Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912

1937-04-29 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1937:43, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

1

Nr 43.

Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1937 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändring i vissa delar av lagen den

8 november 1912 (nr 277) örn avlösning av vissa frälseräntor,

m. m.

Genom en den 26 februari 1937 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 122, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att dels antaga vid propositionen fogade förslag

till 1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr

277) om avlösning av vissa frälseräntor; och 2) lag om upphörande av vissa

frälseräntor, dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att utan hinder av föreskrifterna

i kungörelsen den 17 maj 1861 (nr 29 s. l) angående försäljning till

skatte av de Danviks hospital tillhöriga, med ständig städje- och besittningsrätt

upplåtna hemman och lägenheter meddela bestämmelser, i huvudsaklig

överensstämmelse med ett inom finansdepartementet den 31 december 1936

upprättat förslag, i syfte att förekomma uppkomsten av frälseränta vid skatteköp

av Danviks hospital tillhöriga fastigheter.

Nyssnämnda lagförslag äro av följande lydelse:

1) Förslag

angående

till

Lag

ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr 277)

om avlösning av vissa frälseräntor.

Härigenom förordnas, att dels 10 § första stycket, 12 § andra stycket och

19 § andra stycket lagen den 8 november 1912 om avlösning av vissa frälseräntor

skola upphöra att gälla, dels i 10 § andra stycket samma lag* 1 efter orden

»Har ansökning» skola insättas orden »om avlösning», dels ock 1—5,

7 och 11 §§ samma lag2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Frälseränta, som ej efter vad särskilt är stadgat må inlösas för statsverkets

räkning, må i enlighet med vad nedan sägs avlösas mot ersättning i

1 Senaste lydelse av 10 §, se SFS 1929: 165.

1 i » » 4 §, > » » >

%

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr 43.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

penningar, om sådant före den 1 januari 1942 påkallas av kronan, räntans

ägare eller ägaren av den fastighet, av vilken räntan utgår.

2 §.

Av ersättningen skall viss del enligt vad i tredje stycket närmare angives

gäldas av statsmedel och återstoden förskjutas av statsmedel.

Såsom avbetalning — — — till statsverket.

Den del av ersättningen som gäldas av statsmedel skall utgöra en fjärdedel;

dock må högre bidrag utgå i den mån så erfordras för att det belopp,

fastighetens ägare skall årligen erlägga såsom avbetalning och ränta å förskjutet

belopp, icke må överstiga vad han är skyldig att för varje år utgiva

såsom frälseränta, med beräkning efter vad i 9 § sägs av värdet å årlig förmån

som utgår i annat än penningar.

3 §•

Ärende angående avlösning av frälseränta upptages av Konungens befallningshavande

i det län, där fastigheten är belägen.

I fråga om avlösning av frälseränta företrädes kronan av kammaradvokatfiskalsämbetet.

Ämbetet åligger att påkalla avlösning av frälseränta, som

finnes upptagen i taxeringslängd eller varom ämbetet eljest vinner kännedom

och som kan antagas vara av beskaffenhet att böra avlösas enligt denna

lag.

Gör annan än kammaradvokatfiskalsämbetet ansökning örn räntans avlösning,

foge vid ansökningen:

1) bevis, att sökanden äger räntan eller fastigheten, samt uppgift å ägaren

i förra fallet av fastigheten och i senare fallet av räntan,

2) för sökanden tillgängliga upplysningar om räntans tillkomst och de i

räntan ingående förmåner, samt

3) gravationsbevis angående räntan.

4 §.

Då ansökning---och inteckningsprotokollen.

Konungens befallningshavande skall ock från kammarkollegiet inhämta

de upplysningar, som äro för kollegiet tillgängliga och äga betydelse för

prövning av ansökningen, samt, där avlösningen påkallats av kammaradvokatfiskalsämbetet,

införskaffa uppgift å räntans och fastighetens ägare ävensom

gravationsbevis angående räntan. 5

5 §.

Finnes frälseräntan vara av beskaffenhet att kunna avlösas, give Konungens

befallningshavande dem av kammaradvokatfiskalsämbetet samt ägarna

av fastigheten och räntan, vilka ej äro sökande, tillfälle att yttra sig över

ansökningen. Har sådan egendom blivit av en till annan överlåten, må an
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 43. 3

sökningen, innan nye ägaren sökt lagfart, med laga verkan delgivas förre

ägaren.

Är ägare av fastigheten eller av räntan å okänd ort eller så fjärran, att

han ej kan bevaka sin rätt, förordne, på anmälan av Konungens befallningshavande,

rätten i den ort, där fastigheten är belägen, god man enligt vad

om god man för bortovarande är i lag stadgat.

7 §•

Råder ej tvist huruvida skyldighet att utgiva frälseränta föreligger, och har

mellan parterna träffats överenskommelse, vilka förmåner skola anses i räntan

ingå, eller har eljest av part därom meddelad uppgift, som delgivits motpart,

av denne lämnats obestridd, då varde, därest ej Konungens befallningshavande

finner räntans innehåll vara oskäligt högt upptaget och ej heller

fordringsägare, som i 6 § avses, bestritt överenskommelsen eller den meddelade

uppgiften, räntan bestämd i enlighet därmed. Vinnes ej, enligt vad nu

är sagt, enighet örn räntans innehåll, skola, om icke någon av parterna det

bestritt, de ränteförmåner, som utgå för år, beräknas efter medeltalet av de

belopp i penningar eller persedlar, med vilka räntan utgått under de tio åren

närmast före det denna lag trätt i kraft.

Har tvist yppats, huruvida skyldighet att utgiva frälseränta föreligger, eller

kan eljest räntan ej bestämmas efter vad i första stycket sägs, hänvise Konungens

befallningshavande sökanden att efter stämning å motparterna samt

kända fordringsägare, som i 6 § avses, vid domstol föra talan till styrkande

av räntans tillvaro eller de i räntan ingående förmåner. Vill motpart själv

stämma, stånde det honom fritt.

11 §•

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, skall Konungens befallningshavande

genom utslag fastställa ersättningen och föreskriva från och med

vilket kalenderår frälseräntan skall upphöra att utgå; skolande där ej förhållandena

till annat föranleda, tiden för räntans upphörande bestämmas

till ingången av kalenderåret närmast efter det utslaget vunnit laga kraft.

Konungens befallningshavande give ock i utslaget tillkänna vad fastighetsägaren

har att iakttaga i fråga om erläggande av ränta och avbetalning å

det belopp statsverket förskjuter.

Denna lag skall träda i kraft dagen efter den då lagen, enligt därå med

delad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

2) Förslag

till

Lag

om upphörande ar vissa frälseräntor.

Härigenom förordnas som följer:

Frälseränta, som är förenad i samma ägares hand med den fastighet varav

räntan utgår och ej besväras av sökt eller beviljad inteckning, skall omedelbart

upphöra.

Frälseränta, som enligt vad därom är särskilt stadgat kan inlösas för statsverkets

räkning och vars inlösen icke påkallats före den 1 januari 1940, skall

upphöra från och med nämnda dag. *

Frälseränta, med avseende varå lagen den 8 november 1912 om avlösning

av vissa frälseräntor är tillämplig och vars avlösning icke påkallats före den

1 januari 1942, skall upphöra från och med sistnämnda dag.

Denna lag skall träda i kraft dagen efter den då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom lagen upphäves lagen den 12 april 1935 (nr 102) örn upphörande

av vissa frälseräntor.

Beträffande de skäl som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag får utskottet,

i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Frälseräntor finnas av två olika slag, skattefrälseräntor och frälseskatteräntor.

De förra hava uppkommit därigenom att kronan till någon

enskild överlåtit sin rätt till den från ett skattehemman utgående räntan.

De senare åter hava tillkommit på så sätt att ägare av frälsehemman

antingen avhänt sig jordäganderätten till hemmanet med förbehåll örn rätt

att för sig och efterkommande åtnjuta viss ränta av hemmanet eller ock,

ehuru mindre vanligt, med bibehållande av jordäganderätten till annan upplåtit

viss ränta av hemmanet. Skattefrälseräntorna äro följaktligen med

hänsyn till sättet för sin uppkomst av offentligrättslig natur, oaktat de på

grund av överlåtelsen från kronan blivit föremål för privaträttsliga förfoganden.

Frälseskatteräntorna däremot äga jämväl med hänsyn till sitt ursprung

privaträttslig karaktär.

I lagstiftningen har redan tidigt gjort sig gällande en strävan att förena

frälseräntorna med jorden. Till detta mål syftar såväl den i 4 kap. 5 §

jordabalken stadgade rätten för ägare av frälseränta att lösa till sig den av

räntan besvärade jorden, då denna säljes utom börd, som den lösningsrätt

vid räntans försäljning utom börd, vilken enligt förordningen den 21 mars

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

5

1835 tillkommer jordens ägare. Till någon avsevärd minskning av frälseräntornas

antal torde dessa bestämmelser dock ej hava lett.

Sedermera hava emellertid vidtagits andra, mera effektiva åtgärder, varigenom

frälseräntorna till största delen upphört. Enligt särskilda författningar

har sålunda statsverket åtagit sig att, med viss begränsning, inlösa

skattefrälseräntorna, varvid inlösta räntor, i likhet med annan grundskatt

till staten, anses såsom helt avskrivna. Vidare hava genom särskilda lagar av

den 8 november 1912 meddelats bestämmelser, enligt vilka frälseräntor, som

icke äro inlösningsbara, kunna bringas att upphöra antingen genom avlösning

eller genom räntans sammanläggning med den fastighet varav räntan

utgår.

Stadganden rörande inlösen och avlösning av frälseräntor m. m.

Bestämmelser örn inlösen av frälseräntor hava meddelats i förordningarna

den 11 september 1885 (nr 55) och den 2 juni 1911 (nr 73) samt i kungörelserna

den 8 april 1927 (nr 96) och den 10 juni 1932 (nr 197). Genom förstnämnda

förordning bestämdes, att de räntor å skattefrälsehemman, vilka

genom köp, byte eller gåva kommit från kronan i enskild persons eller verks,

menighets eller inrättnings ägo och icke blivit med jordäganderätten förenade,

finge, i mån som vederbörande ränteägare därom framställde anbud,

inlösas för statsverkets räkning. Till en början begränsades härvid

den tid, inom vilken ränteägare hade att framställa anbud om räntans inlösen,

till ett år från förordningens datum. Denna tid blev emellertid gång

efter annan förlängd och utsträcktes jämlikt förenämnda kungörelse den 10

juni 1932 till utgången av år 1935. I det ursprungligen uppställda villkoret

för inlösen, att räntan icke blivit förenad med jordäganderätten, gjordes

genom förordningen den 2 juni 1911 ändring såtillvida, att inlösen förklarades

kunna ske utan hinder därav att räntan vid något tillfälle före den 1

april 1911 varit förenad med jordäganderätten. I 1927 års kungörelse meddelades

föreskrifter angående inlösningsprisets beräknande. Syftet med 1885

års förordning var i främsta rummet, att jordägare, som hade att till enskilda

utgiva räntor vilka med hänsyn till sitt ursprung kunde sägas vara av grundskattenatur,

skulle komma i åtnjutande av förmåner motsvarande dem vilka

följde av den allmänna grundskatteavskrivningen. För att detta syfte skall

kunna vinnas även i de fall där inlösningsbara frälseräntor icke hembjudas

till inlösen, har alltsedan år 1888 medgivits rätt för ägare av skattefrälsehemman

att uppbära årlig ersättning av statsmedel för utbetalda räntor. Föreskrifter

härom hava meddelats i kungörelsen den 3 februari 1888 (nr 1 s. 3),

lagen den 2 december 1892 (nr 106) samt den förut omnämnda förordningen

den 2 juni 1911.

Sedan vid en inom finansdepartementet under hösten 1934 verkställd utredning

befunnits att ett icke ringa antal inlösningsbara frälseräntor då ännu

icke vore inlösta och att det dåvarande inlösningssystemet visat sig otillräckligt

för uppnående av det en gång uppställda önskemålet örn nämnda frälseräntors

snara upphörande, hava vidtagits mera effektiva åtgärder till för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

verkligande av detta syfte. Genom lag den 12 april 1935 (nr 101) om inlösen

av vissa frälseräntor har sålunda bestämts, att inlösen av frälseräntor

som nyss nämnts kan påkallas icke blott av ränteägaren utan även av kronan.

Inlösen skall enligt lagen påkallas före den 1 januari 1940. Det skall

åligga kammaradvokatfiskalsämbetet såsom en tjänsteplikt att å kronans

vägnar begära inlösen dels i de fall, där ersättning för gulden frälseränta i

enlighet med därom givna författningar utbetalas av statsmedel, dels ock där

ämbetet på grund av anmälan av rättsägare eller eljest vinner kännedom örn

inlösningsbar ränta. I samband därmed utfärdades den 12 april 1935 jämväl

lag (nr 102) om upphörande av vissa frälseräntor, varigenom förordnades att

frälseränta, som kunde inlösas för statsverkets räkning, skulle, därest inlösen

icke påkallats före den 1 januari 1940, upphöra från och med sistnämnda

dag. Genom dessa lagbestämmelser lärer vara sörjt för att de inlösningsbara

räntorna definitivt komma att upphöra inom närmaste tiden.

Ehuru de skäl som föranlett staten att åtaga sig inlösning av skattefrälseräntor

ej ägde tillämpning å övriga frälseräntor — frälseskatteräntor, vilka

såsom förut nämnts med hänsyn till sitt ursprung ha privaträttslig karaktär

— ansågs emellertid ur andra synpunkter önskvärt att möjlighet bereddes

till avlyftande jämväl av icke inlösningsbara frälseräntor. Sålunda kunde

frälseskatteräntor — likaväl som grundskatterna och därmed jämställda

skattefrälseräntor — utgöra en olämplig och stundom verkligt betungande

börda på de fastigheter som besvärades därav. Härtill kom att frälseräntan

alltmer kommit att betraktas såsom ett föråldrat rättsinstitut, vars fortbestånd

vore obehövligt med hänsyn till nyare lagstiftning samt olämpligt även

i andra hänseenden än nyss berörts. Såsom ett slutligt mål uppställdes därför

att frälseränteinstitutet helt avskaffades. I sådant syfte tillkom 1912 års

lagstiftning om avlösning av frälseränta och örn sammanläggning av frälseränta

med den fastighet varav räntan utgår.

Vad först angår avlösning stadgas i lagen den 8 november 1912 (nr 277)

om avlösning av vissa frälseräntor, att frälseränta, som ej enligt vad därom

är stadgat kan inlösas för statsverkets räkning, må avlösas mot ersättning i

penningar, om räntans ägare eller ägaren av den fastighet av vilken räntan

utgår det begär (l §). Föremål för avlösning äro således i främsta rummet

frälseskatteräntorna. Men även skattefrälseräntor kunna avlösas, därest de

efter den 31 mars 1911 varit förenade med jordäganderätten och således ej

äro inlösningsbara. Avlösning av frälseränta är dock icke medgiven för det

fall att räntan då avlösning begäres är förenad med jorden (19 § första stycket).

Som huvudregel gäller att avlösningssumman utgör tjugufem gånger

räntans årliga värde (9 §). Med hänsyn till det allmännas intresse av ränteavlösningens

genomförande bidrager statsverket med en fjärdedel av ersättningen.

Återstående tre fjärdedelar förskjutas av statsmedel. Det förskjutna

beloppet jämte ränta därå skall av fastighetens ägare återbetalas medelst lika

annuiteter under en tid av 40 år från förskottets utgivande (2 §). Statsbidragets

storlek ävensom amorteringsvillkoren äro bestämda så, att räntegivarens år
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

7

liga utgift för avlösningen under amorteringstiden skall något understiga vad

han förut haft att årligen erlägga såsom frälseränta. I vissa fall kan emellertid

avlösningen för fastighetsägaren medföra årliga penningutgifter, som

förut icke haft någon motsvarighet. Så blir fallet om i räntan ingår annat

än årliga förmåner. För sådant fall är föreskrivet, att avlösning må ske endast

med fastighetsägarens medgivande (10 §). Ett undantag från vad nu

sagts angående statsbidrag gäller med avseende å frälseränta som väl är av beskaffenhet

att kunna avlösas men som vid något tillfälle efter den 31 mars

1911 varit förenad med fastigheten. I sådant fall skall icke någon del av

ersättningen gäldas av statsmedel, men ersättningen förskjutes i sin helhet

av dylika medel (19 § andra stycket). Man har härmed velat förebygga att

en ränta som förenats med jorden skulle åter frånskiljas i syfte att vid avlösning

statsbidrag skall utgå.

Enligt lagen den 8 november 1912 (nr 278) om sammanläggning av frälseränta

med den fastighet, varav räntan utgår, kan en frälseränta, som är i

fastighetsägarens hand och därför ej kan bliva föremål för inlösen eller avlösning,

bringas att upphöra genom räntans sammanläggning med fastigheten.

Sammanläggning kan i sådant fall komma till stånd såväl på ansökning av

räntans ägare — i detta fall tillika ägare av fastigheten — som på initiativ av

rätten (3 § samt 5 och 6 §§). Sammanläggning kan jämväl ifrågakomma

där ränta och jord äro på skilda händer. Härför erfordras dock att räntans

ägare gör ansökning därom (4 §). Beslut om sammanläggning meddelas av

rätten. Åtskilliga villkor skola vara uppfyllda för att sammanläggning skall

kunna genomföras. Med hänsyn därtill att frälseränta anses såsom fast

egendom och kunnat belastas med inteckning, måste exempelvis tillses att

icke räntan och jorden äro var för sig graverade på sådant sätt att hinder

för sammanläggning möter (2 §). För att sammanläggning må kunna ske i

största möjliga utsträckning, har stadgats förbud dels mot intecknande av

frälseränta (10 §), dels ock mot vidtagande av vissa andra åtgärder varigenom

möjligheten till sammanläggning kunde äventyras (11 §).

De nu framlagda lagförslagens tillkomst m. m.

Såsom av det föregående framgår innehålla bestämmelserna om avlösning

icke, såsom numera beträffande inlösen, befogenhet för kronan att påkalla

räntans upphörande, varjämte vederbörande jordägare i vissa fall kan motsätta

sig avlösning. 1912 års lagstiftning byggde på antagandet, att de enskilda

intressena skulle vara tillräckligt starka att åstadkomma räntornas

avskaffande, om blott lagliga former härför skapades och något understöd

av statsmedel lämnades. Emellertid uttalades i förarbetena till lagstiftningen

att, om de föreslagna avlösningsmöjligheterna icke komme att begagnas i

tillräcklig omfattning och avlösningen således droge allt för långt ut på tiden,

det allmänna syntes äga anledning överväga, huruvida icke kraftigare medel

borde anlitas för att bringa räntorna att upphöra.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

För vinnande av närmare utredning rörande effektiviteten av 1912 års lagstiftning

införskaffades under år 1935 genom finansdepartementet från vederbörande

länsstyrelser uppgifter å samtliga i 1935 års taxeringslängder

upptagna frälseräntor. Jämligt bemyndigande uppdrog därefter chefen för

finansdepartementet åt kammarrådet H. Skoglund att såsom sakkunnig biträda

inom departementet med utredning rörande en reformering av 1912

års lagstiftning.

Med skrivelse den 30 september 1936 överlämnade Skoglund till nämnde

departementschef en promemoria jämte förslag till lag angående ändring i

vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning av vissa

frälseräntor samt till lag örn upphörande av vissa frälseräntor.

Angående behovet av ändrade bestämmelser på förevarande område anförde

den sakkunnige bland annat följande:

Med ledning av de från länsstyrelserna inkomna uppgifterna hade länsvis

upprättats förteckningar å ännu kvarstående frälseskatteräntor med för

år 1935 åsätta taxeringsvärden. Av ett över förteckningarna upprättat sammandrag

framgår, att 215 fastigheter (jordeboksenheter) fortfarande belastas

av frälseskatteräntor med ett sammanlagt taxeringsvärde av 297,080 kronor,

varvid emellertid räntor av nio fastigheter icke åsatts taxeringsvärde.

Avlösningssumman för kvarstående frälseskatteräntor skulle sålunda, beräknade

enligt gällande grunder, kunna approximativt uppskattas till 390,000

kronor.---

Under de fem budgetåren 1 juli 1925—30 juni 1930 hava för avlösning av

frälseräntor från vederbörligt anslag utbetalats sammanlagt omkring 867,000

kronor, under det att under de fem budgetåren 1 juli 1930—30 juni 1935 utbetalats

allenast omkring 107,000 kronor. Under femårsperioden 1931-—1935

hava enligt i kammarkollegiet förd förteckning avlösts sammanlagt allenast

16 stycken frälseskatteräntor eller i medeltal för år 3.2 stycken. Anledning

finnes icke antaga, att avlösningen med tillämpning av nu gällande bestämmelser

i framtiden kommer att fortskrida i raskare tempo.

Under sådana omständigheter måste det betvivlas, att en fortsatt tillämpning

av samma bestämmelser skall kunna leda till ett upphörande inom rimlig

tid av de kvarstående frälseskatteräntorna.

över den sakkunniges promemoria med tillhörande lagförslag avgåvos utlåtanden

av kammarkollegiet, som tillika överlämnade yttrande av kammaradvokatfiskalsämbetet,

ävensom av länsstyrelserna i de elva län, där avlösningsbara

räntor förekomma i nämnvärt antal.

I de inkomna yttrandena vann förslagets syfte att påskynda och möjliggöra

en såvitt möjligt fullständig avveckling av frälseränteinstitutet allmänt

understöd.

I allmänhet tillstyrkte eller förklarade de hörda myndigheterna sig icke

hava något att erinra emot de föreslagna huvudgrunderna för den ifrågasatta

lagstiftningen. Vissa erinringar framställdes emellertid av kammarkollegiet

samt av länsstyrelserna i Stockholms och Skaraborgs län. Jämväl

detaljbestämmelserna i lagförslagen lämnades i de avgivna yttrandena i stort

sett utan erinringar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

9

Sedan de av den sakkunnige framlagda förslagen underkastats överarbetning,

remitterades desamma till lagrådet, som framställde vissa erinringar

mot detaljbestämmelser i förslagen. Vissa jämkningar i förslagen vidtogos

därefter inom justitiedepartementet.

Huvudgrunderna i de framlagda lagförslagen.

Lagförslaget rörande avlösningslagen innebär i korthet följande förändringar.

På enahanda sätt som i fråga om inlösen av skattefrälseräntor skall staten

taga initiativ till avlösning av icke inlösningsbara frälseräntor. Avlösning

skall kunna äga rum, örn det påkallats före den 1 januari 1942. Av

den för frälseräntans avlösning fastställda ersättningen skall av statsmedel

gäldas icke blott såsom för närvarande en fjärdedel utan även vad därutöver

erfordras för att det belopp, som fastighetens ägare årligen skall erlägga såsom

avbetalning och ränta å förskjutet belopp, icke — såsom eljest under

vissa förhållanden kunde bliva fallet — skall bliva högre än det årliga frälseräntebeloppet.

Möjligheten att åvägabringa avlösning av räntor, som varit

med jordäganderätten förenade efter den 31 mars 1911, skall underlättas

därigenom, att statsbidrag skall utgå även för avlösning av sådana räntor.

Förslaget till lag örn upphörande av vissa frälseräntor — vari inarbetats

nu gällande lag i samma ämne av den 12 april 1935 — innehåller jämväl bestämmelser

därom, att frälseränta, som är förenad i samma ägares hand med

den fastighet, varav räntan utgår, skall, där ej räntan besväras av sökt eller

beviljad inteckning, omedelbart upphöra, samt att frälseränta med avseende

varå avlösningslagen är tillämplig skall, därest avlösning ej påkallats före den

1 januari 1942, upphöra från och med denna dag.

Förslaget beträffande Danviks hospital tillhöriga frälseräntor.

1912 års lagstiftning vilar på den uppfattningen att nya frälseräntor i

allmänhet icke kunna bildas. Från denna regel finnes dock undantag. Alltjämt

kunna nämligen frälseräntor uppkomma vid skatteförsäljning enligt

kungörelsen den 17 maj 1861 (nr 29 s. 1) av Danviks hospital tillhöriga,

med ständig städje- och besittningsrätt upplåtna hemman och lägenheter.

Genom nämnda kungörelse har förordnats, att dylik försäljning finge ske

under villkor bland andra, att skatteköpeskillingen beräknades till ett belopp

i det minsta motsvarande fastighetens till hospitalet utgående ränta för tio

år jämte värdet av viss hemmanet åliggande arbetsskyldighet till hospitalet,

och att vederbörande myndighet ägde bestämma den högre köpeskilling, som

med avseende å fastighetens förmåner och beskaffenhet finge anses skälig

(punkt l:o). Hospitalets frälsemannarätt till den försålda fastigheten skulle

kvarstå, så att hospitalet framdeles finge vara i besittning av den fastigheten

vid skatteköpet åliggande ränta (punkt 3:o). Örn den till hemmanet hörande

skogen lämnade avkastning utöver hemmanets behov, finge hospitalsstyrelBihang

till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr 43.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

sen överenskomma med innehavaren örn den särskilda ersättning, som vare

sig genom högre köpeskilling eller årlig avgäld borde för sådant fall tillkomma

hospitalet (punkt 6:o).

Med anledning av visst påpekande av länsstyrelsen i Stockholms län framlades

i en inom finansdepartementet den 31 december 1936 upprättad promemoria

förslag till kungörelse med vissa ändrade bestämmelser rörande försäljning

till skatte av de Danviks hospital tillhöriga, med ständig städjeoch

besittningsrätt upplåtna hemman och lägenheter, av följande innehåll:

Vid försäljning till skatte av de Danviks hospital tillhöriga, med ständig

städje- och besittningsrätt upplåtna hemman och lägenheter, som med stöd

av kungörelsen den 17 maj 1861 hädanefter äger rum, skall bestämmelsen i

punkt 3:o i berörda kungörelse icke vidare vinna tillämpning. Såsom villkor

för sådan försäljning skall emellertid, utöver vad sagda kungörelse i övrigt

innehåller, gälla, att till den enligt föreskrifterna i punkterna l:o och

6:o beräknade skatteköpeskillingen skall läggas kapitalvärdet av den ränta,

som dittills av fastigheten utgått eller rätteligen bort utgå. Uppskattning av

sådan räntas kapitalvärde skall ske i enlighet med de grunder, som finnas

angivna i lagen den 8 november 1912 om avlösning av vissa frälseräntor.

Vid remissen till lagrådet av de förut omförmälda lagförslagen anförde föredraganden,

chefen för justitiedepartementet, bland annat följande:

»Beträffande slutligen frälseräntor, vilka enligt gällande bestämmelser uppkomma

vid skatteförsäljning av vissa Danviks hospital tillhöriga fastigheter,

synes det, därest förevarande förslag om räntors upphörande godkännes,

vara nödvändigt att, på sätt i den inom finansdepartementet den 31 december

1936 upprättade promemorian föreslagits, bestämmelser meddelas i syfte

att för framtiden förhindra uppkomsten av sådana räntor. Att vederlag för

den bortfallande räntan bör beredas hospitalet synes vara uppenbart, och

emot det sätt, på vilket detta enligt förslaget skall ske, torde icke något vara

att erinra. Emellertid är att märka, att på sätt i promemorian framhållits

ökad kostnad härigenom uppkommer för de fastighetsinnehavare, som enligt

de föreslagna reglerna vilja skatteköpa sina hemman. Medan för närvarande

en fastighetsinnehavare erhåller hjälp av staten för avlösning av den vid

skatteköpet bildade frälseräntan dels genom statsbidrag med en fjärdedel avräntans

kapitalvärde dels ock genom lån å återstoden av räntan, skulle han

enligt de föreslagna reglerna vid skatteköpet hava att till hospitalet erlägga

hela kapitalvärdet av räntan och måste själv sörja för anskaffandet av därför

erforderliga medel. Den försämring i villkoren för skatteköp, som förslaget

sålunda innebär för innehavarna av de återstående ifrågavarande, till

ett 15-tal uppgående fastigheterna, skulle utan tvivel vara ägnad att motverka

dessas benägenhet att skatteköpa fastigheterna och därigenom försvåra

avskaffandet av de ålderdomliga besittningsförhållandena beträffande nämnda

fastigheter. Med hänsyn i främsta rummet till önskvärdheten att befrämja

upphörandet av denna besittningsform torde därför böra övervägas uppskov

med de ifrågasatta bestämmelsernas tillämpning, så att under ännu någon

tid skatteköp kan komma till stånd enligt nuvarande regler. Efter samråd

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

med chefen för socialdepartementet förordar jag alltså, att någon definitiv

ståndpunkt icke nu intages till förslaget örn ändring i 1861 års skatteköpsförfattning.

Då emellertid denna författning beslutats med rikets ständer, anser

jag bemyndigande böra utverkas av riksdagen att utan hinder av nämnda

författning meddela bestämmelser, i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget,

i syfte att förekomma uppkomsten av frälseränta vid skatteköp av berörda

fastigheter.»

Såsom av utskottets redogörelse framgår, genomfördes under år 1935 lagstiftning

innebärande att ännu kvarstående s. k. inlösningsbara frälseräntor

komma att upphöra inom den närmaste tiden. De nu framlagda lagförslagen

åsyfta att genom effektivare bestämmelser än dem som för närvarande gälla

bringa ur världen de icke inlösningsbara frälseräntorna. Utskottet vill tillstyrka

dessa lagförslag, vilkas genomförande torde innebära uppfyllandet avett

länge närt önskemål.

I anslutning till den föreslagna bestämmelsen, att avlösningsbar frälseränta

vars avlösning icke påkallats före den 1 januari 1942 skall upphöra från och

med nämnda dag, har föredragande departementschefen vid remissen till lagrådet

av de nu förevarande lagförslagen uttalat, att därest trots de föreslagna

bestämmelserna avlösning av någon enstaka frälseränta icke skulle komma

att påkallas, på prövning av omständigheterna i det särskilda fallet torde få

bero, huruvida och i vilken omfattning någon ersättning av statsmedel kunde

beredas vederbörande för förlust i anledning av räntans upphörande. Utskottet

instämmer häri och vill även — i likhet med vad utskottet uttalat vid

sin behandling av de år 1935 genomförda ändringarna beträffande inlösningsbara

frälseräntor — såsom sin mening framhålla, att dylik ersättning bör

kunna utgå även för det fall att ränteägarens underlåtenhet alt påkalla avlösning

har sin grund i bristande kännedom örn förevarande lagstiftning eller

i felaktig uppfattning örn avgiftens natur, samt att krav på att underlåtenhet

skall vara ursäktlig ej heller bör uppställas.

I propositionen har Kungl. Majit jämväl begärt bemyndigande av riksdagen

att meddela vissa bestämmelser rörande skatteköp av Danviks hospital

tillhöriga fastigheter. Mot bifall härtill har utskottet icke funnit anledning

till erinran.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att de i förevarande proposition framlagda lagförslagen

måtte av riksdagen antagas; samt

B) att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Majit att utan

hinder av föreskrifterna i kungörelsen den 17 maj 1861 (nr

29 s. 1) angående försäljning till skatte av de Danviks hospital

tillhöriga, med ständig städje- och besittningsrätt upplåtna

hemman och lägenheter meddela bestämmelser, i huvudsaklig

överensstämmelse med ett inom finansdepartementet

den 31 december 1936 upprättat förslag, i syfte att före
-

Utslcoltet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 43.

komma uppkomsten av frälseränta vid skatteköp av Danviks

hospital tillhöriga fastigheter.

Stockholm den 29 april 1937.

På första lagutskottets vägnar:

THORWALD BERGQUIST.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Klefbeck, Erik Anderson, Velander*, Ruben Wagnsson,

Löfgren*, Branting*, Otto Wangson och Egnell;

från andra kammaren: herrar Bergquist och Lindqvist, fru Östlund samt herrar Fyberg,

Olsson i Mellerud, Larsson i Hede, Lindberg i Stockholm och Gezelius.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

372 012

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:276 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 15 juni 1934 s. 1 i texten