Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld, dels ock i ämnet väckt motion.

1937-04-16 · 30 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1937:41, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld, dels ock i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1987 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om förekommande och släckning av skogseld,

dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 18 december 1936 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 16, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat, här nedan

intaget förslag till lag örn förekommande och släckning av skogseld.

1 samband med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft

en inom andra kammaren av herr Carlström m. fl. väckt motion, nr 34, i

vilken hemställts, dels att riksdagen ville besluta sådan ändring i 5 § av det

i propositionen framlagda lagförslaget att där stadgade åtgärder och skyldigheter

helt måtte åvila vederbörande järnvägsinnehavare, samt att bestämmelserna

i lagförslagets 13 § om skyldighet att underställa beslut örn brandfogdes

och vice brandfogdes arvode länsstyrelsens prövning måtte utgå, dels

ock att vederbörande utskott måtte vidtaga de förändringar i lagtexten som

av nyssnämnda yrkanden kunde föranledas.

I fråga örn de skäl som ligga till grund för det genom propositionen framlagda

lagförslaget får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här

nedan, hänvisa till propositionen. Beträffande motiveringen till motionärernas

hemställan hänvisas till motionen.

Gällande bestämmelser.

Det nu framlagda lagförslaget avser att ersätta lagen den 14 oktober 1914

örn förekommande och släckning av skogseld, vilken lag alltjämt är oförändrad

gällande.

I 1914 års lag är såsom en allmän medborgerlig plikt fastslagen skyldighet

att deltaga i släckning av skogseld (8 §).

Skogsbrandväsendet är närmast en kommunal angelägenhet, örn än länsstyrelse

har medbestämmande- eller prövningsrätt beträffande vissa frågor.

Till grund för brandväsendet ligger den s. k. brandroteindelningen (5 §). Vad

angår landet är huvudregeln den, att varje socken skall utgöra en brand
Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 1 avd. Nr 41. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

rote. Efter framställning äger dock länsstyrelse fritaga socken från skyldighet

att utgöra brandrote eller medgiva, att två eller flera socknar må förenas

till en brandrote. Länsstyrelse äger vidare efter vederbörandes hörande

förordna, att socken skall utgöra mer än en brandrote, och bestämma

socknens indelning i brandrotar. Vad angår städer samt köpingar, som utgöra

egna kommuner, äger länsstyrelse efter vederbörandes hörande förordna,

att icke planlagt område skall utgöra en eller flera brandrotar. I varje

brandrote skall finnas en brandfogde och en suppleant för denne (6 §).

Såväl brandfogden som suppleanten väljes av kommunen, men för att valet

skall bliva gällande erfordras länsstyrelsens godkännande.

Ändamålet med denna organisation är att tillskapa en effektiv ledning för

själva eldsläckningsarbetet. Men i övrigt ålägger 1914 års lag kommun

inga särskilda förpliktelser med avseende å skogsbrandväsendet utan meddelar

endast föreskrifter rörande förfarandet, då skogseld uppkommit eller

hotar att utbryta (9—13 §§). Det beror på kommunens gottfinnande att vidtaga

sådana åtgärder som förberedande planläggning av eldsläckningsarbetet,

anskaffande av eldsläckningsredskap, anordnande av brandbevakning

o. s. v. För sådant ändamål äger kommun att med länsstyrelsens godkännande

antaga särskilda ordningsföreskrifter (14 och 16 §§). En dylik bestämmelse

fanns upptagen redan i ett av norrländska skogsvårdskommittén

den 16 mars 1912 avgivet förslag i ämnet, vilket förslag låg till grund för

1914 års lag. Nämnda kommitté anförde i nyssberörda hänseende bland

annat:

Härvid (vid uppgörandet av förslaget) har det, med hänsyn till de många

växlande ortsförhållandena i landet, synts kommittén icke vara lämpligt att

i lag stadga allt vad till förekommande av skogseld och till släckning därav

kan vara tjänligt, utan att i lagen borde införas endast sådana bestämmelser,

som för allmänt rådande förhållanden kunna finnas lämpliga, medan däremot

de för de särskilda orterna behövliga reglerna skulle fastställas av de

lokala myndigheterna, detta så mycket hellre som det förefallit kommittén

mindre önskligt att i lag fastslå skyldigheter, måhända föranledande utgifter,

som kunna bliva för de särskilda orterna avsevärt betungande.

1914 års lag förutsätter, att skogsbrandväsendet åtminstone i regel ej skall

åsamka kommunen några kostnader. Brandfogdebefattningen är principiellt

oavlönad, ehuruväl kommunen äger att med länsstyrelsens godkännande besluta,

att arvode för uppdraget skall utgå av kommunens medel (15 och 16

§§). Ersättning för deltagande i eller annan verksamhet för släckning av

skogseld utgår — under vissa förutsättningar — av statsmedel (17 §).

Även i andra författningar än 1914 års lag återfinnas bestämmelser örn

skogsbrand. I 19 kap. 3, 5 och 22 §§ strafflagen stadgas straff för uppsåtlig!

sättande av eld å annans skog, för försök till dylikt brott samt för vållande

till eldskada å annans skog. Enligt förordningen den 31 december

1915 (nr 585) angående användande av militär personal till upprätthållande

av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål, sådan

sagda förordning lyder enligt kungörelserna den 16 september 1932 (nr 450}

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

3

och den 30 december samma år (nr 600), äger länsstyrelse och, under vissa

omständigheter, jämväl annan civilmyndighet begära militärhandräckning

för släckning av mera betydande brand. Slutligen lia genom Kungl.

Maj:ts brev den 14 november 1913 och den 26 augusti 1921 föreskrifter

meddelats örn utsträckt användande av rikstelefon såsom brandbevakningsmedel

vid skogseld m. m.

Förslagets tillkomst m. m.

I skrivelse den 22 januari 1935 anförde svenska brandskyddsföreningen,

att de senare årens erfarenheter lett till den allmänna uppfattningen, att

skogsbrandskyddet behövde förbättras, samt att en av föreningen med anledning

därav tillsatt kommitté, den s. k. skogsbrandkommittén, på uppdrag

av föreningen den 13 oktober 1934 avgivit betänkande med förslag till revision

av 1914 års lag m. m.; och hemställde föreningen bland annat, att Kungl.

Majit måtte i proposition föreslå riksdagen att godkänna nämnda lagförslag.

Skogsbrandkommittén hade verkställt statistisk undersökning angående

förekomsten av och orsakerna till skogseldar samt angående skogseldarnas

ekonomiska skadegörelse. Av de lämnade uppgifterna, vilka enligt vad kommittén

framhållit icke gjorde anspråk på ett exakt återgivande av de behandlade

förhållandena, inhämtas bland annat följande:

Totalarealen av skogseld under tiden 1914—1933 övergången mark har beräknats

utgöra 93,900 har eller i genomsnitt c:a 4,700 hektar per år. Av de

kända brandorsakerna ha de vanligaste varit åskslag 123.1 %), gnistor från

lokomotiv (15.5 %), lägereldar (13.6%), risbränning (11.7%) och tobaksrökning

(8.3%). Med utgångspunkt från ett brandskadevärde av 100 kronor

och en släckningskostnad av 25 kronor, i genomsnitt per har räknat, har

beräknats att under tiden 1914—1933 för samtliga skogar brandskadan belöpt

å cirka 8.4 milj. kronor och släckningskostnaden utgjort cirka 2.3 milj.

kronor. Totalförlusten skulle alltså vara 10.7 milj. kronor eller i genomsnitt

0.5 milj. kronor per år.

Skogsbrandkommittén ansåg sig kunna fastslå att gällande bestämmelser

angående förekommande och släckning av skogseld vore behäftade med väsentliga

brister. Kommittén anförde härom i sitt betänkande bland annat:

Vid upprepade tillfällen har ådagalagts, att skogsbrandväsendets organisation

enligt nuvarande författningar lämnar åtskilligt övrigt att önska. En

omarbetning av dessa, i syfte att åvägabringa ett bättre brandskydd, måste

därför anses vara nödvändig.

Man har gjort gällande, att mera tillfredsställande förhållanden skulle

kunna uppnås, därest blott kommunerna mera allmänt ville antaga ordningsföreskrifter

jämlikt 14 § av 1914 års skogseldslag. Förvisso torde en del

härmed kunna vinnas. Men möjligheten att härigenom ernå ett nöjaktigt

brandskydd är begränsad, ty föreskrifterna måste självfallet hållas inom ramen

för de syftemål, de äro avsedda att befordra. Ordningsföreskrifterna

skola också av denna anledning lagligen underställas länsstyrelses prövning

och fastställas oförändrade eller ogillas. Det har visat sig, att kommunernas

ansträngningar att på denna väg ordna brandskyddet ofta strandat på deras

överskattning av de möjligheter, som här erbjuda sig, eller på ett kanske obe
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

tydligt förbiseende, som föranlett dem att vid upprättandet av de ifrågavarande

bestämmelserna överskrida gränserna till den egentliga lagstiftningens

område. Häri ligger nog till ej ringa del orsaken, varför blott ett fåtal kommuner

antagit dylika ordningsföreskrifter.

Skogsbrandkommitténs förslag innehöll i huvudsak följande:

Förslaget åsyftade i främsta rummet en utvidgning och förstärkning av

skogsbrandväsendets organisation. Därjämte föreslogos vissa ändringar i de

bestämmelser i 1914 års lag, som närmast avsågo själva eldsläckningsförfarandet,

medan övriga stadganden lämnades i huvudsak oförändrade. Förslaget

var uppbyggt efter samma system som 1914 års lag. Sålunda bibehöllos

brandrote- och brandfogdeinstitutionerna i huvudsak oförändrade.

Däremot föreslog kommittén en betydlig utvidgning av kommunens ävensom

av länsstyrelsens skyldigheter beträffande skogsbrandväsendet. Det skulle

åligga kommun att upprätthålla ett brandskydd, som ansåges kunna tillfredsställa

skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld (7 § första stycket),

samt länsstyrelse att vaka över att skogsbrandväsendet vore tillfredsställande

ordnat (6 § första stycket). Kommitténs förslag innebar, att det i varje brandrote

skulle finnas en med hänsyn till ortsförhållandena effektiv organisation

av skogsbrandväsendet. De närmare bestämmelserna därom skulle meddelas

i särskild skogsbrandordning, som skulle finnas för varje brandrote

(18 §). Sådan skogsbrandordning skulle uppgöras av vederbörande kommun

samt prövas och fastställas av länsstyrelsen. Kommittén anförde härom, att

skogseldslagen liksom hittills endast skulle uppdraga de allmänna linjerna

för brandskyddets ordnande, under det att skogsbrandordningarna skulle

fullständiga lagen med i varje särskilt fall erforderliga detaljbestämmelser örn

brandväsendets omfattning och beskaffenhet i övrigt. Brandordningen skulle

följaktligen innehålla en för försvaret mot skogseld utarbetad plan, avpassad

efter brandrotens särskilda betingelser i skogligt hänseende och efter

kommunens ekonomiska villkor. Där brandfaran vöre stor, måste givetvis

mera omfattande anstalter påkallas, medan man eljest kunde nöja sig med

enklare anordningar.

För att tjäna såsom ledning''vid skogsbrandordningarnas upprättande utarbetades

av kommittén några normalförslag, vilka såsom bilaga fogats vid

propositionen.

Vad angår kostnaderna för skogsbrandväsendet innebar kommitténs förslag,

att utgifterna för brandväsendets organisation, de s. k. fasta brandberedskapskostnaderna,

skulle bestridas av kommunala medel, medan de med

själva släckningsarbetet förbundna kostnaderna skulle bestridas av statsmedel

efter i huvudsak samma grunder som enligt 1914 års lag. Till fasta

brandberedskapskostnader hörde först och främst arvoden till brandfogde

och vice brandfogde. Enligt förslaget skulle i regel utgå sådant arvode och

i varje fall ersättning för med uppdraget förenade expenskostnader såsom

skrivhjälp, skrivmaterialier, postporton o. dyl. Till fasta brandberedskapskostnader

hörde vidare utgifter för anskaffning och förvaring av släckningsredskap

och sjukvårdsutrustning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

5

Rörande de ekonomiska verkningarna av den föreslagna skogsbrandorganisationen

anförde kommittén:

Vid en omläggning av brandberedskapen enligt de riktlinjer, som i betänkandet

uppdragits, torde ökade kostnader i viss utsträckning ej kunna undvikas.

Att i siffror angiva den utgiftsökning, ett genomförande av de ifrågasatta

lagändringarna skulle medföra, läte sig emellertid av naturliga skäl

icke göra. Av allt att döma torde emellertid dessa stegrade kostnader i regel

kunna begränsas till jämförelsevis små belopp. I och med genomförandet

av en mera ändamålsenlig skogseldsläckningsorganisation borde själva

släckningskostnaderna, genomsnittligt sett, minska och sålunda statens direkta

utgifter sjunka. Den ökning i de kommunala utgifterna för skogsbrandskyddet,

reformen samtidigt skulle medföra, torde sålunda komma att

motvägas av en minskning i de statliga utgifterna för samma ändamål. Kommunernas

kostnadsstegring torde, som nyss antytts, i allmänhet kunna hållas

inom tämligen snäva gränser. I ekonomiskt hänseende borde därför de framlagda

förslagen till lagändringar icke behöva vålla betänkligheter.

Över skogsbrandkommitténs förslag avgåvo statskontoret, domänstyrelsen,

samtliga länsstyrelser, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, svenska

skogsvårdsföreningen, Norrlands skogvårdsförbund, Sveriges skogsägareförbund

och skogsägareföreningarnas riksförbund infordrade utlåtanden.

över särskilda delar av förslaget avgåvos utlåtanden jämväl av

järnvägsstyrelsen, chefen för generalstaben, chefen för flygvapnet och

svenska järnvägsföreningen. En del länsstyrelser hade vid sina utlåtanden

fogat yttranden av hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelser, kommuner,

landsfogdar, landsfiskaler, brandfogdar, brandchefer och militära myndigheter

nr. fl. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund hade vid sitt

utlåtande fogat yttranden av samtliga skogsvårdsstyrelser.

Ingen av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna hade något

att erinra mot en omarbetning av 1914 års lag. Flertalet av dem tillstyrkte

en sådan omarbetning och fann skogsbrandkommitténs förslag

ägnat att läggas till grund för ändrad lagstiftning, medan några inskränkte

sig till att framställa detaljanmärkningar mot förslaget. Ett par länsstyrelser

i södra delen av landet uppgåvo, att inom deras förvaltningsområden

gällande bestämmelser hittills fungerat i stort sett tillfredsställande, men

framhöllo, alt den allmänfara, som under ogynnsamma förhållanden vore

förenad med skogseld, likväl gjorde det önskvärt, att åtgärder för en förbättrad

organisation vidtoges. Flertalet övriga länsstyrelser, framför allt sådana

i de nordligare delarna av landet, vitsordade, att gällande bestämmelser ej

fungerat tillfredsställande, samt betonade behövligheten av ett förstärkt

skogsbrandväsen.

Vad angår den av skogsbrandkommittén föreslagna organisationen av

skogsbrandväsendet, framställdes ej några erinringar mot en utvidgning

i och för sig av kommunernas och länsstyrelsernas skyldigheter beträffande

skogsbrandväsendet. Flertalet av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna

tillstyrkte likaledes förslaget om obligatorisk skogsbrandordning.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads och Skaraborgs län

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 41

ifrågasatte emellertid nödvändigheten av en sådan anordning. Länsstyrelsen

i Södermanlands län föreslog sålunda, att i analogi med brandstadgans

bestämmelser angående landsbygden skogsbrandordning skulle uppgöras endast

i de fall, då kommun därom gjorde framställning eller länsstyrelse så

funne erforderligt. Länsstyrelserna i Kristianstads och Skaraborgs län föreslogo

i stället, att länsstyrelse skulle äga befogenhet att på framställning befria

kommun från skyldigheten att ha skogsbrandordning för brandrote.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna framhöllo,

att den av skogsbrandkommittén tänkta organisationen, sådan den kommit

till uttryck i de av kommittén utarbetade normalförslagen till skogsbrandordningar,

vore alltför omständig, invecklad och kostsam. Å andra sidan påpekades

emellertid, att lagförslaget ej i och för sig lade hinder i vägen för

antagande av skogsbrandordning av enklare beskaffenhet.

Förslag väcktes även om skogsbrandväsendets organisation efter helt eller

delvis andra grunder än de av skogsbrandkommittén förordade. Länsstyrelsen

i Skaraborgs län ifrågasatte sålunda, om icke en kombination av skogsbrandskydd

och annat brandskydd vore möjlig, särskilt i sådana landskommuner,

som icke äro underkastade brandstadgans bestämmelser. Länsstyrelsen

i Gävleborgs län framhöll vikten av samverkan med de efter hand färdigorganiserade

kommunala brandkårerna. Domänstyrelsen framförde,

bland annat, förslag om upptagande av särbestämmelser för de större, sammanhängande

skogsområdena i mellersta och norra delarna av landet.

Sedan det av skogsbrandkommittén framlagda förslaget i vissa delar omarbetats

inom jordbruksdepartementet, har lagrådets yttrande över förslaget

inhämtats. I anledning av vissa från lagrådets sida gjorda erinringar blev

förslaget föremål för överarbetning inom departementet, varvid jämväl vissa

andra jämkningar vidtogos.

Förslagets innehåll.

Beträffande förslagets huvudgrunder anförde föredragande departementschefen

vid remissen till lagrådet bland annat följande:

»Enighet synes i stort sett råda därom, att vårt nuvarande skogsbrandskydd

icke är tillfredsställande. Bristerna torde i främsta rummet vara att söka

på det organisatoriska området. Gällande lagbestämmelser hava ej medfört

den planmässighet och stadga i skogsbrandväsendets organisation, som torde

krävas för ett verksamt bekämpande av den fara, vilken skogseldarna innebära.

En effektivare brandberedskap än den som för närvarande i allmänhet

förefinnes synes behövlig. Ny lagstiftning i ämnet torde därför vara erforderlig.

Skogsbrandkommitténs förslag synes härvid i huvudsak kunna läggas

till grund.---

Vad angår innehållet i departementsförslaget har jag ej funnit anledning att

frångå den princip, som ligger till grund för 1914 års lagstiftning, eller att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

7

i lagen endast böra införas sådana bestämmelser, som äro tillämpliga för

allmänt rådande förhållanden. Åt de lokala myndigheterna bör sålunda anförtros

att fastställa de för de särskilda orterna behövliga närmare reglerna.

Att, såsom föreslagits, i lagen inrymma särbestämmelser för vissa delar av

landet torde ej vara lämpligt. Den gränsdragning, en sådan anordning skulle

förutsätta, måste bliva ytterst schematisk, vilket med stor sannolikhet skulle

medföra, såväl att områden, vilka borde vara underkastade dessa särbestämmelser,

bleve undantagna därifrån, som att områden, där särbestämmelserna

ej erfordrades, bleve underkastade desamma. Genom införandet av bestämmelse

om skyldighet för länsstyrelse att vaka över skogsbrandväsendet torde

erforderliga garantier vinnas för att varje ort erhåller det för dess förhållanden

behövliga skogsbrandväsendet.

Såsom grundval för skogsbrandväsendet har i departementsförslaget liksom

i skogsbrandkommitténs förslag den nuvarande brandrote- och brandfogdeinstitutionen

bibehållits. Några mera vägande anmärkningar mot densamma

hava icke blivit anförda. Väl har påtalats, att brandroteindelning på

sina håll ej skett på lämpligaste sätt samt att brandfogdebefattningar stundom

blivit tillsatta med för sådant uppdrag olämpliga personer. Dessa anmärkningar

beröra emellertid ej brandrote- och brandfogdeinstitutionen såsom

sådan. Den främsta anledningen till att gällande bestämmelser ej alltid

fungerat tillfredsställande torde fastmer vara att söka däri, att kommunen

— förutom skyldighet att utse brandfogde — ej ålagts några särskilda

förpliktelser med avseende å skogsbrandväsendet. Det beror helt på kommunens

gottfinnande att vidtaga anordningar för ett effektivt skogsbrandskydd,

och i praktiken har det visat sig, att endast ett fåtal kommuner vidtagit

sådana anordningar. Det torde därför vara ofrånkomligt att vid ny

lagstiftning å förevarande område utvidga kommunens skyldigheter beträffande

skogsbrandväsendet. Av vad förut anförts framgår, att det med hänsyn

till de växlande ortsförhållandena ej låter sig göra att i lagen närmare

angiva kommuns åligganden i sådant hänseende. Det torde emellertid vara

tillräckligt att i lagen fastslå en allmän skyldighet för kommun att vidmakthålla

ett betryggande skogsbrandväsen samt låta det ankomma på kommunen

att under länsstyrelsens överinseende utfärda närmare bestämmelser

i ämnet. På grund av det allmännas intresse av ett effektivt skogsbrandväsen

bör nämligen kommun i förevarande hänseende, på sätt skogsbrandkommittén

föreslagit, vara underkastad länsstyrelses övervakning (14 §1).

Vad angår omfattningen av den skyldighet, som sålunda bör åvila kommun,

synes ej rimligtvis kunna begäras vidmakthållande av ett skogsbrandväsen,

som även under de mest ogynnsamma omständigheter har högsta

möjliga effektivitet. Ett sådant skogsbrandväsen skulle draga alltför stora

kostnader. Kraven hava i departementsförslaget i överensstämmelse med

skogsbrandkommitténs förslag angivits sålunda, att skogsbrandväsendet skall

kunna anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld

(6 §). Skogsbrandväsendet bör alltså avpassas efter den skogbeväxta

1 Motsvarar 6 § andra stycket i propositionsförslaget.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

arealens omfattning och beskaffenhet, den normala faran för skogseld och

andra dylika omständigheter. På många håll torde endast behövas en förberedande

planläggning av eldsläckningsförfarandet. I andra fall kan därjämte

erfordras släckningsredskap, sjuk vårdsutrustning, anordningar för gemensam

proviantering m. m. I skogrika trakter eller under särskilda omständigheter,

exempelvis stark torka, kan det vara nödvändigt att upprätta

s. k. beredskapskårer. En viss hänsyn kunde måhända även böra tagas till

kommunens ekonomiska förhållanden.»

I anslutning till nu sist återgivna uttalande framhöll departementschefen

att — på sätt nedan närmare angives — förslag bomme att framställas att

kommun under vissa förutsättningar skulle kunna av statsmedel erhålla bidrag

till kostnaderna för skogsbrandväsendet, samt att vid bifall härtill kommunernas

ekonomiska intressen torde bliva tillräckligt beaktade. Departementschefen

anförde vidare:

»Vad angår vidtagandet av sådana åtgärder som uppförande av brandtorn

eller anordnande på annat sätt av brandbevakning i syfte att utbruten skogseld

snabbt må kunna upptäckas, anläggande av cykelstigar och dylikt må

nämnas, att redan norrländska skogsvårdskommittén hade under omprövning

frågan om utvidgad användning av brandtornsystemet. Med hänsyn

till de stora anläggnings- och bevakningskostnaderna och svårigheterna att

rättvist fördela dessa kostnader ansåg kommittén, att anordnande av brandtorn

och därmed förenad bevakning fortfarande borde överlåtas å det enskilda

initiativet. Jag ansluter mig till denna uppfattning. Detta gäller även

sådana andra anordningar, varom nyss nämnts. Skogsbrandskyddet är ju

icke uteslutande ett allmänt intresse utan även ett rent privatekonomiskt intresse

för vederbörande skogsägare och försäkringsbolag. Det allmännas

skyldigheter med avseende å skogsbrandväsendet böra lämpligen begränsas

till eldsläckningsförfarandet och därmed sammanhängande förberedande

åtgärder, medan det, åtminstone i första hand, bör tillkomma det enskilda

initiativet att ombesörja brandbevakning och dylikt. Detta innebär naturligtvis

ej, att kommun skulle vara förhindrad att, om den så finner erforderligt

eller lämpligt, vidtaga eller medverka till även sistnämnda slag av

åtgärder.

De närmare bestämmelserna örn skogsbrandväsendet avses enligt departementsförslaget

skola, på sätt skogsbrandkommittén föreslagit, meddelas i

skogsbrandordningar (12 §). Dessa böra hädanefter bliva obligatoriska.

Även för brandrotar, där faran för skogseld kan synas ringa, är en förberedande

planläggning av eldsläckning nödvändig. De av skogsbrandkommittén

utarbetade normalförslagen synas dock förutsätta en alltför vidlyftig

organisation och torde såväl med hänsyn härtill som på grund av de vidtagna

ändringarna i kommitténs lagförslag icke kunna i oförändrat skick

komma till användning. Då skogsbrandordning enligt departementsförslaget

skall — såsom jämväl skogsbrandkommittén föreslagit — prövas och

fastställas av länsstyrelse, torde kunna förutsättas att nödig tillsyn utövas

därå, att brandordningarna givas det innehåll, som med hänsyn till omständig
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

9

heterna är i varje särskilt fall skäligt och lämpligt. I sista hand torde avgörandet

i dylikt ärende böra tillkomma Kungl. Majit.»

I fråga om de särskilda bestämmelserna i propositionsförslaget hänvisas

till den i propositionen intagna specialmotiveringen. Vissa detaljfrågor skola

dock här närmare omförmälas.

Frågan örn bestämmelser angående röjning efter avverkning

invid järnväg.

Något stadgande härom förekommer icke i 1914 års lag.

I 5 § första stycket av lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för

skada i följd av järnvägs drift stadgas, att örn eld kommer lös från lokomotiv

eller från eldstad i annat järnvägsfordon och därigenom sker skada å fast

egendom eller å lös egendom, som icke av järnvägens förvaltning eller betjäning

för befordran mottagits, järnvägens innehavare skall ersätta skadan. I

tredje stycket av samma paragraf stadgas, att järnvägens innehavare skall vara

fri från ersättningsskyldighet, örn skadan, utan att hava sin orsak i vårdslöshet

vid järnvägens drift, föranletts därigenom, att annan än järnvägens innehavare,

efter det järnvägens anläggning påbörjades, utanför järnvägens område

på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår än 30 meter upplagt

brännbart löst gods utan säkert skydd eller uppfört byggnad av lätt antändligt

ämne eller täckt förut uppförd byggnad med sådant ämne eller vidtagit

annan dylik åtgärd, som uppenbarligen i väsentlig mån ökat den från

järnvägstrafiken hotande eldfaran.

I samband med antagandet av 1914 års lag anhöll riksdagen, att Kungl.

Majit ville låta utreda, huruvida och på vad sätt särskilda lagbestämmelser

kunde meddelas till förebyggande av faran för skogseld genom antändning i

följd av järnvägs drift, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag,

vartill denna utredning kunde föranleda. I anledning därav anmodade Kungl.

Majit järnvägsstyrelsen och domänstyrelsen att gemensamt verkställa ifrågavarande

utredning. Ämbetsverken överlämnade i sin tur uppdraget till

särskilda sakkunniga, vilka den 10 oktober 1916- avgåvo betänkande med

förslag till lag örn förekommande av skogseld genom antändning i följd av

järnvägs drift. Den 16 mars 1918 överlämnades lagförslaget av ämbetsverken

till Kungl. Majit, därvid dessa, med godkännande av de principer som

lågo till grund för lagförslaget men med vissa erinringar och ändringsförslag,

hemställde om avlåtande till riksdagen av proposition i frågan. Genom

nådigt brev den 31 mars 1933 underrättades järnvägsstyrelsen örn att utredningen

icke föranlett någon Kungl. Majits åtgärd.

Enligt 5 § i skogsbrandkommitténs förslag skulle markägare, örn avverkning

ägt rum å område på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår, å vilket

bantåg framfördes, än trettio meter, vara pliktig att, på anmodan av vederbörande

järnvägsförvaltning och på dess bekostnad, vidtaga åtgärder till

förhindrande av att genom avverkningen ökad fara för skogseld uppstode.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

Kommittén anförde bland annat:

Förvisso kan man hävda, att en lagstiftning till förekommande av skogseld

är ofullständig, örn den ej beaktar faran för antändning från järnvägar.

Med hänsyn till att frågan om bestämmelser till skydd mot denna fara nyligen

varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning och ej föranlett åtgärd, har

kommittén emellertid icke ansett sig böra framlägga ett mera genomgripande

förslag i ämnet.

Att alldeles lämna denna angelägenhet åsido är dock icke försvarligt, särskilt

som det visat sig, att de av järnvägarna hittills vidtagna åtgärderna ej

förmått att tillfyllest minska risken för skogseld. Otvivelaktigt torde ännu

åtskilligt kunna vinnas i säkerhetshänseende blott man söker undanröja den

ökade fara för skogseld, som uppstår därigenom, att ris och annat avfall efter

skogsavverkning kvarlämnas invid järnvägslinje. Ur allmän säkerhetssynpunkt

synas därför sådana åtgärder vara befogade, som avse att framtvinga

ett avlägsnande av sålunda utmed järnväg hopat ris och avfall, utan

att markägarens behöriga intressen åsidosättas.

Ett naturligt förhållande är, att vid varje skogsavverkning större eller

mindre mängder ris och annat avfall från de fällda träden kvarligga å marken

utan att kunna tillvaratagas. Enligt kommitténs uppfattning kan det

ej läggas avverkaren eller markägaren till last, om därigenom vid avverkning

utmed järnväg uppstår ökad fara för antändning av skogen från bantåg.

Kommittén har i sitt lagförslag intagit ett stadgande (5 §) av innebörd,

att, där avverkning efter lagens ikraftträdande ägt rum inom kortare avstånd

från närmaste järnvägsspår, å vilket bantåg framföres, än trettio meter,

markägaren skall vid ansvar för uppkommen skada vara pliktig att, på anmodan

av vederbörande järnvägsförvaltning och på dess bekostnad, omedelbart

vidtaga åtgärder till förhindrande av att genom avverkningen i och för

sig ökad fara för skogseld uppstår. Kommittén förutsätter därvid, att om

järnvägsförvaltning underlåter att i vederbörlig ordning göra dylik anmodan,

och eld till följd av tågdriften uppstår å det ifrågavarande området,

järnvägen ensam skall bära ansvaret härför på sätt nu gällande lag bestämmer.

Detta förslag är så utformat, att man synes hava rätt räkna med att enighet

mellan järnvägsförvaltningen och markägaren beträffande sättet för åtgärdens

utförande lätt bör kunna ernås. ’

Samtliga de myndigheter och sammanslutningar, som uttalat sig särskilt

i denna del, förordade upptagandet av bestämmelser örn röjning vid avverkning

invid järnväg. Länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län samt Sveriges

skogsägareförbund tillstyrkte kommittéförslaget, men eljest framställdes

åtskilliga anmärkningar mot detsamma.

Beträffande frågan örn vem som borde vidkännas kostnaden för röjningen

gjorde järnvägsstyrelsen gällande, att det enligt 5 § i 1886 års lag jämte därå

grundad rättspraxis vore markägaren, som stöde risken för eldskada, uppkommen

genom antändning av kvarlämnat ris och avfall, samt att markägaren

följaktligen även borde vidkännas kostnaden för den föreslagna röjningen.

Styrelsen anförde vidare i sitt utlåtande, bland annat, följande.

Därest emellertid någon tvekan ur formell synpunkt angående järnvägarnas

ställning i föreliggande hänseende skulle förefinnas, torde dock icke

några bärande reella skäl kunna anföras till stöd för skogsbrandkommitténs

uppfattning, att järnvägarna böra vidkännas i § 5 i dess förslag omförmälda

kostnad.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

11

De områden, det här rör sig om, äro av naturliga skäl för varje särskild

markägare i regel mycket begränsade, varför ock röjningskostnader för denne

bli obetydliga, i synnerhet om avröjningen sker i omedelbart sammanhang

med avverkningen. Men härtill kommer, att det endast torde vara i

överensstämmelse med god ordning å en fastighet, att upprensning sker efter

företagen avverkning, och lärer väl sådan även vara till fördel för befrämjande

av återväxt eller eventuellt bete. Då alltså nu ifrågavarande åtgärder

— icke blott ur brandskyddssynpunkt — äro i icke ringa grad ett markägarens

eget intresse, kan det icke anses vara med billighet och rättvisa förenligt

att lägga kostnaderna för desamma på järnvägarna, så mycket mindre

som järnvägarna redan vidtagit — vilket av kommittén ock vitsordas — och

alltjämt vidtaga omfattande åtgärder till förhindrande av eldfara från lokomotiv.

Dessa åtgärder medföra självfallet icke obetydliga kostnader och skulle

för visso komma att ökas ganska väsentligt, om föreliggande förslag genomfördes,

dels på grund av järnvägarnas stora utsträckning, dels ock med hänsyn

till det ringa intresse, markägare skulle hava att hålla dem nere. Många

tvistigheter örn ersättningsbeloppens storlek vore ock, under nyss angivna

förutsättning, att befara, då säkerligen åtskilliga markägare icke skulle underlåta

att framställa överdrivna krav, i synnerhet när de riktades mot

staten.

Jämväl länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus och Västmanlands län samt

svenska järnvägsföreningen uttalade sig mot eller ifrågasatte riktigheten av

att lägga kostnaden för röjningen å järnvägsinnehavaren. Centralrådet för

skogsvårdsstyrelsernas förbund och svenska skogsvårdsföreningen tillstyrkte

däremot förslaget på denna punkt.

Vid remissen till lagrådet anförde föredragande departementschefen bland

annat:

»Statistiken utvisar, att ett ganska betydande antal skogseldar uppkommit

genom eldspridning från lokomotiv. Uppenbart är, att faran för skogseld

väsentligt ökas, om vid avverkning invid järnväg ris, avfall o. dyl. kvarlämnas

inom sådant avstånd från järnvägen, att det lätt kan nås av kringflygande

gnistor. En ej obetydlig del av de genom eldspridning från lokomotiv

uppkomna skogseldarna torde också vara att tillskriva den omständigheten,

att erforderlig röjning försummats. Jag har därför lika med skogsbrandkommittén

funnit bestämmelser om röjningsskyldigliet böra införas i

förevarande lag.

Enligt 5 § i 1886 års lag jämte därå grundad rättspraxis (jfr N. J. A.

1906: 501 och 1909: 38) torde järnvägsinnehavare vara fritagen från skyldighet

att ersätta skada, som uppkommit därigenom, att eld från lokomotiv

eller från eldstad å annat järnvägsfordon antänt vid avverkning inom trettiometersgränsen

kvarlämnat ris eller avfall, upplagt timmer eller dylikt. Redan

därav lärer följa, att det bör ankomma på markägaren ej blott att ombesörja

röjningen utan även att bekosta densamma. Härför tala även

praktiska och ekonomiska skäl. För markägaren torde det vara en enkel

sak att ombesörja röjningen och densamma torde i regel ej behöva föranleda

några större kostnader, i varje fall ej örn röjningen verkställes i samband

med avverkningen. För järnvägarna skulle däremot en skyldighet att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

bekosta eller verkställa röjning nödvändiggöra ett vidlyftigt övervakningsoch

kontrollväsen och de sammanlagda kostnaderna skulle sannolikt stiga

till avsevärda belopp.

Röjning torde i regel ske lättast i samband med avverkningen och bör i

varje fall vara verkställd, innan riset och avfallet hunnit torka. Har markägaren

försummat röjning, torde det vara lämpligast att låta det ankomma

på vederbörande brandfogde eller, örn sådan ej finnes, på vederbörande järnvägsförvaltning

att på markägarens bekostnad ombesörja röjningen. Innan

brandfogde eller järnvägsförvaltning verkställer röjning, bör lämpligen markägaren

erinras om sin ifrågavarande skyldighet samt lämnas tillfälle att själv

utföra röjningen. Särskilda omständigheter såsom att markägaren ej är

anträffbar eller att överhängande fara för skogseld föreligger synas dock

kunna föranleda, att röjning omedelbart vidtages. Att i lag uppställa närmare

föreskrifter i dessa avseenden torde ej vara lämpligt.»

I enlighet med dessa uttalanden upptogs i remissförslagets 5 § ett stadgande

av följande lydelse: »Företages avverkning invid järnväg på kortare avstånd

från närmaste järnvägsspår än trettio meter, åligger det markägaren att vidtaga

erforderliga åtgärder till förhindrande av att genom avverkningen ökad

fara för skogseld uppstår, vid påföljd för uraktlåtenhet därutinnan att brandfogden

eller, där sådan ej finnes, järnvägsförvaltningen på markägarens bekostnad

äger verkställa de behövliga åtgärderna.»

Sedan lagrådet anmärkt bland annat, att av förarbetena syntes framgå att

den med de föreslagna bestämmelserna avsedda verkan icke sträckte sig längre

än till själva utförandet av de rensningsåtgärder å skogsmark utmed järnvägslinje,

vilka ansetts vara av betydelse för att förekomma skogseld i följd

av antändning från lokomotiv, samt att det således torde ligga utanför förslagets

syfte att genom stadgandet markägaren skulle i avseende å straff- eller

skadeståndsskyldighet komma i annan ställning än som följde av gällande

rätt, gavs vid överarbetningen inom departementet åt stadgandet den lydelse,

som upptagits i propositionen.

Frågan örn sättet för utseende av brandfogde och

vice brandfogde samt örn bestämmandet av arvode

åt dessa.

Skogsbrandkommittén föreslog, att rätten att utse brandfogde och suppleant

för denne eller, med kommitténs terminologi, vice brandfogde skulle

överflyttas å länsstyrelsen, att tiden för förordnandet skulle förlängas till fyra

år samt att den som förordnades till brandfogde eller vice brandfogde skulle

vara skyldig att åtaga sig uppdraget, såvida han ej innehaft sådant uppdrag

nästföregående fyraårsperiod. Kommittén anförde härom bland annat följande.

Med allt fog kan man betrakta brandfogdeinstitutet som den centrala kärna,

kring vilken den nuvarande organisationen för släckning av skogseld är uppbyggd.

Organisationens effektivitet blir av naturliga skäl helt beroende av

brandfogdarnas lämplighet och förmåga. Det är därför av synnerlig vikt,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

13

att till brandfogdar utses endast fullt kompetenta personer, vilka fylla nödiga

anspråk ifråga om ledaregenskaper, skoglig erfarenhet samt lokal- och personkännedom.

Allvarliga erinringar kunna riktas mot det nu tillämpade systemet vid tillsättande

av brandfogdar. Detta lämnar ej säkerhet för att lämpliga personer

utses. Uppenbara missförhållanden hava därigenom uppkommit. Åtskilliga

förslag, avsedda att undanröja dessa, hava ock framlagts, därav flera

åsyftande en omgestaltning av hela befälsorganisationen. Då emellertid kommittén

ansett brandfogdeinstitutet i sig självt vara av sådant värde, att man

bör värna örn dess bestånd, har den samtidigt funnit nödvändigt att i första

hand föreslå sådana bestämmelser, att bästa möjliga garantier skapas för

val av kompetenta personer till brandfogdar.

Kommittén förutsätter, att länsstyrelse vid förordnande av brandfogdar

skall rådfråga vederbörande skogsvårdsstyrelse ävensom att sistnämnda myndighet

i sin tur i lämplig utsträckning skall samråda med domänverkets organ

och större enskilda skogsägare.

Skogsbrandkommittén föreslog vidare att kommun, i motsats till vad förhållandet

är enligt gällande rätt, skulle vara pliktig att till såväl brandfogde

som vice brandfogde utgiva arvode för uppdraget. Kommittén anförde härom,

bland annat, följande.

Med hänsyn dels till det krävande och ansvarsfulla arbete, som är förenat

med brandfogde- och vice brandfogdeposterna, dels till förpliktelsen

att ställa sig till förfogande för uppdragen i fråga, har kommittén ansett

nödvändigt att sagda befattningshavare av kommunala medel tillerkännas

skäliga arvoden. Några allmänna regler för ersättningarnas utgående torde,

i betraktande av de växlande ortsförhållandena, icke kunna uppställas. Kommittén

vill dock framhålla, att vid bestämmande av arvode befattningens

mer eller mindre krävande natur skall beaktas. Brandfogden bör i varje fall

erhålla gottgörelse för med uppdraget förenade expenskostnader, såsom för

skrivhjälp, skrivmaterialier, postporton m. m. Bestämmelser om nu ifrågavarande

ersättningar böra införas i skogsbrandordningen.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som uttalat sig särskilt i denna

del, ifrågasatte endast länsstyrelsen i Blekinge län lämpligheten och nödvändigheten

av att fråntaga kommunerna deras rätt att välja brandfogde och

vice brandfogde. Länsstyrelsen i Uppsala län anförde, att innebörden av det

av kommittén föreslagna stadgandet rörande arvode åt brandfogde och vice

brandfogde torde vara, att arvodet skulle kunna, i likhet med fjärdingsmans

arvode enligt lagen den 29 september 1899 angående fjärdingsmannabestyrets

utgörande, prövas i administrativ ordning, men att länsstyrelsen, då statsbidrag

icke vore ifrågasatt, betvivlade nödvändigheten och lämpligheten av

att undandraga bestämmandet från kommunens eget avgörande. Länsstyrelsen

i Blekinge län ansåg, att arvode borde prövas och fastställas av länsstyrelse.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslog, att länsstyrelse

tillerkändes rätt att hos kommun göra framställning örn rättelse samt att,

örn rättelse icke skedde, vidtaga erforderliga åtgärder för framtvingande av

beslut örn skäligt arvode.

Vid remissen till lagrådet anförde föredragande departementschefen bland

annat:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

Såsom kommittén anfört, vöre det av den största vikt, att brandfogdebefattningarna

tillsattes med för uppdraget lämpliga personer. Betydelsen härav

bomme att bliva än större, örn den föreslagna utvidgningen av skogsbrandväsendet

genomfördes. En bidragande orsak till att det genom 1914 års lag

skapade skogsbrandväsendet ej erhållit den effektivitet, som varit avsedd,

vore otvivelaktigt, att brandbefälet icke alltid varit vuxet sin uppgift. Kommunerna

torde ej i erforderlig utsträckning lia beaktat frågans betydelse.

Stundom torde lia inträffat, att andra än rent sakliga skäl varit avgörande

vid val av brandfogde. Visserligen skulle enligt gällande lagstiftning länsstyrelsen

pröva den valdes lämplighet för uppdraget, men denna bestämmelse

torde på sin höjd förebygga, att uppenbart olämpliga personer förordnades.

Skogsbrandkommitténs förslag, enligt vilket brandfogde och vice brandfogde

skulle, efter kommuns hörande, utses av vederbörande länsstyrelse, syntes

ägnat att trygga en mera tillfredsställande ordning. Med hänsyn till det

stora allmänna intresse, som läge bakom ifrågavarande lagstiftning, hade

departementschefen därför ansett sig böra biträda detta förslag.

En bidragande orsak till att brandfogdebefattningarna ej alltid blivit tillsatta

med lämpliga personer torde lia varit, att befattningarna i regel vöre

oavlönade eller endast obetydligt avlönade. Departementschefen biträdde

skogsbrandkommitténs förslag, att brandfogde och vice brandfogde skulle åtnjuta

skäligt arvode. Likaledes tillstyrkte departementschefen, att kostnaderna

härför gäldades av vederbörande kommun. Vid bifall till vad i annat

sammanhang Lomme att föreslås angående bidrag av statsmedel till kommunernas

fasta brandberedskapskostnader Lomme dock viss del av sagda arvoden

att återknyta till kommunkassan. Sådana särskilda med brandfogdebefattningen

förenade utgifter som resekostnader, kostnader för skrivlijälp,

postporton och andra expenser torde ej, på sätt kommittén syntes lia avsett,

böra inräknas i arvodesbeloppet utan torde böra ersättas för sig. Skyldighet

för kommun att svara för dylika utgifter torde följa redan av stadgandet i

6 § av departementsförslaget.

Ej heller torde arvodet böra omfatta ersättning för deltagande i släckningsarbete.

Då skogseld utbrutit, borde för deltagande i släckningen brandbefälet

åtnjuta gottgörelse enligt samma grunder som annan deltagare i

arbetet. Arvodet skulle sålunda endast avse det med brandberedskapen förenade

besväret.

Rimligen borde det i första hand ankomma på vederbörande kommun att

fastställa arvodesbeloppens storlek. Med hänsyn till det allmänna intresse,

som läge bakom ifrågavarande lagstiftning, torde emellertid kommuns beslut

om arvode böra underställas länsstyrelsen för prövning och fastställelse,

därvid dock fastställelse ej borde få vägras, med mindre beloppet uppenbarligen

icke vore skäligt. Underläte kommun att bestämma arvode eller

bestämdes arvode till belopp, som uppenbarligen icke vore skäligt, borde

länsstyrelse äga möjlighet att åstadkomma rättelse.

Vid granskningen av förslaget inom lagrådet anförde justitierådet Sandström,

med vilken justitierådet Afzelius i huvudsak instämde:

»Enligt nu gällande lag utgör brandfogdesysslan en kommunal förtroendepost.

Brandfogde utses av kommunalstämma eller av stadsfullmäktige under

viss kontroll av länsstyrelsen. Arvode kan utgå enligt beslut av nämnda

kommunala organ men är icke obligatoriskt. Förslaget däremot gör brandfogden

till en kommunal befattningshavare, som utses av länsstyrelsen efter

kommunens hörande och till vilken skall utgå arvode.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

15

Det kan väl icke förnekas att förslaget i jämförelse med nuvarande förhållanden

erbjuder större garanti för att posten skall bliva besatt med kompetent

innehavare och att förslagets genomförande därigenom skulle bidraga

till en förhöjd effektivitet i brandskyddsväsendet. Emellertid måste det

sättas i fråga huruvida tillräckliga skäl finnas för att i förevarande avseende

offra den kommunala självbestämningsrätten. Brandfogdens uppgift, särskilt

i vad det gäller ledandet av eldsläckningsarbetet, är visserligen ansvarsfullt

och maktpåliggande, men detsamma kan sägas i lika hög grad vara

fallet med många av de kommunala uppdrag, vilka tillsättas av de kommunala

representationerna. Det torde, i varje fall på de flesta håll, bliva mycket

sällan som brandfogdens tjänster komma att tagas i anspråk för ledandet av

eldsläckningsarbete, och med undantag möjligen för den jämförelsevis korta

tid, som i början kan åtgå för att organisera en släckningsberedskap sådan som

förslaget åsyftar, torde posten åtminstone i regel ej bliva särdeles betungande.

Varken arbetets natur eller dess omfattning synes fördenskull i och för

sig böra föranleda en annan ordning beträffande postens tillsättande än i

fråga om kommunala uppdrag i allmänhet. Det saknas också skäl att antaga

att de beslutande kommunala organen icke skulle kunna på ett tillfredsställande

sätt fylla uppgiften att utse brandfogdarna. I den mån brister påpekats

i detta hänseende förefaller det sannolikt att de mindre berott på

systemet såsom sådant än därpå att vikten av ifrågavarande angelägenhet

icke stått tillräckligt klar för vederbörande kommuner. Det finnes all anledning

tro att önskvärd effektivitet skall kunna uppnås med bibehållande

av den nuvarande ordningen, endast det tillses att från auktoritativt

håll förås fram lämpliga kandidater. I sådant avseende kunde tänkas att

skogsvårdsstyrelsernas erfarenhet ställdes till de beslutande kommunalorganens

förfogande på det sätt att valet skulle ske efter förslag av vederbörande

styrelse. Utöver de i remissprotokollet föreslagna åtgärderna för höjande

av organisationens effektivitet kunde dessutom ifrågasättas att anordna en

konsulentbefattning, vars innehavare hade till uppgift att inspektera brandskyddsväsendet

och tillhandagå med råd.

De synpunkter som sålunda framförts torde förtjäna så mycket mera beaktande

som den ståndpunkt förslaget intager i fråga om sättet för brandfogdepostens

tillsättande haft till följd den ändring som föreslås i arvodesfrågan.

Visserligen har i betänkandet såsom skäl för förslagets ståndpunkt i denna

del åberopats jämväl det krävande och ansvarsfulla arbete som är förenat

med brandfogde- och vice brandfogdeposterna. Utan att underskatta detta

arbete torde man emellertid, såsom redan antytts, kunna utgå ifrån att brandfogdeposten

i regel ej ens efter den nya organisationen skall bliva särdeles

betungande. På många håll måste förhållandena antagas vara sådana att etl

arvode överhuvud taget icke är påkallat. Det synes därför vara lämpligast

att såsom för närvarande lämna åt kommunen att bestämma huruvida arvode

skall utgå. Med förslagets ståndpunkt kan lätt inträffa att, sett från det allmännas

synpunkt, kostnaderna för den nya organisationen bliva större än

som motsvarar den ökade effektiviteten.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det böra tagas under övervägande

huruvida icke såsom i nu gällande lag brandfogde- och vice brandfogdeposterna

alltjämt böra anordnas såsom kommunala förtroendeposter

utan obligatoriskt arvode. Därest så finnes böra ske, skulle därav föranledas

vissa ändringar i 9, 11, 13 och 15 §§.»

I anledning av dessa uttalanden har föredragande departementschefen i

propositionen anfört:

»—- — — Vad först angår det system, efter vilket ifrågavarande

poster böra tillsättas, har jag med hänsyn till de skäl, vilka i samband med

remissen till lagrådet anförts till stöd för det remitterade förslagets ståndpunkt

härutinnan, ej ansett mig böra frångå nämnda förslag. Vidkommande

härefter frågan örn arvode åt brandfogde och vice brandfogde torde

väl på åtskilliga håll, i varje fall sedan den förberedande organisationen av

skogsbrandväsendet genomförts, det med dessa befattningar förenade arbetet

icke bliva särskilt betungande. Skyldigheten att övervaka och kontrollera

skogsbrandväsendets organisation kommer dock alltid att bestå. Att märka

är även, att brandfogde- och vice brandfogdeuppdragen under delar av året

komma att medföra en viss begränsning för vederbörande befattningshavare

i deras rörelsefrihet. Arvodet behöver ej nödvändigtvis fastställas i ett årligt

engångsbelopp utan kan, örn så befinnes lämpligare, bestämmas att utgå i

form av dagarvode, antingen för både brandfogden och vice brandfogden

eller för endera av dem, särskilt då för vice brandfogden. För en sådan anordning

bör emellertid förutsättas, att vederbörande befattningshavares skyldigheter

blivit tämligen noggrant angivna i skogsbrandordningen samt att

erforderliga bestämmelser meddelas rörande kontroll och attestering av arvodesräkningarna.

I detta sammanhang kan erinras om att de med brandfogde-

och vice brandfogdebefattningarna förenade expenser samt ersättningar

till brandfogde och vice brandfogde för deltagande i släckningsarbete

ej skola ingå i arvodet utan gottgöras i annan ordning. Med hänsyn till nu

anförda omständigheter och då arvodet i fall där befattningen medför endast

obetydligt arbete kan sättas så lågt, att brandrotens kostnad därför inskränkes

till ett minimum, finner jag mig icke heller i arvodesfrågan böra förorda

någon ändring i det remitterade förslaget.»

Frågan om ersättning för deltagande i släckning av

skogseld m. m.

I 17 § av 1914 års lag föreskrives, att den, som deltagit i eller på annat

sätt varit verksam för släckning av skogseld, må kunna, efter ty skäligt prövas,

av statsmedel bekomma ersättning eller särskild belöning därför ävensom

ersättning för skada till följd av arbetet. Brandfogden eller annan, som

utövat befälet vid brandstället, äger till länsstyrelsen avgiva förslag rörande

tilldelande av ersättning eller belöning; har framställning därom inkommit

till honom, skall han med eget yttrande överlämna ärendet till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall pröva förslag eller framställning, som nu sagts, samt

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

17

till vederbörande utanordna dem tillerkända belopp. Klagan över länsstyrelsens

beslut må ej förås.

För bestridande av statsverkets utgifter enligt dessa stadganden har under

en följd av år i riksstaten under nionde huvudtiteln uppförts ett förslagsanslag,

vilket från och med budgetåret 1931/1932 upptagits med 20,000 kronor.

Under budgetåret 1933/1934 belastades anslaget med 576,832 kronor

48 öre. Sedan riksdagens revisorer i berättelse angående verkställd granskning

av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

sistnämnda budgetår framställt vissa anmärkningar rörande utgifterna

för ifrågavarande ändamål, anhöll 1935 års riksdag i skrivelse nr 279,

att Kungl. Majit ville taga under övervägande vad revisorerna anfört.

1935 års riksdag anhöll vidare i skrivelse nr 236 på grund av en inom

första kammaren väckt motion, nr 11, att utredning måtte verkställas rörande

dels möjlighet att av statsmedel utbekomma ersättning efter enahanda

grunder vid fullgörandet av medborgerlig förpliktelse enligt brandstadgan

som vid dylika förpliktelsers fullgörande enligt 1914 års lag dels ock enhetliga

grunder för bestämmande av ersättningarna, samt att Kungl. Majit därefter

måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde

giva anledning. Av ärendet framgår, att den ersättning, som däri åsyftas,

avser kroppsskada. Sedan riksförsäkringsanstalten den 24 september 1936

avgivit infordrat utlåtande över sistnämnda riksdagsskrivelse, avgåvos av ett

flertal myndigheter yttranden över utlåtandet och de förslag till lösning av

ifrågavarande spörsmål, som däri innehållas. Ärendet är under beredning

i socialdepartementet.

Skogsbrandkommittén föreslog beträffande de bestämmelser som upptagas

i 17 § av 1914 års lag icke några mera genomgripande förändringar.

I det till lagrådet remitterade förslaget upptogs i anslutning härtill under

22 § ett stadgande av följande lydelse:

Den, som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av skogseld,

må kunna av statsmedel bekomma ersättning eller särskild belöning därför

ävensom ersättning för skada till följd av arbetet.

Har vid mera långvarigt släckningsarbete visat sig nödvändigt att genom

ledningens försorg ordna gemensam proviantering, skall kostnaden härför

bestridas av statsmedel.

Närmare bestämmelser i omförmälda hänseenden meddelas av Kungl.

Majit.

Vid remissen till lagrådet uttalade föredragande departementschefen till

motivering för det sålunda föreslagna stadgandet att han i princip anslöte

sig till skogsbrandkommitténs förslag, att statsverket borde utgiva ersättning

för släckning av skogseld efter i huvudsak samma grunder som enligt 1914

års lag. Efter att lia redogjort för de grunder efter vilka ersättningen borde

utgå anförde departementschefen, alt då det torde få ankomma på Kungl.

Majit alt utfärda närmare bestämmelser i ämnet, liksom hittills i lagen endast

holde meddelas anvisning örn ifrågavarande möjligheter till ersättning

av statsmedel.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr 41.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

I det nu framlagda lagförslaget har ifrågavarande stadgande uteslutits. I

propositionen anför föredragande departementschefen härom, att han funnit

onödigt att i lagen intoges bestämmelser av den i 22 § av det remitterade förslaget

angivna beskaffenheten. Frågan örn ersättning eller belöning av statsmedel

i anledning av eldsläckning vore närmast en anslagsfråga. Den torde

sålunda icke behöva avgöras genom civillag. Departementschefen förutsatte

att, därest riksdagen ej fattade beslut i annan riktning, Kungl. Majit utan

särskilt lagstadgande meddelade bestämmelser angående dylik ersättning i

överensstämmelse med de grunder, som innehölles i det remitterade förslaget

och motiven till detta.

Bidrag av statsmedel till vissa kommuner.

I samband med redogörelsen för lagförslaget torde även höra omnämnas

vissa uttalanden i propositionen om bidrag av statsmedel till vissa kommunernas

kostnader efter den föreslagna omorganisationen av skogsbrandväsendet.

Vid remissen till lagrådet anförde sålunda föredragande departementschefen

bland annat:

Uppenbart vore, att kostnaderna för vidmakthållande av ett betryggande

skogsbrandskydd, på sätt avsåges enligt departementsförslaget, komme att

ställa sig mycket olika på olika håll. I kommuner med stor skogsareal bleve

kostnaderna givetvis större än i kommuner med mera obetydlig skogstillgång.

Då härtill komme, att skogskommunernas ekonomiska ställning icke alltid

vore den bästa, torde kostnaderna i fråga kunna antagas bliva för vissa kommuner

ganska betungande. Det syntes därför önskvärt att bidrag till sagda

kostnader kunde i någon form utgå. Departementschefen hade efter övervägande

av olika möjligheter ansett sig böra förorda ett av centralrådet

för skogsvårdsstyrelsernas förbund framställt förslag att medel

för ändamålet anvisades å riksstaten. Vad anginge de grunder, efter

vilka statsbidrag sålunda borde kunna tilldelas, syntes det ej lämpligt

att prövningsrätten därutinnan genom några ovillkorliga föreskrifter alltför

strängt begränsades. Såsom regel torde det vara tillräckligt, att bidraget

bestämdes till högst tre fjärdedelar av vederbörande kommuns med skogsbrandväsendet

förbundna kostnader av beskaffenhet att enligt vad som anförts

vid den allmänna motiveringen till lagförslaget böra av kommunen

gäldas. Bidrag syntes böra utgå endast för sådana fall, då kostnaderna med

hänsyn till deras storlek och vederbörande kommuns ekonomiska förhållanden

i övrigt kunde anses för kommunen betungande. Det torde sålunda företrädesvis

bliva de stora norrländska skogskommunerna, som kunde komma

i åtnjutande av bidrag. För tryggande av en enhetlig beliovsprövning

torde bidragstilldelningen i sista hand böra göras beroende på Kungl. Maj:ts

beslut. Det torde få bero på Kungl. Majit att med utgångspunkt från dessa

riktlinjer, därest erinran ej mötte från riksdagens sida, meddela närmare

bestämmelser i ämnet. Erinras kunde emellertid, att enligt direktiven för den

av Kungl. Majit den 24 januari 1936 tillsatta s. k. kommunalskatteberedningen

i dennas uppdrag inginge bland annat undersökning av frågan örn avlyftande

från kommunerna av kostnaderna för vissa uppgifter samt om jämkningar

i den nuvarande fördelningen av samhällsuppgifterna mellan staten

och kommuner av olika ordning. I den mån den sålunda igångsatta utredningen

kunde komma att beröra kommunernas kostnader för brandväsendet

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

19

torde måhända därav föranledas, att nu förevarande ersättningsspörsmål finge

upptagas till förnyat övervägande i ett vidsträcktare sammanhang.

Statsverkets kostnader för ifrågavarande bidragstilldelning torde kunna

beräknas icke komma att överstiga 50,000 kronor om året.

Med den i propositionen föreslagna dagen för lagens ikraftträdande kommer

den ifrågasatta anslagsökningen icke att erfordras förrän under budgetåret

1938/1939.

Under förarbetena till det nu framlagda lagförslaget bar från skilda båll

vitsordats, att effektivare åtgärder i syfte att nedbringa skogseldarnas antal

och omfattning äro erforderliga. Utskottet instämmer häri oell vill i detta

sammanhang erinra om att enligt den av skogsbrandkommittén upprättade

statistiken den årliga totalförlusten tillföljd av skogseldar uppgår till ett så

betydande belopp som i genomsnitt 0.5 milj. kronor. En revision av den gällande

lagen av den 14 oktober 1914 örn förekommande och släckning av

skogseld synes därför vara påkallad.

Det framlagda lagförslaget avser i främsta rummet att utvidga och förstärka

skogsbrandväsendets organisation. De grundläggande bestämmelserna

härutinnan återfinnas i 6 §, vari stadgas skyldighet för kommun att vidmakthålla

ett skogsbrandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk

på trygghet mot skada av skogseld, samt för länsstyrelsen att vaka över att

skogsbrandväsendet inom länet är tillfredsställande ordnat. Enligt förslaget

skall liksom för närvarande den kommunala enheten för skogsbrandväsendet

utgöras av brandrote; det föreslås att för varje hrandrote skall finnas

särskild skogsbrandordning, innehållande de närmare bestämmelserna örn

skogsbrandväsendets ordnande inom brandroten. Skogsbrandordning skall

antagas av brandroten men underställas länsstyrelsen för fastställelse. Genom

de sålunda föreslagna åtgärderna synas påtagliga fördelar stå att vinna

i jämförelse med den nu gällande ordningen.

Den genom 1914 års lag införda brandfogdeinstitutionen skall enligt förslaget

såsom sådan bibehållas. I fråga örn sättet för utseende av brandfogde

gäller för närvarande att brandfogden väljes av kommunen samt att valet

skall underställas länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen den valde icke lämplig,

äger länsstyrelsen förordna örn nytt val. Härutinnan föreslås i propositionen

den ändringen att brandfogden skall förordnas av länsstyrelsen efter

brandrotens hörande. Utskottet bar icke funnit sig övertygat om att en så

genomgripande ändring i ordningen för utseende av brandfogde verkligen är

påkallad av något praktiskt behov. Tillräcklig garanti mot val av olämpliga

personer torde föreligga redan enligt gällande rätt, då länsstyrelsen har att

pröva den valdes lämplighet för uppdraget. Utskottet förordar därför att

brandfogde liksom hittills väljes av den för brandroten beslutande representationen,

d. v. s. å landet kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas,

kommunalstämma och i stad stadsfullmäktige. Såtillvida föreslår dock utskottet

en ändring i de nu gällande bestämmelserna, alt örn länsstyrelsen finner

den valde icke vara lämplig, länsstyrelsen bör kunna omedelbart förordna

Utskotta.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande Nr 41-

annan person. Detta utesluter givetvis ej att länsstyrelsen, om så finnes böra

ske, i stället kan återremittera ärendet för nytt val.

Enligt 1914 års lag äger kommun besluta att arvode skall utgå till brandfogde.

Beslutet blir emellertid icke giltigt med mindre det godkännes av

länsstyrelsen. I propositionen föreslås nu, att arvodet skall göras obligatoriskt

samt att vid underställning av arvodesbeslutet länsstyrelsen skall äga

rätt att vägra fastställelse örn arvodet uppenbarligen icke är skäligt. Utskottet

anser visserligen att med hänsyn till vikten av att till brandfogde utses

en dugande kraft arvode bör utgå till brandfogden, i vilket sammanhang utskottet

erinrar om att såsom departementschefen framhållit arvodet kan, örn

så finnes lämpligt, bestämmas att utgå i form av dagarvode. Emellertid

föreligger enligt utskottets mening icke anledning att göra ändring i den för

närvarande gällande principen angående avgörandet i arvodesfrågan. Utskottet

anser att denna princip lämpligen kan komma till uttryck genom ett

stadgande av innehåll att brandfogde skall i avseende å rätt till gottgörelse

i anledning av sitt uppdrag vara jämställd med ordförande i kommunal

nämnd. Därigenom skulle det ankomma på vederbörande kommunala representation

att bestämma huruvida och med vilket belopp arvode skall utgå.

Jämlikt bestämmelser i kommunallagarna (80 § lagen örn kommunalstyrelse

å landet och 75 § lagen om kommunalstyrelse i stad) erfordras i regel länsstyrelsens

godkännande för att giva laga kraft åt arvodesbeslutet. Emellertid

bör, då det med brandfogdesysslan förenade arbetet särskilt i vissa trakter

kan antagas bliva åtskilligt betungande, åt den som väljes till brandfogde

medgivas rätt att avsäga sig uppdraget jämväl på den grund att arvodet anses

bestämt till ett uppenbarligen för lågt belopp. Utrymme för beaktande av

dylikt skäl till avsägelse torde förefinnas vid den prövning av åberopat hinder

som omförmäles i 9 § tredje stycket c) av förslaget. Härigenom torde tillräcklig

garanti vinnas för att arvodet blir bestämt till skäligt belopp.

Utskottets sålunda gjorda uttalanden örn brandfogdes tillsättande och arvode

äga motsvarande tillämpning beträffande vice brandfogde.

I 5 § av förslaget upptages ett stadgande om skyldighet för markägare att

bekosta röjning efter avverkning invid järnväg till förhindrande av att genom

avverkningen ökad fara för skogseld uppstår. De kostnader som härigenom

skulle åläggas markägaren kunde ofta komma att bliva rätt betydliga.

Utskottet vill framhålla, att de fall då röjningen lämpligen kan ske i samband

med själva avverkningen äro mera sällsynta, enär i regel avverkning

sker då marken är snöbetäckt. Såsom i utskottets redogörelse omnämnts, är

järnvägens innehavare i vissa fall, som angivas i 1886 års lag angående ansvarighet

för skada i följd av järnvägs drift, fritagen från ersättningsskyldighet

då inom 30-metersgränsen av annan vidtagits åtgärd som uppenbarligen

i väsentlig mån ökat den från järnvägstrafiken hotande eldfaran. De nu

föreslagna bestämmelserna om läggande av röjningskostnaden å markägaren

synas emellertid innefatta en skyldighet även i fall då järnvägsinnehavaren

jämlikt 1886 års lag själv skulle vara ansvarig för en timande skogseld. Härvidlag

må framhållas, att för ansvarsfrihet för järnvägsinnehavaren fordras

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

21

att skadan föranletts av den av markägaren vidtagna åtgärden, i vilket hänseende

bevisskyldigheten åvilar järnvägsinnehavaren, och vidare att markägarens

åtgärd uppenbarligen i väsentlig man ökat eldfaran från järnvägen.

Det synes härjämte icke vara fullt klart att järnvägsinnehavarens ansvarsfrihet

enligt 1886 års lag jämväl innefattar det fall att från markägarens sida

endast underlätet undanskaffande av ris och kvistar efter avverkning föreligger

utan att någon åtgärd för hopsamlande eller uppläggande skett. Utskottet

har med hänsyn härtill icke funnit sig övertygat om det skäliga i att

ålägga markägaren en skyldighet av den i 5 § föreslagna omfattningen. Å

andra sidan har utskottet ej heller med stöd av den i förevarande ärende

föreliggande utredningen ansett sig kunna förorda en sådan bestämmelse som

föreslagits av skogsbrandkommittén, eller att kostnaden för röjningen skulle

läggas å järnvägsförvaltningen. Även om någon särskild bestämmelse rörande

röjningsskyldighet icke intages i lagen, måste det emellertid anses

ligga inom ramen för brandfogdens uppgifter att tillse att erforderlig röjning

sker till förekommande av ökad fara för skogseld. Därvid torde brandfogden,

med utgångspunkt från ett bedömande av huruvida det i det särskilda

fallet är järnvägsförvaltningen eller markägaren som enligt 1886 års

lag står risken för skogsbrand, utan tvivel i många fall kunna förmå den,

som sålunda anses stå risken, att i eget intresse vidtaga de erforderliga röjningsåtgärderna.

På grund av vad sålunda anförts och då den i 5 § av propositionsförslaget

upptagna bestämmelsen icke lärer stå i något nödvändigt

sammanhang med lagförslagets stadganden i övrigt, vill utskottet förorda

att 5 § utgår.

Såsom av utskottets redogörelse framgår förekommer i 1914 års lag, 17 §,

ett stadgande om rätt till ersättning av statsmedel för deltagande i eller annan

verksamhet för släckning av skogseld. Stadgande härom upptogs jämväl i

skogsbrandkommitténs förslag, 20 §, och i det till lagrådet remitterade förslaget,

22 §, men har av formella skäl uteslutits i propositionen. Enligt utskottets

mening bör dock i lagen — vilken såsom medborgerlig plikt stadgar

deltagande i släckning av skogseld — liksom för närvarande finnas det grundläggande

stadgandet örn rätt till ersättning därför av statsmedel. Utskottet

förordar fördenskull att såsom en sista paragraf i lagförslaget upptages ett

stadgande av samma innehåll som 22 § i det remitterade förslaget.

I anslutning till de sålunda av utskottet förordade ändringarna i Kungl.

Maj:ts förslag har utskottet funnit vissa formella jämkningar i förslaget böra

vidtagas.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att det genom förevarande

proposition framlagda lagförslaget icke kunnat i oförändrat

skick av riksdagen antagas, måtte för sin del antaga

följande förslag till

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Lag

om förekommande och släckning av skogseld.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vill någon företaga kolning eller tjärbränning eller ock svedja eller bränna

gräs, ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra eld i skog eller så

nära skog, att elden lätt kan spridas dit, åligger det honom att, genom grävning

eller annorledes, vidtaga de särskilda anordningar, som kunna anses

erforderliga till förhindrande av eldens spridning.

2 §•

Då stark torka råder eller i följd av stark blåst fara för skogseld föreligger,

må svedjning eller bränning av gräs, ris eller ljung icke förehavas

eller eljest, utom för utövande av näring eller i fall av trängande behov,

eld uppgöras i skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit.

3 §•

Eld, som uppgjorts å plats, varom ovan nämnts, må ej övergivas, förrän

den blivit fullständigt släckt.

4 §•

Ej må någon handskas ovarsamt med brinnande eller glödande föremål

å sådan plats och under sådana omständigheter, att skogseld därav lätt kan

uppstå.

5 §.

Sker skogsavverkning invid järnväg

och vidtagas ej inom område på

kortare avstånd från närmaste järnvägsspår

än trettio meter erforderliga

åtgärder till förhindrande av att genom

avverkningen ökad fara för

skogseld uppstår, äger brandfogden

eller järnvägsförvaltningen på markägarens

bekostnad verkställa de behövliga

åtgärderna.

7 §■

Värjo socken å landet skall utgöra

en brandrote; dock äger länsstyrelsen

efter framställning medgiva, att

5 §.

Varje kommun å landet, som ej

är köping, skall utgöra en brandrote;

dock äger länsstyrelsen efter fram
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr di
-

tt

(Kungl. Maj.ts förslag)

vad sålunda är stadgat ej skall äga

tillämpning i fråga om viss socken

eller att två eller flera socknar må

förenas till en brandrote.

Länsstyrelsen äger ock efter vederbörandes

hörande besluta, att socken

skall utgöra mer än en brandrote och

huru i sådant fall socknen skall till

brandrotar indelas.

Stads icke planlagda område så

ock dylikt område inom köping, som

utgör egen kommun, skall, där länsstyrelsen

efter vederbörandes hörande

finner skäligt så förordna, utgöra

en eller flera brandrotar.

6 §.

Det åligger kommun att i enlighet

med bestämmelserna i denna lag vidmakthålla

ett skogsbrandväsen, som

kan anses tillfredsställa skäliga anspråk

på trygghet mot skada av

skogseld. För fullgörandet av dessa

åligganden indelas kommunerna i

brandrotar.

Länsstyrelse skall, var inom sitt

län, vaka över att skogsbrandväsendet

är tillfredställande ordnat.

8 §■

Består brandrote av kommun eller

del av kommun, skall kommunen utöva

brandrotens rättigheter och fullgöra

dess skyldigheter. Handhavandet

av brandrotens angelägenheter

tillkommer närmast, å landet kommunalnämnden

och i stad drätselkammaren,

därest handhavandet ej

uppdrages åt cn för sådant ändamål

(Utskottets förslag)

ställning medgiva, att vad sålunda är

stadgat ej skall äga tillämpning i fråga

örn viss kommun eller att två eller

flera kommuner må förenas till en

brandrote.

Länsstyrelsen äger ock efter vederbörandes

hörande besluta, att kommun

som i första stycket sägs skall

utgöra mer än en brandrote och huru

i sådant fall kommunen skall till

brandrotar indelas.

Stads icke planlagda område så

ock dylikt område inom köping, som

utgör egen kommun, skall, där länsstyrelsen

efter vederbörandes höranre

finner skäligt så förordna, utgöra

en eller flera brandrotar.

G §-

Det åligger brandrote att i enlighet

med bestämmelserna i denna lag

vidmakthålla ett skogsbrandväsen,

sorn kan anses tillfredsställa skäliga

anspråk på trygghet mot skada av

''skogseld.

7 §.

Länsstyrelse skall, var inom sitt

län, vaka över att skogsbrandväsendet

är tillfredsställande ordnat.

8 §•

Består brandrote av kommun eller

del av kommun, skall kommunen utöva

brandrotens rättigheter och fullgöra

dess skyldigheter. Rätten att

besluta i brandrotens angelägenheter

utövas å landet av kommunalfullmäktige

eller, där sådana ej finnas, å

kommunalstämma samt i stad av

stadsfullmäktige. Förvaltningen av

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

utsedd skogsbrandstyrelse eller annan brandrotens angelägenheter handhakommunal

förvaltningsmyndighet. ves å landet au kommunalnämnden

och i stad av drätselkammaren, därest

ej kommunen finner skäligt uppdraga

förvaltningen åt en för sådant

ändamål utsedd skogsbrandstyrelse

eller annan kommunal förvaltningsmyndighet.

Äro två eller flera kommuner förenade till en brandrote och överenskomma

de ej att bilda kommunalförbund för vidmakthållande av skogsbrandväsendet,

ankommer det på dem att sinsemellan träffa de avtal, som

i följd av gemenskapen må erfordras.

Bildas kommunalförbund, skall förbundet utöva brandrotens rättigheter

och fullgöra dess skyldigheter.

9 §•

För varje brandrote skola finnas en brandfogde och en vice brandfogde.

Till brandfogde och vice brandfog- Brandfogde och vice brandfogde,

de förordnas efter brandrotens hö- vilka skola vara mantalsskrivna och

boende inom kommun som ingår i

brandroten, väljas för en tid av fyra

år av dem som utöva brandrotens beslutanderätt.

Då brandfogde eller vice

brandfogde valts, skall länsstyrelsen

genast underrättas, och ankommer det

på länsstyrelsen att pröva den valdes

lämplighet för uppdraget. Den valde

skall av länsstyrelsen förordnas, dår

ej särskilda skäl annat föranleda. Består

brandroten av två eller flera kommuner

och enas kommunerna ej i valet

av brandfogde eller vice brandfogde,

skall en av de valda av länsstyrelsen

förordnas, där ej särskilda skål

annat föranleda.

Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara brandfogde eller vice brandfogde

än:

a) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra

uppdraget;

b) den som uppnått sextio års ålder;

c) den som eljest uppgiver hinder, c) den som eljest uppgiver hinder,

vilket godkännes av länsstyrelsen; vilket godkännes av brandroten; eleller

]er

rande av länsstyrelsen för en tid av

fyra år därtill lämpliga personer, vilka

äro mantalsskrivna inom kommun,

som ingår i brandroten. Då förordnande

meddelats, skall brandroten

genast underrättas.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

25

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

d) den som de fyra senaste åren tjänstgjort såsom brandfogde eller vice

brandfogde.

Befinnes brandfogde eller vice brandfogde under tjänstgöringstidens lopp

icke vidare vara för befattningen lämplig, äger länsstyrelsen skilja honom

från densamma.

Vid uppkommen ledighet äger länsstyrelsen förordna lämplig person att

uppehålla befattningen, intill dess densamma blivit i föreskriven ordning

tillsatt.

10 §.

Brandfogde åligger: att vaka över att de till förekommande av skogseld

meddelade bestämmelserna varda noggrant iakttagna; att utöva närmaste

inseendet över brandrotens skogsbrandväsen; samt att till laga beivran anmäla

förseelser mot denna lag eller mot skogsbrandordning.

Vice brandfogde skall vid brandfogdens frånvaro träda i hans ställe samt

eljest, i den mån så finnes erforderligt, biträda brandfogden i dennes åligganden.

11 §• 11 §•

Brandrote är pliktig att till brand- Brandfogde och vice brandfogde

fogde och vice brandfogde utgiva skä- åro med avseende å rått till gottgöligt

arvode för uppdraget. reise i anledning av sitt uppdrag lik
ställda

med vald ledamot av kommunal

nämnd, som utsetts till ordförande;

dock att i fråga örn ersättning för

deltagande i eller annan verksamhet

för släckning av skogseld gäller vad

nedan i 25 § föreskrives.

12 §.

För brandrote skall finnas skogsbrandordning, upptagande de föreskrifter,

som utöver i denna lag eller eljest i vederbörlig ordning meddelade bestämmelser

äro erforderliga till förekommande och släckning av skogseld.

Beslut örn antagande av skogsbrand- Beslut örn antagande eller ändring

ordning fattas av den eller de kom- av skogsbrandordning fattas av brandmuncr,

som bilda brandroten, eller, roten,

där brandroten utgör del av kommun,

av kommunen.

Skogsbrandordning skall angiva:

a) då särskild skogsbrandstyrelse finnes, dennas sammansättning;

b) de åligganden och befogenheter, som ankomma å den förvaltande myndigheten;
c)

skogsbrandväsendets organisation; samt

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr 41.

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

d) de åligganden och befogenheter, som ankomma å brandfogden och

vice brandfogden.

I skogsbrandordning må för överträdelse av dess föreskrifter stadgas böter,

högst trehundra kronor, där ej å förseelsen kan följa straff efter allmän lag.

13 §.

1 mom. Beslut örn arvode till

brandfogde eller vice brandfogde eller

örn skogsbrandordning skall underställas

länsstyrelsens prövning.

Beslut, som sålunda underställes,

skall antingen oförändrat fastställas

eller ogillas. Beslut angående arvode

må ej ogillas på den grund, att arvodet

anses bestämt till för lågt belopp,

med mindre beloppet uppenbarligen

icke är skäligt. Vägras fastställelse,

skall skäl därtill uppgivas.

Har beslut fastställts, skall det utan

hinder av besvär lända till efterrättelse,

till dess annat vederbörligen

förordnas.

2 mom. Finner länsstyrelse, att arvode

icke blivit bestämt till skäligt

belopp eller att skogsbrandordning,

innehållande erforderliga bestämmelser

till förekommande och släckning

av skogseld, icke blivit antagen eller

att brandrole eljest uppenbarligen åsidosätter

sina skyldigheter enligt denna

lag, skall länsstyrelsen hos brandroten

göra framställning örn rättelse.

Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens

framställning erforderlig åtgärd,

äger länsstyrelsen därom förordna.

Finnes det vara av nöden, må

länsstyrelsen förelägga lämpligt vite

och till sådant vite fälla.

13 §.

1 mom. Beslut om antagande eller

ändring av skogsbrandordning skall

underställas länsstyrelsens prövning.

Beslut, som sålunda underställes,

skall antingen oförändrat fastställas

eller ogillas. Vägras fastställelse, skall

skäl därtill uppgivas.

Har beslut fastställts, skall det utan

binder av besvär lända till efterrättelse,

till dess annat vederbörligen

förordnas.

2 mom. Finner länsstyrelse, att

skogsbrandordning, innehållande erforderliga

bestämmelser till förekommande

och släckning av skogseld, icke

blivit antagen eller att brandrote

eljest uppenbarligen åsidosätter sina

skyldigheter enligt denna lag, skall

länsstyrelsen hos brandroten göra

framställning om rättelse. Vidtages

ej i anledning av länsstyrelsens framställning

erforderlig åtgärd, äger länsstyrelsen

därom förordna. Finnes det

vara av nöden, må länsstyrelsen förelägga

lämpligt vite och till sådant vite

fälla.

14 §.

Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse, må

förås hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är

bestämd.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

27

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

15 §.

Då brandfogde eller vice brandfogde förordnats samt då skogsbrandordning

fastställts, skall meddelande härom av länsstyrelsen ofördröjligen införas

i länskungörelserna.

16 §.

Vid släckning av skogseld utövas befälet av brandfogden. Har elden

tagit eller hotar den taga större omfattning, äger länsstyrelsen förordna befälhavare.

17 §■

Skyldig att deltaga i släckning av skogseld är envar i trakten, å landet

eller i stad, bosatt arbetsför man, som fyllt aderton men icke sextio år.

Vid skogseld eller överhängande fara därför åligger det ägare av häst,

fordon eller båt att på begäran av befälhavaren ställa sådant fortskaffningsmedel

till hans förfogande samt innehavare av telefon att upplåta densamma

åt befälhavaren eller den, som går bans ärenden.

18 §.

Uppkommer skogseld eller är överhängande fara därför för handen och

kan ej den, som varsnar elden eller faran eller eljest får kunskap därom,

genast släcka elden eller undanröja faran, åligger det honom dels att, om

släckningsskyldiga veterligen uppehålla sig i närheten av brandstället, genast

giva dem underrättelse, dels ock att, så fort ske kan, underrätta brandfogden

eller annat brandbefäl eller polisman eller vid skogsstaten eller hos skogsvårdsstyrelsen

anställd person. Har polisman eller vid skogsstaten eller hos

skogsvårdsstyrelsen anställd person erhållit sådant meddelande, skall han

genast underrätta brandfogden härom.

Har brandfogde erhållit kunskap om skogseld eller överhängande fara

därför, skall han ofördröjligen sammankalla nödigt manskap för eldens

släckning samt, så fort ske kan, underrätta vederbörande polismyndighet.

Kallelse till eldsläckning skall av envar utan dröjsmål fortskaffas.

Envar släckningsskyldig är efter kallelse pliktig att, försedd med tillgängliga

släckningsredskap, genast begiva sig till anvisad plats och deltaga i

släckningsarbetet. Befinner släckningsskyldig sig i närheten av brandstället,

skall han, så snart han fått kunskap örn branden, utan kallelse skynda

dit och taga del i nämnda arbete.

För släckning av skogseld, som tagit eller hotar taga större omfattning,

skall befälhavaren, där så erfordras, göra framställning örn militärhandräckning

hos länsstyrelsen eller annan myndighet, som är behörig att begära

sådan handräckning. •

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

(Kungl. Maj.ts förslag)

(Utskottets förslag)

19 §.

För hämmande av skogseld må släckningsmanskap fälla träd, anlägga

moteld, undanskaffa hägnad eller vidtaga andra dylika för ändamålets vinnande

nödiga åtgärder, dock att, där befälhavaren eller annat brandbefäl är

tillstädes, hans föreskrift först skall inhämtas.

20 §.

Ej må släckningsskyldig utan giltigt skäl lämna släckningsarbetet, förrän

han erhållit hemlov.

Befälhavaren äger, där så erfordras, ålägga en eller flera släckningsskyldiga

att, sedan elden dämpats, hålla vakt vid brandstället, till dess släckningen

är fullbordad.

21 §.

Såsom giltigt skäl att utebliva från eller lämna släckningsarbete gäller, om

någon icke utan fara för hälsan eller utan eftersättande av viktiga göromål,

som icke tåla uppskov, kan infinna sig eller kvarstanna eller örn ledighet härför

vägrats honom av arbetsgivare eller arbetsledare.

Den, som är i annans tjänst eller arbete anställd, må ej av arbetsgivaren eller

arbetsledaren förvägras den ledighet, som för släckning av skogseld må

ifrågakomma och som kan utan synnerlig olägenhet medgivas.

22 §.

Den, som bryter mot vad i 1, 2, 3 eller 4 § finnes stadgat eller ej ställer sig

till efterrättelse vad i 17 § andra stycket, 18 § första, tredje eller fjärde stycket

eller 20 § första stycket föreskrives eller åläggande, som givits enligt 20 §

andra stycket, så ock släckningsskyldig, som ej åtlyder vad befälhavaren

eller annat hrandbefäl i eller för släckningsarbetet befaller, straffes med dagsböter.

Har den, som är i annans tjänst eller arbete, uteblivit från släckningsarbete

till följd därav, att arbetsgivare eller arbetsledare i strid mot föreskriften i

21 § andra stycket vägrat honom ledighet, eller har han av sådan anledning

lämnat släckningsarbete, förrän han erhållit hemlov, vare arbetsgivaren eller

arbetsledaren förfallen till samma ansvar, som i första stycket av denna

paragraf sägs.

23 §.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna lag eller mot skogsbrandordning.

24 §.

Böter och vitén, vilka ådömas efter denna lag eller efter skogsbrandordning,

skola tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

lag.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

29

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

25 §.

Den, som deltagit i eller på annat

sätt varit verksam för släckning av

skogseld, må kunna av statsmedel bekomma

ersättning eller särskild belöning

därför ävensom ersättning för

skada till följd av arbetet.

Har vid mera långvarigt släckningsarbete

visat sig nödvändigt att genom

ledningens försorg ordna gemensam

proviantering, skall kostnaden härför

bestridas av statsmedel.

Närmare bestämmelser i omförmälda

hänseenden meddelar Konungen.

Denna lag, varigenom upphäves lagen den 14 oktober 1914 (nr 281) om

förekommande och släckning av skogseld, träder i kraft den 1 januari 1939.

Örn indelning i brandrotar och om skogsbrandordning, att tillämpas från

och med sistnämnda dag, må dock jämväl dessförinnan beslutas i enlighet

med bestämmelserna i denna lag.

B) att den i ämnet väckta motionen måtte anses besvarad

genom utskottets hemställan under A).

Stockholm den 16 april 1937.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling lia närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Klefbeck, Erik Anderson*, Velander, Ernst

Svenson, Otto Wangson, Berglund och Boos*;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Byberg, Olsson i Mellerud, Johansson i

Krogstorp, Larsson i Hede, Johnsson i Kalmar, Olsson i Rimforsa och Landgren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr 41.

4

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

Reservation

av herrar Lindqvist, Johnsson i Kalmar och Landgren, vilka anfört:

I den omläggning av skogsbrandväsendets organisation, som avses med

propositionen, ingår såsom ett väsentligt led förslaget om skyldighet för kommun

att utgiva arvode till brandfogde och vice brandfogde. Skogsbrandväsendets

effektivitet blir också helt naturligt till stor del beroende av örn

brandfogdarna kunna i erforderlig mån ägna tid och arbete åt sitt uppdrag.

Ur denna synpunkt är det angeläget, att brandfogdarna tillförsäkras skäligt

arvode, och att i lagen upptagas bestämmelser som lämna verklig garanti

för att så blir fallet. Vi anse därför att 11 och 13 §§ böra behållas i den av

Kungl. Majit föreslagna lydelsen.

Vad angår det i 5 § av Kungl. Maj:ts förslag upptagna stadgandet örn

röjning efter avverkning invid järnväg vilja vi erinra örn att samtliga de

myndigheter och sammanslutningar, som under förarbetena till förevarande

lagstiftning uttalat sig om skogsbrandkommitténs motsvarande förslag, förordat

upptagande i lagen av en bestämmelse i ämnet. Ett uteslutande ur

förslaget av en dylik bestämmelse skulle endast ytterligare öka den tveksamhet

och osäkerhet som otvivelaktigt råder på området. Vi vilja därför

på de av departementschefen anförda skälen tillstyrka att i lagen intages

en bestämmelse av den lydelse som föreslagits i 5 § av Kungl. Maj:ts förslag.

På grund härav hemställa vi att nedannämnda paragrafer i det av utskottet

framlagda lagförslaget erhålla följande lydelse:

5 §.

(Lika med 5 § i Kungl. Maj.ts förslag.)

6 §•

(Lika med 5 § i utskottets förslag.)

7 §-

Det åligger brandxote att i enlighet med bestämmelserna i denna lag vidmakthålla

ett skogsbrandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk

på trygghet mot skada av skogseld.

Länsstyrelse skall, var inom sitt län, vaka över att skogsbrandväsendet är

tillfredsställande ordnat.

11 §•

(Lika med 11 § i Kungl. Maj.ts förslag.)

13 §.

(Lika med 13 § i Kungl. Maj:ts förslag.)

377723. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:197 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Ma,j:ts proposition med förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld, dels ock i ämnet väckt mo a1 i texten