Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 17 i första kammaren av herrar Knut Petersson och Sam Larsson samt nr 56 i andra kammaren av herr Holmbäck.
1937-02-18 · 21 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 17 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1937:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 17 i första kammaren av herrar Knut Petersson och Sam Larsson samt nr 56 i andra kammaren av herr Holmbäck.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
1
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 23 februari 1937 kl. 7 f. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen
den 12 maj 1917 örn expropriation.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 17 i första
kammaren av herrar Knut Petersson och Sam Larsson samt nr 56 i andra
kammaren av herr Holmbäck.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts,
att riksdagen måtte för sin del besluta om sådan ändring av expropriationslagen,
att mark avsedd för anläggandet av kommunala friluftsbad, lägerplatser
och liknande ändamål må kunna förvärvas genom expropriation,
även om marken är belägen i annan kommun,
samt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn utredning
om lämpligheten av en förändrad sammansättning av expropriationsnämnderna
i syfte att vinna en sakkunnigare behandling av expropriationsmålen
samt att nedbringa kostnaderna för expropriationerna.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa yrkanden, får utskottet,
i den mån redogörelse för desamma ej lämnas här nedan, hänvisa till
motionerna.
Utskottet kommer att behandla de båda huvudpunkterna i motionärernas
hemställan under särskilda avdelningar i detta utlåtande.
Y. Frågan om expropriation av mark för kommunala friluftsbad, lägerplatser
oell liknande ändamål.
Enligt lagen den 12 maj 1917 örn expropriation får fastighet, som tillhör
annan an kronan, efter tillstånd av Kungl. Maj:t tagas i anspråk genom expropriation
för vissa angivna ändamål, bland annat, för allmän väg, för allmän
byggnad, för telegraf- eller tclefonanläggning eller annan anläggning för
den allmänna samfärdselns främjande, för ändamål, som det enligt lag eller
författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose,
för att förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av vattenledning
som är anlagd för sådant ändamål, för annat ändamål, som är jämförligt
med något av, bland andra, de nu nämnda och äger väsentlig betydelse för
det allmänna, samt för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å
en ort mark till uppförande av byggnad för överläggningar eller föredrag i
allmänna frågor eller åsyftande religiös uppbyggelse, folkbildning, nykterRihanq
till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 13. >
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
lidens främjande eller annat därmed jämförligt ideellt ändamål av synnerlig
vikt (1 §). Ägare av fastighet, i avseende varå rätt till expropriation meddelats,
är pliktig att avstå fastigheten eller upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt
till densamma (2 §).
I motionerna framhålles, att under expropriationslagens bestämmelser om
rätt att expropriera icke torde kunna inbegripas det fall, att en stad önskar i
en främmande kommun förvärva fastighet i avsikt att bereda den egna kommunens
befolkning möjligheter till friluftsbad och friluftsliv. Motionärerna
anföra vidare:
Dylika fastighetsförvärv måste alltså grundas på frivilliga avtal. Emellertid
torde här berörda ändamål numera betraktas såsom så angeläget, att det
väl kan jämställas med åtskilliga av dem, för vilka expropriation lagenligt
kan påkallas. På sina håll har också yppat sig avsevärda svårigheter att
mot rimligt pris förvärva lämpligt belägen mark för friluftsbad och lägerliv.
Det är att förutse, att behovet av allmänt tillgängliga badstränder under
en lång tid framåt oavlåtligen kommer att ökas. Frekvensen på de kommunala
badplatserna pekar oförtydbart i sådan riktning. Det blir under
sådana förhållanden ett allmänt intresse att underlätta kommunernas förvärv
av fastigheter för här berörda ändamål, vilket lämpligen synes kunna
ske genom en sådan ändring av nu gällande lagstiftning, att expropriation
kan påkallas även i dylika fall.
Vid 1936 års riksdag hemställdes i en inom andra kammaren väckt motion,
nr 165, av herr Andersson i Tungelsta och fru Gustafson, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag, syftande till att
åt den icke jordägande befolkningen underlätta och trygga möjligheterna att
kunna idka friluftsliv.
Andra kammarens andra tillfälliga utskott, vartill motionen hänvisades,
inhämtade utlåtanden från domänstyrelsen och socialstyrelsen, varjämte utskottet
beredde Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska Turistföreningen och Svenska naturskyddsföreningen tillfälle
att inkomma med yttranden.
Utskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 10, över motionen:
Att den fortskridande mekaniseringen av arbetet och tillvaron över huvud
för stora delar av vårt lands befolkning medfört krav på ökade möjligheter
till rekreation i form av friluftsliv är ovedersägligt. Utskottet kan från denna
synpunkt sett utan tvekan biträda motionens syfte. Ju starkare denna ändring
av arbetsformerna blivit och ju mera befolkningen hopas i större samhällen
och på grund just därav möter växande svårighet att komma i kontakt med
orörd natur, desto mera aktuellt och bjudande blir kravet på åtgärder för tillgodoseende
av detta behov, vilket i första hand synes vara ett kommunalt
intresse. Med hänsyn emellertid till de synnerligen skiftande formerna av
sport- och friluftsliv och till de olikartade naturformer, som den från städerna
i vårt land tillgängliga naturen erbjuder, måste, såsom i de avgivna yttrandena
framhållits, åtgärderna bliva av mycket skiftande art. Den rekreationssökande
allmänheten kan emellertid ej lämnas utan bistånd eller tillsyn
i och med att större eller mindre stycken orörd natur ställts till förfogande
genom det allmännas försorg. Erfarenheterna från senare år motivera såsom
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
3
ock från flera håll antytts ett aktgivande på denna allmänhet. De områden,
vilka för närvarande upplåtits eller helt enkelt i större eller mindre utsträckning
tagits i anspråk för kampande stadsbor o. dyl., förete ej sällan en bild
av förödelse. Utskottet vill emellertid lika starkt framhålla, att den bofasta
lantbefolkningens intressen måste tillvaratagas. Hänsyn till storstadsbefolkningens
behov får ingalunda skymma det förhållandet, att även landsbygdens
innevånare efter sitt arbete äro i behov av rekreation och vila i och vid
sina egna hem. Denna befolkning har också lovliga rättigheter till mark och
ägor. Självklart är, att när en stor mängd människor, t. ex. vid orienteringslöpningar,
sammanföras på begränsade områden, de kunna åstadkomma
bestående och allvarliga skador å växt- och djurvärld. Det är även av
synnerlig vikt att vid utredningen av detta spörsmål beakta förefintliga möjligheter
till avspänning i det motsatsförhållande, som otvivelaktigt uppstått
och alltmera skärpts mellan den rekreationssökande stadsbefolkningen och
lantbygdens innevånare, i synnerhet markägarna, vilka ingalunda alltid kunna
räknas till storgodsägarnas klass utan lika ofta äro i hög grad beroende av
skötseln av sina små lägenheter och hemmansdelar.
Skall en utredning av det med motionen avsedda spörsmålet hava någon
utsikt att nå bestående och värdefulla resultat, måste den bliva både grundlig
och mångsidig. De avgivna utlåtandena lämna i sådant hänseende många
goda uppslag, ehuru de givetvis ej göra anspråk på att vara uttömmande. De
synpunkter och önskemål, som vid ovan nämnda möte framförts närmast beträffande
Stockholms omgivningar, synas vara värda särskilt beaktande.
Utskottet hemställde, att andra kammaren måtte för sin del med bifall till
motionen besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag, syftande till att åt den icke jordägande befolkningen underlätta och
trygga möjligheterna att kunna idka friluftsliv, varvid jordägarnas och lantbefolkningens
i övrigt berättigade intressen borde ägnas särskilt beaktande.
En ledamot avgav blank reservation.
Andra kammaren beslöt i enlighet med utskottets förslag.
På förslag av första kammarens första tillfälliga utskott (utlåtande nr 14)
beslöt första kammaren biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut,
varefter riksdagen den 23 maj 1936 avlät skrivelse (nr 246) till Kungl. Maj:t i
ämnet.
Vid 1936 års riksdag hemställde herr Fredrik Ström i en inom första kammaren
väckt motion, nr 294, att riksdagen måtte begära, att Kungl. Majit
ville med beaktande av de i motionen framförda synpunkterna utreda på vad
sätt och i vilken omfattning statens domäner kunde och borde upplåtas till
allmänningar för friluftsliv, varvid frågan om samarbete med kommunerna
borde särskilt beaktas, samt på vad sätt vid försäljning av kronans mark skälig
hänsyn borde tagas till i vad mån denna mark finge bevaras i det allmännas
ägo för att tillgodose nuvarande eller framtida behov av allmänningar
för friluftsliv och rekreation.
Jordbruksutskottet, som behandlade motionen och införskaffade yttranden
över densamma från domänstyrelsen och vetenskapsakademien, yttrade i sitt
utlåtande, nr 85:
Utskottet finner de i nu förevarande motion framförda synpunkterna och
önskemålen med avseende på anordnande av friluftsallmänningar på krono
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
mark förtjäna beaktande. Såsom motionären framhållit, torde stads- och
industribefolkningen härigenom kunna beredas ökat tillfälle till friluftsliv.
I betraktande jämväl av att staten är rikets största markägare, torde det
vara påkallat, att statsmakterna medverka till att de med denna fråga förbundna
spörsmål med det snaraste tillrättaläggas. För såväl markägaren
som allmänheten är det av vikt, att blivande friluftsplatser anordnas på ett
tillfredsställande sätt, därvid bland annat erforderliga ordningsföreskrifter
torde meddelas.
Då emellertid ovan omförmälda utredning, syftande till att åt den icke jordägande
befolkningen underlätta och trygga möjligheterna att kunna idka friluftsliv,
som riksdagen begärt i anledning av motionen II: 165, torde komma
att omfatta även frågan om friluftsallmänningar på kronomark, synes särskild
utredning i denna del icke vara påkallad. Utskottet anser sig fördenskull
nu böra stanna vid förut gjorda uttalanden.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, vilken hemställan bifölls av riksdagen.
Genom remiss den 16 oktober 1936 anbefallde Kungl. Maj:t medicinalstyrelsen
att avgiva yttrande i anledning av riksdagens ovannämnda framställning.
Medicinalstyrelsen har därefter i skrivelse den 28 november 1936 anfört,
bland annat:
Friluftsliv enbart eller i förening med mera sportligt betonade övningar,
bad och dylikt är en hälsofaktor, utomordentligt viktig framför allt för personer,
som till följd av sin verksamhet tvingas till ett mer eller mindre stillasittande
inomhusarbete. Det öppnar möjligheten för ett sunt utnyttjande
av den arbetsfria tiden och ger livsföringen en inriktning, ägnad att befordra
kroppslig och andlig hälsa. Särskilt för ungdomen är friluftslivet
en värdefull motvikt mot det instängda stadslivets mångahanda avarter. Insikten
härom har glädjande nog på senare årtionden vunnit allman utbredning
och på sista tiden tagit sig uttryck i en verklig trängtan efter naturen
och det rörliga, obundna livet där. Arbetstidsregleringen har bidragit till
att göra denna rörelse till en massrörelse.
Denna allmänna strävan ut till det fria synes böra underlättas med alla
till buds stående medel. Från det allmännas sida synes det nu närmast vara
en uppgift att bereda lättillgängligt utrymme för friluftsliv åt dem, som bo i
orter med större sammanträngd befolkning, närmast de större städerna men
även mindre städer, köpingar och municipalsamhällen. För alla dessa orter
kan ett hälsobringande friluftsliv i natur och mark hämmas och försvaras
bland annat därigenom att kringliggande jord i enskild ägo sluter sig
som en mer eller mindre fullständig, mer eller mindre bred gördel kring
orten i fråga. Härvid får givetvis tillses, att deras rätt icke trädes för nära,
som kanske just på grund av friluftsbehovet sökt sig ut till ytterområdena
och bosatt sig här.
Vad särskilt städerna angår har utvecklingen numera lett till en mer eller
mindre omfattande, glesare bebyggelse av ytterområdena med villor och småstugor,
en bebyggelse, som av naturliga skäl visat särskild böjelse att lagga
beslag på förefintliga strandpartier och andra för friluftsliv särskilt lämpade
områden. ., „ „ ... , ,
Såsom framgår av riksdagens skrivelse ar det vid fragans losande skilda
intressen, som bryta sig mot varandra, och utskottet har framhållit att utredningen
måste bliva både grundlig och mångsidig, därest bestående och
värdefulla resultat skola kunna ernås.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
5
Härutinnan vill medicinalstyrelsen framhålla följande synpunkter.
En närmare undersökning av det föreliggande spörsmålet torde giva vid
handen, att förhållanden icke kunna ordnas enbart genom kommunerna
med användande av egna marktillgångar eller genom markförvärv, ej ens
genom att staten upplåter kronan tillhörig mark utan att därjämte erfordras
särskilda åtgärder för åstadkommande av regionplanering långt utanför
samhällena och kronans egna marker och områden. En i markfrågor erfaren
jurist och en med regionplanering förtrogen person synas därför böra
deltaga i utredningen. Särskilt böra de sakkunniga ägna uppmärksamhet
åt de olika former för disposition av markområden, som i England införts
för att möjliggöra tillgodoseende av här berörda önskemål.
Särskild uppmärksamhet bör av utredningen ägnas frågan om friluftsmänniskornas
uppförande, deras uppfostran och kontrollen av dem.
Utredningen bör vidare granska de möjligheter, som finnas med hänsyn
till härbärgen, tältplatser, semesterhem, friluftsbad och idrottsplatser och
utreda i vad mån statens hjälp bör lämnas. Ävenså bör uppmärksamhet
ägnas transportmöjligheter dels till naturreservaten ifrån städerna (närmast
ett kommunalt intresse) dels rörande transportmöjligheter för rekreationsresande
i allmänhet. Undersökningen rörande färdvägar, deras utläggande
och öppethållande bör ej inskränkas endast till vägar å land utan även till
skärgårdsvägar, sjövägar.
Utredningen bör även taga sikte på naturskyddsfrågorna ^ i egentlig bemärkelse,
det vill säga vikten för människan att hava tillgång till åtminstone
smärre områden av verkligt orörd natur av olika karaktär samt bästa
sättet att tillmötesgå detta behov.
Utredningen bör slutligen överväga, huruvida en central ledning av alla
de problem, som här berörts är önskvärd och inkomma med förslag till
lämplig organisation med beaktande av att i första hand utnyttja bestående
organisationer och inskränka nyskapade tjänster till det minsta möjliga.
Under åberopande av det anförda får medicinalstyrelsen livligt förorda
att en utredning av frågan kommer till stånd och föreslå att utredningen
lägges på bred basis efter angivna riktlinjer.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Såsom framgår av utskottets redogörelse har 1936 års riksdag i skrivelse
den 23 maj 1936 till Kungl. Majit anhållit om utredning och förslag, syftande
till att för den icke jordägande befolkningen underlätta och trygga möjligheterna
att kunna idka friluftsliv. Sedan medicinalstyrelsen den 28 november
1936 yttrat sig över denna skrivelse och livligt förordat en utredning,
är ärendet beroende på Kungl. Majlis prövning. Vid den undersökning, som
i anledning av riksdagens framställning synes kunna förväntas, torde stor
uppmärksamhet komma alt ägnas frågan örn förvärv av bad- och lägerplatser
för invånare i städer och andra orter med mera sammanträngd befolkning.
Sannolikt torde en dylik utredning komma alt giva vid handen, att svårigheter
möta att få disponera lättillgängliga markutrymmen för dem, som vilja
idka friluftsliv, enär en betydande del av de för ifrågavarande ändamål
lämpligaste marktillgångarna befinna sig i enskild ägo.
Det synes därför utskottet sannolikt, att vid en sådan undersökning frågan
om möjligheten och lämpligheten alt tvångsvis förvärva erforderlig mark
måste tilldraga sig uppmärksamhet. De i förevarande motioner behandlade
Utskottet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
G
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
spörsmålen om utvidgning av expropriationsrätten torde därför bliva föremål
för överväganden vid den av riksdagen begärda utredningen.
Frågan om rätt att expropriera strandområden för anläggande av kommunala
friluftsbad intar emellertid enligt utskottets mening en viss särställning.
Enligt vad för utskottet upplysts har det på många håll uppstått svårigheter
för kommuner att genom frivilliga avtal förvärva badstränder åt
sin befolkning. Såsom i förevarande båda motioner framhålles synes expropriationsrätt
för närvarande icke föreligga i ett dylikt fall. Det måste emellertid
anses vara ett samhällsintresse av stor vikt, att under beaktande av
markägarnas berättigade intressen möjlighet till friluftsbad beredes allmänheten,
och enligt utskottets mening synes det vara av behovet påkallat, att expropriationsrätt
snarast medges för ifrågavarande ändamål, som i fråga om
allmän betydelse torde kunna jämställas med åtskilliga av de fall, i vilka expropriationsrätt
för närvarande finnes. Utskottet hyser den uppfattningen, att
härför erforderlig lagändring bör vidtagas utan att slutförandet av den av
1936 års riksdag begärda undersökningen, därest den kommer till stånd,
avvaktas. Utskottet vill därför föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte i samband med den utredning, varom fjolårets
riksdag anhållit, upptaga frågan örn rätt att expropriera mark för kommunala
friluftsbad samt framlägga förslag rörande sistnämnda spörsmål för
1938 års riksdag.
B. Frågan om en förändrad sammansättning av expropriationsnämnderna
i syfte att vinna en sakkunnigare behandling av expropriationsmålen
samt att nedbringa expropriationskostnaderna.
Ett regelmässigt handlagt expropriationsärende har att genomgå prövning
på tre olika håll, i det att detsamma i regel kommer att bliva föremål för
handläggning av dels Kungl. Maj:t i administrativ väg, dels domstol och dels
expropriationsnämnd. Tillstånd till expropriationen meddelas av Kungl.
Majit, varefter expropriationsmålet anhängiggöres genom stämning till domstol
i den ort, där fastigheten är belägen. Domstolen verkställer en undersökning
för att utröna, vilka rättsanspråk som beröras av expropriationen.
Sedermera bestämmes ersättningen genom en särskild nämnd, som tillsättes
under samverkan mellan domstolen och parterna och vars beslut i regel icke
får överklagas. Därefter går målet åter till domstolen för slutlig handläggning.
Vad först beträffar ärendets handläggning hos Kungl. Majit skall den, som
vill förvärva expropriationsrätt, i sin ansökan meddela uppgift å fastighets
ägare och innehavare, och dessa personer jämte en var annan, som kan av
expropriationen lida men, skola beredas tillfälle att yttra sig över expropriationsansökningen
(4 §). Om ansökningen bifalles, skall Kungl. Majit bestämma,
vilket område expropriationen må omfatta (5 §).
Det andra stadiet av expropriationsärendet, dess instämmande till domstol
(13 §), skall ske inom viss tid, som av Kungl. Majit bestämmes i samman
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13. 1
hang med expropriationsrättens meddelande, och ett försittande av den bestämda
tiden medför expropriationsrättens förlust (5 §).
Det tredje stadiet i ett regelrätt expropriationsärende bildar expropriationsnämndens
tillsättande och nämndens fixerande av ersättningsbeloppet.
Detta stadium är dock i motsats till de båda föregående icke något för expropriationen
såsom sådan väsentligt, vars bortfallande medför, att förfarandet
upphör att vara expropriation. Tvärtom kan den exproprierande på
frivillighetens väg träffa avtal med de ersättningsberättigade, så att tillsättande
av expropriationsnämnd blir obehövligt (59 §). Dock måste i detta fall
vissa förutsättningar vara uppfyllda. Först och främst fordras, att överenskommelse
träffats ej blott med fastighetsägaren utan med alla dem, som
hava självständiga ersättningsanspråk. Men vidare måste i detta fall hänsyn
tagas även till innehavare av penninginteckningar och därmed jämförlig
rätt. Dessa personer kunna icke, örn de ej erhålla full betalning för sina
fordringar, anses skyldiga att finna sig i att ersättningen bestämmes genom
avtal mellan fastighetsägaren och den exproprierande, utan böra äga rätt
att påfordra ersättningsbeloppets uppskattande genom nämnd.
I fråga örn expropriationsnämndens sammansättning gäller, att om parterna
äro ense örn valet av nämnd, få de utse de personer de själva önska
och till det antal de finna lämpligt med blott den begränsningen, att antalet
alltid måste vara udda (22 §). Eljest skall nämnd utses på sätt nedan sägs.
KB skall för en tid av tre kalenderår till ordförande i expropriationsnämnder
inom länet utse en i praktiska värv väl förfaren man ävensom förordna
ersättare för denne. För Stockholms stad skola ordförande och ersättare utses
av Överståthållarämbetet. Till ledamöter i expropriationsnämnder skola
inom varje län följande vara valbara, nämligen 24 av landstinget utsedda
och, örn stad, som ej deltager i landsting, finnes, 12 av stadsfullmäktige i
varje sådan stad valda ävensom så många av KB utsedda, som motsvara
antalet av dem landstinget och stadsfullmäktige valt. Finnas inom ett län
två landsting, skall vartdera utse 12 valbara. De valbara skola utses för en
tid av tre kalenderår. I den mån det är möjligt skall iakttagas, att länets
olika delar och de särskilda slag av sakkunskap, som för expropriationsnämnder
inom länet äga den största betydelsen, bliva behörigen företrädda
bland de valbara. Minst halva antalet av dem landsting och 12 av dem KB
utser böra vara ägare av jordbruksfastighet. Stockholms stad och län utgöra
i fråga örn utseende av valbara ett område. Antalet valbara skall vara
96, av vilka landstinget i Stockholms län, Stockholms stadsfullmäktige, Överståthållarämbetet
och KB i Stockholms län var för sig i den nu angivna ordningen
utse 24 (23 §). Expropriationsnämnd skall utgöras av ordföranden
och 4 ledamöter. Vardera parten äger utse en ledamot och rätten två ledamöter
i nämnden (27 §).
Inför expropriationsnämnden äga parterna att närmare utföra sin talan
(36 §) och kunna även låta höra sakkunniga. Ersättning för exproprierad
mark eller rätt skall som regel utgå med fulla värdet (38 §). Vad de liesta
i nämnden säga blir nämndens beslut. I fråga örn uppskattningen får ej
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
i protokollet införas eller eljest kungöras, huru nämnden inom sig röstat, och
ej heller skälen för beslutet uppgivas (41 §).
Rätten får^ göra jämkning i nämndens uppskattning endast i vissa uppgivna
fall, då det, utan något ingående på principerna för värderingen, på
yttre grunder kan tydligt konstateras, att nämnden avvikit från vissa i lagen
fastslagna grundsatser (45 §). I fråga om belopp, som blivit bestämt enligt
uppskattningen, får ändring ej sökas i rättens beslut (47 §).
Ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd njuta ersättning för
uppskattningen samt ordföranden därjämte för kallelser, protokollsföring
och beslutets avfattande i skrift med belopp, som bestämmes av rätten, örn
överenskommelse ej träffas (66 §).
Den exproprierande är pliktig att gälda all av expropriationsmålets handläggning,
expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller eljest
av expropriationen följande kostnad (67 §).
I fråga om, bland annat, telegraf-, telefon- och andra elektriska svagströmsledningar
finnas i expropriationslagen i vissa hänseenden mildare bestämmelser
än de ovan återgivna. Sålunda stadgas för det fall, att endast nyttjanderätt
till fastighet upplåtes, att nämnden, om ej annat avtalas, skall bestå
av allenast tre ledamöter (93 §).
Utom i den allmänna expropriationslagen ges möjlighet till expropriation
i vissa andra författningar, exempelvis vattenlagen den 28 juni 1918, stadsplanelagen
den 29 maj 1931, lagen den 7 juni 1934 örn allmänna vägar, lagen
den 29 juni 1926 om enskilda vägar, lagen den 16 maj 1930 om vägrätt samt
lagen den 28 juni 1918 örn rätt att över annans mark framdraga ledning för
vatten till husbehovsförbrukning. Sistnämnda båda lagar innefatta ett synnerligen
förenklat expropriationsförfarande. Enligt 29 § stadsplanelagen
skola i avseende å inlösen av mark enligt lagen de allmänna bestämmelserna
i expropriationslagen i stort sett lända till efterrättelse.
Kungl, förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov stadgade i § 3, att till särskilda nämnden (expropriationsnämnden)
skulle vardera parten föreslå sex och rätten nämna fem
i orten boende män, av vilka tre bland de av vederparten föreslagna och en
bland de av rätten nämnda personerna borde av vardera parten utan anförda
skäl uteslutas. Enligt § 23 i förordningen gällde, att därest någon, som suttit
i expropriationsnämnd, skulle vilja taga betalning därför, hade han att anmäla
det hos rätten; och skulle rätten tillägga honom så mycket, som svarade
mot hans verkliga kostnad för förrättningen. Denna ersättning skulle gäldas
av den, som begärt expropriationen.
Bestämmelserna i 1917 års lag örn expropriationsnämndens sammansättning
lia utformats i huvudsaklig överensstämmelse med vad expropriationskommittén
föreslagit i sitt den 15 september 1910 avlämnade betänkande
med förslag till lag om expropriation m. m. Kommittén yttrar i sitt betänkande
i denna fråga, bland annat:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
9
Det regelbundna antalet deltagare i expropriationsnämnd har i förslaget
nedsatts från nio till fem, en ordförande och fyra ledamöter. Det nuvarande
antalet har ofta ej så oväsentligt bidragit till de mycket överklagade höga
kostnaderna för expropriationsförfarandet. Ett antal av fem synes ock vara
tillräckligt för en allsidig och noggrann prövning av förekommande frågor,
så mycket mer om man kan förutsätta, att särskilt ordföranden och även ledamöterna
var för sig enligt de av kommittén föreslagna reglerna för nämndens
sammansättning skola komma att i ganska hög grad besitta sakkunskap
och erfarenhet.
Förslaget har övergivit det nu använda förfarandet, att från varje sida, där
rätt att deltaga i nämndens tillsättande finnes, ett visst högre antal personer
föreslås för att därefter genom uteslutning från annan sida nedbringas till
det antal, som skall ingå i nämnden. Då varje part lätt känner sig frestad
att utesluta de dugligaste av dem motparten föreslagit, bidrager nämnda förfarande
icke till att åstadkomma väl sammansatta nämnder. Var och en,
som äger deltaga i val av nämnd, skall därför enligt förslaget omedelbart
utse det antal, som tillkommer honom. Sådan valrätt skall tillkomma parterna,
som välja en ledamot var, samt den domstol, där expropriationsmålet är
anhängig!, med uppdrag att välja två ledamöter. Att domstolen skall välja
efter parterna, för att genom sitt val utfylla befintliga brister i de förut
tillsattas kompetens, antydes genom den ordning, i vilken de olika valen i
förslaget blivit nämnda, och torde för övrigt falla av sig själv. Då parterna
endast få välja en ledamot var, bör nämndens flertal, bestående av ordföranden
och de två ledamöter domstolen utser, kunna antagas alltid vara
fullt opartiskt.
Kommittén föreslog vidare, att ordförande och ledamot i expropriationsnämnd
skulle, utöver resekostnadsersättning efter tredje klassen i gällande
resereglemente, erhålla ordförande 25 kronor och ledamot 15 kronor i ersättning
för varje rese- eller förrättningsdag. Därjämte skulle ordföranden
njuta gottgörelse för kallelser, protokollsföring och beslutets avfattande i
skrift med belopp, som skulle bestämmas av rätten, om överenskommelse ej
kunde träffas. I
I det till grund för proposition i ämnet till 1913 års riksdag ursprungligen
utarbetade, till lagrådet remitterade förslaget blevo emellertid de av kommittén
föreslagna bestämmelserna om ersättning, då grunderna för ersättningen
ansåges böra bestämmas i administrativ ordning, utbytta mot ett stadgande
av innehåll, att ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd skulle vara
berättigade till ersättning för uppskattningen enligt vad därom särskilt stadgades,
med rätt därjämte för ordföranden till särskild gottgörelse för kallelser
m. m. i enlighet med kommittéförslagets innehåll därutinnan.
Mot det sålunda föreslagna stadgandet framställdes vid granskning av förslaget
inom lagrådet anmärkning, därvid lagrådet yttrade följande:
Att, såsom i förevarande lagrum förutsättes skola ske, fastställa allmängiltiga
grunder, efter vilka ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd
skola åtnjuta ersättning för uppskattningen, torde stöta på stora praktiska
svårigheter. Ena gången kan det gälla ett vidlyftigt och invecklat expropriationsärende,
varför kräves ett tidsödande förberedande studium av handlingarna,
åtminstone från ordförandens sida, den andra gången åter ett åren
-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
de, vars hela behandling av nämnden är undangjord på en eller annan timme.
Vid expropriation för en järnväg inträffar i allmänhet, att flera särskilda
expropriationsmål handläggas samma dag av expropriationsnämnder med
delvis växlande sammansättning.
Med hänsyn till det anförda hemställes, att bestämmelsen i fråga undergår
sådan ändring, att i enlighet med nu gällande ordning det anförtros åt
rätten att bestämma beloppet av den ersättning för uppskattningen, som skall
utgå till ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd, för den händelse
överenskommelse därom ej träffas.
På grund av lagrådets anmärkning fick stadgandet om ersättning sedermera
i propositionen till 1913 års riksdag den avfattning, som detsamma numera
äger; och vid nämnda riksdag, därvid frågan om ny lagstiftning i
ämnet på grund av kamrarnas stridiga beslut förföll, framställdes ej något
förslag till ändring beträffande det ifrågavarande stadgandets innehåll.
I samband med att förslag till ny lag i ämnet genom proposition förelädes
1916 års riksdag — vilket förslag i fråga om ersättningen upptog enahanda
stadgande som i den föregående propositionen -— väcktes inom andra kammaren
tvenne motioner rörande detta spörsmål, den ena, nr 245, av ett trettiotal
kammarledamöter, däribland herrar Osberg och Persson i Björsbyholm,
och den andra, nr 250, av herrar Lubeck och von Hofsten.
I den förra motionen yrkades, att åt förevarande stadgande måtte givas
sådan avfattning, att ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd bereddes
ersättning med 15 kronor för dag jämte gottgörelse för resekostnader
samt därutöver ordförande särskild gottgörelse för kallelser m. m. i enlighet
med propositionens innehåll därutinnan.
I den av herrar Lubeck och von Hofsten väckta motionen framhölls, att
det vore ömkligt, att i lagen infördes en sådan begränsning i förevarande hänseende,
som upptagits i 1910 års kommittéförslag, och framställdes förslag
därom.
Någon realbehandling av ämnet medhanns emellertid ej vid 1916 års riksdag,
varför de i motionerna innefattade framställningarna ej kommo under
bedömande.
Vid 1917 års riksdag framlades lagförslaget i oförändrad form för riksdagen,
varvid herrar Lubeck och von Hofsten i andra kammaren i motion nr
272 ånyo framställde ovan berörda ändringsförslag.
Lagutskottet hemställde emellertid, under åberopande av lagrådets förut
återgivna yttrande, att motionen icke måtte föranleda någon ändring i det
kungl, förslaget, och denna utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Frågan upptogs ånyo i en vid 1924 års riksdag inom andra kammaren av
herrar Osberg och Persson i Björsbyholm väckt motion, nr 188. I denna
gjordes gällande, att det för nedbringande av expropriationskostnaderna
vöre lämpligt, att i lag fastställdes vissa grunder, efter vilka ersättningen till
nämndens ordförande och ledamöter skulle utgå. I sådant hänseende kunde
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
11
lämpligen tänkas ett dagtraktamente av 30 kronor samt reseersättning efter
tredje klassen i gällande resereglemente, varjämte bestämmelser borde meddelas
om ytterligare ersättning efter vissa grunder till ordföranden.
Andra lagutskottet framhöll i utlåtande nr 3, att de i motionen framförda
synpunkterna redan vid expropriationslagens antagande förelegat till bedömande
utan att då vinna beaktande. Den för bestämmande av ersättning
åt expropriationsnämnden gällande ordningen, enligt vilken domstolen, i händelse
överenskommelse om ersättningens storlek ej kunnat träffas mellan
vederbörande, hade att meddela bestämmelser därom, syntes utskottet vara
att föredraga framför den av motionärerna föreslagna ordningen. Utskottet
ville därvidlag särskilt erinra om att exproprierande part, som funne framkomna
ersättningsanspråk vara för högt tilltagna, städse ägde tillfälle att vid
domstolen före ärendets avgörande muntligen eller i ingiven inlaga göra de
erinringar mot de fordrade beloppens storlek, vartill han kunde finna sig
äga fog.
Utskottets hemställan örn avslag å motionen bifölls av riksdagen.
Vid 1925 års riksdag förelåg frågan åter genom en av herr Osberg inom
andra kammaren väckt motion, nr 165.
I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 4, hemställde andra lagutskottet
om avslag å motionen samt anförde till stöd därför följande:
Från olika håll framkomna, å gjorda erfarenheter grundade uttalanden
synas väl giva stöd för motionärens uppgift, att i åtskilliga fall till ledamöter
av expropriationsnämnd utgått i förhållande till det å saken nedlagda arbete
oskäligt hög ersättning. Vid övervägande av frågan, huruvida den av motionären
föreslagna ordningen skulle giva garantier för med rättvisa och billighet
mera överensstämmande resultat i förevarande avseende, har emellertid
utskottet icke funnit anledning frångå sin i fjolårets utlåtande intagna ståndpunkt.
De uppgifter, som åvila en expropriationsnämnd och särskilt dess
ordförande, växla i hög grad från fall till fall och stå ingalunda alltid i
förhållande till värdet av den egendom, som är i fråga. Under sådana omständigheter
synes det utskottet, som örn reglerna för ersättningens bestämmande
böra vara sådana, att de lämna rum för rimlig anpassning allt efter
förhållandena i de särskilda fallen. Härtill gives möjlighet med de för närvarande
i ämnet gällande bestämmelser, en möjlighet, som däremot skulle
försvinna i och med genomförandet av den av motionären föreslagna omläggningen.
I motionen har visserligen framkastats tanken på tillitandet av
skilda ersättningstaxor allt efter värdet av den egendom, som med de särskilda
expropriationsförrättningarna avses. Med hänsyn till det redan anförda
torde dock denna utväg få anses föga ändamålsenlig. De av motionären
påpekade missförhållandena torde, såsom utskottet i fjol anmärkte, inom
den nuvarande anordningens ram kunna förebyggas därigenom, att vederbörande
exproprierande part, i den mån anledning därtill gives, inför domstolen
före ärendets slutförande framställer anmärkning mot de begärda ersättningsbeloppens
storlek. Att sålunda framställda anmärkningar av vederbörande
domstol vinna skäligt beaktande, torde med fog kunna förutsättas.
Riksdagen avslog motionen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
Vid 1927 års riksdag väckte herr Osberg åter en motion i ämnet, nr 104 i
andra kammaren.
Andra lagutskottet anförde i sitt över motionen avgivna yttrande, nr 3, efter
redogörelse för ärendets tidigare behandling, att i motionen såsom motivering
för yrkandet icke åberopats andra omständigheter än de, som av motionären
anförts i frågan vid föregående riksdagar. Då utskottet ej erhållit
kännedom örn några nytillkomna omständigheter, som kunde föranleda riksdagen
att frångå sin tidigare intagna ståndpunkt i ärendet, hemställde utskottet,
att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgiird föranleda.
Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, under det att andra kammaren
med avslag å utskottets hemställan biföll motionen. Frågan hade alltså
genom kamrarnas stridiga beslut fallit.
lid 1929 års riksdag hemställde herr Osberg ånyo i en inom andra kammaren
väckt motion, nr 90, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla om utredning och förslag till ändrade bestämmelser i fråga om ersättning
till expropriationsnämnder.
Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 8, över motionen:
Det torde icke kunna bestridas, att ersättning till ledamöter i expropriationsnämnd
stundom utgår med belopp, vilka överskrida vad som kan anses
skäligt med hänsyn till uppdragets omfattning och beskaffenhet. Såsom utskottet
vid ärendets tidigare behandling anmärkt, äger visserligen vederbörande
exproprierande part, i den mån han är missnöjd med nämndens kostnadsräkningar,
rätt att påkalla domstols avgörande av ersättningsfrågan,
men detta förfarande lärer sällan komma till användning. Den exproprierande
parten anser sig nämligen i allmänhet av grannlagenhet eller andra
skäl icke böra draga nämndens ersättningsanspråk inför domstols prövning.
Nuvarande föreskrifter rörande bestämmandet av ersättning åt ledamöter
i expropriationsnämnd kunna således icke anses vara i allo tillfredsställande.
När det gäller att finna en lämpligare lösning av ersättningsfrågan, kunna
olika anordningar komma under övervägande. Man skulle således kunna
ifrågasätta fastställande av allmängiltiga regler för arvodets beräknande.
Härvid synes man emellertid ej kunna förbise, att svårigheter torde uppstå
på grund därav, att expropriationsärendena ibland kunna vara synnerligen
invecklade och vidlyftiga och i andra fall åter av mycket enkel beskaffenhet.
En annan utväg vore givetvis, att domstolen ålades att alltid pröva och fastställa
arvodena utan ledning av bestämmelser om normalarvode. Tänkbart
vöre även, att ett visst dagarvode bestämdes i lag och att domstolen tillerkändes
rätt att, när omständigheterna därtill föranleda, höja detsamma. En
närmare utredning synes emellertid vara erforderlig för att bestämma, vilken
av här angivna eller eventuellt andra möjligheter till frågans lösning bör
föredragas.
Utskottet hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning örn lämpligare bestämmelser
än de nuvarande beträffande ordningen för uppskattande av
arvodet till ledamöter i expropriationsnämnd enligt lagen örn expropriation
den 12 maj 1917 samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
13
Reservationer anmäldes dels av herr Lindhagen beträffande motiveringen,
dels av herrar Magnusson i Skövde, Ros och Ödström, vilka avgåvo blank
reservation, dels ock av herr Magnusson i Kalmar, som ansett, att utskottet
bort avstyrka motionen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan, varefter riksdagen i skrivelse den
1 mars 1929 (nr 48) gjorde framställning till Kungl. Maj:t i ämnet.
Vid 1931 års riksdag framlades i proposition, nr 79, förslag till stadsplanelag
m. m.
I en inom första kammaren av herrar Lindhagen och Fredrik Ström
väckt motion, nr 237, hemställdes, att riksdagen med anledning av propositionen
ville hos Kungl. Majit anhålla, att såsom stöd för berörda lagstiftning
måtte skyndsamt föreläggas riksdagen förslag till revision av allmänna
expropriationslagen i syfte att förebygga ett fortsatt, oskäligt betungande
av samhällena — eller åtminstone stadssamhällena — genom orimligt
hög jordlösen och överdrivna ersättningar till expropriationsnämnden.
Av de vid motionen fogade bilagorna synes framgå, att enligt motionärernas
uppfattning en revision av expropriationslagstiftningen huvudsakligen
borde inrikta sig på dels ändrade bestämmelser rörande ersättning till leda
möterna i expropriationsnämnd, dels omläggning av expropriationsnämndernas
sammansättning, deras ställning gentemot parterna samt befogenhet, dels
ock åstadkommande av ingående föreskrifter rörande bestämmande av expropriationsersättningens
belopp. Tillika framhölls önskemålet, att något
borde göras, vilket fäste uppmärksamheten på det ansvar, som en expropriationsnämnds
ledamöter och tillkallade sakkunniga hade att uppbära, ävensom
nödvändigheten att borttaga det stadgade hemlighållandet av nämndernas
motiv samt att införa reservationsrätt för nämndens ledamöter.
Första lagutskottet, som behandlade propositionen och de i anledning av
densamma väckta motionerna, yttrade i sitt utlåtande, nr 27, örn motionen
I: 237, bland annat:
Genom skrivelse den 1 mars 1929, nr 48, anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa utredning örn lämpligare bestämmelser än de nuvarande
beträffande ordningen för uppskattande av arvodet till ledamöter
i expropriationsnämnd enligt lagen örn expropriation samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Skrivelsen är
för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Med hänsyn till vad
sålunda förekommit finner utskottet sig i anledning av motionen böra uttala
det önskemålet, att nyssnämnda, av riksdagen begärda utredping måtte bedrivas
med all skyndsamhet och att Kungl. Majit vid ärendets prövning måtte
taga under övervägande, i vad mån de av motionärerna gjorda yrkandena
äro av beskaffenhet att böra vinna beaktande.
Första lagutskottet föreslog emellertid ej någon hemställan till Kungl.
Majit i ämnet.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
Härjämte torde böra nämnas, att vid 1928 års riksdag framställdes yrkande
i likalydande motioner, I: 163 av herr Möller m. fl. och lii 295 av herr
14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 13. ''
Hansson i Stockholm m. fl., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa, bland annat, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning, huruvida
genom främjande av avtal under hand eller på annat sätt kostnaderna
för ett expropriationsförfarande kunde nedbringas, ävensom för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen gåve anledning.
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet hemställde i sitt över motionerna
avgivna utlåtande, nr 2 — under framhållande att det icke kunde
förnekas, att ett expropriationsförfarande i verkligheten understundom medförde
avsevärt större kostnad för den exproprierande än kostnaden vid motsvarande
förvärv från en jordägare, som godvilligt avstode mark, samt att
en utredning av detta spörsmål borde komma till stånd — att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa
den av motionärerna begärda utredningen och för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen gåve anledning.
Utskottets hemställan blev emellertid av riksdagen avslagen.
Över riksdagens ovannämnda skrivelse den 1 mars 1929 har Kungl. Majit
inhämtat yttranden från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.
5 länsstyrelser (i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Älvsborgs och Skaraborgs
län) lia funnit de nuvarande bestämmelserna tillfyllestgörande och avstyrkt
lagändring.
Ö.Ä. och 13 länsstyrelser (i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens län) lia visserligen
i allmänhet ej funnit avgörande skäl föreligga för lagändring men, därest
sådan skulle''komma till stånd, tillstyrkt, att denna finge den innebörd, att
ersättningsbeloppen alltid skulle prövas av domstol oberoende av parternas
yrkanden.
Liknande ändring har tillstyrkts av länsstyrelsen i Västernorrlands län,
som funnit det nuvarande systemet kunna föranleda till oskäliga belopp.
J länsstyrelser (i Södermanlands, Gotlands, Blekinge och Norrbottens län)
ha tillstyrkt, att ersättningen bestämmes att utgå i form av rese- och dagtraktamenten
jämte eventuellt något mindre belopp.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har ej funnit några missförhållanden föreligga
inom länet i förevarande hänseende men uttalat, att därest ändring
skulle ske, denna borde gå ut på att domstol tillerkännes rätt att höja ett
i lag föreskrivet arvode.
Vid de flesta länsstyrelsernas utlåtanden ha fogats yttranden av ordförandena
i länens expropriationsnämnder, i vilka yttranden lämnats uppgifter
om de ersättningar, som brukat utgå till ordförande och ledamöter i nämnderna.
I allmänhet har uppgivits, att ersättning utgått i form av dagarvode
till såväl ordförande som ledamöter. Dessa arvoden lia växlat med hänsyn
till arbetets omfattning och mer eller mindre invecklade beskaffenhet. I
vissa delar av landet har ersättningen ej utgått i form av dagarvode utan i
stället bestämts till ett belopp för varje förrättning (Stockholms stad och
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
15
län samt Östergötlands, Kalmar och Kristianstads län). I några fall har,
förutom dagarvode resp. förrättningsarvode, särskild gottgörelse lämnats
ordföranden för dennes arbete med ärendena före sammanträdena (Stockholms
stad samt Gotlands, Göteborgs och Bohus, Örebro och Gävleborgs län).
Enligt de lämnade uppgifterna växla arvodena till ordförandena mellan lägst
25 kronor (5 fall) och högst .300 kronor (1 fall). I sistnämnda belopp ingick
ersättning för resekostnader. De vanligaste arvodesbeloppen äro 50,
75, 100 och 125 kronor. Från ett län har uppgivits, att ordföranden brukar
erhålla dubbelt arvode vid sammanträde utom boningsorten. Ledamöternas
dagarvoden ha som regel utgått med lägre belopp än ordförandenas.
Arvodena variera mellan lägst 15 kronor (2 fall) och högst 150 kronor (1
fall); i allmänhet ha de varit 25, 50, 75 eller 100 kronor. I åtskilliga fall ha
ordförandena och ledamöterna fått uppbära särskild ersättning för resekostnader,
medan däremot i andra fall dagarvodena bestämts med hänsyn
jämväl till utgifter och tidsspillan i anledning av resor till förrättningsorten.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 december 1934 har ärendet avskrivits
från vidare behandling.
Utskottet övergår nu till att återgiva vissa stadganden i gällande lagstiftning
av intresse i förevarande sammanhang.
Enligt 21 kap. i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skola
ägodelningsnämndemännen utses av valmän, utsedda å kommunalstämma
av de i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade, som där äga
eller innehava jordbruksfastighet. Ägodelningsnämndemännen äro för resa
till och från det ställe, där ägodelningsrätten sammanträder, samt för uppehållet
vid rätten som regel berättigade till ersättning enligt gällande resereglemente.
Enligt 2 kap. jorddelningslagen skall för varje kommun finnas ett efter
behovet avpassat antal gode män, minst två och i regel högst sex, vilka ha
att biträda lantmätare vid åtskilliga lantmäteriförrättningar. Valet förrättas
å kommunalstämma av de i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade,
som äga eller inneha jordbruksfastighet. Enligt gällande resereglemente
är god man vid syn eller annan förrättning berättigad till traktamente
och reseersättning.
Enligt 10 kap. vattenlagen skall till handläggande av syneförrättning rörande
inrättande av allmän flottled förordnas i vattenbyggnad kunnig och
i flottning förfaren person. Förrättningsmannen skall vid syneförrättningen
biträdas av två av länsstyrelsen utsedda, örn ortens förhållanden kunniga
gode män, av vilka den ene bör vara förfaren i flottning och den andre i
jordbruk samt endera av dem dessutom kunnig i skogsbruk. Enligt en
kungl, kungörelse av den 7 september 1920 ang. gottgörelse till, bl. a., de i
vattenlagen omförmälda synemännen vid syneförrättning rörande allmän
flottled skall förrättningsmannen, förutom resekostnads- och traktamentsersättning
enligt resereglementet, åtnjuta arvode med 50 kronor för varje förrättningsdag.
För vissa arbetsuppgifter är förrättningsmannen berättigad till
särskild ersättning. Sålunda äger förrättningsmannen för uppsättande av
protokoll och övriga handlingar i målet m. m. åtnjuta gottgörelse, beräknad på
det sätt, att för varje förrättningsdag må utgå arvode för två expeditionsdagar
efter 50 kronor för dag. Enligt samma kungörelse äger god man vid syne
-
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
förrättning rörande allmän flottled njuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt resereglemente! samt därjämte dagarvode med 20 kronor för
varje förrättningsdag.
I fråga örn ersättning åt förrättningsmän får utskottet vidare hänvisa till,
bl. a., gällande lantmäteritaxa, lantbruksingenjörstaxa samt resereglementen
för lantmätare och lantbruksingenjörer.
Utskottet. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är frågan örn sättet för
bestämmande av ersättning åt expropriationsnämndens ledamöter ett spörsmål,
som under de senaste årtiondena i hög grad tilldragit sig riksdagens uppmärksamhet.
På förslag av andra lagutskottet har 1929 års riksdag i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning
rörande lämpligare bestämmelser än de nuvarande beträffande ordningen
för uppskattande av arvode till ledamöter i expropriationsnämnd. Andra
lagutskottet uttalade vid 1929 års riksdag, att det icke torde kunna bestridas,
att ersättning till ledamöter i expropriationsnämnd stundom utginge nied belopp,
vilka överskrede vad som kunde anses skäligt med hänsyn till uppdragets
omfattning och beskaffenhet. Utskottet framhöll, att vederbörande exproprierande
part visserligen ägde rätt att påkalla domstols avgörande av ersättningsfrågan
men att detta förfarande sällan torde komma till användning,
då den exproprierande parten av grannlagenhet eller av andra skäl ansåge
sig icke böra draga nämndens ersättningsanspråk inför domstols prövning.
Sedan Kungl. Majit hört Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser över
riksdagens ovannämnda skrivelse, har Kungl. Majit den 7 december 1934
avskrivit ärendet från vidare åtgärd.
Utskottet, som tagit del av den av Kungl. Majit verkställda utredningen,
anser emellertid, att de skäl, som tidigare anförts för en lagändring, fortfarande
äga giltighet. Den bristande enhetlighet vid arvodenas fastställande,
som är utmärkande för den nuvarande ordningen, måste enligt utskottets
mening föranleda till ett allvarligt övervägande, huruvida nämndens
ersättning ej bör bestämmas med ledning av vissa i lag eller administrativ
författning angivna regler eller i varje fall under en mera effektiv medverkan
av rätten än vad för närvarande är fallet.
Såsom framgår av utskottets redogörelse hava olika förslag till frågans lösning
framkommit, exempelvis i andra lagutskottets ovan återgivna uttalande
vid 1929 års riksdag. Dessa och eventuella andra möjligheter att lösa ifrågavarande
spörsmål förtjäna enligt utskottets mening att bliva föremål för
en ingående prövning. Utskottet erinrar i detta sammanhang, att på andra
närbesläktade lagstiftningsområden särskilda normer finnas för den gottgörelse,
som bör tillkomma förrättningsmän. Utskottet vill på grund härav
föreslå riksdagen att hos Kungl. Majit hemställa örn fortsatt utredning angående
möjligheten att i expropriationslagen meddela lämpligare bestämmelser
än de nuvarande beträffande ordningen för fastställande av ersättning
till ledamöter i expropriationsnämnd.
Enligt utskottets mening hava däremot icke tillräckliga skäl anförts till
stöd för det i motionerna gjorda påståendet, att gällande bestämmelser om
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
17
expropriationsnämndens sammansättning böra bliva föremål för översyn.
Det synes utskottet, som om det genom det nuvarande systemet, vilket kännetecknas
av parternas och rättens samverkan vid val av nämnd, vore tillfredsställande
sörjt för att nämnden kommer att inrymma erforderlig sakkunskap
samt uppbäras av parternas och allmänhetens förtroende.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad utskottet ovan (sid. 5 och 16) anfört får utskottet
hemställa:
A. Beträffande frågan om expropriation av mark för kommunala friluftsbad,
lägerplatser och liknande ändamål:
1) att riksdagen, i anledning av förevarande motioner,
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville i samband med den av 1936 års riksdag begärda utredningen
angående underlättande och tryggande av möjligheterna
för den icke jordägande befolkningen att kunna idka
friluftsliv upptaga frågan om rätt att expropriera mark för
kommunala friluftsbad samt för nästkommande riksdag
framlägga förslag rörande sistnämnda spörsmål; samt
2) att motionerna i förevarande del, i den mån de icke
blivit beaktade genom vad utskottet ovan hemställt, icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;
B. Beträffande frågan örn en förändrad sammansättning av expropriationsnämnderna
i syfte att vinna en sakkunnigare behandling av expropriations
målen
samt att nedbringa expropriationskostnaderna:
1) att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, ville
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte
låta verkställa fortsatt utredning angående införande i expropriationslagen
av lämpligare bestämmelser än de nuvarande
beträffande ordningen för fastställande av ersättning till ledamöter
i expropriationsnämnd samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kan föranleda; samt
2) att motionerna i förevarande del, i den mån de icke blivit
beaktade genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 februari 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
SIGFRID HANSSON.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd Nr 13.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder*, Tamm1, P. Sandström,
Heiding, Hagman1, Norman2, Olof Carlsson1*, Knut Petersson, Sten2* och Holstenson2;
från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Skoglund1, Pettersson i Hällbacken1,
Molander1, Sandström i Sollefteå och Hermansson2, fröken Hesselgren, fröken Andersson2
samt herr Nyblom.
1 Ej närvarande vid behandling av frågan örn expropriation av mark för kommunala
friluftsbad, lägerplatser och liknande ändamål.
2 Endast närvarande vid behandling av under 1 omförmälda fråga.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
A. Beträffande fråsan om expropriation av mark för kommunala friluftsbad,
lägerplatser och liknande ändamål:
av herrar Heiding, P. Sandström, Holstenson och Nyblom, vilka ansett, att
utskottets yttrande i denna del bort hava följande lydelse:
»Såsom framgår av utskottets redogörelse har 1936 års riksdag i skrivelse
den 23 maj 1936 till Kungl. Majit anhållit om utredning och förslag, syftande
till att för den icke jordägande befolkningen underlätta och trygga möjligheterna
att idka friluftsliv. Sedan medicinalstyrelsen den 28 november 1936
yttrat sig över denna skrivelse och livligt förordat en utredning, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Vid den undersökning, som i anledning
av riksdagens framställning synes kunna förväntas, torde frågan örn
möjligheten att genom köp eller annorledes förvärva för ändamålet erforderlig
mark ävensom de åtgärder som i detta hänseende med beaktande av
jordägarnas och den övriga befolkningens berättigade intressen lämpligen
kunna och böra av statsmakterna vidtagas, säkerligen komma att tilldraga
sig vederbörlig uppmärksamhet.
Förevarande motioner åsyfta i hithörande delar att utan avvaktande av
resultatet av denna utredning få till stånd sådan ändring i expropriationslagen,
att kommuner erhålla rätt att expropriationsvis förvärva mark för anordnande
av friluftsbad. Även om på vissa platser svårigheter skulle förefinnas
att ordna frågan örn friluftsbad, torde nog kunna konstateras, att denna
angelägenhet i regel blivit på ett för befolkningen tillfredsställande sätt löst.
Något trängande skäl föreligger därför inte att till särskild behandling upptaga
frågan örn en utvidgning av expropriationslagen. Utredningens resultat
bör avvaktas, så att därigenom klarhet vinnes beträffande bl. a. planen földt
lösande av de beaktansvärda sociala problem i deras helhet, varom här är
fråga. Vid utredningen kunna åtskilliga synpunkter framkomma, som visa
att ett expropriationsförfarande kan medföra avsevärda olägenheter. Det
kan t. ex. visa sig mindre lämpligt att låta en kommun expropriationsvis
förvärva mark inom en annan kommuns område och där utan hänsyn till
andra kommuners event, intressen utföra och utnyttja anläggningarna efter
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
19
sina önskemål. Utskottet anser därför, att det i motionerna framförda önskemålet
bör bliva föremål för en grundlig prövning i samband med de spörsmål,
som den av 1936 års riksdag begärda utredningen kan komma att behandla,
samt att därvid även bör prövas huruvida icke kommuner kunna
tillförsäkras friluftsbad utan tillgripande av expropriationsförfarande.
Under åberopande av vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa,
1) att riksdagen, i anledning av förevarande motioner,
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville i samband med den av 1936 års riksdag begärda utredningen
angående underlättande och tryggande av möjligheterna
för den icke jordägande befolkningen att kunna idka
frilutsliv upptaga frågan om underlättande av möjligheterna
att förvärva mark för kommunala friluftsbad ; samt
2) att motionerna i förevarande del, i den mån de icke
blivit beaktade genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.»
B. Beträffande frågan om en förändrad sammansättning av expropriationsnämnderna
i syfte att vinna en sakkunnigare behandling av expropriationsmålen
samt att nedbringa expropriationskostnaderna:
1) av herrar Pettersson i Hällbacken, Molander och Sandström i Sollefteå,
som ansett, att utskottets yttrande i denna del bort erhålla följande
lydelse:
»Såsom framgår av etc.---se utskottet sid. 16---från vidare
åtgärd. Den av Kungl. Majit verkställda utredningen, varav utskottet tagit
del, måste anses giva vid handen, att några missförhållanden till följd av nu
gällande bestämmelser örn ersättning åt expropriationsnämnd icke föreligga.
Motionärerna hava icke heller kunnat påvisa, att härutinnan någon ändring
till det sämre inträtt efter avslutandet av nämnda utredning. Under sådana
omständigheter har utskottet icke funnit skäl föreligga för riksdagen att hos
Kungl. Majit ånyo hemställa om utredning i förevarande ämne. Enligt utskottets
mening hava ej heller tillräckliga skäl etc.---se utskottet sid.
16 —-—- -— allmänhetens förtroende.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionerna i förevarande del icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.» 2
2) av herr Knut Petersson och fröken Hesselgren, vilka anfört:
Såsom av ovanstående utlåtande framgår har utskottet icke ansett sig
kunna biträda det i motionerna framställda önskemålet örn en utredning
jämväl beträffande möjligheten och lämpligheten av en ändrad sammansättning
av expropriationsnämnderna i syfte att ernå en sakkunnigare behandling
av expropriationsmålen. Utskottet anser, att det nuvarande syste
-
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
niet på ett tillfredsställande sätt sörjer för erforderlig sakkunskap vid uppskattningen
och att någon ändring således icke är påkallad. Denna uppfattning
kunna vi icke dela.
Inom städernas kommunalförvaltningar torde det vara en allmän erfarenhet,
att löseskillingarna vid expropriation bli avskräckande höga. Som regel
ligga de över eller i överkanten av gällande marknadsvärden. I och för sig
behöver detta icke betyda, att det brister i sakkunskap eller oväld. Orsaken
kan i stället vara att söka i själva grunderna för värderingen. Men då härtill
kommer, att uppskattningarna växla på ett oberäkneligt sätt, ligger det nära
till hands att söka förklaringen i bristande erfarenhet och insikt hos nämnderna.
En större enhetlighet i prissättningen är icke blott ett önskemål utan
en förutsättning för att institutet skall fylla sin uppgift. Under nuvarande
förhållanden söka vederbörande myndigheter i det längsta undvika tillgripandet
av expropriation — de veta alltför väl att resultatet kan bli en obehaglig
överraskning. Inte minst med tanke på den vidsträckta lösningsskyldighet
till mark, som numera är kommunerna ålagd enligt stadsplanelagen,
framstår detta såsom en stor olägenhet.
Behovet av en mera ändamålsenlig ordning har givit sig till känna även
annorstädes än inom den stadskommunala förvaltningen, enkannerligen inom
vägväsendet. Redan i 1930 års förslag till lag örn vågrätt påpekades, att expropriationsproceduren
ställde sig alltför omständlig och kostsam. 1929 års
vägsakkunniga anförde i detta ämne, att förhållandena ofta nog utnyttjades
för att avpressa vägdistrikten oskäliga ersättningar. I motioner vid 1934 års
riksdag anfördes, att expropriationsförfarandet i vissa fall medförde »orimliga»
omkostnader, medan det däremot varken garanterade tillräckligt snabba
avgöranden eller tillräcklig rättvisa och effektivitet. Det var i anledning av
dessa och liknande klagomål som Kungl. Maj:t vid 1935 års riksdag framlade
förslag till vissa ändringar i expropriationslagen, syftande till en förenkling
av förfarandet vid expropriation för allmän väg. Propositionen bifölls
av riksdagen, varefter de ifrågasatta lagändringarna genomfördes genom
en lag av den 5 april 1935.
Denna reform medförde emellertid ingen ändring för städernas vidkommande.
Ställningen är således den, att vägdistrikten i viss mån fått sina
önskemål om en mera rationell ordning tillgodosedda, medan städerna, där
förhållandena äro likartade, fortfarande äro bundna vid ett i vissa fall otidsenligt
förfarande. Inte minst vid de ständigt återkommande gaturegleringarna,
där det ofta gäller förvärv av obetydliga markremsor, finna sig kommunerna
på grund härav i en utomordentligt ogynnsam ställning vid förhandlingar
örn markupplåtelser. Då den alternativa ordning, som genom 1935
års lagändring anvisades vid expropriation för allmän väg, icke lämpligen
kan utsträckas att gälla även städerna, måste andra utvägar uppsökas. En
av dem, som ligga närmast till hands, är den i motionerna omnämnda, vilken
synes säkerställa icke blott en snabbare och billigare handläggning av
expropriationsärendena utan även och framför allt en enhetligare, mera tillförlitlig
uppskattning.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13. 21
Vi anse därför, att utskottets hemställan i denna del bort erhålla följande
lydelse:
att riksdagen i anledning av förevarande motioner ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta
verkställa utredning såväl angående införande i expropriationslagen
av lämpligare bestämmelser än de nuvarande beträffande
ordningen för fastställande av ersättning till ledamöter
i expropriationsnämnd som angående möjligheten att
vid marklösen enligt stadsplanelagen genom en ändrad sammansättning
av expropriationsnämnden vinna en sakkunnigare
behandling av målen ävensom för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Bihang till riksdagens protokoll 1937.
0 samt. 2 avd. Nr 13i
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1937:65 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation. s. 1 i texten