Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om upphävande av den år 1934 beslutade sänkningen av pensionsåldern för vissa civila befattningshavare.

1936-04-28 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1936:46, Utlåtande, i anledning av väckt motion om upphävande av den år 1934 beslutade sänkningen av pensionsåldern för vissa civila befattningshavare.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

1

Nr 46.

Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1936 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om upphävande av den

år 1934 beslutade sänkningen av pensionsåldern för vissa

civila befattningshavare.

I en inom första kammaren väckt, till bankoutskottets förberedande handläggning

hänvisad motion nr 255 hava herr Johansson, Johan Bernhard, och

herr Ernfors hemställt, »att riksdagen vilie i skrivelse till Kungl. Majit begära

utredning och förslag till 1937 ars riksdag örn sådan revision av det år

1934 antagna tjänstepensionsreglementet, att sänkningen av pensionsåldern

för civila befattningshavare må upphävas utom i sådana fall, då en tidigare

pensionering motsvarar det allmännas intresse».

Utskottet får till en början erinra, att Kungl. Majit i proposition till 1934

ars riksdag nr 222 angående rätt till tjänstepension för tjänstemän, tillhölande

den civila statsförvaltningen m. m., föreslog en sänkning av pensionsåldrarna

för ett flertal befattningshavare.

I sitt utlåtande nr 60 i anledning av berörda proposition anförde bankoutskottet

i förevarande ämne bland annat följande:

»Ur statsnyttans synpunkt och med hänsyn till det alltmer skärpta kravet

pa ellektivitet i arbetet synes det ej kunna förnekas, att nuvarande pensionsajdrar

i manga fall aro alltför höga och att en sänkning av åldrarna därför

mäste anses önskvärd. Det bär häremot invänts, att medellivslängdens ökning

utgjorde skäl mot en nedsättning av nuvarande pensionsåldrar Räckvidden

av denna invändning synes dock ej böra överskattas. Enligt tillgängliga

statistiska uppgifter har medellivslängden under åren 1891—1925 ökats

med nära 10 år eller (för män) från 50,9 år till 60,7 år. Denna ökning beror

emellertid väsentligen av minskad dödlighet under de första levnadsåren _

en omständighet, som torde få anses vara av underordnad betydelse för

frågan om lämplig pensionsålder — och endast till mycket ringa del (1,3 år)

pa en ökning av den återstående medellivslängden vid tidpunkten för inträdet

i pensionsåldern. Gentemot den anförda invändningen bör också framhållas,

att den fortskridande rationaliseringen och intensifieringen av statsverksamheten

— både inom den rent administrativa förvaltningen och inom

andra områden av statens verksamhet — numera oftast torde ställa större

krav på kroppslig och andlig rörlighet hos befattningshavarna än vad fallet

varit under tidigare rådande förhållanden. Att man vid bedömande av frågan

örn lämplig pensionsålder, åtminstone beträffande de talrika lägre tjänstemannabefattningarna

och arbetaranställningarna, jämsides med effektivitetsBihang

till riksdagens protokoll 1936. 8 sami. Nr 46_48. i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

synpunkterna även beaktar behovet ur befolkningsfördelningens synpunkter

av en tidigare avkoppling av äldre arbetskraft, finner utskottet vara fullt

berättigat. De utredningar, till vilka departementschefen i detta avseende

hänvisat, giva vid handen, att överskottet inom befolkningens arbetsföra

åldrar med därav föranledda svårigheter att bereda arbete åt ungdomen

näppeligen torde kunna betraktas såsom ett konjunkturförhållande utan att

man här står inför ett problem, som torde komma att kvarbliva och vinna

ökad aktualitet för lång tid framåt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet i likhet med departementschefen

funnit vissa sänkningar av nuvarande pensionsåldrar vara

påkallade.»

Med biträdande i huvudsak av Kungl. Maj:ts förslag förordade utskottet,

att befattningshavarna skulle fördelas på två åldersgrupper, den ena omfattande

lönegraderna 1—12 med en pensionsålder, varierande mellan 60 och

63 år, samt den andra omfattande högre lönegrader med en normal pensionsålder

av 65 år.

Vid utlåtandet var fogad en av herrar Lindgren, Ernfors, Silfverstolpe och

Leffler avgiven reservation, vari reservanterna — under uttalande av sin

betänksamhet mot den radikala sänkning av pensionsåldrarna, som i propositionen

nr 22 föreslagits — yrkade, att riksdagen med avslag å nämnda

proposition ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

låta verkställa skyndsam förnyad utredning angående lämplig pensionsålder

för tjänstemän i statens tjänst m. fl.

Riksdagen biföll bankoutskottets förenämnda förslag rörande pensionsåldrarnas

avvägning. I det av Kungl. Majit den 30 juni 1934 utfärdade civila

tjänstepensionsreglementet, som trädde i kraft den 1 juli 1935, hava införts

bestämmelser angående pensionsålder för olika till reglementet hänförliga

befattningar i överensstämmelse med riksdagens sålunda i ämnet fattade

beslut.

I den nu föreliggande motionen anföres bland annat följande:

Sänkningen av pensionsåldern vore varken till fördel för befattningshavarna

själva, som därigenom tillskyndats direkta reduktioner i inkomst under

ett antal år, eller gagnade statsverket, som tvärtemot fått vidkännas ökade

utgifter för pensioneringsändamål. Hänsynen till de yngres ökade möjligheter

till anställning och befordran syntes visserligen värd det största erkännande

och beaktande, men det måste likväl konstateras, att lättnaden i kristrycket

nu torde ha gjort läget gynnsammare även för här ifrågavarande grupper

i avseende på utsikterna att kunna vinna en utkomst och därigenom ej

längre ge samma tyngd som 1934 åt motivet att åvägabringa en arbetskraftsutjämning

mellan åldrarna till de yngres favör. Därtill komme att man ej

kunde släppa ur sikte, hur omtvistligt och tvivelaktigt till sitt värde det kunde

vara att sänka pensionsåldern inför en befolkningsutveckling, som snart

komme att relativt sett väsentligt höja åldringarnas antal och därmed öka

de arbetsföra åldrarnas ändock stora försörjningsbörda.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

3

Såsom ovan erinrats, var den i motionen berörda frågan om lämpliga pensionsåldrar

för statens tjänstemän föremål för en ingående omprövning av

1934 års bankoutskott och riksdag. Sedan riksdagen för endast två år sedan

fattade sitt beslut i denna fråga, hava enligt utskottets uppfattning icke inträffat

några omständigheter av sådan art, att de kunna motivera ett annat

ställningstagande i ärendet än vad då ägde rum. Härtill kommer, att täta

rubbningar av de grundläggande reglerna för pensioneringen av statens

tjänstemän, exempelvis beträffande pensionsåldrarna, givetvis måste skapa

en känsla av osäkerhet för tjänstemännen och i olika avseenden medföra

olägenheter jämväl för det allmänna. Stor varsamhet bör därför iakttagas i

fråga örn ändringar av dessa regler. Med hänsyn till vad sålunda anförts

och under åberopande jämväl av vad 1934 års bankoutskott i sitt här ovan

återgivna utlåtande nr 60 i ämnet uttalat får utskottet avstyrka bifall till den

föreliggande motionen.

Utskottet hemställer förty,

att förevarande motion I: 255 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 april 1936.

På bankoutskottets vägnar:

EDVIN LEFFLER.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Lindgren, Lindley*, Ernfors, Johansson i Friggeråker*,

Bjurström*, Ström i Lidköping, Ehrnberg och Nilsson i Mölndal;

från andra kammaren: herrar Leffler, Lovén, Laurén, Paulsen*, Andersson i

Falkenberg*, Severin, Mattsson* och Hilding.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Lindgren och Ernfors, vilka yrkat bifall till den föreliggande

motionen.

Utskottet

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.