Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn upphävande av 3 § lagen den 9 december 1910

1937-02-16 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1937:8, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn upphävande av 3 § lagen den 9 december 1910

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 16 februari 1937 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag örn upphävande av 3 § lagen den 9

december 1910 (nr l/fl, sid. 35) örn emeritilöner

för präster.

Genom en den 22 januari 1937 dagtecknad, till lagutskott hänvisad

proposition, nr 62, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl.

Majit under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollen

över ecklesiastikärenden föreslagit riksdagen att antaga följande
-

Förslag

till

Lag

om upphävande av 3 § lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 35) örn

emeritilöner för präster.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 9 december 1910 om emeritilöner

för präster skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

I fråga om de skäl som ligga till grund för förslaget får utskottet, i

den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Bihang till riksdagens protokoll 193 7. 9 sami. 1 avd. Nr 8.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande Nr 8.

Enligt lagen den 9 december 1910 om emeritilöner för präster är ordinarie

präst pliktig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från tjänsten,

när han fyllt 70 år, i vissa fall tidigare. Extra ordinarie präst må normalt

erhålla emeritilön vid 60 års ålder. Vid tiden för lagens utfärdande

redan utnämnd tjänstinnehavare är ej mot sitt bestridande skyldig att

mottaga emeritilön. I intet fall föreligger rättighet att vid uppnådd

emeritiålder erhålla emeritilön, utan utses innehavare av emeritilön,

enligt 5 § i lagen, av Konungen efter anmälan av domkapitlet. Beträffande

tillträdandet av emeritilön stadgas i 6 § första stycket att

ordinarie präst, åt vilken emeritilön tilldelats, skall med utgången

av mars månad efter det ett år förflutit, sedan beslutet därom meddelades,

frånträda sin tjänst och omedelbart därefter vara berättigad att

åtnjuta emeritilönen, samt i andra stycket att extra ordinarie präst

äger åtnjuta emeritilön från och med den 1 april näst efter det beslutet

att tilldela honom dylik lön meddelades.

Jämlikt 1 § i lagen skola emeritilönerna utgå ur kyrkofonden. Det

härför avsedda anslaget var ursprungligen bestämt till högst 500,000

kronor men har efter hand ökats och utgör sedan år 1929 högst 1,000,000

kronor. Användningen av detta belopp regleras närmare i 3 §, som enligt

lag den 13 december 1929 är av följande lydelse:

Med iakttagande därav, att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola

i främsta rummet bestridas samt att icke något år mer än en miljon

kronor må användas till emeritilöner, bestämmer Konungen, huru tillgängliga

medel skola, med hänsyn till olika klasser av tjänstinnehavare,

uppdelas i lämpligt antal emeritilöner.

På grund av bestämmelserna i denna paragraf, som av Kungl. Maj:t

nu föreslås skola upphävas, är användandet av det till emeritilöner anvisade

anslaget som synes bundet i två avseenden, i det att anslaget

dels icke får utgå i den mån kyrkofondens övriga utgifter icke kunna

bestridas och dels icke får överskridas.

Enligt kungligt brev den 22 mars 1935 är emeritilöneanslaget numera

uppdelat i följande antal emeritilöner: till kyrkoherdar högst 147, till

komministrar högst 45 samt till extra ordinarie präster högst 31. Erfarenheten

har visat, att antalet av de för komministrar och extra ordinarie

präster reserverade emeritilönerna i regel varit tillräckligt. Beträffande

däremot emeritilönerna för kyrkoherdarna har löneanslagets maximering,

trots verkställda förhöjningar, haft till följd en kännbar disproportion

mellan tillgång och efterfrågan. Av verkställda utredningar har

sålunda framgått, hurusom ett större eller mindre antal präster varje

år måst stå över, ehuru de av domkapitlen föreslagits till erhållande av

emeritilön. För närvarande ställa sig siffrorna sålunda, att av 54 till

emeritilön fr. o. m. den 1 april 1937 föreslagna prästmän 27 (5 avgångsskyldiga

och 22 frivilligt anmälda) ej erhållit emeritilön.

Svårigheterna att i önskvärd utsträckning tillgodose behovet av erne
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 8. 3

ritilöner och de nackdelar som därav följt uppmärksammades av 1931

års prästlönereglering ssakkunniga. De sakkunniga, som ansågo det vara

av vikt att ingen präst, som uppnått den för erhållande av emeritilön

stadgade åldern, mot sin vilja nödgades kvarstå i tjänsten och att skyldigheten

att avgå alltid kunde göras gällande då anledning därtill förelåge,

föreslogo att emeritilöneanslaget skulle höjas till 1,500,000 kronor.

En likartad väg beträddes av 1932 års kyrkomöte, som i anledning

av en vid mötet väckt och av kyrkolagsutskottet tillstyrkt motion i

skrivelse, nr 24, till Kungl. Majit anmälde sig hava antagit ett av kyrkolagsutskottet

upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i emeritilönelagen,

innebärande en höjning av emeritilöneanslaget till 1,200,000

kronor.

Över kyrkomötets skrivelse hava kammarkollegiet och statskontoret

den 12 december 1933 avgivit gemensamt utlåtande. Ytterligare utredning

i frågan har härefter verkställts av en inom ecklesiastikdepartementet

tillkallad sakkunnig, kammarrådet Tom Wohlin, som med skrivelse

den 30 juni 1936 överlämnat nytt förslag i ämnet.

I ämbetsverkens utlåtande framfördes tanken på en sådan ändring i

emeritilönelagens bestämmelser, att prästerskapets pensionering bleve oberoende

av förutsättningen att kyrkofondens årliga utgifter och inkomster

balanserade. Härför föreslogo ämbetsverken, att ur 3 § i lagen finge

utgå förbehållet »att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola i främsta

rummet bestridas». Genorfi borttagandet av detta förbehåll skulle

utgifterna för prästerskapets pensionering bliva fullt jämställda med

fondens övriga utgifter.

Denna tanke har upptagits av den sakkunnige, som emellertid gått

ett steg längre och föreslagit upphävande även av bestämmelsen örn

emeritilöneanslagets maximering. Den sakkunnige har därvid anfört:

Upphävandet av det av ämbetsverken omnämnda särskilda förbehållet

i 3 § i emeritilönelagen synes redan med stöd av vad ämbetsverken

därom anfört vara till fullo motiverat, helst frågan om utvidgade möjligheter

för prästernas pensionering, med hänsyn till kravet å de prästerliga

befattningarnas behöriga upprätthållande, framstår som en angelägenhet

av den största betydelse för såväl pastoraten och dess medlemmar

som kyrkan i dess helhet. Enligt såväl ämbetsverkens som kyrkomötets

förslag skulle emellertid Kungl. Maj:ts befogenhet att tilldela

emeritilön åt alla de präster, som enligt lagens bestämmelser i övrigt

vore skyldiga att avgå från tjänsten mot åtnjutande av emeritilön eller

eljest vore därtill berättigade, alltfort förbliva såtillvida inskränkt, som

Kungl. Majit härvid även i fortsättningen skulle vara bunden av en,

må vara vidgad, men dock i lagen fixerad kostnadsram. Det vill förefalla,

som örn starka skäl skulle föreligga att, därest de förevarande bestämmelserna

nu ändock skola jämkas i av ämbetsverken föreslaget

syfte, steget härvid tages fullt ut, så att den i lagens 3 § genom emeritilöneanslagets

maximering kvarstående begränsningen med avseende å

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande Nr 8.

prästernas pensionering helt borttages. Både av kyrkomötet oell ämbets

verken har, såsom berörts, liksom av 1931 års prästlöneregleringssakkunniga,

nied styrka framhållits önskvärdheten av att prästernas

pensionering kunde i överensstämmelse med härför i lagen stadgade

grunder helt och fullt genomföras.

Den sakkunnige har vidare framhållit, att därest de båda berörda i

3 § i emeritilönelagen stadgade begränsningarna för emeritilönernas gäldande

upphävdes, inga bärande skäl funnes för att övrig del av stadgandena

i samma paragraf längre bibehölles. Vad däri föreskreves örn

Kungl. Maj.ts bestämmande av antalet emeritilönerum tjänade nämligen

icke, därest begränsningarna i Kungl. Maj:ts befogenhet därutinnan bortfölle,

något vidare ändamål, då ju jämlikt 5 § i samma lag det ankomme

på Kungl. Majit själv att utse innehavarna av emeritilön.

I fråga örn de ekonomiska konsekvenserna av sitt förslag har den

sakkunnige anfört:

1931 års prästlöneregleringssakkunniga beräknade på sin tid — med

utgångspunkt dock fran en viss föreslagen mindre förhöjning av emeritilönerna

samt med inräknande i emeritilöneanslaget jämväl av dyrtidstilläggen

å emeritilönerna — såsom erforderligt för beredande av tillgång

till ett för alla fall tillräckligt antal emeritilöner ett belopp av

högst 1,500,000 kronor. Huruvida denna kostnadssumma kunde tänkas

komma att något så när motsvara de avsedda verkliga kostnaderna, är

givetvis vanskligt att bedöma, då ju varje förhandsberäkning av dessa

kostnader måste bliva synnerligen osäker. I den beräknade kostnadssumman

mgmgo dyrtidstilläggen med 125,000 kronor och den tilltänkta

höjningen av emeritilönerna med 25,000 kronor. Då någon höjning av

emeritilönebeloppen icke kommit till stånd samt dyrtidstilläggen alltjämt

utgå av särskilt anslag från kyrkofonden, torde man emellertid, utgående

från vad nämnda sakkunniga beräknat, kunna räkna med att kostnaden

för utdelande av emeritilöner åt församlingspräster i den fulla

utsträckning, som lagens bestämmelser om avgång från tjänsten förutsätta,

icke skulle behöva för år överstiga 1,350,000 kronor. Ett uttagande

av även detta större utgiftsbelopp från kyrkofonden skulle, i enlighet

med vad förut framhållits, svårligen komma att i och för sig påverka

storleken av den allmänna kyrkoavgiftens grundbelopp.

Med anledning av att ämbetsverken i sitt utlåtande vidrört frågan

örn kyrkofondens bärkraft vid en ökning av kostnaderna för prästerskapets

pensionering har den sakkunnige vidare anfört:

Vid tiden för ämbetsverkens utlåtande var den allmänna kyrkoavgiften

bestämd att uttagas med högsta medgivna belopp, 15 öre för skattekrona.

Några säkra erfarenheter hade då ännu icke vunnits beträffande

hållbarheten av gjorda beräkningar om jämvikten mellan kyrkofondens

utgifter och inkomster enligt de först vid samma tid, år 1933, införda

nya finansieringsbestämmelserna. Allteftersom under de påföljande åren

bättre hållpunkter för bedömandet härav erhållits, ha kalkylerna, i avseende

å vad för år behöver uttagas i allmän kyrkoavgift, erhållit en

säkrare grundval. Som bekant uttages för år 1936 blott 11 öre för

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande Nr 8.

skattekrona i allmän kyrkoavgift. T propositionen nr 242 till 1936 års

riksdag angående ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m.

finnes översiktligt redogjort för kyrkofondens förhandenvarande ställning.

Därav torde framgå, att — med det skatteunderlag som nu föreligger

— en merbelastning av kyrkofonden med det belopp, som av

kyrkomötet för här ifrågavarande ändamål föreslagits, icke i och för sig

bör kunna föranleda, att för balanseringen av kyrkofondens årliga utgifter

och inkomster skulle komma att krävas uttag av allmän kyrkoavgift

med belopp utöver det nu bestämda grundbeloppet, 15 öre.

I anslutning härtill har departementschef en vid anmälan av ärendet

i statsrådet den 9 oktober 1936 erinrat örn att enligt kungörelse den

11 september 1936 (nr 510) bestämts att av allmänna kyrkoavgiftens

grundbelopp skall för år 1937 uttagas endast 10 öre för skattekrona, och

att i de till grund härför liggande beräkningarna kalkylerats med höjda

utgifter för kyrkofonden bland annat för biskoparnas avlönande.

Departementschefen har vidare anfört bland annat:

Statsmakternas tid efter annan fattade beslut örn höjning av anslaget

till de prästerliga emeritilönerna har syftat till att, såvitt medelsbehovet

härför vid ett vart tillfälle kunnat överblickas, säkerställa pensioneringen

av landets präster efter de i emeritilönelagen härför fastställda

grunderna. Förhållandena, sådana de gestaltat sig under åren efter 1929,

då en dylik höjning senast beslutades, giva tydligen vid handen, att

anslaget alltjämt är för knappt tillmätt för att här berörda syfte skall

kunna i sin fulla utsträckning tillgodoses.

Uppfattningen att kostnaderna för prästerskapets pensionering skola

stå tillbaka för andra å kyrkofonden ankommande utgifter, vilken uppfattning

väl vid det prästerliga tjänstepensionsväsendets första tillkomst

framstått såsom berättigad, kan numera ej upprätthållas. Jag tillstyrker

följaktligen i likhet med samtliga i ärendet hörda myndigheter ett

upphävande av den i 3 § emeritilönelagen från ett tidigare rättsläge

kvarstående bestämmelsen, vari berörda uppfattning fått sitt uttryck.

Det allmännas liksom ock den enskilde befattningshavarens intresse av

att prästernas pensionering må kunna för alla fall genomföras i den utsträckning,

som i emeritilönelagen förutsättes, ligger i öppen dag och är under

frågans behandling kraftigt understruket. Men detta mål kan icke med

säkerhet uppnås, örn man nu åter inskränker sig till att höja det för emeritilönerna

i lagen angivna maximianslaget med ett belopp, som antages svara

emot det just för dagen beräkneliga behovet av ytterligare antal emeritilöner.

Därmed är man blott inne på samma väg, som hittills varit med

föga framgång beträdd, och risk föreligger ånyo, att anslaget snart

nog skall visa sig ändock vara för lågt tilltaget och åter behöva höjas.

Skulle däremot beräkningarna i fråga örn anslagsbehovet redan nu kunna

göras så tillförlitliga, att därvid uppskattat kostnadsbelopp komme att

för alla fall förslå, lärer en fixering i lagen av detta belopp framstå

såsom skäligen ändamålslös.

Sedan Kungl. Majit inhämtat kyrkomötets yttrande över det nu framlagda

lagförslaget, har kyrkomötet i skrivelse den 10 november 1936

anmält att kyrkomötet godkänt lagförslaget i oförändrat skick.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. !> sami. I avd. Nr S.

2

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 8.

Utskottet har vid sin granskning av det i propositionen framlagda

lagförslaget icke funnit anledning till erinran mot detsamma och får

alltså hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 16 februari 1937.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Klefbeck, Erik Anderson, Otto Wangson, Ekströmer,

Colleen, Verner Andersson och Roos;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Hedlund i Östersund, Lindmark, Olsson

i Mellerud, Johansson i Krogstorp, Berg och Eriksson i Toftered.

Stockholm 1937, Ivar Haäggströms Boktryckeri A. B.

370873

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:51 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upphävande av 3 § lagen den 9 december 1910 s. 1 i texten