Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av felskrivning i fastighetsbok m. m. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 13 i första kammaren av herr Schlyter m. fl. och nr 42 i andra kammaren av herr Bergquist m. fl.

1937-05-28 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1937:64, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av felskrivning i fastighetsbok m. m. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 13 i första kammaren av herr Schlyter m. fl. och nr 42 i andra kammaren av herr Bergquist m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 64.

1

Nr 64.

Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1937 kl. 1.30 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av

frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit

skada till följd av felskrivning i fastighetsbok m. m.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 13 i första kammaren av herr Schlyter

m. fl. och nr 42 i andra kammaren av herr Bergquist m. fl. I motionerna,

vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla att utredning verkställes av frågan, huruvida

och på vad sätt den, som lidit skada till följd av felskrivning i fastighetsbok

eller därå grundat gravationsbevis, skall kunna erhålla ersättning härför

direkt av statsverket.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärernas hemställan,

får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa

till motionerna.

Reglerna om inskrivning av rättsförhållanden rörande fast egendom lia

i skilda länder fått en mycket olikartad utformning. I fråga om inskrivningens

rättsverkningar kunna de olika länderna uppdelas i två huvudgrupper.

Den ena gruppen omfattar länder, där inskrivningen är blott och

bart en publikationsåtgärd vid vilken inskrivningsmyndigheten utan att ingå

i prövning av rättsförhållandets vare sig materiella eller formella sida allenast

bringar till allmänhetens kännedom den rätt som uppkommit genom

de privata rättshandlingarna. I den andra gruppen länder är åter inskrivningen

helt eller delvis villkor för rättigheternas uppkomst, varmed sammanhänger

att inskrivningen föregås av en granskning av de rättsfakta som

ligga till grund för densamma, ett konstaterande av att vissa i lag bestämda

inskrivningsförutsättningar äro för handen, vilken grundsats brukar kallas

legalitetsprincipen.

Det svenska inskrivningsväsendet tillhör den kategori av rättssystem som

anslutit sig till legalitetsprincipen. Omfattningen av en inskrivnings rättsverkningar

är hos oss olika vid skilda slag av förvärv. Köp av fast egendom

sker ju i och med själva det skriftliga avtalet, men i åtskilliga avseenden

inträder den fulla sakrättsliga verkan av köpet först genom lagfart.

Beträffande inteckning för fordran vinnes — i regel — ej panträtt i egendomen

förrän inskrivning skett. Och för övriga begränsade sakrätter, exem
Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr 64. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 6i.

pelvis servitut, är inteckning av betydelse särskilt med hänsyn till prioriteten

mellan flera konkurrerande upplåtelser.

Den prövning som hos oss sker vid inskrivning är relativt omfattande.

Beträffande själva giltigheten av den handling, som ligger till grund för

inskrivningen, är dock prövningen mera summarisk. Prövningen är icke

heller av definitiv karaktär. Den innebär allenast en viss faktisk garanti

för rättsförvärvets giltighet; denna kan utan hinder av inskrivningsbeslutet

prövas i senare rättegång. Man kan således ej tala örn någon obetingad tillit

till det av inskrivningsdomaren meddelade beslutet. I praktiken torde man

emellertid utgå ifrån att ett rättsförhållande genom ett inskrivningsbeslut

fått en viss offentlig garantistämpel.

Örn nu en person förlitat sig på riktigheten av ett inskrivningsbeslut —

eller ett med ledning av inskrivningsurkunderna utfärdat gravationsbevis —

och detta sedan befinnes vara formellt eller materiellt oriktigt, kommer vederbörande

i en ganska prekär situation. För den händelse den skada, som

han lidit, bär sin grund i ett tjänstefel av någon inskrivningsdomare, kan

han i vederbörlig ordning, d. v. s. genom JO, JK eller advokatfiskal

vid hovrätt, vända sig med skadeståndsanspråk mot denne domare. Möjligheten

att utfå skadestånd blir emellertid här beroende av domarens solvens.

Det kan också tänkas att det begångna felet ligger så långt tillbaka i

tiden att skadeståndsanspråk redan preskriberats. Slutligen må framhållas

att en inskrivningsåtgärd kan vara materiellt oriktig, ehuru försummelse av

någon inskrivningsdomare ej föreligger. Någon ansvarsskyldighet för staten

vid försummelse av inskrivningsdomare föreligger icke enligt svensk rätt.

Önskemålet att trygga den allmänna omsättningen har i vissa länder utlöst

en strävan att åstadkomma en rättsligen garanterad tillit till de offentliga

inskrivningsurkunderna (faslighetsböckerna) och de till grund för inskrivning

åberopade dokumenten. Detta problem har man sökt lösa genom

att tillägga inskrivningen offentlig trovärdighet, s. k. publica fides. Inskrivningen

kan i så fall av tredje man i god tro åberopas såsom ett självständigt

rättsgrundande faktum. En inskriven rättshandling blir i förhållande

till godtroende tredje man att anse såsom giltig, även örn de materiellträttsliga

betingelserna härför saknas, och omvänt blir varje rättighet, varom

inskrivningsurkunden icke lämnar upplysning, utan betydelse för tredje

nian i god tro.

Inskrivningens offentliga trovärdighet är en av huvudpunkterna i det

tyska grundbokssystemet, som länge varit en förebild för reformsträvandena

på förevarande område. Denna offentliga trovärdighet är givetvis en tillgång

av betydande värde, i hög grad ägnad att bereda trygghet åt fastighetskredit

och omsättning. Men skall inskrivningen åtnjuta publica fides, måste

det även finnas starka garantier för att inskrivningen verkligen är materiellt

riktig. Vinsten med publica fides är svår att ernå utan uppoffringar i andra

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 64.

3

avseenden. Och denna uppoffring kan bliva för stor. Det tyska systemet har

sålunda en överdriven formalisering och schablonisering av kontraktsförhållandena

samt en dyrbar, invecklad och tungt verkande inskrivningsteknik.

Den fullständiga publica fides i fråga örn inskrivningarna är emellertid

icke i och för sig målet, utan detta är att undvika förluster för dem som lita

på inskrivningarna. Här kan man även på ett annat sätt komma till målet,

nämligen genom att låta staten inträda som ersättningspliktig när inskrivningens

trovärdighet sviktar. Detta är den s. k. för säkrings principen, vilken

först genomfördes i Australien (1858). Denna princip är något annat än statens

ansvar för det fall att fel eller försummelse begås vid inskrivning; principen

innebär i stället att staten åtar sig ett ansvar för att det formellt inskrivna

också svarar mot det materiellt riktiga, staten övertar m. a. o. en

försäkringsrisk. Med en sådan anordning blir det tydligen ett lämplighetsspörsmål

hur långt man vill sträcka kravet på den offentliga trovärdigheten.

Ju strängare krav man härutinnan uppställer, desto mindre risk är det för

staten såsom försäkringsgivare. Göras emellertid kraven så stränga att de

belasta omsättningslivet med för många tyngande former, kan det vara mera

ändamålsenligt att öka riskpremien. Det är dessa hänsyn som få vägas mot

varandra.

Statsgaranti för inskrivningsfel är en av hörnstenarna i Englands inskrivningsväsende.

Genom inskrivningen (registreringen) åtar sig staten garanti

för beståndet av den inregistrerade rättigheten. Innebörden av denna garanti

är att, då registrering skett i strid mot det materiella rättsläget, den

skadelidande i vissa fall hålles skadeslös genom ersättning av allmänna medel.

Skadeståndsbeloppet utbetalas från en försäkringsfond, som årligen tillföres

en viss del av de inbetalda registreringsavgifterna.

Jämväl Danmark har genom lov den 31 mars 1926 örn Tinglysning accepterat

försäkringsprincipen. Tinglysningens (inskrivningens) juridiska betydelse

bygger på samma princip som i grunden är gemensam för hela den

nordiska inskrivningsrätten. Tinglysningen är sålunda tänkt som en publikation

av redan bestående rättigheter, den grundlägger ej själva rättigheten

utan endast förstärker rättsskyddet. Tinglysningen av ett dokument avskär

emellertid alla invändningar mot dokumentets giltighet i förhållande till

dem, som genom tinglyst avtal förvärva rätt med avseende å egendomen

och därvid äro i god tro. Undantag finnes från denna princip för det fall

alt dokumentet är förfalskat eller tillkommet genom visst tvång eller örn

utställaren var omyndig. I dessa fall giver emellertid staten ersättning åt

godtroende förvärvare av egendomen. Vidare ansvarar staten för de förluster

som kunna uppkomma genom att fel begås av den som verkställer

inskrivning. Den danska lagen var härutinnan grundad på eli av professorn

Vinding Kruse framlagt förslag. Dennes system byggde på elen tankegången

alt en fullständig riktighet Iros fastighetsboken icke borde eftersträvas

på bekostnad av frihet i omsättningen och enkelhet i förfarandet. I den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 64.

mån felaktigheter icke kunde undgås genom föranstaltningar som vore

förenliga med dessa krav, skulle staten övertaga risken, vilket innebure att

staten s. a. s. meddelade en försäkring. Premien, som bleve mycket obetydlig,

eftersom risken vore ringa i förhållande till det stora antalet tinglysningsärenden,

skulle uttagas genom tinglysningsavgifterna. — Det har visat

sig att de fall, då ersättningskrav rests mot staten enligt 1926 års danska lag,

blivit mycket fåtaliga. Intill år 1935 hade krav bifallits i endast ett enda fall.

Den nya norska lagen örn tinglysning, utfärdad den 7 juni 1935, bygger

i stor utsträckning på samma principer som 1926 års danska lag. Enligt

35 § i den norska lagen äger den, som lider oförskylld förlust på grund av

tinglysningsfel, rätt till ersättning därför av staten i vissa angivna fall. Att

det skall vara ett tinglysningsfel betyder att staten bara svarar för att lagens

regler ha följts, däremot ej för grundbokens fulla trovärdighet. Å andra

sidan behöver det ej vara ett fel som kan tillräknas domaren såsom oaktsamhet;

ett tinglysningsfel anses föreligga även för det fall att ett förfalskat

dokument blivit tinglyst.

Villkor för ersättning är att förlusten kan tillskrivas:

a) den omständigheten att vederbörande litat på en tinglysningsattest

eller pantattest (härunder faller motsvarigheten till gravationsbevis i Sverige),

b) att ett dokument icke blivit tinglyst eller blivit tinglyst för sent,

c) att ett dokument, jämlikt vissa bestämmelser i lagen, får vika för ett

senare tinglyst dokument,

d) att ett dokument, som tillkommit genom förfalskning eller tvång eller

utfärdats av omyndig, blivit tinglyst och vederbörande i god tro företagit

rättshandling i tilltro till dokumentets giltighet.

Detta ansvar för staten, som den norska lagen stadgar, betecknades vid

lagens tillkomst såsom försäkringsmässigt. Man ansåg det emellertid onödigt

att införa någon särskild administrativ apparat för försäkringen, då

ansvaret med stöd av erfarenheterna i Danmark beräknades ytterst sällan

skola bliva effektivt.

Frågan örn inskrivningarnas offentliga trovärdighet behandlades av de

sakkunniga, som år 1930 framlade betänkande med förslag till lag örn handläggning

av inskrivningsärenden m. m. (statens offentliga utredningar 1930:

29). De sakkunnigas förslag låg till grund för 1932 års inskrivningslagstiftning,

vilken avsåg dels uppläggande av nya specialiserade fastighetsböcker

för landet, dels ock en omläggning av det formella förfarandet i inskrivningsärenden

och en förenkling av expeditionssättet. I sitt betänkande anförde de

sakkunniga bland annat:

»En dylik reform löser naturligtvis icke den stora frågan örn obetingad

tillit till de offentliga inskrivningsurkunderna och de till grund för inskrivning

åberopade dokumenten. Därest denna obetingade tillit alltjämt skulle

utgöra målet, torde vägen dit böra tillryggaläggas i etapper. Fastighetsbok
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 64.

5

föringens tekniska förbättring, som är en oeftergivlig förutsättning för att

inskrivningen helt eller delvis skall kunna tilläggas publica fides, må i så

fall utgöra den första etappen. Men vare sig inskrivningsväsendet skall inrättas

efter publica fides-principen eller staten i viss omfattning skall göras

till ekonomisk garant för inskrivningarnas riktighet, måste våra materiella

rättsregler på hithörande område bliva föremål för en mera omfattande revidering.

Dessa svårlösta och i mycket ingripande spörsmål synas lämpligen

böra tågås i övervägande i samband med en framdeles skeende omarbetning

av lagfarts- och inteckningsförordningarna, varvid dessa eventuellt sammanfattas

med här föreslagna inskrivningsrättsliga stadganden till ett sammanhängande

helt. Dessa reformkrav äro icke av samma trängande natur, sorn

de vilka angå själva inskrivningstekniken. Örn förevarande reform begränsas

till den formella inskrivningsrätten, kan den icke dess mindre Wiva av

.synnerligen stor betydelse. En förbättring i tekniken medför att inskrivningsväsendets

pålitlighet i motsvarande grad ökas, så att det bättre kommer att

fylla sin betydelsefulla uppgift i det ekonomiska livet.»

I förevarande motioner anföres bland annat:

Sedan över tre år tillbaka påginge i Sverige det omfattande arbetet med

uppläggandet av nya fastighetsböcker för landet. Enligt en beräkning av de

sakkunniga, vilka framlagt förslag till lag örn handläggning av inskrivningsärenden

m. m„ torde detta arbete omfatta uppläggandet av i genomsnitt 9 000

upplägg per domsaga. I den övervägande delen av domsagorna omhänder - hades "denna uppgift av sekreterarna, d. v. s. jämförelsevis unga jurister,

vilka efter fullbordad sedvanlig tingstjänstgöring inträtt i hovrätt och där

tilldelats fiskalsförordnande.

Redan i förarbetena till inskrivningsreformen hade påpekats de svårigheter

och felkällor av allehanda art som kunde uppträda vid arbetet med de nya

fastighetsböckernas färdigställande. Erfarenheterna från den tid som förflutit

efter arbetenas påbörjande torde icke jäva dessa uttalanden.

Under dylika förhållanden vore det uppenbart att ett mycket stort ansvar

åvilade dem, vilkas uppgift det vore att verkställa uppläggandet av fastighetsböckerna.

Ett aldrig så litet fel kunde tänkas medföra mycket stora

konsekvenser av ekonomisk art för ägare till elier sakägare i en fastighet.

Enligt gällande svensk rätt kunde visserligen den, som tillfogats skada genom

felaktighet som kunde tillskrivas bokuppläggarens vårdslöshet eller försummelse,

rikta sig mot honom med skadeståndsanspråk, men utsikterna att erhålla

gottgörelse för liden skada bleve ju i sådant fall helt beroende av vederbörandes

solvens.

Med hänsyn till önskemålet alt trygga den allmänna omsättningen hade i

vissa länder med tillämpning av den s. k. försäkringsprincipen fastställts, att

godtroende tredje man, som lode skada på grund av felskrivning i fastiglietsitok,

skulle kunna vända sig med skadeståndsanspråk direkt mot staten. I

sin vidsträcktaste utformning innebure denna princip alt skadestånd kunde

utgå även örn den felaktiga anteckningen icke grundade sig på fel eller försummelse

av vederbörande fastighetsbokförare.

Det förelåge måhända för närvarande icke behov i vårt land av en tilllämpning

av försäkringsprincipen i hela dess vidd. Däremot kunde det med

fog ifrågasättas örn icke nu i samband med pågående arbete med uppläggandet

av de nya böckerna — borde skapas möjlighet för den, som lidit

skada lill följd av att lian förlitat sig på riktigheten av en anteckning i fas
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 64.

Utskottet.

tighetsbok eller därå grundat gravationsbevis, vilken anteckning sedermera

befunnits vara felaktig, att erhålla ersättning för skadan direkt av staten. Ett

dylikt stadgande torde böra kompletteras med bestämmelser, reglerande statsverkets

regressrätt mot den försumlige tjänstemannen, därvid utrymme torde

böra lämnas till en diskretionär prövning.

Såsom av utskottets redogörelse här ovan framgår, har i ett flertal av de

oss närstående länderna i den ena eller andra formen införts principen örn

statens ansvar för skada till följd av vid inskrivning förelupna oriktigheter

av vare sig materiell eller formell art. Genomförandet av en sådan princip

utgör ett led i de åtgärder av skilda slag som åsyfta att vinna en betryggande

tilltio till inskrivna dokument till båtnad för den allmänna omsättningen.

I sin vidsträcktaste utformning innebär sagda princip, att skadestånd

kan utgå även örn den oriktiga inskrivningen icke har sin grund i försummelse

av någon ämbets- eller tjänsteman, som har befattning med inskrivningsväsendet.

I sådant fall plägar principen kombineras med det system,

att själva inskrivningarna i större eller mindre omfattning tillerkännes

offentlig tilltro, även örn inskrivningen ur materiellt rättslig synpunkt icke

motsvarar det verkliga rättsläget. Ett dylikt system finnes exempelvis i Danmark

och Norge, vilka länders inskrivningsväsende i huvudsakliga delar är

uppbyggt efter samma grundsatser som vårt. Denna princip örn statens ansvar

plägar, av skäl som närmare utvecklats i utskottets redogörelse, benämnas

försäkringsprincipen.

Ett genomförande i vårt land av försäkringsprincipen i hela dess vidd

skulle kräva vissa ändringar i nu gällande materiellt-rättsliga regler rörande

lagfart och inteckning. Med hänsyn till att dessa regler torde komma att

upptagas till omprövning i samband med den snart förestående allmänna

jordabalksrevisionen, synes det icke föreligga anledning att nu genomföra

försäkringsprincipen i nyssnämnda omfattning. Däremot synes principen

örn statens ansvar för inskrivningsfel kunna införas för vissa mera speciella

förhållanden utan att medföra någon ändring i reglerna om lagfart och inteckning

och utan att föregripa ett framtida ställningstagande till försäkringsprincipen

i dess vidsträcktare bemärkelse.

Härvidlag faller främst i ögonen frågan örn rätt till ersättning då skada

vållats genom fel eller försummelse av en inskrivningsdomare. Enligt de för

närvarande gällande rättsreglerna kan den skadelidande vända sig med ersättningsanspråk

allenast mot vederbörande domare. Här kan emellertid

preskription lia inträtt, varvid är att märka att preskriptionstiden — 10 år

räknas, icke fran det skadan yppats utan från tiden för begåendet av den

ifrågavarande försummelsen. Och vidare blir ju, såsom i motionen framhålles,

den skadelidandes möjlighet att utbekomma ett eventuellt utdömt

skadestånd beroende av vederbörande domares selvens. Visserligen förekommer

att domare i sitt eget intresse tecknar försäkring för dylik ansvarighet,

men man torde kunna utgå ifrån att åtminstone i regel sådan försäkring icke

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 64.

7

tagits just i de fall då den enskildes möjlighet alt utfå skadestånd är som

mest osäker, d. v. s. då fråga är örn yngre, icke ordinarie domare. Det bör

härvidlag beaktas att inskrivningsärendena å landet i mycket stor utsträckning

handläggas av relativt unga domsagosekreterare och notarier. Den sålunda

gällande ordningen i fråga örn ersättning för skada som uppkommit

genom fel vid förandet av fastighetsbok eller eljest vid behandling av inskrivningsärende,

såsom exempelvis vid utfärdande av gravationsbevis, är

uppenbarligen ur den skadelidandes synpunkt icke tillfredsställande. Det

rör sig här ofta örn rättsförhållanden av betydande ekonomisk valör. Den

rationella lösningen synes vara att den enskilde gives möjlighet att rikta

sitt skadeståndsanspråk direkt mot staten, varefter det får vara statens sak

att i regressväg vända sig mot den försumlige domaren. Härigenom skulle

även vinnas att den skadelidande icke behöver inrikta sin bevisning på frågan

från vilken enskild inskrivningsdomares försummelse felaktigheten härrör.

Det bör vara tillräckligt att han visar att dylik s. a. s. teknisk felaktighet

föreligger och att skada därav uppkommit.

En särskild anledning att nu upptaga denna fråga örn statens ansvar för

skada på grund av felaktighet i inskrivningsurkund o. dyl. ligger i det pågående

arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker för landet. Detta uppläggande

är en av huvudpunkterna i 1932 års inskrivningsreform och har

nu pågått ett flertal år. Vid uppläggandet överföras i stort sett alla de ännu

gällande inskrivningarna till de nya, specialiserade böckerna. Helt naturligt

föreligger härvid en i jämförelse med det löpande inskrivningsarbetet i viss

män ökad risk för att felaktigheter eller ofullständigheter kunna förekomma.

Vid uppläggandet har — frånsett de fall då jämlikt stadgande i 6 § av 1932

års lag örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet särskild undersökning

företages för utredning av uppkomna kristiga frågor — den enskilde

sakägaren icke någon möjlighet att inverka på sättet för överförandet av de

gamla inskrivningarna. Med hänsyn härtill synes staten icke böra undandraga

sig att, åtminstone i första hand, svara för den skada som på

grund av fel eller försummelse av vederbörande bokuppläggare i och med

själva uppläggandet kan åsamkas enskild person. Emellertid torde det här

vara anledning att gå ett steg längre. Enligt stadgande i nyssnämnda lag

skola andra inskrivningar än lagfarter och penninginteckningar överföras

till de nya böckerna endast såframt de ej uppenbarligen sakna betydelse. Den

prövning av en intecknings giltighet som i enlighet härmed sker kan givetvis

vara, ehuru formellt riktig, likväl materiellt sett felaktig. Vid lagens tillkomst

framhölls av lagrådet, att ett underlätet överförande i ett dylikt fall

ej innebure något upphävande av inteckningen. Då emellertid inteckningen

ej kommer att inflyta i gravationsbevis å egendomen, torde lätteligen förlust

kunna uppkomma för vederbörande inteckningsliavare — exempelvis genom

att inteckningen ej blir förbehållen vid exekutiv auktion å egendomen —

eller för den som utan vetskap örn inteckningens fortfarande giltighet för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 6A.

värvar rätt till egendomen. Då nyssnämnda bestämmelse tillkommit i det

allmännas intresse att förenkla förfarandet vid uppläggandet av de nya böckerna,

synes det vara med rätt och billighet överensstämmande att staten

åtar sig ansvar för de med förenklandet förbundna riskerna för enskild

person.

En bestämmelse om statens ansvar för inskrivningsfel — därunder inbegripet

såväl oriktighet i fastighetsbok som felaktighet i bevis, utfärdat av

inskrivningsdomare — torde, såsom redan förut antytts, böra kompletteras

med regler om regressrätt för staten mot inskrivningsdomare som visas ha

genom försumlighet vållat skadan. Då det här kan tänkas att även ett mycket

oväsentligt förbiseende medför en betydande skada, synes det böra övervägas

örn ej inskränkning i denna regressrätt i en eller annan form kan vidtagas.

I motionerna har framförts tanken på att låta frågan örn staten skall

utnyttja sin regressrätt bliva föremål för en diskretionär prövning. En annan

möjlighet torde vara att, i likhet med vad som förekommer vid regress

efter försäkring, göra regressrätten beroende av om grovt vållande förelegat.

Vid lindrigt vållande skulle det då anses tillräckligt med den repression som

bestämmelserna örn straff för tjänstefel erbjuda.

På grund av det anförda vill utskottet förorda, att en utredning vidtages

i de av utskottet ovan angivna avseendenä, och får alltså hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning av frågan,

huruvida och på vad sätt den, som lidit skada till följd av

inskrivningsfel, skall kunna erhålla ersättning härför direkt

av statsmedel, samt för riksdagen framlägga det förslag vartill

utredningen kan giva anledning.

Stockholm den 28 maj 1937.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Klefbeck, Erik Anderson, Ernst Svenson,

Ruben Wagnsson, Branting och Ekströmer;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Hedlund i Östersund, Lindmark,

Johansson i Krogstorp, Berg, Johnsson i Kalmar och Gustafsson i Lekåsa.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1937

716878

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:425 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan örn ersättning av statsverket till dem som lidit skada till följd av felskri a1 i texten