Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS

1937-04-20 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1937:33, Andra lagutskottets utlåtande Nr SS

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1937 kl. 11 t. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion örn ändring i vissa avseenden

av barnavårdslagen m. m.

1 en inom andia kammaren väckt, lill lagutskott hänvisad motion, nr 271,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Andersson i Dunker hemställt,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära

skyndsam utredning örn dels sådan ändring av nu gällande »barnavårdslagar»,

att barnavårdsnämnderna erhålla ökad befogenhet att ingripa mot föräldrar

och särskilt att arbetsföreläggande finge göras även utan att ekonomiska

synpunkter vore avgörande, dels ock rörande möjligheten och lämpligheten

av att staten i större utsträckning än nu bidrager till kostnaderna

för utackordering av barn omhändertagna för skyddsuppfostran.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet,

i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa lill

motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av statens inspektör för fattigvård och barnavård,

varjämte utskottet lämnat svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska

landstingsförbundet tillfälle att yttra sig.

För innehållet i de i anledning härav avgivna yttrandena lämnas redogörelse

nedan.

Utskottet kommer all behandla de båda i motionen berörda spörsmålen

vart för sig.

A. Ökad befogenhet för barnavårdsnämnderna att ingripa mot föräldrar.

I motionen göres gällande, att barnavårdsnämnderna för närvarande i

många fall underlåta alt omhändertaga barn för skyddsuppfostran även då

en dylik åtgärd i och för sig vore befogad. En orsak härtill vore, att barnavårdsnämnderna

sakna tillräcklig;! möjligheter att ingripa mot föräldrar,

som genom försumlighet, dåliga exempel eller annorledes utgöra en fara

för barnens sedliga utveckling. Svårigheter skulle även ofia yppa sig alt

/lilläng till riksdagens protokoll t!)S7. .9 sami. 2 avd Nr SS. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andrå lagutskottets utlåtande Nr 33.

få sådana föräldrar intagna på arbetshem. Detta vore beroende på att enligt

72 § barnavårdslagen arbetsföreläggande för närvarande kan ske endast

om vederbörande undandrager sig att fullgöra den ersättningsskyldighet,

som åvilar honom för kostnaden för omhändertaget barn under 16 år. Enligt

motionären borde huvudvikten ej alltid läggas på att föräldrarna icke

fullgöra sin ersättningsskyldighet, utan såväl intagande på arbetshem som

även andra lämpliga åtgärder borde kunna vidtagas enbart på grund av

försummelserna mot barnen. Som exempel på vilka andra åtgärder, som

kunde tänkas ifrågakomma, nämnes i motionen, att en örn skötseln av hem

och barn okunnig moder borde kunna omhändertagas i syfte att på lämpligt

sätt bibringas kunskaper härutinnan.

För belysning av det sålunda i motionen berörda spörsmålet får utskottet

lämna följande redogörelse.

Utskottet vill till en början fästa uppmärksamheten på vissa bestämmelser

i lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (harnavårdslagen).

Enligt 22 § åligger det barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärder beträffande

a) barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes

för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa;

b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet

eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat;

c) barn under aderton år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder

krävas för dess tillrättaförande; samt

d) person i åldern mellan aderton och tjuguett år, som befinnes vara hemfallen

åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande

vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande.

Finner barnavårdsnämnden sådant förhållande föreligga, som i 22 § a)

c) sägs, äger nämnden, i den mån omständigheterna därtill föranleda, vidtaga

en eller flera av vissa, i 23 § 1 mom. angivna åtgärder, bland annat tilldela

föräldrarna en allvarlig förmaning att bättre uppfylla sina plikter mot barnet

samt erinra dem örn de påföljder, vilka, där rättelse ej vinnes, kunna inträda

enligt lagen.

Enligt 23 § 2 mom. bör barnavårdsnämnd, som beslutat åtgärd, varom

talas i 1 morn., förordna örn övervakning av den, mot vilken åtgärden skall

riktas. Nämnden äger emellertid förordna örn övervakning även utan att

åtgärd enligt 1 mom. vidtagits.

Om barnavårdsnämnden finner de i 23 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa

eller örn sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits, bör nämnden.

enligt 24 § 1 morn., omhändertaga den. varom är fråga, för att bereda

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andru lagutskottets utlåtande Nr 33.

3

honom en efter hans egenskaper och utveckling lämpad behandling (skyddsuppfostron)

enligt i 4 kap. meddelade bestämmelser.

Enligt 29 § 1 inom. äger barnavårdsnämnd, efter medgivande av föräldrarna,

för samhällsvård omhändertaga bani under sexton år, som vistas hos

föräldrarna och på grund av deras sjukdom, liknöjdhet eller oförmåga eller

eljest i hemmet rådande förhållanden är utsatt för nöd, utan att likväl sådant

fall föreligger som i 22 § avses, dock endast under den förutsättning, att

nödtillståndet icke annorledes avhjälpes.

Är missförhållande, som avses i 22 § eller 29 § 1 morn., beroende därpå, att

någon av föräldrarna är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller

för ett lastbart eller oordentligt levnadssätt eller gör sig skyldig till grovt

missbruk eller grov försummelse vid utövande av vårdnaden örn barnet, bör

barnavårdsnämnden, enligt 30 §, göra anmälan härom hos nykterhetsnämnd,

polismyndighet eller domstol för vidtagande av åtgärd, som av det anmärkta

förhållandet kan finnas påkallad och enligt lag ankommer på nämnda myndigheter.

72 § barnavårdslagen är i de delar, som torde vara av särskilt intresse i

förevarande sammanhang, av följande lydelse:

Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden inställa sig till och

efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat arbete

är

a) den, som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar

sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att skyddsuppfostran

eller samhällsvård måste beredas detta, och tillika undandrager sig

fullgörandet av den honom härför åliggande ersättningsskyldighet, samt

b) den, som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt, av

två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt sexton

år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och härigenom

föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran,

som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige prövas

påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

Den arbetsskyldige må kvarhållas å anstalten eller i arbetet, intill dess

grundad anledning föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga

fullgöra sina skyldigheter mot barnet; dock må han ej kvarhållas i oavbruten

följd under längre tid än ett år.

1 fattigvårdslagstiftningskommitténs den 19 april 1921 avgivna betänkande

nied förslag tdl lag om den offentliga barnavården hade upptagits bestämmelser

(§§ 116 och 117) örn straff i vissa fall för den, som av grov vårdslöshet

vanvårdar barn, och för föräldrar, som försumma sin underhållsplikt

mot sina barn.

I den till 1924 års riksdag avlåtna propositionen, nr 150, med förslag till

lag örn samhällets barnavård förklarade föredragande departementschefen,

statsrådet Malm, alt han icke kunde tillstyrka ovannämnda i kommitténs

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andni lagutskottets utlåtande Air 33.

förslag upptagna bestämmelser. I anslutning härtill anförde departementschefen,

bland annat, följande:

Utan tvivel har kommittén anfört vissa beaktansvärda skäl till stöd för

lagbestämmelser i den av kommittén föreslagna riktningen. Men å andra

sidan kunna allvarliga betänkligheter resas mot att i barnavårdslagen intaga

straffbestämmelser av den innebörd kommittén föreslagit. Stadgandet

i 116 § utgör sålunda en komplettering, såvitt angår barn, av strafflagens

bestämmelser om vållande till kroppsskada. Det är avsett dels att avhjälpa

bristen på straffbestämmelse för det fall, då någon av grov vårdslöshet vanvårdar

barn, så att därav uppstår ringare kroppsskada än i 14 kap. 12 §

sägs och dels att möjliggöra en strängare bestraffning av vållande till kroppsskada,

varom förmäles i nämnda lagrum, än nu kan ådömas. Med kammarrätten

är jag ense därom, att ett dylikt stadgande har sin plats i strafflagen.

Den i kommittéförslagets 117 § upptagna bestämmelsen örn straff för föräldrars

försummelse att fullgöra underhållsskyldighet mot barn är helt och

hållet främmande för vår nuvarande lagstiftning. Helt visst är en dylik bestämmelses

införande i en speciallag av beskaffenhet att väcka betänklighet.

Härtill kommer, att frågan örn konkurrens mellan denna straffbestämmelse,

å ena, och arbetsföreläggande enligt 102 § i kommittéförslaget och 71 §

fattigvårdslagen, å andra sidan, icke synes hava blivit på ett tillfredsställande

sätt löst, i det, enligt vad i motiven uttalas, arbetstvång icke utesluter straffpåföljd.

Ett och samma förfarande från föräldrarnas sida kan sålunda föranleda

antingen arbetstvång eller straff eller bådadera. Detta kan enligt min

mening icke anses tillfredsställande.

Av vad ovan anförts framgår, att jag icke anser mig kunna tillstyrka de i

116 och 117 §§ av kommitténs förslag upptagna bestämmelserna. Icke heller

lärer det kunna ifrågasättas att i nu förevarande sammanhang i strafflagen

införa stadganden av sålunda föreslaget innehåll.

Vad åter beträffar försummelse av försörjningsplikten torde genom de i

72 § föreslagna bestämmelserna örn arbetsskyldighet ett synnerligen verksamt

och på fattigvårdens område med framgång begagnat medel hava anvisats

för framtvingande av denna plikts fullgörande.

Riksdagen hade intet afl erinra mot departementschefens uppfattning.

Utskottet vill vidare erinra om att befolkningskommissionen i sitt den 4

december 1936 avgiva betänkande i sexualfrågan (stat. off. utr. 1936: 59.

sid. 141—145) berört spörsmålet örn en vidgad och förbättrad fostran till

familjeliv och föräldraskap. Kommissionen har förklarat sig ämna senare

under sitt arbete upptaga till närmare utredning, på vilka vägar en dylik

fostran skall i högre grad och på ett.mera tillfredsställande sätt kunna inbyggas

i vårt skolväsen och vår folkbildning och hur jämväl andra — enskilda

och offentliga — organ i samhället skola kunna nyttiggöras i detta

viktiga syftes tjänst.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har i sitt över motionen avgivna

yttrande anfört bland annat:

Den av motionären förfäktade åsikten att barnavårdsnämnderna i många

fall skulle undandraga sig att omhändertaga barn för skvddsuppfostran, då

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andrei lagutskottets utlåtande .Vr 33.

5

en sådan åtgärd eljest vore av behovet påkallad, anser jag mig icke kunna

dela. Om en sådan underlåtenhet verkligen förekomme i någon nämnvärd

omfattning, skulle detta självfallet icke få passera oanmärkt. Utan att vilja

förneka möjligheten av att enstaka fall av här åsyftat slag förekommit och

kunna förekomma, synas mig varken i motionen eller eljest hava anförts

skäl, som berättiga till ett påstående av ovannämnda innebörd. Till stöd fillén

motsatt uppfattning om barnavårdsnämndernas sätt att fullgöra sina

åligganden i detta hänseende synes mig kunna åberopas den enligt barnavårdsstatistiken

fortgående ökningen av antalet för skvddsuppfostran omhändertagna

barn.

Denna utvisar följande siffror:

22 § a)

22 § b)

Omhändertagande enligt 22 §.

Städer Landsbygd

1928

1931

1934

1928

1931

1934

215

398

418

608

847

958

Stil

932

1 016

1 058

1 229

1 358

Ehuru jag sålunda ej kan instämma med motionären i ovannämnda hänseende,

är även enligt min mening den i motionen berörda frågan örn samhällets

rätt att i uppfostrande syfte vidtaga åtgärder mot omhändertagna

barns föräldrar förtjänt av uppmärksamhet. Det i motionen anförda exemplet

på sådana åtgärder — okunniga mödrars bibringande av insikter i skötseln

av hem och barn — torde giva en antydan örn motionärens syften i

detta hänseende. Otvivelaktigt synes mig vara, att motionären här träffat

en punkt, till vilken i vår tid med all rätt ett starkt intresse knyter — frågan

örn väckande och stärkande av föräldrarnas känsla av ansvar för barnen och

deras utveckling.

Efter att lia framhållit de möjligheter, som enligt gällande bestämmelser

i barnavårdslagen förefinnas angående ingripande mot föräldrarna, fortsätter

inspektören:

Detta bör emellertid enligt min mening icke få lägga hinder i vägen för

en utveckling i den riktning, som antydes i motionen. Dock måste jag härvid

göra en bestämd reservation mot att tvångsåtgärder eventuellt skola komma

i fråga. Det resultat, man här vill vinna, torde nämligen bliva vida

bättre, örn åtgärderna kunna företagas i fullt samförstånd med den, mot

vilken de riktas.

Jag anser mig sålunda i och för sig icke hava något att erinra mot vad

motionären i förevarande avseende hemställt, men finner mig likväl böra

ifrågasätta, örn ej resultatet av befolkningskommissionens överväganden i

ämnet bör avvaktas.

Snenska fattigvårds- och barnavårds! Örhn udel anser, alt motionären knappast

rätt bedömt innebörden av nu gällande bestämmelser örn föreläggande

av arbete. Härom yttrar förbundet följande:

Motionären uttalar, att arbetsföreläggande borde lä göras »även utan att

ekonomiska synpunkter voro avgörande». Visserligen anläggas vid arbetsföreläggande

ekonomiska synpunkter såväl i § 72 a) barnavårdslagen, däri

s. 6 Kontrollera mot PDF

Andru lagutskottets utlåtande .Yr 33.

6

föreläggandet bl. a. grundas på att kommunen under angivna omständigheter

haft utgifter för vederbörandes barn som icke fyllt 16 år, som i § 72 b),

enligt vilket lagrum i angivna fall föreläggande må göras, då vederbörande

försummat sin underhållsskyldighet utan att dock kommunen haft utgifter

lör barnet. Vid tillämpningen av bestämmelserna i fråga äro dock ekonomiska

synpunkter ingalunda de enda och de avgörande. Arbetsföreläggandets

uppgift är icke att skaffa samhället ersättning för utgiven kostnad utan

att förmå den försörjningspliktige att för framtiden fullgöra sina plikter

mot de anhöriga. Genom omhändertagandet har barnavårdsnämnden vållats

kostnader för barnet, och föräldrarna kunna alltså i enlighet med nyss anförda

bestämmelser i t; 72 a) föreläggas arbete, om de undandraga sig fullgörandet

av den dem åliggande ersättningsskyldigheten härför. Arbetshennnen

för kvinnor äro så anordnade, afl t. ex. en moder, som på grund

av sin okunnighet eller vårdslöshet orsakar, att hemmet blir uselt skött och

barnen vanvårdade, där kan få lära sig att sköta hem och barn. Skulle det

i särskilt fall icke vara lämpligt att ombesörja sådan moders intagning i

arbetshem, föreligger ej hinder att nämnden ordnar för hennes mottagande i

annan anstalt eller enskilt hem: sistnämnda åtgärd är dock i regel förenad

med kostnader för kommunen, vilket ju icke är fallet, örn hon intages i arbetshem.

Vad som nu sagts örn kvinnor är givetvis tillämpligt även i fråga örn

män.

Därefter anför förbundet vidare:

Motionären synes hysa goda förhoppningar örn möjligheterna för att genom

uppfostran av föräldrarna och närmast modern kunna skapa goda hem.

Tyvärr ge erfarenheterna från arbetshemmen vid handen, att förväntningarna

i fråga örn resultatet av den rent uppfostrande sidan av hemmens verksamhet

icke få ställas höga. Detta torde för övrigt gälla örn alla tvångsåtgärder

för uppfostran av vuxna människor. Bättre kunna utsikterna vara, örn

åtgärderna kunna vidtagas utan tvång, i fullt samförstånd med vederbörande.

Det torde någon gång ha förekommit att kommun låtit en moder, som visat

sig sakna förmåga att sköta hemmet, genomgå en hushållsskola. I dylika fall

äro utsikterna för en verklig uppryckning av hemmet betydligt bättre än när

åtgärder vidtagas med tvång.

I anslutning till det anförda förklarar förbundet sig icke kunna tillstyrka

den i motionen föreslagna utredningen.

Svenska stadsförbundets styrelse har likaledes avstyrkt bifall lill motionen

samt till stöd härför anfört:

Styrelsen vill icke förneka, att behov av strängare bestämmelser angående

arbetsföreläggande icke så sällan gör sig gällande, men måste ställa sig avvisande

beträffande en omläggning av bestämmelserna i den riktning, motionen

anvisar. Då det förutsättes, att moder, som vansköter hem och barn,

skulle kunna omhändertagas för att på lämplig inrättning få lära sig sköta

såväl hem som barn, synes detta till en början innebära ett väl långt gående

ingrepp i den personliga friheten, i vart fall örn förutsättningarna icke närmare

preciseras. Det allmännas kostnader för omhändertagande av barnen

torde redan nu vara så stora, att man måste tveka att därutöver framkalla

nya utgifter för åtgärder, som ofta nog torde bli föga effektiva.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

7

Svenska landstingsförbundets styrelse yttrar:

De i föreliggande motion avhandlade spörsmålen synas vara värda allt beaktande.

Det kan sålunda inträffa fall, där det skulle vara önskvärt, att

barnavårdsnämnderna erhålla ökad befogenhet att ingripa mot föräldrar,

som sakna förutsättningar att rätt vårda och fostra sina barn. Man måste

emellertid enligt styrelsens mening vara synnerligen försiktig, när det gäller

att på detta område öka samhällets befogenheter att ingripa i de enskilda

medborgarnas liv. Det vill synas, som örn man i stället för dylika ingrepp i

första hand bör söka få till stånd bättre förhållanden genom en upplysningsverksamhet,

som syftar till en vidgad och förbättrad föräldrafostran. Befolkningskommissionen

har riktat uppmärksamheten på detta betydelsefulla

spörsmål i sitt betänkande i sexualfrågan och anmält, att ärendet i ett senare

betänkande kommer alt upptagas till utförligare behandling.

Svenska landskommunernas förbund har tillstyrkt en utredning i motionens

syfte, under förmälan, att brist i gällande lagstiftning nog finge anses

finnas i de avseenden motionären framhållit.

Det i motionen berörda spörsmålet örn väckande och stärkande av för- Utskottet.

äldrars ansvarskänsla för barnen är enligt utskottets mening förtjänt av stor

uppmärksamhet. Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har

emellertid befolkningskommissionen i sitt betänkande i sexualfrågan uttalat,

att kommissionen har för avsikt att senare under sitt arbete till närmare

utredning upptaga frågan, på vilka vägar en fostran till familjeliv och föräldraskap

skall i högre grad och på ett mera tillfredsställande sätt än vad

för närvarande är fallet kunna inbyggas i vårt skolväsen och vår folkbildning

och hur jämväl andra —- enskilda och offentliga — organ i samhället

skola kunna nyttiggöras i detta viktiga syftes tjänst. Det synes utskottet,

som om den av befolkningskommissionen sålunda planerade utredningen

skulle vara ägnad att främja syftet med förevarande motion. Under sådana

förhållanden och då utskottet icke känt sig övertygat örn behovet och lämpligheten

av en särskild utredning i enlighet med de av motionären angivna

riktlinjerna har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka motionen i förevarande

del.

It. Högre statsbidrag till kostnaderna för utackordering av barn,

omhändertagna för skyddsuppfostran.

Såsom en ytterligare orsak till att barnavårdsnämnderna underlåta att omhändertaga

barn för skyddsuppfostran anföres i motionen, att det nu utgående

statsbidraget till de därmed förenade kostnaderna vore alltför lågt.

Utskottet vill till en början i korthet redogöra för gällande bestämmelser

örn statsbidrag till kostnaderna för skyddsuppfostran och vissa andra därmed

sammanhängande förhållanden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Enligt kungl, kungörelsen den 8 maj 1925 om statsbidrag till vissa kostnader

enligt barnavårdslagen m. m. i dess genom kungl, kungörelsen den 30

november 1934 ändrade lydelse äger barnavårdsnämnd, som enligt 22 § d)

barnavårdslagen för skyddsuppfostran omhändertagit en person mellan 18

och 21 år, vilken hemfallit åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt

m. m., att för utgift i samband därmed erhålla ersättning av staten.

Statsbidrag utgår vidare för andra minderåriga, som äro omhändertagna för

skyddsuppfostran. Örn vederbörande ej överlämnats till skyddshem, utgår

bidraget till kommunen (barnavårdsnämnden) med 50 kronor, örn barnet är

i enskilt hem, och nied 80 kronor, örn det är på barnhem, allt per år. För

skyddshemselev utgår statsbidraget till styrelsen för skyddshemmet nied 200

kronor per år, örn eleven vistas på hemmet, eljest nied 50 kronor. — Kommunen

i sin ordning har att för en till skyddshem överlämnad person erlägga

årlig avgift, sorn utgör 1 000 kronor för elev, som vistas på hemmet,

och eljest 300 kronor. Av avgiften skall nämnden själv vidkännas respektive

300 och 75 kronor. Återstoden erhålles av landstinget, och vad

sorn kunnat uttagas av enskild delas lika mellan kommunen och landstinget.

Primärkommunerna hava icke ålagts att inrätta barnavårdsanstalt. Däremot

åligger det landsting (stad utanför landsting) att eventuellt i förening

nied annat landsting (stad) inrätta skyddshem för vanartade; för en del speciella

grupper av vanartade anskaffas dock skyddshem av slaten. Emellertid

hava statsmakterna år 1936 i anslutning till ett av skyddshemssakkunniga

år 1935 framlagt förslag beslutat, att staten skall av landstingen övertaga

deni nu åvilande uppgifter och kostnader beträffande skyddshemmen,

vilket beslut skall träda i full tillämpning från och nied den 1 januari 1940.

Detta beslut avsåg däremot ej att medföra någon lindring i kommunernas

kostnader för barn, omhändertagna för skyddsuppfostran. Till de årliga

driftkostnaderna vid skyddshemmen skulle sålunda vederbörande barnavårdsnämnd

bidraga med 300 kronor för elev samt med 75 kronor för villkorligt

utskriven elev. Dessutom skulle av nämnden erläggas ett beklädnadsliidrag

av 200 kronor för varje nyintagen elev.

Den 24 januari 1936 beslöt Kungl. Majit tillsätta en kommitté, benämnd

kommunalskatteberedningen, nied uppdrag all i enlighet med vissa av föredragande

departementschefen, statsrådet Wigforss, i statsrådsprotokollet för

nämnda dag angivna riktlinjer verkställa utredning rörande den kommunala

beskattningen jämte därmed sammanhängande frågor. I statsrådsprotokollet

heter det bland annat:

Den utveckling, sorn särskilt under de senaste årtiondena ägt runi inom

olika områden av samhällslivet, har icke kunnat undgå att taga sig uttryck i

en stark stegring av de kommunala utgifterna. Samtidigt som kommunerna

nödgats åtaga sig nya uppgifter av maktpåliggande och kostnadskrävande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

9

natur, hava kraven på den kommunala verksamhetens effektivitet över huvud

taget blivit allt större. Väl har staten genom speciella förvaltningsbidrag i

betydande utsträckning tagit sig an finansieringen av åtskilliga till kommunerna

hänskjutna bestyr samt även därutöver trätt hjälpande emellan genom

att tilldela synnerligt skattetyngda kommuner understöd, men dessa åtgärder

hava icke visat sig tillräckliga för att åvägabringa den lättnad och ut jämning

av det kommunala skattetrycket, som allmänt erkännes vara av behovet påkallad.

Härför torde — såsom redan skatteutjämningsberedningen framhöll

i sitt under 1932 avgivna principbetänkande —- i främsta rummet erfordras

ett avlyftande från kommunerna av kostnaderna för vissa uppgifter. Vid den

nya utredningen av kommunalskattefrågan bör därför ånyo upptagas till

övervägande frågan örn erforderliga jämkningar i den nuvarande fördelningen

av samhällsuppgifterna mellan staten och kommuner av olika ordning.

Med hänsyn till dessa uppgifters mångskiftande natur låter det sig icke

göra att på detta stadium uppdraga några bestämda gränser för denna omprövning.

Emellertid bör uppmärksammas, att icke en eventuell överflyttning

av uppgifter kommer att förorsaka minskad effektivitet eller bristande

sparsamhet vid deras handhavande; särskilt viktigt är detta, örn i något fall

beslutanderätten skulle befinnas icke lämpligen kunna förbindas med skyldighet

att lill någon mera väsentlig del bära de utgifter, som föranledas av

besluten.

Inom beredningen har utarbetats el t utkast rörande fördelningen av kostnaderna

för fattigvården och barnavården. Beredningen har i detta utkast

förklarat sig icke lia kunnat undgå att finna, att åtgärder vore starkt av behovet

påkallade för att vinna lindring i särskilt de skattetyngda kommunernas

kostnader för fattigvård och barnavård. Att helt och hållet överflytta

primärkommunernas kostnader för sådana ändamål till stat eller landsting

hade beredningen ansett sig ej kunna förorda. Beredningen hade övervägt,

huruvida ett system, enligt vilket kommunerna tillerkändes bidrag till viss

del av berörda kostnader, skulle giva bättre resultat, därvid beredningen

diskuterat två alternativa möjligheter.

Ville man utforma bidragslinjen med hänsyn tagen främst lill skattetrycket

inom de olika kommunerna och sålunda i huvudsakligt syfte att främja

skatteutjämning mellan kommunerna, måste enligt beredningen avgörande

betydelse tillmätas kommunalskattens storlek inom vederbörande kommun.

Därjämte måste tydligen hänsyn lagas till storleken av kommunens kostnader

för fattigvård och barnavård. Med dessa utgångspunkter framkom

beredningen till ett alternativ, enligt vilket statsbidrag skulle utgå till varje

kommun, vars kostnader för nämnda ändamål under ett kalenderår med

större eller mindre del överstege antalet skattekronor och skatteören för

samma år, dock endast där den utdebiterade kommunalskatten uppginge till

visst minimibelopp (alternativ 1).

Frågan örn bidrag lill kommunerna för ifrågavarande ändamål kunde emellertid

enligt beredningen behandlas även från den ståndpunkten, att fattigvården

och barnavården såsom en statens angelägenhet borde i sin helhet bekostas

av statsverket samt att — örn detta av praktiska skäl befunnes icke görligt

Hihang lill riksdagens protokoll 1037. 0 sand 2 aud. Nr 33.

o

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

— staten i vart fall borde bestrida viss del av kostnaderna. I så fall borde fasta

bidrag i princip utgå till alla kommuner, vilka fått vidkännas kostnader för

de ändamål, varom här är fråga (alternativ II). Ville man anordna statsbidraget

enligt den senare linjen, kunde man enligt beredningen tänka sig

bidrag till varje kommun med ett fixt belopp för varje i kommunen mantalsskriven

person, vilket obestridligen i tillämpningen bleve enklast. Ansåges

en differentiering i fråga örn statsbidragen vara erforderlig även vid det

senare alternativet, syntes beredningen en möjlighet vara att verkställa en

gruppering av rikets kommuner med hänsyn till risken för inträffande

fattigvårds- och barnavårdsfall. Reglerna för statsbidragets bestämmande

torde enligt beredningens mening böra kompletteras med en föreskrift, att

bidraget i intet fall finge överstiga viss del av de kostnader, för vars täckande

bidraget skulle utgå. Ej heller torde det böra få förekomma, att bidraget per

skattekrona räknat överstege viss del av den för året beslutade utdebiteringen

inom kommunen.

Utkastet har varit utremitterat till vissa myndigheter och sammanslutningar,

varefter spörsmålen varit föremål för ytterligare behandling inom beredningen.

Vid 1936 års riksdag har frågan örn ändrad fördelning mellan staten och

kommunerna av kostnaderna för fattigvård och barnavård motionsledes

upptagits.

Sålunda yrkades dels i motionen I: 288 att utredning skulle ske bland annat

rörande hemortsrättens avskaffande samt helt eller delvis förstatligande

av fattigvården och dels i motionerna II: 58 och 59 att utredning skulle ske

och förslag framläggas till sådan ändring i fattigvårdslagen och barnavårdslagen

att alla nuvarande hemortsbestämmelser slopades, att i stället inskreves

i lagen, att varje svensk medborgare hade hemortsrätt i Sverige, utan angivande

av någon särskild kommun, samt att staten betalade 75 % av alla

fattigvårds- och barnavårdskostnader, som av därtill av staten utsedd kontrollmyndighet

godkänts.

Andra lagutskottet, som behandlade dessa motioner, erinrade i utlåtande

nr 35 örn de för kommunalskatteberedningen meddelade direktiven och framhöll,

att beredningen torde komma att taga ställning till frågorna örn fattigvårdens

och barnavårdens fullständiga eller delvisa förstatligande; vidare

erinrade utskottet örn de s. k. organisationssakkunnigas betänkande, vari

frågan om fattigvårdsprocesserna behandlats, samt om det uppdrag, som

den 28 februari 1936 lämnats åt en särskild kommitté att verkställa revision

av, bland annat, lagstiftningen rörande mantalsskrivning, vilken lagstiftning

ägde betydelse för frågan örn hemortsrättsförvärv i fattigvårdshänseende.

Då de spörsmål, som berörts i motionerna, således på grund av utredningar

redan vöre eller torde bliva föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, ansåg

sig utskottet icke böra hemställa till riksdagen att hos Kungl. Majit begära

ytterligare utredning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Amira lagutskottets utlåtande Nr 33. II

Motionerna föranledde ej heller någon riksdagens åtgärd i nu berörda

avseenden.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård, svenska fattigvårds- och

barnavårdsförbundet samt svenska landstingsförbundets styrelse lia i sina

till utskottet avgivna yttranden under hänvisning till kommunalskatteberedningens

arbete avstyrkt den i motionen påyrkade utredningen.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har därjämte yttrat bland

annat:

Huruvida en höjning av statsbidraget i och för sig kan anses motiverad,

är ett spörsmål, som knappast låter sig besvaras utan närmare utredning. En

synpunkt, som enligt min mening ej bör förbises, är att ett högre statsbidrag

till kostnaderna för skyddsuppfostran kan fresta till vidtagande av denna

åtgärd även i fall, då omhändertagande för samhällsvård bort ske. Så skedde

veterligen i flera fall under den första tiden av den nuvarande statsbidragskungörelsens

giltighet. Visserligen torde ett sådant förfaringssätt merendels

vara uteslutet genom de strängare förutsättningar, som äro uppställda för

beslutet örn omhändertagande för skyddsuppfostran, och bamavårdskonsulenternas

granskningsplikt i fråga örn ansökningarna om statsbidrag torde

verka i samma riktning. Å andra sidan kan det emellertid i många fall bereda

barnavårdsnämnderna svårigheter att klart konstatera, om ett fall är

att hänföra till 22 § a) (skyddsuppfostran) eller 29 § 1 morn. (samhällsvård)

.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har anfört bland annat:

Det må erinras örn, att det motiv, sorn torde ligga till grund för nu utgående

statsbidrag, är av helt annan art än de av motionären anförda skälen.

Fattigvårdslagstiftningskommittén hade föreslagit, att statsbidrag skulle utgå

för varje utackorderat barn och utgick därvid ifrån det angelägna uti, att åt

barnen skulle väljas verkligt goda och lämpliga hem. Detta förslag bifölls

emellertid endast i avseende på barn, omhändertagna för skyddsuppfostran.

Frågan om anskaffandet av goda fosterhem befinner sig numera i ett helt

annat läge än vad då var fallet, och kostnaderna för utackordering torde i

regel vara desamma oavsett örn omhändertagandet gäller skyddsuppfostran

eller samhällsvård. Härtill kan läggas, att vissa fall av samhällsvård enligt

29 § 1 mom. kunna vara närstående till fall av skyddsuppfostran, och att

därför de av motionären för statsbidrag vid skyddsuppfostran åberopade

motiven även kunna åberopas för vissa samhällsvårdsfall. Av det sagda

torde framgå, att en utvidgning av statens bidragsskyldighet icke gärna kan

inskränkas till barn, omhändertagna för skyddsuppfostran.

Svenska landstingsförbundets styrelse har anfört, att en ökning av statsbidraget

till ifrågavarande kostnader i och för sig förefölle väl motiverad.

Svenska stadsförbundets styrelse har uttalat, alt någon anledning till erinran

från kommunalt håll mot motionärens krav på ökat statsbidrag för

ifrågavarande ändamål givetvis icke funnes. Under hänvisning till att nu

gällande bestämmelser örn statsbidrags utgående endast för några är sedan

s. 12 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

12 Andrei lagutskottets utlåtande Nr 33.

erhållit sin nuvarande utformning har styrelsen emellertid avstyrkt bifall

till motionen.

Svenska landskommunernas förbund har tillstyrkt utredning. Såsom skäl

härför har förbundet i huvudsak anfört:

Såsom motionären framhåller kunna utgifterna för barn, omhändertagna

för skvddsuppfostran, bliva synnerligen betungande för en ekonomiskt svag

kommun. Det är alls icke uteslutet, att en dylik kommuns kostnader för ett

fåtal barn kunna komma att belöpa sig till 1 å 2 kronor per skattekrona.

Ett utvidgat statsbidragssystem skulle säkerligen ge lagstiftningen större effektivitet,

enär barnavårdsnämnderna i så fall bleve i tillfälle att vid prövningen

av fråga om omhändertagande låta vårdbehovet vara den utslagsgivande

synpunkten, vilket givetvis är lagstiftningens egentliga mening, och

icke låta sig influeras av sådana för sakens ordnande i princip ovidkommande

omständigheter såsom framförallt ekonomiska. För övrigt är det ju

ett betydande ekonomiskt intresse för staten, att lagstiftningen tillämpas

effektivt. Man vill ju genom skyddsuppfostringsåtgärderna skapa samhällsdugliga

individer och förhindra dem att komma i konflikt med strafflagen.

När detta händer, torde de kostnader, som härav uppstå för staten, mången

gång bli kostsammare än de åtgärder, som på ett tidigare stadium hade bort

vidtagas. Fråga är, om man ej bör anse, att alla de åtgärder, som stå i samband

med omhändertagande för skyddsuppfostran, äro av renodlat statligt

intresse. Örn staten för tillgodoseende av detta vill anlita den kommunala

organisationen, hör staten också i större utsträckning än vad fallet nu är

svara för kostnaderna.

Av de ovan återgivna direktiven för kommunalskatteberedningens arbete

framgår, att beredningen har att vid fullgörandet av sitt uppdrag taga under

omprövning, bland annat, frågan om erforderliga jämkningar i den nuvarande

fördelningen av samhällsuppgifterna mellan staten och kommuner av

olika ordning. Då den av motionären berörda frågan i ett större sammanhang

är föremål för kommunalskatteberedningens uppmärksamhet, har utskottet

icke funnit skäl föreslå riksdagen att i anledning av motionen göra

någon framställning till Kungl. Majit i förevarande hänseende.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad utskottet ovan (sid. 7 och 12) anfört får utskottet

hemställa:

A. Beträffande frågan örn ökad befogenhet för barnavårdsnämnderna att

ingripa mot föräldrar:

att motionen i förevarande del icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd;

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande 1Vr 33.

13

B. Beträffande frågan om högre statsbidrag till kostnaderna för utackordering

av barn, omhändertagna för skgddsuppfostran:

att motionen i förevarande del icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 april 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

IVAR ÖSTERSTRÖM.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Linder, Tamm, Norman, Knut Petersson, Sten

Ekströmer och Holstenson*;

från andra kammaren: herrar Österström, Olovson, Pettersson i Hällbacken,

Johanson i Hallagården, Molander, Sandström i Sollefteå, Hermansson och Thorell.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Johanson i Hallagården, som ansett att utskottet bort förorda en

förutsättningslös utredning av föreliggande frågor.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.