Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5
1936-06-09 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
S2LU 1936:5, Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5
Dokumentets text
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
1
N r 5.
Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1936 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning au dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29, AO och
A2 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 43A) örn folkpensionering,
dels ock motioner, väckta i anledning av nämnda
proposition.
Genom en den 10 mars 1936 dagtecknad proposition, nr 182, har Kungl.
Majit under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29, 40 och 42 §§ lagen den 28 juni 1935
(nr 434) om folkpensionering.
Härigenom förordnas, att 6, 7, 8, 13, 29, 40 och 42 §§ lagen den 28 juni
1935 om folkpensionering, vilken lag träder i kraft den 1 januari 1937, skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
6 §•
1 mom. På grund av---av avgifterna.
Om den---påförda avgiftsbeloppet.
Avgifter, för---erlagt belopp.
2 mom. Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp,
nämligen
i ortsgrupp 1 ............................ 250 kronor,
» » 2 ............................ 350 » ,
» » 3 ............................ 450 »
med avdrag av sju tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad
den må överstiga 100 kronor.
Indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant sätt, att ortsgrupp med
högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader än ortsgrupp med
lägre nummer. Indelningen verkställes enligt de närmare föreskrifter Konungen
meddelar av den myndighet, som har att verkställa indelning i ortsgrupper
enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928,
och gäller för en tid av tio år i sänder. Pensionsberättigad anses tillhöra
den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven; dock att efter flyttning
till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad skall hava tillhört sådan orts
fii
hang till riksdagens protokoll 19,‘16. 6 sami. 2 avd. Nr 5—6.
1
2
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
grupp tre år, innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande
reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt
fall medgiva undantag.
3 mom. I fråga om ort, vilken gränsar till ort i högre ortsgrupp, äger
Konungen på därom av vederbörande kommun gjord framställning förordna,
att tilläggspension till pensionstagare, vilken är mantalsskriven inom
visst intill gränsen liggande område, skall förhöjas med 50 kronor, därest
de båda orterna tillhöra ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor,
därest de tillhöra ortsgrupp 1 och 3.
Vad i 2 mom. andra stycket sista punkten ävensom 8 § 2 mom. andra
stycket och 3 mom. sista punkten stadgas angående tilläggspension skall äga
motsvarande tillämpning å sådan förhöjning.
Pensionsförhöjningen utbetalas av kommunen, som äger att av statsmedel
utfå ersättning med hälften av vad för ändamålet utgivits.
7 §•
Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör med nedan nämnda avvikelser all den
inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta.
Såsom inkomst räknas icke folkpension och ej understöd, som någon
på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i den
mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig
försörjning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente
eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband
med olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande
arbetsanställning, räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt
icke överstiger
i ortsgrupp 1 300 kronor,
» » 2 350 » ,
» » 3 400 »
Där inkomst---av Konungen.
Vid uppskattningen--- 10,000 kronor.
I fråga örn---ogift person.
8§.
1 mom. Befinnes någon---pensionen indragas.
Åtnjuter pensionstagare---del därav.
2 mom. Har för---varje år.
Flyttar någon som åtnjuter tilläggspension till ort i annan ortsgrupp eller
överföres den ort, där han är mantalsskriven, till annan ortsgrupp, skall tillläggspensionen
jämkas eller bortfalla enligt reglerna för den senare ortsgruppen;
dock alt efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp höjning av tilläggspensionen
må ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i 6 §
2 mom. sista stycket stadgats.
Befinnes någon---riket mantalsskriven.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5. 3
3 mom. Den, som åtnjuter tilläggspension, är pliktig att, om hans arbetsförmåga
eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, utan
oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,
där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet
åligger honom, om han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna
ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort.
13 §.
Till pensionskostnaderna---av kommunerna.
Varje kommun bidrager med i nästföljande stycke föreskriven andel av
tilläggspensionen för pensionstagare, som efter prövning av dess pensionsnämnd
förklarats äga rätt till tilläggspension; dock att, där tilläggspensionen
blivit efter ansökning ökad, den kommun vars pensionsnämnd prövat
ansökningen och, där ökning av tilläggspensionen skett utan ansökning, den
kommun varest pensionstagaren vid ökningen var mantalsskriven, skall bidraga
med nämnda andel av ökningen. Är pensionsnämnd gemensam för
två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner emellan frågan om betalningsskyldigheten
med hänsyn till pensionstagarens mantalsskrivningsort
vid det tillfälle, då tilläggspensionen eller ökningen söktes. Minskas tilläggspension
till vilken två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners
andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan
deras förutvarande bidrag. Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen.
Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag förordnas
av Konungen.
I föregående stycke nämnd andel i kostnaden för tilläggspension eller ökning
därav skall utgöra
för orter tillhörande ortsgrupp 1 en åttondel;
för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel;
för orter tillhörande ortsgrupp 3 en fjärdedel; dock att, därest Stockholm
eller Göteborg hänföres till denna ortsgrupp, stadens andel skall utgöra tre
tiondelar.
Staten bidrager---från folkpensioneringsfonden.
29 §.
Söker någon---till pensionsstyrelsen.
Söker någon, utan att åberopa varaktig arbetsoförmåga, folkpension vari
ingår tilläggspension, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade
upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna prövning
och kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 7 § och
besluta, huruvida sökanden har rätt till tilläggspension. Har därvid uppkommit
fråga örn undantag varom i 6 § 2 mom. sista stycket förmälts, skall
nämnden meddela beslut i frågan. Avslås med stöd av 9 § första stycket
ansökning i vad gäller tilläggspension, skall pensionsnämnden, där den finner
den omständighet som föranlett beslutet icke skola utgöra hinder mot
4
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
bifall till ansökning om tilläggspension efter viss tids förlopp, meddela bestämmelse
härutinnan.
Söker någon folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall
pensionsnämnden på samma sätt pröva ansökningen och besluta, huruvida
sökanden äger rätt till pension, ävensom, där ansökningen avser jämväl tillläggspension,
meddelade beslut i de övriga frågor, som i andra stycket avses.
I fall---till pensionsstyrelsen.
Vad angående handläggning av ansökning örn pension ovan stadgats, gäller
även angående handläggning av ansökning om ökning av pension. Minskning
eller indragning av pension av orsak, som angivits i 8 § 1 mom. första
stycket och 2 mom. första och tredje styckena samt 9 §, beslutas av pensionsnämnden
i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit mantalsskriven,
varefter ordföranden snarast möjligt skall insända beslutet jämte
handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen. Innan pensionsnämnd fattar
beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension, skall nämnden,
om så ske kan, lämna pensionstagaren tillfälle att yttra sig.
40 §.
Den, som fått pension enligt 2 § lagen om allmän pensionsförsäkring för
sig fastställd, skall efter utgången av år 1936 anses därigenom hava fått folkpension
sig tillerkänd, därvid avgiftspensionens belopp alltjämt är bestämt
enligt äldre regler men i stället för rätt till pensionstillägg enligt 6 § andra
stycket i nämnda lag träder rätt till tilläggspension enligt lagen om folkpensionering.
Därvid skall dock högsta tilläggspension vara
i ortsgrupp 1 ............................ 300 kronor,
» » 2 ............................ 400 » ,
» » 3 ............................ 500 »
Påföljd enligt 9 § lagen örn folkpensionering må icke beträffande dessa
pensioner tillämpas med anledning av förhållande före den 1 januari 1937, i
den mån påföljden är strängare än påföljd enligt äldre rätt. Ej heller må
pensionstillägg i något fall sänkas endast på grund av att bestämmelserna
ändrats. Från reglerna om folkpension gäller vidare i fråga om tilläggspension,
som helt eller delvis grundar sig å fastställelse av pensionstillägg före
nämnda dag, det undantag, att jämte kommunen landstinget skall bidraga
med en sextondel av kostnaden för tilläggspensionen och att stad, som icke
deltager i landsting, skall utöver vad i 13 § stadgats bidraga med en sextondel
av kostnaden för tilläggspensionen.
42 §.
Pensionstillägg, som någon åtnjuter vid utgången av år 1936, skall av pensionsstyrelsen
utan ansökning höjas till huvudsaklig överensstämmelse med
de beträffande ortsgrupp 1 föreskrivna reglerna om tilläggspension. Närmare
bestämmelser till ledning vid omräkningen utfärdas av Konungen. Har
på grund av 9 § lagen örn allmän pensionsförsäkring pensionstillägg blivit
fastställt med minskat belopp, må denna minskning tillsvidare bestå. Bidraga
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5. 5
flera kommuner till kostnaden för pensionstillägg som höjes enligt denna
paragraf, skall beträffande skyldighet att bidraga till höjningen så anses
som om höjningen beviljats efter ansökning hos pensionsnämnden i den
kommun, för vilken bidragsskyldighet sist inträtt.
Den höjning utöver vad i första stycket sagts, som erfordras för att därtill
berättigade pensionstagare skola erhålla tilläggspension i huvudsaklig överensstämmelse
med reglerna om dylik pension i ortsgrupp 2 eller 3, skall av
pensionsstyrelsen verkställas på därom gjord ansökning, vilken ingives till
pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren är
mantalsskriven den 1 januari 1937, och prövas av pensionsstyrelsen.
I anledning av förevarande proposition hava inom andra kammaren väckts
två motioner, nr 720 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. och nr 721 av herrar
Severin och Anderson i Råstock.
I motionen II: 720 hemställes, att riksdagen vid behandlingen av regeringens
proposition nr 182 måtte besluta att i skrivelse till regeringen hemställa
om skyndsam utredning och förslag till sådana ändringar av lagen om folkpensionering,
att en indelning på fem dyrortsgrupper genomföres, och att tillläggspensionerna
fastställas till 500 kronor för lägsta dyrortsgruppen och till
100 kronor högre belopp för vardera av de övriga ortsgrupperna, så att tillläggspensionen
i högsta ortsgruppen sålunda blir 900 kronor, samt att beträffande
den nu i lagen fastställda åldersbestämmelsen (67 år) för rätt till erhållande
av pension ändras så, att en lägre åldersgräns, eventuellt 60 år, blir
fastställd.
I motionen II: 721 hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära, att utredning verkställes i frågan örn staten genom bidrag till
enskilda pensionskassor eller på annat sätt kan uppmuntra den enskildes strävan
att trygga sin ålderdom.
Ovan nämnda proposition och motioner hava hänvisats till lagutskott och
efter överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet behandlats
av sammansatt stats- och andra lagutskott.
Propositionen.
1935 års reform. Efter långvariga utredningsarbeten beslutades vid 1935
års riksdag på grundval av en av Kungl. Maj:t i ämnet avgiven proposition,
nr 217, en genomgripande reformering av den allmänna pensionsförsäkringen
i vårt land. I enlighet med riksdagens beslut har sedermera den 28 juni 1935
utfärdats lag om folkpensionering samt förordning örn invalidunderstöd,
vilka skola träda i kraft den 1 januari 1937, då lagen den 30 juni 1913 örn
allmän pensionsförsäkring skall upphöra att gälla. I de avseenden, som i
förevarande sammanhang äro av intresse, innebär den nya lagen örn folkpensionering
i huvudsak följande.
Folkpension skall fr. o. lii. den 1 januari 1937 bestå av grundpension, vilken
utgår utan beliovsprövning, och tilläggspension, vars storlek är beroende
av pensionstagarens egen årsinkomst. Grundpensionen skall i regel utgöra
6 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
70 kronor jämte 10 procent av summan erlanda pensionsavgifter och tilläggspensionen
250 kronor med avdrag av sju tiondelar av det belopp, varmed
den pensionsberättigades inkomst må överstiga 100 kronor. Rätten till tillläggspension
bortfaller vid en årsinkomst av 450 kronor. Personer med rätt
till pension enligt bestämmelserna örn lagens ikraftträdande, som ej kunna
komma i åtnjutande av grundpension med dess fasta belopp örn 70 kronor,
erhålla såsom kompensation härför en med 50 kronor förhöjd tilläggspension
eller 300 kronor med avdrag på grund av egen inkomst på sätt nyss
sagts. Inkomstgränsen för rätt till tilläggspension är för dessa pensionstagare
520 kronor. Till kostnaden för tilläggspensioner skola kommunerna
bidraga med en åttondel. Landsting och städer, som icke deltaga i landsting,
skola dessutom bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensioner
till personer, som före lagens ikraftträdande tillerkänts pensionstilllägg
eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. Enligt förordningen
om invalidunderstöd skall dylikt understöd enligt samma regler,
som gälla i fråga om tilläggspension, utgå till invalid person, som på grund
av att pensionsavgift ej påförts honom icke kan erhålla folkpension.
I ett betydelsefullt avseende avviker den nya lagen från det av Kungl.
Maj:t för riksdagen framlagda förslaget i ämnet, nämligen därutinnan att
tilläggspensionerna skola utgå enligt samma regler på samtliga orter i riket.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle dessa pensionsförmåner vara graderade
med hänsyn tagen till levnadskostnadernas olika höjd på skilda orter.
Kungl. Maj.ts nu föreliggande förslag. Under anknytning till ett av särskilda
utskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande, nr 1, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 217 gjort uttalande, att själva syftet med folkpensioneringen,
vilket väsentligen vore att bereda medborgarna försörjning
vid invaliditet eller ålderdom i annan form än fattigvård, förfelades om pensionerna
för att vara tillräckliga för uppehället måste utfyllas med fattigvårdsunderstöd,
har Kungl. Maj:t till förnyad utredning upptagit frågan örn
dyrortsgradering av folkpensionerna. Denna utredning har resulterat i det
nu till behandling föreliggande förslaget till ändring i vissa delar av lagen
den 28 juni 1935 om folkpensionering, vilket förslag i huvudsak innebär följande.
Efter i propositionen närmare angivna riktlinjer skall verkställas en särskild
ortsgruppering för folkpensioneringens ändamål. Indelningen i ortsgrupper
skall åligga den myndighet, som har att verkställa indelning i ortsgrupper
enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928,
d. v. s. för närvarande socialstyrelsen, och gälla för en tid av tio år i sänder.
Antalet ortsgrupper har av administrativa skäl, liksom i Kungl. Maj:ts förslag
till 1935 års riksdag, inskränkts till tre. Enligt det till grund för propositionen
liggande sakkunnigförslaget skulle i ort sgrupp 3 komma att placeras
Stockholm och Göteborg, 9 andra städer, 2 köpingar och 3 landskommuner.
Såväl köpingarna som landskommunerna tillhöra Stockholms förorter. Två
landskommuner, nämligen Gällivare och Jukkasjärvi socknar, skulle uppdelas
på ortsgrupperna 2 och 3. Till grupp 2 hava hänförts städerna Malmö,
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
7
Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt vidare 68 andra städer, 13 köpingar
och 40 landskommuner. liela antalet kommuner, som enligt förslaget skulle
placeras i högre ortsgrupp än den lägsta, uppgår till 143.
Även i fråga örn tilläggspensionernas maximibelopp överensstämmer det
nu föreliggande förslaget med Kungl. Maj:ts proposition nr 217 till 1935
års riksdag. Enligt förslaget skall alltså dylik pension, då fråga gäller person
som erlagt avgift enligt nya lagen och på grund av denna är berättigad
till grundpension, utgå med högst 250 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor
i ortsgrupp 2 och 450 kronor i ortsgrupp 3. För personer, som äro berättigade
till folkpension enligt bestämmelserna örn lagens ikraftträdande och
som icke kunna komma i åtnjutande av grundpension med dess fasta
belopp om 70 kronor, skall tilläggspensionens maximibelopp vara 50
kronor högre eller 300 kronor i ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp 2 och
500 kronor i ortsgrupp 3. Från samtliga här nämnda belopp skall avdrag
ske med sju tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må
överstiga 100 kronor. Den inkomstgräns, vid vilken rätten till tilläggspension
bortfaller, blir på grund härav för den förra kategorien pensionstagare 457,
600 och 743 kronor allt efter ortsgrupp och för den senare resp. 529, 671 och
814 kronor.
Pensionsberättigad skall enligt förslaget, liksom fallet var enligt den nämnda
propositionen, anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven;
dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad
skall hava tillhört sådan ortsgrupp tre år (enligt 1935 års förslag två år),
innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande reglerna, såvida
icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva undantag.
Pensionstagare tillhörande ortsgrupp 2 eller 3, vilken flyttar till ort
i lägre ortsgrupp och där mantalsskrives, skall vara skyldig att utan oskäligt
dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,
där han senast blivit mantalsskriven.
Efter 1935 års proposition har vidare upptagits förslag örn gradering efter
ortsgrupp av s. k. privilegierad inkomst. Enligt den nya lagen skall pension
eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken
icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med olycksfall i arbetet,
på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanstållning, icke räknas
såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt icke överstiger 300 kronor.
Enligt förslaget skall nämnda belopp gälla för ortsgrupp 1, under det
att motsvarande belopp i de båda högre ortsgrupperna skall vara resp. 350
och 400 kronor.
I fråga örn kommunernas skyldighet att bidraga till kostnaden för tilläggspensioner
innebär Kungl. Maj:ts förslag en betydelsefull nyhet. I direktiven
för den till grund för propositionen liggande sakkunnigutredningen framhölls,
bland annat, att införande av dyrortsgraderade tilläggspensioner otvivelaktigt
för vederbörande kommuner vore ägnat att medföra en betydande
lättnad i fattigvårdskostnaderna, varför det syntes böra övervägas att lata
kommunerna själva bära en större anpart av kostnaden för dyrortstilläggen
8
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
än den allmänna fördelningsregeln innebnre. I överensstämmelse härmed
hava de sakkunniga verkställt särskild statistisk undersökning rörande den
ekonomiska betydelsen för kommunerna av dyrortsgraderade folkpensioner och
med stöd av denna undersökning avgivit följande, av Kungl. Majit i propositionen
biträdda förslag i nu förevarande avseende.
Kommuner tillhörande ortsgrupp 1 bibehållas vid skyldigheten att bidraga
till tilläggspensionerna med en åttondel. För kommuner i ortsgrupp 2 sättes
bidragskvoten till en femtedel och för kommuner i ortsgrupp 3, med undantag
för städerna Stockholm och Göteborg, till en fjärdedel. De nämnda
städerna slutligen åläggas att bidraga med tre tiondelar. För det fall att en
kommun är uppdelad på ortsgrupper, skall kommunens bidrag till tilläggspensioner,
som må utgå enligt reglerna för ortsgrupp 1, 2 eller 3, vara resp.
en åttondel, en femtedel eller en fjärdedel. Beträffande landstingens bidragsskyldighet
har icke föreslagits någon ändring av de i lagen örn folkpensionering
fastställda reglerna. Landstingen skola sålunda enligt förslaget
bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensioner åt personer, som
före nya lagens ikraftträdande tillerkänts pensionstillägg eller understöd. Städer
som icke deltaga i landsting skola för dylika pensionstagare bidraga med
en sextondel utöver vad förut angivits.
I syfte att minska de olägenheter, som i vissa fall måste uppkomma
därigenom, att två kommuner tillhörande olika ortsgrupper gränsa intill
varandra, föreslås slutligen en anordning, varigenom det öppnas
möjlighet för pensionstagarna inom viss intill gränsen liggande del av den
kommun, som tillhör den lägre ortsgruppen, att då förhållandena så påkalla
erhålla ett tillägg till pensionen. I lagförslaget har sålunda upptagits ett
stadgande, att Konungen i fråga örn kommun, vilken gränsar till annan
kommun, tillhörande högre ortsgrupp än den förstnämnda, äger på därom
av kommunen gjord framställning förordna, att tilläggspension som må utgå
till pensionstagare, vilken är mantalsskriven inom viss intill gränsen liggande
del av kommunen, skall förhöjas med 50 kronor, därest de båda kommunerna
tillhöra ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor, därest
kommunerna tillhöra ortsgrupp 1 och 3. Enahanda skall gälla för det
fall att en och samma kommun uppdelats på ortsgrupper. Pensionsförhöjningen
skall utbetalas av kommunen, som äger att av statsmedel utfå ersättning
med hälften av vad för ändamålet utgivits.
Efter att hava redogjort för de olika principståndpunkter, som kommit till
uttryck vid ärendets remissbehandling, har föredragande departementschefen
till statsrådsprotokollet gjort följande allmänna uttalanden.
Efter denna redogörelse för de ståndpunkter, som i den föreliggande
frågan intagits av myndigheter och andra, vilka yttrat sig över de sakkunnigas
förslag, torde till närmare granskning böra upptagas de skäl, som anförts
till stöd för ett avstyrkande av detsamma. Jag skall därvid icke uppehålla
mig vid frågan örn det principiellt berättigade i kravet på att folkpensionerna
graderas med hänsyn tagen till levnadskostnadernas höjd på skilda orter.
Meningarna torde på denna punkt vara föga delade, men bryta sig däremot,
då fråga gäller möjligheterna att komma fram till en tillfredsställande och
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
9
rättvis lösning av problemet. I detta sammanhang torde emellertid till bemötande
böra upptagas vissa yttranden, i vilka ifrågasatts, huruvida behov verkligen
föreligger av en differentiering av folkpensionerna. Av länsstyrelserna i
Jönköpings och Skaraborgs län har sålunda anförts, att de sakkunnigas utredning
icke vöre tillfyllest för att undanröja en ej sällan förekommande
uppfattning, att den föreslagna ortsgrupperingen innebure en metod att uppehålla
en högre levnadsstandard åt pensionstagarna inom vissa kommuner
(särskilt en del städer) än den standard, varunder det stora flertalet av landsbygdens
pensionstagare finge leva. Liknande uttalanden hava även gjorts av
länsstyrelsen i Västernorrlands län samt en del kommuner, vilka enligt de
sakkunnigas förslag skulle komma att tillhöra den lägsta ortsgruppen.
Vid ett objektivt bedömande av hithörande spörsmål måste det dock utan
vidare framstå såsom klart, att en dylik uppfattning icke kan vara riktig.
All erfarenhet ger vid handen, att det å dyrare orter överhuvud taget icke är
möjligt för en pensionstagare utan andra resurser än den hjälp, som kan
erhållas genom folkpensioneringen, att förskaffa sig ens vad som hör till livets
enklaste nödtorft. De sakkunniga påvisa även, att de av dem för de
högre ortsgrupperna föreslagna pensionsbeloppen ge utrymme för mindre behovstillfredsställelse
för pensionstagarna å dyrorterna än pensioner enligt lagen
örn folkpensionering för pensionstagare i den lägsta ortsgruppen. Därest
med det anförda uttalandet skulle åsyftas, att pensionstagarnas bostadsstandard
är högre i städer och andra dyrare orter, torde få hänvisas till att den
högre bostadskostnaden å dylika orter i väsentlig grad är beroende av högre
tomtpriser och högre arbetslöner — alltså omständigheter som icke lia något
samband med standardfrågan. För övrigt är det givet, att de personer
varom här är fråga, nämligen pensionstagare å dyrorter i saknad av andra
existensmedel än folkpensionen, om de överhuvud taget skola kunna draga
sig fram utan anlitande av fattigvården, äro hänvisade till det sämsta bostadsbeståndet,
vilket i stor utsträckning måste betecknas såsom undermåligt. Enligt
min mening är det därför helt uteslutet, att en dyrortsgradering
på föreslaget sätt av folkpensionerna skulle möjliggöra en högre levnadsstandard
för pensionstagarna på dvrorterna än på andra orter. Snarare torde
utredningen få anses hava ådagalagt, att förhållandet är det rakt motsatta.
1 en del yttranden och kanske ännu mer i den allmänna diskussionen kring
den föreliggande frågan har såsom ett skäl mot ett genomförande nu av de
sakkunnigas förslag åberopats den ståndpunkt, som av 1935 års riksdag intogs
till det då av Kungl. Majit framlagda förslaget i samma ämne. Såsom
skäl av samma ari torde få betecknas uttalanden, att frågan örn införande av
dyrortsgraderade folkpensioner icke borde upptagas till förnyad prövning,
förrän erfarenhet vunnits rörande den nya lagens verkningar samt att förslagets
genomförande skulle medföra större kostnader för statsverket än som
kunna anses försvarliga.
Redan i samband med att jag utverkade bemyndigande att verkställa den
utredning, vars resultat nu föreligger till prövning, erinrade jag om att ett
av skälen till att 1935 års riksdag avböjde förslaget örn differentiering efter
levnadskostnaderna av folkpensionerna varit, att frågan vore förknippad med
svårigheter, för vilkas undanröjande erfordrades mera ingående utredningar
och överväganden än dittills ägnats densamma. Då riksdagen samtidigt uttryckligen
såsom ett mål för en reform av folkpensioneringen uppställt »att
i möjligaste mån göra denna så effektiv, att dess klientel icke samtidigt behöver
söka fattigvårdsunderstöd», torde det icke rimligen kunna betecknas
annat än såsom följdriktigt, att frågan utan dröjsmål underkastats den ytterligare
beredning, som ansetts erforderlig. Att så skulle komma att ske
10 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
framhölls även bestämt från regeringshåll vid överläggningarna i riksdagens
kamrar.
Om man erkänner det principiellt riktiga i att folkpensionerna differentieras
efter levnadskostnaderna, föreligger e.j heller enligt min mening stort
fog för den åsikten, att man bör ställa sig avvaktande ett antal år framåt
för att vinna erfarenhet av den nya lagens verkningar. Någon vägledning
torde i vart fall icke därigenom stå att vinna i det avseende, varom här närmast
är fråga, nämligen beträffande möjligheterna att bemästra de svårigheter,
som otvivelaktigt möta vid varje anordning med dyrortsgraderade folkpensioner.
Fastmera synes det mig vara av vikt, att frågan löses redan
nu, så att folkpensioneringen från och med nästa års ingång, då den nya
lagen träder i kraft, blir i något så när lika mån effektiv på dyrorterna som
på andra håll. Invändningen att en dyrortsgradering av folkpensionerna
borde avvisas av den anledningen, att endast begränsade befolkningsgrupper
skulle få nytta därav, synes mig icke förtjäna avseende, men bör dock föranleda
ett påpekande i detta sammanhang av det faktum att den föreliggande
frågan berör ett vitalt intresse för mera än en fjärdedel av samtliga pensionstagare
i riket, d. v. s. åtskilligt över 100,000 av de i ekonomiskt avseende
sämst ställda i samhället.
Det skäl, som 1935 års riksdag i första hand åberopade till stöd för sitt
avböjande av Kungl. Maj:ts förslag örn införande av dyrortsgruppering på
folkpensioneringens område, var emellertid, att kostnaden för folkpensioneringen
med en dylik gruppering icke kunde hållas inom en ram, som riksdagen
ansåg försvarlig. Samma argument har i en del yttranden anförts
emot det nu föreliggande förslaget.
Vad denna fråga beträffar, bör uppmärksammas, att densamma i olika
avseenden måste anses ligga väsentligt annorlunda till nu än föregående år.
Det för 1935 års riksdag framlagda förslaget örn dyrortsgradering av folkpensionerna
beräknades komma att för det allmänna medföra en årlig kostnad
av cirka 25 miljoner kronor under de första åren. Av detta belopp
skulle, med tillämpning av de av riksdagen beslutade grunderna för fördelningen
av kostnaderna för tilläggspensioner, något över 20 miljoner kronor
hava fallit på statsverket. Med de sakkunnigas förslag åter begränsas det
allmännas kostnader för ifrågavarande ändamål till sammanlagt 21 miljoner
kronor örn året, av vilket belopp endast cirka hälften skulle belasta statsverket.
Vid sådant förhållande kan det ej vara befogat att utan vidare
falla tillbaka på den ståndpunkt, som riksdagen föregående år intog
i nu förevarande avseende. Att kostnadsfrågan är av stor vikt och tarvar
sitt särskilda övervägande är emellertid givet.
Den ökning av statens kostnader, som genomförandet av de sakkunnigas
förslag skulle medföra — 5 miljoner kronor för budgetåret 1936/1937 och
därefter cirka 10 miljoner kronor örn året under ett antal år framåt — är
icke av den storleksordning att, så som förhållandena nu te sig, totalkostnaden
för en effektiv reformering av den nuvarande pensionsförsäkringen
bör föranleda ett undanskjutande av den ifrågasatta kompletteringen av 1935
års pensionsreform, vilken för visso i varje fall är ofrånkomlig. Jag tillåter
mig hänvisa till att dyrortsgradering av ålderspensionerna infördes i Danmark
redan år 1923 och att pensionerna där äro större än jag i detta förslag
ifrågasätter för Sveriges del.
Såsom ett skäl av mera allmän innebörd mot de sakkunnigas förslag har
statens inspektör för fattigvård och barnavård som sin mening uttalat, att
de högre pensionerna säkerligen skulle medföra, att kraven på fattigvårdsunderstödens
belopp ökades i motsvarande mån och att kommunerna skulle
bli tvungna att utge fattigvård efter en betydligt högre standard än den hit
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5. 11
tills tillämpade. Till stöd härför åberopas, att den nuvarande pensionsförsäkringen
skulle vara orsaken till den höjning av understödstagarnas levnadsstandard,
som inträtt sedan pensionsförsäkringen infördes.
Denna uppfattning, att pensionsförsäkringen i sin hittillsvarande gestaltning
i nämnvärd grad påverkat den allmänna understödsnivån i höjande
riktning, kan knappast göra anspråk på verklighetstrohet. Det bör hållas i
minnet, att pensionerna från början utgingo med ytterst obetydliga belopp,
högst 75 kronor för man och 70 kronor för kvinna. Först från och med år
1922 kunde nytillkommande pensionstagare komma i åtnjutande av pensionstillägg
med nu gällande belopp eller högst 225 kronor för man och 210
kronor för kvinna. Orsakerna till den standardförbättring, som dess bättre
på ifrågavarande område kunnat konstateras under de senaste årtiondena,
torde i stället i främsta rummet vara att söka i den humanare lagstiftning,
som kom till stånd genom 1918 års fattigvårdslag, och i den statliga inspektionsverksamhet,
som i samband därmed infördes. Det torde vara allmänt
känt, att fattigvårdsinspektionen i stor utsträckning ingripit för att framtvinga
bättre levnadsförhållanden för de av fattigvården understödda.
Ett godkännande av det av fattigvårdsinspektören förda resonemanget
skulle närmast leda till, att man borde ställa sig avvisande gentemot varje
förslag om förbättring av förmånerna inom folkpensioneringen. Ej heller
den år 1935 beslutade reformen borde i så fall hava godtagits. Vad speciellt
angår det nu föreliggande förslaget, vill jag än en gång betona, att de för
dyrorterna föreslagna pensionsbeloppen för därav berörda pensionstagare
hava lägre värde ur försörjningssynpunkt än den pension, som enligt den nya
lagen skall utgå till pensionstagare tillhörande den lägsta ortsgruppen. Det
föreligger därför ingen anledning att räkna med större verkan i av fattigvårdsinspektören
angiven riktning beträffande de förra pensionerna än i
fråga örn de senare.
Här torde till slut böra till behandling upptagas vissa erinringar mot de
sakkunnigas förslag, vilka mera allmänt beröra frågan om kostnadernas fördelning
mellan stat och kommun. Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda
ansett, att frågan i vad mån kostnaderna skola bäras av statsverket
måste anses utgöra ett skatteutjämningsprohlem, vilket icke med fördel kan
bedömas utan samtidigt beaktande av de många skatteutjämningsfrågor i
övrigt, som ännu avbida sin lösning. Och länsstyrelsen i Gävleborgs län håller
före, att föreliggande förslag om ändrad ordning för fattigvårdskostnadernas
fördelning på stat och kommun, varmed torde åsyftas vissa av skatteutjämningsberedningen
framlagda förslag, borde hava prövats och avgjorts
före det nu föreliggande spörsmålet.
Dylika skäl för uppskov med en i övrigt för åstadkommande av rättvisa
ofrånkomlig reform synas mig ej kunna godtagas. Den sedan långt tillbaka
aktuella och ytterst svårlösta frågan örn åstadkommande av en utjämning
av det kommunala skattetrycket är enligt min mening ett spörsmål, som måste
lösas särskilt för sig under aktgivande på olika denna fråga berörande
faktorer. Det kan icke vara försvarligt att i avvaktan på dess lösning skjuta
åt sidan andra minst lika betydelsefulla reformer. För övrigt är att märka,
att de sakkunnigas förslag icke torde komma att i märkbar män medföra någon
förändring i fråga örn kommunernas behov av skatteinkomster. Det absolut
övervägande antalet kommuner beröres överhuvud taget ej av detsamma,
och för de 143 kommuner, som enligt förslaget skulle komma att tillhöra
de båda högre ortsgrupperna, torde detsamma, såvitt av den föreliggande utredningen
kan bedömas, närmast komma alt verka i skatteutjämnande riktning.
Med anledning av ali enligt förslaget staten skulle bidraga lill kostnader
-
12
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
Utskottet.
na för pensionsförhöjningen i de högre ortsgrupperna har vidare från ett
par länsstyrelser och framför allt från en del kommuner, som skulle komma
att tillhöra den lägsta ortsgruppen, anmärkts, att skattebetalarna i den
sistnämnda ortsgruppen finge bidraga till kostnaderna för pensioner åt pensionstagare
i de dyrare kommunerna, vilka i regel hade det ekonomiskt
bättre ställt än kommuner i allmänhet i landet.
Beträffande denna fråga anförde penSionsförsäkringskommittén i sitt huvudbetänkande,
att det syntes rimligt att pensionstagare erhölle större pensionstillägg
å dyrorter än annorstädes med hänsyn därtill, att från dessa
orter komme förhållandevis stora delar av de skattemedel, med vilka pensionstilläggen
bestredes. Såsom avgiftspensioneringen enligt kommitténs
förslag vore anordnad, vore för övrigt dessa orter missgynnade på det sätt,
att från dem i genomsnitt per invånare lämnades större bidrag till grundbeloppet
än från andra orter. Härtill torde få fogas den upplysningen, att
mindre än en fjärdedel av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
härflyter från kommuner, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillhöra
den lägsta ortsgruppen, under det att ej mindre än 63 °/o av hela det belopp
som efter ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle komma att
utgå i tilläggspensioner skulle tillkomma pensionstagare i nämnda ortsgrupp.
Även örn en dylik sammanställning icke kan berättiga till några mera djupgående
slutsatser i nu förevarande avseende, torde den dock giva vid handen,
att de ovan berörda anmärkningarna mot de sakkunnigas förslag icke kunna
tillerkännas bärkraft.
Den granskning jag här ovan verkställt av de skäl av mera allmän natur,
som framförts mot genomförandet av en dyrortsgruppering på folkpensioneringens
område, ådagalägger enligt min mening, att dessa skäl icke äro
av den beskaffenhet eller styrka, att det av de sakkunniga framlagda förslaget
bör avvisas eller dess fortsatta prövning uppskjutas. Den i det följande
verkställda detaljgranskningen av förslaget och de avgivna yttrandena synes
mig ej heller böra föranleda några mera väsentliga jämkningar i detsamma.
Jag tillstyrker därför, att förslag förelägges riksdagen om införande av dyrortsgraderade
folkpensioner i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas
föreliggande förslag.
Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att riksdagen år
1935 i samband med prövningen av Kungl. Maj:ts då framlagda förslag
rörande reformering av den allmänna pensionsförsäkringen i vårt land
hade att taga ställning till frågan örn differentiering av folkpensionerna med
hänsyn tagen till levnadskostnadernas olika höjd på skilda orter. Att riksdagen
då fann sig föranlåten att avböja en dylik differentiering föranleddes
av flera omständigheter. En av dessa var att riksdagen ansåg sig av kostnadsskäl
ställd i valet mellan att antingen över hela linjen sätta tilläggspensionernas
maximibelopp lägre än enligt Kungl. Maj:ts förslag eller att borttaga dyrortsgraderingen
och förorda en högsta tilläggspension för hela riket av 250
kronor. Vid valet mellan dessa utvägar fästes stort avseende därvid, att enligt
de beräkningar, som uppgjorts, inemot 70 procent av pensionstagarna skulle
komma att tillhöra den lägsta ortsgruppen. Enligt riksdagens mening vore
det bättre att genomföra en reform, som gjorde pensionerna tillfredsställande
för den större delen av befolkningen — samtidigt som den förbättrade
pensionerna för befolkningen i hela riket -—- än att genomföra en för
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5. 13
höjning, som visserligen vore graderad efter levnadskostnadernas olika storlek
på skilda orter, men i flertalet fall skulle vara otillräcklig. Ett annat
skäl att icke införa det då föreslagna systemet var att riksdagen ansåg,
att en dyrortsgruppering på folkpensioneringens område vore förenad med
stora praktiska svårigheter, för vilkas lösning erfordrades mera ingående
utredningar och överväganden än dittills ägnats denna fråga.
I enlighet härmed bestämdes pensionsbeloppen på sätt skedde. Detta
riksdagens beslut har ännu icke hunnit träda i tillämpning och för den skull
lia inga erfarenheter kunnat vinnas örn den beslutade reformens verkningar.
Likväl har Kungl. Majit redan vid innevarande riksdag återkommit
med framställning i ämnet. Visserligen har frågan sedan avgörandet sistlidet
år varit föremål för utredning, men utskottet finner det uppenbart, att stora
vanskligheter alltjämt kvarstå, när det gäller att genomföra en dylik dyrortsgruppering,
vanskligheter, vilka icke eliminerats vid det förnyade övervägande,
som ägnats denna sak, sedan riksdagen senast prövade densamma.
Departementschefen bär själv vitsordat detta förhållande, även örn
han icke tillmäter detsamma en avgörande betydelse, och i åtskilliga yttranden
över det förslag, som ligger till grund för Kungl. Majits proposition,
ha starka betänkligheter blivit anförda. Tvivel kunna också yppas
därom, huruvida propositionen representerar det lämpligaste sättet att
vinna de syften, som man vill förverkliga genom dyrortsgrupperingen. Utskottet
vill härvidlag peka på den möjligheten, att kommunerna själva, där
särskilda skäl anses föreligga, kunde besluta örn utfyllnad av folkpensionerna
medelst kommunala bidrag av samma karaktär.
Vad här anförts utgör enligt utskottets mening tillräckliga skäl att icke
biträda propositionen. Men härutöver vill utskottet framhålla, att beslutet
vid 1935 års riksdag beträffande folkpensioneringen innebar ett mycket
stort framsteg, som kräver betydande ekonomiska offer av det allmänna,
och det synes lämpligt att, innan statsmakterna binda sig för eventuellt ytterligare
utgifter till speciellt detta ändamål, tillfälle har bereus att pröva
andra sociala reformuppslag av stort och aktuellt intresse. De frågor, som
rymmas inom ramen för de befolkningspolitiska spörsmålen, anmäla sig
här på ett naturligt sätt. Det är visst icke utan vidare klart, att samhällets
resurser närmast skola sättas in på att ytterligare reformera folkpensioneringen
utan det kan vid en prövning befinnas angelägnare och viktigare
att först tillgodose andra sociala önskemål, ägnade att stödja de yngre
grupperna i samhället. Ett övervägande förtjänar ävenledes i detta sammanhang
den omständigheten, att åldersutvecklingen inom vårt lands befolkning
kan medföra en enorm ekonomisk belastning icke minst på folkpensioneringens
område, ett förhållande som i varje fall manar till försiktighet,
varsamhet och noggrann prövning.
Motionen II: 720.
I motionen II: 720 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. framförda önskemål
gå ut på att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn ut
-
14
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
Utskottet.
Utskottet.
redning och förslag i huvudsak avseende en väsentlig höjning såväl av de
föregående år beslutade folkpensionerna som de av Kungl. Majit genom propositionen
nr 182 föreslagna pensionsförliöjningarna för dyrorterna samt
en sänkning av pensionsåldern till förslagsvis 60 år.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för motionärernas hemställan,
tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.
I huvudsak enahanda yrkande som i den nu föreliggande motionen framfördes
av samma motionärer vid 1935 års riksdag i anledning av det då av
Kungl. Majit genom proposition, nr 217, framlagda förslaget till lag örn folkpensionering.
Riksdagen fann ej skäl bifalla motionärernas yrkanden, och
enligt utskottets mening föreligger ej heller nu anledning att tillmötesgå de
framförda önskemålen, vilka med hänsyn bland annat till de oerhörda kostnader,
som skulle vara förbundna med deras genomförande, måste betecknas
såsom skäligen verklighetsfrämmande.
Motion II: 721.
Motionen lii 721 av herrar Severin och Anderson i Råstock, vari såsom förut
nämnts hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit begära, att
utredning verkställes i frågan om staten genom bidrag till enskilda pensionskassor
eller på annat sätt kan uppmuntra den enskildes strävan att trygga
sin ålderdom, anknyter till Kungl. Majits proposition nr 182 på det sätt, att
motionärerna med utgångspunkt från det stadgande örn gradering efter dyrort
av s. k. privilegierad inkomst, som upptagits i 7 § av det i nämnda proposition
innefattade lagförslaget, giva uttryck för uppfattningen, att staten
borde på något sätt bidraga till de enskilda pensionskassorna. Beträffande
den av motionärerna härutinnan anförda motiveringen tillåter sig utskottet
hänvisa till motionen.
Det i förevarande motion framförda önskemålet, att staten på något sätt
skulle uppmuntra den enskildes strävan att trygga sin ålderdom är enligt
utskottets mening värt beaktande. Frågan synes dock äga föga samband med
Kungl. Majits föreliggande förslag om införande av dyrortsgraderade folkpensioner.
Emellertid kommer frågan om åtgärder från det allmännas sida till främjande
av pensionering av i enskild tjänst anställda i annat sammanhang att
underställas riksdagens prövning. Enligt vad utskottet inhämtat har nämligen
andra lagutskottet i samband med behandlingen av frågan örn lagstiftning
rörande arbetsavtal beslutat föreslå riksdagen att hos Kungl. Majit anhålla
örn utredning rörande de åtgärder, som genom samhällets försorg lämplighen
kunna vidtagas för att främja pensionering av personer, anställda i
enskild tjänst, samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill denna
utredning kan föranleda. Med anledning härav har utskottet ansett sig
icke böra ingå på en närmare prövning i nu förevarande sammanhang av
de i föreliggande motion framförda önskemålen. Utskottet förutsätter näm
-
Sammansatt stats- och amira lagutskotts utlåtande Nr 5.
15
ligen att, därest nämnda förslag av andra lagutskottet vinner riksdagens bifall,
den blivande utredningen kommer att taga under övervägande jämväl
de synpunkter, som kommit till uttryck i motionen.
Utskottets hemställan.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
I. att Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 182 icke
måtte av riksdagen bifallas;
II. att motionen II: 720 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda; samt
III. att ej heller motionen II: 721 måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 9 juni 1936.
På utskottets vägnar:
IVAR ÖSTERSTRÖM.
Närvarande vid ärendets slutliga behandling:
från statsutskottet: herrar Svensson i Kompersmåla, Jansson i Falun, Strindlund,
Andersson i Höör, Sandén och Jonsson i Lycksele; samt
från andra lagutskottet: herrar Österström, Gustaf Tamm, Skoglund, Norman
och John Gustavson samt fru Nordgren;
dock att vid behandlingen av motionerna II: 720 och II: 721 i stället för herrar Jansson
i Falun, Andersson i Höör och Skoglund deltagit herrar Isacsson*, Persson i Tidaholm
och Saldström i Sollefteå.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Jansson i Falun, Andersson i Höör, Sandén och Norman samt
fru Nordgren, vilka ansett, att utskottets yttrande i anledning av propositionen
samt hemställan under I. bort vara av följande lydelse.
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att riksdagen år 1935 i sam- Utskottet.
band med prövningen av Kungl. Maj:ts genom proposition nr 217 då framlagda
förslag till lag örn folkpensionering hade att taga ställning till frågan
örn differentiering av folkpensionerna med hänsyn tagen till levnadskostna
-
16 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
demas olika höjd på skilda orter. Att riksdagen då fann sig föranlåten att
avböja förslaget om dyrortsgradering av folkpensionerna föranleddes främst
av kostnadsskäl, men därjämte av den omständigheten att frågan om grunder
för själva ortsgrupperingen befanns vara i behov av mera ingående utredningar
och överväganden än som dittills ägnats densamma.
Den av riksdagen sålunda såsom behövlig ansedda förnyade utredningen
har numera verkställts och det förslag, som därav framgått, har praktiskt
taget utan erinringar vunnit anslutning från socialstyrelsen, som på ifrågavarande
område torde besitta den största sakkunskapen i vårt land. Ej heller
i övrigt hava mera vägande erinringar framkommit mot de i fråga om
grupperingsförfarandet föreslagna principerna. Det är dock givet, att vissa
olägenheter i samband med gränsdragningen mellan de olika ortsgrupperna
kunna uppkomma även med det nu föreliggande förslaget. Såsom föredragande
departementschefen framhållit äro emellertid dylika olägenheter
ofrånkomliga vid varje ortsgruppering, vilket dock ej fått utgöra hinder för
anordningens genomförande på andra områden, vilka knappast kunna sägas
vara av så vital betydelse för de av ortsgrupperingen närmast berörda som
folkpensioneringen. Departementschefen har för övrigt genom de i lagförslagets
6 § 3 mom. intagna bestämmelserna lämnat möjlighet för Konungen
öppen att på begäran av vederbörande kommun höja tilläggspensionen åt
pensionstagare, som är bosatt i till dyrort gränsande kommun. Med dyrortsgrupperingen
förenade olägenheter kunna således enligt utskottets förmenande
genom tillämpning av ovannämnda bestämmelser i hög grad neutraliseras.
Vad kostnadsfrågan beträffar må erinras, att dvrortsgraderingen av folkpensionerna
enligt Kungl. Maj:ts föregående år framlagda förslag beräknades
draga en sammanlagd kostnad av cirka 25 miljoner kronor örn året under
de första åren, av vilket belopp med tillämpning av den av riksdagen antagna
fördelningsregeln något över 20 miljoner kronor skulle komma att falla
på statsverket. Enligt det nu föreliggande förslaget åter begränsas det allmännas
kostnader för ändamålet till cirka 21 miljoner kronor, och av detta
belopp komma endast cirka 10 miljoner kronor att åvila statsverket. Den
ökade kostnad för folkpensioneringen, som skulle komma att drabba de i
högre ortsgrupp än den lägsta placerade kommunerna, kan, såsom i propositionen
påvisas, beräknas komma att i huvudsak uppvägas av minskade kostnader
för fattigvården. Utskottet delar föredragande departementschefens
uppfattning, att den ifrågavarande ökningen av statens kostnader för folkpensioneringen,
5 miljoner kronor för budgetåret 1936/1937 och därefter 10
miljoner kronor under ett antal år framåt, icke är av sådan storlek, att den
bör föranleda riksdagen att undandraga sig eller uppskjuta tillgodoseendet
av det rättfärdighetskrav, som ligger bakom förslaget, att folkpensioneringsreformen
skall göras i ungefär lika mån tillfredsställande för samtliga pensionstagare.
Utskottet håller sålunda före, att de skäl, som föregående år talade emot
ett beslut om dyrortsgradering av folkpensionerna, icke längre äga giltighet.
Sammansatt stats- och amira lagutskotts utlåtande Nr 5.
17
Vad beträffar de erinringar i övrigt, som linder frågans remissbehandling
eller eljest framkommit mot Kungl. Maj:ts förslag i ämnet, tillåter sig utskottet
hänvisa till departementschefens ovan återgivna allmänna uttalande, i
vilket samtliga dylika erinringar på ett enligt utskottets mening övertygande
sätt blivit bemötta.
Då utskottet vid sin granskning av det föreliggande förslaget ej heller funnit
anledning till anmärkning mot förslagets detaljer, tillstyrker utskottet,
att detsamma i
i oförändrat skick antages av riksdagen.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition måtte av riksdagen
bifallas.
milling lill riksdagens protokoll I9.''l<>. 0 saini. ''■! avd. Nr 0—0.
o
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.