Utlåtande i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition, nr 15, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935
1937-04-06 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1937:27, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition, nr 15, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
1
Nr 27.
Ankom till riksdagens kansli den 9 april 1937 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition, nr 15, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13,
29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering
jämte i ämnet väckta motioner.
Genom en den 30 december 1936 dagtecknad proposition, nr 15, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Majit under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna förslag till lag
angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935
(nr 434) om folkpensionering.
I anledning av nämnda proposition hava inom andra kammaren väckts
följande likaledes till lagutskott hänvisade och av andra lagutskottet behandlade
motioner, nämligen
nr 395 av herr Persson i Tidaholm m. fl.,
nr 396 av herr Andersson i Torngård,
nr 400 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.,
nr 402 av herr Andersson i Rasjön m. fl., samt
nr 403 av herr Lundell m. fl.
I samband med den ifrågavarande propositionen har andra lagutskottet
vidare till behandling företagit de till lagutskott hänvisade motionerna
nr J27 i första kammaren av herr Johan Larsson om undantagande av inkomst,
härflytande från blindhetsersättning, vid beräkning av tilläggspension
enligt lagen om folkpensionering, samt
nr 169 i andra kammaren av herr Bengtsson m. fl. angående storleken av
blinda tillkommande folkpension.
Beträffande innebörden i den föreliggande propositionen och de ovan nämnda
motionerna, ävensom i fråga örn de skäl, som anförts till stöd för de
framförda förslagen, tillåter sig utskottet — i den mån redogörelse ej lämnas
här nedan — hänvisa till propositionen och motionerna.
Kortfattad återblick på frågans tidigare behandling.
År 1928 tillsatte Kungl. Majit, bland annat på därom av riksdagen gjord
framställning, en kommitté, 1928 års pensionsförsäkringskommitté, med uppdrag
att verkställa utredning rörande revision av den år 1913 utfärdade lagen
om allmän pensionsförsäkring. Nämnda kommitté avgav år 1934 sitt
slutbetänkande med förslag i ämnet. På grundval av i huvudsak detta förBihang
till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 27—28.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
slag framlade Kungl. Maj:t för 1935 års riksdag genom proposition nr 217
förslag till lag om folkpensionering. I de avseenden som i nu förevarande
sammanhang äro av intresse innebar nämnda förslag i huvudsak följande.
Folkpension skulle från och med den 1 januari 1937 bestå av grundpension,
vilken skulle utgå utan behovsprövning, och tilläggspension, vars storlek
liksom ifråga om pensionstillägg enligt gamla lagen skulle vara beroende
av pensionstagare^ egen årsinkomst. Grundpensionen skulle i regel
utgöra 70 kronor jämte 10 procent av summan erlagda pensionsavgifter. För
bestämmande av tilläggspensionens belopp skulle landet med hänsyn tagen
till levnadskostnadernas olika höjd på skilda orter indelas i tre ortsgrupper.
Tilläggspensionen skulle inom den lägsta ortsgruppen vara 250 kronor, inom
mellangruppen 350 kronor och inom den högsta ortsgruppen 450 kronor,
i samtliga fall med avdrag på grund av egen inkomst enligt vissa regler,
vilka dock torde kunna här förbigås. Personer med rätt till pension enligt
bestämmelserna örn lagens ikraftträdande kunde emellertid ej komma i åtnjutande
av grundpension med dess fasta belopp om 70 kronor, men skulle
som kompensation härför erhålla en med 50 kronor förhöjd tilläggspension,
d. v. s. högst 300 kronor i den lägsta ortsgruppen, 400 kronor i mellangruppen
och 500 kronor i den högsta gruppen. Till kostnaderna för tilläggspensionerna
skulle enligt förslaget primärkommunerna bidraga med en fjärdedel
i fråga örn nytillkommande pensionstagare och med en femtedel, då fråga
gällde äldre pensionstagare. Landstingens förutvarande bidragsskyldighet
skulle enligt förslaget upphöra.
1935 års riksdag godkände Kungl. Maj:ts förslag i vad det avsåg den på
avgiftsbetalning grundade pensioneringen, men avböjde däremot den föreslagna
graderingen av tilläggspensionerna efter levnadskostnadernas olika
höjd på skilda orter. Därjämte innebar riksdagens beslut lägre bidragsskyldighet
för primärkommunerna än enligt Kungl. Maj:ts förslag, varemot
landstingens skyldighet att bidraga till kostnaderna för folkpensioneringen
bibehölls under viss övergångstid.
Enligt den nya lagen örn folkpensionering, som trätt i kraft den 1 januari
1937, skall sålunda grundpension utgå enligt ovan angivna grunder eller i
regel med 70 kronor jämte 10 procent av summan erlagda pensionsavgifter.
Tilläggspension skall utgå med 250 kronor, lika för hela landet, med avdrag
av sju tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga
100 kronor. Personer med rätt till pension enligt bestämmelserna örn
lagens ikraftträdande, vilka ej kunna erhålla grundpension med dess fasta
belopp om 70 kronor, d. v. s. bland annat hela det nuvarande pensionstagare - beståndet, få emellertid i tilläggspension uppbära 300 kronor med avdrag
på grund av egen inkomst på sätt nyss sagts. Till kostnaden för tilläggspensioner
skola kommunerna bidraga med en åttondel. Landsting och städer,
som icke deltaga i landsting, skola dessutom bidraga med en sextondel
av kostnaden för tilläggspensioner till personer, som tillerkänts pensionstillägg
eller understöd enligt den äldre lagen örn allmän pensionsförsäkring.
Att 1935 års riksdag avböjde förslaget om införande av graderade folkpen
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
3
sioner grundade sig främst på ekonomiska skäl. Särskilda utskottet, som
behandlade ifrågavarande ärende, förklarade i sitt sedermera av riksdagen
godkända utlåtande, nr 1, att utskottet ställts inför valet att antingen över
hela linjen sätta tilläggspensionernas maximibelopp lägre än enligt Kungl.
Maj:ts förslag eller att borttaga dyrortsgraderingen och sålunda förorda en
högsta tilläggspension för hela riket av 250 kronor. Vid valet mellan dessa
utvägar hade utskottet fäst stort avseende därvid, att enligt de beräkningar
som uppgjorts inemot 70 procent av pensionstagarna skulle komma att tillhöra
den lägsta ortsgruppen. Det vore enligt utskottets mening bättre att genomföra
en reform, som gjorde pensionerna tillfredsställande för den större
delen av befolkningen — samtidigt som den förbättrade pensionerna för
befolkningen i hela riket -— än att genomföra en förhöjning, som visserligen
vore graderad efter levnadskostnadernas olika storlek på skilda orter
men i flertalet fall skulle vara otillräcklig. Såvitt utskottet kunnat finna
skulle en tilläggspension om 250 kronor jämte grundpension å orter, där
icke särskild dyrhet vore rådande, i allmänhet vara tillräcklig för nödtorftig
försörjning av pensionstagare utan andra inkomster, medan en lägre pension
än den nämnda icke skulle hava denna effekt, varför utskottet funne, att
övervägande skäl talade för att tilläggspensionernas maximibelopp bestämdes
till 250 kronor för hela riket. Som ett ytterligare skäl att icke införa ett
system med tilläggspensioner graderade efter dyrort ville utskottet framhålla,
att en dyrortsgruppering på folkpensioneringens område vore förknippad
med svårigheter, för vilkas lösning erfordrades mera ingående utredningar
och överväganden än som dittills ägnats denna fråga.
Med anledning av dessa riksdagens uttalanden lät sedermera Kungl. Majit
genom tillkallade sakkunniga verkställa särskild utredning av frågan örn
dyrortsgradering av folkpensionerna. På grundval av ett av de sakkunniga
den 30 november 1935 avgivet betänkande med förslag i ämnet (Statens offentl.
utr. 1935: 62) framlade därefter Kungl. Majit genom proposition nr
182 för 1936 års riksdag förslag till sådana ändringar i den nya lagen om
folkpensionering, att tilläggspensionernas belopp skulle vara bestämda med
hänsyn tagen till levnadskostnadernas olika storlek på skilda orter. Beträffande
innebörden av detta förslag får utskottet hänvisa till den nedan i olika
sammanhang intagna redogörelsen för det nu föreliggande förslaget, vilket
i allt väsentligt sammanfaller med det förstnämnda.
Ej heller 1936 års riksdag fann sig böra acceptera förslaget örn dyrortsgradering
av folkpensionerna. Frågan behandlades nu av sammansatt statsoch
andra lagutskott, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 5, i
ärendet anförde i huvudsak följande.
1935 års riksdagsbeslut i folkpensioneringsfrågan hade ännu icke hunnit
träda i tillämpning och för den skull hade inga erfarenheter kunnat vinnas
om den beslutade reformens verkningar. Visserligen hade frågan örn
dyrortsgradering av folkpensionerna sedan avgörandet år 1935 varit föremål
för utredning, men utskottet funne det uppenbart, att stora vanskligheter
alltjämt kvarstode, när det gällde alt genomföra en dylik dyrortsgruppering,
vanskligheter vilka icke eliminerats vid det förnyade övervä
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
gande, som ägnats denna sak, sedan riksdagen senast prövade densamma.
Departementschefen hade själv vitsordat detta förhållande, även örn han
icke tillmätte detsamma avgörande betydelse, och i åtskilliga yttranden över
det förslag, som legat till grund för Kungl. Maj:ts proposition, hade starka
betänkligheter blivit anförda. Tvivel kunde också yppas därom, huruvida
propositionen representerade det lämpligaste sättet att vinna de syften, som
man ville förverkliga genom dyrortsgrupperingen. Utskottet ville härvidlag
peka på den möjligheten, att kommunerna själva, där särskilda skäl
ansåges föreligga, kunde besluta om utfyllnad av folkpensionerna medelst
kommunala bidrag av samma karaktär.
Det sålunda anförda utgjorde enligt utskottets mening tillräckliga skäl
att icke biträda propositionen. Men därutöver ville utskottet framhålla, att
beslutet vid 1935 års riksdag beträffande folkpensioneringen innebure ett
mycket stort framsteg, som krävde betydande ekonomiska offer av det allmänna,
och det syntes lämpligt att, innan statsmakterna bunde sig för eventuellt
ytterligare utgifter till speciellt detta ändamål, tillfälle hade bereus att
pröva andra sociala reformuppslag av stort och aktuellt intresse. De frågor,
som rymdes inom ramen för de befolkningspolitiska spörsmålen, anmälde
sig här på ett naturligt sätt. Det vore icke utan vidare klart, att samhällets
resurser närmast skulle sättas in på att ytterligare reformera folkpensioneringen
utan det kunde vid närmare prövning befinnas angelägnare och
viktigare att först tillgodose andra sociala önskemål, ägnade att stödja de
yngre grupperna i samhället. Ett övervägande förtjänade ävenledes i detta
sammanhang den omständigheten, att åldersutvecklingen inom vårt lands
befolkning kunde medföra en enorm ekonomisk belastning icke minst på
folkpensioneringens område, ett förhållande som i varje fall manade till försiktighet,
varsamhet och noggrann prövning.
En mera utförlig redogörelse för frågans tidigare behandling återfinnes
i den nu föreliggande propositionen, sid. 7 ff.
Nu föreliggande förslag.
Propositionen. Kungl. Majus genom proposition nr 15 för årets riksdag
framlagda förslag i ämnet överensstämmer i allt väsentligt med 1936 års
regeringsförslag och innebär i huvudsak följande.
Efter i propositionen närmare angivna riktlinjer skall verkställas en särskild
ortsgruppering för folkpensioneringens ändamål. Indelningen i ortsgrupper
skall verkställas av den myndighet, som har att verkställa indelning
i ortsgrupper enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928, d. v. s. för närvarande socialstyrelsen, och gälla för en tid av tio år i
sänder. Första gången sådan ortsgruppering verkställes skall den dock gälla
endast för tre år, nämligen för åren 1938—1940. Antalet ortsgrupper har,
liksom i tidigare förslag, av administrativa skäl inskränkts till tre. Enligt
det till grund för Kungl. Majus förslag liggande sakkunnigeförslaget av år
1935 skulle i ortsgrupp 3 komma att placeras Stockholm och Göteborg, 9
andra städer, 2 köpingar och 3 landskommuner. Såväl köpingarna som
landskommunerna tillhöra Stockholms förorter. Två landskommuner, nämligen
Gällivare och Jukkasjärvi socknar, skulle uppdelas på ortsgrupperna
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
5
2 och 3. Till grupp 2 hava hänförts städerna Malmö, Norrköping, Hälsingborg
och Gävle samt vidare 68 andra städer, 13 köpingar och 40 landskommuner.
Hela antalet kommuner, som enligt förslaget skulle placeras i högre
ortsgrupp än den lägsta, uppgår till 143.
I fråga örn tilläggspensionernas maximibelopp överensstämmer det nu föreliggande
förslaget med Kungl. Maj-.ts proposition nr 217 till 1935 års riksdag.
Enligt förslaget skall alltså dylik pension, då fråga gäller person som
erlagt avgift enligt nya lagen och på grund av denna är berättigad till grundpension,
utgå med högst 250 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor i ortsgrupp 2
och 450 kronor i ortsgrupp 3. För personer, som äro berättigade till folkpension
enligt bestämmelserna om lagens ikraftträdande och som icke kunna
komma i åtnjutande av grundpension med dess fasta belopp örn 70 kronor,
skall tilläggspensionens maximibelopp vara 300 kronor i ortsgrupp 1, 400
kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3. Från samtliga här nämnda
belopp skall avdrag ske med sju tiondelar av den pensionsberättigades
årsinkomst i vad den må överstiga 100 kronor. Den inkomstgräns, vid vilken
rätten till tilläggspension bortfaller, blir på grund härav för den förra
kategorien pensionstagare 457, 600 och 743 kronor allt efter ortsgrupp och
för den senare resp. 529, 671 och 814 kronor.
Pensionsberättigad skall, liksom enligt de tidigare förslagen, anses tillhöra
den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven; dock att efter flyttning
till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad skall hava tillhört sådan ortsgrupp
tre år (enligt 1935 års förslag två år), innan hans pension må utgå
enligt de för denna gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna
prövas skäligt i särskilda fall medgiva undantag. Pensionstagare tillhörande
ortsgrupp 2 eller 3, vilken flyttar till ort i lägre ortsgrupp och där
mantalsskrives, skall vara skyldig att utan oskäligt dröjsmål meddela detta
till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där han senast blivit
mantalsskriven.
Efter 1935 års proposition har vidare upptagits förslag om gradering efter
ortsgrupp av s. k. privilegierad inkomst. Enligt 1935 års lag skall pension
eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken
icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med olycksfall i arbetet,
på grund av egen eller anhörigs förutvarande ax-betsanställning, icke
räknas såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt icke överstiger 300
kronor. Enligt förslaget skall nämnda belopp gälla för ortsgrupp 1, under
det att motsvarande belopp för de båda högre ortsgrupperna skall vara resp.
350 och 400 kronor.
Kommuner tillhörande ortsgrupp 1 bibehållas vid skyldigheten att bidraga
till tilläggspensionerna med en åttondel. För kommuner i ortsgrupp 2 sättes
bidragskvoten till en femtedel och för kommuner i ortsgrupp 3, med undantag
för städerna Stockholm och Göteborg, till en fjärdedel. De nämnda
städerna slutligen åläggas alt bidraga med tre tiondelar. För det fall att en
kommun är uppdelad på ortsgrupper, skall kommunens bidrag till tilläggspensioner,
som ina utgå enligt reglerna för ortsgrupp 1, 2 eller 3, vara resp.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
en åttondel, en femtedel eller en fjärdedel. Beträffande landstingens bidragsskyldighet
föreslås icke någon ändring av de i lagen om folkpensionering
fastställda reglerna. Landstingen skola sålunda enligt förslaget bidraga
med en sextondel av kostnaden för tilläggspensioner åt personer, som före
nya lagens ikraftträdande tillerkänts pensionstillägg eller understöd. Städer
som icke deltaga i landsting skola för dylika pensionstagare bidraga med en
sextondel utöver vad förut angivits.
I syfte att minska de olägenheter, som i vissa fall måste uppkomma därigenom,
att två kommuner tillhörande olika ortsgrupper gränsa intill varandra,
föreslås slutligen en anordning, varigenom det öppnas möjlighet för
pensionstagarna inom viss intill gränsen liggande del av den kommun, som
tillhör den lägre ortsgruppen, att då förhållandena så påkalla erhålla ett
tillägg till pensionen. I lagförslaget har sålunda upptagits ett stadgande, att
Konungen i fråga örn kommun, som gränsar till annan kommun, tillhörande
högre ortsgrupp än den förstnämnda, äger på därom av kommunen gjord
framställning förordna, att tilläggspension som må utgå till pensionstagare,
vilken är mantalsskriven inom viss intill gränsen liggande del av kommunen,
skall förhöjas med 50 kronor, därest de båda kommunerna tillhöra ortsgrupp
1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor, därest kommunerna tillhöra
ortsgrupp 1 och 3. Enahanda skall gälla för det fall att en och samma
kommun uppdelats på ortsgrupper. Pensionsförhöjningen skall utbetalas av
kommunen, som äger att av statsmedel utfå ersättning med hälften av vad
för ändamålet utgivits.
Till stöd för sin uppfattning, att frågan om dyrortsgradering av folkpensionerna
borde ånyo underställas riksdagens prövning har föredragande departementschefen
— under framhållande av frågans utomordentliga vikt
för stora grupper av de i ekonomiskt avseende svagast ställda i samhället —
anfört följande.
Vid framläggandet för Kungl. Majit av 1935 års förslag till reform av pensionsförsäkringen
hävdade jag den uppfattningen, att en obligatorisk folkpensionering
borde syfta till att bespara oförvitliga medborgare med ingen
eller obetydlig inkomst förödmjukelsen att på ålderns dagar falla fattigvården
till last eller för sin försörjning bliva beroende av anhörigas bistånd.
Jag hade också tillfredsställelsen konstatera, att riksdagen vid sin granskning
av berörda förslag gav sin anslutning till denna min åsikt, då riksdagen
uttalade, att själva syftet med folkpensioneringen förfelades, örn pensionerna
för att vara tillräckliga för uppehället måste utfyllas med fattigvårdsunderstöd.
Obestridligen fördes genom det av riksdagen i anledning av det
ifrågavarande förslaget fattade beslutet, vilket träder i kraft den 1 januari
1937, frågan om tillskapandet av en effektiv folkpensionering, i den mening
jag angivit, ett stort steg närmare sin lösning. På orter, där levnadskostnaderna
ej äro särskilt höga, torde det — utom möjligen i fråga örn ensamstående
personer — för framtiden endast i undantagsfall behöva förekomma,
att kommunerna måste lämna folkpensionärerna supplerande
hjälp i form av öppen fattigvård. Helt annorlunda gestalta sig emellertid
förhållandena på de dyrare orterna. Där är det uppenbarligen icke möjligt
för en pensionär, som ej har egna resurser vid sidan av folkpensionen eller
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
7
anhörigas bistånd att lita till, att undgå fattigvården. Den av hela vårt folk
med så stor förväntan motsedda pensionsförsäkringsreformen måste därför
betecknas såsom otillfredsställande på de dyrare orterna. För de över 100,000
folkpensionärer, vilka äro bosatta på dylika orter, eller för mer än en fjärdedel
av hela det nuvarande pensionstagarbeståndet, framstår det såsom
en uppenbar orättvisa, att lagstiftningen icke tillförsäkrar dem en pension,
som i försörjningsavseende gör dem likställda med övriga folkpensionärer.
I den i föreliggande fråga tidigare förda diskussionen har man praktiskt
taget ej heller bestritt det principiellt berättigade i kravet på att folkpensionerna
anpassas efter levnadskostnadernas höjd på olika orter. Flera
olika skäl av annan innebörd hava däremot framförts mot förslagen om
dyrortsgradering av folkpensionerna. Jag skall dock ej här gå närmare in
på dessa skäl utan tillåter mig att i sådant avseende hänvisa till mina i det
föregående återgivna allmänna uttalanden till statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 28 februari 1936.
Riksdagens avböjande ställningstagande i frågan såväl år 1935 som år 1936
grundade sig i huvudsak dels på de rent praktiska svårigheter, som äro
förknippade med den för graderingen av pensionerna nödvändiga ortsgrupperingen,
och dels på skäl av ekonomisk natur.
Vad beträffar det allmännas kostnader för den ifrågasatta åtgärden må erinras,
att dessa enligt 1935 års regeringsförslag beräknades till cirka 25
miljoner kronor årligen under de första åren, av vilket belopp med tilllämpning
av de av riksdagen beslutade reglerna rörande fördelningen mellan
staten, landstingen och kommunerna av kostnaderna för tilläggspensioner
något över 20 miljoner kronor skulle stanna å statsverket. Enligt 1936 års
förslag däremot beräknades det allmännas årskostnader för den ifrågasatta
reformens genomförande till cirka 21 miljoner kronor, av vilket belopp endast
ungefär hälften skulle komma att belasta statsverket.
I kostnadsfrågan gjorde jag vid ärendets föredragning i statsrådet den 28
februari 1936 det uttalandet, att den ökning av statens kostnader, som genomförandet
av det då föreliggande sakkunnigförslaget skulle medföra —
5 miljoner kronor för det första budgetåret och därefter cirka 10
miljoner kronor örn året under ett antal år framåt — icke vore av den
storleksordning, att totalkostnaden för en effektiv reformering av den nuvarande
pensionsförsäkringen borde föranleda ett undanskjutande av den
ifrågasatta kompletteringen av 1935 års pensionsreform, vilken för visso
i varje fall vore ofrånkomlig. Den ekonomiska utveckling, som sedan dess
ägt rum, har varit ägnad att i avsevärd mån undanröja de farhågor, som
inom riksdagen ur ekonomisk synpunkt framförts rörande den föreslagna
reformen. Jag bär så mycket större anledning att ånyo upptaga frågan, som
jag vid samråd med chefen för finansdepartementet inhämtat, att utrymme
kan beredas å riksstaten för den erforderliga ökningen av anslagen till
folkpensioneringen under samtidigt tillgodoseende i betydande utsträckning
av andra aktuella sociala välfärdskrav, vilka taga sikte pa att stödja de
yngre grupperna i samhället. Jag anser mig också böra tillfoga, att den utväg,
som av riksdagen antyddes, nämligen att kommunerna själva, där särskilda
skäl ansåges föreligga, kunde besluta örn utfyllnad av folkpensionerna
medelst kommunala bidrag av samma karaktär, icke är framkomlig. Åtskilliga
av de ifrågavarande dyrortskommuncrna iiro nämligen så skattetyngda,
att praktiska möjligheter för kommunala pensionstillägg måste anses uteslutna.
..... , •
Den andra huvudorsaken till riksdagens avböjande av en lagstiftning av
nu ifrågavarande innebörd har. såsom nyss nämnts, angivits vara svang
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
hete„n „ att . åvägabringa en för ändamålet tillfredsställande ortsgruppering.
1935 ars riksdag framhöll salunda, hurusom en dyrortsgruppering på folkpensioneringens
område vore förknippad med svårigheter, för vilkas lösens
erfordrades mera ingående utredningar och överväganden än som dittills
ägnats denna fråga. I anledning av detta påpekande skänkte också de
sedermera för fortsatt utredning av frågan tillkallade sakkunniga spörsmålet
särskild uppmärksamhet samt utarbetade ett detaljerat förslag i ämnet,
mot vilket inga mera vägande erinringar framfördes under den följande
remissbehandlingen. Särskilt må understrykas, att socialstyrelsen för sin del
lämnade nämnda förslag helt utan anmärkning. 1936 års riksdag ansåg emellertid,
att stora svårigheter alltjämt kvarstode, när det gällde att genomföra
den ifrågavarande dyrortsgrupperingen, vanskligheter vilka icke eliminerats
vid det förnyade övervägande, som ägnats denna sak, sedan 1935 års riksdag
prövade densamma.
Då jag anser förslag om dvrortsgradering av folkpensionerna ånyo böra
underställas riksdagens prövning, finner jag mig dock med hänsyn till de
obestridliga svårigheter, som möta då det gäller att från början få till stånd
en tillfredsställande ortsgruppering, och med särskilt avseende fäst vid de betänkligheter
härutinnan, som kommo till uttryck vid frågans behandling av
1936 års riksdag, böra förorda sådan ändring i det då föreliggande förslaget,
att giltighetstiden för den första ortsgrupperingen inskränkes från 10 år enligt
nämnda förslag till endast 3 år. Härigenom påkallas redan efter jämförelsevis
kort tid ett förnyat övervägande i fråga om kommunernas fördelning
å ortsgrupper, och med ledning av vunna erfarenheter torde man därvid
med större säkerhet kunna giva fördelningen den längre giltighet, som för
framtiden förutsättes.
Motionen II: 402. I motionen nr 402 i andra kammaren har herr Andersson
i Rasjön m. fl. påyrkat sådana ändringar i det av Kungl. Majit framlagda
lagförslaget, att anordningen med dyrortsgraderade folkpensioner skulle
erhålla provisorisk karaktär och gälla endast för åren 1938—1940. Till
stöd härför ha motionärerna framhållit, bland annat, att man kunde befara
att i många fall även de dyrortsgraderade pensionerna bleve otillräckliga, så
att de måste suppleras med fattigvårdsunderstöd. Det vore ur social rättfärdighetssynpunkt
icke försvarligt att klassificera samhällshjälpen i sådan
som gåves i en enligt allmän uppfattning förödmjukande form och en som
icke hade denna karaktär. Starka skäl talade därför för att de berörda försörjningsproblemen
foges upp till behandling i ett större sammanhang.
Motionärerna vore likväl beredda att medverka till att ett försök gjordes
enligt de i regeringsförslaget uppdragna linjerna. Det vore dock klokt att
icke definitivt fastslå sättet för utbyggandet av nuvarande folkpensionering,
förrän man hunnit förvärva vissa erfarenheter rörande systemets verkningar,
erfarenheter, vilka borde ligga till grund för en objektiv och förutsättningslös
prövning, som kunde anvisa vägen för en varaktig lösning av
problemet. — I övrigt torde utskottet få hänvisa till motionen. Densamma
utmynnar i förslag till ändring i det föreliggande lagförslagets ikraftträdandebestämmelser
samt vissa smärre formella jämkningar i 6 och 8 §§.
Motionen II: 403. I motionen nr 403 i andra kammaren av herr Lundell
m. fl. hemställes, att riksdagen ville avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
9
Till stöd för sitt avslagsyrkande anföra motionärerna främst finansiella
skäl, men giva även uttryck för den uppfattningen, att levnadskostnaderna
vid en och samma levnadsstandard egentligen äro högre på landsbygden än
i städerna. Som en rationell lösning av folkpensionsproblemet anvisa
motionärerna högre avgifter, ökad fondering och mera markerad individuell
tillgodoräkning av inbetalda avgifter, varigenom man skulle kunna ordna
så att tilläggspensionerna ej bleve en ständig automatiskt stigande utgiftspost
för det allmänna utan i stället en utgiftspost av provisorisk karaktär,
som automatiskt minskades i den mån allt flera personer efter inbetalande
av avgifter under sin aktiva ålder komma upp i pensionsåldern.
För egen del ansluter sig utskottet till föredragande departementschefens
uppfattning, att en anpassning av folkpensionernas storlek efter levnadskostnadernas
olika höjd på skilda orter är en ofrånkomlig gärd av rättvisa åt
de på dyrare orter bosatta pensionstagarna. Att, såsom skett i motionen
II: 403, göra gällande, att levnadskostnaderna vid lika levnadsstandard icke
skulle vara högre i de större städerna och liknande orter än på rena landsbygden,
är enligt utskottets mening icke verklighetstroget. Samma erinran
mot en ortsgradering av folkpensionerna framfördes i några av de över 1935
års sakkunnigeförslag i ämnet avgivna yttrandena, men blev då på ett, såvitt
utskottet kunnat finna, övertygande sätt bemött av föredragande departementschefen
(jfr propositionen sid. 14).
Vid de två tidigare tillfällen, då föreliggande spörsmål varit föremål för
riksdagens prövning, har, såsom av den föregående redogörelsen framgår,
det viktigaste skälet mot ortsgraderingens genomförande varit betänkligheter
av ekonomisk art. Den utveckling på det ekonomiska och statsfinansiella
området, som sedan dess ägt runi, torde emellertid få anses hava ådagalagt,
att betänkligheter av sådan art ej längre böra få stå hindrande i vägen
för en eljest praktiskt taget allmänt såsom önskvärd ansedd reform på
folkpensioneringens område, och detta särskilt som det visat sig möjligt att
samtidigt i stor utsträckning tillgodose andra sociala välfärdsbehov, som
främst hänföra sig till de yngre åldersgrupperna i samhället. Utskottet kan sålunda
ej heller giva sin anslutning åt de synpunkter av ekonomisk innebörd,
som i motionen II: 403 anförts emot ett bifall till den i föreliggande
proposition ifrågasatta lagstiftningen.
Vad angår de riktlinjer, som i den nämnda motionen II: 403 angivits för
en enligt motionärernas mening rationell reform av folkpensioneringen,
må framhållas, att ett accepterande av dessa riktlinjer skulle
innebära en återgång till det system för verksamhetens anordnande, som hittills
varit gällande intill ikraftträdandet med innevarande år av den nya lagstiftningen
och som praktiskt taget utan meningsskiljaktighet år 1935 avstatsmakterna
utdömdes såsom olämpligt för en allmän invaliditets- och
ålderdomspensionering.
Den andra huvudinvändning, som tidigare från riksdagens sida framförts
mot en dyrortsgradering av folkpensionerna, har bottnat i viss tveksamhet
Utskotta.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27
angående möjligheterna att få till stånd en tillfredsställande ortsgruppering.
Utskottet återkommer i det följande till denna fråga, men vill redan här förutskicka,
att utskottet icke funnit de i nämnda avseende framförda betänkligheterna
vara av sådan beskaffenhet, att Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag icke bör av denna anledning bifallas.
Utskottet vill sålunda förorda, att riksdagen nu godkänner den av Kungl.
Majit föreslagna ortsgraderingen av folkpensionerna, och avstyrker förty
det i motionen II: 403 framställda avslagsyrkandet.
I motionen II: 402 hava föreslagits sådana ändringar i det av Kungl. Majit
framlagda lagförslaget, att anordningen med ortsgraderade folkpensioner
skulle vara av provisorisk karaktär och gälla endast för åren 1938—1940.
För sin del kan utskottet icke finna, att i sak något skulle stå att vinna genom
att på sålunda föreslaget sätt göra lagstiftningen provisorisk. Uppenbart
torde vara, att ortsgraderingen av folkpensionerna, sedan den en gång
beslutats, även om detta beslut gives endast provisorisk giltighet, icke kan
efter en treårsperiod utan vidare slopas. Och lika klart är, att den anordning,
som nu kan komma att beslutas, icke får anses till den grad fastslagen,
att icke jämkningar, vilka efter hand visa sig önskvärda, kunna vidtagas. Det
bör för pensionsstyrelsen vara en synnerligen angelägen uppgift att från början
samla allt det material, som kan vara ägnat att belysa hithörande, i olika
avseenden mer eller mindre tveksamma spörsmål, samt att hos Kungl. Majit
föreslå sådana ändringar i lagstiftningen, som erfarenhetsmässigt visa sig
nödvändiga eller lämpliga. Att ändringr i folkpensioneringslagstiftningen
kunna bliva nödvändiga på grund av eventuella framtida omläggningar av
samhällets sociala hjälpverksamhet överhuvud taget torde likaledes ligga
i öppen dag. Utskottet kan på nu anförda skäl icke tillstyrka provisoriska
lagbestämmelser rörande ortsgradering av folkpensionerna. En sådan anordning
kunde för övrigt vara ägnad — låt vara med orätt — att inge de på
dyrortema bosatta pensionstagarna farhågor med avseende å deras framtida
pensionsförmåner.
Grunder för ortsgrupperingen.
Propositionen. Närmare regler rörande den ifrågasatta ortsgrupperingen
lämnas i det föreliggande lagförslaget endast såtillvida, att antalet ortsgrupper
skall vara tre samt att grupperingen skall gälla för en tid av tio år i
sänder. I ett övergångsstadgande föreskrives dock, att grupperingen första
gången skall gälla endast för åren 1938—1940. Sistnämnda stadgande, som
ej återfanns i 1936 års regeringsförslag, har enligt föredragande departementschefen
införts med hänsyn tagen till de obestridliga svårigheter som
möta då det gäller att från början få till stånd en tillfredsställande ortsgruppering,
och med särskilt avseende fäst vid de betänkligheter härutinnan, som
kommo till uttryck vid frågans behandling av 1936 års riksdag. Departementschefen
framhåller, att ett förnyat övervägande i fråga örn kommuner
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
11
nas fördelning å ortsgrupper härigenom påkallas redan efter jämförelsevis
kort tid och att man då med ledning av vunna erfarenheter torde med större
säkerhet kunna giva fördelningen den längre giltighet, som för framtiden
förutsättes.
Rörande själva grupperingsförfarandet innehålla de föreslagna lagbestämmelserna
endast, att indelningen i ortsgrupper skall enligt de föreskrifter
Konungen meddelar verkställas av den myndighet, som har att verkställa indelning
i ortsgrupper enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen, d. v. s. för
närvarande socialstyrelsen. 1935 års sakkunniga behandlade emellertid ingående
även denna fråga och framlade detaljerade riktlinjer för grupperingens
verkställande, till vilka riktlinjer även föredragande departementschefen
anslutit sig. Utarbetat grupperingsförslag av förut angiven innebörd
framlades jämväl av de sakkunniga. För en närmare redogörelse för det
sålunda förordade grupperingsförfarandet samt utfallet av den verkställda
försöksgrupperingen tillåter sig utskottet hänvisa till den föreliggande propositionen
sid. 21 ff samt bilaga 2 till propositionen.
Motionen II: 395. I motionen nr 395 i andra kammaren har herr Persson
i Tidaholm m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i samband med bifall till
Kungl. Maj:ts proposition nr 15 understryka nödvändigheten av att de närmaste
årens erfarenheter beaktas för eventuell omprövning av grunderna för
dyrortsgrupperingen.
Till stöd för sin hemställan ha motionärerna gjort gällande, bland annat,
att socialstyrelsens prisstatistik, som enligt förslaget skall läggas till grund
för ortsgrupperingen även på folkpensioneringens område, i och för sig vore
bristfällig, samt att folkpensionärernas konsumtion delvis vore en annan
än den som berördes av nämnda statistik. Särskilt gällde detta bostadsförhållandena.
Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att tveksamhet i
fråga örn möjligheterna att få till stånd en tillfredsställande ortsgruppering på
folkpensioneringens område varit en av orsakerna till att riksdagen tidigare
avböjt förslag i ämnet. Den av 1935 års sakkunniga verkställda utredningen
i frågan och deras därpå grundade förslag torde emellertid innebära en så
tillfredsställande lösning av problemet, som man enbart på utredningsvägen
kan uppnå. Mot förslaget i denna del lia vid remissbehandlingen inga mera
vägande erinringar framkommit, och av socialstyrelsen, den myndighet som
på ifrågavarande område torde få anses besitta den största sakkunskapen, har
förslaget i alla delar godkänts. Härmed är emellertid ingalunda sagt —
och detta har ej heller gjorts gällande från föredragande departementschefens
sida — att propositionen i nu förevarande avseende innebär den enda
eller den bästa lösningen. Först med stöd av erfarenheten torde det vara möjligt
att komma fram till ett svar på denna fråga. Men klart är också, att
det är nödvändigt att föra den nu ifrågasatta reformen ut i livet för att
det över huvud taget skall bliva möjligt att besvara frågan. Emellertid är det
Utskottet.
12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
givet, att frågan om grunder för ortsgrupperingen är ett av de spörsmål, vilka
enligt vad utskottet förut anfört böra särskilt uppmärksammas under de närmaste
åren. Härutinnan sammanfalla för övrigt föredragande departementschefens
ovan återgivna uttalande och förslag, att giltighetstiden för ortsgrupperingen
första gången skall vara endast tre mot normalt tio år, med de i
motionen II: 395 framförda önskemålen. Nämnda motion torde därför kunna
anses besvarad genom vad utskottet nu anfört.
Tilläggspensionernas belopp.
Propositionen. Såsom av den förut lämnade redogörelsen för Kungl. Maj:ts
föreliggande förslag framgår, skall tilläggspension till pensionstagare, som
erhåller folkpension enligt den nya lagen, utgå med högst 250 kronor i den
lägsta ortsgruppen, 350 kronor i mellangruppen och 450 kronor i den högsta
ortsgruppen. Personer, som erhålla folkpension enligt övergångsbestämmelserna
och icke kunna komma i åtnjutande av grundpension med dess fasta
belopp om 70 kronor, skola erhålla tilläggspension med högst resp. 300,
400 och 500 kronor. Från de nämnda maximibeloppen skall avdrag ske
på grund av egen inkomst enligt den i den nya lagen om folkpensionering
givna regeln med sju tiondelar av pensionstagarens årsinkomst i vad den
må överstiga 100 kronor. För ett hushåll bestående av två pensionstagare
har man med utgångspunkt från de ovan nämnda tilläggspensionerna, kompletterade
med grundpension för nytillkommande pensionstagare och med
avgiftspension enligt gamla lagen för de äldre pensionstagarna, räknat med
ett sammanlagt pensionsbelopp av 700, 900 eller 1,100 kronor allt efter ortsgrupp.
Dessa belopp hava för ett dylikt hushåll enligt de verkställda undersökningarna
befunnits något så när tillfredsställande ur försörjningssynpunkt.
I fråga örn ensamstående pensionstagare framhöll föredragande departementschefen
år 1936, att de föreslagna pensionerna i regel torde komma
att visa sig otillräckliga för nödtorftig försörjning, men att detta vore
en brist hos folkpensioneringen, som icke hänförde sig till frågan örn dyrortsgradering
av pensionsbeloppen utan gjorde sig gällande i samtliga ortsgrupper.
Departementschefen understryker nu nödvändigheten, med hänsyn
till folkpensioneringens effektivitet, av att pensionsbeloppen för ensamstående
pensionstagare så snart sig göra låter ytterligare förbättras.
Motionen 11:396. I motionen 11:396 hemställer herr Andersson i Torngård
med avseende å tilläggspensionens maximibelopp, att riksdagen vid ett
bifall till kungl, propositionen nr 15 måtte besluta att tilläggspension till den,
som åtnjuter understöd av fattigvårdssamhälle under sådana omständigheter,
att samhället är berättigat uppbära pensionen, ej må utgå med högre belopp
än 250 kronor. För det fall att folkpension skall utgå enligt den nya
lagens övergångsbestämmelser och rätt till grundpension icke föreligger, torde
motionären åsyfta ett högsta tilläggspensionsbelopp, lika för hela landet,
av 300 kronor.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
13
Till stöd för sin hemställan har motionären anfört, att dyrortskommunerna
genom att uppbära pensionen för å dess anstalter intagna personer, som
där vårdades på kommunens bekostnad, enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
komma i åtnjutande av större bidrag för de å anstalt intagna än andra kommuner
och därigenom i motsvarande grad få de egna kostnaderna för anstalterna
minskade. För städerna Stockholm, Göteborg och Malmö skulle
enligt motionären detta komma att verka ännu mera till deras fördel på
grund av att de genom avtal med och mot vederlag av staten själva ombesörjde
sinnessjukvården inom sina egna områden. Dessa städer skulle komma
i åtnjutande av statens bidrag till dyrortsgraderingen jämväl för de pensionsberättigade
sinnessjukas vård och följaktligen få en motsvarande lindring
i sina egna kostnader för ändamålet. I jämförelse med andra dyrorter,
som icke hade egen sinnessjukvård, skulle dessa storstäder komma i en
förmånligare ställning, vilket icke torde hava varit avsett.
Utskottet har vid sin granskning av Kungl. Maj:ts förslag i nu förevarande
avseende icke funnit anledning ifrågasätta någon ändring. Emellertid är det
klart, att de föreslagna pensionsbeloppen, vilka avpassats med hänsyn tagen
till behovet för hushåll bestående av två pensionstagare, i regel icke
kunna vara tillräckliga ur försörjningssynpunkt, då fråga gäller ensamstående
pensionstagare. Denna brist hos såväl 1935 års lag som den nu ifrågasatta
ändrade lagstiftningen, att den icke i så stor utsträckning som skulle
vara möjligt löser försörjningsproblemet för våra invalider och åldringar,
har även påtalats i den förut omnämnda motionen 11:402. Utskottet har
icke ansett sig böra gå närmare in på denna fråga, men har dock i anslutning
till departementschefens ovan återgivna uttalanden samt de synpunkter,
som framförts i den nämnda motionen, ansett sig böra rikta uppmärksamheten
på att ytterligare försörjningsproblem föreligga på det område, varom
här är fråga.
Vad angår det i motionen 11:396 framförda yrkandet rörande tilläggspensionens
storlek för vissa å anstalt vårdade pensionstagare må framhållas,
att vederbörlig hänsyn till att dyrortskommunerna för sådana fall äga att för
de vårdade uppbära högre pensionsbelopp tagits vid bestämmandet av den
för de dyrare kommunerna föreslagna högre bidragsskyldigheten. Anledning
att med bibehållande av denna högre bidragsskyldighet fastställa ett lägre
tilläggspensionsbelopp för de av motionären åsyftade fallen föreligger enligt
utskottets mening icke.
Kostnadsfördelningen.
Propositionen. Enligt Kungl. Maj:ts förslag skola som förut nämnts kommuner
tillhörande ortsgrupp 1 bibehållas vid dem enligt 1935 års lag åliggande
skyldighet att bidraga till kostnaden för tilläggspensioner nied en åttondel.
Inom ortsgrupp 2 skola kommunerna enligt förslaget bidraga med
Utskottet.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
Utskottet.
en femtedel och inom ortsgrupp 3, med undantag för städerna Stockholm och
Göteborg, med en fjärdedel. De nämnda städerna skola bidraga med tre tiondelar.
Landstingen slutligen åläggas att i fråga örn personer, som före ikraftträdandet
av 1935 år lag erhållit pensionstillägg eller understöd enligt den
äldre lagen, bidraga med en sextondel av kostnaden även för de föreslagna
pensionsförhöjningarna.
Till grund för förslaget i vad det rör dyrortskommunernas bidragsskyldighet
ligga vissa av 1935 års sakkunniga verkställda undersökningar rörande
storleken av den minskning i de ifrågavarande kommunernas fattigvårdskostnader,
som kan beräknas bliva en följd av de ifrågasatta pensionsförhöjningarna.
De sakkunniga utgingo vid dessa undersökningar bland annat
från den förutsättningen, att den tänkta ökningen av pensionen skulle i fråga
om de fattigvårdsunderstödda pensionstagarna leda till motsvarande minskning
av det utgående fattigvårdsunderstödet. För varje kommungrupp valdes
därefter en bidragskvot så avpassad, att kommunernas kostnader för
folkpensioneringen och fattigvården tillsammantagna i stort sett icke skulle,
under den gjorda förutsättningen, påverkas av den ifrågasatta reformen. I
övrigt må med avseende å de sakkunnigas ifrågavarande beräkningar hänvisas
till propositionen sid. 29 ff.
Kostnaderna för genomförandet av ortsgraderingen av folkpensionerna
hava i propositionen beräknats till 21 miljoner kronor örn året under de
första åren, vilket belopp sedan stiger till 25 miljoner kronor för år 1950 och
29 miljoner kronor för år 1960. Av de nämnda beloppen skulle cirka 10, 15
och 18 miljoner kronor komma att belasta statsverket. För budgetåret 1937/
1938 har ett anslag å 5 miljoner kronor beräknats vara erforderligt.
Något ändringsyrkande på nu förevarande punkt har icke framkommit
inom riksdagen. Under frågans tidigare behandling och även nu inom utskottet
har emellertid mot de sakkunnigas till grund för förslaget liggande beräkningar
riktats den anmärkningen, att det gjorda antagandet i fråga örn
minskningen av kommunernas fattigvårdskostnader icke skulle komma att
motsvaras av verkligheten. De sakkunniga ha också själva starkt betonat,
att de framräknade siffrorna beträffande fattigvårdskostnadernas minskning
vore att beteckna såsom en konstruktion, vilken måhända på många håll
icke skulle haft sin motsvarighet i verkligheten. Det har dock samtidigt ansetts
rimligt och riktigt, att bedömandet av spörsmålet med vilken andel
kommunerna borde bidraga till dyrortstilläggen skedde från samma utgångspunkt
för alla kommuner. Det kunde enligt föredragande departementschefen
ej vara lämpligt att i detta sammanhang indraga så subjektiva
bedömningsgrunder som det skulle utgöra, örn man försökte taga hänsyn
till i vad mån de olika fattigvårdsstyrelserna kunde beräknas komma
att utnyttja möjligheten att minska fattigvårdsunderstöden. Utskottet har
för sin del funnit sig böra godkänna de valda utgångspunkterna för bedömandet
av frågan om kommunernas bidragsskyldighet och tillstyrker sålunda
Kungl. Maj:ts förslag jämväl i det avseende, varom här är fråga.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
15
Emellertid vill utskottet här något stanna inför frågan om folkpensioneringsreformens
— såväl 1935 års som den nu ifrågasatta — inverkan på kommunernas
fattigvårdskostnader. Särskilda utskottet vid 1935 års riksdag
uttalade härutinnan (uti. nr 1 sid. 33) en förväntan, att den pensionsförhöjning
som kunde komma att beslutas som regel skulle medföra en motsvarande
minskning av från fattigvården utgående hemunderstöd. För att underlätta
för fattigvårdsstyrelserna att, samtidigt med att de förhöjda pensionerna
började utgå, vidtaga åtgärd i sådant syfte ansåg utskottet det
lämpligt, att pensionsstyrelsen underrättade fattigvårdsstyrelsernas ordförande
om de pensionsförhöjningar, som av pensionsstyrelsen komme att vidtagas
i samband med reformens genomförande. Enligt vad utskottet inhämtat
har även dylikt underrättelseförfarande tillämpats i samband med omräkningen
till den 1 januari 1937 av de äldre pensionerna.
Vid bedömandet av denna fråga bör det enligt utskottets mening hållas i
minnet, att huvudsyftet med folkpensioneringens reformering är att tillskapa
en sådan ordning, att pensionstagarna i så stor utsträckning som möjligt
— helt torde det på grund av flera olika omständigheter icke låta sig
göra — befrias från tvånget att för sin försörjning anlita fattigvården. I den
mån de nya pensionsbeloppen kunna anses tillfredsställande ur försörjningssynpunkt,
vilket i regel torde vara fallet då fråga icke gäller ensamstående
pensionstagare och behov av särskild vård icke föreligger, torde därför tidigare
eventuellt åtnjuten fattigvård böra upphöra. Ett motsatt förfaringssätt i
dylika fall skulle uppenbarligen i hög grad äventyra den boskillnad mellan
folkpensionering och fattigvård, som reformen åsyftar, och även väcka starkt
motstånd mot en fortsatt utbyggnad av folkpensioneringen till allt större
effektivitet. Och även för sådana fall, att de nya pensionerna icke äro tillräckliga
för vederbörandes behov av försörjningsmedel, är det givet att
skälig hänsyn bör tagas till folkpensionen på så sätt att, där fattigvårdens understödsstandard
måste anses såsom tillfredsställande, de till pensionstagare
förut utgående understöden i regel minskas med belopp motsvarande pensionsförhöjningama.
Har däremot nämnda standard av ena eller andra anledningen
hittills varit för låg — och så torde tyvärr alltjämt vara fallet i ej
ringa utsträckning — är det angeläget, att den möjlighet till avhjälpande av
dylika missförhållanden, som uppenbarligen öppnas genom folkpensionernas
höjning, till fullo utnyttjas.
Utskottet har i förevarande sammanhang velat framhålla dessa synpunkter
enär det synes önskvärt, att statsmakternas intentioner i hithörande avseenden
komma till klart uttryck.
Kommunala dyrortstillägg med statsbidrag.
Mot den förut omnämnda, av Kungl. Majit föreslagna anordningen med
kommunala dyrortstillägg med statsbidrag för en del speciella fall, där vissa
med gränsdragningen mellan de olika ortsgrupperna sammanhängande
Utskottet.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
olägenheter äro ofrånkomliga och särskilt framträdande, har utskottet icke
funnit anledning till erinran. Även om anordningen är behäftad med vissa
svagheter, torde den dock innebära en så tillfredsställande lösning av gränssvårigheterna
som det utan praktisk erfarenhet av ortsgrupperingens verkningar
är möjligt att åstadkomma. Utskottet förutsätter emellertid, att särskild
uppmärksamhet under de närmaste åren kommer att ägnas åt i detta
sammanhang föreliggande spörsmål.
Bestämmelserna örn privilegierad inkomst.
Propositionen. Enligt 1935 års lag om folkpensionering skall, som förut
nämnts, pension eller understöd, som utgår på grund av gåva eller testamente
eller försäkring, som icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband
med olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning,
icke vid bestämmandet av tilläggspensionens belopp anses
såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt icke överstiger 300 kronor.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall nämnda belopp gälla för den lägsta ortsgruppen
men i de båda högre ortsgrupperna vara resp. 350 och 400 kronor.
Utskottet. En gradering på sålunda föreslaget sätt av s. k. privilegierad inkomst synes
utskottet vara en naturlig följd av det hänsynstagande till levnadskostnadernas
olika höjd på skilda orter, som enligt det föreliggande förslaget
skall äga rum vid utmätandet av folkpensionerna. Utskottet tillstyrker sålunda
förslaget jämväl i denna del.
Motionen II: 396. I motionen nr 396 i andra kammaren i anledning av
den föreliggande propositionen har herr Andersson i Torngård påyrkat viss
ändring av bestämmelserna rörande privilegierande av vissa inkomstslag,
vilken ändring dock icke står i direkt samband med frågan om ortsgradering
av folkpensionerna. Motionären hemställer, att vid beräkning av årsinkomst,
som i 6 § avses, undantagsförmån in natura, som ägare av jordbruksfastighet
vid försäljning av sin egendom förbehållit sig få åtnjuta av tillträdaren
(nya ägaren), må jämställas med sådan pension eller understöd,
som utgår på grund av egen eller anhörigas anställning. Motionären har
ansett jämförbarhet föreligga mellan nu nämnda olika slag av inkomst.
Utskottet. Utskottet kan för sin del icke biträda den uppfattning, för vilken motionären
sålunda gjort sig till tolk. De undantagsförmåner en egendomsägare
i samband med försäljning av sin egendom betingar sig av den nye ägaren
medföra ju i regel en mot förmånernas värde svarande nedsättning av den
kontanta köpeskillingen och äro därför enligt utskottets mening närmast att
jämföra med avkastning av kapital. Och beträffande dylik avkastning har
det icke ansetts möjligt att medgiva någon privilegierad ställning.
I många fall förekommer det emellertid, särskilt då fråga gäller mindre
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
17
egendomar, att vid överlåtelse till barn av egendomen undantagskontrakt
upprättas, som omfattar förmåner till ett värde vida överstigande nedsättningen
av köpeskillingen i förhållande till den normala. För sådana fall
synes emellertid övervärdet av de utfästa förmånerna närmast böra betraktas
såsom understöd, som utgår på grund av barnens försörjningsplikt, och av
denna anledning icke upptagas såsom inkomst, då fråga gäller fastställandet
av tilläggspensionens storlek. Enligt vad utskottet har sig bekant, har pensionsstyrelsen
även hittills tillämpat en sådan princip.
Utskottet kan på anförda skäl icke tillstyrka bifall till förevarande motion.
Motionerna I: 127 och II: 169. Utan samband med Kungl. Maj:ts proposition
nr 15 hava vidare inom riksdagen väckts två motioner avseende de bestämmelser
i lagen om folkpensionering, som reglera den till grund för tillläggspensionens
bestämmande liggande inkomstberäkningen.
I motionen nr 127 i första kammaren av herr Johan Larsson hemställes
sålunda, att riksdagen ville besluta, att inkomst härflytande från blindhetsersättning
undantages vid beräkning av tilläggspension, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta de ändringar av lagtexten, som härför befinnas
erforderliga.
I motionen nr 169 i andra kammaren hemställes vidare av herr Bengtsson
m. fl., att riksdagen måtte besluta sådan ändring i gällande lag angående
folkpensionering, att blinda erhålla full folkpension oavsett av dem
erhållna blindhetsersättning.
Frågan om medgivande av privilegierad ställning för blindhetsersättning i
folkpensionshänsende förelåg till behandling även vid 1936 års riksdag genom
en då av herr Brännström i Burträsk väckt motion, II: 61, vari hemställdes,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring av 7 § i lagen örn folkpensionering
att inkomst av blindhetsersättning komme att upptagas bland de förmåner,
som enligt nämnda lag intill ett belopp av 300 kronor ej inräknades
i den inkomst, som skulle läggas till grund för beräkning av tilläggspension.
Sistnämnda motion behandlades av sammansatt stats- och andra lagutskott,
som i sitt utlåtande, nr 6, i anledning av densamma anförde följande.
Anledningen till att i 7 § lagen örn folkpensionering införts de ovan återgivna
bestämmelserna örn privilegierande av viss inkomst, då fråga gäller
fastställande av tilläggspensions belopp, har närmast varit, att man velat undanröja
anmärkningen mot den nuvarande pensionsförsäkringslagen, att
dess bestämmelser rörande minskning av pensionstillägget på grund av egen
inkomst lagt hinder i vägen för arbetsgivare att lämna pension eller understöd
åt sina anställda eller i varje fall motverkat dylika åtgärder. Samma
synpunkter hava lagts på enskild hjälpverksamhet genom fonder, donationer
o. d. Något liknande motiv för privilegierande av blindhetsersättning
föreligger givetvis icke.
Då blindhetsersättningen infördes motiverades detta i huvudsak så, att
man ville bereda de blinda en ersättning för deras på grund av lytet nedsatta
möjligheter att förskaffa sig arbetsinkomst. I det avseende, varom här är
fråga, synes därför blindhetsersättningen närmast böra jämställas med ar
liihang
till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 27—28. 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
betsinkomst, som ju icke ansetts kunna beredas privilegierad ställning, då
fråga gäller folkpension. Trots att utskottet till fullo behjärtar den medkänsla
med de blinda, som kommit till uttryck i den föreliggande motionen,
kan utskottet därför icke tillstyrka bifall till densamma.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda, vilket även blev riksdagens beslut.
Utskottet. Det i de nu till behandling föreliggande motionerna framförda önskemålet
är enligt utskottets mening i hög grad behjärtansvärt. Visserligen har samma
önskemål så sent som föregående år prövats av riksdagen och då avböjts,
men utskottet har det oaktat kommit till den uppfattningen, att frågan är
förtjänt av allvarligt övervägande. I viss mån torde densamma för övrigt
komma i ett något annat läge, därest riksdagen, på sätt utskottet i det föregående
förordat, godkänner Kungl. Maj:ts förslag örn ortsgradering av folkpensionerna.
Den tanken har sålunda exempelvis nämnts inom utskottet,
att även blindhetsersättningen då borde graderas efter levnadskostnaderna.
Även möjligheten att bereda de blinda en något ökad ersättning — så som
för övriga invalider nyligen skett och vid bifall till det föreliggande lagförslaget
ytterligare skulle bliva fallet -— har, såsom framgår av den av utskottet
särskilt för sig behandlade motionen II: 100, blivit framförd. Utskottet har
emellertid för sin del icke ansett sig nu böra gå närmare in på de olika spörsmål,
som här kunna uppställas, utan föreslår en skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida till
blindhetsersättning berättigade personer genom ändringar i lagen om folkpensionering
eller på annat sätt kunna beredas en förbättrad ekonomisk
ställning.
Den ovan verkställda granskningen av Kungl. Maj:ts föreliggande förslag
och de i ämnet väckta motionerna utvisar, att utskottet i alla delar ansluter
sig till nämnda förslags huvudgrunder. Då ej heller utskottets detaljgranskning
av de föreslagna lagbestämmelserna givit anledning till erinran, tillstyrker
utskottet lagförslaget allenast med en rent formell ändring av den för
6 § 1 mom. verkställda transumeringen. Nämnda lagrum har nämligen i
annat sammanhang nyligen ändrats (Se Sv. förf.-saml. 1937:27).
Motionen 11:400.
I motionen nr 400 i andra kammaren har herr Karlsson i Grängesberg m. fl.
hemställt, att riksdagen, med bifall till det av regeringen i proposition nr 15
framlagda förslaget till dyrortsgraderade tilläggspensioner, i samband med
godkännande av nämnda förslag måtte besluta att i skrivelse till regeringen
anhålla örn utarbetande och framläggande för riksdagen snarast möjligt av
förslag till sådan ändring av lagen örn folkpensionering, att en lägre pensionsålder
än den nu gällande blir fastställd, eventuellt 60 år, samt att de i lagen
fastställda tilläggspensionerna höjas till det högre belopp som är erforderligt
för att pensionstagarna skola bli tillförsäkrade en tillfredsställande levnadsstandard.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 19
I fråga om motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till motionen.
I stort sett enahanda önskemål beträffande folkpensioneringen framfördes
av samma motionärer vid 1935 och 1936 års riksdagar genom motionerna
II: 585 år 1935 och II: 720 år 1936. Förslagen avböjdes båda åren av riksdagen
med hänsyn till de högst betydande kostnaderna för deras genomförande.
Det torde alltjämt icke ligga inom de ekonomiska möjligheternas gräns att
kunna tillgodose de i förevarande motion II: 400 framförda önskemålen örn
en till 60 år sänkt pensionsålder och genomgående högre pensioner än de
av Kungl. Maj:t föreslagna. Hur önskvärt det än skulle vara med en något
lägre pensionsålder än 67 år, kan utskottet därför icke nu förorda en framställning
till Kungl. Maj:t från riksdagens sida i enlighet med den nämnda
motionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
I. att riksdagen, med avslag å motionerna 11:396, 11:402
och II: 403, måtte för sin del antaga följande
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
Lag
angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni
1935 (nr 434) om folkpensionering.
Härigenom förordnas, att 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935
om folkpensionering skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
6 §. 6 §.
1 morn.--------1 mom. På grund ----av av
-
gifterna.
Om den---påförda avgiftsbe
loppet.
Därest i---sammanlagt inbe
talts.
2 mom. Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp,
nämligen
i ortsgrupp 1.............................. 250 kronor,
» » 2.............................. 350 » ,
» » 3.............................. 450 »
med avdrag av sju tiondelar av den pensionsberältigades årsinkomst i vad
den må överstiga 100 kronor.
Indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant sätt, att ortsgrupp med
högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader än ortsgrupp med
lägre nummer. Indelningen verkställes enligt de närmare föreskrifter Konungen
meddelar av den myndighet, som har att verkställa indelning i orts
-
Utekottet.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
grupper enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928,
och gäller för en tid av tio år i sänder. Pensionsberättigad anses tillhöra
den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven; dock att efter flyttning
till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad skall hava tillhört sådan ortsgrupp
tre år, innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande
reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt
fall medgiva undantag.
3 mom. I fråga om ort, vilken gränsar till ort i högre ortsgrupp, äger
Konungen på därom av vederbörande kommun gjord framställning förordna,
att tilläggspension till pensionstagare, vilken är mantalsskriven inom
visst intill gränsen liggande område, skall förhöjas med 50 kronor, därest
de båda orterna tillhöra ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor,
därest de tillhöra ortsgrupp 1 och 3.
Vad i 2 mom. andra stycket sista punkten ävensom 8 § 2 mom. andra
stycket och 3 mom. sista punkten stadgas angående tilläggspension skall äga
motsvarande tillämpning å sådan förhöjning.
Pensionsförhöjningen utbetalas av kommunen, som äger att av statsmedel
utfå ersättning med hälften av vad för ändamålet utgivits.
7 §•
Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör med nedan nämnda avvikelser all den
inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta.
Såsom inkomst räknas icke folkpension och ej understöd, som någon
på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i den
mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig
försörjning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente
eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband
med olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande
arbetsanställning, räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt
icke överstiger
i ortsgrupp 1.............................. 300 kronor,
» » 2.............................. 350 , ,
» » 3.............................. 400 » .
Där inkomst---av Konungen.
Vid uppskattningen--- 10,000 kronor.
I fråga om---ogift person.
8 §•
1 mom. Befinnes någon — — — pensionen indragas.
Åtnjuter pensionstagare---del därav.
2 mom. Har för---varje år.
Flyttar någon som åtnjuter tilläggspension till ort i annan ortsgrupp eller
överföres den ort, där han är mantalsskriven, till annan ortsgrupp, skall till
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
21
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
läggspensionen jämkas eller bortfalla enligt reglerna för den senare ortsgruppen;
dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp höjning av tilläggspensionen
må ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i 6 §
2 mom. sista stycket stadgats.
Befinnes någon---riket mantalsskriven.
3 mom. Den, som åtnjuter tilläggspension, är pliktig att, örn hans arbetsförmåga
eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, utan
oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,
där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet
åligger honom, om han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna
ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort.
13 §.
Till pensionskostnaderna--— av kommunerna.
Varje kommun bidrager med i nästföljande stycke föreskriven andel av
tilläggspensionen för pensionstagare, som efter prövning av dess pensionsnämnd
förklarats äga rätt till tilläggspension; dock att, där tilläggspensionen
blivit efter ansökning ökad, den kommun vars pensionsnämnd prövat
ansökningen och, där ökning av tilläggspensionen skett utan ansökning, den
kommun varest pensionstagaren vid ökningen var mantalsskriven, skall bidraga
med nämnda andel av ökningen. Är pensionsnämnd gemensam för
två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner emellan frågan om betalningsskyldigheten
med hänsyn till pensionstagarens mantalsskrivningsort
vid det tillfälle, då tilläggspensionen eller ökningen söktes. Minskas tilläggspension
till vilken två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners
andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan
deras förutvarande bidrag. Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen.
Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag förordnas
av Konungen.
I föregående stycke nämnd andel i kostnaden för tilläggspension eller ökning
därav skall utgöra
för orter tillhörande ortsgrupp 1 en åttondel;
för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel;
för orter tillhörande ortsgrupp 3 en fjärdedel; dock att, därest Stockholm
eller Göteborg hänföres till denna ortsgrupp, stadens andel skall utgöra tre
tiondelar.
Staten bidrager---från folkpensioneringsfonden.
29 §.
Söker någon---till pensionsstyrelsen.
Söker någon, utan att åberopa varaktig arbetsoförmåga, folkpension varj
ingår tilläggspension, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade
upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna prov
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
■22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
ning och kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 7 § och
besluta, huruvida sökanden har rätt till tilläggspension. Har därvid uppkommit
fråga om undantag varom i 6 § 2 mom. sista stycket förmälts, skall
nämnden meddela beslut i frågan. Avslås med stöd av 9 § första stycket
ansökning i vad gäller tilläggspension, skall pensionsnämnden, där den finner
den omständighet som föranlett beslutet icke skola utgöra hinder mot
bifall till ansökning om tilläggspension efter viss tids förlopp, meddela bestämmelse
härutinnan.
Söker någon folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall
pensionsnämnden på samma sätt pröva ansökningen och besluta, huruvida
sökanden äger rätt till pension, ävensom, där ansökningen avser jämväl tillläggspension,
meddela beslut i de övriga frågor, som i andra stycket avses.
I fall —--till pensionsstyrelsen.
Vad angående handläggning av ansökning om pension ovan stadgats gäller
även angående handläggning av ansökning om ökning av pension. Minskning
eller indragning av pension av orsak, som angivits i 8 § 1 mom. första
stycket och 2 mom. första och tredje styckena samt 9 §, beslutas av pensionsnämnden
i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit mantalsskriven,
varefter ordföranden snarast möjligt skall insända beslutet jämte
handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen. Innan pensionsnämnd fattar
beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension, skall nämnden,
örn så ske kan, lämna pensionstagaren tillfälle att yttra sig.
40 §.
Den, som fått pension enligt 2 § lagen om allmän pensionsförsäkring för
sig fastställd, skall efter utgången av år 1936 anses därigenom hava fått folkpension
sig tillerkänd, därvid avgiftspensionens belopp alltjämt är bestämt
enligt äldre regler men i stället för rätt till pensionstillägg enligt 6 § andra
stycket i nämnda lag träder rätt till tilläggspension enligt lagen om folkpensionering.
För sådan pensionstagare skall dock högsta tilläggspension
vara
i ortsgrupp 1.............................. 300 kronor,
» > 2.............................. 400 » ,
» » 3.............................. 500 »
Påföljd enligt 9 § lagen örn folkpensionering må icke beträffande dessa
pensioner tillämpas med anledning av förhållande före den 1 januari 1937, i
den mån påföljden är strängare än påföljd enligt äldre rätt. Ej heller må
pensionstillägg i något fall sänkas endast på grund av att bestämmelserna
ändrats. Från reglerna om folkpension gäller vidare i fråga om tilläggspension,
som helt eller delvis grundar sig å fastställelse av pensionstillägg före
nämnda dag, det undantag, att jämte kommunen landstinget skall bidraga
med en sextondel av kostnaden för tilläggspensionen och att stad, som icke
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
23
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
deltager i landsting, skall utöver vad i 13 § stadgats bidraga med en sextondel
av kostnaden för tilläggspensionen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.
Indelningen i ortsgrupper jämlikt 6 § 2 mom. andra stycket må verkställas
före nämnda dag och skall första gången gälla endast för åren 1938—
1940.
II. att riksdagen i anledning av motionerna I: 127 och II:
169 måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn en allsidig
och förutsättningslös utredning, huruvida till blindhetsersättning
berättigade personer genom ändringar i lagen örn folkpensionering
eller på annat sätt kunna beredas en förbättrad
ekonomisk ställning, samt om framläggande för riksdagen
av de förslag, till vilka utredningen kan föranleda;
lil, att motionen II: 395 måtte anses besvarad genom vad
utskottet ovan å sid. 11 och 12 anfört; samt
IV. att motionen II: 400 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 6 april 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
SIGFRID HANSSON.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder*, P. Sandström, Hagman, Knut
Petersson, Sten, Ekströmer* och Holstenson;
från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Skoglund, Pettersson i Hällbacken,
Johanson i Hallagården* och Sandström i Sollefteå samt fru Nordgren och herr Hansson
i örebro.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
Reservationer:
1) beträffande utlåtandet i dess helhet:
av herrar P. Sandström, Ekströmer, Skoglund och Sandström i Sollefteå,
som ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:
»När riksdagen förra året avböjde det av Kungl. Majit framlagda förslaget
till dyrortsgrupperade folkpensioner, framhöll andra lagutskottet att man
ännu ej kunnat tillgodogöra sig erfarenheterna av den reform av folkpensioneringen,
som år 1935 beslöts. Vidare ifrågasatte utskottet lämpligheten
av att statsmakterna bunde sig för ytterligare utgifter till folkpensioneringen,
»innan tillfälle bereus att pröva andra sociala reformuppslag av stort
och aktuellt intresse». Utskottet anförde sålunda, att angelägenheten av
dyrortsgrupperingen måste vägas mot särskilt behovet av befolkningspolitiska
åtgärder och de ovissa statsfinansiella kostnaderna därför.
De skäl, som då föranledde riksdagen att avslå förslaget örn en gradering
av pensionstilläggen, lia enligt utskottets mening snarast större giltighet i år
än tidigare. Då den nya lagen örn folkpensionering trädde i kraft först den
1 januari i år, kunna tillräckliga erfarenheter om den stora reformens verkningar
ännu icke föreligga; hittills gjorda rön peka därjämte närmast i den
riktningen, att den med 1935 års beslut åsyftade klara gränsdragningen mellan
pensionering och fattigvård ej ens å icke dyrorter vunnits. Ej heller
kan man ännu överblicka och mot huvudsakligast städernas åldersförsörjningsproblem
väga de nya krav på statskassan, som främst befolkningspolitiken
kan komma att ställa. För årets riksdag har framlagts ett flertal sociala
reformförslag, vilka efter allt att döma höra samman i ett större komplex
av frågor, som riksdagen under de närmaste åren får att pröva. Vid
1936 års riksdag erinrade utskottet också i detta sammanhang om att »åldersutvecklingen
inom vårt lands befolkning kunde medföra en enorm ekonomisk
belastning icke minst på folkpensioneringens område, ett förhållande
som i varje fall manade till försiktighet, varsamhet och noggrann prövning».
Av kanske den största betydelsen för dyrortsproblemet är det förhållandet,
att en tydlig utjämning av vissa levnadskostnader mellan land och stad alltmer
gör sig gällande; örn man bortser från skillnaden i hyreskostnader, torde
sålunda numera priserna på kläder, skodon och det stora flertalet livsförnödenheter
ej vara nämnvärt lägre på landsbygden än i städerna. Såsom av
tidigare yttranden klarlagts och nu av motionerna II: 395, 402 och 403 ytterligare
bestyrkes, undgår dessutom det nu framlagda förslaget lika litet som
föregående att skapa påtagliga orättvisor icke blott mellan åldringar inom
närliggande kommuner utan även mellan åldringar inom en och samma
kommun; dessa ojämnheter komma tvivelsutan mycket snart att föranleda
krav på en revision och utvidgning av ortsgrupperingen, vilken ej kan tänkas
genomförd utan att även kostnadsramen högst väsentligt utvidgas. Utskottet
finner även, att statens och kommunernas bidrag till dyrortstilläggen
i propositionen knappast fått en med hänsyn till olika kommuners skatte
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
25
kraft lämplig avvägning. Ävenså vill utskottet hänvisa till det nära samband,
som förevarande spörsmål har både med frågan om socialvårdens rationalisering,
vilken årets riksdag i annat sammanhang har att taga ställning
till, och med frågan örn den kommunala skatteutjämningen, varom utredning
pågår.
Utan att ingå i utförligare kritik av den kungl, propositionens brister och då
läget enligt utskottets mening ännu ej möjliggör genomförandet av en både
ändamålsenlig och rättvis lösning av detta sociala problem, får utskottet
hemställa,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
»
2) beträffande bestämmelserna örn lagens ikraftträdande:
av herrar Österström och Knut Petersson, vilka under hänvisning till de
skäl, som anförts i motionen 11:402, yrkat, att nämnda bestämmelser skulle
erhålla följande lydelse:
»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938 och gäller till utgången av
år 1940; därefter skall lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering äga giltighet
i sin ursprungliga lydelse.»
Bihang till riksdagens protokoll 1937,
9 sami. 2 avd. Nr 27—28.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1937:147 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 15; med förslag till lag omgående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 s. 1 i texten