Utlåtande i anledning av Kungl. Majits proposition angående granskning av läroböcker jämte i ämnet väckta motioner.
1936-06-09 · 31 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 30 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1936:153, Utlåtande i anledning av Kungl. Majits proposition angående granskning av läroböcker jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
1
Nr 153.
Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1936 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Majits proposition angående
granskning av läroböcker jämte i ämnet väckta
motioner.
(2:a avd.)
I den till riksdagen avlåtna, den 3 januari 1936 dagtecknade propositionen
(nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret
1936/1937 (punkt 139 av det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag) har Kungl.
Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition angående
granskning av läroböcker, som kunde varda riksdagen förelagd, beräkna
till granskning av läroböcker för budgetåret 1936/1937 ett anslag av
22,200 kronor.
Sedermera har Kungl. Majit i en till riksdagen avlåten, den 21 februari
1936 dagtecknad proposition (nr 143), under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att till granskning av läroböcker för
budgetåret 1936/1937 anvisa ett anslag av 15,000 kronor.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft
dels en inom andra kammaren av herr I. Sefve väckt motion (lii 711),
vari hemställts, att riksdagen med avslag å Kungl. Majits proposition
nr 143 måtte till granskning av läroböcker genom skolöverstyrelsen anvisa
ett anslag av 4,000 kronor;
dels ock en inom andra kammaren av herr C. Carleson väckt motion
(lii 717), vari hemställts, att riksdagen måtte, med avslag på Kungl.
Majits proposition i ärendet, besluta att för bestridande av ökade kostnader
för läroboksgranskning anvisa ett anslag av 5,000 kronor på skolöverstyrelsens
stat.
Beträffande de av motionärerna till stöd för deras framställningar anförda
skälen hänvisas, i den mån ej redogörelse lämnas här nedan, till
motionerna.
Bihang till riksdagens ''protokoll 1036. 6 sami. Nr 153. 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
Sedan Kungl. Majit den 2 november 1934 bemyndigat chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågan örn en revision av läroboksbeståndet
vid högre allmänna läroverk m. fl. undervisningsanstalter och
därmed sammanhängande frågor och departementschefen den 2 november
och den 31 december 1934 tillkallat sådana sakkunniga, hava dessa med
skrivelse den 20 september 1935 överlämnat utredning och förslag rörande
läroböcker vid allmänna läroverk och folkskolor m. fl. undervisningsanstalter
(statens offentliga utredningar 1935: 45).
Över betänkandet hava avgivits yttranden av ett flertal myndigheter
m. fl.
Departementschefen har för egen del anfört följande:
Riksdagen har vid flera tillfällen framhållit behovet av åtgärder till förbilligande
av kostnaderna för läroböcker vid skolorna, särskilt då vid folkskolor.
Att ett sådant behov föreligger, synes mig de sakkunnigas utredning
och de däröver avgivna yttrandena hava på ett övertygande sätt klarlagt.
Det är ingalunda någon oväsentlig kostnad, som läroböckerna representera.
Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle utgifterna för läroböcker vid
de undervisningsanstalter, om vilka här är fråga, snarare över- än understiga
5 miljoner kronor om året. Visserligen torde de klagomål, som förekommit
från allmänhetens sida i läroboksfrågan, i vissa fall hava varit överdrivna,
men det torde icke desto mindre vara uppenbart, att den offentliga kontrollen
hittills varit bristfällig i väsentliga avseenden och att onödiga utgifter
vid läroboksköp förorsakats såväl målsmännen som kommunerna.
Läroboksfrågan har utgjort ett irritationsmoment, vilket i sin mån stört
och rubbat det samförstånd och den samverkan, som bör råda mellan hem
och skola, målsmän och lärare. Det synes vara angeläget, att läroboksutgifterna
för eleverna vid det allmännas och under det allmännas inseende
ställda undervisningsanstalter begränsas till en nivå, som utan eftersättande
av andra intressen kan vara sakligt motiverad.
Men läroboksfrågan har också en annan sida, ej mindre viktig än den
ekonomiska. Då läroböckerna utgöra ett av skolans viktigaste hjälpmedel,
är det uppenbarligen av den största betydelse, att det allmänna utövar
en noggrann uppsikt över läroboksbeståndets kvalitet. Här gäller, örn
någonsin, att endast det bästa är gott nog. Det framgår av den förut lämnade
redogörelsen, att denna uppsikt för närvarande icke fungerar på ett
fullt tillfredsställande sätt. Detta har vitsordats av, bland andra, även skolöverstyrelsen.
Riksdagen har uttalat den uppfattningen, att läroboksutgifterna skulle
kunna minskas, utan att fördenskull intresset av en god lärobokslitteratur
skulle behöva eftersättas. Det program för åtgärder på förevarande område,
som ligger i detta uttalande, har det varit mitt syfte att söka få förverkligat
genom det förslag, jag här ämnar framlägga, dock att därvid en starkare
och mera positiv betoning synts mig böra givas åt kravet på läroböckernas
kvalitet.
De nu i ämnet gällande bestämmelserna torde kunna sammanfattas sålunda,
att, i fråga örn de högre skolorna, skolöverstyrelsen och, i fråga om
folk- och fortsättningsskolor, statens vederbörande folkskolinspektör på
förslag av vederbörande bestämma om antagande av lärobok. De förslag,
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
3
som framlagts av ovannämnda sakkunniga, innebära dels vissa ändrade
föreskrifter i fråga örn berörda antagningsförfarande, dels ock bestämmelser
rörande granskning av läroböcker. Det är min mening att här allenast
upptaga frågan örn granskning av läroböcker till mer ingående behandling.
Spörsmålet om antagning av lärobok, i vilket avseende jag icke har för
avsikt att ifrågasätta sådana ändringar i gällande bestämmelser, som för
sitt genomförande kräva riksdagens medverkan, torde jag senare bliva i
tillfälle att anmäla för Kungl. Majit.
De sakkunnigas förslag, i vad det angår läroboksgranskning, avser dels
uppgifterna för granskningen, dels ock organisationen av denna granskning.
Vad först beträffar läroboksgranskning ens uppgifter må beaktas, att en
central granskning av läroböcker för närvarande äger rum blott för de högre
läroanstalternas del. Denna granskning har hittills i regel endast avsett ny
lärobok; allenast för de högre skolorna och i mindre utsträckning torde nya,
omarbetade upplagor hava kontrollerats. Nu hava de sakkunniga, med
övervägande instämmande från skolmyndigheterna förordat, att granskningen
må bliva central även för folkskolan, att kristendomsböcker, för
vilka förut en särskild granskningsform varit anordnad, må väsentligen
likställas med övriga läroböcker, att textböcker i moderna språk må bliva
föremål för viss central kontroll, att granskningen må regelmässigt omfatta
även nya, omarbetade upplagor, att den också skall avse utgallring av föråldrade
eller annars olämpliga läroböcker, och att officiella läroboksförteckningar
skola upprättas för att läggas till grund för antagning av böcker vid
skolorna.
Enligt min mening är det av stor betydelse, att uppgifterna för läroboksgranskningen,
vilka förut blott delvis och sporadiskt blivit beaktade, sålunda
sammanfattats och utformats och att skolmyndigheterna i så stor
utsträckning anslutit sig till den uppfattningen, att dessa uppgifter böra
tillgodoses. Jag ansluter mig till de sålunda angivna riktlinjerna för granskningen
och anser åtgärder nu böra vidtagas för att få en dylik central
granskning till stånd. För folkskolans del skulle detta innebära det framsteget,
att denna kontroll, som för närvarande är splittrad på 52 inspektionsområden
och som åvilat folkskolinspektörerna jämte mångfaldiga administrativa
uppgifter av annan art, hädanefter skulle utövas av en särskild,
kompetent central instans. Men också för den högre skolan, där läroboksbeståndet
är i hög grad specialiserat efter olika undervisningslinjer,
skulle möjlighet beredas att överblicka detsamma genom de läroboksförteckningar,
som skulle angiva granskningens resultat.
Med avseende på granskningsuppgifternas fixering och utformning torde
följande omständigheter böra särskilt beaktas.
I fråga om grunderna för godkännande av ny lärobok är att märka, att
utfärdandet av officiella läroboksförteckningar möjliggör en översiktlig
kontroll av läroboksbeståndet och skapar grundvalen för ett ändamålsenligt
urval av böcker i och för skolbruk. Det torde också vara uppenbart,
att först med ledning av dylika förteckningar möjlighet skapas för skolmyndigheterna
att under en jämförande prövning av olika böcker jämväl
lägga prisfrågan till grund för läroboksbytena, och alt det i samband därmed
självfallet måste bliva önskvärt för ett förlag att sätta bokpriset så
lågt som möjligt samt att anpassa det efter förskjutningar i prisläget på
läroböcker från andra förlag. Då förhandenvaron av officiella läroboksförteckningar
med vederbörliga prisuppgifter sålunda i och för sig torde ut
-
4
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
göra en mycket verksam drivkraft till ett förbilligande av lärobokspriserna,
bör redan ur denna synpunkt anordnandet av en effektiv läroboksgranskning
kraftigt förordas.
Emellertid innebär ett utfärdande av dylika förteckningar ju ett fixerande
av det läroboksbestånd, som anses böra godkännas för skolbruk, och
utövar alltså en viss konserverande inverkan på läroboksbeståndet. För de
förlag, vilkas läroböcker uppförts å förteckningarna, torde det vara ett
självfallet intresse att såvitt möjligt utnyttja denna förmån genom nytryck
eiler genom att vid behov utgiva nya, på ett lämpligt sätt omarbetade
upplagor av de redan godkända böckerna. Samtidigt torde den genom
expertis skärpta granskningen av nya läroböcker medföra, att benägenheten
att utgiva dylika i motsvarande mån torde minskas. Ju mer ett förslag
till ny lärobok präglas av nya pedagogiska uppslag och metoder, desto
större torde betänksamheten bliva från ett förlags sida inför den ekonomiska
risken, att läroboken underkännes vid granskningen. I samma mån
som en sådan betänksamhet mot att utgiva nya läroböcker blir känd, återverkar
detta också tvivelsutan i återhållande riktning på dem, som annars
skulle kunna tillgodose vår läroboksproduktion genom värdefullt författarskap.
Restriktioner böra förvisso skapas mot de aktuella missförhållandena
på läroboksområdet. De böra dock enligt min mening icke sträcka
sig så långt, att därmed förutsättningarna upphävas för en ändamålsenlig
förnyelse av vår lärobokslitteratur i jämbredd med kunskapsstoffets utökning
och omvandling och med den pedagogiska utvecklingen. De förteckningar,
som bilda utgångspunkten för läroboksurvalet vid skolorna, böra
därför enligt min mening upprättas på objektiva, i varje särskilt fall tilllämpade
grunder.
Såsom dylika grunder framstå helt naturligt, att läroboken bör vara ny,
d. v. s. icke till väsentliga delar vara en reproduktion av en redan förefintlig
bok, att den bör bära en självständig, vederhäftig pedagogisk prägel
och att den i huvudsak motsvarar ett i en undervisningsplan ingående,
bestämt pedagogiskt ändamål. Fyllas dessa krav av en viss lärobok, är därmed
också angivet, att nämnda lärobok i det hela äger givet företräde
framför de redan antagna, i det att den motsvarar vissa pedagogiska anspråk,
som dessa ej tillgodose. Det ankommer därvid på den myndighet,
som ombesörjer antagandet av läroböckerna vid skolorna, att se till, att
målsmännens befogade intressen ej åsidosättas. I likhet med lärobokssakkunniga
anser jag även, att de läroböcker av vederhäftig läggning, som
befinnas i vissa väsentliga avseenden utgöra värdefulla pedagogiska bidrag
men som ur vissa synpunkter synas föranleda vägande invändningar, må
kunna å förteckningarna uppföras under rubriken »till prövning». Det är
enligt min mening den antagande myndighetens uppgift att härvid pröva,
vid vilken eller vilka skolor en dylik bok må brukas, och tillse, att den användes
under den tid, som angives av den kurs, boken innefattar.
I samband med grunderna för läroboksgranskningen märkes också frågan,
vem som bör äga att göra framställning örn granskning av en bok och
huruvida sådan framställning regelmässigt bör föranleda, att expertis anlitas
för att bedöma bokens lämplighet för skoländamål. Därvid har gjorts
gällande, att endast skolmyndighet bör få taga dylikt initiativ, detta främst
enär annars granskningen förmodligen med stor kostnad och avsevärt besvär
skulle ägnas böcker, som genom sin beskaffenhet alls icke lämpade sig
för undervisningen. Fn s. k. förhandsgranskning bör därför enligt nämnda
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
5
uppfattning icke äga rum. Det framstår härvid för mig som självfallet,
att den centrala granskande myndigheten äger en sådan pedagogisk kompetens,
att den är i stånd att preliminärt underkänna undervisningsmaterial
av uppenbart olämplig beskaffenhet. Å andra sidan anser jag, att initiativet
härvidlag icke bör vara exklusivt förbehållet skolmyndigheterna.
Det synes nämligen böra förefinnas en öppen möjlighet jämväl för författare,
vetenskapsmän och eljest intresserade att påkalla uppmärksamhet för
sina bidrag till lärobokslitteraturen, givetvis under förbehåll att deras
arbeten väsentligen hålla provet enligt de objektiva grunder, som ovan
angivits.
Ett spörsmål, som föranlett meningsskiljaktigheter, är, huruvida lärobok,
vars granskning påkallas, bör företes i manuskript, korrektur eller
färdigställt skick. Å ena sidan kan, örn granskning i korrektur eller färdigställt
skick förutsättes, detta verka hämmande på läroboksproduktionen
och fördyrande på lärobokspriserna, å andra sidan medför en granskning
i manuskript en avsevärd arbetsbelastning för den granskande myndigheten.
Det är icke lätt att avgöra, vilken väg, som är den ur olika synpunkter
bästa, och något definitivt ståndpunkttagande i denna fråga från min
sida torde i detta sammanhang icke vara erforderligt. Jag vill dock redan
nu säga, att de skäl, som anförts till stöd för att läroböckerna böra företes
i färdigställt skick, synas mig väga tyngst. En granskning i manuskript
eller korrektur såsom en undantagsföreteelse, betingad av särskilda förhållanden,
torde dock icke böra helt uteslutas.
Vad angår läroboksgranskningens föremål, torde det icke vara erforderligt
att här ingå på närmare detaljer. Denna fråga lärer böra närmare övervägas
i samband med de författningsbestämmelser, vilka jag i sinom tid
torde bliva i tillfälle föreslå Kungl. Majit att meddela. Redan i detta sammanhang
vill jag emellertid framhålla, att självfallet även lexika och ordböcker
samt svenska läseböcker böra vara föremål för granskning. I synnerhet
äro lexika härvid att beakta på grund av det mycket höga pris,
som de ofta betinga, och de anmärkningar av kvalitativ art, till vilka de
givit anledning. Detsamma torde böra gälla i fråga om kristendomsböckerna,
som nu äro föremål för granskning under speciella former, ävensom
de s. k. textböckerna. Vad arbetsböckerna beträffar, hava de under senare
år i stor utsträckning kommit till användning, i synnerhet vid folkskolan.
Dettef slag av hjälpmedel vid undervisningen förtjänar förvisso även att
uppmärksammas i förevarande sammanhang redan på grund av den jämförelsevis
höga kostnad, som berörda böcker stundom var för sig men i synnerhet
genom sin frekvens vid undervisningen förorsaka målsmännen. Även
örn de av praktiska skäl möjligen icke böra uppföras på förteckningarna,
torde vissa reglerande och kontrollerande bestämmelser i fråga om dem böra
övervägas.
Den närmare prövningen av frågan för vilka läroanstalter, ovannämnda
läroboksförteckningar böra bliva normerande, lärer likaledes böra få ankomma
på Kungl. Majit.
Behovet av en granskning av nya, omarbetade upplagor har av de sakkunniga
blivit belyst i en omfattande och ingående utredning. I remissutlåtandena
tillstyrkes sfi gott som enhälligt, att en dylik granskning, som
hittills endast anordnats för den högre skolan och detta blott i begränsad
omfattning, hädanefter regelmässigt må förekomma. En sådan synes också
mig vara oundgängligen påkallad, dels ur kostnadssynpunkt, enär en
6
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
ny, omarbetad upplaga näppeligen kan förutsättas kunna brukas vid sidan
av en föregående upplaga och därför bör betraktas som en ny lärobok,
dels emedan det bör tillses, att en ny upplaga ur undervisningens synpunkt
är likvärdig med den förra.
En fråga, i vilken däremot stridiga meningar yppats, är, huruvida viss
prisgranskning bör äga rum i samband med prövningen av ny upplaga.
De sakkunniga, som ifrågasatt, att en dylik granskning må kunna anordnas,
hava betonat, att den bör utövas med stor varsamhet, och att den bör grundas
på det förhållandet, att läroboken ifråga i stor utsträckning brukas
vid läroanstalterna. De sakkunniga framhålla, att en sådan granskning förutsätter
en viss överblick över läroböckernas priser och avsättning inom
högre och lägre skolor. Skolöverstyrelsen har visserligen med anledning
härav invänt bland annat, att det ej vore lämpligt eller ens möjligt att vid
granskningen av priset på en lärobok låta vederbörande förlags affärsställning
eller frågan om bokens spridning utöva ett bestämmande inflytande.
Såvitt jag kunnat finna, hava emellertid de sakkunniga icke ifrågasatt så
ingripande åtgärder utan närmast sökt ansluta sitt förslag till de former
för åtgärder på detta område, som överstyrelsen nyttjat vid godkännande
av ny lärobok. En priskontroll kan självfallet icke uteslutas i samband
med granskningen av förslag till nya, omarbetade läroboksupplagor. Den
huvudsakliga förutsättningen härför är tvivelsutan den överblick över läroboksmarknaden,
som erbjuder sig under den i samband med granskningen
fortlöpande redaktionen av läroboksförteckningarna. Jag erinrar också i
detta sammanhang om att läroböckernas uppförande å officiella läroboksförteckningar
i och för sig torde medföra en beaktansvärd prisreglerande
verkan.
Vid redigerandet av de officiella läroboksförteckningarna skulle enligt
de sakkunnigas förslag även såsom resultat av den kontinuerligt pågående
granskningen ske en utmönstring av föråldrade eller för undervisningen
eljest såsom olämpliga befunna läroböcker. En sådan utmönstring skulle
enligt de sakkunnigas mening företrädesvis ske i samband med granskningen
av förslag till nya, omarbetade upplagor av läroböcker. Skolöverstyrelsen
har förklarat sig icke kunna finna, att en oavlåtligt fortgående
granskning ovillkorligen måste anordnas, utan anser, att genomgång och
granskning av läroboksbeståndet borde anordnas med vissa års mellanrum,
förslagsvis vart femte år. Läroverkslärarnas riksförbund, sorn*delar
denna mening, förordar, att granskningen må ske vart åttonde år.
Visserligen finner jag, att frågan örn läroböckernas fortsatta utgallring
måhända tillmätts alltför stor betydelse. Sedan de av lärobokssakkunniga
uppgjorda förteckningarna efter ytterligare beredning blivit fastställda,
samtidigt som en effektivare kontroll över läroböckernas granskning och
antagning anordnats, torde utgallringsfrågan icke få ens tillnärmelsevis så
stor betydelse, som den nu har. I varje fall torde den förordade anordningen
med en läroboksgallring med bestämda tidsintervaller icke böra
godtagas. Då förlagen under senare delen av en sådan mellantid hade att
överväga frågan om att utgiva ny lärobok, måste de räkna med den stundande
granskningen. Ju mer ett manuskript till ny lärobok präglades av
originella pedagogiska idéer, desto mera kan förlaget tänkas uppmärksamma
den utsikten, att, även om läroboken antagits till införande vid
vissa läroanstalter, det under utgallringsförfarandet skulle komma att
ifrågasättas, huruvida boken ifråga lämpade sig för skolbruk. Denna möj
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 153. 5
lighet skulle förmodligen verka i återhållande riktning på förlagen, även
om det vid granskningen regelmässigt fastställdes, att underkända böcker
tillsvidare finge brukas under en viss tid. En längre intervall än fem år
mellan granskningarna för utgallring skulle givetvis ej i samma grad träffas
av ovanstående invändningar, men varje periodiskt granskningsförfarande
skulle alltid i viss mån komma att drabbas av motsvarande olägenheter.
Däremot torde en kontinuerlig, efter objektiv mattstock verkställd
läroboksgranskning jämväl kunna inrymma möjlighet att verkställa
utgallring av läroböcker, utan att läroboksproduktionen därav skulle påverkas
på ett förlamande sätt. Liksom de sakkunniga finner jag, att ett
administrativt samband bör råda vid handläggningen av de olika granskningsuppgifterna.
Den prövning av en läroboks kvalitet och pris, som sker
vid dess första granskning, fullföljes helt naturligt vid en senare granskning
av ett förslag till ny, omarbetad upplaga av läroboken ifråga, och därvid
verkställes också i regel den kontroll, som i sinom tid kan leda till en utmönstring
av läroboken. Jag vill för min del ansluta mig till de sakkunnigas
ståndpunkt, att läroboksgranskningen bör ske kontinuerligt.
Medan de förslag, som sålunda framställts rörande de uppgifter, vilka
böra åligga en läroboksgranskning, och den omfattning, som dellim bör
äga, vunnit en jämförelsevis allmän anslutning, har däremot en lika påtaglig
meningsskiljaktighet yppats rörande de former och den organisation,
som en sådan granskning bör erhålla. De sakkunnigas förslag örn inrättande
av en på angivet sätt sammansatt och för hela undervisningsväsendet
gemensam central granskningsnämnd, som direkt borde underställas
Kungl. Majit, har visserligen tillstyrkts av svenska stadsförbundet och,
vad särskilt landsbygden angår, landskommunernas förbund, men däremot
avvisats av det stora flertalet av de skolmyndigheter, som yttrat sig i frågan.
Därvid förordas i utlåtandena, att skolöverstyrelsen bör handlägga
granskningsuppgifterna. Bland annat anföres, att det är självfallet, att
överstyrelsen såsom det centrala organet inom undervisningsväsendet bör
äga befattning även med dessa angelägenheter, att sakkunskap och objektivitet
i första rummet äro att finna inom överstyrelsen, och att, vad de
högre skolorna beträffar, de bidrag till granskning av läroböckerna, som
ingå i ämneskonferensernas framställningar örn utbyten av böcker, utgöra
ett moment i granskningsförfarandet, som icke bör elimineras.
Tvivelsutan äro de synpunkter på granskningsfrågan, som sålunda anförts,
beaktansvärda. Överstyrelsens sakkunskap bör enligt min mening
anlitas också i detta sammanhang och dess kompetenta medverkan bör tillfullo
utnyttjas jämväl i fråga örn läroböckernas granskning. Då i läroverkens
ämneskonferenser de lärare hava sin plats, vilka hava att inom undervisningen
utnyttja böckerna, böra också framställningar från ämneskonferenserna
örn godkännande av nya läroböcker upptagas till prövning vid
läroboksgranskningen. Det gäller emellertid enligt min mening först och
främst att organisera läroboksgranskningen så, att de uppgifter, som skola
åligga densamma, bliva tillgodosedda på så effektivt och allsidigt sätt som
möjligt. Det är efter sistnämnda måttstock, som de olika förslag, som framkommit,
böra prövas och bedömas. Positivt utformade äro härvid allenast
de förslag, som avgivits av de sakkunniga samt av skolöverstyrelsen. Därjämte
hava emellertid också vissa andra uppslag prövats, vilka kommit till
synes i olika remissutlåtanden.
Skolöverstyrelsen förordar — under förutsättning av att officiella,
8
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
av Kungl. Majit utfärdade läroboksförteckningar föreligga — att överstyrelsen
må verkställa granskning av nya läroböcker. För den högre skolan
skulle detta på samma sätt som hittills ske i direkt samband med antagningen
av läroböcker och på förslag av ämneskonferenserna. För den lägre
skolan skulle granskningen verkställas på särskild framställning av vederbörande
lokal skolmyndighet, närhelst ny lärobok föreslagits till antagande
inom ett folkskoledistrikt. Nya omarbetade upplagor skulle godkännas av
överstyrelsen enligt samma procedur, som de sakkunniga förordat. Vid slutet
av varje år skulle vederbörande skolmyndigheter delgivas uppgifter
rörande godkännande av nya läroböcker och nya, omarbetade upplagor av
läroböcker. Granskningen skulle i varje särskilt fall ske med anlitande av
två experter. Då överstyrelsen avslagit framställning om godkännande av
lärobok, skulle skälen därför angivas i expeditionen till vederbörande skolmyndighet.
Besvär över överstyrelsens beslut skulle i vanlig ordning ingivas
till Kungl. Majit. Utgallring av läroböcker skulle ske vart femte år
genom en på angivet sätt anordnad, särskild granskningsnämnd, varefter
Kungl. Majit skulle fastställa och utfärda läroboksförteckningar, innefattande
det godkända läroboksbeståndet.
Såsom motiv för detta sitt förslag har överstyrelsen bland annat åberopat
det förhållandet, att överstyrelsen hittills på angivet sätt verkställt
granskning av nya läroböcker för de högre skolorna. Visserligen skulle
enligt de sakkunnigas förslag antagningen av läroböcker på grund av förteckningarna
fortfarande tillkomma överstyrelsen, men överstyrelsens avkopplande
från läroboksgranskningen skulle likväl innebära, att överstyrelsen
ställdes på sidan om en av det pedagogiska arbetets mest centrala
uppgifter och berövades möjlighet att utöva inflytande på utvecklingen
inom området. Överstyrelsens befattning med granskningen av nya läroböcker
vore desto väsentligare för överstyrelsens ställning till det pedagogiska
arbetet vid skolorna, som överstyrelsens inspektionsverksamhet i hög
grad inskränkts.
Gentemot dessa invändningar vill jag till en början framhålla, att — örn
avseende fästes vid överstyrelsens befattning med läroböckerna vid de
högre skolorna — bestyret med antagningen av läroböcker tvivelsutan i
och för sig säkerställer en ständig och verksam kontakt mellan överstyrelsen
och det pedagogiska arbetet. Vidare skulle enligt det förslag, som
de sakkunniga framlagt, överstyrelsen dessutom erhålla en särskild representant
i den granskningsnämnd, som skulle inrättas, och överstyrelsen
skulle sålunda även på detta sätt äga kontinuerlig kontakt med granskningsarbetet.
Örn genom läroboksgranskningens förläggande till en särskild
nämnd en viss minskning skulle vållas i överstyrelsens arbetsbörda, skulle
uppenbarligen ytterligare möjlighet beredas överstyrelsen till en levande
kontakt med skolornas pedagogiska arbete, då överstyrelsen ju sålunda erhölle
tillfälle att ägna mera tid åt sin inspektionsverksamhet. Detta skulle
dessutom i så måtto vara av särskild vikt för läroboksfrågan, som överstyrelsen
därigenom erhölle möjlighet att i ökad utsträckning kontrollera
utbytet av textböcker i moderna främmande språk, en av de punkter, där
målsmännens och allmänhetens missnöje framträtt med en alldeles särskild
styrka. I synnerhet är dock att märka, att då en särskild anordning föreslagits
för läroboksgranskningen, detta berott på att, såsom ovan nämnts,
ett övervägande antal nya och viktiga granskningsuppgifter befunnits böra
på ett effektivt sätt tillgodoses. Inom detta komplex av uppgifter fram
-
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
9
står den granskning av nya läroböcker för den högre skolan, som hittills
utövats av skolöverstyrelsen, allenast såsom ett i och för sig viktigt moment.
Det synes mig vara uppenbart, att alla dessa uppgifter äro ägnade
att handläggas gemensamt såväl genom sin inre, sakliga samhörighet, som
enär granskningen i alla dessa fall tager sig ett administrativt uttryck i de
officiella läroboksförteckningarna. För den högre skolan framstår sålunda
den nya uppgiften att granska textböcker i moderna främmande språk.
Men därtill kommer, att granskningen skulle avse folkskolans hela läroboksbestånd.
Med avseende på såväl högre som lägre skolor skulle vidare
kontroll anordnas över nya, omarbetade upplagor och lämplig utgallring
av läroböcker verkställas. Kristendomsböckerna, som hittills icke varit
föremål för någon nöjaktig granskning, inbegripas på angivet sätt i detta
gemensamma förfarande. Prisgranskning skulle ske, där så befinnes lämpligt.
Det är sålunda uppenbart, att därest skolöverstyrelsen skulle äga befattning
med detta arbete, detta till väsentliga delar skulle innefatta ett
antal alldeles nya uppgifter för överstyrelsen.
Skolöverstyrelsen har visserligen betonat, att den arbetsbörda, som redan
åvilar densamma, helt lägger beslag på dess arbetskrafter, men överstyrelsen
anser sig likvisst vara i stånd att omhänderhava de angivna granskningsuppgifterna
med hjälp av experter. Visserligen skulle enligt överstyrelsens
förslag därvid undantagas bestyret med gallring av läroböckerna,
som ju skulle omhänderhavas av en särskild instans. Emellertid torde, enligt
vad jag förut anfört, jämväl detta gallringsarbete böra ingå i den
övriga kontinuerliga granskningen. I varje fall synes det med hänsyn till
vad överstyrelsen anfört vara tydligt, att tyngdpunkten i ett enligt överstyrelsens
förslag anordnat granskningsarbete skulle komma att vila hos
ämnesexperterna. Det faktiska innehållet i överstyrelsens beslut skulle förmodligen
till övervägande del komma att bestämmas av experternas utlåtanden
över läroböckerna, ehuru överstyrelsen formellt sett komrne att
fatta besluten och bära ansvaret. Överstyrelsens sakliga kontroll av de
båda expertutlåtanden, som skulle avgivas i varje särskilt fall, komme förmodligen
att under omständigheternas tryck väsentligen begränsas till de
tillfällen, då dessa utlåtanden utmynnade i olika yrkanden, men för övrigt
resultera i enbart sporadiska bidrag till granskningsarbetet.
Det torde dock ligga i sakens natur, att expertutlåtanden gärna representera
ett av speciella synpunkter präglat bedömande av det ämne, som föreligger
till behandling. Olika bedömningsgrunder kunna förväntas bliva tilllämpade
på skilda granskningsområden. Den granskning, som återfinnes i
expertutlåtandena, påkallar därför, oavsett om expertisen är enhällig i sin
uppfattning eller icke, såsom komplettering en verklig kontroll och detta
såväl beträffande varje särskild lärobok och varje ämne som ur jämförande
synpunkter. Men örn en kontroll, som på detta sätt utmärkes av enhetlighet
och konsekvens, skall kunna äga rum, bör den myndighet, som bär
ansvaret för kontrollen, utföra den på ett kontinuerligt sätt och med saklig
hänsyn till alla granskningsuppgifter. T alldeles särskilt hög grad torde
det bero på den myndighet, som har att pröva experternas utlåtanden, hur
den synnerligen viktiga kontrollen över nya, omarbetade upplagor kommer
att utövas. Förslagen till omarbetningar föranledas nämligen enligt sakens
natur till stor del av pedagogiska erfarenheter vid bruket av en lärobok,
och de böra därför ingående prövas ej blott av den specialsakkunniga expertisen
utan i lika mån ur jämförande pedagogiska synpunkter. Jämväl
10
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
med hänsyn till att läroböckerna produceras från olika förlag, är det av
vikt, att prövningen av förslagen till nya upplagor sker centralt och på ett
i det hela likformigt sätt. Samma praxis bör härvid i väsentliga delar råda
för läroböcker, avsedda för den högre och lägre skolan. Upplagekontrollen
torde nämligen hädanefter bliva av ännu större betydelse än hittills varit
fallet. Såsom jag förut betonat, torde en effektivare kontroll av läroboksgranskningen
och förhandenvaron av officiella förteckningar komma att
medföra en ökad benägenhet från förlagens sida att utnyttja de läroböcker,
som blivit uppförda å förteckningarna, genom att utgiva nya upplagor av
desamma. I synnerhet beträffande kontrollen av nya läroboksupplagor gäller
det att bevaka målsmännens befogade intresse, i det att ju en ny omarbetad
upplaga ur kostnadssynpunkt är att anse som en ny lärobok. Den
myndighet, som äger att fatta ståndpunkt till experternas utlåtanden, bör
därför kunna helt ägna sig åt denna sin uppgift.
Jämväl de omständigheter, som åberopats i en reservation vid överstyrelsens
utlåtande och vilkas innebörd synes vara, att — därest överstyrelsens
förslag godtoges — undervisningens intressen kunde tänkas påkalla, att
antagningen av läroböcker i vissa fall föreginge granskningen, äro ägnade
att framkalla tvivel örn lämpligheten av en sådan granskningsprocedur,
som överstyrelsen förordat. Överhuvud taget finner jag, att denna procedur
med hänsyn till överstyrelsens övriga arbetsuppgifter icke lämnar tillräckliga
garantier för att granskningen till sina väsentliga delar försigginge
under enhetliga synpunkter och på ett effektivt sätt. Ej heller vill det synas,
som örn — i enlighet med vad som förordas i vissa remissutlåtanden —
det granskningsförfarande, vilket hittills tillämpats på kristendomsböckerna,
lämpligen kunde generellt tillämpas. Den mycket omfattande läroboksförteckning,
som i detta samband uppgjorts, innefattar sålunda jämlikt
1920 års bestämmelser såväl kristendomsböcker, vilka kvarstå från tiden
för inrättandet av granskningen, som sedermera godkända böcker, samt
upptager endast i begränsad mån uppgifter örn upplagor och priser. Expertgranskningen
ombesörjes i varje särskilt fall av ej mindre än åtta personer.
Såsom jag i det föregående omnämnt torde i stället granskningen av kristendomsböckerna
böra ske i väsentligen samma form som för övriga läroböcker.
Det återstår emellertid att pröva, huruvida en nämnd må anses äga förutsättningar
att handhava ifrågavarande granskningsuppgifter. Jag erinrar
därvid om att även skolöverstyrelsen inordnat en sådan nämnd i den
granskningsorganisation, som överstyrelsen förordat. Denna nämnd skulle
uppgöra förslag till utgallring av läroböcker, d. v. s. nämnden skulle äga
den ingalunda oviktiga uppgiften att tjäna som en periodiskt funktionerande
kontrollanordning med avseende på skolöverstyrelsens kontinuerligt
fortskridande granskningsarbete. På skolöverstyrelsens hemställan skulle
Kungl. Maj:t vart femte år förordna förslagsvis tre lämpliga granskningsmän
att utföra en läroboksrevision. Granskningsmännen skulle föreslå
ämnesexperter, vilka förordnades att biträda vid granskningen. Det förslag
till läroboksförteckningar, som sålunda uppgjordes, skulle sedan utfärdas
av Kungl. Majit. Beträffande detta skolöverstyrelsens förslag är
vidare att märka, att tremannanämnden skulle utgöra kärnan i en revision
av läroboksbeståndet för hela skolväsendet. Överstyrelsen anser sålunda
icke, att det behöver eller bör skapas särskilda granskningsanordningar för
högre och särskilda för lägre skolor i detta viktiga samband. Denna överstyrelsens
uppfattning har ju också en erfarenhetsmässig grund i den
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
11
granskning, som utförts av 1934 års lärobokssakkunniga. Jag erinrar därvid
om att de sakkunniga innefattade representanter för högre skola, mellanskola
och folkskola. Framhävas må, att just en sådan anordning föreslagits
av lärobokssakkunniga, i det att dessa förordat, att tre aktiva pedagoger,
företrädande nämnda skolområden, skulle ingå i granskningsnämnden.
En viss, ingalunda oväsentlig organisatorisk överensstämmelse förefinnes
sålunda mellan de förslag till anordnandet av granskningen, som avgivits
av de sakkunniga och av skolöverstyrelsen. Meningsskiljaktigheten
gäller egentligen de uppgifter, som skulle tillerkännas nämnden, i det att
de sakkunniga velat förbehålla åt nämnden samtliga granskningsuppgifter,
medan överstyrelsen endast vill tillerkänna nämnden den visserligen
i och för sig betydelsefulla befattningen med en periodisk läroboksrevision.
En invändning mot de sakkunnigas förslag, som med styrka framförts
såväl av överstyrelsen som i övriga remissutlåtanden från olika skolmyndigheter,
är, att granskningsnämnden skulle komma att utgöra en särskild
institution, som icke ägde nödigt samband med vårt hävdvunna undervisningsväsende
och dess ledning. En närmare prövning torde emellertid utvisa,
att denna anmärkning näppeligen äger verklig grund i ifrågavarande
förslag.
Härvid är främst att märka, att enligt de sakkunnigas förslag den nämnd,
som skulle omhänderhava granskningsarbetet i dess helhet, även skulle
inrymma en representant för skolöverstyrelsen. Självfallet skulle det därvid
icke vara samma person, som regelbundet skulle företräda överstyrelsen,
oavsett arten av de ärenden, som förehades, utan olika ledamöter av
överstyrelsen skulle delegeras allt efter deras särskilda kompetens och arten
av granskningsuppgifter, som förelåge vid varje tillfälle. Med hänsyn härtill
finge givetvis också nämndens arbetsordning anpassas. Medlemskapet
i nämnden skulle sålunda icke bliva någon personlig uppgift, vilken jämsides
med arbetet å överstyrelsen ålåge en viss av dess ledamöter, utan
skulle växelvis tillkomma dessa, så att den kompetens och den erfarenhet,
som är tillfinnandes inom överstyrelsen på olika läroboksområden, tillgodogjordes
inom nämnden. Det kan således enligt min uppfattning näppeligen
med fog sägas, att skolöverstyrelsen enligt de sakkunnigas förslag inom
nämnden skulle avkopplas från granskningsarbetet eller att någon söndring
skulle komma att råda mellan å ena sidan nämndens och å andra sidan
överstyrelsens verksamhet.
Fastmer torde genom de sakkunnigas förslag tillfälle vara berett för
överstyrelsen att kontinuerligt medverka i granskningsarbetets samtliga,
olika moment, medan detta uppenbarligen icke skulle vara fallet, därest
överstyrelsens eget förslag till granskningens anordnande bleve förverkligat,
sådant det föreligger i det avgivna utlåtandet. Enligt detta skulle
ju ej blott utgallringsarbetet utan även redaktionen av läroboksförteckningarna
anförtros åt en särskild nämnd, vilken skulle tillsättas av Kungl.
Majit, och de sålunda redigerade förteckningarna skulle utfärdas av Kungl.
Majit. Det framgår emellertid ej minst av de anmärkningar, som riktats
mot den inom skolöverstyrelsen upprättade förteckningen över ett så speciellt
område som kristendomsböckerna, hur maktpåliggande en sådan redaktionsuppgift
i själva verket är. Likaså torde dess betydelse flir skolornas
läroboksurval ävensom förteckningarnas prisreglerande roll vara tillfullo
uppenbar.
Ej heller ur det administrativa förfarandets synpunkt synes någon dna
-
12
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
lism vara att befara mellan nämndens och skolöverstyrelsens verksamhet.
En regelmässig samverkan skulle i stället åvägabringas. Nämnden skulle
under sitt granskningsvärv upprätta förslag till läroboksförteckningar, och
dessa förteckningar skulle, sedan de utfärdats och successivt kompletterats
ay Kungl. Majit, i sin tur läggas till grund för antagningen av läroböcker
vid skolorna. Givetvis skulle det vara Kungl. Majit obetaget, att, om och
i den mån så befunnes påkallat, över nämndens förslag inhämta överstyrelsens
yttrande. Anordningen, att granskningen utövas av en under Kungl.
Majit ställd nämnd, synes mig just ur administrativ synpunkt erbjuda bestämda
fördelar framför en av skolöverstyrelsen verkställd granskning. Det
är självfallet, att erinringar skulle kunna framställas till Kungl. Majit med
anledning av nämndens förslag, men det synes mig vara uppenbart, att
icke en sådan tidsutdräkt i handläggandet av läroboksärendena härav
kunde förorsakas, som, enligt vad som anförts i reservationen till skolöverstyrelsens
utlåtande, kunde väntas bliva följden av eventuella besvär över
överstyrelsens beslut.
Vad angår frågan om granskningsnämndens förhållande till överstyrelsen,
bör även nämnas, att det i vissa remissutlåtanden förordats, att visserligen
en nämnd skulle ombestyra hela granskningen, men att nämnden
borde underordnas skolöverstyrelsen och beslut i granskningsärendena fattas
av överstyrelsen på grundval av nämndens förslag, varvid i samtliga
fall av meningsskiljaktighet mellan överstyrelsen och nämnden, ärendet
skulle underställas Kungl. Majit. Avsikten med nänmda förslag är uppenbarligen,
_ att på så sätt skolöverstyrelsen även i detta hänseende skulle utöva
ledningen inom vårt skolväsende, utan att därför i avsevärd män betungas
av nya arbetsuppgifter, då ej blott ämnesexperter utan även en
nämnd berett ärendena och dessa sålunda redan granskats ur jämförande
pedagogiska synpunkter, innan överstyrelsen befattade sig med desamma.
Men även bortsett från det förhållandet, att överstyrelsen jämväl enligt
de sakkunnigas förslag aktivt och kontinuerligt skulle medverka i granskningsarbetet,
är det uppenbart, att en betydande omgång och tidsutdräkt
kunde förorsakas av att nämnden underordnades överstyrelsen. Det är
emellertid ett viktigt intresse för skolorna att snarast möjligt till sitt förfogande
erhålla lämpliga läroböcker, och det är enligt min uppfattning att
befara, att detta intresse skulle komma att i icke önskvärd utsträckning
åsidosättas genom granskningsprocedurens långvarighet. Författare och
förlag skulle säkerligen under dylika förhållanden i mindre grad än annars
befinnas vara benägna att underkasta sig de besvär, uppoffringar och risker,
som äro förbundna med utgivandet av läroböcker. Jag finner mig pä
dessa grunder icke kunna förorda förslaget, att nämnden skulle underordnas
överstyrelsen, utan anser, att övervägande skäl tala för att granskningsnämnden,
på sätt de sakkunniga angivit, ställes under Kungl. Majit.
Jag får härvid ytterligare betona, att — frånsett den fasta och kontinuerliga
gemenskap, som nämnden skulle ha med överstyrelsen, genom dennas
representant i nämnden — den sistnämnda enligt de sakkunnigas förslag
även skulle inrymma tre aktiva pedagoger och även i så måtto stå i
levande kontakt med vårt skolväsen i dess olika grenar. Det torde vidare
ligga i sakens natur, att de till namnet kända pedagoger, som inginge i
nämnden, i sin verksamhet skulle stå under livlig observation och vaken
offentlig kritik ej minst från skolmännens sida. Då dessutom nämndens
medlemmar — frånsett representanten för skolöverstyrelsen — enligt de
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
13
sakkunnigas förslag skulle förordnas för en tid av fyra år, skulle därmed
möjlighet beredas att tillse, att nämnda skolrepresentanter fortfarande på
ett opartiskt sätt bidroge till granskningsarbetet i sin egenskap av aktiva
pedagoger.
Överhuvud finner jag under hänvisning till vad som yttras i svenska
stadsförbundets utlåtande, att hänsynen till skolväsendets krav väl kan
sägas i tillräckligt hög grad hava uppmärksammats i de sakkunnigas förslag.
Syftet med en reglering av läroboksgranskningen är emellertid i lika mån
att tillvarataga allmänhetens och målsmännens intresse. Jämväl denna omständighet
har beaktats både i de sakkunnigas betänkande och i deras förslag
till granskningsnämnd, vars ordförande skulle tillsättas just ur nämnda
synpunkt. Förverkligades detta förslag, skulle därmed en offentlig kontroll
anordnas på ett område, som hittills i alltför ringa mån kunnat överblickas
och bedömas från allmänna synpunkter. Det är härvidlag förvisso
alls icke fråga om att i någon mån inkräkta på undervisningens rättmätiga
krav i deras utgestaltning efter olika stadier och utbildningsgrenar.
Någon verklig motsats förefinnes enligt min mening icke mellan dessa
krav och yrkandena på en i allmänhetens intresse anordnad lärobokskontroll.
Jag finner det fastmer vara uppenbart, att undervisningens och allmänhetens
befogade önskemål härutinnan väsentligen sammanfalla. För
att upprätthålla inbördes förtroende och lämplig växelverkan mellan hem
och skola är det onekligen av vikt, att garantier skapas för att utgifterna
för läroböcker icke äro onödigt stora. Läroböckernas förbilligande är, såsom
jag redan förut framhållit, för visso ett viktigt önskemål. Härvid är
emellertid att märka, att det visserligen ofta är mycket kännbart för målsmännen,
örn högre eller lägre belopp utgivas för barnens skolmateriel, men
att själva storleken av denna utgift likväl i allmänhet icke torde för dem
äga avgörande betydelse. Jämväl en ansenlig utgift torde nämligen merendels
utan gensägelse erläggas för ett så behjärtansvärt ändamål, blott det
finnes anledning att antaga, att den är oundgänglig, medan däremot även
en obetydlig utgift skapar irritation, därest det förefinnes jämförelsevis
befogad anledning att antaga, att utgiften ifråga är onödig. Också av denna
grund finner jag skäl föreligga att tillse, att läroböckernas kvalitet och,
där så befinnes lämpligt, även deras pris kontrolleras genom en inför det
allmänna ansvarig och för allmänhetens kritik tillgänglig offentlig institution.
Läroboksfrågan har, efter att länge hava varit föremål för diskuterande
från växlande utgångspunkter, nu för första gången blivit utredd i hela
sitt sammanhang. De olika granskningsuppgifter, som härvidlag torde
komma ifråga, ha blivit belysta och en relativt övervägande enighet har
uppnåtts rörande de önskemål, som böra förverkligas i detta avseende. Det
vill då synas, som om en lösning äntligen borde åvägabringas och icke hela
denna angelägenhet återigen skjutas å sido på obestämd tid. Spörsmålet
örn vilken organisation, som skäligen bör anordnas för läroboksgranskningen,
torde därvid desto mindre böra fa utgöra något hinder, som det
icke till sin natur torde vara av principiell art utan snarare en lämplighetsfråga.
Då de sakkunniga förordat, att en särskild granskningsnämnd borde
handhava samtliga nu berörda uppgifter, men skolöverstyrelsen, att de
borde bestridas dels av överstyrelsen, dels av en dylik nämnd, har jag på
de skäl, som av mig anförts, anslutit mig till det förra alternativet.
14
Statsutskottets utlåtande Nr lod.
Mot de sakkunnigas förslag till sammansättning av ovanberörda nämnd
har jag, såsom det redan sagda ger vid handen, intet att erinra. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj:t att sedermera utfärda instruktion för nämnden
ävensom de övriga bestämmelser, som må visa sig erforderliga för
genomförande av här föreliggande förslag.
Vad kostnaderna för nämnden beträffar, må följande anföras.
De sakkunniga hava för ordföranden beräknat ett arvode av 3,000 kronor
och för envar av tre av Kungl. Majit utsedda ledamöter ett arvode av
1,500 kronor. Den femte ledamoten, som skulle av överstyrelsen förordnas,
skulle enligt förslaget ej erhålla särskilt arvode. Statskontoret har för sin
del förordat, att berörda ersättningar skulle bestämmas till dels ett fast
årsarvode, för ordföranden 1,000 kronor och för envar av sagda tre ledamöter
500 kronor, dels ock ett arvode per sammanträdesdag av 25 kronor
för ordföranden och 12 kronor för nämnda tre ledamöter. Med denna beräkningsgrund
och under förutsättning att antalet sammanträdesdagar
skulle av Kungl. Majit maximeras till förslagsvis 25 för år, skulle den årliga
ersättningen utgöra för ordföranden högst 1,625 kronor och för envar av
de tre nämnda ledamöterna högst 800 kronor.
Statskontorets berörda förslag överensstämmer med de allmänna grunder,
som i motsvarande hänseenden tillämpas vid vissa andra statliga
nämnder, exempelvis allmänna civilförvaltningens lönenämnd och statens
bostadsnämnd. Jag hyser visserligen någon tvekan, om dessa nämnders
arbetsförhållanden äro jämförbara med ifrågavarande granskningsnämnds,
särskilt med tanke på att för dennas verksamhet torde komma att av ledamöterna
krävas ett icke oväsentligt arbete, som ej kan utföras på sammanträdena.
Jag vill dock icke motsätta mig statskontorets förslag. De
av statskontoret föreslagna fasta arvodena för ordföranden och ledamöterna
i den centrala granskningsnämnden synas mig väl låga i betraktande
av de särskilda kvalifikationer, som måste fordras för ifrågavarande uppdrag,
men må kunna tills vidare godtagas med hänsyn till att erfarenhet
ännu saknas angående omfattningen av nämndens arbetsuppgifter. Statskontorets
uppfattning i fråga om storleken av de rörliga arvodena anser
jag mig kunna biträda. Emellertid lärer, såvitt nu kan bedömas, det av
statskontoret angivna maximiantalet sammanträdesdagar vara beräknat
i underkant. I varje fall synes försiktigheten bjuda att för nästa budgetår,
under vilket av lättförståeliga skäl en större arbetsbörda torde komma att
åvila nämnden än som framdeles normalt kan komma att bliva fallet, utgå
från att antalet sammanträdesdagar blir något större än statskontoret
beräknat. Jag räknar fördenskull här med 40 sammanträdesdagar. I så fall
skulle arvodet för ordföranden uppgå till högst 2,000 kronor och för envar
av de ovannämnda tre ledamöterna till högst 980 kronor. Härutöver torde
emellertid arvode böra beräknas även för den femte ledamoten, vilken
skulle av skolöverstyrelsen utses. Det kan rimligtvis icke begäras, att den
eller de tjänstemän i skolöverstyrelsen, som delegeras för detta ändamål,
skola utan ersättning ställa sig till förfogande för ett uppdrag, som till en
del skulle falla utanför vederbörandes egentliga arbetsuppgifter. Då överstyrelsen
ej lärer utse en och samme person att inom granskningsnämnden
svara för alla de läroböcker, som falla under nämndens bedömande, torde
det vara lämpligt att för den femte ledamoten beräkna allenast arvode per
sammanträdesdag efter 12 kronor. Med utgångspunkt från 40 sammanträdesdagar
skulle alltså för detta ändamål erfordras ett belopp av 480 kronor.
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
15
För arvoden till ordföranden och de ordinarie ledamöterna skulle således
enligt det ovanstående beräknas ett belopp av (2,000 + 3 X 980 -f- 480 =)
5,1^20 kronor.
Mot statskontorets förslag rörande beräkning av arvode för suppleant
— 12 kronor per sammanträdesdag — har jag icke något att invända. Kostnaderna
för dessa arvoden täckas givetvis av de medel, som beräknats för
rörliga arvoden åt de ordinarie ledamöterna.
För experter — och jämväl för arvoden åt suppleanter — hava de sakkunniga
beräknat ett belopp av 5,000 kronor vara erforderligt. Statskontoret
har utan särskild motivering ansett de årliga kostnaderna för experter
kunna begränsas till 4,000 kronor. Vidare har ämbetsverket föreslagit,
att för dessa biträden skulle utgå ett arvode av 6 kronor per arbetsdag.
Sistnämnda förslag kan av mig biträdas, varvid jag förutsätter, att såsom
expert anlitad person, i den mån han för uppdragets fullgörande nödgas
taga tjänstledighet från sin huvudsyssla, av statsmedel beredes ersättning
för härigenom mistade löneförmåner. Däremot anser jag det icke tillrådligt
att för nästa budgetår räkna med mindre än 5,000 kronor såsom arvodesersättning
åt experterna. Trots att genom den nyligen genomförda läroboksgranskningen
säkerligen åtskilligt arbete undangjorts, synes det vara
att förvänta, att ganska maktpåliggande uppgifter komma att särskilt under
det första året av nämndens verksamhet vila på de av nämnden anlitade
experterna.
I likhet med statskontoret anser jag, att det av de sakkunniga föreslagna
sekreterararvodet är för högt. Ett arvode av 1,200 kronor lärer vara i detta
fall tillräckligt.
Mot det av de sakkunniga och statskontoret för expenser beräknade beloppet
— 300 kronor — har jag icke något att erinra. Av dessa medel torde
jämväl böra bestridas utgifter för skrivbiträdesgöromål o. d. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att enligt statskontorets förmenande förutsättningar
för beviljande av tjänstebrevsförmån åt nämnden föreligga.
Varken de sakkunniga eller statskontoret hava, såsom av det föregående
framgår, beräknat medel till rese- och traktamentsersättningar för nämndens
ordförande, ledamöter och experter samt ej heller medel för beredande
av ersättning för av dessa eventuellt avstådda löneförmåner under tjänstledighet
från huvudsyssla för uppdragets fullgörande. Det anslag, som i
riksstaten bör uppföras för den centrala granskningsnämnden, bör emellertid
bereda täckning även för sådana utgifter. Den omfattning, i vilken
ersättningar av nämnda art kunna ifrågakomma, är givetvis väsentligen
beroende av den sammansättning, som nämnden erhåller, och omfattningen
av det arbete, som kan komma att åvila densamma. Några bestämdare
beräkningar i detta hänseende kunna alltså icke nu verkställas. Jag förutsätter
emellertid, att utgifterna för detta ändamål böra kunna för nästa
budgetår begränsas inom ett belopp av i runt tal 3,000 kronor. Den närmare
erfarenheten får utvisa, om anledning kan förefinnas att för ett kommande
budgetår höja eller sänka detta belopp.
För granskningsnämnden skulle alltså enligt det ovanstående erfordras
ett belopp av (5,420 + 5,000 + 1,200 + 300 + 3,000 =) 14,920 kronor
eller, i avrundat tal, 15,000 kronor.
Ifrågavarande riksstatsanslag bör alltså för nästa budgetår bestämmas
till 15,000 kronor och lämpligen — i överensstämmelse med vad som gäller
beträffande kostnaderna för vissa andra, jämförbara nämnder — givas
16
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
karaktären av obetecknat anslag. Det torde få ankomma på Kungl. Majit
att i sinom tid meddela erforderliga föreskrifter rörande anslagets disposition.
Örn anledning skulle befinnas föreligga att jämka på de av mig här
ovan angivna arvodes- och ersättningsbeloppen, torde det böra tillkomma
Kungl. Majit att vidtaga sådana jämkningar.
De ovan framlagda förslagen innebära en minskning av de under förutberörda
punkt 139 i årets åttonde huvudtitel för ändamålet beräknade
anslagsmedlen från 22,200 kronor till 15,000 kronor.
Till stöd för det i motionen 11:711 framförda yrkandet har anförts
bland annat följande:
Det ligger i granskningens natur, att granskningsresultatet är beroende
på de principer, som tillämpas. Äro dessa så liberala, som av
departementschefen antytts, kan granskningen ej leda till någon minskning
av läroböckernas antal, vare sig den ombesörjes av den ena eller
den andra myndigheten. Med det nuvarande systemet med skolöverstyrelsen
som central föreligger dock den fördelen, att inga böcker komma
till granskning, med mindre än de av någon lokalskolmyndighet ansetts
vara bättre än den vid ifrågavarande skola tidigare använda läroboken.
Ur pedagogisk synpunkt garanterar dock det nuvarande systemet en
mer allsidig prövning beroende på de skiftande pedagogiska intressena
hos de många ämneskonferenserna. Förhandsgranskningen riskerar däremot
att bli i hög grad ensidig. Det kan med den föreslagna nämndens
sammansättning ej undvikas, att de pedagogiska strömningar, som
representeras i nämnden, lätt bli dominerande såväl vid val av experter
som vid bedömningen. En boks godkännande måste bli i hög grad beroende
av experternas utlåtanden och dessa i sin tur av experternas
pedagogiska uppfattning. Då ej andra meningar kunna göra sig hörda
— såsom nu är fallet från ämneskonferenserna — föreligger fara, att
värdefulla pedagogiska uppslag skola bli undertryckta. Förhandsgranskningen
kan lätt föra med sig, att läroboksbeståndet ökas, liksom därmed
följande olägenheter för föräldrarna, men att dess sammansättning
likväl blir ur pedagogisk synpunkt fattigare.
Det nuvarande systemet har som följd härav även en annan stor fördel.
Det drager avsevärt mindre kostnad, även om man bortser från
de särskilda arvoden m. m., som själva nämnden skulle erhålla. Såsom
skolöverstyrelsen framhåller, kan man nämligen, örn en granskning skall
verkställas oberoende av om boken föreslagits till införande vid någon
läroanstalt, med ganska stor säkerhet förutse, att granskningsnämndens
verksamhet skulle komma att erhålla en betydande och så småningom
växande omfattning. Varje förlag eller författare, som utgivit eller ämnar
utgiva en lärobok, helt eller delvis avsedd för skolbruk, skulle begära
bokens granskning. I den mån som lämpliga partier av granskningsnämndens
utlåtande kunde utnyttjas till reklam vid försäljning till
allmänheten, skulle nämligen detta kunna komma till användning, även
om boken underkändes såsom lärobok. Det är därför förståeligt, att
departementschefen finner de av statskontoret för nämndens ledamöter
föreslagna arvodena väl låga och blott kan godtaga dem tills vidare
med hänsyn till att erfarenhet ännu saknas angående omfattningen av
nämndens arbetsuppgifter.
Såsom av propositionen framgår, anses även, att läroboksgranskningen
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
17
är en av de viktigaste av de pedagogiska uppgifter, som för närvarande
åligga överstyrelsen. Enligt det föreliggande förslaget skulle emellertid
denna överflyttas till en fristående institution. Ett av de viktigaste
skälen för skolöverstyrelsens inrättande var emellertid, att man därigenom
skulle erhålla en enhetlig ledning av vårt lands skolväsen framför
allt i pedagogiskt avseende. Det vore därför synnerligen beklagligt om
en uppdelning ånyo skulle komma till stånd. I nu föreliggande fall
skulle ju en myndighet godkänna läroböckerna, en annan besluta örn
deras införande vid skolorna. Tydligt är att en så allvarlig åtgärd bör
företagas endast örn synnerligen tungt vägande skäl tala därför.
Vad som framför allt anföres som skäl för uppdelningen är emellertid
överstyrelsens stora arbetsbörda. Det är ju allmänt känt, att överstyrelsen
är mycket arbetsbelastad, och att dess arbetsbörda örn möjligt
bör lättas. Överstyrelsen understryker dock, att detta ej bör ske på
så sätt, att just den pedagogiskt så betydelsefulla läroboksgranskningen
tages från styrelsen. Det kan dessutom starkt ifrågasättas, huruvida
den i propositionen föreslagna anordningen verkligen skulle innebära
någon arbetslättnad. Enligt förslaget skulle ju överstyrelsens ledamöter
deltaga i nämndens arbete, och detta skulle säkerligen kräva i och för
sig minst lika mycken tid som örn de själva ombesörjde granskningen.
Dels skulle de i granskningsnämnden ej kunna vare sig disponera över
sin tid eller ordna sitt arbete så rationellt, som när de på egen ämbetslokal
leda arbetet, dels skulle, såsom förut framhållits, på grund av förhandsgranskningens
natur själva granskningsarbetet avsevärt ökas. Den
förhoppning, som departementschefen uttalar, att överstyrelsen med den
föreslagna anordningen skulle få tillfälle att ägna mer tid åt sin inspektionsverksamhet,
förefaller därför ej sakligt grundad. Observeras bör
för övrigt, att den merkostnad, som inrättandet av nämnden skulle medföra,
skulle i det närmaste förslå till avlönandet av ytterligare en överstyrelseledamot
eller eventuellt andra arbetskrafter inom överstyrelsen.
Frågas kan, örn det är någon uppgift, som nämnden skulle kunna
utföra bättre än överstyrelsen. Departementschefen anför, att en fördel
med den nya myndigheten skulle vara, att den kunde helt ägna sig
åt sin uppgift. Ser man på nämndens sammansättning finner man emellertid,
att tre av dess ledamöter skola vara aktiva pedagoger och den
fjärde en ledamot av överstyrelsen. Ingen av dessa kan således helt
ägna sig åt sin uppgift annat än när de hålla på med sitt granskningsarbete.
Fullt samma kan i så fall sägas om överstyrelsen, vars ledamöter
givetvis helt ägna sig åt granskningen, när de arbeta därmed.
Den ende, som skulle kunna ha granskningen till enda uppgift är ordföranden,
vilken ju skulle kunna tillhöra t. ex. de pensionerade tjänstemännens
eller rentierernas krets.
Att överstyrelsen efter förslag av de lokala skolmyndigheterna, örn
experter ställdes även till dess förfogande, skulle kunna granska de nya
läroböckerna minst lika bra som nämnden, har ovan framhållits. Betonas
bör emellertid särskilt att detta gäller även prisgranskningen.
Enligt propositionen skulle nämnden av naturliga skäl ej utföra någon
verklig viirdering av läroböckernas priser och således ej heller kunna
avgöra, huruvida ett pris i och för sig vore oskäligt eller ej. Nämnden
skulle endast bedöma priserna pä de olika läroböckerna i förhållande
till varandra och således inte göra något annat än vad nu värjo äm
-
Bihang lill- riksdagens protokoll /Odd. <> sami. Nr löd.
18
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
neskonferens gör, när den avger förslag till läroboksbyte, och vad överstyrelsen
redan nu måste göra, när en lärobok godkännes. Departementschefen
anser, att härvid de officiella läroboksförteckningarna, som
skola uppgöras av den granskande myndigheten, böra verka i prisnedsättande
riktning. Det verkar nästan, som örn departementschefen trodde
detta vara något nytt. Fullt samma drivkraft verkar redan nu, åtminstone
vid de högre skolorna. Det hör nu till huvudlärarens uppgifter
att för konferensen göra sådana sammanställningar. Förlagen ha också
väl känt till dessa jämförelser, varför ej genom de officiella förteckningarna
någon ny drivkraft till förbilligande skulle åstadkommas.
Officiella läroboksförteckningar skulle emellertid tillkomma även enligt
överstyrelsens förslag, och tydligt är även, att de skulle i viss mån underlätta
arbetet för den lokala myndighet, som skall föreslå lärobok.
Man bör dock ha klart för sig, att läroboksförteckningarna även kunna
medföra ^ vissa verkningar, som ej äro till fördel för föräldrarnas ekonomi.
Såsom överstyrelsen i en tidigare skrivelse påpekat, verkar blotta
befintligheten av en officiell läroboksförteckning, i vilken undan för undan
nya godkända läroböcker upptagas, som en sporre till läroboksbyte.
I detta avseende tala erfarenheterna från läroböckerna i kristendomskunskap
sitt tydliga språk. Såsom i propositionen omnämnes ha kristendomsböekerna
varit föremål för en särskild granskning, vars resultat
kungjorts. Mot granskningens och förteckningens beskaffenhet riktas
flera anmärkningar, som nog äro i vissa avseenden berättigade ur
den synpunkt, som här anlägges. Observeras bör emellertid, att granskningen
av kristendomsböckerna haft och har en helt annan uppgift,
och den jämförelse som nu göres, är därför ej fullt rättvis. Sedan dessa
förteckningar börjat upprättas, ha emellertid läroboksbyten i kristendom
förekommit oftare än i de flesta andra ämnen.
Att de nya upplagorna av läroböcker skola underkastas en central
granskning, har föreslagits även av överstyrelsen. Påpekas bör kanske,
att detta för läroverkens del ej innebär någon nyhet. Redan nu behandlas
de omarbetade upplagor, som ej kunna användas jämsides med
de gamla, såsom nya läroböcker och bli således granskade av både
ämneskonferens och skolöverstyrelse. Någon skillnad i princip mellan
den av departementschefen och av överstyrelsen nu föreslagna upplagegranskningen
synes ej finnas. Departementschefen framhåller i fråga
om granskningen av nya upplagor, att det är av vikt, att prövningen
av förslagen till nya upplagor sker centralt och på ett i det hela likformigt
sätt. Det vore bland annat ur denna synpunkt synnerligen beklagligt,
örn den nu föreslagna uppklyvningen av överstyrelsens arbete
bomme till stånd. Just i det av departementschefen anförda hänseendet
framstår detta ganska tydligt. Upplagegranskningen måste nämligen i
största utsträckning grunda sig på de erfarenheter av boken, som gjorts
vid den praktiska undervisningen, och just överstyrelsen är därför tack
vare sin ställning som skolornas centrala myndighet och pedagogiska
ledare särskilt lämpad härför.
En av de uppgifter, som granskningsnämnden enligt de lärobokssakkunnigas
förslag skulle lia, vore att utgallra föråldrade och mindre lämpliga
läroböcker. Överstyrelsen föreslår, att en gallring skulle ombesörjas
vart femte år, då Kungl. Majit skulle utse tre lämpliga granskningsmän
att utföra densamma. Det förefaller emellertid onödigt att nu föreslå
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
19
något sådant. Om en lärobok blir föråldrad eller av andra anledningar
är mindre lämplig, framträder detta givetvis vid dess praktiska användning.
Om nndervisningsresultaten till följd härav bli lidande, bör ju
detta uppmärksammas av de inspekterande myndigheterna, till vilkas
uppgifter detta tydligen hör. Om skolöverstyrelsen på grund av bland
annat erfarenheter från sina inspektioner finner någon lärobok olämplig,
bör den tydligen underkastas en förnyad granskning och eventuellt avföras
från listan över godkända böcker. Bestämmelserna för läroboksbyte
äro nu så formulerade, att överstyrelsen endast kan godkänna eller
avslå de förslag som framställas från skolorna, däremot ej själv taga
något initiativ till byte annat än genom sin allmänt rådgivande verksamhet.
Det ligger emellertid i Kungl. Maj:ts hand att ändra dessa
bestämmelser och för överstyrelsen möjliggöra mer positiva insatser för
åstadkommande av större enhetlighet skolorna emellan och snabbare
utgallring av mindre goda läroböcker.
Om i dessa avseenden behövliga åtgärder vidtagas, synas regelbundet
återkommande revisioner onödiga. Naturligtvis kan i samband med
t. ex. nya skolreformer eller även eljest särskild granskning av läroboksbeståndet
befinnas behövlig. Initiativet till en sådan kan i så fall vid
lämplig tidpunkt tagas av överstyrelsen.
I propositionen talas örn att granskningsarbetet skulle även enligt
överstyrelsens förslag ombesörjas av en särskild nämnd. Förmodligen
är det de tre vart femte år arbetande granskningsmännen, som därvid
åsyftas. . Såsom av ovanstående framgår synes även den »nämnden»
obehövlig. I detta sammanhang bör kanske framhållas, att de betänkligheter
angående tiden för en läroboks godkännande och antagande,
som i en till överstyrelsens yttrande fogad reservation uttalats av undervisningsrådet
Johansson, visserligen, såsom departementschefen framhåller,
gälla överstyrelsens förslag, men att anmärkningarna givetvis i
ännu högre grad drabba propositionens förslag till granskningsnämnd.
Departementschefen uttalar, att en lösning av läroboksfrågan nu äntligen
bör åvägabringas och ej skjutas å sido på obestämd tid. I detta
vill jag för min del livligt instämma, ehuru jag ej anser propositionens
förslag om inrättande av en särskild, från överstyrelsen fristående nämnd
lyckligt.
Såsom jag på flera punkter här ovan framhållit torde Kungl. Majit
på administrativ väg kunna på ett effektivt sätt råda bot för det stora
flertalet av de missförhållanden, som gjort sig gällande i fråga örn läroböckerna
vid våra skolor. Lämpligt är dock, att riksdagen genom särskilt
anslag ökar möjligheten för vederbörande myndigheter i deras
arbete i detta avseende. I proposition föreslår Kungl. Majit riksdagen
att för granskning av läroböcker för budgetåret 1936/1937 anvisa ett
anslag av 15,000 kronor, varav 5,000 kronor avses såsom arvoden åt
experter och 10,000 kronor till den centrala nämnden för övrigt.
Eftersom enligt min uppfattning själva det centrala granskningsarbetet
bör ombesörjas av skolöverstyrelsen, äro de 10,000 kronorna enligt
min mening obehövliga. Då en granskning, som förberetts och så att
säga gallrats redan av de lokala skolmyndigheterna, måste bli mindre
omfattande, men även i viss mån mindre krävande än en förhandsgranskning
av den natur, som föreslagits i propositionen, torde även
det för experterna beräknade arvodet kunna minskas. Under normala
20
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
förhållanden synes man därför kunna beräkna detta till ungefär 3,000
kronor om året. Då emellertid arbetet vid början av den nya ordningen
torde bli särskilt krävande, även örn hänsyn tages till att de lärobokssakkunniga
i viss utsträckning förberett detta, förefaller det lämpligt
att för det första året anslå 4,000 kronor till experterna.
I den kritik, som ovan riktats mot propositionens förslag, ha exempel
hämtats från de högre skolorna. Vad som där sagts gäller emellertid i
princip även för de lägre.
Då de flesta hithörande förhållanden kunna regleras av Kungl. Majit,
vill jag till slut sammanfatta mitt förslag om själva läroboksgranskningen,
vilket, bortsett från själva utgallringsförfarandet, i det hela överensstämmer
med skolöverstyrelsens.
Nya läroböcker upptagas till granskning av skolöverstyrelsen, sedan
de av en lokal skolmyndighet (rektor och ämneskonferens, privatläroverkens
styrelse, folkskoleinspektör, folkskolestyrelse) föreslagits till införande.
Överstyrelsen föranstaltar örn granskning av den sålunda föreslagna
boken och biträdes härvid av tvenne av överstyrelsen tillkallade
ämnesexperter — vid granskning av läroböcker i kristendomskunskap
därjämte av en av ärkebiskopen för viss tid utsedd sakkunnig — vilka
till överstyrelsen avgiva skriftliga utlåtanden över den av dem verkställda
granskningen. Om överstyrelsen så finner erforderligt, bör överstyrelsen
därjämte angående bokens pris inhämta yttrande från lämplig
sakkunnig. Samtliga expertutlåtanden äro offentliga. Överstyrelsen prövar
och motiverar därpå bokens godkännande eller underkännande och
underrättar vederbörande skolmyndighet örn prövningens resultat. Avslås
ansökan om bokbyte, skall motivering härför anföras. Vid såväl
en boks godkännande (eller underkännande) som dess införande vid en
skola skall särskild hänsyn tagas till dess pris. Godkänd lärobok uppföres
av överstyrelsen i särskild förteckning med angivande i förekommande
fall av vid godkännandet gjort förbehåll angående bokens användning.
Vad här ovan sagts örn prövning för godkännande eller underkännande
gäller även texter i främmande språk. Av praktiska skäl synes
det dock lämpligt att texterna bestämmas av de lokala myndigheterna
inom den ram, som angives av dels läroboksförteckningen, dels de särskilda
bestämmelser, som Kungl. Majit eller överstyrelsen utfärda.
Vid utgivandet av nya omarbetade upplagor av redan godkända läroböcker
insändas av författare eller förlag till granskning av överstyrelsen
antingen ändringsförslagen, vidtagna i föregående upplaga, eller den
föreslagna nya upplagan i korrektur eller i färdigställt skick. Överstyrelsen
granskar förslaget på lämpligt sätt, varvid även nu särskild hänsyn
tages till den nya upplagans pris. Om den nya upplagan befinnes
vid undervisningen ej kunna lämpligen användas jämsides med den föregående,
behandlas den vid granskningen såsom ny lärobok.
Vid varje års slut lämnas meddelande till samtliga berörda läroanstalter
om under året godkända läroböcker eller nya upplagor av läroböcker,
vilka, sedan de en gång godkänts, betraktas såsom likställda
med de redan förut i den officiella läroboksförteckningen upptagna böckerna.
Om överstyrelsen på grund av iakttagelser vid inspektioner eller även
eljest finner någon godkänd bok ej längre motsvara de krav, som böra
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
21
ställas på en lärobok, bör överstyrelsen efter vederbörlig granskning avföra
den från förteckningen och härom underrättade vederbörande
skolor.
Till stöd för det i motionen II: 717 framförda yrkandet har yttrats
bland annat följande:
Beträffande de högre skolorna kommer det utan tvivel säregna förhållandet
att inträffa, att den högsta skolmyndigheten kommer att lia
beslutanderätt rörande frågor om införande eller ombyte av lärobok vid
viss skola, men däremot icke att äga befattning med, huruvida den
ifrågasatta boken är ur pedagogiska och andra synpunkter lämplig eller
ej. Över huvud taget torde det få anses önskvärt, att de båda åtgärder,
som här berörts, granskningsförfarandet och antagningsförfarandet,
i största möjliga utsträckning förenas hos en och samma myndighet.
I den mån, som inrättandet av en särskild granskningsmyndighet motiveras
med de hänsyn av ekonomisk art, som rimligen böra visas målsmän
i vad gäller kostnader för inköp av läroböcker, må det erinras örn,
att såsom också skolöverstyrelsen i sitt yttrande framhållit det allmänna
intresset är i högre grad förknippat med frågan om införande och utbyte
av läroböcker än med frågan örn granskning och godkännande av
utkommande läroböcker.
Redan vad nu anförts pekar enligt min uppfattning i riktning mot
att den centrala läroboksgranskningen bör omhänderhavas av skolöverstyrelsen.
Men härtill komma också andra och enligt min mening mycket
betydelsefulla principiella skäl.
Onekligen vore det en synnerligen egendomlig åtgärd, om från ett
centralt ämbetsverk undandroges funktioner, som av ämbetsverket självt
■—- och enligt min uppfattning med rätta —- betecknas såsom tillhörande
dess centrala uppgifter, och dessa funktioner överflyttades till en nämnd,
som ställes oberoende av ämbetsverket och i viss mån kan betecknas
såsom en byrå i Kungl. Maj:ts kansli. Den dubbla prövning av ifrågavarande
ärenden, som anses vara ett skydd för rättssökande, skulle således
bortelimineras. Den hittills inom vår statsförvaltning följda ordningen,
att först ett centralt ämbetsverk prövar frågan och fattar beslut
och därefter frågan genom besvär kan dragas under Kungl. Maj:ts prövning,
förenklas genom det nu tillkomna förslaget på sådant sätt, att
frågan direkt kommer under Kungl. Maj:ts prövning. Förenklingen går
för övrigt enligt departementschefens förslag därhän, att det icke ens
kan betraktas såsom självfallet, att ett förslag, som upprättas av nämnden,
skall påkalla yttrande från vederbörande centrala ämbetsverk, innan
detsamma framlägges till avgörande av Kungl. Majit. I propositionen
förklaras nämligen, att det skall vara Kungl. Maj:t obetaget att om
och i den män så befunnes påkallat över nämndens förslag inhämta
skolöverstyrelsens yttrande. Kungl. Maj:t förutsättes sålunda eventuellt
och, som det förefaller, i normala fall komma att avgöra ärendet
direkt på nämndens förslag. Detta tillvägagångssätt, som icke torde
stå i god överensstämmelse med budet i § 10 regeringsformen, synes
däremot bättre stå i samklang med vissa tendenser, som gjort sig gällande
under .senare år, då det emellanåt underlåtits att genom ämbetsverks
hörande införskaffa erforderlig utredning i förekommande ärenden.
Häremot har emellertid riksdagen som regel reagerat.
Utskottet.
22 Statsutskottets utlåtande Nr 153.
När fråga är om inrättande av en särskild granskningsnämnd, kunde
man måhända ha anledning att närmare utveckla betydelsen av våra
centrala ämbetsverk, men sådant torde icke vara behövligt. Ämbetsverkens
organisation och jämförelsevis självständiga ställning inom statslivet
har nämligen alltjämt visat sig vara av den fördel och den betydelse,
att varje nytt ämbetsverk, som på grund av utvecklingen tillkommit,
organiserats och uppbyggts efter i stort sett samma linjer, som
gälla för de äldre.
Vid^ godkännande av det i föreliggande proposition äskade anslaget
om 15,000 kronor skulle emellertid riksdagen faktiskt lämna Kungl. Majit
fria händer att inrätta en institution av helt ny typ, ett slags hybrid
mellan ett ämbetsverk och en byrå inom departementet. Dess ledamöter
skulle tillsättas på viss, kortare tid genom förordnanden, och institutionens
förslag skulle på sätt förut angivits av departementschefen
eventuellt direkt behandlas och underställas Kungl. Maj:ts prövning.
På anförda skäl synes det mig icke vara lämpligt, att riksdagen biträder
det i propositionen framlagda förslaget. Emellertid finner jag
det i och för sig önskvärt och lämpligt, att ett mera utsträckt och ingående
centralt granskningsförfarande kommer till stånd i huvudsaklig
enlighet med de riktlinjer, som skolöverstyrelsen i sitt yttrande uppdragit.
En dylik anordning av granskningen kommer, enligt min mening,
att bli lika verkningsfull som den i propositionen föreslagna och
stå i bättre överensstämmelse med hittills följda principer i fråga örn
den centrala förvaltningens utformning. Den kommer därjämte, vilket
ej minst synes mig värt beaktande, att kräva betydligt mindre kostnader
än den föreslagna särskilda granskningsnämnden, vars budget för
närvarande är svår att förutse, men vilken icke osannolikt kommer att
mycket snart överstiga det belopp, som i propositionen beräknats. För
en granskning, verkställd under skolöverstyrelsens ledning, kunna kostnaderna,
enligt vad som framgår av skolöverstyrelsens yttrande, uppskattas
till cirka 5,000 kronor.
Frågorna om en av det allmänna utövad granskning av läroboksbeståndets
kvalitet och örn kostnaderna för läroböcker vid skolorna, särskilt
vid folkskolor, har under senare år varit föremål för uppmärksamhet
jämväl från riksdagens sida.
Nu gällande bestämmelser om antagande av lärobok torde kunna
sammanfattas sålunda, att, i fråga om de högre skolorna, skolöverstyrelsen
och, i fråga om folk- och fortsättningsskolor, statens vederbörande
folkskolinspektör på förslag av vederbörande bestämma om antagande
av lärobok.
Som grund för Kungl. Majits nu framlagda förslag ligger en av särskilda,
år 1934 tillkallade sakkunniga verkställd utredning rörande läroböcker
vid allmänna läroverk och folkskolor m. fl. undervisningsanstalter.
De sakkunnigas förslag innebär dels ändrade föreskrifter i fråga
om antagande av nya läroböcker eller omarbetade upplagor av sådana,
dels ock bestämmelser rörande granskning av läroböcker. Departementschefen
har i här förevarande proposition endast upptagit frågan örn
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
23
granskning av läroböcker till mera ingående behandling. Beträffande
frågan om antagning av lärobok har departementschefen — med förmälan
att han i detta avseende icke hade för avsikt att ifrågasätta sådana
förändringar i gällande bestämmelser, sorn för sitt genomförande
krävde riksdagens medgivande — uttalat, att han senare torde bliva i
tillfälle att anmäla densamma för Kungl. Majit.
Av vad ovan anförts framgår, att för lösandet av den fråga, som
under den tidigare diskussionen varit kanske den mest framträdande,
nämligen om målsmännens kostnader för läroböcker, inga direkta åtgärder
föreslagits i propositionen. Utskottet vill i detta hänseende erinra,
att 1930 års riksdag i skrivelse nr 186 anhöll om snar utredning, på
vad sätt ett förbilligande av kostnaderna för skolmateriel skulle kunna
åstadkommas, icke minst genom tillämpandet av större enhetlighet och
sparsamhet i val av läroböcker, samt att Kungl. Majit ville fortast möjligt
vidtaga de åtgärder, som av utredningen eventuellt kunde visa sig
erforderliga. Visserligen torde, på sätt jämväl i statsrådsprotokollet
framhållits — genom införande av ändrade bestämmelser för granskning
av och antagning till användning vid skolorna av nya läroböcker eller
av nya, mera väsentligt omarbetade upplagor — åtskilligt kunna vinnas
för förverkligandet av riksdagens sålunda uttalade önskemål om förbilligande
av kostnaderna för skolmateriel. Utskottet anser emellertid erforderligt
att, örn så är möjligt utan att fördenskull behovet av en god
lärobokslitteratur behöver eftersättas, även mera direkta åtgärder vidtagas
i nu berörda hänseende. För skolans förhållande till målsmännen
är — även om den genomsnittliga årliga kostnaden för varje målsman
icke uppgår till något större belopp — en tillfredsställande lösning av
denna fråga av betydelse. Givetvis får icke förbises, att de senare årens
ingripande omdaningsarbete på skolornas område kommit att på grund
av kursernas och det inre skolarbetets omläggning medföra behov av
ett ökat utbyte av läroböcker med därav ökade kostnader. Även om,
sedan de nya undervisningsplanerna hunnit vara i kraft någon tid, en
minskning av behovet av nya eller omarbetade läroböcker sannolikt
kommer att inträda, finner utskottet, i likhet med 1930 års riksdag,
frågan örn förbilligande av kostnaderna för läroböcker vid skolorna vara
av den vikt, att en särskild utredning av densamma bör företagas. För
denna utredning torde i det stora hela kunna angivas samma riktlinjer
som på sin tid av 1930 års riksdag uppdrogos i dess skrivelse nr 186.
Utskottet hemställer alltså, att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla om verkställande av utredning och framläggande för riksdagen,
i den mån så kan visa sig erforderligt, av förslag till åtgärder för ett
förbilligande av kostnaderna för läroböcker m. m. vid skolorna.
lie sakkunnigas förslag, i vad det angår läroboksgranskning, avser dels
uppgifterna för granskningen, dels ock organisationen av denna granskning.
24
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
Beträffande läroboksgranskningens uppgifter har departementschefen
inledningsvis erinrat, att en central granskning av läroböcker för närvarande
äger rum blott för de högre läroanstalternas del samt att denna
granskning hittills i regel endast avsett ny lärobok; allenast för de högre
skolorna och i mindre utsträckning torde nya, omarbetade upplagor
hava kontrollerats. De sakkunniga hava förordat, att granskningen må
bliva central även för folkskolan, att kristendomsböcker, för vilka förut
en särskild granskningsform varit anordnad, må väsentligen likställas
med övriga läroböcker, att textböcker i moderna språk må bliva föremål
för viss central kontroll, att granskningen må regelmässigt omfatta
även nya, omarbetade upplagor, att den också skall avse utgallring av
föråldrade eller annars olämpliga läroböcker, och att officiella läroboksförteckningar
skola upprättas för att läggas till grund för antagning av
böcker vid skolorna. För egen del har departementschefen framhållit,
att det enligt hans mening vore av stor betydelse, att uppgifterna för
läroboksgranskningen, vilka förut blott delvis och sporadiskt blivit beaktade,
sålunda sammanfattats och utformats och att skolmyndigheterna
i så stor utsträckning anslutit sig till den uppfattningen, att dessa
uppgifter borde tillgodoses. Departementschefen har förklarat sig ansluta
sig till de av de sakkunniga angivna riktlinjerna för granskningen
och anse åtgärder nu böra vidtagas för att få en dylik central granskning
till stånd. I detta hänseende har departementschefen framhållit
bland annat: För folkskolans del skulle detta innebära det framsteget,
att denna kontroll, som för närvarande vore splittrad på 52 inspektionsområden
och som åvilat folkskolinspektörerna jämte mångfaldiga
administrativa uppgifter av annan art, hädanefter skulle utövas av en
särskild, kompetent central instans. Men också för den högre skolan,
där läroboksbeståndet vore i hög grad specialiserat efter olika undervisningslinjer,
skulle möjlighet beredas att överblicka detsamma genom de
läroboksförteckningar, som skulle angiva granskningens resultat.
Den sålunda föreslagna utvidgningen av läroboksgranskningens uppgifter
finner utskottet vara väl motiverad och tillstyrker alltså densamma.
Med avseende på granskningsuppgifternas fixering och utformning har
departementschefen funnit bland annat följande omständigheter böra
beaktas. Utfärdande av officiella läroboksförteckningar möjliggjorde en
översiktlig kontroll av läroboksbeståndet och skapade grundvalen för
ett ändamålsenligt urval av böcker i och för skolbruk. Då förhandenvarande
officiella läroboksförteckningar med vederbörliga prisuppgifter
i och för sig torde utgöra en mycket verksam drivkraft till ett förbilligande
av lärobokspriserna, borde redan ur denna synpunkt anordnandet
av en effektiv läroboksgranskning kraftigt förordas. Ett utfärdande
av dylika förteckningar innebure ett fixerande av det läroboksbestånd,
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
25
som ansåges böra godkännas för skolbruk, och utövade alltså en viss
konserverande inverkan på läroboksbeståndet. Den genom expertis skärpta
granskningen av nya böcker torde medföra, att benägenheten att utgiva
dylika i motsvarande mån torde minskas. Restriktioner borde förvisso
skapas mot de aktuella missförhållandena på läroboksområdet. De borde
dock enligt departementschefens mening icke sträcka sig så långt, att
därmed förutsättningarna upphävdes för en ändamålsenlig förnyelse av
vår lärobokslitteratur i jämbredd med kunskapsstoffets utökning och
omvandling och med den pedagogiska utvecklingen. De förteckningar,
som skulle bilda utgångspunkten för läroboksurvalet vid skolorna, borde
därför upprättas på objektiva, i varje särskilt fall tillämpade grunder.
Som dylika grunder har departementschefen angivit, att läroboken
bör vara ny, d. v. s. icke till väsentliga delar vara en reproduktion
av en redan förefintlig bok, att den bör bära en självständig, vederhäftig
pedagogisk prägel och att den i huvudsak motsvarar ett i en
undervisningsplan ingående, bestämt pedagogiskt ändamål. Departementschefen
har vidare anfört, att han ansåge, att de läroböcker av
vederhäftig läggning, som befunnes i vissa väsentliga avseenden utgöra
värdefulla pedagogiska bidrag, men som ur vissa synpunkter syntes
föranleda vägande invändningar, borde å förteckningarna uppföras under
rubriken »till prövning». Det vore enligt hans mening den antagande
myndighetens uppgift att härvid pröva, vid vilken eller vilka skolor en
dylik bok finge brukas, och tillse, att den användes under den tid, som
angåves av den kurs, boken innefattade.
De sålunda uppdragna riktlinjerna hava icke givit utskottet anledning
till erinran. Utskottet vill emellertid redan i detta sammanhang beträffande
hela den föreslagna nyorganisationen framhålla, att man här
rör sig på ett område, där närmare erfarenhet ännu saknas. I den män
dylik vinnes, kan det måhända bliva erforderligt att jämkningar eller
förändringar vidtagas.
Beträffande frågan om vem som bör äga att göra framställning om
granskning av en bok och huruvida sådan framställning regelbundet bör
föranleda, att expertis anlitas för att bedöma bokens lämplighet för
skoländamål har skolöverstyrelsen framhållit, att i stället för att den
nu beträffande de högre skolorna förekommande läroboksgranskningen
verkställdes endast i samband med behandlingen av förslag
om böckernas införande vid skolorna, skulle den av granskningsnämnden
utförda granskningen vara en förhandsgranskning. Granskningen i
denna nya form måste beräknas erhålla så väsentligt ökad omfattning, att
den svårligen skulle kunna handhavas av överstyrelsen. Det vore då av
betydelse att undersöka, vilka skälen vore för införande av förhandsgranskningen.
Dessa syntes vara i huvudsak två. Dels hade det befunnits önskvärt
att skapa möjlighet för en granskning av läroböcker i korrektur, dels
26
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
krävde kontrollen över de nya upplagorna en förhandsprocedur. De sakkunniga
menade, att korrekturgranskningen skulle vidga möjligheterna för
det pedagogiska initiativet att komma till sin rätt inom läroboksproduktionen.
Genom densamma skulle också den fria konkurrensen på området
befrämjas. Överstyrelsen kunde icke finna dessa skäl äga sådan tyngd, att
de motvägde förhandsgranskningens olägenheter, vilka överstyrelsen funne
betydande. Däremot vore överstyrelsen ense med de sakkunniga därom,
att kontrollen över nya upplagor krävde en granskning, redan innan de
ifrågasatta förändringarna av de gamla upplagorna slutligt bestämdes. Men
en dylik jämförande granskning, anordnad ungefär så som de sakkunniga
föreslagit, torde icke behöva bliva mera omfattande än att den borde kunna
verkställas av överstyrelsen med biträde av experter. Vidare har överstyrelsen
anfört, att en tungt vägande invändning mot den föreslagna
anordningen för läroböckernas granskning gällde de kostnader, vilka bleve
förbundna med densamma. Det kunde nämligen med rätt stor säkerhet förutses,
att granskningsnämndens verksamhet skulle komma att erhålla en betydande
och så småningom växande omfattning. Varje förlag eller författare,
som utgivit eller ämnade utgiva en lärobok, helt eller delvis avsedd för skolbruk,
skulle äga rätt att begära bokens granskning. Det vore att märka, att
den granskning, som här ifrågasattes, skulle verkställas oberoende av om boken
föreslagits till införande vid någon läroanstalt. Detta vore en nödvändig
följd därav, att granskningen skulle kunna verkställas, även innan boken
färdigtryckts och utgivits. Utan tvivel skulle denna anordning komma att
medföra, att granskningsarbetet bleve väsentligt mera omfattande än vad
som med ledning av antalet av de vid skolorna nu använda läroböckerna
kunde beräknas. Även i de fall, då utsikterna för godkännande vore skäligen
små, torde vederbörande förläggare säkerligen icke underlåta att
begära den kostnadsfria granskningen. Sammanfattningsvis har överstyrelsen
anfört, att — då vinsterna av förhandsgranskningen icke torde
bliva av större betydelse, varemot den med säkerhet skulle medföra
bestämda olägenheter och ökade kostnader — överstyrelsen ansåge sig
böra avstyrka införandet av förhandsgranskning.
Departementschefen har framhållit, att det för honom framstode som
självfallet, att den centrala granskande myndigheten ägde en sådan
pedagogisk kompetens, att den vore i stånd att preliminärt underkänna
undervisningsmaterial av uppenbart olämplig beskaffenhet. Beträffande
initiativet har departementschefen framhållit, att detsamma icke borde
vara exklusivt förbehållet skolmyndigheterna, utan att det borde finnas
en öppen möjlighet jämväl för författare, vetenskapsmän och eljest intresserade
att påkalla uppmärksamhet för sina bidrag till lärobokslitteraturen,
givetvis under förbehåll att deras arbeten väsentligen holle
provet enligt de grunder, som i statsrådsprotokollet angivits. Beträffande
frågan, huruvida lärobok, vars granskning påkallas, bör företes i manu
-
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
27
skript, korrektur eller färdigställt skick har departementschefen framhållit
följande: Å ena sidan kunde, om granskning i korrektur eller
färdigställt skick förutsattes, detta verka hämmande på läroboksproduktionen
och fördyrande på lärobokspriserna, å andra sidan medförde en
granskning i manuskript en avsevärd arbetsbelastning för den granskande
myndigheten. Det vore icke lätt att avgöra, vilken väg, som vore den
ur olika synpunkter bästa, och något definitivt ståndpunkttagande i
denna fråga från departementschefens sida torde i detta sammanhang
icke vara erforderligt. Departementschefen ville dock redan nu säga,
att de skäl, som anförts till stöd för att läroböckerna borde företes i
färdigställt skick, syntes väga tyngst. En granskning i manuskript eller
korrektur såsom en undantagsföreteelse, betingad av särskilda förhållanden,
torde dock icke böra helt uteslutas.
Utskottet har vid sin prövning av frågan örn förhandsgranskningen
funnit de starkaste skälen tala för ett bifall till skolöverstyrelsens förslag.
Såväl ökat arbete som ökade kostnader synas vara förknippade
med en förhandsgranskning, varjämte åtskilliga andra olägenheter därav,
på sätt överstyrelsen i sitt i statsrådsprotokollet återgivna utlåtande
framhållit, torde vara att befara. Härtill kommer vidare, att granskning
av en lärobok, som icke ens ifrågasatts till införande vid en skola,
knappast torde kunna anses vara av behovet påkallad.
Med utskottets sålunda intagna ståndpunkt kan av naturliga skäl
granskning förekomma endast av lärobok i färdigställt skick. Härigenom
undvikas de nackdelar av olika slag, som måste uppkomma vid granskning
av läroböcker i korrektur eller i manuskript.
Vad departementschefen anfört om granskningens föremål —■ däribland
om granskningen av kristendomsböcker, arbetsböcker och s. k. textböcker
— örn den närmare prövningen av frågan, för vilka läroanstalter
läroboksförteckningarna böra bliva normerande, örn behovet av en
granskning av nya, omarbetade upplagor och om viss prisgranskning i
samband med prövningen av ny upplaga har icke givit utskottet anledning
till erinran.
Beträffande utmönstring ur de officiella läroboksförteckningarna av
föråldrade eller för undervisningen eljest såsom olämpliga befunna läroböcker
har föreslagits, att detta skulle ske, antingen — såsom av de
sakkunniga föreslagits — företrädesvis i samband med den kontinuerligt
pågående granskningen av förslag till nya omarbetade upplagor av
läroböcker, eller ock — såsom bland annat av skolöverstyrelsen föreslagits
— med vissa års mellanrum, förslagsvis vart femte år, av särskilda
för ändamålet utsedda granskningsmän. I likhet med departementschefen
finner utskottet de starkaste skälen tala för förstnämnda
alternativ.
Beträffande läroboksgranskningetis organisation hava olika meningar
28
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
yppat sig, främst representerade av de sakkunniga och departementschefen,
å ena sidan, och av skolöverstyrelsen och i de i motionerna
11:711 och 11:717 framförda yrkandena, å andra sidan.
Enligt de sakkunniga skulle granskningen verkställas av en särskild
granskningsnämnd, beträffande vars sammansättning de sakkunniga
framlagt följande förslag:
Granskningsnämnden består av fem medlemmar. Fyra av dessa jämte
suppleanter, förslagsvis tre stycken, utses av Kungl. Majit för en tid
av fyra år, varvid en medlem förordnas att tillika vara nämndens ordförande.
Såsom femte medlem av nämnden inträder, allteftersom nämnden
handlägger läroboksärenden av olika beskaffenhet, en ledamot av
skolöverstyrelsen, vilken överstyrelsen därtill förordnar. De medlemmar,
som tillsättas av Kungl. Maj:t, utses enligt sådana grunder, att ordföranden
företräder det allmänna och offentliga intresse, som är förenat
med läroboksfrågan, medan de övriga tre medlemmarna äro aktivt verksamma
pedagoger, vilka kunna anses företräda gymnasiet, mellanskolan
och folkskolan. Då nämnden tillsättes, utses två av dess skolrepresentanter
för två år. En sekreterare anställes hos nämnden och förordnas
för en tid av ett år. Nämnden förfogar över experter (speciellt sakkunniga),
som efter förslag av nämnden utses av Kungl. Majit. Experterna
äro dels en sakkunnig rörande tryckeri- och förlagsärenden, dels
ämnesexperter. I fråga om godkännande av en lärobok anlitas en eller
två experter, allt efter tillgången på expertis inom nämnden. För övrigt
anlitas experter enligt nämndens omprövning. För granskning av kristendomsböcker,
vilka för övrigt skulle granskas i enahanda ordning som
andra läroböcker, bör dock, förutom de två av Kungl. Majit utsedda
ämnesexperterna, vilka få antagas komma att representera såväl pedagogisk
som teologisk sakkunskap, finnas en sakkunnig prästman, representerande
de ifrågakommande rent kyrkliga intressena. Denne skulle
lämpligen för viss tid utses av ärkebiskopen att såsom expert biträda
nämnden vid ifrågavarande granskningsarbete.
Enligt skolöverstyrelsens förslag skulle — under förutsättning av att
officiella, av Kungl. Majit utfärdade läroboksförteckningar föreligga —
överstyrelsen verkställa granskning av nya läroböcker. För den högre
skolan skulle detta på samma sätt som hittills ske i direkt samband
med antagningen av läroböcker och på förslag av ämneskonferenserna.
För den lägre skolan skulle granskningen verkställas på särskild framställning
av vederbörande lokala skolmyndighet, närhelst ny lärobok
föreslagits till antagande inom ett folkskoledistrikt. Nya omarbetade
upplagor skulle godkännas av överstyrelsen enligt samma procedur som
de sakkunniga förordat. Vid slutet av varje år skulle vederbörande
skolmyndigheter delgivas uppgifter rörande godkännande av nya läroböcker
och nya, omarbetade upplagor av läroböcker. Granskningen skulle
i varje särskilt fall ske med anlitande av två experter. Då överstyrelsen
avslagit framställning om godkännande av lärobok, skulle skälen därför
angivas i expeditionen till vederbörande skolmyndighet. Besvär över
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
29
överstyrelsens beslut skulle i vanlig ordning ingivas till Kungl. Maj:t.
Utgallring av läroböcker skulle ske vart femte år genom en på angivet
sätt anordnad, särskild granskningsnämnd, varefter Kungl. Majit skulle
fastställa och utfärda läroboksförteckningar, innefattande det godkända
läroboksbeståndet.
Departementschefen har efter en ingående motivering sammanfattningsvis
framhållit, att läroboksfrågan, efter att länge hava varit föremål
för diskuterande från växlande utgångspunkter, nu för första gången
blivit utredd i hela sitt sammanhang. De olika granskningsuppgifter,
som härvidlag torde komma ifråga, hade blivit belysta och en relativt
övervägande enighet hade uppnåtts rörande de önskemål, som borde
förverkligas i detta avseende. Det ville då synas, som om en lösning
äntligen borde åvägabringas och icke hela denna angelägenhet återigen
skjutas å sido på obestämd tid. Spörsmålet örn vilken organisation, som
skäligen borde anordnas för läroboksgranskningen, torde därvid desto
mindre böra få utgöra något hinder, som det icke till sin natur torde
vara av principiell art utan snarare en lämplighetsfråga. Då de sakkunniga
förordat, att en särskild granskningsnämnd borde handhava
samtliga nu berörda uppgifter, men skolöverstyrelsen, att de borde bestridas
dels av överstyrelsen, dels av en dylik nämnd, har departementschefen
anslutit sig till det förra alternativet.
De i motionerna II: 711 och II: 717 framförda yrkandena ansluta sig
i allt väsentligt till skolöverstyrelsens förslag.
Utskottet har icke kunnat ansluta sig till de sakkunnigas och departementschefens
förslag utan finner sig böra tillstyrka en organisation i
huvudsaklig överensstämmelse med de i skolöverstyrelsens förslag uppdragna
riktlinjerna. Detta sker främst av följande skäl. En av avsikterna
med skolöverstyrelsens inrättande var att vårt land skulle erhålla en central
myndighet, framför allt i pedagogiskt avseende, för hela skolväsendet,
såväl det högre som det lägre. Ingen tvekan torde råda därom att läroboksgranskningen
redan i sin nuvarande form och givetvis ännu mera
efter en omorganisation och utvidgning på sätt nu ifrågasatts är en av
de viktigaste pedagogiska uppgifter, som för närvarande åligga skolöverstyrelsen.
Utskottet har icke av vad som anförts blivit övertygat
om nödvändigheten av den i propositionen föreslagna uppdelningen, varigenom
en myndighet skulle godkänna läroböckerna och en annan besluta
om deras införande vid skolorna. Genom sin mångåriga verksamhet
med granskning av läroböcker för de högre läroanstalterna har vidare
överstyrelsen förvärvat en erfarenhet, som torde Idiva väl behövlig
vid reformens genomförande. Skolöverstyrelsens ledamöter rekryteras
bland landets erfarnaste pedagoger, och genom det föreslagna expertförfarandet
får den möjlighet att rådgöra och samarbeta med andra
sakkunniga; att för den föreslagna nämnden någon större sakkunskap
30
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
än den, som förefinnes inom skolöverstyrelsen, skulle stå till förfogande
torde sålunda knappast vara att förvänta. Vidare har utskottet icke
kunnat undgå att finna det betänkligt med tillskapandet av ett särskilt
— låt vara mindre — ämbetsverk för denna verksamhet. På sätt utskottet
redan tidigare framhållit, rör man sig här på ett område, där
närmare erfarenhet ännu saknas. Det gäller då att söka nå en organisation,
där eventuellt erforderliga förändringar lätt kunna vidtagas, exempelvis
genom inrättande inom skolöverstyrelsen av en nämnd med representation
för målsmannaintresset, för tryckerisakkunskap o. s. v. Ytterligare
vill utskottet framhålla, att kostnaderna vid en organisation
enligt överstyrelsens förslag ligga icke oväsentligt under de enligt propositionen
beräknade kostnaderna. Även om, vid sidan av det huvudsakligen
för ersättning åt av överstyrelsen anlitade experter m. m. beräknade
anslaget, en viss ökning av överstyrelsens avlöningsanslag kan
bliva erforderlig, torde en dylik icke behöva bliva av någon större omfattning.
Mot detaljerna i det ursprungligen av överstyrelsen framlagda förslaget
har utskottet icke funnit annat att erinra än att utgallring av
läroböcker bör ske i samband med den kontinuerligt pågående granskningen
av förslag till nya, omarbetade upplagor av läroböcker. Härigenom
blir den av skolöverstyrelsen föreslagna särskilda granskningsnämnden
icke av behovet påkallad.
Utskottet tillstyrker alltså riksdagen att besluta, att granskningen må
organiseras i huvudsaklig överensstämmelse med skolöverstyrelsens och
de i motionerna II: 711 och II: 717 framlagda förslagen med den förändring
härutinnan, som av utskottet i det föregående tillstyrkts.
Då skolöverstyrelsen såsom förutsättning för sitt förslag angivit, att
officiella, av Kungl. Maj:t utfärdade läroboksförteckningar böra föreligga,
utgår utskottet från att åtgärder härför snarast bliva vidtagna.
Vid bifall till vad utskottet sålunda tillstyrkt blir någon prövning av
de i statsrådsprotokollet framlagda förslagen om nämndens sammansättning
och kostnaderna för dess verksamhet m. m. icke av behovet
påkallad.
I enlighet med skolöverstyrelsens förslag och det i motionen II: 717
framförda yrkandet tillstyrker utskottet, att för nästkommande budgetår
anvisas ett anslag av 5,000 kronor att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av utskottet i det föregående anförts, utgå enligt de närmare
bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelas.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 143 samt herr Sefves och herr Carlesons ovannämnda
motioner (II: 711 och II: 717),
31
Statsutskottets utlåtande Nr 153.
a) till Skolöverstyrelsen: Granskning av läroböcker anvisa
ett anslag av 5,000 kronor att utgå i huvudsaklig
överensstämmelse med vad av utskottet i det föregående
anförts och enligt de närmare bestämmelser, som av
Kungl. Majit meddelas;
b) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn verkställande
av utredning och framläggande för riksdagen, i
den mån så kan visa sig erforderligt, av förslag till åtgärder
för ett förbilligande av kostnaderna för läroböcker
m. m. vid skolorna.
Stockholm den 9 juni 1936.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Johansson i Fredrikslund, Nilsson i Malmö, Bergqvist, Oscar
Olsson, Svensson i Kompersmåla, Asplund, Borell, Walles, Gustafsson i Benestad, Bergström,
Nilsson i Fredriksfält och Bäckström, samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Jansson, Strindlund, Törnkvist i Karlskrona,
Andersson i Höör, Persson i Falla, Svensson i Grönvik, Jonsson i Eskilstuna, Andersson
i Prästbol, Olofsson i Digernäs, Aronson och Olsson i Staxäng.
Reservation
av herrar Nilsson i Malmö, Oscar Olsson, Anderson i Råstock, Jansson
i Falun och Andersson i Prästbol, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
Kungl. Majits förslag.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1936:334 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åt er uppför ande av brunnen byggnad vid Rosersbergs slott m. m. s. 3 i texten