Andra lagutskottets utlåtande Nr 32
1937-04-21 · 36 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 36 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1937:32, Andra lagutskottets utlåtande Nr 32
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
1
Nr 32.
Ankom till riksdagens kansli den 23 april 1937 kl 3 e. m.
Utlåtande i anledning au dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 13 mars 1937 till riksdagen avlämnad proposition, nr 232,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
l) Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att 1 kap. 2 §, 19 kap. 1, 3, 9, 11, 12 och 26 §§
samt 21 kap. 42, 43 och 68 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord
å landet1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
1 KAP.
2 §•
Laga skifte---tillkommit skifteslaget.
Fastighet, som---det skifteslag.
Har skifteslag---äga rum.
Vad i---under 2 avses.
Utöver skifteslag, om vilka förut i denna paragraf förmäles, kunna bildas
särskilda skifteslag på sätt nedan närmare sägs. Fastighet, vilken uppkommit
genom sammanläggning i enlighet med föreskrifterna i lagen örn sammanläggning
av fastigheter å landet, skall, där den bildats av ägor, tillhörande
olika ursprungliga skifteslag, eller genom sammanläggning av samtliga
ägolotter i vilka under 1 omförmält skifteslag må vara uppdelat, anses såsom
skifteslag, varom under 1 sägs. Hava eljest fastigheter, vilka själva utgöra
skifteslag, sammanlagts till en fastighet, skall denna anses såsom skifteslag,
varom under 2 förmäles. I övrigt skall angående särskilt bildat skifteslag
gälla, att, där till ett skifteslag sammanförts ägor belägna å ömse sidor örn rågång,
skifteslaget anses såsom sådant skifteslag, varom under 1 sägs, men i
annat fall såsom skifteslag, varom under 2 eller 3 förmäles. i
i Senaste lydelse av 19 kap. 1 § se SFS 1931: 144, 21 kap. 43 och 68 §§ se SFS 1935: 236.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 32. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
19 KAP.
1 §•
Från fastighet må i den ordning och under de villkor i detta kapitel omförmälas
viss till gränserna bestämd ägovidd avskiljas genom avstyckning för
att utgöra en fastighet för sig eller sammanläggas med annan fastighet eller
fastighetsdel som för ändamålet avstyckas, dock att, där ägovidd som nu
sagts är avsedd att ingå i sammanläggning eller avstyckning skall ske under
villkor att stamfastigheten sammanlägges med annan fastighet eller fastighetsdel,
för avstyckningen tillika erfordras att sådan sammanläggning efter
vad därom är särskilt stadgat må äga rum.
Avstyckning av---inom området.
Vid uppgörande---för avlopp.
Finner Konungens---lämnar tillstånd.
3 §.
Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet
i övrigt vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande
förhållanden lämpligen kan antingen såsom fastighet för sig på varaktigt
sätt användas för det med styckningen avsedda ändamålet eller ock, där den
skall sammanläggas med annan fastighet eller fastighetsdel, bilda en fastighet
gemensamt med denna. Ej må avstyckning ske sålunda, att stamfastigheten
ej lämpligen kan bestå såsom särskild fastighet eller, där den skall
ingå i sammanläggning, bilda en fastighet gemensamt med den fastighet eller
fastighetsdel, med vilken den skall sammanläggas.
I övrigt skall vid avstyckning iakttagas följande:
1. Fastighet, avsedd till jordbruk, skall innehålla åker, äng eller därtill
odlingsbar mark samt, där ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas,
lämpligt belägen skog för tillgodoseende av nödigt husbehov, i den mån tillgång
till sådan finnes; och skall tillses att å fastighetens mark i mån av behov
kan erhållas tillgång till bete ävensom, där så finnes önskvärt och lämpligen
kan ske, att möjlighet finnes till jordbrukets förstärkning genom nyodling.
Skall sammanläggning äga rum i samband med avstyckningen, må
vid uppskattningen av behovet av olika ägoslag medräknas tillgång av motsvarande
ägoslag å annan fastighet eller fastighetsdel, som skall ingå i sammanläggningen.
2. Avstyckning från jordbruksfastighet må ej äga rum med mindre det
kan antagas, att den fastighetsindelning, som genom avstyckningen eller, där
sammanläggning skall äga rum, genom avstyckningen och sammanläggningen
skulle uppstå, bereder ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande
befolkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i orten.
3. Är fråga om avstyckning från jordbruksfastighet, skall örn tilldelning
av skogsmark särskilt gälla,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
3
a) att i ort med riklig skogstillgång, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden,
för så vitt dessa äro grundade på förutsättningar av varaktig
natur, för drivande av självständigt jordbruk i allmänhet är erforderligt
att inom fastighetens gränser finnes skog utöver husbehovet, avstyckning
må ske allenast så, att en var i förrättningen ingående jordbruksfastighet i
mån av tillgång erhåller sådan skog, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd för
jordbruket; dock att avvikelse från vad nu stadgats må göras beträffande
viss fastighet, såframt det är uppenbart, att den kan bestå såsom självständig
fastighet utan tillgång av skog utöver husbehovet, samt jordbrukets fördel av
stödskog icke därigenom minskas;
b) att i ort med ringa skogstillgång avstyckning må så verkställas, att
skogsmarken i sin helhet tillfaller en i förrättningen ingående jordbruksfastighet,
såframt det för skogens bestånd prövas angeläget;
c) att i ort, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden, för så vitt
dessa äro grundade på förutsättningar av varaktig natur, är uppenbart att för
drivande av självständigt jordbruk icke är erforderligt att till jordbruksfastighet
hör skogsmark, ägolott må avskiljas utan eljest föreskriven tilldelning
härav.
4. Vad under 1—3 stadgats skall ej utgöra hinder för avstyckning av mark
för tillgodoseende av uppkommet behov av lägenheter för småbruk åt innehavare,
som beräknas erhålla sin huvudsakliga bärgning annorledes än av
eget jordbruk, eller av bostadslägenheter eller för beredande av plats för industriell,
kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning eller därmed jämförligt
ändamål; dock att i fråga om småbrukslägenhet skall tillses, att å
lägenhetens mark i mån av behov kan erhållas tillgång till bete, där så lämpligen
kan ske.
9 §•
Har ägovidd, som skall avstyckas, blivit till annan överlåten, skall den
därom upprättade avhandlingen införas i förrättningsprotokollet eller i styrkt
avskrift biläggas detta. Är ägovidd, som avstyckas, eller stamfastigheten avsedd
att ingå i sammanläggning, skall sådant i protokollet särskilt angivas. 11
11 §•
Till fastighet, som bildas genom avstyckning, må läggas högst tre skiften
eller, där till stamfastigheten vid laga skifte utlagts flera än tre skiften, lika
många skiften som tillhöra stamfastigheten, dock att, där avstyckningen avser
mark, som är samfälld för flera fastigheter, skiftenas antal icke i något
fall må överstiga tre. Vid avstyckning skall tillses, att ägovidd som avstyckas,
så ock stamfastigheten, i den mån ägornas läge och beskaffenhet det
medgiva erhåller regelbunden och för dess nyttjande lämplig form.
Skall sammanläggning äga rum i samband med avstyckningen, skall tillses,
att antalet skiften, vari den för sammanläggning avsedda marken utlägges,
och deras form ej må medföra hinder för sammanläggning efter vad därom
är stadgat.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
12 §.
Avstyckning skall---nödiga vägar.
Vid avstyckning skall bestämmas, örn och i vad mån med avstyckad ägovidd
skall följa rätt till delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättning
avsatts för gemensamt ändamål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten
och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma
stamfastigheten; dock må, därest i ägovidd, som avstyckas, ingår
åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning, att fastigheten varder
tjänlig till jordbruk, och avstyckningen ej sker för sådant ändamål varom
i 3 § andra stycket under 4 sägs, bestämmelse ej meddelas, varigenom den avstyckade
ägovidden uteslutes från rätt till delaktighet i allmänning eller därmed
likställd samfällighet, utan skall vad av stamfastigheten tillkommande
andel i sådan samfällighet kan skäligen anses belöpa å den avstyckade ägovidden
tilläggas denna.
För de---sådan fastighet.
Avsättande av---fastighetens ägare.
26 §.
Område, som varit anslaget till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp,
må avstyckas till särskild fastighet utan hinder därav, att avstyckningen icke
överensstämmer med vad i 3 § första stycket andra punkten samt andra stycket
under 1—3 är för avstyckning i allmänhet stadgat. I avseende å avstyckning
av sådant område skola bestämmelserna i 4 och 11 samt 16—18 §§ icke
heller tillämpas.
21 KAP.
42 §.
Då talan---mot förrättningen.
Avser mot---43 § stadgas.
Finnes i---å förrättningen.
Har laga---från byggnadsnämnden.
Är fråga om avstyckning av mark för sammanläggning eller under villkor
att stamfastigheten ingår i sammanläggning, må fastställelse ej meddelas med
mindre tillika gives förordnande örn sammanläggningen.
43 §.
Hava besvär---stycket sägs.
Sedan handlingarna inkommit till ägodelningsdomaren, företage denne förrättningen
till prövning, därvid vad i 42 § fjärde stycket sägs skall äga tilllämpning.
Där anledning ej förekommer till annat än att förrättningen är
lagligen beskaffad samt, såvitt angår avstyckning av mark för sammanläggning
eller under villkor att stamfastigheten ingår i sammanläggning, förord
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
5
nande tillika gives om sammanläggningen, meddele ägodelningsdomaren fastställelse
å förrättningen, men eljest hänskjute han frågan till ägodelningsrätten
samt utsätte, så snart lämpligen kan ske, tid och ort för målets handläggning.
För ägodelningsrättens behandling av målet gälle i ty fall vad i
42 § tredje stycket sägs.
Utgöres förrättningen av sådan avstyckning, med vilken avses bildande
av särskild fastighet, utan att därvid fästs villkor att stamfastigheten skall
ingå i sammanläggning, har överlantmätaren att företaga förrättningen till
prövning samt, där anledning ej förekommer till annat än att förrättningen
är lagligen beskaffad, meddela fastställelse därå. Har förrättningen, på
sätt i 22 § andra stycket sägs, blivit medelst påskrift å protokollet godkänd, utgöre
den omständigheten, att den för talan mot avstyckningsförrättning stadgade
tid icke gått till ända, ej hinder för prövningens företagande. Förekommer
anledning att förrättningen icke är lagligen beskaffad, hänskjute överlantmätaren
frågan om fastställelse till ägodelningsrätten, skolande för sådant
fall de i första stycket meddelade föreskrifter äga tillämpning.
68 §.
I mål---Konungens befallningshavande.
Är någon---är bestämt.
I mål---från byggnadsnämnden.
Är fråga örn avstyckning av mark för sammanläggning eller under villkor
att stamfastigheten ingår i sammanläggning, må Konungens befallningshavande
meddela fastställelse å avstyckningen allenast under villkor att förordnande
gives om sammanläggningen enligt vad därom är särskilt stadgat.
Beträffande klagan---är bestämd.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1937; dock att vad däri stadgats icke
skall utgöra hinder för avstyckning, beträffande vilken utlåtande, varom i
19 kap. 16 § sägs, avgivits före lagens ikraftträdande.
2) Lag
angående ändrad lydelse av 1, 6 och 15 §§ lagen den 18 juni 1926 (nr 336)
om sammanläggning av fastigheter å landet.
Härigenom förordnas, att 1, 6 och 15 §§ lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning
av fastigheter å landet1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:
1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1936: 318, 15 § se SFS 1935: 240.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
1 §•
Fastigheter å---å landet.
Vidare må---å landet.
Ej vare---mot sammanläggning.
Vad nu är sagt örn rätt att låta fastighet ingå i sammanläggning skall äga
motsvarande tillämpning å del därav, som i den ordning särskilt är stadgad
för ändamålet avstyckas; skolande, där ej annorlunda stadgas, vad nedan
sägs om fastighet i tillämpliga delar gälla örn fastighetsdel, varom här är
fråga.
Ändå att fastigheterna ej ingå i samma skifteslag av beskaffenhet, varom
under 1 sägs, eller som avses i 1 kap. 3 § i lagen om delning av jord å landet,
må med fastighet eller för ändamålet avstyckad del av fastighet sammanläggas
från annan fastighet för ändamålet avstyckad del av beskaffenhet att
ej kunna bestå såsom särskild fastighet, så ock fastighet, från vilken avstyckning
skett under villkor att återstoden skall ingå i den sammanläggning, och
som efter avstyckningen ej kan bestå såsom särskild fastighet.
Fastigheter, vilka---prövas föreligga.
6 §.
Fastigheter, vilkas---laga skifte.
Sammanläggning i---lag stadgas.
Sammanläggning, varom i 1 § femte stycket förmäles, må ej äga rum med
mindre därigenom befordras en lämplig fastighetsindelning.
15 §.
Sedan ärendet---örn sammanläggningen. •
Har sökanden---ägodelningsrättens prövning.
Huruledes, då fråga är örn sammanläggning i samband med avstyckning,
beslut i ärendet, där ansökningen bifalles, i vissa fall skall meddelas i sammanhang
med fastställelse å avstyckningen, därom skils i 21 kap. 42 och
43 §§ i lagen örn delning av jord å landet. Ankommer fastställelseprövningen
å Konungens befallningshavande, må förordnande om sammanläggningen ej
meddelas, förrän avstyckningen blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd
på sätt i 21 kap. 68 § i nyssnämnda lag sägs.
Angående meddelat---i ärendet.
Ägodelningsdomaren åligger---angående sammanläggning.
Beträffande förfarandet---till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1937.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
7
3) Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25)
örn servitut.
Härigenom förordnas, dels att i lagen den 14 juni 1907 om servitut skall
införas en ny paragraf, betecknad 7 a §, av följande innehåll, dels ock att
3 och 8 §§ samma lag1 skola erhålla nedan angivna ändrade lydelse:
3 §•
Vad i 1 kap. 3—6 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgat
1 fråga om nyttjanderätt skall beträffande servitut äga motsvarande tillämpning;
dock att vad där stadgas angående verkan av överlåtelse av fastigheten
eller av dess försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer eller av
återköp enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom icke skall äga tilllämpning
å servitut, som uppkommit vid laga skifte eller ägostyckning eller
vid avstyckning av område som ej ingår i tomtindelning, ej heller å servitut,
som tillkommit före den 1 januari 1876, eller å servitut, som avses i 7 a §.
7 a §.
Har servitut, som innefattar rättighet till skogsfång och mulbete eller endera
av dessa rättigheter och som ej är till tiden begränsat, varit av ålder
gällande eller tillkommit före den 1 januari 1928 genom avtal i samband
med tillkomsten av den fastighet till vars förmån det gäller, vare medgivande
av den fastighetens ägare, att servitutet må helt eller delvis upphöra, utan
verkan med mindre medgivandet godkänts av domstol. Sådant godkännande
må meddelas allenast:
1. om servitutet ersättes med annat servitut, som prövas medföra lika fördel
för den fastighet till vars förmån det gäller;
2. om servitutet ersättes med äganderätt till område, som kan sammanläggas
med den fastighet till vars förmån servitutet gäller, och som prövas
svara mot den förmån servitutet innebär;
3. örn eljest servitutets upphörande prövas vara av väsentlig betydelse
för den fastighet som besväras av servitutet och till gagn för ortens näringsförhållanden,
samt det är uppenbart att rätt, som tillkommer innehavare av
fordran varför säkerhet åtnjutes på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap.
2 § jordabalken, icke äventyras genom åtgärden.
Har, enligt vad under 1 sagts, servitut ersatts med annat servitut, skall i
fråga om det nya servitutet så anses, som örn det tillkommit å samma tid
och sätt som det förra. I fall, som avses under 2, må servitutet ej upphöra
förr än sammanläggningen genomförts.
Örn domstols beslut i fall, som avses under 1 och 2, skall genom dess föranstaltande
så snart ske kan anteckning göras i fastighets- eller inteckningsboken.
1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1924: 390, 8 § se SFS 1936: 381.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
8 §.
Vad i 4, 5, 5 a, 7 och 7 a §§ stadgas angående begränsning, förflyttning, förändring
och upphörande av servitut skall lända till efterrättelse, ändå att vid
upplåtelsen annat förbehåll skett.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1937.
4) Lag
om ändrad lydelse av 55 § andra stycket förordningen den 16 juni 1875
(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.
Härigenom förordnas, att 55 § andra stycket förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom1 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Vad
i 44 och 45 §§ är stadgat angående inteckning för nyttjanderätt skall
äga motsvarande tillämpning i fråga örn inteckning för servitut; dock att,
där inteckning beviljats för servitut, som innefattar rättighet för all framtid
till skogsfång och mulbete eller endera av dessa rättigheter, och som tillkommit
före den 1 januari 1928 genom avtal i samband med tillkomsten av
den fastighet, till vars förmån det gäller, inteckningen ej må dödas, med
mindre det visas att servitutet upphört.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1937.
I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft dels
en i anledning av propositionen inom första kammaren av herr Tamm m. fl.
väckt motion, nr 265, dels en i anledning av propositionen inom samma kammare
av herr Lindhagen väckt motion, nr 266, dels ock en inom andra kammaren
av herr De Geer i Lesjöfors väckt motion, nr 270, den sistnämnda motionen
dock allenast såvitt angår fråga örn ändrade bestämmelser rörande
tilldelning av skog vid bolags försäljning av jordbruksfastigheter till enskilda.
I motionen I: 265 har hemställts att riksdagen ville uttala, att det i förslaget
till lag angående ändring i vissa delar av lagen örn delning av jord å
landet i 19 kap. 3 § andra stycket under 3 a) upptagna stadgandet om stödskog
vid avstyckning skall tillämpas huvudsakligast inom övre och inre Norrlands,
Dalarnas och Värmlands skogsbygder.
1 Senaste lydelse se SFS 1912: 213; jfr SFS 1934; 254.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
9
I motionen I: 266 ha framställts yrkanden därom att riksdagen ville dels
besluta ändrad lydelse av de i samma lagförslag i 19 kap. 3 § andra stycket
under 1 meddelade bestämmelserna, med följande innebörd:
Fastighet avsedd till självförsörjande jordbruk skall i mån av tillgång innehålla
tillräckliga ägor i åker, till åker odlingsbar mark, äng eller därtill odlingsbar
mark, bete, fiske samt, där ej nedan i denna paragraf annorlunda
stadgas, lämpligt belägen skog för tillgodoseende av nödigt husbehov och, där
för sakägarna överkomligt tillfälle erbjuder sig, även stödskog.
Skall sammanläggning äga rum, i samband med avstyckningen utan äventyrande
av bestående brukningsenheter, må vid uppskattning av behovet av
olika ägoslag medräknas tillgång av motsvarande ägoslag å annan fastighet
eller fastighetsdel, som skall ingå i sammanläggningen.
dels oek i skrivelse till Konungen hemställa, att allvarlig uppmärksamhet
måtte ägnas den av förslaget olösta angelägenheten, att organisatoriska och
moraliska garantier skapas för att givna materiella bestämmelser bliva rätt
tillämpade, vilket i jorddelningens annaler i vid utsträckning icke skett.
I motionen II: 270 har såvitt nu är i fråga motionären — under framhållande
att vid den återgång av bolagsjord till enskild ägo, som på senare tid
i stor omfattning ägt rum, den med de försålda egendomarna följande stödskogen
flerstädes tillmätts i knappaste laget — hemställt att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning i syfte att revidera bestämmelserna
örn den minimiareal av skog, som vid bolags försäljning av jordbruksfastighet
till enskilda bör ingå i köpet.
Beträffande de skäl som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till
propositionen; och får utskottet i fråga örn vad motionärerna anfört till stöd
för sina yrkanden hänvisa till motionerna.
Gällande jorddelningslagstiftning innefattar åtskilliga bestämmelser, vilka
åsyfta att förhindra en olämplig fastighetsbildning. Vad särskilt angår rätten
till avstyckning — varom stadgas i 19 kap. jorddelningslagen — är denna
underkastad inskränkningar med hänsyn såväl till beskaffenheten av de
särskilda fastigheter, vilka äro avsedda att bildas genom åtgärden, som ock
till den därigenom uppkommande fastighetsindelningens inverkan på näringsförhållandena.
Alltsedan lagstiftningens tillkomst år 1926 ha vid upprepade
tillfällen statsmakternas förnyade uppmärksamhet riktats på dessa
stadganden och framställningar gjorts örn revision av dem, bland apnat i
syfte att vid avstyckning bättre tillgodose jordbruksnäringens krav. En redogörelse
för vad sålunda förekommit återfinnes i ett av andra lagutskottet
vid 1933 års riksdag avgivet utlåtande, nr 18, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i jorddelningslagen m. m. Till denna historik tilllåter
sig utskottet hänvisa.
Sedan riksdagen, på hemställan av utskottet i nyssnämnda utlåtande, i
skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 mars 1933, nr 106, anhållit örn utredning,
huruvida och i vad mån tillämpningen av 19 kap. 3 § jorddelningslagen
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
jämte därmed sammanhängande lagrum varit gynnsam för bildande av bärkraftiga
jordbruksfastigheter — vid vilken utredning särskilt avseende borde
fästas å verkningarna av gällande praxis i fråga om tilldelning av erforderliga
ägoslag — uppdrog Kungl. Majit genom beslut den 28 augusti 1933 åt den
jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den 4 december 1930 tillsatta sociala
jordutredningen att verkställa den begärda utredningen.
Sociala jordutredningen har den 12 juni 1936 avlämnat betänkande med
förslag till revision av lagstiftningen angående avstyckning m. m. (statens
off. utredn. 1936: 26), innefattande av motiv åtföljda förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1, 3 och 11 §§ lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet;
2) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) örn servitut;
samt
3) lag örn tillägg till förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående
inteckning i fast egendom.
Sedan utlåtanden över betänkandet inhämtats från ett flertal myndigheter
och sammanslutningar, ha förslagen varit föremål för överarbetning inom
justitiedepartementet. I anslutning därtill har behandlats ett av lantmäteristyrelsen
väckt förslag örn ändring av de i lagen den 18 juni 1926 (nr 336) örn
sammanläggning av fastigheter å landet meddelade bestämmelserna angående
sammanläggning av delar av olika primära skifteslag, vilken fråga äger
visst samband med den förut nämnda.
Utskottet kommer att, i anslutning till vad som skett i propositionen, behandla
förslagets huvudpunkter under särskilda avdelningar i detta utlåtande.
A. Ändrade bestämmelser örn avstyckning.
Gällande rätt. Bestämmelserna angående avstyckning återfinnas i 19 kap.
jorddelningslagen. Enligt det grundläggande stadgandet i 1 § må, i den ordning
och under de villkor i nämnda kapitel omförmälas, från fastighet viss
till gränserna bestämd ägovidd avskiljas genom avstyckning för att utgöra
en fastighet för sig eller för att sammanläggas med annan fastighet. Örn
vad i materiellt hänseende därvid skall iakttagas stadgas i 3 §. I denna paragrafs
första stycke meddelas föreskrifter angående beskaffenheten av ägovidd
som skall avstyckas; sådan ägovidd skall, med hänsyn till omfång och
belägenhet samt beskaffenhet i övrigt ävensom till eljest föreliggande förhållanden,
lämpligen kunna antingen såsom fastighet för sig på varaktigt
sätt användas för det med styckningen avsedda ändamålet eller ock, om den
skall sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet gemensamt med
denna. Enligt andra stycket får avstyckning ej ske sålunda, att stamfastigheten
ej lämpligen kan bestå såsom särskild fastighet. I fråga om avstyckning
från jordbruksfastighet innehåller tredje stycket den särskilda bestämmelsen,
att sådan avstyckning ej får äga rum med mindre det kan antagas
att den fastighetsindelning som skulle uppstå genom avstyckningen, respek
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
11
tive genom avstyckningen och sammanläggningen, bereder ökade utkomstmöjligheter
för den jordbrukande befolkningen eller eljest är till gagn för
jordbruksnäringen i orten. Särskilda föreskrifter finnas vidare upptagna i
fjärde stycket för sådana fall då till fastighet, varifrån avstyckning skall ske,
hör skogsmark. Avstyckningen får då ej ske på sådant sätt att icke såväl
stamfastigheten som avstyckad del — envar såframt däri ingår åker, äng
eller därtill odlingsbar mark av den omfattning att fastigheten blir tjänlig
till jordbruk — i mån av tillgång erhåller för dess nyttjande erforderlig skog;
är fråga om avstyckning för sammanläggning, skall vid beräkningen härav
hänsyn tagas även till skogstillgången å den fastighet varmed den avstyckade
delen är avsedd att sammanläggas. I ort med ringa skogstillgång kan
emellertid hela skogsmarken tilldelas en i förrättningen ingående jordbruksfastighet,
örn så prövas angeläget för skogens bestånd eller eljest skäl därtill
äro. Enligt sista (femte) stycket gäller såsom undantag från de nu återgivna
bestämmelserna, att vad i tredje och fjärde styckena stadgas ej skall
utgöra hinder för avstyckning av mark för att tillgodose behov av mindre
lägenheter eller för att bereda plats för industriell anläggning eller därmed
jämförligt ändamål.
Sociala jordutredningens förslag. I betänkandet har föreslagits en fullständig
omarbetning av 19 kap. 3 § ävensom ett par därav föranledda, huvudsakligen
formella jämkningar i 1 § och 11 § andra stycket samma kapitel.
I sin motivering till dessa lagändringar har sociala jordutredningen inledningsvis
uttalat, att den omfattande undersökning som verkställts otvivelaktigt
givit vid handen, att myndigheterna på ett i stort sett tillfredsställande
sätt handhaft tillämpningen av bestämmelserna om avstyckning. Utredningen
hade dock blottat brister i lagstiftningen, vilka visade att lagen i vissa hänseenden
vore i behov av jämkning. Härutinnan anföres i betänkandet, att
det befunnits lämpligt att tydligare i lagtexten angiva att det för bärkraften
av ett jordbruk, särskilt då fråga vore om mindre jordbrukslägenheten vore
önskvärt att utvecklingsmöjligheter funnes och att följaktligen odlingsmark
borde tilldelas såvitt ske kunde, att av utredningen framgått att den för ett
jordbruks bärkraft synnerligen viktiga betesfrågan icke alltid vunnit tillbörligt
beaktande, samt att behov framträtt att på annat sätt än för närvarande
vore fallet utforma bestämmelserna om skogstilldelning vid avstyckning.
19 kap. 3 § jorddelningslagen har enligt förslaget uppdelats i
tre moment.
1 mom. Såsom huvudstadgande har paragrafens nuvarande första stycke
upptagits i det närmaste oförändrat. Avfattningen har emellertid jämkats
i syfte att därav skall uttryckligen framgå, att avstyckning av två eller
flera fastighetsdelar för sammanläggning med varandra är tillåten. (Härmed
sammanhänga ock de nyss omnämnda ändringarna i 1 och 11 §§.) — Utöver
huvudstadgandet lia i 1 mom. under fyra punkter föreslagits vissa särskilda
regler att iakttagas vid avstyckning.
I punkt i stadgas sålunda att fastighet, avsedd till jordbruk, skall innehålla
odlad jord eller odlingsmark samt för dess nyttjande till jordbruks
-
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
ändamål erforderlig lämpligt belägen skog, i den mån tillgång till sådan
finnes, samt att det skall tillses att å fastighetens mark i mån av behov kan
erhållas tillgång till bete. Vidare bör, där så är erforderligt och lämpligen
kan ske, tillses att möjlighet finnes till jordbrukets förstärkning genom nyodling.
— Dessa bestämmelser sakna motsvarighet enligt paragrafens nuvarande
lydelse.
I punkt 2 har föreslagits bestämmelse därom att, då fråga är örn avstyckning
av mark för sammanläggning med annan fastighet eller del därav, vid
uppskattningen av behovet av olika ägoslag må medräknas tillgång av motsvarande
ägoslag å den fastighet eller fastighetsdel, varmed den avstyckade
delen är avsedd att sammanläggas. — Stadgandet saknar motsvarighet i gällande
lag men innebär, enligt vad i betänkandet uttalas, icke någon ändring i
bestämmelserna utan allenast ett förtydligande därav.
1 punkt 3 återfinnes stadgandet i nuvarande andra stycket med ett tilllägg,
vilket bereder möjlighet till avstyckning under förutsättning att stamfastigheten,
där den skall sammanläggas med annan fastighet eller fastighetsdel,
kan bilda en fastighet gemensamt med denna. — Punkt 4 är lika lydande
med nuvarande tredje stycket.
2 mom. upptager särskilda bestämmelser örn skogstilldelning vid avstyckning
från jordbruksfastighet och utgör alltså en motsvarighet till fjärde
stycket enligt paragrafens gällande lydelse. Momentet är uppdelat i tre punkter,
innefattande särskilda regler för orter med olika skogstillgång och näringsförhållanden
i övrigt.
Punkt 1 avser ort med riklig skogstillgång, där det med hänsyn till ortens
näringsförhållanden, för så vitt dessa äro grundade på förutsättningar av
varaktig natur, för drivande av självständigt jordbruk är erforderligt att
inom fastighetens gränser finnes skog av sådan omfattning att den kan utgöra
varaktigt stöd för jordbruket (stödskog). Där skall, enligt förslaget,
avstyckning få ske endast på sådant sätt att jordbrukets fördel av stödskog
icke minskas. — Stadgandet är nytt.
I punkt 2 har upptagits det i sista punkten av nuvarande fjärde stycket
meddelade stadgandet örn befrielse från skogstilldelningstvånget i ort med
ringa skogstillgång. Undantagsregeln skall dock enligt förslaget bliva tilllämplig
endast där så prövas angeläget för skogens bestånd. Denna avvikelse
från gällande rätt motiveras av en under punkt 3 föreslagen ny bestämmelse,
avseende ort där det med hänsyn till näringsförhållandena, för så vitt dessa
äro grundade på förutsättningar av varaktig natur, är uppenbart att för
drivande av självständigt jordbruk icke är erforderligt att till jordbruksfastighet
hör skogsmark. I sådan ort skall ägolott få avskiljas utan eljest erforderlig
tilldelning därav.
3 m o m. innefattar vissa undantag från förut i paragrafen meddelade regler.
Sålunda skola bestämmelserna i 1 mom. punkterna 1 och 4 samt i 2
mom. ej utgöra hinder för avstyckning av mark för tillgodoseende av uppkommet
behov av lägenheter för småbruk åt innehavare, som beräknas erhålla
sin huvudsakliga bärgning av annan näring än jordbruksverksamhet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
13
eller av bostadslägenheter eller för beredande av plats för industriell, kommunikationsteknisk
eller kulturell anläggning eller därmed jämförligt ändamål.
I fråga om småbrukslägenheter skall dock tillses att å sådan lägenhets
mark, där så lämpligen kan ske, i mån av behov kan erhållas tillgång
till bete. — Vad här föreslagits överensstämmer i huvudsak med nuvarande
sista stycket av 3 §.
Yttranden över sociala jordutredningens förslag. De över betänkandet
hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha i allmänhet tillstyrkt förslaget
i förevarande del eller lämnat det utan erinran i sak; de anmärkningar
som framställts hänföra sig mestadels till förslagets detaljer. Särskilt
från skogsägarhåll ha dock vissa erinringar av principiell natur riktats mot
förslaget. En redogörelse för yttrandena återfinnes å sid. 19—30 i propositionen.
Propositionen. Det genom propositionen framlagda förslaget till ändringar
i jorddelningslagens bestämmelser om avstyckning överensstämmer väsentligen
med sociala jordutredningens förslag. Endast några smärre ändringar
och tillägg av saklig innebörd ha däri vidtagits.
Föredragande departementschefen, statsrådet Westman, har i sitt anförande
till statsrådsprotokollet (propositionen sid. 31—39) givit sin anslutning
till de riktlinjer för den nya lagstiftningen, som sociala jordutredningen förordat.
Till närmare utveckling härav anför departementschefen:
Det är sålunda icke gärna tänkbart att i lagen meddela utförliga föreskrifter
om fastigheternas storlek och ägoinnehåll eller överhuvud att insnöra avstyckningsverksamheten
i en mångfald av detaljbestämmelser. Därtill äro
förhållandena alltför växlande i olika delar av riket, ej sällan inom samma
landsända. Fastmera bör lagen — samtidigt som vissa nödvändiga allmängiltiga
inskränkningar i rätten till styckning av fastigheter vidmakthållas —
i möjligaste mån lämna rum för en prövning från fall till fall av fordringarna
på jordbrukets bärighet, därvid behörig hänsyn kan tagas till de för orten
utmärkande natur- och näringsförhållandena. Uppenbarligen ställer en dylik
allmänt hållen avfattning av lagbuden stora krav på de myndigheter, i
vilkas händer deras tillämpning är lagd. Framhållas må emellertid att, därest
för prövning av viss fråga praktisk sakkunskap skulle erfordras utöver
den som företrädes av förrättningsmännen eller ägodelningsrätten, möjlighet
står öppen till samarbete med vederbörande ortsmyndighet, arbetarsmåbruksnämnd,
egnahemsnämnd, skogsvårdsstyrelse eller annat lokalt organ, varinom
sådan särskild sakkunskap kan finnas att tillgå; detta samarbete torde
i allmänhet lämpligen böra komma lill stånd under förrättningens gång men
kan eventuellt åvägabringas genom att fastställelsemyndigheten inhämtar
sakkunnigutlåtande i ärendet före dettas avgörande.
Enligt vad utredningen givit vid handen ha bristerna hos gällande lag
framträtt särskilt beträffande de för skapande av bärkraftiga jordbruksfastigheter
betydelsefulla frågorna örn tillgodoseende av betesbehovet och jordbrukets
utvecklingsmöjligheter samt örn tilldelning av skog. De sakliga nyheter
som sociala jordutredningens förslag innefattar hänföra sig huvudsakligen
till dessa spörsmål.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 32.
19 kap. 3 § jorddelningslagen har i propositionen undergått viss
omredigering, huvudsakligen för vinnande av bättre överskådlighet. Paragrafens
bestämmelser ha sammanförts till två särskilda stycken.
Första stycket motsvarar huvudstadgandet och 1 mom. punkt 3 enligt sociala
jordutredningens förslag (nuvarande första och andra styckena) och
upptager de allmänna bestämmelser som skola gälla för all avstyckning.
Andra stycket omfattar regler av mera speciell natur. Under 1 ha här
sammanförts de mot 1 mom. punkterna 1 och 2 i sociala jordutredningens
förslag svarande bestämmelserna angående beskaffenheten av avstyckad fastighet,
som är avsedd till jordbruk. Angående förslaget i denna del anför
departementschefen bland annat:
Till vägledning vid avstyckning av fastigheter, avsedda till jordbruk, ha i
sociala jordutredningens förslag (1 mom. punkt 1) angivits vissa allmänna
grunder för tilldelningen av olika ägoslag. En sådan bestämmelse — till
vilken motsvarighet saknas i gällande lag men varom önskemål från åtskilliga
håll framförts under utredningen — synes ägnad att på ett verksamt
sätt bidraga till att nybildade jordbruksfastigheter bliva så beskaffade, att
de kunna bestå och utvecklas. Såsom i betänkandet framhållits, är det av
vikt att vid avstyckning för jordbruksändamål fastigheterna i fråga om de
olika ägoslagen såvitt möjligt tilltagas så, att de kunna bereda innehavaren
och hans familj bärgning och sysselsättning. Härför lärer regelmässigt fordras
att till fastigheten lägges åker eller äng eller bådadera; understundom
kan dock en tilldelning av huvudsakligen eller enbart odlingsmark (till åker
eller äng odlingsbar mark) vara tillfyllest.---
Vidkommande tilldelningen av skog har sociala jordutredningen såsom allmänt
villkor för avstyckning av fastighet, avsedd till jordbruk, föreslagit att
denna skall innehålla för dess nyttjande för jordbruksändamål erforderlig
lämpligt belägen skog, i den mån tillgång till sådan finnes. Den nu gällande
lagens krav på skogstilldelning har alltså i princip bibehållits, och anledning
att frångå denna ståndpunkt lärer ej föreligga. Emellertid synes ökad
klarhet i paragrafens skogstilldelningsbestämmelser vinnas, därest den nu
ifrågasatta allmänna regeln uttryckligen angåves avse skog för tillgodoseende
av nödigt husbehov, ett i såväl lagstiftning som praxis hävdvunnet begrepp.
På särskild plats i förslaget (2 mom.) redovisas undantagen från denna huvudregel,
innefattande antingen föreskrift örn tilldelning av skog utöver husbehovet
eller dispens från kravet på husbehovsskog. — Särskild uppmärksamhet
har, såsom nämnts, i detta sammanhang ägnats frågorna örn tillgodoseende av
betesbehovet och av möjligheterna till jordbrukets utveckling genom nyodling.
I paragrafens andra stycke har vidare upptagits under 2 den mot nuvarande
tredje stycket svarande bestämmelsen i 1 mom. punkt 4 av sociala
jordutredningens förslag angående avstyckning från jordbruksfastighet, allenast
med ett par redaktionella jämkningar, samt under 3 de särskilda föreskrifterna
om skogstilldelning vid avstyckning från jordbruksfastighet, vilka
återfinnas under 2 mom. i sistnämnda förslag. Angående den ifrågasatta
bestämmelsen om tilldelning av stödskog, i Kungl. Maj:ts förslag upptagen
under 3 a), anför departementschefen bland annat:
Medan gällande lag, sådan den i allmänhet tolkats, ej kräver att till avstyckad
ägovidd, avsedd till jordbruk, lägges mera skog än till husbehov,
Andra lagutskottets utlåtande nr 32.
15
innehåller sociala jordutredningens förslag en regel, ägnad att medföra obligatorisk
tilldelning i vissa fall av skog utöver husbehovet (2 inom. punkt 1).
Denna särskilda bestämmelse är avsedd att gälla i fråga om avstyckning från
jordbruksfastighet i ort, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden,
för så vitt dessa äro grundade på förutsättningar av varaktig natur, för drivande
av självständigt jordbruk är erforderligt att inom fastighetens gränser
finnes skog av sådan omfattning att den kan utgöra varaktigt stöd för
jordbruket (stödskog). I sådan ort skall enligt förslaget avstyckning få ske
endast på sådant sätt, att jordbrukets fördel av stödskog icke minskas. Syftet
med stadgandet är att förhindra att den stödskog, som i ifrågavarande
delar av landet finnes kvar för jordbruket, avskiljes därifrån. Det skall således
icke vara tillåtet att genom avstyckning uppdela en jordbruksfastighet
med stödskog så, att huvuddelen av skogsmarken utlägges i en eller flera
styckningslotter för sig — dessa må betecknas såsom avstyckat område eller
såsom stamfastighet — medan allenast husbehovsskog bibehålies vid inägorna.
Regelmässigt bör varje i förrättningen ingående ägolott, avsedd till
jordbruk, i mån av tillgång erhålla åtminstone så stor myckenhet stödskog
som i orten anses erforderlig. Emellertid lärer detta icke böra utgöra absolut
hinder för att i fall då den till en fastighet hörande inägojorden är tillräcklig
för att kunna styckas till särskilda självständiga jordbruk — något
som i de nu åsyftade trakterna torde vara ganska sällsynt — därifrån avskilja
en jordbruksfastighet med endast husbehovsskog, såframt säkra utkomstmöjligheter
föreligga antingen genom jordbruksdriften enbart eller
med stöd av någon binäring. Ett villkor härför synes dock böra vara, att
en för det odelade jordbruket tillräcklig myckenhet stödskog behålles vid
återstoden av inägojorden eller, med andra ord, att jordbrukets fördel av
stödskog icke minskas genom åtgärden. Huvudvikten bör alltså, såsom
grundsatsen formulerats i betänkandet, läggas därpå att den fördel ett bestående
jordbruk bär av stödskog icke får minskas genom jorddelning.
Samtidigt som jag sålunda funnit mig böra tillstyrka ett godtagande i sak
av sociala jordutredningens förslag även i fråga om stödskogstilldelningen,
synas mig vissa gjorda uttalanden giva anledning till en formell omarbetning
av stadgandet i förtydligande syfte, så att lagtexten så nära som möjligt
ansluter sig till de synpunkter på dess avsedda tillämpning, för vilka i det
föregående redogjorts. I detta sammanhang torde ock böra vidtagas någon
jämkning av definitionen på sådan ort, som avses med stadgandet, till förekommande
av den tolkningen att dettas tillämpning skall vara inskränkt till
de egentliga norrländska skogsbygderna; tydligen äro näringsförhållanden
av den art, som föranlett bestämmelsens upptagande i förslaget, tillfinnandes
även på sina ställen i de skogrika delarna av mellersta och södra Sverige.
Att helt undgå begrepp av mindre skarpt begränsat innehåll — såsom liusbehovsskog,
stödskog, »ort med riklig skogstillgång» och liknande — lärer vara
uteslutet, såvida ej bestämmelserna skola förlora önskvärd smidighet. Framhållas
må i detta sammanhang, att för bedömandet av stödskogsbehovet enahanda
grunder skola tillämpas vid avstyckning som då fråga är om rätt till
bolagsförvärv. I detta hänseende skall enligt det nyssnämnda lagförslaget
gälla, att vid beräkning av stödskog hänsyn skall tagas till möjligheten att
genom delning av förefintlig brukningsdel bilda nya självständiga jordbruk
ävensom, beträffande odlingsområde, till möjligheten att av dylikt område
bilda självständigt jordbruk eller sammanslå sådant område med annan
brukningsdel. Understrykas må ock, att kravel på bärighet ofta ej kan anses
uppfyll! med mindre till fastigheten lior så mycket skog av olika åldrar, att
en jämn årlig kontantinkomst därav kan erhållas.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 32.
En av lagrådet (propositionen sid. 62 f.) framställd anmärkning av innehåll,
att ur förslaget borde utgå den för avvikelse från bestämmelsen om stödskogstilldelning
där stadgade förutsättningen att jordbrukets fördel av stödskog
icke finge därigenom minskas, har departementschefen förklarat sig
icke kunna biträda.
övriga undantagsbestämmelser om skogstilldelning vid avstyckning från
jordbruksfastighet återfinnas under 3 b) och 3 c). Härom anför departementschefen:
Enligt
sociala jordutredningens förslag äro undantag från kravet på husbehovsskog
vid avstyckning från jordbruksfastighet medgivna i två särskilda
fall. Det ena avser ort med ringa skogstillgång, och bestämmelsen innebär
att i sådan ort avstyckning må verkställas så, att skogsmarken i sin helhet
tillfaller en i förrättningen ingående jordbruksfastighet, om det prövas angeläget
för skogens bestånd (2 mom. punkt 2). Förslaget skiljer sig i denna
del endast så till vida från vad som redan nu gäller, att undantagsstadgandet
för närvarande må tillämpas överhuvud taget så snart skäl därtill äro. Mot
ifrågavarande bestämmelse — som i sin nu gällande form tillkommit i syfte
att undvika, att man genom alltför stränga bestämmelser om skogstilldelning
omöjliggjorde måhända högst önskvärda upplåtelser av jordbruk — synes
ingen befogad erinran kunna göras. Den föreslagna omredigeringen är av
huvudsakligen formell natur, i det att behovet av dispensmöjlighet för annat
än skogsvårdande ändamål ansetts tillräckligt tillgodosett genom det andra
föreslagna undantagsstadgandet. Detta är nytt och gäller för ort, där det
med hänsyn till ortens näringsförhållanden, för så vitt dessa äro grundade
på förutsättningar av varaktig natur, är uppenbart att för drivande av självständigt
jordbruk icke är erforderligt att till jordbruksfastighet hör skogsmark.
Ägolott skall å sådan ort få avskiljas utan eljest föreskriven tilldelning
av sådan mark (2 mom. punkt 3). Bestämmelsens införande är motiverat
av enahanda hänsyn som föranlett det nyssnämnda, nu gällande undantagsstadgandet.
Det synes ock föga rationellt att upprätthålla skogstilldelningstvånget
för sådana orter med gynnsamma avsätlningsförhållanden,
där huvudvikten lägges vid speciella grenar av jordbruksnäringen, såsom
mjölkproduktion, spannmålsodling, djuruppfödning eller trädgårdsskötsel,
och jordbrukets bärighet är oberoende av tillgång å skog på egen mark. Den
lättnad i förhållande till gällande rätt, som stadgandet avser att medföra,
har på de flesta håll lämnats utan erinran. Å andra sidan saknas ej röster,
som beteckna den ifrågasatta eftergiften såsom vansklig och giva uttryck för
farhågor att försök till missbruk därav komme att bliva vanliga. Lantmäteristyrelsen
har förklarat sig biträda förslaget från den utgångspunkten, att
stadgandet avser ett undantagsförhållande och skall tillämpas endast då särskilda
skäl därtill föreligga. Den uppfattning styrelsen sålunda uttalat giver
jag min anslutning.
Understrykas bör vad i betänkandet uttalats därom, att ett avstående från
det generella kravet på husbehovsskog icke medför att styckningslinjerna få
dragas utmed gränserna för den odlade jorden, så att icke någon som helst
skogsmark medföljer. I stället bör tillses, att annans skogsmark icke gränsar
omedelbart till den odlade jorden.
Bestämmelserna i andra stycket under 4 slutligen motsvara 3 mom. i sociala
jordutredningens förslag (nuvarande femte stycket.). Departementschefen
anför i denna del bland annat:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
17
De lättnader i bestämmelserna beträffande avstyckning av smålägenheter,
som sociala jordutredningen föreslagit (3 morn.), överensstämma i huvudsak
med vad som finnes stadgat härom i sista stycket av paragrafen enligt dess
nuvarande lydelse. Sistnämnda bestämmelse har emellertid befunnits tarva
vissa förtydliganden och kompletteringar. Sålunda har på förekommen anledning
särskilt understrukits, att avstyckning enligt de lindrigare bestämmelserna
må ske endast för tillgodoseende av ett uppkommet behov, vilket
innebär att avstyckning av smålägenheter på förlag för att möta ett eventuellt
uppkommande behov icke får förekomma. ■— I förslaget har något
utförligare än i gällande lag angivits de ändamål för vilka avstyckning av
förevarande art må ske. Härutinnan torde få hänvisas till den förut lämnade
redogörelsen för förslaget och sociala jordutredningens motiv i denna del.
Anmärkas må endast, att det med anledning av vissa uttalanden ansetts
lämpligt att vidtaga en jämkning i definitionen på arbetarsmåbruk, så att
därunder otvetydigt inbegripes även småbruk för jordbruksarbetare. —
Utan motsvarighet i gällande lag är den i förslaget upptagna särskilda föreskriften,
att i fråga om småbrukslägenhet skall tillses att å lägenhetens mark
i mån av behov kan erhållas tillgång till bete, där så lämpligen kan ske.
Med hänsyn till betesfrågans stora betydelse för flertalet småbruk synes
införandet av en dylik bestämmelse välbetänkt.
Genom propositionen föreslagna jämkningar i andra paragrafer av 19
kap. samt 21 kap. jorddelningslagen sammanhänga med nu
nämnda ändringar i 19 kap. 3 § och äro av huvudsakligen formell natur.
Slutstadgandet. Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1
maj 1937. Beträffande avstyckningsförrättning, som påbörjats före nämnda
dag, ha de nya bestämmelserna ansetts böra vinna tillämpning, såframt förrätt
''ingen ej fortskridit så långt att utlåtande enligt 19 kap. 16 § jorddelningslagen
rörande tillstånd till avstyckning avgivits före bestämmelsernas
ikraftträdande.
De bestämmelser angående vad som i materiellt hänseende skall iakttagas Utskottet,
vid avstyckning av fastigheter för jordbruksändamål, vilka finnas upptagna
i 19 kap. 3 § jorddelningslagen, åsyfta väsentligen att skapa trygghet för de
nybildade jordbrukens bärighet. Frågan, huruvida detta syfte vunnits, har
redan förut vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.
Den korta tid som förflutit sedan bestämmelsernas genomförande
har dock tidigare ansetts icke medgiva en prövning av detta spörsmål från
riksdagens sida. Sedan numera praxis på området i det stora hela torde lia
vunnit tillräcklig stadga, lärer tiden vara inne att underkasta bestämmelsernas
ändamålsenlighet en saklig granskning. Den omfattande undersökning
rörande avstyckningsbestämmelsernas tillämpning och verkningarna därav,
som på riksdagens begäran företagits genom sociala jordutredningens försorg,
har ådagalagt att dessa delvis äro i behov av omarbetning, önskemålet att
nybildade jordbruksfastigheter skola få en för jordbrukets bestånd och utveckling
betryggande ägosammansättning synes, i brist på vägledande föreskrifter
i ämnet, ej alltid lia behörigen iakttagits. Gällande bestämmelser örn
tilldelning av skogsmark lia i många fall visat sig i otillräcklig grad bereda
Bihang till riksdagens protokoll 1037. 0 sami. 2 avd. Nr 32. 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
möjlighet att lämpa kravet på sådan tilldelning efter de starkt växlande förhållandena
i landets olika delar. Jämväl i vissa andra hänseenden ha förtydliganden
eller kompletteringar av bestämmelserna befunnits påkallade.
Det framlagda förslaget till ändringar i 19 kap. 3 § jorddelningslagen har
utskottet funnit ägnat att på ett tillfredsställande sätt fylla dessa brister. Av
värde måste sålunda vara, att i lagen angivas de olika ägoslag som normalt
böra ingå i en jordbruksfastighet. Då i lagtexten uttryckligen framhållits,
att en sådan fastighet kan bildas ej blott av åker och äng utan jämväl av
odlingsmark, samt att förhandenvarande möjligheter till jordbrukets förstärkning
genom nyodling skola tillvaratagas, där så finnes önskvärt och
lämpligen kan ske, synes ett viktigt men hittills ej tillräckligt uppmärksammat
krav lia vunnit tillbörligt beaktande. Det får av samma skäl anses välbetänkt
att, på sätt som skett enligt förslaget, genom särskilda föreskrifter
säkerställa betesbehovets tillgodoseende vid avstyckning såväl av egentliga
jordbruksfastigheter som av småbrukslägenheter.
I fråga om tilldelning av skog har förslaget i princip bibehållit den gällande
rättens ståndpunkt att för jordbruksfastighet i allmänhet kräves skog, tillräcklig
för tillgodoseende av husbehovet, men ej heller mera. Det nya i
förslaget i denna del ligger i de vidgade möjligheter till avvikelse från den
angivna huvudregeln, som därigenom beredas. Såsom redan antytts lia
gällande föreskrifter örn skogstilldelning ej lämnat tillräckligt utrymme för
hänsynstagande till de lokala förhållandena. Medan i vissa delar av landet
jordbruksnäringens ställning är så svag att ett självständigt jordbruk i allmänhet
icke kan drivas därstädes med mindre inom fastighetens gränser
finnes skog till avsalu, äro i andra orter avsättningsmöjligheterna och näringsförhållandena
i övrigt så gynnsamma, att tillgången på egen mark av
skogsprodukter icke är erforderlig för jordbrukets bärighet. Även kan på
sina håll, där skogstillgången är ringa, hänsyn till skogsvården göra det angeläget
att undvika styckning av förefintligt skogsbestånd. Dessa skilda
önskemål har förslaget tillgodosett genom att för vissa fall föreskriva en tilldelning
av skog utöver husbehovet (stödskog), i andra fall åter medgiva
bildandet av jordbruksfastigheter utan husbehovsskog. Vad sålunda föreslagits
har utskottet funnit lämpligt och väl avvägt.
Vad beträffar den nyssnämnda bestämmelsen angående stödskogstilldelning
framgår av sociala jordutredningens motiv, att utredningsmännen tänkt sig att
denna bestämmelse skulle få sin tillämpning särskilt i den norrländska skogsbygden.
Föredragande departementschefen har i anslutning härtill framhållit,
att näringsförhållanden av den art som föranlett bestämmelsens upptagande
i förslaget tydligen vore för handen även på sina ställen i de skogrika
delarna av mellersta och södra Sverige. I motionen I: 265 göres gällande,
att detta departementschefens uttalande innefattar en utvidgning
av det föreslagna stadgandets tillämpningsområde i förhållande till vad
sociala jordutredningen avsett. Under åberopande härav lia motionärerna
påkallat ett uttalande av riksdagen av innehåll, att stadgandet skall tilllämpas
huvudsakligast inom övre och inre Norrlands, Dalarnas och Värm
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
19
lands skogsbygder. Enligt utskottets förmenande förefinnes ej någon saklig
skiljaktighet mellan sociala jordutredningens och departementschefens ståndpunkter.
Ett uttalande i enlighet med motionärernas hemställan är enligt
utskottets mening icke att förorda. Emellertid må i detta sammanhang framhållas
att spörsmålet, huruvida den ifrågavarande bestämmelsen är tillämplig
i en viss ort, skall avgöras efter de särskilda näringsförhållandena därstädes.
Örn det med hänsyn till dessa förhållanden i allmänhet är erforderligt
för drivande av självständigt jordbruk, att inom fastighetens gränser finnes
skog utöver husbehovet, och om tillika skogstillgången i orten är riklig, då
skall bestämmelsen tillämpas, eljest icke. Jämväl den myckenhet stödskog,
som i det särskilda fallet kräves, måste lämpas efter ortens förhållanden;
otvivelaktigt förefinnes i detta hänseende en ej ringa skillnad mellan landets
nordligare och sydligare delar. Då departementschefen uttalat, att kravet på
bärighet ofta ej kan anses uppfyllt med mindre till fastigheten hör så mycket
skog av olika åldrar, att en jämn årlig kontantinkomst därav kan erhållas,
innebär detta ett önskemål som naturligen skall beaktas där skogsbeståndets
art och sammansättning så medgiva. Eftersträvas bör i allt fall
städse, att tillgång finnes å skog av olika åldrar, och av särskild betydelse
är tillgång å skog under tillväxt. Överhuvud taget ligger det stor vikt på att
stödskogsbestämmelsen erhåller en riktig tillämpning, så att egnahemsbildningen
ej därigenom onödigtvis försvåras. I detta sammanhang vill utskottet
framhålla den av departementschefen anvisade möjligheten för förrättningsmännen
att, då för prövning av viss fråga erfordras särskild sakkunskap,
söka samarbete med ortsmyndighet eller annat lokalt organ, där sakkunskapen
finnes att tillgå. Utskottet utgår från att i tveksamma fall, ej minst då
det gäller tilldelning av stödskog, sådant samarbete kommer till stånd särskilt
med vederbörande egnahemsnämnd och skogsvårdsstyrelse.
Med avseende å tillämpningen av den i andra stycket under 3 c) upptagna
bestämmelsen om eftergift av skogstilldelningskravet i ort, där förhållandena
äro gynnsamma ur jordbrukssynpunkt, må erinras om det av sociala jordutredningen
gjorda uttalandet, att därest redan bildade fastigheter kunna
bestå såsom självständiga jordbruk utan skogsinnehav, anledning saknas att
förknippa nya avstyckningar med villkor härom. Näringsförhållanden av
den art som bär åsyftas lära, enligt vad sociala jordutredningen även framhållit,
vara att finna huvudsakligen i södra och mellersta Sveriges jordbruksbygder
men endast undantagsvis kunna beräknas förekomma i Norrland.
Vidkommande slutligen de särskilda bestämmelserna om avstyckning av
smålägenheter finner sig utskottet böra särskilt betona, att dessa undantagsstadganden
skola vinna tillämpning allenast till fyllande av ett förefintligt
behov av sådana lägenheter, och att alltså de medgivna lättnaderna icke må
utnyttjas till kringgående av kravet på skogstilldelning för jordbruksfastigheter,
på det sätt att ett flertal smärre lägenheter utan skog avstyckas och förenas
på en hand till ett jordbruk.
Mot den utformning, förevarande bestämmelser erhållit i propositionen,
har utskottet ingen erinran att framställa. Utskottet kan följaktligen icke
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
biträda det i motionen I: 266 framställda yrkandet i fråga om avfattningen
av andra stycket punkten 1 av 19 kap. 3 §.
I nyssnämnda motion har därjämte hemställts, att riksdagen ville avlåta
skrivelse till Kungl. Maj:t i ändamål att trygga en riktig tillämpning av de
givna bestämmelserna. Såsom av det ovan anförda lärer framgå, underskattar
utskottet ingalunda vikten av att de nya stadgandena bliva tillämpade på
ett med deras syfte överensstämmande sätt. Utskottet har dock icke funnit
skäl föreligga att göra någon framställning till Kungl. Majit i detta ämne.
I motionen 11:270 har påkallats utredning i och för revision av bestämmelserna
om den minimiareal av skog, som vid bolags försäljning av jordbruksfastighet
till enskild person bör ingå i köpet. Det önskemål som ligger
till grund för yrkandet synes utskottet vara på tillfyllestgörande sätt tillgodosett
genom de föreslagna lagändringarna.
I propositionen ha ytterligare föreslagits vissa ändringar i 19 kap. 1, 9, 11,
12 och 26 §§ samt 21 kap. 42, 43 och 68 §§ jorddelningslagen, huvudsakligen
föranledda av den ifrågasatta nya lydelsen av 19 kap. 3 §. Utskottet har
icke funnit anledning till anmärkning mot förslaget i dessa delar, liksom ej
heller mot lagförslagets slutbestämmelse.
B. Ändrade bestämmelser örn skogsfång»- och mulbetes
servitut.
I anslutning till det nu behandlade ämnet har i sociala jordutredningens
betänkande till prövning upptagits frågan örn bevarande av sådana servitut,
som före jorddelningslagens ikraftträdande tillkommit i syfte att fullständiga
jordbruksfastigheter.
Gällande rätt. Enligt lagen om servitut kan servitut bringas att upphöra
genom utbrytning (6 §) samt genom att servitutet förklaras förfallet eller avlöses
(7 §). Utbrytning av servitut — därvid i vederlag för servitutsrätten
skall utbrytas eller avsättas ett så stort område av den tjänande fastigheten,
som prövas svara mot förmånen av servitutet — kan ske antingen i samband
med laga skifte eller genom särskild förrättning. Förfarandet är reglerat i
jorddelningslagen. Förklaring att servitut skall vara förfallet må meddelas
av domstol, om servitutet på grund av ändrade förhållanden blivit helt onyttigt.
Även avlösning av servitut — d. v. s. ett upphävande därav mot löseskilling
— är beroende av domstols prövning. En förutsättning för åtgärden
är, att i följd av tidens förändrande inverkan nyttan av servitutet kommit
att stå i missförhållande till den tunga som därav uppkommer vid den
tjänande fastighetens bruk. Vad nu sagts äger avseende å servitut i allmänhet.
Beträffande sådant servitut, som innefattar rättighet till skogsfång
och mulbete eller endera av dessa rättigheter, gäller därjämte i fall
då visst ställe för servitutets begagnande ej blivit bestämt, att utövningen
därav kan genom domstols förordnande begränsas till en del av den tjänande
fastigheten (4 § andra stycket). Området för ett mulbetesservituts utövan
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
21
de kan ock underkastas jämkning vid betesreglering (5 § andra stycket);
härom stadgas närmare i lagen om ägofred. Servitut kan vidare komma att
upphöra till följd av överlåtelse, exekutiv försäljning eller återköp enligt lagen
den 20 juni 1924 av den tjänande fastigheten på motsvarande sätt som i
allmänhet gäller om nyttjanderätt till fast egendom; så är dock icke fallet
beträffande servitut som uppkommit vid laglig lantmäteriförrättning eller
före den 1 januari 1876 (3 §). Slutligen kan servitut bringas att upphöra
genom expropriation antingen i sammanhang med expropriation av den tjänande
fastigheten eller såsom självständigt föremål för åtgärden, allt enligt
bestämmelser i lagen om expropriation.
Frågan huruvida servitut kan hävas genom avtal mellan de båda fastigheternas
ägare är ej reglerad i lag och synes ej heller till fullo klarlagd genom
praxis. Sådant avtal lärer emellertid åtminstone under vissa omständigheter
tillmätas laga verkan.
Anmärkas må, att efter jorddelningslagens ikraftträdande skogsfångs- eller
mulbetesservitut ej må bildas vare sig vid laga skifte eller vid avstyckning.
Sociala jordutredningens förslag. I betänkandet anföres att, enligt vad
gjorda undersökningar givit vid handen, på senare tid i stor utsträckning
förekommit att trävarubolag och hemmansägare i Norrland såsom ägare av
stamfastigheter träffat avtal med ägare av servitutsberättigade avsöndrade
lägenheter om upphörande av skogsfångs- och mulbetesservitut, vanligen
mot vederlag i penningar. Efter att ha framhållit att skogsfångs- och mulbetesservitut,
som av ålder varit gällande eller som före jorddelningslagens
ikraftträdande tillkommit i samband med avskiljandet av den fastighet till
vars förmån det gäller, undantagslöst torde ha upplåtits för att fullständiga
en eljest skoglös fastighet samt att servitutsrätten således finge anses vara
av stor betydelse för denna, har sociala jordutredningen uttalat, att det måste
vara ett verkligt statsintresse att genom lagstiftning söka förhindra att de
ifrågavarande servituten genom avtal bragtes att upphöra.
De av sociala jordutredningen sålunda ifrågasatta bestämmelserna ha enligt
förslaget fått sin plats i servitutslagen och där upptagits i en särskild
paragraf, betecknad 7 a §.
7 a § servitutslagen. Enligt första stgekets huvudstadgande skola
där avsedda servitut ej få, utom i fall som i 7 § sägs, bringas att upphöra helt
eller delvis annorledes än genom expropriation eller utbrytning, där ej domstol
i vissa angivna fall lämnat medgivande till åtgärden. De av bestämmelsen
omfattade servituten äro sådana skogsfångs- och mulbetesservitut, som
antingen varit av ålder gällande eller före den 1 januari 1928 tillkommit genom
avtal i samband med tillkomsten av den fastighet till vars förmån servitutet
gäller.
De fall då domstols medgivande må lämnas äro under första stycket upptagna
i tre särskilda punkter.
Punkt 1 omförmäler det fall, att fastigheternas ägare träffat överenskom
-
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
melse att det ifrågavarande servitutet skall ersättas med annat servitut. Härtill
skall domstolen äga lämna bifall, om det nya servitutet befinnes till sitt
innehåll medföra lika fördel för den härskande fastigheten. Om rätt att
upphäva sistnämnda servitut helt eller delvis skall gälla vad i servitutslagen
är stadgat.
Enligt punkt 2 förutsättes överenskommelse fastighetsägarna emellan, att
servitutet skall ersättas med äganderätt till område som kan sammanläggas
med den härskande fastigheten. Är området av sådan beskaffenhet att det
lämpligen kan ersätta servitutet, skall domstolen kunna medgiva att detta
må upphöra, sedan sammanläggningen genomförts.
I punkt 3 slutligen avses det fall att, enligt fastighetsägarnas överenskommelse,
servitutet skall hävas helt eller delvis utan att ersättas med annat servitut
eller med äganderätt till visst område. För bifall härtill förutsättes, att
domstolen finner åtgärden vara av väsentlig betydelse för den tjänande
fastigheten och till gagn för ortens näringsförhållanden, samt att det är uppenbart
att rätt, som tillkommer innehavare av fordran varför säkerhet åtnjutes
på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, icke äventyras
genom åtgärden.
I andra stycket ha upptagits stadganden därom, att domstols beslut rörande
servituts hävande med stöd av det nya lagrummet skall genom rättens
ordförandes försorg meddelas inskrivningsdomaren, där sådan finnes, samt
alt anteckning om beslutet skall göras i inteckningsprotokollet och inteckningsboken.
Yttranden över sociala jordutredningens förslag. I de avgivna utlåtandena
har förslaget nästan undantagslöst lämnats utan erinran i huvudsak.
Från skogsägarhåll har dock förordats en lösning av frågan efter väsentligen
andra linjer. En redogörelse för yttrandena återfinnes på sid. 44—
46 i propositionen.
Propositionen. Jämväl i förevarande del överensstämma de i propositionen
föreslagna lagändringarna i huvudsak med sociala jordutredningens
förslag.
Föredragande departementschefen anför i sin motivering till förslaget (propositionen
sid. 46—50) inledningsvis följande:
Mot tanken att i lagstiftningsväg vidtaga åtgärder för att bevara sådana
servitut av nu ifrågavarande slag, som äro av vital betydelse för de fastigheter
till vilkas förmån de gälla, ha några betänkligheter av principiell innebörd
icke yppats i de avgivna utlåtandena. Förslaget härom synes ock
stå i god överensstämmelse med de i senare tids lagstiftning framträdande
strävandena att motverka uppkomsten av ofullständiga jordbruksfastigheter
vare sig genom nybildning eller genom frånskiljande av delar av bestående
fastigheter på sådant sätt, att jordbrukets självständiga bedrivande äventyras.
Upplåtelserna av skogsfångs- och mulbetesservitut lia till stor del skett
i syfte att tillförsäkra skoglösa fastigheter en för jordbruksdriften nödvändig
tillgång å bete och skogsnyttigheter. I all synnerhet torde så vara fallet
med servitut, som varit av ålder bestående eller som före jorddelningslagens
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
23
ikraftträdande tillagts en fastighet vid bestämmandet av dess område. Dessa
äro att betrakta som tillbehör till den härskande fastigheten, över vilka
ägaren ej synes böra få fritt förfoga genom avtal. —^—- -— Av sociala jordutredningens
undersökning har framgått, att skogsfångs- och mulbetesservitut
av nu ifrågavarande slag i avsevärd omfattning varit föremål för återköp.
I den mån de sålunda upphävda servituten ej till följd av ändrade förhållanden
väsentligen förlorat sin betydelse, ha tydligen därmed i flertalet
fall ofullständiga fastigheter uppkommit. Till förbyggande av att denna ur
fastighetsbildningssynpunkt otillfredsställande utveckling fortfar synes det
vara av behovet påkallat att genom uttryckliga bestämmelser i lag reglera
avtalsfriheten på området.
Tillämpningsområdet för en lagstiftning i nu nämnt syfte lärer framgå redan
av det sagda. Sålunda torde, i huvudsaklig överensstämmelse med vad
sociala jordutredningen föreslagit, därav böra omfattas sådana till tiden icke
begränsade servitut, innefattande rättighet till skogsfång och mulbete eller
endera av dessa rättigheter, som varit av ålder gällande eller som tillkommit
före jorddelningslagens ikraftträdande den 1 januari 1928 genom avtal i
samband med tillkomsten av den fastighet till vars förmån de gälla. Utmärkande
för sålunda uppkomna servitut, jämte de i sammanhang med laga delning
tillkomna, är att vid utbrytning vederlaget skall tilläggas den härskande
fastigheten såsom integrerande del. Att de ifrågasatta bestämmelserna ej
äga tillämpning å servitut, vilkas fortvaro är begränsad till viss tid eller beroende
av visst villkor, torde böra uttryckligen framgå av ordalagen. — Ett
utsträckande av den nya lagstiftningen till servitut, uppkomna efter jorddelningslagens
ikraftträdande, synes ej erforderligt eller ens lämpligt.
7a § servit utslagen. I formellt avseende ha de av sociala jordutredningen
föreslagna bestämmelserna undergått viss omarbetning, åsyftande
att mera framhäva deras karaktär av inskränkningar i avtalsfriheten. Sålunda
har åt huvudregeln givits den formen att medgivande av den härskande
fastighetens ägare, att servitutet må helt eller delvis upphöra, skall vara utan
verkan. Beträffande de under tre särskilda punkter angivna förutsättningarna
för att domstolen skall äga medgiva undantag från denna huvudregel anför
departementschefen bland annat:
Punkt 1. Servitut bör först och främst kunna ersättas med annat servitut,
såframt detta prövas medföra lika fördel för den härskande fastigheten.
Det synes ej därvid — liksom ej heller i de övriga undantagsfallen — nödvändigtvis
behöva förutsättas ett avtal mellan den härskande och den tjänande
fastighetens ägare, utan det bör exempelvis vara möjligt för ett bolag
som äger en av servitut besvärad fastighet att få denna befriad från servitutet
genom att ett annat, samarbetande bolag träffar överenskommelse med den
härskande fastighetens ägare, att servitutet skall ersättas med ett likvärdigt
servitut på en fastighet, tillhörig sistnämnda bolag. På domstolen ankommer
naturligen att, innan fastighetsägarens medgivande godkännes, pröva
att upplåtelsen av det nya servitutet skett på betryggande sätt. Då det kräves
att det nya servitutet skall medföra lika fördel för den härskande fastigheten
som det gamla, innebär detta, såsom sociala jordutredningen uttalat, att
gagnet av de nya servitutsförmånerna ej få vara mindre än de förmåner som
tilikommit fastigheten på grund av det gamla servitutet, däremot icke att det
nya servitutet behöver till sitt innehåll fullt överensstämma med det gamla.
Så t. ex. bör ett obegränsat skogsscrvitut kunna ersättas nied ett servitut som
bättre motsvarar nutida krav på en god skogsskötsel, och hinder bör ej heller
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
föreligga att utbyta ett servitut, innefattande betesrätt på ett större skogsområde,
mot ett som avser betesrätt på kultiverad mark. Huruvida även kontantersättning
ingår i bytet lärer i oell för sig få anses sakna betydelse. —
Med hänsyn till de viktiga rättsverkningar i olika avseenden, som knutits vid
tidpunkten och sättet för servituts tillkomst, synes det nya servitutet böra
härutinnan likställas med det gamla.
Punkt 2. Vid sidan av utbrytning enligt jorddelningslagen torde böra bibehållas
viss möjlighet att, oberoende av de förutsättningar som finnas stadgade
för detta förfarandes tillämpning och de regler som eljest gälla därom,
låta ett servitut ersättas med äganderätt till område. Framhållas må särskilt,
att fall kunna tänkas ej sällan förekomma, då det vore fördelaktigt att uttaga
vederlagsjorden från annan fastighet än den tjänande, något som emellertid
ej går för sig vid utbrytning enligt jorddelningslagen. — För servituts
ersättande med område genom det nu ifrågasatta förfarandet lärer böra
krävas, att vederlaget i övrigt fyller samma anspråk som enligt 9 kap. 7 §
första stycket nämnda lag stadgats i fråga om utbrytning, eller att området
skall svara mot den förmån servitutet innebär. Vidare bör, såsom motsvarighet
till bestämmelsen alt vederlaget vid utbrytning skall tilläggas den härskande
fastigheten som del av denna, för åtgärdens godkännande i nu förevarande
fall förutsättas att vederlagsjorden skall kunna sammanläggas med
den härskande fastigheten, och servitutet får icke anses ha upphört förrän
sammanläggningen genomförts.
Punkt 3. Hänsyn till allmännyttan har föranlett upptagande i förslaget
av ett stadgande, enligt vilket domstol skall kunna medgiva att servitut av
nu ifrågavarande slag avtalsvis häves utan att ersättas med vare sig annat
servitut eller äganderätt till område. Härför kräves enligt förslaget, att domstolen
finner åtgärden vara av väsentlig betydelse för den tjänande fastigheten
och till gagn för ortens näringsförhållanden. Såsom exempel på fall
då en sådan bestämmelse skulle tänkas få tillämpning har sociala jordutredningen
anfört, att ett industriföretag önskar använda skogsmark till anläggningar,
som äro till gagn för näringsförhållandena i orten, och det för dessa
anläggningars utförande och rationella användning är av väsentlig betydelse
att förefintligt servitut upphör. Till skydd för tredje man har ytterligare såsom
förutsättning för domstolens samtycke i föreliggande fall angivits, att det
skall vara uppenbart att rätt, som tillkommer innehavare av fordran varför
säkerhet åtnjutes på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken,
icke äventyras genom åtgärden. Mot en så restriktivt avfattad bestämmelse
synas några betänkligheter knappast kunna resas.
Enligt ett tillägg till 8 § servit utslagen skola de nya bestämmelserna
erhålla tvingande natur; de skola sålunda lända till efterrättelse, ändå
att vid servitutets upplåtelse annat förbehåll skett. Den föreslagna ändringen
i 3 § samma lag avser förhindra att servitut av förevarande slag, som
tillkommit genom avtal efter 1875 års utgång, går förlorat till följd av att
den tjänande fastigheten säljes exekutivt eller överlåtes till ny ägare eller återkepes
enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom. Övriga hithörande servitut
åtnjuta redan enligt gällande rätt skydd i berörda hänseenden. — Med
hänsyn till inteckningens betydelse såsom källa till upplysning angående tillvaron
av vissa servitut, varom nu är fråga, har slutligen i 5 5 § i n t eckningsförordningen
stadgats förbud mot dödande av sådan inteckning
med mindre servitutet visats ha upphört.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
25
Utskottet giver obetingat sin anslutning till förslagets syfte att förhindra, Utskottet,
att sådana skogsfångs- och mulbetesservitut som äro att anse såsom tillbehör
till de fastigheter, till vilkas förmån de gälla, genom avtal frånskiljas dessa.
En dylik lagstiftning synes utskottet ägnad att utgöra ett betydelsefullt led
i strävandena att säkerställa bärkraften hos de mindre jordbruksfastigheter,
som icke ha tillgång å skog och bete inom egna gränser. Till belysning av
den föreliggande frågans räckvidd vill utskottet erinra om vissa i propositionen
nr 131 till 1936 års riksdag (sid. 9) återgivna uppgifter av sociala jordutredningen
rörande förekomsten av skogsfångs- och mulbetesservitut. Enligt
vad där upplysts är antalet sådana servitut mycket stort, särskilt vad angår
torplägenheter och andra jordbrukslägenheter i Gävleborgs, Västernorrlands
och Jämtlands län. Någon exakt siffra å antalet gällande skogsservitut
vore visserligen icke möjlig att åvägabringa; enligt uppgift från överlantmätaren
i Västernorrlands län uppginge emellertid endast i detta län antalet med
säkerhet till ett femsiffrigt tal.
Mot avfattningen av de föreslagna bestämmelserna har utskottet ej funnit
anledning till erinran.
0. Ändrade Ibestämmelser örn sammanläggning av
fastigheter.
Enligt 1 § lagen om sammanläggning av fastigheter å landet må med varandra
sammanläggas dels olika primära skifteslag — byar, enstaka hemman
och lägenheter, vilka ha sina områden genom rågång skilda från andra
ägor — i sin helhet, dels ock i närmare angiven omfattning fastigheter och
delar av fastigheter, tillhörande ett och samma primära skifteslag. Den omständigheten
att från någon eller några av de fastigheter som skola sammanläggas
skett avsöndring för alltid eller avstyckning utgör ej hinder mot åtgärden;
i vidare mån än som följer av sistnämnda förhållande bereda gällande
bestämmelser ej möjlighet att — utan sammanhang med laga skifte —
sammanlägga delar av olika primära skifteslag.
I skrivelse till Kungl. Majit den 15 april 1936 har lantmäteristgrelsen hemställt
örn den enligt styrelsens mening i hög grad önskvärda ändringen i 1 §
sammanläggningslagen, att det skulle bliva tillåtet att med varandra sammanlägga
fastigheter eller för ändamålet avstyckade fastighetsdelar, tillhörande
olika primära skifteslag. Under erinran örn det i 19 kap. 3 § jorddelningslagen
uppställda kravet på att ägovidd, som avstyckas utan att sammanläggas
med annan fastighet, till omfång och belägenhet samt beskaffenhet i övrigt
skall vara sådan, att den nied hänsyn därtill och till eljest föreliggande
förhållanden lämpligen kan för sig på varaktigt sätt användas för det med
styckningen avsedda ändamålet, har styrelsen förklarat att den ifrågavarande
inskränkningen i rätten till sammanläggning synnerligen otta visat sig utgöra
hinder för genomförande av lämpliga fastighetsbildningar.
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
Erinras må, att den i lantmäteristyrelsens skrivelse behandlade frågan
också varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. I anledning av en
motion till 1936 års riksdag (I: 72) med yrkande om vissa lagändringar i
syfte att underlätta sammanläggning av fastigheter m. m. uttalade andra
lagutskottet (utlåt, nr 27) att de i motionen väckta spörsmålen — vilka enligt
utskottets mening vore värda beaktande — till huvudsakliga delar syntes
komma att prövas av lantmäteristyrelsen vid förarbetena till vissa tillämnade
framställningar till Kungl. Maj:t, bland dem en angående upphävande
av förbudet mot sammanläggning av områden tillhörande olika primära skifteslag.
Med hänsyn därtill fann utskottet ej skäl föreligga att göra någon
framställning hos Kungl. Maj:t i anledning av motionen, vilken också avslogs
av riksdagen.
Propositionen. Enligt förslaget medgives för vissa fall undantag från förbudet
att sammanlägga delar av olika primära skifteslag. Sålunda skall, oaktat
fastigheterna ej tillhöra samma primära skifteslag, med varandra kunna
sammanläggas å ena sidan en fastighet eller en fastighetsdel, som för
ändamålet avstyckas, samt å andra sidan en för ändamålet avstyckad fastighetsdel,
vilken ej kan bestå såsom särskild fastighet, eller ock en faslighet,
från vilken avstyckning skett under villkor att återstoden skall ingå i
den ifrågavarande sammanläggningen och som efter avstyckningen ej kan
bestå såsom särskild fastighet. Sammanläggningen får emellertid ske endast
under förutsättning att en lämplig fastighetsindelning därigenom befordras.
— Ändringar föreslås dels i 1, 6 och 15 §§ sammanläggningslagen,
dels i 1 kap. 2 § jorddelningslagen.
Föredragande departementschefen framhåller i propositionen (sid. 55) till
en början, hurusom det hinder gällande lag uppställer mot sammanläggning
av ägor, vilka utgöra delar av olika primära skifteslag, i åtskilliga fall medför
ogynnsamma verkningar genom att omöjliggöra önskvärd fastighetsbildning.
Till närmare utveckling härav anför departementschefen:
Ur social synpunkt betydelsefulla torde särskilt de fall vara, då lagens bestämmelser
förhindra att till en jordbruksfastighet, som saknar odlingsmark
eller för brukandet erforderlig skogsmark, lägges sådan mark från en grannfastighet,
tillhörande annat primärt skifteslag. Sammanläggningsförbudet
är tydligen i sådana fall ägnat att direkt motverka strävandena att åvägabringa
komplettering av ofullständiga jordbruk. Avsevärd olägenhet kan,
såsom lantmäteristyrelsen framhållit, denna lagstiftningens ståndpunkt ävenledes
förorsaka, då vid styckning för byggnadsändamål av ett större område
som innefattar delar av olika primära skifteslag gränserna mellan de tillämnade
byggnadstomterna ej sammanfalla med rågången, liksom då behov föreligger
att utvidga en redan bestående fastighet med ett angränsande mindre
område, beläget på andra sidan örn en rågång. Erinras må ock om de säkerligen
ej sällan förekommande fall då, till följd av rötning eller annan
flyttning av en väg som tidigare följt rågångens sträckning, till det ena skifteslaget
hörande mark avskäres av den nya vägbanan från skifteslagets övriga
ägor för att i stället komma att direkt sammanhänga med ägorna till det
andra skifteslaget ulan att dock kunna i rättsligt avseende förenas med dessa.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
27
Efter att lia såsom sin mening uttalat, att tillräcklig anledning knappast
förelåge att strängt fasthålla vid den åtskillnad som gällande rätt i sammanläggningshänseende
gör mellan primära och sekundära skifteslag, anför departementschefen
vidare rörande de föreslagna ändringarna i sammanläggningslagen
bland annat följande:
Olägenheterna av det nuvarande systemet lära, såsom av det förut sagda
framgår, med särskild skärpa framträda då något av de ifrågavarande områdena
är av beskaffenhet att ej kunna bestå såsom särskild fastighet och
följaktligen ej får avstyckas annat än under villkor av sammanläggning. I
den mån en sammanläggning i dylikt fall finnes befordra en lämplig fastighetsindelning
synes möjlighet därtill böra beredas. Sammanläggning bör alltså
få ske av fastighet eller för ändamålet avstyckad fastighetsdel, å ena sidan,
samt å andra sidan fastighetsdel, som för ändamålet avstyckas och ej
kan bestå såsom särskild fastighet. Med fastighetsdel bör tydligen i sistnämnda
hänseende, i anslutning till de föreslagna bestämmelserna om avstyckning,
likställas stamfastighet, från vilken avstyckning sker under villkor
att återstoden skall ingå i den sammanläggning varom fråga är. Då det med
hänsyn till — -— — betänkligheterna mot sammanblandning av de primära
skifteslagen dock synes önskvärt att, åtminstone tills vidare i avbidan på ytterligare
praktiska erfarenheter, ej utsträcka reformen längre än som erfordras
för att tillgodose ett mera trängande behov, torde man för närvarande böra
stanna vid en lagändring av nu angiven omfattning. Sammanläggning av
områden av olika primära skifteslag — utan sammanhang med laga skifte
— skall alltså få äga rum endast under förutsättning att högst ett av områdena
utgör eller kan utgöra fastighet för sig. Utgöra de ifrågavarande delarna
av olika primära skifteslag särskilda bestående fastigheter, eller äro de
av sådan beskaffenhet att de kunna avstyckas för att bilda särskilda fastigheter,
skola de ej få ingå i sammanläggning med varandra. I dessa fall föreligger
tydligen ej samma behov av möjlighet till sammanläggning som i de
först nämnda.
Vidkommande den förutsatta prövningen av sammanläggningens ändamålsenlighet
ur synpunkten av en lämplig fastighetsindelning torde böra understrykas,
att vid denna pröving såväl samhälleliga som enskilda intressen
böra vinna tillbörligt beaktande samt att man — i överensstämmelse med den
uppfattning som kommit till uttryck vid avfaltningen av jorddelningslagens
avstyckningsbestämmelser — i det särskilda fallet har att taga hänsyn såväl
till den genom avstyckningen uppkomna fastighetsbildningen som till den
sammanlagda fastigheten.
De nya stadgandena böra upptagas i 1 och 6 §§ sammanläggningslagen.
I samband därmed torde ett par andra, huvudsakligen redaktionella ändringar
i lagen böra vidtagas.
Beträffande den ifrågasatta ändringen i 1 kap. 2 § jorddelningslagen
har i propositionen slutligen anförts att en fastighet, som uppkommit
genom sammanläggning av delar av olika primära skifteslag, syntes böra
bilda ett skifteslag, hänförligt till sådana ursprungliga skifteslag varom förmäles
under 1 i ovannämnda paragraf.
Vid granskning av nu ifrågavarande förslag har utskottet ej funnit anled Utskottet,
ning till erinran mot desamma.
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
Utskottets hemställan.
På grund av vad ovan (sid. 17, 25 och 27) anförts får utskottet hemställa,
A) att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen;
B) att motionerna I: 265 och I: 266 icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd; samt
C) att motionen II: 270, såvitt den blivit föremål för behandling
i detta utlåtande och i den mån den icke beaktats
genom vad utskottet ovan under A) hemställt, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 april 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
SIGFRID HANSSON.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, Tamm, Heiding, Lindhagen,
Knut Petersson*, Sten och Ekströmer;
från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Skoglund, Pettersson i Hällbacken,
Molander, Thorell*, Gardell och Barnekow.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. (Reservationer.)
29
Reservationer:
1) Beträffande 19 kap. 3 § jorddelningslagen:
av herr Lindhagen, som anfört:
I gångna tider, då svenska folket bildade en nation av jordbrukare, hantverkare
och bokläsare, var jordbruket landets livsnerv eller, som Erik Gustav
Geijer omdiktade det: »Hell dig du frie man av järn, du bonde god;
all landets ära växer ur ditt fria bröst, i storm så är du landets värn, i
fred dess röst».
På den tiden var det självklart, att en sådan härlighet kunde ej jordbruket
skapa, annat än om på varje gård satt en »besuten» jordbrukarefamilj.
För upprätthållande av en sådan ordning emot andra påfrestningar skapades
även en s. k. bördsrätt för att om möjligt bibehålla jorden såsom ett
släktarv med anornas kärlek och handlagets förmåga att upprätthålla verket.
Bördsrätten var dock icke någon förpliktelse utan en rättighet, som dock
i avsevärd utsträckning tillitades.
Även hantverket främjades med omtanke. Kunnigheten måste taga ledningen,
det förstod man. På det sättet tillkom skråväsendet med sina trappsteg
från lärling till mästare.
Med dessa ordningar främjades tillika konsten. Bondearkitekturen i åbyggnaderna
florerade och handarbetet i verkstäderna skapade under av
vackra saker.
Men varje medalj hade då liksom nu även sin baksida. Naturlagarna
frätte hänsynslöst på systemen. Befolkningen växte. De övertaliga barnen
i bondgårdarna och hantverksgillena fingo det allt trängre. Maskinerna
kommo till och pulvriserade den gamla kulturen. Köpenskapen blev en
högre makt över både jordbruk och hantverk. Fädernegårdarna gingo upp
i allt större enheter representerade av storbönder, vilka i sin ording växte
upp till feodalherrar. Handelshus, som också tillverkade varor i massproduktion
för den inbrytande internationella handeln, kommo även med sitt tillskott
till den gamla världens undergång. Förtrycket av underhavande, som
legat inpuppat även i den gamla kulturvärldens rangordningar, idkades
alltmera i stor skala. Diktaturer i de enskilda staternas styrelser och de
över dem härskande oumbärliga internationella penningfurstarna satte kronan
på okunnighetens och hänsynslöshetens skymning över världen.
Mot detta förtryck reste sig till sist de »underlydande» av skilda slag.
Nya missförhållanden och nya resningar mot dessa lia sedan kommit till.
För tillfället stå vi igen med tomma händer.
Denna berättelse skänker eftertanke på det problem, som förelagts riksdagen
i propositionen örn revision av jorddelningslagens föreskrifter beträffande
avstyckningen till fromma särskilt för jordbruket, som fortfarande
står som modernäringen. Den förenämnda epoken för de underlydandes fri
-
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. (Reservationer.)
frelse i förening med allmän näringsfrihet på programmet medförde oavsiktligt
en förklarlig söndersplittring även av jorden. Den gamla besutenheten
såsom grundval för jordbruken försvann ur lagstiftningen. Marken
pulvriserades genom lagar om fri jorddelning och fri försäljning. På det
sättet ha i stället ofullständiga jordbruk i mängd kommit till stånd.
Jordmonopolen fingo på samma gång luft under vingarna. Om 1896 års
fria jorddelningslag konstaterades i norrlandsmotionen av år 1901 att »lagen
var ingenting annat än den judaskyss, varmed jordbruket definitivt och officiellt
förråddes till sågverksintresset. Och man var nog hänsynslös att ej
ens utbetala de trettio silverpenningarna, den i sistone utlovade husbehovsskogen».
Detta till förmån även för industrialismens näringsfrihet.
Vi sprängde då de nya tendenserna till upplösning först med den norrländska
ägostyckningslagen, som sedan utsträckte sig till andra delar av riket.
Nykomlingen var emellertid en främling och efterlevdes därför ej så samvetsgrant
ute på markerna. Den nya »avstyckningen» av år 1926 frestade till
och med ett halvt upphävande av den tillämnade reformens avsikter genom
oklarare formuleringar än dem som återfunnos i norrländska ägostyckningslagen.
Vi motionerade i riksdagen mot denna oklarhet. Vi hade motionerat
mot de senare men i riksdagen reste sig Svea- och Götalandsbänkarna för
dem emot Norrlandsbänkarnas minoritet.
Efter flera strandade bemödanden gjorde omsider slumpen i följd av motioner
i andra kammaren av Johansson i Edsbyn och i den första av mig, att
år 1933 kom till stånd en riksdagsskrivelse med krav på klargörande bestämmelser
i avstyckningsföreskrifterna till värn örn det besutna jordbruket.
Med anledning av denna riksdagsskrivelse söker den nu framlagda propositionen
göra ett slut på den trafik, som ödelagt tallösa jordbruk. För resultatet
ha vi att tacka närmast Sociala jordutredningen, generaldirektör
Mahnberg och jordbruksminister Pehrsson-Bramstorp. Den senare har dessutom
både i denna egenskap och tidigare såsom statsminister sagt ifrån, att
problemet nu gäller att skapa nya självförsörjande jordbruk. Gamla jordbruksenheter
få ej heller genom sammanslagning minskas. Även de ofullständiga
jordbruken, som tillskapats i mängd under det tidigare systemet,
måste ock utökas till arealen, om jag förstått honom rätt. Den nu framlagda
lagen avser emellertid icke komplettering av ofullständigt utstyckade jordbruk
med tilläggsjord, vilket kräver en särskild lagstiftning. Det gäller i förevarande
ärende att förekomma nya sådana utbrytningar och att tillika kunna
bilda nya jordbruk med ägor tillräckliga för att göra dem besutna.
*
Mot dessa lovliga avsikters utformning i lagtexten må dock för min del
göras två erinringar.
För det första har landets uppodling och bebyggande kommit enligt min
uppfattning i skymundan genom odlingsmarkens placering i lagtexten såsom
en mera underordnad angelägenhet, ehuru just i den ligger vårt jordbruks
livsnerv och framfärd i mycket stora delar av landet. I 3 § andra stycket mom.
1 står nämligen först, att »fastighet, avsedd till jordbruk, skall innehålla åker,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. (Reservationer.) 31
äng eller därtill odlingsbar mark». I denna, jämväl i övrigt något oklara,
formuleringen utsäges sålunda, att fastigheten till en början dock icke behöver
innehålla alla tre sakerna på en gång. Det skiljes förmodligen här på
redan färdiga jordbruk och tillämnade nya jordbruk. Därefter framhålles
också såsom två sekundära huvudsaker för bägge fallen bete och nödig husbehovsskog,
i den män tillgång till sådan finnes. Först sedan och med ännu
starkare reservationer skall, »där så finnes önskvärt och lämpligen kan ske»,
även tillses, att möjlighet finnes till jordbrukets förstärkning genom nyodling.
För min del vill jag sålunda här påfordra iakttagande av den gamla tågordningen
åker, äng, odlingsmark, bete, fiske och skog.
Även i lagtexten bör tillika, såsom i äldre lagstiftning ägt rum, tydligt
uttalas, att här gäller det ett återställande av de »besatna» fastigheterna.
Detta är det historiska uttrycket för ett sådant ställningstagande, varom nu
är fråga. Förr kallades det besutna jordbruket också för odalbruk. I vår
tid röra vi oss med begreppen självständigt, bärkraftigt, självförsörjande
jordbruk eller jordbruk, som lämnar huvudsakligt uppehälle till en familj.
Kärt barn har många namn.
Härefter bör komma en punkt 2, avsedd för det i propositionens mom. 1
insprängda bildandet av nya jordbruk, med hänvisning till punkt 1 i tilllämpliga
delar.
Därtill ansluter sig en punkt 3 utan motsvarighet i propositionen, nämligen
örn återvinning i gemen av odlingslägenheterna med tillbehör inom de
kronoskogar, som genom nybyggesanläggningar och avvittringar skänkts
till jordbruket i norra delarna av Sverige, men sedan, ursprungligen så gott
som gratis, gått förlorade till industrien. Med anledning av propositionen
nr 284 år 1937 örn bland annat stödåtgärder för det norrländska jordbruket
har i motionen 1:327 denna av norrlandskommittén framförda angelägenhet
närmare utvecklats.
Därefter följer som punkt 4 propositionens mom. 3.
Dess mom. 4 överföres till en ny paragraf med två punkter. Den ena
avseende arbetar jordbruk och andra småbruk, den andra bostadslägenheter
med övriga specificerade ändamål. Under momentet örn småbrukslägenheter
bör kanske erinras, att för dessa småbruk, där innehavaren beräknas
erhålla sin huvudsakliga bärgning annorledes än genom eget jordbruk,
är det av vikt i texten uttala att, såsom ibland kräves, de ej tilläggas för
mycket ägor, så att de överanstränga familjerna och bli illa brukade. Å
andra sidan bör övervägas, huruvida ej, därest lägligt tillfälle erbjuder sig,
bör få tillses, att småbruket lägges i närheten av odlingsmark. Därmed
skulle det, i den mån denna mark fortfarande står till buds, kunna utvidgas
till ett mera självförsörjande jordbruk, ifall genom konjunkturerna småbrukets
innehavare förlorar sin påräknade huvudsakliga inkomst.
Helst borde dessa tankar utformats i fullständig lagtext till närmare åskådliggörande
av meningen. På grund av ärendets forcerade behandling medhinnes
dock icke delta. Någon framgång vid denna riksdag kan väl ej heller
förväntas, så att förevarande erinringar få nöja sig att tjäna som ett giv akt
32 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. (Reservationer.)
för kommande revision av lagförslaget efter vunna erfarenheter om dess verkningar.
Redan nu måste dock framställas ett yrkande om en ändrad lydelse i propositionens
första moment av andra stycket i 3 §. Dess avfattning är som
sagt enligt min uppfattning ej tillfredsställande disponerad och därför ganska
oroande.
Ingressen till propositionens 3 § synes lämpligen kunna överföras till läglig
plats inom 1 §.
*
På grund av vad sålunda anförts får jag vid detta tillfälle allenast hemställa,
att riksdagen måtte besluta,
att första mom. i andra stycket av 3 § erhåller följande
ändrade lydelse:
1. Fastighet, avsedd till besutet jordbruk, skall i mån av
tillgång innehålla tillräckliga ägor i åker, till åker odlingsbar
mark för åkerbrukets förstärkning genom nyodling, äng
eller därtill odlingsbar mark, tillgång till bete samt lämpligt
belägen skog för tillgodoseende av nödigt husbehov.
Örn bildandet av nytt besutet jordbruk gäde i tillämpliga
delar vad ovan sägs.
Skall---sammanläggningen.
2) Beträffande 7 a § servitutslagen:
av herr Lindhagen, som anfört:
Denna paragraf vill förtänksamt fastslå, att servitut ej må upphöra på
grund av medgivande av ägaren till den fastighet, till vars förmån det gäller,
örn ej detta medgivande tillika fastställts av domstol. För servitis
beskyddande till förmån för fastigheten är ytterligare stadgat, att godkännandet
må meddelas allenast om servitutet ersatts med likvärdigt vederlag,
som i mom. 1 och 2 sägs.
Enligt mom. 3 åter stadgas, att sådant godkännande kan meddelas även
örn servitutet ej utbytts mot vederlag, som i mom. 1 och 2 sägs. Det synes
mig att fall dock kunna förekomma, då förutsättningarna i mom. 3 äro uppfyllda
men på samma gång hinder ej möter att få servitutet utbytt mot likvärdigt
vederlag på sätt i mom. 1 och 2 sägs. Därför föreslås att mom. 3 får
följande förändrade lydelse:
3. örn---åtgärden; dock att godkännande ej heller må meddelas,
om tillfälle gives att lämpligen utbyta servitutet mot vederlag, som i 1 och 2
mom. sägs.
3) Beträffande kontrollen över tillämpningen:
av herr Lindhagen, vilken hemställt, att riksdagen ville:
l:o) hos Kungl. Maj:t äska, att allvarlig uppmärksamhet i administrativ väg
ägnas den av förslaget olösta angelägenheten, att organisatoriska och mora
-
33
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. (Reservationer.)
liska garantier skapas för att givna lagbestämmelser bli rätt tillämpade, vilket
i jorddelningens annaler i vid utsträckning icke skett;
2:o) besluta beträffande motiveringen, att de båda sista meningarna i översta
stycket sid. 19 utgå ur motiveringen,
eller, om detta ej bifalles, att orden »där sakkunskapen finnes att tillgå»
utbytas mot »där sakkunskapen i förening med det rätta sinnelaget finnes
att tillgå».
*
Till stöd härför har av herr Lindhagen anförts följande:
Det är gott och väl att lagens bestämmelser örn avstyckning med detta
förslag fått ett mera betryggande innehåll. Sedan återstår det väsentligaste,
nämligen tillämpningen på marken. Fara är värt, att fortfarande som alltid
förut de korthuggna, ofta även orediga principerna i lagtexten få en
särdeles skiftande uttolkning inför markens verkligheter, intressenas påfrestningar
och förrättningsmännens skilda sinnelag. En likvärdig uttolkning
av principerna i förening med tillbörlig smidighet i tillämpningen kan
visserligen aldrig uppnås. Man får vara nöjd, om det kan ske någorlunda,
vilket nu är vår uppgift.
Det viktigaste inlägget i nu avgivna yttranden kommer enligt min mening
från överlantmätaren i Hallands län. Han tvivlar på, att lagändringen
kommer att fylla sitt syfte. En tillfredsställande jorddelning, säger han,
vinnes icke enbart genom materiella föreskrifter, huru jordbruksfastigheter
böra sammansättas av olika ägoslag. Uppenbarligen måste uppmärksamhet
också ägnas frågan, huruvida garantier finnas för att givna materiella bestämmelser
bliva rätt tillämpade. Enligt överlantmätarens mening kunde
för närvarande lätt ett avgörande inflytande på avstyckningsförrättningar
utövas av sakägarna och lagens föreskrifter därigenom bliva ineffektiva.
Detta syntes honom motivera en undersökning av de organisatoriska förhållandena
på området.
*
Före år 1926 var av nämnda hänsyn inrättat ett särskilt kontrollsystem.
Förrättningsmannen skulle åtföljas av två skiftesgodemän såsom bisittare.
Dessa borttogos i den nya lagen år 1926 örn delning av jord på landet av
kostnadsskäl. Örn man väger denna hänsyn mot förlusten i kontroll, så kan
det ju hända, ja vara troligt, att den förra överväger genom att slå i spann
betydligt för hela riket, och bisittare bli gärna den högsta förrättningsmännens
eftersägare. Å andra sidan kunna erfarna, rättrådiga och rakryggade skiftesmän
här och där göra en insats för en god skiftesläggning. Men i regeln,
som sagt, följa nog sådana lekmän automatiskt lantmätarens officiella expertis.
Tillräckliga skäl för återupptagande av denna kontroll synas mig
således saknas.
En annan kontroll bestod i obligatorisk underställning till länsstyrelsen.
Denna kontroll, som jämväl kan stödjas i samråd med lantinäterikontoret
i residensstaden, föreställde man sig vara en god instans.
lii hålig till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 32. ''1
34
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. (Reservationer.)
Uppmärksamhet väckte på sin tid landshövding Johan Widéns strid mot
lantmätarna i Jämtlands län under andra decenniet av detta århundrade.
Lantmätarna hade på den tiden till uppgift att på jordägarens begäran i första
hand upprätta ett förslag, som sedan prövades av länsstyrelsen. Därvid
framfördes mångenstädes anmärkningar över det sätt, varpå en del lantmätare
skötte uppdraget. Så framhölls t. ex. från Jämtlands län, att de upprepade
gånger efter jordägarens önskan tilldelat utbrutna inägojordar områden,
särskilt skogsmark, som enligt länsstyrelsens uppfattning uppenbarligen
vore alldeles otillräckliga och i strid med lagens avsikter. Ofta hade dessa
förrättningar skett på ämbetsrummet utan undersökning på platsen, såsom
vederbort. Vid de av länsstyrelsen i vissa fall föranstaltade utredningar hade
förslagens otillbörlighet ansetts blivit till fullo bekräftade. Vid klagomål,
som jordägaren anfört hos regeringsrätten över länsstyrelsens beslut, hade
lantmätarens uppfattning utom i några fall, där lantmätarens utredning visat
sig allt för underhaltig, i allmänhet godkänts av regeringsrätten på lantmäteristyrelsens
tillstyrkan, under det länsstyrelsens av egnahemsnämnden
och även domänstyrelsen stödda uppfattning lämnats utan avseende. Widén
reste till sist till Stockholm och sökte hos vederbörande tillrättalägga denna
lagtillämpnings oefterrättlighet. En viss förändring till det bättre lärer därigenom
ha åstadkommits. (Se jordkommissionens betänkande del IV sid. 123.)
Det finnes ingen anledning anta, att lantmätarna i Jämtlands län vöre annorledes
skapade än lantmätarna i andra län. Länsstyrelsens nit hade säkerligen
sin grund i, att Widén var en landshövding, som aktivt intresserade
sig för en avstyckning, som väl tillgodosåg jordbruket. Företeelsen var ett
undantag, som bestyrker farhågan, att lika otillräckliga jorddelningar fått
pågå opåtalt i andra län. Länsstyrelserna lia i allmänhet icke varit några
främjare av den sociala jordfrågans lagvägar. Några avsevärda förhoppningar
kunna knappast knytas vid ett återupptagande av länsstyrelsernas prövning.
I stället för dessa båda slag av kontroll har satts överlantmätarens kontroll
av förrättningen. Även här beror det icke så mycket på en legitimerad expertis.
Sinnelaget är den viktigaste förutsättningen. Ju högre man kommer
upp i rangordningen, dess mindre intresse kan i gemen begäras för det meniga
folkets jordfrågor. Det är åtminstone mina genomlidna erfarenheter. Ingen
av överlantmätarna mer än överlantmätaren i Halmstad synes lia kommit
med dennes välbefogade erinran.
överlantmätaren i Halland varnar nu särskilt för »sakägarna». Jag
skulle vilja tillråda att i en eventuell cirkulärskrivelse från lantmäteristyrelsen
eller dess chef framföres till förrättningsmännen enahanda varning.
De böra i varje fall icke få låta inbjuda sig till skjutsningar och måltider
med mera dylikt utan måste organisera sig med egen fortkomst och egen
förning. De tre äldre jordkommissionerna för den sociala jordfrågans lagvägar
lade .synnerlig vikt på ett sådant framträdande under sina resor i
orterna.
Andro lagutskottets utlåtande Nr 32. (Reservationer.)
35
Norrlandskommittén sökte en kontroll mot sakägare och förrättningsmän
genom arealbestämmelser i överkant för vad som borde minst utläggas i
skilda ägor på olika trakter allt efter ett nordligare läge. Det har sagts,
att motsvarande kontroll i norrländska förbudslagen slagit väl i spann till
förhindrande av otillräckliga jordtilldelningar. I smidighetens namn ersattes
dock i norrländska ägostyckningslagen arealbestämmelserna med en uppräkning
allenast av de erforderliga ägoslagen.
År 1927 utfärdades en kungl, kungörelse i ämnet, och den 19 maj 1930
angav jämväl lantmäteristyrelsen vissa direktiv för tillämpningen av 19
kap. 3 § jorddelningslagen. Dessa senare innehöllo ock en slags arealberäkning
och tillika kubikanvisning för omfattningen av tilläggsjord på
skilda orter. För min del kom jag år 1933 till det resultatet, att lantmäteristyrelsens
tilldelningar voro tagna i underkant till skillnad från norrlandskommitténs,
som lågo i överkant. Styrelsens direktiv kan ock sägas utgöra
en lagstiftning i administrativ väg, om vars befogenhet skilda meningar
kunde råda. Såväl nämnda kungörelse som styrelsens direktiv syntes mig
innefatta ett avsevärt tillmötesgående mot underkantsprincipen, ja tili och
med ett visst påbud mot tilldelningar i överkant (se II lagutskottets utlåtande
nr 18 år 1933 sid. 10 o. f. och sid. 22 o. f.).
*
Riktigt är emellertid det nu framlagda förslagets erinran, att varje förrättning
har sitt särskilda ansikte skilt från alla andra. Det är visserligen
högsta rätt, men även det kan bli högsta orätt, örn lantmätaren helt blir
bokstavstolkare och ej förstår att även klokt och tillmötesgående laga efter
lägenheten. Men även därav få vi ej vänta för mycket i denna ofullkomliga
värld.
Det vill till en redbar Augustus vid spiran för att kunna hålla handen
över sitt folk. Må han komma! Det är vår enda tröst i det föreliggande
fallet.
*
Ganska oöverlagt synes mig däremot vara, att utskottet i motiven tillrått
förrättningsmännen att söka sig sakkunskap hos andra myndigheter av
skilda slag. Att godtyckligt draga in så många särsinnade, oberäkneliga och
oansvariga medarbetare till förrättningen kommer att göra den ena villan
värre än den andra. Det må ju kunna vara hänt någon enstaka gång med departementschefens
allmänna anvisning. Men då utskottet uppfordrar förrättningsmännen
att i tveksamma fall kasta sig i armarna särskilt på vederbörande
egnahemsnämnd och skogsvårdsstyrelse, måste jag på grund av genomlidna
erfarenheter under långa tider resa mig mot ett sådant äventyr. För övrigt
böra väl dessa vederbörande infinna sig också på platsen, örn det skall bli
någon rätsida på saken. Och vem skall då betala dem? Motiv äro visserligen
ingen lag, men de missbrukas gärna till att vara det.
Utskottet säger sig nu ingalunda underskatta vikten, att de nya stadgandena
bli tillämpade på ett nied deras syfte överensstämmande sätt. Men i
36
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. (Reservationer.)
alla fall har utskottet märkligt nog ej funnit skäl föreligga att göra någon
framställning till Kungl. Maj:t i detta grundväsentliga ämne. Det har i diskussionerna
— på lösa boliner tycker jag — förtröstats, att man fick lita på
förrättningsmännen, i varje fall på lantmäteristyrelsen och särskilt dess nuvarande
generaldirektör. En skrivelse från riksdagen skulle väl dock giva
styrelsen och dess chef ett icke föraktligt stöd och en genklang ute i bygderna
för ett sådant bemödande. Det må för övrigt antecknas, att även
lantmäteristyrelsen på den tiden i regeln satte sig emot landshövding Widéns
nit.
Utsikterna äro i det långa loppet ganska ovissa.
Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, I\ A. Norstedt & Söner.
371837
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1937:226 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 a1 i texten