Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående behörighetsvillkor för rådmän vid större rådhusrätter m. m.

1937-02-26 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1937:13, Utlåtande i anledning av väckt motion angående behörighetsvillkor för rådmän vid större rådhusrätter m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr lii.

1

ISr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 26 februari 1937 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående behörighetsvillkor

för rådmän vid större rådhusrätter m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 43,

vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Bergquist anhållit, att riksdagen

ville hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit måtte dels utfärda

föreskrifter att de behörighetsvillkor, som gälla för assessorer och stadsnotarier

vid större rådhusrätter, även skola gälla rådmän vid sådana domstolar,

dels ock för riksdagen framlägga förslag örn ändrade bestämmelser för

rådmansval i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag, som den 8

november 1933 avgivits av särskilda sakkunniga.

I fråga örn de skäl som föranlett motionärens yrkande får utskottet, i den

mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.

Den grundläggande bestämmelsen, som gäller för rådhusrätternas sammansättning,

innehålles i 1 kap. 4 § rättegångsbalken. I denna § anges såsom en

huvudregel, att underrätt i stad är rådhusrätt, samt tillägges: »Där äga stadens

borgmästare och rådmän döma.» Stadgandet kompletteras av 23 kap.

1 § rättegångsbalken, som beträffande rådhusrätt föreskriver, att densamma

är domför, där tre i rätten sitta.

Yad angår tillsättningen av rådhusrätternas befattningshavare äro helt

skilda regler tillämpliga i fråga örn borgmästartjänster samt rådmans- och

magistratssekreterarsysslorna i Stockholm å ena samt övriga befattningar å

andra sidan. För den förra gruppen gäller grundlagsbestämmelsen i § 31 regeringsformen,

som stadgar: »Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och

i stadens allmänna angelägenheter röstberättigade män och kvinnor föreslå

tre behörige personer. Yarje röstberättigad äger en röst. Bland de föreslagne

utnämner Konungen en till borgmästare. På samma sätt förhålles med rådmans-

och magistratssekreteraresysslorna i Stockholm. Närmare bestämmelser

om val för upprättande av förslag till de tjänster, nu sagts, meddelas genom

särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag.» Dylika bestämmelser

ha även meddelats i lag den 14 mars 1921 örn val av borgmästare i stad

med magistrat samt av rådmän och magistratssekreterare i Stockholm.

Tillsättandet av övriga tjänster vid rådhusrätterna är icke reglerat i grundlag.

Ej heller 1734 års lag innehåller något stadgande därom. I åtskilliga författningar

har emellertid uttalats, att rätten att utse rådmän m. fl. skulle tillkomma

städerna själva. Jämlikt Kungl. Maj:ts resolution den 16 oktober 1723

Bihang till riksdagens protokoll 1937. .9 sami. 1 avd. Nr 13. 519 37 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

skola sålunda rådmän i andra städer än Stockholm utses genom val av stadens

borgerskap, d. v. s. numera stadsfullmäktige, varefter länsstyrelsen har att

utfärda fullmakt för den som vid valet erhållit de flesta rösterna, övriga

tjänstemän vid stadsdomstolarna, såsom assessorer och stadsnotarier, utses

i allmänhet av magistraten och endast i undantagsfall av stadsfullmäktige.

För borgmästarna och de lagfarna rådmännen gälla icke några särskilda

kompetenskrav utöver avlagd juridisk examen. Vad beträffar assessorer och

stadsnotarier ha däremot genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 4 maj 1934

uppställts vissa särskilda behörighetsvillkor. Enligt sagda kungörelse må

nämligen, där ej Kungl. Majit för särskilt fall annat medgiver, till innehavare

av sådan befattning utses allenast den som innehaft förordnande såsom fiskal

i hovrätt och som av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande.

Tillika har i kungörelsen föreskrivits att såsom vikarie å sådan

tjänst eller å befattning såsom lagfaren rådman vid rådhusrätt i vilken enligt

gällande bestämmelser jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter

må, där fråga är om förordnande under längre tid än sammanlagt en månad

årligen samt hovrätten ej för särskilt fall annat medgiver, förordnas allenast

den som innehar nyssnämnda behörighet eller är ordinarie tjänsteman vid

rådhusrätten. Kungörelsen, som trätt i kraft den 1 juli 1934, är försedd med

vissa övergångsbestämmelser.

Frågan örn stadsdomstolarnas rekrytering var föremål för uttalanden i propositionen

till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rättegångsreform.

Dåvarande departementschefen anförde sålunda beträffande rättsskipningen

i städerna, bland annat, att innan ståndpunkt toges till frågan

huruvida denna borde övertagas av staten närmare borde undersökas,

vilka olägenheter som vore förknippade med den nuvarande ordningen och

huruvida dessa vore av den art, att de icke på annan väg läte sig avhjälpas.

Efter det departementschefen vidare uttalat, att han icke i och för sig

ansett det utgöra en svaghet, att rådhusrätternas ledamöter vore i tillfälle

att hämta sin erfarenhet jämväl från den kommunala förvaltningens område,

förutsatt att de uppgifter som härutinnan åvilade dem icke inkräktade

på eller förtoge deras intresse för domarkallet, samt att de kommunala och

andra förvaltningsbestyr som numera åvilade städernas magistrater icke syntes

vara av den omfattning att grundad anledning till farhåga i berörda avseende

kunde vara för handen, anförde han vidare: Däremot syntes en annan

anmärkning, som framställts mot våra rådhusrätter och som avsåge sättet för

domartjänsternas tillsättande, vara långt mera vägande. Med de stora anspråk

som ett muntligt koncentrerat förfarande ställde å domstolens ledamöter, ej

minst å dess ordförande, vore det en oeftergivlig fordran, att urvalet till

dessa befattningar skedde med den största omsorg. Det syntes icke kunna bestridas,

att de grunder som nu gällde i fråga om städernas domarval icke innebure

fullgoda garantier för en tillfredsställande rekrytering. Detta sammanhängde

i främsta rummet med att den korporation, åt vilken valet vore anförtrott,

i allmänhet icke ägde tillräcklig kännedom örn de sökande eller erfor
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13. 3

derlig sakkunskap för att rätt bedöma deras kvalifikationer såsom domare.

Yad särskilt borgmästarvalen anginge hade visserligen det statliga inflytandet

tillmätts ett visst utrymme vid utnämningen. Detta inflytande inskränkte

sig dock till det förslag, som framgått ur valet, och vore därför av tämligen

begränsad räckvidd. Även örn den nu gällande ordningen icke medfört alltför

oroväckande konsekvenser, vore det dock å andra sidan omisskänneligt, att

vid dessa val ovidkommande hänsyn ej sällan spelade in samt att utgången

understundom berodde av slumpen eller av en lyckad kupp. Det vore också

en iakttagelse, att våra stadsdomare i allmänhet icke varit i tillfälle att förvärva

den mera allsidiga utbildning, som följde med tjänstgöringen i olika

domstolsinstanser och som för befordringsgången å lantdomarbanan med rätta

ansåges vara av stor vikt. Å andra sidan vore våra lantdomare och överrättsdomare

i avsaknad av den rikare erfarenhet, som tjänstgöringen i en större

rådhusrätt helt visst skulle skänka å vissa för deras ämbetsutövning betydelsefulla

rättsområden.

Departementschefen framhöll härefter, att de sålunda antydda bristerna

dock icke syntes vara av sådan art att för deras avhjälpande ett förstatligande

av rättsskipningen i städerna framstode såsom oundvikligt, utan att en tillfredsställande

lösning åtminstone tills vidare kunde vinnas genom en långt

mindre ingripande åtgärd, nämligen en reform av ordningen för stadsdomarnas

tillsättande. En sådan reform måste uppenbarligen i första hand taga sikte

på att vid valet endast finge ifrågakomma sökande, som med hänsyn till

skicklighet och erfarenhet ägde för tjänsten erforderliga kvalifikationer. För

ernående av detta syfte syntes icke kunna undgås, att valrätten begränsades

inom ett förslag, vid vars upprättande allmänna befordringsgrunder vunne

beaktande i högre grad än nu vore fallet. En dylik anordning vore ej okänd

inom andra områden, där statliga och kommunala intressen uppträdde i förening.

Yad beträffar domareutbildningen uttalade departementschefen, att den

huvudsakliga utbildningen borde äga rum vid underrätterna men att domaraspiranternas

tjänstgöring under någon, ej alltför kort tid borde vara förlagd

till hovrätten.

Särskilda utskottet, som behandlade ifrågavarande proposition, anslöt sig

i sitt utlåtande nr 1 i allt väsentligt till de av departementschefen i ämnet

framhållna synpunkterna. Utskottet ansåg sålunda att för undanröjande av

de påpekade olägenheterna rätten till val av domare borde begränsas inom ett

förslag, vid vars uppsättande allmänna befordringsgrunder skulle vinna beaktande.

Såvitt anginge befattning, som tillsattes av Kungl. Maj:t, borde

emellertid enligt utskottets förmenande förslaget icke vara ovillkorligt bindande,

utan borde till befattningen kunna i särskilt fall utses person utom

förslaget, som förordats av staden och enligt allmänna befordringsgrunder

borde jämte de på förslaget uppsatta kunna ifrågakomma till befattningen.

Den föreslagna anordningen syntes utskottet på ett lämpligt sätt trygga det

statliga inflytandet på domarnas tillsättande.

Mot utskottets utlåtande i förevarande avseenden hade avgivits reserva
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

tioner, däribland av herr Schlyter m. fl., vilka ansett att det ej nu borde ifrågakomma

att göra någon rubbning i städernas inflytande på tillsättandet av sina

domare.

Riksdagen godkände emellertid utskottets utlåtande i nu ifrågavarande

delar.

Den 21 april 1933 bemyndigade Kungl. Majit chefen för justitiedepartementet

att tillkalla sakkunniga för utredning av frågan örn ordningen för

stadsdomaretjänsternas tillsättande och om allmänna bestämmelser rörande

rådhusrätternas rekrytering. Vid anmälan av ärendet i statsrådet framhöll

departementschefen, att denna fråga vore värd synnerligt beaktande och att

den därför, såsom också riksdagen torde ha förutsatt, borde upptagas till

närmare övervägande utan avbidan på den allmänna rättegångsreformen.

Departementschefen ifrågasatte, att vissa krav på skärpt kompetens borde

uppställas för att någon skulle kunna komma i fråga till domarebefattning

i städerna, därvid lämpligen kunde stadgas, att endast den vore behörig som

uppehållit befattning som ledamot eller fiskal i hovrätt och alltså undergått

utbildning i såväl underrätt som överrätt, samt underströk att en sådan lösning

även skulle medföra den beaktansvärda fördelen, att en cirkulation

komrne till stånd mellan stadsdomstolarna och de rent statliga domstolarna

till båtnad jämväl för de senare.

De sakkunniga, som med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades, avgåvo

den 8 november 1933 sitt betänkande (Statens off. utredningar

1933:31). De sakkunnigas förslag innebar i huvudsak följande. Beträffande

borgmästare i stad med magistrat samt rådmän och magistratssekreterare i

Stockholm föreslogs ej annan ändring i nuvarande ordning, än att före valet

ansökningshandlingarna skulle överlämnas till hovrätten, som hade att upprätta

förslag å de tre sökande, som med hänsyn till förtjänst och skicklighet

främst borde ifrågakomma till befattningen. Detta förslag skulle dock ej

vara bindande för väljarna. I fråga örn rådmän i andra större magistratsstäder,

d. v. s. städer i vilkas rådhusrätter skulle finnas minst tre lagfarna

ledamöter, föreslogo de sakkunniga, att liksom vid borgmästareval inkomna

ansökningshandlingar skulle överlämnas till hovrätten, som hade att uppgöra

förslag enligt sedvanliga befordringsgrunder. Stadsfullmäktige skulle

därefter, obundna av hovrättens förslag, uppsätta förslag å tre personer, bland

vilka Kungl. Majit hade att utnämna innehavare av befattningen, övriga befattningar

som bisittare i de större rådhusrätterna, assessorer och stadsnotarie^

skulle tillsättas av magistraten. Några särskilda kompetenskrav —

utöver juridisk examen — föreslogos ej för borgmästare och rådmän, varemot

förslaget innebar, att till ordinarie innehavare av befattning, som skulle tillsättas

av magistraten, ej finge utses annan än den som tjänstgjort såsom

ledamot eller fiskal i hovrätt eller av Kungl. Majit förklarats behörig till

befattningen. Vikarie för sådan befattningshavare skulle, då fråga vore örn

längre tid än en månad, fylla samma kompetenskrav. I fråga örn befattningar

vid sådana mindre rådhusrätter, som skola upphöra, föreslogos inga

ändringar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande Nr IS.

Såsom motiv för sitt förslag anförde de sakkunniga i huvudsak. Då olägenheterna

vid borgmästareval numera vore starkt begränsade, torde det ej vara

erforderligt att ändra reglerna för tillsättning, men då det vore av vikt att

underlätta för väljarna att bilda sig ett omdöme örn sökandenas kvalifikationer

som domare, vore det önskvärt att erhålla hovrättens yttrande över

sökandena. Att uppställa särskilda kompetenskrav för sökande till borgmästarebefattningar,

vilka krav icke skulle kunna sättas högre än departementschefen

ifrågasatt, vore säkerligen utan större värde, då det läge i

sakens natur, att sökandena till sådana befattningar i regel kunde åberopa

väsentligt större meriter. I fråga örn rådmän i de större städerna utom Stockholm

hade erfarenheten givit vid handen, att städerna icke alltid iakttagit de

krav, som borde ställas å dessa domare. Det vore därför av värde att för

tillsättning av dessa befattningar genomfördes liknande regler som för borgmästartjänsterna.

Då även dessa befattningshavare i allmänhet utsåges först

efter ganska långvarig domaretjänstgöring och alltså vid en tid, då tidigare

förvärvad fiskalskompetens icke längre vore av större betydelse för bedömande

av vederbörandes duglighet, borde ej särskilda kompetenskrav uppställas.

Däremot vore sådana krav för övriga befattningshavare ägnade att

verka i hög grad gynnsamt å rekryteringen utan att medföra större praktiska

svårigheter.

Sedan, efter remiss, yttranden över de sakkunnigas förslag avgivits av ett

flertal myndigheter och sammanslutningar, anmäldes ärendet ånyo i statsrådet

den 4 maj 1934. Kungl. Majit beslöt därvid, i anslutning till de sakkunnigas

förslag i den delen, utfärda ovannämnda kungörelse, varigenom särskilda

kompetenskrav infördes för assessorer vid rådhusrätt och stadsnotarie!-,

varjämte motsvarande kompetensvillkor uppställdes för vissa vikariatsförordnanden.

Yad angår övriga av de sakkunniga berörda ämnen förklarade

föredragande departementschefen, att dessa syntes böra i första hand upptagas

av processlagberedning i samband med behandlingen av andra till domstolsorganisationen

hörande frågor. Och på hemställan av departementschefen

förordnade Kungl. Majit att handlingarna i ärendet skulle tillställas

processlagberedning för behandling i de delar som icke berördes av förutnämnda

kungörelse.

I förevarande motion anföres bland annat:

De föreskrifter, som genomförts enligt nyssnämnda kungörelse, hava i vissa

avseenden visat sig vara av stort värde. Genom att unga hovrättsjurister tjänstgöra

som vikarier i rådhusrätterna tillföras städernas domstolar ofta nog ledamöter

med friska impulser och goda teoretiska kunskaper. Å andra sidan är

rådhusrättstjänstgöringen säkerligen av stort värde för hovrättsjbisterna, som

därigenom kunna samla erfarenheter från sådana rättsområden, med vilka de

eljest icke få beröring, och genom magistratsarbetet vinna kontakt även med

den praktiskt-administrativa verksamheten. Emellertid kunna de genomförda

föreskrifterna icke anses tillfyllest. Å ena sidan har genom dem skapats

garantier endast för att jurister med prövad domarskicklighet erhålla vikariat

och de relativt fåtaliga assessors- och stadsnotarietjänsterna, under det att

inga garantier finnas för att rådmansbefattningarna tillsättas med god domare.

s. 6 Kontrollera mot PDF

TJtskottet.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

Det måste anses som en oegentlighet att ställa större krav å vikarierna än å

de ordinarie befattningshavarna och det måste anses som ett starkt önskemål

att städernas domstolar i god tid rustas att motsvara de ökade krav, som

rättegångsreformernas genomförande kommer att ställa å dem. Å andra sidan

hava de fastställda kompetenskraven medfört vissa olägenheter för de unga

juristerna, För att kunna tillgodose kraven på rådhusrättsvikarier hava hovrätterna

nödgats till sig knyta ett större antal unga jurister med fiskalskompetens

än som tidigare varit erforderligt. Det ökade antalet unga jurister,

som sålunda tjänstgöra i hovrätterna, har emellertid icke erhållit däremot

svarande möjligheter att vinna befordran, utan de nya föreskrifterna hava

bidragit till att göra domarbanan osäkrare och långsammare än förut, Ur

såväl rådhusrätternas som hovrätternas synpunkt måste det därför anses önskvärt

att de fastställda kompetenskraven utsträckas att gälla även de ordinarie

rådmansbefattningarna. Vissa övergångsbestämmelser torde därvid erfordras.

Från städernas sida torde knappast några befogade anmärkningar kunna

riktas mot en sådan anordning, då det självfallet är ett intresse för städerna

att få så goda domare som möjligt och rådmansbefattningarna mer och mer

övergått till rena domartjänster. Med hänsyn till betydelsen av en god rekrytering

av rådhusrätterna torde det även vara av värde att de regler för tillsättning

av rådmanstjänster, som föreslagits av ovannämnda sakkunniga,

införas, då därigenom förtjänst och skicklighet torde bliva bättre än nu tillgodosedda.

Huvudsyftet med den nu föreliggande motionen är att skapa ökade garantier

för en förbättrad rekrytering av rådhusrätterna dels genom nya bestämmelser

örn rådmansval, innebärande en begränsning av städernas rätt att utse

rådmän, och dels genom uppställande av särskilda behörighetsvillkor för

vissa av dessa befattningshavare.

Vad först beträffar bestämmelserna örn rådmansval borde dessa enligt

motionärens mening ändras i huvudsaklig överensstämmelse med ett förslag,

avgivet år 1933 av särskilda sakkunniga, vilka jämlikt nådigt bemyndigande

tillkallats att verkställa utredning angående ordningen för stadsdomartjänsternas

tillsättande och örn allmänna bestämmelser rörande rådhusrätternas

rekrytering. Nämnda förslag upptog beträffande rådmännen i Stockholm

ej annan ändring i nuvarande ordning, än att före valet ansökningshandlingarna

skulle överlämnas till hovrätten, som hade att upprätta förslag

å de tre sökande, vilka med hänsyn till förtjänst och skicklighet främst borde

ifrågakomma till befattningen. Detta förslag skulle dock ej vara bindande

för väljarna. I fråga örn rådmän i andra större magistratsstäder, d. v. s. städer

i vilkas rådhusrätter skulle finnas minst tre lagfarna ledamöter, föreslogo de

sakkunniga likaledes, att inkomna ansökningshandlingar skulle överlämnas till

hovrätten, som hade att uppgöra förslag enligt sedvanliga befordringsgrunder.

Stadsfullmäktige skulle därefter, obundna av hovrättens förslag, uppsättä förslag

å tre personer, bland vilka Kungl. Majit hade att utnämna innehavare av

befattningen.

Såsom av utskottets redogörelse framgår, har riksdagen år 1931, i syfte att

åvägabringa en förbättrad rekrytering av rådhusrätterna, vid behandlingen av

den då framlagda propositionen angående huvudgrunderna för en rättegångsreform

uttalat sig till förmån för ett ökat statligt inflytande vid tillsättandet

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande Nr lii.

av städernas domare. Anledning torde icke föreligga att nu taga upp den

diskussion som då fördes i saken. Utskottet vill emellertid framhålla hurusom

åtskilliga omständigheter mana till en viss försiktighet när det gäller att

beträda den sålunda utstakade vägen. Ifrågavarande befattningshavare avlönas

fortfarande av städerna och de handhava, i egenskap av magistratsledamöter,

alltjämt i det stora flertalet städer åtskilliga kommunala uppgifter.

Genom rätten att medverka vid utseendet av sina domare kan städernas

befolkning sägas utöva ett inflytande på domstolarnas sammansättning motsvarande

det som tillkommer landsbygdens befolkning genom rätten att välja

nämndemän. Yad särskilt beträffar förslaget att hovrätten skulle avgiva yttrande

angående vilka sökande som vore mest förtjänta, anser utskottet den

risken ingalunda utesluten att hovrätten därvid i övervägande grad skulle fästa

avseende vid anciennitets- och liknande synpunkter. Därigenom skulle kunna

inträffa att icke blott dugliga yngre arbetskrafter med hovrättsutbildning,

vilka de väljande korporationerna skulle hava föredragit, utan även personer

utanför den vanliga hovrättskarriären med goda förutsättningar för ämbetets

beklädande, utestängdes från förslaget. Även örn städerna skulle äga valrätt

utanför förslaget, skulle detta dock kunna komma att kännas som en obehörig

press på valmännen. Begagnar stad nämnda valrätt, bleve ju ock proceduren

med förslag från hovrätt värdelös. Av större värde skulle onekligen vara, örn

såsom vid borgmästarval staden utan anvisning av någon myndighet uppförde

tre på förslag till rådmanstjänst och Konungen bland dessa utnämnde en.

Det lärer icke kunna med fog göras gällande att ovidkommande hänsyn hittills

i nämnvärd grad varit utslagsgivande för rådmansvalen. Tvärtom torde

kunna påstås att, i enlighet med vederbörande stads eget intresse, den ur olika

synpunkter mest meriterade bland de sökande i det övervägande antalet fall

utsetts till rådman. Yid sådant förhållande synes det, även örn hänsyn tages

till önskemålet att stadsdomstolarna må rustas att motsvara de ökade krav

som rättegångsreformens genomförande kommer att ställa å dem, icke medföra

någon olägenhet att tills vidare bibehålla den nuvarande ordningen för

rådmansvalen. Därtill kommer att frågan örn bestämmelserna för rådmansval

icke lämpligen synes böra upptagas skild från andra spörsmål örn domstolsorganisationen.

Utskottet övergår härefter till det i motionen framförda förslaget örn införande

av särskilda krav pä rådmans kompetens.

Den vid 1933 års riksdag genomförda domsagoreformen innebar bland

annat att förordnande att i full utsträckning förvalta häradshövdingämbete i

princip endast skulle meddelas den som tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal

i hovrätt. Genom ovanberörda år 1934 utfärdade kungörelse infördes, i enlighet

med därom av förutbemälda sakkunniga avgivet förslag, motsvarande krav

på s. k. fiskalskompetens dels för assessorer vid rådhusrätt och stadsnotarie!’

och dels för vissa vikarier å sådan tjänst eller å befattning som lagfaren rådman

vid större rådhusrätt. Sistnämnda författningsbestämmelser, vilka i likhet

med domsagoreformen förutsätta en i hovrätten företagen prövning av

domaraspiranterna, varigenom för domarbanan mindre lämpade personer ut
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

gallras, lia såvitt utskottet känner till icke givit anledning till missnöje vid

de domstolar som därav beröras. Motionären framhåller också att de visat

sig vara av stort värde. Vid sådant förhållande kunde konsekvensen synas

kräva att, såsom motionären yrkat, kravet på fiskalskompetens utsträckes

jämväl till rådmännen. Innan utskottet går att ange sin ståndpunkt till denna

fråga, vill utskottet erinra örn att ovanbemälda sakkunniga, med avvikelse

från vad departementschefen vid deras tillkallande uttalat, icke trott det

vara behövligt att uppställa något krav på skärpt kompetens för rådmännen.

Såsom motivering härtill förmälde de sakkunniga att rådmännen i allmänhet

torde utses först efter tämligen långvarig domartjänstgöring och sålunda

vid en tidpunkt, då exempelvis tidigare förvärvad fiskalskompetens icke längre

skulle vara av större betydelse för bedömande av vederbörandes duglighet.

Därjämte antogos rådmanstjänsterna under avsevärd tid framåt huvudsakligen

komma att besättas med personer av vilka man icke skäligen kunde

fordra att de förvärvat sådan kompetens. Slutligen anmärkte de sakkunniga

att det av dem framställda förslaget örn fiskalskompetens för assessorer och

stadsnotarie!- vid rådhusrätterna för övrigt torde komma att föranleda att

även utan föreskrift örn dylik kompetens för rådmännen dessa likväl så småningom

komme att i allmänhet utgöras av personer som förvärvat samma

kompetens.

Utskottet, som ansluter sig till de av de sakkunniga sålunda framhållna

synpunkterna, anser för sin del att man bör gå fram med varsamhet på förevarande

område. Det i motionen framförda förslaget synes sålunda även i

denna del vara för tidigt väckt. 1934 års bestämmelser om hovrättsprövning

såsom kompetensvillkor för de där avsedda befattningshavarna, vilka som

regel tillsättas eller förordnas av magistraterna, äro visserligen ägnade att tillföra

stadsdomarkåren ett antal aspiranter på ordinarie domarställning med

god utbildning. Men nämnda bestämmelser lia ännu varit i tillämpning allt

för kort tid, för att nian skulle kunna räkna med att aspiranter med nämnda

utbildning i erforderlig utsträckning skulle stå de väljande organen till buds

vid rådmanstjänsternas tillsättande. Visserligen skulle de ifrågavarande kompetenskravens

utsträckande att gälla jämväl rådmanstjänsterna förutsätta

långtgående dispensmöjligheter och övergångsbestämmelser. Men man frågar

sig då, om det icke är bättre att dröja med uppställandet av nya kompetenskrav

tills ytterligare någon tids erfarenhet vunnits av de år 1934 meddelade bestämmelsernas

verkan. Helst synes därmed böra anstå tills i samband med processreformens

genomförande en fastare grundval vinnes för frågans allsidiga bedömande.

Det kan ju icke betraktas som osannolikt att i detta samband fråga

väckes om att befria städernas domstolsledamöter från deras nuvarande kommunala

uppgifter och städerna själva från skyldigheten att bekosta domstolsväsendet.

Det saknas för övrigt anledning antaga, att örn dugliga jurister

med tjänstgöringsmeriter både från hovrätt och rådhusrätt anmäla sig som

sökande till lediga rådmanstjänster, valkorporationerna skulle utan giltiga

skäl föredraga mindre kvalificerade medsökande. Utskottet har sig icke

bekant, att några dylika fall förekommit. Å andra sidan skulle det ofta kunna

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande Nr lii.

komma att te sig obilligt, om blott den omständigheten ätt en person haft

fiskalsförordnande i hovrätt skulle giva honom företräde framför medsökande

med långvarig tjänstgöring uteslutande i rådhusrätt. Slutligen är även att

märka att eftersom till rådmän i stor utsträckning utses rådhusrättsassessorer

och stadsnotarie!-, kravet på den skärpta kompetensen för rådmännen successivt

kommer att tillgodoses utan särskild föreskrift.

Motionären har till stöd för sitt yrkande i denna del jämväl anfort att de

år 1934 fastställda kompetenskraven medfört vissa olägenheter för de unga

juristerna. För att kunna tillgodose kraven på rådhusrättsvikarier skulle hovrätterna

nämligen enligt motionären ha nödgats till sig knyta ett större antal

unga jurister med fiskalskompetens än som tidigare varit erforderligt, utan

att det ökade antal unga jurister som sålunda tjänstgjorde i hovrätterna erhållit

däremot svarande möjligheter att vinna befordran.

Det är otvivelaktigt att antalet aspiranter i hovrätterna något ökats under

de senaste åren. Orsaken härtill torde emellertid icke i mera avsevärd mån

kunna tillskrivas det genom 1934 års kungörelse uppkomna behovet av fiskalskompetenta

rådhusrättsvikarier, utan lärer huvudsakligen vara att söka i

nödvändigheten att tillgodose kraven på domsagosekreterare, vilkas antal på

fyra år stigit från 17 till omkring 50. Behovet av vikarier med fiskalskompetens

i rådhusrätterna gör sig också väsentligen gällande under sommarmånaderna,

då hovrätterna på grund av semesterförhållandena ha mindre bruk av

sina aspiranter. Det är därför vanligen en ren fördel för dessa att kunna

komma i åtnjutande av de ofta väl avlönade vikariaten i rådhusrätterna. I

detta sammanhang torde erinras örn att statsmakterna upprepade gånger vidtagit

anordningar för att förbättra domaraspiranternas villkor. Sålunda har

riksdagen, med bifall till därom av Kungl. Maj:t framlagda förslag, förlidet år

icke oväsentligt ökat antalet aspirantarvoden i hovrätterna och innevarande

år medgivit viss lindring i fordringarna för fiskals uppflyttning i högre löneklass.

Några särskilda billighetsskäl med hänsyn till aspiranternas befordringsutsikter

torde ej heller kunna åberopas. Det bör observeras att assessorsoch

stadsnotariebefattningarna redan äro förbehållna personer med fiskalskompetens.

Beträffande rådmansbefattningarna torde aspiranterna tills vidare

böra underkasta sig konkurrens av personer med annan utbildning.

På grund av vad sålunda anförts och då handlingarna i det av förutnämnda

sakkunniga prövade ärendet enligt Kungl. Maj.ts beslut överlämnats till processlagberedningen

för behandling, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 26 februari 1937.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr lii.

519 37 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Klefbeck, Erik Anderson, Ruben

Wagnsson*, Otto Wangson, Colleen, Verner Andersson och Roos*;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist*, Hedlund i Östersund,

Lindmark, Ryberg*, Olsson i Mellerud, Johansson i Krogstorp* och Lundstedt*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Roos, Bergquist, Hedlund i Östersund och Lindmark, vilka ansett,

att utskottets utlåtande bort hava haft följande lydelse:

»Huvudsyftet med den nu föreliggande motionen är att skapa ökade garantier

för en förbättrad rekrytering av de större rådhusrätterna dels genom uppställande

av särskilda behörighetsvillkor för rådmännen vid dessa domstolar

och dels genom nya bestämmelser om rådmansval, innebärande en viss begränsning

av städernas rätt att själva utse dessa befattningshavare.

Yad först angår förslaget örn införande av särskilda kompetensvillkor för

rådmän är att märka, att genom den vid 1933 års riksdag genomförda dom

sagoreformen fastslagits, att förordnande att i full utsträckning förvalta

häradshövdingeämbete i princip endast skulle meddelas den som tjänstgjort

såsom fiskal eller ledamot i hovrätt. Genom ovannämnda år 1934 utfärdade

kungörelse infördes motsvarande krav på s. k. fiskalskompetens dels för

assessorer och stadsnotarier vid rådhusrätt och dels för vissa vikarier å sådan

tjänst eller å befattning som lagfaren rådman vid större rådhusrätt. Sistnämnda

författningsbestämmelser, vilka i likhet med domsagoreformen förutsätta

en i hovrätt företagen prövning av domaraspiranterna, varigenom för

domarbanan mindre lämpade personer utgallras, ha såvitt utskottet erfarit

icke givit anledning till missnöje vid de domstolar som därav beröras, utan

tvärtom visat sig vara av stort värde. Vid sådant förhållande synes konsekvensen

kräva att, såsom motionären yrkat, kravet på fiskalskompetens utsträckes

att avse jämväl rådmännen. Det måste nämligen enligt utskottets

mening anses mindre följdriktigt att uppställa strängare kompetenskrav för

vikarierna å rådmanstjänster än för de ordinarie innehavarna av sådana befattningar.

Att det för stadsdomstolarnas behöriga rekrytering måste vara av

stort värde att de, som utses till ledamöter däri, dessförinnan underkastats

prövning angående lämplighet för domarkallet ligger i öppen dag. Någon anledning

att dröja med införande av kompetenskrav i sådant hänseende, till

dess den väntade processreformen genomförts, synes icke föreligga, utan torde

det tvärtom vara av vikt att i tid sörja för att stadsdomstolarna vid den tid,

då den nya rättegångsordningen skall tillämpas, stå väl rustade att motsvara

de ökade krav, som därvid komma att ställas på dem. Då därtill kommer, att

vid fastställande av kompetenskrav undantag måste göras för alla dem, som

redan fått fast anställning vid rådhusrätterna, och verkningarna av reformen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande Nr lii.

följaktligen komma att framträda först längre fram, framstår det så mycket

mera angeläget att i god tid vidtaga dessa förberedande åtgärder. Utskottet

vill även i detta sammanhang framhålla, att uppställande av kompetenskrav

givetvis icke bör medföra, att förtjänta jurister som icke fylla dessa krav helt

skulle vara uteslutna från behörighet till ifrågavarande befattningar, utan att

det bör ankomma på Kungl. Majit att när skäl därtill föreligga medgiva undantag

från bestämmelserna.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna örn rådmansval innebär motionen

allenast ett fullföljande av de grundsatser, till vilka 1931 års riksdag

anslöt sig vid behandling av huvudgrunderna för rättegångsreformen. Det

särskilda utskott, som behandlade denna fråga och vars uttalande i denna del

godkändes av riksdagen, förklarade nämligen, att rätten till val av domare

borde begränsas inom ett förslag, vid vars upprättande allmänna befordringsgrunder

borde vinna beaktande, därvid dock enligt utskottets förmenande i

fråga örn befattning, som tillsattes av Kungl. Majit, förslaget icke borde vara

ovillkorligt bindande. De synpunkter, som därvid voro avgörande, äga enligt

utskottets mening alltjämt sitt berättigande och för en god rekrytering av de

större rådhusrätterna kan det vara av avsevärd betydelse, att det slutliga

avgörandet vid tillsättning av dessa tjänster lägges i Kungl. Majits hand,

varigenom full garanti vinnes för att förtjänst och skicklighet bliva utslagsgivande.

Ett sådant stadgande skulle icke borttaga städernas urgamla valrätt

utan endast medföra en statlig kontroll över att till domare i städerna

utsåges de därför bäst skickade. En dylik anordning skulle utan tvivel stärka

stadsdomarnas ställning och medföra ökat antal förtjänta sökande till befattningar

vid rådhusrätterna, allt till fromma för rättskipningen. Då utskottet

sålunda anser sig kunna giva sin anslutning till motionen även i denna del,

vill utskottet dock uttala, att utskottet därmed icke tagit slutgiltig ställning

till detaljerna i det sakkunnigförslag, som av motionären åberopats, utan torde

det närmare utformandet av bestämmelserna angående rådmansval böra bliva

föremål för ytterligare övervägande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

a) att Kungl. Majit måtte utfärda föreskrifter, att de behörighetsvillkor,

som gälla för assessorer och stadsnotarier vid större

rådhusrätter, även skola gälla rådmän vid sådana domstolar; samt

b) att Kungl. Majit ville för riksdagen framlägga förslag örn

ändrade bestämmelser för rådmansval i huvudsaklig överensstämmelse

med det förslag, som den 8 november 1933 avgivits

av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.