Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om upphävande av 6 § b) i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension.

1936-04-17 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1936:34, Utlåtande, i anledning av väckt motion om upphävande av 6 § b) i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 34.

5

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1936 kl. 12 m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om upphävande av 6 § b)

i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till

pension.

I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottets förberedande handläggning

hänvisad motion nr 54 har herr Ström jämte sju av kammarens övriga

ledamöter hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

hemställa om förslag till sådan lagändring, att stycket b i 6 § i lagen angående

civila tjänstinnehavares rätt till pension strykes».

Till stöd för yrkandet anföres i motionen följande:

»Lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension stadgar i 6 §

stycket b, att annan befattningshavare än innehavare av domareämbete må,

vid uppnåendet av den stadgade pensionsåldern, av Konungen eller den myndighet,

som äger att från tjänsten bevilja avsked, kunna medgivas anstånd

med avskedet från tjänsten, dock icke i något fall längre tid än sammanlagt

två år.

Ifrågavarande bestämmelse har av myndigheterna tillämpats mycket olika.

Medan en del myndigheter icke alls medgiva dylikt anstånd, lämnas sådant

av andra myndigheter. I de fall då anstånd medgivits torde detta i huvudsak

ske med hänsyn tagen till av den åldrige befattningshavaren uttalad önskan.

Otvivelaktigt medför dock bestämmelsens tillämpande vissa mindre tillfredsställande

förhållanden. Icke minst är så förhållandet örn man tager i betraktande

det hinder i befordringsförhållandena, som härigenom uppstår. Då de

ordinarie befattningarnas antal ej är så stort, är det också fullt förklarligt,

att ett allmänt missnöje är rådande bland personalen beträffande de fall, då

ifrågavarande bestämmelse blivit tillämpad. Detta så mycket mer som något

egentligt statsintresse icke motiverar bestämmelsens bibehållande. I varje

fall är så förhållandet i vad det gäller lägre personal.

Ett förhållande som man i detta sammanhang icke heller kan bortse ifrån

är den rådande arbetslösheten, som ju är särskilt omfattande bland ungdomen.

Ett av det nuvarande samhällets främsta problem är otvivelaktigt att

söka bereda arbetstillfällen för det uppväxande släktet. Att samtidigt härmed

bibehålla en särbestämmelse, vilken möjliggör för åldriga personer, för vilkas

försörjning är ordnat på annat sätt, att genom kvarstående i tjänst

minska arbetstillfällena för yngre och fullt arbetsföra, kan icke vara förenligt

med statens intressen. Några egentliga skäl för ett bibehållande av bestämmelsen

ifråga synes icke heller föreligga, varför vi anse att den påtalade

bestämmelsen bör utgå.»

Vid 1932 års riksdag väcktes av herr Ström en motion II: 84 av nära nog

samma innehåll som nu förevarande motion. Förstnämnda motion avstyrk
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 34.

Utskottet.

tes av bankoutskottet (uti. nr 37) under uttalande, bland annat, att den i

motionen berörda frågan lämpligen borde upptagas till prövning i samband

med den då förestående nya pensionslagstiftningen. Motionen föranledde icke

någon riksdagens åtgärd.

Beträffande de befattningshavare, å vilka 1907 års lag angående civila

tjänstinnehavares rätt till pension äger tillämpning, gäller för närvarande

i fråga örn skyldighet till avgång från tjänsten, att sådan skyldighet inträder

vid uppnående av den för pensionsrätt stadgade levnadsåldern, Konungen

eller, där viss ämbetsmyndighet äger att från tjänsten avskeda, den myndigheten

obetaget att låta med avskedet anstå, därest och så länge tjänstinnehavaren

prövas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna,

dock icke i något fall längre tid än sammanlagt två år. Utskottet bortser

härvid från de särskilda regler, som gälla dels för innehavare av domarämbete,

dels ock för de fall, då avgångsskyldighet före pensionsåldern föreligger

på grund av olycksfall i tjänsten, sjukdom eller minskad arbetsförmåga.

Ovanberörda bestämmelse i 1907 års pensionslag erhöll sin lydelse enligt

lag den 30 juni 1934, som trädde i kraft den 1 juli 1935. Bestämmelsen har

sin motsvarighet i 12 § mom. 2 a) civila tjänstepensionsreglementet, vilket

äger tillämpning å det stora flertalet av statens civila tjänstemän, ävensom

i 11 § mom. 1 a) militära tjänstepensionsreglementet. Nämnda två pensionsreglementen

trädde likaledes i kraft den 1 juli 1935.

Utskottet vill erinra, att den sålunda sedan den 1 juli 1935 tillämpade nya

pensionsbestämmelsen innebär i förhållande till förut tillämpade regler en

viss inskränkning i rätten att låta med avskedet anstå. Tidigare gällde nämligen

för befattningshavare, hänförliga till 1907 års pensionslag, att anstånd

med avsked kunde beviljas till fyllda sjuttio år. Enligt den för befattningshavare

vid kommunikationsverken förut gällande pensionslagen av år 1920

kunde vidare sådant anstånd medgivas under högst tre år.

I samband med framläggandet av förslag till civilt tjänstepensionsregle

mente betonade chefen för finansdepartementet (prop. 222/1934 sid. 113)

uttryckligen, att den i förslaget bibehållna möjligheten för vederbörande

myndighet att medgiva anstånd med avsked efter uppnådd pensionsålder

borde begagnas med stor varsamhet. Ett annat förfaringssätt skulle — framhöll

departementschefen — vara ägnat att äventyra syftet med eller förminska

gagnet av de sänkningar i pensionsåldrarna, som departementschefen

förordat. Vid prövning av frågor örn tillstånd att kvarstå i tjänst efter uppnådd

pensionsålder borde statsnyttan men icke hänsyn till tjänstemannens

personliga intressen vara avgörande. De fall, där avgångsåldern icke sammanfölle

med pensionsåldern, syntes departementschefen vid en dylik tillIämpning

komma att bliva rena undantagsfall.

Detta uttalande lämnades utan erinran av bankoutskottet, och riksdagen

godkände Kungl. Maj:ts förslag i nu förevarande del.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 34.

7

Enligt vad utskottet under hand inhämtat från statskontoret, förekommer

det numera endast i yttersta undantagsfall, att befattningshavare medgives

att kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder.

Med hänsyn till den begränsning av rätten att medgiva anstånd med avsked,

som på sätt framgår av det nyss anförda genomförts från och med

början av innevarande budgetår, och då denna rätt uppenbarligen begagnas

med stor varsamhet, har utskottet icke funnit påkallat, att ändring vidtages

i de nyligen fastställda reglerna för ifrågavarande anstånd. Under inga förhållanden

torde det med hänsyn till statens eget intresse böra, såsom i motionen

åsyftas, ifrågakomma, att staten skulle helt avhända sig möjligheten

att i särskilda fall begagna sig av en befattningshavares arbetskraft för någon

kortare tid efter uppnådd pensionsålder.

På grund av det anförda får utskottet avstyrka åtgärder från riksdagens

sida i anledning av den nu väckta motionen.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion II: 54 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 april 1936.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Lindgren*, Lindley, Ernfors*, Johansson i Friggeråker,

Bjurström, Ström i Lidköping, Ehrnberg* och Nilsson i Mölndal;

från andra kammaren: herrar haeffler, Lovén, Laurén, Paulsen, Andersson i

Falkenberg, Severin, Mattsson och Hilding*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.