Utlåtande i anledning av väckt motion angående gränsbestämning i samband med avstyckningsförrättning.
1937-04-23 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1937:35, Utlåtande i anledning av väckt motion angående gränsbestämning i samband med avstyckningsförrättning.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
1
Nr 35.
. Ankom till riksdagens kansli den 23 april 1937 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående gränsbestämning
i samband med avstyckningsförrättning.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 252,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Holmbäck hemställt, att
riksdagen måtte besluta följande tillägg till 19 kapitlet 10 § första stycket
lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet:
Där ej sakägare så yrkar eller gränsmärke saknas, må ej bestämmande
äga rum av gräns, som tillkommit genom avsöndring, vid vilken karta av
lantmätare upprättats enligt Kungl. Maj:ts förordning den 17 december 1920
angående sättet för utförande av vissa mätningsarbelen m. m.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av lantmäteristyrelsen. Det av styrelsen i anledning
härav avgivna yttrandet finnes såsom bilaga fogat vid detta utlåtande. I
iantmäteristvrelsens yttrande har lämnats bl. a. en utförlig historik i ämnet,
till vilken utskottet anhåller att få hänvisa.
19 kapitlet 10 § lagen örn delning av jord å landet lyder för närvarande på
följande sätt:
Bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,
skall vid förrättningen ej äga rum, där det ej påfordras å någondera
sidan eller av lantmätaren aktas nödigt.
Är fråga örn avstyckning inom samhälle eller område, som i 5 § andra
stycket sågs, och sker i sammanhang med avstyckningsförrättningen bestämmande
av sådan gräns, som avses i första stycket av denna paragraf, må
avstyckningsförrättningen ej avslutas, innan den förrättning, varvid gränsfrågan
behandlats, blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd.
Här må även erinras örn det motsvarande stadgandet i 5 kapitlet 5 § lagen
den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad, vilket lyder sålunda:
Bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,
skall vid förrättningen äga rum, allenast där det påfordras å någondera
sidan oller av förrättningsmanncn aktas nödigt. Huru sådan gräns skall
bestämmas, därom stadgas i 2 kap. 13 §.
Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 aud. Nr 35.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
Utskottet.
Det föreliggande spörsmålet belyses — såsom i motionen och i lantmäteristyrelsens
yttrande framhållits — av vissa under de senare åren av Högsta
domstolen meddelade utslag. I ett fall, omnämnt i N. J. A. 1933 not. B 740.
hade visst område avstyckats på sådant sätt, att en jämnbred remsa av stamfastighetens
mark skilde området från en väster därom belägen, från stamfastigheten
avsöndrad lägenhet. Vederbörande ägodelningsrätt undanröjde
på anförda skäl avstyckningsförrättningen och återförvisade den till förrättningsmannen.
Högsta domstolen fann i målet upplyst, att stamfastighetens
gräns mot den avsöndrade lägenheten icke vöre fastställd eller eljest behörigen
bestämd. Vid sådant förhållande och då läget av västra gränsen för det
område, vars avstyckning vore i fråga, vöre beroende av sträckningen utav
gränsen mot den avsöndrade lägenheten, hade sistnämnda gräns bort vid förrättningen
i laga ordning bestämmas. På grund härav fastställde Högsta
domstolen det slut, ägodelningsrättens utslag innehöll. En avskrift av Högsta
domstolens utslag i detta mål finnes fogad vid lantmäteristyrelsens yttrande.
I ett annat fall rörande avstyckning, refererat i N. J. A. 1934: 509, framhöll
vederbörande ägodelningsrätt, att gränsen för det område, vars avstyckning
ifrågasatts, delvis sammanfölle med styckningsfastighetens gräns mot annan
fastighet och att denna gräns icke blivit lagligen bestämd. Vid sådant förhållande
hade enligt rättens mening, oavsett att gränsen utgjordes av en vid
sämjedelning uppdragen skillnadslinje, gränsbestämning beträffande nyss
angivna sträckning bort verkställas i samband med avstyckningsförrättningen.
Då så icke skett, fann ägodelningsrätten avstyckningen icke kunna fastställas.
Högsta domstolen, dit målet fullföljdes, fann ej skäl att göra ändring
i ägodelningsrättens utslag.
Utskottet tillåter sig även hänvisa till det rättsfall, för vilket redogörelse
lämnats i N. J. A. 1930: 662.
Av den i ärendet föreliggande utredningen framgår, alt stadgandet i 19 kapitlet
10 § första stycket jorddelningslagen åtminstone tidigare i regel tilllämpats
så, att då avstyckningsområde varit beläget intill en icke i laga
ordning bestämd gräns för stamfastigheten, gränsbestämning ej företagits,
örn gränsen funnits vara tydligt utmärkt på marken och icke är föremål för
tvist. Samma praxis har utbildats beträffande den motsvarande bestämmelsen
i 5 kapitlet 5 § fastighetsbildningslagen. I de rättsfall, för vilka här ovan
redogjorts, har emellertid en strängare tolkning av förstnämnda lagrum
kommit till uttryck. Denna tolkning torde innebära, att bestämmande av
ifrågavarande gräns alltid skall ske, då avstyckningsområde är så beläget
sorn nyss sagts.
Såsom motionären framhållit och lantmäteristyrelsen vitsordat torde en
dylik skärpning vara ägnad att medföra tidsutdräkt och ökade kostnader loide
förrättningssökande. Lantmäteristyrelsen har därjämte fäst uppmärksam
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
3
beten på att en praxis i överensstämmelse med de av Högsta domstolen angivna
riktlinjerna även kan befaras få till följd ett allmänt fördröjande av
lantmäteriförrättningars handläggning och fastställelse. Därest ovannämnda
stadgande i fastighetsbildningsiagen skulle tolkas på motsvarande sätt,
komme enligt styrelsens mening även vid avstyckning enligt denna lag vissa
olägenheter att uppstå. Dessa kunde dock med hänsyn till den för sådana
fall i regel tillämpade enklare och snabbare gränsbestämningsproceduren antagas
bliva mindre framträdande. Lantmäteristyrelsen har vidare i sitt yttrande
framhållit, att den tidigare lagtillämpningen, såvitt för styrelsen vore
känt, hittills icke förorsakat några olägenheter.
På sätt lantmäteristyrelsen framhållit kunna olika åtgärder för att undanröja
eller minska de påtalade olägenheterna övervägas. En utväg synes vara
att göra gränsbestämningspx-oceduren överhuvudtaget enklare och snabbare.
Detta alternativ torde dock förutsätta omfattande ändringar i jorddelningslagen.
En annan utväg — den som anvisats av motionären — är att lätta på
gränsbestämningstvånget. Lantmäteristyrelsen har för sin del uttalat, att en
lagändring av den begränsade omfattning, som avses i motionen, kunde,
betraktad såsom en tillfällig åtgärd i avvaktan på en allmän revision av nyssnämnda
lag, anses försvarlig. Styrelsen har även i sitt yttrande från samma
utgångspunkter som motionären framlagt ett särskilt förslag om tillägg till
förevarande stadgande i jorddelningslagen. Varken motionären eller lant
mäteristyrelsen har däremot ifrågasatt, att man för närvarande skulle göra
motsvarande ändring i fastighetsbildningslagen.
Såsom av utredningen i ärendet framgår tala beaktansvärda skäl för en
lagändring i syfte att, utan eftersättande av säkerheten, förenkla förfarandet
vid och nedbringa kostnaderna för vissa avstyckningsförrättningar. Till
främjande av detta syfte bör enligt utskottets mening ifrågavarande stadgande
i jorddelningslagen bliva föremål för översyn, därvid olika möjligheter
att uppnå en lösning av den föreliggande frågan torde böra tagas under
omprövning. Vidare synes uppmärksamhet böra ägnas åt spörsmålet, örn en
sådan lagändring bör begränsas till stadgandet i jorddelningslagen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville
efter den ytterligare utredning, som kan vara erforderlig,
taga under övervägande, huruvida och i vad mån gällande
stadganden örn gränsbestämning i samband med avstyekningsförrättning
böra ändras i syfte att möjliggöra ett enklare
och billigare förfarande vid sådan förrättning, samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill detta övervägande
kan föranleda; samt
B. att motionen, i den mån den icke blivit beaktad genom
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 april 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
IVAR ÖSTERSTRÖM.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Linder, Tamm, Norman*, Knut Petersson, Sten*,
Ekströmer* och Holstenson;
från andra kammaren: herrar Österström, Olovson, Pettersson i Hällbacken,
Johanson i Hallagården*, Molander*, Sandström i Sollefteå, Hermansson och
Thorell*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
Bilaga.
KUNGL. LANTMÄTERISTYRELSEN.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 5 februari 1937 har Kungl. Majit anbefallt lantmäteristyrelsen
att avgiva och till utskottet överlämna yttrande över en inom riksdagens
andra kammare väckt motion, nr 252, örn visst tillägg till 19 kap.
10 § första stycket jorddelningslagen.
Till åtlydnad härav får lantmäteristyrelsen anföra.
De i motionen berörda förhållandena torde böra ses i ett vidare sammanhang
än som i motionen kommit till synes, särskilt med hänsyn till att de
bestämmelser, som innehållas i ovanberörda lagrum, nära nog ordagrant
återfinnas i 5 kap. 5 § fastighetsbildningslagen. Angående dessa stadgandens
tillkomst utvisa de på sin tid samtidigt och under ömsesidigt hänsynstagande
bedrivna förarbetena till jorddelnings- och fastighetsbildningslagarna
följande.
Skifteslagstiftningskommitténs den 28 juli 1911 avlämnade betänkande
innefattade bland annat förslag till »lag om skifte av jord». I detta handlade
23 kap. örn »styckning», varmed avsågs detsamma som ägostyckning,
och 24 kap. om »avsöndring», under vilket namn konstruerats en förrättning,
som vad angår förrättningsåtgärderna i stort sett motsvarade nuvarande
avstyckning. Vid »styckning» skulle enligt 251 § de i 7 kap. örn bestämmande
vid laga skifte av rågångarna kring skifteslagets ägor stadgade
föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse. I fråga örn »avsöndring»
däremot föreskrevs i 282 §:
»Vid avsöndring vare ej sådan åtgärd, som omförmäles i 7 kap. erforderlig,
där den ej påfordras å någondera sidan eller av lantmätaren aktas
nödig.»
Såsom skäl för denna eftergift anfördes i motiveringen:
»Att vid varje avsöndringsförrättning med laga verkan bestämma stamfastighetens
rågångar mot alla angränsande fastigheter torde icke kunna
ifrågasättas såsom behövligt. Däremot vore det otvivelaktigt av betydelse att,
därest område, som skulle avsöndras, vore beläget intill stamfastighetens
gräns mot annan fastighet, denna gräns i vad den berörde det till avsöndring
avsedda området bestämdes genom rågångsförrättning enligt de i 7 kap.
meddelade föreskrifter. En ovillkorlig bestämmelse i denna riktning skulle
dock avsevärt fördyra avsöndringsförfarandet, vilket givetvis bör ske under
de enklaste och billigaste former, då det i främsta rummet har användning
för utbrytning av smärre jordlägenheter åt mindre bemedlade. Kommittén
har därför funnit rådligast att stanna vid att rågångsbestämning
skall ske, allenast när den å någondera sidan påfordras eller av lantmätaren
aktas nödig. En summarisk undersökning från lantmätarens sida, huruvida
en eventuell rågångsändring kan antagas beröra det till avsöndring avsedda
området, torde vara tillfyllest och i allmänhet kunna verkställas utan nämnvärt
förhöjd förrättningskostnad.»
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
Fastig hetsregister kommitténs den 30 september 1911 avlämnade förslag
till »lag angående avstyckning av sådant område i stad, som ej ingår i tomtindelning»,
upptog under 6 § följande stadgande.
»Vid avstyckning vare ej sådan förrättning, som avses i 5 kap. skiftesstadgan,
erforderlig, där den ej påfordras å någondera sidan eller av lantmätaren
aktas nödig.»
I motiveringen till lagförslaget anfördes bland annat: Förrättningen skulle
utföras under huvudsakligen enahanda former, som gällde för ägostvekning
och som torde bliva erforderliga vid avsöndring, därest sådan ändring
vidtoges, att denna komme att utgöra en lantmäteriförrättning. Uppkomme
vid avstyckning fråga örn rågångar, skulle den frågan självfallet behandlas
enligt bestämmelserna i skiftesstadgan.
Uti 19U års fastighetsregisterkommissions förslag till »lag med vissa bestämmelser
angående avstyckning och sammanläggning av jordområden i
stad» handlade 1 kap. »om avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning»,
och däri upptogs under 5 § första punkten ordagrant samma
stadgande som det ovan anförda under 6 § i fastighetsregisterkommitténs
lagförslag. Kommissionen angav i motiveringen att den vid utarbetandet av
sitt lagförslag tagit hänsyn ej blott till fastighetsregisterkommitténs förslag
utan jämväl till skiftesstadgekommitténs lagförslag av år 1911 i tillämpliga
delar.
I 1916 års fastighetsregisterkommissions förslag till »lag örn fastighetsbildning
i stad m. m.» fingo bestämmelserna »om avstyckning av område,
som ej ingår i tomtindelning», sin plats i 5 kap., vars 5 § hade följande lydelse:
»Huru
gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen, skall
bestämmas, därom gäde vad föreskrivet är örn rågångsbestämning vid laga
skifte. Sådant bestämmande skall ej äga rum, där det ej påfordras å någondera
sidan eller av förrättningsmannen aktas nödigt.»
I lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad (nr 269) fick 5 kap.
5 § samma lydelse med undantag av att en i detta sammanhang betydelselös
redaktionell ändring gjordes i första punkten.
Under det att lagstiftningen rörande fastighetsbildning i stad sålunda slutfördes,
hade efter erhållen remiss åtskilliga myndigheter yttrat sig över
skifteslagstiftningskommitténs förutnämnda lagförslag av år 1911. I sitt
den 11 augusti 1913 avgivna underdåniga utlåtande föreslog lantmäteristyrelsen
vissa förenklingar i avsöndringsförfarandet — lantmätaren skulle endast
uppgöra ett förslag, vilket skulle prövas och fastställas av förste lantmätaren
—, och i anslutning härtill gjorde styrelsen beträffande 282 §
följande uttalande:
»I överensstämmelse med de grunder lantmäteristyrelsen uti inledningen
till 24 kap. angivit för en reform av avsöndringsinstitutet bör åtgärd nied
avseende å förut befintliga ägoskillnader i regel icke företagas vid avsöndringsförrättning.
Fall kunna emellertid inträffa, då dylik åtgärd erfordras.
För sådan händelse bör givetvis utverkas förordnande, som uttryckligen
avser rågångsåtgärd, och vid utförandet därav skola bestämmelserna
i III Avd. angående rågångsförrättning lända till efterrättelse.
Den omständigheten att förut befintliga ägogränser, på sätt styrelsen framhållit
vid 7 kap., ofta på ett otillfredsställande sätt äro utmärkta på marken
kommer väl att i många fall föranleda behov av rågångsförrättning, men
detta förhållande föranleder ej någon ändring i avseende å styrelsens upp
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35. 7
fattning av frågans principiella innebörd, i vilken del styrelsen alltså delar
kommitténs mening.»
Skifteslagstiftningskommissionens år 1918 avlämnade förslag till »lag om
delning av jord å landet m. m.» upptog under 22 kap. bestämmelser rörande
avstyckning, och i kapitlets 8 § stadgades:
»Bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,
skall vid förrättningen ej äga rum, där det ej påfordras å någondera
sidan eller av förrättningsmannen aktas nödigt.»
Motiveringen innehåller rörande denna paragraf endast följande:
»Denna paragraf motsvarar 282 § i 1911 års förslag, 6 § i 1896 års lag
och 5 kap. 5 § av lagen örn fastighetsbildning i stad.»
I jordstgckningskommissionens lagförslag av år 1920 återfinnes samma
bestämmelse under 22 kap. 10 §, endast med den ändringen att ordet »förrättningsmannen»
utbytts mot »lantmätaren».
Uti sitt den 9 juni 1921 avgivna underdåniga utlåtande över 1920 års förslag
till jorddelningslag anförde lantmäteristyrelsen beträffande 22 kap.
10 § följande:
»De erinringar, som av överlantmätarna i Södermanlands och Västernorrlands
län framställts mot den frihet, som här stadgats i fråga örn bestämmande
av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,
böra enligt styrelsens mening beaktas. Den i paragrafen upptagna bestämmelsen
synes icke stå väl överens med vad kommissionen å sid. 201—202
anfört angående beskaffenheten av avstyckningskarta. Under förutsättning
av bifall till det förslag, styrelsen kommer att framställa vid 21 §, att kartan
skall upptaga hela den fastighet, som är föremål för styckning, först
då fråga är om avstyckning av mera än hälften av densamma, bör enligt
styrelsens mening behandling obligatoriskt ske av alla å kartan upptagna
gränser mot fastighet, som ej ingår i förrättningen.»
Sedan lagrådets yttrande över förslaget inhämtats, utarbetades inom justitiedepartementet
ett preliminärt lagförslag, över vilket lantmäteristyrelsen
avgav underdånigt utlåtande den 28 april 1924. I fråga om 19 kap. 10 §,
vilken motsvarade och var lika lydande med 22 kap. 10 § i 1920 års förslag,
anförde styrelsen:
»Lantmäteristyrelsen vidhåller här sin år 1921 uttalade mening, som kan
uttryckas så, att bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i förrättningen,
alltid skall ske i den mån denna gräns samtidigt är gräns för
område, som avstyckas, men att beträffande annan gräns bestämmande
skall ske endast, där det påfordras ä någondera sidan eller av lantmätaren
aktas nödigt.»
Sedan lagförslaget ytterligare jämkats — dock ej beträffande 19 kap.
10 §, vilken bibehölls oförändrad — remitterades det den 21 augusti 1924
ånyo till lagrådet, varvid departementschefen hänvisade till en av hovrättsrådet
Bertil Wieselgren utarbetad vid statsrådsprotokollet fogad promemoria.
Denna promemoria innehåller beträffande 19 kap. 10 § följande:
»Paragrafen motsvarar andra punkten i 5 § av 5 kap. i fastighetsbildningslagen
saint återgiver 10 § i 22 kap. av 1920 års förslag. I fråga örn
gällande rätts ståndpunkt beträffande ägostyckning må erinras, att jämlikt
0 § i 1896 års lag sammanträde med rågrannarna icke erfordras, därest
siyckningsfastighetens gränser blivit i laga ordning bestämda samt tvetydighet
beträffande gränsernas sträckning icke föreligger.»
Stadgandet i 19 kap. 10 §, vilket i propositionen nr .''18 lill 1926 års riksdag
upptogs med oförändrad lydelse, gjordes ej till föremål för särskilt lil
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
talande vare sig i lagrådet eller i riksdagen. I paragrafen infördes ett nytt
andra stycke, vilket emellertid icke är av någon betydelse för tolkningen av
första stycket.
I syfte att för lantmätarna underlätta tillämpningen av den nya jorddelningslagstiftningen
lät lantmäteristyrelsen år 1927 trycka och till lantmätarna
utdela de nya lagarna jämte en redogörelse för desammas innebörd,
vilken redogörelse dock uttryckligen angavs icke innefatta för lantmätarna
bindande föreskrifter (författningsserien nr 1). Däri gjordes å sid. 237 beträffande
19 kap. 10 § första stycket jorddelningslagen bland annat följande
uttalande.
»Såsom framgår av 10 § första stycket skall bestämmande av gräns mot
fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen, ej äga rum, där det ej
påyrkas å någondera sidan eller av lantmätaren aktas nödigt. Åtgärd i ämnet
bör givetvis vidtagas, därest område, som skall avstyckas, stöter intill
gräns för stamfastigheten och denna gräns icke är i laga ordning bestämd
eller, ehuru så är fallet, gränsen på marken icke hävdas i överensstämmelse
med tillgängliga kartor och handlingar eller osäkerhet råder angående gränsens
rätta sträckning (7 kap. 3 §).»
Styrelsens sålunda uttalade uppfattning står otvivelaktigt i god överensstämmelse
med ovan refererade uttalanden av 1918 års kommission och i
hovrättsrådet Wieselgrens promemoria. Riktigheten av samma uppfattning
har även vunnit bekräftelse genom de i motionen åberopade Kungl. Maj:ts
utslag den 10 oktober 1933 (N. J. A. 1933 not. B 740) och den 20 oktober
1934 (N. J. A. 1934 sid. 509). Det förstnämnda rättsfallet, som gäller icke
fastställd eller eljest behörigen bestämd gräns mot avsöndrad lägenhet, har
visserligen ej refererats, men av Högsta domstolens motivering jämförd med
ägodelningsrättens framgår otvivelaktigt att utslaget, varav en avskrift här
bilägges (Bil. A), innebär ett avgörande i princip. Det senare utslaget liksom
ett annat av Högsta domstolen den 16 december 1930 meddelat utslag
(N. J. A. 1930 sid. 662) gälla fall, där avstyckat område gränsar mot stamfastighets
allenast genom sämjedelning tillkomna gräns mot annan fastighet.
Den princip som kan utläsas av dessa utslag är, att avstyckat område
skall vara inneslutet av i laga ordning bestämda gränser. Enligt nuvarande
rättspraxis måste alltså, där avstyckningsområde är beläget intill gräns för
stamfastigheten, som icke blivit i laga ordning bestämd, bestämmande avgränsen
alltid verkställas. De vanligaste slagen av dylika gränser äro urgamla
rågångar samt gränser för lägenheter, som tillkommit genom avsöndring
eller expropriation eller genom avskiljande i enlighet med bestämmelserna
örn ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vattenlagen.
Det är emellertid styrelsen väl bekant att stadgandet i 19 kap. 10 § första
stycket jorddelningslagen i allmänhet — i varje fall före tillkomsten av ovanberörda
utslag — icke tolkats så strängt av förrättningsmän, överlantmätare
och ägodelningsdomare. Praxis torde hava varit, att då avstyckat område
varit beläget intill en icke i laga ordning bestämd gräns för stamfastigheten,
gränsbestämning icke företagits, om gränsen funnits vara på marken tydligt
utmärkt och icke föremål för tvist. Enligt vad för styrelsen är känt har
vid verkställande av avstyckningar enligt 5 kap. fastighetsbildningslagen
inom städer och samhällen en motsvarande praxis utbildats i fråga örn tolkning
av kapitlets ovanberörda 5 §. Ehuru stadsägogränser såsom regel icke
äro fastställda eller eljest behörigen bestämda, är det mycket ovanligt att
vid avstyckning företages gränsbestämning. Otvivelaktigt kan med visst fog
såsom skäl för berörda praxis inom städerna åberopas, att förarbetena till
Andru lagutskottets utlåtande Nr 35.
9
lastigheisbildningslagen icke giva vid handen, att 5 kap. 5 § skulle tolkas
så strängt, som man sedermera under det fortsatta lagstiftningsarbetet rörande
delning av jord å landet synes hava förutsatt. Skifteslagstiftningskommitténs
ovan anförda motivering till 282 § i dess år 1911 avlämnade förslag
till lag örn skifte av jord, i anslutning vartill stadgandet i 5 kap. 5 § fastighetsbildningslagen
utformats, ger sålunda icke vid handen, att meningen
varit att i fall, varom nu är fråga, införa något gränsbestämningstvång, vilket
skulle hava varit nära nog liktydigt med obligatorisk gränsbestämning,
där det avstyckade området var beläget intill gräns för stamfastigheten.
Tvärtom tyder sagda motivering på att förrättningsmannen skulle äga fritt
pröva, örn gränsbestämning kunde anses erforderlig. Det är icke osannolikt
att den tolkning av 5 kap. 5 § fastighetsbildningslagen, sorn sålunda vid tiden
för jorddelningslagens ikraftträdande allmänt tillämpades i städer och
samhällen, i viss mån återverkat på tillämpningen av det motsvarande, likalydande
stadgandet i 19 kap. 10 § första stycket jorddelningslagen. Motivet
till att gränsbestämning sålunda såvitt möjligt undvikits har, såsom motionären
framhållit, varit, att man velat undgå de kostnader och den tidsutdräkt,
som gränsbestämningen skulle hava förorsakat.
Uppenbart är att en sådan omläggning av praxis vid tillämpningen av berörda
bestämmelse i jorddelningslagen, som blir en ofrånkomlig följd av
Högsta domstolens ovan åberopade utslag, medför avsevärda olägenheter.
Vad motionen härom innehåller i fråga örn tidsutdräkt och ökade kostnader
kan av lantmäteristyrelsen vitsordas ingalunda innehålla någon överdrift.
Därutöver må framhållas att det avsevärt ökade arbete, som gränsbestäm - ningarna otvivelaktigt skulle medföra, med hänsyn till den knappa tillgången
på arbetskrafter, kan befaras åstadkomma ett allmänt fördröjande av
lantmäteriförrättningars handläggning och fastställelse. Fullgoda skäl torde
alltså föreligga för övervägande av åtgärder, varigenom dessa olägenheter
skulle kunna minskas utan åsidosättande av rättssäkerheten. Två utvägar
stå därvid till buds: antingen att göra gränsbestämningsproceduren enklare
och framförallt snabbare eller också att lätta på gränsbestämningstvånget.
Genom anlitande av båda möjligheterna skulle självfallet effekten bliva ännu
större.
I motionärens förslag har endast den senare utvägen anlitats, och detta
är ganska naturligt, emedan den i lagtekniskt hänseende ställer sig betydligt
enklare än det förstnämnda alternativet, vilket för åstadkommande av
fullt ändamålsenliga bestämmelser skulle kräva så omfattande ändringar i
jorddelningslagen, att därmed torde böra anstå tills en allmän revision av
lagen företages. Styrelsen syftar härvid främst på den möjligheten att för
vissa fall av gränsbestämning medgiva ungefär samma enkla procedur, som
enligt 2 kap. fastighetsbildningslagen nu tillämpas i stad. Det kan nämligen
icke utan fog göras gällande att en förrättningsform, som visat sig kunna
duga för städernas jord, också under vissa förutsättningar borde kunna
komma till användning beträffande den som regel mindre värdefulla jorden
på landsbygden. Vidare avses i motionen endast sådana gränser, som tillkommit
genom jordavsöndring i samband varmed karta upprättats över det
avsöndrade området. Denna begränsning torde ur praktisk synpunkt kunna
anses motiverad med hänsyn dels till ali olägenheterna av gränsbestämningstvånget
givit sig tillkänna företrädesvis i de synnerligen talrikt förekommande
fall, där avstyckat område gränsar tili avsöndrad lägenhet, dels ock
därtill att svårighet möter att i fråga örn andra slag av icke i laga ordning
bestämda gränser uppställa något betryggande, allmängiltigt villkor för un
IHilaru/
lill riksdagens protokoll 1937. I) saini, i'' aud. Nr 35. 2
10
Amira lagutskottets utlåtande Nr 35.
dantagsregelns tillämpning. Betraktad såsom en tillfällig åtgärd, varigenom
i avvaktan på en allmän revision av jorddelningslagen antydda särskilt
framträdande olägenheter vid lagtillämpningen skulle kunna undanröjas,
torde därför en lagändring i motionens begränsade syfte kunna anses försvarlig.
I motionen föreslås följande tillägg till 19 kap. 10 § första stycket jorddelningslagen.
»Där ej sakägare så yrkar eller gränsmärke saknas, må ej bestämmande
äga rum av gräns, som tillkommit genom avsöndring, vid vilken karta av
lantmätare upprättats enligt Kungl. Maj:ts förordning den 17 december 1920
angående sättet för utförande av vissa mätningsarbeten m. m.»
För bedömande av innebörden av detta lagändringsförslag torde vara
nödvändigt att först i korthet redogöra för såväl lagstiftning som praxis
angående upprättande av karta över avsöndrad lägenhet.
Äldre förordningar rörande avsöndring av jord innefattade ej några bestämmelser
angående sådan jords kartläggning. Det ansågs tillräckligt att överlåtelsehandlingen
innehöll beskrivning å det avsöndrade områdets storlek,
läge och gränser. Det av särskilda kommitterade den 5 mars 1892 avgivna
betänkandet med förslag till lag angående hemmansklyvning, ägostvekning
och jordavsöndring upptog ej heller någon bestämmelse rörande kartläggning.
Då förslaget i anledning av inkomna utlåtanden i vissa delar omarbetades
i civildepartementet, infördes däri den bestämmelsen, att jord. som
för alltid avsöndrades från hemman, skulle av behörigen förordnad lantmätare
å karta till läge och gränser tydligt utmärkas. I Högsta domstolens
den 1 november 1893 över det reviderade förslaget avgivna yttrande framställdes
emellertid av flera justitieråd erinran mot detta stadgande såsom
varande onödigt och för jordägarna alltför betungande. Stadgandet fick där
för utgå i det förslag som förelädes 1896 års riksdag och sedermera blev
lag. Emellertid fordrade det oaktat flera länsstyrelser, att vid ansökning örn
fastställelse å jordavsöndring karta över det avsöndrade området .skulle medfölja,
och med tiden blev detta allt vanligare. Olika praxis utvecklade sig
.sålunda i olika län. Kartornas kvalitet växlade också betydligt. En länsstyrelse
godtog endast av lantmätare upprättade kartor, en annan nöjde sig
med kartor upprättade av vem som helst. Å vissa orter voro personer, som
knappast hade nödiga kvalifikationer, livligt verksamma som avsöndringsmätare.
Frågan om avsöndrad jords kartläggning upptogs ånyo till behandling av
1911 års skifteslagstiftningskommitté samt 1914 och 1916 års fastighetsregisterkommissioner.
vilket resulterade i det stadgande som i samband med
utfärdandet av lagen örn fastighetsbildning i stad genom lagen den 12 maj
1917 (nr 273) angående ändrad lydelse av 21. 26, 27, 28 och 29 §§ i lagen
den 27 juni 1896 örn hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
infördes i 21 § första stycket. Däri föreskrevs att jordområde, som avsöndras
för alltid, skall av lantmätare eller annan i ägomätning kunnig person vara
avfattat å karta, upptagande jämte den avsöndrade jorden sådana fasta
punkter och mätningsuppgifter, att områdets läge är fullt bestämt. Beträffande
innebörden av uttrycket »annan i ägomätning kunnig person» framgår
av lagrådets och departementschfens uttalanden 1916, att detta uttryck
icke får tolkas så strängt, att därmed skulle avses endast sådan person, som
förvärvat behörighet till befattning såsom mätningsman i stad. (2 kap. 2 §
fastighetsbildningslagen.) Departementschefen ansåg sig dock böra framhålla
angelägenheten av att karta, varom här är fråga, upprättades av verk
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
11
ligt sakkunniga personer. Kartan såsom sådan lämnade icke ledning för bedömande
av dess tillförlitlighet. Garantierna för dess riktighet lage endast i
kompetensen hos den, som upprättat densamma.
Förordningen den 17 december 1920 (nr 850) angående sättet för utförande
av vissa mätningsarbelen m. m. (mätningsförordningen) skulle enligt
dess 1 § lända till efterrättelse bland annat vid förrättning, som av lantmätare
verkställes enligt skiftesstadgan eller andra angående delning av
jord på landet gällande författningar. Sedan det visat sig att bland lantmätarna
rådde ovisshet rörande förordningens tillämplighet vid avsöndringsmätning
— denna åtgärd hade nämligen icke konstruerats såsom förrättning
— gjorde lantmäteristyrelsen i en cirkulärskrivelse den 1 november
1921 till rikets lantmätare det uttalande, att då lagen örn liemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring självfallet vore en författning angående
delning av jord å landet, mätningsförordningens föreskrifter jämväl vid avsöndring
skulle följas. Vidare framhöll styrelsen i ett cirkulär den 30 april
1923 (nr 10) vissa särskilda synpunkter i fråga örn mätningsförordningens
tillämpning vid jordavsöndring. Man torde alltså kunna utgå ifrån att åtminstone
de avsöndringskartor, som upprättats av lantmätare efter den 1
november 1921, äro i enlighet med mätningsförordningens föreskrifter.
Avsöndringskartor, som efter den ovanberörda lagändringen upprättats
av andra än lantmätare, äro visserligen av växlande beskaffenhet, men såsom
ett totalomdöme torde kunna sägas att de i allmänhet äro tillförlitliga,
och det är ingalunda ovanligt — .särskilt i närheten av städer och samhällen
— att mätningsförordningen följts även av icke lantmätare. Å dylika orter
hava flerstädes stadsmätningsmän samt andra ingenjörer, sorn huvudsakligen
ägnat sig åt avsöndringsmätningar, varit verksamma. Att en avsöndringskarta
upprättats i enlighet med mätningsförordningen innebär framför
allt, att områdets gränser blivit med betryggande noggrannhet inmätta med
direkta mått i förhållande till ett på marken fixerat polygonlinjenät eller
stomlinjenät, varigenom möjliggöres en säker rekonstruktion av ägogränserna,
örn i framtiden ovisshet skulle uppkomma rörande deras rätta sträckning.
Däremot är man knappast berättigad anse den omständigheten, att
mätningsförordningen tillämpats, utgöra garanti för att också sådana gränsmärken
blivit nedsatta, varom förmäles i 43 § av samma förordning. Lantmätarens
uppgift har nämligen strängt taget endast varit att upprätta karta
över området; utmärkande av ägogränserna har icke kunnat från hans sida
framtvingas. I de allra flesta fall har emellertid lantmätaren med sakägarnas
medgivande i samband med mätningen föranstaltat om nedsättande avgränsmärken,
och därvid torde i allmänhet hava följts mätningsförordningens
föreskrifter i fråga örn dylika märkens beskaffenhet samt örn ägogränsernas
säkerställande.
Av det anförda torde framgå att vissa skäl tala för att med hänsyn till
kartmaterialets beskaffenhet göra skillnad mellan avsöndringskartor. som
upprättats med tillämpning av 1920 års mätningsförordning, och andra avsöndringskartor.
Däremot är lantmäteristyrelsen icke övertygad örn att det
kan anses vara av omständigheterna betingat, alt, såsom i motionen föreslagits,
lill den tillförlitligare gruppen kartor hänföra endast sådana i enlighet
med mätningsförordningen upprättade kartor, sorn författats av lantmätare,
varmed enligt jorddelningslagens terminologi måste förstås i statens
tjänst anställd lantmätare. Enligt styrelsens mening tala, åtminstone teoretiskt
sett, goda skid för att i förevarande avseende såväl privatpraktiserande
lantmätare som ingenjör med behörighet såsom mätningsman i stad likståt
-
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
las med statsanställd lantmätare. Emellertid äro de privatpraktiserande lantmätarna
ytterst fåtaliga och utgöras delvis av personer, som på grund av
ådagalagd olämplighet icke erhållit anställning inom lantmäteristaten, och
beträffande ingenjörerna möter ofta svårighet att avgöra, örn kartans författare
ägt behörighet såsom mätningsman i stad. Den omständigheten att
avsöndringen fastställts utgör nämligen ej något kriterium på att kartans
författare ägt sådan behörighet, enär, såsom förut framhållits, vilken i ägomätning
kunnig person som helst är behörig att upprätta avsöndringskarta.
Det kan förmodas att det är med hänsyn till dessa förhållanden motionären
verkställt avgränsningen av den tillförlitligare gruppen kartor så snävt som
skett.
Vidare kan ifrågasättas örn icke det föreslagna lagstadgandet i viss mån
bygger på en överskattning av avsöndringskartans betydelse. Så gott sorn
alltid ligger saken så till, att överlåtelse skett av visst på marken för köparen
utvisat och i överlåtelsehandlingen till storlek, läge och gränser meleher
mindre tydligt beskrivet område, vilket sedan gjorts till föremål för
uppmätning. Det primära är alltså som regel det i samband med transaktionen
skedda utvisandet eller utmärkandet på marken, varför också vid
tvist örn rätta sträckningen av gräns för sådan lägenhet hävd på marken,
som bevisligen ägt bestånd sedan tiden för överlåtelsen, äger vitsord framför
kartan, vilken endast är att betrakta såsom ett bevismedel för det fall
att gränserna av någon anledning blivit utplånade på marken. Då förefintligheten
av gränsmärke gjorts till villkor för den föreslagna lindringen i
gränsbestämningstvånget, synes alltså kartan vara av ganska sekundär betydelse.
Viktigare än metoden för kartans upprättande och mätningsförrättarens
kvalifikationer synes därför vara, att kartan i fråga om lägenhetens
belägenhet och gränser överensstämmer med förhållandena på marken.
Någon fordran i detta avseende har emellertid icke uppställts. Att i fall, där
skiljaktighet mellan karta och mark konstaterats, beröva avstyckningsförrättaren
möjlighet att framtvinga gränsbestämning kan självfallet icke vara
lämpligt med hänsyn till att den angränsande fastighetens ägare icke kan
förutsättas vara närvarande vid förrättningen och således saknar möjlighet
att därvid själv tillvarataga sina intressen.
Man har också anledning att ställa sig frågande till, varför icke krav uppställts
på överensstämmelse jämväl mellan förhållandena på marken och
den beskrivning å det avsöndrade områdets storlek, läge och gränser, som
jämlikt 21 § i 1896 års lag eller motsvarande äldre bestämmelser skall finnas
i överlåtelsehandlingen. Principiellt sett måste det anses oriktigt att icke
i främsta rummet taga hänsyn till avhandlingen, som dock konstituerar
fastighetsbildningen, även örn avhandlingen, vilken ofta upprättats innan
någon ordentlig uppmätning av området kommit till stånd, långt ifrån alltid
innehåller tillförlitliga eller preciserade uppgifter beträffande områdets
storlek, läge och gränser. 1 själva verket kunna fullt exakta uppgifter i
dessa avseenden icke erhållas på annat sätt än genom kartläggning, varför
också, åtminstone å vissa orter, praxis varit att efter upprättandet av kartan
överlåtelsehandlingen omskrivits och därvid bragts till överensstämmelse
med kartan. Eller också har sådant beriktigande skett genom tillägg
till överlåtelsehandlingen. Saken skulle emellertid bliva av någon praktisk
betydelse endast i det säkerligen mycket sällan förekommande fall, där kartan
överensstämmer med marken, medan däremot överlåtelsehandlingen innehåller
skiljaktiga uppgifter och därtill sådana omständigheter föreligga,
att sistnämnda uppgifter böra tillerkännas vitsord framför marken och kar
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
13
tan. Enligt styrelsens uppfattning kan elef sistnämnda inträffa endast i det
fall, att något utvisande eller utmärkande å marken av gränserna för det
upplåtna området icke föregått avtalets ingående. Att, där kartan och marken
överensstämma i fråga örn gränsernas sträckning och dessa utan klander
från någondera sidan efterlevts, åstadkomma tillräcklig bevisning örn
att avsikten vid upplåtelsen varit en annan, som beskrivningen i överlåtelsehandlingen
ger vid handen, torde vara ytterligt svårt. Egentligen är alltså
den omständigheten, att något villkor med avseende å överensstämmelse
mellan överlåtelsehandlingen och marken icke gjorts, av mycket liten praktisk
betydelse, men fråga är örn icke ändå i rättssäkerhetens intresse villkoret
bör uppställas. Vad som talar däremot är en rent praktisk omständighet,
som skulle i vissa, kanske ej så fåtaliga, fall fördröja avstyckningsförrättnings
handläggning och föranleda ökade kostnader för såväl jordägarna
som statsverket. Styrelsen syftar härvid på det förhållandet, alt då
en avsöndrad lägenhet passerat flera händer, det är ganska vanligt att väl
kartan över lägenheten finnes förvarad hos lägenhetsägaren, medan däremot
grundavhandlingen saknas. Detta förhållande sammanhänger med
den större omvårdnad örn kartor än om handlingar, som överallt kan konstateras,
och beror väl också mången gång på bristande insikt om grundavhandlingens
särskilda betydelse. I fall som nyss anförts skulle alltså uppställandet
av ovanberörda villkor föranleda uppskov i förrättningen för efterforskning
av grundavhandlingen i lantmäterikontorets arkiv eller i lagfartsprotokollet.
I motionen har icke angivits innebörden av det i den föreslagna lagtexten
utan något attribut stående ordet »gränsmärke». Med hänsyn till motionärens
allmänna inställning till frågan synes emellertid kunna antagas, att
här avses endast sådana gränsmärken, som enligt 43 § mätningsförordningen
äro tillåtna. Om så är fallet, befarar styrelsen att stadgandets praktiska
betydelse skulle bliva ganska obetydlig, enär det är mycket vanligt
att lägenhetsägare vid inhägnandet av sitt område borttagit utsatta gränsmarkeringar
och i stället nedsatt staketstolpar eller dylikt. I fråga örn lämpligheten
av att här uppställa fordran på förefintlighet av lagliga gränsmärken
må hänvisas till vad som förekommit under förarbetena till lagen den
17 juni 1932 (nr 230) med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser,
vars 1 § lyder: »Har tvist om sträckningen av ägogräns, som i denna lag
avses, ej yppats inom tio år efter lagens ikraftträdande, skall den sträckning,
som i laga ordning blivit utmärkt å marken, anses såsom den rätta,
ändå att den ej överensstämmer med förrättningskartan och därtill hörande
handlingar.» Ehuru det här är fråga om gränser, tillkomna vid förrättningar
i samband varmed i gränserna skolat nedsättas lagliga gränsmärken
— laga skifte, hemmansklyviling m. lii. —, har man ej ansett sig böra
uppställa fordran på att gränsmärkena skola finnas kvar. Upplysande
i fråga om de synpunkter, som därvid anlagts, är följande av chefen för
justitiedepartementet vid lagförslagets remitterande till lagrådet den 27
augusti 1931 gjorda uttalande:
»I avseende å de anmärkningar, varlin förslagets utformning givit anledning,
vill jag till en början framhålla, att den i promemorian uttalade uppfattningen,
att förutsättning för preklusion borde vara att de vid gränsens
utmärkande utsatta gränsmärkena alltjämt funnes i behåll, icke torde böra
vidhållas. Det bör vara tillfyllest, att gränsen en gång blivit i laga ordning
utmärkt, oell spörsmålet begränsar sig då till frågan, vur den sålunda utsatta
gränsen skall anses framgå. Detta är, på sätt jag nyss framhållit, en
I{ihang lill riksdagens protokoll 1937. 9 sinni. 2 aud. Nr 35. 3
14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
bevisningsfråga, vid vars besvarande bevisvärde bör tillmätas varje omständighet,
som härutinnan kan tjäna till upplysning. Därest med ledning av
hägnader, diken eller närliggande gränser, jämförda med kartan, upplysning
kan vinnas, var gränsen tidigare utmärkts, bör gränsen anses hava denna
sträckning, även örn resultatet blivit ett annat vid en utstakning enbart
med ledning av kartan.»
Självfallet bör detta i än högre grad gälla beträffande gräns för avsöndrad
lägenhet, i fråga örn vilken något tvång att nedsätta gränsmärken icke funnits.
Finnes kring dylik lägenhet stängsel, häck, dike eller dylikt, som överensstämmer
med avsöndringskartans visning av lägenhetens gränser, synes,
oavsett att särskilda gränsmärken saknas, vid avstyckning av jord intill
dylik gräns bestämmande av gränsen kunna eftergivas utan att rättssäkerheten
därigenom äventyras. Att såsom ytterligare villkor uppställa fordran
på att avsöndringskartan upprättas efter viss metod eller av lantmätare eller
annan särskilt kvalificerad mätningsförrättare anser styrelsen, även örn
vissa skäl därför kunna anföras, icke nödigt. Ett lagstadgande av denna
innebörd skulle otvivelaktigt i långt högre grad än det av motionären föreslagna,
vilket enligt styrelsens mening skulle få alltför liten räckvidd för att
medföra någon verklig nytta, möjliggöra en fortsatt tillämpning av den förrättningspraxis
som tillämpats före ovanberörda högsta domstolens utslag,
och varigenom, såvitt för styrelsen är känt, några olägenheter hittills icke
förorsakats. Styrelsen får därför föreslå att en lagändring i motionens syfte
genomföres på det sätt, att till 19 kap. 10 § första stycket jorddelningslagen
göres ett tillägg av förslagsvis följande lydelse:
Har sådan gräns tillkommit genom jordavsöndring och är
gränsen på marken tydligt utmärkt samt i den ursprungliga
överlåtelsehandlingen beskriven och å karta, som upprättats
vid avsöndringen, upptagen i överensstämmelse med
sträckningen på marken, må bestämmande av gränsen icke
företagas, där ej yrkande därom framställes.
Ifrågasättas kan emellertid om icke villkoret i fråga om grundavhandlingens
överensstämmelse med marken med hänsyn till såväl detsammas ringa
praktiska betydelse som de med sagda villkor förenade, likaledes praktiska
olägenheterna skulle kunna eftergivas.
Med hänsyn till det förut påvisade intima sambandet mellan stadgandena
i 19 kap. 10 § första stycket jorddelningslagen och 5 kap. 5 § fastighetsbildningslagen
torde kunna förväntas, att Högsta domstolens ovanberörda
utslag kunna komma att föranleda strängare tolkning även av sistnämnda
lagrum. Olägenheterna härav kunna emellertid med hänsyn till den enklare
och snabbare gränsbestämningsprocedur, som enligt lagens 2 kap. såsom
regel skall tillämpas, antagas bliva mindre framträdande. Det synes med
hänsyn härtill lämpligt att avvakta rättsutvecklingen på förevarande område,
innan någon lagändring för beredande av vidgad möjlighet att undgå
gränsbestämning vid sådan avstyckning vidtages.
Stockholm den 25 februari 1937.
Harald Malmberg.
Gunnar Palm.
Centraltryckeriet. Esselte ab. Stockholm 1937
741751
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1937:237 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående gränsbestämning i samband med av stycknings förrättning. a1 i texten