Sök i Ratio Lex

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5

1936-06-09 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

S2LU 1936:5, Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

1

N r 5.

Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1936 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning au dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag örn ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29, AO och

A2 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 43A) örn folkpensionering,

dels ock motioner, väckta i anledning av nämnda

proposition.

Genom en den 10 mars 1936 dagtecknad proposition, nr 182, har Kungl.

Majit under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29, 40 och 42 §§ lagen den 28 juni 1935

(nr 434) om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 6, 7, 8, 13, 29, 40 och 42 §§ lagen den 28 juni

1935 om folkpensionering, vilken lag träder i kraft den 1 januari 1937, skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

6 §•

1 mom. På grund av---av avgifterna.

Om den---påförda avgiftsbeloppet.

Avgifter, för---erlagt belopp.

2 mom. Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp,

nämligen

i ortsgrupp 1 ............................ 250 kronor,

» » 2 ............................ 350 » ,

» » 3 ............................ 450 »

med avdrag av sju tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad

den må överstiga 100 kronor.

Indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant sätt, att ortsgrupp med

högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader än ortsgrupp med

lägre nummer. Indelningen verkställes enligt de närmare föreskrifter Konungen

meddelar av den myndighet, som har att verkställa indelning i ortsgrupper

enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928,

och gäller för en tid av tio år i sänder. Pensionsberättigad anses tillhöra

den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven; dock att efter flyttning

till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad skall hava tillhört sådan orts
fii

hang till riksdagens protokoll 19,‘16. 6 sami. 2 avd. Nr 5—6.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

grupp tre år, innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande

reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt

fall medgiva undantag.

3 mom. I fråga om ort, vilken gränsar till ort i högre ortsgrupp, äger

Konungen på därom av vederbörande kommun gjord framställning förordna,

att tilläggspension till pensionstagare, vilken är mantalsskriven inom

visst intill gränsen liggande område, skall förhöjas med 50 kronor, därest

de båda orterna tillhöra ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor,

därest de tillhöra ortsgrupp 1 och 3.

Vad i 2 mom. andra stycket sista punkten ävensom 8 § 2 mom. andra

stycket och 3 mom. sista punkten stadgas angående tilläggspension skall äga

motsvarande tillämpning å sådan förhöjning.

Pensionsförhöjningen utbetalas av kommunen, som äger att av statsmedel

utfå ersättning med hälften av vad för ändamålet utgivits.

7 §•

Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör med nedan nämnda avvikelser all den

inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta.

Såsom inkomst räknas icke folkpension och ej understöd, som någon

på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i den

mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig

försörjning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente

eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband

med olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande

arbetsanställning, räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt

icke överstiger

i ortsgrupp 1 300 kronor,

» » 2 350 » ,

» » 3 400 »

Där inkomst---av Konungen.

Vid uppskattningen--- 10,000 kronor.

I fråga örn---ogift person.

8§.

1 mom. Befinnes någon---pensionen indragas.

Åtnjuter pensionstagare---del därav.

2 mom. Har för---varje år.

Flyttar någon som åtnjuter tilläggspension till ort i annan ortsgrupp eller

överföres den ort, där han är mantalsskriven, till annan ortsgrupp, skall tillläggspensionen

jämkas eller bortfalla enligt reglerna för den senare ortsgruppen;

dock alt efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp höjning av tilläggspensionen

må ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i 6 §

2 mom. sista stycket stadgats.

Befinnes någon---riket mantalsskriven.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5. 3

3 mom. Den, som åtnjuter tilläggspension, är pliktig att, om hans arbetsförmåga

eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, utan

oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,

där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet

åligger honom, om han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna

ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort.

13 §.

Till pensionskostnaderna---av kommunerna.

Varje kommun bidrager med i nästföljande stycke föreskriven andel av

tilläggspensionen för pensionstagare, som efter prövning av dess pensionsnämnd

förklarats äga rätt till tilläggspension; dock att, där tilläggspensionen

blivit efter ansökning ökad, den kommun vars pensionsnämnd prövat

ansökningen och, där ökning av tilläggspensionen skett utan ansökning, den

kommun varest pensionstagaren vid ökningen var mantalsskriven, skall bidraga

med nämnda andel av ökningen. Är pensionsnämnd gemensam för

två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner emellan frågan om betalningsskyldigheten

med hänsyn till pensionstagarens mantalsskrivningsort

vid det tillfälle, då tilläggspensionen eller ökningen söktes. Minskas tilläggspension

till vilken två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners

andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan

deras förutvarande bidrag. Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen.

Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag förordnas

av Konungen.

I föregående stycke nämnd andel i kostnaden för tilläggspension eller ökning

därav skall utgöra

för orter tillhörande ortsgrupp 1 en åttondel;

för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel;

för orter tillhörande ortsgrupp 3 en fjärdedel; dock att, därest Stockholm

eller Göteborg hänföres till denna ortsgrupp, stadens andel skall utgöra tre

tiondelar.

Staten bidrager---från folkpensioneringsfonden.

29 §.

Söker någon---till pensionsstyrelsen.

Söker någon, utan att åberopa varaktig arbetsoförmåga, folkpension vari

ingår tilläggspension, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade

upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna prövning

och kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 7 § och

besluta, huruvida sökanden har rätt till tilläggspension. Har därvid uppkommit

fråga örn undantag varom i 6 § 2 mom. sista stycket förmälts, skall

nämnden meddela beslut i frågan. Avslås med stöd av 9 § första stycket

ansökning i vad gäller tilläggspension, skall pensionsnämnden, där den finner

den omständighet som föranlett beslutet icke skola utgöra hinder mot

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

bifall till ansökning om tilläggspension efter viss tids förlopp, meddela bestämmelse

härutinnan.

Söker någon folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall

pensionsnämnden på samma sätt pröva ansökningen och besluta, huruvida

sökanden äger rätt till pension, ävensom, där ansökningen avser jämväl tillläggspension,

meddelade beslut i de övriga frågor, som i andra stycket avses.

I fall---till pensionsstyrelsen.

Vad angående handläggning av ansökning örn pension ovan stadgats, gäller

även angående handläggning av ansökning om ökning av pension. Minskning

eller indragning av pension av orsak, som angivits i 8 § 1 mom. första

stycket och 2 mom. första och tredje styckena samt 9 §, beslutas av pensionsnämnden

i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit mantalsskriven,

varefter ordföranden snarast möjligt skall insända beslutet jämte

handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen. Innan pensionsnämnd fattar

beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension, skall nämnden,

om så ske kan, lämna pensionstagaren tillfälle att yttra sig.

40 §.

Den, som fått pension enligt 2 § lagen om allmän pensionsförsäkring för

sig fastställd, skall efter utgången av år 1936 anses därigenom hava fått folkpension

sig tillerkänd, därvid avgiftspensionens belopp alltjämt är bestämt

enligt äldre regler men i stället för rätt till pensionstillägg enligt 6 § andra

stycket i nämnda lag träder rätt till tilläggspension enligt lagen om folkpensionering.

Därvid skall dock högsta tilläggspension vara

i ortsgrupp 1 ............................ 300 kronor,

» » 2 ............................ 400 » ,

» » 3 ............................ 500 »

Påföljd enligt 9 § lagen örn folkpensionering må icke beträffande dessa

pensioner tillämpas med anledning av förhållande före den 1 januari 1937, i

den mån påföljden är strängare än påföljd enligt äldre rätt. Ej heller må

pensionstillägg i något fall sänkas endast på grund av att bestämmelserna

ändrats. Från reglerna om folkpension gäller vidare i fråga om tilläggspension,

som helt eller delvis grundar sig å fastställelse av pensionstillägg före

nämnda dag, det undantag, att jämte kommunen landstinget skall bidraga

med en sextondel av kostnaden för tilläggspensionen och att stad, som icke

deltager i landsting, skall utöver vad i 13 § stadgats bidraga med en sextondel

av kostnaden för tilläggspensionen.

42 §.

Pensionstillägg, som någon åtnjuter vid utgången av år 1936, skall av pensionsstyrelsen

utan ansökning höjas till huvudsaklig överensstämmelse med

de beträffande ortsgrupp 1 föreskrivna reglerna om tilläggspension. Närmare

bestämmelser till ledning vid omräkningen utfärdas av Konungen. Har

på grund av 9 § lagen örn allmän pensionsförsäkring pensionstillägg blivit

fastställt med minskat belopp, må denna minskning tillsvidare bestå. Bidraga

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5. 5

flera kommuner till kostnaden för pensionstillägg som höjes enligt denna

paragraf, skall beträffande skyldighet att bidraga till höjningen så anses

som om höjningen beviljats efter ansökning hos pensionsnämnden i den

kommun, för vilken bidragsskyldighet sist inträtt.

Den höjning utöver vad i första stycket sagts, som erfordras för att därtill

berättigade pensionstagare skola erhålla tilläggspension i huvudsaklig överensstämmelse

med reglerna om dylik pension i ortsgrupp 2 eller 3, skall av

pensionsstyrelsen verkställas på därom gjord ansökning, vilken ingives till

pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren är

mantalsskriven den 1 januari 1937, och prövas av pensionsstyrelsen.

I anledning av förevarande proposition hava inom andra kammaren väckts

två motioner, nr 720 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. och nr 721 av herrar

Severin och Anderson i Råstock.

I motionen II: 720 hemställes, att riksdagen vid behandlingen av regeringens

proposition nr 182 måtte besluta att i skrivelse till regeringen hemställa

om skyndsam utredning och förslag till sådana ändringar av lagen om folkpensionering,

att en indelning på fem dyrortsgrupper genomföres, och att tillläggspensionerna

fastställas till 500 kronor för lägsta dyrortsgruppen och till

100 kronor högre belopp för vardera av de övriga ortsgrupperna, så att tillläggspensionen

i högsta ortsgruppen sålunda blir 900 kronor, samt att beträffande

den nu i lagen fastställda åldersbestämmelsen (67 år) för rätt till erhållande

av pension ändras så, att en lägre åldersgräns, eventuellt 60 år, blir

fastställd.

I motionen II: 721 hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t begära, att utredning verkställes i frågan örn staten genom bidrag till

enskilda pensionskassor eller på annat sätt kan uppmuntra den enskildes strävan

att trygga sin ålderdom.

Ovan nämnda proposition och motioner hava hänvisats till lagutskott och

efter överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet behandlats

av sammansatt stats- och andra lagutskott.

Propositionen.

1935 års reform. Efter långvariga utredningsarbeten beslutades vid 1935

års riksdag på grundval av en av Kungl. Maj:t i ämnet avgiven proposition,

nr 217, en genomgripande reformering av den allmänna pensionsförsäkringen

i vårt land. I enlighet med riksdagens beslut har sedermera den 28 juni 1935

utfärdats lag om folkpensionering samt förordning örn invalidunderstöd,

vilka skola träda i kraft den 1 januari 1937, då lagen den 30 juni 1913 örn

allmän pensionsförsäkring skall upphöra att gälla. I de avseenden, som i

förevarande sammanhang äro av intresse, innebär den nya lagen örn folkpensionering

i huvudsak följande.

Folkpension skall fr. o. lii. den 1 januari 1937 bestå av grundpension, vilken

utgår utan beliovsprövning, och tilläggspension, vars storlek är beroende

av pensionstagarens egen årsinkomst. Grundpensionen skall i regel utgöra

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

70 kronor jämte 10 procent av summan erlanda pensionsavgifter och tilläggspensionen

250 kronor med avdrag av sju tiondelar av det belopp, varmed

den pensionsberättigades inkomst må överstiga 100 kronor. Rätten till tillläggspension

bortfaller vid en årsinkomst av 450 kronor. Personer med rätt

till pension enligt bestämmelserna örn lagens ikraftträdande, som ej kunna

komma i åtnjutande av grundpension med dess fasta belopp örn 70 kronor,

erhålla såsom kompensation härför en med 50 kronor förhöjd tilläggspension

eller 300 kronor med avdrag på grund av egen inkomst på sätt nyss

sagts. Inkomstgränsen för rätt till tilläggspension är för dessa pensionstagare

520 kronor. Till kostnaden för tilläggspensioner skola kommunerna

bidraga med en åttondel. Landsting och städer, som icke deltaga i landsting,

skola dessutom bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensioner

till personer, som före lagens ikraftträdande tillerkänts pensionstilllägg

eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. Enligt förordningen

om invalidunderstöd skall dylikt understöd enligt samma regler,

som gälla i fråga om tilläggspension, utgå till invalid person, som på grund

av att pensionsavgift ej påförts honom icke kan erhålla folkpension.

I ett betydelsefullt avseende avviker den nya lagen från det av Kungl.

Maj:t för riksdagen framlagda förslaget i ämnet, nämligen därutinnan att

tilläggspensionerna skola utgå enligt samma regler på samtliga orter i riket.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle dessa pensionsförmåner vara graderade

med hänsyn tagen till levnadskostnadernas olika höjd på skilda orter.

Kungl. Maj.ts nu föreliggande förslag. Under anknytning till ett av särskilda

utskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande, nr 1, i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 gjort uttalande, att själva syftet med folkpensioneringen,

vilket väsentligen vore att bereda medborgarna försörjning

vid invaliditet eller ålderdom i annan form än fattigvård, förfelades om pensionerna

för att vara tillräckliga för uppehället måste utfyllas med fattigvårdsunderstöd,

har Kungl. Maj:t till förnyad utredning upptagit frågan örn

dyrortsgradering av folkpensionerna. Denna utredning har resulterat i det

nu till behandling föreliggande förslaget till ändring i vissa delar av lagen

den 28 juni 1935 om folkpensionering, vilket förslag i huvudsak innebär följande.

Efter i propositionen närmare angivna riktlinjer skall verkställas en särskild

ortsgruppering för folkpensioneringens ändamål. Indelningen i ortsgrupper

skall åligga den myndighet, som har att verkställa indelning i ortsgrupper

enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928,

d. v. s. för närvarande socialstyrelsen, och gälla för en tid av tio år i sänder.

Antalet ortsgrupper har av administrativa skäl, liksom i Kungl. Maj:ts förslag

till 1935 års riksdag, inskränkts till tre. Enligt det till grund för propositionen

liggande sakkunnigförslaget skulle i ort sgrupp 3 komma att placeras

Stockholm och Göteborg, 9 andra städer, 2 köpingar och 3 landskommuner.

Såväl köpingarna som landskommunerna tillhöra Stockholms förorter. Två

landskommuner, nämligen Gällivare och Jukkasjärvi socknar, skulle uppdelas

på ortsgrupperna 2 och 3. Till grupp 2 hava hänförts städerna Malmö,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

7

Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt vidare 68 andra städer, 13 köpingar

och 40 landskommuner. liela antalet kommuner, som enligt förslaget skulle

placeras i högre ortsgrupp än den lägsta, uppgår till 143.

Även i fråga örn tilläggspensionernas maximibelopp överensstämmer det

nu föreliggande förslaget med Kungl. Maj:ts proposition nr 217 till 1935

års riksdag. Enligt förslaget skall alltså dylik pension, då fråga gäller person

som erlagt avgift enligt nya lagen och på grund av denna är berättigad

till grundpension, utgå med högst 250 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor

i ortsgrupp 2 och 450 kronor i ortsgrupp 3. För personer, som äro berättigade

till folkpension enligt bestämmelserna örn lagens ikraftträdande och

som icke kunna komma i åtnjutande av grundpension med dess fasta

belopp om 70 kronor, skall tilläggspensionens maximibelopp vara 50

kronor högre eller 300 kronor i ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp 2 och

500 kronor i ortsgrupp 3. Från samtliga här nämnda belopp skall avdrag

ske med sju tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må

överstiga 100 kronor. Den inkomstgräns, vid vilken rätten till tilläggspension

bortfaller, blir på grund härav för den förra kategorien pensionstagare 457,

600 och 743 kronor allt efter ortsgrupp och för den senare resp. 529, 671 och

814 kronor.

Pensionsberättigad skall enligt förslaget, liksom fallet var enligt den nämnda

propositionen, anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven;

dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad

skall hava tillhört sådan ortsgrupp tre år (enligt 1935 års förslag två år),

innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande reglerna, såvida

icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva undantag.

Pensionstagare tillhörande ortsgrupp 2 eller 3, vilken flyttar till ort

i lägre ortsgrupp och där mantalsskrives, skall vara skyldig att utan oskäligt

dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,

där han senast blivit mantalsskriven.

Efter 1935 års proposition har vidare upptagits förslag örn gradering efter

ortsgrupp av s. k. privilegierad inkomst. Enligt den nya lagen skall pension

eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken

icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med olycksfall i arbetet,

på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanstållning, icke räknas

såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt icke överstiger 300 kronor.

Enligt förslaget skall nämnda belopp gälla för ortsgrupp 1, under det

att motsvarande belopp i de båda högre ortsgrupperna skall vara resp. 350

och 400 kronor.

I fråga örn kommunernas skyldighet att bidraga till kostnaden för tilläggspensioner

innebär Kungl. Maj:ts förslag en betydelsefull nyhet. I direktiven

för den till grund för propositionen liggande sakkunnigutredningen framhölls,

bland annat, att införande av dyrortsgraderade tilläggspensioner otvivelaktigt

för vederbörande kommuner vore ägnat att medföra en betydande

lättnad i fattigvårdskostnaderna, varför det syntes böra övervägas att lata

kommunerna själva bära en större anpart av kostnaden för dyrortstilläggen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

än den allmänna fördelningsregeln innebnre. I överensstämmelse härmed

hava de sakkunniga verkställt särskild statistisk undersökning rörande den

ekonomiska betydelsen för kommunerna av dyrortsgraderade folkpensioner och

med stöd av denna undersökning avgivit följande, av Kungl. Majit i propositionen

biträdda förslag i nu förevarande avseende.

Kommuner tillhörande ortsgrupp 1 bibehållas vid skyldigheten att bidraga

till tilläggspensionerna med en åttondel. För kommuner i ortsgrupp 2 sättes

bidragskvoten till en femtedel och för kommuner i ortsgrupp 3, med undantag

för städerna Stockholm och Göteborg, till en fjärdedel. De nämnda

städerna slutligen åläggas att bidraga med tre tiondelar. För det fall att en

kommun är uppdelad på ortsgrupper, skall kommunens bidrag till tilläggspensioner,

som må utgå enligt reglerna för ortsgrupp 1, 2 eller 3, vara resp.

en åttondel, en femtedel eller en fjärdedel. Beträffande landstingens bidragsskyldighet

har icke föreslagits någon ändring av de i lagen örn folkpensionering

fastställda reglerna. Landstingen skola sålunda enligt förslaget

bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensioner åt personer, som

före nya lagens ikraftträdande tillerkänts pensionstillägg eller understöd. Städer

som icke deltaga i landsting skola för dylika pensionstagare bidraga med

en sextondel utöver vad förut angivits.

I syfte att minska de olägenheter, som i vissa fall måste uppkomma

därigenom, att två kommuner tillhörande olika ortsgrupper gränsa intill

varandra, föreslås slutligen en anordning, varigenom det öppnas

möjlighet för pensionstagarna inom viss intill gränsen liggande del av den

kommun, som tillhör den lägre ortsgruppen, att då förhållandena så påkalla

erhålla ett tillägg till pensionen. I lagförslaget har sålunda upptagits ett

stadgande, att Konungen i fråga örn kommun, vilken gränsar till annan

kommun, tillhörande högre ortsgrupp än den förstnämnda, äger på därom

av kommunen gjord framställning förordna, att tilläggspension som må utgå

till pensionstagare, vilken är mantalsskriven inom viss intill gränsen liggande

del av kommunen, skall förhöjas med 50 kronor, därest de båda kommunerna

tillhöra ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor, därest

kommunerna tillhöra ortsgrupp 1 och 3. Enahanda skall gälla för det

fall att en och samma kommun uppdelats på ortsgrupper. Pensionsförhöjningen

skall utbetalas av kommunen, som äger att av statsmedel utfå ersättning

med hälften av vad för ändamålet utgivits.

Efter att hava redogjort för de olika principståndpunkter, som kommit till

uttryck vid ärendets remissbehandling, har föredragande departementschefen

till statsrådsprotokollet gjort följande allmänna uttalanden.

Efter denna redogörelse för de ståndpunkter, som i den föreliggande

frågan intagits av myndigheter och andra, vilka yttrat sig över de sakkunnigas

förslag, torde till närmare granskning böra upptagas de skäl, som anförts

till stöd för ett avstyrkande av detsamma. Jag skall därvid icke uppehålla

mig vid frågan örn det principiellt berättigade i kravet på att folkpensionerna

graderas med hänsyn tagen till levnadskostnadernas höjd på skilda orter.

Meningarna torde på denna punkt vara föga delade, men bryta sig däremot,

då fråga gäller möjligheterna att komma fram till en tillfredsställande och

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

9

rättvis lösning av problemet. I detta sammanhang torde emellertid till bemötande

böra upptagas vissa yttranden, i vilka ifrågasatts, huruvida behov verkligen

föreligger av en differentiering av folkpensionerna. Av länsstyrelserna i

Jönköpings och Skaraborgs län har sålunda anförts, att de sakkunnigas utredning

icke vöre tillfyllest för att undanröja en ej sällan förekommande

uppfattning, att den föreslagna ortsgrupperingen innebure en metod att uppehålla

en högre levnadsstandard åt pensionstagarna inom vissa kommuner

(särskilt en del städer) än den standard, varunder det stora flertalet av landsbygdens

pensionstagare finge leva. Liknande uttalanden hava även gjorts av

länsstyrelsen i Västernorrlands län samt en del kommuner, vilka enligt de

sakkunnigas förslag skulle komma att tillhöra den lägsta ortsgruppen.

Vid ett objektivt bedömande av hithörande spörsmål måste det dock utan

vidare framstå såsom klart, att en dylik uppfattning icke kan vara riktig.

All erfarenhet ger vid handen, att det å dyrare orter överhuvud taget icke är

möjligt för en pensionstagare utan andra resurser än den hjälp, som kan

erhållas genom folkpensioneringen, att förskaffa sig ens vad som hör till livets

enklaste nödtorft. De sakkunniga påvisa även, att de av dem för de

högre ortsgrupperna föreslagna pensionsbeloppen ge utrymme för mindre behovstillfredsställelse

för pensionstagarna å dyrorterna än pensioner enligt lagen

örn folkpensionering för pensionstagare i den lägsta ortsgruppen. Därest

med det anförda uttalandet skulle åsyftas, att pensionstagarnas bostadsstandard

är högre i städer och andra dyrare orter, torde få hänvisas till att den

högre bostadskostnaden å dylika orter i väsentlig grad är beroende av högre

tomtpriser och högre arbetslöner — alltså omständigheter som icke lia något

samband med standardfrågan. För övrigt är det givet, att de personer

varom här är fråga, nämligen pensionstagare å dyrorter i saknad av andra

existensmedel än folkpensionen, om de överhuvud taget skola kunna draga

sig fram utan anlitande av fattigvården, äro hänvisade till det sämsta bostadsbeståndet,

vilket i stor utsträckning måste betecknas såsom undermåligt. Enligt

min mening är det därför helt uteslutet, att en dyrortsgradering

på föreslaget sätt av folkpensionerna skulle möjliggöra en högre levnadsstandard

för pensionstagarna på dvrorterna än på andra orter. Snarare torde

utredningen få anses hava ådagalagt, att förhållandet är det rakt motsatta.

1 en del yttranden och kanske ännu mer i den allmänna diskussionen kring

den föreliggande frågan har såsom ett skäl mot ett genomförande nu av de

sakkunnigas förslag åberopats den ståndpunkt, som av 1935 års riksdag intogs

till det då av Kungl. Majit framlagda förslaget i samma ämne. Såsom

skäl av samma ari torde få betecknas uttalanden, att frågan örn införande av

dyrortsgraderade folkpensioner icke borde upptagas till förnyad prövning,

förrän erfarenhet vunnits rörande den nya lagens verkningar samt att förslagets

genomförande skulle medföra större kostnader för statsverket än som

kunna anses försvarliga.

Redan i samband med att jag utverkade bemyndigande att verkställa den

utredning, vars resultat nu föreligger till prövning, erinrade jag om att ett

av skälen till att 1935 års riksdag avböjde förslaget örn differentiering efter

levnadskostnaderna av folkpensionerna varit, att frågan vore förknippad med

svårigheter, för vilkas undanröjande erfordrades mera ingående utredningar

och överväganden än dittills ägnats densamma. Då riksdagen samtidigt uttryckligen

såsom ett mål för en reform av folkpensioneringen uppställt »att

i möjligaste mån göra denna så effektiv, att dess klientel icke samtidigt behöver

söka fattigvårdsunderstöd», torde det icke rimligen kunna betecknas

annat än såsom följdriktigt, att frågan utan dröjsmål underkastats den ytterligare

beredning, som ansetts erforderlig. Att så skulle komma att ske

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

framhölls även bestämt från regeringshåll vid överläggningarna i riksdagens

kamrar.

Om man erkänner det principiellt riktiga i att folkpensionerna differentieras

efter levnadskostnaderna, föreligger e.j heller enligt min mening stort

fog för den åsikten, att man bör ställa sig avvaktande ett antal år framåt

för att vinna erfarenhet av den nya lagens verkningar. Någon vägledning

torde i vart fall icke därigenom stå att vinna i det avseende, varom här närmast

är fråga, nämligen beträffande möjligheterna att bemästra de svårigheter,

som otvivelaktigt möta vid varje anordning med dyrortsgraderade folkpensioner.

Fastmera synes det mig vara av vikt, att frågan löses redan

nu, så att folkpensioneringen från och med nästa års ingång, då den nya

lagen träder i kraft, blir i något så när lika mån effektiv på dyrorterna som

på andra håll. Invändningen att en dyrortsgradering av folkpensionerna

borde avvisas av den anledningen, att endast begränsade befolkningsgrupper

skulle få nytta därav, synes mig icke förtjäna avseende, men bör dock föranleda

ett påpekande i detta sammanhang av det faktum att den föreliggande

frågan berör ett vitalt intresse för mera än en fjärdedel av samtliga pensionstagare

i riket, d. v. s. åtskilligt över 100,000 av de i ekonomiskt avseende

sämst ställda i samhället.

Det skäl, som 1935 års riksdag i första hand åberopade till stöd för sitt

avböjande av Kungl. Maj:ts förslag örn införande av dyrortsgruppering på

folkpensioneringens område, var emellertid, att kostnaden för folkpensioneringen

med en dylik gruppering icke kunde hållas inom en ram, som riksdagen

ansåg försvarlig. Samma argument har i en del yttranden anförts

emot det nu föreliggande förslaget.

Vad denna fråga beträffar, bör uppmärksammas, att densamma i olika

avseenden måste anses ligga väsentligt annorlunda till nu än föregående år.

Det för 1935 års riksdag framlagda förslaget örn dyrortsgradering av folkpensionerna

beräknades komma att för det allmänna medföra en årlig kostnad

av cirka 25 miljoner kronor under de första åren. Av detta belopp

skulle, med tillämpning av de av riksdagen beslutade grunderna för fördelningen

av kostnaderna för tilläggspensioner, något över 20 miljoner kronor

hava fallit på statsverket. Med de sakkunnigas förslag åter begränsas det

allmännas kostnader för ifrågavarande ändamål till sammanlagt 21 miljoner

kronor örn året, av vilket belopp endast cirka hälften skulle belasta statsverket.

Vid sådant förhållande kan det ej vara befogat att utan vidare

falla tillbaka på den ståndpunkt, som riksdagen föregående år intog

i nu förevarande avseende. Att kostnadsfrågan är av stor vikt och tarvar

sitt särskilda övervägande är emellertid givet.

Den ökning av statens kostnader, som genomförandet av de sakkunnigas

förslag skulle medföra — 5 miljoner kronor för budgetåret 1936/1937 och

därefter cirka 10 miljoner kronor örn året under ett antal år framåt — är

icke av den storleksordning att, så som förhållandena nu te sig, totalkostnaden

för en effektiv reformering av den nuvarande pensionsförsäkringen

bör föranleda ett undanskjutande av den ifrågasatta kompletteringen av 1935

års pensionsreform, vilken för visso i varje fall är ofrånkomlig. Jag tillåter

mig hänvisa till att dyrortsgradering av ålderspensionerna infördes i Danmark

redan år 1923 och att pensionerna där äro större än jag i detta förslag

ifrågasätter för Sveriges del.

Såsom ett skäl av mera allmän innebörd mot de sakkunnigas förslag har

statens inspektör för fattigvård och barnavård som sin mening uttalat, att

de högre pensionerna säkerligen skulle medföra, att kraven på fattigvårdsunderstödens

belopp ökades i motsvarande mån och att kommunerna skulle

bli tvungna att utge fattigvård efter en betydligt högre standard än den hit
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5. 11

tills tillämpade. Till stöd härför åberopas, att den nuvarande pensionsförsäkringen

skulle vara orsaken till den höjning av understödstagarnas levnadsstandard,

som inträtt sedan pensionsförsäkringen infördes.

Denna uppfattning, att pensionsförsäkringen i sin hittillsvarande gestaltning

i nämnvärd grad påverkat den allmänna understödsnivån i höjande

riktning, kan knappast göra anspråk på verklighetstrohet. Det bör hållas i

minnet, att pensionerna från början utgingo med ytterst obetydliga belopp,

högst 75 kronor för man och 70 kronor för kvinna. Först från och med år

1922 kunde nytillkommande pensionstagare komma i åtnjutande av pensionstillägg

med nu gällande belopp eller högst 225 kronor för man och 210

kronor för kvinna. Orsakerna till den standardförbättring, som dess bättre

på ifrågavarande område kunnat konstateras under de senaste årtiondena,

torde i stället i främsta rummet vara att söka i den humanare lagstiftning,

som kom till stånd genom 1918 års fattigvårdslag, och i den statliga inspektionsverksamhet,

som i samband därmed infördes. Det torde vara allmänt

känt, att fattigvårdsinspektionen i stor utsträckning ingripit för att framtvinga

bättre levnadsförhållanden för de av fattigvården understödda.

Ett godkännande av det av fattigvårdsinspektören förda resonemanget

skulle närmast leda till, att man borde ställa sig avvisande gentemot varje

förslag om förbättring av förmånerna inom folkpensioneringen. Ej heller

den år 1935 beslutade reformen borde i så fall hava godtagits. Vad speciellt

angår det nu föreliggande förslaget, vill jag än en gång betona, att de för

dyrorterna föreslagna pensionsbeloppen för därav berörda pensionstagare

hava lägre värde ur försörjningssynpunkt än den pension, som enligt den nya

lagen skall utgå till pensionstagare tillhörande den lägsta ortsgruppen. Det

föreligger därför ingen anledning att räkna med större verkan i av fattigvårdsinspektören

angiven riktning beträffande de förra pensionerna än i

fråga örn de senare.

Här torde till slut böra till behandling upptagas vissa erinringar mot de

sakkunnigas förslag, vilka mera allmänt beröra frågan om kostnadernas fördelning

mellan stat och kommun. Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda

ansett, att frågan i vad mån kostnaderna skola bäras av statsverket

måste anses utgöra ett skatteutjämningsprohlem, vilket icke med fördel kan

bedömas utan samtidigt beaktande av de många skatteutjämningsfrågor i

övrigt, som ännu avbida sin lösning. Och länsstyrelsen i Gävleborgs län håller

före, att föreliggande förslag om ändrad ordning för fattigvårdskostnadernas

fördelning på stat och kommun, varmed torde åsyftas vissa av skatteutjämningsberedningen

framlagda förslag, borde hava prövats och avgjorts

före det nu föreliggande spörsmålet.

Dylika skäl för uppskov med en i övrigt för åstadkommande av rättvisa

ofrånkomlig reform synas mig ej kunna godtagas. Den sedan långt tillbaka

aktuella och ytterst svårlösta frågan örn åstadkommande av en utjämning

av det kommunala skattetrycket är enligt min mening ett spörsmål, som måste

lösas särskilt för sig under aktgivande på olika denna fråga berörande

faktorer. Det kan icke vara försvarligt att i avvaktan på dess lösning skjuta

åt sidan andra minst lika betydelsefulla reformer. För övrigt är att märka,

att de sakkunnigas förslag icke torde komma att i märkbar män medföra någon

förändring i fråga örn kommunernas behov av skatteinkomster. Det absolut

övervägande antalet kommuner beröres överhuvud taget ej av detsamma,

och för de 143 kommuner, som enligt förslaget skulle komma att tillhöra

de båda högre ortsgrupperna, torde detsamma, såvitt av den föreliggande utredningen

kan bedömas, närmast komma alt verka i skatteutjämnande riktning.

Med anledning av ali enligt förslaget staten skulle bidraga lill kostnader
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

Utskottet.

na för pensionsförhöjningen i de högre ortsgrupperna har vidare från ett

par länsstyrelser och framför allt från en del kommuner, som skulle komma

att tillhöra den lägsta ortsgruppen, anmärkts, att skattebetalarna i den

sistnämnda ortsgruppen finge bidraga till kostnaderna för pensioner åt pensionstagare

i de dyrare kommunerna, vilka i regel hade det ekonomiskt

bättre ställt än kommuner i allmänhet i landet.

Beträffande denna fråga anförde penSionsförsäkringskommittén i sitt huvudbetänkande,

att det syntes rimligt att pensionstagare erhölle större pensionstillägg

å dyrorter än annorstädes med hänsyn därtill, att från dessa

orter komme förhållandevis stora delar av de skattemedel, med vilka pensionstilläggen

bestredes. Såsom avgiftspensioneringen enligt kommitténs

förslag vore anordnad, vore för övrigt dessa orter missgynnade på det sätt,

att från dem i genomsnitt per invånare lämnades större bidrag till grundbeloppet

än från andra orter. Härtill torde få fogas den upplysningen, att

mindre än en fjärdedel av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten

härflyter från kommuner, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillhöra

den lägsta ortsgruppen, under det att ej mindre än 63 °/o av hela det belopp

som efter ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle komma att

utgå i tilläggspensioner skulle tillkomma pensionstagare i nämnda ortsgrupp.

Även örn en dylik sammanställning icke kan berättiga till några mera djupgående

slutsatser i nu förevarande avseende, torde den dock giva vid handen,

att de ovan berörda anmärkningarna mot de sakkunnigas förslag icke kunna

tillerkännas bärkraft.

Den granskning jag här ovan verkställt av de skäl av mera allmän natur,

som framförts mot genomförandet av en dyrortsgruppering på folkpensioneringens

område, ådagalägger enligt min mening, att dessa skäl icke äro

av den beskaffenhet eller styrka, att det av de sakkunniga framlagda förslaget

bör avvisas eller dess fortsatta prövning uppskjutas. Den i det följande

verkställda detaljgranskningen av förslaget och de avgivna yttrandena synes

mig ej heller böra föranleda några mera väsentliga jämkningar i detsamma.

Jag tillstyrker därför, att förslag förelägges riksdagen om införande av dyrortsgraderade

folkpensioner i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas

föreliggande förslag.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att riksdagen år

1935 i samband med prövningen av Kungl. Maj:ts då framlagda förslag

rörande reformering av den allmänna pensionsförsäkringen i vårt land

hade att taga ställning till frågan örn differentiering av folkpensionerna med

hänsyn tagen till levnadskostnadernas olika höjd på skilda orter. Att riksdagen

då fann sig föranlåten att avböja en dylik differentiering föranleddes

av flera omständigheter. En av dessa var att riksdagen ansåg sig av kostnadsskäl

ställd i valet mellan att antingen över hela linjen sätta tilläggspensionernas

maximibelopp lägre än enligt Kungl. Maj:ts förslag eller att borttaga dyrortsgraderingen

och förorda en högsta tilläggspension för hela riket av 250

kronor. Vid valet mellan dessa utvägar fästes stort avseende därvid, att enligt

de beräkningar, som uppgjorts, inemot 70 procent av pensionstagarna skulle

komma att tillhöra den lägsta ortsgruppen. Enligt riksdagens mening vore

det bättre att genomföra en reform, som gjorde pensionerna tillfredsställande

för den större delen av befolkningen — samtidigt som den förbättrade

pensionerna för befolkningen i hela riket -—- än att genomföra en för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5. 13

höjning, som visserligen vore graderad efter levnadskostnadernas olika storlek

på skilda orter, men i flertalet fall skulle vara otillräcklig. Ett annat

skäl att icke införa det då föreslagna systemet var att riksdagen ansåg,

att en dyrortsgruppering på folkpensioneringens område vore förenad med

stora praktiska svårigheter, för vilkas lösning erfordrades mera ingående

utredningar och överväganden än dittills ägnats denna fråga.

I enlighet härmed bestämdes pensionsbeloppen på sätt skedde. Detta

riksdagens beslut har ännu icke hunnit träda i tillämpning och för den skull

lia inga erfarenheter kunnat vinnas örn den beslutade reformens verkningar.

Likväl har Kungl. Majit redan vid innevarande riksdag återkommit

med framställning i ämnet. Visserligen har frågan sedan avgörandet sistlidet

år varit föremål för utredning, men utskottet finner det uppenbart, att stora

vanskligheter alltjämt kvarstå, när det gäller att genomföra en dylik dyrortsgruppering,

vanskligheter, vilka icke eliminerats vid det förnyade övervägande,

som ägnats denna sak, sedan riksdagen senast prövade densamma.

Departementschefen bär själv vitsordat detta förhållande, även örn

han icke tillmäter detsamma en avgörande betydelse, och i åtskilliga yttranden

över det förslag, som ligger till grund för Kungl. Majits proposition,

ha starka betänkligheter blivit anförda. Tvivel kunna också yppas

därom, huruvida propositionen representerar det lämpligaste sättet att

vinna de syften, som man vill förverkliga genom dyrortsgrupperingen. Utskottet

vill härvidlag peka på den möjligheten, att kommunerna själva, där

särskilda skäl anses föreligga, kunde besluta örn utfyllnad av folkpensionerna

medelst kommunala bidrag av samma karaktär.

Vad här anförts utgör enligt utskottets mening tillräckliga skäl att icke

biträda propositionen. Men härutöver vill utskottet framhålla, att beslutet

vid 1935 års riksdag beträffande folkpensioneringen innebar ett mycket

stort framsteg, som kräver betydande ekonomiska offer av det allmänna,

och det synes lämpligt att, innan statsmakterna binda sig för eventuellt ytterligare

utgifter till speciellt detta ändamål, tillfälle har bereus att pröva

andra sociala reformuppslag av stort och aktuellt intresse. De frågor, som

rymmas inom ramen för de befolkningspolitiska spörsmålen, anmäla sig

här på ett naturligt sätt. Det är visst icke utan vidare klart, att samhällets

resurser närmast skola sättas in på att ytterligare reformera folkpensioneringen

utan det kan vid en prövning befinnas angelägnare och viktigare

att först tillgodose andra sociala önskemål, ägnade att stödja de yngre

grupperna i samhället. Ett övervägande förtjänar ävenledes i detta sammanhang

den omständigheten, att åldersutvecklingen inom vårt lands befolkning

kan medföra en enorm ekonomisk belastning icke minst på folkpensioneringens

område, ett förhållande som i varje fall manar till försiktighet,

varsamhet och noggrann prövning.

Motionen II: 720.

I motionen II: 720 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. framförda önskemål

gå ut på att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn ut
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

Utskottet.

Utskottet.

redning och förslag i huvudsak avseende en väsentlig höjning såväl av de

föregående år beslutade folkpensionerna som de av Kungl. Majit genom propositionen

nr 182 föreslagna pensionsförliöjningarna för dyrorterna samt

en sänkning av pensionsåldern till förslagsvis 60 år.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för motionärernas hemställan,

tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.

I huvudsak enahanda yrkande som i den nu föreliggande motionen framfördes

av samma motionärer vid 1935 års riksdag i anledning av det då av

Kungl. Majit genom proposition, nr 217, framlagda förslaget till lag örn folkpensionering.

Riksdagen fann ej skäl bifalla motionärernas yrkanden, och

enligt utskottets mening föreligger ej heller nu anledning att tillmötesgå de

framförda önskemålen, vilka med hänsyn bland annat till de oerhörda kostnader,

som skulle vara förbundna med deras genomförande, måste betecknas

såsom skäligen verklighetsfrämmande.

Motion II: 721.

Motionen lii 721 av herrar Severin och Anderson i Råstock, vari såsom förut

nämnts hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit begära, att

utredning verkställes i frågan om staten genom bidrag till enskilda pensionskassor

eller på annat sätt kan uppmuntra den enskildes strävan att trygga

sin ålderdom, anknyter till Kungl. Majits proposition nr 182 på det sätt, att

motionärerna med utgångspunkt från det stadgande örn gradering efter dyrort

av s. k. privilegierad inkomst, som upptagits i 7 § av det i nämnda proposition

innefattade lagförslaget, giva uttryck för uppfattningen, att staten

borde på något sätt bidraga till de enskilda pensionskassorna. Beträffande

den av motionärerna härutinnan anförda motiveringen tillåter sig utskottet

hänvisa till motionen.

Det i förevarande motion framförda önskemålet, att staten på något sätt

skulle uppmuntra den enskildes strävan att trygga sin ålderdom är enligt

utskottets mening värt beaktande. Frågan synes dock äga föga samband med

Kungl. Majits föreliggande förslag om införande av dyrortsgraderade folkpensioner.

Emellertid kommer frågan om åtgärder från det allmännas sida till främjande

av pensionering av i enskild tjänst anställda i annat sammanhang att

underställas riksdagens prövning. Enligt vad utskottet inhämtat har nämligen

andra lagutskottet i samband med behandlingen av frågan örn lagstiftning

rörande arbetsavtal beslutat föreslå riksdagen att hos Kungl. Majit anhålla

örn utredning rörande de åtgärder, som genom samhällets försorg lämplighen

kunna vidtagas för att främja pensionering av personer, anställda i

enskild tjänst, samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill denna

utredning kan föranleda. Med anledning härav har utskottet ansett sig

icke böra ingå på en närmare prövning i nu förevarande sammanhang av

de i föreliggande motion framförda önskemålen. Utskottet förutsätter näm
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och amira lagutskotts utlåtande Nr 5.

15

ligen att, därest nämnda förslag av andra lagutskottet vinner riksdagens bifall,

den blivande utredningen kommer att taga under övervägande jämväl

de synpunkter, som kommit till uttryck i motionen.

Utskottets hemställan.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I. att Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 182 icke

måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionen II: 720 icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda; samt

III. att ej heller motionen II: 721 måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 juni 1936.

På utskottets vägnar:

IVAR ÖSTERSTRÖM.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling:

från statsutskottet: herrar Svensson i Kompersmåla, Jansson i Falun, Strindlund,

Andersson i Höör, Sandén och Jonsson i Lycksele; samt

från andra lagutskottet: herrar Österström, Gustaf Tamm, Skoglund, Norman

och John Gustavson samt fru Nordgren;

dock att vid behandlingen av motionerna II: 720 och II: 721 i stället för herrar Jansson

i Falun, Andersson i Höör och Skoglund deltagit herrar Isacsson*, Persson i Tidaholm

och Saldström i Sollefteå.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Jansson i Falun, Andersson i Höör, Sandén och Norman samt

fru Nordgren, vilka ansett, att utskottets yttrande i anledning av propositionen

samt hemställan under I. bort vara av följande lydelse.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att riksdagen år 1935 i sam- Utskottet.

band med prövningen av Kungl. Maj:ts genom proposition nr 217 då framlagda

förslag till lag örn folkpensionering hade att taga ställning till frågan

örn differentiering av folkpensionerna med hänsyn tagen till levnadskostna
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.

demas olika höjd på skilda orter. Att riksdagen då fann sig föranlåten att

avböja förslaget om dyrortsgradering av folkpensionerna föranleddes främst

av kostnadsskäl, men därjämte av den omständigheten att frågan om grunder

för själva ortsgrupperingen befanns vara i behov av mera ingående utredningar

och överväganden än som dittills ägnats densamma.

Den av riksdagen sålunda såsom behövlig ansedda förnyade utredningen

har numera verkställts och det förslag, som därav framgått, har praktiskt

taget utan erinringar vunnit anslutning från socialstyrelsen, som på ifrågavarande

område torde besitta den största sakkunskapen i vårt land. Ej heller

i övrigt hava mera vägande erinringar framkommit mot de i fråga om

grupperingsförfarandet föreslagna principerna. Det är dock givet, att vissa

olägenheter i samband med gränsdragningen mellan de olika ortsgrupperna

kunna uppkomma även med det nu föreliggande förslaget. Såsom föredragande

departementschefen framhållit äro emellertid dylika olägenheter

ofrånkomliga vid varje ortsgruppering, vilket dock ej fått utgöra hinder för

anordningens genomförande på andra områden, vilka knappast kunna sägas

vara av så vital betydelse för de av ortsgrupperingen närmast berörda som

folkpensioneringen. Departementschefen har för övrigt genom de i lagförslagets

6 § 3 mom. intagna bestämmelserna lämnat möjlighet för Konungen

öppen att på begäran av vederbörande kommun höja tilläggspensionen åt

pensionstagare, som är bosatt i till dyrort gränsande kommun. Med dyrortsgrupperingen

förenade olägenheter kunna således enligt utskottets förmenande

genom tillämpning av ovannämnda bestämmelser i hög grad neutraliseras.

Vad kostnadsfrågan beträffar må erinras, att dvrortsgraderingen av folkpensionerna

enligt Kungl. Maj:ts föregående år framlagda förslag beräknades

draga en sammanlagd kostnad av cirka 25 miljoner kronor örn året under

de första åren, av vilket belopp med tillämpning av den av riksdagen antagna

fördelningsregeln något över 20 miljoner kronor skulle komma att falla

på statsverket. Enligt det nu föreliggande förslaget åter begränsas det allmännas

kostnader för ändamålet till cirka 21 miljoner kronor, och av detta

belopp komma endast cirka 10 miljoner kronor att åvila statsverket. Den

ökade kostnad för folkpensioneringen, som skulle komma att drabba de i

högre ortsgrupp än den lägsta placerade kommunerna, kan, såsom i propositionen

påvisas, beräknas komma att i huvudsak uppvägas av minskade kostnader

för fattigvården. Utskottet delar föredragande departementschefens

uppfattning, att den ifrågavarande ökningen av statens kostnader för folkpensioneringen,

5 miljoner kronor för budgetåret 1936/1937 och därefter 10

miljoner kronor under ett antal år framåt, icke är av sådan storlek, att den

bör föranleda riksdagen att undandraga sig eller uppskjuta tillgodoseendet

av det rättfärdighetskrav, som ligger bakom förslaget, att folkpensioneringsreformen

skall göras i ungefär lika mån tillfredsställande för samtliga pensionstagare.

Utskottet håller sålunda före, att de skäl, som föregående år talade emot

ett beslut om dyrortsgradering av folkpensionerna, icke längre äga giltighet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och amira lagutskotts utlåtande Nr 5.

17

Vad beträffar de erinringar i övrigt, som linder frågans remissbehandling

eller eljest framkommit mot Kungl. Maj:ts förslag i ämnet, tillåter sig utskottet

hänvisa till departementschefens ovan återgivna allmänna uttalande, i

vilket samtliga dylika erinringar på ett enligt utskottets mening övertygande

sätt blivit bemötta.

Då utskottet vid sin granskning av det föreliggande förslaget ej heller funnit

anledning till anmärkning mot förslagets detaljer, tillstyrker utskottet,

att detsamma i

i oförändrat skick antages av riksdagen.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition måtte av riksdagen

bifallas.

milling lill riksdagens protokoll I9.''l<>. 0 saini. ''■! avd. Nr 0—0.

o

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.