Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld, dels ock i ämnet väckt motion.
1937-04-16 · 30 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 29 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1937:41, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld, dels ock i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1987 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förekommande och släckning av skogseld,
dels ock i ämnet väckt motion.
Genom en den 18 december 1936 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 16, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat, här nedan
intaget förslag till lag örn förekommande och släckning av skogseld.
1 samband med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
en inom andra kammaren av herr Carlström m. fl. väckt motion, nr 34, i
vilken hemställts, dels att riksdagen ville besluta sådan ändring i 5 § av det
i propositionen framlagda lagförslaget att där stadgade åtgärder och skyldigheter
helt måtte åvila vederbörande järnvägsinnehavare, samt att bestämmelserna
i lagförslagets 13 § om skyldighet att underställa beslut örn brandfogdes
och vice brandfogdes arvode länsstyrelsens prövning måtte utgå, dels
ock att vederbörande utskott måtte vidtaga de förändringar i lagtexten som
av nyssnämnda yrkanden kunde föranledas.
I fråga örn de skäl som ligga till grund för det genom propositionen framlagda
lagförslaget får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen. Beträffande motiveringen till motionärernas
hemställan hänvisas till motionen.
Gällande bestämmelser.
Det nu framlagda lagförslaget avser att ersätta lagen den 14 oktober 1914
örn förekommande och släckning av skogseld, vilken lag alltjämt är oförändrad
gällande.
I 1914 års lag är såsom en allmän medborgerlig plikt fastslagen skyldighet
att deltaga i släckning av skogseld (8 §).
Skogsbrandväsendet är närmast en kommunal angelägenhet, örn än länsstyrelse
har medbestämmande- eller prövningsrätt beträffande vissa frågor.
Till grund för brandväsendet ligger den s. k. brandroteindelningen (5 §). Vad
angår landet är huvudregeln den, att varje socken skall utgöra en brand
Bihang
till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 1 avd. Nr 41. 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
rote. Efter framställning äger dock länsstyrelse fritaga socken från skyldighet
att utgöra brandrote eller medgiva, att två eller flera socknar må förenas
till en brandrote. Länsstyrelse äger vidare efter vederbörandes hörande
förordna, att socken skall utgöra mer än en brandrote, och bestämma
socknens indelning i brandrotar. Vad angår städer samt köpingar, som utgöra
egna kommuner, äger länsstyrelse efter vederbörandes hörande förordna,
att icke planlagt område skall utgöra en eller flera brandrotar. I varje
brandrote skall finnas en brandfogde och en suppleant för denne (6 §).
Såväl brandfogden som suppleanten väljes av kommunen, men för att valet
skall bliva gällande erfordras länsstyrelsens godkännande.
Ändamålet med denna organisation är att tillskapa en effektiv ledning för
själva eldsläckningsarbetet. Men i övrigt ålägger 1914 års lag kommun
inga särskilda förpliktelser med avseende å skogsbrandväsendet utan meddelar
endast föreskrifter rörande förfarandet, då skogseld uppkommit eller
hotar att utbryta (9—13 §§). Det beror på kommunens gottfinnande att vidtaga
sådana åtgärder som förberedande planläggning av eldsläckningsarbetet,
anskaffande av eldsläckningsredskap, anordnande av brandbevakning
o. s. v. För sådant ändamål äger kommun att med länsstyrelsens godkännande
antaga särskilda ordningsföreskrifter (14 och 16 §§). En dylik bestämmelse
fanns upptagen redan i ett av norrländska skogsvårdskommittén
den 16 mars 1912 avgivet förslag i ämnet, vilket förslag låg till grund för
1914 års lag. Nämnda kommitté anförde i nyssberörda hänseende bland
annat:
Härvid (vid uppgörandet av förslaget) har det, med hänsyn till de många
växlande ortsförhållandena i landet, synts kommittén icke vara lämpligt att
i lag stadga allt vad till förekommande av skogseld och till släckning därav
kan vara tjänligt, utan att i lagen borde införas endast sådana bestämmelser,
som för allmänt rådande förhållanden kunna finnas lämpliga, medan däremot
de för de särskilda orterna behövliga reglerna skulle fastställas av de
lokala myndigheterna, detta så mycket hellre som det förefallit kommittén
mindre önskligt att i lag fastslå skyldigheter, måhända föranledande utgifter,
som kunna bliva för de särskilda orterna avsevärt betungande.
1914 års lag förutsätter, att skogsbrandväsendet åtminstone i regel ej skall
åsamka kommunen några kostnader. Brandfogdebefattningen är principiellt
oavlönad, ehuruväl kommunen äger att med länsstyrelsens godkännande besluta,
att arvode för uppdraget skall utgå av kommunens medel (15 och 16
§§). Ersättning för deltagande i eller annan verksamhet för släckning av
skogseld utgår — under vissa förutsättningar — av statsmedel (17 §).
Även i andra författningar än 1914 års lag återfinnas bestämmelser örn
skogsbrand. I 19 kap. 3, 5 och 22 §§ strafflagen stadgas straff för uppsåtlig!
sättande av eld å annans skog, för försök till dylikt brott samt för vållande
till eldskada å annans skog. Enligt förordningen den 31 december
1915 (nr 585) angående användande av militär personal till upprätthållande
av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål, sådan
sagda förordning lyder enligt kungörelserna den 16 september 1932 (nr 450}
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
3
och den 30 december samma år (nr 600), äger länsstyrelse och, under vissa
omständigheter, jämväl annan civilmyndighet begära militärhandräckning
för släckning av mera betydande brand. Slutligen lia genom Kungl.
Maj:ts brev den 14 november 1913 och den 26 augusti 1921 föreskrifter
meddelats örn utsträckt användande av rikstelefon såsom brandbevakningsmedel
vid skogseld m. m.
Förslagets tillkomst m. m.
I skrivelse den 22 januari 1935 anförde svenska brandskyddsföreningen,
att de senare årens erfarenheter lett till den allmänna uppfattningen, att
skogsbrandskyddet behövde förbättras, samt att en av föreningen med anledning
därav tillsatt kommitté, den s. k. skogsbrandkommittén, på uppdrag
av föreningen den 13 oktober 1934 avgivit betänkande med förslag till revision
av 1914 års lag m. m.; och hemställde föreningen bland annat, att Kungl.
Majit måtte i proposition föreslå riksdagen att godkänna nämnda lagförslag.
Skogsbrandkommittén hade verkställt statistisk undersökning angående
förekomsten av och orsakerna till skogseldar samt angående skogseldarnas
ekonomiska skadegörelse. Av de lämnade uppgifterna, vilka enligt vad kommittén
framhållit icke gjorde anspråk på ett exakt återgivande av de behandlade
förhållandena, inhämtas bland annat följande:
Totalarealen av skogseld under tiden 1914—1933 övergången mark har beräknats
utgöra 93,900 har eller i genomsnitt c:a 4,700 hektar per år. Av de
kända brandorsakerna ha de vanligaste varit åskslag 123.1 %), gnistor från
lokomotiv (15.5 %), lägereldar (13.6%), risbränning (11.7%) och tobaksrökning
(8.3%). Med utgångspunkt från ett brandskadevärde av 100 kronor
och en släckningskostnad av 25 kronor, i genomsnitt per har räknat, har
beräknats att under tiden 1914—1933 för samtliga skogar brandskadan belöpt
å cirka 8.4 milj. kronor och släckningskostnaden utgjort cirka 2.3 milj.
kronor. Totalförlusten skulle alltså vara 10.7 milj. kronor eller i genomsnitt
0.5 milj. kronor per år.
Skogsbrandkommittén ansåg sig kunna fastslå att gällande bestämmelser
angående förekommande och släckning av skogseld vore behäftade med väsentliga
brister. Kommittén anförde härom i sitt betänkande bland annat:
Vid upprepade tillfällen har ådagalagts, att skogsbrandväsendets organisation
enligt nuvarande författningar lämnar åtskilligt övrigt att önska. En
omarbetning av dessa, i syfte att åvägabringa ett bättre brandskydd, måste
därför anses vara nödvändig.
Man har gjort gällande, att mera tillfredsställande förhållanden skulle
kunna uppnås, därest blott kommunerna mera allmänt ville antaga ordningsföreskrifter
jämlikt 14 § av 1914 års skogseldslag. Förvisso torde en del
härmed kunna vinnas. Men möjligheten att härigenom ernå ett nöjaktigt
brandskydd är begränsad, ty föreskrifterna måste självfallet hållas inom ramen
för de syftemål, de äro avsedda att befordra. Ordningsföreskrifterna
skola också av denna anledning lagligen underställas länsstyrelses prövning
och fastställas oförändrade eller ogillas. Det har visat sig, att kommunernas
ansträngningar att på denna väg ordna brandskyddet ofta strandat på deras
överskattning av de möjligheter, som här erbjuda sig, eller på ett kanske obe
-
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
tydligt förbiseende, som föranlett dem att vid upprättandet av de ifrågavarande
bestämmelserna överskrida gränserna till den egentliga lagstiftningens
område. Häri ligger nog till ej ringa del orsaken, varför blott ett fåtal kommuner
antagit dylika ordningsföreskrifter.
Skogsbrandkommitténs förslag innehöll i huvudsak följande:
Förslaget åsyftade i främsta rummet en utvidgning och förstärkning av
skogsbrandväsendets organisation. Därjämte föreslogos vissa ändringar i de
bestämmelser i 1914 års lag, som närmast avsågo själva eldsläckningsförfarandet,
medan övriga stadganden lämnades i huvudsak oförändrade. Förslaget
var uppbyggt efter samma system som 1914 års lag. Sålunda bibehöllos
brandrote- och brandfogdeinstitutionerna i huvudsak oförändrade.
Däremot föreslog kommittén en betydlig utvidgning av kommunens ävensom
av länsstyrelsens skyldigheter beträffande skogsbrandväsendet. Det skulle
åligga kommun att upprätthålla ett brandskydd, som ansåges kunna tillfredsställa
skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld (7 § första stycket),
samt länsstyrelse att vaka över att skogsbrandväsendet vore tillfredsställande
ordnat (6 § första stycket). Kommitténs förslag innebar, att det i varje brandrote
skulle finnas en med hänsyn till ortsförhållandena effektiv organisation
av skogsbrandväsendet. De närmare bestämmelserna därom skulle meddelas
i särskild skogsbrandordning, som skulle finnas för varje brandrote
(18 §). Sådan skogsbrandordning skulle uppgöras av vederbörande kommun
samt prövas och fastställas av länsstyrelsen. Kommittén anförde härom, att
skogseldslagen liksom hittills endast skulle uppdraga de allmänna linjerna
för brandskyddets ordnande, under det att skogsbrandordningarna skulle
fullständiga lagen med i varje särskilt fall erforderliga detaljbestämmelser örn
brandväsendets omfattning och beskaffenhet i övrigt. Brandordningen skulle
följaktligen innehålla en för försvaret mot skogseld utarbetad plan, avpassad
efter brandrotens särskilda betingelser i skogligt hänseende och efter
kommunens ekonomiska villkor. Där brandfaran vöre stor, måste givetvis
mera omfattande anstalter påkallas, medan man eljest kunde nöja sig med
enklare anordningar.
För att tjäna såsom ledning''vid skogsbrandordningarnas upprättande utarbetades
av kommittén några normalförslag, vilka såsom bilaga fogats vid
propositionen.
Vad angår kostnaderna för skogsbrandväsendet innebar kommitténs förslag,
att utgifterna för brandväsendets organisation, de s. k. fasta brandberedskapskostnaderna,
skulle bestridas av kommunala medel, medan de med
själva släckningsarbetet förbundna kostnaderna skulle bestridas av statsmedel
efter i huvudsak samma grunder som enligt 1914 års lag. Till fasta
brandberedskapskostnader hörde först och främst arvoden till brandfogde
och vice brandfogde. Enligt förslaget skulle i regel utgå sådant arvode och
i varje fall ersättning för med uppdraget förenade expenskostnader såsom
skrivhjälp, skrivmaterialier, postporton o. dyl. Till fasta brandberedskapskostnader
hörde vidare utgifter för anskaffning och förvaring av släckningsredskap
och sjukvårdsutrustning.
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
5
Rörande de ekonomiska verkningarna av den föreslagna skogsbrandorganisationen
anförde kommittén:
Vid en omläggning av brandberedskapen enligt de riktlinjer, som i betänkandet
uppdragits, torde ökade kostnader i viss utsträckning ej kunna undvikas.
Att i siffror angiva den utgiftsökning, ett genomförande av de ifrågasatta
lagändringarna skulle medföra, läte sig emellertid av naturliga skäl
icke göra. Av allt att döma torde emellertid dessa stegrade kostnader i regel
kunna begränsas till jämförelsevis små belopp. I och med genomförandet
av en mera ändamålsenlig skogseldsläckningsorganisation borde själva
släckningskostnaderna, genomsnittligt sett, minska och sålunda statens direkta
utgifter sjunka. Den ökning i de kommunala utgifterna för skogsbrandskyddet,
reformen samtidigt skulle medföra, torde sålunda komma att
motvägas av en minskning i de statliga utgifterna för samma ändamål. Kommunernas
kostnadsstegring torde, som nyss antytts, i allmänhet kunna hållas
inom tämligen snäva gränser. I ekonomiskt hänseende borde därför de framlagda
förslagen till lagändringar icke behöva vålla betänkligheter.
Över skogsbrandkommitténs förslag avgåvo statskontoret, domänstyrelsen,
samtliga länsstyrelser, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, svenska
skogsvårdsföreningen, Norrlands skogvårdsförbund, Sveriges skogsägareförbund
och skogsägareföreningarnas riksförbund infordrade utlåtanden.
över särskilda delar av förslaget avgåvos utlåtanden jämväl av
järnvägsstyrelsen, chefen för generalstaben, chefen för flygvapnet och
svenska järnvägsföreningen. En del länsstyrelser hade vid sina utlåtanden
fogat yttranden av hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelser, kommuner,
landsfogdar, landsfiskaler, brandfogdar, brandchefer och militära myndigheter
nr. fl. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund hade vid sitt
utlåtande fogat yttranden av samtliga skogsvårdsstyrelser.
Ingen av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna hade något
att erinra mot en omarbetning av 1914 års lag. Flertalet av dem tillstyrkte
en sådan omarbetning och fann skogsbrandkommitténs förslag
ägnat att läggas till grund för ändrad lagstiftning, medan några inskränkte
sig till att framställa detaljanmärkningar mot förslaget. Ett par länsstyrelser
i södra delen av landet uppgåvo, att inom deras förvaltningsområden
gällande bestämmelser hittills fungerat i stort sett tillfredsställande, men
framhöllo, alt den allmänfara, som under ogynnsamma förhållanden vore
förenad med skogseld, likväl gjorde det önskvärt, att åtgärder för en förbättrad
organisation vidtoges. Flertalet övriga länsstyrelser, framför allt sådana
i de nordligare delarna av landet, vitsordade, att gällande bestämmelser ej
fungerat tillfredsställande, samt betonade behövligheten av ett förstärkt
skogsbrandväsen.
Vad angår den av skogsbrandkommittén föreslagna organisationen av
skogsbrandväsendet, framställdes ej några erinringar mot en utvidgning
i och för sig av kommunernas och länsstyrelsernas skyldigheter beträffande
skogsbrandväsendet. Flertalet av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna
tillstyrkte likaledes förslaget om obligatorisk skogsbrandordning.
Länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads och Skaraborgs län
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 41
ifrågasatte emellertid nödvändigheten av en sådan anordning. Länsstyrelsen
i Södermanlands län föreslog sålunda, att i analogi med brandstadgans
bestämmelser angående landsbygden skogsbrandordning skulle uppgöras endast
i de fall, då kommun därom gjorde framställning eller länsstyrelse så
funne erforderligt. Länsstyrelserna i Kristianstads och Skaraborgs län föreslogo
i stället, att länsstyrelse skulle äga befogenhet att på framställning befria
kommun från skyldigheten att ha skogsbrandordning för brandrote.
Åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna framhöllo,
att den av skogsbrandkommittén tänkta organisationen, sådan den kommit
till uttryck i de av kommittén utarbetade normalförslagen till skogsbrandordningar,
vore alltför omständig, invecklad och kostsam. Å andra sidan påpekades
emellertid, att lagförslaget ej i och för sig lade hinder i vägen för
antagande av skogsbrandordning av enklare beskaffenhet.
Förslag väcktes även om skogsbrandväsendets organisation efter helt eller
delvis andra grunder än de av skogsbrandkommittén förordade. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län ifrågasatte sålunda, om icke en kombination av skogsbrandskydd
och annat brandskydd vore möjlig, särskilt i sådana landskommuner,
som icke äro underkastade brandstadgans bestämmelser. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län framhöll vikten av samverkan med de efter hand färdigorganiserade
kommunala brandkårerna. Domänstyrelsen framförde,
bland annat, förslag om upptagande av särbestämmelser för de större, sammanhängande
skogsområdena i mellersta och norra delarna av landet.
Sedan det av skogsbrandkommittén framlagda förslaget i vissa delar omarbetats
inom jordbruksdepartementet, har lagrådets yttrande över förslaget
inhämtats. I anledning av vissa från lagrådets sida gjorda erinringar blev
förslaget föremål för överarbetning inom departementet, varvid jämväl vissa
andra jämkningar vidtogos.
Förslagets innehåll.
Beträffande förslagets huvudgrunder anförde föredragande departementschefen
vid remissen till lagrådet bland annat följande:
»Enighet synes i stort sett råda därom, att vårt nuvarande skogsbrandskydd
icke är tillfredsställande. Bristerna torde i främsta rummet vara att söka
på det organisatoriska området. Gällande lagbestämmelser hava ej medfört
den planmässighet och stadga i skogsbrandväsendets organisation, som torde
krävas för ett verksamt bekämpande av den fara, vilken skogseldarna innebära.
En effektivare brandberedskap än den som för närvarande i allmänhet
förefinnes synes behövlig. Ny lagstiftning i ämnet torde därför vara erforderlig.
Skogsbrandkommitténs förslag synes härvid i huvudsak kunna läggas
till grund.---
Vad angår innehållet i departementsförslaget har jag ej funnit anledning att
frångå den princip, som ligger till grund för 1914 års lagstiftning, eller att
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
7
i lagen endast böra införas sådana bestämmelser, som äro tillämpliga för
allmänt rådande förhållanden. Åt de lokala myndigheterna bör sålunda anförtros
att fastställa de för de särskilda orterna behövliga närmare reglerna.
Att, såsom föreslagits, i lagen inrymma särbestämmelser för vissa delar av
landet torde ej vara lämpligt. Den gränsdragning, en sådan anordning skulle
förutsätta, måste bliva ytterst schematisk, vilket med stor sannolikhet skulle
medföra, såväl att områden, vilka borde vara underkastade dessa särbestämmelser,
bleve undantagna därifrån, som att områden, där särbestämmelserna
ej erfordrades, bleve underkastade desamma. Genom införandet av bestämmelse
om skyldighet för länsstyrelse att vaka över skogsbrandväsendet torde
erforderliga garantier vinnas för att varje ort erhåller det för dess förhållanden
behövliga skogsbrandväsendet.
Såsom grundval för skogsbrandväsendet har i departementsförslaget liksom
i skogsbrandkommitténs förslag den nuvarande brandrote- och brandfogdeinstitutionen
bibehållits. Några mera vägande anmärkningar mot densamma
hava icke blivit anförda. Väl har påtalats, att brandroteindelning på
sina håll ej skett på lämpligaste sätt samt att brandfogdebefattningar stundom
blivit tillsatta med för sådant uppdrag olämpliga personer. Dessa anmärkningar
beröra emellertid ej brandrote- och brandfogdeinstitutionen såsom
sådan. Den främsta anledningen till att gällande bestämmelser ej alltid
fungerat tillfredsställande torde fastmer vara att söka däri, att kommunen
— förutom skyldighet att utse brandfogde — ej ålagts några särskilda
förpliktelser med avseende å skogsbrandväsendet. Det beror helt på kommunens
gottfinnande att vidtaga anordningar för ett effektivt skogsbrandskydd,
och i praktiken har det visat sig, att endast ett fåtal kommuner vidtagit
sådana anordningar. Det torde därför vara ofrånkomligt att vid ny
lagstiftning å förevarande område utvidga kommunens skyldigheter beträffande
skogsbrandväsendet. Av vad förut anförts framgår, att det med hänsyn
till de växlande ortsförhållandena ej låter sig göra att i lagen närmare
angiva kommuns åligganden i sådant hänseende. Det torde emellertid vara
tillräckligt att i lagen fastslå en allmän skyldighet för kommun att vidmakthålla
ett betryggande skogsbrandväsen samt låta det ankomma på kommunen
att under länsstyrelsens överinseende utfärda närmare bestämmelser
i ämnet. På grund av det allmännas intresse av ett effektivt skogsbrandväsen
bör nämligen kommun i förevarande hänseende, på sätt skogsbrandkommittén
föreslagit, vara underkastad länsstyrelses övervakning (14 §1).
Vad angår omfattningen av den skyldighet, som sålunda bör åvila kommun,
synes ej rimligtvis kunna begäras vidmakthållande av ett skogsbrandväsen,
som även under de mest ogynnsamma omständigheter har högsta
möjliga effektivitet. Ett sådant skogsbrandväsen skulle draga alltför stora
kostnader. Kraven hava i departementsförslaget i överensstämmelse med
skogsbrandkommitténs förslag angivits sålunda, att skogsbrandväsendet skall
kunna anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld
(6 §). Skogsbrandväsendet bör alltså avpassas efter den skogbeväxta
1 Motsvarar 6 § andra stycket i propositionsförslaget.
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
arealens omfattning och beskaffenhet, den normala faran för skogseld och
andra dylika omständigheter. På många håll torde endast behövas en förberedande
planläggning av eldsläckningsförfarandet. I andra fall kan därjämte
erfordras släckningsredskap, sjuk vårdsutrustning, anordningar för gemensam
proviantering m. m. I skogrika trakter eller under särskilda omständigheter,
exempelvis stark torka, kan det vara nödvändigt att upprätta
s. k. beredskapskårer. En viss hänsyn kunde måhända även böra tagas till
kommunens ekonomiska förhållanden.»
I anslutning till nu sist återgivna uttalande framhöll departementschefen
att — på sätt nedan närmare angives — förslag bomme att framställas att
kommun under vissa förutsättningar skulle kunna av statsmedel erhålla bidrag
till kostnaderna för skogsbrandväsendet, samt att vid bifall härtill kommunernas
ekonomiska intressen torde bliva tillräckligt beaktade. Departementschefen
anförde vidare:
»Vad angår vidtagandet av sådana åtgärder som uppförande av brandtorn
eller anordnande på annat sätt av brandbevakning i syfte att utbruten skogseld
snabbt må kunna upptäckas, anläggande av cykelstigar och dylikt må
nämnas, att redan norrländska skogsvårdskommittén hade under omprövning
frågan om utvidgad användning av brandtornsystemet. Med hänsyn
till de stora anläggnings- och bevakningskostnaderna och svårigheterna att
rättvist fördela dessa kostnader ansåg kommittén, att anordnande av brandtorn
och därmed förenad bevakning fortfarande borde överlåtas å det enskilda
initiativet. Jag ansluter mig till denna uppfattning. Detta gäller även
sådana andra anordningar, varom nyss nämnts. Skogsbrandskyddet är ju
icke uteslutande ett allmänt intresse utan även ett rent privatekonomiskt intresse
för vederbörande skogsägare och försäkringsbolag. Det allmännas
skyldigheter med avseende å skogsbrandväsendet böra lämpligen begränsas
till eldsläckningsförfarandet och därmed sammanhängande förberedande
åtgärder, medan det, åtminstone i första hand, bör tillkomma det enskilda
initiativet att ombesörja brandbevakning och dylikt. Detta innebär naturligtvis
ej, att kommun skulle vara förhindrad att, om den så finner erforderligt
eller lämpligt, vidtaga eller medverka till även sistnämnda slag av
åtgärder.
De närmare bestämmelserna örn skogsbrandväsendet avses enligt departementsförslaget
skola, på sätt skogsbrandkommittén föreslagit, meddelas i
skogsbrandordningar (12 §). Dessa böra hädanefter bliva obligatoriska.
Även för brandrotar, där faran för skogseld kan synas ringa, är en förberedande
planläggning av eldsläckning nödvändig. De av skogsbrandkommittén
utarbetade normalförslagen synas dock förutsätta en alltför vidlyftig
organisation och torde såväl med hänsyn härtill som på grund av de vidtagna
ändringarna i kommitténs lagförslag icke kunna i oförändrat skick
komma till användning. Då skogsbrandordning enligt departementsförslaget
skall — såsom jämväl skogsbrandkommittén föreslagit — prövas och
fastställas av länsstyrelse, torde kunna förutsättas att nödig tillsyn utövas
därå, att brandordningarna givas det innehåll, som med hänsyn till omständig
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
9
heterna är i varje särskilt fall skäligt och lämpligt. I sista hand torde avgörandet
i dylikt ärende böra tillkomma Kungl. Majit.»
I fråga om de särskilda bestämmelserna i propositionsförslaget hänvisas
till den i propositionen intagna specialmotiveringen. Vissa detaljfrågor skola
dock här närmare omförmälas.
Frågan örn bestämmelser angående röjning efter avverkning
invid järnväg.
Något stadgande härom förekommer icke i 1914 års lag.
I 5 § första stycket av lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för
skada i följd av järnvägs drift stadgas, att örn eld kommer lös från lokomotiv
eller från eldstad i annat järnvägsfordon och därigenom sker skada å fast
egendom eller å lös egendom, som icke av järnvägens förvaltning eller betjäning
för befordran mottagits, järnvägens innehavare skall ersätta skadan. I
tredje stycket av samma paragraf stadgas, att järnvägens innehavare skall vara
fri från ersättningsskyldighet, örn skadan, utan att hava sin orsak i vårdslöshet
vid järnvägens drift, föranletts därigenom, att annan än järnvägens innehavare,
efter det järnvägens anläggning påbörjades, utanför järnvägens område
på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår än 30 meter upplagt
brännbart löst gods utan säkert skydd eller uppfört byggnad av lätt antändligt
ämne eller täckt förut uppförd byggnad med sådant ämne eller vidtagit
annan dylik åtgärd, som uppenbarligen i väsentlig mån ökat den från
järnvägstrafiken hotande eldfaran.
I samband med antagandet av 1914 års lag anhöll riksdagen, att Kungl.
Majit ville låta utreda, huruvida och på vad sätt särskilda lagbestämmelser
kunde meddelas till förebyggande av faran för skogseld genom antändning i
följd av järnvägs drift, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag,
vartill denna utredning kunde föranleda. I anledning därav anmodade Kungl.
Majit järnvägsstyrelsen och domänstyrelsen att gemensamt verkställa ifrågavarande
utredning. Ämbetsverken överlämnade i sin tur uppdraget till
särskilda sakkunniga, vilka den 10 oktober 1916- avgåvo betänkande med
förslag till lag örn förekommande av skogseld genom antändning i följd av
järnvägs drift. Den 16 mars 1918 överlämnades lagförslaget av ämbetsverken
till Kungl. Majit, därvid dessa, med godkännande av de principer som
lågo till grund för lagförslaget men med vissa erinringar och ändringsförslag,
hemställde om avlåtande till riksdagen av proposition i frågan. Genom
nådigt brev den 31 mars 1933 underrättades järnvägsstyrelsen örn att utredningen
icke föranlett någon Kungl. Majits åtgärd.
Enligt 5 § i skogsbrandkommitténs förslag skulle markägare, örn avverkning
ägt rum å område på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår, å vilket
bantåg framfördes, än trettio meter, vara pliktig att, på anmodan av vederbörande
järnvägsförvaltning och på dess bekostnad, vidtaga åtgärder till
förhindrande av att genom avverkningen ökad fara för skogseld uppstode.
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
Kommittén anförde bland annat:
Förvisso kan man hävda, att en lagstiftning till förekommande av skogseld
är ofullständig, örn den ej beaktar faran för antändning från järnvägar.
Med hänsyn till att frågan om bestämmelser till skydd mot denna fara nyligen
varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning och ej föranlett åtgärd, har
kommittén emellertid icke ansett sig böra framlägga ett mera genomgripande
förslag i ämnet.
Att alldeles lämna denna angelägenhet åsido är dock icke försvarligt, särskilt
som det visat sig, att de av järnvägarna hittills vidtagna åtgärderna ej
förmått att tillfyllest minska risken för skogseld. Otvivelaktigt torde ännu
åtskilligt kunna vinnas i säkerhetshänseende blott man söker undanröja den
ökade fara för skogseld, som uppstår därigenom, att ris och annat avfall efter
skogsavverkning kvarlämnas invid järnvägslinje. Ur allmän säkerhetssynpunkt
synas därför sådana åtgärder vara befogade, som avse att framtvinga
ett avlägsnande av sålunda utmed järnväg hopat ris och avfall, utan
att markägarens behöriga intressen åsidosättas.
Ett naturligt förhållande är, att vid varje skogsavverkning större eller
mindre mängder ris och annat avfall från de fällda träden kvarligga å marken
utan att kunna tillvaratagas. Enligt kommitténs uppfattning kan det
ej läggas avverkaren eller markägaren till last, om därigenom vid avverkning
utmed järnväg uppstår ökad fara för antändning av skogen från bantåg.
Kommittén har i sitt lagförslag intagit ett stadgande (5 §) av innebörd,
att, där avverkning efter lagens ikraftträdande ägt rum inom kortare avstånd
från närmaste järnvägsspår, å vilket bantåg framföres, än trettio meter,
markägaren skall vid ansvar för uppkommen skada vara pliktig att, på anmodan
av vederbörande järnvägsförvaltning och på dess bekostnad, omedelbart
vidtaga åtgärder till förhindrande av att genom avverkningen i och för
sig ökad fara för skogseld uppstår. Kommittén förutsätter därvid, att om
järnvägsförvaltning underlåter att i vederbörlig ordning göra dylik anmodan,
och eld till följd av tågdriften uppstår å det ifrågavarande området,
järnvägen ensam skall bära ansvaret härför på sätt nu gällande lag bestämmer.
Detta förslag är så utformat, att man synes hava rätt räkna med att enighet
mellan järnvägsförvaltningen och markägaren beträffande sättet för åtgärdens
utförande lätt bör kunna ernås. ’
Samtliga de myndigheter och sammanslutningar, som uttalat sig särskilt
i denna del, förordade upptagandet av bestämmelser örn röjning vid avverkning
invid järnväg. Länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län samt Sveriges
skogsägareförbund tillstyrkte kommittéförslaget, men eljest framställdes
åtskilliga anmärkningar mot detsamma.
Beträffande frågan örn vem som borde vidkännas kostnaden för röjningen
gjorde järnvägsstyrelsen gällande, att det enligt 5 § i 1886 års lag jämte därå
grundad rättspraxis vore markägaren, som stöde risken för eldskada, uppkommen
genom antändning av kvarlämnat ris och avfall, samt att markägaren
följaktligen även borde vidkännas kostnaden för den föreslagna röjningen.
Styrelsen anförde vidare i sitt utlåtande, bland annat, följande.
Därest emellertid någon tvekan ur formell synpunkt angående järnvägarnas
ställning i föreliggande hänseende skulle förefinnas, torde dock icke
några bärande reella skäl kunna anföras till stöd för skogsbrandkommitténs
uppfattning, att järnvägarna böra vidkännas i § 5 i dess förslag omförmälda
kostnad.
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
11
De områden, det här rör sig om, äro av naturliga skäl för varje särskild
markägare i regel mycket begränsade, varför ock röjningskostnader för denne
bli obetydliga, i synnerhet om avröjningen sker i omedelbart sammanhang
med avverkningen. Men härtill kommer, att det endast torde vara i
överensstämmelse med god ordning å en fastighet, att upprensning sker efter
företagen avverkning, och lärer väl sådan även vara till fördel för befrämjande
av återväxt eller eventuellt bete. Då alltså nu ifrågavarande åtgärder
— icke blott ur brandskyddssynpunkt — äro i icke ringa grad ett markägarens
eget intresse, kan det icke anses vara med billighet och rättvisa förenligt
att lägga kostnaderna för desamma på järnvägarna, så mycket mindre
som järnvägarna redan vidtagit — vilket av kommittén ock vitsordas — och
alltjämt vidtaga omfattande åtgärder till förhindrande av eldfara från lokomotiv.
Dessa åtgärder medföra självfallet icke obetydliga kostnader och skulle
för visso komma att ökas ganska väsentligt, om föreliggande förslag genomfördes,
dels på grund av järnvägarnas stora utsträckning, dels ock med hänsyn
till det ringa intresse, markägare skulle hava att hålla dem nere. Många
tvistigheter örn ersättningsbeloppens storlek vore ock, under nyss angivna
förutsättning, att befara, då säkerligen åtskilliga markägare icke skulle underlåta
att framställa överdrivna krav, i synnerhet när de riktades mot
staten.
Jämväl länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus och Västmanlands län samt
svenska järnvägsföreningen uttalade sig mot eller ifrågasatte riktigheten av
att lägga kostnaden för röjningen å järnvägsinnehavaren. Centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund och svenska skogsvårdsföreningen tillstyrkte
däremot förslaget på denna punkt.
Vid remissen till lagrådet anförde föredragande departementschefen bland
annat:
»Statistiken utvisar, att ett ganska betydande antal skogseldar uppkommit
genom eldspridning från lokomotiv. Uppenbart är, att faran för skogseld
väsentligt ökas, om vid avverkning invid järnväg ris, avfall o. dyl. kvarlämnas
inom sådant avstånd från järnvägen, att det lätt kan nås av kringflygande
gnistor. En ej obetydlig del av de genom eldspridning från lokomotiv
uppkomna skogseldarna torde också vara att tillskriva den omständigheten,
att erforderlig röjning försummats. Jag har därför lika med skogsbrandkommittén
funnit bestämmelser om röjningsskyldigliet böra införas i
förevarande lag.
Enligt 5 § i 1886 års lag jämte därå grundad rättspraxis (jfr N. J. A.
1906: 501 och 1909: 38) torde järnvägsinnehavare vara fritagen från skyldighet
att ersätta skada, som uppkommit därigenom, att eld från lokomotiv
eller från eldstad å annat järnvägsfordon antänt vid avverkning inom trettiometersgränsen
kvarlämnat ris eller avfall, upplagt timmer eller dylikt. Redan
därav lärer följa, att det bör ankomma på markägaren ej blott att ombesörja
röjningen utan även att bekosta densamma. Härför tala även
praktiska och ekonomiska skäl. För markägaren torde det vara en enkel
sak att ombesörja röjningen och densamma torde i regel ej behöva föranleda
några större kostnader, i varje fall ej örn röjningen verkställes i samband
med avverkningen. För järnvägarna skulle däremot en skyldighet att
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
bekosta eller verkställa röjning nödvändiggöra ett vidlyftigt övervakningsoch
kontrollväsen och de sammanlagda kostnaderna skulle sannolikt stiga
till avsevärda belopp.
Röjning torde i regel ske lättast i samband med avverkningen och bör i
varje fall vara verkställd, innan riset och avfallet hunnit torka. Har markägaren
försummat röjning, torde det vara lämpligast att låta det ankomma
på vederbörande brandfogde eller, örn sådan ej finnes, på vederbörande järnvägsförvaltning
att på markägarens bekostnad ombesörja röjningen. Innan
brandfogde eller järnvägsförvaltning verkställer röjning, bör lämpligen markägaren
erinras om sin ifrågavarande skyldighet samt lämnas tillfälle att själv
utföra röjningen. Särskilda omständigheter såsom att markägaren ej är
anträffbar eller att överhängande fara för skogseld föreligger synas dock
kunna föranleda, att röjning omedelbart vidtages. Att i lag uppställa närmare
föreskrifter i dessa avseenden torde ej vara lämpligt.»
I enlighet med dessa uttalanden upptogs i remissförslagets 5 § ett stadgande
av följande lydelse: »Företages avverkning invid järnväg på kortare avstånd
från närmaste järnvägsspår än trettio meter, åligger det markägaren att vidtaga
erforderliga åtgärder till förhindrande av att genom avverkningen ökad
fara för skogseld uppstår, vid påföljd för uraktlåtenhet därutinnan att brandfogden
eller, där sådan ej finnes, järnvägsförvaltningen på markägarens bekostnad
äger verkställa de behövliga åtgärderna.»
Sedan lagrådet anmärkt bland annat, att av förarbetena syntes framgå att
den med de föreslagna bestämmelserna avsedda verkan icke sträckte sig längre
än till själva utförandet av de rensningsåtgärder å skogsmark utmed järnvägslinje,
vilka ansetts vara av betydelse för att förekomma skogseld i följd
av antändning från lokomotiv, samt att det således torde ligga utanför förslagets
syfte att genom stadgandet markägaren skulle i avseende å straff- eller
skadeståndsskyldighet komma i annan ställning än som följde av gällande
rätt, gavs vid överarbetningen inom departementet åt stadgandet den lydelse,
som upptagits i propositionen.
Frågan örn sättet för utseende av brandfogde och
vice brandfogde samt örn bestämmandet av arvode
åt dessa.
Skogsbrandkommittén föreslog, att rätten att utse brandfogde och suppleant
för denne eller, med kommitténs terminologi, vice brandfogde skulle
överflyttas å länsstyrelsen, att tiden för förordnandet skulle förlängas till fyra
år samt att den som förordnades till brandfogde eller vice brandfogde skulle
vara skyldig att åtaga sig uppdraget, såvida han ej innehaft sådant uppdrag
nästföregående fyraårsperiod. Kommittén anförde härom bland annat följande.
Med allt fog kan man betrakta brandfogdeinstitutet som den centrala kärna,
kring vilken den nuvarande organisationen för släckning av skogseld är uppbyggd.
Organisationens effektivitet blir av naturliga skäl helt beroende av
brandfogdarnas lämplighet och förmåga. Det är därför av synnerlig vikt,
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
13
att till brandfogdar utses endast fullt kompetenta personer, vilka fylla nödiga
anspråk ifråga om ledaregenskaper, skoglig erfarenhet samt lokal- och personkännedom.
Allvarliga erinringar kunna riktas mot det nu tillämpade systemet vid tillsättande
av brandfogdar. Detta lämnar ej säkerhet för att lämpliga personer
utses. Uppenbara missförhållanden hava därigenom uppkommit. Åtskilliga
förslag, avsedda att undanröja dessa, hava ock framlagts, därav flera
åsyftande en omgestaltning av hela befälsorganisationen. Då emellertid kommittén
ansett brandfogdeinstitutet i sig självt vara av sådant värde, att man
bör värna örn dess bestånd, har den samtidigt funnit nödvändigt att i första
hand föreslå sådana bestämmelser, att bästa möjliga garantier skapas för
val av kompetenta personer till brandfogdar.
Kommittén förutsätter, att länsstyrelse vid förordnande av brandfogdar
skall rådfråga vederbörande skogsvårdsstyrelse ävensom att sistnämnda myndighet
i sin tur i lämplig utsträckning skall samråda med domänverkets organ
och större enskilda skogsägare.
Skogsbrandkommittén föreslog vidare att kommun, i motsats till vad förhållandet
är enligt gällande rätt, skulle vara pliktig att till såväl brandfogde
som vice brandfogde utgiva arvode för uppdraget. Kommittén anförde härom,
bland annat, följande.
Med hänsyn dels till det krävande och ansvarsfulla arbete, som är förenat
med brandfogde- och vice brandfogdeposterna, dels till förpliktelsen
att ställa sig till förfogande för uppdragen i fråga, har kommittén ansett
nödvändigt att sagda befattningshavare av kommunala medel tillerkännas
skäliga arvoden. Några allmänna regler för ersättningarnas utgående torde,
i betraktande av de växlande ortsförhållandena, icke kunna uppställas. Kommittén
vill dock framhålla, att vid bestämmande av arvode befattningens
mer eller mindre krävande natur skall beaktas. Brandfogden bör i varje fall
erhålla gottgörelse för med uppdraget förenade expenskostnader, såsom för
skrivhjälp, skrivmaterialier, postporton m. m. Bestämmelser om nu ifrågavarande
ersättningar böra införas i skogsbrandordningen.
Av de myndigheter och sammanslutningar, som uttalat sig särskilt i denna
del, ifrågasatte endast länsstyrelsen i Blekinge län lämpligheten och nödvändigheten
av att fråntaga kommunerna deras rätt att välja brandfogde och
vice brandfogde. Länsstyrelsen i Uppsala län anförde, att innebörden av det
av kommittén föreslagna stadgandet rörande arvode åt brandfogde och vice
brandfogde torde vara, att arvodet skulle kunna, i likhet med fjärdingsmans
arvode enligt lagen den 29 september 1899 angående fjärdingsmannabestyrets
utgörande, prövas i administrativ ordning, men att länsstyrelsen, då statsbidrag
icke vore ifrågasatt, betvivlade nödvändigheten och lämpligheten av
att undandraga bestämmandet från kommunens eget avgörande. Länsstyrelsen
i Blekinge län ansåg, att arvode borde prövas och fastställas av länsstyrelse.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslog, att länsstyrelse
tillerkändes rätt att hos kommun göra framställning örn rättelse samt att,
örn rättelse icke skedde, vidtaga erforderliga åtgärder för framtvingande av
beslut örn skäligt arvode.
Vid remissen till lagrådet anförde föredragande departementschefen bland
annat:
14
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
Såsom kommittén anfört, vöre det av den största vikt, att brandfogdebefattningarna
tillsattes med för uppdraget lämpliga personer. Betydelsen härav
bomme att bliva än större, örn den föreslagna utvidgningen av skogsbrandväsendet
genomfördes. En bidragande orsak till att det genom 1914 års lag
skapade skogsbrandväsendet ej erhållit den effektivitet, som varit avsedd,
vore otvivelaktigt, att brandbefälet icke alltid varit vuxet sin uppgift. Kommunerna
torde ej i erforderlig utsträckning lia beaktat frågans betydelse.
Stundom torde lia inträffat, att andra än rent sakliga skäl varit avgörande
vid val av brandfogde. Visserligen skulle enligt gällande lagstiftning länsstyrelsen
pröva den valdes lämplighet för uppdraget, men denna bestämmelse
torde på sin höjd förebygga, att uppenbart olämpliga personer förordnades.
Skogsbrandkommitténs förslag, enligt vilket brandfogde och vice brandfogde
skulle, efter kommuns hörande, utses av vederbörande länsstyrelse, syntes
ägnat att trygga en mera tillfredsställande ordning. Med hänsyn till det
stora allmänna intresse, som läge bakom ifrågavarande lagstiftning, hade
departementschefen därför ansett sig böra biträda detta förslag.
En bidragande orsak till att brandfogdebefattningarna ej alltid blivit tillsatta
med lämpliga personer torde lia varit, att befattningarna i regel vöre
oavlönade eller endast obetydligt avlönade. Departementschefen biträdde
skogsbrandkommitténs förslag, att brandfogde och vice brandfogde skulle åtnjuta
skäligt arvode. Likaledes tillstyrkte departementschefen, att kostnaderna
härför gäldades av vederbörande kommun. Vid bifall till vad i annat
sammanhang Lomme att föreslås angående bidrag av statsmedel till kommunernas
fasta brandberedskapskostnader Lomme dock viss del av sagda arvoden
att återknyta till kommunkassan. Sådana särskilda med brandfogdebefattningen
förenade utgifter som resekostnader, kostnader för skrivlijälp,
postporton och andra expenser torde ej, på sätt kommittén syntes lia avsett,
böra inräknas i arvodesbeloppet utan torde böra ersättas för sig. Skyldighet
för kommun att svara för dylika utgifter torde följa redan av stadgandet i
6 § av departementsförslaget.
Ej heller torde arvodet böra omfatta ersättning för deltagande i släckningsarbete.
Då skogseld utbrutit, borde för deltagande i släckningen brandbefälet
åtnjuta gottgörelse enligt samma grunder som annan deltagare i
arbetet. Arvodet skulle sålunda endast avse det med brandberedskapen förenade
besväret.
Rimligen borde det i första hand ankomma på vederbörande kommun att
fastställa arvodesbeloppens storlek. Med hänsyn till det allmänna intresse,
som läge bakom ifrågavarande lagstiftning, torde emellertid kommuns beslut
om arvode böra underställas länsstyrelsen för prövning och fastställelse,
därvid dock fastställelse ej borde få vägras, med mindre beloppet uppenbarligen
icke vore skäligt. Underläte kommun att bestämma arvode eller
bestämdes arvode till belopp, som uppenbarligen icke vore skäligt, borde
länsstyrelse äga möjlighet att åstadkomma rättelse.
Vid granskningen av förslaget inom lagrådet anförde justitierådet Sandström,
med vilken justitierådet Afzelius i huvudsak instämde:
»Enligt nu gällande lag utgör brandfogdesysslan en kommunal förtroendepost.
Brandfogde utses av kommunalstämma eller av stadsfullmäktige under
viss kontroll av länsstyrelsen. Arvode kan utgå enligt beslut av nämnda
kommunala organ men är icke obligatoriskt. Förslaget däremot gör brandfogden
till en kommunal befattningshavare, som utses av länsstyrelsen efter
kommunens hörande och till vilken skall utgå arvode.
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
15
Det kan väl icke förnekas att förslaget i jämförelse med nuvarande förhållanden
erbjuder större garanti för att posten skall bliva besatt med kompetent
innehavare och att förslagets genomförande därigenom skulle bidraga
till en förhöjd effektivitet i brandskyddsväsendet. Emellertid måste det
sättas i fråga huruvida tillräckliga skäl finnas för att i förevarande avseende
offra den kommunala självbestämningsrätten. Brandfogdens uppgift, särskilt
i vad det gäller ledandet av eldsläckningsarbetet, är visserligen ansvarsfullt
och maktpåliggande, men detsamma kan sägas i lika hög grad vara
fallet med många av de kommunala uppdrag, vilka tillsättas av de kommunala
representationerna. Det torde, i varje fall på de flesta håll, bliva mycket
sällan som brandfogdens tjänster komma att tagas i anspråk för ledandet av
eldsläckningsarbete, och med undantag möjligen för den jämförelsevis korta
tid, som i början kan åtgå för att organisera en släckningsberedskap sådan som
förslaget åsyftar, torde posten åtminstone i regel ej bliva särdeles betungande.
Varken arbetets natur eller dess omfattning synes fördenskull i och för
sig böra föranleda en annan ordning beträffande postens tillsättande än i
fråga om kommunala uppdrag i allmänhet. Det saknas också skäl att antaga
att de beslutande kommunala organen icke skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt fylla uppgiften att utse brandfogdarna. I den mån brister påpekats
i detta hänseende förefaller det sannolikt att de mindre berott på
systemet såsom sådant än därpå att vikten av ifrågavarande angelägenhet
icke stått tillräckligt klar för vederbörande kommuner. Det finnes all anledning
tro att önskvärd effektivitet skall kunna uppnås med bibehållande
av den nuvarande ordningen, endast det tillses att från auktoritativt
håll förås fram lämpliga kandidater. I sådant avseende kunde tänkas att
skogsvårdsstyrelsernas erfarenhet ställdes till de beslutande kommunalorganens
förfogande på det sätt att valet skulle ske efter förslag av vederbörande
styrelse. Utöver de i remissprotokollet föreslagna åtgärderna för höjande
av organisationens effektivitet kunde dessutom ifrågasättas att anordna en
konsulentbefattning, vars innehavare hade till uppgift att inspektera brandskyddsväsendet
och tillhandagå med råd.
De synpunkter som sålunda framförts torde förtjäna så mycket mera beaktande
som den ståndpunkt förslaget intager i fråga om sättet för brandfogdepostens
tillsättande haft till följd den ändring som föreslås i arvodesfrågan.
Visserligen har i betänkandet såsom skäl för förslagets ståndpunkt i denna
del åberopats jämväl det krävande och ansvarsfulla arbete som är förenat
med brandfogde- och vice brandfogdeposterna. Utan att underskatta detta
arbete torde man emellertid, såsom redan antytts, kunna utgå ifrån att brandfogdeposten
i regel ej ens efter den nya organisationen skall bliva särdeles
betungande. På många håll måste förhållandena antagas vara sådana att etl
arvode överhuvud taget icke är påkallat. Det synes därför vara lämpligast
att såsom för närvarande lämna åt kommunen att bestämma huruvida arvode
skall utgå. Med förslagets ståndpunkt kan lätt inträffa att, sett från det allmännas
synpunkt, kostnaderna för den nya organisationen bliva större än
som motsvarar den ökade effektiviteten.
16
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det böra tagas under övervägande
huruvida icke såsom i nu gällande lag brandfogde- och vice brandfogdeposterna
alltjämt böra anordnas såsom kommunala förtroendeposter
utan obligatoriskt arvode. Därest så finnes böra ske, skulle därav föranledas
vissa ändringar i 9, 11, 13 och 15 §§.»
I anledning av dessa uttalanden har föredragande departementschefen i
propositionen anfört:
»—- — — Vad först angår det system, efter vilket ifrågavarande
poster böra tillsättas, har jag med hänsyn till de skäl, vilka i samband med
remissen till lagrådet anförts till stöd för det remitterade förslagets ståndpunkt
härutinnan, ej ansett mig böra frångå nämnda förslag. Vidkommande
härefter frågan örn arvode åt brandfogde och vice brandfogde torde
väl på åtskilliga håll, i varje fall sedan den förberedande organisationen av
skogsbrandväsendet genomförts, det med dessa befattningar förenade arbetet
icke bliva särskilt betungande. Skyldigheten att övervaka och kontrollera
skogsbrandväsendets organisation kommer dock alltid att bestå. Att märka
är även, att brandfogde- och vice brandfogdeuppdragen under delar av året
komma att medföra en viss begränsning för vederbörande befattningshavare
i deras rörelsefrihet. Arvodet behöver ej nödvändigtvis fastställas i ett årligt
engångsbelopp utan kan, örn så befinnes lämpligare, bestämmas att utgå i
form av dagarvode, antingen för både brandfogden och vice brandfogden
eller för endera av dem, särskilt då för vice brandfogden. För en sådan anordning
bör emellertid förutsättas, att vederbörande befattningshavares skyldigheter
blivit tämligen noggrant angivna i skogsbrandordningen samt att
erforderliga bestämmelser meddelas rörande kontroll och attestering av arvodesräkningarna.
I detta sammanhang kan erinras om att de med brandfogde-
och vice brandfogdebefattningarna förenade expenser samt ersättningar
till brandfogde och vice brandfogde för deltagande i släckningsarbete
ej skola ingå i arvodet utan gottgöras i annan ordning. Med hänsyn till nu
anförda omständigheter och då arvodet i fall där befattningen medför endast
obetydligt arbete kan sättas så lågt, att brandrotens kostnad därför inskränkes
till ett minimum, finner jag mig icke heller i arvodesfrågan böra förorda
någon ändring i det remitterade förslaget.»
Frågan om ersättning för deltagande i släckning av
skogseld m. m.
I 17 § av 1914 års lag föreskrives, att den, som deltagit i eller på annat
sätt varit verksam för släckning av skogseld, må kunna, efter ty skäligt prövas,
av statsmedel bekomma ersättning eller särskild belöning därför ävensom
ersättning för skada till följd av arbetet. Brandfogden eller annan, som
utövat befälet vid brandstället, äger till länsstyrelsen avgiva förslag rörande
tilldelande av ersättning eller belöning; har framställning därom inkommit
till honom, skall han med eget yttrande överlämna ärendet till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen skall pröva förslag eller framställning, som nu sagts, samt
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
17
till vederbörande utanordna dem tillerkända belopp. Klagan över länsstyrelsens
beslut må ej förås.
För bestridande av statsverkets utgifter enligt dessa stadganden har under
en följd av år i riksstaten under nionde huvudtiteln uppförts ett förslagsanslag,
vilket från och med budgetåret 1931/1932 upptagits med 20,000 kronor.
Under budgetåret 1933/1934 belastades anslaget med 576,832 kronor
48 öre. Sedan riksdagens revisorer i berättelse angående verkställd granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
sistnämnda budgetår framställt vissa anmärkningar rörande utgifterna
för ifrågavarande ändamål, anhöll 1935 års riksdag i skrivelse nr 279,
att Kungl. Majit ville taga under övervägande vad revisorerna anfört.
1935 års riksdag anhöll vidare i skrivelse nr 236 på grund av en inom
första kammaren väckt motion, nr 11, att utredning måtte verkställas rörande
dels möjlighet att av statsmedel utbekomma ersättning efter enahanda
grunder vid fullgörandet av medborgerlig förpliktelse enligt brandstadgan
som vid dylika förpliktelsers fullgörande enligt 1914 års lag dels ock enhetliga
grunder för bestämmande av ersättningarna, samt att Kungl. Majit därefter
måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde
giva anledning. Av ärendet framgår, att den ersättning, som däri åsyftas,
avser kroppsskada. Sedan riksförsäkringsanstalten den 24 september 1936
avgivit infordrat utlåtande över sistnämnda riksdagsskrivelse, avgåvos av ett
flertal myndigheter yttranden över utlåtandet och de förslag till lösning av
ifrågavarande spörsmål, som däri innehållas. Ärendet är under beredning
i socialdepartementet.
Skogsbrandkommittén föreslog beträffande de bestämmelser som upptagas
i 17 § av 1914 års lag icke några mera genomgripande förändringar.
I det till lagrådet remitterade förslaget upptogs i anslutning härtill under
22 § ett stadgande av följande lydelse:
Den, som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av skogseld,
må kunna av statsmedel bekomma ersättning eller särskild belöning därför
ävensom ersättning för skada till följd av arbetet.
Har vid mera långvarigt släckningsarbete visat sig nödvändigt att genom
ledningens försorg ordna gemensam proviantering, skall kostnaden härför
bestridas av statsmedel.
Närmare bestämmelser i omförmälda hänseenden meddelas av Kungl.
Majit.
Vid remissen till lagrådet uttalade föredragande departementschefen till
motivering för det sålunda föreslagna stadgandet att han i princip anslöte
sig till skogsbrandkommitténs förslag, att statsverket borde utgiva ersättning
för släckning av skogseld efter i huvudsak samma grunder som enligt 1914
års lag. Efter att lia redogjort för de grunder efter vilka ersättningen borde
utgå anförde departementschefen, alt då det torde få ankomma på Kungl.
Majit alt utfärda närmare bestämmelser i ämnet, liksom hittills i lagen endast
holde meddelas anvisning örn ifrågavarande möjligheter till ersättning
av statsmedel.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr 41.
2
18
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
I det nu framlagda lagförslaget har ifrågavarande stadgande uteslutits. I
propositionen anför föredragande departementschefen härom, att han funnit
onödigt att i lagen intoges bestämmelser av den i 22 § av det remitterade förslaget
angivna beskaffenheten. Frågan örn ersättning eller belöning av statsmedel
i anledning av eldsläckning vore närmast en anslagsfråga. Den torde
sålunda icke behöva avgöras genom civillag. Departementschefen förutsatte
att, därest riksdagen ej fattade beslut i annan riktning, Kungl. Majit utan
särskilt lagstadgande meddelade bestämmelser angående dylik ersättning i
överensstämmelse med de grunder, som innehölles i det remitterade förslaget
och motiven till detta.
Bidrag av statsmedel till vissa kommuner.
I samband med redogörelsen för lagförslaget torde även höra omnämnas
vissa uttalanden i propositionen om bidrag av statsmedel till vissa kommunernas
kostnader efter den föreslagna omorganisationen av skogsbrandväsendet.
Vid remissen till lagrådet anförde sålunda föredragande departementschefen
bland annat:
Uppenbart vore, att kostnaderna för vidmakthållande av ett betryggande
skogsbrandskydd, på sätt avsåges enligt departementsförslaget, komme att
ställa sig mycket olika på olika håll. I kommuner med stor skogsareal bleve
kostnaderna givetvis större än i kommuner med mera obetydlig skogstillgång.
Då härtill komme, att skogskommunernas ekonomiska ställning icke alltid
vore den bästa, torde kostnaderna i fråga kunna antagas bliva för vissa kommuner
ganska betungande. Det syntes därför önskvärt att bidrag till sagda
kostnader kunde i någon form utgå. Departementschefen hade efter övervägande
av olika möjligheter ansett sig böra förorda ett av centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund framställt förslag att medel
för ändamålet anvisades å riksstaten. Vad anginge de grunder, efter
vilka statsbidrag sålunda borde kunna tilldelas, syntes det ej lämpligt
att prövningsrätten därutinnan genom några ovillkorliga föreskrifter alltför
strängt begränsades. Såsom regel torde det vara tillräckligt, att bidraget
bestämdes till högst tre fjärdedelar av vederbörande kommuns med skogsbrandväsendet
förbundna kostnader av beskaffenhet att enligt vad som anförts
vid den allmänna motiveringen till lagförslaget böra av kommunen
gäldas. Bidrag syntes böra utgå endast för sådana fall, då kostnaderna med
hänsyn till deras storlek och vederbörande kommuns ekonomiska förhållanden
i övrigt kunde anses för kommunen betungande. Det torde sålunda företrädesvis
bliva de stora norrländska skogskommunerna, som kunde komma
i åtnjutande av bidrag. För tryggande av en enhetlig beliovsprövning
torde bidragstilldelningen i sista hand böra göras beroende på Kungl. Maj:ts
beslut. Det torde få bero på Kungl. Majit att med utgångspunkt från dessa
riktlinjer, därest erinran ej mötte från riksdagens sida, meddela närmare
bestämmelser i ämnet. Erinras kunde emellertid, att enligt direktiven för den
av Kungl. Majit den 24 januari 1936 tillsatta s. k. kommunalskatteberedningen
i dennas uppdrag inginge bland annat undersökning av frågan örn avlyftande
från kommunerna av kostnaderna för vissa uppgifter samt om jämkningar
i den nuvarande fördelningen av samhällsuppgifterna mellan staten
och kommuner av olika ordning. I den mån den sålunda igångsatta utredningen
kunde komma att beröra kommunernas kostnader för brandväsendet
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
19
torde måhända därav föranledas, att nu förevarande ersättningsspörsmål finge
upptagas till förnyat övervägande i ett vidsträcktare sammanhang.
Statsverkets kostnader för ifrågavarande bidragstilldelning torde kunna
beräknas icke komma att överstiga 50,000 kronor om året.
Med den i propositionen föreslagna dagen för lagens ikraftträdande kommer
den ifrågasatta anslagsökningen icke att erfordras förrän under budgetåret
1938/1939.
Under förarbetena till det nu framlagda lagförslaget bar från skilda båll
vitsordats, att effektivare åtgärder i syfte att nedbringa skogseldarnas antal
och omfattning äro erforderliga. Utskottet instämmer häri oell vill i detta
sammanhang erinra om att enligt den av skogsbrandkommittén upprättade
statistiken den årliga totalförlusten tillföljd av skogseldar uppgår till ett så
betydande belopp som i genomsnitt 0.5 milj. kronor. En revision av den gällande
lagen av den 14 oktober 1914 örn förekommande och släckning av
skogseld synes därför vara påkallad.
Det framlagda lagförslaget avser i främsta rummet att utvidga och förstärka
skogsbrandväsendets organisation. De grundläggande bestämmelserna
härutinnan återfinnas i 6 §, vari stadgas skyldighet för kommun att vidmakthålla
ett skogsbrandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk
på trygghet mot skada av skogseld, samt för länsstyrelsen att vaka över att
skogsbrandväsendet inom länet är tillfredsställande ordnat. Enligt förslaget
skall liksom för närvarande den kommunala enheten för skogsbrandväsendet
utgöras av brandrote; det föreslås att för varje hrandrote skall finnas
särskild skogsbrandordning, innehållande de närmare bestämmelserna örn
skogsbrandväsendets ordnande inom brandroten. Skogsbrandordning skall
antagas av brandroten men underställas länsstyrelsen för fastställelse. Genom
de sålunda föreslagna åtgärderna synas påtagliga fördelar stå att vinna
i jämförelse med den nu gällande ordningen.
Den genom 1914 års lag införda brandfogdeinstitutionen skall enligt förslaget
såsom sådan bibehållas. I fråga örn sättet för utseende av brandfogde
gäller för närvarande att brandfogden väljes av kommunen samt att valet
skall underställas länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen den valde icke lämplig,
äger länsstyrelsen förordna örn nytt val. Härutinnan föreslås i propositionen
den ändringen att brandfogden skall förordnas av länsstyrelsen efter
brandrotens hörande. Utskottet bar icke funnit sig övertygat om att en så
genomgripande ändring i ordningen för utseende av brandfogde verkligen är
påkallad av något praktiskt behov. Tillräcklig garanti mot val av olämpliga
personer torde föreligga redan enligt gällande rätt, då länsstyrelsen har att
pröva den valdes lämplighet för uppdraget. Utskottet förordar därför att
brandfogde liksom hittills väljes av den för brandroten beslutande representationen,
d. v. s. å landet kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas,
kommunalstämma och i stad stadsfullmäktige. Såtillvida föreslår dock utskottet
en ändring i de nu gällande bestämmelserna, alt örn länsstyrelsen finner
den valde icke vara lämplig, länsstyrelsen bör kunna omedelbart förordna
Utskotta.
20
Första lagutskottets utlåtande Nr 41-
annan person. Detta utesluter givetvis ej att länsstyrelsen, om så finnes böra
ske, i stället kan återremittera ärendet för nytt val.
Enligt 1914 års lag äger kommun besluta att arvode skall utgå till brandfogde.
Beslutet blir emellertid icke giltigt med mindre det godkännes av
länsstyrelsen. I propositionen föreslås nu, att arvodet skall göras obligatoriskt
samt att vid underställning av arvodesbeslutet länsstyrelsen skall äga
rätt att vägra fastställelse örn arvodet uppenbarligen icke är skäligt. Utskottet
anser visserligen att med hänsyn till vikten av att till brandfogde utses
en dugande kraft arvode bör utgå till brandfogden, i vilket sammanhang utskottet
erinrar om att såsom departementschefen framhållit arvodet kan, örn
så finnes lämpligt, bestämmas att utgå i form av dagarvode. Emellertid
föreligger enligt utskottets mening icke anledning att göra ändring i den för
närvarande gällande principen angående avgörandet i arvodesfrågan. Utskottet
anser att denna princip lämpligen kan komma till uttryck genom ett
stadgande av innehåll att brandfogde skall i avseende å rätt till gottgörelse
i anledning av sitt uppdrag vara jämställd med ordförande i kommunal
nämnd. Därigenom skulle det ankomma på vederbörande kommunala representation
att bestämma huruvida och med vilket belopp arvode skall utgå.
Jämlikt bestämmelser i kommunallagarna (80 § lagen örn kommunalstyrelse
å landet och 75 § lagen om kommunalstyrelse i stad) erfordras i regel länsstyrelsens
godkännande för att giva laga kraft åt arvodesbeslutet. Emellertid
bör, då det med brandfogdesysslan förenade arbetet särskilt i vissa trakter
kan antagas bliva åtskilligt betungande, åt den som väljes till brandfogde
medgivas rätt att avsäga sig uppdraget jämväl på den grund att arvodet anses
bestämt till ett uppenbarligen för lågt belopp. Utrymme för beaktande av
dylikt skäl till avsägelse torde förefinnas vid den prövning av åberopat hinder
som omförmäles i 9 § tredje stycket c) av förslaget. Härigenom torde tillräcklig
garanti vinnas för att arvodet blir bestämt till skäligt belopp.
Utskottets sålunda gjorda uttalanden örn brandfogdes tillsättande och arvode
äga motsvarande tillämpning beträffande vice brandfogde.
I 5 § av förslaget upptages ett stadgande om skyldighet för markägare att
bekosta röjning efter avverkning invid järnväg till förhindrande av att genom
avverkningen ökad fara för skogseld uppstår. De kostnader som härigenom
skulle åläggas markägaren kunde ofta komma att bliva rätt betydliga.
Utskottet vill framhålla, att de fall då röjningen lämpligen kan ske i samband
med själva avverkningen äro mera sällsynta, enär i regel avverkning
sker då marken är snöbetäckt. Såsom i utskottets redogörelse omnämnts, är
järnvägens innehavare i vissa fall, som angivas i 1886 års lag angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift, fritagen från ersättningsskyldighet
då inom 30-metersgränsen av annan vidtagits åtgärd som uppenbarligen
i väsentlig mån ökat den från järnvägstrafiken hotande eldfaran. De nu
föreslagna bestämmelserna om läggande av röjningskostnaden å markägaren
synas emellertid innefatta en skyldighet även i fall då järnvägsinnehavaren
jämlikt 1886 års lag själv skulle vara ansvarig för en timande skogseld. Härvidlag
må framhållas, att för ansvarsfrihet för järnvägsinnehavaren fordras
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
21
att skadan föranletts av den av markägaren vidtagna åtgärden, i vilket hänseende
bevisskyldigheten åvilar järnvägsinnehavaren, och vidare att markägarens
åtgärd uppenbarligen i väsentlig man ökat eldfaran från järnvägen.
Det synes härjämte icke vara fullt klart att järnvägsinnehavarens ansvarsfrihet
enligt 1886 års lag jämväl innefattar det fall att från markägarens sida
endast underlätet undanskaffande av ris och kvistar efter avverkning föreligger
utan att någon åtgärd för hopsamlande eller uppläggande skett. Utskottet
har med hänsyn härtill icke funnit sig övertygat om det skäliga i att
ålägga markägaren en skyldighet av den i 5 § föreslagna omfattningen. Å
andra sidan har utskottet ej heller med stöd av den i förevarande ärende
föreliggande utredningen ansett sig kunna förorda en sådan bestämmelse som
föreslagits av skogsbrandkommittén, eller att kostnaden för röjningen skulle
läggas å järnvägsförvaltningen. Även om någon särskild bestämmelse rörande
röjningsskyldighet icke intages i lagen, måste det emellertid anses
ligga inom ramen för brandfogdens uppgifter att tillse att erforderlig röjning
sker till förekommande av ökad fara för skogseld. Därvid torde brandfogden,
med utgångspunkt från ett bedömande av huruvida det i det särskilda
fallet är järnvägsförvaltningen eller markägaren som enligt 1886 års
lag står risken för skogsbrand, utan tvivel i många fall kunna förmå den,
som sålunda anses stå risken, att i eget intresse vidtaga de erforderliga röjningsåtgärderna.
På grund av vad sålunda anförts och då den i 5 § av propositionsförslaget
upptagna bestämmelsen icke lärer stå i något nödvändigt
sammanhang med lagförslagets stadganden i övrigt, vill utskottet förorda
att 5 § utgår.
Såsom av utskottets redogörelse framgår förekommer i 1914 års lag, 17 §,
ett stadgande om rätt till ersättning av statsmedel för deltagande i eller annan
verksamhet för släckning av skogseld. Stadgande härom upptogs jämväl i
skogsbrandkommitténs förslag, 20 §, och i det till lagrådet remitterade förslaget,
22 §, men har av formella skäl uteslutits i propositionen. Enligt utskottets
mening bör dock i lagen — vilken såsom medborgerlig plikt stadgar
deltagande i släckning av skogseld — liksom för närvarande finnas det grundläggande
stadgandet örn rätt till ersättning därför av statsmedel. Utskottet
förordar fördenskull att såsom en sista paragraf i lagförslaget upptages ett
stadgande av samma innehåll som 22 § i det remitterade förslaget.
I anslutning till de sålunda av utskottet förordade ändringarna i Kungl.
Maj:ts förslag har utskottet funnit vissa formella jämkningar i förslaget böra
vidtagas.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
A) att riksdagen, med förklarande att det genom förevarande
proposition framlagda lagförslaget icke kunnat i oförändrat
skick av riksdagen antagas, måtte för sin del antaga
följande förslag till
22
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
Lag
om förekommande och släckning av skogseld.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vill någon företaga kolning eller tjärbränning eller ock svedja eller bränna
gräs, ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra eld i skog eller så
nära skog, att elden lätt kan spridas dit, åligger det honom att, genom grävning
eller annorledes, vidtaga de särskilda anordningar, som kunna anses
erforderliga till förhindrande av eldens spridning.
2 §•
Då stark torka råder eller i följd av stark blåst fara för skogseld föreligger,
må svedjning eller bränning av gräs, ris eller ljung icke förehavas
eller eljest, utom för utövande av näring eller i fall av trängande behov,
eld uppgöras i skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit.
3 §•
Eld, som uppgjorts å plats, varom ovan nämnts, må ej övergivas, förrän
den blivit fullständigt släckt.
4 §•
Ej må någon handskas ovarsamt med brinnande eller glödande föremål
å sådan plats och under sådana omständigheter, att skogseld därav lätt kan
uppstå.
5 §.
Sker skogsavverkning invid järnväg
och vidtagas ej inom område på
kortare avstånd från närmaste järnvägsspår
än trettio meter erforderliga
åtgärder till förhindrande av att genom
avverkningen ökad fara för
skogseld uppstår, äger brandfogden
eller järnvägsförvaltningen på markägarens
bekostnad verkställa de behövliga
åtgärderna.
7 §■
Värjo socken å landet skall utgöra
en brandrote; dock äger länsstyrelsen
efter framställning medgiva, att
5 §.
Varje kommun å landet, som ej
är köping, skall utgöra en brandrote;
dock äger länsstyrelsen efter fram
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr di
-
tt
(Kungl. Maj.ts förslag)
vad sålunda är stadgat ej skall äga
tillämpning i fråga om viss socken
eller att två eller flera socknar må
förenas till en brandrote.
Länsstyrelsen äger ock efter vederbörandes
hörande besluta, att socken
skall utgöra mer än en brandrote och
huru i sådant fall socknen skall till
brandrotar indelas.
Stads icke planlagda område så
ock dylikt område inom köping, som
utgör egen kommun, skall, där länsstyrelsen
efter vederbörandes hörande
finner skäligt så förordna, utgöra
en eller flera brandrotar.
6 §.
Det åligger kommun att i enlighet
med bestämmelserna i denna lag vidmakthålla
ett skogsbrandväsen, som
kan anses tillfredsställa skäliga anspråk
på trygghet mot skada av
skogseld. För fullgörandet av dessa
åligganden indelas kommunerna i
brandrotar.
Länsstyrelse skall, var inom sitt
län, vaka över att skogsbrandväsendet
är tillfredställande ordnat.
8 §■
Består brandrote av kommun eller
del av kommun, skall kommunen utöva
brandrotens rättigheter och fullgöra
dess skyldigheter. Handhavandet
av brandrotens angelägenheter
tillkommer närmast, å landet kommunalnämnden
och i stad drätselkammaren,
därest handhavandet ej
uppdrages åt cn för sådant ändamål
(Utskottets förslag)
ställning medgiva, att vad sålunda är
stadgat ej skall äga tillämpning i fråga
örn viss kommun eller att två eller
flera kommuner må förenas till en
brandrote.
Länsstyrelsen äger ock efter vederbörandes
hörande besluta, att kommun
som i första stycket sägs skall
utgöra mer än en brandrote och huru
i sådant fall kommunen skall till
brandrotar indelas.
Stads icke planlagda område så
ock dylikt område inom köping, som
utgör egen kommun, skall, där länsstyrelsen
efter vederbörandes höranre
finner skäligt så förordna, utgöra
en eller flera brandrotar.
G §-
Det åligger brandrote att i enlighet
med bestämmelserna i denna lag
vidmakthålla ett skogsbrandväsen,
sorn kan anses tillfredsställa skäliga
anspråk på trygghet mot skada av
''skogseld.
7 §.
Länsstyrelse skall, var inom sitt
län, vaka över att skogsbrandväsendet
är tillfredsställande ordnat.
8 §•
Består brandrote av kommun eller
del av kommun, skall kommunen utöva
brandrotens rättigheter och fullgöra
dess skyldigheter. Rätten att
besluta i brandrotens angelägenheter
utövas å landet av kommunalfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, å
kommunalstämma samt i stad av
stadsfullmäktige. Förvaltningen av
24
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)
utsedd skogsbrandstyrelse eller annan brandrotens angelägenheter handhakommunal
förvaltningsmyndighet. ves å landet au kommunalnämnden
och i stad av drätselkammaren, därest
ej kommunen finner skäligt uppdraga
förvaltningen åt en för sådant
ändamål utsedd skogsbrandstyrelse
eller annan kommunal förvaltningsmyndighet.
Äro två eller flera kommuner förenade till en brandrote och överenskomma
de ej att bilda kommunalförbund för vidmakthållande av skogsbrandväsendet,
ankommer det på dem att sinsemellan träffa de avtal, som
i följd av gemenskapen må erfordras.
Bildas kommunalförbund, skall förbundet utöva brandrotens rättigheter
och fullgöra dess skyldigheter.
9 §•
För varje brandrote skola finnas en brandfogde och en vice brandfogde.
Till brandfogde och vice brandfog- Brandfogde och vice brandfogde,
de förordnas efter brandrotens hö- vilka skola vara mantalsskrivna och
boende inom kommun som ingår i
brandroten, väljas för en tid av fyra
år av dem som utöva brandrotens beslutanderätt.
Då brandfogde eller vice
brandfogde valts, skall länsstyrelsen
genast underrättas, och ankommer det
på länsstyrelsen att pröva den valdes
lämplighet för uppdraget. Den valde
skall av länsstyrelsen förordnas, dår
ej särskilda skäl annat föranleda. Består
brandroten av två eller flera kommuner
och enas kommunerna ej i valet
av brandfogde eller vice brandfogde,
skall en av de valda av länsstyrelsen
förordnas, där ej särskilda skål
annat föranleda.
Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara brandfogde eller vice brandfogde
än:
a) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra
uppdraget;
b) den som uppnått sextio års ålder;
c) den som eljest uppgiver hinder, c) den som eljest uppgiver hinder,
vilket godkännes av länsstyrelsen; vilket godkännes av brandroten; eleller
]er
rande av länsstyrelsen för en tid av
fyra år därtill lämpliga personer, vilka
äro mantalsskrivna inom kommun,
som ingår i brandroten. Då förordnande
meddelats, skall brandroten
genast underrättas.
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
25
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
d) den som de fyra senaste åren tjänstgjort såsom brandfogde eller vice
brandfogde.
Befinnes brandfogde eller vice brandfogde under tjänstgöringstidens lopp
icke vidare vara för befattningen lämplig, äger länsstyrelsen skilja honom
från densamma.
Vid uppkommen ledighet äger länsstyrelsen förordna lämplig person att
uppehålla befattningen, intill dess densamma blivit i föreskriven ordning
tillsatt.
10 §.
Brandfogde åligger: att vaka över att de till förekommande av skogseld
meddelade bestämmelserna varda noggrant iakttagna; att utöva närmaste
inseendet över brandrotens skogsbrandväsen; samt att till laga beivran anmäla
förseelser mot denna lag eller mot skogsbrandordning.
Vice brandfogde skall vid brandfogdens frånvaro träda i hans ställe samt
eljest, i den mån så finnes erforderligt, biträda brandfogden i dennes åligganden.
11 §• 11 §•
Brandrote är pliktig att till brand- Brandfogde och vice brandfogde
fogde och vice brandfogde utgiva skä- åro med avseende å rått till gottgöligt
arvode för uppdraget. reise i anledning av sitt uppdrag lik
ställda
med vald ledamot av kommunal
nämnd, som utsetts till ordförande;
dock att i fråga örn ersättning för
deltagande i eller annan verksamhet
för släckning av skogseld gäller vad
nedan i 25 § föreskrives.
12 §.
För brandrote skall finnas skogsbrandordning, upptagande de föreskrifter,
som utöver i denna lag eller eljest i vederbörlig ordning meddelade bestämmelser
äro erforderliga till förekommande och släckning av skogseld.
Beslut örn antagande av skogsbrand- Beslut örn antagande eller ändring
ordning fattas av den eller de kom- av skogsbrandordning fattas av brandmuncr,
som bilda brandroten, eller, roten,
där brandroten utgör del av kommun,
av kommunen.
Skogsbrandordning skall angiva:
a) då särskild skogsbrandstyrelse finnes, dennas sammansättning;
b) de åligganden och befogenheter, som ankomma å den förvaltande myndigheten;
c)
skogsbrandväsendets organisation; samt
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr 41.
3
26
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
d) de åligganden och befogenheter, som ankomma å brandfogden och
vice brandfogden.
I skogsbrandordning må för överträdelse av dess föreskrifter stadgas böter,
högst trehundra kronor, där ej å förseelsen kan följa straff efter allmän lag.
13 §.
1 mom. Beslut örn arvode till
brandfogde eller vice brandfogde eller
örn skogsbrandordning skall underställas
länsstyrelsens prövning.
Beslut, som sålunda underställes,
skall antingen oförändrat fastställas
eller ogillas. Beslut angående arvode
må ej ogillas på den grund, att arvodet
anses bestämt till för lågt belopp,
med mindre beloppet uppenbarligen
icke är skäligt. Vägras fastställelse,
skall skäl därtill uppgivas.
Har beslut fastställts, skall det utan
hinder av besvär lända till efterrättelse,
till dess annat vederbörligen
förordnas.
2 mom. Finner länsstyrelse, att arvode
icke blivit bestämt till skäligt
belopp eller att skogsbrandordning,
innehållande erforderliga bestämmelser
till förekommande och släckning
av skogseld, icke blivit antagen eller
att brandrole eljest uppenbarligen åsidosätter
sina skyldigheter enligt denna
lag, skall länsstyrelsen hos brandroten
göra framställning örn rättelse.
Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens
framställning erforderlig åtgärd,
äger länsstyrelsen därom förordna.
Finnes det vara av nöden, må
länsstyrelsen förelägga lämpligt vite
och till sådant vite fälla.
13 §.
1 mom. Beslut om antagande eller
ändring av skogsbrandordning skall
underställas länsstyrelsens prövning.
Beslut, som sålunda underställes,
skall antingen oförändrat fastställas
eller ogillas. Vägras fastställelse, skall
skäl därtill uppgivas.
Har beslut fastställts, skall det utan
binder av besvär lända till efterrättelse,
till dess annat vederbörligen
förordnas.
2 mom. Finner länsstyrelse, att
skogsbrandordning, innehållande erforderliga
bestämmelser till förekommande
och släckning av skogseld, icke
blivit antagen eller att brandrote
eljest uppenbarligen åsidosätter sina
skyldigheter enligt denna lag, skall
länsstyrelsen hos brandroten göra
framställning om rättelse. Vidtages
ej i anledning av länsstyrelsens framställning
erforderlig åtgärd, äger länsstyrelsen
därom förordna. Finnes det
vara av nöden, må länsstyrelsen förelägga
lämpligt vite och till sådant vite
fälla.
14 §.
Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse, må
förås hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som
för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är
bestämd.
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
27
(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)
15 §.
Då brandfogde eller vice brandfogde förordnats samt då skogsbrandordning
fastställts, skall meddelande härom av länsstyrelsen ofördröjligen införas
i länskungörelserna.
16 §.
Vid släckning av skogseld utövas befälet av brandfogden. Har elden
tagit eller hotar den taga större omfattning, äger länsstyrelsen förordna befälhavare.
17 §■
Skyldig att deltaga i släckning av skogseld är envar i trakten, å landet
eller i stad, bosatt arbetsför man, som fyllt aderton men icke sextio år.
Vid skogseld eller överhängande fara därför åligger det ägare av häst,
fordon eller båt att på begäran av befälhavaren ställa sådant fortskaffningsmedel
till hans förfogande samt innehavare av telefon att upplåta densamma
åt befälhavaren eller den, som går bans ärenden.
18 §.
Uppkommer skogseld eller är överhängande fara därför för handen och
kan ej den, som varsnar elden eller faran eller eljest får kunskap därom,
genast släcka elden eller undanröja faran, åligger det honom dels att, om
släckningsskyldiga veterligen uppehålla sig i närheten av brandstället, genast
giva dem underrättelse, dels ock att, så fort ske kan, underrätta brandfogden
eller annat brandbefäl eller polisman eller vid skogsstaten eller hos skogsvårdsstyrelsen
anställd person. Har polisman eller vid skogsstaten eller hos
skogsvårdsstyrelsen anställd person erhållit sådant meddelande, skall han
genast underrätta brandfogden härom.
Har brandfogde erhållit kunskap om skogseld eller överhängande fara
därför, skall han ofördröjligen sammankalla nödigt manskap för eldens
släckning samt, så fort ske kan, underrätta vederbörande polismyndighet.
Kallelse till eldsläckning skall av envar utan dröjsmål fortskaffas.
Envar släckningsskyldig är efter kallelse pliktig att, försedd med tillgängliga
släckningsredskap, genast begiva sig till anvisad plats och deltaga i
släckningsarbetet. Befinner släckningsskyldig sig i närheten av brandstället,
skall han, så snart han fått kunskap örn branden, utan kallelse skynda
dit och taga del i nämnda arbete.
För släckning av skogseld, som tagit eller hotar taga större omfattning,
skall befälhavaren, där så erfordras, göra framställning örn militärhandräckning
hos länsstyrelsen eller annan myndighet, som är behörig att begära
sådan handräckning. •
28
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
(Kungl. Maj.ts förslag)
(Utskottets förslag)
19 §.
För hämmande av skogseld må släckningsmanskap fälla träd, anlägga
moteld, undanskaffa hägnad eller vidtaga andra dylika för ändamålets vinnande
nödiga åtgärder, dock att, där befälhavaren eller annat brandbefäl är
tillstädes, hans föreskrift först skall inhämtas.
20 §.
Ej må släckningsskyldig utan giltigt skäl lämna släckningsarbetet, förrän
han erhållit hemlov.
Befälhavaren äger, där så erfordras, ålägga en eller flera släckningsskyldiga
att, sedan elden dämpats, hålla vakt vid brandstället, till dess släckningen
är fullbordad.
21 §.
Såsom giltigt skäl att utebliva från eller lämna släckningsarbete gäller, om
någon icke utan fara för hälsan eller utan eftersättande av viktiga göromål,
som icke tåla uppskov, kan infinna sig eller kvarstanna eller örn ledighet härför
vägrats honom av arbetsgivare eller arbetsledare.
Den, som är i annans tjänst eller arbete anställd, må ej av arbetsgivaren eller
arbetsledaren förvägras den ledighet, som för släckning av skogseld må
ifrågakomma och som kan utan synnerlig olägenhet medgivas.
22 §.
Den, som bryter mot vad i 1, 2, 3 eller 4 § finnes stadgat eller ej ställer sig
till efterrättelse vad i 17 § andra stycket, 18 § första, tredje eller fjärde stycket
eller 20 § första stycket föreskrives eller åläggande, som givits enligt 20 §
andra stycket, så ock släckningsskyldig, som ej åtlyder vad befälhavaren
eller annat hrandbefäl i eller för släckningsarbetet befaller, straffes med dagsböter.
Har den, som är i annans tjänst eller arbete, uteblivit från släckningsarbete
till följd därav, att arbetsgivare eller arbetsledare i strid mot föreskriften i
21 § andra stycket vägrat honom ledighet, eller har han av sådan anledning
lämnat släckningsarbete, förrän han erhållit hemlov, vare arbetsgivaren eller
arbetsledaren förfallen till samma ansvar, som i första stycket av denna
paragraf sägs.
23 §.
Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna lag eller mot skogsbrandordning.
24 §.
Böter och vitén, vilka ådömas efter denna lag eller efter skogsbrandordning,
skola tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
lag.
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
29
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
25 §.
Den, som deltagit i eller på annat
sätt varit verksam för släckning av
skogseld, må kunna av statsmedel bekomma
ersättning eller särskild belöning
därför ävensom ersättning för
skada till följd av arbetet.
Har vid mera långvarigt släckningsarbete
visat sig nödvändigt att genom
ledningens försorg ordna gemensam
proviantering, skall kostnaden härför
bestridas av statsmedel.
Närmare bestämmelser i omförmälda
hänseenden meddelar Konungen.
Denna lag, varigenom upphäves lagen den 14 oktober 1914 (nr 281) om
förekommande och släckning av skogseld, träder i kraft den 1 januari 1939.
Örn indelning i brandrotar och om skogsbrandordning, att tillämpas från
och med sistnämnda dag, må dock jämväl dessförinnan beslutas i enlighet
med bestämmelserna i denna lag.
B) att den i ämnet väckta motionen måtte anses besvarad
genom utskottets hemställan under A).
Stockholm den 16 april 1937.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling lia närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Klefbeck, Erik Anderson*, Velander, Ernst
Svenson, Otto Wangson, Berglund och Boos*;
från andra kammaren: herrar Lindqvist, Byberg, Olsson i Mellerud, Johansson i
Krogstorp, Larsson i Hede, Johnsson i Kalmar, Olsson i Rimforsa och Landgren.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr 41.
4
30
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
Reservation
av herrar Lindqvist, Johnsson i Kalmar och Landgren, vilka anfört:
I den omläggning av skogsbrandväsendets organisation, som avses med
propositionen, ingår såsom ett väsentligt led förslaget om skyldighet för kommun
att utgiva arvode till brandfogde och vice brandfogde. Skogsbrandväsendets
effektivitet blir också helt naturligt till stor del beroende av örn
brandfogdarna kunna i erforderlig mån ägna tid och arbete åt sitt uppdrag.
Ur denna synpunkt är det angeläget, att brandfogdarna tillförsäkras skäligt
arvode, och att i lagen upptagas bestämmelser som lämna verklig garanti
för att så blir fallet. Vi anse därför att 11 och 13 §§ böra behållas i den av
Kungl. Majit föreslagna lydelsen.
Vad angår det i 5 § av Kungl. Maj:ts förslag upptagna stadgandet örn
röjning efter avverkning invid järnväg vilja vi erinra örn att samtliga de
myndigheter och sammanslutningar, som under förarbetena till förevarande
lagstiftning uttalat sig om skogsbrandkommitténs motsvarande förslag, förordat
upptagande i lagen av en bestämmelse i ämnet. Ett uteslutande ur
förslaget av en dylik bestämmelse skulle endast ytterligare öka den tveksamhet
och osäkerhet som otvivelaktigt råder på området. Vi vilja därför
på de av departementschefen anförda skälen tillstyrka att i lagen intages
en bestämmelse av den lydelse som föreslagits i 5 § av Kungl. Maj:ts förslag.
På grund härav hemställa vi att nedannämnda paragrafer i det av utskottet
framlagda lagförslaget erhålla följande lydelse:
5 §.
(Lika med 5 § i Kungl. Maj.ts förslag.)
6 §•
(Lika med 5 § i utskottets förslag.)
7 §-
Det åligger brandxote att i enlighet med bestämmelserna i denna lag vidmakthålla
ett skogsbrandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk
på trygghet mot skada av skogseld.
Länsstyrelse skall, var inom sitt län, vaka över att skogsbrandväsendet är
tillfredsställande ordnat.
11 §•
(Lika med 11 § i Kungl. Maj.ts förslag.)
13 §.
(Lika med 13 § i Kungl. Maj:ts förslag.)
377723. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1937:197 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Ma,j:ts proposition med förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld, dels ock i ämnet väckt mo a1 i texten