Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17

1937-02-23 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1937:17, Andra lagutskottets utlåtande Nr 17

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 26 februari 1937 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändringar

i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa

fall för nyttjandel''ättsliavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom

andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 97

av herrar Olsson i Mellerud och Hult, nr 259 av herrar Jonsson i Haverö och

Mäler samt nr 267 av herrar Pettersson i Dahl och Johansson i Uppmälby.

I motionen II: 97 har hemställts, att riksdagen måtte besluta »uppdraga» åt

Kungl. Majit att föranstalta örn utredning angående sådan justering av lagen

örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område, att viss vidgad frilösningsrätt för nyttjanderättshavare åstadkommes,

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill sådan utredning

kunde föranleda.

I motiveringen till denna motion har anförts, bland annat, att den i lagen

uppställda förutsättningen för lösningsrätt, att nyttjanderättshavaren skall

å den nyttjade marken äga boningshus, stundom givit anledning till friktioner.

Vidare syntes det motionärerna som örn jordägaren i vissa fall, exempelvis

då han genom oskäliga krav framkallat ett förfarande, som ökat de

med inlösningen förenade kostnaderna, borde få vidkännas en rimlig del av

dessa.

I motionen II: 259 har föreslagits, »att riksdagen måtte besluta, att tredje

stycket 1 § lagen örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område må erhålla följande ändrade lydelse:

''dels att nyttjanderättshavaren tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig

bostad åt honom och hans familj, fanns å marken uppfört den 1 januari 1925’.»

Slutligen har i motionen II: 267 hemställts, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Majit måtte anhålla örn förslag till sådan ändring av ensittarlagen,

att avtal om inskränkning i den nyttjanderättshavare tillkommande lösningsrätten

förklarades vara utan verkan.

Beträffande de skäl, som motionärerna — utöver vad ovan sagts — anfört

till stöd för sina yrkanden, får utskottet hänvisa till motionerna.

1 § i lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, den s. k. ensittarlagen, innehåller

bestämmelse därom, att den, som med nyttjanderätt för brukande eller

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 17. sos 37 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

bostadsändamål innehar annan tillhörig mark, under vissa förutsättningar är

berättigad att tillösa sig marken. Å marken skall finnas ett nyttjanderättshavaren

tillhörigt boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans

familj. Dessutom gälla bland andra följande förutsättningar för inlösningsrätt,

nämligen att ett sådant nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus fanns

å marken uppfört den 1 januari 1919 samt att minst en fjärdedel av det värde,

som marken med därå befintliga byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens

byggnader. Vid uppskattning av nämnda värde skall ej medräknas

värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som

nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått

å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen

avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

Enligt 15 § i lagen skall kostnad för inlösningsförrättning, för fastställandet

av inlöst områdes avskiljande och för löseskillingens fördelning gäldas av

nyttjanderättshavaren. Jämlikt en den 20 juli 1925 utfärdad kungörelse (Sv.

förf.-saml. nr 379) kan emellertid nyttjanderättshavare i vissa fall få de kostnader,

som äro förenade med inlösen, bestridda av allmänna medel. Rätt

därtill må medgivas nyttjanderättshavare, som icke äger tillgång till gäldande

av dessa kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna medel, som skäligen

må anses erforderliga för hans eget och hans familjs uppehälle. Om

lösningsanspråk avvisats genom laga kraft ägande beslut, må dock nyttjanderättshavare,

som erhållit sådan förmån, där skäl därtill prövas föreligga, förpliktas

att ersätta kostnad, som guldits av allmänna medel.

Rätt för lägenhetsinnehavare med egna hus å annans mark att friköpa den

av honom innehavda marken infördes genom den första ensittarlagen den 28

juni 1918. Denna ersattes med ny lag den 26 mars 1920, vilken i sin tur av*

löstes av gällande lag den 18 juni 1925.

Den proposition, nr 142, genom vilken förslag till 1925 års lag framlades

för riksdagen, samt fyra i anledning av propositionen väckta motioner behandlades

av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 30. Däri lämnades en historik

i ämnet, till vilken utskottet får hänvisa.

Ur Sveriges officiella statistik har utskottet inhämtat, att antalet förrättningar

angående inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område uppgått till

1,168 år 1928, 1,215 år 1929, 1,210 år 1930, 1,260 år 1931, 1,328 år 1932, 1,332

år 1933, 1,428 år 1934 samt 1,347 år 1935. För år 1927 och tiden dessförinnan

framgår icke antalet ensittarförrättningar av det utav lantmäteristyrelsen sammanställda

statistiska materialet. Uppgifter för år 1936 hava ännu icke kommit

lantmäteristyrelsen tillhanda.

Utskottet kommer i det följande att behandla de föreliggande motionerna

under särskilda avdelningar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

3

A. Frågan om nyttjanderättshavares äganderätt till boningshus såsom

förutsättning för lösningsrätt m. m.

(Motionen II: 97.)

Alltifrån den första ensittarlagens tillkomst har såsom villkor för lösningsrätt

gällt, att det å lägenheten uppförda boningshuset äges av nyttjanderättshavarén.

Vid antagandet av nu gällande lagstiftning i ämnet vid 1925 års

riksdag väcktes emellertid två särskilda motioner, som åsyftade ett avsteg från

denna princip.

I motionen I: 252 hemställde nämligen herr Lindhagen, att lösningsrätt

skulle få äga rum även i det fall, att jordägaren kunde anses hava någon större

eller mindre del i huset på grund av tillsläppt virke eller annat dylikt. Till

stöd för detta yrkande anförde motionären följande:

Det får ej förbises, att i fråga örn många lägenheter på skilda ställen i

landet är det oklart vem äganderätten till husen tillkommer. Särskilt är

detta fallet, då, såsom ofta förekommer, lägenhetshavaren byggt husen, men

erhållit virke till desamma i större eller mindre mån från jordägarens skog

mot ersättning, som lägges på arrendet. I Arilds fiskeläge förekomma tomter

med hus, som ursprungligen uppförts av lägenhetshavare, men sedan övergått

i jordägarens ägo enligt hans önskan såsom vederlag för erhållet virke

till reparationer av husen eller dylikt. För dessa hus betalas ett litet belopp

såsom tillägg till jordarrendet. Det finns i Arild till och med hus, som anses

ägas till hälften av jordägaren och till hälften av arrendatorn. Någon skillnad

i övrigt i traditioner och tillvarelsesätt finnes icke mellan dessa olika besittningar.

På dessa platser är det ett behov, att även nämnda lägenheter komma

under lagen, och det är väl rimligt, att jämväl dessa lägenhetshavare erhålla

någon hjälp. Formuleringen kunde erhålla ungefär följande innehåll:

Finnes på lägenhet hus, som tidigare tillhört lägenhetshavaren men övergått

till jordägaren för lämnat reparationsvirke eller dylikt eller kan på grund

av liknande omständigheter lägenhetshavaren sägas skäligen hava del i huset,

må lösningsrätt till området enligt denna lag ävenledes äga rum. Det åligger

därvid lägenhetshavaren att jämväl ersätta jordägaren för vad denne kan anses

hava påkostat byggnaderna.

Vid samma års riksdag hemställdes vidare i motionen II: 383 av herr

Pettersson i Hällbacken m. fl., att även nyttjanderättshavare, som ägde mer

än hälften i på lägenheten uppförd bostadsbyggnad, skulle tillförsäkras rätt

att tillösa sig marken och den andel i därå uppförda byggnader, som kunde

tillkomma jordägaren. Till stöd för detta yrkande anfördes, bland annat, att

i flera kända fall funnes i arrendekontrakten utsagt, att jordägaren ägde större

eller mindre andel i husen för tillsläppt timmer och eventuellt annat byggnadsmaterial,

medan övriga delen tillhörde ensittaren för av honom inköpt

material och utfört arbete.

I sitt i ärendet avgivna yttrande (nr 30) anförde andra lagutskottet rörande

rlessa motioner följande:

Utskottet vill i anledning av motionerna framhålla, att ett tillmötesgående

av det i dessa framförda kravet komme att innebära ett avsteg från den

princip, varå förevarande lagstiftning alltifrån början varit byggd, nämligen

att den lösenberättigade skall vara ägare till boningshuset å den mark, som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

löses. Ett bifall till motionerna synes utskottet kunna komma i fråga, endast

i händelse dessa uppbäras av ett starkt levande behov. Att så skulle vara

förhållandet, därom känner sig utskottet emellertid ej övertygat. Utskottet

vill härutinnan framhålla, att de förhållanden, som ligga till grund för ifrågavarande

motioner, av herr Lindhagen påtalats redan i hans vid 1921 års

riksdag väckta motion I: 82 (sid. 31 och 39), vilken ligger till grund för jordkommissionens

under år 1921 avgivna lagförslag, och över vilken kommissionen

haft att avgiva yttrande till andra lagutskottet, men att kommissionen,

såvitt av dess betänkande och yttrande till utskottet framgår, icke funnit

anledning att ägna dessa förhållanden vidare beaktande än som framgår av

4 § i kommissionens lagförslag, motsvarande 3 § i förslaget till 1925 års riksdag.

Enligt utskottets mening torde ock flertalet av de sannolikt ej så talrika

fall, däri jordägaren för tillsläppt virke eller annat material förbehållit

sig viss andel i boningshuset, i själva verket vara att anse såsom förstuckna

pantavtal, i det att det gjorda förbehållet förfaller, då jordägaren erhåller

gottgörelse för vad han tillsläppt. Något hinder för lösningsrätt torde sålunda,

när detta kan ledas i bevis, icke föreligga. I de fall åter, då jordägaren

måste vara att anse såsom verklig delägare i det å lägenheten befintliga

boningshuset, synes lägenhetsinnehavaren bliva föga hjälpt genom

ett stadgande av den innebörd, som i motionerna föreslagits. Det torde

nämligen näppeligen kunna föreb}-ggas, att jordägaren eller annan, å vilken,

han överlåter sin andel i huset, med tillhjälp av de bestämmelser, som gälla

beträffande samfälld egendoms förvaltning, gör nyttjanderättshavarens lösningsrätt

örn intet. Vid nu angivna förhållanden har utskottet ej ansett sig

böra förorda bifall till de i motionerna i nu ifrågavarande avseende framställda

yrkandena. Skulle det emellertid visa sig, att ett verkligt behov i

nu förevarande hänseende förefinnes, synes det utskottet böra tagas under

förnyat övervägande, vilka åtgärder därutinnan kunna ifrågakomma för tillgodoseende

av nyttjanderättshavarnas berättigade intressen.

Utskottets hemställan, att motionärernas ifrågavarande yrkanden icke måtte

föranleda till någon åtgärd, blev av riksdagen bifallen.

Vid 1927 års riksdag väcktes av herr Luterkort en motion, I: 22, i vilken

yrkades, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

om skyndsamt framläggande av förslag till sådan ändrad lydelse av ensittarlagen,

att den omständigheten, att nyttjanderättshavaren icke kunde visa sig

vara ägare till boningshuset, icke finge utgöra ovillkorligt hinder för nyttjanderättshavaren

att lösa boningshus och mark.

Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 7) beträffande denna motion

följande:

. Såsom villkor för lösningsrätt enligt ensittarlagen har alltifrån lagstiftningens

tillkomst gällt, att nyttjanderättshavaren skall äga det å lägenheten

uppförda boningshuset. Av utskottets ovan anförda utlåtande vid 1925 års

riksdag framgår, att utskottet icke funnit anledning att på grund av då föreliggande

motioner förorda den avvikelse från denna för lagstiftningen grundläggande

princip, som i dem föreslagits. I föreliggande motion framföres

ett längre gående krav, i det där påyrkas utredning örn lagändring i syfte att

skapa rätt för nvttjanderättshavare, som icke kan visa sig vara ägare till boningshuset,

att under vissa omständigheter få lösa sig till äganderätt till

boningshus och mark. Av vad i motionen anförts har utskottet ej blivit

övertygat om skäligheten av detta yrkande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon åtgärd.

Reservationer anfördes av herrar Luterkort och Pettersson i Hällbacken.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Den här föreliggande frågan belyses i viss mån av ett i N. J. A. 1934: 29

refererat avgörande av Högsta domstolen. I detta fall hade en nyttjanderättshavare

framställt anspråk att inlösa visst andra personer tillhörigt område.

Högsta domstolen, som fann lösningsrätt föreligga, yttrade i sitt utslag, att

av utredningen i målet finge anses framgå, att nyttjanderättshavaren år 1901

inflyttat i en då å området befintlig stuga eller koja av enklaste slag, vilken

tillhörde jordägarna. Sedan byggnaden råkat i synnerligen förfallet skick,

hade emellertid nyttjanderättshavaren år 1917 — även örn hon ej, såsom hon

uppgivit och sökt styrka, rivit den — dock å densamma nedlagt ett så genomgripande

örn- och tillbyggnadsarbete, att hon blivit ägare till det sålunda

iordningställda boningshuset. Av Högsta domstolens fem i avgörandet deltagande

ledamöter voro två skiljaktiga och ogillade nyttjanderättshavarens

lösningsanspråk. Sistnämnda ledamöter funno det icke styrkt, att nyttjanderättshavaren

år 1917 låtit nedriva den jordägarna tillhöriga byggnaden och

i stället uppföra den nuvarande. Enligt samma ledamöters mening gåve utredningen

icke heller anledning till antagande, att nyttjanderättshavaren vid

iståndsättandet av byggnaden tillsläppt material och arbete i sådan omfattning,

att byggnaden i dess nya skick blivit att anse såsom henne tillhörig.

Vad angår frågan örn gäldande av de med ett inlösningsförfarande förenade

kostnaderna må här anmärkas, att likartade spörsmål på närliggande lagstiftningsområden

tidigare varit föremål för riksdagens behandling. Sålunda

hemställde vid 1931 års riksdag herr Kropp i en motion (I: 9), att riksdagen

måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag till sådan ändring

av gällande expropriationslag, vartill en utredning i av motionären anmärkta

avseenden kunde giva anledning. Av motionens innehåll framgår, att motionären

åsyftade, att — till förebyggande av att gällande bestämmelser örn

skyldighet för expropriationssökanden att gälda alla av expropriationen härflytande,

nödiga kostnader utnyttjades av den för expropriation utsatte till

att utan skäl framtvinga ett expropriationsförfarande — sådan ändring måtte

vidtagas i samma bestämmelser, att den för expropriation utsatte skulle

kunna åläggas att, när så funnes skäligt, helt eller delvis gälda berörda kostnader.

I en vid samma riksdag väckt motion (I: 24) hemställde herr Frändén, att

i 1902 års lag om elektriska anläggningar skulle införas ett stadgande av

innehåll, att i sådana fall, då expropriationsersättningen ej sattes högre än

den ersättningsskyldige före förrättningen bjudit, envar skulle stå sina kostnader

och vardera sidan gälda halva förrättningskostnaden.

Andra lagutskottet, som till behandling förehade sistnämnda båda motioner,

hemställde på anförda skäl i utlåtanden, nr 4 och 5, att motionerna icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utikottet.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår torde fall förekomma,

då nyttjanderättshavare allenast till viss del äger boningshus, som är uppfört

å den av honom innehavda marken, medan återstående andel tillkommer jordägaren.

Örn i övrigt förutsättningar för lösningsrätt enligt ensittarlagen föreligga,

kan det synas obilligt att enbart av nyssnämnda anledning förmena

nyttjanderättshavaren denna rätt. I enstaka fall — såsom i det ovan anförda,

av Högsta domstolen behandlade — kan nyttjanderättshavaren visserligen

hava nedlagt ett så genomgripande arbete på en jordägaren helt eller delvis

tillhörig byggnad, att äganderätten till densamma får anses hava övergått å

nyttjanderättshavaren, mot skyldighet för denne att utgiva ersättning till

jordägaren. I vissa andia fall torde emellertid föreligga behov av en i någon

mån vidgad lösningsrätt. Utskottet finner det angeläget, att en närmare

undersökning av förutsättningarna för en sådan utvidgning kommer till stånd.

Enligt utskottets mening föreligga däremot icke tillräckliga skäl för en

ändring av nuvarande bestämmelse om gäldande av kostnaderna för ett inlösningsförfarande.

B. Frågan om framflyttning av den i 1 § ensittarlagen fastställda tidsbestämningen

den 1 januari 1919.

(Motionen II: 259.)

Beträffande den tidigare behandlingen av denna fråga har redogörelse

lämnats dels i andra lagutskottets utlåtande nr 30 till 1925 års riksdag

(sid. 15—18), dels ock i utskottets utlåtande nr 32 till 1933 års riksdag (sid.

16—18). Till dessa redogörelser anhåller utskottet nu att få hänvisa. Här

må dock särskilt nämnas, att herr Lindhagen vid 1925 års riksdag i en motion,

I: 252, hemställde bland annat örn sådana ändringar i ensittarlagen, att lagen

skulle vinna tillämpning, då å området den 1 januari 1925 fanns nöjaktig

bostad för brukaren och hans familj, samt att villkoret örn visst förhållande

mellan markens och byggnadernas värde måtte utgå eller, örn detta ej bifölles,

till byggnadernas värde måtte läggas även värdet av jordförbättringar

å området.

Utskottet, som tillstyrkte antagandet av 1 § med dess i propositionen om

ny ensittarlag föreslagna lydelse, hemställde, att motionen I: 252 i de avseenden,

som nyss omnämnts, måtte lämnas utan bifall. Reservation anfördes av

herr Lindhagen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1933 års riksdag hemställde herr Lindhagen i motion 1:198, att riksdagen

måtte hos regeringen begära förslag, varigenom den i ensittarlagens

1 § fastställda tidsbestämningen den 1 januari 1919 framflyttades till den 1

januari 1928.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 32, att enligt utskottets mening

skäl icke blivit anförda, som kunde föranleda utskottet att frångå den principiella

ståndpunkt till förevarande spörsmål, som utskottet intog år 1925. Utskottet

avstyrkte därför den i motionen gjorda hemställan. Reservation anfördes

av herr Lindhagen. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 7

Även vid 1934 års riksdag voro hithörande spörsmål föremål för prövning.

Sålunda hemställdes i motionen II: 447 av herr Weijne, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning, huruvida icke den

i 1 § ensittarlagen fastställda tidpunkten den 1 januari 1919 kunde framflyttas.

Vidare yrkades i motionen II: 449 av herr Danielsson, att riksdagen måtte

besluta företaga sådan ändring i ovannämnda lag, att större möjligheter till

inlösningsrätt erbjödes, samt att vederbörande utskott måtte utforma de ändringar

i lagtexten, som därigenom erfordrades. Örn dessa yrkanden icke skulle

kunna bifallas, hemställdes om skrivelseförslag med begäran örn utredning i

det syfte, som i motionen berörts.

Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 5), att utskottet vid tidigare

behandling av förevarande fråga funnit starka skäl föreligga mot en

ändring av berörda tidpunkt. Dessa skäl hade enligt utskottets mening icke

förlorat i styrka. Den i motionen II: 447 ifrågasatta ändringen att under vissa

omständigheter medgiva inlösningsrätt i fall, då överhuvud icke några nyttjanderättshavaren

tillhöriga hus funnos å marken vid den i lagen angivna

tidpunkten, kunde utskottet icke förorda. Vad slutligen anginge i motionen

II: 449 gjord hemställan örn ändringar i övrigt i ensittarlagens 1 § funne utskottet

de yrkanden, som därutinnan framställts, så obestämt utformade, att

utskottet icke kunde tillstyrka bifall till desamma. Utskottet hemställde, att

motionerna icke måtte föranleda till någon åtgärd. Reservation anfördes av

herr Hage.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

De skäl, som tidigare anförts mot en framflyttning av tidpunkten för en

lägenhets bebyggande, äga enligt utskottets mening alltjämt sin giltighet.

Därest lösningsrätt skulle medgivas även då upplåtet område blivit bebyggt

först vid en senare tidpunkt än den 1 januari 1919, torde man sålunda kunna

befara, att jordägarna skulle bliva mindre benägna att upplåta mark i de fall,

då behov kunde föreligga för någon att arrendera ett markområde för att åt

sig uppföra bostad. Detsamma kunde bliva förhållandet, då fråga örn förnyande

av ett äldre arrendeavtal uppkomme. En lagändring i förevarande hänseende

skulle alltså kunna försätta vissa nyttjanderättshavare i ett sämre läge,

nämligen sådana som vid arrendetidens utgång saknade ekonomisk möjlighet

att begagna lösningsrätten.

Ur markägarens synpunkt skulle vidare en sådan framflyttning te sig såsom

ett betydande ingrepp i äganderätten. Därest — såsom vid tillkomsten av den

första ensittarlagen — starka skäl tala för ett sådant ingrepp, kunna givetvis

markägarens intressen få vika. I förevarande fall har dock enligt utskottets

mening ett så starkt behov av en lagändring icke påvisats.

Utskottet finner sig sålunda icke kunna förorda en ytterligare framflyttning

av ifrågavarande tidpunkt.

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

C. Frågan om giltigheten ar överenskommelse, varigenom lösningsrätt

upphäve8 eller inskränkes.

(Motionen II: 267.)

I det av jordkommissionen år 1921 utarbetade förslaget till reviderad ensittarlag

upptogs i 19 § en bestämmelse av följande lydelse:

Avtal om inskränkning i den nyttjanderättshavare enligt denna lag tillkommande

lösningsrätt vare utan verkan.

Såsom motivering för detta stadgande anförde kommissionen, att det enligt

dess mening icke finge lämnas parterna fritt att genom avtal inskränka den

nyttjanderättshavaren enligt denna lag tillförsäkrade förmånen att lösa åt

honom upplåtet område.

I det år 1922 till lagrådet remitterade förslaget återfanns jordkommissionens

förevarande bestämmelse. Mot denna bestämmelse anmärkte tre

ledamöter av lagrådet bland annat följande:

På områden, där enligt lagstiftningens allmänna grundsatser rättsförförhållanden

regleras genom avtal mellan de enskilda, lärer inskränkning i

den fria avtalsrätten icke böra göras i andra fall än då sådant påkallas av

synnerligen vägande skäl. Sådana torde knappast kunna anses föreligga för

det i förevarande paragraf upptagna stadgandet. Förmodligen har det befarats,

att jordägare skulle, då fråga uppkommer om förlängning av äldre avtal,

begagna sig av sin starkare ställning till att få förbehåll av antytt

innehåll inryckt i kontraktet och därigenom göra lagstiftningen i dylika

fall illusorisk. Detta förutsätter, att nyttjanderättshavaren vid det äldre

avtalets upphörande icke är i tillfälle att friköpa området. Under sådana

omständigheter är det emellertid fara värt, att den jordägare, som icke önskar

utsätta sig för risken att området framdeles friköpes, örn han icke lagligen kan

göra förbehåll, som tryggar honom mot en sådan eventualitet, vägrar att förnya

avtalet. Det föreslagna stadgandet medför sålunda risken att mången, som

gärna skulle avstå från den mer eller mindre ovissa möjligheten att framdeles

kunna friköpa marken och som på sådant villkor skulle kunna erhålla

förnyad upplåtelse, kanske på lång tid, nödgas avflytta och se det egna

hemmet spolierat. Örn stadgandet sålunda med hänsyn till blivande avtal

är ägnat att motverka förevarande lagstiftnings ändamål, innebär detsamma,

tillämpat på äldre avtal, ett knappast försvarligt åsidosättande av

jordägarens intresse. Örn denne, efter det friköpningsinstitutet införts

genom 1918 års lag, angående förut upplåtet och bebyggt område träffat nytt

avtal för sådan tid att frikÖpningsrätt enligt den gällande lagstiftningen

skulle inträtt vid avtalstidens slut men därvid gjort förbehåll, enligt

vilket nyttjanderättshavaren avstått från lösningsrätt, synes det icke

kunna försvaras, att dylikt enligt hittillsvarande lagstiftning giltigt förbehåll

nu förklaras icke vara gällande. Möjligen har det icke heller varit

jordkommissionens avsikt att giva stadgandet dylik retroaktiv verkan. Kommissionens

ovan återgivna uttalande syftar nämligen egentligen endast på

avtal, sorn framdeles komme att träffas. Men stadgandets avfattning har

blivit sådan, att detsamma måste anses omfatta även äldre avtal. På grund

av vad sålunda anförts hemställes, att denna paragraf måtte utgå ur förslaget.

D

En ledamot av lagrådet tilläde:

I samband med vad sålunda anförts synes böra erinras, att jordägare

som efter ifrågavarande lagstiftnings införande träffat nytt avtal angående

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

9

tidigare upplåtet och bebyggt område, kan hava valt den utvägen att trygga

sig mot friköpning, att han upplåtit området på så kort tid, att enligt gällande

lag friköpningsrätt vid avtalstidens utgång ej förelegat. Även för

sådant fall måste det anses vara mindre tilltalande att genom lagändring förbinda

med avtalet den rättsverkan, att nyttjanderättshavaren äger inlösa

området. Av denna anledning borde från det förordade stadgandet i 1 § första

punkten hava gjorts undantag för det fall att nyttjanderättsavtalet ingåtts

under den tid 1918 och 1920 års lag varit gällande och icke avsett längre tid

än tjugu år. Anledningen därtill att jag för min del icke förordat stadgande

av dylik innebörd har varit den, att den nya lagen med en sådan bestämmelse

synts komma att drabba mycket ojämnt, i det att det säkerligen ofta berott

Eå en tillfällighet, om äldre upplåtelser, för vilka avtalstiden utgått under

eröida period, förlängts genom särskilt avtal eller på annat sätt. Det har

synts mig vara försvarligt att göra skillnad mellan det fall, att nyttjanderättshavaren

uttryckligen avsagt sig lösningsrätt, och det att han ingått avtalet

på villkor, som enligt vid den tiden gällande lag icke medförde lösningsrätt.

I propositionen (nr 251) till 1922 års riksdag upptogs emellertid bestämmelsen

trots lagrådets avstyrkande. Föredragande departementschefen, statsrådet

Åkerman, yttrade härom följande:

19 § har jag funnit mig böra bibehålla, då en lagstiftning av den natur

som den förevarande uppenbarligen synes mig böra tilläggas tvingande

verkan.

På grund därav att propositionen i ämnet inkom sent till riksdagen fann

riksdagen icke möjligt att till behandling upptaga den föreslagna allmänna

revisionen av ensittarlagen.

Vid 1925 års riksdag framlades sedermera ny proposition (nr 142) i ämnet.

I denna proposition hade emellertid omförmälda 19 § uteslutits. Härom anförde

föredragande departementschefen, statsrådet Nothin:

På grund av vad tre ledamöter av lagrådet anmärkt i fråga örn 19 § i

det år 1922 remitterade förslaget har denna paragraf uteslutits.

Vid riksdagen framställdes icke någon anmärkning häremot.

Vid 1930 års riksdag hemställdes i likalydande motionerna I: 34 av herr

Möller m. fl. och II: 72 av herr Hansson i Stockholm m. fl., att riksdagen

ville för sin del besluta sådant tillägg till ensittarlagen, att densamma icke

kunde genom avtal mellan jordägare och nyttjanderättshavare sättas ur tilllämpning

eller att för åtnjutande av lösningsrätt uppställas andra förutsättningar

och villkor än de i lagen angivna.

Detta syftemål syntes enligt motionärernas mening kunna ernås genom

att till lagen fogades en ny med nr 20 betecknad paragraf av följande lydelse:

»Ej må genom avtal mellan jordägare och nyttjanderättshavare donna lag

sättas ur tillämpning eller för åtnjutande av lösningsrätt uppställas andra

förutsättningar och villkor än de i lagen angivna; har så skett vare avtalet

därom utan verkan.»

Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 4) i ämnet bland annat,

att de skäl, som år 1925 föranlett, att den ifrågavarande bestämmelsen icke

införlivades med lagstiftningen, alltjämt hade samma giltighet och att

sådana nya omständigheter, som borde föranleda riksdagen att frångå sin

■ Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 17. bos 37 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Utskottet.

år 1925 intagna ståndpunkt i frågan, enligt utskottets mening icke tillkommit.

Utskottet hemställde fördenskull, att motionerna icke måtte föranleda

till någon åtgärd. Reservation anfördes av herr Linder och ytterligare fem

ledamöter, vilka ansett, att motionerna bort av utskottet tillstyrkas.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I ett rättsfall, som refererats i N. J. A. 1929: 49, har frågan, huruvida ensittarlagen

må genom förbehåll i nyttjanderättskontrakt sättas ur tillämpning,

varit under Högsta domstolens bedömande. I detta fall hade en nyttjanderättshavare,

som enligt ett år 1911 upprättat kontrakt arrenderat en

lägenhet, år 1927 tecknat nytt arrendekontrakt angående densamma. Sedan

nyttjanderättshavaren begärt att få inlösa lägenheten samt frågan örn hans

rätt därtill fullföljts till vederbörande ägodelningsrätt, frånkände denna nyttjanderättshavaren

lösningsrätt till lägenheten. Ägodelningsrätten åberopade,

att nyttjanderättshavaren genom det senare kontraktet förpliktat sig att icke

under den tid kontraktet gällde begagna honom möjligen tillkommande lösningsrätt

samt att nyttjanderättshavaren icke ådagalagt något förhållande,

på grund varav nämnda åtagande icke skulle vara emot honom gällande.

Högsta domstolen fann ej skäl att göra ändring i ägodelningsrättens utslag.

Frågan huruvida ensittarlagens bestämmelser böra kunna genom avtal

sättas ur tillämpning är enligt utskottets mening av ömtålig natur. Å ena

sidan kunna starka skäl anföras för att desamma såsom uppburna av viktiga

sociala intressen göras tvingande. Å andra sidan kan det, såsom vid frågans

tidigare behandling framhållits, möjligen befaras, att ett stadgande av sådan

natur med hänsyn till blivande avtal skall vara ägnat att motverka förevarande

lagstiftnings ändamål.

Mot möjligheten att ett dylikt stadgande skulle tillämpas på äldre avtal

kunna allvarliga erinringar göras.

Enligt utskottets mening hava de skäl, som tala för att ensittarlagens bestämmelser

böra göras tvingande, likväl en sådan tyngd, att en utredning i

ämnet kan anses påkallad. Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att

frågan i vilken utsträckning de sociala arrendebestämmelserna skola vara av

sådan natur för närvarande är under utredning. I det uppdrag, som lämnats

1936 års arrendeutredning, ingår nämligen även att pröva denna fråga.

Utskottet vill sålunda föreslå, att en förutsättningslös utredning av föreliggande

spörsmål kommer till stånd, därvid i första hand bör undersökas, i

vilken utsträckning avtal örn inskränkning i den nyttjanderättshavare enligt

ensittarlagen tillkommande lösningsrätten för närvarande förekomma.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad utskottet ovan (sid. 6, 7 och 10) anfört får

utskottet hemställa:

A. Beträffande frågan om nyttjanderättshavares äganderätt till

boningshus såsom förutsättning för lösningsrätt m. m.:

1) att riksdagen, i anledning av motionen H: 97, måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verk
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

ställa utredning angående lämpligheten av att utsträcka nyttjanderättshavares

rätt att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område till att omfatta jämväl det fall, att jordägaren äger del

i boningshus å området, samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kan föranleda;

2) att motionen II: 97, i den mån den icke blivit besvarad

genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd;

B. Beträffande frågan om framflyttning av den i 1 § ensittar
lagen

fastställda tidsbestämningen den 1 januari 1919:

att motionen II: 259 icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd;

C. Beträffande frågan örn giltigheten av överenskommelse, var
igenom

lösningsrätt upphäves eller inskränkes:

1) att riksdagen, i anledning av motionen II: 267, måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta

verkställa utredning angående lämpligheten av att göra bestämmelserna

örn rätt i vissa fall- för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område tvingande samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda;

2) att motionen II: 267, i den mån den icke blivit besvarad

genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder*, Tamm3*, P. Sandström2,

Heiding, Hagman1, Norman, Knut Petersson, Sten4 och Ekströmer;

från andra kammaren: herrar Hage*, Olovson*, Skoglund4, Pettersson i Hällbacken,

Johanson i Hallagården4, Molander*, Sandström i Sollefteå1, Thorell,

Gardell1*, Hansson i örebro1, Holm1* och Barnekow.

1 Närvarande endast vid behandlingen av motionerna II: 97 och II: 259.

2 n i» » » » » II: 97 och II: 267.

3 » » » »> h motionen II: 259.

4 « » » » » » II: 267.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

beträffande frågan örn framflyttning av den i 1 § ensittarlagen fastställda

tidsbestämningen den 1 januari 1919:

av herr Hage.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:98 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner an~ gående ändringar i lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa u a1 i texten