Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet jämte i ämnet väckta motioner m. m.
1936-04-24 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1936:81, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet jämte i ämnet väckta motioner m. m.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 81.
1
Nr 81.
Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1936 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet jämte i
ämnet väckta motioner m. m.
(2:a avd.)
l:o). Karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.
I den till riksdagen avlåtna, den 3 januari 1936 dagtecknade propositionen
(nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret
1936/1937 (punkten 91 av det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för nämnda dag) har Kungl.
Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition angående
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, som kunde varda riksdagen
förelagd, beräkna för budgetåret 1936/1937
dels till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Avlöningar ett anslag
av 26,900 kronor;
dels till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Omkostnader ett
förslagsanslag av 4,000 kronor;
dels till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Utrustning ett
reservationsanslag av 180,000 kronor;
dels ock till Universitetssjukhus: Understöd och ersättningar till serafimerlasarettet
i Stockholm ett anslag av 1,031,000 kronor.
Sedermera har Kungl. Majit i en till riksdagen avlåten, den 6 mars
1936 dagtecknad proposition (nr 171), under åberopande av vid propositionen
fogat utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för
sistnämnda dag, föreslagit riksdagen att
dels godkänna följande avlöningsstat för karolinska sjukhuset, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret 1936/1937:
Bihang till riksdagens protokoll 1036. 6 sami. Nr 81.
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 81.
Avlöningsstat.
1. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t:
a. Grundbelopp........................kronor 22,400
b. Vikariatsersättningar m. m., förslagsvis.... » 1,000 23,400
2. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal....... kronor 14,000
Summa förslagsanslag kronor 37,400;
dels till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Avlöningar för
budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av 37,400 kronor;
dels till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Omkostnader för
budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av 4,000 kronor;
dels till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Utrustning för
budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av 180,000 kronor;
dels besluta, att staten skall enligt avtal, som i huvudsaklig överensstämmelse
med de av departementschefen i statsrådsprotokollet angivna
grunderna må komma att träffas mellan Kungl. Maj:t och direktionen
över serafimerlasarettet, från och med den 1 juli 1937 övertaga lasarettets
drift, ävensom, under förutsättning härav, att från och med samma dag
lasarettet och karolinska sjukhuset skola stå under gemensam förvaltning
av direktionen för sistnämnda sjukhus;
dels ock till Universitetssjukhus: Understöd och ersättningar till serafimerlasarettet
i Stockholm för budgetåret 1936/1937 anvisa ett anslag
av 1,007,000 kronor, att utgå under de villkor och bestämmelser, Kungl.
Maj:t kan finna gott meddela.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft
dels en inom första kammaren av herr I. Pauli väckt motion (I: 321),
vari hemställts, att de i propositionen omnämnda biträdande läkartjänsterna
vid serafimerlasarettets sjukgymnastikavdelning skola vara
underläkartjänster, och att innehavarna av desamma icke skola hava rätt
att utan medgivande av direktionen över gymnastiska centralinstitutet
och direktionen över serafimerlasarettet förena dessa tjänster med andra
uppdrag eller med utövande av läkarpraktik;
dels ock en inom andra kammaren av fru Ruth Gustafson m. fl. väckt
motion (II: 665), vari hemställts, att riksdagen måtte höja det av Kungl.
Maj:t i proposition nr 171 begärda anslaget av 1,007,000 kronor med
20,000 kronor till Universitetssjukhus: Understöd och ersättningar till
serafimerlasarettet i Stockholm för budgetåret 1936/1937 till 1,027,000
kronor, att utgå under de villkor och bestämmelser, Kungl. Maj:t kan
finna gott meddela.
Beträffande de av motionärerna till stöd för deras framställningar anförda
skälen hänvisar utskottet till motionerna i den mån ej redogörelse
lämnas i det följande.
Statsutskottets utlåtande Nr 81.
3
Av den ovannämnda propositionen nr 171 inhämtas beträffande serafimerlasarettet
bland annat följande:
Vid sin anmälan under punkten 90 i 1935 års åttonde huvudtitel av
frågan om anslag till serafimerlasarettet anförde chefen för ecklesiastikdepartementet,
att han hade för avsikt att föreslå Kungl. Majit att tillkalla
särskilda sakkunniga för utredning av frågan om serafhnerlasarettets
ekonomi och därmed sammanhängande organisatoriska spörsmål. Beträffande
vissa av direktionen över nämnda lasarett framlagda förslag
örn lönereglering för personal vid lasarettet yttrade departementschefen,
att starka skäl anförts för en lönereglering för de underordnade läkarna
och för sysslomannen men att förslagen härutinnan syntes vara av den
art, att de borde tagas under omprövning vid ovannämnda utredning
angående lasarettets ekonomi och därmed sammanhängande organisatoriska
spörsmål. Däremot fann departementschefen skäl föreligga att
redan för budgetåret 1935 1936 beräkna medel till reglering av lönerna
för sådan biträdes- och ekonomipersonal, för vilken vid bland annat
Stockholms stads och Stockholms läns sjukhus gällde kollektivavtal. För
sistnämnda ändamål beräknade departementschefen en ökning av anslaget
till lasarettet med i runt tal 36,000 kronor.
I skrivelse nr 249/1935 yttrade riksdagen bland annat följande:
Riksdagen funne goda skäl anförda för att, så snart omständigheterna det
medgåve, löneregleringar komme till stånd för de i direktionens skrivelse
omförmälda befattningshavarna vid serafimerlasarettet. Emellertid holle
riksdagen före, att fråga om löneregleringar med så betydande ekonomiska
konsekvenser för statsverket som de vid serafimerlasarettet ifrågasatta
icke lämpligen borde behandlas utan sammanhang med den omfattande utredning
av frågan örn serafimerlasarettets ekonomi m. m., som av departementschefen
ställts i utsikt och om vars behövlighet jämväl riksdagen vore
övertygad. Med hänsyn härtill funne sig riksdagen, såvitt anginge den
ifrågasatta löneregleringen för underläkarna och sysslomannen, böra uttala
sin anslutning till den uppfattning beträffande lönereglering för nämnda
befattningshavare redan nu, som intagits av departementschefen. Riksdagen
kunde emellertid icke finna annat än att den av direktionen begärda
och av departementschefen tillstyrkta löneregleringen för viss biträdes- och
ekonomipersonal vore av den betydelse för lasarettets ekonomiska förhållanden
och för statsverkets utgifter för lasarettet, att jämväl denna fråga
borde upptagas till avgörande först då berörda utredning förelåge. Ett definitivt
ståndpunktstagande till denna lönereglering redan nu funné riksdagen
kunna föregripa det resultat, vartill utredningen kunde komma.
A andra sidan hade riksdagen av den i ärendet förebragta utredningen
funnit avlöningsförhållandena för de i direktionens över serafimerlasarettet
skrivelse omförmälda befattningshavarna vara sådana, att en rättelse härutinnan
syntes böra omedelbart vidtagas. Även örn, på sätt riksdagen framhållit
som önskvärt, den i utsikt ställda utredningen bedreves på sådant
sätt, att därav eventuellt föranlett förslag kunde föreläggas 1936 års riksdag,
syntes riittvisa och billighet kräva, att åtgärder redan nu vidtoges för
en förbättring av här förevarande befattningshavares ställning, utan att
4
Statsutskottets utlåtande Nr 81.
resultaten av berörda utredning avvaktades. Härvid måste givetvis tillses,
att icke statsmakternas handlingsfrihet vid bedömandet av ett framtida
utredningsförslag rörande serafimerlasarettet i förväg bundes. Vad riksdagen
här beslutat finge alltså endast betraktas som ett provisorium för
budgetåret 1935/1936.
För tillgodoseende av nu angivna synpunkter hade riksdagen, efter vägande
mot varandra av olika föreliggande möjligheter, funnit sig böra framlägga
följande förslag. De av direktionen förordade löneregleringarna hade
för statsverkets del beräknats draga en sammanlagd kostnad av 71,500
kronor för år. Därest denna summa minskades till 60,000 kronor, syntes en
tillräcklig marginal bevaras för att förhindra ett föregripande av statsmakternas
definitiva ställningstagande. Riksdagen ställde fördenskull nyssberörda
belopp, 60,000 kronor, till Kungl. Maj:ts förfogande för nästkommande
budgetår för beredande av provisorisk avlöningsförhöjning för här
ifrågavarande befattningshavare.
Riksdagen — som utginge från att vid den av departementschefen ifrågasatta
utredningen jämväl komme att till ingående prövning i hela dess vidd
upptagas frågan örn det nu föreliggande behovet av läkare vid serafimerlasarettet
— ville framhålla, att vid berörda utredning örn läkarbehovet
örn möjligt borde göras en uppdelning mellan sådana läkartjänster, som
vore erforderliga för sjukvårdens behöriga upprätthållande, och sådana,
som mera kunde betraktas såsom inrättade för fortsatt läkarutbildning vid
serafimerlasarettet på grund av dettas ställning som undervisningssjukhus.
För budgetåret 1935/1936 anvisade riksdagen till Universitetssjukhus:
Understöd och ersättningar till serafimerlasarettet ett anslag av 685,000
kronor, vilket jämlikt beslut av Kungl. Majit den 21 augusti 1935 dis
-
poneras på följande sätt:
1. Vissa ersättningar till serafimerlasarettet..........kronor 73,850
2. Understöd till serafimerlasarettet................ » 526,150
3. Provisorisk avlöningsförhöjning till viss personal vid
serafimerlasarettet........................... » 60,000
4. Bestridande av kostnaderna för utbildning av sjukgymnaster
............................... » 25,000
Summa kronor 685,000
Av chefen för ecklesiastikdepartementet jämlikt bemyndigande av
Kungl. Majit tillkallade sakkunniga hava avgivit utredningar, den 25
augusti 1935 rörande serafimerlasarettets ekonomi och den 21 december
1935 rörande serafimerlasarettets ställning och verksamhet, varö ver yttranden
avgivits av kanslersämbetet för rikets universitet, lärarkollegiet
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, medicinalstyrelsen, direktionen
för karolinska sjukhuset, direktionen över serafimerlasarettet, direktionen
över gymnastiska centralinstitutet, Stockholms stadsfullmäktige,
Stockholms läns landstings förvaltningsutskott, riksräkenskapsverket,
statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Vidare har
Statsutskottets utlåtande Nr 81.
5
direktionen över serafimerlasarettet i skrivelse den 1 oktober 1935 gjort
framställning om anvisande av anslagsmedel till lasarettet för nästa
budgetår och yttranden däröver avgivits av vissa myndigheter.
Departementschefen har för egen del anfört i huvudsak följande:
Det föreliggande ärendet gäller tre huvudfrågor, nämligen om sera;
fimerlasarettets ekonomi, om statens ställning till den där bedrivna verksamheten
och löneförhållandena för lasarettets personal m. m. samt slutligen
örn lasarettets anslagsbehov för nästa budgetår.
Vad först angår serafim erlasarettets ekonomi, hava de
omständigheter, som föranledde mig att i 1935 års åttonde huvudtitel framhålla
behovet av en utredning i ämnet och riksdagen att uttala sin anslutning
härtill, i den nu föreliggande utredningens första del blivit föremål för
en ingående, siffermässig belysning. De verkställda undersökningarna hava
givit vid handen, att vid bedömandet av storleken av driftutgifterna vid
lasarettet och därmed även av dagkostnaden vid detsamma hänsyn måste
tagas till ett flertal vid sjukhus i allmänhet ej föreliggande omständigheter,
som verka fördyrande på driften. Den under de senare åren inträdda
starka stegringen av kostnaden per vårddag synes till väsentlig del vara
att hänföra till ökningen av personalantalet, föranledd av sjukhusets utvidgning
och sjukvårdens fortgående intensifiering, vidtagna, av statsmakterna
godkända löneregleringsåtgärder, samt förräntningen och amorteringen
av de med statsmakternas medgivande upptagna lånen för genomförande
av de nyligen avslutade, omfattande byggnadsarbetena. Av utredningen
synes härjämte framgå, att det är svårt, för att icke säga omöjligt
att finna en objektiv grund eller en användbar utgångspunkt för ett säkrare
omdöme rörande huruvida lasarettets ekonomi vid en annan förvaltningsordning
kunnat gestalta sig annorlunda. En jämförelse med andra
sjukhus — och även med de egentliga universitetssjukhusen i Uppsala och
Lund — erbjuder, såsom de sakkunniga framhållit, vanskligheter och kan
i varje fall icke giva uttömmande besked i ämnet. Så mycket torde emellertid
på grundval av det i betänkandet härutinnan och i övrigt lämnade
materialet kunna sägas, att vissa faktorer, som varit svåra att bemästra,
ofördelaktigt inverkat på lasarettets ekonomi, samt att i stort sett några
befogade anmärkningar ej torde kunna framställas mot lasarettets nuvarande
ekonomiska skötsel. Även om ett klarläggande av nyssberörda förhållanden
icke utgör en förutsättning för ett ståndpunktstagande till frågan
örn statens framtida ställning till lasarettet, har jag velat framhålla vad
nyss anförts, innan jag behandlar de återstående delarna av ärendet.
Jag övergår så till frågan örn statens ställning till serafimerlasarettet.
Serafimerlasarettet har till uppgift att vara en vårdanstalt för sjuka och
en undervisningsanstalt för utbildande av läkare. Till sin juridiska natur
torde institutionen enligt den i ärendet verkställda utredningen få betraktas
såsom en stiftelse. I avseende å den finansiella grundvalen för sjukhuset
märkes, att detsamma •—- i den mån utgifterna ej täckas av patientavgifter
(omkring 34 procent av 1933/1934 års inkomster) — för sin verksamhet
är i huvudsak beroende av bistånd från det allmännas sida, nämligen
från Stockholms stad (omkring K! procent av inkomsterna) och Stock
-
6
Statsutskottets utlåtande Nr 81.
holms län (omkring 12 procent) samt — framför allt — från staten (omkring
35 procent). Grunderna för stadens och länets bidrag äro avtalsmässigt
reglerade och innebära, att staden, respektive länet äro tillförsäkrade ett
visst minimiantal vårdplatser för sina sjuka och erlägga såsom ersättning
för sjukvården vissa belopp, som beräknas på grundval av den verkliga
kostnaden för sagda vård. I denna kostnad medräknas också utgifter för
förräntning och amortering av större delen av det lån å 3,200,000 kronor,
som lasarettet enligt det föregående erhållit tillstånd att upptaga för gäldande
av kostnaderna för ombyggnad och reparationer å lasarettet. Båda
de nämnda avtalen gälla intill dess nvssberörda lån blivit till fullo guldet
— vilket inträffar år 1960 — eller intill dess genom nytt avtal annan överenskommelse
träffats. Grunderna för statens bidrag till serafimerlasarettet
äro icke på något sätt bestämda. Ehuru något avtal eller någon för staten
bindande utfästelse i ämnet alltså icke föreligger, har staten genom årliga
bidrag lämnat täckning för skillnaden mellan lasarettets utgifter å ena
sidan, dess inkomster från staden och länet samt på annat sätt å den andra.
Under de senare åren har emellertid statens bidrag icke lämnats i sådan
utsträckning, att det tillgodosett stiftelsens behov av understöd, och i följd
härav har stiftelsen ansett sig hänvisad till den mindre tillfredsställande
utvägen att anlita sina fondmedel för att täcka uppstående budgetunderskott.
Härvid synes stiftelsen hava förutsatt, att dessa av stiftelsen lämnade
förskott skulle senare täckas av statsmedel.
Av det förut sagda inhämtas, att omkring 63 procent av de vanliga driftkostnaderna
vid lasarettet bestridas av allmänna (stats- eller kommunala)
medel och därav omkring 35 procent av statsmedel. Förklaringen till att staten
sålunda måste bestrida över en tredjedel av kostnaderna för den av stiftelsen
bedrivna sjukhusverksamheten har i betänkandet angivits vara dels
att staten genom lasarettet lämnar ett väsentligt bidrag till täckande av
kostnaderna för vården av sjuka från Stockholms stad och Stockholms län
dels ock att kommunerna i den återstående delen av landet endast gälda
taxeenlig vårdavgift för de å lasarettet intagna patienter, som falla under
fattigvården, medan staten beträffande de återstående av dessa patienter får
inträda som bidragsgivare ej blott i samma utsträckning som i fråga om
patienter från staden och länet utan även med den summa, som skulle hava
utgått i form av kommunalt bidrag, därest dessa kommuner lämnat bidrag
enligt samma grunder som staden och länet. Stiftelsens egen kontanta insats
i lasarettets verksamhet är av jämförelsevis obetydlig omfattning och
uppgår till omkring 40,000 kronor per år, vilket utgör närmare 3 procent
av lasarettets inkomster under förutnämnda budgetår. Hänsyn bör dock
givetvis tagas till att stiftelsen även tillhandahåller lokaler för verksamheten
i för detta ändamål mycket välbelägna fastigheter, varvid likväl bör
anmärkas, att stiftelsen ej förmår gälda ränta å de för ombyggnaden av
fastigheterna upptagna lånen.
De sakkunniga hava nu, bland annat med hänsyn till att staten sålunda
i verkligheten är serafiiuerlasarettets egentlige ekonomiske huvudman, föreslagit,
att staten, som sedan länge bedriver undervisning vid lasarettet,
skall övertaga även den sjukvårdande verksamheten därstädes.
_ Starka skäl hava enligt min mening anförts för nämnda förslag, som
biträtts av samtliga i ämnet hörda myndigheter. Ett genomförande av detsamma
skulle i realiteten icke öka statens ekonomiska förpliktelser gentemot
sjukhuset — det förutsättes, att stadens och länets bidrag till driften
Statsutskottets utlåtande Nr SI.
7
skola utgå efter i princip oförändrade grunder, och att stiftelsen även i
fortsättningen skall bidraga med disponibel del av avkastningen av sitt
fondkapital — men medföra, att staten jämväl formellt blir huvudman för
rörelsen och får möjlighet att på ett mer bestämmande sätt än hittills övervaka
användningen av de medel, staten anvisar för ändamålet. De statsmedel,
som utgått till lasarettet, hava visserligen haft karaktären av obetecknade
anslag, vadan staten anslagsmässigt begränsat sitt deltagande i lasarettets
ekonomi inom en ram, som varje år varit föremål för prövning. Men
genom de ovannämnda budgetförskotten har stiftelsen faktiskt berett sig
möjlighet att överskrida den utgiftsram, som vid utmätandet av statsbidragen
förutsatts, i förväntan att dessa s. k. förskott skulle, framdeles täckas
av statsmedel. Enligt min mening ligger det icke vare sig i statens eller i
stiftelsens intresse att bevara det nuvarande otillfredsställande systemet,
och den närmast liggande lösningen av frågan synes vara, att staten såsom
den störste bidragsgivaren övertager ansvaret för lasarettets drift.
Det är icke första gången, som ett förslag örn .statens övertagande av
verksamheten vid serafimerlasarettet förelegat till övervägande. Såsom
framgår av punkten 104 i 1927 års åttonde huvudtitel, hade en år 1926
verkställd utredning rörande serafimerlasarettets ekonomi resulterat i ett
förslag, att staten skulle förklara sig eller betrakta sig som huvudman för
lasarettet och åtaga sig de skyldigheter, som påvilade stadsfullmäktige och
landsting beträffande de allmänna sjukhusen, och därjämte de skyldigheter,
som påvilade staten med hänsyn till undervisningen. Vid detta tillfälle
tog varken Kungl. Majit eller riksdagen ställning till förslaget, närmast
med hänsyn till att ungefär samtidigt frågan örn inrättande av ett statligt,
kliniskt sjukhus i Stockholm blev på allvar aktuell, och att det ansågs mindre
tillrådligt att i avvaktan på ett.ställningstagande härtill vidtaga någon
ändring i serafimerlasarettets organisation.
Den första utbyggnaden av nämnda kliniska sjukhus, karolinska sjukhuset,
börjar nu att nalkas sin fullbordan, och det har befunnits nödvändigt
att tillsätta en direktion för detsamma med uppgift att handhava ledningen
av sjukhusets verksamhet. Lämpligheten av att staten övertager
hela verksamheten vid serafimerlasarettet kan alltså nu prövas på ett mer
tillfredsställande sätt, än som var möjligt, då motsvarande fråga senast var
under bedömning. Tillkomsten av nämnda statssjukhus utgör enligt mm
mening på grunder, som jag nedan skall framhålla, jämväl ett skäl att nu
ställa serafimerlasarettet under statlig ledning.
De sakkunniga hava ingående prövat frågan, huruvida tillkomsten av
karolinska sjukhuset kan föranleda några förändringar i serafimerlasarettets
ställning och verksamhet. De hava härvid kommit till den slutsatsen.
att serafimerlasarettet sannolikt ännu under avsevärd tid mäste
bibehållas som sjukhus och undervisningsanstalt. Mot denna uppfattning,
sorn i allmänhet delats av de i ämnet hörda myndigheterna, torde några
säkrare grundade gensagor ej kunna under nuvarande förhållanden framställas.
Här torde emellertid böra betonas, att det ej synes vara ett statens
intresse att bibehålla serafimerlasarettet i annan mån, än som betingas av
dess ställning såsom undervisningssjukhus. Örn verksamheten vid lasarettet
skulle med statsmedel understödjas, även sedan lasarettet ej .längre erfordrades
såsom undervisningssjukhus, skulle detta, såsom medicinalstyrelsen
framhållit, innebära, att lasarettet med bidrag av statsmedel ombesörjde
en del av den sjukvård, som finge anses ankomma på — i första hand
8
Statsutskottets utlåtande Nr 81.
— Stockholms stad. Hur länge och i vilken omfattning behov kan komma
att föreligga av att bibehålla serafimerlasarettet och i vilken takt och på
vad sätt en eventuell avveckling av lasarettet bör äga rum, kan emellertid
icke avgöras, innan beslut fattats, att den snart avslutade första utbyggnaden
av karolinska sjukhuset skall efterföljas av ytterligare utbyggnadsetapper,
och vilka institutioner skola tillgodoses vid en sådan fortsatt
utbyggnad. Medicinalstyrelsens antagande, att endast omkring ett
decennium skulle förflyta, innan en fullständig avveckling av serafimerlasarettet
ägt rum, saknar stöd både i de utredningar, som föregingo beslutet
om inrättande av karolinska sjukhuset, och i den föreliggande utredningen
om serafimerlasarettets verksamhet. Om staten övertager även den
sjukvårdande verksamheten vid serafimerlasarettet och, såsom nedan förordas,
ledningen av serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset handhaves
av en gemensam direktion, erhåller staten möjligheter såväl att tillgodose
undervisningens intressen som att på ett bättre sätt än som med nuvarande
organisationsformer är möjligt öva kontroll över lasarettets verksamhet och
hava hand över den avveckling av lasarettet, som enligt vad nyss anförts
kan i en framtid vara tänkbar. I anslutning till vad de sakkunniga i sådant
hänseende anfört, vill jag ytterligare framhålla, att ett sammanförande
under statlig ledning av båda de ifrågavarande sjukhusen, karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet, öppnar möjligheter till en för det allmänna
säkerligen gagnelig samverkan på olika områden mellan nämnda båda sjukhus,
exempelvis i fråga örn vårdavgifter, beträffande vilka enhetliga normer
kunna fastställas, i fråga örn personalorganisationen och i förvaltningshänseende.
Min ståndpunkt i den föreliggande frågan innebär alltså, att det
för staten är av intresse att handhava ledningen av båda de undervisningssjukhus,
varom här är fråga, för att därigenom bliva bättre i stånd att på
ett ur allmän synpunkt fördelaktigt sätt samordna sjukhusens verksamhet.
Jag vill i detta sammanhang erinra örn att jag vid min anmälan under
punkten 85 i årets åttonde huvudtitel av frågan örn en allmän arkitekttävling
rörande nybyggnad för karolinska institutets teoretiska institutioner
m. m. hade anledning uppehålla mig vid möjligheten av en fortsatt
utbyggnad av karolinska sjukhuset. Det förslag till ett definitivt ordnande
av lokalfrågan för berörda institutioner, som jag under berörda punkt framlade,
gick ut på att lokaler för ändamålet skulle anskaffas på Norrbackaområdet.
Som ett väsentligt motiv för detta förslag örn förläggande av de
teoretiska institutionerna till samma område som karolinska sjukhuset anförde
jag, att under hela den tidigare utredningen av frågan från alla håll
med styrka hävdats, att målet vid byggnadsplanernas realiserande borde
vara, att alla de institutioner, teoretiska och praktiska, av vilka institutet
för sin verksamhet vore i behov, sammanfördes till ett helt såsom en
enda sammanhängande anläggning. Av vad jag ovan anfört torde framgå,
att en framtida lösning efter dessa linjer av lokalfrågan för karolinska institutets
teoretiska institutioner icke bör utgöra hinder för statens övertagande
av serafimerlasarettet.
De sakkunniga hava förordat, att mellan staten och stiftelsen skulle
träffas ett avtal, reglerande statens och stiftelsens skyldigheter och rättigheter.
På lasarettet skulle ankomma att upplåta sin fastighet nr 8
i kvarteret Pilträdet i Stockholm (den egentliga sjukhusfastigheten)
för av staten bedriven sjukvård och undervisning ävensom, enligt särskild
överenskommelse, härför erforderliga lägenheter i fastigheten nr
Statsutskottets utlåtande Nr 81.
9
2, 3 och 4 i samma kvarter. Vidare skulle lasarettet på staten överlåta
till lasarettet hörande fasta och lösa inventarier samt förråd av förbrukningsartiklar
ävensom de rättigheter, som tillkomma lasarettet på
grund av ovanberörda sjukvårdsavtal med staden och länet. Slutligen
skulle lasarettet ställa för sjukvårdsändamål disponibel del av avkastningen
på sitt fondkapital till statens förfogande för täckande av kostnad^ för
sjukvården. Staten skulle å andra sidan ikläda sig ansvaret för underhållet
av de upplåtna byggnaderna ävensom ansvaret för underhåll och förnyelse
av inventarierna. Härjämte skulle staten övertaga ej mindre stiftelsens ansvar
för räntor och amorteringar på de ovannämnda lån, som av lasarettet
upptagits för den nyligen avslutade ombyggnaden, än även de förpliktelser,
lasarettet genom nämnda sjukvårdsavtal samt genom mottagna donationer
till frisängar iklätt sig. Likaledes skulle staten övertaga den vid lasarettet
anställda sjukvårds-, ekonomi- och kontorspersonalen ävensom
läkarpersonalen, i den män denna icke redan är statsanställd, samt lasarettets
förpliktelser gentemot redan pensionerad sjukvårds-, ekonomi- och
kontorspersonal.
Nämnda förslag har i allmänhet tillstyrkts av de i ämnet hörda myndigheterna.
Medicinalstyrelsen synes dock önska en annan form för övertagandet.
Enligt styrelsens mening borde staten övertaga stiftelsens samtliga
tillgångar med skyldighet för staten att ansvara för de skyldigheter,
som enligt meddelade donationsbestämmelser och ingångna avtal åligga
stiftelsen. Stiftelsen skulle alltså enligt detta förslag helt upphöra.
I valet mellan nämnda båda förslag — de sakkkunnigas och medicinalstyrelsens
— anser jag mig böra i nuvarande läge föredraga de sakkunnigas.
Detta förslag synes göra mindre ingrepp i de bestående förhållandena än
medicinalstyrelsens utan att ändock vålla några olägenheter för vare sig
stiftelsen eiler statsverket eller försvåra verksamhetens bedrivande. Den
av byråchefen Fallenius verkställda utredningen synes hava givit vid handen,
att hinder icke möter att förvandla stiftelsens egendom till fondkapital
för att med dess avkastning bidraga till bestridande av utgifterna för
annat undervisningssjukhus, exempelvis karolinska sjukhuset. Därest det
framdeles skulle befinnas lämpligt att helt avveckla serafimerlasarettet i dess
nuvarande form och överflytta den där bedrivna verksamheten till karolinska
sjukhuset, torde — om överenskommelsen mellan staten och stiftelsen
gives en lämplig utformning — åtgärder av nämnda art icke försvåras
av att det rättsliga förhållandet mellan staten och stiftelsen dessförinnan
reglerats på det av de sakkunniga föreslagna sättet. Vid den jämkning
i de föreslagna avtalsbestämmelserna, som med anledning härav torde
böra vidtagas, lärer det vara möjligt att tillgodose även de erinringar, som
av statskontoret på denna punkt framförts. I samband härmed står det
av universitetsmyndigheterna framförda önskemålet örn att i avtalet införes
en bestämmelse av innehåll, att vid en eventuell försäljning av de
utav serafimerlasarettet disponerade fastigheterna jämväl försäljningskapitalct
eller för detsamma förvärvade sjukvårdsinrättningar böra kunna av
staten tagas i anspråk för tillgodoseende av de ändamål, stiftelsen har
till uppgift att fylla. En klausul av denna innebörd torde böra fogas
till det blivande''avtalet. Anmärkas nili i detta sammanhang, att någon
avhändelse av stiftelsens fasta egendom icke lärer kunna ifrågakomma
utan Kungl. Majlis medgivande. Jag anser mig kunna i huvudsak
biträda statskontorets förslag örn sådan ändring i de av de sakkunniga
10
Statsutskottets utlåtande Nr 81.
föreslagna avtalsbestämmelserna, att all avkastning av det under stiftelsens
förvaltning stående fondkapitalet, som ej är erforderlig för vidmakthållande
av stiftelsens fasta egendom, skall för täckande av kostnader för
lasarettets drift ställas till statens förfogande, där ej annat föranledes av
direkt stadgande i donationsvillkoren för stiftelsens fonder. De sakkunnigas
förslag till avtalsbestämmelser torde i övrigt i huvudsak kunna läggas
till grund för den vidare prövningen av denna fråga. Lämpligen böra
detaljerna i avtalet icke nu fixeras utan Kungl. Majit äga rätt att för kronans
del härutinnan överenskomma om de jämkningar, som kunna befinnas
erforderliga. Följaktligen synes riksdagens beslut i ämnet böra innefatta
bemyndigande för Kungl. Majit att för kronans del träffa avtal med
stiftelsen rörande statens övertagande av verksamheten vid serafimerlasarettet
m. m. av den huvudsakliga innebörd, som ovan angivits.
De sakkunniga hava föreslagit, att verksamheten vid serafimerlasarettet
och karolinska sjukhuset skulle ställas under förvaltning av en gemensam
direktion och att denna direktion jämväl skulle anförtros ledningen av
stiftelsen serafimerlasarettet samt erhålla den sammansättning, som stadgats
beträffande direktionen för karolinska sjukhuset, ävensom vissa, närmare
angivna befogenheter. Direktionen för karolinska sjukhuset har ifrågasatt,
att serafimerlasarettet skulle efter förstatligandet läggas under direktionens
förvaltning. Att så sker, har synts direktionen naturligt med hänsyn
till att sagda direktion innehåller representanter för samtliga i de båda
sjukhusen intresserade parter, och dessutom har att förvalta det större av
sjukhusen. Vidare har nämnda direktion förordat, att förvaltningen av stiftelsen
skulle anförtros åt en särskild styrelse. Sistnämnda uppfattning har
jämväl biträtts av direktionen över serafimerlasarettet. Däremot har statskontoret
tillstyrkt de sakkunnigas förslag örn att den för ifrågavarande
båda sjukhus gemensamma direktionen bör anförtros förvaltningen jämväl
av stiftelsen serafimerlasarettet.
För egen del finner jag övervägande skäl tala för den anordning, som de
båda direktionerna förordat. Anmärkas må emellertid, att slutlig ställning till
sistnämnda förvaltningsfråga icke torde böra tagas i detta sammanhang. Åled
statens övertagande av verksamheten vid serafimerlasarettet äro förenade
ett flertal administrativa spörsmål, vilka tarva närmare övervägande, exempelvis
frågorna örn ändring i reglementet för lasarettet och örn detaljerna i
det avtal, som enligt det ovanstående bör träffas mellan staten och stiftelsen.
Frågan om styrelsen för stiftelsen serafimerlasarettet torde lämpligen
böra avgöras i samband härmed. Jag saknar därför anledning att i vidare
män än nu skett ingå på detta spörsmål. Med hänsyn till de ytterligare
överväganden, nämnda spörsmål tarva, torde statens övertagande av verksamheten
vid serafimerlasarettet böra äga rum först från och med den 1 juli
1937. Ett sådant uppskov motiveras också, såsom av det efterföljande
framgår, av den ytterligare prövning, som frågan örn löne- och pensionsförhållandena
för personalen vid serafimerlasarettet torde böra underkastas.
För budgetåret 1936/1937 bör alltså enligt mitt förslag ingen ändring
ske ifråga örn serafimerlasarettets ställning.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle staten i samband med övertagandet
av verksamheten vid serafimerlasarettet genom särskilt anslag täcka de
budgetförskott, sorn. enligt det föregående gjorts av stiftelsen serafimerlasarettet.
Av vad tidigare anförts framgår, att denna fråga ligger så till,
att brist från och med budgetåret 1929 1930 uppstått i lasarettets bud
-
Statsutskottets utlåtande Nr 81.
11
get, vilken brist tillfälligtvis täckts genom lån ur allmänna lasarettsfonden.
Denna fond utgöres av sådana gåvor, för vilkas användande i regel
inga närmare föreskrifter givits av vederbörande donatorer. Direktionen
över serafimerlasarettet har därför ansett sig hava haft formell befogenhet
att på angivet sätt använda de utan sådana villkor donerade medlen.^ Förfarandet
är ur budgetmässig synpunkt för visso anmärkningsvärt. Utredningen
har emellertid givit vid handen, att denna nödfallsutväg anlitats på
grund av ett pressande finansiellt läge och under en tid, då med statsmakternas
begivande en utvidgning av lasarettet ägt rum. Den omständigheten,
att lasarettet — såsom statskontoret påpekat — under samma tid
verkställt viss fondering för framtida behov, synes ägnad att minska lasarettets
anslagsbehov för nästa budgetår, i det de sakkunniga räknat med
att 100,000 kronor av de fonderade medlen skola kunna under nästa budgetår
tagas i anspråk för täckande av driftkostnader. I likhet med de sakkunniga
anser jag, att staten i nuvarande läge ej bör undandraga sig att
täcka budgetförskotten, och jag ämnar därför framlägga förslag i sådant
hänseende. Anmärkas må, att någon erinran mot de sakkunnigas förslag
på denna punkt icke framställts av någon av de i ärendet hörda myndigheterna.
Till frågan om det anslag, som kan vara erforderligt för berörda
utgiftsändamål, återkommer jag i det följande. I detta sammanhang vill
jag även understryka vad de sakkunniga och statskontoret anfört därutinnan,
att inkomsterna från poliklinikverksamheten, vilka nu i ej oväsentlig
utsträckning tagas i anspråk för amortering och förräntning av ett
hos Stockholms läns sparbank upptaget lån, kunna — sedan berörda lån
under år 1937 slutbetalats — i sin helhet användas för att täcka driftkostnaderna
för poliklinikerna. Dessa kostnader komma alltså icke att för
framtiden i samma utsträckning som nu är fallet tynga lasarettets ekonomi.
Mot de sakkunnigas utredning och slutsatser rörande läkarbehovet vid
serafimerlasarettet och i samband därmed stående frågor har jag icke funnit
anledning till erinran. Jag vill emellertid framhålla, att den tilltänkta
nya ledningen för serafimerlasarettet, som ju får tillfälle till en permanent
och noggrann överblick över lasarettets förhållanden, bör hava uppmärksamheten
riktad på möjligheterna att, utan förfång för sjukvården och
undervisningen, rationalisera driften vid lasarettet även med avseende på
personalbeståndet. Därvid bör även beaktas vad medicinalstyrelsen därutinnan
i sitt utlåtande anfört och likaså till övervägande upptagas den
av universitetsmyndigheterna väckta frågan örn att antingen uppföra samtliga
de underordnade läkarna på lasarettets stat eller ock upptaga varje
sådan befattningshavares avlöning till viss del på karolinska institutets och
till viss del på lasarettets stat. Spörsmål, motsvarande det sistberörda,
torde komma att framdeles uppstå även då karolinska sjukhuset kommer
i full verksamhet och har också samband med frågan om stadens och länets
bidrag till de båda undervisningssjukhusen. Lämpligen bör därför
med prövningen av universitetsmyndigheternas ifrågavarande förslag anstå,
till dess motsvarande frågor vid karolinska sjukhuset komma före. Den
av kanslern berörda, frågan örn meddelande av förordnande a underordnade
läkarbefattningar torde icke behöva i (letia sammanhang behandlas.
Vad sedan angår det av de sakkunniga framlagda 1 ö n e r e g leri n g sf
(irsla get, delar jag den av dem och de i ärendet hörda myndigheterna
uttalade uppfattningen örn behovet av en närmare reglering av de
nuvarande, mycket oenhetliga löneförmånerna vid sera!imerlasarettet och
12
Statsutskottets utlåtande Nr 81.
av en höjning av de i vissa fall även efter 1935 års provisoriska lönereglering
alltför knappt tillmätta lönerna.
Såsom av redogörelsen för myndigheternas yttranden närmare framgår,
hava emellertid flertalet myndigheter ej sett sig i tillfälle att i detalj
granska det framlagda förslaget tili lönereglering. Det torde vara erforderligt
att göra detsamma till föremål för ett grundligare övervägande än som
under nuvarande förhållanden varit möjligt. Härvid torde även hänsyn
böra tagas till de konsekvenser i pensionshänseende, som en nyreglering av
lönerna vid serafimerlasarettet komma att medföra. Vad angår förhållandena
under nästa budgetår finner jag, i anslutning till vad statskontoret i
ämnet anfört, skäligt att den av 1935 års riksdag beslutade provisoriska avlöningsförhöjningen
för lasarettets personal utsträckes att gälla för nämnda
budgetår, varvid i de fall, sådant kan prövas befogat, ytterligare någon förbättring
av lönerna bör ske. Därvid bör givetvis beaktas, att den slutliga
löneregleringen icke föregripes. Jag återkommer nedan till frågan örn det för
den provisoriska löneförbättringen erforderliga beloppet. I likhet med vad
som gällt för innevarande budgetår bör det ankomma på Kungl. Maj:t
att efter förslag av lasarettsdirektionen bestämma storleken av den provisoriska
löneförbättring, som för budgetåret 1936/1937 må tillkomma olika
befattningshavare.
Jag kommer nu till frågan om seraf imerlasarettets anslagsför
hållanden under budgetåret 193 6/1 93 7.
Inledningsvis må anföras, att för lasarettet torde efter det slutliga genomförandet
av den beramade löneregleringen av riksdagen böra fastställas personalförteckning
och avlöningsstat, i samband varmed de till lasarettet utgående
anslagen böra givas natur av förslagsanslag. Vidare bör av Kungl.
Majit med^tillämpning tills vidare för varje budgetår fastställas en omkostnadsstat
på sätt numera är fallet med övriga statsinstitutioner. Under nästa
budgetar, då staten enligt mitt förslag ännu icke skulle stå såsom huvudman
för serafimerlasarettet, torde anslaget till lasarettets verksamhet fortfarande
böra utgå i form av obetecknat bidragsanslag, och riksdagen torde ej heller
böra för sagda budgetår fastställa personalförteckning och avlöningsstat.
Emellertid ligger det enligt min mening vikt uppå, att dispositionen av
statsbidraget och de till lasarettets förfogande i övrigt stående medlen
bondes av utav Kungl. Majit fastställda stater, vilkas poster i regel icke
få utan Kungl. Majits medgivande överskridas. Lämpligen bör därför såsom
villkor för anslagets utgående av Kungl. Majit i sinom tid föreskrivas,
att. de till lasarettets förfogande stående medlen skola användas enligt av
Kungl. Majit fastställda grunder. Det torde icke vara behövligt att här
ingå på den närmare utformningen av nyssnämnda stater. Allenast må
påpekas, att de av de sakkunniga föreslagna avlönings- och omkostnadsstaterna
synas kunna i huvudsak, med beaktande av vissa av de av rilcsräkenskapsverket
framställda erinringarna, härvid tjäna till ledning.
Direktionen för serafimerlasarettet har för nästa budgetår äskat statsanslag
å tillhopa 1,081,727 kronor. I sitt utlåtande över direktionens förslag
hava de sakkunniga ifrågasatt en minskning av detta belopp till
1,030,927 kronor.
Enligt både direktionens och de sakkunnigas förslag skulle av nyssnämnda
båda belopp belöpa på sjukgymnastutbildningen 27,000 kronor,
på annuitet å ovannämnda hos pensionsstyrelsen upptagna lån 127,000
kronor samt på täckande av förutberörda på tiden till och med den 30
Statsutskottets utlåtande ATr 81.
13
juni 1935 belöpande budgetförskott 229,427 kronor. Sistnämnda förslag
biträder jag, varvid i fråga om budgetförskotten hänvisas till vad i det
föregående anförts. Till bestridande av kostnaderna för sjukgymnastutbildningen
vid serafimerlasarettet utgår under innevarande budgetår ett belopp
av 25,000 kronor. Den för nästa budgetår föreslagna anslagsökningen,
2,000 kronor, som beror till en del av den ifrågasatta löneregleringen men
i övrigt synes vara av automatisk karaktär, ger mig icke anledning till
erinran. På grund av vad direktionen över gymnastiska centralinstitutet
yttrat rörande de biträdande läkarna vid förevarande avdelning vill jag
framhålla, att jag ifråga om dessa befattningshavares ställning ansluter
mig till den av direktionen över serafimerlasarettet, de sakkunniga och
karolinska institutets lärarkollegium hävdade uppfattningen. Likaledes anser
jag, i motsats till direktionen över gymnastiska centralinstitutet och
på de av direktionen över serafimerlasarettet, de sakkunniga och lärarkollegiet
anförda skälen, att den gymnastikassistentbefattning vid förevarande
avdelning, som avlönas medelst å avdelningen inflytande inkomster,
även i fortsättningen bör bibehållas.
Till driftutgifter i övrigt skulle enligt direktionens över serafimerlasarettet
förslag anvisas 698,300 kronor och enligt de sakkunnigas förslag
(674,500 — 27,000 =) 647,500 kronor. Att de sakkunniga nått fram till ett
lägre belopp än direktionen beror väsentligen därav, att de sakkunniga
räknat med att 100,000 kronor av de den 30 juni 1935 fonderade poliklinikavgifterna
(tillhopa omkring 132,000 kronor) skola tågås i anspråk för täckande
av driftkostnaden. Sistnämnda förslag, vilket jag biträder, beräknas
medföra en minskning i det anslagsbehov, som det bör ankomma på, staten
att täcka, med omkring 50,000 kronor. Däremot hava de sakkunniga och
direktionen varit överens örn att någon höjning av vårdavgifterna vid lasarettet
ej bör nu företagas. Då denna fråga, som jag likväl med hänsyn till
statens dryga kostnader för serafimerlasarettet finner vara förtjänt av att
närmare övervägas, lämpligen bör dryftas i samband med taxefrågorna vid
karolinska sjukhuset, anser jag mig böra för närvarande i ämnet intaga
samma ståndpunkt som de sakkunniga och lasarettsdirektionen. Emellertid
förutsätter jag, att den blivande ledningen för serafimerlasarettet så
snart ske kan tager nämnda fråga under noggrant övervägande och framlägger
de förslag, som därav må kunna föranledas.
De av de sakkunniga i övrigt verkställda detalj beräkningarna överensstämma
i sak med direktionens, dock med de avvikelser, som föranledas av
det av de sakkunniga framlagda löneregleringsförslaget. Den provisoriska
avlöningsförbättring, som, enligt vad jag i det föregående anfört, bör under
nästa budgetår beredas ifrågakommande befattningshavare vid serafimerlasarettet,
"bör enligt min mening begränsas inom ramen av ett statsanslag
av 70,000 kronor. För ändamålet bör alltså av statsmedel ställas till förfogande
ett belopp, som med 10,000 kronor överstiger det för innevarande
budgetår anvisade. Enligt vad jag under hand från serafimerlasarettet inhämtat,
medför detta förslag, att det av de sakkunniga för nästa budgetår
beräknade statsanslaget till driftutgifter kan minskas med 24,000 kronor.
De sakkunnigas ifrågavarande beräkningar i övrigt giva mig icke anledning
till erinran.
Till drift utgifter beräknar jag följaktligen ett belopp av omkring (647,500
— 24,000 —) 623,500 kronor.
Örn härtill läggas ovannämnda belopp å 27,000 kronor, 127,000 kronor
14
Statsutskottets utlåtande Nr 81.
och 229,427 kronor, skulle alltså det för nästa budgetår erforderliga statsbidraget
uppgå till 1,006,927 kronor, vilket lämpligen bör avrundas till
1,007,000 kronor. Sistnämnda belopp, som med 24,000 kronor understiger
den i riksstatsförslaget för ifrågavarande ändamål beräknade summan, bör
enligt det föregående anvisas som obetecknat anslag.
Jag förutsätter, att direktionen över serafimerlasarettet under nästa budgetår
iakttager den största återhållsamhet, då det gäller nyanställande av
personal, anskaffning av inventarier och materiel, omdisponering av sjukhuslokalerna
och dylikt, och endast ikläder lasarettet de utgifter, som oundgängligen
erfordras för sjukhusverksamhetens behöriga uppehållande. Därest
lasarettet redan från och med budgetåret 1937/1938 ställes under ledning
av direktionen för karolinska sjukhuset, är det av betydelse, att lasarettets
nuvarande direktion ej fattar beslut, som kunna föregripa den nya
direktionens överväganden, ej minst av den anledningen, att sistnämnda
direktion har att bedöma hithörande frågor i deras samband med karolinska
sjukhuset.
Till stöd för det i motionen I: 321 framförda yrkandet har anförts
följande:
I Kungl. Maj:ts proposition nr 171 föreslås, att å serafimerlasarettets
stat uppföras tvenne biträdande läkare och en assistentbefattning vid
dess gymnastikavdelning. Detta sker med åberopande av de skäl, som
utvecklats av direktionen över serafimerlasarettet. I motsats härtill
hade direktionen över gymnastiska centralinstitutet, under hänvisning
till Kungl. Maj:ts beslut den 31 maj 1935 att vid avdelningen tvenne
underläkare skulle vara anställda, påyrkat att tvenne underläkartjänster
skulle uppföras.
Olikheten i de bägge direktionernas ståndpunkt är den, att lasarettsdirektionen
ansett, att de underordnade läkartjänsterna skulle ha karaktären
av biträdande läkartjänster och sålunda kunna förenas med annan
tjänst eller verksamhet samt alltså kunna besättas med redan färdigutbildade
läkare, under det att direktionen över centralinstitutet ansett,
att de borde ha karaktären av underläkartjänster och sålunda vara utbildningsplatser,
som ej skulle kunna förenas med annan tjänst eller
verksamhet. Genom bifall till Kungl. Maj:ts senaste förslag skulle nu
det betänkliga förhållandet inträda, att några utbildningsplatser för yngre
läkare, som önska utbilda sig i sjukgymnastik, ej skulle finnas. Den
föreslagna assistentbefattningen kan nämligen ej räknas såsom en sådan.
Dels är den ojämförligt mycket sämre avlönad, än vad dylika i allmänhet
anses böra vara, dels är densamma förenad med tjänsteårsberäkning.
Tillvaron av utbildningsplatser för yngre läkare i sjukgymnastik
är emellertid ett oundgängligt villkor för att den svenska sjukgymnastiken
skall införas i önsklig utsträckning vid våra sjukvårdsinrättningar.
Endast om blivande sjukhusläkare få tillfälle att under
någon tid deltaga i arbetet på en gymnastikavdelning, kan man påräkna,
att de i större utsträckning komma att i sin framtida verksamhet begagna
denna viktiga behandlingsmetod, och endast om yngre läkare få
tillfälle att utbilda sig vid en sådan, kan man förverkliga önskemålet
om upprättande av gymnastikavdelningar under egen läkare vid våra
sjukhus. Utbildningsplatser för läkare äro kort sagt ett livsvillkor för
Statsutskottets utlåtande Nr 81. 15
att svensk sjukgymnastik skall kunna hävda sin ställning och vidare
utvecklas.
Inrättandet av biträdande läkartjänster vid denna gymnastikavdelning
innebär även en överorganisation av densamma. Dylika läkartjänster,
vilkas besättande med mera kvalificerade krafter garanteras
genom medgivandet, att deras innehavare samtidigt må utöva annan
verksamhet eller innehava annan tjänst, finnas i allmänhet endast i de
fall, där överläkarens arbete är så stort, att han ej kan medhinna arbetet
med avdelningens ledning, såsom fallet exempelvis är, då han har
att sköta ej blott klinik utan även poliklinik. Så är emellertid ej fallet
å gymnastikavdelningen, där överläkaren ej har någon klinisk avdelning
att sköta. Under liknande omständigheter plägar vården skötas av en
enda utbildad läkare med hjälp av yngre läkare på utbildningsplatser.
Anställandet av ej mindre än trenne fullt utbildade läkare vid denna
avdelning är mer än vad som rimligen erfordras, ett förhållande, som
bäst belyses av den omständigheten, att de myndigheter, som nu ivra
för denna ordning, tidigare godtagit en ordning med en enda läkare vid
gymnastikavdelningen, som dessutom endast varannan dag besökte densamma.
Jämfört med detta erbjuder ju dock direktionens över centralinstitutet
förslag en högst väsentlig förbättring.
Erinras må slutligen, dels att Kungl. Maj:t själv vid utfärdandet av
bestämmelser för samarbetet mellan centralinstitutet och serafimerlasarettet
den 31 maj 1935 i denna fråga ställde sig på direktionens över
centralinstitutet ståndpunkt och bestämde, att ifrågavarande underordnade
läkare skulle vara underläkare, dels att t. f. överläkaren vid avdelningen,
vilken mer än någon annan torde vara skickad att bedöma
läkarbehovet vid densamma och vilken i direktionen föredragit ärendet,
ställde sig på samma ståndpunkt.
Av propositionen nr 171 inhämtas vidare beträffande karolinska
sjukhuset följande:
Genom beslut den 15 mars 1935 förordnade Kungl. Majit, att driften
av karolinska sjukhuset skulle handhavas av en direktion, bestående av
sju ledamöter, varav Kungl. Majit skulle utse två, karolinska medikokirurgiska
institutets lärarkollegium två, Stockholms stadsfullmäktige
likaledes två och Stockholms läns landsting en, varjämte generalfältläkaren
och en representant för styrelsen för Konung Gustaf Vis jubileumsfond
skulle i vissa fall äga deltaga i direktionens överläggningar
och beslut. Sedan ledamöter av sagda direktion utsetts, har direktionen
i skrivelse den 25 september 1935 gjort framställning om anslag för
budgetåret 1936/1937 till avlöningar, omkostnader och utrustning, varöver
statskontoret avgivit utlåtande.
Departernentschefen har för egen del anfört i huvudsak följande:
Möjlighet förelåg icke att underställa 1935 års riksdag frågan om anvisande
av medel för innevarande budgetår till täckande av kostnaderna för
direktionen för karolinska sjukhuset. Den provisoriska anordningen har
därför måst vidtagas, att berörda kostnader för nämnda budgetår täckas av
det under åttonde huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till extra ut
-
16
Statsutskottets utlåtande Nr 81.
gifter. Särskilda medel för ändamålet, avseende budgetåret 1936/1937, torde
böra äskas av 1936 års riksdag. Därvid förutsättes, under åberopande av
vad i det föregående anförts, att direktionen för karolinska sjukhuset icke
kommer att under sistnämnda budgetår taga befattning med serafimerlasarettet
eller ersättas med någon för berörda båda sjukvårdsinrättningar
gemensam styrelse.
Vad först angår det anslag till avlöningar, som bör ställas till karolinska
sjukhusets förfogande, må följande anföras:
Till arvode åt den person, som skulle biträda direktionen vid utrustning
av sjukhuset samt planläggning av dess förvaltning och sjukhusorganisationen
i övrigt, har direktionen beräknat ett belopp av 12,000 kronor,
medan statskontoret, särskilt med hänsyn till att det kunde synas tveksamt,
om medhjälparen i fråga skulle behöva anlitas under hela budgetåret,
ifrågasatt en sänkning av nämnda belopp till 10,000 kronor. I betraktande
av de för statsverket ekonomiskt synnerligen betydelsefulla
ärenden, vilkas avgörande till ej ringa grad kommer att bliva beroende av
kompetensen och dugligheten hos ifrågavarande befattningshavare, kan
jag icke finna det vara ur statsverkets synpunkt klokt att bestämma arvodet
så lågt, att det ej kan mäta sig med vid andra jämförbara sjukhus utgående
löneförmåner. Det av direktionen föreslagna arvodet av 12,000 kronor
synes vara i detta hänseende lämpligt avvägt. Det är att märka, att,
såsom av det efterföljande framgår, dyrtidstillägg icke skall utgå å detta
belopp. Då, enligt vad jag inhämtat, ifrågavarande befattningshavare erfordras
redan från och med den 1 juli 1936, bör hela det nyssnämnda beloppet
ställas till direktionens förfogande för nästa budgetår.
Mot direktionens av statskontoret biträdda förslag till arvoden åt ordföranden,
vice ordföranden och övriga ledamöter av direktionen, slutande
å ett belopp av sammanlagt 8,400 kronor, har jag ingen erinran att framställa.
I anknytning till vad statskontoret i ämnet anfört vill jag framhålla,
att det är omfattande och ansvarsfulla arbetsuppgifter, som åvila direktionen,
och att det därför synes vara väl motiverat att tillerkänna ersättning
jämväl till andra ledamöter än ordföranden och vice ordföranden.
Arvodet åt sekreteraren torde för nästa budgetår kunna sänkas med 1,000
kronor under det av direktionen föreslagna beloppet och alltså bestämmas
till 2,000 kronor. För tiden efter nästa budgetår torde det icke vara
uteslutet att en höjning kan ifrågasättas med hänsyn till det ökade arbete,
som kommer att åvila sekreteraren genom direktionens övertagande av
serafimerlasarettets förvaltning.
De nu nämnda ersättningsbeloppen torde böra avföras å en i den avlöningsstat,
som bör fastställas för karolinska sjukhuset, uppförd anslagspost
till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t.
Då åtminstone för den ovannämnde sjukhusadministratören ersättning
till vikarie torde kunna ifrågakomma, synes nämnda anslagspost i överensstämmelse
med numera tillämpade principer för statuppställningar,
böra uppdelas i två delposter, den ena benämnd Grundbelopp och uppförd
med (12,000 -j- 8,400 -j- 2,000 =) 22,400 kronor och den andra benämnd
Vikariatsersättningar m. m. samt beräknad till förslagsvis 1,000 kronor.
Till annan icke-ordinarie personal än den ovannämnda ävensom till vikarier
har direktionen beräknat ett belopp av 15,000 kronor vara erforderligt.
Statskontoret har utan särskild motivering ifrågasatt en sänkning
av detta belopp till 10,000 kronor. Då jag ovan beräknat särskilda
Statsutskottets utlåtande Nr 81.
17
medel till vikarie åt sjukhusadministratören, lärer en sänkning av det av
direktionen beräknade anslagsbeloppet med 1,000 kronor kunna ske. Med
tanke på de omfattande utredningsarbeten, direktionen under nästa budgetår
har att verkställa och för vilka den sannolikt i stor omfattning måste
anlita extra hjälp och särskild expertis, synes mig försiktigheten bjuda att
icke ytterligare reducera ifrågavarande anslagsmedel, som alltså i avlöningsstaten
böra uppföras med 14,000 kronor såsom en anslagspost till avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal. Någon uppdelning av denna anslagspost
på grundavlöningar m. m. och på avlöningsförhöjningar m. m. torde icke
vara för nästa budgetår erforderlig.
Förevarande anslag till avlöningar bör alltså för nästa budgetår uppföras
med (22,400 + 1,000 + 14,000 =) 37,^00 kronor. Det torde få ankomma
på Kungl. Majit att meddela erforderliga bestämmelser rörande
dispositionen av anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Majit.
Med hänsyn till personalorganisationens provisoriska karaktär under
nästkommande budgetår torde dyrtidstillägg ej böra utgå å de föreslagna
arvodena och ersättningarna.
Direktionens beräkning av det för sjukhuset erforderliga anslaget till
omkostnader, vilket med hänsyn till att reseersättningar skola bestridas
ur detsamma bör uppföras såsom förslagsanslag, ger mig icke anledning
till erinran. Stat för anslaget, som alltså bör bestämmas till Jj.,000 kronor,
torde i sinom tid få fastställas av Kungl. Majit.
Till utrustning beräknar jag, såsom i riksstatsförslaget, ett reservationsanslag
av 180,000 kronor. I detta sammanhang vill jag framhålla önskvärdheten
av att direktionen undersöker möjligheterna för överenskommelse
örn sådan ändring av gällande avtal med Stockholms stad och Stockholms
län, som underlättar beräkningen av stadens och länets andelar i utrustningskostnaden.
De nuvarande bestämmelserna äro nämligen, såsom av
det föregående inhämtas, i detta hänseende mindre tillfredsställande.
Serafimerlasarettet har, såsom av statsrådsprotokollet närmare framgår,
till uppgift att vara en vårdanstalt för sjuka och en undervisningsanstalt
för utbildande av läkare. Till sin juridiska natur torde institutionen närmast
få betraktas såsom en stiftelse. I avseende å den finansiella grundvalen för
sjukhuset märkes, att detsamma — i den mån utgifterna ej täckas av patientavgifter
(omkring 34 procent av 1933/1934 års inkomster) — för sin
verksamhet är i huvudsak beroende av bistånd från det allmännas sida,
nämligen dels — på grund av gällande avtal — från Stockholms stad (omkring
10 procent av inkomsterna) samt Stockholms län (omkring 12 procent),
dels ock från staten (omkring 35 procent). Stiftelsens egen kontanta
insats i lasarettets verksamhet är av jämförelsevis obetydlig omfattning
och uppgår till omkring 3 procent av lasarettets inkomster. Härvid bör
beaktas, att stiftelsen även tillhandahåller lokaler för verksamheten i för
detta ändamål välbelägna fastigheter.
Den utredning beträffande ser a fimer lasarettets ekonomi,
om vars behövlighet såväl departementschefen i 1935 års åttonde liuvud
liihang
till riksdagens protokoll 1036. G sätil!. Nr 81.
Utskottet.
2
18
Statsutskottets utlåtande Nr SL
titel som 1935 års riksdag uttalade sig, föreligger nu, verkställd av en jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallad sakkunnig, och har i Kungl.
Maj :ts här förevarande proposition en närmare redogörelse lämnats för densamma
ävensom för de i ämnet avgivna utlåtandena. I anslutning härtill
hava framlagts de omorganisationsförslag, beträffande vilka utskottet nu
går att yttra sig.
Frågan örn statens ställning till serafimerlasarettet
har varit föremål för en ingående behandling av särskilda jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande tillkallade sakkunniga för utredning angående lasarettets
ekonomi, ställning och verksamhet.
De sakkunniga hava, bland annat med hänsyn till att staten, såsom av
det nyss anförda framgår, i verkligheten är serafimerlasarettets egentlige
huvudman, föreslagit att staten, som sedan länge har viss undervisning vid
karolinska institutet förlagd till lasarettet, skall övertaga även den sjukvårdande
verksamheten därstädes.
Starka skäl hava, såsom departementschefen framhållit, anförts för detta
förslag, som biträtts av samtliga i ämnet hörda myndigheter. Jämväl utskottet
finner sig böra tillstyrka detsamma.
I detta sammanhang har till prövning upptagits frågan huruvida tillkomsten
av karolinska sjukhuset kan föranleda några förändringar
i serafimerlasarettets ställning och verksamhet. I likhet med departementschefen
finner utskottet, att det för staten är av intresse att handhava
ledningen av nämnda båda undervisningssjukhus för att därigenom
bliva bättre i stånd att på ett ur allmän synpunkt fördelaktigt sätt samordna
sjukhusens verksamhet. De i punkt 85 i årets åttonde huvudtitel
framlagda och av utskottet i dess utlåtande nr 8 under punkt 87 utan
erinran lämnade linjerna för en framtida lösning av lokalfrågan för karolinska
institutets teoretiska institutioner synas, på sätt departementschefen
framhållit, icke böra utgöra hinder för statens övertagande av serafimerlasarettet.
Beträffande avtal mellan staten och stiftelsen serafimerlasarettet för
reglering av statens och stiftelsens skyldigheter och rättigheter har utskottet
funnit sig kunna uttala sin anslutning till det av de sakkunniga framlagda
förslaget med däri av departementschefen förordade jämkningar.
Utskottet hemställer förty, att riksdagen måtte lämna Kungl. Majit det
äskade bemyndigandet att för kronans del träffa dylikt avtal.
Till departementschefens förslag, att verksamheten vid serafimerlasarettet
skulle efter förstatligandet läggas under direktionens
för karolinska sjukhuset förvaltning men att förvaltningen av stiftelsen
serafimerlasarettet skulle läggas under en särskild styrelse, vill utskottet
ansluta sig, dock under instämmande i vad departementschefen anfört därom,
att slutlig ställning till denna förvaltningsfråga icke torde böra tagas
i detta sammanhang.
Statsutskottets utlåtande Nr 81.
19
Under hänvisning till de av departementschefen framförda skälen tillstyrker
utskottet förslaget, att statens övertagande av verksamheten
vid serafimerlasarettet bör äga rum först från och med den
1 juli 1937.
Beträffande de budgetförskott, som gjorts av stiftelsen serafimerlasarettet,
anser sig utskottet böra tillstyrka, att staten — liksom staden
och länet, vilka i enlighet med gällande avtal redan betalat sina andelar
— i nuvarande läge ej undandrager sig att täcka sin andel av förskotten.
Förslaget beträffande läkarbehovet vid serafimerlasarettet
och i samband därmed stående frågor har varit föremål för ändringsyrkande
i motionen I: 321.
Enligt det i propositionen i anslutning till de sakkunniga framlagda förslaget
skulle vid lasarettets gymnastikavdelning finnas, förutom en assistent,
två biträdande läkare. I motionen I: 321 har yrkats, att de båda
läkartjänsterna skola upptagas såsom underläkarbefattningar.
Den grundläggande skillnaden mellan de båda förslagen är, att enligt
propositionen de båda läkarna — vilka under överläkarens frånvaro från
polikliniken under behandlingstiden skulle representera den medicinska
sakkunskapen — skulle vara fullt utbildade, den ene i ortopedi-kirurgi, den
andre i invärtes medicin. Enligt motionen skulle däremot de båda läkarbefattningarna
närmast bliva utbildningsplatser för yngre läkare, som
önskade utbilda sig i sjukgymnastik. Detta har framhållits vara ett villkor
för att svensk sjukgymnastik skall kunna hävda sin ställning och vidare
utvecklas.
Enligt utskottets uppfattning kunna skäl anföras till förmån för båda
ståndpunkterna. Hur önskvärt det än vore att utbildningsplatser i sjukgymnastik
kunde skapas, finner emellertid utskottet de starkaste skälen
tala för det i propositionen framlagda förslaget, enligt vilket — genom möjligheten
att erhålla fullt utbildade läkare — undervisnings- och sjukvårdssynpunkterna
synas bliva bäst tillgodosedda. I anslutning härtill finner
sig utskottet icke kunna tillstyrka vad i motionen I: 321 yrkats.
Vad i statsrådsprotokllet i övrigt i här förevarande sammanhang anförts
har icke heller givit utskottet anledning till erinran.
I fråga om det av de sakkunniga framlagda löneregleringsförslaget
har departementschefen framhållit, att det torde vara erforderligt
att göra detsamma till föremål för ett grundligare övervägande än som
under nuvarande förhållanden varit möjligt.
Vad angår förhållandena under nästkommande budgetår har departementschefen
funnit skäligt, att den av 1935 års riksdag beslutade provisoriska
avlöningsförhöjningen för lasarettets personal utsträckes att gälla för
nämnda budgetår, varvid i de fall, sådant prövas befogat, ytterligare någon
förbättring av lönerna bör ske. Härvid borde emellertid, har departementschefen
framhållit, beaktas att den slutliga löneregleringen icke föregrepes.
20
Statsutskottets utlåtande Nr 81.
Departementschefen har i anslutning härtill föreslagit, att det av 1935 års
riksdag för provisorisk avlöningsförbättring anvisade anslaget å 60,000 kronor
för nästkommande budgetår skall höjas med 10,000 kronor till 70,000
kronor.
I motionen II: 665 har hemställts örn en höjning med ytterligare 20,000
kronor till 90,000 kronor för att möjliggöra, att personalen vid serafimerlasarettet
i lönehänseende kommer i nivå med personalen vid Stockholms
stads sjukvårdsinrättningar.
Mot vad departementschefen anfört och föreslagit beträffande såväl det
framlagda löneregleringsförslaget som avlöningsförhållandena under nästkommande
budgetår har utskottet icke funnit något att erinra. I anslutning
härtill hemställer utskottet örn avslag å motionen II: 665.
De beträffande serafimerlasarettets anslagsförhållanden
under budgetåret 1936/1937 framförda förslagen hava
icke givit utskottet anledning till erinran.
Ej heller har utskottet funnit något att erinra mot vad som föreslagits
beträffande karolinska sjukhusets anslagsbehov under
åttonde huvudtiteln för budgetåret 1936/1937.
I anslutning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
men med avslag å herr Paulis och fru Gustafsons m. fl.
ovannämnda motioner (I: 321 och II: 665),
a) godkänna följande avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1936/1937:
Avlöningsstat.
1. Arvoden och särskilda ersätt
ningar,
bestämda av Kungl.
Majit:
a. Grundbelopp...........kronor 22,400
b. Vikariatsersättningar m. m.,
för slag svis........... » 1,000 23,400
2. Avlöningar till övrig icke-ordi
narie
personal..........kronor_14,000
Summa förslagsanslag kronor 37,400;
b) till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag
av 37,400 kronor;
c) till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Omkostnader
för budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag
av 4,000 kronor;
Statsutskottets utlåtande Nr 81.
21
d) till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Utrustning
för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag
av 180,000 kronor;
e) besluta, att staten skall enligt avtal, som i huvudsaklig
överensstämmelse med de av departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 6
mars 1936 angivna grunderna må komma att träffas
mellan Kungl. Majit och direktionen över serafimerlasarettet
från och med den 1 juli 1937 övertaga lasarettets
drift, ävensom, under förutsättning härav, att från och
med samma dag lasarettet och karolinska sjukhuset skola
stå under gemensam förvaltning av direktionen för sistnämnda
sjukhus;
f) till Universitetssjukhus: Understöd och ersättningar
till serafimerlasarettet i Stockholm för budgetåret 1936/
1937 anvisa ett anslag av 1,007,000 kronor, att utgå under
de villkor och bestämmelser, Kungl. Majit kan finna
gott meddela.
2:o). Allmänna barnbördshuset.
Kungl. Majit har (punkt 92, sid. 236—240 av ovan omförmälda statsrådsprotokoll
av den 3 januari 1936) föreslagit riksdagen att
dels upphäva den av 1910 års riksdag fastställda staten för allmänna
barnbördshuset;
dels ock till Universitetssjukhus: Bidrag till allmänna barnbördshuset
i Stockholm för budgetåret 1936/1937 anvisa ett anslag av 185,600
kronor.
Under budgetåret 1934/1935 utgingo till förevarande ändamål två anslag,
dels ett ordinarie anslag å 24,853 kronor, dels ock ett extra anslag
å 124,000 kronor. Förstnämnda anslag skulle disponeras jämlikt en av
1910 års riksdag fastställd stat för allmänna barnbördshuset. Ovannämnda
anslag å 124,000 kronor beräknades till skillnaden mellan det
belopp, staten jämlikt ett med Stockholms stad och län slutet avtal
skall erlägga för bestridande av driftkostnaderna vid förevarande sjukvårdsinrättning,
och omförmälda anslag å 24,853 kronor.
Under innevarande budgetår hava ifrågavarande båda anslag sammanförts
till ett gemensamt anslag, vilket uppförts med ett med 21,847
kronor till 170,700 kronor ökat belopp.
I skrivelse den 17 september 1935 har direktionen över allmänna
barnbördshuset gjort framställning örn anvisande av ett anslag av 185,649
22 Statsutskottets utlåtande Nr 81.
kronor för nästkommande budgetår till uppehållande av driften vid allmänna
barnbördshuset och dess kvinnoklinik. Av skrivelsen inhämtas
att anslagshöjningen belöper väsentligen å viss personalökning samt å
en av direktionen föreslagen löneförbättring för biträdespersonalen. I
sistnämnda avseende har direktionen anfört bland annat följande:
Redan för två år sedan hade direktionen ansett sig böra anmäla en
från Stockholms kommunalarbetares samorganisation gjord framställning,
att denna personals löneförmåner måtte förbättras till att komma
i paritet med de vid Stockholms stads sjukhus gällande. Av statsfinansiella
skäl hade emellertid direktionen funnit sig böra stanna vid denna
anmälan. Situationen vore numera en annan. I förnyad framställning
hade samorganisationen kunnat hänvisa ej blott till att vid Eira sjukhus
och Kronprinsessans Lovisas vårdanstalt för sjuka barn personalen
vore i lönehänseende jämställd med den vid Stockholms stads sjukhus
utan ock därtill, att 1935 års riksdag antagit Kungl. Maj:ts förslag, att
motsvarande lönevillkor från och med nu löpande budgetår skulle gälla
jämväl vid serafimerlasarettet. Det finge betraktas såsom en oavvislig
konsekvens att motsvarande förbättring i löneförmåner bomme även
allmänna barnbördshusets biträdespersonal till del. Såsom franninge
av en framställningen bifogad tabellbilaga medförde detta en utgiftsökning
å lönekontot med i runt tal 39,320 kronor.
Emellertid vore att märka, att utgifterna för löneförbättringen m. m.
skulle till vederbörlig del drabba den enskilda avdelningen vid barnbördshuset,
som hade att själv bära de till densamma hänförliga kostnaderna.
Härför erfordrades, att den enskilda avdelningens tillskott,
som för närvarande utginge med 11 kronor 75 öre för envar av beräknade
7,200 underhållsdagar, ökades med 1 krona per dag eller alltså
med 7,200 kronor. För möjliggörande härav hemställde direktionen att
under förutsättning av bifall till den äskade löneförbättringen bliva bemyndigad
att höja avgiften å enskilda avdelningen för vård av förlossningspatient
under normal vårdtid eller högst tio dagar från nu fastställda
belopp 270 kronor a helenskilt och 180 kronor å halvenskilt rum
till respektive 285 kronor och 190 kronor samt för varje vårddag därutöver
ävensom för varje vårddag i fråga om gynekologisk patient från
nuvarande 18 kronor 50 öre å helenskilt samt 12 kronor 50 öre å halvenskilt
rum till respektive 19 kronor 50 öre och 13 kronor 50 öre.
I särskild skrivelse har direktionen framhållit, att ovannämnda av
1910 års riksdag fastställda stat hänförde sig till tidigare bestående förhållanden,
vilka nu saknade varje som helst praktisk betydelse, och
direktionen har därför hemställt, att sagda stat måtte upphävas. Såvitt
direktionen kunde finna, erfordrades vid bifall härtill icke någon åtgärd
till dess ersättande med annan bestämmelse.
Statskontoret har i utlåtande den 28 oktober 1935 förklarat sig icke
hava något att erinra mot den av direktionen föreslagna löneregleringen.
Departementschefen har för egen del anfört följande:
Under punkten 90 i 1935 års åttonde huvudtitel föreslog jag, att biträdes-
och ekonomipersonalen vid serafimerlasarettet skulle erhålla löne
-
Statsutskottets utlåtande Nr 81.
23
förbättring, så att den komme i åtnjutande av i stort sett samma löneförmåner,
som tillämpades vid Stockholms stads sjukhus. Detta förslag
godtogs i huvudsak av riksdagen. I likhet med direktionen anser jag
konsekvensen fordra, att motsvarande förbättring av löneförmånerna
bör komma jämväl biträdespersonalen vid allmänna barnbördshuset till
del. Härjämte torde medel böra beredas för avlönande av de tre biträden,
som måst anställas på grund av den hårda arbetsbelastningen.
Vidare anser jag mig böra förorda, att den av direktionen omtalade
bristen ersättes av statsmedel. Jag biträder slutligen direktionens förslag
örn upphävande av ovannämnda av 1910 års riksdag fastställda
stat för allmänna barnbördshuset. Någon ny stat torde icke behöva
fastställas för ifrågavarande sjukvårdsinrättning.
Den av direktionen begärda anslagsökningen uppgår till (185,649 —
170,700—) 14,949 kronor. Jag har intet att erinra mot dessa anslagsberäkningar.
Det äskade beloppet torde emellertid böra avrundas till
185,600 kronor. Kungl. Majit torde senare böra meddela föreskrifter i
fråga om reglering av avgifterna för de å enskilda avdelningen vårdade
patienterna.
Kungl. Maj:ts här förevarande förslag har icke givit utskottet anledning
till erinran. Utskottet utgår härvid från att den ifrågasatta förbättringen
av löneförmånerna för biträdespersonalen vid allmänna barnbördshuset
med hänsyn till eventuella konsekvenser kommer att ske
enligt i huvudsak samma grunder, som av utskottet under punkt l:o)
— i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag — tillstyrkts för motsvarande
befattningshavare vid serafimerlasarettet.
I anslutning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må
a) upphäva den av 1910 års riksdag fastställda staten
för allmänna barnbördshuset;
b) till Universitetssjukhus: Bidrag till allmänna barnbördshuset
i Stockholm för budgetåret 1936/1937 anvisa
ett anslag av 185,600 kronor.
Stockholm den 24 april 1936.
Utskottet.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.
24
Statsutskottets utlåtande Nr 81.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Carlsson i Gävle, Johansson i Fredrikslund, Bergqvist, Nilsson
i Gränebo, Oscar Olsson, Svensson i Kompersmåla, Borell, Walles, Pauli, Nilsson i Fredriksfält,
Larsson i Varberg och Magnusson, samt
fran andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Jansson, Strindlund, Holmgren, Jeppsson,
Andersson i Höör, Svensson i Grönvik, Jonsson i Eskilstuna, Andersson i Prästbol, Holmdahl,
Weijne och Olsson i Staxäng.
Reservation
vid punkt l:o) av herr Pauli, som ansett, att utskottet i enlighet med
vad i motionen 1:321 yrkats bort föreslå att vid serafimerlasarettets
gymnastikavdelning skola finnas två underläkarbefattningar.
Stockholm 1936, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.
381330
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1936:214 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet m. m. s. 1 i texten