Betänkande, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i fråga om automobilbeskattningen.
1936-03-26 · 27 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 25 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1936:24, Betänkande, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i fråga om automobilbeskattningen.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24-
1
Nr 24.
Ankom till riksdagens kansli den 26 mars 1936 kl. 5 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av vissa motioner
avseende ändringar i fråga om automobilbeskattningen.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet hava hänvisats åtskilliga motioner, avseende ändringar
i fråga om automobilbeskattningen. Av dessa motioner har det synts
utskottet lämpligt att i ett betänkande behandla följande, nämligen:
1) de likalydande motionerna nr 102 i första kammaren av herr Nylander
m. fl. och nr 256 i andra kammaren av herr Hagberg i Malmö m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
om förslag till förändrad avvägning av automobilskatten, särskilt med
beaktande av i motionerna anförda synpunkter;
2) de likalydande motionerna nr 249 i första kammaren av herr Carlström
m. fl. och nr 554 i andra kammaren av herr Lundell m. fl., däri hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att fordonsskatten för personautomobiler samt
för lastautomobiler med en tjänstevikt ej överstigande 2 ton skall utgå med
tio kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt
minskad med sexhundra kilogram, dock minst med 50 kronor,
samt att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning
och förslag
angående de belopp, som av automobilskattemedel per år böra användas
för vägväsendet,
angående de grunder, efter vilka automobilskattesatserna böra sänkas, när
överskott tenderar att uppstå,
angående huruvida preferens i skatteavseende lämpligen kan lämnas åt
inom landet tillverkade motorfordon, samt slutligen,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn övervägande av
ändrad uppbördstid för fordonsskatten»;
3) de likalydande motionerna nr 250 i första kammaren av herr Löfvander
m. fl. och nr 555 i andra kammaren av herr Strindlund m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen med ändring av nu gällande bestämmelser för automobilbeskattningen
måtte besluta, att fr. o. m. budgetåret 1936/1937 fordons
Bihang
till riksdagens protokoll 1936. 7 sami. Nr 24.
1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
skatten skall utgå med 11 kronor för varje påbörjat tal av 100 kg. av automobilens
tjänstevikt, minskad med 600 kg., och skatten på automobilgummiringar
med 2 kronor pr kg.»;
4) motionen nr 327 i andra kammaren av herrar Johansson i Bro och
Gustafsson i Lekåsa, däri hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att fordonsskatten
för automobiler skall sänkas till 10 kronor för varje påbörjat tal
av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt minskad med 600 kilogram»;
5) de likalydande motionerna nr 103 i första kammaren av herr Löfvander
och nr 253 i andra kammaren av herrar Pehrsson i Bramstorp och Nilsson i
Hörby, i vilka hemställts,
»att riksdagen måtte besluta, att gummiringar, som användas till hästfordon,
skola undantagas från den för automobilgummiringar fastställda skatten,
samt
att vederbörande utskott ville utarbeta förslag till härför erforderliga författningsändringar»
;
6) motionen nr 552 i andra kammaren av herr Flyg m. fl., däri hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att nu utgående beskattning av bilringar
måtte upphöra från och med den 1 juli 1936»; samt
7) motionen nr 119 i andra kammaren av herr Werner i Höjen m. fl., vari
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn
sådan ändring i kungl, förordningen av den 12 december 1924 angående uppbörd
av automobilskatt att skattepliktig innehavare av automobil må kunna
medgivas rätt att erlägga honom påförd årlig automobilskatt i tvenne betalningsterminer
i likhet med uppbörd av kronoutskylder».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas yrkanden, får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionerna.
Automobilbeskattningens tillkomst och utveckling.
Beskattningen intill år 1932.
Under den tid, som förflutit, sedan automobilbeskattningen infördes i vårt
land, har denna beskattning varit föremål för åtskilliga ändringar, huvudsakligen
betingade av de ökade kostnader för vägväsendet, som motorfordonstrafiken
förorsakat.
Beskattning av motorfordon kom till stånd i vårt land första gången efter
beslut vid 1922 års riksdag. I den proposition, nr 199, som på grundval
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
3
av ett av den s. k. vägkommissionen avgivet förslag nämnda år förelädes
riksdagen, föreslog Kungl. Majit dels en å själva fordonet lagd skatt, för
automobil med ringar av mjuk kautschuk utgående med 8 kronor för varje
påbörjat hundratal kilogram av automobilens egen vikt, dels skatt å automobilgummiringar
utgörande 1 krona 50 öre för kilogram. Sedan propositionen
i huvudsak vunnit riksdagens bifall, utfärdades den 2 juni 1922 förordningar
om automobilskatt och om särskild skatt å automobilgummiringar
(S. F. S. nr 260 och 261).
Emellertid ansågs snart nog det bidrag till vägväsendet, som sålunda uttogs
av automobiltrafiken, icke svara mot de kostnader denna trafik pålade
vägväsendet. Redan vid 1924 års riksdag framlade Kungl. Majit i proposition,
nr 206, förslag om viss höjning av den för fordonen utgående skatten
samt om upptagande av, förutom en mindre tullavgift, en särskild skatt å
bensin. Riksdagen ansåg, att någon höjning av skatten å själva fordonen
icke borde vidtagas, men godkände förslaget om särskild bensinskatt, därvid,
i syfte att sålunda erhålla vederlag för det skattebelopp, som beräknats
skola inflyta genom den föreslagna höjningen av fordonsskatten, det av
Kungl. Majit föreslagna skattebeloppet, 4 öre för liter, höjdes till 5 öre.
Tillika beslöt riksdagen, att den särskilda skatten skulle omfatta jämväl motorsprit;
bestämmelserna i denna del skulle dock träda i tillämpning först
den 1 juli 1929.
Det visade sig emellertid, att ej heller med den sålunda genomförda skärpningen
av beskattningen av automobiltrafiken denna trafik i skälig omfattning
deltog i kostnaderna för vägväsendet. I syfte att i än större utsträckning
än vad dittills varit fallet bereda ersättning för de ökade utgifter
för väghållningen, som sagda trafik förorsakade, föreslog Kungl.
Majit ånyo vid 1927 års riksdag i proposition, nr 173, ökad beskattning av
automobiltrafiken, såväl vad fordon som förbrukningsartiklar anginge.
Vidkommande fordonsskatten innebar det förslag, som i denna proposition
framlades, sådan omläggning av beskattningen, att till grundval
för skattens beräknande föreslogs fordonets tjänstevikt, d. v. s. vikten
av fordonet i fullt driftfärdigt skick, i stället för såsom förut fordonets
egen vikt (skattevikt). Det framhölls, att, då det vore den rullande vikten,
som borde beskattas, det uppenbarligen vore mera följdriktigt att till grund
för skatten lägga automobilens vikt i driftfärdigt skick, ökad med vikten av
det antal personer eller den last, som automobilen kunde beräknas i medeltal
föra. Då emellertid fastställandet av denna vikt vore förenat med stora
vanskligheter, syntes det dock vara ett steg i rätt riktning att låta tjänstevikten
utgöra grund för skattens beräknande. I förslaget berördes även
andra beskattningssystem -— skattens beräknande efter hästkraftantal och
efter cylindervolym — men ansågs intet av dessa system vara att förorda
vid uttagandet av en efter fordonens vägslitning på rättvist sätt avpassad
skatt. Såsom skäl härför anfördes bland annat, att i vissa länder, där ett
-
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
dera av sistberörda system tidigare tillämpats, övergång helt eller delvis till
viktbeskattning ägt rum. Förslaget innebar i övrigt i fråga om fordonsskatten
dels införandet av ett skattefritt viktsavdrag av 300 kilogram, varigenom
en efter vagnarnas vägförstörande verkningar i viss mån avpassad progressivitet
i skatteskalan skulle vinnas, dels en höjning av skattesatsen
från förutvarande 8 kronor till 10 kronor för varje påbörjat tal av 100
kilogram av fordonets på förenämnt sätt bestämda vikt, dels ock införande
av en minimiskatt av 75 kronor. Beträffande gummiringsskatten föreslogs
höjning från 1 krona 50 öre till 1 krona 75 öre för kilogram och i fråga
om bensinskatten en ökning från 5 till 6 öre för liter.
Riksdagen biföll förslaget i vad det avsåg bensinskatten samt i huvudsak
beträffande fordonsskatten, varvid det skattefria viktsavdraget för åstadkommande
av en mera lämpligt avvägd skatteskala bestämdes till 400 kilogram.
I fråga örn gummiringsskatten beslöts — i syfte att utjämna den
minskning av den föreslagna fordonsskatten, som ökningen av det skattefria
viktsavdraget innebar — en höjning med 50 öre till 2 kronor för
kilogram. Förordningar örn ändrad lydelse av förut gällande författningar
i ämnet utfärdades den 3 juni 1927 (S. F. S. nr 188—190).
I motion vid 1929 års riksdag föreslogs, att fordonsskatten måtte ersättas
med en engångsskatt med viss procent av automobils försäljningsvärde eller
ock avskaffas, därest en sådan omläggning icke befunnes möjlig eller
lämplig. 1929 års bevillningsutskott hemställde i sitt betänkande nr 6, att
motionen icke måtte föranleda någon åtgärd, och denna hemställan bifölls
av riksdagen.
Till stöd för nämnda hemställan anförde bevillningsutskottet bland annat
följande:
»Med automobilbeskaltningen avses att av ägarna till mortorfordonen
uttaga den merkostnad för vägväsendet, fordonen förorsaka, och att i
anslutning därtill skatten skall beräknas i förhållande till den vägförstöring,
varje fordon kan antagas utöva. Såsom motionärerna framhållit
bryter fordonsskatten så till vida mot grundprincipen för skattesystemet,
att hänsyn väl tages till fordonets vägförstörande förmåga men däremot
icke till den ytterligare faktor, som är bestämmande för själva vägslitningen,
nämligen den tillryggalagda vägsträckan. Då emellertid statsmakterna
godtogo sistnämnda beskattningsform, skedde detta under framhållande,
att det måste anses rimligt, att automobilägaren såsom sådan
finge sig ålagt att i skatteväg särskilt bidraga icke allenast till vägarnas
underhåll utan jämväl till erhållande av för automobiltrafik lämpade och
väl byggda vägar. Det sålunda anförda skälet för fordonsskattens införande
synes utskottet med full giltighet kunna åberopas jämväl för dess
bibehållande och detta i än högre grad sedan skatt införts å bensin samt
skatten å gummiringar höjts från 1 krona 50 öre till 2 kronor per kiiogram.
Därest fordonsskatten hålles inom måttliga gränser, synas berättigade
anmärkningar knappast kunna göras mot densamma.»
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
5
Genom beslut vid 1929 års riksdag förlängdes skattefriheten för motorsprit
intill den 1 juli 1933, varjämte bestämdes, att skatten därå skulle under
tiden från och med den 1 juli 1933 till den 1 juli 1934 utgå med halvt
belopp eller med 3 öre för liter. Vidare beslöts vid nämnda riksdag sådan
ändring av bestämmelserna om skatt å bensin, att dessa, som förut omfattat
endast importerad bensin, även kommo att omfatta inom landet
framställd bensin. I överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades den
3 maj 1929 ny förordning (S. F. S. nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit.
I särskilda vid 1930 års riksdag väckta motioner yrkades, att fordonsskatten
måtte sänkas samt att en däremot svarande höjning av skatten å förbrukningsartiklarna
måtte vidtagas. I enlighet med bevillningsutskottets
hemställan, betänkande nr 6, beslöt riksdagen avslå dessa motioner.
Som motiv för sin hemställan om avslag å motionerna anförde bevillningsutskottet
bland annat följande:
»De skäl 1929 års bevillningsutskott anfört till förmån för bibehållande av
de huvudgrunder, efter vilka skatten å automobiltrafiken utgår, äga enligt
utskottets mening fortfarande full giltighet. Beträffande åter frågan om
skattebördans fördelning mellan de särskilda beskattningsföremålen — fordonen,
gummiringarna och bränslet — kunna givetvis olika meningar göra
sig gällande. Närmast med hänsyn till den omfattning, i vilken automobiler
utnyttjas i trafik, föreligga bland automobilägarna olikartade intressen
i fråga om skattebördans fördelning å nämnda beskattningslöremål. För
personer, som i jämförelsevis ringa utsträckning utnyttja sina automobiler i
trafik, skulle ett överflyttande av skatt från fordonen till förbrukningsartiklarna
givetvis innebära en fördel. En dylik överflyttning skulle däremot
strida mot de intressen, som förefinnas hos ägare av i yrkesmässig trafik
eller eljest i intensiv drift begagnade automobiler. Enligt --—- meddelade
statistiska uppgifter belöpte sig skatten å gummiringar och bensin under
budgetåret 1928/1929 till sammanlagt 25,118,966 kronor, motsvarande omkring
63 procent av den sammanlagda automobilskatten. Med hänsyn tagen
till de principer, som varit ledande för ifrågavarande skattesystem, vill det
synas, som om skattebördan vore i stort sett väl avvägd å de särskilda beskattningsföremålen.
»
I anledning av vid 1931 års riksdag väckta motioner hemställde riksdagen
på förslag av bevillningsutskottet i skrivelse den 28 maj 1931, nr 292, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning rörande automobilbeskattningens
anordnande samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
Till stöd för detta förslag anförde bevillningsutskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 40 följande:
»På sätt framgår av 1929 och 1930 års bevillningsutskotts---yttranden,
har bevillningsutskottet tidigare avstyrkt bifall till gjorda yrkanden örn ändring
i gällande grunder för beskattning av automobiltrafiken. Det är emellertid
uppenbart, att med den snabba utveckling, som ägt och alltjämt äger rum på
förevarande område, beskattningen visar tendens att hastigt föråldras och
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
att förty inom en näraliggande framtid beskattningen är i behov av omläggning.
Så har otvivelaktigt lagen om trafikförsäkring å motorfordon skärpt
de olägenheter, som fordonsskatten i många fall medfört. Vidare torde under
senare år gjorda förbättringar i fråga om ringarnas konstruktion ökat
dessas livslängd, vilket i sin ordning medfört en sänkning av den anpart av
skatten ringarna hava att bära. Det synes sannolikt, att framdeles även
andra ämnen än bensin med fördel kunna komma att utnyttjas såsom
motorbränsle. Utskottet vill endast erinra om den ökade betydelse, råoljan
synes komma att erhålla, särskilt för framdrivande av automobiler i yrkesmässig
trafik samt lastautomobiler. Då bensinskatten utgör den ojämförligt
största delen av automobilskatten, måste det anses angeläget, att statsmakterna
i så god tid som möjligt inrätta sig efter de ändrade förhållanden i
fråga om beskattningen, vilka kunna bliva en följd av en dylik övergång
från bensin till andra slag av motorbränslen. Slutligen torde den ökade
användningen av automobilomnibusar och lastautomobiler påkalla en utredning
beträffande beskattningen av dylika automobiler.
På grund härav har utskottet ansett frågan rörande beskattning av automobiltrafiken
böra göras till föremål för utredning. Redan av det anförda
är likväl uppenbart, att utskottet saknat möjlighet att närmare angiva riktlinjerna
för den blivande utredningen i ämnet. Utskottet vill emellertid
framhålla önskvärdheten av att densamma göres allsidig. Då det måste anses
såsom en riktig utgångspunkt för beskattningen, att automobiltrafiken
får så vitt möjligt bära de merkostnader denna förorsakar vägväsendet och
denna trafik för närvarande knappast synes bestrida erforderlig del av dessa
kostnader, torde utredningen även böra omfatta frågan om storleken av det
bidrag automobiltrafiken bör lämna.
Frågan om fördelningen av skatten å de olika beskattningsföremålen bör
givetvis ägnas särskild uppmärksamhet. Därvid synes man böra bibehålla
de grundläggande principerna för gällande beskattning, nämligen att denna
skall drabba såväl innehavet av automobil som även och främst utgå i förhållande
till den omfattning, i vilken automobilerna brukas.»
I anledning av vid 1931 års riksdag väckta motioner beslöts vidare, att, utöver
den i förordningen den 3 maj 1929 örn särskild skatt å bensin och motorsprit
stadgade skatten å bensin, å denna vara skulle under tiden från och
med den 4 juni 1931 till och med den 30 juni 1933 erläggas en provisorisk
tilläggsskatt av 2 öre för liter. Förordning härom utfärdades den 2 juni
1931 (S. F. S. nr 137).
Beskattningen efter år 1932.
Vid 1932 års riksdag beslöts i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 174 omläggning av automobilbeskattningen.
. Den egentliga automobilskatten, fordonsskatten, utgår för närvarande enligt
5 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt, sådant detta författningsrum
lyder enligt förordning den 29 april 1932 med följande belopp
för nedannämnda motorfordon för helt kalenderår räknat:
för egentlig automobil, med ringar av mjuk kautschuk, med 14 kronor
för varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt minskad
med 600 kilogram, dock minst med 60 kronor;
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24. •
för egentlig automobil, med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk,
med 50 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt;
för
släpvagn efter den beräknade vikten av den största last och det största
antal passagerare, varför släpvagnen är inrättad, (maximilast) med lägst
30 kronor och högst 100 kronor;
för motorcykel utan bivagn med 15 kronor, då motorcykelns tjänstevikt
icke överstiger 75 kilogram, men eljest med 20 kronor; samt
för motorcykel med bivagn med 30 kronor.
Enligt 1 § förordningen den 2 juni 1922 om särskild skatt å automobilgummiringar,
sådant detta författningsrum lyder enligt förordning den 29
april 1932, utgår skatt å sådana ringar med 3 kronor 50 öre för kilogram för
följande arbeten av mjuk kautschuk, som införas till eller tillverkas inom
riket, nämligen massiva hjulringar (även i längder) samt yttergummi eller
delar därtill för ringar till automobiler eller motorcyklar. Vad sålunda stadgas
äger jämväl tillämpning i avseende å ringar till släpvagnar och traktorer
ävensom å ringar till bärgnings- och andra transportabla maskiner.
Enligt 1 § förordningen den 3 maj 1929, sådant detta författningsrum
lyder enligt förordning den 29 april 1932, utgår skatt å bensin, som till riket
införes eller här tillverkas, med 10 öre för liter.
Den vid 1932 års riksdag beslutade omläggningen av automobilbeskattningen
innefattade en höjning av fordonsskatten med i genomsnitt omkring
11 procent samt en höjning av bensinskatten med 25 procent och av gummiringsskatten
med 75 procent.
I sitt betänkande nr 32 anförde 1932 års bevillningsutskott i frågan rörande
skattens fördelning å de olika beskattningsföremålen, att det med
Kungl. Maj:ts proposition nr 174 framlagda förslaget anslöte sig till de riktlinjer,
som 1931 års riksdag och bevillningsutskott förordat. Sålunda hade
de grundläggande principerna för då gällande beskattning bibehållits, nämligen
att denna skulle drabba såväl innehavet av automobil som även och
främst utgå i förhållande till den omfattning, i vilken automobilerna brukades.
Såväl den föreslagna fördelningen av skatteökningen mellan de olika beskattningsföremålen
som även den i propositionen förordade förskjutningen av
skattebördan mellan fordon av olika kategorier och tyngd hade utskottet
funnit i stort sett väl avvägd och ägnad att innebära ökad rättvisa i beskattningen
av motortrafiken. Utskottet ansåg sig därför böra avstyrka bifall till
motioner, innebärande förslag örn lägre skattesatser för fordon än de av
Kungl. Maj:t föreslagna.
Vid 1933 års riksdag förlängdes skattefriheten för motorsprit till den 1 juli
1934 och vid 1934 års riksdag beslöts fortsatt förlängning av nämnda skattefrihet
till den 1 juli 1937.
I anledning av proposition nr 143 beslöt 1935 års riksdag, att skatt å sådan
petroleumprodukt (brännolja), som användes för drivande av automobil och
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
för vilken icke utgår skatt enligt 1 § förordningen den 3 maj 1929 om särskild
skatt å bensin och motorsprit, skall utgå med 7 öre för liter. Denna
beskattning skall emellertid träda i kraft först den 1 januari 1937.
I motion vid 1935 års riksdag föreslogs dels nedsättning av fordonsskattens
minimibelopp för egentlig personautomobil från 60 till 50 kronor, dels
ock sänkning av den för varje påbörjat tal av 100 kilogram av personautomobils
tjänstevikt, minskad med 600 kilogram, utgående skatten från 14
till 10 kronor. 1935 års bevillningsutskott hemställde i sitt betänkande nr
23, att nämnda motion icke måtte föranleda någon åtgärd, och denna hemställan
bifölls av riksdagen.
Till stöd för nämnda hemställan anförde bevillningsutskottet följande:
»Såsom 1930 års bevillningsutskott framhöll göra sig olika uppfattningar
gällande beträffande frågan om skattebördans fördelning mellan de särskilda
beskattningsföremålen, fordonen, gummiringarna och bränslet. Närmast
med hänsyn till den omfattning, i vilken automobiler utnyttjas i trafik,
föreligga bland automobilägarna olikartade intressen i fråga örn skattebördans
fördelning å nämnda beskattningsföremål. För personer, som i
jämförelsevis ringa utsträckning utnyttja sina automobiler i trafik, skulle
ett överflyttande av skatt från fordonen till förbrukningsartiklarna givetvis
innebära en fördel. En sådan överflyttning skulle däremot strida mot
de intressen, som förefinnas hos ägare av i yrkesmässig trafik eller eljest i
intensiv drift begagnade automobiler.
Enligt utskottets mening bör därför en rubbning av skattefördelningen
sådan som den av motionärerna föreslagna icke äga rum utan en allsidig
på hela frågan ingående undersökning.»
Utskottet framhöll därjämte, att de nu gällande principerna för skattefördelningen
tillkommit så sent som år 1932, därvid fordonsskattens procentuella
andel i skattens sammanlagda belopp minskades. Denna andel hade
år från år sjunkit samt minskats från 36.7 procent under budgetåret 1929/
1930 till 27.6 procent enligt de beräkningar, som lågo till grund för statsverkspropositionens
uppskattning av automobilskattemedlen för budgetåret
1935/1936. Vid sådant förhållande hade utskottet icke ansett sig böra föreslå
någon sänkning av fordonsskatten, helst en sådan som den i motionen
förordade otvivelaktigt komme att medföra en icke oväsentlig minskning av
inflytande skattemedel. Då emellertid med den snabba utveckling, som
ägt rum och alltjämt ägde rum på förevarande område, beskattningen kunde
komma att visa sig i behov av omläggning, förutsatte utskottet, att Kungl.
Maj:t hade sin uppmärksamhet riktad på frågan. I
I anledning av en vid 193A års riksdag väckt motion, vari ifrågasattes sådana
ändringar i skatteuppbörden för motorfordon, att uppbörden av fordonsskatten
för dem som så önskade skulle uppdelas å fyra inbetalningsterminer,
hemställde bevillningsutskottet i sitt betänkande nr 34, att motionen
icke måtte föranleda någon åtgärd, och denna hemställan bifölls av
riksdagen. Till stöd för nämnda hemställan anförde bevillningsutskottet
bland annat följande:
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
9
»På grund av väckt motion var frågan om rätt att erlägga fordonsskatten
i terminer föremål för prövning av 1932 års riksdag. Motionen föranledde
icke någon riksdagens åtgärd. I sitt betänkande nr 32 anförde 1932
års bevillningsutskott, att utskottet, med hänsyn till de avsevärda kostnader
en uppdelning av skatteuppbörden otvivelaktigt skulle medföra, icke kunde
biträda det motionsvis framställda förslaget.
Ehuru uppbörden av fordonsskatten på en gång vid årets början understundom
torde kunna föranleda vissa svårigheter, har utskottet likväl på
av 1932 års bevillningsutskott anfört skäl icke ansett sig kunna biträda
motionärens förslag i denna del. Det av representanter för den yrkesmässiga
trafiken framställda förslaget om uppbördsterminens framflyttande till
första hälften av juli månad torde uppenbarligen förutsätta en omläggning
av beskattningsåret till att omfatta tiden den 1 juli till den 30 juni
påföljande år. Utskottet, som icke funnit sig övertygat om behovet av en
sådan omläggning, har ansett det böra i första hand ankomma på Kungl.
Maj:t, som äger meddela bestämmelser rörande uppbörd av automobilskatt,
att taga denna fråga under omprövning.»
Automobilbeskattningens avkastning m. m.
I nedanstående tablå lämnas en översikt över automobilbeskattningens
avkastning i miljoner kronor under tiden från och med budgetåret 1928/1929
till och med budgetåret 1936/1937 ävensom de olika automobilskatternas
procentuella andel av den totala avkastningen för varje budgetår.
Budgetår
Fordons-
skatt
Milj. Kr.
Gummi-
rings-
skatt
Milj. Kr.
Bensin
skatt
Milj. Kr.
Summa
Milj. Kr.
Procent
av summa skatter:''
______ 1
Fordons-
skatt
%
Gummi-
rings-
skatt
%
Bensin-
skatt
%
1928/1929 ...................
14.7
6.7
18.4
39.8
37.0
16.8
46.2
1929/1930 ...................
16.2
7.1
20.9
44.2
36.6
16.1
47.3 ;
1930/1931 ...................
17.5
7.4
26.5
51.4
34.0
14.4
51.6
1931/1932 ...................
18.3
6.6
33.9
58.8
31.1
11.2
57.7 ;
1932/1933...................
20.8
8.2
43.8
72.8
28.6
11.2
60.2
1933/1934 ...................
21.9
11.4
45.2
78.5
27.9
14.5
57.6 ;
1934/1935 ...................
23.9
13.8
49.8
87.5
27.3
15.8
56.9
1935/19331..................
27.0
16.0
57.0
100.0
27.0
16.0
57.0 |
1936/19371 ..................
28.0
16.0
59.0
103.0
27.2
15.5
57.3
Beträffande fördelningen av automobilskattemedlen förtjänar i detta sammanhang
erinras, att i årets statsverksproposition föreslås, att dessa medel
för budgetåret 1936/1937 skola användas på sätt framgår av den vid detta
betänkande fogade Tab. 1. 1
1 Beräknade belopp och procenttal.
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
Vad angår motorfordonsbeståndet i riket har generalstaben, med ledning
av uppgifter från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, år 1936 verkställt
bland annat en sammanställning över antalet motorfordon och släpvagnar
åren 1924—1935. Med ledning härav lämnas nedanstående översikt
över motorfordonsbeståndet i riket för vart och ett av åren 1928, 1932 och
1935.
År
Antal registrerade motorfordon
Släp-
vagnar
Person-
automo-
biler
Omni-
busar
Last-
automo-
biler
Tank-
automo-
biler
Bärg-
nings-
automo-
biler
Summa
automo- biler1
Motor-
cyklar
Summa
motor-
fordon
1928 ......
94,301
2,192
30,677
_
_
127,660
49,603
177,263
—
1932 ......
101,817
3,404
39,871
133
96
146,947
52,164
199,111
2,134
1935 ......
109,096
3,914
41,803
169
144
159,083
45,950
205,033
6,231
Beträffande förskjutningen olika slag av motorfordon emellan från den
31 december 1934 till samma dag 1935 hänvisas till den vid detta betänkande
fogade Tab. 2.
Vägskatten.
Enligt 59 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet, sådant detta lagrum lydde enligt lagen den 27 juni 1927
(S. F. S. nr 298), skulle vägskatten utgå efter vägfyrkar. Därvid beräknades
bland annat en vägfyrk: för varje 100 kronor av taxeringsvärdet för jordbruksfastighet,
för varje 150 kronor av taxeringsvärdet för annan fastighet
samt för varje femtontal kronor av den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten.
Genom beslut vid 1933 års riksdag har vidtagits den jämkningen i fråga
om vägskatten, att en vägfyrk skall beräknas för varje 200 kronor av taxeringsvärdet
för all fastighet. I fråga om inkomst skall vägskatten däremot
beräknas på samma sätt som tidigare. Berörda ändring i bestämmelserna
i ämnet har trätt i tillämpning den 1 januari 1934 (S. F. S. år 1933 nr 388).
1 enlighet med beslut vid 1934 års riksdag skall från och med år 1936 vägfyrktalsberäkningen
upphöra och vägskatten i stället anslutas direkt till den
kommunala skattekronan samt utgå på vägskattekronor efter viss närmare
angiven beräkningsgrund (S. F. S. nr 242).
I efterföljande tablå lämnas en översikt över vägskattens belopp med mera
i miljoner kronor för rikets samtliga väghållningsdistrikt under åren 1928—
1935.
1 Vissa specialvagnar förutom tank- och bärgningsautomobiler inräknade i summa automo
biler.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
11
Å r
Influten
vägskatt
Värdet av
underhåll
in natura
Summa
Statsbidrag
utbetalt till
naturaväg- hållare
Kostnad för
de väghåll- nings- skyldiga
Milj. kr.
Milj. kr.
Milj. kr.
Milj. kr.
Milj. kr.
1928 ....................
33.0
4.1
37.1
1.4
35.7
1929 ....................
33.6
1.8
34.9
0.5
34.4
1930 ....................
32.6
0.3
32.9
0.3
32.6
1931 ....................
31.8
1 _
31.8
2 _
31.8
1932 ....................
27.0
8 _
27.0
4 _
27.0
1933 ....................
30.8
6 _
30.3
6 _
30.3
1934 ....................
27.9
—
27.9
—
27.9
! 1935 ....................
26.6
—
26.6
—
26.6
Anmärkning: Ovanstående siffror för åren 1928—1933 äro sammanställda med ledning av
uppgifter från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, återgivna i publikationen Allmänna väghållningsbesväret
på landet. Uppgifterna för åren 1934—193”) avse beräknade belopp med ledning
av under hand lämnade uppgifter från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Utredningar angående motortrafikens andel i kostnaderna för väghållningen
i riket m. m.
1931 års väg- och brosakkunniga hava i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19
augusti 1933 avgivit utlåtande (Statens offentliga utredningar 1934: 28, sid.
35—37) beträffande den utsträckning, i vilken motortrafiken bör deltaga
i kostnaderna för väghållningen i riket. De sakkunniga hava därvid i hu
-
vudsak anfört följande.
Av vägväsendets kostnader borde av automobilskattemedel utgå bidrag
efter följande beräkningsgrund:
barmarksunderhållets grundkostnad ............................ 15 °/o
barmarksunderhållets vägslitningskostnader .................... 88 »
vintervägunderhållets kostnad .................................. 55 »
kostnader för vägbyggnader på landsbygden, med undantag för ödebygdsvägar,
enskilda utfartsvägar, tillfartsvägar till inlandsbanan
och enkla bygdevägar........................................75 »
Städernas väghållning 15 % av de totala automobilskattemedlen.
Med vad sålunda och i övrigt anförts skulle enligt de sakkunnigas mening
frågan örn motortrafikens skäliga andel av vägväsendets kostnader egentligen
vara besvarad, så gott det läte sig göra med då föreliggande erfarenhet
och uppgifter. De sakkunniga, vilka emellertid ansett sig böra undersöka,
till vilken storlek automobilskattemedlen enligt dessa förutsättningar behövde
utgå, framhöllo härutinnan följande:
Barmarksunderhållets grundkostnader hade de sakkunniga beräknat uppgå
till 11.7 miljoner kronor.
Det bidragsberättigade barmarksunderhållets totala kostnad uppginge år
1931 till 46,752,890 kronor. (Häri inbegripet förvaltningskostnad för underhållet,
men ej vintervägunderhållets kostnad.) Detta motsvarade en kost
■
4,810 kr. — a 7,999 kr. — 5 685 kr. — * 905 kr. — * 2,238 kr. — « 671 kr.
12
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
nåd av 60.67 öre/m. Den nuvarande våglängden syntes utgöra omkring
78,100 kilometer. Förutsattes samma kostnad per längdmeter, skulle underhållskostnaderna
utgöra c:a 47.4 miljoner kronor.
Vägslitningskostnaden skulle sålunda utgöra 47.4 — 11.7 = 35.7 miljoner
kronor.
Vintervägunderhållets kostnad kunde beräknas utgöra medeltalet av kostnaderna
för åren 1927—1931 eller c:a 3.8 miljoner kronor.
Kostnaden för vägbyggnader på landsbygden med undantag för ödebygdsvägar
med flera kunde uppskattas till c:a 40 miljoner kronor.
Med ledning härav hava de sakkunniga lämnat följande kalkyl över det
erforderliga totala beloppet av automobilskattemedel:
Bidrag av automobil- skattemedel
Återstående
kostnad
Kr.
Kostnad
Kr.
Summa
Kr.
Barmarksunderhållets grundkostnad 15 % av 11.7
milj. kr...................................
1,800,000
9,900,000
Barmarksunderhållets vägslitningskostnad 88 %
av 35.7 milj. kr...........................
31,400,000
4,300,000
Vintervägunderhållet 55 % av 3.8 milj. kr......
2,100,000
1,700,000
Vägbyggnader med undantag av ödebvgdsvägar
m. fl. 75 % av 40 milj. kr..................
30,000,000
65,300,000
10,000,000
Städernas bidrag av automobilskattemedel 15 %
av totala bilskattemedlen eller
0.15
• 65,300,000 ..................
11,500,000
Summa kr.
76,800,000
Summa återstående kostnad för landsbygden Kr.
25,900,000
Enligt denna kalkyl skulle motortrafikens skäliga andel av vägväsendets
kostnader utgöra c:a 77 miljoner kronor, vilket belopp ganska nära motsvarade
vad som beräknades inflyta i bilskattemedel under budgetåret 1932/
1933 eller 80 miljoner kronor. De sakkunniga hade erfarit, att de inflytande
automobilskattemedlen under detta budgetår sannolikt komme att något
understiga det sålunda beräknade beloppet. Detta vore emellertid beroende
av — som man finge antaga — tillfälliga orsaker, främst den rådande
depressionen. En ytterligare förhöjning av bilskatterna kunde befaras
medföra en minskning av det totalt inflytande beloppet, enär detta sannolikt
skulle leda till en inskränkning av den redan då av skatter hårt belastade
motortrafiken.
Av tabellen framginge det belopp, som skulle bestridas av andra medel än
bilskattemedel, nämligen 25,900,000 kronor. Detta belopp borde jämföras
med kostnaderna för vägväsendet omedelbart före motortrafikens genombrott,
exempelvis året 1919, då vägväsendets kostnader uppgingo till c:a 27.6
miljoner kronor. Med den då föreslagna fördelningen skulle övriga i vägväsendet
intresserade parter betala något mindre än före motortrafikens genombrott,
vadan det ej funnes fog för talet, att motortrafiken vore gynnad
på bekostnad av andra trafikintressen. Tvärtom kunde hävdas, att motortrafiken
då fullt bure den andel av väghållningen, som svarade mot dess användning
av vägarna.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
13
Järnvägsstyrelsen har i utlåtande till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1934 avgivit
yttrande över 1931 års väg- och brosakkunnigas förenämnda utlåtande
den 19 augusti 1933 samt därvid hemställt, att de sakkunnigas utredning bland
annat måtte kompletteras genom en förutsättningslös och till grunden gående
undersökning beträffande motortrafikens vägavgifter. Styrelsen har
därvid med anledning av de sakkunnigas uttalande, att motortrafiken icke
vore gynnad på bekostnad av andra trafikintressen, varmed enligt styrelsens
mening i första hand måste syftas på järnvägarna, funnit det vara svårt
inse, huru de sakkunniga på grundval av deras begränsade utredning kunnat
fälla ett så allmänt omdöme som förutberörda. Ville man ha en jämförelse
med järnvägarna, vore det nödvändigt att införa även deras förhållanden i
utredningen. Någon antydan därom funnes dock icke i de sakkunnigas utredning.
Beträffande vad styrelsen i övrigt anfört rörande förevarande spörsmål tilllåter
sig utskottet hänvisa till styrelsens yttrande. (Statens järnvägars publikationer
och utredningar med mera 1934: 4.)
1935 års vågsakkunniga. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juni
1935 har chefen för kommunikationsdepartementet — efter gemensam beredning
med chefen för finansdepartementet — samma dag tillkallat fem sakkunniga,
som antagit benämningen 1935 års vägsakkunniga, för verkställande
av utredning och avgivande av förslag i fråga örn ny lagstiftning beträffande
enskilda vägar, örn förutsättningarna för bidrag av allmänna medel till det
enskilda vägväsendet och om principerna för bidrag till det allmänna gatuoch
vägväsendet jämte därmed sammanhängande spörsmål.
Till statsrådsprotokollet i ärendet anförde chefen för kommunikationsdepartementet
i samband med utverkandet av bemyndigande att tillkalla
nämnda sakkunniga bland annat följande.
I det läge, vari frågorna örn bidrag av allmänna medel till det enskilda
vägväsendet och enskilda vägars intagande till allmänt underhåll numera
kommin hade dessa frågor fått ett närmare samband med de sedan några
år aktualiserade spörsmålen berörande finansieringen av allmänna vägars
byggande och underhåll. I sistnämnda hänseende hade från skilda utgångspunkter
utredningar verkställts av 1929 års vägsakkunniga och 1931 års
väg- och brosakkunniga, vilka utredningar läge under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
bedömande. Inom nämnda styrelse påginge i anslutning
därtill vissa utredningar om vägunderhållskostnaderna under år 1934 ävensom
rörande städernas behov av bidrag av automobilskattemedel till gatu- och
väghållningen samt om grunder för fördelningen mellan städerna av sådana
bidrag. Det utredningsmaterial, som tillkommit och ytterligare kunde förväntas,
torde hava avsetts att bland annat läggas till grund för en eventuell
omreglering av den allmänna väghållningens kostnadsfördelning. Emellertid
syntes förutsättningarna för de sålunda verkställda utredningarna hava i viss
mån förändrats under den snabba utvecklingen av vägväsendet och därmed
sammanhängande förhållanden. Sålunda syntes frågan örn ändrade grunder
för beräkning av bidrag av statsmedel till vägdistriktens underhållskostnader
hava kommit i delvis annat läge genom den stabilisering av kostnaderna,
som numera torde kunna konstateras hava inträtt. I delta samman
-
14
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
hang erinrades om, att det totala underhållsbidraget genom beslut vid 1935
års riksdag höjts från 75 till 80 procent. De alltjämt ökade anslagen av automobilskattemedlen
i förening med användandet i stor utsträckning för vägbyggnadsändamål
av de till arbetslöshetens motverkande anslagna medlen
hade medfört en sådan expansion av vägnätet, att det syntes böra tagas under
förnyat övervägande, i vilken utsträckning och i vilka delar av landet ett
verkligt behov av ytterligare vägbyggnadsarbeten kunde anses föreligga och
i anslutning därtill på vad sätt de statsmedel, som kunde avses för ändamålet,
lämpligast borde fördelas mellan olika landsändar och där disponeras.
Härtill vore knutna jämväl spörsmålen örn det procentuella bidrag av statsmedel,
enkannerligen automobilskattemedel, som för skilda vägändamål borde
utgå, om den hänsyn till behovet av skatteutjämning mellan vägdistrikten,
som borde tagas vid bidragens avvägning eller i annat sammanhang, och
om sättet för finansiering av olika slag av vägbeläggningar och andra vägförbättringsarbeten.
Beträffande spörsmålet om dispositionen av för vägändamål tillgängliga
medel framhöll departementschefen, att omfattningen av de vägarbeten, som
finansierats med bidrag från anslag under sjätte huvudtiteln, väsentligen
hade varit beroende av tillflödet av automobilskattemedel. Det läge i sakens
natur, att de genom motorfordonsbeskattningen utvunna skattemedlens storlek
i sin tur vore beroende av de allmänna ekonomiska konjunkturerna, i
det att under goda tider tillflödet av dylika medel vore starkare än under
tider med tryckta konjunkturer. Därav följde automatiskt, att vägarbetena
erhölle sin största omfattning just under tider, då även i övrigt arbetstillgången
vore jämförelsevis störst. Från allmän arbetssynpunkt kunde det åter vara
mera önskvärt, att tillgången till medel för allmänna vägarbeten stöde i omvänt
förhållande till konjunkturerna. Det syntes därför böra tagas under
övervägande, huruvida i någon form medel kunde reserveras under tider av
gynnsamma ekonomiska omständigheter för användning framdeles vid lämplig
tidpunkt till utökning av de allmänna vägarbetena.
Nu omförmälda spörsmål rörande det allmänna vägväsendets ekonomi syntes
böra utredas, i den mån så ytterligare erfordrades, och göras till föremål
för förslag från en särskild sakkunnigutredning. Det utredningsmaterial, som
förelåge hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, borde fördenskull överlämnas
till de sakkunniga, i vad avsåge 1934 års vägunderhållskostnader och städernas
behov av automobilskattemedel, sedan styrelsen slutfört de pågående
undersökningarna.
Då de ifrågavarande utredningarna kunde visa sig böra omfatta även andra
än de särskilt omnämnda frågorna, borde chefen för kommunikationsdepartementet
äga att till de sakkunniga för utredning överlämna även sålunda uppkommande
spörsmål.
Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen. I en den 30 september 1935 dagtecknad
skrivelse till Kungl. Maj:t har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen angående
motortrafikens andel i kostnaderna för väghållningen i riket med mera anfört
bland annat följande.
Beträffande 1931 års väg- och brosakkunnigas uttalande, att det ej funnes
fog för talet, att motortrafiken vore gynnad på bekostnad av andra trafikintressen,
fann styrelsen, att ett betydligt större totalt belopp av automobilskattemedel
syntes erforderligt än det, varmed de sakkunniga räknat, samt att de
sakkunnigas uttalande i ämnet antagligen komme att vid närmare utredning
visa sig icke motsvara numera inträdda förhållanden.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
15
Efter att först hava redogjort för motortrafikens skäliga procentuella andel
i de olika kostnadsobjekten inom väghållningen i anslutning till vad 1931
års väg- och brosakkunniga därutinnan anfört, framhöll styrelsen, att densamma
icke ansett sig såsom nämnda sakkunniga böra i detalj genomföra
en dylik kalkyl. En anledning därtill vore, att en av 1931 års väg- och
brosakkunniga upprättad tio-årsplan för byggande av olika slag av vägar
knappast kunde i oförändrat skick läggas till grund för en kalkyl utvisande
behovet av arbeten å landsbygdens vägar. Främst med hänsyn till den nya
av statsmakterna beslutade användningen av automobilskattemedlen samt
de nya behov, som därjämte framträtt, erfordrades ett betydligt större totalbelopp
av dessa medel än det, varmed de sakkunniga räknat. Det vore därför
möjligt att en förnyad kalkyl gåve till resultat, att automobilskattemedlen,
även med hänsyn tagen till den antagliga ökningen av dessa medel, bleve
otillräckliga för täckande av den del av väghållningens kostnad, som
skäligen borde bestridas av motortrafiken. Därmed uppkomme frågan,
huru en ökning av automobilskattemedlen lämpligen kunde ske.
Därest en sådan ökning skulle anses behövlig för tillgodoseende av vägväsendets
behov, måste detta spörsmål upptagas till behandling och uttalade
därvid styrelsen, att med den utveckling, som lastautomobilen alltjämt
genomginge i riktning mot alltmer ökad lastkapacitet, syntes det påkallat,
att man toge under omprövning en reglering av bilbeskattningen de olika
slagen av motorfordon emellan i syfte att få de tyngre fordonen, vilka framför
allt fordrade större bärighet och bredd å vägarna, förhållandevis mera
belastade i skattehänseende. Därvid syntes det även böra prövas, huruvida
det icke vore riktigare att lägga även lastbilarnas och släpvagnarnas lastförmåga
till grund för fordonsbeskattningen och icke allenast tjänstevikten.
Denna fråga liksom övriga dithörande spörsmål ansåge styrelsen böra bliva
föremål för utredning av 1935 års vägsakkunniga.
1936 års trafiksakkunniga. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 december
1935 har chefen för kommunikationsdepartementet — efter gemensam
beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen — samma
dag tillkallat sju sakkunniga, som antagit benämningen 1936 års trafiksakkunniga,
att biträda vid granskning av det av 1932 års trafikutredning
den 28 februari 1935 avgivna betänkandet med förslag till förordning angående
allmän automobiltrafik.
Vid utverkandet av nämnda bemyndigande anförde chefen för kommunikationsdepartementet
bland annat, att ett spörsmål, som 1932 års trafikutredning
funnit ligga utom sitt befogenhetsområde och därför förbigått,
men som berörts i flera av yttrandena över de sakkunnigas betänkande, vore,
huruvida och i vad mån en måttlig höjning av bilskatten, särskilt för större
lastbilar, vore i det av departementschefen berörda sammanhang motiverad.
Även örn detta spörsmål närmast borde ses i samband med frågor av annan
natur än de föreliggande, borde detsamma dock kunna, i den mån anledning
därtill gåves, göras till föremål för yttrande vid den granskning och bearbetning
av trafikutredningens förslag, som enligt departementschefen funnes
böra vidtagas.
1 ett den 20 februari 1936 dagtecknat utlåtande över 1932 års trafikutrednings
förutberörda betänkande hava 1936 års trafiksakkunniga anfört
bland annat, att automobiltrafiken nu kommit till en sådan utveckling och
16
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
styrka, att den helt borde bära de kostnader, den förorsakade samhället.
Särskilt måste detta iakttagas beträffande den med järnvägar och sjöfart
konkurrerande fjärrtrafiken. En tillfredsställande reglering kunde icke
åstadkommas enbart genom beskattningsåtgärder; dessa skulle då bliva alltför
ensidiga eller drabba långt utöver vad därmed åsyftades. I fråga örn
automobilskattens avvägning borde uppmärksammas, att automobiltrafiken
icke skäligen borde — det finge gälla nybyggnader eller räntekrav för gamla
vägar — belastas med kostnader för vad som kunde hänföras till »kulturvägar»
i analogi med stats järn vägar nas »kulturbanor». — Särskild uppmärksamhet
förtjänade den med tunga automobiler bedrivna trafiken. —
Förbättrad översikt och planmässighet vore nödvändig vid dispositionen av
automobilskattemedel för vägväsendet. Bättre än nu måste skiljas mellan, å
ena sidan, engångskostnaderna för vägnätets utveckling och förstärkning
samt, å andra sidan, de löpande årskostnaderna. Den kommunala vägskatten
borde även komma under omprövning, liksom också verkningarna av automobilskattens
fördelning på fordon, bensin och ringar. Statistiken över
vägtrafik med skilda slag av automobiler måste förbättras, närmast i samband
med förestående trafikräkningar. Med stöd av ett sålunda erhållet
fullständigare uppgiftsmateriel kunde frågan om automobilskattens totala
belopp och dettas fördelning på skilda slag av fordon bedömas mera tillförlitligt
än för närvarande. En ingående prövning av automobilskattefrågan
från dessa och andra synpunkter syntes vara nödvändig, vilket icke
uteslöte, att partiella ändringar vidtoges, i den mån tillräckliga skäl förelåge.
De sakkunniga hava slutligen beträffande frågan om automobilskatten,
särskilt för större lastautomobiler, framhållit, att de sakkunniga på
grund av detta ämnes stora omfattning och räckvidd samt den begränsade
tid, som stått dem till buds, icke funnit möjligt att för närvarande ingå på
detta spörsmål utöver vad som förut anförts. De sakkunniga ämnade i ett
senare yttrande återkomma till denna fråga.
Sammanfattning av motionerna.
A. Fordonsskatten.
I de likalydande motionerna I: 102 och II: 256 har föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag till förändrad avvägning
av automobilskatten. Som motiv härför hava motionärerna i huvudsak
framhållit följande. Ehuru gummiringsskatten och bensinskatten
medförde den tyngsta bördan för landets motorfordonsägare, hade dessa
skatter dock den fördelen, att de för varje fordon stöde i direkt proportion
till den våglängd, som fordonet årligen tillryggalade. Helt annorlunda förhölle
det sig med fordonsskatten. I förhållande till bensininköpen utgjorde
den en stor årligen återkommande engångsutgift, för vilken bilägaren icke
kände sig hava fått någon märkbar valuta. Därtill bomme, att fordons
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
17
skatten måste erläggas, vare sig fordonet vore i bruk eller icke. Många
fordonsägare vore nödgade att på grund av klimatiska förhållanden, svårt
vinterväglag och dylikt, under långa tider helt eller delvis inställa körningen,
och kände ägaren av fordonet det därvid orättvist att ändock betala
skatt. De formaliteter och kostnader, som enligt gällande motorfordonsförordning
vore erforderliga för fordonets tillfälliga avförande ur automobilregistret,
inbjöde ej heller till att på så sätt söka ernå lättnad. Motionärerna
ifrågasatte, huruvida icke tidpunkten nu vore inne att företaga en lindring
i fordonsskatten, exempelvis genom återgång till ungefärligen den beräkning
av skatten, som gällde före den år 1932 vidtagna skärpningen av skattesatsen.
Vid bedömandet av en sådan åtgärd borde även tagas i betraktande
att av de i årets statsverksproposition för budgetåret 1936/1937 beräknade
automobilskattemedlen avsåges 42 procent använda för ändamål, som tidigare
täckts med vanliga skattemedel, och 58 procent komma till användning
för det med skatten ursprungligen avsedda ändamålet, underhåll och
förbättring av för automobiltrafiken viktiga gator och vägar. En sänkning
av fordonsskatten kunde sålunda icke komma att menligt inverka på underhållet
och förbättringen av för automobiltrafiken viktiga gator och vägar, i
synnerhet som en sänkning av fordonsskatten med all säkerhet bomme att
stimulera till ytterligare inköp av automobiler, vilka skulle föranleda ökad
förbrukning av gummiringar och bensin.
I de likalydande motionerna I: 249 och II: 554 hava motionärerna föreslagit,
att fordonsskatten för personautomobiler samt för lastautomobiler
med en tjänstevikt ej överstigande 2 ton skulle utgå med 10 kronor för varje
påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt minskad med 600
kilogram, dock minst med 50 kronor. Såsom motivering härtill hava motionärerna
i huvudsak anfört. Vid skattehöjningarna åren 1931 och 1932 syntes
avsikten hava varit, att höjningarna skulle avvecklas i den män depressionen
gåve vika. Sedan depressionen numera lättat, märktes emellertid
föga benägenhet hos statsmakterna att vilja realisera dessa avsikter. Redan
i löpande budget hade utrymme mer än väl funnits för att genomföra den
sänkning av fordonsskatten å personbilar, varom yrkande framställts i motion
nr 428 i andra kammaren vid 1935 års riksdag. I nu föreliggande läge
med rikligt flödande automobilskattemedel föreslogs i statsverkspropositionen
i stället ytterligare utvidgat användningsområde för dessa medel. I
denna riktning hade utvecklingen gått i mer än tio års tid. Det funnes
ingen rimlig anledning varför motorfordonen mer än andra transportmedel
eller andra konsumtionsvaror skulle övertaga betalningsansvaret för allt
flera av statsmakternas anordningar. Såsom en riktig och naturlig grundsats
måste i stället anses, att i autoinobilskatter borde uttagas endast så mycket
av kostnaderna för utbyggnad, förbättring och underhåll av landets vägnät
som rimligtvis kunde anses förorsakat av motortrafiken men ej mera.
Skulle mera automobilskattemedel tendera inflyta, borde skattesatserna
undan för undan regleras nedåt. Beträffande förhållandet mellan bensinoch
gummiringsskatterna å ena och fordonsskatten å andra sidan hava i desllihanq
till riksdagens protokoll 1936. 7 sami. Ni 24.
2
18
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
sa motioner i huvudsak anförts detsamma som i de båda förstnämnda motionerna.
Mot sänkning i första hand av bensinskatten talade även den omständigheten,
att de stora utländska oljebolagen tid efter annan träffade
kartellavtal örn priserna. Det vore därför osäkert, huruvida och i vad
mån en skattesänkning å bensin komme foraonsägarna till godo. Beträffande
gummiringsskatten förhölle det sig så, att dess tyngd för fordonsägarna undan
för undan något minskades i följd av den fortgående tekniska utvecklingen inom
ringfabrikationen. Allt färre kilogram gummi konsumerades i följd därav
per 1,000 mil körning. Såsom en ytterligare tyngande årlig avgift hade
till fordonsskatten under senare år även kommit premien för den obligatoriska
trafikförsäkringen. Av dessa omständigheter franninge, att den skatt,
som i första hand borde sänkas, otvivelaktigt vore fordonsskatten. Den av
motionärerna föreslagna nedsättningen av denna skatt beräknades komma
att medföra en minskning i de sammanlagda automobilskattemedlen för
nästa budgetår med omkring 3 miljoner kronor.
I de likalydande motionerna 1: 250 och II: 555 har föreslagits, att fordonsskatten
från och med budgetåret 1936/1937 skulle utgå med 11 kronor för
varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt, minskad med
600 kilogram. Såsom motiv härtill hava motionärerna anfört bland annat,
att den grundläggande principen för beräkningen av automobilskatten hade
alltsedan dess tillkomst varit, att skatten skulle utmätas med hänsyn till de
ökade krav på vägväsendets underhåll och förbättring, som betingades av
motortrafiken. 1931 års väg- och brosakkunniga hade kommit till den slutsatsen,
att det ej funnes fog för talet, att motortrafiken vore gynnad på bekostnad
av andra trafikintressen. Tvärtom kunde hävdas, att motortrafiken
för närvarande fullt bure den andel av väghållningen, som svarade mot dess
användande av vägarna. Den raskt stigande tillgången av automobilskattemedel
hade under de senare åren skapat en tydlig benägenhet hos statsmakterna
att delvis disponera dessa medel för ändamål, vilka finge anses främmande
för denna beskattnings ursprungliga och speciella syften. Sådana för
bilbeskattningens ändamål främmande utgifter vore bland annat anslagen
till upphandling av gatsten i syfte att bringa lättnad i arbetslösheten inom
stenindustrien, till ökning av statspolisens personal samt till en snabbare än
förut planerad avbetalning av statsverkets tillfälliga upplåning. En beskattning
av motortrafiken, som lämnade överskott åt den allmänna budgeten, utgjorde
i själva verket en beskattning av samfärdsel och varudistribution, som
ej kunde anses önskvärd ur synpunkten av ekonomiskt framåtskridande och
välstånd. Om överflöd rådde på automobilskattemedel i förhållande till behovet
av sådana enligt de ursprungliga grunderna för deras användning —
och att så vore fallet antyddes bland annat även genom väg- och brosakkunnigas
kalkyler — syntes det enda rättmätiga och konsekventa förfarandet
vara en sänkning av denna automobilbeskattning. En sådan sänkning kunde
numera företagas utan att några rimliga behov för vägväsendets del bleve
eftersatta. Beträffande denna liksom andra skatter borde den principen gälla,
att dess storlek bestämdes efter behovet av medel och icke tvärtom. Motio
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
19
närerna holle före, att den nuvarande rikliga tillgången på automobilskattemedel
tilläte en lämpligare avvägning av fordonsskatten genom sänkning från
14 till förslagsvis 11 kronor för 100 kilogram.
I motionen II: 327 har föreslagits sänkning av fordonsskatten från 14 till
10 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt
minskad med 600 kilogram. Såsom motivering härtill har framhållits, att
tillsammans med gummirings- och bensinskatten utgjorde den nuvarande
fordonsskatten en mycket dryg utgift för mången, som hade behov av automobil
på grund av sin verksamhet eller som på grund av kommunikationsförhållandena
vore nödsakad hålla sig med dylikt fordon utan möjlighet att
göra sig någon förtjänst på innehavet av automobil. Den sålunda föreslagna
lindringen i fordonsskatten skulle medföra, att minskningen proportionsvis
bleve störst för dem, som använde sina fordon i relativt ringa utsträckning.
Med hänsyn till den rikliga tillgången på automobilskattemedel, som till och
med föranlett förslag om användning av en del av dessa skattemedel för ursprungligen
icke avsedda ändamål, syntes en dylik sänkning kunna genomföras.
B. Gummiringsskatten.
I de likalydande motionerna I: 250 och II: 555 hava motionärerna föreslagit,
att skatten å gummiringar måtte bestämmas till 2 kronor för kilogram.
Som motiv härför hava motionärerna anfört, att gummiringsskatten
ej syntes helt rättvist avvägd. Slitningen av gummiringar vore icke i så
utslagsgivande grad, som denna beskattning förutsatte, en mätare på huru
mycket en bil användes och huru mycket den slete på vägarna. Gummiringarna
förstördes även, om fordonet ej utnyttjades. Därtill komme, att om
en ny ring, för vilken skatt redan erlagts, efter endast kort tids bruk fördärvats,
restitution icke erhölles av skattebeloppet. Huru stor skatt, som för
sådana ringar erlades utan motsvarande nytta för konsumenten, vore ej möjligt
att utan noggrann utredning angiva. Enligt vad som uppgivits torde beloppet
uppgå till 100,000-tals kronor. Vidare vore att märka, att uppbörden
av gummiringsskatten för köparen av ringar medförde en större belastning än
vad skatten egentligen betingade. Importören respektive tillverkaren av gummiringar
erlade skatten i förskott, innan varan såldes. Försäljningspriset
för en gummiring omfattade sålunda jämväl skatten, och försäljarens omkostnads-
och riskkalkyler måste därför omsluta icke blott priset på själva
gummiringen utan även skatten. Med säkerhet kunde antagas, att köparen
härigenom med minst 30 procent överbetalade skatten eller med i runt
tal 5 miljoner kronor per år utan att vare sig staten eller förbrukaren finge
någon valuta därför. Slutligen hava motionärerna beräknat, att den av
dem föreslagna nedsättningen av gummiringsskatten till 2 kronor för kilogram
skulle medföra, att gummiringsskatten inbringade omkring 9 miljoner
kronor för år i stället för i statsverkspropositionen beräknade 16 miljoner
kronor.
20
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
I de likalydande motionerna I: 103 och 11: 253 hava motionärerna hemställt
örn skattefrihet för gummiringar, som användas till hästfordon. Som
motiv härtill har framhållits, att under de senaste åren i ganska stor utsträckning
förekommit, att utrangerade lastautomobiler monterats om till hästfordon
för att användas som vanliga lastvagnar. Särskilt i betodlingsdistrikten
och för övrigt över allt där längre transporter nied hästfordon ifrågakomme,
hade dylika vagnar visat sig mycket praktiska, enär vid användandet av
en dylik vagn ett par hästar kunde draga en last av ända till fyra ton. Nödvändigheten
att till vagnarna använda gummiringar av ungefär samma typ
som till lastbilar, örn de också kunde göras något enklare och billigare,
medförde emellertid på grund av den höga skatten för gummiringar, att
underhållet av vagnarna bleve relativt dyrt. Gamla automobildäck torde
så långt det vore möjligt repareras och användas, men detta kunde endast
ske i begränsad utsträckning, då däcken måste vara någorlunda felfria för
att körningen skulle bliva ekonomiskt fördelaktig. Någon anledning att uttaga
automobilskatt, varav gummiringsskatten utgjorde en del, för dessa hästfordon
syntes ej föreligga. Vad som erfordrades för att göra ifrågavarande
gummiringar skattefria vore, att en särskild ringtyp fastställdes för dessa
fordon, vilken ringtyp tydligt skilde sig från automobilringar exempelvis i
fråga om färgen och som icke finge användas till automobiler.
I detta sammanhang må omförmälas, att Jordbrukstekniska föreningen inkommit
till utskottet med en den 28 februari 1936 dagtecknad skrivelse jämte
promemoria med mera i anledning av de nyssnämnda motionerna I: 103 och
11:253. Föreningen har därvid framhållit, att inom densamma under en
följd av år pågått undersökningar angående möjligheterna till förbättring av
lantbrukets vagnar. Vid denna undersökning hade det visat sig, att luftgummiringar
erbjöde betydande fördelar framför beslagna trähjul. Den
höga gummiringsskatten hade emellertid nästan omöjliggjort användningen av
nya speciella luftgummiringar för hästdragna fordon och lantbruksmaskiner.
Med anledning härav har föreningen understrukit behovet av skattefrihet
för gummiringar till hästfordon, drag- och skottkärror, egentliga lantbruksmaskiner,
redskap och traktorer, som uteslutande begagnas för jordbruks-
eller skogsdrift.
I motionen II: 552 hava motionärerna föreslagit, att skatten å gummiringar
till automobiler måtte upphävas. Skatten kunde betraktas »såsom en skatt
på skatt». Varje ägare av automobil skattade för vagnen som sådan samt för
bränslet. Om fordons- och bensinskatternas berättigande vore intet att säga.
I och med motorteknikens utveckling hade ny- och ombyggnad av landets
vägnät framtvingats. Det vore fullt naturligt att bilismen fått bära sin berättigade
del av utgifterna för dessa arbeten. Med den utveckling, som skett,
kunde man nu hävda att denna berättigade del väl representerades av vagnoch
bensinskatten. Att därutöver vidhålla beskattningen på viss del av fordonet
syntes icke längre vara riktigt eller av behovet påkallat. Då ringarna på en
rationellt använd nyttigvagn sletos snabbt, vore det uppenbart, att omkostnaderna
för fordonet skulle förminskas betydligt genom gummiringsskattens
slopande.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24. 21
C. Uppbörden av fordonsskatten m. m.
I motionen 11:119 hemställa motionärerna, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit måtte anhålla om sådan ändring i gällande bestämmelser om uppbörd
av automobilskatt, att fordonsskatten skall kunna erläggas i två betalningsterminer
i likhet med uppbörd av kronoutskylder. Till stöd härför
framhålla motionärerna, att den nuvarande tidpunkten för fordonsskattens
erläggande, den 1—15 februari, i hög grad vore olämplig för många ägare
av automobil. I synnerhet gällde detta för en mycket stor kategori trafikbilägare,
vilka under vintermånaderna nästan helt och hållet saknade körning
och följaktligen även inkomst av sin rörelse. En betydande lättnad skulle
vinnas, om den skattepliktige medgåves rätt att uppdela automobilskatten i
två betalningsterminer med erläggande av hälften i februari och andra hälften
under juni månad. Därigenom vunnes, att den senare betalningsterminen
infölle vid en tidpunkt, då trafikbilägarna hade inkomst av rörelse och sålunda
lättare kunde betala skatten. De olägenheter, som kunde uppstå beträffande
själva uppbördsförfarandet vid en delning av uppbörden, syntes så obetydliga,
att de icke borde utgöra hinder för ett genomförande av den ifrågasatta
uppdelningen. Beträffande de ökade kostnaderna borde dessa utan olägenhet
kunna bestridas av automobilskattemedel.
I de likalydande motionerna I: 249 och II: 554 har även hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla om övervägande av ändrad
uppbördstid för fordonsskatten. Dessa motionärer ansåge lämpligt om upp
börden av fordonsskatten ägde rum omkring den 15 augusti eller 15 september
eller dylikt. Skatten borde i så fall omläggas till att motsvara budgetår
i stället för kalenderår. Därest en sådan omläggning komme till stånd och
skatten upptoges i början av budgetåret, vore det även lättare att få fram
hållbara inkomstuppskattningar till följande års statsverksproposition.
I de likalydande motionerna I: 249 och II: 554 hava motionärerna hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa om utredning och
förslag angående följande med automobilbeskattningen sammanhängande
spörsmål. Motionärerna hava därvid i första hand anfört, att den starka
stegringen av inflytande automobilskattemedel egentligen borde föranleda betydligt
längre gående sänkningar i skattesatserna än som föreslagits i dessa
motioner. Innan sådana större sänkningar vidtoges, borde utredning verkställas,
huru stora belopp av automobilskattemedel som lämpligen borde användas
per år för vägväsendet, huruvida beloppet av automobilskattemedel
borde vara oförändrat år från år, exempelvis 100 miljoner kronor, eller huruvida
beloppet lämpligen borde stiga med bilbeståndet, samt slutligen huru
det beräknade överskottet borde disponeras till sänkning av de tre skattesatserna.
I samband härmed borde utredas och övervägas, örn icke inom
landet tillverkade motorfordon borde i skatteavseende åtnjuta någon preferens
vid jämförelse med importerade fordon. Det vore tydligt, att anordningar
av sådant slag skulle stimulera den inhemska produktionen och eventuellt
leda till framställandet av en verklig svensktillverkad folkbil i billigare prisläge.
22
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
Utskottet.
I vissa av de föreliggande motionerna har till stöd för de däri framställda
yrkandena om sänkning av fordonsskatten eller av gummiringsskatten bland
annat åberopats, att automobilskattemedlen numera uppgå till så betydande
belopp, att det i följd härav vore möjligt att åstadkomma lindring i automobilbeskattningen.
Innan utskottet yttrar sig över de i motionerna framlagda
förslagen till ändringar beträffande fordonsskatten och gummiringsskatten,
får utskottet rörande beskattningen av automobiltrafiken erinra örn, att med
denna beskattning avses att erhålla det bidrag, som anses svara mot de kostnader,
denna trafik förorsakar vägväsendet. Av den i det föregående lämnade
redogörelsen framgår, att under den tid, som förflutit, sedan automobilbeskattningen
infördes i vårt land, har denna beskattning vid olika tillfällen
varit föremål för ändringar. Dessa ändringar, vilka i regel gått ut på skärpning
av beskattningen, hava huvudsakligen varit betingade av de ökade kostnader,
som automobiltrafiken ansetts förorsaka vägväsendet. Beträffande
frågan, huruvida de sammanlagda skattebelopp, som utgå från motortrafiken,
motsvara denna trafiks skäliga andel av kostnaderna för vägväsendet,
hava emellertid olika uppfattningar gjort sig gällande. 1931 års väg- och
brosakkunniga hava i sitt den 19 augusti 1933 avgivna utlåtande hävdat, att
motortrafiken då fullt bure den andel av väghållningen, som svarade mot
dess användning av vägarna. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sin
den 30 september 1935 dagtecknade skrivelse angående motortrafikens andel
i kostnaderna för väghållningen i riket framhållit, att styrelsen — med hänsyn
till den nya av statsmakterna beslutade användningen av automobilskattemedlen
samt de nya behov, som därjämte framträtt — funnit ett betydligt
större totalbelopp av dessa medel vara erforderligt än det, varmed
nämnda sakkunniga räknat. Enligt styrelsens mening vore det därför antagligt,
att det vid närmare utredning skulle visa sig, att 1931 års väg- och
brosakkunnigas uttalande i ämnet icke komme att motsvara numera inträdda
förhållanden. I anslutning härtill har styrelsen uttalat, att styrelsen förutsatte,
att frågorna örn behovet av medel till kostnaderna för vägväsendet och
om motortrafikens skäliga andel i dessa kostnader ävensom andra därmed
sammanhängande spörsmål skulle bliva föremål för utredning av 1935 års
vägsakkunniga.
Med hänsyn till det ovan anförda anser utskottet det i frågans nuvarande
läge icke vara möjligt att bedöma, huru stort belopp av automobilskattemedel,
som behöver uttagas för att täcka den andel av kostnaderna för väghållningen,
som skäligen bör belöpa å motortrafiken. Då utskottet emellertid
finner det vara av vikt, att en utredning härutinnan kommer till stånd
örn möjligt samtidigt med eller i direkt anslutning till pågående utredningar
på vägväsendets område, förutsätter utskottet, att den enligt utskottets uppfattning
önskvärda utredningen angående motortrafikens andel i kostnaderna
för väghållningen kommer att igångsättas inom den närmaste tiden
samt snarast möjligt slutföras. Ehuru bestämmelserna rörande beskattningen
av motortrafiken icke äro direkt beroende av frågan om det ändamål,
till vilket automobilskattemedlen böra komma till användning, anser sig
23
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
utskottet böra framhålla, att enligt utskottets mening synes lämpligt att i
samband med förutberörda utredning jämväl ägnas uppmärksamhet åt frågan,
huruvida skäl föreligger för någon jämkning av den nuvarande ramen
för automobilskattemedlens användning.
Vad härefter angår de i motionerna framställda yrkandena om lindring *
automobilbeskattningen får utskottet anföra följande.
På sätt förut framhållits avses med automobilbeskattningen att av ägarna till
motorfordonen uttaga den merkostnad för vägväsendet, fordonen förorsaka,
och att i anslutning därtill skatten skall beräknas i förhållande till den vägförstöring,
varje fordon kan antagas utöva. Fordonsskatten torde så till
vida bryta mot grundprincipen för ifrågavarande skattesystem, att hänsyn
endast i viss mån tages till fordonens vägförstörande verkan men däremot
icke till den ytterligare faktor, som är bestämmande för själva vägslitningen,
nämligen den vägsträcka, fordonen tillryggalagt. Vad däremot angår
skatterna å förbrukningsartiklarna, gummiringarna och bensinen, överensstämma
dessa skatter i stort sett med berörda princip, enär såväl bensinskatten
som i regel även gummiringsskatten uttages av fordonsägaren i förhållande
till den utsträckning, i vilken fordonet nyttjas. Skatterna å förbrukningsartiklarna
överensstämma sålunda bättre än fordonsskatten med
syftet med ifrågavarande beskattning även om skatterna å förbrukningsartiklarna
stundom hårt kunna drabba ägare av i yrkesmässig trafik eller eljest
i intensiv drift begagnade motorfordon. I fråga om dylika fordon torde
emellertid i regel gälla, att dessa på grund av körningens stora omfattning
i hög grad slita vägarna. Beträffande gummiringsskatten förtjänar framhållas,
att de under de senare åren gjorda förbättringarna i fråga om
ringarna medföra, att deras livslängd ökat, vilket i sin ordning föranleder
en minskning av den anpart av totala automobilskatten, som ringarna hava
att bära.
Med hänsyn till det nu anförda finner utskottet icke några mera vägande
principiella invändningar kunna göras mot skatterna a förbrukningsartiklarna.
Däremot finner utskottet, såsom redan framhållits, mot fordonsskatten kunna
riktas den anmärkningen, att denna skatt i olikhet med skatterna a
förbrukningsartiklarna icke synes i samma mån som dessa skatter överensstämma
med själva principen för ifrågavarande skattesystem. För sådana
fordon, vilka endast nyttjas i ringa utsträckning eller under en del
av året, torde fordonsskatten för ägaren utgöra en rätt så stor börda samt
motsvara en icke oväsentlig del av den totala automobilskatten. De tyngre
motorfordonen, det vill säga lastautomobilerna och omnibusarna, vilkas lastkapacitet
alltjämt synes öka, torde åstadkomma större slitning å vägarna
samt kräva i varje fall en större hållfasthet i vägarnas underlag än de lättare
motorfordonen. Det kan ifrågasättas, huruvida sålunda förorsakade
merkostnader för vägväsendet täckas genom den nuvarande beskattningen av
de tyngre fordonen. På grund av vad nu anförts finner sig utskottet — ulan
att taga ställning lill frågan örn storleken av den sammanlagda inkomsten
av automobilskattemedel — böra förorda, att en utredning kommer till stånd
24
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
angående skattesatserna de olika slagen av motorfordon emellan samt att
man därvid söker erhålla bättre avvägning av skattesatserna än enligt nu
gällande bestämmelser.
På grund av det anförda har utskottet ansett frågan rörande fordonsskatten
böra göras till föremål för närmare utredning. I samband härmed torde
jämväl böra tagas under övervägande, huruvida icke ändring kan ske i nu
gällande bestämmelser om uppbörden av denna skatt i sådan riktning, att
de fordonsägare, som hårdast drabbas av engångsbetalningen av skatten,
beredas någon lindring genom erläggande av skatten i terminer i stället för
genom engångsbetalning eller åtminstone genom att uppbördstiden ändras.
Utskottet finner nämnda utredning även böra omfatta frågan om skattefrihet
för sådana gummiringar, som användas å hästfordon eller å andra
därmed jämförliga fordon, vilka icke äro motordrivna.
Några andra riktlinjer för den föreslagna utredningen än dem, som i det
föregående antytts, saknar utskottet under förhandenvarande förhållanden
möjlighet att uppdraga. Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Majit
skall ägna uppmärksamhet jämväl åt andra än de nu särskilt omförmälda
frågorna rörande automobilbeskattningen ävensom åt frågan om vägskatten,
i den mån dessa frågor i förevarande sammanhang kunna vara förtjänta av
beaktande.
Då utskottet förordat en utredning angående automobilbeskattningen, anser
sig utskottet icke böra i anledning av någon av de föreliggande motionerna
tillstyrka bifall till motionärernas yrkanden örn ändring i gällande bestämmelser
i ämnet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna nr 102, 103,
249 och 250 i första kammaren samt nr 119, 253, 256, 327,
552, 554 och 555 i andra kammaren, i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning
angående automobilbeskattningen och därvid beakta vad
i detta betänkande anförts samt för riksdagen framlägga de
förslag, som må av utredningen föranledas.
Stockholm den 26 mars 1936.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Björnsson, Jönsson,
Nilsson i Landeryd, Hjalmarsson, friherre Lagerfelt, Lövgren i Boden, Olsson
i Närlinge, Björklund, Olsson i Gävle, Olsson i Ramsta, Anderson i Norrköping,
Sjödahl, Löfvander, Larsson i Örbyhus, Werner i Hultsfred, Brännström
i Skellefteå, Mårtensson och Lundell.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
25
Reservationer:
av herr Lundell, som ansett, att sista stycket i utskottets motivering (sid.
24 raderna 21—24) bort utgå, samt att utskottets yttrande och förslag i stället
bort fortsätta sålunda:
»Då sannolikhet föreligger att, även örn fordonsskatten sänkes i enlighet
med yrkande i motionerna I: 249 och II: 554, varmed i väsentlig mån överensstämma
yrkanden i motionerna I: 250 och II: 555 samt II: 327, därefter
under budgetåret 1936/1937 inflytande bilskattemedel ändock komme att
uppgå till beräknade 103 miljoner kronor, anser sig utskottet kunna förorda
att i avvaktan på utredningsresultatet en provisorisk sänkning genomföres i
överensstämmelse med nämnda yrkande. Därest mot förmodan angivna beräknade
belopp ej skulle tillfullo uppnås, komme detta automatiskt att medföra
någon minskning i de summor som bleve tillförda länsfonderna, såvida
icke i stället en motsvarande nedsättning göres i under utgifter för kapitalökning
till avbetalning av statsskulden beräknade 7 miljoner kronor..
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen måtte ----(lika med utskottet)---
föranledas; samt
2) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna nr 249
och 250 i första kammaren samt nr 327, 554 och 555 i andra
kammaren, besluta, med giltighet från och med den 1 januari
1937, en provisorisk sänkning av fordonsskatten för
egentlig automobil med ringar av mjuk kautschuk till för personautomobiler
samt för lastautomobiler med en tjänstevikt
ej överstigande två ton tio kronor för varje påbörjat tal av
etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt minskad med
sexhundra kilogram, dock minst 50 kronor.»
av herr Björnsson mot viss del av utskottets motivering; samt
av herr Löfvander mot viss del av utskottets motivering.
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 7 sami. Nr 24.
3
26
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.
Tab. 1.
Tablå utvisande automobilskattemedlens användning enligt statsverkspropositionen
lör budgetåret 1936/1937:
Under femte huvudtiteln:
Kronor
Polisväsendet.............................................................. 582,600
Under sjätte huvudtiteln:
1. Andel i anslaget till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Avlöningar........... 183,000
2. Andel i anslaget till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Omkostnader......... 30,500
3. Vägorganisationen i länen.................................................. 584,600
4. Bidrag till byggande av landsvägar......................................... 7,000,000
5. Bidrag till byggande av ödebygdsvägar i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands
och Västernorrlands samt vissa delar av Kopparbergs och Värmlands län..... 1,600,000
6. Bidrag till byggande av enskilda utfartsvägar............................... ‘850,000
7. Byggande av tillfartsvägar till inlandsbanan ................................ 500,000
8. Bidrag till byggande av broar.............................................. 2,000,000
9. Anläggning av enkel bygdeväg mellan Saivomuotka och Kuttainen i Norrbottens
län................................................................ 50,000
10. Förbättring och underhåll av för automobiltrafiken viktiga gator och vägar i
städerna.................................................................. 12,709,860
11. Förbättring och underhåll av vägar å landsbygden.......................... 50,839,440
12. Bidrag till vägunderhållet på landet m. m................................... 16,800,000
13. Särskilt bidrag till vägdistrikten för täckande av vissa upptagna lån......... 1,000,000
14. Bidrag till vissa forsknings- och undersökningsarbeten....................... 130,000
15. Bidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder.......... 750,000
16. Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande................ 50,000
Under nionde huvudtiteln:
Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt......... 90,000
Under utgifter för kapitalökning:
Nybyggnad för statens väginstitut.......................................... 250,000
Avbetalning å statsskulden .......................................7,000,000
Summa 103,000,000
Enligt beslut av 1936 års riksdag höjt till 1,000,000 kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tab. 2.
Tablå över ökning eller minskning i antalet befintliga motorfordon den 31 december 1935 jämfört med antalet den
31 december 1934 [enligt uppgifter från länsstyrelser (Överståthållarämbetet)].
(Kolumnerna + — angiva ökning eller minskning i förhållande till antalet den 81/u 1934)
Län
1
Person-
bilar
+ —
Omni-
busar
+ -
Lastautomob
iler
1
Tank-
bilar
+ -
Bärg-
nings-
bilar
+ -
Motorcyklar
under
1,200
kg
+ -
1,200—
1,800
kg
+ -
1,801—
3,000
kg
+ —
över
3,000
kg
+ —
summa
+ —
med
sidvagn
+ —
utan
sidvagn
+ -
summa
+ —
j Malmöhus.......
+ 1,109
+
12
-301
- 92
+
149
+
107
-137
+ 10
+ 6
+
25
- 84
- 59
1 Kristianstads.....
+
426
+
n
- 62
- 30
+
49
+
55
+ 12
+ 2
+ 4
+
4
- 15
- 11
j Blekinge.........
+
107
+
4
- 73
- 37
+
39
+
7
- 64
+ 1
+ 1
+
4
- 12
- 8
Hallands.........
+
216
+
20
- 86
- 20
+
49
+
60
+ 3
+ 0
+ 0
+
2
- 20
- 18
Kronobergs .....
+
121
+
5
- 33
- 24
+
9
+
32
- 16
—
+ 0
—
2
- 17
- 19
Kalmar .........
+
259
+
9
-147
- 66
+
32
+
86
- 95
+ 0
- 1
—
9
+ 40
+ 31
Jönköpings.......
+
323
+
28
+ 46
- 62
+
65
+
36
+ 85
+ 1
+ 1
+
1
+ 29
+ 30
Östergötlands.....
+
400
+
5
- 7
- 44
+
14
+
74
+ 37
- 3
± o
+
11
- 2
+ 9
Göteborgs och Bohus......
+
289
+
26
- 43
- 132
+
178
+
50
+ 53
+ 1
+ 1
—
21
- 64
- 85
Älvsborgs .......
+
391
+
10
+ 24
- 68
+
9
+
44
+ 9
- 3
+ 0
—
2
+ 72
+ 70
! Skaraborgs.......
+
290
+
3
- 18
- 30
+
83
+
44
+ 79
+ 1
+ 2
+
3
- 6
“ 3
Värmlands.......
+
149
+
15
+ 11
- 55
—
5
+
62
+ 13
- 1
+ 1
—
4
- 46
- 50
j Örebro .........
+
300
+
35
- 68
- 47
+
264
+
98
+ 247
+ 0
- 1
+
5
+ 57
+ 62
Södermanlands ..
+
246
+
6
+ 20
- 49
—
11
+
84
+ 44
+ 0
+ 0
+
0
- 34
- 34
| Stockholms .....
+
233
+
11
+ 12
- 147
+
135
4-
75
+ 75
—
- 2
+
0
-151
-151
| Stockholms stad
+
769
+
19
- 30
- 219
+
192
+
84
+ 27
+ 4
+ 1
—
93
-252
-345
j Uppsala.........
+
154
+
8
- 51
- 24
+
72
+
40
+ 37
- 1
+ 3
—
22
- 26
- 48
1 Västmanlands ..
+
177
+
10
+ 9
- 51
—
14
+
50
- 6
+ 2
+ 3
—
8
- 32
- 40
| Kopparbergs ....
+
152
+
7
+ 14
- 52
+
79
+
53
+ 94
+ 3
+ 0
—
13
- 37
- 50
Gävleborgs......
+
179
+
7
- 20
- 54
+
40
+
46
+ 12
- 2
+ 0
+
17
- 54
- 37
j Jämtlands......
+
133
+
2
- 5
- 53
+
33
+
24
- 1
+ 0
+ 1
—
16
+ 5
- 11
Västernorrlands
+
120
+
10
+ 13
- 68
+
68
+
59
+ 72
+ 0
+ 1
—
5
- 7
- 12
Västerbottens ..
+
271
+
14
+ 1
- 45
+
107
+
56
+ 119
+ 3
—
+
12
+ 43
+ 55
Norrbottens ....
+
86
+
13
- 23
- 44
+
65
+
46
+ 44
+ 0
—
—
12
- 41
- 53
Gotlands........
+
51
—
1
- 17
9
+
23
+
9
+ 6
± o
± o
—
4
+ 10
+ 6
Summa
+ 6,951
+ 289
-834
-1,522
+1,724
+ 1,381
+ 749
+ 18
+ 21
-
127
-644
-771
1 Specialvagnar ej inräknade (i siffrorna för Stockholms, Uppsala och Västernorrlands län ingå dock bilar med tippanordning).
Bevillningsutskottets betänkande Nr 24■
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1936:154 Skrivelse till Konungen i anledning av vissa motioner avseende ändringar i fråga om automobilbeskattningen. a1 i texten