Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående gränsbestämning i samband med avstyckningsförrättning.

1937-04-23 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1937:35, Utlåtande i anledning av väckt motion angående gränsbestämning i samband med avstyckningsförrättning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

1

Nr 35.

. Ankom till riksdagens kansli den 23 april 1937 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående gränsbestämning

i samband med avstyckningsförrättning.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 252,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Holmbäck hemställt, att

riksdagen måtte besluta följande tillägg till 19 kapitlet 10 § första stycket

lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet:

Där ej sakägare så yrkar eller gränsmärke saknas, må ej bestämmande

äga rum av gräns, som tillkommit genom avsöndring, vid vilken karta av

lantmätare upprättats enligt Kungl. Maj:ts förordning den 17 december 1920

angående sättet för utförande av vissa mätningsarbelen m. m.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av lantmäteristyrelsen. Det av styrelsen i anledning

härav avgivna yttrandet finnes såsom bilaga fogat vid detta utlåtande. I

iantmäteristvrelsens yttrande har lämnats bl. a. en utförlig historik i ämnet,

till vilken utskottet anhåller att få hänvisa.

19 kapitlet 10 § lagen örn delning av jord å landet lyder för närvarande på

följande sätt:

Bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,

skall vid förrättningen ej äga rum, där det ej påfordras å någondera

sidan eller av lantmätaren aktas nödigt.

Är fråga örn avstyckning inom samhälle eller område, som i 5 § andra

stycket sågs, och sker i sammanhang med avstyckningsförrättningen bestämmande

av sådan gräns, som avses i första stycket av denna paragraf, må

avstyckningsförrättningen ej avslutas, innan den förrättning, varvid gränsfrågan

behandlats, blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd.

Här må även erinras örn det motsvarande stadgandet i 5 kapitlet 5 § lagen

den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad, vilket lyder sålunda:

Bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,

skall vid förrättningen äga rum, allenast där det påfordras å någondera

sidan oller av förrättningsmanncn aktas nödigt. Huru sådan gräns skall

bestämmas, därom stadgas i 2 kap. 13 §.

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 aud. Nr 35.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

Det föreliggande spörsmålet belyses — såsom i motionen och i lantmäteristyrelsens

yttrande framhållits — av vissa under de senare åren av Högsta

domstolen meddelade utslag. I ett fall, omnämnt i N. J. A. 1933 not. B 740.

hade visst område avstyckats på sådant sätt, att en jämnbred remsa av stamfastighetens

mark skilde området från en väster därom belägen, från stamfastigheten

avsöndrad lägenhet. Vederbörande ägodelningsrätt undanröjde

på anförda skäl avstyckningsförrättningen och återförvisade den till förrättningsmannen.

Högsta domstolen fann i målet upplyst, att stamfastighetens

gräns mot den avsöndrade lägenheten icke vöre fastställd eller eljest behörigen

bestämd. Vid sådant förhållande och då läget av västra gränsen för det

område, vars avstyckning vore i fråga, vöre beroende av sträckningen utav

gränsen mot den avsöndrade lägenheten, hade sistnämnda gräns bort vid förrättningen

i laga ordning bestämmas. På grund härav fastställde Högsta

domstolen det slut, ägodelningsrättens utslag innehöll. En avskrift av Högsta

domstolens utslag i detta mål finnes fogad vid lantmäteristyrelsens yttrande.

I ett annat fall rörande avstyckning, refererat i N. J. A. 1934: 509, framhöll

vederbörande ägodelningsrätt, att gränsen för det område, vars avstyckning

ifrågasatts, delvis sammanfölle med styckningsfastighetens gräns mot annan

fastighet och att denna gräns icke blivit lagligen bestämd. Vid sådant förhållande

hade enligt rättens mening, oavsett att gränsen utgjordes av en vid

sämjedelning uppdragen skillnadslinje, gränsbestämning beträffande nyss

angivna sträckning bort verkställas i samband med avstyckningsförrättningen.

Då så icke skett, fann ägodelningsrätten avstyckningen icke kunna fastställas.

Högsta domstolen, dit målet fullföljdes, fann ej skäl att göra ändring

i ägodelningsrättens utslag.

Utskottet tillåter sig även hänvisa till det rättsfall, för vilket redogörelse

lämnats i N. J. A. 1930: 662.

Av den i ärendet föreliggande utredningen framgår, alt stadgandet i 19 kapitlet

10 § första stycket jorddelningslagen åtminstone tidigare i regel tilllämpats

så, att då avstyckningsområde varit beläget intill en icke i laga

ordning bestämd gräns för stamfastigheten, gränsbestämning ej företagits,

örn gränsen funnits vara tydligt utmärkt på marken och icke är föremål för

tvist. Samma praxis har utbildats beträffande den motsvarande bestämmelsen

i 5 kapitlet 5 § fastighetsbildningslagen. I de rättsfall, för vilka här ovan

redogjorts, har emellertid en strängare tolkning av förstnämnda lagrum

kommit till uttryck. Denna tolkning torde innebära, att bestämmande av

ifrågavarande gräns alltid skall ske, då avstyckningsområde är så beläget

sorn nyss sagts.

Såsom motionären framhållit och lantmäteristyrelsen vitsordat torde en

dylik skärpning vara ägnad att medföra tidsutdräkt och ökade kostnader loide

förrättningssökande. Lantmäteristyrelsen har därjämte fäst uppmärksam
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

3

beten på att en praxis i överensstämmelse med de av Högsta domstolen angivna

riktlinjerna även kan befaras få till följd ett allmänt fördröjande av

lantmäteriförrättningars handläggning och fastställelse. Därest ovannämnda

stadgande i fastighetsbildningsiagen skulle tolkas på motsvarande sätt,

komme enligt styrelsens mening även vid avstyckning enligt denna lag vissa

olägenheter att uppstå. Dessa kunde dock med hänsyn till den för sådana

fall i regel tillämpade enklare och snabbare gränsbestämningsproceduren antagas

bliva mindre framträdande. Lantmäteristyrelsen har vidare i sitt yttrande

framhållit, att den tidigare lagtillämpningen, såvitt för styrelsen vore

känt, hittills icke förorsakat några olägenheter.

På sätt lantmäteristyrelsen framhållit kunna olika åtgärder för att undanröja

eller minska de påtalade olägenheterna övervägas. En utväg synes vara

att göra gränsbestämningspx-oceduren överhuvudtaget enklare och snabbare.

Detta alternativ torde dock förutsätta omfattande ändringar i jorddelningslagen.

En annan utväg — den som anvisats av motionären — är att lätta på

gränsbestämningstvånget. Lantmäteristyrelsen har för sin del uttalat, att en

lagändring av den begränsade omfattning, som avses i motionen, kunde,

betraktad såsom en tillfällig åtgärd i avvaktan på en allmän revision av nyssnämnda

lag, anses försvarlig. Styrelsen har även i sitt yttrande från samma

utgångspunkter som motionären framlagt ett särskilt förslag om tillägg till

förevarande stadgande i jorddelningslagen. Varken motionären eller lant

mäteristyrelsen har däremot ifrågasatt, att man för närvarande skulle göra

motsvarande ändring i fastighetsbildningslagen.

Såsom av utredningen i ärendet framgår tala beaktansvärda skäl för en

lagändring i syfte att, utan eftersättande av säkerheten, förenkla förfarandet

vid och nedbringa kostnaderna för vissa avstyckningsförrättningar. Till

främjande av detta syfte bör enligt utskottets mening ifrågavarande stadgande

i jorddelningslagen bliva föremål för översyn, därvid olika möjligheter

att uppnå en lösning av den föreliggande frågan torde böra tagas under

omprövning. Vidare synes uppmärksamhet böra ägnas åt spörsmålet, örn en

sådan lagändring bör begränsas till stadgandet i jorddelningslagen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville

efter den ytterligare utredning, som kan vara erforderlig,

taga under övervägande, huruvida och i vad mån gällande

stadganden örn gränsbestämning i samband med avstyekningsförrättning

böra ändras i syfte att möjliggöra ett enklare

och billigare förfarande vid sådan förrättning, samt för

riksdagen framlägga de förslag, vartill detta övervägande

kan föranleda; samt

B. att motionen, i den mån den icke blivit beaktad genom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 april 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

IVAR ÖSTERSTRÖM.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Linder, Tamm, Norman*, Knut Petersson, Sten*,

Ekströmer* och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Österström, Olovson, Pettersson i Hällbacken,

Johanson i Hallagården*, Molander*, Sandström i Sollefteå, Hermansson och

Thorell*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Bilaga.

KUNGL. LANTMÄTERISTYRELSEN.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 5 februari 1937 har Kungl. Majit anbefallt lantmäteristyrelsen

att avgiva och till utskottet överlämna yttrande över en inom riksdagens

andra kammare väckt motion, nr 252, örn visst tillägg till 19 kap.

10 § första stycket jorddelningslagen.

Till åtlydnad härav får lantmäteristyrelsen anföra.

De i motionen berörda förhållandena torde böra ses i ett vidare sammanhang

än som i motionen kommit till synes, särskilt med hänsyn till att de

bestämmelser, som innehållas i ovanberörda lagrum, nära nog ordagrant

återfinnas i 5 kap. 5 § fastighetsbildningslagen. Angående dessa stadgandens

tillkomst utvisa de på sin tid samtidigt och under ömsesidigt hänsynstagande

bedrivna förarbetena till jorddelnings- och fastighetsbildningslagarna

följande.

Skifteslagstiftningskommitténs den 28 juli 1911 avlämnade betänkande

innefattade bland annat förslag till »lag om skifte av jord». I detta handlade

23 kap. örn »styckning», varmed avsågs detsamma som ägostyckning,

och 24 kap. om »avsöndring», under vilket namn konstruerats en förrättning,

som vad angår förrättningsåtgärderna i stort sett motsvarade nuvarande

avstyckning. Vid »styckning» skulle enligt 251 § de i 7 kap. örn bestämmande

vid laga skifte av rågångarna kring skifteslagets ägor stadgade

föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse. I fråga örn »avsöndring»

däremot föreskrevs i 282 §:

»Vid avsöndring vare ej sådan åtgärd, som omförmäles i 7 kap. erforderlig,

där den ej påfordras å någondera sidan eller av lantmätaren aktas

nödig.»

Såsom skäl för denna eftergift anfördes i motiveringen:

»Att vid varje avsöndringsförrättning med laga verkan bestämma stamfastighetens

rågångar mot alla angränsande fastigheter torde icke kunna

ifrågasättas såsom behövligt. Däremot vore det otvivelaktigt av betydelse att,

därest område, som skulle avsöndras, vore beläget intill stamfastighetens

gräns mot annan fastighet, denna gräns i vad den berörde det till avsöndring

avsedda området bestämdes genom rågångsförrättning enligt de i 7 kap.

meddelade föreskrifter. En ovillkorlig bestämmelse i denna riktning skulle

dock avsevärt fördyra avsöndringsförfarandet, vilket givetvis bör ske under

de enklaste och billigaste former, då det i främsta rummet har användning

för utbrytning av smärre jordlägenheter åt mindre bemedlade. Kommittén

har därför funnit rådligast att stanna vid att rågångsbestämning

skall ske, allenast när den å någondera sidan påfordras eller av lantmätaren

aktas nödig. En summarisk undersökning från lantmätarens sida, huruvida

en eventuell rågångsändring kan antagas beröra det till avsöndring avsedda

området, torde vara tillfyllest och i allmänhet kunna verkställas utan nämnvärt

förhöjd förrättningskostnad.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Fastig hetsregister kommitténs den 30 september 1911 avlämnade förslag

till »lag angående avstyckning av sådant område i stad, som ej ingår i tomtindelning»,

upptog under 6 § följande stadgande.

»Vid avstyckning vare ej sådan förrättning, som avses i 5 kap. skiftesstadgan,

erforderlig, där den ej påfordras å någondera sidan eller av lantmätaren

aktas nödig.»

I motiveringen till lagförslaget anfördes bland annat: Förrättningen skulle

utföras under huvudsakligen enahanda former, som gällde för ägostvekning

och som torde bliva erforderliga vid avsöndring, därest sådan ändring

vidtoges, att denna komme att utgöra en lantmäteriförrättning. Uppkomme

vid avstyckning fråga örn rågångar, skulle den frågan självfallet behandlas

enligt bestämmelserna i skiftesstadgan.

Uti 19U års fastighetsregisterkommissions förslag till »lag med vissa bestämmelser

angående avstyckning och sammanläggning av jordområden i

stad» handlade 1 kap. »om avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning»,

och däri upptogs under 5 § första punkten ordagrant samma

stadgande som det ovan anförda under 6 § i fastighetsregisterkommitténs

lagförslag. Kommissionen angav i motiveringen att den vid utarbetandet av

sitt lagförslag tagit hänsyn ej blott till fastighetsregisterkommitténs förslag

utan jämväl till skiftesstadgekommitténs lagförslag av år 1911 i tillämpliga

delar.

I 1916 års fastighetsregisterkommissions förslag till »lag örn fastighetsbildning

i stad m. m.» fingo bestämmelserna »om avstyckning av område,

som ej ingår i tomtindelning», sin plats i 5 kap., vars 5 § hade följande lydelse:
»Huru

gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen, skall

bestämmas, därom gäde vad föreskrivet är örn rågångsbestämning vid laga

skifte. Sådant bestämmande skall ej äga rum, där det ej påfordras å någondera

sidan eller av förrättningsmannen aktas nödigt.»

I lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad (nr 269) fick 5 kap.

5 § samma lydelse med undantag av att en i detta sammanhang betydelselös

redaktionell ändring gjordes i första punkten.

Under det att lagstiftningen rörande fastighetsbildning i stad sålunda slutfördes,

hade efter erhållen remiss åtskilliga myndigheter yttrat sig över

skifteslagstiftningskommitténs förutnämnda lagförslag av år 1911. I sitt

den 11 augusti 1913 avgivna underdåniga utlåtande föreslog lantmäteristyrelsen

vissa förenklingar i avsöndringsförfarandet — lantmätaren skulle endast

uppgöra ett förslag, vilket skulle prövas och fastställas av förste lantmätaren

—, och i anslutning härtill gjorde styrelsen beträffande 282 §

följande uttalande:

»I överensstämmelse med de grunder lantmäteristyrelsen uti inledningen

till 24 kap. angivit för en reform av avsöndringsinstitutet bör åtgärd nied

avseende å förut befintliga ägoskillnader i regel icke företagas vid avsöndringsförrättning.

Fall kunna emellertid inträffa, då dylik åtgärd erfordras.

För sådan händelse bör givetvis utverkas förordnande, som uttryckligen

avser rågångsåtgärd, och vid utförandet därav skola bestämmelserna

i III Avd. angående rågångsförrättning lända till efterrättelse.

Den omständigheten att förut befintliga ägogränser, på sätt styrelsen framhållit

vid 7 kap., ofta på ett otillfredsställande sätt äro utmärkta på marken

kommer väl att i många fall föranleda behov av rågångsförrättning, men

detta förhållande föranleder ej någon ändring i avseende å styrelsens upp
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35. 7

fattning av frågans principiella innebörd, i vilken del styrelsen alltså delar

kommitténs mening.»

Skifteslagstiftningskommissionens år 1918 avlämnade förslag till »lag om

delning av jord å landet m. m.» upptog under 22 kap. bestämmelser rörande

avstyckning, och i kapitlets 8 § stadgades:

»Bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,

skall vid förrättningen ej äga rum, där det ej påfordras å någondera

sidan eller av förrättningsmannen aktas nödigt.»

Motiveringen innehåller rörande denna paragraf endast följande:

»Denna paragraf motsvarar 282 § i 1911 års förslag, 6 § i 1896 års lag

och 5 kap. 5 § av lagen örn fastighetsbildning i stad.»

I jordstgckningskommissionens lagförslag av år 1920 återfinnes samma

bestämmelse under 22 kap. 10 §, endast med den ändringen att ordet »förrättningsmannen»

utbytts mot »lantmätaren».

Uti sitt den 9 juni 1921 avgivna underdåniga utlåtande över 1920 års förslag

till jorddelningslag anförde lantmäteristyrelsen beträffande 22 kap.

10 § följande:

»De erinringar, som av överlantmätarna i Södermanlands och Västernorrlands

län framställts mot den frihet, som här stadgats i fråga örn bestämmande

av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,

böra enligt styrelsens mening beaktas. Den i paragrafen upptagna bestämmelsen

synes icke stå väl överens med vad kommissionen å sid. 201—202

anfört angående beskaffenheten av avstyckningskarta. Under förutsättning

av bifall till det förslag, styrelsen kommer att framställa vid 21 §, att kartan

skall upptaga hela den fastighet, som är föremål för styckning, först

då fråga är om avstyckning av mera än hälften av densamma, bör enligt

styrelsens mening behandling obligatoriskt ske av alla å kartan upptagna

gränser mot fastighet, som ej ingår i förrättningen.»

Sedan lagrådets yttrande över förslaget inhämtats, utarbetades inom justitiedepartementet

ett preliminärt lagförslag, över vilket lantmäteristyrelsen

avgav underdånigt utlåtande den 28 april 1924. I fråga om 19 kap. 10 §,

vilken motsvarade och var lika lydande med 22 kap. 10 § i 1920 års förslag,

anförde styrelsen:

»Lantmäteristyrelsen vidhåller här sin år 1921 uttalade mening, som kan

uttryckas så, att bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i förrättningen,

alltid skall ske i den mån denna gräns samtidigt är gräns för

område, som avstyckas, men att beträffande annan gräns bestämmande

skall ske endast, där det påfordras ä någondera sidan eller av lantmätaren

aktas nödigt.»

Sedan lagförslaget ytterligare jämkats — dock ej beträffande 19 kap.

10 §, vilken bibehölls oförändrad — remitterades det den 21 augusti 1924

ånyo till lagrådet, varvid departementschefen hänvisade till en av hovrättsrådet

Bertil Wieselgren utarbetad vid statsrådsprotokollet fogad promemoria.

Denna promemoria innehåller beträffande 19 kap. 10 § följande:

»Paragrafen motsvarar andra punkten i 5 § av 5 kap. i fastighetsbildningslagen

saint återgiver 10 § i 22 kap. av 1920 års förslag. I fråga örn

gällande rätts ståndpunkt beträffande ägostyckning må erinras, att jämlikt

0 § i 1896 års lag sammanträde med rågrannarna icke erfordras, därest

siyckningsfastighetens gränser blivit i laga ordning bestämda samt tvetydighet

beträffande gränsernas sträckning icke föreligger.»

Stadgandet i 19 kap. 10 §, vilket i propositionen nr .''18 lill 1926 års riksdag

upptogs med oförändrad lydelse, gjordes ej till föremål för särskilt lil
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

talande vare sig i lagrådet eller i riksdagen. I paragrafen infördes ett nytt

andra stycke, vilket emellertid icke är av någon betydelse för tolkningen av

första stycket.

I syfte att för lantmätarna underlätta tillämpningen av den nya jorddelningslagstiftningen

lät lantmäteristyrelsen år 1927 trycka och till lantmätarna

utdela de nya lagarna jämte en redogörelse för desammas innebörd,

vilken redogörelse dock uttryckligen angavs icke innefatta för lantmätarna

bindande föreskrifter (författningsserien nr 1). Däri gjordes å sid. 237 beträffande

19 kap. 10 § första stycket jorddelningslagen bland annat följande

uttalande.

»Såsom framgår av 10 § första stycket skall bestämmande av gräns mot

fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen, ej äga rum, där det ej

påyrkas å någondera sidan eller av lantmätaren aktas nödigt. Åtgärd i ämnet

bör givetvis vidtagas, därest område, som skall avstyckas, stöter intill

gräns för stamfastigheten och denna gräns icke är i laga ordning bestämd

eller, ehuru så är fallet, gränsen på marken icke hävdas i överensstämmelse

med tillgängliga kartor och handlingar eller osäkerhet råder angående gränsens

rätta sträckning (7 kap. 3 §).»

Styrelsens sålunda uttalade uppfattning står otvivelaktigt i god överensstämmelse

med ovan refererade uttalanden av 1918 års kommission och i

hovrättsrådet Wieselgrens promemoria. Riktigheten av samma uppfattning

har även vunnit bekräftelse genom de i motionen åberopade Kungl. Maj:ts

utslag den 10 oktober 1933 (N. J. A. 1933 not. B 740) och den 20 oktober

1934 (N. J. A. 1934 sid. 509). Det förstnämnda rättsfallet, som gäller icke

fastställd eller eljest behörigen bestämd gräns mot avsöndrad lägenhet, har

visserligen ej refererats, men av Högsta domstolens motivering jämförd med

ägodelningsrättens framgår otvivelaktigt att utslaget, varav en avskrift här

bilägges (Bil. A), innebär ett avgörande i princip. Det senare utslaget liksom

ett annat av Högsta domstolen den 16 december 1930 meddelat utslag

(N. J. A. 1930 sid. 662) gälla fall, där avstyckat område gränsar mot stamfastighets

allenast genom sämjedelning tillkomna gräns mot annan fastighet.

Den princip som kan utläsas av dessa utslag är, att avstyckat område

skall vara inneslutet av i laga ordning bestämda gränser. Enligt nuvarande

rättspraxis måste alltså, där avstyckningsområde är beläget intill gräns för

stamfastigheten, som icke blivit i laga ordning bestämd, bestämmande avgränsen

alltid verkställas. De vanligaste slagen av dylika gränser äro urgamla

rågångar samt gränser för lägenheter, som tillkommit genom avsöndring

eller expropriation eller genom avskiljande i enlighet med bestämmelserna

örn ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vattenlagen.

Det är emellertid styrelsen väl bekant att stadgandet i 19 kap. 10 § första

stycket jorddelningslagen i allmänhet — i varje fall före tillkomsten av ovanberörda

utslag — icke tolkats så strängt av förrättningsmän, överlantmätare

och ägodelningsdomare. Praxis torde hava varit, att då avstyckat område

varit beläget intill en icke i laga ordning bestämd gräns för stamfastigheten,

gränsbestämning icke företagits, om gränsen funnits vara på marken tydligt

utmärkt och icke föremål för tvist. Enligt vad för styrelsen är känt har

vid verkställande av avstyckningar enligt 5 kap. fastighetsbildningslagen

inom städer och samhällen en motsvarande praxis utbildats i fråga örn tolkning

av kapitlets ovanberörda 5 §. Ehuru stadsägogränser såsom regel icke

äro fastställda eller eljest behörigen bestämda, är det mycket ovanligt att

vid avstyckning företages gränsbestämning. Otvivelaktigt kan med visst fog

såsom skäl för berörda praxis inom städerna åberopas, att förarbetena till

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andru lagutskottets utlåtande Nr 35.

9

lastigheisbildningslagen icke giva vid handen, att 5 kap. 5 § skulle tolkas

så strängt, som man sedermera under det fortsatta lagstiftningsarbetet rörande

delning av jord å landet synes hava förutsatt. Skifteslagstiftningskommitténs

ovan anförda motivering till 282 § i dess år 1911 avlämnade förslag

till lag örn skifte av jord, i anslutning vartill stadgandet i 5 kap. 5 § fastighetsbildningslagen

utformats, ger sålunda icke vid handen, att meningen

varit att i fall, varom nu är fråga, införa något gränsbestämningstvång, vilket

skulle hava varit nära nog liktydigt med obligatorisk gränsbestämning,

där det avstyckade området var beläget intill gräns för stamfastigheten.

Tvärtom tyder sagda motivering på att förrättningsmannen skulle äga fritt

pröva, örn gränsbestämning kunde anses erforderlig. Det är icke osannolikt

att den tolkning av 5 kap. 5 § fastighetsbildningslagen, sorn sålunda vid tiden

för jorddelningslagens ikraftträdande allmänt tillämpades i städer och

samhällen, i viss mån återverkat på tillämpningen av det motsvarande, likalydande

stadgandet i 19 kap. 10 § första stycket jorddelningslagen. Motivet

till att gränsbestämning sålunda såvitt möjligt undvikits har, såsom motionären

framhållit, varit, att man velat undgå de kostnader och den tidsutdräkt,

som gränsbestämningen skulle hava förorsakat.

Uppenbart är att en sådan omläggning av praxis vid tillämpningen av berörda

bestämmelse i jorddelningslagen, som blir en ofrånkomlig följd av

Högsta domstolens ovan åberopade utslag, medför avsevärda olägenheter.

Vad motionen härom innehåller i fråga örn tidsutdräkt och ökade kostnader

kan av lantmäteristyrelsen vitsordas ingalunda innehålla någon överdrift.

Därutöver må framhållas att det avsevärt ökade arbete, som gränsbestäm - ningarna otvivelaktigt skulle medföra, med hänsyn till den knappa tillgången

på arbetskrafter, kan befaras åstadkomma ett allmänt fördröjande av

lantmäteriförrättningars handläggning och fastställelse. Fullgoda skäl torde

alltså föreligga för övervägande av åtgärder, varigenom dessa olägenheter

skulle kunna minskas utan åsidosättande av rättssäkerheten. Två utvägar

stå därvid till buds: antingen att göra gränsbestämningsproceduren enklare

och framförallt snabbare eller också att lätta på gränsbestämningstvånget.

Genom anlitande av båda möjligheterna skulle självfallet effekten bliva ännu

större.

I motionärens förslag har endast den senare utvägen anlitats, och detta

är ganska naturligt, emedan den i lagtekniskt hänseende ställer sig betydligt

enklare än det förstnämnda alternativet, vilket för åstadkommande av

fullt ändamålsenliga bestämmelser skulle kräva så omfattande ändringar i

jorddelningslagen, att därmed torde böra anstå tills en allmän revision av

lagen företages. Styrelsen syftar härvid främst på den möjligheten att för

vissa fall av gränsbestämning medgiva ungefär samma enkla procedur, som

enligt 2 kap. fastighetsbildningslagen nu tillämpas i stad. Det kan nämligen

icke utan fog göras gällande att en förrättningsform, som visat sig kunna

duga för städernas jord, också under vissa förutsättningar borde kunna

komma till användning beträffande den som regel mindre värdefulla jorden

på landsbygden. Vidare avses i motionen endast sådana gränser, som tillkommit

genom jordavsöndring i samband varmed karta upprättats över det

avsöndrade området. Denna begränsning torde ur praktisk synpunkt kunna

anses motiverad med hänsyn dels till ali olägenheterna av gränsbestämningstvånget

givit sig tillkänna företrädesvis i de synnerligen talrikt förekommande

fall, där avstyckat område gränsar tili avsöndrad lägenhet, dels ock

därtill att svårighet möter att i fråga örn andra slag av icke i laga ordning

bestämda gränser uppställa något betryggande, allmängiltigt villkor för un
IHilaru/

lill riksdagens protokoll 1937. I) saini, i'' aud. Nr 35. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Amira lagutskottets utlåtande Nr 35.

dantagsregelns tillämpning. Betraktad såsom en tillfällig åtgärd, varigenom

i avvaktan på en allmän revision av jorddelningslagen antydda särskilt

framträdande olägenheter vid lagtillämpningen skulle kunna undanröjas,

torde därför en lagändring i motionens begränsade syfte kunna anses försvarlig.

I motionen föreslås följande tillägg till 19 kap. 10 § första stycket jorddelningslagen.

»Där ej sakägare så yrkar eller gränsmärke saknas, må ej bestämmande

äga rum av gräns, som tillkommit genom avsöndring, vid vilken karta av

lantmätare upprättats enligt Kungl. Maj:ts förordning den 17 december 1920

angående sättet för utförande av vissa mätningsarbeten m. m.»

För bedömande av innebörden av detta lagändringsförslag torde vara

nödvändigt att först i korthet redogöra för såväl lagstiftning som praxis

angående upprättande av karta över avsöndrad lägenhet.

Äldre förordningar rörande avsöndring av jord innefattade ej några bestämmelser

angående sådan jords kartläggning. Det ansågs tillräckligt att överlåtelsehandlingen

innehöll beskrivning å det avsöndrade områdets storlek,

läge och gränser. Det av särskilda kommitterade den 5 mars 1892 avgivna

betänkandet med förslag till lag angående hemmansklyvning, ägostvekning

och jordavsöndring upptog ej heller någon bestämmelse rörande kartläggning.

Då förslaget i anledning av inkomna utlåtanden i vissa delar omarbetades

i civildepartementet, infördes däri den bestämmelsen, att jord. som

för alltid avsöndrades från hemman, skulle av behörigen förordnad lantmätare

å karta till läge och gränser tydligt utmärkas. I Högsta domstolens

den 1 november 1893 över det reviderade förslaget avgivna yttrande framställdes

emellertid av flera justitieråd erinran mot detta stadgande såsom

varande onödigt och för jordägarna alltför betungande. Stadgandet fick där

för utgå i det förslag som förelädes 1896 års riksdag och sedermera blev

lag. Emellertid fordrade det oaktat flera länsstyrelser, att vid ansökning örn

fastställelse å jordavsöndring karta över det avsöndrade området .skulle medfölja,

och med tiden blev detta allt vanligare. Olika praxis utvecklade sig

.sålunda i olika län. Kartornas kvalitet växlade också betydligt. En länsstyrelse

godtog endast av lantmätare upprättade kartor, en annan nöjde sig

med kartor upprättade av vem som helst. Å vissa orter voro personer, som

knappast hade nödiga kvalifikationer, livligt verksamma som avsöndringsmätare.

Frågan om avsöndrad jords kartläggning upptogs ånyo till behandling av

1911 års skifteslagstiftningskommitté samt 1914 och 1916 års fastighetsregisterkommissioner.

vilket resulterade i det stadgande som i samband med

utfärdandet av lagen örn fastighetsbildning i stad genom lagen den 12 maj

1917 (nr 273) angående ändrad lydelse av 21. 26, 27, 28 och 29 §§ i lagen

den 27 juni 1896 örn hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring

infördes i 21 § första stycket. Däri föreskrevs att jordområde, som avsöndras

för alltid, skall av lantmätare eller annan i ägomätning kunnig person vara

avfattat å karta, upptagande jämte den avsöndrade jorden sådana fasta

punkter och mätningsuppgifter, att områdets läge är fullt bestämt. Beträffande

innebörden av uttrycket »annan i ägomätning kunnig person» framgår

av lagrådets och departementschfens uttalanden 1916, att detta uttryck

icke får tolkas så strängt, att därmed skulle avses endast sådan person, som

förvärvat behörighet till befattning såsom mätningsman i stad. (2 kap. 2 §

fastighetsbildningslagen.) Departementschefen ansåg sig dock böra framhålla

angelägenheten av att karta, varom här är fråga, upprättades av verk
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

11

ligt sakkunniga personer. Kartan såsom sådan lämnade icke ledning för bedömande

av dess tillförlitlighet. Garantierna för dess riktighet lage endast i

kompetensen hos den, som upprättat densamma.

Förordningen den 17 december 1920 (nr 850) angående sättet för utförande

av vissa mätningsarbelen m. m. (mätningsförordningen) skulle enligt

dess 1 § lända till efterrättelse bland annat vid förrättning, som av lantmätare

verkställes enligt skiftesstadgan eller andra angående delning av

jord på landet gällande författningar. Sedan det visat sig att bland lantmätarna

rådde ovisshet rörande förordningens tillämplighet vid avsöndringsmätning

— denna åtgärd hade nämligen icke konstruerats såsom förrättning

— gjorde lantmäteristyrelsen i en cirkulärskrivelse den 1 november

1921 till rikets lantmätare det uttalande, att då lagen örn liemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring självfallet vore en författning angående

delning av jord å landet, mätningsförordningens föreskrifter jämväl vid avsöndring

skulle följas. Vidare framhöll styrelsen i ett cirkulär den 30 april

1923 (nr 10) vissa särskilda synpunkter i fråga örn mätningsförordningens

tillämpning vid jordavsöndring. Man torde alltså kunna utgå ifrån att åtminstone

de avsöndringskartor, som upprättats av lantmätare efter den 1

november 1921, äro i enlighet med mätningsförordningens föreskrifter.

Avsöndringskartor, som efter den ovanberörda lagändringen upprättats

av andra än lantmätare, äro visserligen av växlande beskaffenhet, men såsom

ett totalomdöme torde kunna sägas att de i allmänhet äro tillförlitliga,

och det är ingalunda ovanligt — .särskilt i närheten av städer och samhällen

— att mätningsförordningen följts även av icke lantmätare. Å dylika orter

hava flerstädes stadsmätningsmän samt andra ingenjörer, sorn huvudsakligen

ägnat sig åt avsöndringsmätningar, varit verksamma. Att en avsöndringskarta

upprättats i enlighet med mätningsförordningen innebär framför

allt, att områdets gränser blivit med betryggande noggrannhet inmätta med

direkta mått i förhållande till ett på marken fixerat polygonlinjenät eller

stomlinjenät, varigenom möjliggöres en säker rekonstruktion av ägogränserna,

örn i framtiden ovisshet skulle uppkomma rörande deras rätta sträckning.

Däremot är man knappast berättigad anse den omständigheten, att

mätningsförordningen tillämpats, utgöra garanti för att också sådana gränsmärken

blivit nedsatta, varom förmäles i 43 § av samma förordning. Lantmätarens

uppgift har nämligen strängt taget endast varit att upprätta karta

över området; utmärkande av ägogränserna har icke kunnat från hans sida

framtvingas. I de allra flesta fall har emellertid lantmätaren med sakägarnas

medgivande i samband med mätningen föranstaltat om nedsättande avgränsmärken,

och därvid torde i allmänhet hava följts mätningsförordningens

föreskrifter i fråga örn dylika märkens beskaffenhet samt örn ägogränsernas

säkerställande.

Av det anförda torde framgå att vissa skäl tala för att med hänsyn till

kartmaterialets beskaffenhet göra skillnad mellan avsöndringskartor. som

upprättats med tillämpning av 1920 års mätningsförordning, och andra avsöndringskartor.

Däremot är lantmäteristyrelsen icke övertygad örn att det

kan anses vara av omständigheterna betingat, alt, såsom i motionen föreslagits,

lill den tillförlitligare gruppen kartor hänföra endast sådana i enlighet

med mätningsförordningen upprättade kartor, sorn författats av lantmätare,

varmed enligt jorddelningslagens terminologi måste förstås i statens

tjänst anställd lantmätare. Enligt styrelsens mening tala, åtminstone teoretiskt

sett, goda skid för att i förevarande avseende såväl privatpraktiserande

lantmätare som ingenjör med behörighet såsom mätningsman i stad likståt
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

las med statsanställd lantmätare. Emellertid äro de privatpraktiserande lantmätarna

ytterst fåtaliga och utgöras delvis av personer, som på grund av

ådagalagd olämplighet icke erhållit anställning inom lantmäteristaten, och

beträffande ingenjörerna möter ofta svårighet att avgöra, örn kartans författare

ägt behörighet såsom mätningsman i stad. Den omständigheten att

avsöndringen fastställts utgör nämligen ej något kriterium på att kartans

författare ägt sådan behörighet, enär, såsom förut framhållits, vilken i ägomätning

kunnig person som helst är behörig att upprätta avsöndringskarta.

Det kan förmodas att det är med hänsyn till dessa förhållanden motionären

verkställt avgränsningen av den tillförlitligare gruppen kartor så snävt som

skett.

Vidare kan ifrågasättas örn icke det föreslagna lagstadgandet i viss mån

bygger på en överskattning av avsöndringskartans betydelse. Så gott sorn

alltid ligger saken så till, att överlåtelse skett av visst på marken för köparen

utvisat och i överlåtelsehandlingen till storlek, läge och gränser meleher

mindre tydligt beskrivet område, vilket sedan gjorts till föremål för

uppmätning. Det primära är alltså som regel det i samband med transaktionen

skedda utvisandet eller utmärkandet på marken, varför också vid

tvist örn rätta sträckningen av gräns för sådan lägenhet hävd på marken,

som bevisligen ägt bestånd sedan tiden för överlåtelsen, äger vitsord framför

kartan, vilken endast är att betrakta såsom ett bevismedel för det fall

att gränserna av någon anledning blivit utplånade på marken. Då förefintligheten

av gränsmärke gjorts till villkor för den föreslagna lindringen i

gränsbestämningstvånget, synes alltså kartan vara av ganska sekundär betydelse.

Viktigare än metoden för kartans upprättande och mätningsförrättarens

kvalifikationer synes därför vara, att kartan i fråga om lägenhetens

belägenhet och gränser överensstämmer med förhållandena på marken.

Någon fordran i detta avseende har emellertid icke uppställts. Att i fall, där

skiljaktighet mellan karta och mark konstaterats, beröva avstyckningsförrättaren

möjlighet att framtvinga gränsbestämning kan självfallet icke vara

lämpligt med hänsyn till att den angränsande fastighetens ägare icke kan

förutsättas vara närvarande vid förrättningen och således saknar möjlighet

att därvid själv tillvarataga sina intressen.

Man har också anledning att ställa sig frågande till, varför icke krav uppställts

på överensstämmelse jämväl mellan förhållandena på marken och

den beskrivning å det avsöndrade områdets storlek, läge och gränser, som

jämlikt 21 § i 1896 års lag eller motsvarande äldre bestämmelser skall finnas

i överlåtelsehandlingen. Principiellt sett måste det anses oriktigt att icke

i främsta rummet taga hänsyn till avhandlingen, som dock konstituerar

fastighetsbildningen, även örn avhandlingen, vilken ofta upprättats innan

någon ordentlig uppmätning av området kommit till stånd, långt ifrån alltid

innehåller tillförlitliga eller preciserade uppgifter beträffande områdets

storlek, läge och gränser. 1 själva verket kunna fullt exakta uppgifter i

dessa avseenden icke erhållas på annat sätt än genom kartläggning, varför

också, åtminstone å vissa orter, praxis varit att efter upprättandet av kartan

överlåtelsehandlingen omskrivits och därvid bragts till överensstämmelse

med kartan. Eller också har sådant beriktigande skett genom tillägg

till överlåtelsehandlingen. Saken skulle emellertid bliva av någon praktisk

betydelse endast i det säkerligen mycket sällan förekommande fall, där kartan

överensstämmer med marken, medan däremot överlåtelsehandlingen innehåller

skiljaktiga uppgifter och därtill sådana omständigheter föreligga,

att sistnämnda uppgifter böra tillerkännas vitsord framför marken och kar
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

13

tan. Enligt styrelsens uppfattning kan elef sistnämnda inträffa endast i det

fall, att något utvisande eller utmärkande å marken av gränserna för det

upplåtna området icke föregått avtalets ingående. Att, där kartan och marken

överensstämma i fråga örn gränsernas sträckning och dessa utan klander

från någondera sidan efterlevts, åstadkomma tillräcklig bevisning örn

att avsikten vid upplåtelsen varit en annan, som beskrivningen i överlåtelsehandlingen

ger vid handen, torde vara ytterligt svårt. Egentligen är alltså

den omständigheten, att något villkor med avseende å överensstämmelse

mellan överlåtelsehandlingen och marken icke gjorts, av mycket liten praktisk

betydelse, men fråga är örn icke ändå i rättssäkerhetens intresse villkoret

bör uppställas. Vad som talar däremot är en rent praktisk omständighet,

som skulle i vissa, kanske ej så fåtaliga, fall fördröja avstyckningsförrättnings

handläggning och föranleda ökade kostnader för såväl jordägarna

som statsverket. Styrelsen syftar härvid på det förhållandet, alt då

en avsöndrad lägenhet passerat flera händer, det är ganska vanligt att väl

kartan över lägenheten finnes förvarad hos lägenhetsägaren, medan däremot

grundavhandlingen saknas. Detta förhållande sammanhänger med

den större omvårdnad örn kartor än om handlingar, som överallt kan konstateras,

och beror väl också mången gång på bristande insikt om grundavhandlingens

särskilda betydelse. I fall som nyss anförts skulle alltså uppställandet

av ovanberörda villkor föranleda uppskov i förrättningen för efterforskning

av grundavhandlingen i lantmäterikontorets arkiv eller i lagfartsprotokollet.

I motionen har icke angivits innebörden av det i den föreslagna lagtexten

utan något attribut stående ordet »gränsmärke». Med hänsyn till motionärens

allmänna inställning till frågan synes emellertid kunna antagas, att

här avses endast sådana gränsmärken, som enligt 43 § mätningsförordningen

äro tillåtna. Om så är fallet, befarar styrelsen att stadgandets praktiska

betydelse skulle bliva ganska obetydlig, enär det är mycket vanligt

att lägenhetsägare vid inhägnandet av sitt område borttagit utsatta gränsmarkeringar

och i stället nedsatt staketstolpar eller dylikt. I fråga örn lämpligheten

av att här uppställa fordran på förefintlighet av lagliga gränsmärken

må hänvisas till vad som förekommit under förarbetena till lagen den

17 juni 1932 (nr 230) med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser,

vars 1 § lyder: »Har tvist om sträckningen av ägogräns, som i denna lag

avses, ej yppats inom tio år efter lagens ikraftträdande, skall den sträckning,

som i laga ordning blivit utmärkt å marken, anses såsom den rätta,

ändå att den ej överensstämmer med förrättningskartan och därtill hörande

handlingar.» Ehuru det här är fråga om gränser, tillkomna vid förrättningar

i samband varmed i gränserna skolat nedsättas lagliga gränsmärken

— laga skifte, hemmansklyviling m. lii. —, har man ej ansett sig böra

uppställa fordran på att gränsmärkena skola finnas kvar. Upplysande

i fråga om de synpunkter, som därvid anlagts, är följande av chefen för

justitiedepartementet vid lagförslagets remitterande till lagrådet den 27

augusti 1931 gjorda uttalande:

»I avseende å de anmärkningar, varlin förslagets utformning givit anledning,

vill jag till en början framhålla, att den i promemorian uttalade uppfattningen,

att förutsättning för preklusion borde vara att de vid gränsens

utmärkande utsatta gränsmärkena alltjämt funnes i behåll, icke torde böra

vidhållas. Det bör vara tillfyllest, att gränsen en gång blivit i laga ordning

utmärkt, oell spörsmålet begränsar sig då till frågan, vur den sålunda utsatta

gränsen skall anses framgå. Detta är, på sätt jag nyss framhållit, en

I{ihang lill riksdagens protokoll 1937. 9 sinni. 2 aud. Nr 35. 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

bevisningsfråga, vid vars besvarande bevisvärde bör tillmätas varje omständighet,

som härutinnan kan tjäna till upplysning. Därest med ledning av

hägnader, diken eller närliggande gränser, jämförda med kartan, upplysning

kan vinnas, var gränsen tidigare utmärkts, bör gränsen anses hava denna

sträckning, även örn resultatet blivit ett annat vid en utstakning enbart

med ledning av kartan.»

Självfallet bör detta i än högre grad gälla beträffande gräns för avsöndrad

lägenhet, i fråga örn vilken något tvång att nedsätta gränsmärken icke funnits.

Finnes kring dylik lägenhet stängsel, häck, dike eller dylikt, som överensstämmer

med avsöndringskartans visning av lägenhetens gränser, synes,

oavsett att särskilda gränsmärken saknas, vid avstyckning av jord intill

dylik gräns bestämmande av gränsen kunna eftergivas utan att rättssäkerheten

därigenom äventyras. Att såsom ytterligare villkor uppställa fordran

på att avsöndringskartan upprättas efter viss metod eller av lantmätare eller

annan särskilt kvalificerad mätningsförrättare anser styrelsen, även örn

vissa skäl därför kunna anföras, icke nödigt. Ett lagstadgande av denna

innebörd skulle otvivelaktigt i långt högre grad än det av motionären föreslagna,

vilket enligt styrelsens mening skulle få alltför liten räckvidd för att

medföra någon verklig nytta, möjliggöra en fortsatt tillämpning av den förrättningspraxis

som tillämpats före ovanberörda högsta domstolens utslag,

och varigenom, såvitt för styrelsen är känt, några olägenheter hittills icke

förorsakats. Styrelsen får därför föreslå att en lagändring i motionens syfte

genomföres på det sätt, att till 19 kap. 10 § första stycket jorddelningslagen

göres ett tillägg av förslagsvis följande lydelse:

Har sådan gräns tillkommit genom jordavsöndring och är

gränsen på marken tydligt utmärkt samt i den ursprungliga

överlåtelsehandlingen beskriven och å karta, som upprättats

vid avsöndringen, upptagen i överensstämmelse med

sträckningen på marken, må bestämmande av gränsen icke

företagas, där ej yrkande därom framställes.

Ifrågasättas kan emellertid om icke villkoret i fråga om grundavhandlingens

överensstämmelse med marken med hänsyn till såväl detsammas ringa

praktiska betydelse som de med sagda villkor förenade, likaledes praktiska

olägenheterna skulle kunna eftergivas.

Med hänsyn till det förut påvisade intima sambandet mellan stadgandena

i 19 kap. 10 § första stycket jorddelningslagen och 5 kap. 5 § fastighetsbildningslagen

torde kunna förväntas, att Högsta domstolens ovanberörda

utslag kunna komma att föranleda strängare tolkning även av sistnämnda

lagrum. Olägenheterna härav kunna emellertid med hänsyn till den enklare

och snabbare gränsbestämningsprocedur, som enligt lagens 2 kap. såsom

regel skall tillämpas, antagas bliva mindre framträdande. Det synes med

hänsyn härtill lämpligt att avvakta rättsutvecklingen på förevarande område,

innan någon lagändring för beredande av vidgad möjlighet att undgå

gränsbestämning vid sådan avstyckning vidtages.

Stockholm den 25 februari 1937.

Harald Malmberg.

Gunnar Palm.

Centraltryckeriet. Esselte ab. Stockholm 1937

741751

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:237 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående gränsbestämning i samband med av stycknings förrättning. a1 i texten