Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av felskrivning i fastighetsbok m. m. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 13 i första kammaren av herr Schlyter m. fl. och nr 42 i andra kammaren av herr Bergquist m. fl.
1937-05-28 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1937:64, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av felskrivning i fastighetsbok m. m. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 13 i första kammaren av herr Schlyter m. fl. och nr 42 i andra kammaren av herr Bergquist m. fl.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 64.
1
Nr 64.
Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1937 kl. 1.30 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit
skada till följd av felskrivning i fastighetsbok m. m.
Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 13 i första kammaren av herr Schlyter
m. fl. och nr 42 i andra kammaren av herr Bergquist m. fl. I motionerna,
vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla att utredning verkställes av frågan, huruvida
och på vad sätt den, som lidit skada till följd av felskrivning i fastighetsbok
eller därå grundat gravationsbevis, skall kunna erhålla ersättning härför
direkt av statsverket.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärernas hemställan,
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa
till motionerna.
Reglerna om inskrivning av rättsförhållanden rörande fast egendom lia
i skilda länder fått en mycket olikartad utformning. I fråga om inskrivningens
rättsverkningar kunna de olika länderna uppdelas i två huvudgrupper.
Den ena gruppen omfattar länder, där inskrivningen är blott och
bart en publikationsåtgärd vid vilken inskrivningsmyndigheten utan att ingå
i prövning av rättsförhållandets vare sig materiella eller formella sida allenast
bringar till allmänhetens kännedom den rätt som uppkommit genom
de privata rättshandlingarna. I den andra gruppen länder är åter inskrivningen
helt eller delvis villkor för rättigheternas uppkomst, varmed sammanhänger
att inskrivningen föregås av en granskning av de rättsfakta som
ligga till grund för densamma, ett konstaterande av att vissa i lag bestämda
inskrivningsförutsättningar äro för handen, vilken grundsats brukar kallas
legalitetsprincipen.
Det svenska inskrivningsväsendet tillhör den kategori av rättssystem som
anslutit sig till legalitetsprincipen. Omfattningen av en inskrivnings rättsverkningar
är hos oss olika vid skilda slag av förvärv. Köp av fast egendom
sker ju i och med själva det skriftliga avtalet, men i åtskilliga avseenden
inträder den fulla sakrättsliga verkan av köpet först genom lagfart.
Beträffande inteckning för fordran vinnes — i regel — ej panträtt i egendomen
förrän inskrivning skett. Och för övriga begränsade sakrätter, exem
Bihang
till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr 64. 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 6i.
pelvis servitut, är inteckning av betydelse särskilt med hänsyn till prioriteten
mellan flera konkurrerande upplåtelser.
Den prövning som hos oss sker vid inskrivning är relativt omfattande.
Beträffande själva giltigheten av den handling, som ligger till grund för
inskrivningen, är dock prövningen mera summarisk. Prövningen är icke
heller av definitiv karaktär. Den innebär allenast en viss faktisk garanti
för rättsförvärvets giltighet; denna kan utan hinder av inskrivningsbeslutet
prövas i senare rättegång. Man kan således ej tala örn någon obetingad tillit
till det av inskrivningsdomaren meddelade beslutet. I praktiken torde man
emellertid utgå ifrån att ett rättsförhållande genom ett inskrivningsbeslut
fått en viss offentlig garantistämpel.
Örn nu en person förlitat sig på riktigheten av ett inskrivningsbeslut —
eller ett med ledning av inskrivningsurkunderna utfärdat gravationsbevis —
och detta sedan befinnes vara formellt eller materiellt oriktigt, kommer vederbörande
i en ganska prekär situation. För den händelse den skada, som
han lidit, bär sin grund i ett tjänstefel av någon inskrivningsdomare, kan
han i vederbörlig ordning, d. v. s. genom JO, JK eller advokatfiskal
vid hovrätt, vända sig med skadeståndsanspråk mot denne domare. Möjligheten
att utfå skadestånd blir emellertid här beroende av domarens solvens.
Det kan också tänkas att det begångna felet ligger så långt tillbaka i
tiden att skadeståndsanspråk redan preskriberats. Slutligen må framhållas
att en inskrivningsåtgärd kan vara materiellt oriktig, ehuru försummelse av
någon inskrivningsdomare ej föreligger. Någon ansvarsskyldighet för staten
vid försummelse av inskrivningsdomare föreligger icke enligt svensk rätt.
Önskemålet att trygga den allmänna omsättningen har i vissa länder utlöst
en strävan att åstadkomma en rättsligen garanterad tillit till de offentliga
inskrivningsurkunderna (faslighetsböckerna) och de till grund för inskrivning
åberopade dokumenten. Detta problem har man sökt lösa genom
att tillägga inskrivningen offentlig trovärdighet, s. k. publica fides. Inskrivningen
kan i så fall av tredje man i god tro åberopas såsom ett självständigt
rättsgrundande faktum. En inskriven rättshandling blir i förhållande
till godtroende tredje man att anse såsom giltig, även örn de materiellträttsliga
betingelserna härför saknas, och omvänt blir varje rättighet, varom
inskrivningsurkunden icke lämnar upplysning, utan betydelse för tredje
nian i god tro.
Inskrivningens offentliga trovärdighet är en av huvudpunkterna i det
tyska grundbokssystemet, som länge varit en förebild för reformsträvandena
på förevarande område. Denna offentliga trovärdighet är givetvis en tillgång
av betydande värde, i hög grad ägnad att bereda trygghet åt fastighetskredit
och omsättning. Men skall inskrivningen åtnjuta publica fides, måste
det även finnas starka garantier för att inskrivningen verkligen är materiellt
riktig. Vinsten med publica fides är svår att ernå utan uppoffringar i andra
Första lagutskottets utlåtande Nr 64.
3
avseenden. Och denna uppoffring kan bliva för stor. Det tyska systemet har
sålunda en överdriven formalisering och schablonisering av kontraktsförhållandena
samt en dyrbar, invecklad och tungt verkande inskrivningsteknik.
Den fullständiga publica fides i fråga örn inskrivningarna är emellertid
icke i och för sig målet, utan detta är att undvika förluster för dem som lita
på inskrivningarna. Här kan man även på ett annat sätt komma till målet,
nämligen genom att låta staten inträda som ersättningspliktig när inskrivningens
trovärdighet sviktar. Detta är den s. k. för säkrings principen, vilken
först genomfördes i Australien (1858). Denna princip är något annat än statens
ansvar för det fall att fel eller försummelse begås vid inskrivning; principen
innebär i stället att staten åtar sig ett ansvar för att det formellt inskrivna
också svarar mot det materiellt riktiga, staten övertar m. a. o. en
försäkringsrisk. Med en sådan anordning blir det tydligen ett lämplighetsspörsmål
hur långt man vill sträcka kravet på den offentliga trovärdigheten.
Ju strängare krav man härutinnan uppställer, desto mindre risk är det för
staten såsom försäkringsgivare. Göras emellertid kraven så stränga att de
belasta omsättningslivet med för många tyngande former, kan det vara mera
ändamålsenligt att öka riskpremien. Det är dessa hänsyn som få vägas mot
varandra.
Statsgaranti för inskrivningsfel är en av hörnstenarna i Englands inskrivningsväsende.
Genom inskrivningen (registreringen) åtar sig staten garanti
för beståndet av den inregistrerade rättigheten. Innebörden av denna garanti
är att, då registrering skett i strid mot det materiella rättsläget, den
skadelidande i vissa fall hålles skadeslös genom ersättning av allmänna medel.
Skadeståndsbeloppet utbetalas från en försäkringsfond, som årligen tillföres
en viss del av de inbetalda registreringsavgifterna.
Jämväl Danmark har genom lov den 31 mars 1926 örn Tinglysning accepterat
försäkringsprincipen. Tinglysningens (inskrivningens) juridiska betydelse
bygger på samma princip som i grunden är gemensam för hela den
nordiska inskrivningsrätten. Tinglysningen är sålunda tänkt som en publikation
av redan bestående rättigheter, den grundlägger ej själva rättigheten
utan endast förstärker rättsskyddet. Tinglysningen av ett dokument avskär
emellertid alla invändningar mot dokumentets giltighet i förhållande till
dem, som genom tinglyst avtal förvärva rätt med avseende å egendomen
och därvid äro i god tro. Undantag finnes från denna princip för det fall
alt dokumentet är förfalskat eller tillkommet genom visst tvång eller örn
utställaren var omyndig. I dessa fall giver emellertid staten ersättning åt
godtroende förvärvare av egendomen. Vidare ansvarar staten för de förluster
som kunna uppkomma genom att fel begås av den som verkställer
inskrivning. Den danska lagen var härutinnan grundad på eli av professorn
Vinding Kruse framlagt förslag. Dennes system byggde på elen tankegången
alt en fullständig riktighet Iros fastighetsboken icke borde eftersträvas
på bekostnad av frihet i omsättningen och enkelhet i förfarandet. I den
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 64.
mån felaktigheter icke kunde undgås genom föranstaltningar som vore
förenliga med dessa krav, skulle staten övertaga risken, vilket innebure att
staten s. a. s. meddelade en försäkring. Premien, som bleve mycket obetydlig,
eftersom risken vore ringa i förhållande till det stora antalet tinglysningsärenden,
skulle uttagas genom tinglysningsavgifterna. — Det har visat
sig att de fall, då ersättningskrav rests mot staten enligt 1926 års danska lag,
blivit mycket fåtaliga. Intill år 1935 hade krav bifallits i endast ett enda fall.
Den nya norska lagen örn tinglysning, utfärdad den 7 juni 1935, bygger
i stor utsträckning på samma principer som 1926 års danska lag. Enligt
35 § i den norska lagen äger den, som lider oförskylld förlust på grund av
tinglysningsfel, rätt till ersättning därför av staten i vissa angivna fall. Att
det skall vara ett tinglysningsfel betyder att staten bara svarar för att lagens
regler ha följts, däremot ej för grundbokens fulla trovärdighet. Å andra
sidan behöver det ej vara ett fel som kan tillräknas domaren såsom oaktsamhet;
ett tinglysningsfel anses föreligga även för det fall att ett förfalskat
dokument blivit tinglyst.
Villkor för ersättning är att förlusten kan tillskrivas:
a) den omständigheten att vederbörande litat på en tinglysningsattest
eller pantattest (härunder faller motsvarigheten till gravationsbevis i Sverige),
b) att ett dokument icke blivit tinglyst eller blivit tinglyst för sent,
c) att ett dokument, jämlikt vissa bestämmelser i lagen, får vika för ett
senare tinglyst dokument,
d) att ett dokument, som tillkommit genom förfalskning eller tvång eller
utfärdats av omyndig, blivit tinglyst och vederbörande i god tro företagit
rättshandling i tilltro till dokumentets giltighet.
Detta ansvar för staten, som den norska lagen stadgar, betecknades vid
lagens tillkomst såsom försäkringsmässigt. Man ansåg det emellertid onödigt
att införa någon särskild administrativ apparat för försäkringen, då
ansvaret med stöd av erfarenheterna i Danmark beräknades ytterst sällan
skola bliva effektivt.
Frågan örn inskrivningarnas offentliga trovärdighet behandlades av de
sakkunniga, som år 1930 framlade betänkande med förslag till lag örn handläggning
av inskrivningsärenden m. m. (statens offentliga utredningar 1930:
29). De sakkunnigas förslag låg till grund för 1932 års inskrivningslagstiftning,
vilken avsåg dels uppläggande av nya specialiserade fastighetsböcker
för landet, dels ock en omläggning av det formella förfarandet i inskrivningsärenden
och en förenkling av expeditionssättet. I sitt betänkande anförde de
sakkunniga bland annat:
»En dylik reform löser naturligtvis icke den stora frågan örn obetingad
tillit till de offentliga inskrivningsurkunderna och de till grund för inskrivning
åberopade dokumenten. Därest denna obetingade tillit alltjämt skulle
utgöra målet, torde vägen dit böra tillryggaläggas i etapper. Fastighetsbok
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 64.
5
föringens tekniska förbättring, som är en oeftergivlig förutsättning för att
inskrivningen helt eller delvis skall kunna tilläggas publica fides, må i så
fall utgöra den första etappen. Men vare sig inskrivningsväsendet skall inrättas
efter publica fides-principen eller staten i viss omfattning skall göras
till ekonomisk garant för inskrivningarnas riktighet, måste våra materiella
rättsregler på hithörande område bliva föremål för en mera omfattande revidering.
Dessa svårlösta och i mycket ingripande spörsmål synas lämpligen
böra tågås i övervägande i samband med en framdeles skeende omarbetning
av lagfarts- och inteckningsförordningarna, varvid dessa eventuellt sammanfattas
med här föreslagna inskrivningsrättsliga stadganden till ett sammanhängande
helt. Dessa reformkrav äro icke av samma trängande natur, sorn
de vilka angå själva inskrivningstekniken. Örn förevarande reform begränsas
till den formella inskrivningsrätten, kan den icke dess mindre Wiva av
.synnerligen stor betydelse. En förbättring i tekniken medför att inskrivningsväsendets
pålitlighet i motsvarande grad ökas, så att det bättre kommer att
fylla sin betydelsefulla uppgift i det ekonomiska livet.»
I förevarande motioner anföres bland annat:
Sedan över tre år tillbaka påginge i Sverige det omfattande arbetet med
uppläggandet av nya fastighetsböcker för landet. Enligt en beräkning av de
sakkunniga, vilka framlagt förslag till lag örn handläggning av inskrivningsärenden
m. m„ torde detta arbete omfatta uppläggandet av i genomsnitt 9 000
upplägg per domsaga. I den övervägande delen av domsagorna omhänder - hades "denna uppgift av sekreterarna, d. v. s. jämförelsevis unga jurister,
vilka efter fullbordad sedvanlig tingstjänstgöring inträtt i hovrätt och där
tilldelats fiskalsförordnande.
Redan i förarbetena till inskrivningsreformen hade påpekats de svårigheter
och felkällor av allehanda art som kunde uppträda vid arbetet med de nya
fastighetsböckernas färdigställande. Erfarenheterna från den tid som förflutit
efter arbetenas påbörjande torde icke jäva dessa uttalanden.
Under dylika förhållanden vore det uppenbart att ett mycket stort ansvar
åvilade dem, vilkas uppgift det vore att verkställa uppläggandet av fastighetsböckerna.
Ett aldrig så litet fel kunde tänkas medföra mycket stora
konsekvenser av ekonomisk art för ägare till elier sakägare i en fastighet.
Enligt gällande svensk rätt kunde visserligen den, som tillfogats skada genom
felaktighet som kunde tillskrivas bokuppläggarens vårdslöshet eller försummelse,
rikta sig mot honom med skadeståndsanspråk, men utsikterna att erhålla
gottgörelse för liden skada bleve ju i sådant fall helt beroende av vederbörandes
solvens.
Med hänsyn till önskemålet alt trygga den allmänna omsättningen hade i
vissa länder med tillämpning av den s. k. försäkringsprincipen fastställts, att
godtroende tredje man, som lode skada på grund av felskrivning i fastiglietsitok,
skulle kunna vända sig med skadeståndsanspråk direkt mot staten. I
sin vidsträcktaste utformning innebure denna princip alt skadestånd kunde
utgå även örn den felaktiga anteckningen icke grundade sig på fel eller försummelse
av vederbörande fastighetsbokförare.
Det förelåge måhända för närvarande icke behov i vårt land av en tilllämpning
av försäkringsprincipen i hela dess vidd. Däremot kunde det med
fog ifrågasättas örn icke nu i samband med pågående arbete med uppläggandet
av de nya böckerna — borde skapas möjlighet för den, som lidit
skada lill följd av att lian förlitat sig på riktigheten av en anteckning i fas
-
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 64.
Utskottet.
tighetsbok eller därå grundat gravationsbevis, vilken anteckning sedermera
befunnits vara felaktig, att erhålla ersättning för skadan direkt av staten. Ett
dylikt stadgande torde böra kompletteras med bestämmelser, reglerande statsverkets
regressrätt mot den försumlige tjänstemannen, därvid utrymme torde
böra lämnas till en diskretionär prövning.
Såsom av utskottets redogörelse här ovan framgår, har i ett flertal av de
oss närstående länderna i den ena eller andra formen införts principen örn
statens ansvar för skada till följd av vid inskrivning förelupna oriktigheter
av vare sig materiell eller formell art. Genomförandet av en sådan princip
utgör ett led i de åtgärder av skilda slag som åsyfta att vinna en betryggande
tilltio till inskrivna dokument till båtnad för den allmänna omsättningen.
I sin vidsträcktaste utformning innebär sagda princip, att skadestånd
kan utgå även örn den oriktiga inskrivningen icke har sin grund i försummelse
av någon ämbets- eller tjänsteman, som har befattning med inskrivningsväsendet.
I sådant fall plägar principen kombineras med det system,
att själva inskrivningarna i större eller mindre omfattning tillerkännes
offentlig tilltro, även örn inskrivningen ur materiellt rättslig synpunkt icke
motsvarar det verkliga rättsläget. Ett dylikt system finnes exempelvis i Danmark
och Norge, vilka länders inskrivningsväsende i huvudsakliga delar är
uppbyggt efter samma grundsatser som vårt. Denna princip örn statens ansvar
plägar, av skäl som närmare utvecklats i utskottets redogörelse, benämnas
försäkringsprincipen.
Ett genomförande i vårt land av försäkringsprincipen i hela dess vidd
skulle kräva vissa ändringar i nu gällande materiellt-rättsliga regler rörande
lagfart och inteckning. Med hänsyn till att dessa regler torde komma att
upptagas till omprövning i samband med den snart förestående allmänna
jordabalksrevisionen, synes det icke föreligga anledning att nu genomföra
försäkringsprincipen i nyssnämnda omfattning. Däremot synes principen
örn statens ansvar för inskrivningsfel kunna införas för vissa mera speciella
förhållanden utan att medföra någon ändring i reglerna om lagfart och inteckning
och utan att föregripa ett framtida ställningstagande till försäkringsprincipen
i dess vidsträcktare bemärkelse.
Härvidlag faller främst i ögonen frågan örn rätt till ersättning då skada
vållats genom fel eller försummelse av en inskrivningsdomare. Enligt de för
närvarande gällande rättsreglerna kan den skadelidande vända sig med ersättningsanspråk
allenast mot vederbörande domare. Här kan emellertid
preskription lia inträtt, varvid är att märka att preskriptionstiden — 10 år
räknas, icke fran det skadan yppats utan från tiden för begåendet av den
ifrågavarande försummelsen. Och vidare blir ju, såsom i motionen framhålles,
den skadelidandes möjlighet att utbekomma ett eventuellt utdömt
skadestånd beroende av vederbörande domares selvens. Visserligen förekommer
att domare i sitt eget intresse tecknar försäkring för dylik ansvarighet,
men man torde kunna utgå ifrån att åtminstone i regel sådan försäkring icke
Första lagutskottets utlåtande Nr 64.
7
tagits just i de fall då den enskildes möjlighet alt utfå skadestånd är som
mest osäker, d. v. s. då fråga är örn yngre, icke ordinarie domare. Det bör
härvidlag beaktas att inskrivningsärendena å landet i mycket stor utsträckning
handläggas av relativt unga domsagosekreterare och notarier. Den sålunda
gällande ordningen i fråga örn ersättning för skada som uppkommit
genom fel vid förandet av fastighetsbok eller eljest vid behandling av inskrivningsärende,
såsom exempelvis vid utfärdande av gravationsbevis, är
uppenbarligen ur den skadelidandes synpunkt icke tillfredsställande. Det
rör sig här ofta örn rättsförhållanden av betydande ekonomisk valör. Den
rationella lösningen synes vara att den enskilde gives möjlighet att rikta
sitt skadeståndsanspråk direkt mot staten, varefter det får vara statens sak
att i regressväg vända sig mot den försumlige domaren. Härigenom skulle
även vinnas att den skadelidande icke behöver inrikta sin bevisning på frågan
från vilken enskild inskrivningsdomares försummelse felaktigheten härrör.
Det bör vara tillräckligt att han visar att dylik s. a. s. teknisk felaktighet
föreligger och att skada därav uppkommit.
En särskild anledning att nu upptaga denna fråga örn statens ansvar för
skada på grund av felaktighet i inskrivningsurkund o. dyl. ligger i det pågående
arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker för landet. Detta uppläggande
är en av huvudpunkterna i 1932 års inskrivningsreform och har
nu pågått ett flertal år. Vid uppläggandet överföras i stort sett alla de ännu
gällande inskrivningarna till de nya, specialiserade böckerna. Helt naturligt
föreligger härvid en i jämförelse med det löpande inskrivningsarbetet i viss
män ökad risk för att felaktigheter eller ofullständigheter kunna förekomma.
Vid uppläggandet har — frånsett de fall då jämlikt stadgande i 6 § av 1932
års lag örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet särskild undersökning
företages för utredning av uppkomna kristiga frågor — den enskilde
sakägaren icke någon möjlighet att inverka på sättet för överförandet av de
gamla inskrivningarna. Med hänsyn härtill synes staten icke böra undandraga
sig att, åtminstone i första hand, svara för den skada som på
grund av fel eller försummelse av vederbörande bokuppläggare i och med
själva uppläggandet kan åsamkas enskild person. Emellertid torde det här
vara anledning att gå ett steg längre. Enligt stadgande i nyssnämnda lag
skola andra inskrivningar än lagfarter och penninginteckningar överföras
till de nya böckerna endast såframt de ej uppenbarligen sakna betydelse. Den
prövning av en intecknings giltighet som i enlighet härmed sker kan givetvis
vara, ehuru formellt riktig, likväl materiellt sett felaktig. Vid lagens tillkomst
framhölls av lagrådet, att ett underlätet överförande i ett dylikt fall
ej innebure något upphävande av inteckningen. Då emellertid inteckningen
ej kommer att inflyta i gravationsbevis å egendomen, torde lätteligen förlust
kunna uppkomma för vederbörande inteckningsliavare — exempelvis genom
att inteckningen ej blir förbehållen vid exekutiv auktion å egendomen —
eller för den som utan vetskap örn inteckningens fortfarande giltighet för
-
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 6A.
värvar rätt till egendomen. Då nyssnämnda bestämmelse tillkommit i det
allmännas intresse att förenkla förfarandet vid uppläggandet av de nya böckerna,
synes det vara med rätt och billighet överensstämmande att staten
åtar sig ansvar för de med förenklandet förbundna riskerna för enskild
person.
En bestämmelse om statens ansvar för inskrivningsfel — därunder inbegripet
såväl oriktighet i fastighetsbok som felaktighet i bevis, utfärdat av
inskrivningsdomare — torde, såsom redan förut antytts, böra kompletteras
med regler om regressrätt för staten mot inskrivningsdomare som visas ha
genom försumlighet vållat skadan. Då det här kan tänkas att även ett mycket
oväsentligt förbiseende medför en betydande skada, synes det böra övervägas
örn ej inskränkning i denna regressrätt i en eller annan form kan vidtagas.
I motionerna har framförts tanken på att låta frågan örn staten skall
utnyttja sin regressrätt bliva föremål för en diskretionär prövning. En annan
möjlighet torde vara att, i likhet med vad som förekommer vid regress
efter försäkring, göra regressrätten beroende av om grovt vållande förelegat.
Vid lindrigt vållande skulle det då anses tillräckligt med den repression som
bestämmelserna örn straff för tjänstefel erbjuda.
På grund av det anförda vill utskottet förorda, att en utredning vidtages
i de av utskottet ovan angivna avseendenä, och får alltså hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning av frågan,
huruvida och på vad sätt den, som lidit skada till följd av
inskrivningsfel, skall kunna erhålla ersättning härför direkt
av statsmedel, samt för riksdagen framlägga det förslag vartill
utredningen kan giva anledning.
Stockholm den 28 maj 1937.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Klefbeck, Erik Anderson, Ernst Svenson,
Ruben Wagnsson, Branting och Ekströmer;
från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Hedlund i Östersund, Lindmark,
Johansson i Krogstorp, Berg, Johnsson i Kalmar och Gustafsson i Lekåsa.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1937
716878
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1937:425 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan örn ersättning av statsverket till dem som lidit skada till följd av felskri a1 i texten