Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Martts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926

1937-04-20 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1937:34, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Martts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

1

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1937 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Martts proposition

med förslag till lag angående fortsatt giltighet av

lagen den 13 juli 1926 (nr 398) om arbetstiden d

svenska fartyg (sjöarbetstidslagen), dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 5 mars 1937 dagtecknad proposition, nr 184, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398) om

arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen).

Härigenom förordnas, att lagen den 13 juli 1926 örn arbetstiden å svenska

fartyg (sjöarbetstidslagen), vilken lag gäller till och med den 31 december

1937 x), skall äga fortsatt giltighet efter sistnämnda dag till och med den 31

december 1938; och skall beträffande sådan under tiden för sjöarbetstidslagens

giltighet begången förseelse, som avses i 21—24 §§, ävensom i fråga

örn domstol i tvistemål, som bör bedömas efter samma lag, vad i lagen är

stadgat fortfara att gälla även efter den 31 december 1938.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft

två i anledning av densamma i andra kammaren väckta motioner, nämligen

nr 449 av herr Lindberg i Stockholm och nr 456 av herr Nordström i Kramfors

m. fl.

I motionen II: 456 har yrkats, att riksdagen måtte besluta att i stället

för Kungl. Maj:ts proposition nr 184 örn förlängd giltighet av lagen den 13

juli 1926 örn arbetstiden å svenska fartyg (Sjöarbetstidslagen) för sin del

till lag upphöja det förslag, som av Kungl. Majit framlades i proposition

nr 240/1934.

I motionen II: 449 har hemställts, att riksdagen ville besluta sådan ändring

av 10 § sjöarbetstidslagen, att halv fridag, som icke kan lämnas i spanska

*) Se 1934: 496. Senaste lydelse i vissa delar, se 1930: 218.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 34.

UDO S7

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

hamnar, och sådana halva fridagar, som icke utgå på den grund att fartyget

legat till sjöss under hel eller i det närmaste hel månad, må kunna uttagas

när fartyg anlöper hamn där hinder för lämnande av sådan ledighet icke

möter.

Motionen upptager ett förslag till tillägg till 10 § sjöarbetstidslagen av

följande lydelse:

Har under någon månad eller månader, sjöman ej kunnat erhålla ovan

sagda ledighet, varder han berättigad erhålla den förlorade ledigheten så

snart tillfälle därtill gives.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det av Kungl. Maj:t framlagda

förslaget, tillåter sig utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas här nedan, att hänvisa till propositionen; och får utskottet i fråga

örn vad motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden hänvisa till motionerna.

Den 24 oktober 1919 utfärdades lag örn arbetstiden å svenska fartyg (nr

663) att gälla till och med den 31 december 1923.

Genom lag den 29 juni 1923 (nr 290) utsträcktes giltighetstiden för 1919

års lag med en mindre väsentlig ändring till och med den 31 december 1926.

Den 30 april 1925 anmodade Kungl. Maj:t kommerskollegium att verkställa

utredning angående verkningarna av 1919 års lag samt till Kungl.

Majit inkomma med förslag i ämnet. Efter att hava verkställt den anbefallda

utredningen avgav kommerskollegium den 28 november 1925 betänkande med

förslag till sjöarbetstidslag m. m.

I proposition, nr 81, till 1926 års riksdag framlades förslag till ny

lag, avseende definitiv reglering av sjöarbetstidslagstiftningen. Propositionen

behandlades av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande, nr 23, hemställde,

att riksdagen måtte för sin del antaga ett av utskottet utarbetat förslag,

upptagande ett antal sakliga ändringar. Beträffande lagens giltighetstid

hade utskottet med hänsyn till lagens svårbedömliga karaktär och av de

internationella förhållandena å detta område motiverad försiktighet funnit

sig böra tillråda en ytterligare försöksperiod på förslagsvis fyra år. Sedan

riksdagen bifallit utskottets hemställan, utfärdade Kungl. Majit i överensstämmelse

med riksdagens beslut den 13 juli 1926 (nr 398) lag örn arbetstiden

å svenska fartyg (sjöarbetstidslag) att gälla från och med den 1 januari

1927 till och med den 31 december 1930.

Genom lag den 13 juni 1930 (nr 218) erhöll 1926 års lag, med ändrad

lydelse av 9 § och slutbestämmelserna i lagen, fortsatt tillämpning till och

med den 31 december 1933.

Samtidigt med den nya lagens utfärdande uppdrog Kungl. Majit åt kommerskollegium

och socialstyrelsen gemensamt att verkställa utredning rörande

de erinringar och ändringsförslag, som framställts eller under utredningens

gång kunde komma att framställas i fråga örn sjöarbetstidslagen,

ävensom att till Kungl. Majit inkomma med berörda utredning jämte det

förslag, vartill densamma kunde föranleda.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 3

Genom lag den 21 april 1933 (nr 139) utsträcktes giltighetstiden för 1926

års sjöarbetstidslag till och med den 31 december 1934.

Efter verkställd utredning överlämnade kommerskollegium och socialstyrelsen

ett den 25 september 1933 dagtecknat betänkande med förslag till

ny sjöarbetstidslag (stat. off. utr. 1934: 8).

Genom proposition, nr 240, till 1934 års riksdag framlade Kungl. Maj:t

förslag till ny lag, avseende definitiv reglering av sjöarbetstidslagstiftningen.

Detta lagförslag innehöll dels vissa reformförslag av principiell natur, innebärande

utsträckt tillämpning av åtta-timmarsprincipen eller i vissa fall en

anpassning av arbetstidsregleringen i riktning mot en närmare överensstämmelse

med denna princip, dels ock förslag till sakliga ändringar i flertalet

av lagbestämmelserna i övrigt, varjämte formell överarbetning av lagen i

dess helhet verkställts.

Propositionen behandlades jämte i ämnet väckta motioner av andra lagutskottet,

som i sitt utlåtande, nr 42, hemställde, att riksdagen måtte för

sin del antaga lag i ämnet i enlighet med ett av utskottet framlagt förslag,

innebärande fortsatt provisorisk förlängning av 1926 års sjöarbetstidslag i

den lydelse den erhållit genom 1930 års lag. Såsom motiv för detta sitt

förslag åberopade utskottet, som i utlåtandet särskilt uppehållit sig vid

ämnets internationella sida, huvudsakligen det väntade återupptagandet i

Genéve av de sjöfartsspörsmål, åt vilka internationella arbetskonferensens

trettonde sammanträde (tredje sjöfartskonferensen) i oktober 1929 uteslutande

varit ägnat, däribland främst frågan örn en internationell reglering av arbetstiden

å fartyg. Utskottet fann sig icke böra förorda, att den svenska sjöarbetstidslagstiftningen

för det dåvarande gjordes till föremål för revision,

vare sig i dess helhet eller i mera begränsad omfattning, utan tillstyrkte

utsträckning av gällande lags giltighet för en tid av ytterligare tre år.

Med bifall till utskottets hemställan antog riksdagen för sin del det med

utskottets utlåtande framlagda lagförslaget.

I enlighet härmed utfärdade Kungl. Majit den 12 oktober 1934 (nr 496)

lag angående fortsatt giltighet av 1926 års sjöarbetstidslag till och med den

31 december 1937.

I förevarande proposition föreslås nu, att 1926 års sjöarbetstidslag måtte

få fortsatt giltighet till och med den 31 december 1938.

I propositionen har föredragande departementschefen, statsrådet Sköld,

lämnat en redogörelse (sid. 4—9), till vilken utskottet får hänvisa, för vad

som i hithörande ämnen förekommit efter 1934 års riksdagsbehandling.

Departementschefen har därefter anfört bland annat:

Ehuru internationella arbetskonferensens förslag till konvention angående

arbetstid å fartyg och bemanning, såsom av min redogörelse för dess innehåll

framgår, i fråga örn arbetstidsregleringen i väsentliga avseenden företer

stor likhet med det förslag till ny sjöarbetstidslag som av Kungl. Maj:t

förelädes 1934 års riksdag, föreligga dock betydande skiljaktigheter. Konventionsförslagets

bemanningsföreskrifter innebära även väsentliga nyheter

som äro att taga i betraktande i detta sammanhang. Med hänsyn till den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

korta tid som stått till buds för denna frågas förberedande, sedan konventions-

och rekommendationstexterna förelegat i slutligt skick, har det befunnits

ogörligt att till 1937 års riksdag framlägga förslag till ny sjöarbetstidslag

tillika med förslag örn godkännande av konventionen. Den allsidiga

och omsorgsfulla prövning, som med hänsyn till förevarande frågas vikt

måste ägnas densamma jämväl under medverkan av de närmast intresserade

parterna, skulle icke hava medhunnits. Det för den skull nödvändiga uppskovet

med framläggande av förslag till ny sjöarbetstidslag bereder också

möjlighet för fullföljande av det nordiska samarbete som inletts i syfte att

skapa en grundval för ensartade regler i samtliga nordiska länder på detta

område.

I sistnämnda hänseende är att beakta ej blott önskvärdheten i allmänhet

av en till allt flera rättsområden utsträckt enhetlig lagstiftning i de nordiska

länderna utan även och särskilt de gynnsamma verkningar ett samgående

på förevarande område otvivelaktigt skulle medföra till undanröjande

av osund konkurrens och främjande av skälig förbättring av sjöfolkets

arbets- och levnadsvillkor. De betänkligheter med hänsyn till rederinäringens

konkurrensförmåga, som åtgärder av ifrågavarande slag kunna

framkalla, måste uppenbarligen minskas i mån som internationell eller i

vart fall gemensam nordisk reglering kan åvägabringas.-----—

Med hänsyn till vad jag sålunda framhållit har jag, som förutsätter att

erforderliga utredningsarbeten ävensom det förberedande nordiska samarbetet

skola kunna slutföras så tidigt att förslag skola kunna föreläggas

nästa års riksdag, funnit mig böra förorda, att nu gällande sjöarbetstidslag

förlänas förlängd provisorisk giltighet till och med utgången av år 1938.

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Motionerna.

I motionen II: 456 hemställes, att riksdagen måtte för sin del till lag

upphöja det förslag, som framlades i propositionen nr 240 till 1934 års

riksdag.

Till belysning av det i motionen II: 449 behandlade spörsmålet får utskottet

lämna följande redogörelse.

10 § i gällande sjöarbetstidslag är av följande lydelse:

Under fartygs uppehåll i hamn skall sjöman, för att få tillfälle att under

affärs- och expeditionstid gå i land, en gång i månaden åtnjuta ledighet

från skeppstjänsten för tiden efter klockan 12 middagen å dag, då affärsoch

expeditionslokaler hållas öppna. Överstiger icke fartygs oavbrutna uppehåll

i hamn fyrtioåtta timmar, må dock sådan ledighet påfordras allenast,

såvida fartygets avgång därigenom icke fördröjes.

Av intresse i förevarande sammanhang torde även vara stadgandet i 51 §

andra stycket sjömanslagen den 15 juni 1922, vilket stadgande är så lydande:

Ligger fartyget förtöjt i hamn eller eljest å säker ankarplats, må sjöman

icke vägras tillstånd att under fritid gå i land, såvida ej sjömannens kvarstannande

ombord är av behovet påkallat med hänsyn till fartygets, lastens

eller de ombordvarandes säkerhet, fullgörandet av nödvändig skeppstjänst

eller fartygets förestående avresa eller förhalning. Där så lämpligen kan

ske, äger sjömannen rätt att utan kostnad anlita fartygets båtar för att

komma i land.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Utskottet tillåter sig även erinra om vissa bestämmelser i lagen den 5

mars 1937 angående åtgärder för att förhindra frivilligas deltagande i inbördeskriget

i Spanien rn. m., vilken lag trätt i kraft den 7 i nämnda månad och

gäller t. o. m. den 28 februari 1938 eller den tidigare dag Konungen förordnar.

Enligt 4 § i denna lag åligger det befälhavaren å svenskt fartyg,

som anlöper Spanien, att utan hinder av bestämmelserna i 51 § andra stycket

sjömanslagen och 10 § sjöarbetstidslagen förbjuda besättningen landstiga i

Spanien, där ej tjänsten så kräver. Jämlikt 5 § i lagen äger Konungen i

fråga örn svenskt fartyg, som anlöper Spanien, föreskriva, att fartyget skall

på resan anlöpa viss hamn för att taga ombord eller ilandsätta särskilt utsedda

kontrollörer.

I herr Lindbergs motion ifrågasattes sådan ändring i 10 § sjöarbetstidslagen,

att halv fridag, som icke kan lämnas i spanska hamnar, och sådana

halva fridagar, som icke utgå på den grund, att fartyget legat till sjöss under

hel eller i det närmaste hel månad, må kunna uttagas när fartyget anlöper

hamn, där hinder för lämnande av sådan ledighet icke möter.

Den ifrågavarande bestämmelsen i sjöarbetstidslagen har varit föremål för

åtskillig uppmärksamhet.

I 1919 års lag örn arbetstiden å svenska fartyg fanns i 11 § ett stadgande

av samma lydelse som 10 § i gällande sjöarbetstidslag.

I sitt den 28 november 1925 avgivna utlåtande angående verkningarna av

1919 års lag jämte förslag till sjöarbetstidslag m. m. föreslog kommerskollegium,

att stadgandet skulle uteslutas ur sjöarbetstidslagstiftningen. Örn ett

stadgande av detta innehåll överhuvud taget alltjämt vore behövligt, borde

detsamma enligt kommerskollegii mening överflyttas till sjömanslagen samt

intagas i dennas 51 §.

Förslaget har av kommerskollegium motiverats med att stadgandet i fråga

dels folie utom ramen för sjöarbetstidslagstiftningen samt i stället syntes till

sin karaktär närmare sammanhänga med en del bestämmelser i sjömanslagen,

speciellt 51 §, dels ock till följd av de i sjöarbetstidslagen bestämda inskränkningarna

i sistnämnda lags tillämpningsområde icke bleve gällande beträffande

åtskilliga kategorier av sjömän.

Kommerskollegium framhöll, att 11 § intoge en viss undantagsställning i

1919 års lag, samt yttrade i anslutning härtill bland annat:

Detta förhållande understrykes ytterligare av det sätt, på vilket man

kringgärdat den rätt, som genom stadgandet i fråga tillförsäkrats sjömännen.

Därest sjöman i strid mot 11 § hålles i arbete, äger han icke därför åtnjuta

ersättning såsom för övertidsarbete eller eljest något personligt vederlag.

Den enda garanti, som ansetts lämplig, bjudes genom bestämmelsen i 21 §

örn straff för befälhavare, som förvägrar sjöman ifrågavarande rätt. Detta

förhållande, sammanställt därmed, att syftet med stadgandet, sådant det uttryckligen

angivits, icke är att tillförsäkra sjömännen en halv dags semester

i månaden utan att bereda dem tillfälle att ombesörja egna angelägenheter

i land, är ägnat att draga i tvivelsmål, huruvida stadgandet överhuvudtaget

har sin plats i arbetstidslagen. Såsom huvudsakligt syfte med den genom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lar/utskottets utlåtande Nr 34.

lagstiftning åstadkomna begränsning av arbetstiden bar städse framstått det

sociala kravet på ett förebyggande av missbruk av besättningens arbetskraft.

Det ilig tillgodosedda intresset synes emellertid vara av särskild, personlig

art och nära sammanhängande med åtskilliga andra dylika, vilka kommit till

beaktande i samband med det tillgodoseende av olika sociala synpunkter,

som erhållit uttryck i den år 1922 tillkomna sjömanslagen. Denna lag innehåller

i sin 51 § ett stadgande rörande rätt för sjöman att under fritid gå

i land, varmed föreskriften i 11 § i arbetstidslagen i själva verket synes så

nära besläktad, att det naturligaste synes vara, att båda bestämmelserna

förbundes med varandra.

Med anledning av vad sålunda andragits föreslår kollegium, att det stadgande,

som utgöres av 11 § i lagen, uteslutes och, därest så befinnes erforderligt,

regleras i sammanhang med i 51 § i sjömanslagen intagna bestämmelser,

därvid stadgandet emellertid torde böra erhålla en avfattning, som i

motsats till den nuvarande lydelsen begränsar ledighetens åtnjutande till

sådana fall, då detta är av behovet påkallat i och för förverkligande av det

angivna syftet att bereda sjömännen tillfälle att ombesörja egna angelägenheter.

Till vad sålunda anförts vill kollegium emellertid i anslutning till ovan

gjorda förbehåll i fråga örn stadgandets behövlighet foga den anmärkningen,

att det icke synes alldeles uppenbart, att stadgandet längre erfordras, sedan

sjömännen numera tillförsäkrats rätt att under fritid gå i land. I flertalet

större hamnstäder lära affärerna hållas öppna jämväl örn aftnarna, varför

tillfälle till uppköp, där behov därav tilläventyrs skulle kunna föreligga, i

allmänhet torde erbjudas jämväl efter arbetstidens slut för dagen. För möjligen

påkommande viktigare angelägenheter, för vilkas ombesörjande landlov

tidigare på dagen erfordras, lärer återigen tillstånd näppeligen vägras,

därest sannolika skäl för behovet av ledighet förebringas. Vid sådant förhållande

synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke stadgandet numera är

överflödigt.

Enligt kommerskollegii förslag skulle ifrågavarande stadgande upptagas

i 51 § sjömanslagen med följande lydelse:

Under fartygets uppehåll i hamn eller eljest å säker ankarplats skall sjöman

beredas tillfälle att för egna angelägenheters ordnande en gång i månaden

vistas i land under tiden efter klockan 12 middagen å dag, då affärsoch

expeditionslokaler hållas öppna. Överstiger berörda uppehåll icke en

oavbruten tid av 48 timmar, må dock sådant landlov påfordras allenast, såvida

fartygets avgång därigenom icke fördröjes.

I det förslag till sjöarbetstidslag, som av Kungl. Majit framlades för 1926

års riksdag, hade emellertid i 10 § bestämmelsen i 11 § i 1919 års lag upptagits

oförändrad. Föredragande departementschefen förklarade sig anse, att

bestämmelsen tillhörde sjöarbetstidslagstiftningen.

I två i anledning av propositionen väckta motioner framställdes yrkanden

med avseende å detta stadgande. I den ena (11:371) hemställdes, att stadgandet

måtte utgå ur sjöarbetstidslagen, och i den andra (II: 388), att bestämmelsen

måtte givas sådant innehåll, att, örn befälhavare utan giltigt

skäl nekade sjöman ifrågavarande ledighet, denne skulle i stället för ledigheten

erhålla ersättning såsom för övertid.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande (nr 23), att utskottet icke ansåge

lämpligt att för den av utskottet föreslagna provisorietiden förorda

ändring beträffande ifrågavarande paragraf.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3d. 7

Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning, till följd varav stadgandet

upptogs oförändrat i 1926 års lag.

Vid 1933 års riksdag behandlades i sammanhang med Kungl. Maj:ts

proposition med förslag örn provisorisk förlängning av 1926 års lag bland

annat dels en motion (II: 251), vari yrkades, att varje sön- och helgdag på

sjön skulle kompenseras med motsvarande fridagar i hamn, dels ock en

motion (II: 448), vari ifrågasattes, att 10 § borde få följande lydelse:

Under fartygs uppehåll i hamn skall sjöman, för att få tillfälle att under

affärs- och expeditionstid gå i land, en gång i månaden åtnjuta fyra timmars

ledighet från arbetet. Sådan ledighet skall lämnas å svensk söckendag.

Andra lagutskottet förklarade i utlåtande, nr 28, sig finna lämpligt, att

den gällande sjöarbetstidslagen, såsom i propositionen föreslagits, finge äga

giltighet under ytterligare ett år. Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.

I det av kommerskollegium och socialstyrelsen den 25 september 1933 avgivna

betänkandet med förslag till sjöarbetstidslag uttalade ämbetsverken,

att de funnit sig böra förorda, att bestämmelsen örn landlov bibehölles i

sjöarbetstidslagen samt att för åvägabringande av önskvärd tydlighet ifråga

örn bestämmelsens innebörd och syfte, smärre jämkningar i dess ordalydelse

vidtagits.

Stadgandet, som upptagits i 8 § sista stycket i ämbetsverkens lagförslag,

har där erhållit följande lydelse:

Under fartygets uppehåll i hamn skall sjöman, på därom av honom gjord

framställning, beredas tillfälle att för egna angelägenheters ordnande en

gång i månaden å dag, då affärs- och expeditionslokaler hållas öppna, vistas

i land under tiden efter klockan 12 eller under annan tid, varom överenskommelse

träffats. Överstiger icke fartygets oavbrutna uppehåll i hamn

fyrtioåtta timmar, må dock sådant landlov kunna påfordras allenast, såvida

fartygets avgång ej därigenom fördröjes.

I det lagförslag, som framlades för 1934 års riksdag i proposition nr 240,

fick ifrågavarande stadgande sin plats i 8 § sista stycket med den lydelse,

som förordats i 1933 års betänkande.

I likalydande motionerna 1:332 och II: 611, vari hemställdes, att riksdagen

måtte, med avslag å propositionen, för sin del antaga en sjöarbetstidslag av

samma innehåll som den nu giillande lagen i ämnet med vissa ändringar,

påyrkades, att 10 § i gällande lag måtte uteslutas eller alternativt överflyttas

till sjömanslagen, varvid vissa jämkningar i avfattningen ifrågasattes.

Såsom ovan framhållits anslöt sig riksdagen till andra lagutskottets uppfattning,

att den gällande sjöarbetstidslagstiftningen då icke borde revideras

vare sig i dess helhet eller i mera begränsad omfattning.

1936 års sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga hava i en den 18 februari

1937 dagtecknad promemoria med förslag till lagbestämmelser angående

sjöarbetstid m. m. föreslagit överflyttning från sjöarbetstidslagen till sjö
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

UUkottet.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

manslagen av det i 10 § gällande sjöarbetstidslag förefintliga stadgandet

med i huvudsak den ändrade form, vari bestämmelsen förekommer i 1934

års proposition.

Det pågående utredningsarbetet rörande sjöarbetstidslagstiftningen jämte

i samband därmed stående frågor beräknas enligt uttalanden i propositionen

vara avslutat å sådan tid, att förslag i ämnet kan föreläggas nästa års riksdag.

I avvaktan på arbetets slutförande anser utskottet det lämpligt att,

såsom i propositionen föreslagits, låta gällande sjöarbetstidslag äga giltighet

under ytterligare ett år eller till och med den 31 december 1938.

Utskottet kan sålunda icke förorda, att sjöarbetstidslagstiftningen för närvarande

göres till föremål för revision vare sig i dess helhet, vilket föreslagits

i motionen II: 456, eller i den begränsade omfattning, som anges i

motionen II: 449. Utskottet utgår ifrån att vid det fortsatta utredningsarbetet

de i motionerna innefattade förslagen bliva föremål för övervägande.

Mot avfattningen av det i propositionen framlagda lagförslaget har utskottet

intet att erinra.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen,

samt

B) att motionerna II: 449 och II: 456 icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 april 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

IVAR ÖSTERSTRÖM

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Tamm, Hagman, Sam Larsson, Norman, Olof

Carlsson, Västberg, Ekströmer och Holstenson*;

från andra kammaren: herrar Österström, Johanson i Hallagården, Molander

och Sandström i Sollefteå samt fru Nordgren, herr Hansson i Örebro, fröken Andersson*

och herr Holm.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1937. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:236 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagén den 13 juli 1926 a1 i texten