Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 167 av herr Spångberg m. fl. och nr 256 av herr Senander m. fl.

1937-04-23 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1937:36, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 167 av herr Spångberg m. fl. och nr 256 av herr Senander m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

1

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1937 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa

ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i

arbete.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två

inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

nr 167 av herr Spångberg m. fl. och nr 256 av herr Senander m. fl.

I motionen II: 167 har hemställts, att riksdagen i skrivelse till regeringen

måtte anhålla örn skyndsam utredning och förslag till ändring av bestämmelserna

i lagen örn olycksfall i arbete åsyftande en höjning av sjukhjälp

och invaliditetsersättning för lågt avlönade inkomsttagare.

I motionen II: 256 har yrkats, att riksdagen måtte besluta sådana ändringar

i nämnda lag »att beräkningsgrunden för ersättning vid olycksfall

blir den genomsnittliga arbetsförtjänsten per arbetsdag under de tre månaderna

före olycksdagen samt att, där olycksfall drabbar arbetare, som nyss

varit arbetslös, den genomsnittliga arbetsförtjänsten för motsvarande arbete

blir bestämmande vid fastställandet av hans ersättning».

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Enligt 6 § lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete

skall arbetare, som skadats till följd av olycksfall i arbetet, på grund av

försäkringen erhålla ersättning enligt följande grunder. Om olycksfallet

medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan,

skall den skadade så länge sjukdomen varar erhålla erforderlig läkarvård

jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till

lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel,

såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon o. dyl. Under förutsättning,

att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet

och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel, skall från

och med dagen efter sistnämnda dag och så länge sjukdomen varar utgå

sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan ett belopp,

bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt

i paragrafen angives (hel sjukpenning), och vid nedsättning av arbetsförmågan

det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Hel sjukpenning

utgör en krona, örn den försäkrades årliga arbetsförtjänst ej uppgår till

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 36. loos 87 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Amira lagutskottets utlåtande Nr 36.

675 kronor, en krona oell 50 öre om den årliga arbetsförtjänsten uppgår

till 675 kronor men ej till 945 kronor o. s. v. med intervaller örn respektive

50 öre beträffande sjukpenningen oell 270 kronor i fråga örn arbetsförtjänsten.

Högsta sjukpenning är 5 kronor 50 öre. Om olycksfallet, efter upphörande

av därav förorsakad sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående

förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, utgår livränta under tiden

å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan två tredjedelar

av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan

det lägre belopp som svarar mot nedsättningen, nied tillägg av

belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelse av sådana

särskilda hjälpmedel som nyss nämnts. Vid förlust av arbetsförmågan

må dock livräntan, när den skadades tillstånd kräver särskild vård, med

hänsyn härtill bestämmas till högre belopp, likväl ej överstigande beloppet

av den årliga arbetsförtjänsten. Livränta utgår emellertid icke, där ej arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst en tiondel. Under samma förutsättning

som gäller för utfående av livränta skall den skadade erhålla sådan

behandling som må erfordras för höjande av arbetsförmågan.

Vidare stadgas i lagens 9 § bl. a., att den årliga arbetsförtjänst, som

omförmäles i 6 §, utgör hela den avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit,

inräknade — som den skadade under ett år, räknat tillbaka från

olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet

inträffat. Har under längre eller kortare tid av året den skadade icke av

arbetsgivaren använts till arbete, eller kan avlöningen för någon tid av året

på grund av bristfällig utredning eller av annan anledning ej bestämmas,

beräknas avlöning för den tiden på annat sätt. Den uppskattas då till belopp,

som med hänsyn till avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid

för en arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den

skadades vid olycksfallet eller, där avlöningen för arbete inom den skadades

yrke under sådan tid måste antagas hava varit väsentligt högre, med hänsyn

härtill eller eljest med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt.

Detsamma gäller, där den skadade under någon tid av året, på grund av

tillfälligt övertidsarbete eller annat särskilt förhållande, åtnjutit väsentligt

högre avlöning, eller, på grund av sjukdom eller annan oförvållad anledning,

åtnjutit väsentligt lägre avlöning än sådan arbetare, eller där vid tiden

för olycksfallet hans arbetsförmåga redan var nedsatt på grund av tidigare

olycksfall i arbete, så ock där den skadade för yrkesutbildning eller endast

tillfälligtvis använts till det arbete, i vilket olycksfallet inträffat. Har den

skadade ej fyllt aderton år, må vid bestämmande av livränta den årliga arbetsförtjänsten

ej beräknas till lägre belopp än som motsvarar den arbetsförtjänst,

som han med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden för olycksfallet

skäligen kan antagas hava kommit att åtnjuta vid nämnda ålder, därest

olycksfallet ej inträffat. Vid bestämmande av livränta skall vidare den årliga

arbetsförtjänsten beräknas till minst 450 och högst 3,000 kronor.

Enligt 10 § äger försäkringsinrättning, i vilken den skadade är försäkrad,

rätt att när som helst och under så lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

3

honom vård å sjukvårdsanstalt. Den skadade må dock ej utan sitt medgivande

intagas å sjukvårdsanstalt, såvida ej skadan, enligt läkares intyg,

kräver vård å sådan anstalt. Har den skadade intagits å sjukvårdsanstalt,

äger försäkringsinrättningen att, till betäckande av kostnaden för vården, å

sjukpenning, som under tiden för vården till honom av inrättningen utgives,

avdraga högst hälften.

Beträffande tillämpningen av sistnämnda stadgande må erinras örn ett

den 10 juli 1919 av försäkringsrådet utfärdat cirkulär, i vilket påpekats, att

enligt grunderna för lagen avdrag icke finge ske för den del av vårdkostnaden,

som motsvarade kostnaden för bl. a. läkarvård och läkemedel, som

den skadade jämlikt 6 § är berättigad att erhålla utan minskning av sjukpenningen.

Enligt cirkuläret skall som regel en fjärdedel av sjukhusavgiften

anses såsom gottgörelse i sistnämnda hänseende. Den skadade skall i enlighet

härmed i allmänhet själv bekosta endast tre fjärdedelar av sjukhusavgiften

intill halva sjukpenningens belopp.

Förslag till ändring av intervallsystemet samt höjning av sjukpenningens

och invaliditetsersättningens belopp hava tidigare vid flera tillfällen varit

föremål för riksdagens behandling. En historik i ämnet återfinnes i andra

lagutskottets utlåtande nr 11 år 1933, vartill utskottet får hänvisa.

I anledning av en då av herr Spångberg m. fl. väckt motion (II: 258) anförde

utskottet:

Utskottet anser det vara nödvändigt att bibehålla den till grund för olycksfallsförsäkringslagen

liggande principen, att ersättning enligt lagens regler

skall bestämmas med hänsyn till storleken av den skadades arbetsförtjänst

och icke i något fall må överstiga densamma. Med hänsyn härtill finner

sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till motionen. Utskottet vill dock

härvid framhålla, att beloppet av sjukpenning och livränta, som i enlighet

med gällande lags bestämmelser utgår inom de lägre inkomstgrupperna,

enligt utskottets mening är så lågt, att en mindre höjning därav i och för

sig kunde anses vara motiverad, ehuru en sådan höjning på grund av nuvarande

ekonomiska läge torde vara synnerligen svår att genomföra.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1936 års riksdag väcktes en motion, II: 63, i vilken herr Spångberg

m. fl. hemställde, att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte anhålla örn

skyndsam utredning och förslag till ändring av lagen om försäkring för

olycksfall i arbete i enlighet med de riktlinjer, som angivits i motionen.

I motionen föreslogos ändringar i fråga örn bestämmelserna angående sjukpenning

och invaliditetsersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, avseende

bl. a. höjning av ersättningsbeloppen.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande (nr 42) bl. a. följande:

I förevarande sammanhang vill utskottet framhålla, att det enligt utskottets

mening kan ifrågasättas, om icke tiden kan anses vara inne att underkasta

olycksfallsförsäkringslagen en revision i vissa delar, som icke beröras i den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

föreliggande propositionen. Vid en sådan revision av lagen synes bl. a.

böra övervägas, huruvida icke utan rubbning av den gällande olycksfallsförsäkringslagens

grunder en höjning kan äga rum i fråga om beloppet

av sjukpenning och livränta, som utgår inom de lägre inkomstgrupperna.

Den föreliggande motionen angiver emellertid icke sådana riktlinjer, att den

enligt utskottets mening bör ligga till grund för en framställning i ämnet

till Kungl. Majit.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd, och riksdagen biföll denna hemställan.

Vidare må framhållas, att 1928 års riksdag på hemställan av andra lagutskottet

(utlåtande nr 31) i skrivelse till Kungl. Majit anhållit, att Kungl.

Majit måtte låta verkställa utredning rörande lämpligheten av sådan utvidgning

av den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall

i arbete, att denna komme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga

yrkesutövare, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

Sedan Kungl. Majit anbefallt riksförsäkringsanstalten att verkställa den

begärda utredningen, har anstalten den 31 maj 1935 avgivit förslag till lag

angående en särskild, för självständiga företagare avsedd försäkring mot

skada till följd av olycksfall samt förslag till lag angående ändring av 35 §

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Den 4 oktober 1935 anbefalldes socialstyrelsen att dels avgiva yttrande över

riksförsäkringsanstaltens förslag och dels verkställa utredning angående den

av anstalten föreslagna försäkringens förhållande till den enligt förordningen

om erkända sjukkassor bedrivna verksamheten samt inkomma med de förslag,

vartill utredningen kunde föranleda. Uppdraget fullgjordes genom

skrivelse den 9 november 1935.

Sedan yttranden över riksförsäkringsanstaltens förslag avgivits av vissa

myndigheter och sammanslutningar, har ärendet behandlats inom socialdepartementet.

Härom anförde departementschefen, statsrådet Möller, i 1936

års statsverksproposition, femte huvudtiteln (sid. 44), att han vid en förberedande

granskning av ärendet med hänsyn till de erinringar mot riksförsäkringsanstaltens

förslag, som framkommit i utlåtandena, funnit detsamma

icke vara av beskaffenhet att kunna föreläggas riksdagen utan en ingående

överarbetning.

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Majits prövning.

Här må även erinras, att frågan örn sådan ändring av lagen örn försäkring

för olycksfall i arbete, att försäkringen obligatoriskt komme att omfatta

alla svenska medborgare inom viss åldersgräns, senast vid innevarande års

riksdag varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda har herr Osberg begärt

och erhållit andra kammarens tillstånd att till chefen för socialdepartementet

få framställa frågan, huruvida till nästa riksdag kunde motses förslag till

sådan lagändring.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Ytterligare må nämnas, att bankoutskottet i sitt utlåtande nr 44 vid årets

riksdag — jämte det utskottet funnit sig icke kunna i anledning av väckta

motioner tillstyrka, att särskild ersättning skulle utom ramen av gällande

olycksfallsförsäkringslag tillerkännas viss person, som blivit skadad vid

olycksfall i arbete — tillika uttalat, att vad i ärendet förekommit synts utskottet

tyda på att lagen i sin nuvarande utformning vore alltför restriktiv.

Enligt utskottets mening framstode det såsom ett önskemål, att en uppmjukning

av lagstiftningen på ifrågavarande område komme till stånd i syfte

att öka möjligheterna för beredande av ersättning i sådana fall, då nedsättning

av arbetsförmågan skäligen kunde antagas liava samband med ett olycksfall.

Då det emellertid icke syntes ankomma på bankoutskottet att taga

initiativ i här avsedda spörsmål, hade utskottet endast velat uttala sina

sympatier för en lagändring i nyss antydda riktning.

I enlighet med Kungl. Maj:ts den 29 maj 1936 givna bemyndigande har

chefen för socialdepartementet tillkallat fem sakkunniga att inom departementet

biträda med utredning rörande de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden

och förvärvsmöjligheter.

Utskottet vill här nedan lämna en kortfattad redogörelse för vissa stadganden

i utländsk lagstiftning, som kunna vara av intresse i förevarande

sammanhang.

Enligt norsk lag (lov den 24 juni 1931 örn ulykkestrygd for industriarbeidere

m. v.) skall vid olycksfall i arbete utgivas för de första 10 dagarna

efter olycksfallet ersättning enligt loven örn syketrygd, fr. o. m. elfte dagen

efter olycksfallet a) fri sjukvård, så länge sådan erfordras, samt b) sjukpenning

med 60 procent av den skadades arbetsförtjänst (full skadeersättning)

eller motsvarande bråkdel av full skadeersättning i de fall, då arbetsförmågan

endast delvis gått förlorad. Sjukpenning utbetalas för alla dagar

utom söndagar. I stället för de under a) och b) nämnda ersättningarna har

Rikstrygdeverket rätt att giva den skadade vård och underhåll å sjukhus.

Under sådan vårdtid skall understöd till familjen utgå enligt vissa närmare

angivna regler. — Lägsta resp. högsta arbetsinkomst, som tages i betraktande

vid ersättnings bestämmande, är 450 och 2,000 kronor. Vid beräkning av

daglön anses året motsvara 300 dagar. Lägsta hela sjukpenning utgör sålunda

90 öre och högsta 4 kronor, lägsta livränta vid fullständig invaliditet

270 kronor för år och högsta 1,200 kronor för år. — Enligt loven örn syketrygd

bortfaller den enligt lagen utgående sjukpenningen för det fall, att

vederbörande intages på sjukhus, där vård och underhåll i stället under

vissa villkor ersättas. Har den sjuke make eller maka eller bo tillsammans

med honom personer, vilkas underhåll han bestrider och enligt lag är skyldig

att bestrida, skall dock under tiden för sådan sjukhusvård utgivas familjeunderstöd

med vissa procent av eljest utgående sjukpenning, nämligen med

25 procent, om det är en, 50 procent, örn det är två eller tre, och 75 procent,

örn det är fyra eller liera sådana att försörja.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

I den danska lagen (Lov den 20 maj 1933 om Försilfring mod Folger af

Ulykkestilfaelde) stadgas, att förutom ersättning för läkarvård o. dyl. skall

utgivas bl. a. dagpenning och invaliditetsersättning. Dagpenningen utgör 3/s

av den skadades daglön, dock högst kronor 4: 75. Partiell dagpenning utbetalas

icke; dock kan Direktoratet for Ulykkesforsikringen nedsätta dagpenningen

med en fjärdedel. Såframt den skadade är medlem av erkänd

sjukkassa (statskontrollerad sjukförening), börjar dagpenningen att löpa från

den tidpunkt, då penningbidrag från sjukkassan upphör, dock icke senare

än från början av den fjortonde veckan efter olycksfallet. Ar den skadade

icke medlem av erkänd sjukkassa (statskontrollerad sjukförening), börjar

dagpenning utgå fr. o. m. den fjortonde veckan efter olycksfallet. — Erkänd

sjukkassa skall (enligt Lov den 20 maj 1933 örn Folkeforsikring) bevilja fri

läkarvård och fri sjukhusbehandling samt en daglig ersättning örn minst 40

öre och högst 6 kronor. Sjukkassa kan i sina stadgar föreskriva, att penningersättning

icke skall utgå under tid för vistelse å sjukhus. Sjukkassa

äger återfå sålunda utgiven dagpenning av vederbörande försäkringsbolag,

försåvitt ersättning på grund av olycksfallet även måste utgivas av bolaget

(t. ex. dagpenning efter de 13 första veckornas utgång). — Invaliditetsersättning

utgives i form av en årlig ränta, som vid fullständig arbetsoförmåga

utgör 3/s av den skadades årslön och vid partiell arbetsoförmåga det lägre

belopp, som svarar mot nedsättningen. Därest livräntan är beräknad efter

en invaliditetsgrad, understigande 50 procent, skall räntan normalt utbytas

mot ett kapitalbelopp. — Daglön erhålles genom att dela den enligt vissa

regler beräknade årliga arbetsförtjänsten med 300. Maximum för årliga

arbetsförtjänsten kommer, när det gäller dagpenningens beräknande, att ligga

vid 2,375 kronor. För invaliditets- och dödsfallsersättning beräknas årliga

arbetsförtjänsten till högst 2,100 kronor. Minimigräns finnes härvid blott

för personer under 21 år; denna är som regel bestämd till 1,200 kronor

men kan dock sänkas därunder, försåvitt den skadades förvärvsförmåga var

nedsatt före olycksfallet. Högsta invalidlivränta utgör sålunda 1,260 kronor

(:l/ö av 2,100 kronor). Livränta tillerkännes vederbörande, örn arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst 5 procent.

Vidare må här anmärkas, att den nyssnämnda Loven örn Folkeforsikring

öppnar möjlighet för invalider att under vissa betingelser vinna bistånd för

erhållande av förvärvsarbete. Sådant bistånd kan taga formen av arbetsanvisning,

yrkesutbildning med eventuellt åtföljande arbetsanvisning eller hjälp

till anskaffande av arbetsmaskiner eller till igångsättande av självständig

verksamhet.

Den finska lagen (lag den 12 april 1935 örn arbetares olycksfallsförsäkring)

tillerkänner skadad person, förutom läkarvård o. dyl., dagpenning under

sjukdomstiden, dock under högst ett års tid, med belopp, som äro beroende

dels på medeldagslön, dels på huruvida den skadade har anhöriga. Beloppen

utgöra vid fullständig arbetsoförmåga, om den skadade är ensamstående,

lägst 6 mark och högst 25 mark samt, örn den skadade har anhörig, lägst

8 mark och högst 30 mark. Har den skadades arbetsförmåga endast minskats,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

skall dagpenningen utgöra en denna minskning motsvarande proportionell

del av dagpenningen. Dagpenning utgår dock ej, där ej arbetsförmågan

nedgått åtminstone med en femtedel. Dagpenning utgår även å söndagar.

— Med arbetares anhörig avses i lagen maka eller make och eget eller

makans barn under sjutton år, egna eller makans barn (adoptivbarn) över

sjutton år, barnbarn, föräldrar, adoptiv- samt far- eller morföräldrar ävensom

syskon under sjutton år, såframt nämnda personer äro till arbete eller

förvärv oförmögna samt för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av den

skadades arbetsförtjänst. — Den skadade är skyldig åtnöjas med att i stället

för dagpenning erhålla vård och underhåll i sjukvårdsanstalt. Under tiden

för sådan vård erhåller hustrun (resp. i visst fall mannen) i försörjningsbidrag

två femtedelar och varje barn under sjutton år en femtedel av den

dagpenning, som skulle tillfallit den skadade, dock sammanlagt högst fyra

femtedelar av dagpenningen. Har den skadade ej sådana anhöriga, skall

försörjningsbidrag tilldelas övriga anhöriga, sammanlagt dock högst två

tredjedelar av den skadades dagpenning. I stället för livränta kan åt skadad

givas vård och underhåll i sjukvårdsanstalt. Livräntan indrages då, men

försörj ningsbidrag enligt ovan utgår, dock ej till belopp, som överstiger den

skadades livränta. Detsamma gäller för skadad, som i enlighet med lagens

bestämmelser beretts yrkesutbildning, under tiden för sådan utbildning. —

Livränta till skadad arbetare utgår vid fullständig arbetsoförmåga med två

tredjedelar av den årliga arbetsförtjänsten och vid partiell arbetsoförmåga

med en motsvarande del av nämnda livränta. Livränta utgives ej, där ej

arbetsförmågan nedgått åtminstone med en tiondel. -— Beträffande arbetsförtjänsten

gäller, att därest densamma, beräknad enligt vissa närmare angivna

regler, överstiger 7,200 mark, skall av överskjutande belopp vid livräntans

beräknande tagas i betraktande endast en tredjedel, tills den årliga

arbetsförtjänsten uppgår till 24,000 mark. Vad som överstiger detta belopp

tages icke i betraktande. Understiger den årliga arbetsförtjänsten 4,800

mark, skall sagda belopp likväl läggas till grund vid livräntans beräknande.

Dock må ej arbetare, som fyllt 21 år och ej utför arbete för sin utbildning

för något yrke, äga rätt till livränta överstigande beloppet av hans årliga arbetsförtjänst.

— Medeldagslönen är Vmo av årliga arbetsförtjänsten. Lägsta livränta

vid fullständig invaliditet utgör följaktligen i allmänhet 3,200 mark för år

och högsta livränta 16,000 mark för år. Såväl dagpenningen som livräntan

kan emellertid för visst fall höjas utöver angivna högsta belopp. Har

nämligen den skadade till följd av kroppsskadan blivit så hjälplös, att han

ej kan reda sig utan vård av annan person, skall dagpenningen för den tid

sådan hjälplöshet varar höjas, örn han är ensamstående, med en tredjedel

och, örn han har anhöriga, med en fjärdedel av vad han eljest varit berättigad

att uppbära. Livränta skall i motsvarande fall höjas, om livräntetagare!! är

ensamstående, till högst dubbelt belopp samt, örn han har anhöriga, med

högst hälften av vad han eljest varit berättigad att uppbära.

Enligt

läkarvård in. m., sjukpenning fr. o. m. tredje dagen efter olyeksfallsdagen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

med 80 procent av den lön, den skadade förlorar till följd av sjukdomen.

Överstiger dagliga arbetsförtjänsten 21 francs, tages överskjutande belopp

icke i betraktande. Någon minimigräns finnes icke föreskriven. Sjukpenningen

beräknas på grundval av den lön, den försäkrade skulle hava förtjänat,

örn han kunnat arbeta. För dagar, under vilka den försäkrade,

örn olycksfallet icke inträffat, likväl icke hade kunnat förtjäna något

(perioder av arbetsinställelse, regndagar i byggnadsarbete, sön- och helgdagar

o. s. v.) utgives ingen sjukpenning, örn ersättningar från andra

försäkringsgivare förekomma för samma olycksfall, får sjukpenningen icke

överstiga den av dessa icke täckta delen av den förlorade förtjänsten. —

Intages den skadade å sjukhus eller erfordras särskild vård i hemmet, är

försäkringsanstalten berättigad att till täckande av kostnaderna härför avdraga

högst tre fjärdedelar av sjukpenningen. Detta avdrag får icke överstiga

halva sjukpenningen, örn den försäkrade har anhöriga att underhålla.

— Invalidlivränta utgår vid fullständig arbetsoförmåga med 70 procent av årliga

arbetsförtjänsten och vid partiell arbetsoförmåga med en mot nedsättningen

svarande del av nyssnämnda livränta. Hjälplöshetslivränta kan förekomma

med högst ett belopp motsvarande årliga arbetsförtjänsten. — Överstiger

den på visst sätt beräknade årliga arbetsförtjänsten 6,000 francs, tages

icke hänsyn till överskjutande belopp. Minimibelopp finnes icke föreskrivet.

— Högsta sjukpenning blir följaktligen 16 francs 80 centimes och högsta

livränta 4,200 francs.

I olycksfallsförsäkringslagarna i ett flertal länder saknas varje bestämmelse

örn minimibelopp för arbetsförtjänstens beräknande. I en del länder,

exempelvis Tyskland, fastställes den årliga minimiarbetsförtjänsten till ett

belopp, motsvarande trehundra gånger den s. k. ortslönen för vuxna över

tjugoett år. Såsom ortslön gäller då en i administrativ väg fastställd lön,

motsvarande den på orten vanliga dagersättningen för vanliga daglönare. I

Tyskland har emellertid försäkringen icke samma omfattning som i Sverige

utan är begränsad till vissa i lagen angivna verksamheter. — Vid bestämmande

av beloppet av sjukpenningen tages hänsyn till huruvida den

skadade har familj eller anhöriga att försörja. Enligt Reiclisversicherungsordnung

kunna sjukkassorna, som i regel utgiva sjukpenning även vid

olycksfall i arbete, i sina stadgar meddela bestämmelser örn tillägg till

sjukpenning (i regel utgår denna med 50 procent av grundlönen) för försäkrade

med anhöriga, som den försäkrade vid tiden för olycksfallet helt

eller till övervägande del underhållit och som hava gemensamt hushåll

med honom. Tillägget får icke överstiga 10 procent för äkta make och

5 procent för varje övrig anhörig. Stadgarna kunna också föreskriva, att

sjukpenningen fr. o. m. sjunde veckan kan höjas till 60 procent av grundlönen.

Sådan höjning kan begränsas till de lägre sjukpenningsklasserna.

Summan av sjukpenning och tillägg får icke överstiga 75 procent av grundlönen.

— Livränta utgår vid fullständig arbetsoförmåga med 662/3 procent

av årliga arbetsförtjänsten och vid partiell arbetsoförmåga med ett motsvarande

lägre belopp. Så länge den skadade uppbär livränta för 50 procent

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 9

invaliditet eller mera eller uppbär flera livräntor, vilkas procenttal sammanlagt

uppgå till minst 50, skall den skadade erhålla tillägg till varje livränta

med 10 procent av livräntan för varje barn, intill dess det uppnått 15 års

ålder. Livränta och barntillägg få dock tillsammans icke överstiga den

skadades årliga arbetsinkomst.

Vidare må nämnas, att det finnes ett stort antal länder, som icke meddelat

bestämmelser örn utgivande av sjukpenning under tid för skadads intagning

å sjukvårdsanstalt och som torde kunna antagas utgiva sjukpenning

eller motsvarande ersättning oavkortad under sådan tid (se härom det av

internationella arbetsbyrån under ser. M nr 2 utgivna arbetet »Compensation

for Industrial Accidents», sid. 309).

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har utskottet redan

vid tidigare riksdagar haft sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet, huruvida

icke en höjning kan äga rum i fråga örn beloppet av sjukpenning och

livränta, som utgår inom de lägre inkomstgrupperna. För utskottet framstår

en dylik höjning såsom synnerligen önskvärd. Höjning torde kunna

ske även med bibehållande av nuvarande bestämmelser härutinnan i huvudsak

oförändrade.

Enligt utskottets mening torde olycksfallsförsäkringslagen även i andra

hänseenden böra underkastas en omarbetning, syftande till en mera rättvis

avvägning av ersättningarna i vissa fall. I sådant avseende framstår det för

utskottet såsom ett betydelsefullt önskemål, att en bättre ställning kunde

beredas s. k. halvinvalider. Vidare kan ifrågasättas, örn icke större hänsyn

borde tagas till den skadades försörjningsförhållanden. Sålunda torde vissa

skäl tala för en omarbetning i dylik riktning av den nu gällande bestämmelsen

örn avdrag å sjukpenning, som utgives till skadad under tid, då han

vårdas å sjukvårdsanstalt. Detta synes kunna ske exempelvis på det sättet,

att avdragets storlek -— i stället för att som nu göras beroende av legosängsavgiften

— bestämmes olika allteftersom den skadade har vissa närmare

anhöriga att försörja eller så icke är fallet. En annan möjlighet vore att

göra sjukpenningens belopp beroende av försörjningsskyldigheten. Vidare

kan det enligt utskottets mening förtjäna övervägas, huruvida icke sjukpenning

bör liksom livränta kunna utgå med högre belopp, därest den

skadades tillstånd kräver särskild vård.

Ett spörsmål, som på senare år tilldragit sig ökad uppmärksamhet, är

frågan örn yrkesutbildning av invalider och örn andra åtgärder för att bereda

sådana förvärvsarbete. Enligt utskottets mening är det av stor vikt,

att detta spörsmål snarast tages under omprövning. Den danska lagens

stadganden på denna punkt synas ägnade att därvid tagas som utgångspunkt.

Utskottet anser sålunda, att den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen i

åtskilliga väsentligt skilda hänseenden är behäftad med brister. Enligt utskottets

mening bör frågan om de åtgärder, som kunna vara påkallade till

botande av dessa brister, göras till föremål för en allsidig utredning. Där
Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 36. 1006 37 2

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

vid torde särskild uppmärksamhet böra ägnas de spörsmål, som i det föregående

berörts.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av motionerna II: 167 och

II: 256, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Maj:t ville låta verkställa en allsidig utredning rörande en

förbättrad lagstiftning örn försäkring för olycksfall i arbete,

vid vilken utredning de synpunkter, som kommit till uttryck

i utskottets motivering, böra tagas under omprövning, samt

för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan

föranleda; samt

B. att motionerna II: 167 och II: 256, i den mån de icke

blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt, icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 april 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, P. Sandström, Sam

Larsson, Norman, Olof Carlsson, Wistrand och John Gustavson;

från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Olovson, Skoglund, Pettersson

i Hällbacken och Sandström i Sollefteå, fru Nordgren och herr Nyblom.

Stockholm 1937. K.. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:261 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. s. 1 i texten