Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25

1937-03-12 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1937:25, Andra lagutskottets utlåtande Nr 25

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

1

tfr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1937 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående arrendators rätt

till ersättning av jordägare för täckdikning, vartill

statsbidrag utgått.

1 en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 82,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr von Heland hemställt, att

riksdagen för sin del måtte besluta sådan ändring i gällande bestämmelser,

att arrendator, som erhållit statsbidrag jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelse den

30 juni 1933 angående statsbidrag till täckdikning, ej av denna anledning

skall vidkännas minskning i honom enligt nyttjanderättslagen tillkommande

rätt till ersättning av jordägaren för utförd täckdikning.

2 kap. 17 § tredje stycket i lagen den 1U juni 1907 om nyttjanderätt till fast

egendom behandlar frågan om arrendators rätt till ersättning av jordägare

för verkställd täckdikning. Stadgandet är av följande lydelse:

Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd

eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap

anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdikning med

användande av tegelrör, vare jordägaren pliktig att till arrendatorn utgiva

ersättning dels, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kostnaden,

som motsvarar värdet av rören, dels ock, när fastigheten avträdes,

för vad arrendatorn i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt.

Vid avträdet skall dock från det belopp, som sålunda beräknats utöver

kostnaden för rören, avdrag ske ej mindre med en femtondedel för varje

helt år, varunder arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av täckdikningen,

än även, därest å denna finnes brist, med kostnaden för bristens

avhjälpande.

I enlighet med vad särskilda utskottet i sina utlåtanden, nr 17 (sid. 137) och

nr 22 (sid. 3) föreslagit anvisade 1933 års riksdag, under utgifter för kapitalökning,

till bidrag till täckdikningar för budgetåret 1933/1934 ett reservationsanslag

av 1,000,000 kronor. Avsikten med anslagets anvisande var, bland

annat, att, i den mån så lämpligen kunde ske, genom utförande av täckdikningsarbeten

söka lindra eller motverka arbetslösheten.

Med hänsyn till rådande läge å arbetsmarknaden och behovet av stödåtgärder

för jordbruket hava anslag för ifrågavarande ändamål anvisats jämväl

följande budgetår. Anslaget, som upptagits för budgetåret 1934/1935 under

utgifter för kapitalökning samt därefter under nionde huvudtiteln, har

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 25.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

utgjort under ett vart av budgetåren 1934/1935 och 1935/1936 1,500,000 kronor.

För innevarande budgetår är anslaget nedsatt till 1,000,000 kronor.

Kungörelse angående statsbidrag till täckdikning har av Kungl. Maj:t utfärdats

den 30 juni J933 (nr 434). Av dess bestämmelser må här återgivas

följande.

Statsbidrag kan utlämnas åt ägare eller brukare av åker eller annan odlad

jord för verkställande av täckdikning samt utgår med belopp, motsvarande

högst 25 procent av den beräknade kostnaden för företaget. Ej må dock under

ett och samma år statsbidrag beviljas till så högt belopp, att detta, jämte

bidragstagaren under året beviljat lån från täckdikningslånefonden, överstiger

5,000 kronor. Ej heller må någon innehava statsbidrag och häfta i

skuld för täckdikningslån till högre belopp sammanlagt än 10,000 kronor, där

ej Kungl. Majit i särskilt fall på framställning av lantbruksstyrelsen medgiver

ökning av beloppet. Sammanlagda beloppet av statsbidrag och täckdikningslån

får högst uppgå till, där fråga är örn täckdikning med rör, hela den beräknade

kostnaden, dock ej mer än 500 kronor för hektar av den jord, som

är avsedd att förbättras genom företaget, samt, där fråga är örn täckdikning

med annat material, fyra femtedelar av den beräknade kostnaden, dock högst

350 kronor för hektar av sådan jord, som nyss sagts. Vid beräkning av kostnaden

skola gällande bestämmelser angående täckdikningslån i tillämpliga

delar lända till efterrättelse. Bidragen sökas hos och utlämnas av vederbörande

hushållningssällskap. Vid prövning av inkomna ansökningar om statsbidrag

skall såvitt möjligt tillses, att bidrag främst tillgodokommer deni, som

äro mest i behov därav. I den mån så lämpligen kan ske, bör även hänsyn

vid beviljandet tagas till önskvärdheten att därigenom rådande arbetslöshet

lindras eller motverkas. Sedan statsbidrag beviljats, skall arbetet utan uppskov

igångsättas.

Hushållningssällskap, som för handliavandet av här ifrågavarande verksamhet

nödgas anlita extra arbetskraft, må på framställning kunna av Kungl.

Majit, i den mån skäl därtill äro, tillerkännas bidrag av statsmedel till kostnaderna

härför.

Slutligen må erinras, att vid 1936 års riksdag jordbruksutskottet i sitt avriksdagen

godkända utlåtande nr 1 beträffande förevarande anslag framhållit

såsom eftersträvansvärt, att, för möjliggörande av anslagets fördelning å

så många håll som möjligt, statsbidrag för ändamålet — under beaktande

jämväl av att jordbrukare, som främst äro i behov av hjälp, i första hand

tillgodoses — i största utsträckning lämnas till mindre och medelstora jordbruk.

På förslag av jordbruksutskottet (utlåtande nr 1, punkt 136) har innevarande

riksdag anvisat ett reservationsanslag av 500,000 kronor för budgetåret

1937/1938 till bidrag till täckdikningar.

2 kap. 17 § nyttjanderättslagen erhöll sin nuvarande lydelse genom en lag

av den 27 juni 1927. Tidigare stadgades i lagrummet allenast, att om arrendatorn

läte efter plan, som uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller blivit

av jordägaren godkänd, å fastigheten verkställa täckdikning med användande

av tegelrör, jordägaren skulle vara pliktig att, sedan arbetet blivit be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

3

hörigen utfört, till arrendatorn utgiva ersättning för så stor del av kostnaden,

som motsvarade värdet av rören.

Genom 1927 års lag stadgades i förevarande paragraf rätt för arrendator

att i viss utsträckning erhålla ersättning av jordägare jämväl för nyodling

och betesförbättring. I andra stycket i 17 § har nämligen föreskrivits, att om

det vid avträdet av en fastighet befinnes, att dess värde av arrendatorn genom

nyodling eller särskilda åtgärder för anordnande av betesbruk blivit på

ett varaktigt sätt förökat, arrendatorn skall av jordägaren njuta ersättning

motsvarande det ökade värde, fastigheten i följd av förbättringen då kan anses

äga, dock ej med högre belopp än som svarar mot den nödiga kostnad,

han nedlagt å förbättringen. Har ej jordägaren lämnat sitt samtycke till förbättring,

som nu sagts, må emellertid ej utgå högre ersättning än som, efter

medeltal räknat, belöper å två hektar, ändå att den mark, som förbättrats,

är av större omfattning.

De år 1927 verkställda ändringarna i 2 kap. 17 § nyttjanderättslagen äro

grundade på förslag av de s. k. jordsakkunniga i deras den 20 juni 1926 avlämnade

betänkande med förslag till lag örn ändrad lydelse av vissa delar av

nyttjanderättslagen (stat. off. utredn. 1926:8). I detta betänkande bar frågan

om rätt till ersättning för nyodling och annan jordförbättring behandlats

å sid. 140—158, vartill utskottet tillåter sig hänvisa. Jordsakkunniga

hava icke berört frågan, huruvida avdrag från arrendatorn tillkommande

ersättning av jordägare bör ske för statsbidrag, som lämnats arrendatorn.

I yttrande över jordsakkunnigas förslag, vilket yttrande återgivits i propositionen

nr 182 till 1927 års riksdag med förslag till lag om ändring i vissa

delar av nyttjanderättslagen m. m. (Bil. D sid. 46), har lantbruksstyrelsen anfört

i fråga om arrendators rätt till ersättning av jordägare, »att i nyodlingseller

betesförbättringsarbete, som av arrendator utförts, kan hava ingått dikning,

till vars utförande arrendatorn erhållit statsbidrag från statens avdikningsanslag,

i vilket fall motsvarande minskning av ersättningen bör ske».

I nämnda proposition (sid. 45) har föredragande departementschefen,

statsrådet Thyrén, yttrat i anslutning till 17 § andra stycket nyttjanderättslagen,

att »tydligt lärer vara, att, örn arrendatorn erhållit statsbidrag till

företag av här ifrågavarande beskaffenhet, avdrag därför skall ske». Detta

departementschefens uttalande lämnades av sammansatta andra lag- och

jordbruksutskottet (utlåtande nr 1), som behandlade propositionen nr 182,

ävensom av riksdagen utan anmärkning.

Enligt lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet i Norrland

och vissa delar av Svealand, den s. k. norrländska arrendelagen, äger arrendator,

som genom nyodling eller annan jordförbättring på ett varaktigt sätt

förökat fastighetens värde, under vissa förutsättningar rätt till ersättning därför

av jordägaren, när fastigheten avträdes. Gottgörelsen skall beräknas efter

det ökade värde, som fastigheten lill följd av nyodlingen eller jordförbättringen

kan anses äga, då den avträdes av arrendatorn. Ersättningen må

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

emellertid ej överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnaden (11 §).

Att märka är, att dessa bestämmelser i norrländska arrendelagen gälla även

beträffande av arrendatorn verkställd täckdikning.

Vidare må erinras, att vid 1934 års riksdag hemställdes i två likalydande

motioner, I: 65 av herr Löfvander m. fl. och II: 128 av herr Andersson i

Dunker m. fl., att riksdagen för sin del måtte besluta att i 2 kap. 17 § nyttjanderättslagen

stadga rätt för arrendator att på sätt i motionerna närmare

angivits erhålla ersättning för under arrendetiden utförd cementerad gödselstadanläggning.

Rörande innehållet i de ifrågasatta lagreglerna anfördes i motionerna,

bland annat:

Då arrendatorn ensam har omedelbar nytta av anläggningen och då bidrag

och lån kan erhållas av statsmedel, som i regel fullt täcka den kontanta kostnaden,

synes arrendators rätt till ersättning böra inträda först vid arrendets

avträdande. Bestämmandet av ersättningens belopp torde, i likhet med vad

som är fallet beträffande täckdikning, böra ske dels med hänsyn till arrendatorns

kostnader för anläggningen, dels med hänsyn till den tid arrendatorn

nyttjat densamma utan förhöjning av arrendet.

Beträffande ersättningens storlek synes denna böra sättas till arrendatorns

kostnader för anläggningen, dock högst till den vid planens uppgörande beräknade

anläggningskostnaden. Härifrån bör givetvis avgå det bidrag utan

återbetalningsskyldighet, som arrendatorn ev. erhållit av statsmedel.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 41, över dessa motioner:

I många fall torde en arrendator å jordbruksfastighet anse det vara med

sin fördel förenligt att anlägga gödselstad. En sådan anläggning är givetvis

till viss fördel även för jordägaren, i det att värdet å hans fastighet nästan

undantagslöst därigenom förhöjes. Rätt för arrendatorn att av jordägaren

få ersättning för anläggningen finnes emellertid icke stadgad i nu gällande

lagstiftning. Huruvida en sådan rätt skall genom lag tillerkännas arrendatorn

samt det närmare innehållet av en lagstiftning härutinnan bör enligt utskottets

mening med hänsyn till frågans vikt och betydelse göras till föremål

för utredning.

Vid en sådan utredning torde böra övervägas de olika möjligheter, som erbjudas

att ordna en dylik ersättningsfråga. Det bör vara särskilt angeläget

att giva sådana regler, att jordägaren icke ådrages onödiga utgifter. Ersättning

bör därför icke utgå till arrendator för sådana kostnader, för vilka han

kunnat erhålla bidrag av allmänna medel, därest alla de möjligheter anlitats,

som författningarna medgiva. Ävenledes torde böra beaktas, att bestämmelser

givas örn betryggande kontroll över arbetets utförande.

På förslag av utskottet hemställde riksdagen i skrivelse, nr 311, att Kungl.

Majit ville verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning i lag måtte

stadgas rätt för arrendator att av jordägaren erhålla ersättning för under arrendetiden

utförd ändamålsenlig gödselstadanläggning samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Såsom framgår av utskottets förut denna dag avgivna utlåtande, nr 24, har

åt särskilda sakkunniga — 1936 års arrendeutredning ■—- uppdragits att verkställa

utredning och avgiva förslag rörande arrendelagstiftningen. Innehållet

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

5

av direktiven för de sakkunnigas arbete har återgivits å sid. 4—6 i berörda utlåtande,

till vilket utskottet i denna del får hänvisa. I den historik, som föregår

direktiven i föredragande departementschefens anförande till statsrådsprotokollet,

har ovannämnda framställning av 1934 års riksdag redovisats.

I förevarande motion anföres, bland annat:

Har en arrendator verkställt täckdikning med statsbidrag enligt ovannämnda

kungörelse men avflyttar något eller några år efter arbetets utförande,

blir följden, att jordägaren i verkligheten får uppbära statsbidraget för

täckdikningen i stället för arrendatorn, i fall jordägaren skall anses berättigad

att från ersättningen för täckdikningen under arrendetiden avdraga en summa

som svarar mot statsbidraget.

En sådan tolkning, som åtminstone i vissa fall tillämpats, kan icke annat

än förefalla vederbörande arrendator orättvis, särskilt om orsaken till avflyttningen

skulle vara en enligt arrendatorns mening oskälig höjning av arrendet

efter slutet av den avtalsperiod under vilken ifrågavarande förbättringsarbete

utförts.

En ändring av gällande bestämmelser synes därför påkallad och det borde

samtidigt undersökas, huruvida och i vad mån skäl kan föreligga att giva en

eventuell lagändring retroaktiv verkan.

Utskottet hyser den uppfattningen, att statsmakterna böra först efter utredning

och möjligen i ett större sammanhang taga definitiv ställning till det

i motionen berörda spörsmålet. Utskottet kan därför icke tillstyrka motionärens

förslag, att riksdagen måtte besluta författningsändring.

Utskottet vill i anledning av motionen erinra, att åt särskilda sakkunniga

— 1936 års arrendeutredning — uppdragits att verkställa utredning och avgiva

förslag rörande arrendelagstiftningen. Den nu förevarande frågan är

visserligen icke direkt omnämnd i de direktiv, som meddelats för de sakkunnigas

arbete, men då dessa ha att taga ställning till arrendelagstiftningen i

hela dess vidd, föreligger intet hinder för dem att till undersökning upptaga

förevarande spörsmål. Utskottet vill vidare framhålla, att, såsom utskottets

redogörelse ger vid handen, en liknande fråga torde bliva föremål för

de sakkunnigas överväganden i anledning av den i direktiven omförmälda

skrivelsen av 1934 års riksdag med begäran om utredning av frågan örn

rätt för arrendator att av jordägaren erhålla ersättning för under arrendetiden

utförd ändamålsenlig gödselstadanläggning. Med hänsyn till vad sålunda

anförts finner utskottet skäl tala för att nu ifrågavarande spörsmål göres

till föremål för prövning vid det av 1936 års arrendeutredning bedrivna arbetet.

Utskottet får därför hemställa,

1) att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville

överlämna motionen till 1936 års arrendeutredning för att

tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag;

samt

Billanq till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 25. 1

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

2) att motionen, i den mån den icke blivit beaktad genom

vad utskottet sålunda hemställt, icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 mars 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder*, P. Sandström, Norman, Knut

Petersson, Sten, Ekströmer och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Skoglund och Pettersson i Hällbacken*, fru Nordgren

samt herrar Hermansson*, Thorell, Gardell*, Holm och Barnekow.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

371294

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:130 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående arrendators rätt till ersättning av jordägare för täckdikning, vartill statsbidrag utgått. a1 i texten