Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion angående befrielse i vissa fall från stämpelavgift.

1936-06-05 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1936:43, Betänkande, i anledning av väckt motion angående befrielse i vissa fall från stämpelavgift.

Dokumentets text

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.

11

Nr 43.

Ankom till riksdagens kansli den 5 juni 1936 kl 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion

angående befrielse i vissa fall från stämpelavgift.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren av herr Lundqvist väckt, till bevillningsutskottet

hänvisad motion, nr 193, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Majit ville anhålla, att Kungl. Majit behagade låta verkställa utredning,

huruvida icke den, vars besvär i förvaltningsmål bifalles, bör befrias

från stämpelavgifts erläggande, samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kan föranleda».

Enligt 3 § förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften

och § 3 förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen äro

utslag och resolutioner i regel belagda med stämpel respektive lösen. Stämpel

och lösen skola erläggas av den, som författningsenligt är skyldig att

lösa expeditionen. Jämlikt § 10 lösenförordningen åligger sådan lösningsplikt

med vissa undantag kärande, klagande eller sökande. Då vederbörande

myndighet har att redovisa utgående lösen till statsverket, skall enligt § 5

lösenförordningen lösen ej debiteras å expeditionen; i stället utgår stämpel

till motsvarande belopp, såvida icke enligt 7 § stämpelförordningen frihet

från stämpel skall äga rum. Enligt sistnämnda författningsrum är från

stämpelavgift befriad bland andra medellös person, då han författningsenligt

styrker sin fattigdom eller den eljest är kunnig.

Stämpelavgift för utslag eller resolution under rubrik utgår hos länsstyrelse

med 6 kronor för första arket och med 4 kronor för varje följande ark. Hos

statsdepartement utgår stämpelavgift för dylika handlingar med 40 kronor

för första arket och med 10 kronor för följande ark.

I motionen har bland annat anförts, att några analoga bestämmelser med

dem, som enligt rättegångsbalken kap. 21 gällde för rättegångskostnad och

skadestånd beträffande allmänna civilmål, icke funnes rörande administrativa

besvärsmål. Därav följde, alt den klagande, även för det fall att hans

besvär bifölles, måste erliigga stämpelkostnad. Endast örn han vore medellös,

kunde han under vissa villkor erhålla befrielse från erläggandet av stämpelavgift.

Till administrativa besvärsmål hörde bland andra ärenden, i vilka

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.

besvär anfördes över kommunala myndigheters beslut. Det måste anses stridande

mot vad som enligt svenska rättsprinciper betraktades såsom rätt och

billigt och det måste för det allmänna rättsmedvetandet framstå såsom synnerligen

stötande att en person, som vunnit den administrativa processen,

skulle erlägga ett belopp, vilket åtminstone i många fall kunde vara rätt betungande.

Frånsett den uppenbara principiella obilligheten i den nuvarande

lagstiftningen på området, vore denna otillfredsställande även så till vida,

att den föranledde mången fattig eller mindre bemedlad person att avstå

från att besvärsvägen få sin kanske många gånger självklara rätt fastställd,

detta endast av fruktan för att det skulle bliva alltför dyrbart.

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet

emottagit yttranden i anledning av motionen från statskontoret ävensom från

länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro samt

Västernorrlands lån.

Statskontoret, som tillstyrkt motionärens utredningsförslag, har i sitt yttrande

anfört i huvudsak följande:

Att klagande, som genom beslut i högre instans erhölle rättelse i underordnad

förvaltningsmyndighets avgörande, nödgades vidkännas särskilda

kostnader för lösen av detta beslut, funne statskontoret mången gång vara

obilligt. Ämbetsverket ville dock framhålla, att frågan icke undantagslöst

läge till på dylikt sätt. Då exempelvis bifall till besvären föranletts av skäl

och omständigheter, som anförts först i den högre instansen, syntes sålunda

knappast anledning förefinnas för stämpelfrihet för besvärsmyndighetens beslut,

liksom ej heller i fall, då det överklagade beslutet meddelats av kommunal

eller annan icke-statlig myndighet.

Statskontoret ville i detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid, att

det icke endast vore ändringssökande i förvaltningsmål, som utan tillräckliga

skäl kunde slutligen drabbas av kostnad för protokoll i beslut hos besvärsinstans.

Så kunde jämväl bliva fallet inom straffprocessen, då särskild

målsägande ej funnes, samt vid överklagande av beslut i inskrivningsärende.

Även i civilmål kunde vinnande part i högre instans få slutligt vidkännas

kostnaden för stämpel och lösen i sådana fall, då den tappande parten, som

ålagts gälda motpartens rättegångskostnader, saknade tillgång därtill.

Av vad sålunda anförts ansåge statskontoret framgå, att nuvarande ordning

på föreliggande område icke kunde anses tillfredsställande, men att

det å andra sidan icke utan vidare vore klart, huruvida och på vad sätt en

ändring borde komma till stånd. Den av motionären väckta frågan vore

emellertid värd att närmare undersökas.

Av de hörda länsstyrelserna hava länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs

och Bohus samt Västernorrlands län icke ansett sig böra biträda motionärens

förslag om utredning, medan åter länsstyrelserna i Malmöhus och örebro

län förordat detsamma.

Länsstyrelsen i Stockholms lån. De i motionen avsedda stämpelavgifterna

syntes hava karaktären av ersättning till staten för den enskilde direkt lämnade

tjänster. Med hänsyn därtill ifrågasatte länsstyrelsen, huruvida icke

befrielse från stämpelavgift i förevarande fall finge anses strida mot själva

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.

13

den princip, å vilken dessa avgifter grundade sig. Det syntes vidare icke

uteslutet, att en undantagsbestämmelse av den innebörd, som ifrågasatts i

motionen, kunde få mindre önskvärda praktiska konsekvenser. Antalet besvär

i förvaltningsmål vore redan nu mycket stort och för länsstyrelsen

synnerligen betungande. Det kunde utan överdrift sägas, att ifrågavarande

besvär i de flesta fall visade sig vara obefogade. Därest en bestämmelse infördes

om frihet från stämpelavgift för den klagande parten i de fall, då

hans besvär bifölles, bomme detta med all säkerhet att leda till ökning av

de obefogade besvärsmålens antal. Då de stämpelavgifter, varom här vore

fråga, utginge med i och för sig mycket skäliga belopp, uttalade länsstyrelsen

såsom sin åsikt, att de av motionären åberopade skälen, även om de icke

kunde frånkännas viss betydelse, dock icke syntes tillräckliga för vidtagande

av en ändring.

Länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen hyste visserligen betänkligheter

i fråga örn borttagande av stämpelavgifter för expeditioner i förvaltningsmål

i den i motionen avsedda omfattning. En sådan åtgärd kunde befaras

leda till en ökning av antalet dylika mål. Länsstyrelsen ansåg emellertid

goda skäl föreligga för en utredning i enlighet med motionärens förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Det vore icke något för administrativa

besvärsmål säreget, att klaganden skulle erlägga stämpelavgift för

utslag och resolutioner, oberoende av huruvida dessa givit honom rätt eller

icke. Även i tvistemål vid domstol vore förhållandet detsamma. Skillnaden

mellan domstolsmålen och de administrativa besvärsmålen i fråga om stämpelkostnaden

läge i stället däri, att i de förra förelåge en tvist mellan två

parter, av vilka den förlorande plägade åläggas ersätta den vinnandes rättegångskostnader,

inberäknat lösen- och stämpelavgifter för expeditioner i målet,

men att i de administrativa besvärsmålen klaganden icke ägde någon

motpart av likartad beskaffenhet. Ur de synpunkter motionären åberopat,

borde det därför legat närmare till hands att ifrågasätta, huruvida anledning

kunde finnas för det allmänna att hålla en vinnande klagande i ett administrativt

besvärsmål skadeslös för de utgifter, han nödgats ikläda sig i målet,

än att för honom föreslå stämpelfrihet.

Administrativa besvärsmål kunde vara av olika slag. Om man holle sig

inom länsstyrelsens verksamhetsområde vore det exempelvis en väsentlig

skillnad mellan ett mål, där en person, som hos en underordnad myndighet

fått avslag på en gjord ansökning, hos högre myndighet överklagade detta

beslut, och ett mål, där besvär anfördes över ett kommunalt beslut. I förra

fallet utgjorde besvären endast en fullföljd av en gjord ansökning. Det gällde

med andra ord även i den högre instansen förvärvande av en förmån,

icke erkännande av en redan befintlig rätt. Någon anledning att medgiva

den, som vunne ett sådant administrativt besvärsmål, stämpelfrihet borde

icke föreligga. Dylik frihet hade icke heller stipulerats vid fullföljd till högre

instans av ansökningsärenden hos domstolarna. Beträffande de kommunala

besvärsmålen kunde återigen saken ligga så till, att överklagandet gällde

ett kommunalt beslut, som kränkt klagandens enskilda rätt. I sådant fall

kunde ifrågasättas, om icke rättvisast vöre, att kommunen ålades ersätta klagandens

kostnader i ett av honom vunnet besvärsmål. Där ett kommunalt

beslut upphävdes av annan grund, än att enskild rätt kränkts, syntes under

alla förhållanden vara naturligast, att klaganden själv stöde sina kostnader,

och överhuvud syntes just de sällsynta kommunala mål, där kränkning av

enskild rätt konstaterats, vara de enda administrativa besvärsmål, där en

vinnande paris rätt till ersättning för sina kostnader rimligen borde kunna

ifrågasiitlas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.

Utskottet.

I vilket fall som helst förelåge föga anledning för staten att genom eftergivande

av stämpelavgift åtaga sig vinnande klagandes kostnader i administrativa

besvärsmål. Redan av principiella skäl funne länsstyrelsen icke

anledning att tillstyrka motionen. Härtill komme, att utsikten att kunna

erhålla utslag kostnadsfritt i hög grad skulle stimulera mindre omdömesgilla

personer till rent okynnesklagande.

Länsstyrelsen i Örebro län. Länsstyrelsen holle före, att det i motionen

anmärkta förhållandet kunde innebära en viss obillighet. Frågan vore emellertid

icke alldeles lättlöst. Fall kunde sålunda förekomma, då en klagande,

exempelvis genom ofullständig utredning, själv vore orsaken till att en underordnad

myndighets beslut gått i för honom ogynnsam riktning. Än vidare

förelåge spörsmålet, huru i fråga om stämpelbeläggningen skulle förfaras,

då besvär endast till viss större eller mindre del bifallits, men i

övrigt blivit ogillade. Länsstyrelsen erinrade vidare om den år 1926 vidtagna

ändringen i 7 § stämpelförordningen, varigenom stämpelplikt infördes

i mål mellan fattigvårdssamhällen eller mellan allmän anstalt eller inrättning

och fattigvårdssamhälle angående tillämpning av lagen om fattigvården.

Denna ändring hade tillkommit i syfte att i någon mån minska fattigvårdsprocesserna.

Den meddelade undantagsbestämmelsen, att utslag, varigenom

mål av kammarrätten återförvisades, och länsstyrelsens efterföljande utslag

i samma mål icke skulle stämpelbeläggas, överensstämde i viss mån med

den uppfattning, som i motionen kommit till uttryck. Den förevarande frågan

vore enligt länsstyrelsens uppfattning förtjänt att närmare övervägas och

länsstyrelsen ville därför förorda, att densamma gjordes till föremål för utredning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län. De besvärsmål, som motionären företrädesvis

syntes avse, vore utmätningsbesvär, besvär över annan åtgärd av

utmätningsman, besvär över beslut av kommunal myndighet samt besvär

över beslut av vägstämma. Antalet dylika besvärsmål, i vilka vederbörande

klagandes talan blivit genom beslut eller utslag av länsstyrelsen bifallen, utgjorde

åren 1933—1935 respektive 45, 30 och 21. Ett borttagande av stämpelavgiften

i dessa fall skulle för statsverket innebära en obetydlig inkomstminskning.

Därest emellertid stämpelfrihet skulle åtnjutas beträffande förevarande

beslut, syntes konsekvensen fordra, att detta skulle medgivas jämväl

i ett flertal andra fall. Eventuellt beslut av riksdagen i av motionären

avsett syfte syntes fördenskull icke böra begränsas, på sätt motionären föreslagit,

utan syntes böra gå ut på en mera allmän revidering av stämpelförordningens

föreskrifter angående frihet från stämpelavgift. Länsstyrelsen,

som icke ansett att de nuvarande bestämmelserna utgjorde något hinder för

de rättssökande, funne icke skäl föreligga för bifall till motionen. Enligt länsstyrelsens

förmenande förelåge så mycket mindre skäl därför som stämpelförordningen

redan nu stadgade befrielse från stämpelavgift för medellös

person.

I vissa av de över motionen avgivna yttrandena har uttalats farhågor för

att, därest stämpelavgiften beträffande de administrativa besvärsmålen borttoges,

antalet sådana mål skulle komma att avsevärt ökas. Antalet besvär

i förvaltningsmål uppgives redan nu vara mycket stöld och handläggningen

av dessa mål synes vara rätt så betungande för myndigheterna. Med hänsyn

till den stora arbetsbörda, som åvilar länsstyrelserna, anser utskottet,

även örn denna omständighet i och för sig icke kan anses utgöra tillräckligt

skäl för stämpelavgiftens bibehållande i förevarande fall, det likväl

finnas fog för, att staten åtminstone i någon mån beredcs ersättning ge
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 43. 15

noin stämpelavgiften för de kostnader, som äro förenade med målens handläggning

hos myndigheterna.

I likhet med motionären finner utskottet det visserligen stundom vara

obilligt, att klagande, som efter besvär vinner rättelse i underordnad myndighets

beslut, nödgas vidkännas särskild kostnad för erhållande av

ändringsbeslutet. Utskottet finner emellertid, i anslutning till vad statskontoret

och länsstyrelsen i örebro län härutinnan anfört, skäl knappast förefinnas

för stämpelfrihet i sådana fall, då ändringsbeslutet föranledes av

att klagande först efter den underordnade myndighetens beslut förebringat

erforderlig utredning i ärendet. Med hänsyn till det anförda och då antalet

förvaltningsmål, vari klagandes talan'' hos länsstyrelse eller annan myndighet

bifalles, synes vara relativt ringa, finner utskottet icke tillräckliga skäl

föreligga för riksdagen att påkalla en särskild utredning beträffande det

av motionären berörda spörsmålet. Med en sådan utredning synes nämligen

utan nämnvärd olägenhet kunna anstå, till dess att densamma kan verkställas

i samband med en framtida allmän översyn av stämpelförordningen.

Utskottet hemställer därför,

att motionen II: 193 av herr Lundqvist, angående befrielse

i vissa fall från stämpelavgift, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 juni 1936.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: se under betänkandet nr 42.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.