Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition, nr 15, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935

1937-04-06 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1937:27, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition, nr 15, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 9 april 1937 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition, nr 15, med

förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13,

29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering

jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 30 december 1936 dagtecknad proposition, nr 15, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Majit under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet

förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna förslag till lag

angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935

(nr 434) om folkpensionering.

I anledning av nämnda proposition hava inom andra kammaren väckts

följande likaledes till lagutskott hänvisade och av andra lagutskottet behandlade

motioner, nämligen

nr 395 av herr Persson i Tidaholm m. fl.,

nr 396 av herr Andersson i Torngård,

nr 400 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.,

nr 402 av herr Andersson i Rasjön m. fl., samt

nr 403 av herr Lundell m. fl.

I samband med den ifrågavarande propositionen har andra lagutskottet

vidare till behandling företagit de till lagutskott hänvisade motionerna

nr J27 i första kammaren av herr Johan Larsson om undantagande av inkomst,

härflytande från blindhetsersättning, vid beräkning av tilläggspension

enligt lagen om folkpensionering, samt

nr 169 i andra kammaren av herr Bengtsson m. fl. angående storleken av

blinda tillkommande folkpension.

Beträffande innebörden i den föreliggande propositionen och de ovan nämnda

motionerna, ävensom i fråga örn de skäl, som anförts till stöd för de

framförda förslagen, tillåter sig utskottet — i den mån redogörelse ej lämnas

här nedan — hänvisa till propositionen och motionerna.

Kortfattad återblick på frågans tidigare behandling.

År 1928 tillsatte Kungl. Majit, bland annat på därom av riksdagen gjord

framställning, en kommitté, 1928 års pensionsförsäkringskommitté, med uppdrag

att verkställa utredning rörande revision av den år 1913 utfärdade lagen

om allmän pensionsförsäkring. Nämnda kommitté avgav år 1934 sitt

slutbetänkande med förslag i ämnet. På grundval av i huvudsak detta förBihang

till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 27—28.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

slag framlade Kungl. Maj:t för 1935 års riksdag genom proposition nr 217

förslag till lag om folkpensionering. I de avseenden som i nu förevarande

sammanhang äro av intresse innebar nämnda förslag i huvudsak följande.

Folkpension skulle från och med den 1 januari 1937 bestå av grundpension,

vilken skulle utgå utan behovsprövning, och tilläggspension, vars storlek

liksom ifråga om pensionstillägg enligt gamla lagen skulle vara beroende

av pensionstagare^ egen årsinkomst. Grundpensionen skulle i regel

utgöra 70 kronor jämte 10 procent av summan erlagda pensionsavgifter. För

bestämmande av tilläggspensionens belopp skulle landet med hänsyn tagen

till levnadskostnadernas olika höjd på skilda orter indelas i tre ortsgrupper.

Tilläggspensionen skulle inom den lägsta ortsgruppen vara 250 kronor, inom

mellangruppen 350 kronor och inom den högsta ortsgruppen 450 kronor,

i samtliga fall med avdrag på grund av egen inkomst enligt vissa regler,

vilka dock torde kunna här förbigås. Personer med rätt till pension enligt

bestämmelserna örn lagens ikraftträdande kunde emellertid ej komma i åtnjutande

av grundpension med dess fasta belopp om 70 kronor, men skulle

som kompensation härför erhålla en med 50 kronor förhöjd tilläggspension,

d. v. s. högst 300 kronor i den lägsta ortsgruppen, 400 kronor i mellangruppen

och 500 kronor i den högsta gruppen. Till kostnaderna för tilläggspensionerna

skulle enligt förslaget primärkommunerna bidraga med en fjärdedel

i fråga örn nytillkommande pensionstagare och med en femtedel, då fråga

gällde äldre pensionstagare. Landstingens förutvarande bidragsskyldighet

skulle enligt förslaget upphöra.

1935 års riksdag godkände Kungl. Maj:ts förslag i vad det avsåg den på

avgiftsbetalning grundade pensioneringen, men avböjde däremot den föreslagna

graderingen av tilläggspensionerna efter levnadskostnadernas olika

höjd på skilda orter. Därjämte innebar riksdagens beslut lägre bidragsskyldighet

för primärkommunerna än enligt Kungl. Maj:ts förslag, varemot

landstingens skyldighet att bidraga till kostnaderna för folkpensioneringen

bibehölls under viss övergångstid.

Enligt den nya lagen örn folkpensionering, som trätt i kraft den 1 januari

1937, skall sålunda grundpension utgå enligt ovan angivna grunder eller i

regel med 70 kronor jämte 10 procent av summan erlagda pensionsavgifter.

Tilläggspension skall utgå med 250 kronor, lika för hela landet, med avdrag

av sju tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga

100 kronor. Personer med rätt till pension enligt bestämmelserna örn

lagens ikraftträdande, vilka ej kunna erhålla grundpension med dess fasta

belopp om 70 kronor, d. v. s. bland annat hela det nuvarande pensionstagare - beståndet, få emellertid i tilläggspension uppbära 300 kronor med avdrag

på grund av egen inkomst på sätt nyss sagts. Till kostnaden för tilläggspensioner

skola kommunerna bidraga med en åttondel. Landsting och städer,

som icke deltaga i landsting, skola dessutom bidraga med en sextondel

av kostnaden för tilläggspensioner till personer, som tillerkänts pensionstillägg

eller understöd enligt den äldre lagen örn allmän pensionsförsäkring.

Att 1935 års riksdag avböjde förslaget om införande av graderade folkpen
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

3

sioner grundade sig främst på ekonomiska skäl. Särskilda utskottet, som

behandlade ifrågavarande ärende, förklarade i sitt sedermera av riksdagen

godkända utlåtande, nr 1, att utskottet ställts inför valet att antingen över

hela linjen sätta tilläggspensionernas maximibelopp lägre än enligt Kungl.

Maj:ts förslag eller att borttaga dyrortsgraderingen och sålunda förorda en

högsta tilläggspension för hela riket av 250 kronor. Vid valet mellan dessa

utvägar hade utskottet fäst stort avseende därvid, att enligt de beräkningar

som uppgjorts inemot 70 procent av pensionstagarna skulle komma att tillhöra

den lägsta ortsgruppen. Det vore enligt utskottets mening bättre att genomföra

en reform, som gjorde pensionerna tillfredsställande för den större

delen av befolkningen — samtidigt som den förbättrade pensionerna för

befolkningen i hela riket -— än att genomföra en förhöjning, som visserligen

vore graderad efter levnadskostnadernas olika storlek på skilda orter

men i flertalet fall skulle vara otillräcklig. Såvitt utskottet kunnat finna

skulle en tilläggspension om 250 kronor jämte grundpension å orter, där

icke särskild dyrhet vore rådande, i allmänhet vara tillräcklig för nödtorftig

försörjning av pensionstagare utan andra inkomster, medan en lägre pension

än den nämnda icke skulle hava denna effekt, varför utskottet funne, att

övervägande skäl talade för att tilläggspensionernas maximibelopp bestämdes

till 250 kronor för hela riket. Som ett ytterligare skäl att icke införa ett

system med tilläggspensioner graderade efter dyrort ville utskottet framhålla,

att en dyrortsgruppering på folkpensioneringens område vore förknippad

med svårigheter, för vilkas lösning erfordrades mera ingående utredningar

och överväganden än som dittills ägnats denna fråga.

Med anledning av dessa riksdagens uttalanden lät sedermera Kungl. Majit

genom tillkallade sakkunniga verkställa särskild utredning av frågan örn

dyrortsgradering av folkpensionerna. På grundval av ett av de sakkunniga

den 30 november 1935 avgivet betänkande med förslag i ämnet (Statens offentl.

utr. 1935: 62) framlade därefter Kungl. Majit genom proposition nr

182 för 1936 års riksdag förslag till sådana ändringar i den nya lagen om

folkpensionering, att tilläggspensionernas belopp skulle vara bestämda med

hänsyn tagen till levnadskostnadernas olika storlek på skilda orter. Beträffande

innebörden av detta förslag får utskottet hänvisa till den nedan i olika

sammanhang intagna redogörelsen för det nu föreliggande förslaget, vilket

i allt väsentligt sammanfaller med det förstnämnda.

Ej heller 1936 års riksdag fann sig böra acceptera förslaget örn dyrortsgradering

av folkpensionerna. Frågan behandlades nu av sammansatt statsoch

andra lagutskott, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 5, i

ärendet anförde i huvudsak följande.

1935 års riksdagsbeslut i folkpensioneringsfrågan hade ännu icke hunnit

träda i tillämpning och för den skull hade inga erfarenheter kunnat vinnas

om den beslutade reformens verkningar. Visserligen hade frågan örn

dyrortsgradering av folkpensionerna sedan avgörandet år 1935 varit föremål

för utredning, men utskottet funne det uppenbart, att stora vanskligheter

alltjämt kvarstode, när det gällde alt genomföra en dylik dyrortsgruppering,

vanskligheter vilka icke eliminerats vid det förnyade övervä
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

gande, som ägnats denna sak, sedan riksdagen senast prövade densamma.

Departementschefen hade själv vitsordat detta förhållande, även örn han

icke tillmätte detsamma avgörande betydelse, och i åtskilliga yttranden över

det förslag, som legat till grund för Kungl. Maj:ts proposition, hade starka

betänkligheter blivit anförda. Tvivel kunde också yppas därom, huruvida

propositionen representerade det lämpligaste sättet att vinna de syften, som

man ville förverkliga genom dyrortsgrupperingen. Utskottet ville härvidlag

peka på den möjligheten, att kommunerna själva, där särskilda skäl

ansåges föreligga, kunde besluta om utfyllnad av folkpensionerna medelst

kommunala bidrag av samma karaktär.

Det sålunda anförda utgjorde enligt utskottets mening tillräckliga skäl

att icke biträda propositionen. Men därutöver ville utskottet framhålla, att

beslutet vid 1935 års riksdag beträffande folkpensioneringen innebure ett

mycket stort framsteg, som krävde betydande ekonomiska offer av det allmänna,

och det syntes lämpligt att, innan statsmakterna bunde sig för eventuellt

ytterligare utgifter till speciellt detta ändamål, tillfälle hade bereus att

pröva andra sociala reformuppslag av stort och aktuellt intresse. De frågor,

som rymdes inom ramen för de befolkningspolitiska spörsmålen, anmälde

sig här på ett naturligt sätt. Det vore icke utan vidare klart, att samhällets

resurser närmast skulle sättas in på att ytterligare reformera folkpensioneringen

utan det kunde vid närmare prövning befinnas angelägnare och

viktigare att först tillgodose andra sociala önskemål, ägnade att stödja de

yngre grupperna i samhället. Ett övervägande förtjänade ävenledes i detta

sammanhang den omständigheten, att åldersutvecklingen inom vårt lands

befolkning kunde medföra en enorm ekonomisk belastning icke minst på

folkpensioneringens område, ett förhållande som i varje fall manade till försiktighet,

varsamhet och noggrann prövning.

En mera utförlig redogörelse för frågans tidigare behandling återfinnes

i den nu föreliggande propositionen, sid. 7 ff.

Nu föreliggande förslag.

Propositionen. Kungl. Majus genom proposition nr 15 för årets riksdag

framlagda förslag i ämnet överensstämmer i allt väsentligt med 1936 års

regeringsförslag och innebär i huvudsak följande.

Efter i propositionen närmare angivna riktlinjer skall verkställas en särskild

ortsgruppering för folkpensioneringens ändamål. Indelningen i ortsgrupper

skall verkställas av den myndighet, som har att verkställa indelning

i ortsgrupper enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september

1928, d. v. s. för närvarande socialstyrelsen, och gälla för en tid av tio år i

sänder. Första gången sådan ortsgruppering verkställes skall den dock gälla

endast för tre år, nämligen för åren 1938—1940. Antalet ortsgrupper har,

liksom i tidigare förslag, av administrativa skäl inskränkts till tre. Enligt

det till grund för Kungl. Majus förslag liggande sakkunnigeförslaget av år

1935 skulle i ortsgrupp 3 komma att placeras Stockholm och Göteborg, 9

andra städer, 2 köpingar och 3 landskommuner. Såväl köpingarna som

landskommunerna tillhöra Stockholms förorter. Två landskommuner, nämligen

Gällivare och Jukkasjärvi socknar, skulle uppdelas på ortsgrupperna

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

5

2 och 3. Till grupp 2 hava hänförts städerna Malmö, Norrköping, Hälsingborg

och Gävle samt vidare 68 andra städer, 13 köpingar och 40 landskommuner.

Hela antalet kommuner, som enligt förslaget skulle placeras i högre

ortsgrupp än den lägsta, uppgår till 143.

I fråga örn tilläggspensionernas maximibelopp överensstämmer det nu föreliggande

förslaget med Kungl. Maj-.ts proposition nr 217 till 1935 års riksdag.

Enligt förslaget skall alltså dylik pension, då fråga gäller person som

erlagt avgift enligt nya lagen och på grund av denna är berättigad till grundpension,

utgå med högst 250 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor i ortsgrupp 2

och 450 kronor i ortsgrupp 3. För personer, som äro berättigade till folkpension

enligt bestämmelserna om lagens ikraftträdande och som icke kunna

komma i åtnjutande av grundpension med dess fasta belopp örn 70 kronor,

skall tilläggspensionens maximibelopp vara 300 kronor i ortsgrupp 1, 400

kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3. Från samtliga här nämnda

belopp skall avdrag ske med sju tiondelar av den pensionsberättigades

årsinkomst i vad den må överstiga 100 kronor. Den inkomstgräns, vid vilken

rätten till tilläggspension bortfaller, blir på grund härav för den förra

kategorien pensionstagare 457, 600 och 743 kronor allt efter ortsgrupp och

för den senare resp. 529, 671 och 814 kronor.

Pensionsberättigad skall, liksom enligt de tidigare förslagen, anses tillhöra

den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven; dock att efter flyttning

till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad skall hava tillhört sådan ortsgrupp

tre år (enligt 1935 års förslag två år), innan hans pension må utgå

enligt de för denna gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna

prövas skäligt i särskilda fall medgiva undantag. Pensionstagare tillhörande

ortsgrupp 2 eller 3, vilken flyttar till ort i lägre ortsgrupp och där

mantalsskrives, skall vara skyldig att utan oskäligt dröjsmål meddela detta

till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där han senast blivit

mantalsskriven.

Efter 1935 års proposition har vidare upptagits förslag om gradering efter

ortsgrupp av s. k. privilegierad inkomst. Enligt 1935 års lag skall pension

eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken

icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med olycksfall i arbetet,

på grund av egen eller anhörigs förutvarande ax-betsanställning, icke

räknas såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt icke överstiger 300

kronor. Enligt förslaget skall nämnda belopp gälla för ortsgrupp 1, under

det att motsvarande belopp för de båda högre ortsgrupperna skall vara resp.

350 och 400 kronor.

Kommuner tillhörande ortsgrupp 1 bibehållas vid skyldigheten att bidraga

till tilläggspensionerna med en åttondel. För kommuner i ortsgrupp 2 sättes

bidragskvoten till en femtedel och för kommuner i ortsgrupp 3, med undantag

för städerna Stockholm och Göteborg, till en fjärdedel. De nämnda

städerna slutligen åläggas alt bidraga med tre tiondelar. För det fall att en

kommun är uppdelad på ortsgrupper, skall kommunens bidrag till tilläggspensioner,

som ina utgå enligt reglerna för ortsgrupp 1, 2 eller 3, vara resp.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

en åttondel, en femtedel eller en fjärdedel. Beträffande landstingens bidragsskyldighet

föreslås icke någon ändring av de i lagen om folkpensionering

fastställda reglerna. Landstingen skola sålunda enligt förslaget bidraga

med en sextondel av kostnaden för tilläggspensioner åt personer, som före

nya lagens ikraftträdande tillerkänts pensionstillägg eller understöd. Städer

som icke deltaga i landsting skola för dylika pensionstagare bidraga med en

sextondel utöver vad förut angivits.

I syfte att minska de olägenheter, som i vissa fall måste uppkomma därigenom,

att två kommuner tillhörande olika ortsgrupper gränsa intill varandra,

föreslås slutligen en anordning, varigenom det öppnas möjlighet för

pensionstagarna inom viss intill gränsen liggande del av den kommun, som

tillhör den lägre ortsgruppen, att då förhållandena så påkalla erhålla ett

tillägg till pensionen. I lagförslaget har sålunda upptagits ett stadgande, att

Konungen i fråga örn kommun, som gränsar till annan kommun, tillhörande

högre ortsgrupp än den förstnämnda, äger på därom av kommunen gjord

framställning förordna, att tilläggspension som må utgå till pensionstagare,

vilken är mantalsskriven inom viss intill gränsen liggande del av kommunen,

skall förhöjas med 50 kronor, därest de båda kommunerna tillhöra ortsgrupp

1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor, därest kommunerna tillhöra

ortsgrupp 1 och 3. Enahanda skall gälla för det fall att en och samma

kommun uppdelats på ortsgrupper. Pensionsförhöjningen skall utbetalas av

kommunen, som äger att av statsmedel utfå ersättning med hälften av vad

för ändamålet utgivits.

Till stöd för sin uppfattning, att frågan om dyrortsgradering av folkpensionerna

borde ånyo underställas riksdagens prövning har föredragande departementschefen

— under framhållande av frågans utomordentliga vikt

för stora grupper av de i ekonomiskt avseende svagast ställda i samhället —

anfört följande.

Vid framläggandet för Kungl. Majit av 1935 års förslag till reform av pensionsförsäkringen

hävdade jag den uppfattningen, att en obligatorisk folkpensionering

borde syfta till att bespara oförvitliga medborgare med ingen

eller obetydlig inkomst förödmjukelsen att på ålderns dagar falla fattigvården

till last eller för sin försörjning bliva beroende av anhörigas bistånd.

Jag hade också tillfredsställelsen konstatera, att riksdagen vid sin granskning

av berörda förslag gav sin anslutning till denna min åsikt, då riksdagen

uttalade, att själva syftet med folkpensioneringen förfelades, örn pensionerna

för att vara tillräckliga för uppehället måste utfyllas med fattigvårdsunderstöd.

Obestridligen fördes genom det av riksdagen i anledning av det

ifrågavarande förslaget fattade beslutet, vilket träder i kraft den 1 januari

1937, frågan om tillskapandet av en effektiv folkpensionering, i den mening

jag angivit, ett stort steg närmare sin lösning. På orter, där levnadskostnaderna

ej äro särskilt höga, torde det — utom möjligen i fråga örn ensamstående

personer — för framtiden endast i undantagsfall behöva förekomma,

att kommunerna måste lämna folkpensionärerna supplerande

hjälp i form av öppen fattigvård. Helt annorlunda gestalta sig emellertid

förhållandena på de dyrare orterna. Där är det uppenbarligen icke möjligt

för en pensionär, som ej har egna resurser vid sidan av folkpensionen eller

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

7

anhörigas bistånd att lita till, att undgå fattigvården. Den av hela vårt folk

med så stor förväntan motsedda pensionsförsäkringsreformen måste därför

betecknas såsom otillfredsställande på de dyrare orterna. För de över 100,000

folkpensionärer, vilka äro bosatta på dylika orter, eller för mer än en fjärdedel

av hela det nuvarande pensionstagarbeståndet, framstår det såsom

en uppenbar orättvisa, att lagstiftningen icke tillförsäkrar dem en pension,

som i försörjningsavseende gör dem likställda med övriga folkpensionärer.

I den i föreliggande fråga tidigare förda diskussionen har man praktiskt

taget ej heller bestritt det principiellt berättigade i kravet på att folkpensionerna

anpassas efter levnadskostnadernas höjd på olika orter. Flera

olika skäl av annan innebörd hava däremot framförts mot förslagen om

dyrortsgradering av folkpensionerna. Jag skall dock ej här gå närmare in

på dessa skäl utan tillåter mig att i sådant avseende hänvisa till mina i det

föregående återgivna allmänna uttalanden till statsrådsprotokollet över socialärenden

för den 28 februari 1936.

Riksdagens avböjande ställningstagande i frågan såväl år 1935 som år 1936

grundade sig i huvudsak dels på de rent praktiska svårigheter, som äro

förknippade med den för graderingen av pensionerna nödvändiga ortsgrupperingen,

och dels på skäl av ekonomisk natur.

Vad beträffar det allmännas kostnader för den ifrågasatta åtgärden må erinras,

att dessa enligt 1935 års regeringsförslag beräknades till cirka 25

miljoner kronor årligen under de första åren, av vilket belopp med tilllämpning

av de av riksdagen beslutade reglerna rörande fördelningen mellan

staten, landstingen och kommunerna av kostnaderna för tilläggspensioner

något över 20 miljoner kronor skulle stanna å statsverket. Enligt 1936 års

förslag däremot beräknades det allmännas årskostnader för den ifrågasatta

reformens genomförande till cirka 21 miljoner kronor, av vilket belopp endast

ungefär hälften skulle komma att belasta statsverket.

I kostnadsfrågan gjorde jag vid ärendets föredragning i statsrådet den 28

februari 1936 det uttalandet, att den ökning av statens kostnader, som genomförandet

av det då föreliggande sakkunnigförslaget skulle medföra —

5 miljoner kronor för det första budgetåret och därefter cirka 10

miljoner kronor örn året under ett antal år framåt — icke vore av den

storleksordning, att totalkostnaden för en effektiv reformering av den nuvarande

pensionsförsäkringen borde föranleda ett undanskjutande av den

ifrågasatta kompletteringen av 1935 års pensionsreform, vilken för visso

i varje fall vore ofrånkomlig. Den ekonomiska utveckling, som sedan dess

ägt rum, har varit ägnad att i avsevärd mån undanröja de farhågor, som

inom riksdagen ur ekonomisk synpunkt framförts rörande den föreslagna

reformen. Jag bär så mycket större anledning att ånyo upptaga frågan, som

jag vid samråd med chefen för finansdepartementet inhämtat, att utrymme

kan beredas å riksstaten för den erforderliga ökningen av anslagen till

folkpensioneringen under samtidigt tillgodoseende i betydande utsträckning

av andra aktuella sociala välfärdskrav, vilka taga sikte pa att stödja de

yngre grupperna i samhället. Jag anser mig också böra tillfoga, att den utväg,

som av riksdagen antyddes, nämligen att kommunerna själva, där särskilda

skäl ansåges föreligga, kunde besluta örn utfyllnad av folkpensionerna

medelst kommunala bidrag av samma karaktär, icke är framkomlig. Åtskilliga

av de ifrågavarande dyrortskommuncrna iiro nämligen så skattetyngda,

att praktiska möjligheter för kommunala pensionstillägg måste anses uteslutna.

..... , •

Den andra huvudorsaken till riksdagens avböjande av en lagstiftning av

nu ifrågavarande innebörd har. såsom nyss nämnts, angivits vara svang
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

hete„n „ att . åvägabringa en för ändamålet tillfredsställande ortsgruppering.

1935 ars riksdag framhöll salunda, hurusom en dyrortsgruppering på folkpensioneringens

område vore förknippad med svårigheter, för vilkas lösens

erfordrades mera ingående utredningar och överväganden än som dittills

ägnats denna fråga. I anledning av detta påpekande skänkte också de

sedermera för fortsatt utredning av frågan tillkallade sakkunniga spörsmålet

särskild uppmärksamhet samt utarbetade ett detaljerat förslag i ämnet,

mot vilket inga mera vägande erinringar framfördes under den följande

remissbehandlingen. Särskilt må understrykas, att socialstyrelsen för sin del

lämnade nämnda förslag helt utan anmärkning. 1936 års riksdag ansåg emellertid,

att stora svårigheter alltjämt kvarstode, när det gällde att genomföra

den ifrågavarande dyrortsgrupperingen, vanskligheter vilka icke eliminerats

vid det förnyade övervägande, som ägnats denna sak, sedan 1935 års riksdag

prövade densamma.

Då jag anser förslag om dvrortsgradering av folkpensionerna ånyo böra

underställas riksdagens prövning, finner jag mig dock med hänsyn till de

obestridliga svårigheter, som möta då det gäller att från början få till stånd

en tillfredsställande ortsgruppering, och med särskilt avseende fäst vid de betänkligheter

härutinnan, som kommo till uttryck vid frågans behandling av

1936 års riksdag, böra förorda sådan ändring i det då föreliggande förslaget,

att giltighetstiden för den första ortsgrupperingen inskränkes från 10 år enligt

nämnda förslag till endast 3 år. Härigenom påkallas redan efter jämförelsevis

kort tid ett förnyat övervägande i fråga om kommunernas fördelning

å ortsgrupper, och med ledning av vunna erfarenheter torde man därvid

med större säkerhet kunna giva fördelningen den längre giltighet, som för

framtiden förutsättes.

Motionen II: 402. I motionen nr 402 i andra kammaren har herr Andersson

i Rasjön m. fl. påyrkat sådana ändringar i det av Kungl. Majit framlagda

lagförslaget, att anordningen med dyrortsgraderade folkpensioner skulle

erhålla provisorisk karaktär och gälla endast för åren 1938—1940. Till

stöd härför ha motionärerna framhållit, bland annat, att man kunde befara

att i många fall även de dyrortsgraderade pensionerna bleve otillräckliga, så

att de måste suppleras med fattigvårdsunderstöd. Det vore ur social rättfärdighetssynpunkt

icke försvarligt att klassificera samhällshjälpen i sådan

som gåves i en enligt allmän uppfattning förödmjukande form och en som

icke hade denna karaktär. Starka skäl talade därför för att de berörda försörjningsproblemen

foges upp till behandling i ett större sammanhang.

Motionärerna vore likväl beredda att medverka till att ett försök gjordes

enligt de i regeringsförslaget uppdragna linjerna. Det vore dock klokt att

icke definitivt fastslå sättet för utbyggandet av nuvarande folkpensionering,

förrän man hunnit förvärva vissa erfarenheter rörande systemets verkningar,

erfarenheter, vilka borde ligga till grund för en objektiv och förutsättningslös

prövning, som kunde anvisa vägen för en varaktig lösning av

problemet. — I övrigt torde utskottet få hänvisa till motionen. Densamma

utmynnar i förslag till ändring i det föreliggande lagförslagets ikraftträdandebestämmelser

samt vissa smärre formella jämkningar i 6 och 8 §§.

Motionen II: 403. I motionen nr 403 i andra kammaren av herr Lundell

m. fl. hemställes, att riksdagen ville avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

9

Till stöd för sitt avslagsyrkande anföra motionärerna främst finansiella

skäl, men giva även uttryck för den uppfattningen, att levnadskostnaderna

vid en och samma levnadsstandard egentligen äro högre på landsbygden än

i städerna. Som en rationell lösning av folkpensionsproblemet anvisa

motionärerna högre avgifter, ökad fondering och mera markerad individuell

tillgodoräkning av inbetalda avgifter, varigenom man skulle kunna ordna

så att tilläggspensionerna ej bleve en ständig automatiskt stigande utgiftspost

för det allmänna utan i stället en utgiftspost av provisorisk karaktär,

som automatiskt minskades i den mån allt flera personer efter inbetalande

av avgifter under sin aktiva ålder komma upp i pensionsåldern.

För egen del ansluter sig utskottet till föredragande departementschefens

uppfattning, att en anpassning av folkpensionernas storlek efter levnadskostnadernas

olika höjd på skilda orter är en ofrånkomlig gärd av rättvisa åt

de på dyrare orter bosatta pensionstagarna. Att, såsom skett i motionen

II: 403, göra gällande, att levnadskostnaderna vid lika levnadsstandard icke

skulle vara högre i de större städerna och liknande orter än på rena landsbygden,

är enligt utskottets mening icke verklighetstroget. Samma erinran

mot en ortsgradering av folkpensionerna framfördes i några av de över 1935

års sakkunnigeförslag i ämnet avgivna yttrandena, men blev då på ett, såvitt

utskottet kunnat finna, övertygande sätt bemött av föredragande departementschefen

(jfr propositionen sid. 14).

Vid de två tidigare tillfällen, då föreliggande spörsmål varit föremål för

riksdagens prövning, har, såsom av den föregående redogörelsen framgår,

det viktigaste skälet mot ortsgraderingens genomförande varit betänkligheter

av ekonomisk art. Den utveckling på det ekonomiska och statsfinansiella

området, som sedan dess ägt runi, torde emellertid få anses hava ådagalagt,

att betänkligheter av sådan art ej längre böra få stå hindrande i vägen

för en eljest praktiskt taget allmänt såsom önskvärd ansedd reform på

folkpensioneringens område, och detta särskilt som det visat sig möjligt att

samtidigt i stor utsträckning tillgodose andra sociala välfärdsbehov, som

främst hänföra sig till de yngre åldersgrupperna i samhället. Utskottet kan sålunda

ej heller giva sin anslutning åt de synpunkter av ekonomisk innebörd,

som i motionen II: 403 anförts emot ett bifall till den i föreliggande

proposition ifrågasatta lagstiftningen.

Vad angår de riktlinjer, som i den nämnda motionen II: 403 angivits för

en enligt motionärernas mening rationell reform av folkpensioneringen,

må framhållas, att ett accepterande av dessa riktlinjer skulle

innebära en återgång till det system för verksamhetens anordnande, som hittills

varit gällande intill ikraftträdandet med innevarande år av den nya lagstiftningen

och som praktiskt taget utan meningsskiljaktighet år 1935 avstatsmakterna

utdömdes såsom olämpligt för en allmän invaliditets- och

ålderdomspensionering.

Den andra huvudinvändning, som tidigare från riksdagens sida framförts

mot en dyrortsgradering av folkpensionerna, har bottnat i viss tveksamhet

Utskotta.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27

angående möjligheterna att få till stånd en tillfredsställande ortsgruppering.

Utskottet återkommer i det följande till denna fråga, men vill redan här förutskicka,

att utskottet icke funnit de i nämnda avseende framförda betänkligheterna

vara av sådan beskaffenhet, att Kungl. Maj:ts föreliggande

förslag icke bör av denna anledning bifallas.

Utskottet vill sålunda förorda, att riksdagen nu godkänner den av Kungl.

Majit föreslagna ortsgraderingen av folkpensionerna, och avstyrker förty

det i motionen II: 403 framställda avslagsyrkandet.

I motionen II: 402 hava föreslagits sådana ändringar i det av Kungl. Majit

framlagda lagförslaget, att anordningen med ortsgraderade folkpensioner

skulle vara av provisorisk karaktär och gälla endast för åren 1938—1940.

För sin del kan utskottet icke finna, att i sak något skulle stå att vinna genom

att på sålunda föreslaget sätt göra lagstiftningen provisorisk. Uppenbart

torde vara, att ortsgraderingen av folkpensionerna, sedan den en gång

beslutats, även om detta beslut gives endast provisorisk giltighet, icke kan

efter en treårsperiod utan vidare slopas. Och lika klart är, att den anordning,

som nu kan komma att beslutas, icke får anses till den grad fastslagen,

att icke jämkningar, vilka efter hand visa sig önskvärda, kunna vidtagas. Det

bör för pensionsstyrelsen vara en synnerligen angelägen uppgift att från början

samla allt det material, som kan vara ägnat att belysa hithörande, i olika

avseenden mer eller mindre tveksamma spörsmål, samt att hos Kungl. Majit

föreslå sådana ändringar i lagstiftningen, som erfarenhetsmässigt visa sig

nödvändiga eller lämpliga. Att ändringr i folkpensioneringslagstiftningen

kunna bliva nödvändiga på grund av eventuella framtida omläggningar av

samhällets sociala hjälpverksamhet överhuvud taget torde likaledes ligga

i öppen dag. Utskottet kan på nu anförda skäl icke tillstyrka provisoriska

lagbestämmelser rörande ortsgradering av folkpensionerna. En sådan anordning

kunde för övrigt vara ägnad — låt vara med orätt — att inge de på

dyrortema bosatta pensionstagarna farhågor med avseende å deras framtida

pensionsförmåner.

Grunder för ortsgrupperingen.

Propositionen. Närmare regler rörande den ifrågasatta ortsgrupperingen

lämnas i det föreliggande lagförslaget endast såtillvida, att antalet ortsgrupper

skall vara tre samt att grupperingen skall gälla för en tid av tio år i

sänder. I ett övergångsstadgande föreskrives dock, att grupperingen första

gången skall gälla endast för åren 1938—1940. Sistnämnda stadgande, som

ej återfanns i 1936 års regeringsförslag, har enligt föredragande departementschefen

införts med hänsyn tagen till de obestridliga svårigheter som

möta då det gäller att från början få till stånd en tillfredsställande ortsgruppering,

och med särskilt avseende fäst vid de betänkligheter härutinnan, som

kommo till uttryck vid frågans behandling av 1936 års riksdag. Departementschefen

framhåller, att ett förnyat övervägande i fråga örn kommuner
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

11

nas fördelning å ortsgrupper härigenom påkallas redan efter jämförelsevis

kort tid och att man då med ledning av vunna erfarenheter torde med större

säkerhet kunna giva fördelningen den längre giltighet, som för framtiden

förutsättes.

Rörande själva grupperingsförfarandet innehålla de föreslagna lagbestämmelserna

endast, att indelningen i ortsgrupper skall enligt de föreskrifter

Konungen meddelar verkställas av den myndighet, som har att verkställa indelning

i ortsgrupper enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen, d. v. s. för

närvarande socialstyrelsen. 1935 års sakkunniga behandlade emellertid ingående

även denna fråga och framlade detaljerade riktlinjer för grupperingens

verkställande, till vilka riktlinjer även föredragande departementschefen

anslutit sig. Utarbetat grupperingsförslag av förut angiven innebörd

framlades jämväl av de sakkunniga. För en närmare redogörelse för det

sålunda förordade grupperingsförfarandet samt utfallet av den verkställda

försöksgrupperingen tillåter sig utskottet hänvisa till den föreliggande propositionen

sid. 21 ff samt bilaga 2 till propositionen.

Motionen II: 395. I motionen nr 395 i andra kammaren har herr Persson

i Tidaholm m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i samband med bifall till

Kungl. Maj:ts proposition nr 15 understryka nödvändigheten av att de närmaste

årens erfarenheter beaktas för eventuell omprövning av grunderna för

dyrortsgrupperingen.

Till stöd för sin hemställan ha motionärerna gjort gällande, bland annat,

att socialstyrelsens prisstatistik, som enligt förslaget skall läggas till grund

för ortsgrupperingen även på folkpensioneringens område, i och för sig vore

bristfällig, samt att folkpensionärernas konsumtion delvis vore en annan

än den som berördes av nämnda statistik. Särskilt gällde detta bostadsförhållandena.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att tveksamhet i

fråga örn möjligheterna att få till stånd en tillfredsställande ortsgruppering på

folkpensioneringens område varit en av orsakerna till att riksdagen tidigare

avböjt förslag i ämnet. Den av 1935 års sakkunniga verkställda utredningen

i frågan och deras därpå grundade förslag torde emellertid innebära en så

tillfredsställande lösning av problemet, som man enbart på utredningsvägen

kan uppnå. Mot förslaget i denna del lia vid remissbehandlingen inga mera

vägande erinringar framkommit, och av socialstyrelsen, den myndighet som

på ifrågavarande område torde få anses besitta den största sakkunskapen, har

förslaget i alla delar godkänts. Härmed är emellertid ingalunda sagt —

och detta har ej heller gjorts gällande från föredragande departementschefens

sida — att propositionen i nu förevarande avseende innebär den enda

eller den bästa lösningen. Först med stöd av erfarenheten torde det vara möjligt

att komma fram till ett svar på denna fråga. Men klart är också, att

det är nödvändigt att föra den nu ifrågasatta reformen ut i livet för att

det över huvud taget skall bliva möjligt att besvara frågan. Emellertid är det

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

givet, att frågan om grunder för ortsgrupperingen är ett av de spörsmål, vilka

enligt vad utskottet förut anfört böra särskilt uppmärksammas under de närmaste

åren. Härutinnan sammanfalla för övrigt föredragande departementschefens

ovan återgivna uttalande och förslag, att giltighetstiden för ortsgrupperingen

första gången skall vara endast tre mot normalt tio år, med de i

motionen II: 395 framförda önskemålen. Nämnda motion torde därför kunna

anses besvarad genom vad utskottet nu anfört.

Tilläggspensionernas belopp.

Propositionen. Såsom av den förut lämnade redogörelsen för Kungl. Maj:ts

föreliggande förslag framgår, skall tilläggspension till pensionstagare, som

erhåller folkpension enligt den nya lagen, utgå med högst 250 kronor i den

lägsta ortsgruppen, 350 kronor i mellangruppen och 450 kronor i den högsta

ortsgruppen. Personer, som erhålla folkpension enligt övergångsbestämmelserna

och icke kunna komma i åtnjutande av grundpension med dess fasta

belopp om 70 kronor, skola erhålla tilläggspension med högst resp. 300,

400 och 500 kronor. Från de nämnda maximibeloppen skall avdrag ske

på grund av egen inkomst enligt den i den nya lagen om folkpensionering

givna regeln med sju tiondelar av pensionstagarens årsinkomst i vad den

må överstiga 100 kronor. För ett hushåll bestående av två pensionstagare

har man med utgångspunkt från de ovan nämnda tilläggspensionerna, kompletterade

med grundpension för nytillkommande pensionstagare och med

avgiftspension enligt gamla lagen för de äldre pensionstagarna, räknat med

ett sammanlagt pensionsbelopp av 700, 900 eller 1,100 kronor allt efter ortsgrupp.

Dessa belopp hava för ett dylikt hushåll enligt de verkställda undersökningarna

befunnits något så när tillfredsställande ur försörjningssynpunkt.

I fråga örn ensamstående pensionstagare framhöll föredragande departementschefen

år 1936, att de föreslagna pensionerna i regel torde komma

att visa sig otillräckliga för nödtorftig försörjning, men att detta vore

en brist hos folkpensioneringen, som icke hänförde sig till frågan örn dyrortsgradering

av pensionsbeloppen utan gjorde sig gällande i samtliga ortsgrupper.

Departementschefen understryker nu nödvändigheten, med hänsyn

till folkpensioneringens effektivitet, av att pensionsbeloppen för ensamstående

pensionstagare så snart sig göra låter ytterligare förbättras.

Motionen 11:396. I motionen 11:396 hemställer herr Andersson i Torngård

med avseende å tilläggspensionens maximibelopp, att riksdagen vid ett

bifall till kungl, propositionen nr 15 måtte besluta att tilläggspension till den,

som åtnjuter understöd av fattigvårdssamhälle under sådana omständigheter,

att samhället är berättigat uppbära pensionen, ej må utgå med högre belopp

än 250 kronor. För det fall att folkpension skall utgå enligt den nya

lagens övergångsbestämmelser och rätt till grundpension icke föreligger, torde

motionären åsyfta ett högsta tilläggspensionsbelopp, lika för hela landet,

av 300 kronor.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

13

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört, att dyrortskommunerna

genom att uppbära pensionen för å dess anstalter intagna personer, som

där vårdades på kommunens bekostnad, enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle

komma i åtnjutande av större bidrag för de å anstalt intagna än andra kommuner

och därigenom i motsvarande grad få de egna kostnaderna för anstalterna

minskade. För städerna Stockholm, Göteborg och Malmö skulle

enligt motionären detta komma att verka ännu mera till deras fördel på

grund av att de genom avtal med och mot vederlag av staten själva ombesörjde

sinnessjukvården inom sina egna områden. Dessa städer skulle komma

i åtnjutande av statens bidrag till dyrortsgraderingen jämväl för de pensionsberättigade

sinnessjukas vård och följaktligen få en motsvarande lindring

i sina egna kostnader för ändamålet. I jämförelse med andra dyrorter,

som icke hade egen sinnessjukvård, skulle dessa storstäder komma i en

förmånligare ställning, vilket icke torde hava varit avsett.

Utskottet har vid sin granskning av Kungl. Maj:ts förslag i nu förevarande

avseende icke funnit anledning ifrågasätta någon ändring. Emellertid är det

klart, att de föreslagna pensionsbeloppen, vilka avpassats med hänsyn tagen

till behovet för hushåll bestående av två pensionstagare, i regel icke

kunna vara tillräckliga ur försörjningssynpunkt, då fråga gäller ensamstående

pensionstagare. Denna brist hos såväl 1935 års lag som den nu ifrågasatta

ändrade lagstiftningen, att den icke i så stor utsträckning som skulle

vara möjligt löser försörjningsproblemet för våra invalider och åldringar,

har även påtalats i den förut omnämnda motionen 11:402. Utskottet har

icke ansett sig böra gå närmare in på denna fråga, men har dock i anslutning

till departementschefens ovan återgivna uttalanden samt de synpunkter,

som framförts i den nämnda motionen, ansett sig böra rikta uppmärksamheten

på att ytterligare försörjningsproblem föreligga på det område, varom

här är fråga.

Vad angår det i motionen 11:396 framförda yrkandet rörande tilläggspensionens

storlek för vissa å anstalt vårdade pensionstagare må framhållas,

att vederbörlig hänsyn till att dyrortskommunerna för sådana fall äga att för

de vårdade uppbära högre pensionsbelopp tagits vid bestämmandet av den

för de dyrare kommunerna föreslagna högre bidragsskyldigheten. Anledning

att med bibehållande av denna högre bidragsskyldighet fastställa ett lägre

tilläggspensionsbelopp för de av motionären åsyftade fallen föreligger enligt

utskottets mening icke.

Kostnadsfördelningen.

Propositionen. Enligt Kungl. Maj:ts förslag skola som förut nämnts kommuner

tillhörande ortsgrupp 1 bibehållas vid dem enligt 1935 års lag åliggande

skyldighet att bidraga till kostnaden för tilläggspensioner nied en åttondel.

Inom ortsgrupp 2 skola kommunerna enligt förslaget bidraga med

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

en femtedel och inom ortsgrupp 3, med undantag för städerna Stockholm och

Göteborg, med en fjärdedel. De nämnda städerna skola bidraga med tre tiondelar.

Landstingen slutligen åläggas att i fråga örn personer, som före ikraftträdandet

av 1935 år lag erhållit pensionstillägg eller understöd enligt den

äldre lagen, bidraga med en sextondel av kostnaden även för de föreslagna

pensionsförhöjningarna.

Till grund för förslaget i vad det rör dyrortskommunernas bidragsskyldighet

ligga vissa av 1935 års sakkunniga verkställda undersökningar rörande

storleken av den minskning i de ifrågavarande kommunernas fattigvårdskostnader,

som kan beräknas bliva en följd av de ifrågasatta pensionsförhöjningarna.

De sakkunniga utgingo vid dessa undersökningar bland annat

från den förutsättningen, att den tänkta ökningen av pensionen skulle i fråga

om de fattigvårdsunderstödda pensionstagarna leda till motsvarande minskning

av det utgående fattigvårdsunderstödet. För varje kommungrupp valdes

därefter en bidragskvot så avpassad, att kommunernas kostnader för

folkpensioneringen och fattigvården tillsammantagna i stort sett icke skulle,

under den gjorda förutsättningen, påverkas av den ifrågasatta reformen. I

övrigt må med avseende å de sakkunnigas ifrågavarande beräkningar hänvisas

till propositionen sid. 29 ff.

Kostnaderna för genomförandet av ortsgraderingen av folkpensionerna

hava i propositionen beräknats till 21 miljoner kronor örn året under de

första åren, vilket belopp sedan stiger till 25 miljoner kronor för år 1950 och

29 miljoner kronor för år 1960. Av de nämnda beloppen skulle cirka 10, 15

och 18 miljoner kronor komma att belasta statsverket. För budgetåret 1937/

1938 har ett anslag å 5 miljoner kronor beräknats vara erforderligt.

Något ändringsyrkande på nu förevarande punkt har icke framkommit

inom riksdagen. Under frågans tidigare behandling och även nu inom utskottet

har emellertid mot de sakkunnigas till grund för förslaget liggande beräkningar

riktats den anmärkningen, att det gjorda antagandet i fråga örn

minskningen av kommunernas fattigvårdskostnader icke skulle komma att

motsvaras av verkligheten. De sakkunniga ha också själva starkt betonat,

att de framräknade siffrorna beträffande fattigvårdskostnadernas minskning

vore att beteckna såsom en konstruktion, vilken måhända på många håll

icke skulle haft sin motsvarighet i verkligheten. Det har dock samtidigt ansetts

rimligt och riktigt, att bedömandet av spörsmålet med vilken andel

kommunerna borde bidraga till dyrortstilläggen skedde från samma utgångspunkt

för alla kommuner. Det kunde enligt föredragande departementschefen

ej vara lämpligt att i detta sammanhang indraga så subjektiva

bedömningsgrunder som det skulle utgöra, örn man försökte taga hänsyn

till i vad mån de olika fattigvårdsstyrelserna kunde beräknas komma

att utnyttja möjligheten att minska fattigvårdsunderstöden. Utskottet har

för sin del funnit sig böra godkänna de valda utgångspunkterna för bedömandet

av frågan om kommunernas bidragsskyldighet och tillstyrker sålunda

Kungl. Maj:ts förslag jämväl i det avseende, varom här är fråga.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

15

Emellertid vill utskottet här något stanna inför frågan om folkpensioneringsreformens

— såväl 1935 års som den nu ifrågasatta — inverkan på kommunernas

fattigvårdskostnader. Särskilda utskottet vid 1935 års riksdag

uttalade härutinnan (uti. nr 1 sid. 33) en förväntan, att den pensionsförhöjning

som kunde komma att beslutas som regel skulle medföra en motsvarande

minskning av från fattigvården utgående hemunderstöd. För att underlätta

för fattigvårdsstyrelserna att, samtidigt med att de förhöjda pensionerna

började utgå, vidtaga åtgärd i sådant syfte ansåg utskottet det

lämpligt, att pensionsstyrelsen underrättade fattigvårdsstyrelsernas ordförande

om de pensionsförhöjningar, som av pensionsstyrelsen komme att vidtagas

i samband med reformens genomförande. Enligt vad utskottet inhämtat

har även dylikt underrättelseförfarande tillämpats i samband med omräkningen

till den 1 januari 1937 av de äldre pensionerna.

Vid bedömandet av denna fråga bör det enligt utskottets mening hållas i

minnet, att huvudsyftet med folkpensioneringens reformering är att tillskapa

en sådan ordning, att pensionstagarna i så stor utsträckning som möjligt

— helt torde det på grund av flera olika omständigheter icke låta sig

göra — befrias från tvånget att för sin försörjning anlita fattigvården. I den

mån de nya pensionsbeloppen kunna anses tillfredsställande ur försörjningssynpunkt,

vilket i regel torde vara fallet då fråga icke gäller ensamstående

pensionstagare och behov av särskild vård icke föreligger, torde därför tidigare

eventuellt åtnjuten fattigvård böra upphöra. Ett motsatt förfaringssätt i

dylika fall skulle uppenbarligen i hög grad äventyra den boskillnad mellan

folkpensionering och fattigvård, som reformen åsyftar, och även väcka starkt

motstånd mot en fortsatt utbyggnad av folkpensioneringen till allt större

effektivitet. Och även för sådana fall, att de nya pensionerna icke äro tillräckliga

för vederbörandes behov av försörjningsmedel, är det givet att

skälig hänsyn bör tagas till folkpensionen på så sätt att, där fattigvårdens understödsstandard

måste anses såsom tillfredsställande, de till pensionstagare

förut utgående understöden i regel minskas med belopp motsvarande pensionsförhöjningama.

Har däremot nämnda standard av ena eller andra anledningen

hittills varit för låg — och så torde tyvärr alltjämt vara fallet i ej

ringa utsträckning — är det angeläget, att den möjlighet till avhjälpande av

dylika missförhållanden, som uppenbarligen öppnas genom folkpensionernas

höjning, till fullo utnyttjas.

Utskottet har i förevarande sammanhang velat framhålla dessa synpunkter

enär det synes önskvärt, att statsmakternas intentioner i hithörande avseenden

komma till klart uttryck.

Kommunala dyrortstillägg med statsbidrag.

Mot den förut omnämnda, av Kungl. Majit föreslagna anordningen med

kommunala dyrortstillägg med statsbidrag för en del speciella fall, där vissa

med gränsdragningen mellan de olika ortsgrupperna sammanhängande

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

olägenheter äro ofrånkomliga och särskilt framträdande, har utskottet icke

funnit anledning till erinran. Även om anordningen är behäftad med vissa

svagheter, torde den dock innebära en så tillfredsställande lösning av gränssvårigheterna

som det utan praktisk erfarenhet av ortsgrupperingens verkningar

är möjligt att åstadkomma. Utskottet förutsätter emellertid, att särskild

uppmärksamhet under de närmaste åren kommer att ägnas åt i detta

sammanhang föreliggande spörsmål.

Bestämmelserna örn privilegierad inkomst.

Propositionen. Enligt 1935 års lag om folkpensionering skall, som förut

nämnts, pension eller understöd, som utgår på grund av gåva eller testamente

eller försäkring, som icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband

med olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning,

icke vid bestämmandet av tilläggspensionens belopp anses

såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt icke överstiger 300 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall nämnda belopp gälla för den lägsta ortsgruppen

men i de båda högre ortsgrupperna vara resp. 350 och 400 kronor.

Utskottet. En gradering på sålunda föreslaget sätt av s. k. privilegierad inkomst synes

utskottet vara en naturlig följd av det hänsynstagande till levnadskostnadernas

olika höjd på skilda orter, som enligt det föreliggande förslaget

skall äga rum vid utmätandet av folkpensionerna. Utskottet tillstyrker sålunda

förslaget jämväl i denna del.

Motionen II: 396. I motionen nr 396 i andra kammaren i anledning av

den föreliggande propositionen har herr Andersson i Torngård påyrkat viss

ändring av bestämmelserna rörande privilegierande av vissa inkomstslag,

vilken ändring dock icke står i direkt samband med frågan om ortsgradering

av folkpensionerna. Motionären hemställer, att vid beräkning av årsinkomst,

som i 6 § avses, undantagsförmån in natura, som ägare av jordbruksfastighet

vid försäljning av sin egendom förbehållit sig få åtnjuta av tillträdaren

(nya ägaren), må jämställas med sådan pension eller understöd,

som utgår på grund av egen eller anhörigas anställning. Motionären har

ansett jämförbarhet föreligga mellan nu nämnda olika slag av inkomst.

Utskottet. Utskottet kan för sin del icke biträda den uppfattning, för vilken motionären

sålunda gjort sig till tolk. De undantagsförmåner en egendomsägare

i samband med försäljning av sin egendom betingar sig av den nye ägaren

medföra ju i regel en mot förmånernas värde svarande nedsättning av den

kontanta köpeskillingen och äro därför enligt utskottets mening närmast att

jämföra med avkastning av kapital. Och beträffande dylik avkastning har

det icke ansetts möjligt att medgiva någon privilegierad ställning.

I många fall förekommer det emellertid, särskilt då fråga gäller mindre

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

17

egendomar, att vid överlåtelse till barn av egendomen undantagskontrakt

upprättas, som omfattar förmåner till ett värde vida överstigande nedsättningen

av köpeskillingen i förhållande till den normala. För sådana fall

synes emellertid övervärdet av de utfästa förmånerna närmast böra betraktas

såsom understöd, som utgår på grund av barnens försörjningsplikt, och av

denna anledning icke upptagas såsom inkomst, då fråga gäller fastställandet

av tilläggspensionens storlek. Enligt vad utskottet har sig bekant, har pensionsstyrelsen

även hittills tillämpat en sådan princip.

Utskottet kan på anförda skäl icke tillstyrka bifall till förevarande motion.

Motionerna I: 127 och II: 169. Utan samband med Kungl. Maj:ts proposition

nr 15 hava vidare inom riksdagen väckts två motioner avseende de bestämmelser

i lagen om folkpensionering, som reglera den till grund för tillläggspensionens

bestämmande liggande inkomstberäkningen.

I motionen nr 127 i första kammaren av herr Johan Larsson hemställes

sålunda, att riksdagen ville besluta, att inkomst härflytande från blindhetsersättning

undantages vid beräkning av tilläggspension, samt att vederbörande

utskott måtte utarbeta de ändringar av lagtexten, som härför befinnas

erforderliga.

I motionen nr 169 i andra kammaren hemställes vidare av herr Bengtsson

m. fl., att riksdagen måtte besluta sådan ändring i gällande lag angående

folkpensionering, att blinda erhålla full folkpension oavsett av dem

erhållna blindhetsersättning.

Frågan om medgivande av privilegierad ställning för blindhetsersättning i

folkpensionshänsende förelåg till behandling även vid 1936 års riksdag genom

en då av herr Brännström i Burträsk väckt motion, II: 61, vari hemställdes,

att riksdagen måtte besluta sådan ändring av 7 § i lagen örn folkpensionering

att inkomst av blindhetsersättning komme att upptagas bland de förmåner,

som enligt nämnda lag intill ett belopp av 300 kronor ej inräknades

i den inkomst, som skulle läggas till grund för beräkning av tilläggspension.

Sistnämnda motion behandlades av sammansatt stats- och andra lagutskott,

som i sitt utlåtande, nr 6, i anledning av densamma anförde följande.

Anledningen till att i 7 § lagen örn folkpensionering införts de ovan återgivna

bestämmelserna örn privilegierande av viss inkomst, då fråga gäller

fastställande av tilläggspensions belopp, har närmast varit, att man velat undanröja

anmärkningen mot den nuvarande pensionsförsäkringslagen, att

dess bestämmelser rörande minskning av pensionstillägget på grund av egen

inkomst lagt hinder i vägen för arbetsgivare att lämna pension eller understöd

åt sina anställda eller i varje fall motverkat dylika åtgärder. Samma

synpunkter hava lagts på enskild hjälpverksamhet genom fonder, donationer

o. d. Något liknande motiv för privilegierande av blindhetsersättning

föreligger givetvis icke.

Då blindhetsersättningen infördes motiverades detta i huvudsak så, att

man ville bereda de blinda en ersättning för deras på grund av lytet nedsatta

möjligheter att förskaffa sig arbetsinkomst. I det avseende, varom här är

fråga, synes därför blindhetsersättningen närmast böra jämställas med ar
liihang

till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 27—28. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

betsinkomst, som ju icke ansetts kunna beredas privilegierad ställning, då

fråga gäller folkpension. Trots att utskottet till fullo behjärtar den medkänsla

med de blinda, som kommit till uttryck i den föreliggande motionen,

kan utskottet därför icke tillstyrka bifall till densamma.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda, vilket även blev riksdagens beslut.

Utskottet. Det i de nu till behandling föreliggande motionerna framförda önskemålet

är enligt utskottets mening i hög grad behjärtansvärt. Visserligen har samma

önskemål så sent som föregående år prövats av riksdagen och då avböjts,

men utskottet har det oaktat kommit till den uppfattningen, att frågan är

förtjänt av allvarligt övervägande. I viss mån torde densamma för övrigt

komma i ett något annat läge, därest riksdagen, på sätt utskottet i det föregående

förordat, godkänner Kungl. Maj:ts förslag örn ortsgradering av folkpensionerna.

Den tanken har sålunda exempelvis nämnts inom utskottet,

att även blindhetsersättningen då borde graderas efter levnadskostnaderna.

Även möjligheten att bereda de blinda en något ökad ersättning — så som

för övriga invalider nyligen skett och vid bifall till det föreliggande lagförslaget

ytterligare skulle bliva fallet -— har, såsom framgår av den av utskottet

särskilt för sig behandlade motionen II: 100, blivit framförd. Utskottet har

emellertid för sin del icke ansett sig nu böra gå närmare in på de olika spörsmål,

som här kunna uppställas, utan föreslår en skrivelse till Kungl. Maj:t

med anhållan om en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida till

blindhetsersättning berättigade personer genom ändringar i lagen om folkpensionering

eller på annat sätt kunna beredas en förbättrad ekonomisk

ställning.

Den ovan verkställda granskningen av Kungl. Maj:ts föreliggande förslag

och de i ämnet väckta motionerna utvisar, att utskottet i alla delar ansluter

sig till nämnda förslags huvudgrunder. Då ej heller utskottets detaljgranskning

av de föreslagna lagbestämmelserna givit anledning till erinran, tillstyrker

utskottet lagförslaget allenast med en rent formell ändring av den för

6 § 1 mom. verkställda transumeringen. Nämnda lagrum har nämligen i

annat sammanhang nyligen ändrats (Se Sv. förf.-saml. 1937:27).

Motionen 11:400.

I motionen nr 400 i andra kammaren har herr Karlsson i Grängesberg m. fl.

hemställt, att riksdagen, med bifall till det av regeringen i proposition nr 15

framlagda förslaget till dyrortsgraderade tilläggspensioner, i samband med

godkännande av nämnda förslag måtte besluta att i skrivelse till regeringen

anhålla örn utarbetande och framläggande för riksdagen snarast möjligt av

förslag till sådan ändring av lagen örn folkpensionering, att en lägre pensionsålder

än den nu gällande blir fastställd, eventuellt 60 år, samt att de i lagen

fastställda tilläggspensionerna höjas till det högre belopp som är erforderligt

för att pensionstagarna skola bli tillförsäkrade en tillfredsställande levnadsstandard.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 19

I fråga om motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till motionen.

I stort sett enahanda önskemål beträffande folkpensioneringen framfördes

av samma motionärer vid 1935 och 1936 års riksdagar genom motionerna

II: 585 år 1935 och II: 720 år 1936. Förslagen avböjdes båda åren av riksdagen

med hänsyn till de högst betydande kostnaderna för deras genomförande.

Det torde alltjämt icke ligga inom de ekonomiska möjligheternas gräns att

kunna tillgodose de i förevarande motion II: 400 framförda önskemålen örn

en till 60 år sänkt pensionsålder och genomgående högre pensioner än de

av Kungl. Maj:t föreslagna. Hur önskvärt det än skulle vara med en något

lägre pensionsålder än 67 år, kan utskottet därför icke nu förorda en framställning

till Kungl. Maj:t från riksdagens sida i enlighet med den nämnda

motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I. att riksdagen, med avslag å motionerna 11:396, 11:402

och II: 403, måtte för sin del antaga följande

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni

1935 (nr 434) om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935

om folkpensionering skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

6 §. 6 §.

1 morn.--------1 mom. På grund ----av av
-

gifterna.

Om den---påförda avgiftsbe
loppet.

Därest i---sammanlagt inbe
talts.

2 mom. Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp,

nämligen

i ortsgrupp 1.............................. 250 kronor,

» » 2.............................. 350 » ,

» » 3.............................. 450 »

med avdrag av sju tiondelar av den pensionsberältigades årsinkomst i vad

den må överstiga 100 kronor.

Indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant sätt, att ortsgrupp med

högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader än ortsgrupp med

lägre nummer. Indelningen verkställes enligt de närmare föreskrifter Konungen

meddelar av den myndighet, som har att verkställa indelning i orts
-

Utekottet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

grupper enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928,

och gäller för en tid av tio år i sänder. Pensionsberättigad anses tillhöra

den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven; dock att efter flyttning

till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad skall hava tillhört sådan ortsgrupp

tre år, innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande

reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt

fall medgiva undantag.

3 mom. I fråga om ort, vilken gränsar till ort i högre ortsgrupp, äger

Konungen på därom av vederbörande kommun gjord framställning förordna,

att tilläggspension till pensionstagare, vilken är mantalsskriven inom

visst intill gränsen liggande område, skall förhöjas med 50 kronor, därest

de båda orterna tillhöra ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor,

därest de tillhöra ortsgrupp 1 och 3.

Vad i 2 mom. andra stycket sista punkten ävensom 8 § 2 mom. andra

stycket och 3 mom. sista punkten stadgas angående tilläggspension skall äga

motsvarande tillämpning å sådan förhöjning.

Pensionsförhöjningen utbetalas av kommunen, som äger att av statsmedel

utfå ersättning med hälften av vad för ändamålet utgivits.

7 §•

Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör med nedan nämnda avvikelser all den

inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta.

Såsom inkomst räknas icke folkpension och ej understöd, som någon

på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i den

mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig

försörjning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente

eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband

med olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande

arbetsanställning, räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt

icke överstiger

i ortsgrupp 1.............................. 300 kronor,

» » 2.............................. 350 , ,

» » 3.............................. 400 » .

Där inkomst---av Konungen.

Vid uppskattningen--- 10,000 kronor.

I fråga om---ogift person.

8 §•

1 mom. Befinnes någon — — — pensionen indragas.

Åtnjuter pensionstagare---del därav.

2 mom. Har för---varje år.

Flyttar någon som åtnjuter tilläggspension till ort i annan ortsgrupp eller

överföres den ort, där han är mantalsskriven, till annan ortsgrupp, skall till
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

21

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

läggspensionen jämkas eller bortfalla enligt reglerna för den senare ortsgruppen;

dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp höjning av tilläggspensionen

må ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i 6 §

2 mom. sista stycket stadgats.

Befinnes någon---riket mantalsskriven.

3 mom. Den, som åtnjuter tilläggspension, är pliktig att, örn hans arbetsförmåga

eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, utan

oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,

där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet

åligger honom, om han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna

ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort.

13 §.

Till pensionskostnaderna--— av kommunerna.

Varje kommun bidrager med i nästföljande stycke föreskriven andel av

tilläggspensionen för pensionstagare, som efter prövning av dess pensionsnämnd

förklarats äga rätt till tilläggspension; dock att, där tilläggspensionen

blivit efter ansökning ökad, den kommun vars pensionsnämnd prövat

ansökningen och, där ökning av tilläggspensionen skett utan ansökning, den

kommun varest pensionstagaren vid ökningen var mantalsskriven, skall bidraga

med nämnda andel av ökningen. Är pensionsnämnd gemensam för

två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner emellan frågan om betalningsskyldigheten

med hänsyn till pensionstagarens mantalsskrivningsort

vid det tillfälle, då tilläggspensionen eller ökningen söktes. Minskas tilläggspension

till vilken två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners

andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan

deras förutvarande bidrag. Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen.

Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag förordnas

av Konungen.

I föregående stycke nämnd andel i kostnaden för tilläggspension eller ökning

därav skall utgöra

för orter tillhörande ortsgrupp 1 en åttondel;

för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel;

för orter tillhörande ortsgrupp 3 en fjärdedel; dock att, därest Stockholm

eller Göteborg hänföres till denna ortsgrupp, stadens andel skall utgöra tre

tiondelar.

Staten bidrager---från folkpensioneringsfonden.

29 §.

Söker någon---till pensionsstyrelsen.

Söker någon, utan att åberopa varaktig arbetsoförmåga, folkpension varj

ingår tilläggspension, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade

upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna prov
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

■22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ning och kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 7 § och

besluta, huruvida sökanden har rätt till tilläggspension. Har därvid uppkommit

fråga om undantag varom i 6 § 2 mom. sista stycket förmälts, skall

nämnden meddela beslut i frågan. Avslås med stöd av 9 § första stycket

ansökning i vad gäller tilläggspension, skall pensionsnämnden, där den finner

den omständighet som föranlett beslutet icke skola utgöra hinder mot

bifall till ansökning om tilläggspension efter viss tids förlopp, meddela bestämmelse

härutinnan.

Söker någon folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall

pensionsnämnden på samma sätt pröva ansökningen och besluta, huruvida

sökanden äger rätt till pension, ävensom, där ansökningen avser jämväl tillläggspension,

meddela beslut i de övriga frågor, som i andra stycket avses.

I fall —--till pensionsstyrelsen.

Vad angående handläggning av ansökning om pension ovan stadgats gäller

även angående handläggning av ansökning om ökning av pension. Minskning

eller indragning av pension av orsak, som angivits i 8 § 1 mom. första

stycket och 2 mom. första och tredje styckena samt 9 §, beslutas av pensionsnämnden

i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit mantalsskriven,

varefter ordföranden snarast möjligt skall insända beslutet jämte

handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen. Innan pensionsnämnd fattar

beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension, skall nämnden,

örn så ske kan, lämna pensionstagaren tillfälle att yttra sig.

40 §.

Den, som fått pension enligt 2 § lagen om allmän pensionsförsäkring för

sig fastställd, skall efter utgången av år 1936 anses därigenom hava fått folkpension

sig tillerkänd, därvid avgiftspensionens belopp alltjämt är bestämt

enligt äldre regler men i stället för rätt till pensionstillägg enligt 6 § andra

stycket i nämnda lag träder rätt till tilläggspension enligt lagen om folkpensionering.

För sådan pensionstagare skall dock högsta tilläggspension

vara

i ortsgrupp 1.............................. 300 kronor,

» > 2.............................. 400 » ,

» » 3.............................. 500 »

Påföljd enligt 9 § lagen örn folkpensionering må icke beträffande dessa

pensioner tillämpas med anledning av förhållande före den 1 januari 1937, i

den mån påföljden är strängare än påföljd enligt äldre rätt. Ej heller må

pensionstillägg i något fall sänkas endast på grund av att bestämmelserna

ändrats. Från reglerna om folkpension gäller vidare i fråga om tilläggspension,

som helt eller delvis grundar sig å fastställelse av pensionstillägg före

nämnda dag, det undantag, att jämte kommunen landstinget skall bidraga

med en sextondel av kostnaden för tilläggspensionen och att stad, som icke

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

23

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

deltager i landsting, skall utöver vad i 13 § stadgats bidraga med en sextondel

av kostnaden för tilläggspensionen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Indelningen i ortsgrupper jämlikt 6 § 2 mom. andra stycket må verkställas

före nämnda dag och skall första gången gälla endast för åren 1938—

1940.

II. att riksdagen i anledning av motionerna I: 127 och II:

169 måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn en allsidig

och förutsättningslös utredning, huruvida till blindhetsersättning

berättigade personer genom ändringar i lagen örn folkpensionering

eller på annat sätt kunna beredas en förbättrad

ekonomisk ställning, samt om framläggande för riksdagen

av de förslag, till vilka utredningen kan föranleda;

lil, att motionen II: 395 måtte anses besvarad genom vad

utskottet ovan å sid. 11 och 12 anfört; samt

IV. att motionen II: 400 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 6 april 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder*, P. Sandström, Hagman, Knut

Petersson, Sten, Ekströmer* och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Skoglund, Pettersson i Hällbacken,

Johanson i Hallagården* och Sandström i Sollefteå samt fru Nordgren och herr Hansson

i örebro.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

Reservationer:

1) beträffande utlåtandet i dess helhet:

av herrar P. Sandström, Ekströmer, Skoglund och Sandström i Sollefteå,

som ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

»När riksdagen förra året avböjde det av Kungl. Majit framlagda förslaget

till dyrortsgrupperade folkpensioner, framhöll andra lagutskottet att man

ännu ej kunnat tillgodogöra sig erfarenheterna av den reform av folkpensioneringen,

som år 1935 beslöts. Vidare ifrågasatte utskottet lämpligheten

av att statsmakterna bunde sig för ytterligare utgifter till folkpensioneringen,

»innan tillfälle bereus att pröva andra sociala reformuppslag av stort

och aktuellt intresse». Utskottet anförde sålunda, att angelägenheten av

dyrortsgrupperingen måste vägas mot särskilt behovet av befolkningspolitiska

åtgärder och de ovissa statsfinansiella kostnaderna därför.

De skäl, som då föranledde riksdagen att avslå förslaget örn en gradering

av pensionstilläggen, lia enligt utskottets mening snarast större giltighet i år

än tidigare. Då den nya lagen örn folkpensionering trädde i kraft först den

1 januari i år, kunna tillräckliga erfarenheter om den stora reformens verkningar

ännu icke föreligga; hittills gjorda rön peka därjämte närmast i den

riktningen, att den med 1935 års beslut åsyftade klara gränsdragningen mellan

pensionering och fattigvård ej ens å icke dyrorter vunnits. Ej heller

kan man ännu överblicka och mot huvudsakligast städernas åldersförsörjningsproblem

väga de nya krav på statskassan, som främst befolkningspolitiken

kan komma att ställa. För årets riksdag har framlagts ett flertal sociala

reformförslag, vilka efter allt att döma höra samman i ett större komplex

av frågor, som riksdagen under de närmaste åren får att pröva. Vid

1936 års riksdag erinrade utskottet också i detta sammanhang om att »åldersutvecklingen

inom vårt lands befolkning kunde medföra en enorm ekonomisk

belastning icke minst på folkpensioneringens område, ett förhållande

som i varje fall manade till försiktighet, varsamhet och noggrann prövning».

Av kanske den största betydelsen för dyrortsproblemet är det förhållandet,

att en tydlig utjämning av vissa levnadskostnader mellan land och stad alltmer

gör sig gällande; örn man bortser från skillnaden i hyreskostnader, torde

sålunda numera priserna på kläder, skodon och det stora flertalet livsförnödenheter

ej vara nämnvärt lägre på landsbygden än i städerna. Såsom av

tidigare yttranden klarlagts och nu av motionerna II: 395, 402 och 403 ytterligare

bestyrkes, undgår dessutom det nu framlagda förslaget lika litet som

föregående att skapa påtagliga orättvisor icke blott mellan åldringar inom

närliggande kommuner utan även mellan åldringar inom en och samma

kommun; dessa ojämnheter komma tvivelsutan mycket snart att föranleda

krav på en revision och utvidgning av ortsgrupperingen, vilken ej kan tänkas

genomförd utan att även kostnadsramen högst väsentligt utvidgas. Utskottet

finner även, att statens och kommunernas bidrag till dyrortstilläggen

i propositionen knappast fått en med hänsyn till olika kommuners skatte
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

25

kraft lämplig avvägning. Ävenså vill utskottet hänvisa till det nära samband,

som förevarande spörsmål har både med frågan om socialvårdens rationalisering,

vilken årets riksdag i annat sammanhang har att taga ställning

till, och med frågan örn den kommunala skatteutjämningen, varom utredning

pågår.

Utan att ingå i utförligare kritik av den kungl, propositionens brister och då

läget enligt utskottets mening ännu ej möjliggör genomförandet av en både

ändamålsenlig och rättvis lösning av detta sociala problem, får utskottet

hemställa,

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

»

2) beträffande bestämmelserna örn lagens ikraftträdande:

av herrar Österström och Knut Petersson, vilka under hänvisning till de

skäl, som anförts i motionen 11:402, yrkat, att nämnda bestämmelser skulle

erhålla följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938 och gäller till utgången av

år 1940; därefter skall lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering äga giltighet

i sin ursprungliga lydelse.»

Bihang till riksdagens protokoll 1937,

9 sami. 2 avd. Nr 27—28.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:147 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 15; med förslag till lag omgående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 s. 1 i texten