Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av sparbankslagen.

1936-04-17 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1936:33, Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av sparbankslagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

1

Nr 33.

Ankom lill riksdagens kansli den 17 april 1936 kl. 12 m.

Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående viss ändring

av sparbankslagen.

I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande

motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 143

av herrar Svensson, Martin, och Ekströmer samt den andra inom andra

kammaren under nr 258 av herr Mattsson, har hemställts, att riksdagen ville

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om uppdrag åt 1935 års sparbankssakkunniga

att utarbeta förslag till sådan ändring av gällande sparbankslag,

som i motionerna förordats.

Syftet med motionerna framgår av följande utdrag ur motionen 11:258:

»Enligt § 26 i gällande sparbankslag må lån, för vilket säkerheten utgöres

av borgen — utlämnas allenast på viss tid och må ej utestå längre

än 10 år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid än ett år, skall i skuldebrevet

utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för vilken lånet

beviljats; sparbanken dock alltid obetaget att begagna sin rätt att uppsäga

lånet till återbetalning på en gång.

Till följd härav äro sparbankerna skyldiga fordra, att lån, som lämnas på

längre tid än ett år, årligen amorteras med belopp, sorn står i proportion till

lånetiden. Någon utredning i fråga örn tid, på vilken lån mot borgen i allmänhet

av sparbankerna utlämnas, föreligger icke. På sina håll torde sparbankerna

dock hava följt den för riksbankens avbetalningslån tidigare stipulerade

lanetiden av 5 år, enär de .sannolikt ansett sig böra betrakta denna

för riksbanken gällande bestämmelse, såsom normgivande. Såvitt känt är

torde dock sparbankerna, da så befinnes vara för låntagare önskvärt, utsträcka

lånetiden till den gräns av 10 år, som sparbankslagen nied hänsyn

till gällande preskriptionsbestämmelser medgiver.

Oaktat sparbankernas avsevärda utlåning till jordbruket, cirka 659 milj.

kronor, framföres emellanåt från jordbrukare!^! klagomål, att sparbankerna

icke bevilja kredit under former, som äro för jordfallet lämpliga, särskilt

då borgenslån, som huvudsakligast avse driftskredit. En av de starkaste

och mest befogade invändningarna torde avse, att lånetiden i allmänhet

är för kort. En ännu större olägenhet har med lika fullt fog ansetts

ligga i den omedelbart inträdande amorteringsskyldigheten, som är mindre

lämpad att motsvara behovet särskilt i de fall, då en jordbrukare med hjäll»

av lån anskaffat nyuppsättning av levande eller döda inventarier, utför!

produktiva nyanläggningar och dylikt. Möjlighet att i dylika fall påbörja

amortering torde nämligen icke uppstå, förrän viss tid förflutit från lånets

upptagande och räntabilitet uppstått genom nyförvärvet eller nyanläggBihang

till riksdagens protokoll 1936. 3 sami. Nr 33—34. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Hankoulskottets utlåtande Nr 33.

ningen. Sparbankernas låneformer kunna med visst berättigande anses icke

tillfullo motsvara de krav, som böra ställas på en tor jordbruket avpassad

driftskredit. De anmärkningar, som i dessa fall riktats mot sparbankerna,

föranledas emellertid av gällande lagstiftning.

Det har alltid framhållits såsom önskvärt och måste anses synnerligen

lyckligt, att sparbankerna, vilkas inlåning är begränsad till vissa mindre

områden, också göra de insatta medlen räntebärande inom samma områden,

med andra ord att sparbankerna tillgodose ortens behov ay lånemedel.

Följdriktigt bör man då också intaga den ståndpunkten, att utlåningen skall

få ske på sådana villkor, som äro lämpliga för låntagarna, eljest uteblir det

gagn, man avsett att skapa. Under de båda senaste årtiondena har genom

upprepade lagstiftningsåtgärder försök gjorts att tillskapa kreditinstitutioner,

avsedda att komplettera och ersätta sparbankerna i fråga örn jordbrukskrediten.

För att underlätta utvecklingen av dessa kreditinstitutioner har staten

lämnat avsevärda bidrag till driftskostnaderna samt i avsikt att hos allmänheten

öka förtroendet för desamma tillskjutit fondmedel till betydande belopp.

Vederbörande torde räkna med att kunna tillföra dessa institutioner

en del av den inlåning, som eljest söker sig lill banker och .sparbanker. De

krediter, som på detta sätt tillskapas, har enligt nyligen framlagd utredning

oaktat det statliga bidraget till förvaltningskostnader blivit dyrare för låntagarna

än de medel, sparbanker och hvpotekslöreningar utlåna. Det vill

därför synas, som örn det vore lämpligt taga under övervägande, huruvida

icke en utökning av möjligheterna för jordbrukets kreditförsörjning skulle

kunna på ett ännu mera effektivt sätt ernås genom att skapa nya och praktiska

låneformer för sparbankerna, vilka redan besitta icke blott de nödiga

penningmedlen utan även en stor fond av erfarenhet just på jordbrukskreditens

område, och vilka genom sin kooperativa karaktär och sant demokratiska

inställning äro till ovärderligt gagn för sina respektive orter.

Sparbankernas ställning i fråga örn likviditet och soliditet är också sådan,

att man utan tvekan bör kunna anförtro dem en kreditgivning under sådana

former, som här avses, nämligen dels genom utsträckning av tiden för

borgenslån utöver vad sparbankslagen nu medgiver, vilket torde kunna ske

även utan ändring av preskriptionslagen och dels i form av mera kortfristig

rörlig kredit. Helt naturligt kan man därvid föreskriva dels vissa

krav i fråga örn likviditeten och dels eventuellt på viss begränsning av sammanlagda

beloppet av den kredit här avses, antingen ett absolut belopp

eller i relation till sparbanks storlek, fonder eller dylikt. Avgörandet beträffande

likviditet och utlåningens omfattning skulle kunna uppdragas åt sparbanksinspektionen.

»

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 november 1935 har chefen för

finansdepartementet tillkallat fem sakkunniga för att inom departementet

verkställa utredning av frågan örn en revision av gällande bestämmelser

angående sparbanks medelsplacering och likviditet jämte de övriga sparbanksväsendet

berörande frågor, vilka av departementschefen till dem överlämnades.

Av departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet över finansärenden

för nyssnämnda dag framgår, att utredningen i första hand skulle

avse frågan om rätt för sparbank att utlämna bundna inteckningslån. I

samband därmed skulle emellertid utredningen utsträckas till en allmän

översyn av gällande bestämmelser rörande sparbankernas kreditgivning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

3

Sedermera hava de sakkunniga, vilka antagit benämningen 1935 års sparbankssakkunniga,

i en till chefen för finansdepartementet ställd skrivelse

hemställt örn direktiv, i vilken utsträckning även andra frågor än de, som

omfattades av det åt de sakkunniga ursprungligen lämnade utredningsuppdraget,

borde upptagas till behandling av de sakkunniga, samt därvid

angivit vissa exempel på frågor, som de sakkunniga funnit böra göras till

föremål för övervägande. I anledning härav har departementschefen, med

stöd av det av Kungl. Majit den 8 november 1935 givna bemyndigandet, i

skrivelse den 3 mars 1936 meddelat de sakkunniga, att han icke hade något

att erinra mot att de sakkunniga till behandling upptoge de i de sakkunnigas

skrivelse omnämnda frågorna om sparbanks registrering och firmateckning,

örn sparbanks styrelseledamöter och revisorer, örn användning av sparbanks

vinstmedel samt om underlättande av sammanslagning av sparbanker ävensom

i omedelbart sammanhang därmed stående frågor. De i skrivelsen även

berörda frågorna örn räntedifferentiering, insättningsmaximum o. d. vid

sparbanks inlåning borde av de sakkunniga behandlas i den mån de direkt

sammanhängde med uppdraget att verkställa utredning rörande sparbankernas

likviditet. Däremot fann departementschefen frågorna örn filialbildning

och om tillsyn över sparbankerna icke för närvarande böra upptagas av de

sakkunniga.

Det i motionerna framlagda förslaget åsyftar, att sparbankerna skulle erhålla

medgivande att tillhandahålla dels borgenslån med längre löptid än för

närvarande, dels ock kortfristig rörlig kredit (kredit i checkräkning). Till

vinnande av detta syfte föreslås i motionerna, att riksdagen skulle i skrivelse

till Kungl. Majit hemställa örn uppdrag åt 1935 års sparbankssakkunniga att

utarbeta förslag til! erforderliga ändringar i sparbankslagen. Enligt vad utskottet

under hand inhämtat hava nämnda sakkunniga redan till behandling

upptagit det i motionerna berörda spörsmålet rörande borgenslånens löptid.

Vid sådant förhållande torde motionerna i denna del icke påkalla någon riksdagens

åtgärd. Vad härefter angår frågan, huruvida sparbank bör beredas

möjlighet att bevilja kredit i checkräkning, har utskottet likaledes under

hand inhämtat, att de sakkunniga ansett sig icke böra upptaga denna fråga

utan särskilt bemyndigande därtill, samt att de sakkunniga icke lära komma

att göra framställning örn sådant bemyndigande. Utskottet har tor sin del icke

funnit anledning förorda, att riksdagen skulle uttala sig lör en utsträckning

av de sakkunnigas utredningsuppdrag till att omfatta nu ifrågavarande

spörsmål. Enligt utskottets mening skulle nämligen ett införande hos sparbankerna

av den föreslagna utlåningsformen innebära en utvidgning av

dessas verksamhet till en uppgift, som i fortsättningen liksom hittills lämpligen

torde böra ombesörjas av andra kreditinrättningar. I varje fall

synes vad i motionerna anförts icke utgöra tillräckliga skäl för vidtagande

av en så betydelsefull omläggning av sparbanksväsendet, som här ifrågasatts.

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner 1:143 och 11:258 icke må till

någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 april 1936.

På bankoutskoHets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Lindgren*, Bjurström, Ström i Lidköping, Ehrnberg*,

Berling, Nilsson i Mölndal, Bodin och Mannerskantz*;

från andra kammaren: herrar Leffler, Lovén, Laurén, Paulsen, K. A. Westman,

Andersson i Falkenberg, Carleson och Severin.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Lovén och Andersson i Falkenberg, vilka ansett, att utskottet bort

anföra och hemställa följande:

»Det i motionerna---sådant bemyndigande. Såsom motivering för en

utredning i ämnet har i motionerna framhållits, att sparbankerna på ett

bättre sätt än jordbrukskasserörelsen vore lämpade att tillgodose jordbrukets

kredit på kort sikt. Då utskottet funnit vad sålunda anförts vara förtjänt

av beaktande, får utskottet förorda, att frågan huruvida och i vad mån möjlighet

att tillhandahålla sådan kredit bör beredas sparbankerna göres till föremål

för en förutsättningslös utredning. Delina utredning torde lämpligen

böra anförtros åt 1935 års sparbankssakkunniga, vilka i samband därmed

torde böra förstärkas med representanter för affärsbankerna och jordbrukskasserörelsen.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 143

och 11:258, må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn

uppdrag åt 1935 års sparbankssakkunniga att verkställa utredning

av frågan huruvida och i vad mån sparbank må

bevilja kredit i checkräkning.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.