Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn upphävande av 3 § lagen den 9 december 1910
1937-02-16 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1937:8, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn upphävande av 3 § lagen den 9 december 1910
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 8.
1
Nr 8.
Ankom till riksdagens kansli den 16 februari 1937 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn upphävande av 3 § lagen den 9
december 1910 (nr l/fl, sid. 35) örn emeritilöner
för präster.
Genom en den 22 januari 1937 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 62, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl.
Majit under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollen
över ecklesiastikärenden föreslagit riksdagen att antaga följande
-
Förslag
till
Lag
om upphävande av 3 § lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 35) örn
emeritilöner för präster.
Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 9 december 1910 om emeritilöner
för präster skall upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
I fråga om de skäl som ligga till grund för förslaget får utskottet, i
den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
Bihang till riksdagens protokoll 193 7. 9 sami. 1 avd. Nr 8.
1
2 Första lagutskottets utlåtande Nr 8.
Enligt lagen den 9 december 1910 om emeritilöner för präster är ordinarie
präst pliktig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från tjänsten,
när han fyllt 70 år, i vissa fall tidigare. Extra ordinarie präst må normalt
erhålla emeritilön vid 60 års ålder. Vid tiden för lagens utfärdande
redan utnämnd tjänstinnehavare är ej mot sitt bestridande skyldig att
mottaga emeritilön. I intet fall föreligger rättighet att vid uppnådd
emeritiålder erhålla emeritilön, utan utses innehavare av emeritilön,
enligt 5 § i lagen, av Konungen efter anmälan av domkapitlet. Beträffande
tillträdandet av emeritilön stadgas i 6 § första stycket att
ordinarie präst, åt vilken emeritilön tilldelats, skall med utgången
av mars månad efter det ett år förflutit, sedan beslutet därom meddelades,
frånträda sin tjänst och omedelbart därefter vara berättigad att
åtnjuta emeritilönen, samt i andra stycket att extra ordinarie präst
äger åtnjuta emeritilön från och med den 1 april näst efter det beslutet
att tilldela honom dylik lön meddelades.
Jämlikt 1 § i lagen skola emeritilönerna utgå ur kyrkofonden. Det
härför avsedda anslaget var ursprungligen bestämt till högst 500,000
kronor men har efter hand ökats och utgör sedan år 1929 högst 1,000,000
kronor. Användningen av detta belopp regleras närmare i 3 §, som enligt
lag den 13 december 1929 är av följande lydelse:
Med iakttagande därav, att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola
i främsta rummet bestridas samt att icke något år mer än en miljon
kronor må användas till emeritilöner, bestämmer Konungen, huru tillgängliga
medel skola, med hänsyn till olika klasser av tjänstinnehavare,
uppdelas i lämpligt antal emeritilöner.
På grund av bestämmelserna i denna paragraf, som av Kungl. Maj:t
nu föreslås skola upphävas, är användandet av det till emeritilöner anvisade
anslaget som synes bundet i två avseenden, i det att anslaget
dels icke får utgå i den mån kyrkofondens övriga utgifter icke kunna
bestridas och dels icke får överskridas.
Enligt kungligt brev den 22 mars 1935 är emeritilöneanslaget numera
uppdelat i följande antal emeritilöner: till kyrkoherdar högst 147, till
komministrar högst 45 samt till extra ordinarie präster högst 31. Erfarenheten
har visat, att antalet av de för komministrar och extra ordinarie
präster reserverade emeritilönerna i regel varit tillräckligt. Beträffande
däremot emeritilönerna för kyrkoherdarna har löneanslagets maximering,
trots verkställda förhöjningar, haft till följd en kännbar disproportion
mellan tillgång och efterfrågan. Av verkställda utredningar har
sålunda framgått, hurusom ett större eller mindre antal präster varje
år måst stå över, ehuru de av domkapitlen föreslagits till erhållande av
emeritilön. För närvarande ställa sig siffrorna sålunda, att av 54 till
emeritilön fr. o. m. den 1 april 1937 föreslagna prästmän 27 (5 avgångsskyldiga
och 22 frivilligt anmälda) ej erhållit emeritilön.
Svårigheterna att i önskvärd utsträckning tillgodose behovet av erne
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 8. 3
ritilöner och de nackdelar som därav följt uppmärksammades av 1931
års prästlönereglering ssakkunniga. De sakkunniga, som ansågo det vara
av vikt att ingen präst, som uppnått den för erhållande av emeritilön
stadgade åldern, mot sin vilja nödgades kvarstå i tjänsten och att skyldigheten
att avgå alltid kunde göras gällande då anledning därtill förelåge,
föreslogo att emeritilöneanslaget skulle höjas till 1,500,000 kronor.
En likartad väg beträddes av 1932 års kyrkomöte, som i anledning
av en vid mötet väckt och av kyrkolagsutskottet tillstyrkt motion i
skrivelse, nr 24, till Kungl. Majit anmälde sig hava antagit ett av kyrkolagsutskottet
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i emeritilönelagen,
innebärande en höjning av emeritilöneanslaget till 1,200,000
kronor.
Över kyrkomötets skrivelse hava kammarkollegiet och statskontoret
den 12 december 1933 avgivit gemensamt utlåtande. Ytterligare utredning
i frågan har härefter verkställts av en inom ecklesiastikdepartementet
tillkallad sakkunnig, kammarrådet Tom Wohlin, som med skrivelse
den 30 juni 1936 överlämnat nytt förslag i ämnet.
I ämbetsverkens utlåtande framfördes tanken på en sådan ändring i
emeritilönelagens bestämmelser, att prästerskapets pensionering bleve oberoende
av förutsättningen att kyrkofondens årliga utgifter och inkomster
balanserade. Härför föreslogo ämbetsverken, att ur 3 § i lagen finge
utgå förbehållet »att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola i främsta
rummet bestridas». Genorfi borttagandet av detta förbehåll skulle
utgifterna för prästerskapets pensionering bliva fullt jämställda med
fondens övriga utgifter.
Denna tanke har upptagits av den sakkunnige, som emellertid gått
ett steg längre och föreslagit upphävande även av bestämmelsen örn
emeritilöneanslagets maximering. Den sakkunnige har därvid anfört:
Upphävandet av det av ämbetsverken omnämnda särskilda förbehållet
i 3 § i emeritilönelagen synes redan med stöd av vad ämbetsverken
därom anfört vara till fullo motiverat, helst frågan om utvidgade möjligheter
för prästernas pensionering, med hänsyn till kravet å de prästerliga
befattningarnas behöriga upprätthållande, framstår som en angelägenhet
av den största betydelse för såväl pastoraten och dess medlemmar
som kyrkan i dess helhet. Enligt såväl ämbetsverkens som kyrkomötets
förslag skulle emellertid Kungl. Maj:ts befogenhet att tilldela
emeritilön åt alla de präster, som enligt lagens bestämmelser i övrigt
vore skyldiga att avgå från tjänsten mot åtnjutande av emeritilön eller
eljest vore därtill berättigade, alltfort förbliva såtillvida inskränkt, som
Kungl. Majit härvid även i fortsättningen skulle vara bunden av en,
må vara vidgad, men dock i lagen fixerad kostnadsram. Det vill förefalla,
som örn starka skäl skulle föreligga att, därest de förevarande bestämmelserna
nu ändock skola jämkas i av ämbetsverken föreslaget
syfte, steget härvid tages fullt ut, så att den i lagens 3 § genom emeritilöneanslagets
maximering kvarstående begränsningen med avseende å
4 Första lagutskottets utlåtande Nr 8.
prästernas pensionering helt borttages. Både av kyrkomötet oell ämbets
verken har, såsom berörts, liksom av 1931 års prästlöneregleringssakkunniga,
nied styrka framhållits önskvärdheten av att prästernas
pensionering kunde i överensstämmelse med härför i lagen stadgade
grunder helt och fullt genomföras.
Den sakkunnige har vidare framhållit, att därest de båda berörda i
3 § i emeritilönelagen stadgade begränsningarna för emeritilönernas gäldande
upphävdes, inga bärande skäl funnes för att övrig del av stadgandena
i samma paragraf längre bibehölles. Vad däri föreskreves örn
Kungl. Maj.ts bestämmande av antalet emeritilönerum tjänade nämligen
icke, därest begränsningarna i Kungl. Maj:ts befogenhet därutinnan bortfölle,
något vidare ändamål, då ju jämlikt 5 § i samma lag det ankomme
på Kungl. Majit själv att utse innehavarna av emeritilön.
I fråga örn de ekonomiska konsekvenserna av sitt förslag har den
sakkunnige anfört:
1931 års prästlöneregleringssakkunniga beräknade på sin tid — med
utgångspunkt dock fran en viss föreslagen mindre förhöjning av emeritilönerna
samt med inräknande i emeritilöneanslaget jämväl av dyrtidstilläggen
å emeritilönerna — såsom erforderligt för beredande av tillgång
till ett för alla fall tillräckligt antal emeritilöner ett belopp av
högst 1,500,000 kronor. Huruvida denna kostnadssumma kunde tänkas
komma att något så när motsvara de avsedda verkliga kostnaderna, är
givetvis vanskligt att bedöma, då ju varje förhandsberäkning av dessa
kostnader måste bliva synnerligen osäker. I den beräknade kostnadssumman
mgmgo dyrtidstilläggen med 125,000 kronor och den tilltänkta
höjningen av emeritilönerna med 25,000 kronor. Då någon höjning av
emeritilönebeloppen icke kommit till stånd samt dyrtidstilläggen alltjämt
utgå av särskilt anslag från kyrkofonden, torde man emellertid, utgående
från vad nämnda sakkunniga beräknat, kunna räkna med att kostnaden
för utdelande av emeritilöner åt församlingspräster i den fulla
utsträckning, som lagens bestämmelser om avgång från tjänsten förutsätta,
icke skulle behöva för år överstiga 1,350,000 kronor. Ett uttagande
av även detta större utgiftsbelopp från kyrkofonden skulle, i enlighet
med vad förut framhållits, svårligen komma att i och för sig påverka
storleken av den allmänna kyrkoavgiftens grundbelopp.
Med anledning av att ämbetsverken i sitt utlåtande vidrört frågan
örn kyrkofondens bärkraft vid en ökning av kostnaderna för prästerskapets
pensionering har den sakkunnige vidare anfört:
Vid tiden för ämbetsverkens utlåtande var den allmänna kyrkoavgiften
bestämd att uttagas med högsta medgivna belopp, 15 öre för skattekrona.
Några säkra erfarenheter hade då ännu icke vunnits beträffande
hållbarheten av gjorda beräkningar om jämvikten mellan kyrkofondens
utgifter och inkomster enligt de först vid samma tid, år 1933, införda
nya finansieringsbestämmelserna. Allteftersom under de påföljande åren
bättre hållpunkter för bedömandet härav erhållits, ha kalkylerna, i avseende
å vad för år behöver uttagas i allmän kyrkoavgift, erhållit en
säkrare grundval. Som bekant uttages för år 1936 blott 11 öre för
5
Första lagutskottets utlåtande Nr 8.
skattekrona i allmän kyrkoavgift. T propositionen nr 242 till 1936 års
riksdag angående ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m.
finnes översiktligt redogjort för kyrkofondens förhandenvarande ställning.
Därav torde framgå, att — med det skatteunderlag som nu föreligger
— en merbelastning av kyrkofonden med det belopp, som av
kyrkomötet för här ifrågavarande ändamål föreslagits, icke i och för sig
bör kunna föranleda, att för balanseringen av kyrkofondens årliga utgifter
och inkomster skulle komma att krävas uttag av allmän kyrkoavgift
med belopp utöver det nu bestämda grundbeloppet, 15 öre.
I anslutning härtill har departementschef en vid anmälan av ärendet
i statsrådet den 9 oktober 1936 erinrat örn att enligt kungörelse den
11 september 1936 (nr 510) bestämts att av allmänna kyrkoavgiftens
grundbelopp skall för år 1937 uttagas endast 10 öre för skattekrona, och
att i de till grund härför liggande beräkningarna kalkylerats med höjda
utgifter för kyrkofonden bland annat för biskoparnas avlönande.
Departementschefen har vidare anfört bland annat:
Statsmakternas tid efter annan fattade beslut örn höjning av anslaget
till de prästerliga emeritilönerna har syftat till att, såvitt medelsbehovet
härför vid ett vart tillfälle kunnat överblickas, säkerställa pensioneringen
av landets präster efter de i emeritilönelagen härför fastställda
grunderna. Förhållandena, sådana de gestaltat sig under åren efter 1929,
då en dylik höjning senast beslutades, giva tydligen vid handen, att
anslaget alltjämt är för knappt tillmätt för att här berörda syfte skall
kunna i sin fulla utsträckning tillgodoses.
Uppfattningen att kostnaderna för prästerskapets pensionering skola
stå tillbaka för andra å kyrkofonden ankommande utgifter, vilken uppfattning
väl vid det prästerliga tjänstepensionsväsendets första tillkomst
framstått såsom berättigad, kan numera ej upprätthållas. Jag tillstyrker
följaktligen i likhet med samtliga i ärendet hörda myndigheter ett
upphävande av den i 3 § emeritilönelagen från ett tidigare rättsläge
kvarstående bestämmelsen, vari berörda uppfattning fått sitt uttryck.
Det allmännas liksom ock den enskilde befattningshavarens intresse av
att prästernas pensionering må kunna för alla fall genomföras i den utsträckning,
som i emeritilönelagen förutsättes, ligger i öppen dag och är under
frågans behandling kraftigt understruket. Men detta mål kan icke med
säkerhet uppnås, örn man nu åter inskränker sig till att höja det för emeritilönerna
i lagen angivna maximianslaget med ett belopp, som antages svara
emot det just för dagen beräkneliga behovet av ytterligare antal emeritilöner.
Därmed är man blott inne på samma väg, som hittills varit med
föga framgång beträdd, och risk föreligger ånyo, att anslaget snart
nog skall visa sig ändock vara för lågt tilltaget och åter behöva höjas.
Skulle däremot beräkningarna i fråga örn anslagsbehovet redan nu kunna
göras så tillförlitliga, att därvid uppskattat kostnadsbelopp komme att
för alla fall förslå, lärer en fixering i lagen av detta belopp framstå
såsom skäligen ändamålslös.
Sedan Kungl. Majit inhämtat kyrkomötets yttrande över det nu framlagda
lagförslaget, har kyrkomötet i skrivelse den 10 november 1936
anmält att kyrkomötet godkänt lagförslaget i oförändrat skick.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. !> sami. I avd. Nr S.
2
Utskottet.
6 Första lagutskottets utlåtande Nr 8.
Utskottet har vid sin granskning av det i propositionen framlagda
lagförslaget icke funnit anledning till erinran mot detsamma och får
alltså hemställa,
att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.
Stockholm den 16 februari 1937.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Klefbeck, Erik Anderson, Otto Wangson, Ekströmer,
Colleen, Verner Andersson och Roos;
från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Hedlund i Östersund, Lindmark, Olsson
i Mellerud, Johansson i Krogstorp, Berg och Eriksson i Toftered.
Stockholm 1937, Ivar Haäggströms Boktryckeri A. B.
370873
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1937:51 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upphävande av 3 § lagen den 9 december 1910 s. 1 i texten