsson i Lekåsa, däri hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att fordonsskatten

för automobiler skall sänkas till 10 kronor för varje påbörjat tal

av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt minskad med 600 kilogram»;

5) de likalydande motionerna nr 103 i första kammaren av herr Löfvander

och nr 253 i andra kammaren av herrar Pehrsson i Bramstorp och Nilsson i

Hörby, i vilka hemställts,

»att riksdagen måtte besluta, att gummiringar, som användas till hästfordon,

skola undantagas från den för automobilgummiringar fastställda skatten,

samt

att vederbörande utskott ville utarbeta förslag till härför erforderliga författningsändringar»

;

6) motionen nr 552 i andra kammaren av herr Flyg m. fl., däri hemställts,

»att riksdagen måtte besluta att nu utgående beskattning av bilringar

måtte upphöra från och med den 1 juli 1936»; samt

7) motionen nr 119 i andra kammaren av herr Werner i Höjen m. fl., vari

hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn

sådan ändring i kungl, förordningen av den 12 december 1924 angående uppbörd

av automobilskatt att skattepliktig innehavare av automobil må kunna

medgivas rätt att erlägga honom påförd årlig automobilskatt i tvenne betalningsterminer

i likhet med uppbörd av kronoutskylder».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas yrkanden, får

utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa till

motionerna.

Automobilbeskattningens tillkomst och utveckling.

Beskattningen intill år 1932.

Under den tid, som förflutit, sedan automobilbeskattningen infördes i vårt

land, har denna beskattning varit föremål för åtskilliga ändringar, huvudsakligen

betingade av de ökade kostnader för vägväsendet, som motorfordonstrafiken

förorsakat.

Beskattning av motorfordon kom till stånd i vårt land första gången efter

beslut vid 1922 års riksdag. I den proposition, nr 199, som på grundval

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

3

av ett av den s. k. vägkommissionen avgivet förslag nämnda år förelädes

riksdagen, föreslog Kungl. Majit dels en å själva fordonet lagd skatt, för

automobil med ringar av mjuk kautschuk utgående med 8 kronor för varje

påbörjat hundratal kilogram av automobilens egen vikt, dels skatt å automobilgummiringar

utgörande 1 krona 50 öre för kilogram. Sedan propositionen

i huvudsak vunnit riksdagens bifall, utfärdades den 2 juni 1922 förordningar

om automobilskatt och om särskild skatt å automobilgummiringar

(S. F. S. nr 260 och 261).

Emellertid ansågs snart nog det bidrag till vägväsendet, som sålunda uttogs

av automobiltrafiken, icke svara mot de kostnader denna trafik pålade

vägväsendet. Redan vid 1924 års riksdag framlade Kungl. Majit i proposition,

nr 206, förslag om viss höjning av den för fordonen utgående skatten

samt om upptagande av, förutom en mindre tullavgift, en särskild skatt å

bensin. Riksdagen ansåg, att någon höjning av skatten å själva fordonen

icke borde vidtagas, men godkände förslaget om särskild bensinskatt, därvid,

i syfte att sålunda erhålla vederlag för det skattebelopp, som beräknats

skola inflyta genom den föreslagna höjningen av fordonsskatten, det av

Kungl. Majit föreslagna skattebeloppet, 4 öre för liter, höjdes till 5 öre.

Tillika beslöt riksdagen, att den särskilda skatten skulle omfatta jämväl motorsprit;

bestämmelserna i denna del skulle dock träda i tillämpning först

den 1 juli 1929.

Det visade sig emellertid, att ej heller med den sålunda genomförda skärpningen

av beskattningen av automobiltrafiken denna trafik i skälig omfattning

deltog i kostnaderna för vägväsendet. I syfte att i än större utsträckning

än vad dittills varit fallet bereda ersättning för de ökade utgifter

för väghållningen, som sagda trafik förorsakade, föreslog Kungl.

Majit ånyo vid 1927 års riksdag i proposition, nr 173, ökad beskattning av

automobiltrafiken, såväl vad fordon som förbrukningsartiklar anginge.

Vidkommande fordonsskatten innebar det förslag, som i denna proposition

framlades, sådan omläggning av beskattningen, att till grundval

för skattens beräknande föreslogs fordonets tjänstevikt, d. v. s. vikten

av fordonet i fullt driftfärdigt skick, i stället för såsom förut fordonets

egen vikt (skattevikt). Det framhölls, att, då det vore den rullande vikten,

som borde beskattas, det uppenbarligen vore mera följdriktigt att till grund

för skatten lägga automobilens vikt i driftfärdigt skick, ökad med vikten av

det antal personer eller den last, som automobilen kunde beräknas i medeltal

föra. Då emellertid fastställandet av denna vikt vore förenat med stora

vanskligheter, syntes det dock vara ett steg i rätt riktning att låta tjänstevikten

utgöra grund för skattens beräknande. I förslaget berördes även

andra beskattningssystem -— skattens beräknande efter hästkraftantal och

efter cylindervolym — men ansågs intet av dessa system vara att förorda

vid uttagandet av en efter fordonens vägslitning på rättvist sätt avpassad

skatt. Såsom skäl härför anfördes bland annat, att i vissa länder, där ett
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

dera av sistberörda system tidigare tillämpats, övergång helt eller delvis till

viktbeskattning ägt rum. Förslaget innebar i övrigt i fråga om fordonsskatten

dels införandet av ett skattefritt viktsavdrag av 300 kilogram, varigenom

en efter vagnarnas vägförstörande verkningar i viss mån avpassad progressivitet

i skatteskalan skulle vinnas, dels en höjning av skattesatsen

från förutvarande 8 kronor till 10 kronor för varje påbörjat tal av 100

kilogram av fordonets på förenämnt sätt bestämda vikt, dels ock införande

av en minimiskatt av 75 kronor. Beträffande gummiringsskatten föreslogs

höjning från 1 krona 50 öre till 1 krona 75 öre för kilogram och i fråga

om bensinskatten en ökning från 5 till 6 öre för liter.

Riksdagen biföll förslaget i vad det avsåg bensinskatten samt i huvudsak

beträffande fordonsskatten, varvid det skattefria viktsavdraget för åstadkommande

av en mera lämpligt avvägd skatteskala bestämdes till 400 kilogram.

I fråga örn gummiringsskatten beslöts — i syfte att utjämna den

minskning av den föreslagna fordonsskatten, som ökningen av det skattefria

viktsavdraget innebar — en höjning med 50 öre till 2 kronor för

kilogram. Förordningar örn ändrad lydelse av förut gällande författningar

i ämnet utfärdades den 3 juni 1927 (S. F. S. nr 188—190).

I motion vid 1929 års riksdag föreslogs, att fordonsskatten måtte ersättas

med en engångsskatt med viss procent av automobils försäljningsvärde eller

ock avskaffas, därest en sådan omläggning icke befunnes möjlig eller

lämplig. 1929 års bevillningsutskott hemställde i sitt betänkande nr 6, att

motionen icke måtte föranleda någon åtgärd, och denna hemställan bifölls

av riksdagen.

Till stöd för nämnda hemställan anförde bevillningsutskottet bland annat

följande:

»Med automobilbeskaltningen avses att av ägarna till mortorfordonen

uttaga den merkostnad för vägväsendet, fordonen förorsaka, och att i

anslutning därtill skatten skall beräknas i förhållande till den vägförstöring,

varje fordon kan antagas utöva. Såsom motionärerna framhållit

bryter fordonsskatten så till vida mot grundprincipen för skattesystemet,

att hänsyn väl tages till fordonets vägförstörande förmåga men däremot

icke till den ytterligare faktor, som är bestämmande för själva vägslitningen,

nämligen den tillryggalagda vägsträckan. Då emellertid statsmakterna

godtogo sistnämnda beskattningsform, skedde detta under framhållande,

att det måste anses rimligt, att automobilägaren såsom sådan

finge sig ålagt att i skatteväg särskilt bidraga icke allenast till vägarnas

underhåll utan jämväl till erhållande av för automobiltrafik lämpade och

väl byggda vägar. Det sålunda anförda skälet för fordonsskattens införande

synes utskottet med full giltighet kunna åberopas jämväl för dess

bibehållande och detta i än högre grad sedan skatt införts å bensin samt

skatten å gummiringar höjts från 1 krona 50 öre till 2 kronor per kiiogram.

Därest fordonsskatten hålles inom måttliga gränser, synas berättigade

anmärkningar knappast kunna göras mot densamma.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

5

Genom beslut vid 1929 års riksdag förlängdes skattefriheten för motorsprit

intill den 1 juli 1933, varjämte bestämdes, att skatten därå skulle under

tiden från och med den 1 juli 1933 till den 1 juli 1934 utgå med halvt

belopp eller med 3 öre för liter. Vidare beslöts vid nämnda riksdag sådan

ändring av bestämmelserna om skatt å bensin, att dessa, som förut omfattat

endast importerad bensin, även kommo att omfatta inom landet

framställd bensin. I överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades den

3 maj 1929 ny förordning (S. F. S. nr 62) om särskild skatt å bensin och

motorsprit.

I särskilda vid 1930 års riksdag väckta motioner yrkades, att fordonsskatten

måtte sänkas samt att en däremot svarande höjning av skatten å förbrukningsartiklarna

måtte vidtagas. I enlighet med bevillningsutskottets

hemställan, betänkande nr 6, beslöt riksdagen avslå dessa motioner.

Som motiv för sin hemställan om avslag å motionerna anförde bevillningsutskottet

bland annat följande:

»De skäl 1929 års bevillningsutskott anfört till förmån för bibehållande av

de huvudgrunder, efter vilka skatten å automobiltrafiken utgår, äga enligt

utskottets mening fortfarande full giltighet. Beträffande åter frågan om

skattebördans fördelning mellan de särskilda beskattningsföremålen — fordonen,

gummiringarna och bränslet — kunna givetvis olika meningar göra

sig gällande. Närmast med hänsyn till den omfattning, i vilken automobiler

utnyttjas i trafik, föreligga bland automobilägarna olikartade intressen

i fråga om skattebördans fördelning å nämnda beskattningslöremål. För

personer, som i jämförelsevis ringa utsträckning utnyttja sina automobiler i

trafik, skulle ett överflyttande av skatt från fordonen till förbrukningsartiklarna

givetvis innebära en fördel. En dylik överflyttning skulle däremot

strida mot de intressen, som förefinnas hos ägare av i yrkesmässig trafik

eller eljest i intensiv drift begagnade automobiler. Enligt --—- meddelade

statistiska uppgifter belöpte sig skatten å gummiringar och bensin under

budgetåret 1928/1929 till sammanlagt 25,118,966 kronor, motsvarande omkring

63 procent av den sammanlagda automobilskatten. Med hänsyn tagen

till de principer, som varit ledande för ifrågavarande skattesystem, vill det

synas, som om skattebördan vore i stort sett väl avvägd å de särskilda beskattningsföremålen.

»

I anledning av vid 1931 års riksdag väckta motioner hemställde riksdagen

på förslag av bevillningsutskottet i skrivelse den 28 maj 1931, nr 292, att

Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning rörande automobilbeskattningens

anordnande samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

Till stöd för detta förslag anförde bevillningsutskottet i sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 40 följande:

»På sätt framgår av 1929 och 1930 års bevillningsutskotts---yttranden,

har bevillningsutskottet tidigare avstyrkt bifall till gjorda yrkanden örn ändring

i gällande grunder för beskattning av automobiltrafiken. Det är emellertid

uppenbart, att med den snabba utveckling, som ägt och alltjämt äger rum på

förevarande område, beskattningen visar tendens att hastigt föråldras och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

att förty inom en näraliggande framtid beskattningen är i behov av omläggning.

Så har otvivelaktigt lagen om trafikförsäkring å motorfordon skärpt

de olägenheter, som fordonsskatten i många fall medfört. Vidare torde under

senare år gjorda förbättringar i fråga om ringarnas konstruktion ökat

dessas livslängd, vilket i sin ordning medfört en sänkning av den anpart av

skatten ringarna hava att bära. Det synes sannolikt, att framdeles även

andra ämnen än bensin med fördel kunna komma att utnyttjas såsom

motorbränsle. Utskottet vill endast erinra om den ökade betydelse, råoljan

synes komma att erhålla, särskilt för framdrivande av automobiler i yrkesmässig

trafik samt lastautomobiler. Då bensinskatten utgör den ojämförligt

största delen av automobilskatten, måste det anses angeläget, att statsmakterna

i så god tid som möjligt inrätta sig efter de ändrade förhållanden i

fråga om beskattningen, vilka kunna bliva en följd av en dylik övergång

från bensin till andra slag av motorbränslen. Slutligen torde den ökade

användningen av automobilomnibusar och lastautomobiler påkalla en utredning

beträffande beskattningen av dylika automobiler.

På grund härav har utskottet ansett frågan rörande beskattning av automobiltrafiken

böra göras till föremål för utredning. Redan av det anförda

är likväl uppenbart, att utskottet saknat möjlighet att närmare angiva riktlinjerna

för den blivande utredningen i ämnet. Utskottet vill emellertid

framhålla önskvärdheten av att densamma göres allsidig. Då det måste anses

såsom en riktig utgångspunkt för beskattningen, att automobiltrafiken

får så vitt möjligt bära de merkostnader denna förorsakar vägväsendet och

denna trafik för närvarande knappast synes bestrida erforderlig del av dessa

kostnader, torde utredningen även böra omfatta frågan om storleken av det

bidrag automobiltrafiken bör lämna.

Frågan om fördelningen av skatten å de olika beskattningsföremålen bör

givetvis ägnas särskild uppmärksamhet. Därvid synes man böra bibehålla

de grundläggande principerna för gällande beskattning, nämligen att denna

skall drabba såväl innehavet av automobil som även och främst utgå i förhållande

till den omfattning, i vilken automobilerna brukas.»

I anledning av vid 1931 års riksdag väckta motioner beslöts vidare, att, utöver

den i förordningen den 3 maj 1929 örn särskild skatt å bensin och motorsprit

stadgade skatten å bensin, å denna vara skulle under tiden från och

med den 4 juni 1931 till och med den 30 juni 1933 erläggas en provisorisk

tilläggsskatt av 2 öre för liter. Förordning härom utfärdades den 2 juni

1931 (S. F. S. nr 137).

Beskattningen efter år 1932.

Vid 1932 års riksdag beslöts i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

nr 174 omläggning av automobilbeskattningen.

. Den egentliga automobilskatten, fordonsskatten, utgår för närvarande enligt

5 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt, sådant detta författningsrum

lyder enligt förordning den 29 april 1932 med följande belopp

för nedannämnda motorfordon för helt kalenderår räknat:

för egentlig automobil, med ringar av mjuk kautschuk, med 14 kronor

för varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt minskad

med 600 kilogram, dock minst med 60 kronor;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24. •

för egentlig automobil, med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk,

med 50 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt;
för

släpvagn efter den beräknade vikten av den största last och det största

antal passagerare, varför släpvagnen är inrättad, (maximilast) med lägst

30 kronor och högst 100 kronor;

för motorcykel utan bivagn med 15 kronor, då motorcykelns tjänstevikt

icke överstiger 75 kilogram, men eljest med 20 kronor; samt

för motorcykel med bivagn med 30 kronor.

Enligt 1 § förordningen den 2 juni 1922 om särskild skatt å automobilgummiringar,

sådant detta författningsrum lyder enligt förordning den 29

april 1932, utgår skatt å sådana ringar med 3 kronor 50 öre för kilogram för

följande arbeten av mjuk kautschuk, som införas till eller tillverkas inom

riket, nämligen massiva hjulringar (även i längder) samt yttergummi eller

delar därtill för ringar till automobiler eller motorcyklar. Vad sålunda stadgas

äger jämväl tillämpning i avseende å ringar till släpvagnar och traktorer

ävensom å ringar till bärgnings- och andra transportabla maskiner.

Enligt 1 § förordningen den 3 maj 1929, sådant detta författningsrum

lyder enligt förordning den 29 april 1932, utgår skatt å bensin, som till riket

införes eller här tillverkas, med 10 öre för liter.

Den vid 1932 års riksdag beslutade omläggningen av automobilbeskattningen

innefattade en höjning av fordonsskatten med i genomsnitt omkring

11 procent samt en höjning av bensinskatten med 25 procent och av gummiringsskatten

med 75 procent.

I sitt betänkande nr 32 anförde 1932 års bevillningsutskott i frågan rörande

skattens fördelning å de olika beskattningsföremålen, att det med

Kungl. Maj:ts proposition nr 174 framlagda förslaget anslöte sig till de riktlinjer,

som 1931 års riksdag och bevillningsutskott förordat. Sålunda hade

de grundläggande principerna för då gällande beskattning bibehållits, nämligen

att denna skulle drabba såväl innehavet av automobil som även och

främst utgå i förhållande till den omfattning, i vilken automobilerna brukades.

Såväl den föreslagna fördelningen av skatteökningen mellan de olika beskattningsföremålen

som även den i propositionen förordade förskjutningen av

skattebördan mellan fordon av olika kategorier och tyngd hade utskottet

funnit i stort sett väl avvägd och ägnad att innebära ökad rättvisa i beskattningen

av motortrafiken. Utskottet ansåg sig därför böra avstyrka bifall till

motioner, innebärande förslag örn lägre skattesatser för fordon än de av

Kungl. Maj:t föreslagna.

Vid 1933 års riksdag förlängdes skattefriheten för motorsprit till den 1 juli

1934 och vid 1934 års riksdag beslöts fortsatt förlängning av nämnda skattefrihet

till den 1 juli 1937.

I anledning av proposition nr 143 beslöt 1935 års riksdag, att skatt å sådan

petroleumprodukt (brännolja), som användes för drivande av automobil och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

för vilken icke utgår skatt enligt 1 § förordningen den 3 maj 1929 om särskild

skatt å bensin och motorsprit, skall utgå med 7 öre för liter. Denna

beskattning skall emellertid träda i kraft först den 1 januari 1937.

I motion vid 1935 års riksdag föreslogs dels nedsättning av fordonsskattens

minimibelopp för egentlig personautomobil från 60 till 50 kronor, dels

ock sänkning av den för varje påbörjat tal av 100 kilogram av personautomobils

tjänstevikt, minskad med 600 kilogram, utgående skatten från 14

till 10 kronor. 1935 års bevillningsutskott hemställde i sitt betänkande nr

23, att nämnda motion icke måtte föranleda någon åtgärd, och denna hemställan

bifölls av riksdagen.

Till stöd för nämnda hemställan anförde bevillningsutskottet följande:

»Såsom 1930 års bevillningsutskott framhöll göra sig olika uppfattningar

gällande beträffande frågan om skattebördans fördelning mellan de särskilda

beskattningsföremålen, fordonen, gummiringarna och bränslet. Närmast

med hänsyn till den omfattning, i vilken automobiler utnyttjas i trafik,

föreligga bland automobilägarna olikartade intressen i fråga örn skattebördans

fördelning å nämnda beskattningsföremål. För personer, som i

jämförelsevis ringa utsträckning utnyttja sina automobiler i trafik, skulle

ett överflyttande av skatt från fordonen till förbrukningsartiklarna givetvis

innebära en fördel. En sådan överflyttning skulle däremot strida mot

de intressen, som förefinnas hos ägare av i yrkesmässig trafik eller eljest i

intensiv drift begagnade automobiler.

Enligt utskottets mening bör därför en rubbning av skattefördelningen

sådan som den av motionärerna föreslagna icke äga rum utan en allsidig

på hela frågan ingående undersökning.»

Utskottet framhöll därjämte, att de nu gällande principerna för skattefördelningen

tillkommit så sent som år 1932, därvid fordonsskattens procentuella

andel i skattens sammanlagda belopp minskades. Denna andel hade

år från år sjunkit samt minskats från 36.7 procent under budgetåret 1929/

1930 till 27.6 procent enligt de beräkningar, som lågo till grund för statsverkspropositionens

uppskattning av automobilskattemedlen för budgetåret

1935/1936. Vid sådant förhållande hade utskottet icke ansett sig böra föreslå

någon sänkning av fordonsskatten, helst en sådan som den i motionen

förordade otvivelaktigt komme att medföra en icke oväsentlig minskning av

inflytande skattemedel. Då emellertid med den snabba utveckling, som

ägt rum och alltjämt ägde rum på förevarande område, beskattningen kunde

komma att visa sig i behov av omläggning, förutsatte utskottet, att Kungl.

Maj:t hade sin uppmärksamhet riktad på frågan. I

I anledning av en vid 193A års riksdag väckt motion, vari ifrågasattes sådana

ändringar i skatteuppbörden för motorfordon, att uppbörden av fordonsskatten

för dem som så önskade skulle uppdelas å fyra inbetalningsterminer,

hemställde bevillningsutskottet i sitt betänkande nr 34, att motionen

icke måtte föranleda någon åtgärd, och denna hemställan bifölls av

riksdagen. Till stöd för nämnda hemställan anförde bevillningsutskottet

bland annat följande:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

9

»På grund av väckt motion var frågan om rätt att erlägga fordonsskatten

i terminer föremål för prövning av 1932 års riksdag. Motionen föranledde

icke någon riksdagens åtgärd. I sitt betänkande nr 32 anförde 1932

års bevillningsutskott, att utskottet, med hänsyn till de avsevärda kostnader

en uppdelning av skatteuppbörden otvivelaktigt skulle medföra, icke kunde

biträda det motionsvis framställda förslaget.

Ehuru uppbörden av fordonsskatten på en gång vid årets början understundom

torde kunna föranleda vissa svårigheter, har utskottet likväl på

av 1932 års bevillningsutskott anfört skäl icke ansett sig kunna biträda

motionärens förslag i denna del. Det av representanter för den yrkesmässiga

trafiken framställda förslaget om uppbördsterminens framflyttande till

första hälften av juli månad torde uppenbarligen förutsätta en omläggning

av beskattningsåret till att omfatta tiden den 1 juli till den 30 juni

påföljande år. Utskottet, som icke funnit sig övertygat om behovet av en

sådan omläggning, har ansett det böra i första hand ankomma på Kungl.

Maj:t, som äger meddela bestämmelser rörande uppbörd av automobilskatt,

att taga denna fråga under omprövning.»

Automobilbeskattningens avkastning m. m.

I nedanstående tablå lämnas en översikt över automobilbeskattningens

avkastning i miljoner kronor under tiden från och med budgetåret 1928/1929

till och med budgetåret 1936/1937 ävensom de olika automobilskatternas

procentuella andel av den totala avkastningen för varje budgetår.

Budgetår

Fordons-

skatt

Milj. Kr.

Gummi-

rings-

skatt

Milj. Kr.

Bensin

skatt

Milj. Kr.

Summa

Milj. Kr.

Procent

av summa skatter:''

______ 1

Fordons-

skatt

%

Gummi-

rings-

skatt

%

Bensin-

skatt

%

1928/1929 ...................

14.7

6.7

18.4

39.8

37.0

16.8

46.2

1929/1930 ...................

16.2

7.1

20.9

44.2

36.6

16.1

47.3 ;

1930/1931 ...................

17.5

7.4

26.5

51.4

34.0

14.4

51.6

1931/1932 ...................

18.3

6.6

33.9

58.8

31.1

11.2

57.7 ;

1932/1933...................

20.8

8.2

43.8

72.8

28.6

11.2

60.2

1933/1934 ...................

21.9

11.4

45.2

78.5

27.9

14.5

57.6 ;

1934/1935 ...................

23.9

13.8

49.8

87.5

27.3

15.8

56.9

1935/19331..................

27.0

16.0

57.0

100.0

27.0

16.0

57.0 |

1936/19371 ..................

28.0

16.0

59.0

103.0

27.2

15.5

57.3

Beträffande fördelningen av automobilskattemedlen förtjänar i detta sammanhang

erinras, att i årets statsverksproposition föreslås, att dessa medel

för budgetåret 1936/1937 skola användas på sätt framgår av den vid detta

betänkande fogade Tab. 1. 1

1 Beräknade belopp och procenttal.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

Vad angår motorfordonsbeståndet i riket har generalstaben, med ledning

av uppgifter från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, år 1936 verkställt

bland annat en sammanställning över antalet motorfordon och släpvagnar

åren 1924—1935. Med ledning härav lämnas nedanstående översikt

över motorfordonsbeståndet i riket för vart och ett av åren 1928, 1932 och

1935.

År

Antal registrerade motorfordon

Släp-

vagnar

Person-

automo-

biler

Omni-

busar

Last-

automo-

biler

Tank-

automo-

biler

Bärg-

nings-

automo-

biler

Summa

automo- biler1

Motor-

cyklar

Summa

motor-

fordon

1928 ......

94,301

2,192

30,677

_

_

127,660

49,603

177,263

—

1932 ......

101,817

3,404

39,871

133

96

146,947

52,164

199,111

2,134

1935 ......

109,096

3,914

41,803

169

144

159,083

45,950

205,033

6,231

Beträffande förskjutningen olika slag av motorfordon emellan från den

31 december 1934 till samma dag 1935 hänvisas till den vid detta betänkande

fogade Tab. 2.

Vägskatten.

Enligt 59 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet, sådant detta lagrum lydde enligt lagen den 27 juni 1927

(S. F. S. nr 298), skulle vägskatten utgå efter vägfyrkar. Därvid beräknades

bland annat en vägfyrk: för varje 100 kronor av taxeringsvärdet för jordbruksfastighet,

för varje 150 kronor av taxeringsvärdet för annan fastighet

samt för varje femtontal kronor av den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara

inkomsten.

Genom beslut vid 1933 års riksdag har vidtagits den jämkningen i fråga

om vägskatten, att en vägfyrk skall beräknas för varje 200 kronor av taxeringsvärdet

för all fastighet. I fråga om inkomst skall vägskatten däremot

beräknas på samma sätt som tidigare. Berörda ändring i bestämmelserna

i ämnet har trätt i tillämpning den 1 januari 1934 (S. F. S. år 1933 nr 388).

1 enlighet med beslut vid 1934 års riksdag skall från och med år 1936 vägfyrktalsberäkningen

upphöra och vägskatten i stället anslutas direkt till den

kommunala skattekronan samt utgå på vägskattekronor efter viss närmare

angiven beräkningsgrund (S. F. S. nr 242).

I efterföljande tablå lämnas en översikt över vägskattens belopp med mera

i miljoner kronor för rikets samtliga väghållningsdistrikt under åren 1928—

1935.

1 Vissa specialvagnar förutom tank- och bärgningsautomobiler inräknade i summa automo

biler.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

11

Å r

Influten

vägskatt

Värdet av

underhåll

in natura

Summa

Statsbidrag

utbetalt till

naturaväg- hållare

Kostnad för

de väghåll- nings- skyldiga

Milj. kr.

Milj. kr.

Milj. kr.

Milj. kr.

Milj. kr.

1928 ....................

33.0

4.1

37.1

1.4

35.7

1929 ....................

33.6

1.8

34.9

0.5

34.4

1930 ....................

32.6

0.3

32.9

0.3

32.6

1931 ....................

31.8

1 _

31.8

2 _

31.8

1932 ....................

27.0

8 _

27.0

4 _

27.0

1933 ....................

30.8

6 _

30.3

6 _

30.3

1934 ....................

27.9

—

27.9

—

27.9

! 1935 ....................

26.6

—

26.6

—

26.6

Anmärkning: Ovanstående siffror för åren 1928—1933 äro sammanställda med ledning av

uppgifter från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, återgivna i publikationen Allmänna väghållningsbesväret

på landet. Uppgifterna för åren 1934—193”) avse beräknade belopp med ledning

av under hand lämnade uppgifter från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Utredningar angående motortrafikens andel i kostnaderna för väghållningen

i riket m. m.

1931 års väg- och brosakkunniga hava i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19

augusti 1933 avgivit utlåtande (Statens offentliga utredningar 1934: 28, sid.

35—37) beträffande den utsträckning, i vilken motortrafiken bör deltaga

i kostnaderna för väghållningen i riket. De sakkunniga hava därvid i hu
-

vudsak anfört följande.

Av vägväsendets kostnader borde av automobilskattemedel utgå bidrag

efter följande beräkningsgrund:

barmarksunderhållets grundkostnad ............................ 15 °/o

barmarksunderhållets vägslitningskostnader .................... 88 »

vintervägunderhållets kostnad .................................. 55 »

kostnader för vägbyggnader på landsbygden, med undantag för ödebygdsvägar,

enskilda utfartsvägar, tillfartsvägar till inlandsbanan

och enkla bygdevägar........................................75 »

Städernas väghållning 15 % av de totala automobilskattemedlen.

Med vad sålunda och i övrigt anförts skulle enligt de sakkunnigas mening

frågan örn motortrafikens skäliga andel av vägväsendets kostnader egentligen

vara besvarad, så gott det läte sig göra med då föreliggande erfarenhet

och uppgifter. De sakkunniga, vilka emellertid ansett sig böra undersöka,

till vilken storlek automobilskattemedlen enligt dessa förutsättningar behövde

utgå, framhöllo härutinnan följande:

Barmarksunderhållets grundkostnader hade de sakkunniga beräknat uppgå

till 11.7 miljoner kronor.

Det bidragsberättigade barmarksunderhållets totala kostnad uppginge år

1931 till 46,752,890 kronor. (Häri inbegripet förvaltningskostnad för underhållet,

men ej vintervägunderhållets kostnad.) Detta motsvarade en kost
■

4,810 kr. — a 7,999 kr. — 5 685 kr. — * 905 kr. — * 2,238 kr. — « 671 kr.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

nåd av 60.67 öre/m. Den nuvarande våglängden syntes utgöra omkring

78,100 kilometer. Förutsattes samma kostnad per längdmeter, skulle underhållskostnaderna

utgöra c:a 47.4 miljoner kronor.

Vägslitningskostnaden skulle sålunda utgöra 47.4 — 11.7 = 35.7 miljoner

kronor.

Vintervägunderhållets kostnad kunde beräknas utgöra medeltalet av kostnaderna

för åren 1927—1931 eller c:a 3.8 miljoner kronor.

Kostnaden för vägbyggnader på landsbygden med undantag för ödebygdsvägar

med flera kunde uppskattas till c:a 40 miljoner kronor.

Med ledning härav hava de sakkunniga lämnat följande kalkyl över det

erforderliga totala beloppet av automobilskattemedel:

Bidrag av automobil- skattemedel

Återstående

kostnad

Kr.

Kostnad

Kr.

Summa

Kr.

Barmarksunderhållets grundkostnad 15 % av 11.7

milj. kr...................................

1,800,000

9,900,000

Barmarksunderhållets vägslitningskostnad 88 %

av 35.7 milj. kr...........................

31,400,000

4,300,000

Vintervägunderhållet 55 % av 3.8 milj. kr......

2,100,000

1,700,000

Vägbyggnader med undantag av ödebvgdsvägar

m. fl. 75 % av 40 milj. kr..................

30,000,000

65,300,000

10,000,000

Städernas bidrag av automobilskattemedel 15 %

av totala bilskattemedlen eller

0.15

• 65,300,000 ..................

11,500,000

Summa kr.

76,800,000

Summa återstående kostnad för landsbygden Kr.

25,900,000

Enligt denna kalkyl skulle motortrafikens skäliga andel av vägväsendets

kostnader utgöra c:a 77 miljoner kronor, vilket belopp ganska nära motsvarade

vad som beräknades inflyta i bilskattemedel under budgetåret 1932/

1933 eller 80 miljoner kronor. De sakkunniga hade erfarit, att de inflytande

automobilskattemedlen under detta budgetår sannolikt komme att något

understiga det sålunda beräknade beloppet. Detta vore emellertid beroende

av — som man finge antaga — tillfälliga orsaker, främst den rådande

depressionen. En ytterligare förhöjning av bilskatterna kunde befaras

medföra en minskning av det totalt inflytande beloppet, enär detta sannolikt

skulle leda till en inskränkning av den redan då av skatter hårt belastade

motortrafiken.

Av tabellen framginge det belopp, som skulle bestridas av andra medel än

bilskattemedel, nämligen 25,900,000 kronor. Detta belopp borde jämföras

med kostnaderna för vägväsendet omedelbart före motortrafikens genombrott,

exempelvis året 1919, då vägväsendets kostnader uppgingo till c:a 27.6

miljoner kronor. Med den då föreslagna fördelningen skulle övriga i vägväsendet

intresserade parter betala något mindre än före motortrafikens genombrott,

vadan det ej funnes fog för talet, att motortrafiken vore gynnad

på bekostnad av andra trafikintressen. Tvärtom kunde hävdas, att motortrafiken

då fullt bure den andel av väghållningen, som svarade mot dess användning

av vägarna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

13

Järnvägsstyrelsen har i utlåtande till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1934 avgivit

yttrande över 1931 års väg- och brosakkunnigas förenämnda utlåtande

den 19 augusti 1933 samt därvid hemställt, att de sakkunnigas utredning bland

annat måtte kompletteras genom en förutsättningslös och till grunden gående

undersökning beträffande motortrafikens vägavgifter. Styrelsen har

därvid med anledning av de sakkunnigas uttalande, att motortrafiken icke

vore gynnad på bekostnad av andra trafikintressen, varmed enligt styrelsens

mening i första hand måste syftas på järnvägarna, funnit det vara svårt

inse, huru de sakkunniga på grundval av deras begränsade utredning kunnat

fälla ett så allmänt omdöme som förutberörda. Ville man ha en jämförelse

med järnvägarna, vore det nödvändigt att införa även deras förhållanden i

utredningen. Någon antydan därom funnes dock icke i de sakkunnigas utredning.

Beträffande vad styrelsen i övrigt anfört rörande förevarande spörsmål tilllåter

sig utskottet hänvisa till styrelsens yttrande. (Statens järnvägars publikationer

och utredningar med mera 1934: 4.)

1935 års vågsakkunniga. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juni

1935 har chefen för kommunikationsdepartementet — efter gemensam beredning

med chefen för finansdepartementet — samma dag tillkallat fem sakkunniga,

som antagit benämningen 1935 års vägsakkunniga, för verkställande

av utredning och avgivande av förslag i fråga örn ny lagstiftning beträffande

enskilda vägar, örn förutsättningarna för bidrag av allmänna medel till det

enskilda vägväsendet och om principerna för bidrag till det allmänna gatuoch

vägväsendet jämte därmed sammanhängande spörsmål.

Till statsrådsprotokollet i ärendet anförde chefen för kommunikationsdepartementet

i samband med utverkandet av bemyndigande att tillkalla

nämnda sakkunniga bland annat följande.

I det läge, vari frågorna örn bidrag av allmänna medel till det enskilda

vägväsendet och enskilda vägars intagande till allmänt underhåll numera

kommin hade dessa frågor fått ett närmare samband med de sedan några

år aktualiserade spörsmålen berörande finansieringen av allmänna vägars

byggande och underhåll. I sistnämnda hänseende hade från skilda utgångspunkter

utredningar verkställts av 1929 års vägsakkunniga och 1931 års

väg- och brosakkunniga, vilka utredningar läge under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

bedömande. Inom nämnda styrelse påginge i anslutning

därtill vissa utredningar om vägunderhållskostnaderna under år 1934 ävensom

rörande städernas behov av bidrag av automobilskattemedel till gatu- och

väghållningen samt om grunder för fördelningen mellan städerna av sådana

bidrag. Det utredningsmaterial, som tillkommit och ytterligare kunde förväntas,

torde hava avsetts att bland annat läggas till grund för en eventuell

omreglering av den allmänna väghållningens kostnadsfördelning. Emellertid

syntes förutsättningarna för de sålunda verkställda utredningarna hava i viss

mån förändrats under den snabba utvecklingen av vägväsendet och därmed

sammanhängande förhållanden. Sålunda syntes frågan örn ändrade grunder

för beräkning av bidrag av statsmedel till vägdistriktens underhållskostnader

hava kommit i delvis annat läge genom den stabilisering av kostnaderna,

som numera torde kunna konstateras hava inträtt. I delta samman
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

hang erinrades om, att det totala underhållsbidraget genom beslut vid 1935

års riksdag höjts från 75 till 80 procent. De alltjämt ökade anslagen av automobilskattemedlen

i förening med användandet i stor utsträckning för vägbyggnadsändamål

av de till arbetslöshetens motverkande anslagna medlen

hade medfört en sådan expansion av vägnätet, att det syntes böra tagas under

förnyat övervägande, i vilken utsträckning och i vilka delar av landet ett

verkligt behov av ytterligare vägbyggnadsarbeten kunde anses föreligga och

i anslutning därtill på vad sätt de statsmedel, som kunde avses för ändamålet,

lämpligast borde fördelas mellan olika landsändar och där disponeras.

Härtill vore knutna jämväl spörsmålen örn det procentuella bidrag av statsmedel,

enkannerligen automobilskattemedel, som för skilda vägändamål borde

utgå, om den hänsyn till behovet av skatteutjämning mellan vägdistrikten,

som borde tagas vid bidragens avvägning eller i annat sammanhang, och

om sättet för finansiering av olika slag av vägbeläggningar och andra vägförbättringsarbeten.

Beträffande spörsmålet om dispositionen av för vägändamål tillgängliga

medel framhöll departementschefen, att omfattningen av de vägarbeten, som

finansierats med bidrag från anslag under sjätte huvudtiteln, väsentligen

hade varit beroende av tillflödet av automobilskattemedel. Det läge i sakens

natur, att de genom motorfordonsbeskattningen utvunna skattemedlens storlek

i sin tur vore beroende av de allmänna ekonomiska konjunkturerna, i

det att under goda tider tillflödet av dylika medel vore starkare än under

tider med tryckta konjunkturer. Därav följde automatiskt, att vägarbetena

erhölle sin största omfattning just under tider, då även i övrigt arbetstillgången

vore jämförelsevis störst. Från allmän arbetssynpunkt kunde det åter vara

mera önskvärt, att tillgången till medel för allmänna vägarbeten stöde i omvänt

förhållande till konjunkturerna. Det syntes därför böra tagas under

övervägande, huruvida i någon form medel kunde reserveras under tider av

gynnsamma ekonomiska omständigheter för användning framdeles vid lämplig

tidpunkt till utökning av de allmänna vägarbetena.

Nu omförmälda spörsmål rörande det allmänna vägväsendets ekonomi syntes

böra utredas, i den mån så ytterligare erfordrades, och göras till föremål

för förslag från en särskild sakkunnigutredning. Det utredningsmaterial, som

förelåge hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, borde fördenskull överlämnas

till de sakkunniga, i vad avsåge 1934 års vägunderhållskostnader och städernas

behov av automobilskattemedel, sedan styrelsen slutfört de pågående

undersökningarna.

Då de ifrågavarande utredningarna kunde visa sig böra omfatta även andra

än de särskilt omnämnda frågorna, borde chefen för kommunikationsdepartementet

äga att till de sakkunniga för utredning överlämna även sålunda uppkommande

spörsmål.

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen. I en den 30 september 1935 dagtecknad

skrivelse till Kungl. Maj:t har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen angående

motortrafikens andel i kostnaderna för väghållningen i riket med mera anfört

bland annat följande.

Beträffande 1931 års väg- och brosakkunnigas uttalande, att det ej funnes

fog för talet, att motortrafiken vore gynnad på bekostnad av andra trafikintressen,

fann styrelsen, att ett betydligt större totalt belopp av automobilskattemedel

syntes erforderligt än det, varmed de sakkunniga räknat, samt att de

sakkunnigas uttalande i ämnet antagligen komme att vid närmare utredning

visa sig icke motsvara numera inträdda förhållanden.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

15

Efter att först hava redogjort för motortrafikens skäliga procentuella andel

i de olika kostnadsobjekten inom väghållningen i anslutning till vad 1931

års väg- och brosakkunniga därutinnan anfört, framhöll styrelsen, att densamma

icke ansett sig såsom nämnda sakkunniga böra i detalj genomföra

en dylik kalkyl. En anledning därtill vore, att en av 1931 års väg- och

brosakkunniga upprättad tio-årsplan för byggande av olika slag av vägar

knappast kunde i oförändrat skick läggas till grund för en kalkyl utvisande

behovet av arbeten å landsbygdens vägar. Främst med hänsyn till den nya

av statsmakterna beslutade användningen av automobilskattemedlen samt

de nya behov, som därjämte framträtt, erfordrades ett betydligt större totalbelopp

av dessa medel än det, varmed de sakkunniga räknat. Det vore därför

möjligt att en förnyad kalkyl gåve till resultat, att automobilskattemedlen,

även med hänsyn tagen till den antagliga ökningen av dessa medel, bleve

otillräckliga för täckande av den del av väghållningens kostnad, som

skäligen borde bestridas av motortrafiken. Därmed uppkomme frågan,

huru en ökning av automobilskattemedlen lämpligen kunde ske.

Därest en sådan ökning skulle anses behövlig för tillgodoseende av vägväsendets

behov, måste detta spörsmål upptagas till behandling och uttalade

därvid styrelsen, att med den utveckling, som lastautomobilen alltjämt

genomginge i riktning mot alltmer ökad lastkapacitet, syntes det påkallat,

att man toge under omprövning en reglering av bilbeskattningen de olika

slagen av motorfordon emellan i syfte att få de tyngre fordonen, vilka framför

allt fordrade större bärighet och bredd å vägarna, förhållandevis mera

belastade i skattehänseende. Därvid syntes det även böra prövas, huruvida

det icke vore riktigare att lägga även lastbilarnas och släpvagnarnas lastförmåga

till grund för fordonsbeskattningen och icke allenast tjänstevikten.

Denna fråga liksom övriga dithörande spörsmål ansåge styrelsen böra bliva

föremål för utredning av 1935 års vägsakkunniga.

1936 års trafiksakkunniga. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 december

1935 har chefen för kommunikationsdepartementet — efter gemensam

beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen — samma

dag tillkallat sju sakkunniga, som antagit benämningen 1936 års trafiksakkunniga,

att biträda vid granskning av det av 1932 års trafikutredning

den 28 februari 1935 avgivna betänkandet med förslag till förordning angående

allmän automobiltrafik.

Vid utverkandet av nämnda bemyndigande anförde chefen för kommunikationsdepartementet

bland annat, att ett spörsmål, som 1932 års trafikutredning

funnit ligga utom sitt befogenhetsområde och därför förbigått,

men som berörts i flera av yttrandena över de sakkunnigas betänkande, vore,

huruvida och i vad mån en måttlig höjning av bilskatten, särskilt för större

lastbilar, vore i det av departementschefen berörda sammanhang motiverad.

Även örn detta spörsmål närmast borde ses i samband med frågor av annan

natur än de föreliggande, borde detsamma dock kunna, i den mån anledning

därtill gåves, göras till föremål för yttrande vid den granskning och bearbetning

av trafikutredningens förslag, som enligt departementschefen funnes

böra vidtagas.

1 ett den 20 februari 1936 dagtecknat utlåtande över 1932 års trafikutrednings

förutberörda betänkande hava 1936 års trafiksakkunniga anfört

bland annat, att automobiltrafiken nu kommit till en sådan utveckling och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

styrka, att den helt borde bära de kostnader, den förorsakade samhället.

Särskilt måste detta iakttagas beträffande den med järnvägar och sjöfart

konkurrerande fjärrtrafiken. En tillfredsställande reglering kunde icke

åstadkommas enbart genom beskattningsåtgärder; dessa skulle då bliva alltför

ensidiga eller drabba långt utöver vad därmed åsyftades. I fråga örn

automobilskattens avvägning borde uppmärksammas, att automobiltrafiken

icke skäligen borde — det finge gälla nybyggnader eller räntekrav för gamla

vägar — belastas med kostnader för vad som kunde hänföras till »kulturvägar»

i analogi med stats järn vägar nas »kulturbanor». — Särskild uppmärksamhet

förtjänade den med tunga automobiler bedrivna trafiken. —

Förbättrad översikt och planmässighet vore nödvändig vid dispositionen av

automobilskattemedel för vägväsendet. Bättre än nu måste skiljas mellan, å

ena sidan, engångskostnaderna för vägnätets utveckling och förstärkning

samt, å andra sidan, de löpande årskostnaderna. Den kommunala vägskatten

borde även komma under omprövning, liksom också verkningarna av automobilskattens

fördelning på fordon, bensin och ringar. Statistiken över

vägtrafik med skilda slag av automobiler måste förbättras, närmast i samband

med förestående trafikräkningar. Med stöd av ett sålunda erhållet

fullständigare uppgiftsmateriel kunde frågan om automobilskattens totala

belopp och dettas fördelning på skilda slag av fordon bedömas mera tillförlitligt

än för närvarande. En ingående prövning av automobilskattefrågan

från dessa och andra synpunkter syntes vara nödvändig, vilket icke

uteslöte, att partiella ändringar vidtoges, i den mån tillräckliga skäl förelåge.

De sakkunniga hava slutligen beträffande frågan om automobilskatten,

särskilt för större lastautomobiler, framhållit, att de sakkunniga på

grund av detta ämnes stora omfattning och räckvidd samt den begränsade

tid, som stått dem till buds, icke funnit möjligt att för närvarande ingå på

detta spörsmål utöver vad som förut anförts. De sakkunniga ämnade i ett

senare yttrande återkomma till denna fråga.

Sammanfattning av motionerna.

A. Fordonsskatten.

I de likalydande motionerna I: 102 och II: 256 har föreslagits, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag till förändrad avvägning

av automobilskatten. Som motiv härför hava motionärerna i huvudsak

framhållit följande. Ehuru gummiringsskatten och bensinskatten

medförde den tyngsta bördan för landets motorfordonsägare, hade dessa

skatter dock den fördelen, att de för varje fordon stöde i direkt proportion

till den våglängd, som fordonet årligen tillryggalade. Helt annorlunda förhölle

det sig med fordonsskatten. I förhållande till bensininköpen utgjorde

den en stor årligen återkommande engångsutgift, för vilken bilägaren icke

kände sig hava fått någon märkbar valuta. Därtill bomme, att fordons
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

17

skatten måste erläggas, vare sig fordonet vore i bruk eller icke. Många

fordonsägare vore nödgade att på grund av klimatiska förhållanden, svårt

vinterväglag och dylikt, under långa tider helt eller delvis inställa körningen,

och kände ägaren av fordonet det därvid orättvist att ändock betala

skatt. De formaliteter och kostnader, som enligt gällande motorfordonsförordning

vore erforderliga för fordonets tillfälliga avförande ur automobilregistret,

inbjöde ej heller till att på så sätt söka ernå lättnad. Motionärerna

ifrågasatte, huruvida icke tidpunkten nu vore inne att företaga en lindring

i fordonsskatten, exempelvis genom återgång till ungefärligen den beräkning

av skatten, som gällde före den år 1932 vidtagna skärpningen av skattesatsen.

Vid bedömandet av en sådan åtgärd borde även tagas i betraktande

att av de i årets statsverksproposition för budgetåret 1936/1937 beräknade

automobilskattemedlen avsåges 42 procent använda för ändamål, som tidigare

täckts med vanliga skattemedel, och 58 procent komma till användning

för det med skatten ursprungligen avsedda ändamålet, underhåll och

förbättring av för automobiltrafiken viktiga gator och vägar. En sänkning

av fordonsskatten kunde sålunda icke komma att menligt inverka på underhållet

och förbättringen av för automobiltrafiken viktiga gator och vägar, i

synnerhet som en sänkning av fordonsskatten med all säkerhet bomme att

stimulera till ytterligare inköp av automobiler, vilka skulle föranleda ökad

förbrukning av gummiringar och bensin.

I de likalydande motionerna I: 249 och II: 554 hava motionärerna föreslagit,

att fordonsskatten för personautomobiler samt för lastautomobiler

med en tjänstevikt ej överstigande 2 ton skulle utgå med 10 kronor för varje

påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt minskad med 600

kilogram, dock minst med 50 kronor. Såsom motivering härtill hava motionärerna

i huvudsak anfört. Vid skattehöjningarna åren 1931 och 1932 syntes

avsikten hava varit, att höjningarna skulle avvecklas i den män depressionen

gåve vika. Sedan depressionen numera lättat, märktes emellertid

föga benägenhet hos statsmakterna att vilja realisera dessa avsikter. Redan

i löpande budget hade utrymme mer än väl funnits för att genomföra den

sänkning av fordonsskatten å personbilar, varom yrkande framställts i motion

nr 428 i andra kammaren vid 1935 års riksdag. I nu föreliggande läge

med rikligt flödande automobilskattemedel föreslogs i statsverkspropositionen

i stället ytterligare utvidgat användningsområde för dessa medel. I

denna riktning hade utvecklingen gått i mer än tio års tid. Det funnes

ingen rimlig anledning varför motorfordonen mer än andra transportmedel

eller andra konsumtionsvaror skulle övertaga betalningsansvaret för allt

flera av statsmakternas anordningar. Såsom en riktig och naturlig grundsats

måste i stället anses, att i autoinobilskatter borde uttagas endast så mycket

av kostnaderna för utbyggnad, förbättring och underhåll av landets vägnät

som rimligtvis kunde anses förorsakat av motortrafiken men ej mera.

Skulle mera automobilskattemedel tendera inflyta, borde skattesatserna

undan för undan regleras nedåt. Beträffande förhållandet mellan bensinoch

gummiringsskatterna å ena och fordonsskatten å andra sidan hava i desllihanq

till riksdagens protokoll 1936. 7 sami. Ni 24.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

sa motioner i huvudsak anförts detsamma som i de båda förstnämnda motionerna.

Mot sänkning i första hand av bensinskatten talade även den omständigheten,

att de stora utländska oljebolagen tid efter annan träffade

kartellavtal örn priserna. Det vore därför osäkert, huruvida och i vad

mån en skattesänkning å bensin komme foraonsägarna till godo. Beträffande

gummiringsskatten förhölle det sig så, att dess tyngd för fordonsägarna undan

för undan något minskades i följd av den fortgående tekniska utvecklingen inom

ringfabrikationen. Allt färre kilogram gummi konsumerades i följd därav

per 1,000 mil körning. Såsom en ytterligare tyngande årlig avgift hade

till fordonsskatten under senare år även kommit premien för den obligatoriska

trafikförsäkringen. Av dessa omständigheter franninge, att den skatt,

som i första hand borde sänkas, otvivelaktigt vore fordonsskatten. Den av

motionärerna föreslagna nedsättningen av denna skatt beräknades komma

att medföra en minskning i de sammanlagda automobilskattemedlen för

nästa budgetår med omkring 3 miljoner kronor.

I de likalydande motionerna 1: 250 och II: 555 har föreslagits, att fordonsskatten

från och med budgetåret 1936/1937 skulle utgå med 11 kronor för

varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt, minskad med

600 kilogram. Såsom motiv härtill hava motionärerna anfört bland annat,

att den grundläggande principen för beräkningen av automobilskatten hade

alltsedan dess tillkomst varit, att skatten skulle utmätas med hänsyn till de

ökade krav på vägväsendets underhåll och förbättring, som betingades av

motortrafiken. 1931 års väg- och brosakkunniga hade kommit till den slutsatsen,

att det ej funnes fog för talet, att motortrafiken vore gynnad på bekostnad

av andra trafikintressen. Tvärtom kunde hävdas, att motortrafiken

för närvarande fullt bure den andel av väghållningen, som svarade mot dess

användande av vägarna. Den raskt stigande tillgången av automobilskattemedel

hade under de senare åren skapat en tydlig benägenhet hos statsmakterna

att delvis disponera dessa medel för ändamål, vilka finge anses främmande

för denna beskattnings ursprungliga och speciella syften. Sådana för

bilbeskattningens ändamål främmande utgifter vore bland annat anslagen

till upphandling av gatsten i syfte att bringa lättnad i arbetslösheten inom

stenindustrien, till ökning av statspolisens personal samt till en snabbare än

förut planerad avbetalning av statsverkets tillfälliga upplåning. En beskattning

av motortrafiken, som lämnade överskott åt den allmänna budgeten, utgjorde

i själva verket en beskattning av samfärdsel och varudistribution, som

ej kunde anses önskvärd ur synpunkten av ekonomiskt framåtskridande och

välstånd. Om överflöd rådde på automobilskattemedel i förhållande till behovet

av sådana enligt de ursprungliga grunderna för deras användning —

och att så vore fallet antyddes bland annat även genom väg- och brosakkunnigas

kalkyler — syntes det enda rättmätiga och konsekventa förfarandet

vara en sänkning av denna automobilbeskattning. En sådan sänkning kunde

numera företagas utan att några rimliga behov för vägväsendets del bleve

eftersatta. Beträffande denna liksom andra skatter borde den principen gälla,

att dess storlek bestämdes efter behovet av medel och icke tvärtom. Motio
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

19

närerna holle före, att den nuvarande rikliga tillgången på automobilskattemedel

tilläte en lämpligare avvägning av fordonsskatten genom sänkning från

14 till förslagsvis 11 kronor för 100 kilogram.

I motionen II: 327 har föreslagits sänkning av fordonsskatten från 14 till

10 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt

minskad med 600 kilogram. Såsom motivering härtill har framhållits, att

tillsammans med gummirings- och bensinskatten utgjorde den nuvarande

fordonsskatten en mycket dryg utgift för mången, som hade behov av automobil

på grund av sin verksamhet eller som på grund av kommunikationsförhållandena

vore nödsakad hålla sig med dylikt fordon utan möjlighet att

göra sig någon förtjänst på innehavet av automobil. Den sålunda föreslagna

lindringen i fordonsskatten skulle medföra, att minskningen proportionsvis

bleve störst för dem, som använde sina fordon i relativt ringa utsträckning.

Med hänsyn till den rikliga tillgången på automobilskattemedel, som till och

med föranlett förslag om användning av en del av dessa skattemedel för ursprungligen

icke avsedda ändamål, syntes en dylik sänkning kunna genomföras.

B. Gummiringsskatten.

I de likalydande motionerna I: 250 och II: 555 hava motionärerna föreslagit,

att skatten å gummiringar måtte bestämmas till 2 kronor för kilogram.

Som motiv härför hava motionärerna anfört, att gummiringsskatten

ej syntes helt rättvist avvägd. Slitningen av gummiringar vore icke i så

utslagsgivande grad, som denna beskattning förutsatte, en mätare på huru

mycket en bil användes och huru mycket den slete på vägarna. Gummiringarna

förstördes även, om fordonet ej utnyttjades. Därtill komme, att om

en ny ring, för vilken skatt redan erlagts, efter endast kort tids bruk fördärvats,

restitution icke erhölles av skattebeloppet. Huru stor skatt, som för

sådana ringar erlades utan motsvarande nytta för konsumenten, vore ej möjligt

att utan noggrann utredning angiva. Enligt vad som uppgivits torde beloppet

uppgå till 100,000-tals kronor. Vidare vore att märka, att uppbörden

av gummiringsskatten för köparen av ringar medförde en större belastning än

vad skatten egentligen betingade. Importören respektive tillverkaren av gummiringar

erlade skatten i förskott, innan varan såldes. Försäljningspriset

för en gummiring omfattade sålunda jämväl skatten, och försäljarens omkostnads-

och riskkalkyler måste därför omsluta icke blott priset på själva

gummiringen utan även skatten. Med säkerhet kunde antagas, att köparen

härigenom med minst 30 procent överbetalade skatten eller med i runt

tal 5 miljoner kronor per år utan att vare sig staten eller förbrukaren finge

någon valuta därför. Slutligen hava motionärerna beräknat, att den av

dem föreslagna nedsättningen av gummiringsskatten till 2 kronor för kilogram

skulle medföra, att gummiringsskatten inbringade omkring 9 miljoner

kronor för år i stället för i statsverkspropositionen beräknade 16 miljoner

kronor.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

I de likalydande motionerna I: 103 och 11: 253 hava motionärerna hemställt

örn skattefrihet för gummiringar, som användas till hästfordon. Som

motiv härtill har framhållits, att under de senaste åren i ganska stor utsträckning

förekommit, att utrangerade lastautomobiler monterats om till hästfordon

för att användas som vanliga lastvagnar. Särskilt i betodlingsdistrikten

och för övrigt över allt där längre transporter nied hästfordon ifrågakomme,

hade dylika vagnar visat sig mycket praktiska, enär vid användandet av

en dylik vagn ett par hästar kunde draga en last av ända till fyra ton. Nödvändigheten

att till vagnarna använda gummiringar av ungefär samma typ

som till lastbilar, örn de också kunde göras något enklare och billigare,

medförde emellertid på grund av den höga skatten för gummiringar, att

underhållet av vagnarna bleve relativt dyrt. Gamla automobildäck torde

så långt det vore möjligt repareras och användas, men detta kunde endast

ske i begränsad utsträckning, då däcken måste vara någorlunda felfria för

att körningen skulle bliva ekonomiskt fördelaktig. Någon anledning att uttaga

automobilskatt, varav gummiringsskatten utgjorde en del, för dessa hästfordon

syntes ej föreligga. Vad som erfordrades för att göra ifrågavarande

gummiringar skattefria vore, att en särskild ringtyp fastställdes för dessa

fordon, vilken ringtyp tydligt skilde sig från automobilringar exempelvis i

fråga om färgen och som icke finge användas till automobiler.

I detta sammanhang må omförmälas, att Jordbrukstekniska föreningen inkommit

till utskottet med en den 28 februari 1936 dagtecknad skrivelse jämte

promemoria med mera i anledning av de nyssnämnda motionerna I: 103 och

11:253. Föreningen har därvid framhållit, att inom densamma under en

följd av år pågått undersökningar angående möjligheterna till förbättring av

lantbrukets vagnar. Vid denna undersökning hade det visat sig, att luftgummiringar

erbjöde betydande fördelar framför beslagna trähjul. Den

höga gummiringsskatten hade emellertid nästan omöjliggjort användningen av

nya speciella luftgummiringar för hästdragna fordon och lantbruksmaskiner.

Med anledning härav har föreningen understrukit behovet av skattefrihet

för gummiringar till hästfordon, drag- och skottkärror, egentliga lantbruksmaskiner,

redskap och traktorer, som uteslutande begagnas för jordbruks-

eller skogsdrift.

I motionen II: 552 hava motionärerna föreslagit, att skatten å gummiringar

till automobiler måtte upphävas. Skatten kunde betraktas »såsom en skatt

på skatt». Varje ägare av automobil skattade för vagnen som sådan samt för

bränslet. Om fordons- och bensinskatternas berättigande vore intet att säga.

I och med motorteknikens utveckling hade ny- och ombyggnad av landets

vägnät framtvingats. Det vore fullt naturligt att bilismen fått bära sin berättigade

del av utgifterna för dessa arbeten. Med den utveckling, som skett,

kunde man nu hävda att denna berättigade del väl representerades av vagnoch

bensinskatten. Att därutöver vidhålla beskattningen på viss del av fordonet

syntes icke längre vara riktigt eller av behovet påkallat. Då ringarna på en

rationellt använd nyttigvagn sletos snabbt, vore det uppenbart, att omkostnaderna

för fordonet skulle förminskas betydligt genom gummiringsskattens

slopande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24. 21

C. Uppbörden av fordonsskatten m. m.

I motionen 11:119 hemställa motionärerna, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Majit måtte anhålla om sådan ändring i gällande bestämmelser om uppbörd

av automobilskatt, att fordonsskatten skall kunna erläggas i två betalningsterminer

i likhet med uppbörd av kronoutskylder. Till stöd härför

framhålla motionärerna, att den nuvarande tidpunkten för fordonsskattens

erläggande, den 1—15 februari, i hög grad vore olämplig för många ägare

av automobil. I synnerhet gällde detta för en mycket stor kategori trafikbilägare,

vilka under vintermånaderna nästan helt och hållet saknade körning

och följaktligen även inkomst av sin rörelse. En betydande lättnad skulle

vinnas, om den skattepliktige medgåves rätt att uppdela automobilskatten i

två betalningsterminer med erläggande av hälften i februari och andra hälften

under juni månad. Därigenom vunnes, att den senare betalningsterminen

infölle vid en tidpunkt, då trafikbilägarna hade inkomst av rörelse och sålunda

lättare kunde betala skatten. De olägenheter, som kunde uppstå beträffande

själva uppbördsförfarandet vid en delning av uppbörden, syntes så obetydliga,

att de icke borde utgöra hinder för ett genomförande av den ifrågasatta

uppdelningen. Beträffande de ökade kostnaderna borde dessa utan olägenhet

kunna bestridas av automobilskattemedel.

I de likalydande motionerna I: 249 och II: 554 har även hemställts, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla om övervägande av ändrad

uppbördstid för fordonsskatten. Dessa motionärer ansåge lämpligt om upp

börden av fordonsskatten ägde rum omkring den 15 augusti eller 15 september

eller dylikt. Skatten borde i så fall omläggas till att motsvara budgetår

i stället för kalenderår. Därest en sådan omläggning komme till stånd och

skatten upptoges i början av budgetåret, vore det även lättare att få fram

hållbara inkomstuppskattningar till följande års statsverksproposition.

I de likalydande motionerna I: 249 och II: 554 hava motionärerna hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa om utredning och

förslag angående följande med automobilbeskattningen sammanhängande

spörsmål. Motionärerna hava därvid i första hand anfört, att den starka

stegringen av inflytande automobilskattemedel egentligen borde föranleda betydligt

längre gående sänkningar i skattesatserna än som föreslagits i dessa

motioner. Innan sådana större sänkningar vidtoges, borde utredning verkställas,

huru stora belopp av automobilskattemedel som lämpligen borde användas

per år för vägväsendet, huruvida beloppet av automobilskattemedel

borde vara oförändrat år från år, exempelvis 100 miljoner kronor, eller huruvida

beloppet lämpligen borde stiga med bilbeståndet, samt slutligen huru

det beräknade överskottet borde disponeras till sänkning av de tre skattesatserna.

I samband härmed borde utredas och övervägas, örn icke inom

landet tillverkade motorfordon borde i skatteavseende åtnjuta någon preferens

vid jämförelse med importerade fordon. Det vore tydligt, att anordningar

av sådant slag skulle stimulera den inhemska produktionen och eventuellt

leda till framställandet av en verklig svensktillverkad folkbil i billigare prisläge.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

Utskottet.

I vissa av de föreliggande motionerna har till stöd för de däri framställda

yrkandena om sänkning av fordonsskatten eller av gummiringsskatten bland

annat åberopats, att automobilskattemedlen numera uppgå till så betydande

belopp, att det i följd härav vore möjligt att åstadkomma lindring i automobilbeskattningen.

Innan utskottet yttrar sig över de i motionerna framlagda

förslagen till ändringar beträffande fordonsskatten och gummiringsskatten,

får utskottet rörande beskattningen av automobiltrafiken erinra örn, att med

denna beskattning avses att erhålla det bidrag, som anses svara mot de kostnader,

denna trafik förorsakar vägväsendet. Av den i det föregående lämnade

redogörelsen framgår, att under den tid, som förflutit, sedan automobilbeskattningen

infördes i vårt land, har denna beskattning vid olika tillfällen

varit föremål för ändringar. Dessa ändringar, vilka i regel gått ut på skärpning

av beskattningen, hava huvudsakligen varit betingade av de ökade kostnader,

som automobiltrafiken ansetts förorsaka vägväsendet. Beträffande

frågan, huruvida de sammanlagda skattebelopp, som utgå från motortrafiken,

motsvara denna trafiks skäliga andel av kostnaderna för vägväsendet,

hava emellertid olika uppfattningar gjort sig gällande. 1931 års väg- och

brosakkunniga hava i sitt den 19 augusti 1933 avgivna utlåtande hävdat, att

motortrafiken då fullt bure den andel av väghållningen, som svarade mot

dess användning av vägarna. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sin

den 30 september 1935 dagtecknade skrivelse angående motortrafikens andel

i kostnaderna för väghållningen i riket framhållit, att styrelsen — med hänsyn

till den nya av statsmakterna beslutade användningen av automobilskattemedlen

samt de nya behov, som därjämte framträtt — funnit ett betydligt

större totalbelopp av dessa medel vara erforderligt än det, varmed

nämnda sakkunniga räknat. Enligt styrelsens mening vore det därför antagligt,

att det vid närmare utredning skulle visa sig, att 1931 års väg- och

brosakkunnigas uttalande i ämnet icke komme att motsvara numera inträdda

förhållanden. I anslutning härtill har styrelsen uttalat, att styrelsen förutsatte,

att frågorna örn behovet av medel till kostnaderna för vägväsendet och

om motortrafikens skäliga andel i dessa kostnader ävensom andra därmed

sammanhängande spörsmål skulle bliva föremål för utredning av 1935 års

vägsakkunniga.

Med hänsyn till det ovan anförda anser utskottet det i frågans nuvarande

läge icke vara möjligt att bedöma, huru stort belopp av automobilskattemedel,

som behöver uttagas för att täcka den andel av kostnaderna för väghållningen,

som skäligen bör belöpa å motortrafiken. Då utskottet emellertid

finner det vara av vikt, att en utredning härutinnan kommer till stånd

örn möjligt samtidigt med eller i direkt anslutning till pågående utredningar

på vägväsendets område, förutsätter utskottet, att den enligt utskottets uppfattning

önskvärda utredningen angående motortrafikens andel i kostnaderna

för väghållningen kommer att igångsättas inom den närmaste tiden

samt snarast möjligt slutföras. Ehuru bestämmelserna rörande beskattningen

av motortrafiken icke äro direkt beroende av frågan om det ändamål,

till vilket automobilskattemedlen böra komma till användning, anser sig

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

utskottet böra framhålla, att enligt utskottets mening synes lämpligt att i

samband med förutberörda utredning jämväl ägnas uppmärksamhet åt frågan,

huruvida skäl föreligger för någon jämkning av den nuvarande ramen

för automobilskattemedlens användning.

Vad härefter angår de i motionerna framställda yrkandena om lindring *

automobilbeskattningen får utskottet anföra följande.

På sätt förut framhållits avses med automobilbeskattningen att av ägarna till

motorfordonen uttaga den merkostnad för vägväsendet, fordonen förorsaka,

och att i anslutning därtill skatten skall beräknas i förhållande till den vägförstöring,

varje fordon kan antagas utöva. Fordonsskatten torde så till

vida bryta mot grundprincipen för ifrågavarande skattesystem, att hänsyn

endast i viss mån tages till fordonens vägförstörande verkan men däremot

icke till den ytterligare faktor, som är bestämmande för själva vägslitningen,

nämligen den vägsträcka, fordonen tillryggalagt. Vad däremot angår

skatterna å förbrukningsartiklarna, gummiringarna och bensinen, överensstämma

dessa skatter i stort sett med berörda princip, enär såväl bensinskatten

som i regel även gummiringsskatten uttages av fordonsägaren i förhållande

till den utsträckning, i vilken fordonet nyttjas. Skatterna å förbrukningsartiklarna

överensstämma sålunda bättre än fordonsskatten med

syftet med ifrågavarande beskattning även om skatterna å förbrukningsartiklarna

stundom hårt kunna drabba ägare av i yrkesmässig trafik eller eljest

i intensiv drift begagnade motorfordon. I fråga om dylika fordon torde

emellertid i regel gälla, att dessa på grund av körningens stora omfattning

i hög grad slita vägarna. Beträffande gummiringsskatten förtjänar framhållas,

att de under de senare åren gjorda förbättringarna i fråga om

ringarna medföra, att deras livslängd ökat, vilket i sin ordning föranleder

en minskning av den anpart av totala automobilskatten, som ringarna hava

att bära.

Med hänsyn till det nu anförda finner utskottet icke några mera vägande

principiella invändningar kunna göras mot skatterna a förbrukningsartiklarna.

Däremot finner utskottet, såsom redan framhållits, mot fordonsskatten kunna

riktas den anmärkningen, att denna skatt i olikhet med skatterna a

förbrukningsartiklarna icke synes i samma mån som dessa skatter överensstämma

med själva principen för ifrågavarande skattesystem. För sådana

fordon, vilka endast nyttjas i ringa utsträckning eller under en del

av året, torde fordonsskatten för ägaren utgöra en rätt så stor börda samt

motsvara en icke oväsentlig del av den totala automobilskatten. De tyngre

motorfordonen, det vill säga lastautomobilerna och omnibusarna, vilkas lastkapacitet

alltjämt synes öka, torde åstadkomma större slitning å vägarna

samt kräva i varje fall en större hållfasthet i vägarnas underlag än de lättare

motorfordonen. Det kan ifrågasättas, huruvida sålunda förorsakade

merkostnader för vägväsendet täckas genom den nuvarande beskattningen av

de tyngre fordonen. På grund av vad nu anförts finner sig utskottet — ulan

att taga ställning lill frågan örn storleken av den sammanlagda inkomsten

av automobilskattemedel — böra förorda, att en utredning kommer till stånd

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

angående skattesatserna de olika slagen av motorfordon emellan samt att

man därvid söker erhålla bättre avvägning av skattesatserna än enligt nu

gällande bestämmelser.

På grund av det anförda har utskottet ansett frågan rörande fordonsskatten

böra göras till föremål för närmare utredning. I samband härmed torde

jämväl böra tagas under övervägande, huruvida icke ändring kan ske i nu

gällande bestämmelser om uppbörden av denna skatt i sådan riktning, att

de fordonsägare, som hårdast drabbas av engångsbetalningen av skatten,

beredas någon lindring genom erläggande av skatten i terminer i stället för

genom engångsbetalning eller åtminstone genom att uppbördstiden ändras.

Utskottet finner nämnda utredning även böra omfatta frågan om skattefrihet

för sådana gummiringar, som användas å hästfordon eller å andra

därmed jämförliga fordon, vilka icke äro motordrivna.

Några andra riktlinjer för den föreslagna utredningen än dem, som i det

föregående antytts, saknar utskottet under förhandenvarande förhållanden

möjlighet att uppdraga. Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Majit

skall ägna uppmärksamhet jämväl åt andra än de nu särskilt omförmälda

frågorna rörande automobilbeskattningen ävensom åt frågan om vägskatten,

i den mån dessa frågor i förevarande sammanhang kunna vara förtjänta av

beaktande.

Då utskottet förordat en utredning angående automobilbeskattningen, anser

sig utskottet icke böra i anledning av någon av de föreliggande motionerna

tillstyrka bifall till motionärernas yrkanden örn ändring i gällande bestämmelser

i ämnet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av motionerna nr 102, 103,

249 och 250 i första kammaren samt nr 119, 253, 256, 327,

552, 554 och 555 i andra kammaren, i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning

angående automobilbeskattningen och därvid beakta vad

i detta betänkande anförts samt för riksdagen framlägga de

förslag, som må av utredningen föranledas.

Stockholm den 26 mars 1936.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Björnsson, Jönsson,

Nilsson i Landeryd, Hjalmarsson, friherre Lagerfelt, Lövgren i Boden, Olsson

i Närlinge, Björklund, Olsson i Gävle, Olsson i Ramsta, Anderson i Norrköping,

Sjödahl, Löfvander, Larsson i Örbyhus, Werner i Hultsfred, Brännström

i Skellefteå, Mårtensson och Lundell.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

25

Reservationer:

av herr Lundell, som ansett, att sista stycket i utskottets motivering (sid.

24 raderna 21—24) bort utgå, samt att utskottets yttrande och förslag i stället

bort fortsätta sålunda:

»Då sannolikhet föreligger att, även örn fordonsskatten sänkes i enlighet

med yrkande i motionerna I: 249 och II: 554, varmed i väsentlig mån överensstämma

yrkanden i motionerna I: 250 och II: 555 samt II: 327, därefter

under budgetåret 1936/1937 inflytande bilskattemedel ändock komme att

uppgå till beräknade 103 miljoner kronor, anser sig utskottet kunna förorda

att i avvaktan på utredningsresultatet en provisorisk sänkning genomföres i

överensstämmelse med nämnda yrkande. Därest mot förmodan angivna beräknade

belopp ej skulle tillfullo uppnås, komme detta automatiskt att medföra

någon minskning i de summor som bleve tillförda länsfonderna, såvida

icke i stället en motsvarande nedsättning göres i under utgifter för kapitalökning

till avbetalning av statsskulden beräknade 7 miljoner kronor..

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte ----(lika med utskottet)---

föranledas; samt

2) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna nr 249

och 250 i första kammaren samt nr 327, 554 och 555 i andra

kammaren, besluta, med giltighet från och med den 1 januari

1937, en provisorisk sänkning av fordonsskatten för

egentlig automobil med ringar av mjuk kautschuk till för personautomobiler

samt för lastautomobiler med en tjänstevikt

ej överstigande två ton tio kronor för varje påbörjat tal av

etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt minskad med

sexhundra kilogram, dock minst 50 kronor.»

av herr Björnsson mot viss del av utskottets motivering; samt

av herr Löfvander mot viss del av utskottets motivering.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 7 sami. Nr 24.

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

Tab. 1.

Tablå utvisande automobilskattemedlens användning enligt statsverkspropositionen

lör budgetåret 1936/1937:

Under femte huvudtiteln:

Kronor

Polisväsendet.............................................................. 582,600

Under sjätte huvudtiteln:

1. Andel i anslaget till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Avlöningar........... 183,000

2. Andel i anslaget till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Omkostnader......... 30,500

3. Vägorganisationen i länen.................................................. 584,600

4. Bidrag till byggande av landsvägar......................................... 7,000,000

5. Bidrag till byggande av ödebygdsvägar i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands

och Västernorrlands samt vissa delar av Kopparbergs och Värmlands län..... 1,600,000

6. Bidrag till byggande av enskilda utfartsvägar............................... ‘850,000

7. Byggande av tillfartsvägar till inlandsbanan ................................ 500,000

8. Bidrag till byggande av broar.............................................. 2,000,000

9. Anläggning av enkel bygdeväg mellan Saivomuotka och Kuttainen i Norrbottens

län................................................................ 50,000

10. Förbättring och underhåll av för automobiltrafiken viktiga gator och vägar i

städerna.................................................................. 12,709,860

11. Förbättring och underhåll av vägar å landsbygden.......................... 50,839,440

12. Bidrag till vägunderhållet på landet m. m................................... 16,800,000

13. Särskilt bidrag till vägdistrikten för täckande av vissa upptagna lån......... 1,000,000

14. Bidrag till vissa forsknings- och undersökningsarbeten....................... 130,000

15. Bidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder.......... 750,000

16. Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande................ 50,000

Under nionde huvudtiteln:

Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt......... 90,000

Under utgifter för kapitalökning:

Nybyggnad för statens väginstitut.......................................... 250,000

Avbetalning å statsskulden .......................................7,000,000

Summa 103,000,000

Enligt beslut av 1936 års riksdag höjt till 1,000,000 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tab. 2.

Tablå över ökning eller minskning i antalet befintliga motorfordon den 31 december 1935 jämfört med antalet den

31 december 1934 [enligt uppgifter från länsstyrelser (Överståthållarämbetet)].

(Kolumnerna + — angiva ökning eller minskning i förhållande till antalet den 81/u 1934)

Län

1

Person-

bilar

+ —

Omni-

busar

+ -

Lastautomob

iler

1

Tank-

bilar

+ -

Bärg-

nings-

bilar

+ -

Motorcyklar

under

1,200

kg

+ -

1,200—

1,800

kg

+ -

1,801—

3,000

kg

+ —

över

3,000

kg

+ —

summa

+ —

med

sidvagn

+ —

utan

sidvagn

+ -

summa

+ —

j Malmöhus.......

+ 1,109

+

12

-301

- 92

+

149

+

107

-137

+ 10

+ 6

+

25

- 84

- 59

1 Kristianstads.....

+

426

+

n

- 62

- 30

+

49

+

55

+ 12

+ 2

+ 4

+

4

- 15

- 11

j Blekinge.........

+

107

+

4

- 73

- 37

+

39

+

7

- 64

+ 1

+ 1

+

4

- 12

- 8

Hallands.........

+

216

+

20

- 86

- 20

+

49

+

60

+ 3

+ 0

+ 0

+

2

- 20

- 18

Kronobergs .....

+

121

+

5

- 33

- 24

+

9

+

32

- 16

—

+ 0

—

2

- 17

- 19

Kalmar .........

+

259

+

9

-147

- 66

+

32

+

86

- 95

+ 0

- 1

—

9

+ 40

+ 31

Jönköpings.......

+

323

+

28

+ 46

- 62

+

65

+

36

+ 85

+ 1

+ 1

+

1

+ 29

+ 30

Östergötlands.....

+

400

+

5

- 7

- 44

+

14

+

74

+ 37

- 3

± o

+

11

- 2

+ 9

Göteborgs och Bohus......

+

289

+

26

- 43

- 132

+

178

+

50

+ 53

+ 1

+ 1

—

21

- 64

- 85

Älvsborgs .......

+

391

+

10

+ 24

- 68

+

9

+

44

+ 9

- 3

+ 0

—

2

+ 72

+ 70

! Skaraborgs.......

+

290

+

3

- 18

- 30

+

83

+

44

+ 79

+ 1

+ 2

+

3

- 6

“ 3

Värmlands.......

+

149

+

15

+ 11

- 55

—

5

+

62

+ 13

- 1

+ 1

—

4

- 46

- 50

j Örebro .........

+

300

+

35

- 68

- 47

+

264

+

98

+ 247

+ 0

- 1

+

5

+ 57

+ 62

Södermanlands ..

+

246

+

6

+ 20

- 49

—

11

+

84

+ 44

+ 0

+ 0

+

0

- 34

- 34

| Stockholms .....

+

233

+

11

+ 12

- 147

+

135

4-

75

+ 75

—

- 2

+

0

-151

-151

| Stockholms stad

+

769

+

19

- 30

- 219

+

192

+

84

+ 27

+ 4

+ 1

—

93

-252

-345

j Uppsala.........

+

154

+

8

- 51

- 24

+

72

+

40

+ 37

- 1

+ 3

—

22

- 26

- 48

1 Västmanlands ..

+

177

+

10

+ 9

- 51

—

14

+

50

- 6

+ 2

+ 3

—

8

- 32

- 40

| Kopparbergs ....

+

152

+

7

+ 14

- 52

+

79

+

53

+ 94

+ 3

+ 0

—

13

- 37

- 50

Gävleborgs......

+

179

+

7

- 20

- 54

+

40

+

46

+ 12

- 2

+ 0

+

17

- 54

- 37

j Jämtlands......

+

133

+

2

- 5

- 53

+

33

+

24

- 1

+ 0

+ 1

—

16

+ 5

- 11

Västernorrlands

+

120

+

10

+ 13

- 68

+

68

+

59

+ 72

+ 0

+ 1

—

5

- 7

- 12

Västerbottens ..

+

271

+

14

+ 1

- 45

+

107

+

56

+ 119

+ 3

—

+

12

+ 43

+ 55

Norrbottens ....

+

86

+

13

- 23

- 44

+

65

+

46

+ 44

+ 0

—

—

12

- 41

- 53

Gotlands........

+

51

—

1

- 17

9

+

23

+

9

+ 6

± o

± o

—

4

+ 10

+ 6

Summa

+ 6,951

+ 289

-834

-1,522

+1,724

+ 1,381

+ 749

+ 18

+ 21

-

127

-644

-771

1 Specialvagnar ej inräknade (i siffrorna för Stockholms, Uppsala och Västernorrlands län ingå dock bilar med tippanordning).

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24■

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1936:154 Skrivelse till Konungen i anledning av vissa motioner avseende ändringar i fråga om automobilbeskattningen. a1 i texten