Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion örn införande i riksdagsordningen av förbud för landshövding att deltaga i riksdagens utskott eller i val till dylikt utskott.

1936-02-19 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1936:5, Utlåtande i anledning av väckt motion örn införande i riksdagsordningen av förbud för landshövding att deltaga i riksdagens utskott eller i val till dylikt utskott.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 5.

3

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 19 februari 1936 kl. 1 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion örn

införande i riksdagsordningen av förbud för landshövding

att deltaga i riksdagens utskott eller i val till dylikt

utskott.

Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad

motion, nr 288, av herr Bengtsson i Kullen hemställes, »att riksdagen för

sin del måtte besluta örn sådan ändring i riksdagsordningen, att landshövdingar

i fråga örn rätt att deltaga i riksdagens utskott eller i val till dylikt

utskott jämställas med justitieråd och regeringsråd».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Enligt 1810 års riksdagsordning gällde förbud för statsrådsledamot, justitieråd,

hovkansler, justitiekansler, justitieombudsman samt statssekreterare

att deltaga i utskott eller i val till utskott. Till 1866 års riksdagsordning

överfördes regeln i fråga örn statsrådsledamot och justitieråd. Då regeringsrätten

år 1909 inrättades, gjordes stadgandet tillämpligt även å regeringsråd.

Vid de tre senaste riksdagarna framlades i motioner förslag syftande till

att förtroendeämbetsmän över huvud taget eller vissa kategorier bland dessa,

främst landshövdingar eller innehavare av därmed likvärdiga ämbeten eller

också landshövdingar enbart icke skulle vara valbara till riksdagen. Förslagen

avstyrktes av konstitutionsutskottet (utlåtandena nr 14 år 1933, nr 6 år

1934 och nr 3 år 1935) samt avslogos av riksdagen. I reservationer till utskottsutlåtandena

i ämnet de två senaste åren framfördes tanken på införandet

av ett förbud för vissa förtroendeämbetsmän, främst landshövdingar,

att inväljas i riksdagsutskott.

De av historiska förhållanden betingade skäl, som ligga till grund för

det numera i § 37 mom. 6 riksdagsordningen uttryckta förbudet för statsråd,

justitieråd och regeringsråd att vara medlemmar av utskott, kunna icke åberopas

för en utsträckning av regeln att gälla även landshövdingar. Då den

viktigaste delen av riksdagsarbetet utföres i utskotten, skulle det i motionen

väckta förslaget i själva verket leda till att landshövdingar faktiskt hindrades

att vara riksdagsmän, något som också torde vara motionärens egentliga

syftemål. Förslag örn införande av ett grundlagsstadgande i dylik riktning

hava emellertid vid upprepade tillfällen under senare år avslagits av

riksdagen. Till stöd härför hava från skilda håll anförts olika grunder.

Bl. a. har framhållits, att visserligen betydande olägenheter understundom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 5.

kunde vara förenade med att vissa ämbetsmän i chefsställning, framför allt

landshövdingar, hade säte i riksdagen, men att väljarnas frihet att till riksdagsmän

utse de personer de önskade och funne för uppdraget mest lämpliga

icke utan tvingande skäl borde ytterligare begränsas. Med hänvisning till

vad sålunda förekommit hemställer utskottet,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 februari 1936.

På konstitutionsutskottets vägnar:

C. A. REUTERSKIÖLD.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Hallén, Strömberg, Gustaf Adolf Björkman*,

Oscar Gottfrid Karlsson*, Källman, Carl Lindmark, Karl Bodin, John Björck, Karl

August Johanson, Hagström*, Borg*, Persson i Trången, Lindskog*, Fast*, Vougt*,

Ewald Lindmark*, Johnsson i Norrahammar, Näslund och Nilsson i Karlstad*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer:

l:o) av herr Reuterskiöld som, med instämmande av herr Källman,

anfört:

»Landshövding intager i vårt förvaltningssystem en särställning, som icke

tillkommer annan ämbetsman. Han har såsom Konungens befallningshavande

viss befattning med alla slags ärenden inom de flesta olika förvaltningsgrenar

och är icke, såsom exempelvis biskopar, fördelningschefer, generaldirektörer

och andra begränsad till ledningen av visst bestämt förvaltningsområde.

Han har såsom administrativ domare och som ledare av hela sitt

läns allmänna angelägenheter skyldighet att ställa sig över partierna och

bör därför icke ingå som representant för visst parti i riksdagen, utan skulle,

om han väljes till riksdagsman, rätteligen väljas av länet i dess helhet, ej

blott formellt, utan reellt, vilket med nuvarande valordning är ogörligt.

Landshövdingens uppgift att bevara Kungl. Maj:ts och statens auktoritet såsom

högsta samhällsmakt borde förhindra honom att bliva partiman i riksdagen,

vilket med proportionellt valsystem icke kan undvikas utan att han

inom riksdagen själv ställer sig som vilde utanför partierna och därmed själv

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 5. 5

avskär — åtminstone i regel — möjligheten att inträda i utskott. I varje

fall lärer få anses obestridligt, att landshövdings uppgifter inom länet göra

det olämpligt och oriktigt, att han upptages av utskottsarbete.

I detta avseende är han jämförlig med justitie- och regeringsråd, vilka

liksom landshövding saknar personlig vikarie — i landshövdings ställe fungerar

den opersonliga kollektiva enhet som kallas länsstyrelse och som

aldrig kan ersätta det personliga landshövdingämbetet. Säkerligen skulle,

därest grundlagen medgåve justitie- och regeringsråd att sitta i utskott,

högsta domstolen och regeringsrätten, som nu torde resa motstånd mot att

deras ledamöter tillhöra riksdagen, icke lika starkt vidhålla detta, om utsikt

funnes exempelvis för ett ordförandeskap i lagutskott åt justitie- eller regeringsråd,

som vore riksdagsman. Det naturliga vore, att Kungl. Maj:t beträffande

landshövding föreskreve att landshövding, som tillhör riksdagen

och något dess utskott, skulle för riksdagstiden erhålla personlig vikarie;

men lika mycket och än mera borde det vara riksdagen angeläget att likställa

landshövding med justitie- och regeringsråd. I avlönings- och pensionshänseende

är landshövding — men ingen annan — med dem likställd

och det finnes intet skäl, varför ej likställigheten även skulle omfatta oförenligheten

av utskottsställning med ämbetet.

Jag har därför yrkat motionens tillstyrkande och i följd härav hemställt

örn följande ändring av R. O. § 37:6 första punkten:

n. v. lydelse

Ej må statsrådsledamot, justitieråd

eller regeringsråd i utskott eller

val till utskott deltaga.

föreslagen lydelse enligt motionen

Ej må statsrådsledamot, justitieråd

eller regeringsråd, ej heller landshövding

i utskott eller val till utskott

deltaga.»

2:o) av herr Persson i Trången.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.