Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912
1937-04-29 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1937:43, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
1
Nr 43.
Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1937 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
8 november 1912 (nr 277) örn avlösning av vissa frälseräntor,
m. m.
Genom en den 26 februari 1937 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 122, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att dels antaga vid propositionen fogade förslag
till 1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr
277) om avlösning av vissa frälseräntor; och 2) lag om upphörande av vissa
frälseräntor, dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att utan hinder av föreskrifterna
i kungörelsen den 17 maj 1861 (nr 29 s. l) angående försäljning till
skatte av de Danviks hospital tillhöriga, med ständig städje- och besittningsrätt
upplåtna hemman och lägenheter meddela bestämmelser, i huvudsaklig
överensstämmelse med ett inom finansdepartementet den 31 december 1936
upprättat förslag, i syfte att förekomma uppkomsten av frälseränta vid skatteköp
av Danviks hospital tillhöriga fastigheter.
Nyssnämnda lagförslag äro av följande lydelse:
1) Förslag
angående
till
Lag
ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr 277)
om avlösning av vissa frälseräntor.
Härigenom förordnas, att dels 10 § första stycket, 12 § andra stycket och
19 § andra stycket lagen den 8 november 1912 om avlösning av vissa frälseräntor
skola upphöra att gälla, dels i 10 § andra stycket samma lag* 1 efter orden
»Har ansökning» skola insättas orden »om avlösning», dels ock 1—5,
7 och 11 §§ samma lag2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
1 §•
Frälseränta, som ej efter vad särskilt är stadgat må inlösas för statsverkets
räkning, må i enlighet med vad nedan sägs avlösas mot ersättning i
1 Senaste lydelse av 10 §, se SFS 1929: 165.
1 i » » 4 §, > » » >
%
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr 43.
1
2
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
penningar, om sådant före den 1 januari 1942 påkallas av kronan, räntans
ägare eller ägaren av den fastighet, av vilken räntan utgår.
2 §.
Av ersättningen skall viss del enligt vad i tredje stycket närmare angives
gäldas av statsmedel och återstoden förskjutas av statsmedel.
Såsom avbetalning — — — till statsverket.
Den del av ersättningen som gäldas av statsmedel skall utgöra en fjärdedel;
dock må högre bidrag utgå i den mån så erfordras för att det belopp,
fastighetens ägare skall årligen erlägga såsom avbetalning och ränta å förskjutet
belopp, icke må överstiga vad han är skyldig att för varje år utgiva
såsom frälseränta, med beräkning efter vad i 9 § sägs av värdet å årlig förmån
som utgår i annat än penningar.
3 §•
Ärende angående avlösning av frälseränta upptages av Konungens befallningshavande
i det län, där fastigheten är belägen.
I fråga om avlösning av frälseränta företrädes kronan av kammaradvokatfiskalsämbetet.
Ämbetet åligger att påkalla avlösning av frälseränta, som
finnes upptagen i taxeringslängd eller varom ämbetet eljest vinner kännedom
och som kan antagas vara av beskaffenhet att böra avlösas enligt denna
lag.
Gör annan än kammaradvokatfiskalsämbetet ansökning örn räntans avlösning,
foge vid ansökningen:
1) bevis, att sökanden äger räntan eller fastigheten, samt uppgift å ägaren
i förra fallet av fastigheten och i senare fallet av räntan,
2) för sökanden tillgängliga upplysningar om räntans tillkomst och de i
räntan ingående förmåner, samt
3) gravationsbevis angående räntan.
4 §.
Då ansökning---och inteckningsprotokollen.
Konungens befallningshavande skall ock från kammarkollegiet inhämta
de upplysningar, som äro för kollegiet tillgängliga och äga betydelse för
prövning av ansökningen, samt, där avlösningen påkallats av kammaradvokatfiskalsämbetet,
införskaffa uppgift å räntans och fastighetens ägare ävensom
gravationsbevis angående räntan. 5
5 §.
Finnes frälseräntan vara av beskaffenhet att kunna avlösas, give Konungens
befallningshavande dem av kammaradvokatfiskalsämbetet samt ägarna
av fastigheten och räntan, vilka ej äro sökande, tillfälle att yttra sig över
ansökningen. Har sådan egendom blivit av en till annan överlåten, må an
-
Första lagutskottets utlåtande nr 43. 3
sökningen, innan nye ägaren sökt lagfart, med laga verkan delgivas förre
ägaren.
Är ägare av fastigheten eller av räntan å okänd ort eller så fjärran, att
han ej kan bevaka sin rätt, förordne, på anmälan av Konungens befallningshavande,
rätten i den ort, där fastigheten är belägen, god man enligt vad
om god man för bortovarande är i lag stadgat.
7 §•
Råder ej tvist huruvida skyldighet att utgiva frälseränta föreligger, och har
mellan parterna träffats överenskommelse, vilka förmåner skola anses i räntan
ingå, eller har eljest av part därom meddelad uppgift, som delgivits motpart,
av denne lämnats obestridd, då varde, därest ej Konungens befallningshavande
finner räntans innehåll vara oskäligt högt upptaget och ej heller
fordringsägare, som i 6 § avses, bestritt överenskommelsen eller den meddelade
uppgiften, räntan bestämd i enlighet därmed. Vinnes ej, enligt vad nu
är sagt, enighet örn räntans innehåll, skola, om icke någon av parterna det
bestritt, de ränteförmåner, som utgå för år, beräknas efter medeltalet av de
belopp i penningar eller persedlar, med vilka räntan utgått under de tio åren
närmast före det denna lag trätt i kraft.
Har tvist yppats, huruvida skyldighet att utgiva frälseränta föreligger, eller
kan eljest räntan ej bestämmas efter vad i första stycket sägs, hänvise Konungens
befallningshavande sökanden att efter stämning å motparterna samt
kända fordringsägare, som i 6 § avses, vid domstol föra talan till styrkande
av räntans tillvaro eller de i räntan ingående förmåner. Vill motpart själv
stämma, stånde det honom fritt.
11 §•
Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, skall Konungens befallningshavande
genom utslag fastställa ersättningen och föreskriva från och med
vilket kalenderår frälseräntan skall upphöra att utgå; skolande där ej förhållandena
till annat föranleda, tiden för räntans upphörande bestämmas
till ingången av kalenderåret närmast efter det utslaget vunnit laga kraft.
Konungens befallningshavande give ock i utslaget tillkänna vad fastighetsägaren
har att iakttaga i fråga om erläggande av ränta och avbetalning å
det belopp statsverket förskjuter.
Denna lag skall träda i kraft dagen efter den då lagen, enligt därå med
delad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
4
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
2) Förslag
till
Lag
om upphörande ar vissa frälseräntor.
Härigenom förordnas som följer:
Frälseränta, som är förenad i samma ägares hand med den fastighet varav
räntan utgår och ej besväras av sökt eller beviljad inteckning, skall omedelbart
upphöra.
Frälseränta, som enligt vad därom är särskilt stadgat kan inlösas för statsverkets
räkning och vars inlösen icke påkallats före den 1 januari 1940, skall
upphöra från och med nämnda dag. *
Frälseränta, med avseende varå lagen den 8 november 1912 om avlösning
av vissa frälseräntor är tillämplig och vars avlösning icke påkallats före den
1 januari 1942, skall upphöra från och med sistnämnda dag.
Denna lag skall träda i kraft dagen efter den då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Genom lagen upphäves lagen den 12 april 1935 (nr 102) örn upphörande
av vissa frälseräntor.
Beträffande de skäl som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
Frälseräntor finnas av två olika slag, skattefrälseräntor och frälseskatteräntor.
De förra hava uppkommit därigenom att kronan till någon
enskild överlåtit sin rätt till den från ett skattehemman utgående räntan.
De senare åter hava tillkommit på så sätt att ägare av frälsehemman
antingen avhänt sig jordäganderätten till hemmanet med förbehåll örn rätt
att för sig och efterkommande åtnjuta viss ränta av hemmanet eller ock,
ehuru mindre vanligt, med bibehållande av jordäganderätten till annan upplåtit
viss ränta av hemmanet. Skattefrälseräntorna äro följaktligen med
hänsyn till sättet för sin uppkomst av offentligrättslig natur, oaktat de på
grund av överlåtelsen från kronan blivit föremål för privaträttsliga förfoganden.
Frälseskatteräntorna däremot äga jämväl med hänsyn till sitt ursprung
privaträttslig karaktär.
I lagstiftningen har redan tidigt gjort sig gällande en strävan att förena
frälseräntorna med jorden. Till detta mål syftar såväl den i 4 kap. 5 §
jordabalken stadgade rätten för ägare av frälseränta att lösa till sig den av
räntan besvärade jorden, då denna säljes utom börd, som den lösningsrätt
vid räntans försäljning utom börd, vilken enligt förordningen den 21 mars
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
5
1835 tillkommer jordens ägare. Till någon avsevärd minskning av frälseräntornas
antal torde dessa bestämmelser dock ej hava lett.
Sedermera hava emellertid vidtagits andra, mera effektiva åtgärder, varigenom
frälseräntorna till största delen upphört. Enligt särskilda författningar
har sålunda statsverket åtagit sig att, med viss begränsning, inlösa
skattefrälseräntorna, varvid inlösta räntor, i likhet med annan grundskatt
till staten, anses såsom helt avskrivna. Vidare hava genom särskilda lagar av
den 8 november 1912 meddelats bestämmelser, enligt vilka frälseräntor, som
icke äro inlösningsbara, kunna bringas att upphöra antingen genom avlösning
eller genom räntans sammanläggning med den fastighet varav räntan
utgår.
Stadganden rörande inlösen och avlösning av frälseräntor m. m.
Bestämmelser örn inlösen av frälseräntor hava meddelats i förordningarna
den 11 september 1885 (nr 55) och den 2 juni 1911 (nr 73) samt i kungörelserna
den 8 april 1927 (nr 96) och den 10 juni 1932 (nr 197). Genom förstnämnda
förordning bestämdes, att de räntor å skattefrälsehemman, vilka
genom köp, byte eller gåva kommit från kronan i enskild persons eller verks,
menighets eller inrättnings ägo och icke blivit med jordäganderätten förenade,
finge, i mån som vederbörande ränteägare därom framställde anbud,
inlösas för statsverkets räkning. Till en början begränsades härvid
den tid, inom vilken ränteägare hade att framställa anbud om räntans inlösen,
till ett år från förordningens datum. Denna tid blev emellertid gång
efter annan förlängd och utsträcktes jämlikt förenämnda kungörelse den 10
juni 1932 till utgången av år 1935. I det ursprungligen uppställda villkoret
för inlösen, att räntan icke blivit förenad med jordäganderätten, gjordes
genom förordningen den 2 juni 1911 ändring såtillvida, att inlösen förklarades
kunna ske utan hinder därav att räntan vid något tillfälle före den 1
april 1911 varit förenad med jordäganderätten. I 1927 års kungörelse meddelades
föreskrifter angående inlösningsprisets beräknande. Syftet med 1885
års förordning var i främsta rummet, att jordägare, som hade att till enskilda
utgiva räntor vilka med hänsyn till sitt ursprung kunde sägas vara av grundskattenatur,
skulle komma i åtnjutande av förmåner motsvarande dem vilka
följde av den allmänna grundskatteavskrivningen. För att detta syfte skall
kunna vinnas även i de fall där inlösningsbara frälseräntor icke hembjudas
till inlösen, har alltsedan år 1888 medgivits rätt för ägare av skattefrälsehemman
att uppbära årlig ersättning av statsmedel för utbetalda räntor. Föreskrifter
härom hava meddelats i kungörelsen den 3 februari 1888 (nr 1 s. 3),
lagen den 2 december 1892 (nr 106) samt den förut omnämnda förordningen
den 2 juni 1911.
Sedan vid en inom finansdepartementet under hösten 1934 verkställd utredning
befunnits att ett icke ringa antal inlösningsbara frälseräntor då ännu
icke vore inlösta och att det dåvarande inlösningssystemet visat sig otillräckligt
för uppnående av det en gång uppställda önskemålet örn nämnda frälseräntors
snara upphörande, hava vidtagits mera effektiva åtgärder till för
-
6
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
verkligande av detta syfte. Genom lag den 12 april 1935 (nr 101) om inlösen
av vissa frälseräntor har sålunda bestämts, att inlösen av frälseräntor
som nyss nämnts kan påkallas icke blott av ränteägaren utan även av kronan.
Inlösen skall enligt lagen påkallas före den 1 januari 1940. Det skall
åligga kammaradvokatfiskalsämbetet såsom en tjänsteplikt att å kronans
vägnar begära inlösen dels i de fall, där ersättning för gulden frälseränta i
enlighet med därom givna författningar utbetalas av statsmedel, dels ock där
ämbetet på grund av anmälan av rättsägare eller eljest vinner kännedom örn
inlösningsbar ränta. I samband därmed utfärdades den 12 april 1935 jämväl
lag (nr 102) om upphörande av vissa frälseräntor, varigenom förordnades att
frälseränta, som kunde inlösas för statsverkets räkning, skulle, därest inlösen
icke påkallats före den 1 januari 1940, upphöra från och med sistnämnda
dag. Genom dessa lagbestämmelser lärer vara sörjt för att de inlösningsbara
räntorna definitivt komma att upphöra inom närmaste tiden.
Ehuru de skäl som föranlett staten att åtaga sig inlösning av skattefrälseräntor
ej ägde tillämpning å övriga frälseräntor — frälseskatteräntor, vilka
såsom förut nämnts med hänsyn till sitt ursprung ha privaträttslig karaktär
— ansågs emellertid ur andra synpunkter önskvärt att möjlighet bereddes
till avlyftande jämväl av icke inlösningsbara frälseräntor. Sålunda kunde
frälseskatteräntor — likaväl som grundskatterna och därmed jämställda
skattefrälseräntor — utgöra en olämplig och stundom verkligt betungande
börda på de fastigheter som besvärades därav. Härtill kom att frälseräntan
alltmer kommit att betraktas såsom ett föråldrat rättsinstitut, vars fortbestånd
vore obehövligt med hänsyn till nyare lagstiftning samt olämpligt även
i andra hänseenden än nyss berörts. Såsom ett slutligt mål uppställdes därför
att frälseränteinstitutet helt avskaffades. I sådant syfte tillkom 1912 års
lagstiftning om avlösning av frälseränta och örn sammanläggning av frälseränta
med den fastighet varav räntan utgår.
Vad först angår avlösning stadgas i lagen den 8 november 1912 (nr 277)
om avlösning av vissa frälseräntor, att frälseränta, som ej enligt vad därom
är stadgat kan inlösas för statsverkets räkning, må avlösas mot ersättning i
penningar, om räntans ägare eller ägaren av den fastighet av vilken räntan
utgår det begär (l §). Föremål för avlösning äro således i främsta rummet
frälseskatteräntorna. Men även skattefrälseräntor kunna avlösas, därest de
efter den 31 mars 1911 varit förenade med jordäganderätten och således ej
äro inlösningsbara. Avlösning av frälseränta är dock icke medgiven för det
fall att räntan då avlösning begäres är förenad med jorden (19 § första stycket).
Som huvudregel gäller att avlösningssumman utgör tjugufem gånger
räntans årliga värde (9 §). Med hänsyn till det allmännas intresse av ränteavlösningens
genomförande bidrager statsverket med en fjärdedel av ersättningen.
Återstående tre fjärdedelar förskjutas av statsmedel. Det förskjutna
beloppet jämte ränta därå skall av fastighetens ägare återbetalas medelst lika
annuiteter under en tid av 40 år från förskottets utgivande (2 §). Statsbidragets
storlek ävensom amorteringsvillkoren äro bestämda så, att räntegivarens år
-
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
7
liga utgift för avlösningen under amorteringstiden skall något understiga vad
han förut haft att årligen erlägga såsom frälseränta. I vissa fall kan emellertid
avlösningen för fastighetsägaren medföra årliga penningutgifter, som
förut icke haft någon motsvarighet. Så blir fallet om i räntan ingår annat
än årliga förmåner. För sådant fall är föreskrivet, att avlösning må ske endast
med fastighetsägarens medgivande (10 §). Ett undantag från vad nu
sagts angående statsbidrag gäller med avseende å frälseränta som väl är av beskaffenhet
att kunna avlösas men som vid något tillfälle efter den 31 mars
1911 varit förenad med fastigheten. I sådant fall skall icke någon del av
ersättningen gäldas av statsmedel, men ersättningen förskjutes i sin helhet
av dylika medel (19 § andra stycket). Man har härmed velat förebygga att
en ränta som förenats med jorden skulle åter frånskiljas i syfte att vid avlösning
statsbidrag skall utgå.
Enligt lagen den 8 november 1912 (nr 278) om sammanläggning av frälseränta
med den fastighet, varav räntan utgår, kan en frälseränta, som är i
fastighetsägarens hand och därför ej kan bliva föremål för inlösen eller avlösning,
bringas att upphöra genom räntans sammanläggning med fastigheten.
Sammanläggning kan i sådant fall komma till stånd såväl på ansökning av
räntans ägare — i detta fall tillika ägare av fastigheten — som på initiativ av
rätten (3 § samt 5 och 6 §§). Sammanläggning kan jämväl ifrågakomma
där ränta och jord äro på skilda händer. Härför erfordras dock att räntans
ägare gör ansökning därom (4 §). Beslut om sammanläggning meddelas av
rätten. Åtskilliga villkor skola vara uppfyllda för att sammanläggning skall
kunna genomföras. Med hänsyn därtill att frälseränta anses såsom fast
egendom och kunnat belastas med inteckning, måste exempelvis tillses att
icke räntan och jorden äro var för sig graverade på sådant sätt att hinder
för sammanläggning möter (2 §). För att sammanläggning må kunna ske i
största möjliga utsträckning, har stadgats förbud dels mot intecknande av
frälseränta (10 §), dels ock mot vidtagande av vissa andra åtgärder varigenom
möjligheten till sammanläggning kunde äventyras (11 §).
De nu framlagda lagförslagens tillkomst m. m.
Såsom av det föregående framgår innehålla bestämmelserna om avlösning
icke, såsom numera beträffande inlösen, befogenhet för kronan att påkalla
räntans upphörande, varjämte vederbörande jordägare i vissa fall kan motsätta
sig avlösning. 1912 års lagstiftning byggde på antagandet, att de enskilda
intressena skulle vara tillräckligt starka att åstadkomma räntornas
avskaffande, om blott lagliga former härför skapades och något understöd
av statsmedel lämnades. Emellertid uttalades i förarbetena till lagstiftningen
att, om de föreslagna avlösningsmöjligheterna icke komme att begagnas i
tillräcklig omfattning och avlösningen således droge allt för långt ut på tiden,
det allmänna syntes äga anledning överväga, huruvida icke kraftigare medel
borde anlitas för att bringa räntorna att upphöra.
8
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
För vinnande av närmare utredning rörande effektiviteten av 1912 års lagstiftning
införskaffades under år 1935 genom finansdepartementet från vederbörande
länsstyrelser uppgifter å samtliga i 1935 års taxeringslängder
upptagna frälseräntor. Jämligt bemyndigande uppdrog därefter chefen för
finansdepartementet åt kammarrådet H. Skoglund att såsom sakkunnig biträda
inom departementet med utredning rörande en reformering av 1912
års lagstiftning.
Med skrivelse den 30 september 1936 överlämnade Skoglund till nämnde
departementschef en promemoria jämte förslag till lag angående ändring i
vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning av vissa
frälseräntor samt till lag örn upphörande av vissa frälseräntor.
Angående behovet av ändrade bestämmelser på förevarande område anförde
den sakkunnige bland annat följande:
Med ledning av de från länsstyrelserna inkomna uppgifterna hade länsvis
upprättats förteckningar å ännu kvarstående frälseskatteräntor med för
år 1935 åsätta taxeringsvärden. Av ett över förteckningarna upprättat sammandrag
framgår, att 215 fastigheter (jordeboksenheter) fortfarande belastas
av frälseskatteräntor med ett sammanlagt taxeringsvärde av 297,080 kronor,
varvid emellertid räntor av nio fastigheter icke åsatts taxeringsvärde.
Avlösningssumman för kvarstående frälseskatteräntor skulle sålunda, beräknade
enligt gällande grunder, kunna approximativt uppskattas till 390,000
kronor.---
Under de fem budgetåren 1 juli 1925—30 juni 1930 hava för avlösning av
frälseräntor från vederbörligt anslag utbetalats sammanlagt omkring 867,000
kronor, under det att under de fem budgetåren 1 juli 1930—30 juni 1935 utbetalats
allenast omkring 107,000 kronor. Under femårsperioden 1931-—1935
hava enligt i kammarkollegiet förd förteckning avlösts sammanlagt allenast
16 stycken frälseskatteräntor eller i medeltal för år 3.2 stycken. Anledning
finnes icke antaga, att avlösningen med tillämpning av nu gällande bestämmelser
i framtiden kommer att fortskrida i raskare tempo.
Under sådana omständigheter måste det betvivlas, att en fortsatt tillämpning
av samma bestämmelser skall kunna leda till ett upphörande inom rimlig
tid av de kvarstående frälseskatteräntorna.
över den sakkunniges promemoria med tillhörande lagförslag avgåvos utlåtanden
av kammarkollegiet, som tillika överlämnade yttrande av kammaradvokatfiskalsämbetet,
ävensom av länsstyrelserna i de elva län, där avlösningsbara
räntor förekomma i nämnvärt antal.
I de inkomna yttrandena vann förslagets syfte att påskynda och möjliggöra
en såvitt möjligt fullständig avveckling av frälseränteinstitutet allmänt
understöd.
I allmänhet tillstyrkte eller förklarade de hörda myndigheterna sig icke
hava något att erinra emot de föreslagna huvudgrunderna för den ifrågasatta
lagstiftningen. Vissa erinringar framställdes emellertid av kammarkollegiet
samt av länsstyrelserna i Stockholms och Skaraborgs län. Jämväl
detaljbestämmelserna i lagförslagen lämnades i de avgivna yttrandena i stort
sett utan erinringar.
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
9
Sedan de av den sakkunnige framlagda förslagen underkastats överarbetning,
remitterades desamma till lagrådet, som framställde vissa erinringar
mot detaljbestämmelser i förslagen. Vissa jämkningar i förslagen vidtogos
därefter inom justitiedepartementet.
Huvudgrunderna i de framlagda lagförslagen.
Lagförslaget rörande avlösningslagen innebär i korthet följande förändringar.
På enahanda sätt som i fråga om inlösen av skattefrälseräntor skall staten
taga initiativ till avlösning av icke inlösningsbara frälseräntor. Avlösning
skall kunna äga rum, örn det påkallats före den 1 januari 1942. Av
den för frälseräntans avlösning fastställda ersättningen skall av statsmedel
gäldas icke blott såsom för närvarande en fjärdedel utan även vad därutöver
erfordras för att det belopp, som fastighetens ägare årligen skall erlägga såsom
avbetalning och ränta å förskjutet belopp, icke — såsom eljest under
vissa förhållanden kunde bliva fallet — skall bliva högre än det årliga frälseräntebeloppet.
Möjligheten att åvägabringa avlösning av räntor, som varit
med jordäganderätten förenade efter den 31 mars 1911, skall underlättas
därigenom, att statsbidrag skall utgå även för avlösning av sådana räntor.
Förslaget till lag örn upphörande av vissa frälseräntor — vari inarbetats
nu gällande lag i samma ämne av den 12 april 1935 — innehåller jämväl bestämmelser
därom, att frälseränta, som är förenad i samma ägares hand med
den fastighet, varav räntan utgår, skall, där ej räntan besväras av sökt eller
beviljad inteckning, omedelbart upphöra, samt att frälseränta med avseende
varå avlösningslagen är tillämplig skall, därest avlösning ej påkallats före den
1 januari 1942, upphöra från och med denna dag.
Förslaget beträffande Danviks hospital tillhöriga frälseräntor.
1912 års lagstiftning vilar på den uppfattningen att nya frälseräntor i
allmänhet icke kunna bildas. Från denna regel finnes dock undantag. Alltjämt
kunna nämligen frälseräntor uppkomma vid skatteförsäljning enligt
kungörelsen den 17 maj 1861 (nr 29 s. 1) av Danviks hospital tillhöriga,
med ständig städje- och besittningsrätt upplåtna hemman och lägenheter.
Genom nämnda kungörelse har förordnats, att dylik försäljning finge ske
under villkor bland andra, att skatteköpeskillingen beräknades till ett belopp
i det minsta motsvarande fastighetens till hospitalet utgående ränta för tio
år jämte värdet av viss hemmanet åliggande arbetsskyldighet till hospitalet,
och att vederbörande myndighet ägde bestämma den högre köpeskilling, som
med avseende å fastighetens förmåner och beskaffenhet finge anses skälig
(punkt l:o). Hospitalets frälsemannarätt till den försålda fastigheten skulle
kvarstå, så att hospitalet framdeles finge vara i besittning av den fastigheten
vid skatteköpet åliggande ränta (punkt 3:o). Örn den till hemmanet hörande
skogen lämnade avkastning utöver hemmanets behov, finge hospitalsstyrelBihang
till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr 43.
2
10
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
sen överenskomma med innehavaren örn den särskilda ersättning, som vare
sig genom högre köpeskilling eller årlig avgäld borde för sådant fall tillkomma
hospitalet (punkt 6:o).
Med anledning av visst påpekande av länsstyrelsen i Stockholms län framlades
i en inom finansdepartementet den 31 december 1936 upprättad promemoria
förslag till kungörelse med vissa ändrade bestämmelser rörande försäljning
till skatte av de Danviks hospital tillhöriga, med ständig städjeoch
besittningsrätt upplåtna hemman och lägenheter, av följande innehåll:
Vid försäljning till skatte av de Danviks hospital tillhöriga, med ständig
städje- och besittningsrätt upplåtna hemman och lägenheter, som med stöd
av kungörelsen den 17 maj 1861 hädanefter äger rum, skall bestämmelsen i
punkt 3:o i berörda kungörelse icke vidare vinna tillämpning. Såsom villkor
för sådan försäljning skall emellertid, utöver vad sagda kungörelse i övrigt
innehåller, gälla, att till den enligt föreskrifterna i punkterna l:o och
6:o beräknade skatteköpeskillingen skall läggas kapitalvärdet av den ränta,
som dittills av fastigheten utgått eller rätteligen bort utgå. Uppskattning av
sådan räntas kapitalvärde skall ske i enlighet med de grunder, som finnas
angivna i lagen den 8 november 1912 om avlösning av vissa frälseräntor.
Vid remissen till lagrådet av de förut omförmälda lagförslagen anförde föredraganden,
chefen för justitiedepartementet, bland annat följande:
»Beträffande slutligen frälseräntor, vilka enligt gällande bestämmelser uppkomma
vid skatteförsäljning av vissa Danviks hospital tillhöriga fastigheter,
synes det, därest förevarande förslag om räntors upphörande godkännes,
vara nödvändigt att, på sätt i den inom finansdepartementet den 31 december
1936 upprättade promemorian föreslagits, bestämmelser meddelas i syfte
att för framtiden förhindra uppkomsten av sådana räntor. Att vederlag för
den bortfallande räntan bör beredas hospitalet synes vara uppenbart, och
emot det sätt, på vilket detta enligt förslaget skall ske, torde icke något vara
att erinra. Emellertid är att märka, att på sätt i promemorian framhållits
ökad kostnad härigenom uppkommer för de fastighetsinnehavare, som enligt
de föreslagna reglerna vilja skatteköpa sina hemman. Medan för närvarande
en fastighetsinnehavare erhåller hjälp av staten för avlösning av den vid
skatteköpet bildade frälseräntan dels genom statsbidrag med en fjärdedel avräntans
kapitalvärde dels ock genom lån å återstoden av räntan, skulle han
enligt de föreslagna reglerna vid skatteköpet hava att till hospitalet erlägga
hela kapitalvärdet av räntan och måste själv sörja för anskaffandet av därför
erforderliga medel. Den försämring i villkoren för skatteköp, som förslaget
sålunda innebär för innehavarna av de återstående ifrågavarande, till
ett 15-tal uppgående fastigheterna, skulle utan tvivel vara ägnad att motverka
dessas benägenhet att skatteköpa fastigheterna och därigenom försvåra
avskaffandet av de ålderdomliga besittningsförhållandena beträffande nämnda
fastigheter. Med hänsyn i främsta rummet till önskvärdheten att befrämja
upphörandet av denna besittningsform torde därför böra övervägas uppskov
med de ifrågasatta bestämmelsernas tillämpning, så att under ännu någon
tid skatteköp kan komma till stånd enligt nuvarande regler. Efter samråd
11
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
med chefen för socialdepartementet förordar jag alltså, att någon definitiv
ståndpunkt icke nu intages till förslaget örn ändring i 1861 års skatteköpsförfattning.
Då emellertid denna författning beslutats med rikets ständer, anser
jag bemyndigande böra utverkas av riksdagen att utan hinder av nämnda
författning meddela bestämmelser, i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget,
i syfte att förekomma uppkomsten av frälseränta vid skatteköp av berörda
fastigheter.»
Såsom av utskottets redogörelse framgår, genomfördes under år 1935 lagstiftning
innebärande att ännu kvarstående s. k. inlösningsbara frälseräntor
komma att upphöra inom den närmaste tiden. De nu framlagda lagförslagen
åsyfta att genom effektivare bestämmelser än dem som för närvarande gälla
bringa ur världen de icke inlösningsbara frälseräntorna. Utskottet vill tillstyrka
dessa lagförslag, vilkas genomförande torde innebära uppfyllandet avett
länge närt önskemål.
I anslutning till den föreslagna bestämmelsen, att avlösningsbar frälseränta
vars avlösning icke påkallats före den 1 januari 1942 skall upphöra från och
med nämnda dag, har föredragande departementschefen vid remissen till lagrådet
av de nu förevarande lagförslagen uttalat, att därest trots de föreslagna
bestämmelserna avlösning av någon enstaka frälseränta icke skulle komma
att påkallas, på prövning av omständigheterna i det särskilda fallet torde få
bero, huruvida och i vilken omfattning någon ersättning av statsmedel kunde
beredas vederbörande för förlust i anledning av räntans upphörande. Utskottet
instämmer häri och vill även — i likhet med vad utskottet uttalat vid
sin behandling av de år 1935 genomförda ändringarna beträffande inlösningsbara
frälseräntor — såsom sin mening framhålla, att dylik ersättning bör
kunna utgå även för det fall att ränteägarens underlåtenhet alt påkalla avlösning
har sin grund i bristande kännedom örn förevarande lagstiftning eller
i felaktig uppfattning örn avgiftens natur, samt att krav på att underlåtenhet
skall vara ursäktlig ej heller bör uppställas.
I propositionen har Kungl. Majit jämväl begärt bemyndigande av riksdagen
att meddela vissa bestämmelser rörande skatteköp av Danviks hospital
tillhöriga fastigheter. Mot bifall härtill har utskottet icke funnit anledning
till erinran.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att de i förevarande proposition framlagda lagförslagen
måtte av riksdagen antagas; samt
B) att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Majit att utan
hinder av föreskrifterna i kungörelsen den 17 maj 1861 (nr
29 s. 1) angående försäljning till skatte av de Danviks hospital
tillhöriga, med ständig städje- och besittningsrätt upplåtna
hemman och lägenheter meddela bestämmelser, i huvudsaklig
överensstämmelse med ett inom finansdepartementet
den 31 december 1936 upprättat förslag, i syfte att före
-
Utslcoltet.
12
Första lagutskottets utlåtande nr 43.
komma uppkomsten av frälseränta vid skatteköp av Danviks
hospital tillhöriga fastigheter.
Stockholm den 29 april 1937.
På första lagutskottets vägnar:
THORWALD BERGQUIST.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Klefbeck, Erik Anderson, Velander*, Ruben Wagnsson,
Löfgren*, Branting*, Otto Wangson och Egnell;
från andra kammaren: herrar Bergquist och Lindqvist, fru Östlund samt herrar Fyberg,
Olsson i Mellerud, Larsson i Hede, Lindberg i Stockholm och Gezelius.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
372 012
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1937:276 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 15 juni 1934 s. 1 i texten