Utlåtande i anledning av väckt motion angående tillförsäkrande dt vissa arrendatorer av husrum och vedbrand på livstid från förut arrenderad fastighet.
1937-03-16 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1937:26, Utlåtande i anledning av väckt motion angående tillförsäkrande dt vissa arrendatorer av husrum och vedbrand på livstid från förut arrenderad fastighet.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
1
Nr 26.
Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1937 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående tillförsäkrande
dt vissa arrendatorer av husrum och vedbrand på livstid
från förut arrenderad fastighet.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 254,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Strindlund hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
i samband med pågående översyn av arrendelagen låta verkställa utredning
och inkomma med förslag till sådan ändring däri att arrendator av egendom,
som faller under den allmänna arrendelagens särskilda sociala arrendebestämmelser
och den norrländska arrendelagen, vilken innehaft sin fastighet i
25 år samt uppnått en ålder av 60 år, tillförsäkras husrum och vedbrand för
sin livstid från den fastighet han brukat.
I fråga om de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet,
i den mån redogörelse för desamma ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.
De särskilda sociala arrendebestämmelserna i lagen den 14 juni 1907 örn
nyttjanderätt till fast egendom avse jordbruksarrenden under bolag, ekonomiska
föreningar och vissa med dem likställda jordägare samt under fideikommiss,
allt under förutsättning att arrendet omfattar odlad jord till en
vidd av minst fyra och högst tjugufem hektar (45 och 55 §§).
Lagen den 25 juni 1909 örn arrende av viss jord d landet i Norrland och
vissa delar av Svealand (norrländska arrendelagen) äger tillämpning å arrenden,
som omfatta högst tjugufem hektar odlad jord och minst fyra hektar
inrösningsjord, därest jorden vid arrendeavtalets ingående ägdes av bolag,
ekonomisk förening och vissa med dem likställda jordägare.
Under år 1932 verkställdes en allmän jordbruksräkning i riket. De därvid
insamlade uppgifterna hava bearbetats av statistiska centralbyrån, som
i Sveriges officiella statistik (jordbruk med binäringar) lämnat en redogörelse
därför.
Antalet brukningsdelar i riket utgjorde 1932 tillhopa 669,751, därav 241,134
med en åkerareal upp till 0.25 hektar, 60,258 örn 0.26—1 hektar, 60,980 örn
1—2 hektar samt 116,515 om 2—5 hektar.
Beträffande utarrenderade brukningsdelars antal och åkerareal i procent
av samtliga brukningsdelar finnas i 1932 års jordbruksräkning uppgifter endast
i fråga om brukningsdelar med mera än 2 hektar åker. Hela antalet
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 20.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
sådana brukningsdelar utgjorde 307,379. Av sistnämnda antal voro 60,192
utarrenderade (19.6 °/o), under det att 247,187 (80.4 %>) brukades av ägaren
själv. Till brukningsdelar med mera än 2 hektar åker hörde en sammanlagd
åkerareal av 3,575,389 hektar (all åker utgjorde 3,724,625 hektar), varav
2,620,504 hektar (73.3 %) brukades av ägaren själv och 954,885 hektar
(26.7 %) av arrendator.
Utarrenderade brukningsdelar förekomma i den relativt sett minsta utsträckningen
vid småbruken, under det att arrendesystemet nått åtskilligt
större omfattning vid de större brukningsdelarna.
Beträffande arrendesystemets utbredning i olika delar av landet må nämnas,
att detsamma förekommer i stor utsträckning inom ett sammanhängande
område, som utgöres av Uppland, Södermanland, Östergötland och norra
kustlandet i Kalmar län, samt vidare på slättbygden i Malmöhus län och i
hela Bergslagen, där bruks- och trävarubolagens jordinnehav nått den största
omfattningen. Däremot har arrendesystemet sin minsta omfattning på Gotland,
i Blekinge läns skogsbygd, i Västernorrlands läns kustland samt i Västerbottens
och Norrbottens län, inom vilka områden åkerjorden till mera
än 90 % brukas av självägare.
Spörsmålet om arrendatorernas ekonomiska ställning på ålderdomen synes
i tämligen ringa utsträckning lia varit föremål för uppmärksamhet vid verkställda
utredningar rörande jordfrågan.
Jordkommissionen har emellertid i del V av sitt betänkande (stat. off. utr.
1922: 48), vilken del upptages av en »redogörelse för resultatet av vissa av
jordkommissionen företagna enquéter i jordfrågan», redogjort (å sid. 86—89)
för vissa inkomna upplysningar rörande »arrendatorernas ekonomiska ställning
på ålderdomen» i södra och mellersta Sverige. I fråga om innehållet av
denna framställning tillåter sig utskottet hänvisa till betänkandet.
Såsom framgår av utskottets förut denna dag avgivna utlåtande, nr 24,
hava särskilda sakkunniga — 1936 års arrendeutredning — tillkallats för att
verkställa utredning och avgiva förslag rörande arrendelagstiftningen. De
närmare riktlinjerna för de sakkunnigas arbete finnas återgivna å sid. 4—6
i berörda utlåtande, till vilket utskottet i denna del får hänvisa.
I detta sammanhang må erinras om att med stöd av Kungl. Maj:ts den 11
september 1936 lämnade bemyndigande särskilda sakkunniga tillkallats för
att verkställa utredning beträffande frågan om pensionering av i enskild
tjänst anställda personer. I direktiven för de sakkunnigas arbete uttalas,
bland annat, att särskild uppmärksamhet skall ägnas sådana kategorier av
anställda, vilka för närvarande äro sämst lottade i pensionshänseende såsom
personer, anställda i småföretag av varjehanda art, samt kroppsarbetare.
I förevarande motion anföres, bland annat:
Bonden ja till och med åborättsinnehavaren brukar i allmänhet kunna vid
överlåtelse av hemmanet eller åborätten tillförsäkra sig något s. k. undantag
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
3
eller födoråd. Arrendatorn däremot har därtill varken rätt eller möjlighet.
Då krafterna svika och kontraktstiden är ute har arrendatorn icke ens bostad
för återstående dagar. Inseende detta brukar också ett flertal av våra skogsbolag
tillförsäkra sina gamla arrendatorer ett mindre födoråd vid deras avträdande
från arrendet. Mången gång underlättas detta därav att arrendet
övertages av arrendatorn närstående. Men örn så icke är fallet och bolagets
inställning är en annan än nu nämnts kan en utsliten arrendator utan vidare
vräkas.
Principen, att den, som under större delen av sitt liv ägnat sina krafter åt
visst företag, skall på ålderdomen tilldelas någon pension, har genomförts av
stat och kommun och vinner alltmer terräng även bland privata företagare.
Icke minst i fråga örn de arrendatorer, varom nu är fråga, torde skäligheten i
denna princip lätt kunna påvisas, önskvärt vore också om dessa arrendatorer
kunde tillförsäkras ett tillskott till ålderdomsförsörjningen från den egendom,
på vars brukande de nedlagt sin mannakraft. Lämpligast synes mig
detta kunna ske genom beredande av husrum inklusive bränsle. Givet är att
hur liten fastighet som helst ej kan bära ett sådant onus och att ej heller lika
starka skäl kunna anföras för tillförsäkrande åt arrendatorer utav mycket
stora arrendejordar av dessa förmåner. Begränsning torde böra ske till sådana
egendomar som falla under den allmänna arrendelagens särskilda sociala
arrendebestämmelser (jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda
jordägare) samt den s. k. norrländska arrendelagen. Beredandet av
dessa förmåner från fastigheterna kommer säkerligen att i praktiken innebära
en ringa utgift för ägarna.
En förutsättning för denna rätt bör givetvis vara att brukaren innehaft
fastigheten under viss minimitid, förslagsvis 25 år, och uppnått viss ålder,
förslagsvis 60 år.
Såsom framgår av utskottets ovan lämnade redogörelse har åt särskilda
sakkunniga — 1936 års arrendeutredning — uppdragits att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande arrendelagstiftningen. Syftet med utredningen,
som skall omfatta ämnet i hela dess vidd och bedrivas i stort sett
förutsättningslöst, är att undersöka möjligheterna att i olika hänseenden
förbättra arrendatorernas ställning. Bland spörsmål, vilka under utredningsarbetet
böra bliva föremål för särskild uppmärksamhet, hava nämnts frågorna
om arrendetidens längd, företrädesrätt för arrendator vid arrendetidens
utgång till nytt arrende och vid arrendegårdens försäljning till inköp av densamma
samt jordägarens byggnadsskyldighet. Vid utredningen skall till en
allsidig och förutsättningslös prövning upptagas frågan, i vilken omfattning
arrendebestämmelserna böra göras tvingande.
I förevarande motion hemställes nu, att riksdagen måtte anhålla, att
Kungl. Maj :t ville i samband med den pågående översynen av arrendelagstiftningen
verkställa utredning rörande sådan lagändring, att arrendator av egendom,
som faller under den allmänna arrendelagens särskilda sociala arrendebestämmelser
och den norrländska arrendelagen, vilken innehaft sin fastighet
i 25 år samt uppnått en ålder av 60 år, tillförsäkras husrum och vedbrand
för sin livstid från den fastighet, han brukat.
Omvårdnaden örn medborgarna på ålderdomen har under det sista årtiondet
varit föremål för statsmakternas synnerliga uppmärksamhet. Utskot
-
Utskottet.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
tet vill i detta sammanhang endast erinra om de förbättrade folkpensioner,
som kommit till stånd genom 1935 års folkpensioneringslag, samt om den
utredning, som bedrives av kommittén angående pensionering av i enskild
tjänst anställda. Genom de förhöjda folkpensionerna kommer givetvis även
arrendatorernas ställning på ålderdomen att förbättras.
Det i motionen berörda spörsmålet är av ömtålig natur. Av stor betydelse
för bedömandet av detsamma är givetvis den gestaltning, den
reformerade arrendelagstiftningen i övrigt kan komma att få. Utskottet vill
fästa uppmärksamheten på att lämpligheten av den av motionären föreslagna
begränsningen till jord, varå den allmänna arrendelagens sociala bestämmelser
eller norrländska arrendelagen äro tillämpliga, kan i och för sig vara föremål
för olika meningar. I stort sett synas samma skäl föreligga att bereda
exempelvis åtskilliga arrendatorer av kronojord och ecklesiastik jord motsvarande
förmån. I detta sammanhang vill utskottet erinra, att enligt direktiven
för arrendeutredningen möjligheterna för en utvidgning av den sociala
arrendelagstiftningens tillämplighetsområde böra undersökas.
Utskottet, som nu icke är berett att taga ställning till den i motionen behandlade
frågan, anser likväl, att spörsmålet bör av 1936 års arrendeutredning
upptagas till en allsidig och förutsättningslös prövning, därvid jordägarnas
berättigade intressen givetvis måste beaktas.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
överlämna motionen till 1936 års arrendeutredning för att
tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag;
samt
2) att motionen, i den mån den icke blivit beaktad genom
vad utskottet sålunda hemställt, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 mars 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
SIGFRID HANSSON.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder*, P. Sandström*, Hagman,
John Gustavson, Knut Petersson, Sten* och Ekströmer;
från andra kammaren: herrar Hage, Skoglund, Pettersson i Hällbacken, Johanson i
Hallagården och Sandström i Sollefteå*, fru Nordgren samt herrar Hansson i Örebro och
Barnekow.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
371370
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1937:131 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående tillförsäkrande åt vissa arrendatorer av husrum och vedbrand på livstid från förut arrenderad fasti a1 i texten