Första kammarens andra tillfälliga atskotts utlåtande Nr 8
1936-05-16 · 17 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 5 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1936:8, Första kammarens andra tillfälliga atskotts utlåtande Nr 8
Dokumentets text
6
Första kammarens andra tillfälliga atskotts utlåtande Nr 8,
Motionen.
Y ttranden.
Utskottet.
Nr 8.
Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1936 kl. 2 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i
anledning av väckt motion örn inrättande av frivilliga
sparkassor för lantarbetare med bidrag från arbetsgivare
och staten.
I en inom riksdagens första kammare väckt och till dessa andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 225, har herr Bagge m. fl. hemställt, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag angående inrättande
av frivilliga sparkassor för lantarbetare, grundade på principen örn
att bidrag från arbetsgivare och staten skola kunna lämnas till sådana lantarbetare,
som själva förbinda sig att göra en viss regelbunden insättning,
samt med uppgift att användas till i motionen angivna ändamål, närmast
underlättandet av lämpliga lantarbetares övergång lill självständiga jordbrukare
och lantarbetarnas ålderdomsförsörjning.
Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till
motionen.
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från statskontoret, generalpoststyrelsen,
socialstyrelsen, pensionsstyrelsen och sparbanksinspektionen,
varjämte svenska sparbanksföreningen, svenska lantarbetsgivarnes
centralförening och svenska lantarbetareförbundet beretts tillfälle att yttra
sig över densamma. De avgivna yttrandena hava såsom bilagor fogats vid
utskottets utlåtande.
Det i motionen framställda förslaget avser icke blott att vara ett led i strävandena
att förbättra levnadsvillkoren för en viktig befolkningsgrupp, de
inom jordbruket anställda, utan även att stärka bandet mellan dem och jorden.
Syftet är att på grundval av frivillig samverkan mellan de anställda
och deras arbetsgivare samt med bistånd av staten skapa en i viss form
organiserad sparverksamhet, vars uppgift skulle vara att komma de anställda
till godo för bestämda angivna ändamål. De i motionen härvidlag avsedda
ändamålen — att underlätta de anställdas övergång till självständi
jordbrukare eller ock att åt dem bereda ett sparat kapital att tillgå då arbets-
och förvärvsförmåga avtaga — äro även enligt utskottets mening av
den vikt, att varje utförbart förslag till deras tillgodoseende är värdefullt.
Motionärerna hava upptagit tanken i förslag i liknande syfte, som redan
vid 1930 års riksdag gjordes till föremål för prövning och därvid vunno första
kammarens bifall. Det uppslag, som sålunda givits, är av oförminskad
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 7
aktualitet och innebar ett försök att för allmänt bruk organisera de former
för samarbete i förevarande syfte mellan jordbrukets arbetare och arbetsgivare,
som redan tidigare vunnit en viss anslutning på frivillighetens väg.
Motionärerna avse nu, att grundvalen för åtgärder i detta syfte skulle vara
en frivillig överenskommelse mellan de intresserade, och att detta skulle
vara förutsättningen för en medverkan från statens sida. Denna medverkan
tänkes, i olikhet med vad fallet var i motionerna vid 1930 års riksdag,
lämnad i form av regelmässiga årliga bidrag, en form som synes hava valts
med tanke på den starka nedgång av inlåningsräntan under senare år, som
kan befaras allvarligt motverka ett regelmässigt sparande.
Att ett sunt bedrivet sparande är av största vikt icke blott för den enskilde
utan även ur samhällets synpunkt ligger i öppen dag. Denna tanke har ock
upptagits av statsmakterna och kommit till uttryck bland annat i utredningar,
som på senare år verkställts och resulterat i positiva förslag på åtskilliga,
förevarande motion närliggande områden. Utskottet vill i detta sammanhang
endast erinra om bostadsproduktionssakkunnigas den 7 november
1935 avgivna betänkande med förslag till lag örn sparföreningar m. m.
ävensom befolkningskommissionens den 12 december 1935 avlämnade betänkande
angående planmässigt sparande och statliga bostadslån. I det lagförslag,
vari förstnämnda betänkande främst utmynnar, uppräknas bland föremålen
för det planmässiga sparandet bland annat förvärv av bostad, grundande
eller förkovran av jordbruk samt ålderdomsförsörjning. Även om i
dessa utredningar delvis samma frågor beröras, som utgöra föremålet för nu
förevarande motion, finner utskottet de i motionen angivna spörsmålen vara
värda beaktande icke minst med hänsyn till den medverkan från arbetsgivarnas
sida, som i motionen ifrågasättes.
Utskottet inser visserligen, att svårigheter måste möta vid försök att förverkliga
motionärernas syfte, men finner detta ingalunda vara skäl nog att
helt avvisa deras hemställan. Väl ha emot de i motionen gjorda förslagen
framställts invändningar av så vägande art, att önskemålens förverkligande
i den av motionärerna tänkta formen kan synas vanskligt. Utskottet
finner dock denna utformning mera vara att betrakta som ett uppslag
för lösningen av en fråga, vars tillgodoseende, oavsett de vägar som måste
väljas därför, dock måste anses som ett allmänt intresse. Uppenbart är
emellertid, att den närmare utformningen av förslag till åtgärder i motionens
syfte förutsätter en ingående utredning. Som en särskild fördel härvid
kan dock anses, att denna komme att få ett nära samband med redan
verkställda utredningar och kunde tillgodogöra sig därvid vunna resultat.
Även själva verkställandet av en dylik utredning synes på ett naturligt sätt
kunna anförtros åt redan befintliga organ, då den tydligen måste anknytas
icke blott till ifrågasatta åtgärder för främjande av ett planmässigt sparande,
utan jämväl till de statliga åtgärderna till jordbruksnäringens fromma i
allmänhet.
Vid angivna förhållande finner utskottet icke anledning att göra annat uttalande
örn formerna för tillgodoseendet av ifrågavarande sparverksamhet,
8 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
än att tillskapandet av en ny vidlyftig organisation för ändamålet synes lika
onödigt som ägnat att direkt motverka sparandets samhälleliga syfte.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet, i anledning av ifrågavarande
motion, I: 225, hemställa,
att första kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit anhåller örn utredning rörande
lämpliga former för att genom en organiserad sparverksamhet
underlätta jordbruksarbetares övergång till självständiga
jordbrukare och främja deras sparande för ålderdomen
samt örn framläggande för riksdagen av de förslag,
vartill utredningen kan giva anledning.
Stockholm den 16 maj 1936.
Å utskottets vägnar:
EDWIN BERLING.
Närvarande: herrar Berling, John Björck, Jacob Hansson, Holstenson, Karl Emil Johanson,
Ekströmer, Heuman och Mannerskantz.
Reservation
av herrar Berling, Björck, Hansson och Heuman, som ansett utskottets
utlåtande hava bort givas följande avfattning:
I en inom riksdagens första kammare väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 225, har herr Bagge nr. fl. hemställt, att riksdagen
ville hos Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag angående inrättande
av frivilliga sparkassor flir lantarbetare, grundade på principen örn
att bidrag från arbetsgivare och staten skola kunna lämnas till sådana lantarbetare,
som själva förbinda sig att göra en viss regelbunden insättning, samt
med uppgift att användas till i motionen angivna ändamål, närmast underlättandet
av lämpliga lantarbetares övergång till självständiga jordbrukare
och lantarbetarnas ålderdomsförsörjning.
Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till
motionen.
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från statskontoret, gene
^poststyrelsen, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen och sparbanksinspektio
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 9
neli, varjämte svenska sparbanksföreningen, svenska lantarbetsgivarnes cenIralförening
och svenska lantarbetareförbundet bereus tillfälle att yttra sig
över densamma. De avgivna yttrandena hava såsom bilagor fogats vid utskottets
utlåtande.
Det i motionen framställda förslaget avser icke blott att vara ett led i strävandena
att förbättra levnadsvillkoren för en viktig befolkningsgrupp, de
inom jordbruket anställda, utan även att stärka bandet mellan dem och modernäringen.
Ändamålet är att på grundval av frivillig samverkan mellan
de anställda och deras arbetsgivare samt med bistånd av staten skapa en i
viss form organiserad sparverksamhet, vars syfte skulle vara att komma de
anställda till godo för bestämda angivna ändamål. Motionen avser att underlätta
de anställdas övergång till självständiga jordbrukare eller ock att åt
dem bereda ett sparat kapital att tillgå då arbets- och förvärvsförmåga avtaga.
I fråga örn första huvudpunkten i motionärernas förslag anser utskottet
syftet vara behjärtansvärt. Utskottet vill dock framhålla, att den första förutsättningen
för förverkligandet av detta önskemål på den av motionärerna
avsedda vägen, genom frivillig samverkan av jordbrukets arbetare och arbetsgivare,
måste vara ett levande intresse för saken hos dessa själva. Att
döma av de yttranden, som avgivits över motionen av Svenska lantarbetareförbundet
och Svenska lantarbetsgivamas centralförening, synes det icke vara
möjligt att vinna någon verklig samling till förmån för motionärernas syfte.
Innan det blivit ådagalagt, att ifrågasatta statsåtgärder uppfattas som ett
behov av dem, som äga sin utkomst av jordbruksnäringen, kan enligt utskottets
mening ingen anledning förefinnas för riksdagen att ingå på närmare
prövning av föreliggande fråga.
Vad härefter beträffar andra huvudpunkten i motionärernas förslag, hava
dessa framhållit: »Om blott sparkassans uppgift för pensionering av äldre
tas i betraktande, bör ytterligare betonas att lösningen av folkpensioneringsfrågan
vid fjolårets riksdag givit en fastare grundval än tidigare att bygga ett
frivilligt, på ömsesidiga insatser baserat pensionssystem på. Man och hustru
få enligt den nya lagen tillsammans närmare 350 kronor i folkpension, och
det erfordras endast en livränta av ett par tre hundra kronor, alltså mindre
än det nyss angivna livräntebeloppet, för att de, åtminstone örn de ha en
liten stuga, skola kunna draga sig fram någorlunda drägligt.»
Motionärerna hava härvid utgått från felaktiga utgångspunkter. Äkta makar
få enligt den nya folkpensioneringslagen icke endast omkring 350 kronor,
utan kunna få närmare 700 kronor tillsammans, således mera än som förutsättes
inklusive den tilltänkta livräntan.
Vad beträffar motionärernas förslag att statens medverkan skulle lämnas
i form av regelbundet utgående tillskott till av arbetare och arbetsgivare
gjorda inbetalningar, synes denna form för statshjälpen böra möta allvarliga
betänkligheter. Det lärer knappast kunna undgås, att beviljande av statsbidrag
för nu avsedda ändamål komme att följas av krav på motsvarande
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 12 sami. 2 ard. Nr 7—S.
2
10
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
förmåner från andra arbetargruppers sida, vilka befinna sig i liknande svag
ekonomisk ställning.
Utskottet kan i detta avseende helt instämma i de synpunkter statskontoret
i sitt yttrande över motionen anfört.
Slutligen torde i avseende å motionärernas hemställan om utredning och
förslag i ifrågavarande syften böra framhållas, att dessa frågor vunnit ett
visst beaktande i redan verkställda utredningar på närliggande områden.
Utskottet vill i detta avseende hänvisa till bostadsproduktionssakkunniges
den 7 november 1935 avgivna betänkande med förslag till lag örn sparföreningar
m. m. ävensom befolkningskommissionens den 12 december 1935 avgivna
betänkande angående planmässigt sparande och statliga bosättningslån.
I ett av de lagförslag, vari förstnämnda betänkande utmynnar, upptages
sålunda bland där förutsatta ändamål för ett planmässigt sparande exempelvis
förvärv av bostad, grundande eller förkovran av jordbruk samt ålderdomsförsörjning.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
362290
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
1*
Bilagor.
Kungl. Statskontoret.
Till Första kammarens tillfälliga utskott nr 2.
Genom beslut den 14 februari 1936 bär Kungl. Majit anbefallt statskontoret
att till Eder avgiva yttrande över en inom första kammaren väckt
motion, nr 225, om inrättande av frivilliga sparkassor för lantarbetare med
bidrag från arbetsgivare och staten; och får ämbetsverket med anledning
härav anföra följande.
Statskontoret vill erinra örn att såväl bostadssociala utredningen som befolkningskommissionen
under senaste tid framlagt förslag i syfte att stimulera
till ökad sparverksamhet samt att dessa förslag, över vilka statskontoret
avgivit yttranden den 23 december 1935 respektive den 13 februari
1936, avse att befrämja ett regelbundet sparande jämväl inom den befolkningsgrupp,
varom här är fråga.
I sina ovanberörda utlåtanden har statskontoret närmare framhållit de
synpunkter, som enligt ämbetsverkets mening borde läggas å förevarande
spörsmål. Ämbetsverket, som därvid gjorde gällande, att sparintresset i
första hand borde främjas på frivillighetens och upplysningens väg, avstyrkte
från denna utgångspunkt föreslagna tvångs- och vittgående lagstiftningsåtgärder
samt framhöll såsom ett naturligare och riktigare medel till
befordran av sparsamheten, att våra sparinstitut av skilda slag, närmast
sparbankerna och postsparbanken, borde fortsätta och, eventuellt med stöd
från det allmännas sida, ytterligare utveckla den sparpropaganda, som
redan sedan flera år tillbaka med framgång bedrives.
Statskontoret, som vidhåller den uppfattning, åt vilken ämbetsverket sålunda
givit uttryck, kan icke ansluta sig till den i den föreliggande motionen
utvecklade tankegången, som går ut på startandet av en särskild, statsunderstödd
sparverksamhet till förmån för en viss, avgränsad befolkningsgrupp,
helst som därvid förutsättes, att staten i detta samband skulle i rent benefik
väg lämna tillskott till enskilda medborgares kapitalbildning. Ämbetsverket
finner icke, att en efter sådana linjer anordnad sparrörelse vore sund
och riktig.
På grund härav och under erinran tillika, att — såsom framgår av vad
ovan anförts -— åtgärder till sparverksamhetens främjande redan äro under
övervägande hos Kungl. Majit, får statskontoret som sin mening uttala, att
föreliggande motion icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 13 mars 1936.
E. Johnsson.
K. BERGENDAL.
/ Sture Dyberg.
liihang till riksdagens protokoll 1936. 12 sami. 2 aud. Nr 7—8.
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr ti.
Kungl. Generalpoststyrelsen.
Till Riksdagens första kammares tillfälliga utskott nr 2.
I skrivelse den 14 februari 1936 har Kungl. Maj:! anbefallt generalpoststyrelsen
att till Eder avgiva yttrande över en inom första kammaren väckt
motion, nr 225, vari ifrågasattes, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag angående inrättande av frivilliga sparkassor
för lantarbetare, grundade på principen att bidrag från arbetsgivare och
staten skola kunna lämnas till sådana lantarbetare, som själva förbinda sig
att göra en viss regelbunden insättning, samt med uppgift att användas till
i motionen närmare angivna ändamål. Till åtlydnad härav får generalpoststyrelsen,
som icke ansett sig böra ingå på motionens socialpolitiska sida
eller på dess realiserbarhet i övrigt, beträffande den tekniska utformningen
av förslaget vördsamt anföra följande.
Såsom motionärerna påpeka har redan 1930 års riksdag motionsvis förelagts
ett i allt väsentligt likartat förslag som det nu föreliggande. Mot detta
förslag invändes, att man icke syntes kunna påräkna vare sig arbetarnas
eller arbetsgivarnas medverkan. Arbetarna skulle nämligen anse, att den
föreslagna anordningen endast utgjorde ett surrogat för en önskvärd löneförbättring,
och arbetsgivarna kunde icke beräknas bliva villiga att påtaga
sig några nya pålagor. Vidare syntes inrättandet av dessa intresse- eller sparkassor
möta stora tekniska och ekonomiska svårigheter och måhända nödvändiggöra
tillskapandet av en dyrbar organisation. Riksdagen avslog också
motionen.
Ifråga örn förvaltningen och uppbörden av medlen hava årets motionärer
tänkt sig, att detta skulle ske under statens kontroll i samverkan med enskilda
försäkringsbolag och sparbanker. Även en sådan organisation torde
ställa sig dyrbar, då densamma nödvändiggör inrättandet av ett nytt statligt
kontrollorgan.
Generalpoststyrelsen finner för sin del, att det skulle ställa sig väsentligt
billigare, om administrationen av denna rörelse förlädes till ett eller flera
redan förefintliga statliga organ. Ett skäl varför ortssparbankernas medverkan
icke kan anses lämpligt för projektets genomförande är den stora
rörligheten inom den arbetaregrupp, varom här är fråga, vilket vid ärendets
tidigare behandling särskilt framhållits. Postverket har genom sina organ
postsparbanken, postgirot och statens intressekontor möjlighet att utan större
kostnader åtaga sig såväl uppbörden som förvaltningen av medlen. Det förtjänar
i detta sammanhang framhållas, att postsparbanken alltsedan år 1914
förmedlar uppbörden av de avgifter, på vilka den frivilliga folkpensionsförsäkringen
grundar sig, samt att genom inrättandet av statens intressekontor
ett institut tillkommit, som trots att anslutningen till detsamma är helt frivillig
visat sig besitta stora möjligheter när det gäller ett regelbundet sparande
och ett metodiskt ordnande av den enskilde löntagarens ekonomi.
Denna intressekontorsrörelse är även baserad på arbetsgivarnas medverkan,
enär arbetsgivarna i regel ombesörja inbetalningarna av de belopp, som
efter överenskommelse med de anställda avdragas vid avlöningstillfällena.
Huruvida vid den nu föreslagna anordningen inbetalningarna av arbetarnas
och arbetsgivarnas insatser böra verkställas direkt till statens intressekontor
eller insättas å särskilda postsparbanksböcker, vilket kan ske vid
vilken postanstalt som helst, liksom ock frågan örn formerna för utanord
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 3*
nandet av det eventuella statsbidraget är en detalj, som i förekommande fall
torde bliva föremål för närmare utredning. Förvaltningen av de medel, som
hopbringas och eventuellt fonderas, synes lämpligen kunna anförtros åt
postsparbanken.
Motionärerna föreslå, att de insatta medlen skulle komma den anställde
till godo vid övertagande av eget jordbruk eller på ålderdomen genom att
omvandlas till livränta. De utbetalningar, som i samband därmed måste
verkställas, och återbetalningarna av de egna insatserna, när dylika återbetalningar
skola äga rum, kunna utan svårighet ombesörjas av postsparbanken.
Vad avsättningen till pension beträffar synes det icke lämpligt, att
postsparbanken fungerar såsom pensions- eller livränteanstalt, utan torde
det böra uppdragas åt pensionsstyrelsen att handlägga denna försäkringstekniska
detalj, sedan postsparbanken dit överfört innestående tillgodohavanden.
Därest vid en eventuell utredning sådana skäl skulle framkomma
att det ansåges lämpligare att pensionsstyrelsen även åtoge sig förvaltningen
av medlen, kunde postsparbanken, genom vilken uppbörden i alla händelser
borde äga rum, årligen inleverera de insatta medlen till pensionsstyrelsen.
Detta tillvägagångssätt tillämpas redan nu beträffande avgifterna till den
frivilliga pensionsförsäkringen.
Under hänvisning till vad ovan anförts vill generalpoststyrelsen framhålla,
att den icke finner det vare sig önskvärt eller behövligt att nya organ
tillskapas för realiserandet av den i motionen framlagda planen, utan anser
styrelsen, att samma resultat kan ernås genom anlitande av de redan förefintliga
statliga organen, postverket och pensionsstyrelsen.
Stockholm den 13 mars 1936.
Kungl. Generalpoststyrelsen.
ANDERS ÖRNE.
H. G. Holmström.
Stockholm den 14 mars 1936.
Till Första Kammarens Andra Tillfälliga Utskott.
över en av herr Bagge m. fl. väckt motion, nr 225, om inrättande av frivilliga
sparkassor för lantarbetare med bidrag från arbetsgivare och från
staten har Kungl. Maj:t, på anhållan av utskottet, genom remiss den 14
februari 1936 anbefallt socialstyrelsen att före den 15 mars 1936 till Utskottet
avgiva utlåtande; och får socialstyrelsen i anledning härav anföra
följande.
Motionärernas önskemål att söka underlätta lantarbetares strävanden att
genom ordnad sparverksamhet bliva självständiga jordbrukare eller på
annat sätt sörja för sin ålderdom måste anses ur många synpunkter betydelsefullt
och behjärtansvärt. Också hava förslag i denna riktning sedan
länge varit under diskussion, varvid man i allmänhet byggt på det vid enstaka
lantgårdar av gammalt tillämpade förfarandet, att arbetsgivaren
genom individuella bidrag understöder och uppmuntrar sparverksamhet
från de anställdas sida.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4* Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
Det så vitt bekant första försöket att i större skala och för mera allmänt
bruk organisera sparverksamhet i samarbete mellan lantarbetsgivare och
lantarbetare innebar ett av Sveriges allmänna lantbrukssällskap genom särskilda
kommitterade år 1918 framlagt förslag lill upprättande av en jordbrukets
egnahems- och livränteanstalt. Denna anstalt skulle ha till ändamål
att verka för det svenska jordbrukets främjande genom att söka förskaffa
åt jordbruket en fast, pålitlig och välsituerad arbetarstam samt bidraga till
densammas höjande i ekonomiskt, socialt och etiskt hänseende. För detta
ändamål skulle anstalten söka
1) befordra jordbruksarbetarnas sparsamhet genom insättningar av medel
uti lämplig bankinrättning;
2) verka för att jordbruksarbetare beredas tillfälle att medelst sålunda erhållna
sparmedel förvärva eget hem eller annat självständigt jordbruk eller
vid viss uppnådd ålder (t. ex. 55 år) utfallande kapital samt livränta;
3) bereda jordbruksarbetare tillfälle att uti lämplig försäkringsinrättning
erhålla försäkring för dödsfall och varaktig arbetsoförmåga; samt
4) verka för tidsenliga reformer beträffande jordbruksarbetarnas utbildnings-,
bostads-, löne-, arbets- och levnadsförhållanden.
Anstaltens styrelse skulle utses av Kungl. Maj:t för en tid av tre år och
bestå av ordförande och sex ledamöter, av vilka tre skulle anses representera
lantarbetsgivarna och tre lantarbetarna. Styrelsen borde med sig adjungera
en ledamot från den bankinrättning och en från den försäkringsinrättning,
med vilka styrelsen träffar överenskommelse örn samarbete. För verksamheten
i orterna skulle styrelsen för varje län utse en nämnd bestående
av ordförande och två ledamöter, av vilka senare en borde företräda arbetsgivarnas
och en arbetarnas intressen.
Den sålunda planerade anstalten kom icke till stånd. Härtill torde särskilt
ha medverkat den omständigheten, att jordbruket inom några år drabbades
av en ekonomisk depression, som blev mycket ihållande och långvarig. Vidare
lärer ha inverkat, att betydande förändringar inträtt i fråga om lantarbetarnas
löneförhållanden, i det att dels arbetslönerna i allmänhet efter
år 1920 nedgingo med 40—50 %, dels förskjutningar inträffade mellan löneläget
för olika lantarbetargrupper. Ur här ifrågavarande synpunkt bör särskilt
uppmärksammas, att medan enligt socialstyrelsens lönestatistik omkring
år 1918 ogifta tjänare hade till och med något högre genomsnittlig
kontantlön än gifta kördrängar (689 resp. 646 kr.), relationen sedermera
förändrades därhän, att de ogifta tjänarna numera lia i genomsnitt c:a 100
kr. lägre kontantlön per år än de gifta (år 1935 551 resp. 649 kr.). Dylika
löneförändringar äro givetvis av stor betydelse för möjligheten att bland lantarbetare
organisera sparverksamhet, då denna här som annorstädes särskilt
borde äga rum i ungdomsåren, innan familjeförsörjningskostnaderna
bliva betungande.
Ett nytt förslag till organiserad sparverksamhet innehölls i tvenne vid
1930 års riksdag framlagda likalydande motioner (nr 229 i första och 375
i andra kammaren), vilka åsyftade, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa om skyndsam utredning av frågan örn inrättande — genom
ömsesidiga frivilliga insatser av arbetsgivare och arbetare samt med statligt
understöd — av intressekassor med syfte att underlätta jordbruksarbetares
övergång till självständiga brukare och främja deras sparverksamhet för ålderdomen.
Motionerna vunno ej riksdagens bifall, varvid ett betydelsefullt skäl
synes varit, att såväl Svenska lantarbetarförbundet och Svenska lantarbetsgivarnas
centralförening som även Svenska sparbanksföreningen ställt sig
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr S. 5*
avvisande till förslaget, särskilt med hänsyn till svårigheterna att erhålla
tillräcklig anslutning till den ifrågasatta intressekassan, varjämte betänkligheter
anförts mot tillskapande av en ny central organisation för uppsamling
av sparmedel.
Den nu föreliggande motionen överensstämmer, såsom i densamma också
framhålles, till tankegång och syfte i allt väsentligt med nämnda motioner.
En nyhet innebär det dock, att statens insats, vilken i de tidigare motionerna
tänkts mera i form av premier utan återbetalningsskyldighet vid grundande
av egna jordbruk eller som visst stöd till jordbruksarbetare, som uttogo sitt
kapital eller använde räntan därav till pension, nu utvidgats till att avse
regelmässiga årliga bidrag, detta måhända i syfte att kompensera verkningarna
av inlåningsräntans starka nedgång under mellantiden.
Socialstyrelsen kan för sin del icke undgå att framföra betänkligheter
mot ett sålunda ifrågasatt regelmässigt statsbidrag till vissa arbetargrupper,
vilket till viss mån kan anses ha karaktär av lönefyllnad. I de förslag till
organiserad sparverksamhet, vilka nyligen framlagts av bostadsproduktionssakkunniga
(icke, som i motionen angives, bostadssociala utredningen) samt
av befolkningskommissionen, har ej heller föreslagits direkt statssubvention
för detta ändamål. I sina över dessa förslag avgivna yttranden har socialstyrelsen
hållit före, att ifrågasatt medverkan från statens sida för åstadkommande
av dylikt målsparande företrädesvis borde äga rum på lagstiftningens
och upplysningens väg, medan själva sparverksamheten lämpligen
syntes böra organiseras i frivillighetens form, exempelvis i anslutning till de
sparklubbar, som under medverkan av sparbanksföreningens propagandaavdelning
organisex-ats vid vissa sparbanker. Åtminstone i några fall lära
sparklubbar ha anordnats på sådant sätt, att de utgöras av arbetare på
samma arbetsplats. En dylik sparverksamhet i fria former synes kunna
anordnas med tillämpning av även den i motionen framförda principen
om bidrag från ej blott lantarbetare utan även lantarbetsgivare.
Därest den av motionärerna åsyftade utredningen anses böra komma till
stånd, synas nu berörda vidare synpunkter angående organiserad sparverksamhet
från olika befolkningsgruppers sida och särskilt beträffande ungdomen
böra komma under övervägande.
GUNNAR HUSS.
Bertil Nyström.
Kungl. Peusionsstyrelsen
Stockholm 7.
Till Riksdagens första kammares tillfälliga utskott nr 2.
I skrivelse den 14 februari 1936 har Kungl. Maj:t anbefallt pensionsstyrelsen
att till utskottet avgiva yttrande över motionen nr 225 i första kammaren
örn inrättande av frivilliga sparkassor för lantarbetare med bidrag
från arbetsgivare och staten.
Med anledning härav får styrelsen anföra följande.
I mononen förordas utredning angående inrättande av frivilliga sparkassor
för lantarbetare, grundade på principen att bidrag från arbetsgivare och
slaten skola kunna lämnas lill sådana lantarbetare, som själva förbinda sig
opaginerad Kontrollera mot PDF
6* Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
alt göra en viss regelbunden insättning, samt med uppgift att underlätta
möjligheterna till övertagande av eget jordbruk eller till försörjning vid
arbetsoförhet eller ålderdom.
Beträffande först frågan om försörjning vid ålderdom eller tidigare inträffad
arbetsoförmåga — vilken fråga närmast berör pensionsstyrelsens
verksamhetsområde — får styrelsen erinra örn att den nya lagstiftningen
örn folkpensionering erbjuder väsentligt större förmåner än vad den nuvarande
lagstiftningen medgiver. Därest tvenne makars årsinkomst icke
överstiger 200 kronor, kunna de, om de båda erlagt allenast lägsta avgift,
(5 kronor, under den tid av 48 år, de varit i avgiftspliktig ålder, i folkpension
erhålla tillsammans nära 700 kronor (grundpensioner 140 kr., 10 % å erlagda
avgifter kr. 57:60 och tilläggspensioner 500 kr., summa kr. 697:60).
Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente eller för
säkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock utan samband med olycksfall
i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning,
räknas ej såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt icke överstiger
300 kronor per person. Två äkta makar kunna sålunda även örn de
hava 200 kronors inkomst av t. ex. fastighet eller kapital samt vardera 300
kronor på grund av t. ex. förutvarande arbetsanställningar eller frivillig
pensionsförsäkring erhålla en sammanlagd folkpension å nyssnämnda belopp
kr. 697: 60.
Enligt pensionsstyrelsens förmenande bör detta belopp — särskilt örn det
något utökas med frivillig pension, bidrag från förutvarande arbetsgivare,
avkastning å sparkapital, bostadsförmån eller dylikt — kunna å den rena
landsbygden förslå att bereda en om ock torftig försörjning på ålderdomen
eller vid stadigvarande arbetsoförmåga. Motionärerna själva synas hava
givit uttryck för samma uppfattning, då de i motiveringen för sitt förslag
— ehuru med en uppskattning av pensionsbeloppet, vilken såsom av det föregående
framgår i och för sig icke är riktig — uttalat, att, då man och hustru
erhölle tillsammans närmare 350 kronor i folkpension, det skulle »erfordras
endast en livränta av ett par tre hundra kronor,--— för att de, åtmin
stone
örn de ha en liten stuga, skola kunna draga sig fram någorlunda
drägligt».
Sådan frivillig pension, som ovan antytts, kan på fördelaktiga och lämpliga
villkor erhållas genom utnyltjande av den av pensionsstyrelsen bedrivna
frivilliga försäkringen. Dylik försäkring kan upptagas vid rikets
samtliga postanstalter, där även avgiftsbetalningen verkställes till belopp
och å tider, som kunna avpassas efter omständigheterna. Intet hindrar, att
en arbetsgivare, som därom träffat överenskommelse med hos honom anställd
arbetare, verkställer insättningar å den senares försälcringsbok.
Genom den nya folkpensioneringen och den därtill anknutna frivilliga
försäkringen hava sålunda statsmakterna på ett praktiskt och ganska effektivt
sätt redan sörjt för icke minst lantarbetarnas försörjning vid inträffad
invaliditet och ålderdom; och det vill synas styrelsen som örn andra statliga
åtgärder i sådant syfte icke skulle vara av behovet påkallade.
Vad därefter angår det ifrågasatta sparandet för övertagande av eget jordbruk,
är detta ett spörsmål, som visserligen icke omedelbart berör pensionsstyrelsens
verksamhetsområde. Styrelsen vill dock i detta avseende erinra
om den statliga verksamhet av betydande mått, som i vårt land redan bedrives
för främjande av egnahemsbildning bland annat för jordbrukare,
och de stödåtgärder i övrigt, som särskilt på senare år vidtagits av det allmänna
för att befordra tillkomsten och fortbeståndet av mindre jordbruk.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 7''::
På grund härav lärer den kapitalinsättning, som numera kräves av den som
skall övertaga ett mindre jordbruk, väsentligt understiga vad tidigare erfordrats
för samma ändamål. Därest emellertid en särskild sparverksamhet
för ändamålet skulle anses av behov påkallad, synes den lösning av denna
fråga i samverkan med sparbankerna, som anvisats av Svenska sparbanksföreningens
styrelse i dess yttrande över de vid 1930 års riksdag i samma
ämne väckta motionerna, vara förtjänt av beaktande.
I nu förevarande motion bar mera antydningsvis framhållits förefintligheten
av ett visst samband mellan den däri föreslagna utredningen och den
utredning — avseende sparande på en bredare front och i anslutning till
sparbankernas verksamhet för vissa s. k. sparmål -— vilken utmynnat t
bostadsproduktionssakkunnigas under år 1935 framlagda förslag till lag örn
sparföreningar. Visserligen avvisa motionärerna tanken på en sammankoppling
av de två utredningarna. Men enligt styrelsens åsikt måste båda dessa
frågor, därest de över huvud finnas böra vinna statsmakternas beaktande,
anses hava ett så nära inre sammanhang med varandra, att man väl svårligen
kan tänka sig en prövning av dem var för sig. Därjämte må framhållas,
att en del av de erinringar, som av hörda myndigheter, bland andra
pensionsstyrelsen, på sin tid framfördes mot bostadsproduktionssakkunnigas
ovan nämnda förslag, synas äga viss giltighet även beträffande den utredning,
som avses med nu förevarande motion.
I ärendets handläggning hava utom undertecknade dellagit byråcheferna
Broberg, Telander, Lindberg och Östlind.
Stockholm den 12 mars 1936.
HUGO ELLIOT.
Ferd. Schager.
Kungl. Sparbauksinspektioiien
Stockholm.
Till Riksdagens Första kammares tillfälliga utskott nr 2.
Genom remiss från socialdepartementet den 14 februari 1936 har sparbanksinspektionen
anbefallts att avgiva yttrande över en inom riksdagens
första kammare av herr Bagge m. fl. väckt motion, nr 225, om inrättande
av frivilliga sparkassor för lantarbetare med bidrag från arbetsgivare och
staten. Med anledning härav får inspektionen anföra följande.
Det i motionen framställda förslaget avser att utgöra ett led i strävandena
att förbättra de i jordbruket anställdas belägenhet. Syftet är att på
grundval av frivilliga tillskott av de anställda och deras arbetsgivare saint
medverkan av staten ordna en särskild sparverksamhet, som skulle komma
de anställda till godo antingen vid övertagandet.av eget jordbruk eller för
ålderdomen, eventuellt också vid arbetsoförhet.
Ett sunt bedrivet sparande är utan tvivel eli viktigt medel för tryggandet
av individernas välstånd och därmed även av väsentligt värde ur samhällelig
synpunkt. I medvetande härom hava såväl de enskilda sparbankerna
som postsparbanken ägnat betydande arbete och kostnader åt att främja
sparsamhetstankens utveckling. Bland annat hava för underlättande av ett
opaginerad Kontrollera mot PDF
8* Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
planmässigt sparande sparklubbar upprättats på arbetsplatser samt hos föreningar
och organisationer av olika slag, sålunda även hos vissa jordbrukarungdomens
sammanslutningar. Jämväl må erinras om att den s. k. befolkningskommissionen
framlagt förslag i syfte att nu berörda strävanden, i vad
de^ avse personer i ungdomsåren, skola komma i åtnjutande av uppmuntran
från statens sida.
Det torde finnas anledning förvänta, att den verksamhet till främjande
av planmässigt sparande, som enligt det nyss sagda utövas av enskilda sparbanker
och postsparbanken, icke minst skall komma jordbrukets arbetare
lill godo. I anslutning härtill hyser sparbanksinspektionen den uppfattningen,
att det fortsatta arbetet för en utveckling av lantarbetarnas sparverksamhet
på ett tillfyllestgörande sätt kan handhavas av redan befintliga institutioner,
utan att nya organ härför äro av nöden.
Enligt förslaget skulle icke blott arbetsgivare utan även staten genom tillskott
bidraga till lantarbetarnas sparande. Det torde icke ankomma på
sparbanksinspektionen att uttala sig om lämpligheten av ett dylikt bidrag
från statens sida, vilket finge karaktär av subvention åt jordbruket.
I motionen förutsattes, att, även om motionens syfte vinner riksdagens
bifall, förslagets vidare utformning göres till föremål för särskild utredning.
Med hänsyn härtill finner sparbanksinspektionen icke anledning att nu uppehålla
sig vid förslagets detaljer.
Stockholm den 12 mars 1936.
OLOF EDSMAN.
/ Yngve Ericsson.
Till Första Kammarens Andra Tillfälliga Utskott.
Sedan Utskottet berett Svenska sparbanksföreningens styrelse tillfälle att
inkomma med yttrande över av herr Bagge m. fl. väckt motion om inrättande
av frivilliga sparkassor för lantarbetare med bidrag från arbetsgivare och staten,
får styrelsen anföra följande.
I det yttrande styrelsen avgav till vederbörande utskott över de av motionärerna
omnämnda 1930 ars motioner med förslag i likartat syfte, ansåg sig
styrelsen böra avstyrka förslaget, enär den organisation, som då föreslogs,
enligt styrelsens mening icke borde komma till stånd. Såsom en tänkbar möjlighet
att förverkliga förslagets syftemål angav styrelsen därvid, att sparbank
inom orten eller en större sparbank inom länet kunde omhändertaga
idéen och söka sätta densamma i funktion. Motionerna föranledde ei nåson
åtgärd. J h
Efter framförande av 1930 års motioner har emellertid, såsom de nuvarande
motionärerna framhållit, tillkommit vissa moment, ägnade att stärka
skälen för att komma lantarbetarna till stöd. Sålunda har sedan 1930 räntenivån
sjunkit så avsevärt, ått fara föreligger att sparsamhetslusten avtager,
särskilt i denna kategori med dess förhållandevis små kontantinkomster.
Vidare har frågan örn organiserad sparverksamhet varit föremål för statlig
utredning, och det förslag, som därutinnan framlagts, innebär ett erkännande,
ehuru i annan form, åt motionärernas syften. Slutligen betonas, att
lösningen av folkpensioneringsfrågan vid fjolårets riksdag givit en fastare
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 9*
grundval än tidigare att bygga ett frivilligt på ömsesidiga insatser baserat
pensioneringssystem på. Det kan ej förnekas, att nu anförda förhållanden
äro värda beaktande.
Syftet med nu föreliggande motion måste givetvis från såväl lantarbetarnas
och deras arbetsgivares som samhällets synpunkt betecknas såsom gott.
Måhända skulle en utredning kunna åstadkomma uppslag till en lycklig lösning.
För sparbankernas vidkommande är styrelsen övertygad, att sparbankerna
med hänsyn till de intressen, det här gäller att befordra, skola, i den
mån ett kommande förslag anknyter organisationen till deras verksamhet,
söka göra sitt bästa för realiserande av planmässigt sparande i motionens
syfte. Sparbankerna hava redan på olika håll bildat s. k. sparklubbar i samverkan
med jordbrukareungdomens föreningar. Dessa organisationer, som
på de trakter, där sådana uppbyggts, omfattas med stort intresse, arbeta under
mycket enkla former och hava till uppgift att regelbundet vecko- eller
månadsvis mottaga småbesparingar, som för envar till rörelsen ansluten
person insättas å särskild sparbanksbok. På så sätt tillvaratagas småbelopp,
som den enskilde eljest icke själv skulle kommit sig för att deponera. Måhända
kunde, eventuellt med bistånd av staten, en utveckling av sparande i
denna form ernås, utan att därvid behövde anlitas den vidlyftiga och kostsamma
apparat, som bildandet av över hela landet spridda särskilda sparkassor
skulle kräva. Även örn föreslagen utredning icke skulle komma till
stånd, torde man kunna påräkna, att sparbankerna själva mera allmänt skola
upptaga denna nya form av organiserat sparande, då densamma synes kunna
innebär en naturlig utveckling av det organiserade sparande bland barn och
ungdom, som sparbankerna redan genomfört i hela vårt land.
Stockholm den 13 mars 1936.
För Svenska sparbanksföreningens styrelse:
VICTOR SCHNEIDER.
/ Bo Kollberg.
Svenska Lantarbctsgivarnes Centralförening.
Till Riksdagens Första Kammares andra tillfälliga utskott.
Sedan Utskottet berett Svenska Lantarbetsgivarnes Centralförening tillfälle
att avgiva yttrande över en inom Första Kammaren av herr Bagge
m. fl. väckt och till utskottet hänvisad motion nr 225 angående inrättande
av frivilliga sparkassor för lantarbetare, får Centralföreningen anföra följande:
År
1930 framlades i riksdagen ett förslag till inrättande av sparkassor
för lantarbetare, vilket i stort sett överensstämde med den nu framställda
motionen. Sedan 1930 års motion hänvisats till utskottsbehandling, inhämtade
båda kamrarnas tillfälliga utskott bl. a. Svenska Lantarbetsgivarnes
Centralförenings och Svenska Lantarbetareförbundets yttrande.
Centralföreningen avstyrkte i sitt yttrande ej direkt den begärda utredningen
men framhöll, att mycket små utsikter syntes föreligga att kunna
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 12 sami. 2 avd. Nr 7—8. 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
10* Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
intressera parterna för anslutning till de föreslagna sparkassorna, vad arbetsgivarna
beträffade särskilt med hänsyn till det rådande krisläget inom
jordbruket.
Lantarbetareförbundet å sin sida avstyrkte i fräna ordalag förslaget.
Under de sex år, som förflutit, sedan förslaget senast förelåg till behandling,
ha förhållandena i viss mån ändrats. Visserligen är jordbrukets ekonomiska
läge ännu på långt när icke tillfredsställande. Det förefaller dock
som om statsmakterna numera i någon mån fått ögonen öppnade för det
obestridliga faktum, att en utökning av lantarbetarnas förmåner -— hur
önskvärd den än må vara ur sociala synpunkter -— ej kan genomföras
utan en motsvarande höjning av jordbrukets räntabilitet. Det synes därför
finnas anledning att ur synpunkten av nu rådande förhållanden taga frågan
om den begärda utredningen under förnyad prövning.
Motionärerna framhålla inledningsvis angelägenheten av att det skapas
sådana villkor för jordbruksnäringen, att de medgiva förbättrande av lantarbetarnas
ställning, särskilt genom åtgärder, som syfta till att främja arbetarnas
övergång till självständiga brukare och sätta dem i stånd att nied
tillhjälp av den nu ökade folkpensionen sörja för sin ålderdom, så att de
ej behöva omhändertagas av det allmänna.
Centralföreningen ansluter sig helt till motionärernas sålunda uttalade
uppfattning i den mån det innebär, att en förbättring av lantarbetarnas
ställning på angivet sätt är ett samhälleligt önskemål, men Centralföreningen
vill med bestämdhet understryka, att en förhöjning av lantarbetarnas
löner — och som en sådan måste arbetsgivarnas bidragande till sparkasserörelsen
betecknas — nödvändigtvis måste kompenseras av höjda
priser på jordbrukets produkter, vare sig höjningen kan ernås genom jordbrukarnas
egna åtgöranden och under inverkan av ett förändrat internationellt
marknadsläge eller, såsom för närvarande är fallet, måste åvägabringas
genom statliga stödåtgärder.
Tages ej denna synpunkt i betraktande vid sparkasseförslagets eventuella
genomförande, måste Centralföreningen såsom sin mening framhålla, att
det ekonomiska läget inom jordbruket fortfarande torde utgöra ett allvarligt
hinder, när det gäller att intressera parterna å ömse sidor för en livligare
anslutning till tanken.
Örn däremot nu framförda synpunkt vinner nödigt beaktande, förmenar
Centralföreningen, att åtskilliga skäl tala för att en utredning i frågan bör
komma till stånd.
Till ledning för en sådan utredning vill Centralföreningen framhålla följande
synpunkter:
Det är av vikt, alt såväl arbetsgivares som arbetares anslutning till sparkassorna
göres fullt frivillig; icke blott formellt utan även i den praktiska
tillämpningen. Det måste därför tillses, att inga direkta eller indirekta påtryckningsmedel
må komma till användning.
Den i motionen framförda principen, att arbetaren själv bör bidraga med
huvudparten av den årliga insatsen, synes Centralföreningen vara fullt riktig.
Arbetsgivaren och staten böra å sin sida bidraga med sinsemellan lika delar.
Motionärerna utgå ifrån att arbetsgivarens insatser icke skola till honom
återbetalas, i det fall att arbetaren övergår till annan verksamhet än jordbruksarbete,
medan däremot arbetaren i sådant fall skall hava rätt att återbekomma
vad han själv inbetalat. Det synes icke finnas någon grundad
anledning till att ej i sådant fall likställa arbetaren med arbetsgivaren och
staten. Arbetarens insatser äro i lika hög grad som arbetsgivarens och sta
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8, 11*
tens att betrakta som en premie för ett allmänt stärkande av jordbruksarbetarnas
ekonomiska ställning. Det torde vara att underkänna lantarbetarens
samhälleliga ansvarskänsla och solidaritet mot forna yrkeskamrater,
då man vill sätta honom i undantagsställning.
Om en fondbildning skall ske, och åtskilliga skäl tala onekligen för behovet
av en sådan, synes sålunda, för det fall, att arbetaren lämnar jordbruksarbetet,
samtliga tillskjutande parters bidrag böra överföras till fonden
i fråga.
För att befrämja sparandet bör tilldelningen av fondmedel göras, icke
med en för alla lika summa, utan med belopp, som sta i viss relation till de
av arbetaren inbetalade avgiftssummorna. I den man egnahemsbildandet
må anses mera önskvärt än ålderdomspensionering, bör dessutom utdelning
av fondmedel ske till större belopp i det fall att arbetare, då han lämnar
tjänsten, övergår till självständigt jordbruk, än i det fall att han låter sig
ålderspensioneras.
Om en arbetare, som är ansluten till sparkassa, erhåller ny anställning
hos arbetsgivare, vilken icke för sin del vill lämna tillskott till kassan, bör
givetvis statsbidraget alltfort utgå. Starka skäl synas dessutom tala för att
i sådana fall utdelning av fondmedlen göres såsom ersättning för arbetsgivarens
felande insatser. Därigenom skulle för arbetarens vidkommande
undanröjas olägenheten av att vissa arbetsgivare ställa sig ovilliga mot sparkasserörelsen.
Det måste givetvis fastslås, att arbetsgivaren skall bliva löst från sitt
åtagande att tillskjuta medel, så snart arbetaren upphör med sina insättningar.
Om arbetsgivaren under anställningsåret upphör med jordbruket, bör han,
därest den nye ägaren eller brukaren icke vill övertaga hans gentemot arbetaren
åtagna förpliktelser i bär förevarande avseende, vara löst från densamma,
även örn överenskommelsen gällt anställningstiden i dess helhet.
Stockholm den 14 mars 1936.
Svenska Lantarbetsgivarnes Centralförening.
A. H. CARELL.
Svenska Lantarbetareförbundet.
Stockholm den 11 mars 1936.
Till Första Kammarens tillfälliga utskott nr 2, Riksdagen, Stockholm.
Svenska Lantarbetareförbundet, som bereus tillfälle att avgiva yttrande i
anledning av en inom Första Kammaren av herr Bagge m. 11. väckt motion
angående inrättandet av frivilliga sparkassor för lantarbetare, får härmed
anföra följande.
Motionärernas påpekande alt det i första hand måste vara angeläget att
kunna skapa sådana villkor för jordbruksnäringen att de medgiva att lantarbetarna
komma i åtnjutande av en lön, som bereder dem ungefär samma
ställning som industriens arbetare, kan förbundet ansluta sig till. De senaste
åren ha även från riksdagens sida åtgärder i sådant syfte vidtagits, men
opaginerad Kontrollera mot PDF
12*
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
ändock lever det stora flertalet lantarbetare under existensminimum. Motionärerna
ha även omnämnt de knappa omständigheter i vilka lantarbetarna
leva, vilka omständigheter gör att lantarbetarna sakna möjlighet att samla
någon sparad penning.
Givetvis kan det vara till nytta för lantarbetarna att kunna skaffa sig eget
jordbruk och alt sörja för sin ålderdom, men anse vi, att lantarbetarna för
närvarande själva sakna möjlighet att bidraga till realiserandet av dessa
önskemål. Vi tro även, att arbetsgivarna, med tanke på, att det på vissa håll
är förknippat med svårigheter att erhålla och utfå avtalad lön, icke utan
vidare äro hågade att lämna bidrag i enlighet med motionen.
Svenska Lanlarbetareförbundet får därför med åberopande av ovanstående
föreslå avstyrkande av motionen.
För Svenska Lantarbetareförbundet
H. SANDER.
Ordförande.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1936
616766
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.