Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till kommuner för pensionering av vissa fjärdingsmän.

1936-04-17 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1936:36, Utlåtande, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till kommuner för pensionering av vissa fjärdingsmän.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

1

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1936 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om statsbidrag

till kommuner för pensionering av vissa

fjärdingsmän.

I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande

motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 148 av

herrar Heuman och Nilsson, Theodor, samt den andra inom andra kammaren

under nr 462 av herr Landgren jämte fem av kammarens övriga ledamöter,

har hemställts, i första hand »att riksdagen måtte besluta att av statsmedel

bidrag med tre fjärdedelar av kostnaden skall utgå till kommun, som åtager

sig pensionering av genom nya polislagens tillkomst entledigad fjärdingsman,

vilken i tjänsten åtnjutit en årlig lön av minst 500 kronor, vid entledigandet

uppnått en levnadsålder av 50 år och i fortlöpande följd under minst

10 år innehaft den befattning, från vilken han entledigats, under förutsättning

tillika att den beslutade pensionen uppgår till två tredjedelar av den

entledigades lön under sista anställningsåret».

Alternativt hava motionärerna hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag i ämnet.

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen

I: 148.

Frågan örn beredande av pension åt vissa fjärdingsmän, som vid den nya

polisorganisationens genomförande förlorat sina befattningar, har vid ett

tidigare tillfälle varit föremål för riksdagens prövning. I motionerna I: 236

och II: 431 vid 1934 års riksdag hemställdes nämligen, att riksdagen måtte

besluta, att till de personer, som vid nya polisorganisationens genomförande

vid 1932 års ingång haft anställning som fjärdingsmän under minst tio år

före år 1932 och den 1 januari 1932 uppnått minst 50 levnadsår, skulle av

statsmedel utgå pension med två tredjedelar av medeltalet av dylik persons

lön som fjärdingsman för de fem sista åren före den 1 januari 1932, eller örn

detta ansåges ej kunna omedelbart beslutas, att riksdagen ville i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag i ämnet.

I utlåtande nr 47 vid 1934 års riksdag avstyrkte bankoutskottet bifall till

nyssnämnda motioner under hänvisning till att frågan örn beredande av

pension åt vissa f. d. fjärdingsmän, som på grund av den nya polislagens

genomförande nödgats avgå från sina befattningar, för det dåvarande var

föremål för prövning i finansdepartementet på grund av en utav svenska

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 8 sami. Nr 36.

023 30

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

polisförbundet i skrivelse den 31 oktober 1930 gjord framställning i

ämnet.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Svenska ''polisförbundet hade i sin omförmälda skrivelse den 31 oktober

1930 hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för beredande av statspension

med belopp motsvarande två tredjedelar av senast innehavd lön åt fjärdingsman,

som i samband med den nya polislagens ikraftträdande förlorat sin befattning,

dock endast om denna innehafts i minst tio år och örn årslönen därför

uppgått till minst 300 kronor.

Häröver avgav statskontoret den 31 december 1932 utlåtande, därvid fogats

yttranden från samtliga länsstyrelser.

I detta utlåtande lämnade statskontoret till en början följande redogörelse

för fjärdingsmannasysslans allmänna karaktär ävensom fjärdingsmännens anställningsförhållanden

i övrigt:

»Enligt lagen den 29 september 1899 angående fjärdingsmansbestyrets utgörande,

vilken genom den nya polislagens genomförande från och med den

1 januari 1932 upphört att gälla, skulle varje socken i landet vara skyldig att

anställa minst en fjärdingsman; dock finge med länsstyrelsens medgivande

två eller flera smärre socknar, som gränsade intill varandra, förena sig örn

en fjärdingsman. Fjärdingsman utsågs av kommunalstämman för en tid av

minst tre år i sänder och skulle av kommunen förses med skälig lön. I instruktionen

för fjärdingsmännen den 29 september 1899 (nr 77, sid. 4) föreskrevs,

att de skulle vara skyldiga biträda landsfiskalerna ej blott med egentliga

polisgöromål utan även nied handräckningsgöromål. Utvecklingen ledde

emellertid sedermera därhän, att fjärdingsmännens viktigaste funktion blev att

biträda vid restindrivning.

Någon rätt för fjärdingsman att vid avgång från tjänsten erhålla pension

har före den nya polislagens tillkomst icke förefunnits. I enstaka fall har

dock, såsom av utredningen framgår, vederbörande kommun tillerkänt fjärdingsman

sådan förmån. Vid flera tillfällen har jämväl riksdagen under vissa

villkor beviljat pension åt sådan befattningshavare, men fjärdingsmannen har

då samtidigt varit polisman, till vars avlönande statsbidrag utgått.

I detta sammanhang vill statskontoret erinra örn ett av vederbörande departementschef

i propositionen nr 58 till 1925 års riksdag med förslag till lag

om polisväsendet i riket m. m. gjort uttalande.

I samband med redogörelse för bristerna i den dåvarande polisorganisationen

framhöll departementschefen sålunda, bland annat, att fjärdingsmansbefattningen

såsom regel vore en bisyssla, och att avlöningen också vore bestämd med

hänsyn härtill. En följd härav vore, att fjärdingsmannen måste skaffa sig andra

inkomstkällor för att kunna existera, och, enligt vad erfarenheten visat, finge

på grund härav på många håll fjärdingsmansverksamheten stå tillbaka för

annat, mera inbringande arbete. Den omständigheten, att fjärdingsmännen

valdes för relativt kort tid — funktionstiden överstege ganska sällan tre år —

vore jämte nu anförda förhållande enligt departementschefens mening också

ägnad att försvaga deras ställning. Samtidigt erinrade departementschefen

örn att enligt den Linnérska utredningen under tioårsperioden 1911—1920 ej

mindre än 143 fjärdingsmansbefattningar växlat innehavare fyra eller flera,

högst tio gånger, medan ett, två och tre personalombyten skett i respektive

798, 396 och 397 distrikt. I åtskilliga av dessa fall hade givetvis vederbörande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

3

fjärdingsman avlidit eller själva frivilligt dragit sig tillbaka, men att fjärdingsmannens

dåliga avlöning och beroende ställning spelat in i ett stort antal

fall syntes departementschefen högst antagligt.»

I anslutning till de av länsstyrelserna avgivna yttrandena ingick statskontoret

därefter på ett bedömande av den av svenska polisförbundet gjorda

framställningen och anförde därvid följande:

»Enligt föreliggande utredning har vid den nya polisorganisationens

genomförande ett icke obetydligt antal fjärdingsmän förlorat sina befattningar.

Genom den nya distriktsindelningen hava sålunda vissa tjänster blivit överflödiga,

och på grund av skärpta kompetensfordringar och föreskrifter beträffande

viss pensionsålder hava en del befattningshavare icke kunnat erhålla

förnyad anställning. Den av svenska polisförbundet gjorda framställningen

innebär, att staten skulle utan bidrag från vederbörande kommuners sida

åtaga sig pensionering av sådana överflödiga fjärdingsmän, vilka kunna räkna

en tjänstetid av minst 10 år och därunder haft en minimilön av 300 kronor

för år. Av de i ärendet avgivna yttrandena framgår emellertid, att flertalet

länsstyrelser icke ansett sig kunna förorda en dylik anordning, varigenom

kostnaderna för ifrågavarande pensionering skulle helt drabba statsverket.

Med hänsyn till att fjärdingsmannabefattningarna vore att betrakta såsom

kommunala tjänster, hava vissa länsstyrelser ansett, att lösande av frågan örn

fjärdingsmännens pensionering vore en uteslutande kommunal angelägenhet,

vartill bidrag av statsmedel icke ens till någon del borde utgå. En pensionering

i enlighet med polisförbundets hemställan skulle för statsverkets vidkommande

även komma att medföra ganska väsentliga kostnader. Såvitt statskontoret

kunnat döma av i ärendet meddelade uppgifter, torde antalet fjärdingsmän,

som under i framställningen angivna förutsättningar skulle komma i åtnjutande

av pension, uppgå till omkring 430. Därest, såsom polisförbundet

hemställt, pensionen bestämdes till två tredjedelar av fjärdingsmannens senast

innehavda lön, skulle med beräkning av en genomsnittlig lön av 600 kronor för

envar av dem statsverkets årliga utgifter för nu berörda ändamål belöpa sig

till ungefär 172,400 kronor oberäknat dyrtidstillägg.

I stället för en helt statlig pensionering hava flertalet länsstyrelser förordat

ett system med statsbidrag till kommuner, som åtagit sig att enligt vissa

grunder pensionera nu ifrågavarande befattningshavare. En dylik anordning

har ansetts motiverad med hänsyn till, bland annat, att fjärdingsmännen, som

till viss del fullgjort även statliga uppdrag, genom ändrad lagstiftning mistat

sina tjänster.

Beträffande de allmänna grunderna för en dylik pensionering hava olika

meningar uttalats. Enligt polisförbundets framställning skulle till erhållande

av pension icke ifrågakomma fjärdingsman, vilken innehaft sin tjänst allenast

såsom bisyssla. Detta har förbundet ansett vara fallet, då årslönen understigit

300 kronor. Länsstyrelserna hava i allmänhet ansett, att gränsen mellan

bisyssla och tjänst, vilken giver sin innehavare full försörjning, bör dragas

vid ett väsentligt högre lönebelopp. Så hava till exempel länsstyrelserna i

Södermanlands samt Göteborgs och Bohus län föreslagit, att pension skulle

utgå endast vid en årslön av 400 kronor och därutöver. Länsstyrelsen i Uppsala

län har såsom villkor för erhållande av pension föreslagit en minimilön

av 700 kronor. Länsstyrelsen i örebro län har i sådant hänseende anfört, att

i de, fall, då kommunalmyndighets beslut örn avlöning åt fjärdingsman jämlikt

övergångsbestämmelserna till polislagen underställts länsstyrelsens prövning,

hade, när fråga varit om en av tjänsten helt sysselsatt befattningshavare, löne

beloppet icke i något fall understigit 1,200 kronor, och i intet fall torde enligt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

länsstyrelsens mening, såvitt örebro län anginge, lön åt fjärdingsman, som

kunde anses av tjänsten åtminstone huvudsakligt upptagen, för närvarande

uppgå till mindre belopp än 800 kronor.

Beträffande fordran på viss minimitjänstetid hava en del länsstyrelser

funnit den av polisförbundet föreslagna tiden — 10 år — väl kort. Så haltin

exempel länsstyrelsen i Malmöhus län ansett, att tjänsteåldern bör uppgå

till 15 å 20 år. Länsstyrelsen i Västmanlands län uppställer såsom villkor för

erhållande av hel pension en tjänstetid av minst 30 år. För kortare tjänstetid

borde enligt länsstyrelsens mening pensionen utgå med avkortat belopp i förhållande

till det mindre antalet tjänstår.

Polisförbundet har icke angivit någon begränsning av rätten till erhållande

av pension med hänsyn till viss levnadsålder vid avgång från tjänsten. Länsstyrelsen

i Hallands län framhåller, att från rätt till pension bör undantagas

fjärdingsman, som uppnått sådan ålder, att han, även om den nya organisationen

icke kommit till stånd, icke kunnat kvarstå någon längre tid. Likaså

borde från sådan rätt uteslutas fjärdingsman, som vid avgång från tjänsten

ännu är så ung, att övergång till annat yrke skäligen bort kunna förväntas.

Länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län anse däremot, att för pension

bör fordras en levnadsålder av minst 55 år.

I de fall, då frågan örn beräkning av pensionsbeloppet berörts i de avgivna

yttrandena, har föreslagits, att pensionen må utgöra 2/3 av fjärdingsmannens

förutvarande fasta avlöning. Det framgår emellertid icke alltid tydligt, huruvida

härmed avses den för fjärdingsmannen senast bestämda lönen eller om

till grund för beräkning av pensionen skall läggas medeltalet av fjärdingsmannens

lön under åren närmast före avgången från tjänsten. Allenast länsstyrelsen

i Södermanlands län har anfört, att pensionen bör motsvara av

medellönen för till exempel de feni sista tjänståren.

Yad angår statsbidragets storlek i förhållande till pensionsbeloppet hava

olika meningar gjorts gällande. Länsstyrelsen i Uppsala län anser sig ej kunna

förorda statsbidrag till högre belopp än ''A av pensionsbeloppet. Länsstyrelserna

i Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands

län förorda, att bidrag av statsmedel lämnas till belopp motsvarande

hälften av pensionen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, huruvida

icke statsbidrag bör utgå med -U av det fastställda understödsbeloppet.

I detta sammanhang torde böra nämnas, att omkring 35 kommuner beviljat

eller ställt i utsikt understöd åt sådana fjärdingsmän, som icke kunnat beredas

anställning inom den nya polisorganisationen.»

Statskontoret sammanfattade sin mening rörande ifrågavarande pensioneringsspörsmål

på följande sätt:

»Av departementschefens här ovan återgivna uttalande ävensom i ärendet

avgivna yttranden synes framgå, att fjärdingsmannabefattningen oftast varit

att betrakta såsom bisyssla. I en del fall torde visserligen fjärdingsmannen

av befattningen ifråga hava erhållit sin huvudsakliga försörjning, men då han

med hänsyn till sättet för tjänstens tillsättande icke med säkerhet kunnat påräkna

förnyad anställning efter tjänstetidens utgång, torde han få anses hava

varit inriktad på möjligheten att bliva nödsakad övergå till annan verksamhet.

Genom övergångsbestämmelserna i polislagen torde även i allmänhet hava

möjliggjorts för befattningshavare, som icke kunnat förvänta återanställning,

att förbereda övergång till annan sysselsättning. Ifrågavarande lag, som

trädde i kraft den 1 januari 1926, skulle senast den 1 januari 1932 vara helt

satt i tillämpning, önskade kommun, som enligt fastställd indelning skulle

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

5

utgöra eget polisdistrikt, att lagen skulle före sistnämnda dag erhålla tillämpning

på kommunen, kunde ansökning därom göras hos länsstyrelsen. Befunnes,

att inom kommunen tjänstgörande fjärdingsmän icke ägde att kvarstå

i tjänsten efter den tidpunkt, från vilken lagen enligt ansökningen skulle

bliva tillämplig å kommunen, eller kunde uppsägas till nämnda tidpunkt

samt att statsmedel funnes tillgängliga för bidrag till de fjärdingsmän, som

enligt lagen skulle vara anställda inom kommunen, skulle ansökningen bifallas.

Yad sålunda stadgats skulle äga motsvarande tillämpning, örn de kommuner,

som enligt fastställd indelning helt eller delvis inginge i visst polisdistrikt,

gjorde ansökan om att lagen skulle bliva tillämplig för distriktet.

Det vill med hänsyn till nu anförda omständigheter synas statskontoret,

att genomförandet av den nya polisorganisationen icke kan åberopas såsom

skäl för staten att åtaga sig eller bidraga vid pensionering av sådana fjärdingsmän,

varom här är fråga. Det torde dessutom böra framhållas, att någon

rätt till pension för fjärdingsmän icke tidigare förefunnits. Med hänsyn till

fjärdingsmannabefattningens allmänna karaktär av bisyssla skulle en pensionering

av ifrågavarande befattningshavare även innebära en avvikelse från

de principer, som tillämpas vid statlig pensionering. Då befattningarna i

fråga därjämte äro att anse såsom uteslutande kommunala tjänster, ehuru

med desamma varit förenad skyldigheten att utöva vissa statliga funktioner,

torde det enligt statskontorets mening närmast åligga vederbörande kommuner

att sörja för innehavarnas pensionering. Statskontoret hyser därför

starka betänkligheter mot vidtagande av åtgärder i den riktning, som i polisförbundets

framställning avses eller av flertalet länsstyrelser förordats.

Därest emellertid billighetsskäl skulle kunna anses motivera, att staten

lämnar sin medverkan vid lösande av berörda fråga, synes detta lämpligast böra

ske i form av statsbidrag till kommun, som förklarat sig villig att enligt vissa

grunder åtaga sig pensionering av sådan fjärdingsman, som genom den nya

polislagens tillkomst icke kunnat beredas förnyad anställning. Såsom villkor

för statsbidrag torde därvid böra gälla, att fjärdingsmannen under en längre

följd av år innehaft sin befattning samt att han kan sägas av densamma hava

erhållit sin huvudsakliga försörjning. Det synes jämväl skäligt, att hänsyn

tages till vederbörande befattningshavares behov av understöd.

Beträffande frågan om tjänstetidens längd har — såsom förut framhållits

— polisförbundet föreslagit en minimitid av 10 år. Denna tid måste statskontoret

finna alltför kort. Enligt numera gällande bestämmelser för befattningshavare

vid polisväsendet fordras för att hel pension vid avgång efter

uppnådd pensionsålder skall kunna erhållas en tjänstetid av 30 år. Det synes

emellertid statskontoret, att i nu berört hänseende föreskrifterna i kungörelsen

den 15 januari 1926 (nr 10) angående förtidspension och avskedsersättning

åt vissa övertaliga civila löntagare vid armén och marinen skulle kunna

tjäna till vägledning. I nämnda kungörelse stadgas för löntagare, tillhörande

grupperna II och lil, en sammanlagd anställningstid av minst 15 år för erhållande

av förtidspension. Det torde icke kunna anses oskäligt, att i nu

ifrågavarande fall motsvarande tid föreskrives såsom villkor för erhållande

av pension, vartill bidrag av statsmedel skall utgå.

Polisförbundet har vidare ansett, att en årlig lön av 300 kronor bör utgöra

gräns mellan fjärdingsmannabefattningen såsom bisyssla och densamma såsom

tjänst, varav innehavaren haft sitt huvudsakliga levebröd. Statskontoret

finner det föga sannolikt, att en befattning med så låg årsavlöning utgjort

innehavarens huvudsakliga sysselsättning. Med hänsyn till de olika uppgifter,

som härutinnan lämnas av länsstyrelserna, synes viss minimiavlöning

icke böra fastställas såsom villkor för utgående av statsbidrag, utan torde i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Utskottet.

varje särskilt fall böra prövas, huruvida sådana omständigheter föreligga, att

fjärdingsmannabefattningen kan sägas icke hava varit bisyssla.

Såsom vissa länsstyrelser gjort gällande, torde pension icke böra utgå till

fjärdingsman, som vid avgång från tjänsten ännu är så ung, att övergång till

annan sysselsättning skäligen bör kunna förväntas. Polisförbundet har härutinnan

icke angivit någon begränsning. Statskontoret anser, att i förevarande

fall lämpligen bör fordras samma levnadsålder, som i ovanberörda kungörelse

den 15 januari 1926 (nr 10) föreskrivits för löntagare för erhållande av

förtidspension, nämligen 50 år.

Svenska polisförbundet har hemställt, att pensionen måtte bestämmas till

*/* av fjärdingsmannens senast innehavda lön. Statskontoret har häremot

ingen annan erinran att göra, än att pensionen rättvisligen synes böra utgöra

2/3 av medeltalet av fjärdingsmannens lön för till exempel de fem sista åren

före den 1 januari 1932.

Vad beträffar statsbidragets storlek i förhållande till pensionsbeloppet,

torde detsamma böra utgå med högst hälften av nämnda belopp.

Med hänsyn till de ovissa faktorer, som, på sätt ovan anförts, kunna spela

in vid bestämmande av pension åt fjärdingsman, anser sig statskontoret för

närvarande icke kunna verkställa någon beräkning av statsverkets kostnader

för en pensionering i överensstämmelse med nu angivna allmänna riktlinjer.

Statskontoret förutsätter emellertid, att, därest skäl skulle nu anses föreligga

för upptagande av frågan till realprövning, statskontoret beredes tillfälle att

på grundval av den utredning i ärendet, som ytterligare må befinnas erforderlig,

inkomma med förnyat utlåtande.»

Sedan Svenska polisförbundet, i anledning av vad statskontoret i ärendet

anfört, den 20 mars 1933 ingivit ytterligare en skrivelse i ämnet och Svenska

landskommunernas förbund den 25 november 1933 avgivit yttrande i ärendet,

fann Kungl. Maj:t genom beslut den 18 oktober 1935 den av polisförbundet

gjorda framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Fjärdingsmannabestyrets utgörande var ursprungligen en rent kommunal

angelägenhet, i del att fjärdingsmännen utsågos genom val å kommunalstämma

för viss tid och jämväl erhöllo avlöning av kommunerna. De

med befattningarna förenade göromålen voro också, åtminstone i äldre

tider, till övervägande del av kommunal natur. I dessa förhållanden

inträdde dock efterhand en förändring såtillvida, att med befattningarna

kommo att förenas ett antal statliga funktioner, avseende såväl egentlig

polisverksamhet som jämväl och framför allt olika slag av exekutionsgöromål,

huvudsakligen restindrivning. I flertalet fall torde, såsom den av statskontoret

och länsstyrelserna verkställda utredningen utvisar, fjärdingsmannabefattningen

före tillkomsten av den nya polislagen haft karaktär av bisyssla.

Otvivelaktigt medförde 1925 års polislagstiftning för fjärdingsmannakårens

vidkommande vissa svårigheter därigenom att åtskilliga befattningshavare

utan eget förvållande berövades möjligheten till fortsatt anställning. Det har

synts utskottet kunna ifrågasättas, huruvida icke staten av billighetsskäl borde

i någon mån bidraga till pensioneringen av fjärdingsmän, som sålunda nödgats

frånträda sin tjänst på grund av polislagens ikraftträdande. I betraktande av

de av statskontoret anförda, i och för sig bärande skäl, som tala mot åtgärder

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

7

från statens sida i berörda avseende, är det emellertid av vikt, att grunderna

för statens medverkan så avvägas, att densamma begränsas till vad som måste

anses vara rimligt med hänsyn till de särskilda anställnings- m. fl. förhållanden,

som förelegat beträffande de fjärdingsmän, varom här är fråga.

Såsom framgår av utredningen i ärendet, har statskontoret, för den händelse

staten skulle medverka vid här ifrågavarande pensionering, uppdragit

vissa allmänna riktlinjer för en dylik pensionering. Såsom villkor för pension

har det synts statskontoret böra uppställas, att fjärdingsmannen dels under

en längre tid innehaft sin befattning, dels vid avgången ur tjänst uppnått viss

levnadsålder, dels ock av sin befattning erhållit sin huvudsakliga försörjning.

Jämväl motionärerna hava gjort vissa yrkanden i sådan riktning. Såväl statskontoret

som motionärerna hava vidare förordat, att statens medverkan vid

pensioneringen skulle lämnas i form av statsbidrag till kommun, som förklarat

sig villig att enligt vissa grunder åtaga sig pensionering av till följd av

polislagen entledigad fjärdingsman, och i samband därmed framställt förslag

rörande storleken av de pensionsbelopp, som borde ifrågakomma, ävensom

rörande statsbidragets storlek i förhållande till pensionsbeloppet. Statskontoret

har slutligen funnit skäligt, att hänsyn tages till vederbörande befattningshavares

behov av understöd.

Yad sålunda anförts berör enligt utskottets mening de viktigaste av de

faktorer, som böra tagas i betraktande vid bedömande av här avsedda pensioneringsfråga.

Utskottet är emellertid icke berett att på grundval av nu

föreliggande material tillstyrka antagandet av några regler för pensioneringen,

även om det vill förefalla utskottet, som örn en lösning av frågan skulle kunna

ske i nära överensstämmelse med de av statskontoret uppdragna riktlinjerna.

I likhet med statskontoret finner utskottet erforderligt att, innan frågan upptages

till slutlig prövning, ytterligare utredning i ämnet verkställes, därvid

jämväl beräkning av kostnaderna för pensioneringen bör ske. Utskottet finner

sig alltså böra föreslå, att utredning verkställes genom Kungl. Maj:ts försorg

rörande de förutsättningar, som böra föreligga för beviljande av bidrag av

statsmedel till pensionering i nu förevarande fall, ävensom rörande de grunder,

som böra tillämpas vid pensionsbeloppens beräkning.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 148 och

II: 462, må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit

ville låta verkställa utredning rörande frågan örn pensionering

av fjärdingsmän, vilka blivit entledigade på grund av tillkomsten

av 1925 års polislag, samt därefter för riksdagen framlägga det

förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

Stockholm den 17 april 1936.

På bankoutskottets vägnar:

HAGALD ÅKERBERG.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Lindgren*, Ernfors*, Johansson i Friggeråker,

Ström i Lidköping, Ehrnberg*, Berling och Nilsson i Mölndal;

från andra kammaren: herrar Leffler, Lovén, Laurén, Paulsen, K. A. Westman,

Carleson, Gustavson i Västerås och Elmroth.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1936. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1936:188 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om statsbidrag till kommuner för pensionering av vissa fjärdingsman. a1 i texten