Utlåtande i anledning av väckta motioner örn åtgärder till förhindrande av samhälls farliga arbetsinställelser. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 170 i första kammaren av herr Velander m. fl. och nr 350 i andra kammaren av herr Bagge m. fl.
1937-02-23 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1937:20, Utlåtande i anledning av väckta motioner örn åtgärder till förhindrande av samhälls farliga arbetsinställelser. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 170 i första kammaren av herr Velander m. fl. och nr 350 i andra kammaren av herr Bagge m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
21
Nr 20.
Ankom till riksdagens kansli den 26 februari 1937 kl. lif. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner örn åtgärder till förhindrande
av samhälls farliga arbetsinställelser.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 170 i första
kammaren av herr Velander m. fl. och nr 350 i andra kammaren av herr
Bagge m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville anhålla om utredning rörande de åtgärder, som
kunna vidtagas i syfte att förhindra samhällsfarliga arbetsinställelser, samt
örn framläggande av de förslag, vartill denna utredning kan föranleda.
I fråga om de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Spörsmålet örn lämpliga åtgärder för att främja arbetsfreden har vid
upprepade tillfällen framförts i riksdagen och efter framställningar från
riksdagens sida varit föremål för utredningar av myndigheter eller av särskilda
av Kungl. Majit tillkallade sakkunniga.
I utskottets utlåtanden nr 22 vid 1924 års riksdag och nr 56 vid 1936
års riksdag, vilka utlåtanden avgåvos i anledning av då väckta motioner i
ämnet, har utskottet lämnat en utförlig historik, till vilken utskottet såvitt
angår tiden från och med 1887 till och med 1933 anhåller att få hänvisa.
Vid 193å års riksdag väcktes tio motioner angående lagstiftning till arbetsfredens
bevarande med mera (I: 148 av herr Hamrin m. fl., I: 149 av
herr Petrus Nilsson m. fl., I: 154 av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl., 1:241 och 1:242 av herr Löfgren, 11:287 av herr Jeppsson m. fl.,
II: 289 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl., II: 340 av herr Lindman m fl
samt 11:496 och 11:497, båda av herr Carleson under instämmande av tre
andra av andra kammarens ledamöter).
I nämnda motioner berördes en mängd lill arbetsfredsfrågan hörande
spörsmål, främst rörande obligatorisk skiljedom och obligatorisk medling i
vissa fall, angående själva medlingsförfarandet, örn regler angående varsel
och förfarandet i övrigt vid igångsättandet av arbetsinställelse, rörande
rättslig reglering av arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga sammanslutningar,
om åtgärder till förebyggande av samhällsfarliga arbetskonflikter samt
angående en beredskapslagstiftning.
Motionerna behandlades av andra lagutskottet. En sammanfattning av de
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
i motionerna framställda yrkandena lämnas i utskottets utlåtande nr 51
(sid. 6—8), vartill utskottet anhåller att få hänvisa. Utskottet hemställde,
bland annat, att riksdagen i anledning av de tio motionerna måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta om en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande de åtgärder på föreningsrättens och
arbetsrättens områden, som kunde vidtagas i syfte att rättsligen utbilda arbetsgivarnas
och arbetarnas fackliga föreningsväsen och att främja arbetsfreden,
samt utan tidsutdräkt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
Herrar Sigfrid Hansson och Magnusson i Kalmar avgåvo särskilt yttrande
till utskottets utlåtande. Reservation anmäldes av herrar Norman, Forslund,
Olovson i Västerås, Hansson i Trollhättan och Lindberg i Stockholm,
vilka hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Riksdagen biföll utskottets hemställan. Riksdagens skrivelse till Kungl.
Majit (nr 373) avläts den 11 juni 1934.
Den 31 december 1934 anmäldes riksdagens nyssnämnda skrivelse i statsrådet.
Statsministern, excellensen Hansson, förordade därvid, att en förberedande
utredning skulle verkställas angående ingripanden från samhällets
sida på vissa områden av det ekonomiska livet. Statsministerns anförande
till statsrådsprotokollet har återgivits i andra lagutskottets förut omförmälda
utlåtande nr 56 vid 1936 års riksdag (sid. 8—12), till vilket utlåtande utskottet
tillåter sig att härutinnan hänvisa.
Till sakkunniga för verkställande av den av statsministern förordade förberedande
utredningen angående ingripanden från samhällets sida på vissa
områden av det ekonomiska livet utsåg Kungl. Majit därefter överståthållaren
T. Nothin, disponenten vid Åtvidabergs fabriker E. Ericsson samt ledamoten
av riksdagens andra kammare, redaktören F. Severin. Nothin förordnades
att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete.
Vid 1935 års riksdag framställdes motionsvis yrkanden angående lagstiftning
till arbetsfredens främjande.
I motionen I: 179 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. hemställdes,
att riksdagen hos Kungl. Majit måtte anhålla, att skyndsammast oell för sig
utredning måtte företagas och förslag framläggas rörande frågan örn åtgärder
till arbetsfredens främjande. I de likalydande motionerna 1:253 av
herr Elof Andersson m. fl. samt 11:439 av herr Andersson i Rasjön m. fl.
yrkades, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn utredning rörande dels vissa bestämmelser till arbetsfredens främjande
och dels beredskapslagstiftning till förhindrande av arbetskonflikter, varom
närmare uttalanden gjorts i motionerna, samt att riksdagen måtte hemställa,
att förslag i nämnda frågor måtte föreläggas 1936 års riksdag.
Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande nr 36
hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
23
det pågående utredningsarbetet beträffande arbetsfredsfrågan bedreves i sådan
ordning, att förslag angående de spörsmål, om vilkas utredning riksdagen
år 1934 gjort framställning, måtte kunna föreläggas riksdagen utan
det dröjsmål, som skulle medföras av ett avvaktande av utredningens slutförande
i övriga med sistnämnda spörsmål sammanförda frågor.
Reservationer anfördes dels av herr Sigfrid Hansson jämte sex andra ledamöter
(blank reservation), dels ock av herr Österström jämte fem andra
ledamöter, vilka biträdde utskottets hemställan men ansågo, att utskottet
därför bort anföra annan motivering.
Riksdagen biföll utskottets hemställan med uteslutande av motiveringen
för densamma.
De sakkunniga för verkställande av utredning angående ingripanden från
samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet avgåvo den 9
december 1935 betänkande om folkförsörjning och arbetsfred. De sakkunnigas
uttalanden och förslag hava upptagits i del I av betänkandet (stat.
off. utredn. 1935:65). I del II (stat. off. utredn. 1935:66) hava sammanförts
utarbetade redogörelser för nu gällande bestämmelser på olika områden,
för tidigare behandling av förekommande frågor, för utländska förhållanden
m. m. I förevarande sammanhang anhåller utskottet att få särskilt
hänvisa till bil. 22 i del II med rubrik »Lagstiftning och lagförslag i
Sverige till främjande av freden på arbetsmarknaden och på det allmänt
ekonomiska området m. m.» (sid. 408—458).
I del I hava de sakkunniga i särskilda kapitel behandlat »Den svenska
folkförsörjningen» (sid. 15—90) samt »Arbetsfreden» (sid. 91—129).
I sistnämnda kapitel hava först behandlats frågorna örn »Sociallagstiftningen»
(sid. 91—93) och »Inkomstfördelningen» (sid. 93—98). Därefter
har under huvudrubriken »Förening sväsendet» upptagits, bland annat, en
redogörelse för »Föreningarnas organisation» (sid. 103—lil) samt vidare
frågan om »Skydd för föreningsrätten och skydd mot organisationstvång»
(sid. lil—112). De sakkunniga hava föreslagit (sid. 112), att åt en eller
flera sakkunniga personer måtte uppdragas att nied vederbörande större
organisationer samråda i syfte att för deras vidkommande söka åvägabringa
en sådan gestaltning av föreningsväsendet, som de sakkunniga närmare angivit
i betänkandet, samt att, örn det visat sig, att detta förfarande icke lett
till resultat, frågan örn föreningsväsendets normerande genom lagstiftning
måtte göras till föremål för utredning genom sakkunniga. — Under huvudrubriken
»Förbud mot arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål»
(sid. 112—119) har efter en »översikt» behandlats frågorna om »Förbud
mot s. k. samhällsförliga konflikter» och »Förbud mot arbetskonflikter
i vissa fall». Beträffande den förstnämnda av dessa två frågor har föreslagits
(sid. 118), att genom särskilda sakkunniga måtte utredas, huruvida
och i vilken omfattning arbetskonflikter kunna förhindras i sådana fall, där
verksamheten icke avser att i främsta rummet tillgodose ett arbetsgivarens
ekonomiska intresse.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
A sid. 119—123 har därefter behandlats frågan om »Förbud mot vissa
stridsåtgärder», därvid hemställts, att åt en eller flera sakkunniga måtte
uppdragas att söka genom förhandling med vederbörande organisationer
åvägabringa överenskommelser enligt vissa i betänkandet angivna riktlinjer
samt att därefter frågan örn erforderlig lagstiftning i ämnet måtte upptagas
till utredning och omprövning. — Under rubriken »Beredskapslagstiftning»
(sid. 124—125) hava de sakkunniga förklarat sig tillstyrka utarbetandet och
framläggandet av förslag till en beredskapslagstiftning, varvid i första hand
vissa vägar, som angivits i betänkandet, borde undersökas. — Frågan örn
»Medlingsförfarandet» har behandlats å sid. 125—127, varefter kapitlet örn
arbetsfreden avslutas å sid. 127—129 med avdelningen »Social etik».
Beträffande detaljer rörande innehållet i de sakkunnigas uttalanden får
utskottet hänvisa till betänkandet.
Efter vad sålunda förekommit i anledning av riksdagens skrivelse nr
373/1934 är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
I den ovannämnda avdelningen »Förbud mot s. k. samhällsfarliga konflikter»
hava de sakkunniga anfört, bland annat:
Även om man i huvudsak torde få överlämna åt parterna själva att lösa
intressekonflikterna, torde dock alltid finnas fall, då så stora samhällsintressen
stå på spel, att det kommer att framstå som en nödvändighet för staten
att söka åvägabringa en lösning. Med hänsyn härtill har vid olika tillfällen
påyrkats förbud för s. k. samhällsfarliga konflikter. Vid de försök, som härvid
gjorts att fastställa innebörden av detta begrepp, har det visat sig ytterst
svårt att finna en tillfredsställande definition. En granskning av de olika
förslagen rörande förbud mot s. k. samhällsfarliga arbetsinställelser visar,
att man merendels låtit sig ledas av intrycken från någon särskild, befarad
eller utbruten, konflikt och med tanke på de menliga verkningarna av denna
i det särskilda fallet velat förbjuda alla konflikter av dylik art. En närmare
undersökning utvisar emellertid, att en lagstiftning, som måste äga generell
tillämplighet och gälla för längre tid, knappast kan bygga på en sådan grund.
En konflikt, som vid ett givet tillfälle för en så långt möjligt opartisk bedömare
ter sig som verkligt menlig för hela folket, kan under andra förhållanden
vara av betydelse blott för de stridande parternas ekonomi.
I den mån en konflikt ter sig såsom allmänt skadlig på grund av sina ekonomiska
följder, lärer orsaken därtill vara att söka antingen i konfliktens omfattning
eller i den för vederbörande näringsgren särskilt olyckliga tidpunkten
för konflikten, som exempelvis kan medföra, att en svensk exportvara
i en ömtålig situation varaktigt förlorar en utländsk marknad till lika allvarlig
skada för båda parterna och till men för vår framtida folkförsörjning.
Uti intetdera fallet låter det sig emellertid göra att finna någon sådan principiell
avgränsning från andra konflikter, att den kan en gång för alla fastställas.
Det är nämligen såväl i ena som andra hänseendet en skillnad mot
andra konflikter, icke till arten utan till graden. Såvida man icke vill förbjuda
alla arbetskonflikter överhuvudtaget, lärer därför i ovan antydda fall
tvångsingripande från samhällets sida icke kunna ske i form av i lag utformat
generellt konfliktförbud utan måste övervägas från fall till fall. Till
frågan örn dylikt ingripande återkomma vi senare under rubriken beredskapslagstiftning.
Skola vissa konflikter kunna generellt avlysas, måste någon annan indelningsgrund
sökas. Nära till hands ligger därvid att söka förutsättningen i
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
25
den omständigheten, att stat eller kommun är arbetsgivare. Emellertid synes
inte heller denna omständighet kunna utan vidare anses giva vid handen, att
verksamheten är av den art, att en arbetsnedläggelse därinom skulle kunna
betecknas såsom farlig för samhället.
Större möjlighet att uppställa ett tillfredsställande kännetecken på sådana
konflikter, som av hänsyn till det allmännas bästa i första hand böra undvikas,
förefinnes, örn man som utgångspunkt vid bedömandet tager det ändamål,
som verksamheten är avsedd att tillgodose. Därest arbetsavtalet icke
avser att tillgodose något arbetsgivarens ekonomiska intresse, lärer nämligen
en arbetsinställelse i regel beröra mera omedelbart viktiga samhälleliga funktioner.
Ett förhindrande av arbetsinställelser i dylika fall synes stå i nära
överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen. Vidare torde det
vara lättare att här finna vägar för en rättvis avvägning av parternas mot
varandra stridande intressen. Exempel på dylika slag av arbetsanställning
erbjuda polis, brandkår, renhållningsverk och sjukvårdspersonal. Även här
komma givetvis att finnas gränsfall av mer eller mindre tveksam art. Kommunala
anläggningar för belysning, kraft, distribution av vatten och gas
m. m. drivas i viss mån såsom affärsföretag och lämna ofta ett betydande
överskott. Emellertid torde även i dessa fall affärsvinsten icke vara det avgörande
motivet utan ortens förseende med de angivna förnödenheterna.
Dessa företag synas därför närmast vara att jämställa med dem, där arbetsavtalet
enligt sin natur icke avser att tillgodose arbetsgivarens ekonomiska
intresse. Nära jämförliga härmed äro vissa statliga företag med monopolställning,
vilka blott i andra hand avse att bereda statsinkomster, medan staten
därmed främst vill tillgodose ett allmänhetens intresse. Hit äro att räkna
exempelvis post- och telegrafverken. Mera tveksamt är örn man till denna
grupp även kan räkna företag, som driva sin rörelse delvis i konkurrens med
enskild verksamhet av liknande art, t. ex. statens järnvägar och statens vat
tenfallsverk.
..
Ett förhindrande av arbetsnedläggelser inom företag, som ovan berörts,
torde kunna åvägabringas på olika sätt. . .
En väg, som man i vårt land redan beträtt i vissa fall, har varit att bereda
de anställda tjänstemannaställning, i vilket fall arbetsnedläggelser, utan att
de anställda i vederbörlig ordning erhållit avsked från sin tjänst, komma att
medföra ansvar för tjänstefel och på så sätt bliva förbjudna. Förutsättningen
för en dylik anordning synes böra vara, att vederbörande företag drives av
stat eller kommun eller kommunal samfällighet. Huruvida tjänstemannaställning
kan beredas anställda vid samtliga statliga och kommunala företag
av det slag, som ovan nämnts, kan ej bedömas utan en närmare utredning.
Undersökas bör ock huruvida ali personal vid dylika företag lämpligen kan
givas tjänstemanna ställning. Svårighet härutinnan torde möta.
En ytterligare utväg, som bör bli föremål för undersökning, är huruvida
icke för den personals del, som ej kan givas tjänstemannastållning, enhetliga
lönereglementen kunna tänkas utfärdade. I sa lall mäste ettel levandet
härav garanteras genom ett lagstadgat förbud mot stridsåtgärder jämte därtill
knutna lämpliga påföljder. ... , s
Vare sig det ena eller det andra alternativet väljes, lärer det vara ofrånkomligt,
att lönefrågan för kommunalt anställda avgöres efter mera enhetliga
normer. Detta kan ske antingen genom ett lönercglemente, som för
hela landet fastställcs av statsmakterna, eller ock sålunda alt av vederbörande
kommuner uppgjorda löneavtal eller lönereglementen prövas av en central
statlig myndighet. Givetvis måste härvid hänsyn tagas till de olika förhållanden,
sorn råda på olika orter.
Bihang till riksdagens protokoll 1!KI7. 9 sami. 2 avd. Nr IS 20.
3
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
En annan möjlighet, som är tänkbar och som i varje fall bör övervägas,
där tjänstemannaställning ej kan beredas de anställda, är på visst sätt avfattade
avtal, vilka innebära större garantier för arbetsfreden än de nu i allmänhet
brukade. Härvid skulle den anordningen kunna tänkas, att vid sidan
av det vanliga kollektivavtalet samt med annan och längre giltighetstid än
detta fastställes en särskild förhandlingsordning, som förbjuder arbetsinställelser
under förhandlingsordningens giltighetstid samt närmare reglerar,
huru under denna tid uppkomna konflikter mellan parterna skola lösas.
Även andra utvägar kunna tänkas. Skulle trots allt en konflikt uppstå inom
de arbetsområden, varom nu är fråga, kan ett biläggande därav tänkas kunna
åvägabringas genom ingripande enligt en beredskapslagstiftning.
Vare sig det ena eller andra av de i det föregående angivna alternativen
väljes synas de grupper av anställda, varom här är fråga, böra i löne- och
andra hänseenden ställas i en i förhållande till närmast jämförbara befattningshavare
i den rent fria verksamheten så mycket bättre ställning, som
med hänsyn till vad ovan anförts finnes skälig. I motsatt fall skulle ett förbud
mot stridsåtgärder för dessa gruppers vidkommande kunna icke blott
uppfattas såsom en obillig begränsning av deras medel att hävda sina intressen
utan jämväl befaras föranleda tillgripandet av hemliga, mera elakartade
metoder.
I detta sammanhang bör icke förbises, att de senare årtiondenas reglering
av lönerna för i offentlig tjänst anställda — bortsett från en del i regel lägre
tjänster —- oftast varit inriktad endast på en kompensation för det fallande
penningvärdet. Då den genom rationaliseringar och tekniska uppfinningar
alltjämt ökade produktionen medfört, att antalet och myckenheten tillgängliga
förnödenhetsvaror per innevånare ökats, hava dessa grupper anställda
icke kommit i åtnjutande av samma andel av den ökade nationalinkomsten
som de i privat verksamhet sysselsatta. Om staten stipulerar förbud mot intressestrider
för de grupper, varom här är fråga, så bör rättvisligen också
tillses, att dessa grupper komma i åtnjutande av sin skäliga anpart av det
allmänna välståndets tillväxt, varvid givetvis den större säkerhet, som tjänst
hos stat och kommun innebär, dock icke bör förbises.
Utskottet får i detta sammanhang erinra örn de i utskottets denna dag avgivna
utlåtande nr 18 (sid. 10 och 11) närmare omförmälda överläggningarna
mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen, vilka avse sådana
arbetsmarknadsproblem, som eventuellt kunna regleras genom överenskommelser
mellan de båda organisationerna. Dessa förhandlingar hava påbörjats
den 22 maj 1936.
Vid 19''36 års riksdag hemställdes dels i likalydande motionerna I: 154 av
herr Hamrin m. fl. och II: 368 av herr Andersson i Rasjön m. fl., att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta utarbeta
samt skyndsamt, om möjligt under 1936 års riksdag, för riksdagens
granskning och godkännande framlägga förslag till beredskapslagstiftning
av viss i motionerna angiven beskaffenhet, dels ock i likalydande motionerna
I: 269 av herr Bagge m. fl. och lii 584 av herr Andersson i Norrköping m. fl.,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om omedelbart igång
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
27
sättande av utredning och framläggande så snart ske kunde för riksdagen
av förslag rörande, bland annat, de åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att
främja arbetsfreden.
Andra lagutskottet erinrade i sitt utlåtande, nr 56, över motionerna om de
ovan återgivna framställningarna till Kungl. Maj:t av 1934 och 1935 års riksdagar
samt om det av tillkallade sakkunniga den 9 december 1935 avgivna
betänkandet om folkförsörjning och arbetsfred. Utskottet yttrade därefter,
bland annat:
Utskottet, som vidhåller sin förut uttalade uppfattning, att starka skäl
föreligga för tillskapandet av en beredskapslagstiftning, får med anledning
av vad som beträffande förevarande spörsmål förekommit föreslå riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte^ låta slutföra
erforderliga utredningar rörande frågan om att tillskapa en sådan lagstiftning
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill dessa utredningar kunna
föranleda.
Frågan om åtgärder i övrigt till främjande av arbetsfreden har ingående
behandlats av de förutnämnda sakkunniga. Denna fråga torde jämväl komma
att i vissa delar göras till föremål för behandling vid de överläggningar,
som påbörjats mellan landsorganisationen i Sverige och svenska arbetsgivareföreningen
rörande vissa arbetsfredsproblem med mera. Utskottet vill
i detta sammanhang uttala, att utskottet skulle hälsa med tillfredsställelse,
om dessa överläggningar leda till för samhället gagneliga resultat på förevarande
område. Då utskottet förutsätter, att Kungl. Majit ägnar de spörsmål
inom arbetsfredens område — utöver frågan örn tillskapandet av en beredskapslagstiftning
—, vilka utskottet förut angivit, all den uppmärksamhet,
som deras vikt påkallar, finner utskottet skäl icke föreligga att för närvarande
föreslå riksdagen att göra framställning till Kungl. Majit örn deras
ytterligare utredning.
Utskottet hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte låta slutföra erforderliga utredningar rörande
frågan om att tillskapa en beredskapslagstiftning samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill dessa utredningar kunde föranleda.
Reservation anmäldes av herr Linder jämte ytterligare sex ledamöter, vilka
ansett, att utskottet bort helt avstyrka motionerna.
Första kammaren biföll utskottets hemställan, medan andra kammaren
biföll reservationen. Frågan hade följaktligen fallit.
Frågan örn åtgärder till arbetsfredens främjande har under åtskilliga år Utskottet.
varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
1934 års riksdag hemställde på förslag av andra lagutskottet (utlåtande Hiöl),
att Kungl. Majit måtte föranstalta om en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande de åtgärder på föreningsrättens och arbetsrätten^ områden,
som kunde vidtagas i syfte att rättsligen utbilda arbetsgivarnas oell arbetarnas
fackliga föreningsväsen och att främja arbetsfreden.
I anledning av riksdagens skrivelse utsågos den 31 december 1934 sakkunniga
för att verkställa en förberedande utredning angående ingripanden
från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet.
Efter förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 36) anhöll därefter 1935
28
Andru lagutskottets utlåtande Nr 20.
års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t, att det pågående utredningsarbetet
beträffande arbetsfredsfrågan måtte bedrivas i sådan ordning, att förslag angående
de spörsmål, om vilkas utredning riksdagen år 1934 gjort framställning,
måtte kunna föreläggas riksdagen utan det dröjsmål, som skulle medföras
av ett avvaktande av utredningens slutförande i övriga, med sistnämnda
spörsmål sammanförda frågor.
De sakkunniga hava den 9 december 1935 avgivit betänkande örn folkförsörjning
och arbetsfred. De hava däri vid behandling av frågan örn »Förbud
mot vissa stridsåtgärder» föreslagit, att åt en eller flera sakkunniga måtte
uppdragas att söka genom förhandling med vederbörande organisationer
åvägabringa överenskommelser enligt vissa i betänkandet angivna riktlinjer
samt att därefter frågan örn erforderlig lagstiftning måtte upptagas till utredning
och omprövning. I fråga om »Förbud mot s. k. samhällsfarliga konflikter»
har i betänkandet hemställts, att genom särskilda sakkunniga måtte
utredas, huruvida och i vilken omfattning arbetskonflikter kunna förhindras
i sådana fall, där verksamheten icke avser att i främsta rummet tillgodose
ett arbetsgivarens ekonomiska intresse.
De sakkunnigas betänkande är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Såsom utskottet ovan erinrat pågå sedan maj månad 1936 överläggningar
mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen örn sådana arbetsmarknadsproblem,
som eventuellt kunna regleras genom överenskommelser
mellan de båda organisationerna. Utskottet har i ett tidigare utlåtande (nr 7) i
anledning av motioner om vissa ändringar i kollektivavtalslagen uttalat, att
det är av stor betydelse för arbetsfreden, att arbetsgivare och arbetare bibringas
en bättre förståelse för varandras synpunkter. Insikten om önskvärdheten
av en dylik samverkan har utan tvivel ökats högst väsentligt under
senare år. På frivillighetens väg torde nämligen åtskilliga åtgärder kunna
vidtagas i syfte att främja ett förtroendefullt samarbete mellan parterna
på arbetsmarknaden till gagn för dem själva och för samhället. Utskottet
får i detta sammanhang även åberopa vad utskottet rörande värdet av dylika
överläggningar mellan olika intressesammanslutningar anfört i sitt förut
denna dag avgivna utlåtande nr 18 (sid. 15).
I förevarande båda motioner påkallas utredning örn åtgärder till förhindrande
av samhällsfarliga arbetsinställelser.
Såsom framgår av de sakkunnigas uttalanden i detta ämne, vilka återgivits
å sid. 24—26 i detta utlåtande, torde det möta svårigheter alt begreppsmässigt
avgränsa de samhällsfarliga konflikterna. Ehuru de ovan omförmälda
överläggningarna mellan de båda huvudorganisationerna på arbetsmarknaden
icke 4orde komma att direkt avse konflikter, i vilka stat eller kommun
är part, lära emellertid de normer, varom berörda organisationer enas, kunna
bliva av betydelse för arbetsmarknaden i dess helhet och sålunda även för
förhållandena inom det statliga och kommunala arbetsområdet.
Med hänsyn till att frågan örn de samhällsfarliga konflikterna i anledning
av de sakkunnigas betänkande är föremål för prövning av Kungl. Maj:t samt
under beaktande jämväl av de pågående överläggningarna mellan arbetsgiva
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
29
reföreningen och landsorganisationen har utskottet icke funnit skäl föreligga
för riksdagen att hos Kungl. Majit göra framställning beträffande det i motionerna
berörda spörsmålet.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 februari 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
SIGFRID HANSSON.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder*, Tamm*, Heiding, Hagman,
Sam Larsson*, Wistrand och Västberg;
från andra kammaren: herrar Olovson, Skoglund, Pettersson i Hällbacken, Molander,
Sandström i Sollefteå, Holm, Nyblom och Barnekow.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Tamm, Wistrand, Skoglund och Sandström i Sollefteå, vilka anfört
:
De i utlåtandet åberopade överläggningarna mellan Svenska Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen kunna enligt vår mening icke lämna
något väsentligt bidrag till lösningen av frågan om åtgärder för förhindrande
av samhällsfarliga arbetsinställelser, vilken så gott som helt ligger utanför
dessa organisationers gemensamma intressesfär. De sakkunniga, som på sin
tid tillsattes för verkställande av förberedande utredning angående ingripanden
från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet, hava jämväl
i enlighet med denna uppfattning hemställt om en särskild utredning, i
vilken omfattning arbetskonflikter kunna förhindras i sådana fall, där verksamheten
icke avser att i främsta rummet tillgodose ett arbetsgivarens ekonomiska
intresse.
Då vi i likhet med motionärerna anse den nuvarande situationen synnerligen
gynnsam för en lidelsefri prövning av frågan, få vi hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla örn
utredning rörande de åtgärder, som kunna vidtagas i syfte
att förhindra allmänfarliga arbetsinställelser, samt om framläggande
av de förslag, vartill denna utredning kan föranleda.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 18—20.
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.