Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om den stora arrendatorsklassens tryggande och frigörelse samt de talrika ofullständiga jordbrukens komplettering med tilläggsjord genom lag.

1937-03-12 · 49 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 47 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1937:24, Utlåtande i anledning av väckt motion om den stora arrendatorsklassens tryggande och frigörelse samt de talrika ofullständiga jordbrukens komplettering med tilläggsjord genom lag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1937 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om den stora arrendatorsklassens

tryggande och frigörelse samt de talrika

ofullständiga jordbrukens komplettering med tilläggsjord

genom lag.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 195,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt, att

riksdagen ville hos Kungl. Majit begära skyndsamma förslag till den stora

arrendatorsklassens tryggande och frigörelse samt de talrika ofullständiga

jordbrukens komplettering med tilläggsjord genom lag.

I fråga örn de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Utskottet kommer att i det följande behandla de båda i motionen berörda

huvudspörsmålen vart för sig.

A. Frågor rörande arrendelagstiftningen.

I syfte att bereda vissa arrendatorer och andra brukare av annans jord

större trygghet och en jämväl i övrigt förbättrad ställning i arrendeförhållanden

vidtogos genom lagen den 27 juni 1927 en del ganska ingripande ändringar

i 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom. Bland annat upptogos

i nyttjanderättslagens 2 kap. vissa nya paragrafer, 45—54 §§, avseende

jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jordägare,

samt 55 och 56 §§, avseende jordbruksarrenden under fideikommiss.. Bestämmelserna

i förstnämnda paragrafer avsågo att för södra Sverige skapa

en motsvarighet till den så kallade norrländska arrendelagen. Denna lag,

vilken tillkom den 25 juni 1909, underkastades samtidigt vissa ändringar,

varjämte dess tillämpningsområde — ursprungligen begränsat till Norrland

och de norra delarna av Kopparbergs län — utvidgades.

De år 1927 vidtagna lagändringarna föranleddes närmast av ett förslag,

framlagt av jordsakkunniga i ett den 20 jimi 1926 avgivet betänkande (stat.

off. utr. 1926: 8). Tidigare hade frågan om sociala arrendebestämmelser för

hela riket behandlats av bland andra jordkommissionen. Ett av denna i betänkande

den 28 februari 1923 (del VI) avgivet förslag till social arrendelag

(stat. off. utr. 1923: 40) har dock icke blivit genomfört.

Även efter 1927 har den sociala arrendefrågan behandlats vid åtskilliga

tillfällen. Sålunda hava under en följd av år vid riksdagen motionsvis fram
Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 24.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

iörts förslag till ändrade bestämmelser i ämnet. Med anledning av väckta

motioner anhöll 1930 års riksdag i skrivelse nr 276, att Kungl. Maj:t ville

verkställa utredning rörande erfarenheterna vid tillämpningen av nu gällande

arrendelag i vad avsåge arrenden som folie under den sociala arrendelagstiftningen,

med särskild hänsyn till de delar av riket, till vilka den norrländska

arrendelagen utsträcktes år 1927, ävensom för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Vex-kställandet av bland annat

ifrågavarande utredning anförtroddes den 4 december 1930 åt sociala

jordutredningen, som den 5 december 1931 avgav betänkande med förslag

till vissa ändringar i förenämnda lagstiftning (stat. off. utr. 1932: 1). Ändringarna

beröra dels jordägares skyldighet i vissa fall att tillhandahålla arrendator

arbete, dels länsstyrelses befogenhet att under särskilda omständigheter

medgiva undantag från de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning.

I skrivelse nr 311 har 1934 års riksdag anhållit, att Kungl. Majit måtte

slutföra utredningen om ifrågavarande ändringsförslag samt förelägga riksdagen

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Tillika har i samma

skrivelse hemställts örn utredning och förslag huruvida och i vilken omfattning

i lag måtte stadgas rätt för arrendator att av jordägaren erhålla ersättning

för under arrendetiden utförd ändamålsenlig gödselstadanläggning.

Vid 1936 års riksdag hemställde herr Lindhagen i en motion, I: 8, att riksdagen

hos Kungl. Majit måtte påkalla ett återupptagande av den sociala

jordbruksfrågans lagvägar samt i sådant syfte kräva, att för riksdagen måtte

framläggas förslag till lagar om, bland annat, arrendatorsklassens ytterligare

säkerställande och slutliga frigörelse, så vitt rör permanenta arrenden, vilka

ej äro hänförliga till större s. k. affärsarrenden.

I motiveringen till motionen hade arrendatorsklassens aktuella problem

sammanfattats i elva punkter, nämligen:

1) en gemensam social arrendelag för hela riket;

2) frilösning av arrendejordbruk;

3) företrädesrätt (optionsrätt) till ny upplåtelse;

4) företrädesrätt till köp av jordbruket med laga tillbehör;

5f reglering av arrendebelopp;

6) fastslående av jordägarens byggnadsskyldighet;

7) tvångsförlängning av korta arrendetider;

8) omedelbar ersättning till arrendatorn för verkställt botande av påsynade

brister;

9) beredande av nytta för arrendatorer och torpare av det sjunkande

penningvärdet;

10) kontroll över arrendelagens tillämpning från jordägarnas sida; samt

11) sanering av länsstyrelsernas godtycke i utövning av sin rätt att medgiva

dispens från sociala arrendelagens stadganden.

Motionen 1:8 jämte vissa andra motioner behandlades i andra lagutskottets

utlåtande nr 30, såvitt rörde arrendelagstiftningen enligt följande disposition:
A.

Gemensam social arrendelag för hela riket;

B. Frilösning av arrendejordbruk;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

3

C. Företrädesrätt för arrendator vid köp; skydd mot salubjudande av

utarrenderad egendom i vissa fall;

D. Minimitid beträffande arrenden;

E. Optionsrätt till nytt arrende;

F. Tvångsförlängning av korta arrendetider;

G. Maximitaxor vid arrenden;

H. Länsstyrelsernas dispensgivning enligt de sociala arrendelagarna;

I. Jordägarens allmänna byggnadsskyldighet;

K. Tvingande bestämmelser i ökad utsträckning i allmänna arrendelagen;
L.

Komplettering av bestämmelserna i 2 kap. 43 § nyttjanderättslagen;

M. Arrendeavtalets form;

N. Omedelbar ersättning till arrendator för botandet av påsynade brister;
O.

Reglering av arrendebelopp och därmed sammanhängande spörsmål;

P. Kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad; samt

Q. Obligatorisk medling mellan jordägare och arrendator i vissa fall.

Andra lagutskottet lämnade i sitt ovannämnda utlåtande en omfattande

historik rörande olika arrendefrågor, till vilken historik utskottet nu tillåter

sig hänvisa.

På förslag av andra lagutskottet i dess berörda utlåtande hemställde 1936

års riksdag i skrivelse den 25 april 1936, nr 180, örn utredning beträffande

vissa angivna frågor rörande arrendelagstiftningen. Sålunda har anhållits

om 1) en förutsättningslös utredning rörande lämpligheten att införa den

bestämmelsen, att, därest jord enligt sociala arrendelagstiftningens stadganden

utarrenderats av bolag och med dem likställda jordägare under femton

år eller av fideikommissinnehavare under tio år, avtal örn förlängning skall

ingås på minst fem år, därest ej undantag genom dispens meddelas, med

förbehåll om uppsägningsrätt för arrendatorn, 2) en förutsättningslös utredning

i vad mån de regler böra göras tvingande, vilka meddelas i nyttjanderättslagens

2 kap. 14 § örn arrendatorers rätt att utföra arbete, som jordägaren

trots utfästelse ej fullgjort, 15 § örn arrendators rätt att verkställa

byggnad i fall då genom vådeld eller annorledes utan arrendatorns vållande

byggnad blivit förstörd eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras,

16 § om rätt för arrendator att vid uppförande av ny byggnad i stället

för byggnad, som han mottagit, i vissa fall få tillgodoräkna sig husrötebelopp,

som vid tillträdet åsatts den mottagna byggnaden, 17 § om arrendators

rätt att verkställa förbättringar och erhålla ersättning för dem samt

18 § första, tredje och fjärde styckena om arrendators skyldighet att hembjuda

byggnader och anläggningar samt örn jordägares lösningsskyldighet,

3) en omprövning rörande lämpligheten att i allmänna arrendelagen uttryckligen

angives, att synebestämmelsema i 10—13 §§ äro av tvingande natur,

och 4) en förutsättningslös utredning angående införande av medling, därest

så erfordras av obligatorisk karaktär, mellan jordägare och arrendator, som

önska ingå förnyat arrendekontrakt, vid meningsskiljaktighet dem emellan

om skäliga villkor för nytt arrendeavtal. Vidare har riksdagen i samma skrivelse

hemställt örn en förutsättningslös utredning angående utvidgning av

den kostnadsfria arrenderådgivningen enligt kungörelsen den 18 maj 1934

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader för biträde

i frågor rörande arrendeförhållanden till att avse även innehavare av arrenden

av den omfattning, som angives i kungörelsen, under andra än i kungörelsen

omförmälda jordägare.

Vid utskottets berörda utlåtande hade fogats ett flertal reservationer, vilka

återfinnas å sid. 69—100 i utlåtandet. Reservationsvis anfördes, bland annat,

att en utredning rörande arrendelagarna borde få en vidare omfattning

än den av utskottet föreslagna samt eventuellt utsträckas till en allmän översyn

av lagstiftningen i dess helhet. Av vissa reservanter yrkades, att en förutsättningslös

utredning måtte — förutom i de hänseenden, som angivits av

utskottet — verkställas beträffande bland annat 1) frågan om gemensam social

arrendelag för hela riket, 2) frågan om företrädesrätt under vissa omständigheter

för arrendator vid köp av arrenderad egendom, 3) lagstadgande

av minimitid beträffande arrenden i vad det gäller jordbruk som normalt

pläga vara utarrenderade, oberoende av om de tillhöra bolag, med dem likställda

jordägare eller fideikommissinnehavare, för att hindra att jordägarna

mot arrendatorernas vilja genomdriva kontrakt med kortvarig, exempelvis

ettårig giltighet, 4) frågan om företrädesrätt till nytt arrende, 5) frågan

örn tvångsförlängning av korta arrendetider, 6) frågan om jordägarens

allmänna byggnadsskyldighet och 7) frågan örn tvingande bestämmelser i

ökad utsträckning i allmänna arrendelagen, i den mån denna fråga icke omfattades

av utskottets förslag. Reservationsvis framförda förslag örn

utredning rörande minimitid för arrenden (reservation av herr Linder

m. fl.), företrädesrätt för arrendator vid nytt arrende (reservation av herr

Norman m. fl.) och tvingande bestämmelser i ökad utsträckning i allmänna

arrendelagen (reservation av herr Linder m. fl.) vunno majoritet i riksdagens

andra kammare men avslogos i första kammaren.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 8 maj 1936 har chefen för jordbruksdepartementet

tillkallat hovrättsrådet LI. E. Anderberg samt riksdagsmännen

C. G. L. H:son Tamm, C. J. Johansson i Uppmälby, A. P. Pettersson

i Dahl och K. H. Falk för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande

arrendelagstiftningen. De sakkunniga hava antagit benämningen 1936 års

arrendeutredning.

1 sitt anförande till statsrådsprotokollet före bemyndigandet att tillkalla

sakkunniga yttrade chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, efter

en kortare historisk redogörelse rörande arrendelagstiftningen, bland annat:

Vad sålunda vid 1936 års riksdag och tidigare förekommit giver belägg

för att gällande arrendelagstiftning i åtskilliga hänseenden icke är tillfredsställande.

De förslag angående utredningar, för vilka i det föregående redogjorts,

äro i stort sett av två slag, nämligen dels sådana som avse enbart den

sociala arrendelagstiftningen eller alltså den lagstiftning, som innefattas i

1927 års bestämmelser och den norrländska arrendelagen, dels ock sådana

vilka beröra arrendelagstiftningen i dess helhet. Gemensamt för förslagen

är emellertid, att de taga sikte på önskvärdheten av att förbättra arrendatorernas

ställning. Jag biträder uppfattningen, att en utredning i ämnet bör

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

komma till stånd. Ehuru en del spörsmål måhända mera än andra tränga

till sin lösning, synes det mig dock mest rationellt, att en dylik utredning icke

begränsas genom att till densamma hänskjutas allenast vissa särskilt angivna

frågor, utan att den får omfatta ämnet i hela dess vidd. Utredningen bör

med hänsyn till de många intressen och synpunkter, som spela in vid en lagstiftning

av förevarande slag, få bedrivas i stort sett förutsättningslöst. Några

allmänna riktlinjer för utredningsarbetet torde emellertid i det följande böra

uppdragas.

Arrendelagstiftningen torde jämväl framdeles, liksom nu är fallet, böra

omfatta dels bestämmelser av mera allmänt gällande art, dels ock av sociala

hänsyn betingade särbestämmelser för vissa slag av jordbruk. Var gränsen

bör gå mellan den allmänna och den sociala arrendelagstiftningens tillämpningsområde

är vanskligt att avgöra. Mot den nuvarande gränsdragningen,

enligt vilken de sociala lagbestämmelserna gälla allenast beträffande viss jord

tillhörig bolag, ekonomiska föreningar eller enskilda så kallade jordspekulanter,

torde anmärkningar med fog kunna riktas. Skäl synas tala för

att även arrendatorer av jord tillhörande andra enskilda personer än de nyssnämnda

beredas det ökade skydd, som den sociala arrendelagstiftningen avser

att skänka. Denna fråga bör alltså bliva föremål för utredningens uppmärksamhet.

Erinras må härvid, att enligt jordsakkunnigas förslag ifrågavarande

lagstiftning i vissa delar skulle omfatta varje torp eller annan till

huvudgård hörande jordbrukslägenhet ävensom hemman, som lode under

huvudgård, samt annan jord, vilken utan andra avbrott än av tillfällig beskaffenhet

varit upplåten på arrende under mer än trettio år i följd närmast

före upplåtelsen. Möjligheterna för en utvidgning av den sociala arrendelagstiftningens

tillämpningsområde enligt dylika linjer synas ånyo böra undersökas.

Men även andra tänkbara utvägar till en lösning av problemet i åsyftad

riktning böra naturligtvis prövas. Vidare synes ett övervägande böra

ske, huruvida ej den undre gränsen för arrenden, å vilka de sociala lagbestämmelserna

skola äga tillämpning, borde sänkas, så att även innehavare

av mindre arrendelägenheter och torp kunna inbegripas under bestämmelserna

i fråga. Jag vill i detta avseende bringa i erinran, att enligt förordningen

den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss

kronoegendom dessa synpunkter vunnit beaktande beträffande vissa å kronoskogar

belägna jordbruksegendomar, nämligen s. k. skogsjordbruk. Visserligen

torde det kunna bliva nödvändigt, att, därest nu ifrågasatta sänkning

av arealgränsen kommer till stånd, undantagsstadganden i vissa^ hänseenden,

exempelvis beträffande arrendetidens längd, meddelas för sådana av de

minsta arrendena, där arrendatorns ställning till jordägaren nära sammanfaller

med den anställde arbetarens. Detta förhållande synes emellertid icke

utgöra något hinder mot lagändringens genomförande.

Såsom förut antytts, torde vissa frågor påkalla särskild uppmärksamhet.

Av synnerlig betydelse synas mig vara frågorna örn arrendetidens längd, företrädesrätt

för arrendator vid arrendetidens utgång till nytt arrende och vid

arrendegårdens försäljning till inköp av densamma samt jordägarens byggnadsskyldighet.

Spörsmålen örn företrädesrätt till arrende och köp liro icke

berörda i ifrågavarande nu gällande arrendelagstiftning. Deras lösning torde

vara förenad med vissa svårigheter. Frågorna äro emellertid av sådan

betydelse för arrendatorerna, att denna omständighet icke bör avhålla från

att en ingående utredning i ämnet verkställes, i syfte att ett förslag till lagstiftning

därutinnan må kunna framkomma.

Av stor vikt men samtidigt av svårlöst natur är jämväl frågan örn förändring

av arrendebelopp under löpande arrendeperiod. Dylik förändring kan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

enligt gällande lagstiftning ske, om missväxt inträffar. Emellertid skulle en

reglering av arrendebeloppet vara av synnerligt värde även vid starkt växlande

konjunkturer. Möjligheterna härför synas mig därför böra övervägas.

Att samma rätt i så fall linge tillerkännas både jordägare och arrendator

torde knappast vara tillräcklig anledning att icke söka genomföra en lagstiftning

av angiven innebörd.

De sociala arrendelagsbestämmelserna synas i princip böra vara av tvingande

natur, ehuru möjlighet till undantag i särskilda fall bör stå öppen.

Frågan i vilken utsträckning så bör vara fallet, bör givetvis uppmärksammas

av utredningen. Även den allmänna arrendelagens bestämmelser torde i detta

hänseende böra göras till föremål för översyn. Riksdagen har i sin förenämnda

skrivelse nr 180 angivit vissa särskilda områden, vilka en utredning härutinnan

borde omfatta. I anslutning till min allmänna inställning till utredningsspörsmålet

tillstyrker jag emellertid, att utredningen icke på detta sätt

begränsas utan att frågan angående den omfattning i vilken bestämmelserna

böra göras tvingande upptages till allsidig och förutsättningslös prövning. Jag

förbiser här givetvis dock icke, att, i den mån en utvidgning sker av de sociala

arrendebestämmelsernas tillämpningsområde i förut angiven riktning,

behovet av ovillkorliga föreskrifter i den allmänna arrendelagen kan komma

att minska.

Det är enligt mitt förmenande vidare av synnerlig vikt, att arrendelagstiftningens

tvingande bestämmelser även efterlevas i det praktiska livet. Erfarenheten

synes giva vid handen, att i många fall jordägare med stöd av sitt ekonomiska

övertag framtvingat iakttagande av avtalsbestämmelser, som äro

stridande mot lagen och till arrendatorns skada. Utredningen bör därför

även omfatta spörsmålet om nödig kontroll från samhällets sida över lagstiftningens

efterlevnad. En tanke, som i detta sammanhang synes kunna

övervägas, är att i nu förevarande syfte införa skyldighet för jordägare att

vid vederbörlig domstol anmäla ingångna arrendeavtal för granskning och

inregistrering.

Lagstiftningen bör, samtidigt som arrendatorernas skäliga anspråk på

gynnsammare arrendeförhållanden tillgodoses, givetvis — på sätt redan i visst

sammanhang antytts — utformas under vederbörligt hänsynstagande även

till jordägarnas berättigade intressen. Vid utredningen bör beaktas och i den

man sa lämpligen kan ske tillgodogöras det material, vilket förebragts vid

tidigare utredningar i ämnet, samt de förslag och det resultat i övrigt, som

därvid framkommit.

I utredningsuppdraget bör naturligtvis ingå att överväga och avgiva förslag

till ändringar, som av utredningen må finnas påkallade, jämväl i andra

författningar än nyttjanderättslagen och den norrländska arrendelagen, i den

män de äga samband med eller eljest anknyta till förevarande lagstiftning,

såsom 1927 års lag om uppsikt å vissa jordbruk och förut omförmälda förordning

angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom. Vad förstnämnda

båda lagar beträffar torde böra tagas under övervägande en sammanslagning

av de sociala arrendelagsbestämmelserna till en gemensam social

arrendelag för hela riket. Huruvida en dylik lagstiftning bör inrymmas såsom

en avdelning i den allmänna arrendelagen eller utformas såsom en fristående

lag vid sidan av denna torde jämväl böra övervägas.

Slutligen torde utredningen böra omfatta den i riksdagsskrivelsen nr 180

berörda frågan örn utvidgning av den kostnadsfria arrenderådgivningen till

att avse även andra än i kungörelsen i ämnet den 18 maj 1934 angivna jordägare.

Resultatet av utredningen i denna del synes lämpligen kunna framläggas

särskilt, utan hinder därav att utredningsarbetet i övrigt ännu ej avslutats.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24. •

Efter förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 46) har därefter riksdagen

i skrivelse till Kungl. Majit den 23 maj 1936, nr 259, anhållit, att Kungl.

Maj :t ville låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt det är lämpligt

att ändra bestämmelserna i de sociala arrendelagarna om minimiarealen för

de jordbruk, som falla under lagarna, i syfte att åstadkomma sådana arealbestämmelser,

att lagarna bliva tillämpliga å fastigheter, vid vilka arrendatorn

av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, oavsett beskaffenheten

av de ägoslag, som ingå i jordbruksenheten, samt för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

Genom beslut den 8 juli 1936 har Kungl. Majit uppdragit åt 1936 års arrendeutredning

att i samband med den utredning, som anförtrotts densamma,

upptaga de i skrivelsen nr 259 omförmälda spörsmålen till behandling.

Utskottet ville vidare erinra, att ett av sociala jordutredningen den 12 juni

1936 avgivet betänkande angående vissa åtgärder, som kunna anses ägnade

att ekonomiskt underlätta frilösning av mindre arrendejordbruk, den 26 i

nämnda månad överlämnats till 1936 års arrendeutredning för att tagas i

övervägande vid uppdragets fullgörande.

I förevarande motion har nu hemställts, att riksdagen ville hos Kungl.

Maj :t begära skyndsamma förslag till den stora arrendatorsklassens tryggande

och frigörelse.

Såsom framgår av utskottets redogörelse ovan har åt särskilda sakkunniga

— 1936 års arrendeutredning — uppdraga att verkställa utredning och

avgiva förslag rörande arrendelagstiftningen. Enligt direktiven för de sakkunnigas

arbete skall utredningen omfatta ämnet i hela dess vidd och bedrivas

i stort sett förutsättningslöst. Med hänsyn till den sålunda pågående

utredningen har utskottet icke funnit skäl föreligga för riksdagen att

i anledning av ifrågavarande motion göra någon framställning till Kungl.

Maj:t rörande arrendelagstiftningen.

B. Frågan om komplettering av ofullständiga jordbruk.

Frågan örn förbättring av ofullständiga jordbruk har tidigare vid många

tillfällen varit föremål för utredning av sakkunniga samt prövning av riksdagen.

En utförlig historik har lämnats i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets

utlåtande nr 1 vid 1930 års riksdag samt i andra lagutskottets

utlåtanden nr 40 vid 1934 års riksdag och nr 30 vid 1936 års riksdag,

till vilka tre utlåtanden utskottet tillåter sig hänvisa.

Såsom framgår av sistnämnda utlåtande kunna lån och bidrag av allmänna

medel i avsevärd utsträckning erhållas till förbättring och ändamålsenlig

utveckling av ofullständiga jordbruk.

Utfatt*.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Frågan på vad sätt staten kan genom ytterligare ingripanden medverka för

anskaffning av jord är för närvarande föremål för utredning. Sedan 1935

års riksdag i skrivelse nr 166 hemställt, bland annat, att Kungl. Maj:t måtte

föranstalta om utredning angående vissa åtgärder till främjande av egnahemsverksamheten,

har chefen för jordbruksdepartementet med stöd av

Kungl. Maj:ts den 30 december 1935 lämnade bemyndigande tillkallat sju

sakkunniga för att verkställa utredning rörande egnahemsverksamheten och

andra med statens verksamhet pa det sociala jordområdet sammanhängande

frågor.

De sakkunniga äro generaldirektören O. H. Malmberg (ordförande), ledamoten

av riksdagens andra kammare, småbrukaren J. A. Andersson i Tungelsta,

verkställande tjänstemannen i statens jordnämnd, direktören N.

Collin, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren N. G. Gabrielsson

i Teg, lantbrukaren A. Mårtensson i Rynge, jordbrukskonsulenten

B. A. Nilsson i Borås samt agronomen W. Svensson i Ljungskile. Utredningsmännen

hava antagit benämningen 1936 års egnahemsutredning.

I direktiven för de sakkunnigas verksamhet lämnade chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Sköld, till en början en redogörelse för de anstalter

i olika former, som statsmakterna träffat i avsikt att för mindre bemedlade

och obemedlade skapa möjligheter att erhålla egna jordbruk. Vidare

omnämndes, att fran åtskilliga håll framställningar gjorts örn ändringar

i nuvarande regler för statens verksamhet på förevarande område. Därefter

anförde chefen för jordbruksdepartementet, bland annat:

På sätt framgår av det anförda, hava statsmakterna i sina strävanden att

underlätta ekonomiskt mindre lyckligt lottade personers förvärv av egna jordbrukslägenheter

gått fram på i huvudsak tre vägar. Syftet med arrendeégnahemsverksamheten

är att skapa jordbruk av sådan storlek, att brukaren därå

kan erhålla full försörjning. Arbetarsmåbruken åter avse att bereda innehavaren

utkomst genom jordbruk drivet vid sidan av annat arbete. Vad den

egentliga egnahemsverksamheten beträffar, har utvecklingen gått i den riktnmgen,

att någon ovillkorlig fordran på jordbrukens beskaffenhet ej upprätthållits

i vare sig det ena eller det andra av angivna hänseenden. Angelägenheten

av att för de fall, då möjligheter till extraförtjänster saknas, areal och

ägoslag äro så avpassade, att utsikter finnas till bärgning och sysselsättning

i jordbruket för brukaren och hans familj, ligger emellertid i öppen dag. Frågan

örn komplettering av s. k. ofullständiga jordbruk är därför också sedan

gammalt föremål för intresse. Särskilt är spörsmålet aktuellt under förhållanden

sådana som de nu rådande, då genom stegrade priser å fodermedel

försörjningsmöjligheterna för en del småbrukare, vilkas jordinnehav ej medgiver

dem att själva producera sitt foder, försämrats. Det är en social angelägenhet,

att dylika småbruk utvecklas antingen genom tillägg av jord från

angränsande större fastighet eller genom sammanläggning med annat mindre

jordbruk. De problem, som härvid yppa sig, äro många och svårlösta.

Vid den genomgång av gällande bestämmelser rörande ifrågavarande olika

former av statens sociala jordverksamhet, som sålunda torde äga rum, bör

vad förut sagts angående vikten av att ofullständiga jordbruk må kunna utökas

till full bärighet särskilt beaktas ej blott ur de tidigare berörda synpunkterna

om jordanskaffning och jordförmedling utan även med hänsyn till angelägenheten

av att vederbörande jordbrukare må kunna erhålla den ekono
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

9

miska hjälp, som för ändamålet kan vara behövlig. Möjlighet föreligger för

närvarande att erhålla egnahemslån för inköp av tilläggsjord. Vid utredningen

bör tagas under övervägande, huruvida vad härutinnan gäller är till fyllest

för ifrågavarande syfte eller om ändringar i eller tillägg till nuvarande

bestämmelser på området kunna vara erforderliga. Den av riksförbundet

landsbygdens folk berörda frågan örn jordanskaffning i syfte att komplettera

ofullständiga jordbruk i de gamla bruksbygderna bör härvid bland annat

uppmärksammas. Tillika bör övervägas, om icke det allmänna å detta liksom

övriga områden för statens understödjande verksamhet för jordanskaffning

med socialt syfte behöver hava till sitt förfogande en rätt till expropriation

av erforderlig mark. Visserligen torde i allmänhet jord kunna erhållas

genom frivilliga avtal. Men erfarenheten torde visa, att understundom ett

önskvärt resultat icke står att vinna utan stöd av expropriationslag. En dylik

lagstiftning bör helt naturligt utformas under hänsynstagande även till

jordägarens berättigade intressen.

Vid 1936 års riksdag hemställde herr Lindhagen i sin förut omnämnda

motion, I: 8, att riksdagen ville hos Kungl. Majit kräva, att för riksdagen måtte

framläggas förslag till lag om, bland annat, komplettering av ofullständiga

jordbruk.

I motion II: 13 av herr Herou m. fl. vid samma riksdag föreslogs, att riksdagen

måtte besluta hos regeringen begära förslag till expropriationslagstiftning,

som medförde att storgodsens och bolagens jordbruksfastigheter kunde

överlåtas för en jordreglering, för underlättande av jord- och skogstilldelning

åt sådana jordbruk, som behövde kompletteringsareal för att deras ägare

och brukare skulle blivit besuttna, och för större möjligheter till jordbruksnybildning

och upplåtelse av jordbruk åt obemedlade eller mindre bemedlade

jordsökande, företrädesvis lant- och skogsarbetare.

Jämväl i annan motion vid 1936 års riksdag, II: 362 av herr Elmroth, ifrågasattes

införande av lag örn en moderniserad expropriationslagstiftning för

vissa jordbruksändamål.

Andra lagutskottet, som behandlade dessa tre motioner, yttrade i sitt förut

omförmälda utlåtande nr 30, bland annat:

Såsom framgår av den i utskottets utlåtande lämnade redogörelsen kommer

frågan om att anskaffa jord till nya jordbruk och till komplettering av

ofullständiga jordbruk att upptagas till övervägande av nyligen tillsatta sakkunniga

— 1936 års egnahemsutredning. I de sakkunnigas uppdrag ingår

jämväl att överväga, om icke på olika områden för statens understödjande

verksamhet för jordanskaffning med socialt syfte det allmänna behöver hava

till sitt förfogande en rätt till expropriation av erforderlig mark.

Enär utredning angående de i motionerna berörda spörsmålen blivit igångsatt,

finner utskottet, i avvaktan på resultatet av densamma, skäl icke föreligga

för riksdagen att i anledning av motionerna göra framställning till

Kungl. Majit.

Utskottet hemställde, att de ovan återgivna framställningarna i motionerna

1:8, II: 13 och 11:362 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation anmäldes av herr Lindhagen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

I förevarande motion beröres frågan om jordanskaffningsverksamhet i

övre Norrland. Utskottet får i anledning därav erinra, att Kungl. Majit vid

1936 års riksdag i proposition nr 46 föreslog riksdagen att till jordanskaffningsverksamhet

inom Västerbottens och Norrbottens län för budgetåret

1936/1937 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 800,000

kronor.

I anledning av propositionen väcktes en motion, 1:303, vari herr Lindhagen

hemställde, bland annat, att riksdagen ville möjliggöra propositionens

avsikter att skapa en effektiv jordanskaffning genom att för Västerbottens

och Norrbottens län antaga en provisorisk expropriationslag av i motionen

angiven lydelse.

Propositionen nr 46 och motionen 1: 303 behandlades av sammansatt andra

lag- och jordbruksutskott, som i utlåtande nr 1 hemställde, att det begärda

anslaget måtte beviljas av riksdagen. I fråga örn motionen erinrade utskottet,

att i 1936 års egnahemsutrednings uppdrag inginge att överväga, om icke

på olika områden för statens understödjande verksamhet för jordanskaffning

med socialt syfte det allmänna behövde ha till sitt förfogande en rätt

till expropriation av erforderlig mark. Utskottet avstyrkte motionens ovan

återgivna yrkande, då spörsmålet om lagstiftning i dylikt syfte vore föremål

för utredning i ett större sammanhang samt i motionen ej visats, att ett särskilt

behov av expropriationslagstiftning för Västerbottens och Norrbottens

län skulle föreligga. Herr Lindhagen anmälde reservation.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

I detta sammanhang må erinras, att innevarande riksdag på förslag av

jordbruksutskottet (utlåtande nr 1, punkterna 129 och 135) dels anvisat ett

reservationsanslag av 800,000 kronor för budgetåret 1937/1938 till jordanskaffningsverksamhet

inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län, dels ock medgivit, att Kungl. Maj :t finge under 1938 bevilja

statsanslag intill 1,950,000 kronor för utlämnande av statsbidrag till nyodling,

betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk.

Slutligen bör framhållas, att statens jordbruksnämnd den 10 februari 1937

till Kungl. Majit avlämnat en av nämnden verkställd utredning rörande jordbrukets

läge i Norrland med vissa förslag till åtgärder till förbättrande av

den norrländska jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställning (stat. off.

utr. 1937: 9). I en avdelning örn »främjande av nyodling samt underlättande

av jordanskaffning» (sid. 84—88) har nämnden uttalat, att med hänsyn

till att frågan om ytterligare åtgärder från statens sida för komplettering

av ofullständiga jordbruk vore under övervägande av 1936 års egnahemsutredning

syntes det icke ankomma på nämnden att härom framlägga något förslag.

I förevarande motion hemställes, att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära

skyndsamma förslag till de talrika ofullständiga jordbrukens komplettering

med tilläggsjord genom lag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

11

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen hade utskottet vid föregående

års riksdag att taga ställning till motionsvis framförda yrkanden

om, bland annat, komplettering av ofullständiga jordbruk. Utskottet erinrade

då i sitt utlåtande, nr 30, att frågan om att anskaffa jord för sådant ändamål

komme att upptagas till övervägande av 1936 års egnahemsutredning.

Utskottet framhöll, att i de sakkunnigas uppdrag inginge jämväl att överväga,

om icke på olika områden för statens understödjande verksamhet för

jordanskaffning med socialt syfte det allmänna behövde ha till sitt förfogande

en rätt till expropriation av erforderlig mark. Enär sålunda utredning

angående det motionsvis berörda spörsmålet blivit igångsatt, fann utskottet,

i avvaktan på resultatet av densamma, skäl icke föreligga för riksdagen

att göra någon framställning till Kungl. Majit. Riksdagen anslöt sig

till denna utskottets uppfattning.

Enär den i nu förevarande motion behandlade frågan örn komplettering

av ofullständiga jordbruk fortfarande är under övervägande av 1936 års egnahemsutredning,

saknas enligt utskottets mening alltjämt skäl för riksdagen

att hos Kungl. Majit hemställa om någon åtgärd i ämnet.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad utskottet ovan (sid. 7 och 11) anfört får utskottet

hemställa:

A. Beträffande frågor rörande arrendelagstiftningen:

att motionen i förevarande del icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd;

B. Beträffande frågan om komplettering av ofullständiga jordbruk:

att motionen i förevarande del icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 mars 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder*, P. Sandström, Lindhagen,

Knut Petersson, Sten, Ekströmer* och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Hage, Skoglund*, Pettersson i Hällbacken* och Sandström

i Sollefteå*, fru Nordgren samt herrar Hermansson*, Gardell* och Barnekow.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

Särskilt yttrande

av herr Lindhagen, som anfört:

Det förhåller sig knappast så, som utskottet förmenar, att motionens livsfrågor

för två försummade jordbrukareklasser nu ligga under någon målmedveten

»utredning». De ha enligt regeringsuppdrag däremot under tiden

från den 1 juni 1901 till den 24 november 1922 varit föremål för tre lagberedningar

med stöd av klara instruktioner att söka komma, så vitt möjligt,

till effektiva resultat.

Norrlandskommittén och jordundersökningen — den senares utredningar

stannade vid Värmland — förbehöllos fria händer att komma till sådana

resultat. Och en liberal regerings justitieminister Löfgren inskrev i sin instruktion

för jordkommissionen 29 november 1918, att den skulle bland

annat verkställa utredning »huruvida och i vad mån tvångsavlösning av jord

för tillgodoseende av jordbruksändamål, utöver vad för närvarande är stadgat,

bör på lagstiftningens väg genomföras». I sin motivering erinrade Löfgren

örn Norrlandskommitténs, Värmlandsundersökningens och åtskilliga

enskilda motionärers i riksdagen positiva inställning till denna fråga. »Uppenbarligen»,

skrev ministern, »stå dessa frågor i mycket nära samband

med de av mig förut omnämnda spörsmål angående den s. k. Norrlandslagstiftningen

och dess utsträckning.» Samtidigt hänvisade han till de allmänna

förutsättningarna för tvångsavlösningar, som av Norrlandskommittén

uppställts, nämligen att sådana böra förekomma endast när en för långt driven

monopolisering av jorden skett eller eljest starka samhälleliga skäl tala

för ett dylikt ingripande i den bestående jordfördelningen. Det var ett manligt

och på samma gång hovsamt språk. (Se kommittén, band I sid. 207—

208.)

Den på förenämnda tre instruktioner stödda lagbehandlingen av den sociala

jordfrågan kostade statsverket avsevärda penningar och dess förtroendemän

betydande möda. Uppnådda resultat under förenämnda tidsperiod ha

dock från och med den 24 november 1922, kommissionen ohörd, lagts på hyllan

utan prövning med förspillan av utgifter och bemödanden. Det tillkännagavs,

att ett fortgående på de av en konservativ och två liberala regeringar

medgivna vägarna återkallades. Anledningen till denna omkastning

i styrelsesättet låg i partipolitiska synpunkter, ett socialdemokratiskt regeringsbildandes

förmenta svårigheter, men först och sist det ånyo över landet

inbrytande industriella, mången gång även deklarerade, främlingskapet för

den sociala jordfrågan och enkallerligen dess jordbruksfråga. Det blev här

och var till och med tidsenligt att deklarera sin anslutning till Ludvig Nordströms

storindustriella åskådningssätt i hans bok om Stornorrland.

De utredningar, utskottet nu åberopar, äro åter barn för att icke säga barnbarn

och barnbarnsbarn av den medgång i styrelsesättet, som inaugurerades

den 24 november 1922.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

Från landskapslagarna ha vi övertagit vägledningen, att »land skall med

lag byggas». Därmed erinrades för alla tider, att medborgarna och hemmen

ha rätt att slå rot och värnas i den svenska jorden. Det är ett livsvillkor.

Därav beror uppehället, laglydnaden, karaktärsdaningen, fosterlandskärleken,

mänsklighetsförståelsen eller med ett ord friheten. Att vårdslösa livets rötter

och ändå ordna dess grenar är som bekant omöjligt.

Inre tvedräkt och mellanfolkliga krig ha sin upprinnelse i försummelsen

av denna jordens grundlag. Enskildas jordmonopol, även kallade »latifundier»,

och staters annexioner av främmande nationaliteter äro hyenden till

ofreden, kulturskymningar och undergång i världen.

*

Diktaturerna Gustav Vasa och Karl XI ingrepo därför och reducerade till

kronan prästerskapets och adelns jordmonopol, uppkomna genom tidigare

styrelsers förläningar av statens jordegendomar. I den politiskt konservative

professor Odhners lärobok för skolorna yttras om dessa tilldragelser: »Därigenom

blev egendomen jämnare fördelad, slut gjordes på stormansväldet

och allmogen återvann sin forna självständighet.» Det bor oväld uppå

framtids tunga.

Med de tekniska upptäckterna reste sig det skogsindustriella, d. v. s. plutokratiens

jordmonopol, hotande till en början bondeklassen i Norrland och

delar av Svealand. I det övriga riket förelåg de större godsens, d. v. s. feodalismens

jordmonopol med rötter i gamla tider och förkovran under det

oavsedda hägnet av franska revolutionens näringsfrihet.

Det stod alltmer klart, att även här något ingripande måste äga rum. Det

kunde i vår komplicerade tid svårligen ske annat än genom evolution med

allvar dock uti dess slingrande framfärd. Verket var således hänvisat till

demokratien, evolutionens statskonst, och dess speciella parlamentarism, byggd

på partiväsende.

*

Det gäller nu ett kapitel ur den sociala jordfrågan eller allas rätt till sin

behöriga andel i besittning av jorden. Lidandets väg således. Den beträddes

i medvind, då den allmänna rösträtten blott stod för dörren. Efter

dess tillkomst gick färden alltmer mot strömmen. Det var en förvånande

upptäckt.

Detta händelseförlopp har skildrats senast i utskottets utlåtande nr 30 år

1936 sidan 69—88 o. f. Kapitlen voro: lagvägarna i den sociala jordfrågan,

norrlandskommittén, jordundersökningen, jordkommissionen, jordsakkunniga

och kolonisationssakkunniga, sociala jordutredningen, 1936 års egnahemsutredning,

lagvägarnas fortsatta misär, de svenska jordmonopolens

äganderättsfråga, partierna, yrkanden. Till denna skildring hänvisas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

Den nu levande generationen äger föga kännedom i den sociala jordfrågans

rättshistoria inom rikets nordligare skogsbygder intill dess vid sekelskiftet

egnahemsrörelsen blomstrade upp med krav på lagar och understöd.

Det var en fråga för hela landet. Men i nämnda bygder var nöden och äventyren

överhängande. Där måste det först tagas fast. Sedan gick fortsättningen

till det övriga landet lättare.

Problemställningen föreligger så fortfarande. Den tillhör icke något dött

förflutet. Även andra riksdagsfrågor för i år måste gå tillbaka till densamma.

Den återfinnes i 1901 års Norrlandsmotion. Till allmän upplysning

i ämnet återgives därför Norrlandsmotionärernas av 1901 berättelse såsom

bilaga till denna ensamma reservation. Den slog igenom just genom

sina avslöjanden.

*

Vid senaste sekelskiftet uppblomstrade egnahemsfrågan. Den gick fram

två vågar, en administrativ, kallad statens egnahemslånerörelse, och en lagväg.

Den senare hade gammalt fotfäste i skiftesväsendet med växlande

anslutning än till fri jorddelning och än till besuttenheten såsom förutsättning

för ett självförsörjande jordbruk.

Såsom i Norrlandsmotionen skildrats gav skogsindustriens hotande jordmonopol

i skogsbygderna upphov till 1896 års lagstiftning örn fri jorddelning.

Då detta misstag upptäcktes, inaugurerades lagvägen vid sidan av

tånevägen.

Denna samhörighet fick uttryck i jordkommissionens, av jordbruksminister

Linders särskilt efterfrågade betänkande nr IV den 11 november 1922

om bildandet av nya jordbruk med tillhörande vidlyftiga enquéter. I denna

del redogjordes koncentrerat (sid. 162—186) för uppslag i och organisation

under tidernas lopp av den sociala jordfrågan och de förenämnda båda

linjernas samverkan med varandra.

Inom kommissionen utarbetades även en lagstiftning örn en statsorganisation

för sociala jordfrågor, en motsvarighet till lagstiftningen för skogsvården

i riket. Högsta ledningen skulle utövas av en centralstyrelse för sociala

jordfrågor. I varje län inrättades en jordkommission och inom varje kommun

borde i mån av behov finnas en jordkommitté. Detta försök till en

sammanhållning genom lag av organisationens problem har icke undergått

någon annan prövning än förbiseendets.

Vidare förordades inom kommittén lagstiftning örn en allmän nybyggesverksamhet

i riket. Enligt det omfattande lagförslaget ägde varje svensk

medborgare, som önskade statens bistånd för bildande av nytt jordbruk, rätt

att under vissa förutsättningar kunna påräkna mark och ekonomiskt understöd.

Lagen omfattade i ett sammanhang både självförsörjande jordbruk

och mindre jordbruk (arbetarejordbruk). Lagbestämmelserna särskildes under

följande kapitelrubriker: om begreppet jordbruk, om behörighet att erhålla

tillstånd, om mark som bör utläggas till nybygge, om nybygges utbrvtning,

örn skyldighet att avsta enskild mark, om jordlösen vid tvångsavlös
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

15

ning, om förfarandet vid tvångsavlösning, om ekonomiskt understöd, om nybygges

överlåtelse, särskilda bestämmelser, provisoriska stadganden.

Detta av socialdemokraterna framlagda lagförslag jämte ett liberal! förslag

i enahanda syfte med upptagande jämväl av tvångsavlösningens princip

har ej heller förunnats någon prövning.

Nybildning av mindre jordbruk under titeln arbetar jordbruk har vunnit

stark framgång även utan expropriationslagstiftning. Det har skett genom

frikostiga statsmedel. Denna uppmuntran liksom själva saken har stimulerat

även skogsindustriens varma intresse för saken. Områdena kräva ej

mycken mark, och ingen skogstilldelning ifrågakommer. Industrien får, stödd

av statens penninganslag, en fast arbetarstam i trevna hem och bunden dessutom

vid torvan.

Sakens skuggsida är, att bosättningen bygges på tillfällen till arbetsförtjänst.

Konjunkturernas hotelser sväva över hemmet. Kolonistens egen självbevarelse

och myndigheters större eller mindre förutseende utgöra en viss garanti.

Men en starkare makt äro den industriella konkurrensen, rationaliseringar

i mån av nya maskinella uppfinningar med mera dylikt.

En rimlig egnahemsbildning måste dock få överskugga denna ödets oberäknelighet.

Mot missräkningar få nya räddningsåtgärder uppfinnas. Men

knappast kunna arbetarjordbruken i regel planläggas med möjligheter till

utvidgning som självförsörjande. Något av de gamla backstugusittarnas

öden svävar kanske över denna förbättrade typ av arbetarjordbruk.

Det klagas ibland även här över de dyra jordprisen och andra förhinder.

Även här skulle således jordkommissionens plan med expropriationsrätt jämväl

för arbetarjordbruk ha varit ett plus i organisationen och möjliggöra rätt

åt alla.

*

Inför denna parallell reser sig behovet av en ännu större utveckling av de

självförsörjande jordbruken. Här håller sig statsmakten borta från de gamla

lagkommissionernas nitälskan, som var främst inriktad på denna angelägenhet.

Endast med den skapas någorlunda ryggrad i kolonisationen, utsikter

till stadigt uppehälle, en jordbruksbildning, som kan överleva konjunkturväxlingar

och andra hemsökelser.

Det är nu fara värt, att i tysthet mångenstädes de gamla stamjordbruken

utbrytas till arbetarjordbruk såsom de tre så kallade bolagsreservanterna i

norrlandskommittén ville hava det. Den konservativa och liberala åttamannamajoriteten

önskade åter förvandla dessa forna stamgårdar vare sig de

voro utarrenderade eller ofullständigt avstyckade till självförsörjande jordbruk

genom tilläggsmark från det angränsande bolagsförvärvet.

Statsmakten inskränker sig nu till kolonisation på de mest i avlägsna ödemarker

liggande kronoparkerna. Därutöver anlitas ingen annan utväg än att

stycka till arrendegårdar stora statsjordbruk eller en och annan här och där

slumpvis inköpt större privat egendom. Särskilt för rikets norra skogsbygder,

där stora jordbruksegendomar saknas, är det av vikt, att de talrika ofull
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

ständiga jordbruk, som tillkommit med stöd av 1896 års ägostyckningslag,

eller i stor utsträckning fortgående utstyckningar av ofullständiga jordbruk

fullkomnas med tilläggsjord. Men här tryta initiativ så gott som fullständigt.

En samvetsförebråelse kommer dock till synes genom de i statsbudgeten

årligen växande anslagen till penningunderstöd för varjehanda förbättringar

i den otillräckliga jord, som är det karakteristiska kännemärket för ofullständigt

jordbruk.

*

Icke heller bör förbises tyngden av de skulder, som genom statens ensidiga

egnahemslånerörelse lägges på svaga axlar. Just under nedskrivandet av

denna reservation mottog jag en skrivelse från en norrländsk småbrukare.

Lån det kan vi nu alltid få, säger han, men förräntningen och betalningen

äro olidliga bördor. Den rätta hjälpen dröjer, det ville han ha framfört i

riksdagen, när frågan om jordbrukshjälpen kommer före.

Inblicken i de nordligaste skogsbygdernas historia får ej undgå att resa

spörsmålet huruvida ej en social agrarreform hos oss bör där räkna rättvisligen

med ett gratis återbördande till jordbruket av de genom avvittringarna

åt detta skänkta kronoskogarna med odlingsmark och skogstillgångar. I

främmande länder gå i vår tid agrarreformerna mer eller mindre hänsynslöst

fram på konfiskationsvägen, liksom hos oss även sker genom att på beskattningsvägen

konfiskera löst kapital och inkomst för hjälp mot arbetslösheten.

Inom jordkommissionen ifrågasattes åtminstone en rabatt på 25 °/o

i den beräknade löseskillingen. De vinster, skogsindustrien förlänats genom

statens oförsiktighet i avvittringarnas verkställanden, äro så enorma, att en

avskrivning av löseskillingama för tilläggsjord är blott en fattig småsmula av

vad kronan i fåvitsko låtit komma industrien till del, i stället för att, såsom

avsikten varit, låta det stanna hos jordbruket helst till stor del i form av

stats- och kommunalallmänningar i orten. Ett till norrlandskommittén insänt

exempel från ett hemman Grubban inom Jämtland bör verka övertygande

på den allmänhet, som står främmande för dessa angelägenheter. Uppgiftslämnaren

upplyser, att det insända stickprovet är blott ett bland tusenden.

Den, som sysslat med dessa saker, vet ock, att stickprovet är uttryck för

en regel och icke ett undantag. Därtill bör läggas alla de rikedomar, skogsindustrien

gratis eller så gott som gratis bekommit direkt av staten i rekognitionsskogar,

bergsskogar, stockfångstprivilegier m. m. dylikt. Inför så våldsamma

donationer från statens sida är det väl ej för mycket begärt, att staten

sättes i tillfälle att till en fattig jordbruksbefolkning gratis återbörda åtskilligt

av de små smulor, om vilka ovan sägs. Det ovannämnda stickprovet

lyder som följer:

Hemmanet Grubban nr 1 om 2 öresland i Ytter Hogdals socken i Jämtlands

län såldes 16 december 1781 av Olof Jonsson till sonen Jon Olsson

för 66 R:dr 32 sk. banko, 22 december 1811 av Jon Osson till sonen Per Jonsson

för 400 r. g. a. och 29 maj 1840 av Per Jonsson till sonen Jon Persson

för 1,100 r. g. d.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

17

Under 1840- och 1850-talen ägde avvittringen rum i socknen. Grubban

nr 1 fick därvid en ökeskatt av 3 öresland med därå belöpande skog. Men då

intill hemmanet gränsade en skogstrakt örn 2,500 tunnland, som ej lämpade

sig till nybygge, övertalade avvittringsstyresmannen (då särskilt tillförordnade

kaptenen Sven Petter Bergman) ägaren av hemmanet att emot en ökeskatt

av 3 öresland låta även denna trakt skrivas på hemmanet. Detta blev

härigenom inalles 8 öresland med en skogsareal av 5,500 tunnland.

Den 10 februari 1864 lyckades det en för förfalskningsbrott straffad person

och två andra personer att köpa hemmanet av Jon Persson för 40,000

kronor. Två år därefter sålde dessa hemmanet för 70,000 kronor till A.

Forssell i Sundsvall. Den 25 april 1872 sålde denne hemmanet för 105,000

kronor till C. P. Sundvallsson i Ljusdal, vilken samma år överlät det till

Woxna-Ljusne bolag för 300,000 kronor.

År 1874 blevo alla träd å Grubban, som voro 11 tum i genomskärning 21

fot från marken, uppräknade av en Woxna skogsförvaltare v. Greyertz, vilken

först fick antalet till 377,394, men då bolagets styresman ej trodde detta, verkställdes

omräkning med det resultat, att det fanns 407,954 sådana träd. Då

dylika timmerträd betalas med 6 å 8 — ja, å skogsauktioner med ända till

9 kronor — pr träd å rot, så representera ensamt dessa träd ett värde av

minst 2,500,000 kronor.

Meddelaren av dessa uppgifter tillägger, att detta blott är ett exempel

bland tusenden; och detta kan den, som reser omkring i orterna, lätt övertyga

sig om.

*

Läget är sålunda följande.

De tre lagberedningarnas majoriteter ha förordat en rimlig tvångsavlösning

såsom yttersta medel och för övrigt ägnad att befrämja frivilliga uppgörelser.

1 Inom sociala jordutredningen hava tre ledamöter avböjt utom en

gång, då en av dem i annan befattning tillstyrkte en sådan utväg; två ledamöter

ha tillstyrkt. Växlingarna i övrigt inom riksdag och kommittéer är

skildrad i andra lagutskottets betänkande nr 30 år 1936 samt i tidigare motioner

och reservationer.

Efter jordkommissionens upplösning fingo de senare tillsatta kolonisationssakkunniga

principiellt förbud att syssla med expropriation.

År 1933 framlades på justitieministerns föredragning proposition till riksdagen

örn införande i allmänna expropriationslagen av rätt till expropriation

»för att främja bildandet av egna hem» — d. v. s. självförsörjande jordbruk

—< »eller mindre jordbruk eller för förstärkande av ofullständiga jordbruk».

Arrendatorsklassens frigörelse var ej medtagen. Ett annat förbiseende

var att expropriationen ej begränsades till de två jordmonopolen varom

ovan sägs. Propositionen bifölls ej av riksdagens majoritet.

År 1934 sade jordbruksministern (propositionen nr 69), att »starka skäl

alltjämt tala för behovet av rätt till expropriation, men med hänsyn till riksdagens

ståndpunkt förra året synes hemställan därom ej böra göras». I

riksdagen 1935 betonades från regeringen i någon proposition, att »stort

behov» förelåg.

I propositioner år 1936 påkallades av jordbruksministern »effektiv» jofd
-

1 Se s. k. norrlandskommittén del I, sid. 420.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 24.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

anskaffning inom Västerbottens och Norrbottens län, men expropriationsfrågan,

det enda effektiva, omnämndes ej ens.

Den 31 juli 1936 upphörde den sociala jordutredningen. I stället tillsattes

1936 års egnahemsutredning. Den ägde »verkställa utredning och avgiva förslag

rörande egnahemsverksamheten och andra med statens verksamhet på

det sociala jordområdet sammanhängande frågor». I den ganska långa instruktionen,

som även snuddade något vid arrendeproblemet, yttrade jordbruksministern:
Tillika

bör övervägas, om icke det allmänna å detta liksom övriga områden

för statens understödjande verksamhet för jordanskaffning med socialt syfte

behöver hava till sitt förfogande en rätt till expropriation av erforderlig mark.

Visserligen torde i allmänhet jord kunna erhållas genom frivilliga avtal.

Men erfarenheten torde visa, att understundom ett önskvärt resultat icke står

att vinna utan stöd av expropriationslag. En dylik lagstiftning bör helt naturligt

utformas under hänsynstagande även till jordägarens berättigade intressen.

Nu var således det starka behovet från år 1933—1935 åter tämligen bortkommet.

Det är emellertid icke sant, att jord för skapande av självförsörjande

jordbruk i regeln frivilligt kan anskaffas. Det kan sällan ske.

På initiativ av jordbruksministern tillsattes den 8 maj 1936 »1936 års arrendeutredning».

I instruktionen uppräknades ett flertal av de problem, som

i arrendefrågan framförts, särskilt inom riksdagen.

Någon anspelning på tvångsavlösning förekommer icke i instruktionen.

Således ej något klart handtag åt den i nu förevarande motion sedan gammalt

i riksdagen påkallade möjligheten även av arrendatorsklassens frigörelse. Något

förbud för utredningen att syssla med en expropriationsrätt i olikhet med

vad fallet var med instruktionen för kolonisationssakkunniga, förefinnes icke.

Således ett slags framsteg i alla fall.

Det må antecknas att i anledning av motioner år 1935 i båda kamrarna om

expropriationsrätt, bland annat för de fall, som i förevarande motion ifrågasättas,

avslogs detta i andra kammaren med allenast 71 röster mot 69 och i

första kammaren med 62 mot 40.

På min förfrågan hos arrendeutredningens ordförande, hovrättsrådet Anderberg,

erinrade denne, att utredningens instruktion saknade uttrycklig föreskrift

om expropriationsfrågans upptagande och kunde i övrigt ej uttala sig.

Men då nu lagutskottet — och följaktligen därefter även riksdagen —

håller före att på grund av instruktionens allmännare ordalag man får antaga

att expropriationsproblemet självfallet även ingår i uppdraget, så kanske

detta blir en ytterligare anledning för utredningen att befatta sig med detsamma.

Men visst är det ju icke att så sker.

Generaldirektör Malmbergs egnahemsutredning ligger då närmare att

syssla även med arrendatorernas expropriationsproblem, ehuru det hör helt

samman med arrendeutredningen. I egnahemsutredningens instruktion är

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

19

nämligen expropriationsproblemet i sin helhet om än vagt hänvisat till övervägande.

Och i motiven finnes som sagt åtminstone på ett ställe även arrendefrågan

berörd, ehuru den nu överlämnats till en annan kommitté.

Egnahemsutredningens ordförande har på min förfrågan meddelat, att utredningen

ännu ej kommit in på denna punkt i instruktionen.

I det kaos, vari de i förevarande motion framförda frågorna sålunda alltsedan

1922 befinna sig, kan man ju våga hoppas, att måhända de två ordförandena

och deras utredningar samråda om denna trassliga härva. De tre

äldre lagberedningarna för sin del ansågo det vara både en rätt och en plikt

för dem att inlåta sig på alla konsekvenser, till vilka de åt dem uppdragna

övervägandena kunde enligt sakens natur föranleda.

Det må till sist antecknas, att departementalstadgans fördelning av ärendena

i de senare prövande tiderna i den sociala jordfrågans historia ansetts icke

behöva efterföljas. Nu nyligen under denna reservations författande ha avgivits

två propositioner, som också beröra indirekt den föreliggande frågan.

Även här framträder denna nya praxis. I den ena, avseende ändring i lagen

örn delning av jord på landet, är justitieministern föredragande och i den

andra örn jämkning i lagen om förbud för bolag att besitta fast egendom är

jordbruksministern föredragande, vilket likaledes aldrig tidigare förekommit.

*

Det hemställes, att riksdagen ville

1) hos Kungl. Maj:t anhålla örn klargörande uppdrag åt 1936 års arrendeutredning

att syssla även med den stora arrendatorsklassens frigörelse; samt

2) hos Kungl. Majit anhålla om klargörande instruktion åt 1936 års egnahemsutredning,

att den äger allvarligt även syssla med de talrika ofullständiga

jordbrukens komplettering med tilläggsjord.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

Bilaga till herr Lindhagens yttrande.

Motioner i Andra kammaren, Nr 142 år 1901.

Nr 142.

Av herr C. A. Lindhagen, angående lagstiftningsåtgärder för vidmakthållande

av jordbruksnäringen inom skogsbygderna

i Norrland och Dalarna.

>Land skall med lag byggas>.

Jordbruksnäringens rättshistoria i Norrland och Dalarna. I en avhandling

från medlet av sjuttonhundratalet om uppodlingsmöjlighet i lappmarkerna

yttras, att »evad okunnighet och villfarelsen må hava att förebära, så måste

jordbruket såväl i lappmarken som annorstädes anses för basis till all hushållning,

som man vill skall äga bestånd och varaktighet». En dylik uppfattning

har även i fråga om det nordliga Sveriges kolonisation varit oavvisligt

vägledande för de svenska styrelserna, så långt historiska urkunder gå

tillbaka eller från början av 1300-talet. I medlet på 1800-talet började emellertid

den enskilda företagsamheten på sidan om lagarna undergräva den

gamla odalbyggnaden till förmån för trävarunäringen. Detta arbete har sedan

bedrivits med mycken kraft och synnerlig framgång. Och genom 1896

års ägostyckningslags tillämpning även på de norra skogsbygderna kom det

slutligen därhän, att jämväl statsmakterna, visserligen utan att i själva verket

vilja det, men ändock överlagt, både godkände och uppmuntrade den nya

utvecklingen.

För att kunna bedöma betydelsen av denna plötsliga omvälvning och finna

botemedlen mot dess olyckor, är det av största betydelse att erinra sig huvuddragen

av den sålunda hotade jordbruksnäringens rättshistoria.

Man anser, helt visst med rätta, att de första odlingarna i de norra delarna

av riket skedde under »nävrättens tid, då var och en tog för sig efter förmågan».

Obygderna där uppe ansågos såsom ingens eller allas tillhörighet. Men

i den mån dessa trakter genom odlingens framsteg började komma inom

det övriga rikets intresseområde, företogo sig regenterna att i kronans namn

förfoga över dem för att befrämja landets bebyggande. Redan från början

av 1300-talet finnas urkunder, som ådagalägga detta. Mest avgörande framträdde

detta kronans anspråk i Gustav I:s bekanta brev till norrlänningarna

av den 20 april 1542, däri förklaras, att »alla sådana ägor, som obyggda ligga,

höra Gud, Konungen och Sveriges krona till och ingen annan». Socknar,

bygdelag, ensliga gårdar och annan bygd, som förmenade sig vara ägande uti

skogarna, förbjödos därför av konungen att hindra andra bygga å dessa, där

det ej skedde på de förras egna bostäder, ängar och fäbete.

Sålunda utbildade sig det s. k. skogsregalet eller kronans äganderätt till

skogarna i rikets norra delar. Under återstoden av 1500-talet samt de båda

följande århundradena gjorde regeringsmakten genom talrika förordnanden

gällande kronans rätt i detta avseende. Oftast skedde detta i odlingens intresse.

Man tillhöll därför bönderna att ej lägga under sig skogarna samt

sökte i stället på olika sätt uppmuntra andra att där bygga och göra sig hemman.

Under 1600-talet och början av 1700-talet ingrep kronan i framträdande

grad även i skogsvårdens intresse till förmån för det då mycket gynnade

bergsbruket.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2A; reservation.

Emellertid visade det sig, att denna osäkerhet i byarnas rätt till den omgivande

skogen var menlig i många avseenden och icke minst tor odlingens

framåtskridande. Enligt förordningen den 19 december 1683, varigenom

1542 års författning uttryckligen förnyades, befalldes därför landshövdingarna

att, sedan de efter var bys och gårds egenskap och beskaffenhet prövat

var och ens rågång eller, där den felades, tillagt var och en så stort utrymme

och så mycken skog, som funnes skäligt och till fullsatt hemman nödigt,

skulle de därifrån avskilja och avvittra den övriga delen såsom kronan och

ingen annan tillhörig. Denna författning har givit upphov till de s. k.avvittringarna.

Mycket blev i anledning av densamma emellertid icke då åtgjort.

Under 1700-talet påbörjades åter avvittringar, men de avbrötos snart.

Först under 1800-talet hava avvittringarna med kraft upptagits och fullföljts

enligt särskilda författningar, utfärdade för Jämtland den 8 december

1820, för Härjedalen den 9 mars 1825, för Västernorrlands, Västerbottens och

Norrbottens lån den 10 februari 1824, för Gävleborgs län den 12 maj 1832, för

Västerbottens och Norrbottens lappmarker den 30 maj 1873 samt för hemman

och lägenheter ovanför odlingsgränsen i lappmarkerna den 18 november

1892. I Dalarna har i sammanhang med de år 1804 började storskiftena

även verkställts avvittring, för vilken utgivits en mängd särskilda författningar.

Kostnaden för förrättningen bestrides av statsverket och har under

1800-talet uppgått till över nio miljoner kronor.1 Denna avvittring är nu över

allt avslutad, utom i lappmarkerna, där den särskilt ovan odlingsgränsen ännu

pågår och i åtminstone ett par socknar ej ens blivit påbörjad. Värmland

har ej varit underkastat avvittring, utan hemmansägarna hava fått utsträcka

sina skogsskiften ända till landets yttersta gräns, vilken förmån uppgives grunda

sig på Gusav I:s brev den 12 augusti 1535, vari han av synnerlig gunst

och nåd »tillåter menige man i Värmland att bruka de allmänningar, som

de från långlig tid och hedenhös innehaft».2

Den grundsats, som i början gav sin prägel åt avvittringsmetoden, återfinnes

i cirkulärbrevet den 14 april 1824, utgivet med anledning av ett beslut av

föregående års riksdag. I detta brev säges nämligen om kronomarkerna i de

norra länen, att de »i anseende till folkbrist och felande kommunikationer i

sitt nuvarande skick voro av föga värde och icke kunde med större nytta för

det allmänna användas än till nya hemmans anläggning för att befordra landets

uppodling och befolkning». Rättast hade naturligtvis varit, att man sparat

på kronans egendom och riktat sin uppmärksamhet på att skaffa de kommunikationer,

som man insåg skulle höja skogarnas värde. Men bristen på

framsynthet i detta avseende hade till stor del också sin rot i en oförståndig

tillämpning av Adam Smiths ekonomiska teorier, som vid den tiden gjorde

sig gällande. Liksom man därför på grund av förenämnda riksdags beslut

företog sig att genom försäljningar för billigt pris slumpa bort kronoskogarna

i södra och mellersta delarna av landet, blev målet för avvittringarna att

lägga all kronans skog till bygdelagen eller nybyggen. Under sådana förhållanden

kunde även nybyggarna lätt vinna obegränsat erkännande för sina

vanor att ligga milsvilt borta i skogarna och skörda dåligt starrgräs i stället

1 Dessa statsverkets utgifter för avvittringsverket uppgå för:

Kopparbergs län....................från år 1803 t. o. m. 1894 till kr. 2,699,528

Gävleborgs län .................... > > 1832 > 186: > > > 57,865

Västernorrlands län ................ > » 1824 » 1869 > > 338,:>62

Jämtlands län...................... > » 1821 » 1869 » > 484,501

Västerbottens län .................. » » 1824 » 1899 > » 2,528,762

Norrbottens lån.................... » » 1824 > 1899 » > 2,970,697

Summa kronor 9,079,915.

2 Jämför dock »jordundersökningen» (Värmland) band 1 sid. 23—39.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

för att ordentligt bruka jorden i närheten av gårdarna. Man lystrade nied

ett ord ej vidare till den gamla lösen om kronans rätt till de ägor, som obyggda

ligga, utan slösade bort statens egendom på det oförsvarligaste sätt. Först

på 1860-talet började det så till vida brytas med dessa grundsatser, att man

beslöt att ej upplåta överloppsmarkerna blott till nybyggen, utan att även

avsätta kronoparker, och härigenom räddades dock åtskilligt av kronans arvedel.

Vad man vid avvittringarna däremot fortfarande framför allt ville befrämja

var jordbruksnäringens utveckling. Angelägenheten av »landets uppodlande

och bebyggande» är det tema, som genomgår alla avvittringsförfattningarna.

Den äldre nybyggaren ansågs »genom stadga och säkerhet i dess område»

skola uppmuntras till sina ägors »vidare upparbetande och förbättrande»,

och på de överblivna kronomarkerna ville man bereda »idoge arbetare

tillfälle till nya hemmans anläggning». Detta var sålunda enda ändamålet med

skogstilldelningarna. Det var också en gammal, av erfarenheten beprövad

trossats, att jordbruket där uppe behövde skogen till ryggstöd. Och man förstod,

att de ouppodlade vidder, som skogarna inneslöto, endast i en jordbrukande

befolknings besittning kunde småningom komma under plogen.

Någon särskild föresyn utövades icke för att de oerhörda skogsmarker, som

på detta sätt ofta tillädes ett hemman, verkligen skulle få det åsyftade gagnet.

Man hade ej heller då någon omedelbar känning av de faror, som hotade.

Bonden fick därför obehindrad förfoganderätt till hemmanets skog. Men när

de bittra erfarenheterna kommo, började man från år 1866 långsamt famla

efter otillräckliga utvägar att genom bestämmelser örn skogsvård varaktigt

trygga skogen åt hemmanet och dess uppodling. Sålunda bestämdes på vissa

orter, att bonden eller nybyggaren endast skulle äga att efter utsyning verkställa

årlig avverkning till avsalu. Denna inskränkning i dispositionsrätten

till skogen vilar på hemmanen i lappmarkerna och i Särna socken med Idre

kapellag samt dessutom på 299 hemman, belägna uti andra orter, företrädesvis

i Väster- och Norrbottens kustland. Åtgärden motiverades av 1870 års

skogskommitté i avseende å lappmarkerna därmed, att alla skogarna »ännu

vörö statens tillhörighet» samt att man därför ej borde lämna obegagnat tillfället

att »utan ringaste kränkning av eller ingrepp i enskild äganderätt förbinda

rättigheten till skogens begagnande med sådana föreskrifter, att skogarnas

förstörelse i möjligaste måtto förebyggdes utan att utvägarna till nödtorftig

bärgning betogs invånarna». Någon uttrycklig föreskrift har däremot

aldrig givits om skogsanslags avsättning till skogsallmänningar, varigenom

dock avvittringens ändamål skulle på bästa sätt tryggats. Genom frivilliga

överenskommelser mellan delägarna äro emellertid någon mindre del av

skogsanslagen avsatta till sockenallmänningar eller besparingsskogar inom

åtta socknar i Kopparbergs län, två socknar i Gävleborgs län, feni socknar i

Norrbottens lappmarker, en socken jämte två kapellag i Norrbottens kustland.

Beslut härom lärer också fattas för två socknar i Västerbottens lappmarker.

Den historiska rättsutvecklingen visar sålunda, att i stort sett full äganderätt

till jorden inom rikets norra delar vanns endast genom dess uppodling.

Det kail väl synas, som odlaren även borde fått ett billigt anspråk på husbehovsskog

i gårdens närmaste omgivning eller med andra ord ett hemskogsskifte.

Och kronan skyddade nog ibland dylika anspråk gentemot tredje

man. Själv däremot avhände sig kronan i allmänhet icke den juridiska

rätten till någon skog. Men denna sin rätt har kronan aldrig missbrukat,

utan tvärt om genom avvittringarna gagnat hemmanen långt utöver billighetens

gränser.

Det framgår vidare härav såsom ett klart och talande sakförhållande, att

de skogsmarker, vilka i Norrland och Dalarna genom avvittringarna tillagts

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

23

hemmanen, äro förläningar av kronan till hemmanen för jordbruksnäringens

varaktiga befrämjande. Dessa förläningar skedde ej på grund av någon

privaträttslig kontraktsförbindelse till hemmansinnehavaren, utan allenast

genom en i den allmänna hushållningens intresse vidtagen lagstiftningsåtgärd.

Avvittringen var den handling, varigenom kronan på egen bekostnad bragte

gåva till verkställighet, och först med avvittringens avslutande eller nybyggenas

slutliga skattelösen övergick den juridiska rätten till skogen från kronan

över på hemmansägaren.

Häri ligger också den stora sakliga skillnaden i äganderätten till de avvittrade

hemmanen och till hemmanen i södra och mellersta Sverige. De

senare äro i allmänhet sedan urminnes tid till sina gränser bestämda genom

förfoganden, som oftast fallit i glömska. Och deras huvudsakliga värde ligger

icke i skogen, utan i den öppna jorden, vars odling är en skapelse av hemmansinnehavarens

under generationer därå nedlagda arbete.

Trävarukonjunkturernas mellankomst. På grund av flera samverkande

orsaker och icke minst i följd av avvittringarna inträffade på 1850-talet plötsligt

ett bestående uppsving i trävarukonjunkturerna. Skogarna erhöllo härigenom

redan då ett marknadsvärde, som nian trettio år förut frånkänt dem

för all framtid. Kapitalet fick sålunda här ett lönande arbetsfält och det begagnade

sig också genast smidigt av förhållandena.

Enligt lagstiftningen hade bönderna fått rätt begagna skogen å redan avvittrade

hemman till avsalu; och jämlikt författningen om nyttjanderättsavtal

kunde sådana ingås på femtio år. Följaktligen uppgjordes kontrakt, varigenom

hemmansinnehavarna på nämnda tid uppläto avverkningsrätt till sin

skog. Då dennas värde i början var dem okänt, blevo köpeskillingarna

rena obetydligheter. Sålunda förlorade hemmanen det avsedda stödet av

skogen i ett halvt århundrade, och vid kontraktens utgång mottaga de en

skövlad skog, som behöver en lika lång tid för att komma i återväxt. Dessa

avverkningsupplåtelser efterträddes längre fram allt mer av hemmansköp.

Grunden till denna böndernas benägenhet att avliända sig äganderätten till

jorden ligger dels i deras ringa motståndskraft, sedan de en längre tid genom

avverkningskontrakten varit i avsaknad av inkomst från skogen, dels i lockelsen

att genom den lätt fångna skogens avyttring på en gång komma i besittning

av ett större penningbelopp och dels i det växande nit sågverksbolagen

av flera skäl allt mera inlägga för inköpen. Numera hava bolagen till grundsats

att endast köpa hemman.

Men dessa bolag inläto sig även på det äventyrsavtalet att förvärva äganderätt

eller nyttjanderätt till oavvittrade hemman i förhoppning, att staten ej

skulle begagna sig av sin befogenhet att när som helst ändra villkoren för

donationen eller alldeles inställa den. Avvittringen får här den egendomliga

uppgiften att med av riksdagen anslagna medel från kronans mark för jordbrukets

befrämjande skänka skog till hemman, som redan inköpts av sågverksbolag

i avsikt att för aktieägarnas räkning under all framtid använda

gåvan till helt andra ändamål än jordbrukets utveckling. En dylik komedi

bär i stor utsträckning pågått i lappmarkerna och pågår där ännu.

Särskilt betänkliga hava yttringarna av kapitalets anlopp visat sig i avseende

å de nybyggen, som upplätos vid själva avvittringen. Ofta lat en

sågverksägare själv eller genom ombud insyna en nybyggesrätt. Därefter

utfördes i största hast en ytlig odling för att vinna högsta möjliga skatterätt,

och sedan denna elter en ofta lättvindig syn erhållits, försummades odlingen

eller övergavs helt och hållet. På sådant sätt hava stora kronomarker

frångått kronan utan någon förnuftig anledning. Och det vore ej förunderligt,

örn staten någon gång lät verkställa en grundlig undersökning av dessa

förhållanden.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

Händelserna gå nu, såsom var och en vet, med stormsteg mot trävarurörelsens

mål, förvärvet av all kronans donationsskog inom Norrland och

Dalarna. Det behöver knappast påpekas vad detta betyder för framtiden. De

ouppodlade vidderna undandragas kulturen. Den redan befintliga befolkningen

förlorar det stöd, man velat giva den, samt sjunker ned i beroende.

Den behållna avkastningen och det ökade värdet av kronans skogar, vilka

senare senare bon för skogsbruksändamål lika väl kunnat själv behålla, gå

det allmänna väsentligen förbi. Osynliga aktieägare skola mångenstädes behärska

bygderna genom sina tjänstemän, för vilka det enligt sakens natur

blir en omöjlig uppgift att vara de bästa väktarna för rätt och sanning.

Själva samhällförfattningen bliver i dessa och många andra avseenden i grunden

byggd på osunda förutsättningar.

Det är nu alldeles oriktigt att lägga dessa förhållanden skogsspekulanterna

till last. Felet ligger helt och hållet i en lam och oförståndig lagstiftning,

vilken frestar den enskilda företagsamheten att beträda sådana vägar. Affär

är nu en gång affär. Och det är för mycket begärt, att det enskilda intresset

skall förstå att offra sig för samhällets idé, när dess egna organ ej göra något

för att upprätthålla densamma.

Likaledes ser man saken oriktigt, när man framställer det ekonomiska

uppsvinget såsom uteslutande sågverksbolagens förtjänst samt därav drager

slutsatser om, att allt är väl beställt eller att skogarnas ökade värde skulle

vara en produkt av sågverksbolagens arbete och sålunda böra tillfalla dem

såsom välfången egendom. För den ekonomiska uppblomstringen har man

i första hand att tacka skogarna själva och de konjunkturer, som vid en

viss tid gåvo utsikter att bereda dem marknadsvärde. Härav kan och bör

både det allmänna och det enskilda intresset draga nytta. Och denna nytta

skall ingalunda utebliva, utan tvärtom bliva fruktbarare och varaktigare, örn

äganderätten till jorden ligger hos staten, kommunerna och bönderna i stället

för hos sågverksbolagen.

Frågan gäller sålunda icke här ett antingen för eller emot kapitalet. Att

detta genom tillgodoseendet av sin egen nytta även kan fylla och fyller en

allmän uppgift, vill ingen bestrida. Men det skall då komma över landet som

ett sakta befruktande regn och ej såsom en stormflod, vilken sköljer bort

gammal kultur och århundradens förutseende.

Intressenas harmoni. För att nu vinna klarhet, huru lagstiftningen i dessa

frågor bör förhålla sig, erfordras, liksom i alla ämnen, där man vill komma

till fruktbringande praktiska resultat, att först framställa för sig det ideal,

som bör vara vägledande för alla åtgöranden. Vad man då här uppenbarligen

alltid måste sträva till är förverkligandet av de olika intressenas harmoni.

Och det är upprörande veta, att man inom mannaminne haft i sin

hand att ordna förhållandena på ett sätt som ganska nära närmar sig detta

mål.

Det finnes nämligen nu icke mer än en mening örn, huru vid avvittringarna

rätteligen bort förfaras. Kronoallmänningar skulle bildats överallt och,

där sådant verkligen skett, givits större omfång. Av skogsmarken skulle

hemmanen omedelbart tilldelats endast husbehovskog, vid vars utbrytning

även hort tillse, att den inneslöt den bästa odlingsbara jorden. Återstoden

av skogsanslaget skulle avsatts till skogsallmänningar för att medelbart stödja

landets framåtskridande och bebyggande.

Genom dessa kronoparker och skogsallmänningar hade det allmänna fått

sin behöriga andel i vinsten å skogarnas stigande värde samt den allmänna

odlingen och de berättigade enskilda intressena haft ett verkligt framtidsstöd.

Jordbruket hade fått den verkliga hjälp man åsyftat genom att med

avkastningen från skogsallmänningarna kunnat bestridas utgifter för kom
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

25

munala ändamål och för kommunikationernas utveckling. Själva arbetet

på jordens odling hade även befrämjats, då hemmansinnehavaren ej varit

frestad att företrädesvis ägna sig åt avverkning i egna skogar eller att alldeles

förspilla hemmanets framtid genom att, såsom 1870 års skogskommitté

yttrar, utrymme lämnats för »befolkningens strävanden i allmänhet att, där

så erbjuder sig, för tillfällig vinning utan tanke på framtiden hastigt realisera

sin skogstillgång». Och sågverksindustrien hade blivit begränsad till den

verksamhet, som med rätta tillkommer den, nämligen att inköpa de årliga

avverkningsrätterna å kronoparkerna och skogsallmänningarna samt därefter

förädla virket.

På sådant sätt skulle det allmänna fått sitt. Skogsvård och jordbruk

hade gått hand i hand, vilket endast är möjligt, när den förra ställes i det

senares och de allmänna intressenas tjänst, och för jordbruksnäringen liksom

för sågverksindustrien hade lagts »basis» för en hushållning, som man

vill skall äga bestånd och varaktighet». I stället äter nu den senare näringen

ut den förra och förtär lätt även sin egen framtid genom det fria spelrummet

för den enskilde affärsmannen alt av naturens för honom åtkomliga

tillgångar göra så mycket penningar som möjligt under sin livstid. Avverkningen

och därav följande omsättning hade kanske ej gått så fort som nu

och den yttre ögonfägnaden av en industriell uppblomstring därför i början

antagit måttligare proportioner. Men i stället för faran av en snabb avveckling

av jordbruk och skogsbruk hade lagts grunden till en jämn utveckling

av dessa näringar för framtiden.

Lagstiftningens närmaste uppgifter. Nu måste det visserligen medgivas,

att ur den stora apparaten med alla vederbörande ej i tid skulle kunna framgå

ett enhetligt och kraftigt uppträdande å det allmännas vägnar för att leda

den nya utvecklingen in uti lojala banor. Men även sedan erfarenheten

börjat tala sitt tydliga språk, har man tövat att göra något eller sökt sin

räddning i palliativ, varigenom det onda endast bereus tillfälle att ytterligare

gripa ikring sig. Vad ställningen kräver är däremot att gå frågan in

på livet och ej famla efter förevändningar att komma bort ifrån densamma.

Det är ett drygt ansvar, en generation ådrager sig, när den handlar på det

senare sättet och sedan går omanligt bort ur tiden, överlämnande åt kommande

släkten att under kiv och strid söka lösa de härvor, man rett ät

dem.

Vill man däremot på allvar söka ordna saken, måste man först vinnlägga

sig om att genom lagstiftningen beröva de missförhållanden, som föra utvecklingen

i orätt riktning, laglig rättighet att fortfara därmed. Såsom nedan

skall närmare utvecklas, äro de åtgärder, som i detta avseende måste utan

uppskov vidtagas, dels inskränkning i skogsspekulanternas förvärv av avvittrade

hemman, dels upphävande tills vidare av den nuvarande iigostyckningslagens

tillämpning på dessa fastigheter, dels uttrycklig föreskrift örn avsättning

av skogsallmänningar i de orter, där avvittringen ännu ej avslutats.

Sedan sålunda vunnits andrum, gäller det att hovsamt, men bestämt sträva

att småningom återföra utvecklingen till det mål, som nian nu inser varit

det enda rätta. Nedan skall antydningsvis angivas några av de många åtgärder,

som i detta avseende kunna ifrågakomma. Att därvid till äventyrs

skall krävas flera släktleds arbete för att försona, vad en generation förbrutit,

är blott ett ytterligare skäl för angelägenheten av att i detta arbete

aldrig tappa lagen.

Utom av sakens egen natur skall lagstiftningen i dessa strävanden kunna

hämla ett synnerligt strid i de avvittrade hemmanens rättshistoria. En dylik

tankegång uttrycktes även år 1892 av landshövdingen i Luleå under en

debatt i första kammaren. »Staten har», sade talaren, »även fortfarande en

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

ganska stor rätt mot dessa hemman. Att så är, bliver klart, när man tänker,

huru dessa hemman hava uppstått. De hava nämligen genom avvittringen

tilldelats enskilde. Med rik och öppen hand har staten utdelat stora och numera

dyrbara skogsområden, med villkor allenast, att odlingen bedreves och

underhölles. Visserligen har, sedan dessa hemman blivit skatteomförda,

den juridiska rätten förfallit, men i alla fall kvarstår, att staten genom denna

sin frikostighet att vilja understödja odlingen gjort lägenheterna för eftersträvansvärda

för spekulationen, vilken satt sig i besittning av dem, men

lämnat odlingarna på många håll vind för våg. Och i stället för att ett burget

hemman av det upplåtna nybygget skulle uppkomma, som framdeles

skulle delas och bilda stora byar, varpå glädjande exempel flerstädes finnas,

så förfelas ändamålet med jordupplåtelsen fullkomligt genom skogshemmansköpen,

och staten går förlustig både jorden, skogen och hela odlingen

samt slutligen den självständiga befolkningen. Mot sådant synes det mig, att

man har någon rätt att ingripa».

Jordbruket och »industrien». Vad nu först angår angelägenheten av att

inskränka skogsspekulanternas fastighetsförvärv, böra, innan möjligheterna

därtill närmare utvecklas, något beröras de skäl, som huvudsakligen anföras

till förmån för dylika förvärv.

Man får då till en början ganska ofta, särskilt i första kammaren, höra det

talet, att Norrland på grund av sina naturliga tillgångar och sina vattenfall

är hänvisat till att bliva ett industriland och att det därför ej är någon olycka,

örn industrien »ersätter jordbruket».

Ingen kan emellertid väl påstå annat, än att det är en livsbetingelse för

industrien att på närmaste håll och till billigaste pris erhålla livsmedel för

den industriella befolkningen. En uppblomstrande industri bör vara angelägen

att befrämja jordbruksnäringen just i fabriksdistriktet. I utvecklade

industriländer tycker man därför, att det är bra, när åkrarna taga vid, där

fabrikstomterna sluta.

Det återstår sålunda endast, att det skulle vara utrymmet på marken, som

vore särskilt i Norrland så knappt tillmätt, att även den odlingsbara marken

behövdes för industriens ändamål. Detta kan icke gälla själva fabrikernas

tomtområden. Icke heller är bergsbruket så skrymmande, att jordbruket behöver

vika för detsamma. Om bergsbruket kan tvärt om sägas en annan

sak, nämligen att då detta i Norrland huvudsakligen avser att i största möjliga

omfattning exportera malm, så kan det vara gott att i framtiden, när

malmen tagit slut, hava jordbruket att falla tillbaka på.

Vid närmare påseende visar det sig sålunda, att man med industri här menar

skogsbruk, men då ingår däri likaväl jordbruket, som också avser tillgodogörandet

av vad som växer på marken. Anställer man nu en jämförelse

mellan dessa båda »industrier», så framstår det såsom påtagligt, att det årliga

skördandet av säd, gräs eller rotfrukter på ett tunnland odlingsbar mark är

en till arten högre och till avkastningen rikare kultur än utsikten att i allra

lyckligaste fall vart femtionde år få avverka det antal träd, som kunna uppväxa

å samma område. De klimatiska förhållandena ställa i allmänhet ej

heller jordbruket i sämre ställning än skogsbruket. Ar klimatet kargt, blir

bådas avkastning förminskad därefter. Ibland förhåller det sig till och med

så, att storartad gräsväxt kan uppvisas å trakter, där det går oändligt långsamt

för skogen att taga sig fram.

Det vore därför mycket lyckligt, örn jordbruket kunde i Norrland helt och

hållet »ersätta» skogsbruket. Men detta stöter bland annat på det naturliga

hindret, att i anseende till markens beskaffenhet de ojämförligt största vidderna

alltid måste stå öppna ensamt för skogsodlingen. Och med denna förvissning

borde skogsvännerna slå sig till ro och avstå från den hopplösa upp
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

27

giften att göra gällande, att det är bättre, om det växer skog än jordbruksprodukter

på odlingsbar mark.

Detta framhållande av industriens rätt beror i själva verket på en missriktad

tankegång, framkallad just av skogsbolagens fastighetsförvärv och intresset

att värna dem. Man kommer nämligen inför denna företeelse lätt

till den uppfattningen, att skogarna liro till för sågverkens räkning. När sålunda

en sågverksägare planlägger en utvidgning av sitt verk, så kallas detta

genast en utvidgning av industrien, som ovillkorligen berättigar till förvärv

av den för planens genomförande erforderliga skogsmarken. Härvid är då

jordbruket ofta i vägen och därför måste det undanröjas genom missaktning

för dess uppgift. Riktiga förhållandet är naturligtvis, att sågverksindustrien

Ilar alt i sina anläggningar helt och hållet rätta sig efter den skogstillgång,

som med behörigt iakttagande av naturens och samhällets lagar finnes tillgänglig

för denna industris verkliga uppgifter. Frågan om vem, som bör äga

själva skogsmarken, skall därför avgöras efter sociala hänsyn och ej efter

avverkningsintressets önskningar.

Jordbruket och skogsvården. Vad som kanske oftast åberopas till förmån

för skogsbolagens jordförvärv, är skogsvårdens intresse. »Nästan alla

sakkunniga», heter det, »äro ense om att skogens sammanförande till stora

komplexer, som besittas med full äganderätt av kapitalstarka händer, är förmånligt

för skogens rätta vård och skötsel.»

Sanningen i detta uttalande ligger däri, att det är lättare och mera lönande

att genomföra rationell skogsvård å ett stort skogsområde än å ett litet. Därför

är det emellertid ej sagt, att ägaren av en stor skog frivilligt vinnlägger

sig örn dess skötsel. Personer, som sett förhållandena på nära håll, vitsorda

också allmänt, att talet örn de norrländska bolagens vårdnad om sina skogar

i stort sett vilar blott på en gammal föreställning, som man tror på, därför att

den ständigt upprepas. Rätta förhållandet lär vara, att åtskilliga bolagsskogar

och många enskildas skogar skötas ganska bra, men att i regeln de privata

skogarna, bolagens däri inbegripna, endast avverkas, vilket ju i stort

sett ej utgör någon skogsvård.

Men även örn man med lagstiftningens hjälp kan för framtiden hoppas

en god skötsel av bolagsskogarna, så är frågan därmed på intet sätt avgjord.

Skogsvård kan jämförelsevis lätt framtvingas genom lagstiftning, och om

den även i avbidan på lagstadgad kontroll bär och var alldeles försummas,

så kan detta i de flesta fall botas inom en överkomlig tid och med enkla medel.

Men örn äganderätten till jorden, på vars rätta fördelning så mycket

beror, övergår i några få bolags händer, så kan detta med sina vittgående

konsekvenser ej ändras så lätt. Vad i detta avseende sker till samhällets

skada, binder för oöverskådlig framtid.

Den gamla lagkommittén framhöll även såsom »nödvändiga villkor för

människosläktets framsteg i sann bildning», att de borgerliga lagarna i fråga

om fasta egendomars fördelning mellan enskilda byggdes på rättvisa och säkra

grunder. Säkerligen ingick i kommitténs tal örn sann bildning den meningen,

att det även finnes annat, som bör få växa i landet, än tallar och granar,

och att det givcs andra samhälleliga värden att taga vara på än hastig

vinst på handel med trävaror.

Intresset för skogsvården får viii därför lugna sig något lills vidare, örn det

ej har andra utvägar att erbjuda än skogsvård genom bolagskomplexer. Rom

byggdes för övrigt icke på en dag. För att i Norrland skapa bygdelag och

giva hemort åt en jordbruksnäring har åtgått flera hundra år. Att nu gynna

den milida skogsvårdens uppgifter, som ännu blott bava femtioåriga anor,

genom alt kasta bort jordbruksnäringens framtid, är ett i alla avseenden

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

oförsvarligt förfarande. Målet måste i stället vara att i Norrland småningom

främja såväl kronans och kommunernas som böndernas självständiga skogsvård

samt ytterst visserligen sträva till bildandet av stora skogskomplexer,

men allenast i form av kronoparker och sockenallmänningar, i den mån detta

försummats vid avvittringen. Ty skogsskötsel i Norrland företrädesvis genom

bolagsskogar betyder endast möjlighet av skogsvård med social tillbakagång

såsom förutsättning. Skogsskötsel genom kronans och kommunernas

allmänningar betyder däremot visshet om skogsvård samt tillika goda sociala

utvecklingsmöjligheter för framtiden.

Det är också odelat angenämt finna, hurusom senaste skogskommitté ej

har ett ord till förmån för framtidshägringen av skogsvård genom de avvittrade

donationsskogarnas omsättning till bolagskomplexer. Tvärt om framlyser

mellan raderna i dess betänkande och framgår av dess, låt vara ibland

väl platoniska, lagförslag en omisskännlig sympati för det norrländska jordbruket

i dess ojämna kamp utan några vänner bland de mäktige. Kommittén

fäller om den enskilda skogsvården i gemen endast det omdömet, att

»man, då fråga är om skogshushållningen, ej kan såsom resultat av det enskilda

förvärvsbegärets ansträngningar för egen förkovran påräkna den för

nationalvälståndet fördelaktigaste användningen av ett lands naturliga tillgångar».

Det är då ganska märkligt, att kommitténs ordförande vid riksdagen år

1900 under debatten i första kammaren örn skogsbolagens fastighetsförvärv

ej fann någon plats för jordbruket bredvid »industrien», utan i skogsvårdens

namn framhöll »önskvärdheten av att bolagen komme i besittning av skogarna».

Detta senare går nu av sig självt i följd av det sätt, varpå avvittringarna

skett. Det är då en inkonsekvens av talaren, när han samtidigt

yttrade såsom sin mening, att man vid avvittringarna inslagit den sämsta väg,

som kunde väljas, i stället för att bilda allmänningar, »som är det enda rätta».

Till detta senare påstående behöver endast erinras, att man bör aldrig övergiva

att sträva mot det mål, som är det enda rätta.

Jordbruket och frihandeln. Det lättaste sättet att komma ifrån en obehaglig

sakfråga bar alltid varit att ställa sig på en uteslutande formell ståndpunkt.

Det är klart, att man här skall i första ledet möta frihandelsvännerna av

den gamla skolan. Frågan om inskränkning i skogsbolagens fastighetsförvärv

ställer sig för dem mycket lätt. Ty de komma alltid att oföränderligen

finna en sådan tanke »strida mot alla nationalekonomiska regler». En

anhängare av dessa regler yttrade till och med en gång i andra kammaren,

att det ej ens var kammaren »värdigt» att inlåta sig på dessa ämnen.

Man kan väl dock tycka, att svenska staten bötat tillräckligt för oförståndig

tillämpning av Adam Smiths teorier på hushållningen med kronans

skogar i Norrland och Dalarna. Under intrycket av dem skänkte man onödigtvis

bort oerhörda skogsmarker för att nu kort efteråt få börja bland

dessa för dryga penningar återköpa skog eller rättare sagt mark, där skogen

har stått. Nu fordrar man likaledes i frihandelns namn, att kronan ej ens

skall vårda sig om det ändamål, vartill skogen slösades bort, utan förspilla

kronans nedärvda traditioner även i detta avseende. Det är dock, synes det,

under alla förhållanden riksdagen värdigast, att hon gör sin plikt samt bedömer

varje fråga efter dess egen beskaffenhet och ej enligt gamla formulär.

Egendomligt är för övrigt, att utpräglade protektionister i denna fråga, liksom

i den inre politiken i allmänhet, oftast äro hänsynslösa frihandlare och

ej vilja röra ett finger för att värna den norrländska jordbruksnäringen mot

en överlägsen konkurrent. Det är då visserligen inga nationalekonomiska

regler, som spela in, utan »gamla grundsatser i vår lagstiftning», som åbe
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

29

ropas. En begränsning av bolagens fastighetsförvärv kränker ej blott bolagens

rätt i detta avseende, utan utgör, menar nian, ett obehörigt förmynderskap

över hemmansägaren och ett åsidosättande av hans rätt att bereda sig

den högsta köpeskilling, han kan få för sitt hemman.

I detta sistnämnda avseende må först framhållas, att genom förbud för

skogsbolag att vidare inköpa avvittrade hemman likställas de senares innehavare

nied fastighetsägarna i det övriga Sverige, vilka staten ej tillhandahåller

dylika särskilda köpare, som av sällsynta konjunkturskäl erbjuda

högre betalning, än vad fastigheten kan såsom jordbruksfastighet betinga.

Men vidare och framför allt bör iliågkommas, att kronan nyligen skänkt

skogen till hemmanet för jordbrukets varaktiga iörkovran, men ej för att

en hemmanets innehavare, lockad av det lätta förvärvet, skall utan vidare

realisera gåvan för att göra sig bekväma dagar och lämna själva hemmanet

och statens avsikter åt sitt öde. Detta bör kronan hava rätt att förekomma.

Och den begår därigenom så mycket mindre någon obillighet, som hemmansinnehavaren

får fortfarande ensam draga gagn av skogens alltjämt växande

värde, varom varken han eller kronan hade något begrepp, när avvittringen

beslöts. Ty då hade det nog gått på ett helt annat sätt. När man sedan vet,

att de hemmansägare, som bevarat skogen för hemmanet, stå sig gott och i

all synnerhet de, som avsatt en del till skogsallmänning, men att det däremot

småningom gått utföre för de familjer, som gjort sig av med skogen, så bör

det ligga klart, att det här så långt ifrån är på sin plats att tala om hemmansinnehavarens

frihandelsrätt, att det tvärt örn framstår såsom en oavvislig

plikt för staten att i detta fall förekomma dess fördärvbringande utövning.

Man har ej heller hört några anspråk i detta avseende från de hemmansägare,

som frågan gäller, utan tvärt om är det företrädesvis deras representanter i

andra kammaren, som alltid påyrkat inskridande mot bolagsförvärven. Omtanken

för de norrländska hemmansägarna framföres alltid av sågverksägarna

eller ock av sydlänningar, vilka ännu ej satt sig in i dessa förhållanden

och därför bedöma saken endast efter egna erfarenheter.

Skogsspekulanternas fastighetsförvärv inför gällande lag. En invändning,

som står frihandelsvännernas betänkligheter nära, är påståendet, att varje

inskränkning i rätten att köpa fast egendom strider mot andan i vår lagstiftning.

Detta betyder nu i och för sig ej så mycket. Ty lagstiftningens uppgift

är just att göra gällande nya grundsatser, när dessa betingas av förändrade,

i lagen ej förutsedda förhållanden. Men granskar man saken närmare,

skall man emellertid finna, att den ifrågasatta åtgärden just står i livlig överensstämmelse

med gällande rättsprinciper.

Förra året åberopades i första kammaren såsom en förträfflig grundsats,

som borde fortfarande efterlevas, det i kungörelsen den 6 april 1810 förekommande

stadgandet, att »varje svensk man, till vilken klass av medborgare

han räknas må», är berättigad förvärva och besitta fast egendom av vad

natur som helst. Denna revolutionens författning avsåg emellertid, som bekant,

just att upphäva åtskilliga privilegier, som tillkommit vissa medborgare,

bland annat i avseende å besittningen av viss fast egendom. Och det är

ganska visst, att 1810 års lagstiftare därför också .skulle alldeles ogillat det i

Norrland och Dalarna under inflytande av vissa missförhållanden uppkommande

fastighetsmonopol för sågverksbolag, vilka dessutom icke alls

äro »svenske män» i den mening, nämnda författning tager detta uttryck.

Icke heller bör förglömmas, att kungörelsen även tillägger orden: »emot uppfyllande

av därmed förknippade eller framdeles åtagande skyldigheter». Det

kan hava sitt intresse därvid erinra örn, att icke långt förut i ett brev av år

1781 örn uppodlingar Kungl. Majit förklarat, att »besittningen av en jord

innefattade den första skyldigheten av alla alf den uppodla, i samma mån

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2-4; reservation.

ovillkorlig som allmän och enskild nytta därmed voro förenade». Och huruledes

en alldeles särskild skyldighet i detta avseende vilar på de avvittrade

hemmanen i följd av kronans avsikter med skogsupplåtelserna till dem. har

ovan utförligt framställts.

Skogsbolagens omfattande fastighetsförvärv står även i uppenbar strid mot

grunderna för de i regeringsformen stadgade förbud att fastställa monopolier

eller att någon del av riket därifrån söndra genom försäljning eller på annat

sätt.

Vidare bör i detta ämne särskilt uppmärksammas lagförklaringen av den

3 oktober 1829, enligt vilken utländsk undersåte icke utan Konungens tillstånd

får förvärva och besitta fast egendom i riket, ävensom enahanda förbud

i förordningen örn främmande trosbekännare för dessas församlingar,

inrättningar och stiftelser. Stadgandet örn förbud för utlänning att besitta

fast egendom vilar utan tvivel på den uppfattningen, att besittningen avlandets

territorium ej bör få ligga i händerna på personer, vilka ej äro bundna

vid landet genom andra intressen än att av dess naturtillgångar göra sig

största möjliga ekonomiska vinst. Ifrågavarande föreskrift överträdes nu så

gott som omedelbart genom bolagens fastighetsförvärv. Det är nämligen en

känd sak, att utländskt kapital i stor utsträckning är intresserat i dessa företag.

Och ännu mer måste detta inträffa genom den osunda riktning, sågverksnäringen

inslagit att lägga under sig all jord i Norrland. Det kostar

nämligen penningar att inom en kort tidsperiod inköpa hela socknar och

landskap. Och dessa medel måste till stor del anskaffas utifrån i form avlån

eller aktieteckning. Det utländska kapitalet kan sedan skapa till och

med ett politiskt intresse av att ingen rubbning göres i dessa förhållanden, hur

skadliga de än må visa sig. Och då köpeskillingen för hemmanen ej lärer

anläggas vidare produktivt och en mängd tillfällen till odling av jordbruksprodukter

genom köpen gå förlorade, kommer vinsten av själva trävaruexporten

avsevärt att motvägas av livsmedelsimport samt utbetalningar avränta

och vinstmedel till utlandet. Men även inhemskt kapitals nedläggande

i dessa affärer fritager dem ej synnerligen mycket från att hemfalla under

ifrågavarande förbud enligt dettas andemening. Storkapitalet är nu en gång

kosmopolit, i all synnerhet när det iklätt sig den opersonliga formen avaktier.

Affärens intressen måste enligt sakens natur väsentligen .skymma

andra hänsyn. Vid ett av senaste skogskommitténs sammanträden med allmänheten

yttrade också en av sågverksnäringens mest framstående representanter,

att det för affären och den befolkning, som är fästad vid den, vöre

nödvändigt för sågverksägaren att hava egna skogar, ty »bonden hade i annat

fall vid timmerköpen alla trumf på sin hand och kunde oskäligt driva upp

prisen». Detta är ett ärligt återgivande av rätta sakförhållandet och vida

mer tilltalande än det osakliga talet örn industriens rätt och skogsvårdens

intresse. Det vilar med ett ord under alla förhållanden något utländskt över

sågverksspekulanternas oerhörda hemmansköp.

Slutligen bör ej förglömmas, att i kungörelsen den 12 juni 1874 angående

enskilda banker med rätt att utgiva egna sedlar, lagen den 19 november 1886

angående bankaktiebolag och lagen den 29 juli 1892 angående .sparbanker

stadgas, att inrättning, som i dessa författningar avses, ej må äga annan

fastighet, än som för dess inrymmande är avsedd. Dock får inrättningen till

skyddande av- egen rätt inropa fastighet å auktion med skyldighet att åter

avyttra den, när så prövas lämpligt, och i varje fall, när det kan ske utan

förlust. Grunden till dessa stadganden måste vara, att dessa inrättningar

i följd av sin utlåningsrörelse lätt kunde komma i besittning av fastighet i

egendom i större omfattning samt att detta ej vore gagneligt från samhällelig

synpunkt. Vad sålunda ansetts böra gälla örn dessa inrättningar, är lika

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

31

tillämpligt på sågverksbolagen i Norrland, vilkas rörelse i ännu högre grad

föranleder fastighetsförvärv.

Redan långt tidigare hava vi också ett märkligt exempel på, huru enahanda

uppfattning vid lagstiftningsarbetet gjort sig gällande. Lagberedningens år

1847 avgivna civillagsförslag upptog nämligen i jordabalkens 1 kap. 8 § följande

stadgande:

»Ej må äganderätt till fast egendom överlåtas till from stiftelse eller annan

allmän eller enskild inrättning, eller till aktiebolag, utan att Konungen

därtill lov givit. Vid sådan överlåtelse må ej heller det förbehåll göras, att

egendomen ej skall kunna från stiftelsen, inrättningen eller bolaget överlåtas:

sker det, vare sådant förbehåll ogillt».

Detta stadgande motiverades av lagberedningen på följande sätt:

»Det är en grundsats, som i senare tiders lagstiftningar mer och mer gjort

sig gällande, att äganderätt till fast egendom skall, så litet som möjligt är,

lösryckas från personlighetsförhållanden och godtyckligt införlivas med korporationsintressen

eller andra därmed jämförliga syftemål, d. v. s. falla i vad

man kallar död hand (in manum mortuam). Denna grundsats genomgår

också lagförslaget i det hela; men beredningen har ansett den böra i föreva
-

rande kapitel bestämt uttalas.»

Förslag till lag om förbud i vissa fall att vidare förvärva avvittrade hemman.

Det bör sålunda vara uppenbart, hurusom tanken att förhindra sågverksbolagen

inköpa ytterligare hemman är betingad av samhälleliga hänsyn

och även står i full överensstämmelse med gällande rättsuppfattning.

Det visar sig också och skall framgent visa sig, att alla åtgärder för att främja

jordbruket samt böndernas skogsvård blir alldeles bortkastat arbete, så länge

över hemmanen hänger faran av bolagens förvärv, vilka genom dylika åtgöranden

tvärt örn allenast ytterligare påskyndas.

Det har ibland ifrågasatts att vinna målet på beskattningens vag. Direkt

skogsskatt eller exportavgift på trävaror kan nog också vara goda hjälpmedel

för att ordna förhållandena exempelvis för anskaffande av medel till bildande

av skogsallmänningar. Men en lag, som direkt förbjuder vidare inköp,

är både ett enklare medel samt dessutom den enda åtgärd, som förer

frågan i hela dess vidd in på riktiga banor och skapar den nådiga utgångspunkten

för ett framgångsrikt ingripande i alla erforderliga riktningar.

Av intresse är också att finna, hurusom denna åtgärd alltid framstått såsom

det stora oundvikliga, som skymtat i fjärran. Ett skyggt medvetande härom

går som en röd tråd genom myndigheternas utlåtanden, kommittéernas

motiv och riksdagsledamöternas anföranden i kamrarna. Allmänt uttalas

vådorna av den nuvarande utvecklingen, men man ryggar tillbaka för botemedlen,

därför att dessa förmenas vara av »så våldsam och i den enskilda

äganderätten så djupt ingripande natur, att de icke utan högsta nödfall bora

tillgripas. Frånsett nu att högsta nödfall sedan länge förelegat, sa ar val

denna uppfattning även i övrigt vilseledande. Det våldsamma ar ju det

dågående förvärvet av stora landsträckor genom bolagskop. Den lagstiftning,

som ifrågasattes, är däremot endast ett medel för att bryta väldet oell

återinföra lagliga förhållanden.

Är 1894 enade sig också riksdagens kamrar örn en försiktig skrivelse till

Kungl. Maid med begäran örn utredning över skogsbolagens fastighetsiorvärv

samt förslag till åtgärder, som kunde anses erforderliga för bibehållande

,lv on självägande jordbrukarbefolkning i de trakter av landet, dar skogs“vvCTkninB

1 mer lieie,lande omfattning förekommer. Ar 1898 brof lagotskottet

isen i det att utskottet i ett betänkande örn llragasatt skyldighet

för sågverksbolagen i Norrland och Dalarne att hävda sina agor uttalade sig

för inskränkning av dessa bolags rätt att förvärva jordbrukslastighet. Andra

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

kammaren beslöt samma år liksom även på lagutskottets förslag de följande

två åren att hos Kungl. Majit begära framläggande om ett förslag till inskränkning

uti aktiebolags rätt till förvärv av fast egendom i riket. Saken

arbetar sig således fram, men det går för långsamt. Om någon fråga ej tål

att vänta på utredning, så är det väl denna. Det synes vara skäl att någon

gång börja närmare överlägga om den lag, som måste komma.

^ De, som egentligen böra förbjudas förvärva skogshemman i Norrland och

Dalarne, äro naturligtvis bolag och enskilda, vilka driva träförädlings- och

annan trävarurörelse såsom självständig näring och sålunda hava skyldighet

föra handelsböcker. Dessa näringsidkare skola rätteligen återfinnas i handelsregistret.

Emellertid måste därutöver tillses, att dylika näringsidkare ej

erhålla tillfälle att i stället genom mellanhänder åtkomma fastigheter med

varaktig förfoganderätt över dem för framtiden. Detta kunde nämligen ske

genom bildandet av särskilda bolag eller föreningar, vilka såsom förlagsgivare

inköpte fastigheter för att sedan allenast avyttra skogsavkastningen till

sågverken. Dylika sammanslutningar måste således inbegripas under förbudet.

Under sådana förhållanden blir det enklast att låta lagen gälla bolag

och föreningar i allmänhet samt därutöver enskilda personer, som idka sådan

näring, som ovan sägs. Att utsträcka förbudet till alla bolag och föreningar

kan hava betydelse även därför, att det möjligen framdeles framträder även

andra än sågverksbolagen, vilka finna det förmånligt att köpa skogsfastigheter

i stor utsträckning, t. ex. bolag för förädling av bergsbrukets alster.

Med iakttagande av lämpliga undantagsbestämmelser skall denna föreskrift

ej heller lända den övriga industrien och handeln till någon skada.

Genom att åter anlita enskild person som mellanhand kan inköpet för

sågverksägare bliva en framtidsaffär endast, om mellanhanden får tillfälle

överlåta köpet på sågverksägaren. Då detta ej kan ske genom försäljning

eller gåva återstår dock testamente. Det är därför skäl att såsom regel

förhindra även fång genom testamente, varemot naturligtvis utan fara kan

bibehållas enskild näringsidkares rätt att behålla fastighet, som tillfallit honom

genom arv eller i giftorätt. Att i övrigt anlita enskild person som mellanhand

måste alltid möta mångahanda olägenheter. Inköp av skogsmark med

äganderätt sker nämligen endast för att bygga affären för all framtid på

säkra grunder. Men i detta avseende blir det svårt att i längden kunna lita till

fastigheter, som av en annan innehavare eller dennes arvingar kunna fritt disponeras

efter godtycke. Icke heller blir det gärna uträkning att genom annan

förvärva fastighet med äganderätt i avsikt att blott för en gång avverka

skogen och sedan åter låta avyttra fastigheten, vilken utväg förra året föreslogs

i första kammaren av en representant för sågverksnäringen. Insikten

örn hemmanets värde är dock numera så allmän, att den köpeskilling, som

betingas för en överlåtelse för all framtid, ej kan göra en dylik avverkning

till en affär. En total avverkning av ett hemman är i varje fall en mindre

olycka, än att hela hemmanet för all framtid faller i »död hand», och möjligheten

av dylik åverkan blir det dessutom skogslagstiftningens uppgift att

förekomma.

Det är därför sannolikt obehövligt och i varje fall för tidigt att redan nu

söka förutse, huruvida överträdelser komma att äga rum och vilka omvägar

man därvid skall välja. Och givet är, att redan ett förbud blott för alla

bolag och föreningar skulle väsentligen förekomma en vidare utbredning av

fastighetsförvärvet. Genom hotelser örn att på alla sätt söka kringgå rikets

lagar bör väl sågverksnäringen ej bereda sig rättighet att fortsätta på en väg,

som numera till och med mången sågverksägare är nog klarsynt erkänna

vara från samhällets synpunkt synnerligen fördärvlig. Det skulle nog också

endast undantagsvis falla representanter för sågverksnäringen in att plan
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

33

lägga invecklade metoder för fortsatta inköp av hemman för deras affärers

räkning. Komma missbruk att i avsevärd omfattning yppas, blir det i varje

fall till att då tillgripa strängare åtgärder.

Ett sätt gives visserligen, som möjligen redan nu kan tillitas och vilket

bör vara ägnat att på det fullständigaste sätt befrämja lagens syfte. I förordningen

örn handelsböcker stadgas nämligen, att de »näringar, vilka med

jordbruket sammanhänga», äro befriade från bokföringsskyldighet. 1 följd

härav är skogsbruk, som bedrives fristående från sågverks- eller briidgårdsrörelse,

fritaget från sådan skyldighet. Nu har ju emellertid ostridigt i de

norra delarna av riket utbildat sig en affärsverksamhet med ändamål att

idka skogsbruk och trähantering, som icke alls är binäring till jordbruk,

samt till och med ofta själv kallar sig för en industri, som har till uppgift att

ersätta jordbruket. Det kunde därför vara på sin plats att i 2 § av förordningen

örn handelsböcker göra ett tillägg örn att bokföring skall fullgöras

även av dem, vilka idka skogsbruk eller annan skogshantering för någon

förut i samma § nämnd rörelses räkning eller eljest under sådana förhållanden,

att hanteringen uppenbarligen ej är att anse såsom binäring till jordbruket.

Den nu ifrågasatta lagen kunde därefter lätt formuleras så, att även alla

dessa drabbades av förbudet att förvärva skogshemman. Ehuru det i praktiken

nog ej ställer sig svårt att skilja skogsspekulanten från den verkliga jordägaren,

kunde visserligen, liksom redan nu är händelsen, förekomma tillfällen,

där ovisshet rådde örn bokföringsskyldighet förelåg eller icke. Men

här vore denna ovisshet just ett verksamt medel att från fastighetsförvärv

avhålla alla, som ej borde få inlåta sig därpå. Och stadgandet skulle ej

förlora sitt värde genom att dessutom med påföljderna för uraktlåten bokföringsskyldighet

drabba alla dessa äventyrliga skogsaffärer, vilka man är enig

om att utdöma. Att nu upptaga en dylik bestämmelse torde dock bliva för

mycket på en gång, då det från formell synpunkt kan förefalla oegentligt att

ålägga ifrågavarande affärer bokföringsskyldighet samt man även måste

räkna med det stora inflytande, som är tillmätt den formella juridiska

granskningen.

Från lagens stadganden bör naturligtvis göras undantag för de anstalter,

till vilka hemmansägarna pläga vända sig för erhållande av lån, såsom för

hypoteksförening, sedelutgivande bank, bankaktiebolag, sparbank ävensom

s. k. folkbank och med folkbank jämförlig penninginrättning. Förut är redan

anfört, hurusom för sedelutgivande bank, bankaktiebolag och sparbank

finnas särskilda bestämmelser örn deras rätt att äga fastighet, vilka förträffligt

stödja den nu ifrågavarande lagens ändamål. Något tillstånd däremot

för andra bolag och föreningar eller för näringsidkare, som faller under lagen.

att på exekutiv auktion inropa en fastighet bör ej få ifrågakomma.

Lagen skulle då på lättaste sätt kringgås genom att kontrahenterna efter överenskommelse

Lito inteckna och sedan på ansökan av den tillämnade köparen

exekutivt försälja fastigheten. En sådan bestämmelse bleve ock utan tvivel

en ytterligare uppmuntran för det på så manga håll överklagade strävandet

från flera bolagstjänstemän att söka undergräva hemmansägarnas ekonomi.

Vad härefter angar frågan, vilka fastigheter lagen bör avse, så kunde det

synas lämpligt, all lagen uttryckligen hänför sig lill de avvittrade hemmanen.

Ben alldeles särskilda rättsgrund, sorn staten här äger till ingripande, skulle

då giva en särskild auktoritet åt stadgandet på samma gång författningen

träffar just de fastigheter, som behöva skyddas. Då det emellertid även i

Norrland lärer givas ett oell annat hemman med sä gammal rätt att tvekan

kan uppstå, om det ingått i avvittring, samt dessutom förbudet jämväl bör

avse lägenheter, som härefter genom kolonisation eller annorledes avsöndras

från kronomarken torde detsamma lämpligast böra omfatta jord på landet i

allmänhet.

Bihang lill riksdagens protokoll 1!)37. ''■> saini. .1 aril. Nr 21. -t

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

Såväl för sågverksindustrien som för handeln och industrien i övrigt bör

det stå obehindrat att förvärva de tomt- och upplagsplatser de behöva för

sin rörelse. Tillstånd härtill kunde visserligen erhållas efter Konungens

prövning i varje särskilt fall. Men då dessa fall kunna bliva talrika och de

dessutom äro lätta att urskilja, bör det ej möta betänklighet göra förbehåll

härom i själva lagen.

I avvittringsförfattningarna har kronan förbehållit sig på kronomarker och

inom kronohemman och boställens områden befintliga större strömfall, soni

till farleders öppnande, sjöars uttappning, ovanför belägna ägors befrielse från

översvämningar med mera dylikt kunde användas; och skulle därtill avsättas

nödigt utmål av kringliggande mark. Härigenom hava visserligen de

största fallen bevarats åt kronan. Men då vid avvittringen ej förutsetts vattenkraftens

stora framtida betydelse, är det klart, att kronans rätt även i

detta avseende ej tillbörligt tillgodosetts. Mycken värdefull vattenkraft har

sålunda frångått kronan och tillfallit vissa avvittrade hemman utan tanke på

att härigenom beretts dem någon särskild förmån. Om man ej vill gå så

långt som att av denna anledning reducera dessa vattenkrafter till kronan,

så kan dock vara av vikt att redan nu fastslå, att även dessa naturtillgångar

äro förläningar till hemmanen såsom sådana och därför väl ma av hemmansinnehavaren

disponeras till husbehov eller utarrenderas för att därigenom

bereda hemmanet en inkomst, men att däremot frågan om vattenkraftens avsöndring

från hemmanet för all framtid bör underställas Konungen för prövning,

i vad mån detta ina anses vara för hemmanet och det allmänna gagnelig!.

En sådan prövning borde ej utövas i syfte att förhindra fabriksindustrien

att komma i besittning av erforderlig vattenkraft, utan allenast för att

bereda Konungen tillfälle att dels tillse, att vattenkraften till skada för industrien

och det allmänna ej uppköptes av mellanhänder i spekulationssyfte,

dels i händelse av behov fastställa koncessionsvillkor i det allmännas intresse.

Föreskrift om Konungens tillstånd, när vattenkraft av större betydelse

första gången avsöndras, hör rätteligen hemma i lagen örn jordavsöndring.

Oavsett örn en sådan bestämmelse kommer till stånd, bör den nu ifrågasätta

lagen innehålla undantag, utom för tomt och upplagsplatser, även för vattenfall,

fiske eller annan dylik lägenhet.

Åt Konungen bör slutligen förbehållas att få medgiva undantag fran lagens

bestämmelser. Häri kommer att ligga ett synnerligen verksamt korrektiv i

lagens tillämpning. Härigenom vinnes både utväg till dispens för alla skäliga

fall samt medel att vinna trygghet i händelse av tvekan om lagens till
lämplighet.

... , ,

Avhandling, som strider mot lagen, skall naturligtvis vara utan verkan.

Det kunde ifrågasättas, örn ej för att förekomma direkt överträdelse ytterligare

borde bestämmas någon strängare påföljd, såsom att hemmanet vöre

förverkat till kronan eller ock att köparen till säljaren förverkat den betingade

köpeskillingen eller värdet av annan valuta. Den torra påföljden kunde

motiveras därav, att överlåtelsen innebär en överträdelse från båda kontrahenternas

sida av kronans villkor för avvittringen. Den senare åter skulle

grundas därpå, att köparen, om vars behörighet det vöre fråga, måste presumeras

vara den av kontrahenterna, som handlat i ond tro. Dylika föreskrifter

torde dock onödigtvis inveckla saken. Det är utan tvivel tillräckligt äventyr,

att avhandlingen är ogiltig och att lagfart ej erhålles.

Vad särskilt angår frågan om prövningen av lagfartsansökning, sa är ratten

alltid i stånd att avvisa obehöriga ansökningar av bolag och föreningar.

I fråga om enskild persons kompetens skulle man ju däremot kunna uppkonstruera

möjlighet att rätten någon gång blev missledd. I verkligheten

finnes dock föga anledning, att enskild näringsidkare skulle inlåta sig pa

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

35

ett otillåtet fastighetsköp och skaffa sig lagfart, då han i alla händelser kan

få själva köpet underkänt på talan av säljaren eller dennes rättsinnehavare.

Och skulle detta någon gång inträffa, så torde olägenheterna därav gälla föga

mot den stora uppgift, som i övrigt vinnes genom lagen. Då denna punkt

likväl lämpar sig för formella anmärkningar, böra dessa förekommas. Saken

kan i detta avseende väl ordnas genom att man i rättssäkerhetens intresse

föreskriver, att klander å avtalet skall av sakägare anställas inom ett år

efter det lagfarten beviljats vid äventyr, att det eljest skall anses såsom om

förvärvet skett med Konungens tillstånd. A andra sidan bör då, till förekommande

av missbruk, inrymmas en rätt för allmänna åklagaren att jämväl

kunna upptaga en dylik klandertalan. Till hans skyldighet tillse, att lagfart

sökes, anknytes sålunda ett åliggande för honom att övervaka, att i förevarande

fall lagfart icke obehörigen beviljas. I den utländska lagstiftningen

förekomma ofta bestämmelser om ett dylikt ingripande från den allmänna

åklagaremakten (»ministere public») uti enskildes civilrättsliga förhållanden,

när detta påkallas av ett allmänt intresse. Av flera skäl bör ett obehörigt

avtal ej kunna vinna giltighet genom att Konungens tillstånd först efteråt

och måhända under pågående tvist utverkas, vilket emellertid ej hindrar,

att vid avtal göres förbehåll örn att det gäller endast under förutsättning att

Konungens tillstånd erhålles.

Till sist bör ytterligare framhållas vikten av att tills vidare antaga en lag,

som åtminstone hejdar utvecklingen, innan det blir alldeles för sent. Sedermera

kan man ju, därest detta av vunnen erfarenhet eller för tillgodoseende

av invecklade juridiska önskemål befinnes erforderligt, i vanlig ordning utarbeta

ett fullständigare lagförslag, som då även möjligen kan beröra såväl

den ofta återkommande frågan örn aktiebolags fastighetsförvärv inom övriga

delar av riket som ock de inom riksdagen på 1850-talet uttalade önskningarna

örn en särskild civillag rörande utländsk undersåtes förvärv av fast

egendom.

Tiden för avverkningskontrakts bestånd. Först sedan man sålunda för

framtiden åt den jordbrukande befolkningen bevarat de hemman, som ännu

ej inköpts av sågverksbolagen, kan det bliva tal om att med framgång nedlägga

arbete och omtanke för att befrämja jordbruket och skogsvården å

dessa hemman.

En viktig fråga är här tiden för avverkningskontraktens bestånd. Såsom

nämnts skedde i början dylika upplåtelser på den i lagen medgivna tiden av

femtio år och mot mycket obetydliga ersättningar. Man har sagt, att endast

härigenom bereddes sågverksbolagen tillfälle att verkställa de strömrensningar

och flottningsbyggnader, som voro oundgängliga för att göra skogarna

åtkomliga. Det ligger möjligen någon sanning häri, ehuru å andra sidan

saknas uppgift på huru stor del av de många årens vinst verkligen åtgått

till ändamålet. Men visst är, att dylika byggnader åstadkommits lika bra

med avkastningen från skogsallmänningar eller genom offentligt understöd,

såsom skett i Norge.

Den skada, som dessa långa upplåtelser tillskyndade hemmanen, gav anledning

till lagen den 25 april 1889, enligt vilken upplåtelse av rätt till avverkning

av skog annorledes än till husbehov ej fick gälla i mer än tjugu år.

Men som alltid, när man ej tar en sak allsidigt, kom man även bär ur askan i

elden. Det vitsordas nämligen allmänt, att denna författning givit ny fart

åt bolagens fastighetsförvärv. När bolagen ej fingo avverka skogen under

orimligt lång tid, köpte de i stället hemmanen. Då man ville hindra, att jordbrukaren

blev utan skogstillgång allt för länge, berövade man honom den för

ali framtid.

Nu föreslår skogskommittén, att längsta medgivna tiden för upplåtelse av

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

avverkningsrätt skall i skogsvårdens intresse ytterligare nedsättas till fem år.

Detta är i de norra länen av vikt även för jordbruket, vars intressen kommittén

synes ansett ligga utom dess befogenhet att vidröra. Skogsvården och

jordbruksfrågan äro dock i dessa län oskiljaktigt förbundna och måste lösas

tillsammans. Ses förslaget ur denna synpunkt, finner man, att det väl i och

för sig är till stort gagn för jordbruket, men dock i tillämpningen skall lända

till vida mera skada, så länge sågverksbolagens fastighetsköp få fortgå obehindrade.

Särskilt belysande huru dessa förvärv verka, lämna förhållandena i lappmarkerna.

I avvittringsstadgan föreskrevs, att skogen skulle där få av bonden

disponeras endast efter årlig utsyning. Härigenom ville man bland annat

bevara skogen åt bonden och föreställde sig utan tvivel, att nian skulle

bereda honom en säker årlig inkomst. Men det gick ej så. Antingen saide

bönderna omedelbart hemmanen till bolagen, lockade av tillfället att i en

större kontant penningsumma omsätta den gåva, som plötsligt genom avvittringen

tillföll dem. Det i utsyningstvånget liggande hindret för att upplåta

hela skogen till avverkning påstås av sågverksägarna även hava bidragit härtill.

»Ingen lag är stiftad, som varit så gynnsam för sågverksägarnas skogsförvärv

som lapplandslagen», sade en sågverksägare vid ett av skogskommitténs

sammanträden med allmänheten. Eller också uppläts den årliga utsyningsrätten

på arrende under så många år som lagen medgav. Och då en

stor mängd av dessa avtal utlöpa inom den närmaste framtiden, är det fara

värt, att jordbrukarna i följd av långvarig saknad av understöd från skogen

lätt falla offer för frestande köpeanbud. Vad man än sår i jordbrukets intresse,

lägger sig alltid den »döda handen» över skördarna.

Skogsallmänningar. Utom förkortning i tiden för avverkningskontrakts

bestånd äro alla andra åtgärder i syfte att bevara skogen åt hemmanet samt

befordra dess bestånd och återväxt av betydelse även för jordbruket. En utsträckning

av utsyningstvånget till vissa orter vöre kanske också gagneligt.

I trakter, där detta gäller, lära de hemmansägare, vilka förstått bevara sin

självständighet, börja allt mer sätta värde därpå. Yttersta målet för strävandena

att av skogen bereda både jordbruket och det allmänna största möjliga

gagn synes dock, såsom redan framhållits, vara bildandet av skogsallmänningar.

Utlåtandena till skogskommittén från de norra länen äro ock

enstämmiga i framhållandet av denna angelägenhets stora betydelse.

Vad man nu efteråt här måste beklaga är, att i avvittringsförfattningarna

ej gavs uttrycklig föreskrift härom. Där skogsallmänningar kommit till stånd

har det skett efter delägarnas enhälliga beslut och omfattat endast en mindre

del, vanligen en fjärdedel av området.

År 1875 väcktes dock förslag att för avvittringen i lappmarken utfärda en

allmän föreskrift om avsättande av viss del av varje sockens skogsanslag till

allmänning. Genom brevet den 9 november 1877 förklarade Kungl. Majit

emellertid sig anse en dylik föreskrift icke böra omedelbart av Kungl. Majit

meddelas, varemot Kungl. Majit uttalade sitt nådiga välbehag över de av

vissa socknar härom fattade beslut samt anmodade vederbörande att göra

sitt bästa i saken. På grund härav kommo de i Norrbottens lappmarker

förefintliga allmänningar till stånd. I Västerbotten lyckades man däremot,

såsom det uppgives genom inflytelser särskilt från ett mäktigt sågverksintresse,

spränga delägarnas enighet och förekomma att det allmänna bästa

tillgodosågs.

Avvittringarna, ehuru i övrigt avslutade, pågå dock ännu ovan odlingsgränsen

i lappmarkerna. Det kan då med skäl ifrågasättas, huruvida det ej

vore den största vinningen för framtiden att oavsett den därmed förenade

kostnaden göra örn de påbörjade men ännu ej fullt avslutade avvittringar,

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

37

vid vilka angelägenheten av allmänningar bildande ej behörigen tillgodosetts.

På många håll torde det med god vilja kanske ej heller vara alldeles

tor sent ingripa mot ett ensidigt, otta av skogsbolag understött intresse att

bereda hemmanen oskälig skogsmark på kronans bekostnad. Detta sker

genom att man söker dels få skatten, varefter skogsanslaget utgår, ökad till

det högsta möjliga belopp medelst en uppdriven beräkning av den odlingsbara

markens framtida höavkastning, dels göra gällande behov för hemmanet

att sedermera ytterligare erhålla högsta skogsanslag inom den för helt

mantal stadgade latitud, och dels slutligen att erhålla så stora områden som

möjligt upptagna såsom inpediment, vilka till skillnad från den s. k. »dugliga»

skogsmarken tillfalla hemmanet utan beräkning. På Kungl. Maj:ts

prövning vila för närvarande besvär, som anförts av kronans ombud över

att fyra byar inom Jukkasjärvi socken skulle på detta sätt oskäligen gynnats

vid pågående avvittring.

I varje fall bör det, med den erfarenhet man nu har, ej finnas mer än en

mening om, alt uttrycklig föreskrift måste givas, att den del av skogsanslaget,

som ej erfordras för husbehovet, skall avsättas till allmänningar i de

trakter, där avvittringen ännu ej ens börjats. Detta lär vara fallet med de

ovan odlingsgränsen belägna delarna av Vilhelmina och Dorotea socknar.

Skogskommittén yttrar endast, att det är att vänta att inom dessa två socknar

minst en tredjedel av skogsanslaget varder avsatt till samfällt gagn. Jägmästaren

i Åsele revir anför åter i sitt till kommittén avgivna utlåtande såsom

sin mening, att hela skogsanslaget utom vad som vore oundgängligt för

husbehovet bör avsättas till allmänningar samt att bestämd föreskrift härom

bör meddelas genom tillägg till 1873 års avvittringsstadga, enär anledning

vore att befara, att några allmänningar ej komme till stånd, därest

beslutanderätten läge i delägarnas hand.1

Frågan örn bildandet av allmänningar på alla de trakter, där sådant vid

avvittringen försummats, ligger mera avlägset i framtiden. Skogskommittén

har nu föreslagit en för hela riket gällande lag örn bildandet av skogsallmänningar,

när alla delägarna äro ense därom. Detta förslag kan ju till en

1 Sedan jägmästaren anfört, hurusom man sökte ingiva befolkningen misstroende mot det i

1877 års brev förordade bildandet av allmänningar, samt alla kommuner inom reviret i följd

därav vägrade sitt bifall därtill, anför jägmästaren vidare:

»Visserligen har man sedermera bittert ångrat sig, men avvittringen är avslutad inom hela

Åsele samt större delen av Vilhelmina och Dorotea socknar, laga skiften hava redan övergått

de flesta byar, en väsentlig del av dessas vid avvittringen tilldelade skogsområden har

övergått i trävarubolags hand, och utsikten att numera här utan oerhört stora kostnader kunna

bilda gemensamhetsskogar av avsevärd omfattning torde vara så gott som ingen. — Emellertid

är ännu övre delen av Vilhelmina och Dorotea socknar oavvittrad, och här är således tillfälle

att vid nu förestående avvittring bilda allmänningar. Behovet av dylika skogar är här synnerligen

stort. Befolkningen i dessa bygder är nämligen mycket fattig, och för dess räkning

vädjas alltid till den allmänna barmhärtigheten, så snart en mindre god skörd erhålles. Kommer

så härtill den omständigheten, att större delen av de skogar, varom här är fråga, är att

betrakta som skyddsskogar, synes ännu ett viktigt skäl för avsättande av gemensamhetsskogar

hava tillkommit, enär på dessa ingen som hälst avverkning, — vare sig för ortens eget behov

eller flir export — får äga rum utan föregående utsyning. För egen del är jag livligt övertygad

därom, att såväl för det allmänna som för befolkningen i dessa bygder vore lyckligast,

örn endast så stor del av skogsanslaget, som för husbehovets fyllande ansåges oundgängligt,

tilldelades byar och hemman, under det resten avsattes till allmänningar.

Men då trävarubolagen nu börjat rikta sin uppmärksamhet även på skogstillgångarna här

uppe och inköpt ett stort antal hemman — inom Dorotea socken alla oavvittrade hemman —

befarar jag, att några allmänningar ej komma till stånd, därest beslutanderätten fortfarande

skall ligga i delägarnas hand. Därför häller jag före, att bestämd föreskrift örn avsättande av

gemensamhetsskogar för ännu oavvittrade byar, hemman och nybyggen borde utfärdas, och

således det tillägg göras till 1873 års avvittringsstadga, att minst hälften av sammanräknade

beloppet utav det skogsanslag, som enligt § 18 i nämdö stadga skulle tillkomma alla jordägarna

inom de oavvittrade delarna av varje lappmarkssocken skall avsättas till en eller flera för den

oavvittrade delen av socknen samfällda allmänningar, stående under skogsstatens omedelbara

vård och förvaltning.»

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2i; reservation.

början hava betydelse som ett principuttalande, men något egentligt resultat

därav är väl icke att vänta. För de norra länen, där behovet av så många

skäl gör sig särskilt gällande, borde man väl redan nu kunna fordra några

kraftigare åtgärder. Det är alltid Norrlands olycka att inpassas under den

för det övriga landet lämpade ekonomiska lagstiftningen, oavsett att förhållandena

mellan dessa delar av landet äro så olika.

Man hänvisar nu bland annat till den utvägen, att staten och kommunerna

skola, eventuellt expropriationsvis, köpa upp mark. Medel härtill kunde fås

genom direkta anslag eller medelst upptagande av skogsskatt eller exportavgift

på trävaror. Dessa senare utvägar komma nog ej att lämnas oförsökta.

Men det tyckes som örn staten särskilt i Norrland och Dalarna dock hade

rätt och plikt att mera omedelbart främja saken genom sin lagstiftning utan

att behöva betala därför. I avvittringsförfattningarna har staten underlåtit

att i detta avseende utöva en befogenhet, sorn ingen kunnat frånkänna henne.

Genom en ny lag hör staten kunna åtminstone i någon mån gottgöra sitt misstag,

och detta så mycket hellre, som det ej är fråga att fråntaga hemmanen

något utan bereda dem gagn för framtiden. Liksom delägare i samhällighet

nu äga skiftesvitsord, synes det för lämpliga fall kunna meddelas den bestämmelsen,

att delägare i skiftad skog skall hava rätt påyrka dess sammanslagning.

Ja, varför skall det ej under vissa förutsättningar kunna rent av föreskrivas,

att så skall ske. Å andra sidan bör möjligen förbud mot skifte av

samfälld mark eller dess klyvning också under vissa omständigheter kunna

vara på sin plats. Förslag örn sådant förbud i fråga örn lappmarkerna har

en gång väckts, men genom ovannämnda brev av år 1877 fann Kungl. Majit

förslaget ej böra vinna bifall. Särskilt förtjänt av uppmärksamhet är måhända

den av trävarubolagen så ofta begagnade utvägen för åtkommande av en

skogsmark att efter inköp av en mindre hemmansdel begära skifte å skogen,

varigenom så många framtidsmöjligheter förspillas.

Frågan om skyldighet för sågverksbolag att hävda sina hemman. Ofta

möter man i dessa ämnen den missuppfattningen, att när ett hemman övergått

till ett bolag är all statens rätt mot detsamma borta. Så undseende får

väl staten ej vara, att ett bolag genom att korsa kronans avsikter skulle komma

i en särskilt förmånlig ställning. Det är av vikt orubbligt fasthålla, att

även ett bolag, som inköpt ett hemman, gent emot det allmänna dock endast

är en hemmansägare, som besitter en fastighet, till vilken kronan skänkt

jord för jordbruksändamål.

Vad angår frågan om själva odlingens utbredning, är det klart, att, såsom

även gamla urkunder förmäla, denna gått framåt i Norrland, utom genom

nybyggen, särskilt medelst hemmansklyvning. Nödvändigheten av att skaffa

uppehälle åt flera familjer, som ärvde föräldrarnas gård, var det mäktiga intresse,

som visserligen icke alltid, men mycket ofta drev till brytande av ny

bygd. Även med den planläggning av avvittringarna, som ovan framställts

såsom den riktiga, hade dessa möjligheter kunnat väl tillgodoses genom att

vid tilldelandet av husbehovsskogen även taga hänsyn till odlingsmöjligheterna.

Och då skogsallmänningarna skulle stått under allmän vård, hade man

haft fria händer att i mån av behov på dem upplåta mark även till odling.

Helt olika ställer sig saken i avseende å de hemman, som inköpts av sågverksbolag.

Först ligger det i sakens natur, att bolagen icke kunna ägna så

stor uppmärksamhet åt jordens skötsel, då de hava förvärvat den för att tillgodose

sågverksnäringen. De allmänna klagomål, som i detta avseende framkomma

från olika håll, visa också, att ofta, sannolikt oftast, själva jordbruket

går tillbaka eller helt och hållet förfaller. Detta är ju en stor nationalförlust,

att mycken jord, som uppodlats genom långliga tiders arbete, sålunda

faller i vanhävd. Örn en enskild jordbrukare missbrukar sin jord, ingriper

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

nian nu visserligen icke. Men när en sadan misshushållning bliver regel i

vissa lätt urskiljbara fall och dessutom, såsom här är fallet, strider mot själva

förutsättningarna för hemmanets bildande, då synes staten hava ganska stort

fog att ingripa. Att häremot åberopa grundsatsen om lika lagstiftning för

alla, är just att förorda olikhet, ty det blir olikhet, då man vill tillämpa samma

lag på vitt skilda sakförhållanden.

För undanröjande av detta missförhållande förordades år 1892 i första

kammaren av7 landshövdingen i Luleå samt ar 1898 i en av sexton norrlandsrepresentanter

undertecknad motion i andra kammaren, att bolagen skulle

genom lag åläggas att hävda sina hemman och i detta avseende underkastas

den kontroll, som enligt 1734 års lag vilade å ali skådebord. Samma skyldighet

åligger ännu kronohemman och har vilat på en mängd bolagshemman,

medan å dem nedlades en nödtorftig odling för vinnandet av skatterätt. De

utgifter, som föranledas härav, betyda allenast, att åtminstone någon del av

skogens avkastning går till sitt avsedda ändamål.

Med tämligen stor visshet kan vidare örn alla bolagshemman sägas, att utsikterna

till ytterligare odling å dessa äro inga. Förhoppningen om, att ett

nybyggeshemman med tiden skulle »bilda stora byar» är, så snart hemmanet

övergått i bolagsägo, för en oöverskådlig framtid avbruten. Man har

visserligen nu uppfunnit det påståendet, att de ouppodlade markerna å bolagshemman

nog komma under bruk, när detta »med fördel» kan ske. Fördelen

är dock, såsom var och en förstår, beroende av, i vilkens hand hemmanet

befinner sig. För den, som är hänvisad att leva av jordbruket, är det

ofta fördel att verkställa en odling, på vilken det aldrig skulle falla ett sågverksbolag

in att offra ens en tanke. Liksom därför ett bolag vid lagfart

å ett inköpt hemman måste erlägga dubbel stämpelavgift på grund av den

obegränsade tid hemmanet får antagas komma att vara i samma ägares hand,

av enahanda grunder är det även riktigt, att bolaget i vederlag för den förutsatta

men uteblivna hemmansklyvningen ålägges viss nyodlingsskyldighet.

Att den principiella förpliktelsen för sågverksbolagen att hävda och nyodla

sina hemman även är en praktisk fråga, bevisas redan därav, att det uppgives

finnas bolag, som på ett verkligen berömvärt sätt vårda sig om .jordbruket

på sina fastigheter. Men dessutom kan en lagstiftning härom få många

fruktbara följder därigenom, att den åt hemmanet bevarar dess karaktär av

jordbruksfastighet. Med denna fråga sammanhänger även lösningen av det

mycket överklagade förhållandet, att bolagen på många orter upplåta arrenderätt

endast genom muntliga antid, vilket sätter arrendatorn i en synnerligen

beroende ställning, gör honom ointresserad för jordbruket samt berövar honom

politiska rättigheter. Vid behandlingen i riksdagen åren 1896 och 1897

av motioner om en arrendelag för riket framhölls också av flera detta förhållande,

men frågan föll i första kammaren bland annat på det skälet, att

något särskilt behov av en arrendelag ej yppat sig i det övriga Sverige.

~Ägastgckningslagen. Dess historia. Det kan nu synas av flera skäl vara

av intresse för sågverksägare^ att det för skogsbruksändamål inköpta hemmanet

ej bevarar karaktären av jordbruksfastighet. Därför hördes tidigt talet

örn angelägenheten av att »skogsägaren finge ägna sig uteslutande åt

skogsvården utan att besväras av jord, som han för drivande av sin industri

icke behöver». När sedan opinionen allt mer växte mot bolagens hemmansköp,

så voin sågverksnäringens representanter sä mycket villigare att såsom

botemedel häremot anvisa den utvägen alt »i rättsligt hänseende skilja jordbruksfastigheten

från skogsområdet». Ordandet örn önskvärdheten för sägverksägaren

att göra sig av med iiuigojorden utbyttes då också snart mot

framhållandet av den stora ömsesidiga fördelen av en sådan anordning. Förut

hade man trott, att båda näringarna borde förenade gå hand i hand och kon
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

fukter förebyggas genom att underordna skogsbruket under den högre kulturen,

jordbruket. Nu trodde man sig i fordran på skilsmässa hava funnit den

trollformel, som borde lösa alla gåtor. Och samtliga myndigheter grepo genast

med begärlighet efter det sålunda uträckta halmstrået.

Under intrycket av denna stämning började ock höras nya meningar, som

voro oumbärliga för det plötsliga omslaget från gamla traditioner. Redan är

framhållet, hurusom det någon gång anföres, att bolagshemmanens ouppodlade

mark nog skall också läggas under bruk, så snart detta »med fördel»

kan ske. Vidare säges ibland, att enligt vunnen erfarenhet jordbruket verkligen

ej behöver skogen, ja, till och med tager skada av att vara förenad därmed.

Ett sådant förhållande vore ju högst glädjande och borde endast föranleda

till att göra så mycket mera för jordbrukets utveckling i Norrland.

Men att trän en dylik uppfattning sluta till att all kronans donationsskog

med däri inneslutna uppodlingsmöjligheter böra övergå till bolagsegendom är

ju ett språng i bevisningen och en inkonsekvens i tillämpningen av principen.

Det kan nog hända att i gammal bygd, särdeles i närheten av kusten, jordbruket

i vissa fall kan ensamt föda sin man. Detta beror då på, att själva

kulturen i sådana trakter är mera uppdriven, att klimatet är gynnsammare

samt att en tätare befolkning och goda kommunikationer underlätta avsättningen

och öka utkomstmöjligheterna. I själva skogsbygderna, där man

ännu ej kommit och kanske aldrig kan komma så långt i vare sig det ena

eller andra avseendet, gäller nog fortfarande, att jordbruket behöver ett stöd

i skogen. Även här kan det visserligen inträffa, att den, som av tvång är

mera hänvisad till själva jordbruket, står sig bättre än den, som i följd av

allt tor lätt åtkomliga skogstillgångar försummar sin jord. Men denna senare

erfarenhet bör väl endast föranleda till sådan ändring i skogslagstiftningen,

att skogen, bibehållen i befolkningens ägo, blir ett verkligt stöd för

densamma och ej en lockelse i fördärvet. Att med en sådan anordning skogen

alltid är nyttig och på de flesta håll även oumbärlig för jordbruket, blir

nog svårt att kullkasta.

Det är nu emellertid av största intresse följa de egendomliga vägar, på vilka

den nya lösen även vann insteg i lagstiftningen.

Man minns att 1891 års riksdag hos Kungl. Majit gjorde framställning om

en utredning, huruvida icke genom statsmakternas försorg tillfälle kunde

beredas obemedlade och mindre bemedlade att på lämpliga villkor bilda egna

jordbruk huvudsakligen på de inom landet befintliga stora odlingsbara utmarker.

I anledning härav uppdrog Kungl. Majit åt en kommitté att taga i

övervägande ej mindre, i vilken mån och under vilka villkor upplåtelse av

jord från kronans egendomar för befordrande av det utav riksdagen angivna

syftemål kunde äga ruin. än även huruvida berörda syftemål kunde genom

ändring i gällande lagstiftning eller på annat sätt befrämjas.

Kommittén föreslog då i sistnämnda syfte ändringar i gällande författning

om hemmansklyvning och jordavsöndring särskilt genom införandet av ett

väsentligen nytt institut, kallat ägostyckning. Genom detta skulle ett hemman

få styckas i två eller flera delar med på förhand bestämda områden,

under det vid hemmansklyvning, som fortfarande måste tillämpas vid utbrytning

av kvotdelar av ett hemman, varje lott skall erhålla del i alla ägoslag.

För kommitténs uppgift var nämnda ägostyckningsförfarande av betydelse

därigenom, att ouppodlade områden sålunda kunde i och för odlingsföretag

lättare och billigare utbrytas såsom särskilda fastigheter med övertagande av

viss andel i den ursprungliga fastighetens mantal. Det har anmärkts, att förfarandet

kan även gagna jordbruket i allmänhet genom att bereda tillfälle

att med en egendom utan skog sammanslå någon angränsande skogsmark.

I de delar av Dalarna, där hemmansklyvningen gått allt för långt, anses ägo
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

41

styckningen även kunna få den uppgiften att befordra sammanslagning av

angränsande små ägolotter för bedrivande av ett rationellare jordbruk.

Men enligt kommitténs betänkande skulle ägostyckningen även erhålla en

annan uppgift, som av kommittén återgives sålunda:

»En särskild betydelse torde ägostyckning därjämte kunna erhålla för de

norrländska skogsbygderna genom det tillfälle, som densamma erbjuder,

att kunna dela skatten å ett hemman mellan den för jordbruk lämpliga arealen

jämte ett mindre skogsområde å ena sidan och den huvudsakliga skogsmarken

å den andra. Härigenom skulle hemmansägaren efter skogens försäljning

kunna kvarsitta med äganderätt å gården, medan han däremot nu

alltför ofta förvandlas till arrendator eller torpare under skogsägaren, och

den självägande jordbrukande befolkningen i mångå skogssocknar sålunda

allt mer och mer förminskas.»

Man förstår nu och vet, varifrån kommittén fått denna tanke. Men det är

betecknande för det bräckliga underlag, varpå den nya opinionen om skogens

och inägojordens skiljande från varandra byggde, att en sak av så väldig och

skickelsediger innebörd ej tålde någon närmare undersökning, utan avfärdades

endast i förbigående med några få rader, i stället för att frågan redan vid

dess första framträdande bort giva anledning till de allvarsammaste överväganden.

Ty det är ju uppseendeväckande från lagstiftningens synpunkt, att medan

kronan ännu är i färd med att på egen bekostnad genom avvittring skänka

bort sina skogar till hemmanen för jordbrukets varaktiga befrämjande, så

stiftas det samtidigt en annan lag, varigenom man uttryckligen förutsätter

och vill befordra, att samma skogsmark må kunna av hemmanets innehavare

för all framtid avhändas jordbruket genom försäljning till sågverksbolagen.

Det är vidare egendomligt från nationalekonomisk synpunkt, att just

i de norrländska skogsbygderna, där ännu endast en mycket obetydlig del av

den odlingsbara marken kommit under kultur, införa ett ägostyckningsförfarande

med uttryckligt ändamål att, i olikhet med dess uppgift i det övriga

riket, avskilja denna ouppodlade jord från den jordbrukande befolkningens

besittning och sålunda begränsa jordbrukets framtidsmöjligheter i lyckligaste

fall till de redan odlade tegarna. Det är också märkligt från privatekonomisk

synpunkt, att medan det sedan gammalt varit en erkänd och tillämpad

trossats, att jordbruket i de norra skogsbygderna behövde skogen till stöd, så

övergiver man plötsligt utan undersökning och utan motivering denna uppfattning

och förutsätter, att jordbruket reder sig utan skog. Och det är slutligen

bra hänsynslöst mot Norrlands framtid att sålunda utan vidare godkänna

och praktiskt underlätta en obegränsad fortsättning på bolagens hemmansköp.

Emellertid gick det nu av kommittén upptagna ryktet örn ägostyckningsförfarandets

stora betydelse för Norrland från ämbetsverk till ämbetsverk och

behandlades därvid såsom en bifråga till det hela. Och till slut blev saken så

både underordnad och självklar, att Kungl. Majit i sin proposition till 1896

års riksdag till utvecklingen av förfarandets allmänna verkningar för jordbruksändamål

allenast vidfogadc, att det »helt visst ur många andra synpunkter

kommer att fylla ett verkligt behov». Sedan blevo lagförslagets föreskrifter

örn ägostyckning utan vidare antagna av riksdagen och promulgerades

den 27 juni 1896 såsom lag. Men trots denna behandling var det ändock

— man vet det med visshet — företrädesvis de intressen eller förhoppningar,

man hade örn dess verkningar i de norra skogsbygderna, som drev hela förslaget

igenom.

Det måste nu dock medgivas, att redan kommittén synes haft en förnimmelse

av, att det dock ej gick an att taga frågan i hela dess nakenhet. Den

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

framställde därför saken så, att från den »huvudsakliga skogsmarken» skulle

avskiljas »den för jordbruk lämpliga arealen jämte ett mindre skogsområde».

Men av detta löfte tappade ryktet under sin gång bort det ena stycket efter

det andra. Snart talades blott örn »nödig husbehovsskog», och när slutligen

själva lagen kom — så innehöll den icke ens detta. Av kronans gåva till jordbruket

lämnades sålunda ingenting kvar. Och det låg nog också en viss logik

i detta. Man önskade naturligtvis att snart kunna framvisa några resultat av

lagen. Men då det sågverksintresse, varpå detta närmast berodde, ej kunde

antagas vara benäget avstå från någon skogsmark, fick lagen ej heller byggas

på en sådan förutsättning. Huruledes man emellertid missräknat sig

även på sågverksbolagens intresse att avyttra blotta inägor, skall längre fram

omnämnas.

Ägostyckningslagens verkningar i de norra länen. Följderna av en sådan

lagstiftning för de nordliga länen kunde vid eftertanke på förhand förutses

och hava även redan bjärt framträtt.

Det har sålunda visat sig, att lagen får sin huvudsakliga betydelse i främjandet

av ett fortsatt inköp av hemman. Utvecklingen går nu i den riktningen

enligt allas utsago »med svindlande fart». Den bofaste, som hittintills

ej velat gå från sin gård, förespeglas nu att, mot en avsevärd köpeskilling

samt befrielse från en del av utlagorna, endast behöva sälja skogen Denna

uppgörelse leder dock naturligtvis till att förr eller senare sitter på gården

en hemmansägare, som är utan både skogen och köpeskillingen för densamma.

De flesta begärda ägostyckningar lära avse sådana nya förvärv. Samtidigt

fortgå emellertid lika fullt i stor omfattning förvärv av hela hemman utan

att inägorna fråntagas. Detta lärer t. ex. fortfarande vara regel i Jämtland.

Men däremot går det ännu ej så synnerligen framåt med det ändamål, som

ju skulle vara lagens huvudsakliga, för att ej säga det enda, nämligen att

skapa självständiga jordbrukare av lantbönderna på hemman, som bolagen

förvärvat före lagens tillkomst. Bolagen börja nämligen på vissa håll, sedan

de väl fått lagen, bliva betänksamma, huruvida det är för dem fördelaktigt

att göra sig av med sina lantbönder, som på många sätt äro dem till nytta.

I Västernorrlands län t. ex. hava av denna anledning de gamla stora trävarubolagen

ännu ej börjat ägostycka sina hemman. Emellertid förekomma

dock åtskilliga utstyckningar, av vilka många anses föranledda av önskan

att på de utstyckade inägorna lägga tungan av födoråd, sorn vilar på hemmanet.

Vid ägostyckningarna tilldelas inägojorden i regeln ej alls någon skog. Detta

sker ej ens vid nyförvärv, enär de två intressen, som där köpslå, är bolagets

önskan att få så mycket skog som möjligt och hemmansägarens att få

så mycket penningar som möjligt. Att »den för jordbruk lämpliga arealen»

i sin helhet utstyckas, förekommer naturligtvis icke någonsin. Det förebäres

nu, att man vid lagens tillkomst tänkt sig, att både det ena och andra skulle

ske. Men vill man ett visst residtat av en lagstiftning, måste man tillse, att

det framtvingas antingen av lagen själv eller av det enskilda intresset. Det

invändes även, att upplåtelse av skogsmark ej tjänade något till, då hemmanets

innehavare antagligen skulle förr eller senare åter försälja det till

någon skogsköpare. Av allt detta framgår emellertid, att örn dessa utstyckningars

ursprungliga ändamål skall vinnas, så måste dels trävarubolagens

vidare fastighetsförvärv förbjudas, dels ägostyckningslagen innehålla att med

ägorna skall utstyckas även skog och obruten odlingsbar mark, dels ock bolagens

intresse för sådana utbrytningar på något sätt framtvingas, vilket möjligen

kan ske genom den förut ifrågasatta föreskriften örn skyldighet att hävda

och verkställa nyodling å bolagshemman. Men när allt kommer omkring,

är det kanske bäst, att inägojorden tills vidare stannar kvar hos bolagen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

43

Jordbruket kan då kanske bibehålla sina utvecklingsmöjligheter genom att

de anspråk det har på understöd, från skogen sålunda kunna genom lagstiftningen

lättare göras gällande.

Det lärer nu verkligen givas en eller annan sågverksägare, som är generad

över lagen och därför av idealism låter utstyckningar åtföljas av något litet

skogsområde, även om detta ej påyrkas av medkontrahenten. Förrättningsmannens

nit och övertalningsförmåga påstås också hava någon liten betydelse.

Ibland tillgodoses även behovet av husbehovsvirke genom upplåtelse av

rätt att taga detta på bolagets skog. En bevekelsegrund till detta medgivande

lärer till en del vara en vunnen insikt om att det nya slag av självägande

jordbruksbefolkning, som genom ägostyckningslagen skall tillskapas ,lätt blir

hänvisat att fylla sitt virkesbehov genom olovligt tillgrepp å den skog, vilken

kronan kort förut skänkt till hemmanet, för att dess innehavare skulle bära

huvudet högt. På sina ställen förenas dessa servituter därför också med villkor

att de förverkas, därest rättsinnehavaren gör sig skyldig till åverkan, eller

till och med till olaga jakt. Dylika servituters värde belyses för övrigt därav,

att de numera allmänt utdömas från skogsvårdens synpunkt samt att stor

ovisshet råder hos vederbörande, örn de ens enligt ägostyckningslagen kunna

lagligen fastställas eller vad rättskraft de i övrigt må äga.

Ägostyckningslagen har således i norra skogsbygderna ej alls gagnat jordbruket

och den befolkning, som livnär sig därav; och om man vill vara uppriktig,

så var nog detta ej heller dess verkliga uppgift, utan någonting helt

annat. Den lilla ljusning, som nian tror sig kunna utleta i utsikten att bolagens

lantbönder till någon del förvandlas till bolagstorpare på egen grund,

är ej ägnat att i någon mån skingra det mörker, vari framtiden höljer dessa

torpares från all utveckling och allt stöd av skogen avskurna åkerlappar.

Erfarenheten har också på sina ställen redan visat, att just på sådant sätt

frånskilda inägor snart komma i vanhävd. Vid de nya bolagsköp åter, som

det blivit ägostyckningslagens egentliga uppgift att framkalla, kan nog förste

innehavaren reda sig med hjälp av det förvärvade kapitalet. Men hur går

det sedan och vad blir det av hemmansklyvningen? Man förstår så val sanningen

i förste lantmätarens i Västerbottens län yttrande vid 1900 års allmänna

lantmäterimöte om ägostyckningslagens verkningar: »Styckningsändamålet»,

sade han, »är här överhuvud alt frånskilja inägorna från skogsmarken

utan att fråga efter, örn någon befolkning på dem skall kunna existera. Ja,

meningen är väl sällan eller aldrig, att så skall ske.»

Det saknades dock ej alldeles röster, som förutsade, vad som skulle inträffa.

Befallningshavandena i Norrbottens och Västerbottens län inskränkte

sig visserligen i sina yttranden över kommitténs förslag att med några få ord

instämma i de allmänna förhoppningarna. Men i de utlåtanden, som av

samma myndigheter i slutet av år 1895 avgåvos över 1894 års riksdagsskrivelse

örn bolagsförvärven, låter det redan på helt annat sätt. Båda

myndigheterna utvecklade ganska fullständigt, huru otillfredsställande den

ordning måste bliva, som genom förslaget örn ägostyckning skulle ernns. Medan

den förstnämnda myndigheten emellertid avhåller sig från att härav draga

några slutsatser, kom däremot den senare i alla fall till det oväntade resultatet,

att förslagets fördelar dock »syntes» väsentligen överväga olägenheterna.

Klarast såg det på senhösten 1895 sammanträdande allmänna lantmäterimötet.

På väckt fråga beslöt mötet göra det uttalande, att de praktiska betingelserna

för och verkningarna av det nya förslaget örn ägostyckning voro

väsentligen olika för Norrland och det övriga Sverige. Under debatten framhölls

skarpt förslagets falska utgångspunkter och sannolika ödeläggande

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

verkningar. Man betonade även, att jordbruk och skogsbruk i dessa trakter

kunde gå hand i hand, men blott under förutsättningen, att det vöre i jordbrukarens

händer, som båda befunne sig. Det uttalades, att undantag borde

göras för Norrland och i all synnerhet för lappmarkerna. Med anknytning

till dessa uttalanden beslöt sedermera 1900 års lantmäterimöte »på det kraftigaste

uttala sitt gillande av de i andra kammaren väckta motionerna örn

inskränkning i bolags fastighetsförvärv och ändring i ägostvckningslagen för

tillgodoseende av skogsbehovet.

Under lagförslagets behandling i riksdagen år 1896 inträffade också, att

en talare i första kammaren, till genmäle å ett yttrande om förslagets stora

betydelse för Norrland, uttalade sina allvarliga farhågor för lagens verkningar

därstädes, men då förslaget var välgörande för det »övriga» Sverige, yrkade

han bifall till detsamma. Det fanns också ännu en eller annan riksdagsledamot,

som klart insåg, att »det skulle gå alldeles på tok». Men de yttrade

sig av någon anledning icke.

Slutomdömet örn ägostyckningslagen i dess tillämpning på de norra delarna

av landet kan endast bliva ett. Lagen var ingenting annat, än den judaskyss,

varmed jordbruket definitivt och officiellt förråddes åt sågverksintresset.

Och man var nog hänsynslös att ej ens utbetala de trettio silverpenningarna,

den i sistone utlovade husbehovsskogen. När sedan under sistlidne riksdag

väcktes en anspråkslös motion om, att åtminstone någon liten del av denna

skuld måtte utbetalas till jordbruket, förklarade i första kammaren en representant

för sågverksnäringen, att han »fann ej någon rättsgrund i detta

anspråk»; och motionen föll utan att ett ord av förståelse bröt den övriga

kammarens obevekliga tystnad. Så lätt väger nu den norrländska jordbruksnäringen,

när lagstiftningen endast gör sitt bästa alt i den andra vågskålen

lägga ett övermäktigt intresse, som den förleder att vara ovän till henne.

Det bör vara uppenbart, att en dylik lagstiftning, som tillkommit utan saklig

prövning, måste tills vidare upphävas, så att den ej får fortfara med sina

skadliga verkningar. Sedan blir man äntligen i tillfälle överväga, under vilka

förutsättningar ägostyckningsförfarandet kan få tillämpning även i de norra

skogsbygderna. I större delen av Dalarna har emellertid ägostyckningslagen

ej tillämplighet. På Kungl. Maj:ts prövning vilar visserligen 1899 års riksdagsskrivelse

om dess införande därstädes för ett verkligt jordbruksändamål.

Detta torde dock ej behöva föranleda, att lagen genomföres i Dalarna i de

avseenden, varigenom den med sin nuvarande avfattning även kan lända till

skada för jordbruket. Lagens upphävande tills vidare påstås därför nu ej

vara behövlig annat än för Norrland.

Odalbygden och kolonisationsfrågan. Vi hava nu ovan funnit, hurusom

1891 års riksdagsskrivelse örn åtgärder för att bereda obemedlade och mindre

bemedlade tillfälle att bilda egna jordbruk hitintills i de nordliga skogsbygderna

töranlett den lösningen, att man planlagt och verksamt genomfört en

lagstiftning, vars verkliga innebörd är en strävan att förvandla hela den jordbrukande

befolkningen därstädes från besuttna hemmansägare till obemedlade

eller mindre bemedlade jordtorpare.

Med de direkta åtgärder, som skrivelsen väl huvudsakligen åsyftat, har

man däremot och detta av ganska naturliga skäl ännu ej kommit så långt.

I anledning av jordbrukslägenhetskommitténs förslag och Kungl. Maj:ts

därav föranledda framställning, beslöt emellertid 1894 års riksdag bland

annat att för upprättande av planer och kostnadsförslag till avdikning och

odling av sådana myrtrakter inom de två nordligaste länen, som lämpa sig till

odlingslägenheter, förskjuta ett belopp av högst tjugutusen kronor.

I anledning härav har lantbruksingenjören i Norrbottens län uppgjort förslag

till kolonisation av ett kronan tillhörigt område omkring Koskivare järn
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

45

vägsstation i Gällivare socken. Efter åtskillig granskning har förslaget återförvisats

till förrättningsmannen för vidtagande av vissa rättelser. I fråga om

grunderna för planen synas vederbörande ämbetsmyndigheter hitintills vara

eniga om, att lägenheterna, som enligt senaste bestämmelse skola uppgå till

antalet sjuttio, böra, avdikade och försedda med utfartsvägar, överlämnas

till kolonisterna med äganderätt. Kolonisterna skulle vidare erhålla virke

irån kronans skogar till första uppförande av byggnader samt få sitt framtida

virkesbeliov tillgodosett genom tilldelandet av ett skogsområde eller medelst

utsyning.

Man må nu visserligen önska dessa försök all möjlig framgång. Men de

böra icke få undanskymma den ännu viktigare angelägenheten att den r-''dan

verkställda odlingen i bygdelagen vidmakthålles och befrämjas. Trakterna

för denna odling har av gammalt utvalts, där jordbruket av klimatiska skäl

eller ådalarnas kommunikationsmöjligheter kunde vinna bästa trevnad. Detta

århundradenas tysta arbete för bygdernas brytande kan ej någonsin ersättas

genom statsanslag för utdikning av nya odlingslägenheter å kronans parker

uppe emot lappmarksgränserna.

Dessa synpunkter framhöllos även skarpt dels av en f. d. landshövding i

Umeå uti en av honom härom framlagd motion vid hushållningssällskapens

omhuds möte år 1893 och dels i den motion i andra kammaren, vilken väckt

1892 och upprepad 1894 föranledde en riksdagsskrivelse örn bolagens skogsförvärv.

Det bleve ju också ett underligt förhållande, om kronan, medan

hon från sina återstående sämst belägna skogsdomäner skänker bort uppdikad

inägojord jämte skog, skulle vara alldeles likgiltig för att de stora

skogsdonationerna för det gamla jordbrukets upprätthållande ej komma detta

till godo ens för att tillgodose behovet av husbehovsvirke.

Direkta åtgärder för jordbruks befrämjande. Strävandena till förmån för

upprätthållandet av en självständig jordbruksbefolkning i Norrland och Dalarna

fä emellertid ej låta saken bero vid lagstiftningsåtgärder. Det fordras

sedan även först och sist upplysning och undervisning om jordbruket och

villkoren för dess rätta skötsel däruppe.

Särskild uppmärksamhet kräver här det förhållandet, att i avlägsna skogsbygder

befolkningen av gammalt vant sig att ligga långt borta i skogarna

och skörda starrhö i stället för att idka ordentligt jordbruk i närheten

av gårdarna. Vid avvittringen har denna vana, som övergått till behov, också

i stor utsträckning vunnit lagfästelse genom särskilda stadganden, varigenom

nybyggarna bibehållits vid rätt att förfoga över ängslägenheter och myrar å

kronomarkerna. Detta sätt att idka jordbruk har emellertid ingen framtid

och leder endast till fattigdom, vilken i sin ordning är den bästa jordmånen

för bolagsförvärv. Men för att kunna bryta sådan vana är upplysning utan

tvivel ej tillfyllest. I synnerhet för fattigare trakter blir det nog nödvändigt

att lämna direkt understöd för de första kostnader, som föranledas av övergången

till ett rationellt jordbruk. Inom jordbruksdepartementet vila också

för närvarande till behandling framställningar i dylikt sylte lian inbyggare

i Tärna socken. Villkoren för lån ur odlingslånefonden eller anslag från

frostförminskningsfonden äro för betungande och anses jämväl i övrigt ej

lämpade för ifrågavarande fall. .... ,

Men även här är allt arbete fåfängt och alla utgifter lätt bortkastade, sa

länge sågverksbolagens hemmansförvärv få obehindrat fortgå. Vill man ej

göra något mot denna sociala fara, blir det i stället en förpliktelse noga

undersöka, huruvida ej förhållandena kräva, alt staten alldeles upphör med

att till skogsbygderna i landets nordliga delar lämna anslag ur odlingslåneoch

frostförminskningsfonderna eller annat understöd lör jordbrukets iörkovran

pä hemmanen, som kanske kort efteråt bliva bolagsegendom.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservation.

Vad har jordbruksnäringen i Norrland och Dalarna att vänta av det nga

jordbruksdepartementet? Det är nu en tröstlös kulturbild det nittonde århundradet

från början till slutet lämnar oss i avseende å kronans vårdnad

om det arv, hon i Norrland och Dalarna mottagit från föregående styrelser.

Klart är att här brister något i själva ledningen. Det går icke i längden

att i dylika frågor såsom sista ordet expediera medelinnehållet i vederbörande

myndigheters infordrade utlåtanden, helst dessa ofta med förkärlek framhålla

allenast sakens formella sidor. Från verkliga Norrlandsvänner, som sett sakerna

på nära håll, möter man ock städse det talet, att alla strävanden äro

hopplösa, därför att man ej kan påräkna något intresse för dessa livsfrågor

hos landets regering, på vilken ansvaret dock ytterst vilar. Och det synes

ej heller kunna bestridas, att det är dennas självständiga och enhetliga initiativ,

som här alltid har fattats. Det borde dock ligga i regeringens upplysta

intresse att upptaga arbetet för lösningen av dessa frågor samt lägga en stark

och redbar hand vid detsammas utförande.

Det saknas ej heller omedelbar vädjan i detta avseende. Sålunda beslöt

Västerbottens läns landsting år 1893 göra en underdånig framställning, däri

landstinget förklarade faran att inom kort länets lappmarker skulle sakna

en självständig jordbrukande befolkning så stor, att landstinget ansett det såsom

en oeftergivlig plikt, »innan all utsikt till räddning vöre slut» utbedja

sig Kungl. Maj:ts nådiga, kraftiga och skyndsamma ingripande. Samma år

ingingo hushållningssällskapens ombud med en ansökan, att Kungl. Majit

täcktes efter företagen statistisk utredning vidtaga erforderliga åtgärder för

ett självständigt jordbruks betryggande i de delar av landet, där skogsavverkning

i mer betydande utsträckning förekommer. Slutligen avlät år 1894 års

riksdag en skrivelse med enahanda framställning, som gjorts av hushållningssällskapens

ombud.

Sedan över dessa framställningar infordrats yttranden från vederbörande

befallningshavande, avgav slutligen även skogsstyrelsen i november 1896 utlåtande

i ämnet. Detta var, såsom ärendets traditionella behandling även

fordrade, uteslutande avgivet under den olyckliga ägostyckningslagens tecken.

Styrelsen yttrade nämligen att intill dess det visat sig, i vad mån ägostyckningsförfarandet

kommer att inom de norra delarna av vårt land anlitas för

att skilja jordbruksfastigheten från skogsområdena, ansåg styrelsen några vidare

åtgärder icke för närvarande böra å lagstiftningens väg vidtagas »till

förekommande av de svårigheter, som onekligen följa av ett allt för stort utvidgande

av bolagsegendomen på lantbrukets bekostnad». Att nu tillämpningarna

av ägostyckningslagen ej äro något lyckosamt att gå och vänta på

utan tvärt örn böra på allt sätt förekommas, har förut närmare framhållits.

På våren 1898 utkom slutligen en på Kungl. Maj:ts befallning av statistiska

centralbyrån utarbetad redogörelse för bolags förvärv av jordegendom inom

Norrland och Dalarna under åren 1885 och 1895. Men sedan dess har något

vidare ej alls avhörts från Kungl. Majit.

Detta brådskande ärendes långsamma behandling och slutliga avtynande

visar, att man icke, såsom Västerbottens landsting år 1893 föreställde sig, har

att påräkna Kungl. Majits »nådiga, kraftiga och skyndsamma ingripande» i

dessa frågor. Emellertid kan man ju säga, att det möjligen tillkommit en

förhoppning i upprättande av ett nytt departement, som har till uppgift att

särskilt ägna omsorger åt landets modernäring. Åtminstone framställer sig

osökt den frågan, örn ej detta departement skall finna sig särskilt uppfordrat

att ägna de norrländska jordbruksförhållandena den allvarliga och i snar

handling verksamma uppmärksamhet, som de i så hög grad förtjäna.

Ty örn den nuvarande utvecklingen lämnas fria händer att fullfölja och

avsluta sin uppgift, blir frågan därmed icke avförd, utan den kommer ställ
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

47

digt tillbaka i allt svårare former. Man skall nämligen aldrig glömma, huru

det nittonde århundradet och dess efterföljare misshushållat med frukterna

av föregående tiders förutseende och arbete. Och frågan skall ständigt själv

göra sig påmint genom de olika yttringarna av en undertryckt befolknings

stigande missnöje över orättvisor och övergrepp.

Frågan om vidmakthållandet av jordbruksnäringen inom skogsbygderna i

Norrland och Dalarna är med ett ord en inre försvarsfråga av högsta angelägenhet

och betydelse. Och det förtjänar i dessa tider även erinras därom,

att det icke heller är alldeles oviktigt för det yttre försvaret, huru samfundslivet

rör sig inom den landsdel, där riket har sin enda landgräns.

Vad nu bör ske är emellertid att omedelbart vidtaga de åtgärder, som ej

tåla uppskov, samt därutöver göra en framställning om, att Kungl. Maj:t

täcktes ägna sin uppmärksamhet åt, vad som därefter måste komma. Det

senare är för närvarande av särskild vikt därför, att inom de norra skogsbygderna

jordbruksfrågan i många avseenden står i oskiljaktigt sammanhang

med skogsvårdsfrågan, vilken senare nu, efter det skogskommittén avgivit

sitt betänkande, föreligger till Kungl. Maj:ts omedelbara prövning.

Jag hemställer alltså vördsamt, att riksdagen ville:

l:o för sin del antaga:

dels följande

Lag

angående begränsning i vissa fall av rätten att förvärva fast egendom.

1 §•

Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ej förvärva fast egendom

å landet inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands,

Gävleborgs eller Kopparbergs län, där ej Konungen för visst fall därtill lämnat

tillstånd.

Vad sålunda är stadgat, gälle dock ej, när fråga är allenast örn tomt eller

upplagsplats, vilken erfordras för bolagets eller föreningens verksamhet, eller

om vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet.

2 §•

För enskild person, vilken idkar träförädlings- eller trävarurörelse med

vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker, skall vad i 1 § är

stadgat om bolag och förening för ekonomisk verksamhet jämväl äga tilllämpning,

dock ej i det fall, att fastighet genom arv eller giftorätt tillfallit

sådan näringsidkare.

3 §•

Har avtal tillkommit utan Konungens samtycke, där sådant enligt denna

lag erfordras, vare avtalet ogillt.

Kommer lagfart på grund av avtalet ändock till stånd, och varder ej inom

ett år därefter klander å avtalet anhängiggjort, vare så ansett, som hade förvärvet

skett med Konungens samtycke.

Fråga, huruvida avtal må på grund av denna lag anses ogillt, äge, förutom

sakägare, jämväl allmän åklagare anhänggiggöra.

4 §.

Har genom testamente bortgivits fast egendom till någon, som enligt denna

lag ej må förvärva densamma, och varder ej före givarens död Konungens

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation.

samtycke lämnat, vare testamentet i denna del utan verkan, där det i laga

ordning klandras.

Lämnas testamentet oklandrat och kommer förty lagfart till stånd, må ändock

fråga om testamentets ogiltighet enligt denna lag kunna av allmän åklagare

anhängiggöras inom ett år från det lagfart beviljats.

5 §•

Bank eller annan penninginrättning, så ock försäkringsanstalt vare ej underkastad

denna lags bestämmelser.

dels — under förutsättning att ovanstående lag antages —

följande

Lag

om ändrad lydelse av 23 § i lagen den 27 juni 18% om liemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring.

Härigenom förordnas att 23 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring skall erhålla följande ändrade lydelse:

»Från hemman, varifrån jordavsöndring får ske, må ock avsöndras vattenfall,

fiske eller annan dylik lägenhet; och gäde örn sådan avsöndring i

tillämpliga delar vad härovan i fråga om jordavsöndring är föreskrivet. I

Norrbottens, Västerbottens, Vesternorrlands, Jämtlands, Gävleborgs och Kopparbergs

län må vattenfall av större betydelse ej avsöndras med mindre Konungen

därtill givit lov; och skall förty väckt fråga örn avsöndring av något

inom nämnda län beläget vattenfall av Konungens befallningshavande underställas

Konungens prövning, därest Konungens befallningshavande efter verkställd

utredning finner vattenfallet vara av sagda beskaffenhet.

Vad sålunda är stadgat kommer dock icke att göra någon ändring uti det,

som rörande strömfall å kronohemmans område är särskilt förordnat.»* 1

2:o för sin del antaga följande

Lag

angående inskränkning av ägostyckningsförfarandets tillämpning.

Härigenom förordnas, att vad lagen örn hemmansklyvning, ägostyckning

och jordavsöndring den 27 juni 1896 stadgar i avseende å ägostyckning tills

vidare ej skall äga tillämpning inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands,

Jämtlands och Gävleborgs län; dock skola redan påbörjade ägostyck - ningsförrättningar i enlighet med lagen fullföljas.

3:o för sin del besluta:

att vid avvittringarna ovan odlingsgränsen inom Dorotea och Vilhelmina

socknar skall den andel av vardera socknens skogsanslag, som överstiger nödigt

husbehov, avsättas till en eller flera allmänningar i enlighet med de bestämmelser

Kungl. Maj:t kan närmare meddela.

4:o i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla:

att Kungl. Maj :t täcktes, till fullföljande av avvittringarnas syfte, ägna sär
1

Denna lag står ej i något omedelbart sammanhang med den under punkt l:o föreslagna

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24; reservation. 49

skild uppmärksamhet åt angelägenheten att vidmakthålla jordbruket på de

avvittrade hemmanen och i synnerhet dem, som ägas av sågverksbolag, samt

i övrigt taga initiativ till befrämjande av jordbruket inom skogsbygderna i

Norrland och Dalarna.

På grund av stadgandet i 55 § 3 mom. i riksdagsordningen kommer det

sista yrkandet att upprepas såsom särskild motion. Och torde i övriga tre

punkter, som denna motion sålunda avser, lagutskottet vidtaga de ändringar

i formuleringen av förslagen, som vid ett ytterligare övervägande må finnas

erforderliga.

Stockholm den 27 januari 1901.

Carl Lindhagen.

I förestående motions syfte instämma undertecknade:

J. Nordin.

P. Norberg.

S. H. Kvarnzelius.

XV. Styrlander.

A. Göransson.

Nils Hanson.

E. Norman.

Sam. Söderberg.

J. Persson.

Hjalmar Branting.

Johan Olofsson.

S. J. Kardell.

E. G. Åkerlind.

O. Emthén.

P. Olsson

i Fläsbro.

D. Persson.

Johan Wahlgren.

S. M. Olsson.

W. Johansson,

Öija.

J. G. H. Fredholm.

L. Gust. Broomé.

J. Bromée.

Joh. Er. Nordin.

Joh. Nydal.

And. Olsson

i Mårdäng.

Johan Ericsson.

Ollas A. Ericsson.

A. Hansson

i Solberga.

A. F. Broström.

E. Åkerlund.

Ivar Månsson.

Jämväl undertecknade instämma i motionens syfte, men vilja dock redan

nu hava uttalat, att de påpekade stora bristerna i ägostyckningslagen synas

oss möjligen hava större utsikter att bliva avhjälpta, därest yrkandet under

2:o här ovan allenast på det sätt bifalles, att riksdagen antingen nu själv antager

de för detta ändamål erforderliga ändringar i lagen eller ock i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhåller om skyndsamt förslag till sådana ändringar. I detta

avseende hänvisa vi till särskild motion.

Ad. Wiklund. Joh. Nilsson. L. Dahlstedt.

J. A. Lundström. N. Boström. Nils Wallmark.

G. Kronlund. C. Bergström. C. J. Öberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. .9 sami. 2 avd. Nr 24.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.