Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 17 i första kammaren av herrar Knut Petersson och Sam Larsson samt nr 56 i andra kammaren av herr Holmbäck.

1937-02-18 · 21 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1937:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 17 i första kammaren av herrar Knut Petersson och Sam Larsson samt nr 56 i andra kammaren av herr Holmbäck.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 23 februari 1937 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen

den 12 maj 1917 örn expropriation.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 17 i första

kammaren av herrar Knut Petersson och Sam Larsson samt nr 56 i andra

kammaren av herr Holmbäck.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts,

att riksdagen måtte för sin del besluta om sådan ändring av expropriationslagen,

att mark avsedd för anläggandet av kommunala friluftsbad, lägerplatser

och liknande ändamål må kunna förvärvas genom expropriation,

även om marken är belägen i annan kommun,

samt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn utredning

om lämpligheten av en förändrad sammansättning av expropriationsnämnderna

i syfte att vinna en sakkunnigare behandling av expropriationsmålen

samt att nedbringa kostnaderna för expropriationerna.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa yrkanden, får utskottet,

i den mån redogörelse för desamma ej lämnas här nedan, hänvisa till

motionerna.

Utskottet kommer att behandla de båda huvudpunkterna i motionärernas

hemställan under särskilda avdelningar i detta utlåtande.

Y. Frågan om expropriation av mark för kommunala friluftsbad, lägerplatser

oell liknande ändamål.

Enligt lagen den 12 maj 1917 örn expropriation får fastighet, som tillhör

annan an kronan, efter tillstånd av Kungl. Maj:t tagas i anspråk genom expropriation

för vissa angivna ändamål, bland annat, för allmän väg, för allmän

byggnad, för telegraf- eller tclefonanläggning eller annan anläggning för

den allmänna samfärdselns främjande, för ändamål, som det enligt lag eller

författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose,

för att förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av vattenledning

som är anlagd för sådant ändamål, för annat ändamål, som är jämförligt

med något av, bland andra, de nu nämnda och äger väsentlig betydelse för

det allmänna, samt för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å

en ort mark till uppförande av byggnad för överläggningar eller föredrag i

allmänna frågor eller åsyftande religiös uppbyggelse, folkbildning, nykterRihanq

till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 13. >

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

lidens främjande eller annat därmed jämförligt ideellt ändamål av synnerlig

vikt (1 §). Ägare av fastighet, i avseende varå rätt till expropriation meddelats,

är pliktig att avstå fastigheten eller upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt

till densamma (2 §).

I motionerna framhålles, att under expropriationslagens bestämmelser om

rätt att expropriera icke torde kunna inbegripas det fall, att en stad önskar i

en främmande kommun förvärva fastighet i avsikt att bereda den egna kommunens

befolkning möjligheter till friluftsbad och friluftsliv. Motionärerna

anföra vidare:

Dylika fastighetsförvärv måste alltså grundas på frivilliga avtal. Emellertid

torde här berörda ändamål numera betraktas såsom så angeläget, att det

väl kan jämställas med åtskilliga av dem, för vilka expropriation lagenligt

kan påkallas. På sina håll har också yppat sig avsevärda svårigheter att

mot rimligt pris förvärva lämpligt belägen mark för friluftsbad och lägerliv.

Det är att förutse, att behovet av allmänt tillgängliga badstränder under

en lång tid framåt oavlåtligen kommer att ökas. Frekvensen på de kommunala

badplatserna pekar oförtydbart i sådan riktning. Det blir under

sådana förhållanden ett allmänt intresse att underlätta kommunernas förvärv

av fastigheter för här berörda ändamål, vilket lämpligen synes kunna

ske genom en sådan ändring av nu gällande lagstiftning, att expropriation

kan påkallas även i dylika fall.

Vid 1936 års riksdag hemställdes i en inom andra kammaren väckt motion,

nr 165, av herr Andersson i Tungelsta och fru Gustafson, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag, syftande till att

åt den icke jordägande befolkningen underlätta och trygga möjligheterna att

kunna idka friluftsliv.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott, vartill motionen hänvisades,

inhämtade utlåtanden från domänstyrelsen och socialstyrelsen, varjämte utskottet

beredde Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska Turistföreningen och Svenska naturskyddsföreningen tillfälle

att inkomma med yttranden.

Utskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 10, över motionen:

Att den fortskridande mekaniseringen av arbetet och tillvaron över huvud

för stora delar av vårt lands befolkning medfört krav på ökade möjligheter

till rekreation i form av friluftsliv är ovedersägligt. Utskottet kan från denna

synpunkt sett utan tvekan biträda motionens syfte. Ju starkare denna ändring

av arbetsformerna blivit och ju mera befolkningen hopas i större samhällen

och på grund just därav möter växande svårighet att komma i kontakt med

orörd natur, desto mera aktuellt och bjudande blir kravet på åtgärder för tillgodoseende

av detta behov, vilket i första hand synes vara ett kommunalt

intresse. Med hänsyn emellertid till de synnerligen skiftande formerna av

sport- och friluftsliv och till de olikartade naturformer, som den från städerna

i vårt land tillgängliga naturen erbjuder, måste, såsom i de avgivna yttrandena

framhållits, åtgärderna bliva av mycket skiftande art. Den rekreationssökande

allmänheten kan emellertid ej lämnas utan bistånd eller tillsyn

i och med att större eller mindre stycken orörd natur ställts till förfogande

genom det allmännas försorg. Erfarenheterna från senare år motivera såsom

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

3

ock från flera håll antytts ett aktgivande på denna allmänhet. De områden,

vilka för närvarande upplåtits eller helt enkelt i större eller mindre utsträckning

tagits i anspråk för kampande stadsbor o. dyl., förete ej sällan en bild

av förödelse. Utskottet vill emellertid lika starkt framhålla, att den bofasta

lantbefolkningens intressen måste tillvaratagas. Hänsyn till storstadsbefolkningens

behov får ingalunda skymma det förhållandet, att även landsbygdens

innevånare efter sitt arbete äro i behov av rekreation och vila i och vid

sina egna hem. Denna befolkning har också lovliga rättigheter till mark och

ägor. Självklart är, att när en stor mängd människor, t. ex. vid orienteringslöpningar,

sammanföras på begränsade områden, de kunna åstadkomma

bestående och allvarliga skador å växt- och djurvärld. Det är även av

synnerlig vikt att vid utredningen av detta spörsmål beakta förefintliga möjligheter

till avspänning i det motsatsförhållande, som otvivelaktigt uppstått

och alltmera skärpts mellan den rekreationssökande stadsbefolkningen och

lantbygdens innevånare, i synnerhet markägarna, vilka ingalunda alltid kunna

räknas till storgodsägarnas klass utan lika ofta äro i hög grad beroende av

skötseln av sina små lägenheter och hemmansdelar.

Skall en utredning av det med motionen avsedda spörsmålet hava någon

utsikt att nå bestående och värdefulla resultat, måste den bliva både grundlig

och mångsidig. De avgivna utlåtandena lämna i sådant hänseende många

goda uppslag, ehuru de givetvis ej göra anspråk på att vara uttömmande. De

synpunkter och önskemål, som vid ovan nämnda möte framförts närmast beträffande

Stockholms omgivningar, synas vara värda särskilt beaktande.

Utskottet hemställde, att andra kammaren måtte för sin del med bifall till

motionen besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och

förslag, syftande till att åt den icke jordägande befolkningen underlätta och

trygga möjligheterna att kunna idka friluftsliv, varvid jordägarnas och lantbefolkningens

i övrigt berättigade intressen borde ägnas särskilt beaktande.

En ledamot avgav blank reservation.

Andra kammaren beslöt i enlighet med utskottets förslag.

På förslag av första kammarens första tillfälliga utskott (utlåtande nr 14)

beslöt första kammaren biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut,

varefter riksdagen den 23 maj 1936 avlät skrivelse (nr 246) till Kungl. Maj:t i

ämnet.

Vid 1936 års riksdag hemställde herr Fredrik Ström i en inom första kammaren

väckt motion, nr 294, att riksdagen måtte begära, att Kungl. Majit

ville med beaktande av de i motionen framförda synpunkterna utreda på vad

sätt och i vilken omfattning statens domäner kunde och borde upplåtas till

allmänningar för friluftsliv, varvid frågan om samarbete med kommunerna

borde särskilt beaktas, samt på vad sätt vid försäljning av kronans mark skälig

hänsyn borde tagas till i vad mån denna mark finge bevaras i det allmännas

ägo för att tillgodose nuvarande eller framtida behov av allmänningar

för friluftsliv och rekreation.

Jordbruksutskottet, som behandlade motionen och införskaffade yttranden

över densamma från domänstyrelsen och vetenskapsakademien, yttrade i sitt

utlåtande, nr 85:

Utskottet finner de i nu förevarande motion framförda synpunkterna och

önskemålen med avseende på anordnande av friluftsallmänningar på krono
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

mark förtjäna beaktande. Såsom motionären framhållit, torde stads- och

industribefolkningen härigenom kunna beredas ökat tillfälle till friluftsliv.

I betraktande jämväl av att staten är rikets största markägare, torde det

vara påkallat, att statsmakterna medverka till att de med denna fråga förbundna

spörsmål med det snaraste tillrättaläggas. För såväl markägaren

som allmänheten är det av vikt, att blivande friluftsplatser anordnas på ett

tillfredsställande sätt, därvid bland annat erforderliga ordningsföreskrifter

torde meddelas.

Då emellertid ovan omförmälda utredning, syftande till att åt den icke jordägande

befolkningen underlätta och trygga möjligheterna att kunna idka friluftsliv,

som riksdagen begärt i anledning av motionen II: 165, torde komma

att omfatta även frågan om friluftsallmänningar på kronomark, synes särskild

utredning i denna del icke vara påkallad. Utskottet anser sig fördenskull

nu böra stanna vid förut gjorda uttalanden.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd, vilken hemställan bifölls av riksdagen.

Genom remiss den 16 oktober 1936 anbefallde Kungl. Maj:t medicinalstyrelsen

att avgiva yttrande i anledning av riksdagens ovannämnda framställning.

Medicinalstyrelsen har därefter i skrivelse den 28 november 1936 anfört,

bland annat:

Friluftsliv enbart eller i förening med mera sportligt betonade övningar,

bad och dylikt är en hälsofaktor, utomordentligt viktig framför allt för personer,

som till följd av sin verksamhet tvingas till ett mer eller mindre stillasittande

inomhusarbete. Det öppnar möjligheten för ett sunt utnyttjande

av den arbetsfria tiden och ger livsföringen en inriktning, ägnad att befordra

kroppslig och andlig hälsa. Särskilt för ungdomen är friluftslivet

en värdefull motvikt mot det instängda stadslivets mångahanda avarter. Insikten

härom har glädjande nog på senare årtionden vunnit allman utbredning

och på sista tiden tagit sig uttryck i en verklig trängtan efter naturen

och det rörliga, obundna livet där. Arbetstidsregleringen har bidragit till

att göra denna rörelse till en massrörelse.

Denna allmänna strävan ut till det fria synes böra underlättas med alla

till buds stående medel. Från det allmännas sida synes det nu närmast vara

en uppgift att bereda lättillgängligt utrymme för friluftsliv åt dem, som bo i

orter med större sammanträngd befolkning, närmast de större städerna men

även mindre städer, köpingar och municipalsamhällen. För alla dessa orter

kan ett hälsobringande friluftsliv i natur och mark hämmas och försvaras

bland annat därigenom att kringliggande jord i enskild ägo sluter sig

som en mer eller mindre fullständig, mer eller mindre bred gördel kring

orten i fråga. Härvid får givetvis tillses, att deras rätt icke trädes för nära,

som kanske just på grund av friluftsbehovet sökt sig ut till ytterområdena

och bosatt sig här.

Vad särskilt städerna angår har utvecklingen numera lett till en mer eller

mindre omfattande, glesare bebyggelse av ytterområdena med villor och småstugor,

en bebyggelse, som av naturliga skäl visat särskild böjelse att lagga

beslag på förefintliga strandpartier och andra för friluftsliv särskilt lämpade

områden. ., „ „ ... , ,

Såsom framgår av riksdagens skrivelse ar det vid fragans losande skilda

intressen, som bryta sig mot varandra, och utskottet har framhållit att utredningen

måste bliva både grundlig och mångsidig, därest bestående och

värdefulla resultat skola kunna ernås.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

5

Härutinnan vill medicinalstyrelsen framhålla följande synpunkter.

En närmare undersökning av det föreliggande spörsmålet torde giva vid

handen, att förhållanden icke kunna ordnas enbart genom kommunerna

med användande av egna marktillgångar eller genom markförvärv, ej ens

genom att staten upplåter kronan tillhörig mark utan att därjämte erfordras

särskilda åtgärder för åstadkommande av regionplanering långt utanför

samhällena och kronans egna marker och områden. En i markfrågor erfaren

jurist och en med regionplanering förtrogen person synas därför böra

deltaga i utredningen. Särskilt böra de sakkunniga ägna uppmärksamhet

åt de olika former för disposition av markområden, som i England införts

för att möjliggöra tillgodoseende av här berörda önskemål.

Särskild uppmärksamhet bör av utredningen ägnas frågan om friluftsmänniskornas

uppförande, deras uppfostran och kontrollen av dem.

Utredningen bör vidare granska de möjligheter, som finnas med hänsyn

till härbärgen, tältplatser, semesterhem, friluftsbad och idrottsplatser och

utreda i vad mån statens hjälp bör lämnas. Ävenså bör uppmärksamhet

ägnas transportmöjligheter dels till naturreservaten ifrån städerna (närmast

ett kommunalt intresse) dels rörande transportmöjligheter för rekreationsresande

i allmänhet. Undersökningen rörande färdvägar, deras utläggande

och öppethållande bör ej inskränkas endast till vägar å land utan även till

skärgårdsvägar, sjövägar.

Utredningen bör även taga sikte på naturskyddsfrågorna ^ i egentlig bemärkelse,

det vill säga vikten för människan att hava tillgång till åtminstone

smärre områden av verkligt orörd natur av olika karaktär samt bästa

sättet att tillmötesgå detta behov.

Utredningen bör slutligen överväga, huruvida en central ledning av alla

de problem, som här berörts är önskvärd och inkomma med förslag till

lämplig organisation med beaktande av att i första hand utnyttja bestående

organisationer och inskränka nyskapade tjänster till det minsta möjliga.

Under åberopande av det anförda får medicinalstyrelsen livligt förorda

att en utredning av frågan kommer till stånd och föreslå att utredningen

lägges på bred basis efter angivna riktlinjer.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Såsom framgår av utskottets redogörelse har 1936 års riksdag i skrivelse

den 23 maj 1936 till Kungl. Majit anhållit om utredning och förslag, syftande

till att för den icke jordägande befolkningen underlätta och trygga möjligheterna

att kunna idka friluftsliv. Sedan medicinalstyrelsen den 28 november

1936 yttrat sig över denna skrivelse och livligt förordat en utredning,

är ärendet beroende på Kungl. Majlis prövning. Vid den undersökning, som

i anledning av riksdagens framställning synes kunna förväntas, torde stor

uppmärksamhet komma alt ägnas frågan örn förvärv av bad- och lägerplatser

för invånare i städer och andra orter med mera sammanträngd befolkning.

Sannolikt torde en dylik utredning komma alt giva vid handen, att svårigheter

möta att få disponera lättillgängliga markutrymmen för dem, som vilja

idka friluftsliv, enär en betydande del av de för ifrågavarande ändamål

lämpligaste marktillgångarna befinna sig i enskild ägo.

Det synes därför utskottet sannolikt, att vid en sådan undersökning frågan

om möjligheten och lämpligheten alt tvångsvis förvärva erforderlig mark

måste tilldraga sig uppmärksamhet. De i förevarande motioner behandlade

Utskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

spörsmålen om utvidgning av expropriationsrätten torde därför bliva föremål

för överväganden vid den av riksdagen begärda utredningen.

Frågan om rätt att expropriera strandområden för anläggande av kommunala

friluftsbad intar emellertid enligt utskottets mening en viss särställning.

Enligt vad för utskottet upplysts har det på många håll uppstått svårigheter

för kommuner att genom frivilliga avtal förvärva badstränder åt

sin befolkning. Såsom i förevarande båda motioner framhålles synes expropriationsrätt

för närvarande icke föreligga i ett dylikt fall. Det måste emellertid

anses vara ett samhällsintresse av stor vikt, att under beaktande av

markägarnas berättigade intressen möjlighet till friluftsbad beredes allmänheten,

och enligt utskottets mening synes det vara av behovet påkallat, att expropriationsrätt

snarast medges för ifrågavarande ändamål, som i fråga om

allmän betydelse torde kunna jämställas med åtskilliga av de fall, i vilka expropriationsrätt

för närvarande finnes. Utskottet hyser den uppfattningen, att

härför erforderlig lagändring bör vidtagas utan att slutförandet av den av

1936 års riksdag begärda undersökningen, därest den kommer till stånd,

avvaktas. Utskottet vill därför föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa,

att Kungl. Maj :t måtte i samband med den utredning, varom fjolårets

riksdag anhållit, upptaga frågan örn rätt att expropriera mark för kommunala

friluftsbad samt framlägga förslag rörande sistnämnda spörsmål för

1938 års riksdag.

B. Frågan om en förändrad sammansättning av expropriationsnämnderna

i syfte att vinna en sakkunnigare behandling av expropriationsmålen

samt att nedbringa expropriationskostnaderna.

Ett regelmässigt handlagt expropriationsärende har att genomgå prövning

på tre olika håll, i det att detsamma i regel kommer att bliva föremål för

handläggning av dels Kungl. Maj:t i administrativ väg, dels domstol och dels

expropriationsnämnd. Tillstånd till expropriationen meddelas av Kungl.

Majit, varefter expropriationsmålet anhängiggöres genom stämning till domstol

i den ort, där fastigheten är belägen. Domstolen verkställer en undersökning

för att utröna, vilka rättsanspråk som beröras av expropriationen.

Sedermera bestämmes ersättningen genom en särskild nämnd, som tillsättes

under samverkan mellan domstolen och parterna och vars beslut i regel icke

får överklagas. Därefter går målet åter till domstolen för slutlig handläggning.

Vad först beträffar ärendets handläggning hos Kungl. Majit skall den, som

vill förvärva expropriationsrätt, i sin ansökan meddela uppgift å fastighets

ägare och innehavare, och dessa personer jämte en var annan, som kan av

expropriationen lida men, skola beredas tillfälle att yttra sig över expropriationsansökningen

(4 §). Om ansökningen bifalles, skall Kungl. Majit bestämma,

vilket område expropriationen må omfatta (5 §).

Det andra stadiet av expropriationsärendet, dess instämmande till domstol

(13 §), skall ske inom viss tid, som av Kungl. Majit bestämmes i samman
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13. 1

hang med expropriationsrättens meddelande, och ett försittande av den bestämda

tiden medför expropriationsrättens förlust (5 §).

Det tredje stadiet i ett regelrätt expropriationsärende bildar expropriationsnämndens

tillsättande och nämndens fixerande av ersättningsbeloppet.

Detta stadium är dock i motsats till de båda föregående icke något för expropriationen

såsom sådan väsentligt, vars bortfallande medför, att förfarandet

upphör att vara expropriation. Tvärtom kan den exproprierande på

frivillighetens väg träffa avtal med de ersättningsberättigade, så att tillsättande

av expropriationsnämnd blir obehövligt (59 §). Dock måste i detta fall

vissa förutsättningar vara uppfyllda. Först och främst fordras, att överenskommelse

träffats ej blott med fastighetsägaren utan med alla dem, som

hava självständiga ersättningsanspråk. Men vidare måste i detta fall hänsyn

tagas även till innehavare av penninginteckningar och därmed jämförlig

rätt. Dessa personer kunna icke, örn de ej erhålla full betalning för sina

fordringar, anses skyldiga att finna sig i att ersättningen bestämmes genom

avtal mellan fastighetsägaren och den exproprierande, utan böra äga rätt

att påfordra ersättningsbeloppets uppskattande genom nämnd.

I fråga örn expropriationsnämndens sammansättning gäller, att om parterna

äro ense örn valet av nämnd, få de utse de personer de själva önska

och till det antal de finna lämpligt med blott den begränsningen, att antalet

alltid måste vara udda (22 §). Eljest skall nämnd utses på sätt nedan sägs.

KB skall för en tid av tre kalenderår till ordförande i expropriationsnämnder

inom länet utse en i praktiska värv väl förfaren man ävensom förordna

ersättare för denne. För Stockholms stad skola ordförande och ersättare utses

av Överståthållarämbetet. Till ledamöter i expropriationsnämnder skola

inom varje län följande vara valbara, nämligen 24 av landstinget utsedda

och, örn stad, som ej deltager i landsting, finnes, 12 av stadsfullmäktige i

varje sådan stad valda ävensom så många av KB utsedda, som motsvara

antalet av dem landstinget och stadsfullmäktige valt. Finnas inom ett län

två landsting, skall vartdera utse 12 valbara. De valbara skola utses för en

tid av tre kalenderår. I den mån det är möjligt skall iakttagas, att länets

olika delar och de särskilda slag av sakkunskap, som för expropriationsnämnder

inom länet äga den största betydelsen, bliva behörigen företrädda

bland de valbara. Minst halva antalet av dem landsting och 12 av dem KB

utser böra vara ägare av jordbruksfastighet. Stockholms stad och län utgöra

i fråga örn utseende av valbara ett område. Antalet valbara skall vara

96, av vilka landstinget i Stockholms län, Stockholms stadsfullmäktige, Överståthållarämbetet

och KB i Stockholms län var för sig i den nu angivna ordningen

utse 24 (23 §). Expropriationsnämnd skall utgöras av ordföranden

och 4 ledamöter. Vardera parten äger utse en ledamot och rätten två ledamöter

i nämnden (27 §).

Inför expropriationsnämnden äga parterna att närmare utföra sin talan

(36 §) och kunna även låta höra sakkunniga. Ersättning för exproprierad

mark eller rätt skall som regel utgå med fulla värdet (38 §). Vad de liesta

i nämnden säga blir nämndens beslut. I fråga örn uppskattningen får ej

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

i protokollet införas eller eljest kungöras, huru nämnden inom sig röstat, och

ej heller skälen för beslutet uppgivas (41 §).

Rätten får^ göra jämkning i nämndens uppskattning endast i vissa uppgivna

fall, då det, utan något ingående på principerna för värderingen, på

yttre grunder kan tydligt konstateras, att nämnden avvikit från vissa i lagen

fastslagna grundsatser (45 §). I fråga om belopp, som blivit bestämt enligt

uppskattningen, får ändring ej sökas i rättens beslut (47 §).

Ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd njuta ersättning för

uppskattningen samt ordföranden därjämte för kallelser, protokollsföring

och beslutets avfattande i skrift med belopp, som bestämmes av rätten, örn

överenskommelse ej träffas (66 §).

Den exproprierande är pliktig att gälda all av expropriationsmålets handläggning,

expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller eljest

av expropriationen följande kostnad (67 §).

I fråga om, bland annat, telegraf-, telefon- och andra elektriska svagströmsledningar

finnas i expropriationslagen i vissa hänseenden mildare bestämmelser

än de ovan återgivna. Sålunda stadgas för det fall, att endast nyttjanderätt

till fastighet upplåtes, att nämnden, om ej annat avtalas, skall bestå

av allenast tre ledamöter (93 §).

Utom i den allmänna expropriationslagen ges möjlighet till expropriation

i vissa andra författningar, exempelvis vattenlagen den 28 juni 1918, stadsplanelagen

den 29 maj 1931, lagen den 7 juni 1934 örn allmänna vägar, lagen

den 29 juni 1926 om enskilda vägar, lagen den 16 maj 1930 om vägrätt samt

lagen den 28 juni 1918 örn rätt att över annans mark framdraga ledning för

vatten till husbehovsförbrukning. Sistnämnda båda lagar innefatta ett synnerligen

förenklat expropriationsförfarande. Enligt 29 § stadsplanelagen

skola i avseende å inlösen av mark enligt lagen de allmänna bestämmelserna

i expropriationslagen i stort sett lända till efterrättelse.

Kungl, förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående

för allmänt behov stadgade i § 3, att till särskilda nämnden (expropriationsnämnden)

skulle vardera parten föreslå sex och rätten nämna fem

i orten boende män, av vilka tre bland de av vederparten föreslagna och en

bland de av rätten nämnda personerna borde av vardera parten utan anförda

skäl uteslutas. Enligt § 23 i förordningen gällde, att därest någon, som suttit

i expropriationsnämnd, skulle vilja taga betalning därför, hade han att anmäla

det hos rätten; och skulle rätten tillägga honom så mycket, som svarade

mot hans verkliga kostnad för förrättningen. Denna ersättning skulle gäldas

av den, som begärt expropriationen.

Bestämmelserna i 1917 års lag örn expropriationsnämndens sammansättning

lia utformats i huvudsaklig överensstämmelse med vad expropriationskommittén

föreslagit i sitt den 15 september 1910 avlämnade betänkande

med förslag till lag om expropriation m. m. Kommittén yttrar i sitt betänkande

i denna fråga, bland annat:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

9

Det regelbundna antalet deltagare i expropriationsnämnd har i förslaget

nedsatts från nio till fem, en ordförande och fyra ledamöter. Det nuvarande

antalet har ofta ej så oväsentligt bidragit till de mycket överklagade höga

kostnaderna för expropriationsförfarandet. Ett antal av fem synes ock vara

tillräckligt för en allsidig och noggrann prövning av förekommande frågor,

så mycket mer om man kan förutsätta, att särskilt ordföranden och även ledamöterna

var för sig enligt de av kommittén föreslagna reglerna för nämndens

sammansättning skola komma att i ganska hög grad besitta sakkunskap

och erfarenhet.

Förslaget har övergivit det nu använda förfarandet, att från varje sida, där

rätt att deltaga i nämndens tillsättande finnes, ett visst högre antal personer

föreslås för att därefter genom uteslutning från annan sida nedbringas till

det antal, som skall ingå i nämnden. Då varje part lätt känner sig frestad

att utesluta de dugligaste av dem motparten föreslagit, bidrager nämnda förfarande

icke till att åstadkomma väl sammansatta nämnder. Var och en,

som äger deltaga i val av nämnd, skall därför enligt förslaget omedelbart

utse det antal, som tillkommer honom. Sådan valrätt skall tillkomma parterna,

som välja en ledamot var, samt den domstol, där expropriationsmålet är

anhängig!, med uppdrag att välja två ledamöter. Att domstolen skall välja

efter parterna, för att genom sitt val utfylla befintliga brister i de förut

tillsattas kompetens, antydes genom den ordning, i vilken de olika valen i

förslaget blivit nämnda, och torde för övrigt falla av sig själv. Då parterna

endast få välja en ledamot var, bör nämndens flertal, bestående av ordföranden

och de två ledamöter domstolen utser, kunna antagas alltid vara

fullt opartiskt.

Kommittén föreslog vidare, att ordförande och ledamot i expropriationsnämnd

skulle, utöver resekostnadsersättning efter tredje klassen i gällande

resereglemente, erhålla ordförande 25 kronor och ledamot 15 kronor i ersättning

för varje rese- eller förrättningsdag. Därjämte skulle ordföranden

njuta gottgörelse för kallelser, protokollsföring och beslutets avfattande i

skrift med belopp, som skulle bestämmas av rätten, om överenskommelse ej

kunde träffas. I

I det till grund för proposition i ämnet till 1913 års riksdag ursprungligen

utarbetade, till lagrådet remitterade förslaget blevo emellertid de av kommittén

föreslagna bestämmelserna om ersättning, då grunderna för ersättningen

ansåges böra bestämmas i administrativ ordning, utbytta mot ett stadgande

av innehåll, att ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd skulle vara

berättigade till ersättning för uppskattningen enligt vad därom särskilt stadgades,

med rätt därjämte för ordföranden till särskild gottgörelse för kallelser

m. m. i enlighet med kommittéförslagets innehåll därutinnan.

Mot det sålunda föreslagna stadgandet framställdes vid granskning av förslaget

inom lagrådet anmärkning, därvid lagrådet yttrade följande:

Att, såsom i förevarande lagrum förutsättes skola ske, fastställa allmängiltiga

grunder, efter vilka ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd

skola åtnjuta ersättning för uppskattningen, torde stöta på stora praktiska

svårigheter. Ena gången kan det gälla ett vidlyftigt och invecklat expropriationsärende,

varför kräves ett tidsödande förberedande studium av handlingarna,

åtminstone från ordförandens sida, den andra gången åter ett åren
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

de, vars hela behandling av nämnden är undangjord på en eller annan timme.

Vid expropriation för en järnväg inträffar i allmänhet, att flera särskilda

expropriationsmål handläggas samma dag av expropriationsnämnder med

delvis växlande sammansättning.

Med hänsyn till det anförda hemställes, att bestämmelsen i fråga undergår

sådan ändring, att i enlighet med nu gällande ordning det anförtros åt

rätten att bestämma beloppet av den ersättning för uppskattningen, som skall

utgå till ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd, för den händelse

överenskommelse därom ej träffas.

På grund av lagrådets anmärkning fick stadgandet om ersättning sedermera

i propositionen till 1913 års riksdag den avfattning, som detsamma numera

äger; och vid nämnda riksdag, därvid frågan om ny lagstiftning i

ämnet på grund av kamrarnas stridiga beslut förföll, framställdes ej något

förslag till ändring beträffande det ifrågavarande stadgandets innehåll.

I samband med att förslag till ny lag i ämnet genom proposition förelädes

1916 års riksdag — vilket förslag i fråga om ersättningen upptog enahanda

stadgande som i den föregående propositionen -— väcktes inom andra kammaren

tvenne motioner rörande detta spörsmål, den ena, nr 245, av ett trettiotal

kammarledamöter, däribland herrar Osberg och Persson i Björsbyholm,

och den andra, nr 250, av herrar Lubeck och von Hofsten.

I den förra motionen yrkades, att åt förevarande stadgande måtte givas

sådan avfattning, att ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd bereddes

ersättning med 15 kronor för dag jämte gottgörelse för resekostnader

samt därutöver ordförande särskild gottgörelse för kallelser m. m. i enlighet

med propositionens innehåll därutinnan.

I den av herrar Lubeck och von Hofsten väckta motionen framhölls, att

det vore ömkligt, att i lagen infördes en sådan begränsning i förevarande hänseende,

som upptagits i 1910 års kommittéförslag, och framställdes förslag

därom.

Någon realbehandling av ämnet medhanns emellertid ej vid 1916 års riksdag,

varför de i motionerna innefattade framställningarna ej kommo under

bedömande.

Vid 1917 års riksdag framlades lagförslaget i oförändrad form för riksdagen,

varvid herrar Lubeck och von Hofsten i andra kammaren i motion nr

272 ånyo framställde ovan berörda ändringsförslag.

Lagutskottet hemställde emellertid, under åberopande av lagrådets förut

återgivna yttrande, att motionen icke måtte föranleda någon ändring i det

kungl, förslaget, och denna utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Frågan upptogs ånyo i en vid 1924 års riksdag inom andra kammaren av

herrar Osberg och Persson i Björsbyholm väckt motion, nr 188. I denna

gjordes gällande, att det för nedbringande av expropriationskostnaderna

vöre lämpligt, att i lag fastställdes vissa grunder, efter vilka ersättningen till

nämndens ordförande och ledamöter skulle utgå. I sådant hänseende kunde

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

11

lämpligen tänkas ett dagtraktamente av 30 kronor samt reseersättning efter

tredje klassen i gällande resereglemente, varjämte bestämmelser borde meddelas

om ytterligare ersättning efter vissa grunder till ordföranden.

Andra lagutskottet framhöll i utlåtande nr 3, att de i motionen framförda

synpunkterna redan vid expropriationslagens antagande förelegat till bedömande

utan att då vinna beaktande. Den för bestämmande av ersättning

åt expropriationsnämnden gällande ordningen, enligt vilken domstolen, i händelse

överenskommelse om ersättningens storlek ej kunnat träffas mellan

vederbörande, hade att meddela bestämmelser därom, syntes utskottet vara

att föredraga framför den av motionärerna föreslagna ordningen. Utskottet

ville därvidlag särskilt erinra om att exproprierande part, som funne framkomna

ersättningsanspråk vara för högt tilltagna, städse ägde tillfälle att vid

domstolen före ärendets avgörande muntligen eller i ingiven inlaga göra de

erinringar mot de fordrade beloppens storlek, vartill han kunde finna sig

äga fog.

Utskottets hemställan örn avslag å motionen bifölls av riksdagen.

Vid 1925 års riksdag förelåg frågan åter genom en av herr Osberg inom

andra kammaren väckt motion, nr 165.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 4, hemställde andra lagutskottet

om avslag å motionen samt anförde till stöd därför följande:

Från olika håll framkomna, å gjorda erfarenheter grundade uttalanden

synas väl giva stöd för motionärens uppgift, att i åtskilliga fall till ledamöter

av expropriationsnämnd utgått i förhållande till det å saken nedlagda arbete

oskäligt hög ersättning. Vid övervägande av frågan, huruvida den av motionären

föreslagna ordningen skulle giva garantier för med rättvisa och billighet

mera överensstämmande resultat i förevarande avseende, har emellertid

utskottet icke funnit anledning frångå sin i fjolårets utlåtande intagna ståndpunkt.

De uppgifter, som åvila en expropriationsnämnd och särskilt dess

ordförande, växla i hög grad från fall till fall och stå ingalunda alltid i

förhållande till värdet av den egendom, som är i fråga. Under sådana omständigheter

synes det utskottet, som örn reglerna för ersättningens bestämmande

böra vara sådana, att de lämna rum för rimlig anpassning allt efter

förhållandena i de särskilda fallen. Härtill gives möjlighet med de för närvarande

i ämnet gällande bestämmelser, en möjlighet, som däremot skulle

försvinna i och med genomförandet av den av motionären föreslagna omläggningen.

I motionen har visserligen framkastats tanken på tillitandet av

skilda ersättningstaxor allt efter värdet av den egendom, som med de särskilda

expropriationsförrättningarna avses. Med hänsyn till det redan anförda

torde dock denna utväg få anses föga ändamålsenlig. De av motionären

påpekade missförhållandena torde, såsom utskottet i fjol anmärkte, inom

den nuvarande anordningens ram kunna förebyggas därigenom, att vederbörande

exproprierande part, i den mån anledning därtill gives, inför domstolen

före ärendets slutförande framställer anmärkning mot de begärda ersättningsbeloppens

storlek. Att sålunda framställda anmärkningar av vederbörande

domstol vinna skäligt beaktande, torde med fog kunna förutsättas.

Riksdagen avslog motionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

Vid 1927 års riksdag väckte herr Osberg åter en motion i ämnet, nr 104 i

andra kammaren.

Andra lagutskottet anförde i sitt över motionen avgivna yttrande, nr 3, efter

redogörelse för ärendets tidigare behandling, att i motionen såsom motivering

för yrkandet icke åberopats andra omständigheter än de, som av motionären

anförts i frågan vid föregående riksdagar. Då utskottet ej erhållit

kännedom örn några nytillkomna omständigheter, som kunde föranleda riksdagen

att frångå sin tidigare intagna ståndpunkt i ärendet, hemställde utskottet,

att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgiird föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, under det att andra kammaren

med avslag å utskottets hemställan biföll motionen. Frågan hade alltså

genom kamrarnas stridiga beslut fallit.

lid 1929 års riksdag hemställde herr Osberg ånyo i en inom andra kammaren

väckt motion, nr 90, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla om utredning och förslag till ändrade bestämmelser i fråga om ersättning

till expropriationsnämnder.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 8, över motionen:

Det torde icke kunna bestridas, att ersättning till ledamöter i expropriationsnämnd

stundom utgår med belopp, vilka överskrida vad som kan anses

skäligt med hänsyn till uppdragets omfattning och beskaffenhet. Såsom utskottet

vid ärendets tidigare behandling anmärkt, äger visserligen vederbörande

exproprierande part, i den mån han är missnöjd med nämndens kostnadsräkningar,

rätt att påkalla domstols avgörande av ersättningsfrågan,

men detta förfarande lärer sällan komma till användning. Den exproprierande

parten anser sig nämligen i allmänhet av grannlagenhet eller andra

skäl icke böra draga nämndens ersättningsanspråk inför domstols prövning.

Nuvarande föreskrifter rörande bestämmandet av ersättning åt ledamöter

i expropriationsnämnd kunna således icke anses vara i allo tillfredsställande.

När det gäller att finna en lämpligare lösning av ersättningsfrågan, kunna

olika anordningar komma under övervägande. Man skulle således kunna

ifrågasätta fastställande av allmängiltiga regler för arvodets beräknande.

Härvid synes man emellertid ej kunna förbise, att svårigheter torde uppstå

på grund därav, att expropriationsärendena ibland kunna vara synnerligen

invecklade och vidlyftiga och i andra fall åter av mycket enkel beskaffenhet.

En annan utväg vore givetvis, att domstolen ålades att alltid pröva och fastställa

arvodena utan ledning av bestämmelser om normalarvode. Tänkbart

vöre även, att ett visst dagarvode bestämdes i lag och att domstolen tillerkändes

rätt att, när omständigheterna därtill föranleda, höja detsamma. En

närmare utredning synes emellertid vara erforderlig för att bestämma, vilken

av här angivna eller eventuellt andra möjligheter till frågans lösning bör

föredragas.

Utskottet hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning örn lämpligare bestämmelser

än de nuvarande beträffande ordningen för uppskattande av

arvodet till ledamöter i expropriationsnämnd enligt lagen örn expropriation

den 12 maj 1917 samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

13

Reservationer anmäldes dels av herr Lindhagen beträffande motiveringen,

dels av herrar Magnusson i Skövde, Ros och Ödström, vilka avgåvo blank

reservation, dels ock av herr Magnusson i Kalmar, som ansett, att utskottet

bort avstyrka motionen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, varefter riksdagen i skrivelse den

1 mars 1929 (nr 48) gjorde framställning till Kungl. Maj:t i ämnet.

Vid 1931 års riksdag framlades i proposition, nr 79, förslag till stadsplanelag

m. m.

I en inom första kammaren av herrar Lindhagen och Fredrik Ström

väckt motion, nr 237, hemställdes, att riksdagen med anledning av propositionen

ville hos Kungl. Majit anhålla, att såsom stöd för berörda lagstiftning

måtte skyndsamt föreläggas riksdagen förslag till revision av allmänna

expropriationslagen i syfte att förebygga ett fortsatt, oskäligt betungande

av samhällena — eller åtminstone stadssamhällena — genom orimligt

hög jordlösen och överdrivna ersättningar till expropriationsnämnden.

Av de vid motionen fogade bilagorna synes framgå, att enligt motionärernas

uppfattning en revision av expropriationslagstiftningen huvudsakligen

borde inrikta sig på dels ändrade bestämmelser rörande ersättning till leda

möterna i expropriationsnämnd, dels omläggning av expropriationsnämndernas

sammansättning, deras ställning gentemot parterna samt befogenhet, dels

ock åstadkommande av ingående föreskrifter rörande bestämmande av expropriationsersättningens

belopp. Tillika framhölls önskemålet, att något

borde göras, vilket fäste uppmärksamheten på det ansvar, som en expropriationsnämnds

ledamöter och tillkallade sakkunniga hade att uppbära, ävensom

nödvändigheten att borttaga det stadgade hemlighållandet av nämndernas

motiv samt att införa reservationsrätt för nämndens ledamöter.

Första lagutskottet, som behandlade propositionen och de i anledning av

densamma väckta motionerna, yttrade i sitt utlåtande, nr 27, örn motionen

I: 237, bland annat:

Genom skrivelse den 1 mars 1929, nr 48, anhöll riksdagen, att Kungl.

Maj:t måtte låta verkställa utredning örn lämpligare bestämmelser än de nuvarande

beträffande ordningen för uppskattande av arvodet till ledamöter

i expropriationsnämnd enligt lagen örn expropriation samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Skrivelsen är

för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Med hänsyn till vad

sålunda förekommit finner utskottet sig i anledning av motionen böra uttala

det önskemålet, att nyssnämnda, av riksdagen begärda utredping måtte bedrivas

med all skyndsamhet och att Kungl. Majit vid ärendets prövning måtte

taga under övervägande, i vad mån de av motionärerna gjorda yrkandena

äro av beskaffenhet att böra vinna beaktande.

Första lagutskottet föreslog emellertid ej någon hemställan till Kungl.

Majit i ämnet.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Härjämte torde böra nämnas, att vid 1928 års riksdag framställdes yrkande

i likalydande motioner, I: 163 av herr Möller m. fl. och lii 295 av herr

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 13. ''

Hansson i Stockholm m. fl., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

hemställa, bland annat, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning, huruvida

genom främjande av avtal under hand eller på annat sätt kostnaderna

för ett expropriationsförfarande kunde nedbringas, ävensom för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen gåve anledning.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet hemställde i sitt över motionerna

avgivna utlåtande, nr 2 — under framhållande att det icke kunde

förnekas, att ett expropriationsförfarande i verkligheten understundom medförde

avsevärt större kostnad för den exproprierande än kostnaden vid motsvarande

förvärv från en jordägare, som godvilligt avstode mark, samt att

en utredning av detta spörsmål borde komma till stånd — att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa

den av motionärerna begärda utredningen och för riksdagen framlägga det

förslag, vartill utredningen gåve anledning.

Utskottets hemställan blev emellertid av riksdagen avslagen.

Över riksdagens ovannämnda skrivelse den 1 mars 1929 har Kungl. Majit

inhämtat yttranden från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.

5 länsstyrelser (i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Älvsborgs och Skaraborgs

län) lia funnit de nuvarande bestämmelserna tillfyllestgörande och avstyrkt

lagändring.

Ö.Ä. och 13 länsstyrelser (i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro,

Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens län) lia visserligen

i allmänhet ej funnit avgörande skäl föreligga för lagändring men, därest

sådan skulle''komma till stånd, tillstyrkt, att denna finge den innebörd, att

ersättningsbeloppen alltid skulle prövas av domstol oberoende av parternas

yrkanden.

Liknande ändring har tillstyrkts av länsstyrelsen i Västernorrlands län,

som funnit det nuvarande systemet kunna föranleda till oskäliga belopp.

J länsstyrelser (i Södermanlands, Gotlands, Blekinge och Norrbottens län)

ha tillstyrkt, att ersättningen bestämmes att utgå i form av rese- och dagtraktamenten

jämte eventuellt något mindre belopp.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ej funnit några missförhållanden föreligga

inom länet i förevarande hänseende men uttalat, att därest ändring

skulle ske, denna borde gå ut på att domstol tillerkännes rätt att höja ett

i lag föreskrivet arvode.

Vid de flesta länsstyrelsernas utlåtanden ha fogats yttranden av ordförandena

i länens expropriationsnämnder, i vilka yttranden lämnats uppgifter

om de ersättningar, som brukat utgå till ordförande och ledamöter i nämnderna.

I allmänhet har uppgivits, att ersättning utgått i form av dagarvode

till såväl ordförande som ledamöter. Dessa arvoden lia växlat med hänsyn

till arbetets omfattning och mer eller mindre invecklade beskaffenhet. I

vissa delar av landet har ersättningen ej utgått i form av dagarvode utan i

stället bestämts till ett belopp för varje förrättning (Stockholms stad och

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

15

län samt Östergötlands, Kalmar och Kristianstads län). I några fall har,

förutom dagarvode resp. förrättningsarvode, särskild gottgörelse lämnats

ordföranden för dennes arbete med ärendena före sammanträdena (Stockholms

stad samt Gotlands, Göteborgs och Bohus, Örebro och Gävleborgs län).

Enligt de lämnade uppgifterna växla arvodena till ordförandena mellan lägst

25 kronor (5 fall) och högst .300 kronor (1 fall). I sistnämnda belopp ingick

ersättning för resekostnader. De vanligaste arvodesbeloppen äro 50,

75, 100 och 125 kronor. Från ett län har uppgivits, att ordföranden brukar

erhålla dubbelt arvode vid sammanträde utom boningsorten. Ledamöternas

dagarvoden ha som regel utgått med lägre belopp än ordförandenas.

Arvodena variera mellan lägst 15 kronor (2 fall) och högst 150 kronor (1

fall); i allmänhet ha de varit 25, 50, 75 eller 100 kronor. I åtskilliga fall ha

ordförandena och ledamöterna fått uppbära särskild ersättning för resekostnader,

medan däremot i andra fall dagarvodena bestämts med hänsyn

jämväl till utgifter och tidsspillan i anledning av resor till förrättningsorten.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 december 1934 har ärendet avskrivits

från vidare behandling.

Utskottet övergår nu till att återgiva vissa stadganden i gällande lagstiftning

av intresse i förevarande sammanhang.

Enligt 21 kap. i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skola

ägodelningsnämndemännen utses av valmän, utsedda å kommunalstämma

av de i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade, som där äga

eller innehava jordbruksfastighet. Ägodelningsnämndemännen äro för resa

till och från det ställe, där ägodelningsrätten sammanträder, samt för uppehållet

vid rätten som regel berättigade till ersättning enligt gällande resereglemente.

Enligt 2 kap. jorddelningslagen skall för varje kommun finnas ett efter

behovet avpassat antal gode män, minst två och i regel högst sex, vilka ha

att biträda lantmätare vid åtskilliga lantmäteriförrättningar. Valet förrättas

å kommunalstämma av de i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade,

som äga eller inneha jordbruksfastighet. Enligt gällande resereglemente

är god man vid syn eller annan förrättning berättigad till traktamente

och reseersättning.

Enligt 10 kap. vattenlagen skall till handläggande av syneförrättning rörande

inrättande av allmän flottled förordnas i vattenbyggnad kunnig och

i flottning förfaren person. Förrättningsmannen skall vid syneförrättningen

biträdas av två av länsstyrelsen utsedda, örn ortens förhållanden kunniga

gode män, av vilka den ene bör vara förfaren i flottning och den andre i

jordbruk samt endera av dem dessutom kunnig i skogsbruk. Enligt en

kungl, kungörelse av den 7 september 1920 ang. gottgörelse till, bl. a., de i

vattenlagen omförmälda synemännen vid syneförrättning rörande allmän

flottled skall förrättningsmannen, förutom resekostnads- och traktamentsersättning

enligt resereglementet, åtnjuta arvode med 50 kronor för varje förrättningsdag.

För vissa arbetsuppgifter är förrättningsmannen berättigad till

särskild ersättning. Sålunda äger förrättningsmannen för uppsättande av

protokoll och övriga handlingar i målet m. m. åtnjuta gottgörelse, beräknad på

det sätt, att för varje förrättningsdag må utgå arvode för två expeditionsdagar

efter 50 kronor för dag. Enligt samma kungörelse äger god man vid syne
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

förrättning rörande allmän flottled njuta resekostnads- och traktamentsersättning

enligt resereglemente! samt därjämte dagarvode med 20 kronor för

varje förrättningsdag.

I fråga örn ersättning åt förrättningsmän får utskottet vidare hänvisa till,

bl. a., gällande lantmäteritaxa, lantbruksingenjörstaxa samt resereglementen

för lantmätare och lantbruksingenjörer.

Utskottet. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är frågan örn sättet för

bestämmande av ersättning åt expropriationsnämndens ledamöter ett spörsmål,

som under de senaste årtiondena i hög grad tilldragit sig riksdagens uppmärksamhet.

På förslag av andra lagutskottet har 1929 års riksdag i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning

rörande lämpligare bestämmelser än de nuvarande beträffande ordningen

för uppskattande av arvode till ledamöter i expropriationsnämnd. Andra

lagutskottet uttalade vid 1929 års riksdag, att det icke torde kunna bestridas,

att ersättning till ledamöter i expropriationsnämnd stundom utginge nied belopp,

vilka överskrede vad som kunde anses skäligt med hänsyn till uppdragets

omfattning och beskaffenhet. Utskottet framhöll, att vederbörande exproprierande

part visserligen ägde rätt att påkalla domstols avgörande av ersättningsfrågan

men att detta förfarande sällan torde komma till användning,

då den exproprierande parten av grannlagenhet eller av andra skäl ansåge

sig icke böra draga nämndens ersättningsanspråk inför domstols prövning.

Sedan Kungl. Majit hört Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser över

riksdagens ovannämnda skrivelse, har Kungl. Majit den 7 december 1934

avskrivit ärendet från vidare åtgärd.

Utskottet, som tagit del av den av Kungl. Majit verkställda utredningen,

anser emellertid, att de skäl, som tidigare anförts för en lagändring, fortfarande

äga giltighet. Den bristande enhetlighet vid arvodenas fastställande,

som är utmärkande för den nuvarande ordningen, måste enligt utskottets

mening föranleda till ett allvarligt övervägande, huruvida nämndens

ersättning ej bör bestämmas med ledning av vissa i lag eller administrativ

författning angivna regler eller i varje fall under en mera effektiv medverkan

av rätten än vad för närvarande är fallet.

Såsom framgår av utskottets redogörelse hava olika förslag till frågans lösning

framkommit, exempelvis i andra lagutskottets ovan återgivna uttalande

vid 1929 års riksdag. Dessa och eventuella andra möjligheter att lösa ifrågavarande

spörsmål förtjäna enligt utskottets mening att bliva föremål för

en ingående prövning. Utskottet erinrar i detta sammanhang, att på andra

närbesläktade lagstiftningsområden särskilda normer finnas för den gottgörelse,

som bör tillkomma förrättningsmän. Utskottet vill på grund härav

föreslå riksdagen att hos Kungl. Majit hemställa örn fortsatt utredning angående

möjligheten att i expropriationslagen meddela lämpligare bestämmelser

än de nuvarande beträffande ordningen för fastställande av ersättning

till ledamöter i expropriationsnämnd.

Enligt utskottets mening hava däremot icke tillräckliga skäl anförts till

stöd för det i motionerna gjorda påståendet, att gällande bestämmelser om

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

17

expropriationsnämndens sammansättning böra bliva föremål för översyn.

Det synes utskottet, som om det genom det nuvarande systemet, vilket kännetecknas

av parternas och rättens samverkan vid val av nämnd, vore tillfredsställande

sörjt för att nämnden kommer att inrymma erforderlig sakkunskap

samt uppbäras av parternas och allmänhetens förtroende.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad utskottet ovan (sid. 5 och 16) anfört får utskottet

hemställa:

A. Beträffande frågan om expropriation av mark för kommunala friluftsbad,

lägerplatser och liknande ändamål:

1) att riksdagen, i anledning av förevarande motioner,

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit

ville i samband med den av 1936 års riksdag begärda utredningen

angående underlättande och tryggande av möjligheterna

för den icke jordägande befolkningen att kunna idka

friluftsliv upptaga frågan om rätt att expropriera mark för

kommunala friluftsbad samt för nästkommande riksdag

framlägga förslag rörande sistnämnda spörsmål; samt

2) att motionerna i förevarande del, i den mån de icke

blivit beaktade genom vad utskottet ovan hemställt, icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

B. Beträffande frågan örn en förändrad sammansättning av expropriationsnämnderna

i syfte att vinna en sakkunnigare behandling av expropriations
målen

samt att nedbringa expropriationskostnaderna:

1) att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, ville

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte

låta verkställa fortsatt utredning angående införande i expropriationslagen

av lämpligare bestämmelser än de nuvarande

beträffande ordningen för fastställande av ersättning till ledamöter

i expropriationsnämnd samt för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kan föranleda; samt

2) att motionerna i förevarande del, i den mån de icke blivit

beaktade genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte

föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd Nr 13.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder*, Tamm1, P. Sandström,

Heiding, Hagman1, Norman2, Olof Carlsson1*, Knut Petersson, Sten2* och Holstenson2;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Skoglund1, Pettersson i Hällbacken1,

Molander1, Sandström i Sollefteå och Hermansson2, fröken Hesselgren, fröken Andersson2

samt herr Nyblom.

1 Ej närvarande vid behandling av frågan örn expropriation av mark för kommunala

friluftsbad, lägerplatser och liknande ändamål.

2 Endast närvarande vid behandling av under 1 omförmälda fråga.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

A. Beträffande fråsan om expropriation av mark för kommunala friluftsbad,

lägerplatser och liknande ändamål:

av herrar Heiding, P. Sandström, Holstenson och Nyblom, vilka ansett, att

utskottets yttrande i denna del bort hava följande lydelse:

»Såsom framgår av utskottets redogörelse har 1936 års riksdag i skrivelse

den 23 maj 1936 till Kungl. Majit anhållit om utredning och förslag, syftande

till att för den icke jordägande befolkningen underlätta och trygga möjligheterna

att idka friluftsliv. Sedan medicinalstyrelsen den 28 november 1936

yttrat sig över denna skrivelse och livligt förordat en utredning, är ärendet

beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Vid den undersökning, som i anledning

av riksdagens framställning synes kunna förväntas, torde frågan örn

möjligheten att genom köp eller annorledes förvärva för ändamålet erforderlig

mark ävensom de åtgärder som i detta hänseende med beaktande av

jordägarnas och den övriga befolkningens berättigade intressen lämpligen

kunna och böra av statsmakterna vidtagas, säkerligen komma att tilldraga

sig vederbörlig uppmärksamhet.

Förevarande motioner åsyfta i hithörande delar att utan avvaktande av

resultatet av denna utredning få till stånd sådan ändring i expropriationslagen,

att kommuner erhålla rätt att expropriationsvis förvärva mark för anordnande

av friluftsbad. Även om på vissa platser svårigheter skulle förefinnas

att ordna frågan örn friluftsbad, torde nog kunna konstateras, att denna

angelägenhet i regel blivit på ett för befolkningen tillfredsställande sätt löst.

Något trängande skäl föreligger därför inte att till särskild behandling upptaga

frågan örn en utvidgning av expropriationslagen. Utredningens resultat

bör avvaktas, så att därigenom klarhet vinnes beträffande bl. a. planen földt

lösande av de beaktansvärda sociala problem i deras helhet, varom här är

fråga. Vid utredningen kunna åtskilliga synpunkter framkomma, som visa

att ett expropriationsförfarande kan medföra avsevärda olägenheter. Det

kan t. ex. visa sig mindre lämpligt att låta en kommun expropriationsvis

förvärva mark inom en annan kommuns område och där utan hänsyn till

andra kommuners event, intressen utföra och utnyttja anläggningarna efter

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

19

sina önskemål. Utskottet anser därför, att det i motionerna framförda önskemålet

bör bliva föremål för en grundlig prövning i samband med de spörsmål,

som den av 1936 års riksdag begärda utredningen kan komma att behandla,

samt att därvid även bör prövas huruvida icke kommuner kunna

tillförsäkras friluftsbad utan tillgripande av expropriationsförfarande.

Under åberopande av vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa,

1) att riksdagen, i anledning av förevarande motioner,

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit

ville i samband med den av 1936 års riksdag begärda utredningen

angående underlättande och tryggande av möjligheterna

för den icke jordägande befolkningen att kunna idka

frilutsliv upptaga frågan om underlättande av möjligheterna

att förvärva mark för kommunala friluftsbad ; samt

2) att motionerna i förevarande del, i den mån de icke

blivit beaktade genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte

föranleda till någon riksdagens åtgärd.»

B. Beträffande frågan om en förändrad sammansättning av expropriationsnämnderna

i syfte att vinna en sakkunnigare behandling av expropriationsmålen

samt att nedbringa expropriationskostnaderna:

1) av herrar Pettersson i Hällbacken, Molander och Sandström i Sollefteå,

som ansett, att utskottets yttrande i denna del bort erhålla följande

lydelse:

»Såsom framgår av etc.---se utskottet sid. 16---från vidare

åtgärd. Den av Kungl. Majit verkställda utredningen, varav utskottet tagit

del, måste anses giva vid handen, att några missförhållanden till följd av nu

gällande bestämmelser örn ersättning åt expropriationsnämnd icke föreligga.

Motionärerna hava icke heller kunnat påvisa, att härutinnan någon ändring

till det sämre inträtt efter avslutandet av nämnda utredning. Under sådana

omständigheter har utskottet icke funnit skäl föreligga för riksdagen att hos

Kungl. Majit ånyo hemställa om utredning i förevarande ämne. Enligt utskottets

mening hava ej heller tillräckliga skäl etc.---se utskottet sid.

16 —-—- -— allmänhetens förtroende.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionerna i förevarande del icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.» 2

2) av herr Knut Petersson och fröken Hesselgren, vilka anfört:

Såsom av ovanstående utlåtande framgår har utskottet icke ansett sig

kunna biträda det i motionerna framställda önskemålet örn en utredning

jämväl beträffande möjligheten och lämpligheten av en ändrad sammansättning

av expropriationsnämnderna i syfte att ernå en sakkunnigare behandling

av expropriationsmålen. Utskottet anser, att det nuvarande syste
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

niet på ett tillfredsställande sätt sörjer för erforderlig sakkunskap vid uppskattningen

och att någon ändring således icke är påkallad. Denna uppfattning

kunna vi icke dela.

Inom städernas kommunalförvaltningar torde det vara en allmän erfarenhet,

att löseskillingarna vid expropriation bli avskräckande höga. Som regel

ligga de över eller i överkanten av gällande marknadsvärden. I och för sig

behöver detta icke betyda, att det brister i sakkunskap eller oväld. Orsaken

kan i stället vara att söka i själva grunderna för värderingen. Men då härtill

kommer, att uppskattningarna växla på ett oberäkneligt sätt, ligger det nära

till hands att söka förklaringen i bristande erfarenhet och insikt hos nämnderna.

En större enhetlighet i prissättningen är icke blott ett önskemål utan

en förutsättning för att institutet skall fylla sin uppgift. Under nuvarande

förhållanden söka vederbörande myndigheter i det längsta undvika tillgripandet

av expropriation — de veta alltför väl att resultatet kan bli en obehaglig

överraskning. Inte minst med tanke på den vidsträckta lösningsskyldighet

till mark, som numera är kommunerna ålagd enligt stadsplanelagen,

framstår detta såsom en stor olägenhet.

Behovet av en mera ändamålsenlig ordning har givit sig till känna även

annorstädes än inom den stadskommunala förvaltningen, enkannerligen inom

vägväsendet. Redan i 1930 års förslag till lag örn vågrätt påpekades, att expropriationsproceduren

ställde sig alltför omständlig och kostsam. 1929 års

vägsakkunniga anförde i detta ämne, att förhållandena ofta nog utnyttjades

för att avpressa vägdistrikten oskäliga ersättningar. I motioner vid 1934 års

riksdag anfördes, att expropriationsförfarandet i vissa fall medförde »orimliga»

omkostnader, medan det däremot varken garanterade tillräckligt snabba

avgöranden eller tillräcklig rättvisa och effektivitet. Det var i anledning av

dessa och liknande klagomål som Kungl. Maj:t vid 1935 års riksdag framlade

förslag till vissa ändringar i expropriationslagen, syftande till en förenkling

av förfarandet vid expropriation för allmän väg. Propositionen bifölls

av riksdagen, varefter de ifrågasatta lagändringarna genomfördes genom

en lag av den 5 april 1935.

Denna reform medförde emellertid ingen ändring för städernas vidkommande.

Ställningen är således den, att vägdistrikten i viss mån fått sina

önskemål om en mera rationell ordning tillgodosedda, medan städerna, där

förhållandena äro likartade, fortfarande äro bundna vid ett i vissa fall otidsenligt

förfarande. Inte minst vid de ständigt återkommande gaturegleringarna,

där det ofta gäller förvärv av obetydliga markremsor, finna sig kommunerna

på grund härav i en utomordentligt ogynnsam ställning vid förhandlingar

örn markupplåtelser. Då den alternativa ordning, som genom 1935

års lagändring anvisades vid expropriation för allmän väg, icke lämpligen

kan utsträckas att gälla även städerna, måste andra utvägar uppsökas. En

av dem, som ligga närmast till hands, är den i motionerna omnämnda, vilken

synes säkerställa icke blott en snabbare och billigare handläggning av

expropriationsärendena utan även och framför allt en enhetligare, mera tillförlitlig

uppskattning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13. 21

Vi anse därför, att utskottets hemställan i denna del bort erhålla följande

lydelse:

att riksdagen i anledning av förevarande motioner ville i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta

verkställa utredning såväl angående införande i expropriationslagen

av lämpligare bestämmelser än de nuvarande beträffande

ordningen för fastställande av ersättning till ledamöter

i expropriationsnämnd som angående möjligheten att

vid marklösen enligt stadsplanelagen genom en ändrad sammansättning

av expropriationsnämnden vinna en sakkunnigare

behandling av målen ävensom för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

0 samt. 2 avd. Nr 13i

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:65 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation. s. 1 i texten