Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående tillförsäkrande dt vissa arrendatorer av husrum och vedbrand på livstid från förut arrenderad fastighet.

1937-03-16 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1937:26, Utlåtande i anledning av väckt motion angående tillförsäkrande dt vissa arrendatorer av husrum och vedbrand på livstid från förut arrenderad fastighet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

1

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1937 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående tillförsäkrande

dt vissa arrendatorer av husrum och vedbrand på livstid

från förut arrenderad fastighet.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 254,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Strindlund hemställt, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte

i samband med pågående översyn av arrendelagen låta verkställa utredning

och inkomma med förslag till sådan ändring däri att arrendator av egendom,

som faller under den allmänna arrendelagens särskilda sociala arrendebestämmelser

och den norrländska arrendelagen, vilken innehaft sin fastighet i

25 år samt uppnått en ålder av 60 år, tillförsäkras husrum och vedbrand för

sin livstid från den fastighet han brukat.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet,

i den mån redogörelse för desamma ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.

De särskilda sociala arrendebestämmelserna i lagen den 14 juni 1907 örn

nyttjanderätt till fast egendom avse jordbruksarrenden under bolag, ekonomiska

föreningar och vissa med dem likställda jordägare samt under fideikommiss,

allt under förutsättning att arrendet omfattar odlad jord till en

vidd av minst fyra och högst tjugufem hektar (45 och 55 §§).

Lagen den 25 juni 1909 örn arrende av viss jord d landet i Norrland och

vissa delar av Svealand (norrländska arrendelagen) äger tillämpning å arrenden,

som omfatta högst tjugufem hektar odlad jord och minst fyra hektar

inrösningsjord, därest jorden vid arrendeavtalets ingående ägdes av bolag,

ekonomisk förening och vissa med dem likställda jordägare.

Under år 1932 verkställdes en allmän jordbruksräkning i riket. De därvid

insamlade uppgifterna hava bearbetats av statistiska centralbyrån, som

i Sveriges officiella statistik (jordbruk med binäringar) lämnat en redogörelse

därför.

Antalet brukningsdelar i riket utgjorde 1932 tillhopa 669,751, därav 241,134

med en åkerareal upp till 0.25 hektar, 60,258 örn 0.26—1 hektar, 60,980 örn

1—2 hektar samt 116,515 om 2—5 hektar.

Beträffande utarrenderade brukningsdelars antal och åkerareal i procent

av samtliga brukningsdelar finnas i 1932 års jordbruksräkning uppgifter endast

i fråga om brukningsdelar med mera än 2 hektar åker. Hela antalet

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 20.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

sådana brukningsdelar utgjorde 307,379. Av sistnämnda antal voro 60,192

utarrenderade (19.6 °/o), under det att 247,187 (80.4 %>) brukades av ägaren

själv. Till brukningsdelar med mera än 2 hektar åker hörde en sammanlagd

åkerareal av 3,575,389 hektar (all åker utgjorde 3,724,625 hektar), varav

2,620,504 hektar (73.3 %) brukades av ägaren själv och 954,885 hektar

(26.7 %) av arrendator.

Utarrenderade brukningsdelar förekomma i den relativt sett minsta utsträckningen

vid småbruken, under det att arrendesystemet nått åtskilligt

större omfattning vid de större brukningsdelarna.

Beträffande arrendesystemets utbredning i olika delar av landet må nämnas,

att detsamma förekommer i stor utsträckning inom ett sammanhängande

område, som utgöres av Uppland, Södermanland, Östergötland och norra

kustlandet i Kalmar län, samt vidare på slättbygden i Malmöhus län och i

hela Bergslagen, där bruks- och trävarubolagens jordinnehav nått den största

omfattningen. Däremot har arrendesystemet sin minsta omfattning på Gotland,

i Blekinge läns skogsbygd, i Västernorrlands läns kustland samt i Västerbottens

och Norrbottens län, inom vilka områden åkerjorden till mera

än 90 % brukas av självägare.

Spörsmålet om arrendatorernas ekonomiska ställning på ålderdomen synes

i tämligen ringa utsträckning lia varit föremål för uppmärksamhet vid verkställda

utredningar rörande jordfrågan.

Jordkommissionen har emellertid i del V av sitt betänkande (stat. off. utr.

1922: 48), vilken del upptages av en »redogörelse för resultatet av vissa av

jordkommissionen företagna enquéter i jordfrågan», redogjort (å sid. 86—89)

för vissa inkomna upplysningar rörande »arrendatorernas ekonomiska ställning

på ålderdomen» i södra och mellersta Sverige. I fråga om innehållet av

denna framställning tillåter sig utskottet hänvisa till betänkandet.

Såsom framgår av utskottets förut denna dag avgivna utlåtande, nr 24,

hava särskilda sakkunniga — 1936 års arrendeutredning — tillkallats för att

verkställa utredning och avgiva förslag rörande arrendelagstiftningen. De

närmare riktlinjerna för de sakkunnigas arbete finnas återgivna å sid. 4—6

i berörda utlåtande, till vilket utskottet i denna del får hänvisa.

I detta sammanhang må erinras om att med stöd av Kungl. Maj:ts den 11

september 1936 lämnade bemyndigande särskilda sakkunniga tillkallats för

att verkställa utredning beträffande frågan om pensionering av i enskild

tjänst anställda personer. I direktiven för de sakkunnigas arbete uttalas,

bland annat, att särskild uppmärksamhet skall ägnas sådana kategorier av

anställda, vilka för närvarande äro sämst lottade i pensionshänseende såsom

personer, anställda i småföretag av varjehanda art, samt kroppsarbetare.

I förevarande motion anföres, bland annat:

Bonden ja till och med åborättsinnehavaren brukar i allmänhet kunna vid

överlåtelse av hemmanet eller åborätten tillförsäkra sig något s. k. undantag

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

3

eller födoråd. Arrendatorn däremot har därtill varken rätt eller möjlighet.

Då krafterna svika och kontraktstiden är ute har arrendatorn icke ens bostad

för återstående dagar. Inseende detta brukar också ett flertal av våra skogsbolag

tillförsäkra sina gamla arrendatorer ett mindre födoråd vid deras avträdande

från arrendet. Mången gång underlättas detta därav att arrendet

övertages av arrendatorn närstående. Men örn så icke är fallet och bolagets

inställning är en annan än nu nämnts kan en utsliten arrendator utan vidare

vräkas.

Principen, att den, som under större delen av sitt liv ägnat sina krafter åt

visst företag, skall på ålderdomen tilldelas någon pension, har genomförts av

stat och kommun och vinner alltmer terräng även bland privata företagare.

Icke minst i fråga örn de arrendatorer, varom nu är fråga, torde skäligheten i

denna princip lätt kunna påvisas, önskvärt vore också om dessa arrendatorer

kunde tillförsäkras ett tillskott till ålderdomsförsörjningen från den egendom,

på vars brukande de nedlagt sin mannakraft. Lämpligast synes mig

detta kunna ske genom beredande av husrum inklusive bränsle. Givet är att

hur liten fastighet som helst ej kan bära ett sådant onus och att ej heller lika

starka skäl kunna anföras för tillförsäkrande åt arrendatorer utav mycket

stora arrendejordar av dessa förmåner. Begränsning torde böra ske till sådana

egendomar som falla under den allmänna arrendelagens särskilda sociala

arrendebestämmelser (jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda

jordägare) samt den s. k. norrländska arrendelagen. Beredandet av

dessa förmåner från fastigheterna kommer säkerligen att i praktiken innebära

en ringa utgift för ägarna.

En förutsättning för denna rätt bör givetvis vara att brukaren innehaft

fastigheten under viss minimitid, förslagsvis 25 år, och uppnått viss ålder,

förslagsvis 60 år.

Såsom framgår av utskottets ovan lämnade redogörelse har åt särskilda

sakkunniga — 1936 års arrendeutredning — uppdragits att verkställa utredning

och avgiva förslag rörande arrendelagstiftningen. Syftet med utredningen,

som skall omfatta ämnet i hela dess vidd och bedrivas i stort sett

förutsättningslöst, är att undersöka möjligheterna att i olika hänseenden

förbättra arrendatorernas ställning. Bland spörsmål, vilka under utredningsarbetet

böra bliva föremål för särskild uppmärksamhet, hava nämnts frågorna

om arrendetidens längd, företrädesrätt för arrendator vid arrendetidens

utgång till nytt arrende och vid arrendegårdens försäljning till inköp av densamma

samt jordägarens byggnadsskyldighet. Vid utredningen skall till en

allsidig och förutsättningslös prövning upptagas frågan, i vilken omfattning

arrendebestämmelserna böra göras tvingande.

I förevarande motion hemställes nu, att riksdagen måtte anhålla, att

Kungl. Maj :t ville i samband med den pågående översynen av arrendelagstiftningen

verkställa utredning rörande sådan lagändring, att arrendator av egendom,

som faller under den allmänna arrendelagens särskilda sociala arrendebestämmelser

och den norrländska arrendelagen, vilken innehaft sin fastighet

i 25 år samt uppnått en ålder av 60 år, tillförsäkras husrum och vedbrand

för sin livstid från den fastighet, han brukat.

Omvårdnaden örn medborgarna på ålderdomen har under det sista årtiondet

varit föremål för statsmakternas synnerliga uppmärksamhet. Utskot
-

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

tet vill i detta sammanhang endast erinra om de förbättrade folkpensioner,

som kommit till stånd genom 1935 års folkpensioneringslag, samt om den

utredning, som bedrives av kommittén angående pensionering av i enskild

tjänst anställda. Genom de förhöjda folkpensionerna kommer givetvis även

arrendatorernas ställning på ålderdomen att förbättras.

Det i motionen berörda spörsmålet är av ömtålig natur. Av stor betydelse

för bedömandet av detsamma är givetvis den gestaltning, den

reformerade arrendelagstiftningen i övrigt kan komma att få. Utskottet vill

fästa uppmärksamheten på att lämpligheten av den av motionären föreslagna

begränsningen till jord, varå den allmänna arrendelagens sociala bestämmelser

eller norrländska arrendelagen äro tillämpliga, kan i och för sig vara föremål

för olika meningar. I stort sett synas samma skäl föreligga att bereda

exempelvis åtskilliga arrendatorer av kronojord och ecklesiastik jord motsvarande

förmån. I detta sammanhang vill utskottet erinra, att enligt direktiven

för arrendeutredningen möjligheterna för en utvidgning av den sociala

arrendelagstiftningens tillämplighetsområde böra undersökas.

Utskottet, som nu icke är berett att taga ställning till den i motionen behandlade

frågan, anser likväl, att spörsmålet bör av 1936 års arrendeutredning

upptagas till en allsidig och förutsättningslös prövning, därvid jordägarnas

berättigade intressen givetvis måste beaktas.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville

överlämna motionen till 1936 års arrendeutredning för att

tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag;

samt

2) att motionen, i den mån den icke blivit beaktad genom

vad utskottet sålunda hemställt, icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 mars 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder*, P. Sandström*, Hagman,

John Gustavson, Knut Petersson, Sten* och Ekströmer;

från andra kammaren: herrar Hage, Skoglund, Pettersson i Hällbacken, Johanson i

Hallagården och Sandström i Sollefteå*, fru Nordgren samt herrar Hansson i Örebro och

Barnekow.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

371370

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:131 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående tillförsäkrande åt vissa arrendatorer av husrum och vedbrand på livstid från förut arrenderad fasti a1 i texten