Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn ändring i lagen om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete. Andra lagutskottet kaitill behandling i ett sammanhang förehaft tre inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 269 av herr Åqvist m. fl., nr 272 av herr Hansson i örebro och nr 353 av herr Sandström i Sollefteå m. fl.

1937-02-11 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1937:10, Utlåtande i anledning av väckta motioner örn ändring i lagen om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete. Andra lagutskottet kaitill behandling i ett sammanhang förehaft tre inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 269 av herr Åqvist m. fl., nr 272 av herr Hansson i örebro och nr 353 av herr Sandström i Sollefteå m. fl.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1937 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn ändring

i lagen om förbud i vissa fall mot värnpliktigs

skiljande från tjänst eller arbete.

Andra lagutskottet kai- till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom

andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 269

av herr Åqvist m. fl., nr 272 av herr Hansson i örebro och nr 353 av herr

Sandström i Sollefteå m. fl.

I motionen II: 269 har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit

måtte anhålla örn utredning huruvida och i vad mån förbud mot skiljande av

värnpliktig från tjänst eller arbete kunde utsträckas till all slags värnpliktstjänstgöring

samt, om utredningen ansåges lämna positivt resultat, att Kungl.

Majit för riksdagen måtte framlägga de förslag, som därav kunde föranledas.

I motionen lii 272 har föreslagits, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla, att Kungl. Majit ville för riksdagen framlägga förslag till sådan

ändring av lagen örn förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst

eller arbete, att den i lagen nu stadgade begränsningen till övning örn högst

sextio dagar borttoges.

I motionen lii 353 har påyrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit hemställa örn en utredning i syfte, att nämnda lag måtte utsträckas att

gälla jämväl längre värnpliktstjänstgöringstid än högst sextio dagar.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,

får utskottet hänvisa till motionerna,

Enligt lagen den 16 oktober 1914 örn förbud i vissa fall mot värnpliktigs

skiljande från tjänst eller arbete må värnpliktig, som är anställd »i annans

tjänst eller arbete», ej skiljas från anställningen i anledning därav, att han

har att fullgöra i värnpliktslagen stadgad övning örn högst sextio dagar eller

mobiliseringsövning, som kan bliva föreskriven i särskild lag. Detta stadgande

skall dock ej gälla, där den värnpliktige vid anställandet avsiktligt bibragt

husbonden eller arbetsgivaren en oriktig uppfattning örn sina värnpliktsförhållanden.

I lagen är ytterligare föreskrivet, att örn värnpliktig lider

skada därigenom att, i strid mot de nu återgivna bestämmelserna, husbonde

eller arbetsgivare ej fullgör vad honom till följd av den värnpliktiges anställning

i hans tjänst eller arbete åligger, husbonden eller arbetsgivaren skall

utgiva ersättning. Avtal, som strider mot lagens bestämmelser, är ogillt.

Förslag till denna lag framlades vid 1914 års riksdag i proposition nr 81.

377 37

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

Till motivering av förslaget hade föredragande departementschefen, statsrådet

Hasselrot, vid remiss av detsamma till lagrådet anfört bland annat följande:
»Redan

i 51 § av legostadgan den 23 november 1833 har för de arbetsförhållanden

stadgan avser den grundsatsen vunnit erkännande, att örn en i

annans arbete anställd person nödgades någon tid vara borta från arbetet för

fullgörande av sin medborgerliga förpliktelse att utbildas för rikets försvar,

arbetsgivaren icke får i anledning av den anställdes frånvaro skilja honom

från anställningen. Arbetstagaren anses i sådan händelse hava haft laga förfall

av ett slag, som kräver särskild hänsyn. Att vapenövas är en av samhället

ålagd plikt, som han icke kunnat undandraga sig, och hans bortavaro

har påkallats av det viktigaste allmänna intresse. Vid sidan av det gagn, han

även själv har av vapenövningens fullgörande, måste mer eller mindre väsentliga

uppoffringar i personligt och ekonomiskt avseende vara förenade därmed,

men givetvis är det önskvärt, att dessa icke bliva mera betungande än

nödigt är. Avsevärda ekonomiska svårigheter kunna föranledas för den värnpliktige,

örn han icke efter vapenövningens slut äger att återvända till en anställning,

som han vid dess början innehade. Det är därför av stor betydelse

för honom, att rätt härtill inom skäliga gränser beredes, och med hänsyn till

det allmänna ändamål, för vilket hans verksamhet hos arbetsgivaren avbrytes,

synes det vara berättigat att, utöver vad som kan följa av allmänna regler, för

dylika fall något inskränka arbetsgivarens befogenhet att entlediga arbetstagaren.

»

Lagen den 16 oktober 1914 var utarbetad med tanke på den nya härordning,

som infördes samma år. Enligt denna blev värnpliktstjänstgöringen i

dess helhet förlängd, och vapenövningar blevo förlagda till senare värnpliktsår

än dittills varit förhållandet. De värnpliktiga hade att fullgöra dels

en första och huvudsaklig tjänstgöring, den s. k. rekrytskolan, dels ock repetitions-,

reservtrupp- och landstormsövningar. På grund av respektive övningars

längd medförde icke den första tjänstgöringen men däremot i regel

repetitions-, reservtrupp- och landstormsövningarna rättighet enligt den ifrågavarande

lagen till återinträde i förut innehavd anställning.

Genom den nu gällande värnfiliktslagen den 30 juni 1936 har värnpliktstjänstgöringen

visserligen förlängts men är likväl kortare än enligt 1914 års

härordning. Alltjämt gäller dock, att den första tjänstgöringen är längre än

sextio dagar och alltså ej faller under lagen den 16 oktober 1914. De värnpliktiga,

som tillhöra infanteriet, trängtrupperna och intendenturtrupperna,

hava i allmänhet att fullgöra en första tjänstgöring örn etthundrafemtio dagar.

För värnpliktiga tillhörande andra specialvapen än de nyss angivna ävensom

för studenter och likställda samt dem, som uttagits till underbefäl eller fackmän,

är den första tjänstgöringen längre och växlar, där den fullgöres i en omgång,

mellan etthundrasjuttio och tvåhundrasextio dagar. Som några reservtruppövningar

ej äro föreskrivna i värnpliktslagen, kan den praktiska betydelsen

av 1914 års lag numera sägas vara inskränkt till repetitions- och landstormsövningarna.

Vid åtskilliga tillfällen hava förslag till ändring av 1914 års lag blivit

framlagda.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

I anledning av väckta motioner hemställde 1916 års riksdag, att Kungl.

Majit måtte taga under övervägande, under vilka förutsättningar sådan ändring

skulle kunna vidtagas i § 1 av 1914 års lag, att dels värnpliktiga tillkommande

rätt att efter fullgjord vapenövning återfå sin anställning utsträcktes

att gälla även för det fall, att vapenövningens längd överstege sextio

dagar, och dels i lagtexten tydligt angåves, att med »annans tjänst» jämväl

finge förstås anställning i statens eller kommunens tjänst, ävensom för riksdagen

framlägga det förslag, som av denna utredning kunde föranledas.

Riksdagens skrivelse remitterades den 23 november 1916 till socialstyrelsen,

som den 30 december 1922 avgav utlåtande i ärendet. Den 12 juni 1925 beslöt

Kungl. Majit, att 1916 års riksdagsskrivelse icke skulle föranleda någon vidare

Kungl. Majits åtgärd.

Vid 1924, 1925, 1929 och 1930 års riksdagar väcktes motioner med yrkanden

om ändring i 1914 års lag. På hemställan av vederbörande utskott (särskilda

utskottet vid 1924 års riksdag, utlåtande nr 2; första särskilda utskottet

vid 1925 års riksdag, utlåtande nr 1; första lagutskottet vid 1929 och 1930 års

riksdagar, utlåtanden nr 26 resp. 7) blevo motionerna av riksdagen avslagna.

Vid 1933 års riksdag hemställdes i motionen lii 104 av herrar Hagberg i

Luleå och Brädefors, att riksdagen måtte besluta införande av en lagbestämmelse,

som förpliktade alla företag och enskilda personer, som hade arbetare

i sin tjänst, att vid militärtjänstgöringens slut återtaga dessa sina anställda

i arbete, samt ålade företag eller enskild person, som ej efterföljde denna

bestämmelse, att utbetala full månadslön under tre månader åt personal, som

efter slutad militärtjänstgöring icke återfinge sitt tidigare innehavda arbete.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande (nr 20) över motionen:

Utskottet hyser den uppfattningen, att de olägenheter, som fullgörandet av

värnpliktstjänstgöring kan medföra för de enskilda, böra såvitt möjligt är

minskas. En lagstiftning av det innehåll, som föreslås i motionen, skulle emellertid

knappast verka i sådan riktning. Örn en arbetsgivare icke vore villig

att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som lagen i förevarande hänseende

skulle giva, vore hans möjligheter att kringgå lagen synnerligen stora,

såsom också socialstyrelsen och första lagutskottet tidigare framhållit. Det

skulle även antagligen visa sig, att arbetsgivarnas benägenhet att vid an''

ställning av platssökande giva företräde åt dem, som fullgjort värnpliktstjänstgöring

eller äro frikallade därifrån, skulle ökas. En sådan utvidgning, som

i motionen föreslås, av tidsbestämmelsen i 1914 års lag skulle sålunda bereda

de arbetssökande ynglingar, vilka ännu icke fullgjort dem åliggande värnpliktstjänstgöring,

större svårigheter att erhålla arbete, än som redan nu förefinnas.

Ett antagande av motionärernas förslag örn oinskränkt rätt att återinträda

i arbete efter värnpliktstjänstgöring skulle alltså kunna medföra en

verkan, som alls icke av dem är avsedd.

Utskottet anser sig med hänsyn till det anförda sakna anledning att förorda

motionärernas hemställan örn ändring i de bestämmelser, som stadgats i 1914

års lag. Härav följer, att utskottet ej heller kan tillstyrka det i anslutning

till denna hemställan i motionen framställda förslaget angående ersättning

åt arbetare, som icke skulle återfå sin anställning efter värnpliktstjänstgöring.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

Även vid 1936 års riksdag var frågan örn ändring i 1914 års lag föremål för

behandling. I motionen II: 150 av herr Henrikson m. fl. hemställdes, »att

riksdagen måtte besluta att i lag fastställa förbud i visst fall mot värnpliktigas

skiljande från det arbete eller den tjänst de vid inkallande till värnpliktstjänstgöring

inneha och att fullgod gottgörelse genom statens försorg lämnas i de

fall värnpliktig vållas förluster genom mistad eller försämrad arbetsanställning

på grund av fullgörande av värnpliktstjänstgöring».

I sitt utlåtande (nr 3) över motionen yttrade andra lagutskottet, att utskottet

ej heller då funne skäl anförda, som visade, att en ändring av 1914

års lag på det sätt, som motionärerna föresloge, skulle medföra det gagn,

som av dem avsåges. Utskottet kunde ej heller tillstyrka förslaget örn gottgörelse

genom statens försorg åt värnpliktig i de av motionärerna avsedda

fallen. Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Eiksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid samma riksdag föreslogs i en motion, II: 760, som av herr Meyerhöffer

m. fl. väckts i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 225 angående försvarsväsendets

ordnande, bland annat, att värnpliktig skulle genom lagstiftning

tryggas mot avskedande från av honom innehavd anställning i civilt

arbete.

Särskilda utskottet, till vilket motionen hänvisades, upptog densamma till

behandling i samband med § 27 i förslaget till värnpliktslag. Denna paragraf

innefattade bestämmelser örn förlängning av utbildningstiden för de värnpliktiga

i vissa fall. I sitt utlåtande nr 1, mot vilket riksdagen i denna del

icke gjorde någon erinran, förklarade utskottet sig anse, att det — därest förslaget

om förlängd utbildningstid i vissa fall vunne riksdagens bifall — förtjänade

övervägas, huruvida icke tidsbestämmelsen i 1914 års lag borde utvidgas.

Enligt vad utskottet inhämtat saknas i allmänhet bestämmelser i gällande

kollektivavtal örn skyldighet för arbetsgivare att återtaga arbetare i av dem

förut innehavd tjänst efter fullgjord värnpliktstjänstgöring. Beträffande personlig

uppsägningstid gäller, att sådan i åtskilliga fall ej finnes stipulerad

i kollektivavtalen. Är uppsägningstiden bestämd i avtalen, utgör den i allmänhet

en relativt kort tid örn högst ett par veckor.

Grundsatsen att fullgörande av militär tjänstgöring såvitt möjligt icke

får vålla värnpliktig avbräck i hans civila verksamhet har kommit till uttryck

även i vissa föreskrifter rörande studerande vid universitet och högskolor.

Sålunda innehåller § 11 i Kungl. Maj:ts stadga angående filosofiska examina

den 1 november 1907 bestämmelsen, att om studerande undergått värnpliktsövningar

eller fullgjort annan militär tjänstgöring, dessförinnan avlagda

tentamina härvid skola beräknas vara avlagda så många dagar senare som

detta studiehinder tillförlitligen styrkes hava varat. Motsvarande stadganden

finnas i de av universitetskanslern fastställda studieplanerna inom de

s. 12 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

teologiska och juridiska fakulteterna. Enligt vad för utskottet upplysts torde

samma regel, ehuru utan stöd av uttrycklig föreskrift, tillämpas även vid

universitetens medicinska fakulteter och vid karolinska institutet.

Såsom av utredningen i ärendet framgår har en arbetstagares rätt att efter

fullgjord värnpliktstjänstgöring återfå den anställning, han före tjänstgöringens

påbörjande innehade, begränsats till det fall, att värnpliktstjänst

gölängen icke har längre varaktighet än sextio dagar. Den värnpliktig åliggande

första tjänstgöringen kan sålunda med nu gällande lagstiftning icke

åberopas såsom stöd för något anspråk i nämnda avseende.

Utskottet finner, i likhet med motionärerna, det mindre följdriktigt, att

rätt till bibehållande av anställning förvägras värnpliktig, som underkastats

den redan i och för sig ofta ganska kännbara uppoffring, fullgörandet

av en längre tids tjänstgöring innebär, men medgives värnpliktig, som

fullgjort värnpliktsövning under högst sextio dagar, ehuru den senares

uppoffring icke varit lika avsevärd. I detta sammanhang må även erinras

örn ovan återgivna uttalande av 1936 års riksdag, att det förtjänade övervägas,

huruvida icke tidsbestämmelsen i 1914 års lag i ämnet borde utvidgas. En

ligt utskottets mening tala starka skäl för en sådan utvidgning. Utskottet

förbiser härvid ingalunda vikten av de invändningar, som gjorts mot tidigare

förslag i denna riktning. Att en vidgad lagstiftning på området i vissa fall

skulle medföra en uppoffring såväl för arbetsgivaren som ock för den arbetare,

som ersatt den värnpliktige under dennes bortavaro, synes icke kunna bestridas.

Vidare har särskilt framhållits, att en arbetsgivare har stora möjligheter att

kringgå lagen, exempelvis genom att uppsäga den anställde kort tid före inträdandet

av den skyldighet, som enligt lagen åvilar arbetsgivaren. Det har

dessutom påpekats, att arbetsgivarnas benägenhet att vid anställning av platssökande

giva företräde åt dem, som fullgjort värnpliktstjänstgöring eller äro

frikallade därifrån, antagligen skulle ökas. En utvidgning av förbudet i 1914

års lag kunde vid sådant förhållande befaras försämra arbetsmöjligheterna

för dem, som hava värnpliktstjänstgöring att fullgöra.

För vinnande av upplysning, huruvida icke utvägar finnas till undanröjande

eller förminskande av de olägenheter, som kunna vara förenade med

en utsträckning av lagen, bör enligt utskottets mening en förnyad utredning

av hithörande spörsmål komma till stånd.

Utskottet finner det vidare kunna ifrågasättas, huruvida icke en ny lagstiftning

i ämnet även i annat hänseende bör erhålla något större räckvidd

än den nu gällande. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen

framgår tillämpas i allmänhet redan nu beträffande studerande vid universitet

och högskolor grundsatsen, att giltighetstiden för tentamina, som avlagts

före fullgörandet av värnpliktstjänstgöring, förlänges med tid motsvarande

tjänstgöringens längd. Ehuru några olägenheter av den nu gällande ordningen

härvidlag tydligen icke försports, tala dock vissa skäl för lämpligheten

av att i lag fastslå denna grundsats.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville låta

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

13

verkställa utredning beträffande frågan huruvida och i vad mån

värnpliktig tillkommande rätt att efter fullgjord värnpliktsövning

återfå sin anställning kan utsträckas att gälla även för

det fall, att övningens längd överstiger sextio dagar, ävensom

rörande därmed sammanhängande spörsmål, samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen må kunna föranleda.

Stockholm den 11 februari 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, Tamm*, P. Sandström,

Heiding, Norman, Knut Petersson och Sten;

från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Olovson, Johanson i Hallagården,

Sandström i Sollefteå, Hermansson och Hansson i Örebro samt fröken Andersson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.