Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för furiren vid Kronobergs regemente I. H. Persson och värnpliktige G. G. Magnusson från viss betalningsskyldighet.
1936-05-19 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1936:119, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för furiren vid Kronobergs regemente I. H. Persson och värnpliktige G. G. Magnusson från viss betalningsskyldighet.
Dokumentets text
4
Statsutskottets utlåtande Nr 119.
Nr 119.
Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1936 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
befrielse för furiren vid Kronobergs regemente
I. H. Persson och värnpliktige G. G. Magnusson från
viss betalningsskyldighet.
(Ira avd.)
Uti en den 6 mars 1936 dagtecknad proposition (nr 203) har Kungl. Majit,
under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva,
att envar av furiren vid Kronobergs regemente I. H. Persson och Gunnar
Gideon Magnusson befrias dels från den dem jämlikt krigsrättens vid
nämnda regemente utslag den 25 april 1934 ålagda skyldighet att till riksförsäkringsanstalten
solidariskt utgiva tillhopa 748 kronor 50 öre, dels från
ersättningsskyldighet till statsverket i fråga örn ej mindre de belopp, som
Kungl. Majit och kronan jämlikt Göta hovrätts den 28 juni 1935 meddelade
dom ålagts utbetala, tillhopa 1,885 kronor 50 öre jämte ränta, eller som
kronan framdeles kan komma att åläggas utbetala till jordbruksarbetaren
O. Almgren på grund av honom den 1 juli 1933 åsamkade skada, än även
de belopp, som riksförsäkringsanstalten för tiden efter den 25 april 1934
utbetalat eller kan komma att utbetala till Almgren såsom ersättning i förevarande
avseende;
samt att de belopp, från vilkas utgivande Persson och Magnusson sålunda
befrias, må ur vederbörliga räkenskaper avskrivas.
Under tjänstgöring vid Kronobergs regemente den 1 juli 1933 blev jordbruksarbetaren
O. Almgren, vilken vid regementet fullgjorde sin värnplikt,
träffad i vänstra benet av ett gevärsskott, med påföljd att brott å lårbenet
uppstod. Skottet hade avlossats av vid regementet tjänstgörande värnpliktige
Gunnar Gideon Magnusson, som i likhet med Almgren under befäl av
furiren vid regementet I. H. Persson deltagit i en skolskjutövning. Vid rengöring
av de vid övningarna använda karbinerna hade Magnusson funnit
slagfjädern å en av dessa spänd och i syfte att slappa fjädern gjort en avfyrning,
varvid ett i karbinen kvarsittande skott brunnit av.
I anledning av olycksfallet ställdes Persson och Magnusson vid Kronobergs
regementes krigsrätt under tilltal för tjänstefel och vållande till kroppsskada.
Utslag meddelades den 25 april 1934. Krigsrätten ansåg, att såväl Magnusson
som Persson måste anses hava gjort sig skyldiga till vårdslöshet i tjänsten och
1137 36
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 119.
o
därigenom vållat, att Almgren tillfogats i målet omförmäld skada, Magnusson
genom att emot gällande föreskrifter på förut angivet sätt slappa slagfjädern
samt Persson genom att helt uraktlåta att omedelbart efter skolskjutövningens
avslutande, såsom det ålegat honom i hans egenskap av ledare av övningen,
genom visitering förvissa sig om att inga patroner funnes kvar i de
under övningen använda karbinerna. Krigsrätten prövade förty rättvist
döma Magnusson och Persson dels för ifrågavarande tjänstefel att undergå
disciplinstraff av vaktarrest i fem respektive tre dagar, dels ock för vållande
till kroppsskada att till kronan böta 20 dagsböter ä 1 krona respektive 15
dagsböter ä 2 kronor 50 öre. Därjämte prövade krigsrätten, enär Magnusson
och Persson genom angivna vållande jämväl ådragit sig skyldighet att till
Almgren utgiva skadestånd, lagligt förklara Almgren berättigad att i sådant
hänseende åtnjuta ersättning dels för sveda och värk med 1,000 kronor,
dels för mistad arbetsförtjänst med 3 kronor 50 öre för varje dag från och
med den 8 oktober 1933, då Almgren åliggande värnpliktstjänstgöring upphört,
till och med dagen för utslaget eller den 25 april 1934 med tillhopa
700 kronor, dels för läkarintyg med tillhopa 24 kronor, dels ock för bilskjutsar
med 108 kronor, samt förpliktade Magnusson och Persson, en för
båda och båda för en, att utgiva ej mindre till Almgren förenämnda ersättningsbelopp,
tillhopa 1,832 kronor, dock med avdrag av 677 kronor 50 öre,
som riksförsäkringsanstalten till Almgren utbetalat eller förbundit sig att
utbetala för tiden till och med den 25 april 1934; eller alltså 1,154 kronor
50 öre, än även till riksförsäkringsanstalten sagda belopp, 677 kronor 50 öre,
jämte anstaltens utlägg för läkarvård och läkarintyg 31 kronor eller tillhopa
708 kronor 50 öre; och förbehöllos Almgren och riksförsäkringsanstalten rätt
att i särskild rättegång mot Magnusson och Persson göra gällande anspråk
å ytterligare ersättning för tiden efter den 25 april 1934 såväl för mistad
arbetsförtjänst som ock för möjligen uppkommande framtida men. Slutligen
förpliktade krigsrätten Magnusson och Persson, vilkendera bäst gälda förmådde,
att för kostnaderna å målet vid krigsrätten gottgöra, bland annat,
riksförsäkringsanstalten med 40 kronor. Krigsrättens utslag har vunnit laga
kraft.
Almgren anhängiggjorde vid rådhusrätten i Växjö talan jämväl mot kronan
samt yrkade — under förmälan att Persson och Magnusson saknade tillgångar
till gäldande av den dem ådömda ersättningen — att det måtte
åläggas kronan att till Almgren utgiva dels de av krigsrätten till Almgren
utdömda ersättningsbeloppen, dels ock ytterligare ersättning för tiden den
26 april 1934—den 14 januari 1935, vilken senare dag målet överlämnades
till rådhusrättens prövning, med 500 kronor för sveda och värk, 3 kronor
50 öre örn dagen för mistad arbetsförtjänst, 119 kronor för sjukvård samt
32 kronor 20 öre för av olycksfallet föranledda resor. Almgren, som tillika
fordrade ränta, förbehöll sig vidare rätt att framdeles i särskild rättegång
föra talan om ersättning för framtida men och övriga följder av olycksfallet,
som hänförde sig till tiden efter den 14 januari 1935. Rådhusrätten meddelade
utslag i målet den 11 februari 1935.
6
Statsutskottets tit låtande Nr 119.
Göta hovrätt, varest parterna å ömse sidor sökte ändring i rådhusrättens
utslag, yttrade i dom den 28 juni 1935. Hovrätten funne lika med rådhusrätten
kronan vara jämte Persson och Magnusson pliktig att till Almgren
utgiva ersättning för den Almgren tillskyndade skadan. Almgren tillkommande
gottgörelse för sveda och värk borde skäligen skattas för tiden den
1 juli 1933—den 25 april 1934 till 1,000 kronor och för tiden den 26 april
1934—den 14 januari 1935 till 500 kronor. Vidare måste Almgren anses
berättigad erhålla ränta å honom tillkommande skadeståndsbelopp. Emot
Almgrens övriga ersättningsanspråk hade kronan icke haft något att erinra.
Almgren hade av riksförsäkringsanstalten uppburit 844 kronor 20 öre såsom
sjukpenning för tiden den 26 april 1934—den 14 januari 1935. På grund
härav prövade hovrätten rättvist på så sätt ändra rådhusrättens utslag i
huvudsaken, att kronan förpliktades utgiva dels, i den mån Almgren icke
förut av Persson och Magnusson uppburit ersättning för ifrågavarande skada,
solidariskt med dessa till Almgren 1,154 kronor 50 öre, dels ock 731 kronor
jämte 5 % ränta å 1,154 kronor 50 öre från stämningsdagen den 25 september
1934 till den 14 januari 1935 och å 1,885 kronor 50 öre från sistnämnda
dag tills betalning skedde, dock med rätt för kronan att, såvitt anginge
skyldigheten att gälda ränta, njuta avdrag i följd av betalning, som kunde
komma att erläggas av Persson och Magnusson. Härjämte medgavs Almgren
rätt att jämlikt förbehåll framdeles i särskild rättegång föra talan örn
ersättning av kronan för framtida men ävensom för den ytterligare skada i
övrigt, som efter den 14 januari 1935 för honom följt eller kunde komma
att följa av olycksfallet. Hovrättens dom vann laga kraft.
I särskilda skrivelser den 11 april 1935 respektive den 3 juni 1935 hava
Persson och Magnusson — under förmälan, Persson, att han saknade förmögenhet
och vore för sin egen och sin familjs försörjning helt hänvisad
till sin lön såsom furir samt Magnusson, att han vore fullständigt medellös
och beretts plats såsom dräng å kommunalt ålderdomshem — anhållit örn
befrielse från all den ersättningsskyldighet, såväl nuvarande som eventuellt
framdeles uppkommande, de gentemot kronan och riksförsäkringsanstalten
ådragit sig i förevarande sammanhang.
Över anmärkningarna hava särskilda utlåtanden avgivits av chefen för
södra arméfördelningen, arméförvaltningens civildepartement, statskontoret
samt riksförsäkringsanstalten.
Departementschefen har för egen del i ärendet anfört följande:
»Såsom av det förut nämnda inhämtas, hava Persson och Magnusson anhållit
örn befrielse från all den ersättningsskyldighet, såväl nu föreliggande
som eventuellt uppkommande, som de gentemot kronan och riksförsäkringsanstalten
ådragit sig till följd av den skada, som genom deras försummelser
vållats Almgren.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att kronan i anledning av nämnda
skada genom Göta hovrätts dom den 28 juni 1935 ålagts att till Almgren
utgiva tillhopa 1,885 kronor 50 öre jämte viss ränta. Härjämte har hovrätten
lämnat Almgren obetaget att framdeles föra talan örn ersättning för eventuellt
uppkommande framtida men ävensom för den ytterligare skada i övrigt,
som efter den 14 januari 1935 för Almgren följt eller kunde komma att
Statsutskottets utlåtande Nr 119.
7
följa av olycksfallet. Vidare Ilar Almgren av riksförsäkringsanstalten tillerkänts
ersättning dels med 2,131 kronor 70 öre, utgörande sjukhjälp m. m. för tiden till
och med den 30 mars 1935, dels ock, i form av livränta, med ett årligt belopp av
882 kronor att utgå tillsvidare från med deli 31 i sistnämnda månad. Gent
emot Persson och Magnusson föreligger domfäst fordran på återbetalningsskyldigliet
beträffande vils del av de av riksförsäkringsanstalten utgivna beloppen,
i det att krigsrätten vid Kronobergs regemente genom lagakraftvunnet
utslag den 25 april 1934 förpliktat Persson oell Magnusson att solidariskt
till riksförsäkringsanstalten utgiva— förutom rättegångskostnad 40 kronor —
vad anstalten för tiden till och med sistnämnda dag utgivit till Almgren,
eller 708 kronor 50 öre.
Det synes lämpligt att i förevarande sammanhang till prövning upptaga
frågan örn befrielse för Persson och Magnusson från all den betalningsskyldighet,
de i anledning av det inträffade olycksfallet ådragit sig gentemot
kronan och riksförsäkringsanstalten, alltså även betalningsskyldighet som
hänför sig till vad statsverket — utöver vad detsamma hittills måst vidkännas
— framdeles kan komma att bliva skyldigt utgiva till Almgren i
anledning av ifrågavarande olyckshändelse.
Uppenbart torde vara, att de ekonomiska konsekvenser, som drabbat
Persson och Magnusson till följd av de av dem begångna tjänstefelen, icke
stå i rimlig proportion till deras försummelser. Med hänsyn härtill och
jämväl till Perssons och Magnussons svaga ekonomi, som icke torde komma
att framdeles i mera avsevärd grad förbättras, anser jag mig böra tillstyrka,
att Persson och Magnusson vinna befrielse från all den ersättningsskyldighet
de ådragit sig gentemot kronan eller riksförsäkringsanstalten. Jag tillåter
mig i detta sammanhang erinra örn att riksdagen tidigare medgivit befrielse
från under så gott som fullständigt liknande omständigheter ådragen betalningsskyldighet
gentemot kronan och riksförsäkringsanstalten. (Proposition nr
148 till 1931 års riksdag jämte i andra kammaren väckt motion nr 362; riksdagens
skrivelse nr 106.)»
PTtskottet måste finna, att de förseelser, vartill Persson och Magnusson
gjort sig skyldiga och varigenom vållats den Almgren åsamkade kroppsskadan,
äro av rätt så allvarlig natur. Då emellertid, av utredningen att döma,
utsikterna torde vara skäligen ringa att kronan vare sig nu eller framdeles
till någon avsevärd del skall kunna utfå sina fordringar hos Persson och
Magnusson, vill det synas utskottet, att ett fasthållande därvid är för kronan
ändamålslöst. Utskottet finner sig under sådana omständigheter böra tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må medgiva,
a) att envar av furiren vid Kronobergs regemente I. H. Persson
och värnpliktige G. G. Magnusson befrias dels från den dem
jämlikt krigsrättens vid nämnda regemente utslag den 25 april
1934 ålagda skyldighet att till riksförsäkringsanstalten solidariskt
utgiva tillhopa 748 kronor 50 öre, dels från ersättningsskyldighet
till statsverket i fråga örn ej mindre de belopp, som
Kungl. Maj:t och kronan jämlikt Göta hovrätts den 28 juni
1935 meddelade dom ålagts utbetala, tillhopa 1,885 kronor 50
öre jämte ränta, eller som kronan framdeles kan komma att
Utskottet.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 119.
åläggas utbetala till jordbruksarbetaren O. Almgren på grund
av honom den 1 juli 1933 åsamkade skada, än även de belopp,
som riksförsäkringsanstalten för tiden efter den 25 april 1934
utbetalat eller kan komma att utbetala till Almgren såsom ersättning
i förevarande avseende; »
b) att de belopp, från vilkas utgivande Persson och Magnusson
sålunda befrias, må ur vederbörliga räkenskaper avskrivas.
Stockholm den 19 maj 1936.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Olof Olsson, Johansson i Fredrikslund, Bergqvist,
Nilsson i Gränebo, Oscar Olsson, Svensson i Kompersmåla, Borell, Walles, Gustafsson
i Benestad, Sandén och Bäckström, samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Jansson, Strindlund, Holmgren,
Jeppsson, Andersson i Höör, Persson i Falla, Jonsson i Eskilstuna, Andersson i
Prästbol, Norling, Andersson i Ovanmyra och Olsson i Staxäng.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1936:272 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 mars 1889 s. 3 i texten