Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om begränsning av arbetstiden för personal vid sjukhus och vissa andra anstalter.

1937-04-27 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1937:37, Utlåtande i anledning av väckt motion om begränsning av arbetstiden för personal vid sjukhus och vissa andra anstalter.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

1

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1937 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om begränsning av arbetstiden

för personal vid sjukhus och vissa andra anstalter.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 255,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Senander m. fl. hemställt,

att riksdagen måtte besluta, att tillämpningsområdet för lagen örn arbetstidens

begränsning måtte utsträckas att omfatta också anstalts- och sjukhuspersonal.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen samt statens

inspektör för fattigvård och barnavård, varjämte utskottet lämnat svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska

stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska lasarettsläkarföreningen,

svenska sanatorieläkarföreningen, svensk sjuksköterskeförening,

landsorganisationen i Sverige, svenska kommunalarbetareförbundet, svenska

sjukhuspersonalförbundet samt svenska sinnessjukvårdspersonalens förbund

tillfälle att yttra sig i ärendet. Yttranden hava inkommit från samtliga

nu nämnda myndigheter och sammanslutningar. Redogörelse för yttrandenas

innehåll lämnas nedan.

Lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning äger enligt 1 § i lagen

tillämpning å varje rörelse eller arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller

företaget till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra

arbetare, häri icke inräknad arbetare, som användes till arbete, vilket enligt

1 § andra stycket a)—1) undantagits från lagens tillämpning. Enligt punkten

d) faller ej under arbetstidslagen arbete, som har till ändamål att bereda

sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat

därmed jämförligt behov.

Enligt 4 § i lagen gäller som huvudregel, att arbetsgivare icke må använda

arbetare lill arbete under längre tid, raster oräknade, än 8 timmar av dygnet

eller 48 timmar i veckan. Därest den nyssnämnda begränsningen av arbetstiden

för vecka icke därigenom överskrides, må dock arbetstiden under något

eller några av veckans dygn utsträckas till högst 9 timmar. I lagen medges

åtskilliga undantag från denna huvudregel.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 37

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

I fråga om personalens storlek och arbetsförhållanden vid sjukhus stadgas

i 6 § första stycket lagen elen 22 juni 1928 örn vissa av landsting eller kommun

drivna sjukhus, att vid sjukhus skall för dess behöriga skötande erforderlig

personal finnas anställd. Vidare föreskrives, att personalen skall vara

så talrik och hava sin tjänstgöring så ordnad, att nödig vila och ledighet kan

beredas densamma.

Enligt 1919 års arbetstidslag var arbete, hänförligt till hälso- eller sjukvård,

undantaget från lagens tillämpning. Härmed hade enligt arbetstidskommitténs

motivering åsyftats, att lagen ej skulle gälla den egentliga sjukvårdspersonalen

men väl sjukvårdsanstalternas ekonomi- och verkstadspersonal.

I enlighet därmed tillämpades lagen också. Arbete vid fattigvårdsoch

andra liknande inrättningar ansågs falla under lagen.

Med anledning av väckta motioner hemställde emellertid 1919 års urtima

riksdag i skrivelse till Konungen örn övervägande, huruvida ytterligare åtgärder,

utöver de redan vidtagna, kunde vidtagas för att bereda den kvinnliga

sjukvårdspersonalen skälig förkortning av dess arbetstid, samt, i den

män så erfordrades, för riksdagen framlägga de förslag, vartill sådant övervägande

kunde föranleda.

I proposition nr 359 till 1921 års riksdag föreslogs, att det skulle överlåtas

åt arbetsrådet att, i den mån så prövades påkallat, stadga annan än i lagen

föreskriven begränsning av arbetstiden för rörelse, som hade till ändamål

att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose

annat därmed jämförligt behov.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 32, avstyrkte andra lagutskottet den

av Kungl. Majit föreslagna ordningen. Utskottet fann visserligen ådagalagt,

att sjuksköterskepersonalen väl vore i behov av en förkortning i sin ofta betänkligt

långa arbetstid, men ansåg på anförda skäl, att sjuksköterskorna

borde helt undantagas från lagens tillämpning. Härav borde enligt utskottets

mening följa, att jämväl all övrig personal vid sjukvårdsanstalter förlädes

utanför lagen. Utskottet föreslog därför, att ifrågavarande arbete skulle

helt undantagas från lagens tillämpning. Vidare föreslog utskottet, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära en allsidig utredning beträffande

behovet och arten av reglering av arbetsförhållandena inom ifrågavarande

verksamhetsgrenar.

Utskottets förslag godkändes av riksdagen.

Den begärda utredningen verkställdes år 1922 av medicinalstyrelsen i

fråga om sjukvårdsinrättningarna, av statens fattigvårdsinspektör i fråga örn

fattigvårdsanstalterna och av socialstyrelsen i fråga örn alkoholistanstalterna.

Utredningen framlades för 1923 års riksdag genom proposition nr 55.

I fråga örn sjukvårdsinrättningarna yttrade föredragande departementschefen,

statsrådet Herman Lindqvist, att arbetsförhållandena inom sjuk
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andia lagutskottets utlåtande Nr 37.

3

vårdsinrättningarna enligt hans mening icke kunde lämnas utan ali reglering,

även örn denna reglering icke lämpligen borde äga rum i arbetstidslagen.

Av utredningen framginge, att det av medicinalstyrelsen utövade överinseendet

över den egentliga sjukvårdspersonalen medfört välgörande verkningar

för denna personal. Anledning förefunnes alltså att anordna en liknande

tillsyn även för ekonomipersonalen.

Även beträffande arbetsförhållandena inom fattigvårds- och alkoholistanstalterna

yttrade departementschefen, att desamma borde regleras på annat

sätt än genom den allmänna arbetstidslagen.

Från riksdagens sida framställdes icke någon erinran mot departementschefens

ifrågavarande uttalanden.

Vid 1926 års riksdag väcktes av herr Karlsson i Vadstena m. fl. en motion,

II: 382, i vilken hemställdes, att riksdagen måtte för sin del besluta, att lagen

skulle omfatta den vid sjukvårds-, fattigvårds- och därmed jämförliga anstalter

anställda sjukvårds- och ekonomipersonalen med undantag av föreståndarepersonal

och de så kallade skolade sjuksköterskorna i enlighet med

ett av medicinalstyrelsen den 24 februari 1921 avgivet förslag.

På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 20) fann riksdagen ifrågavarande

ändringsyrkande icke föranleda någon åtgärd.

Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition till 1928 års riksdag med förslag

till lag örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus väcktes

inom andra kammaren av herr Hage en motion, II: 449, vari yrkades, att i

lagen måtte intagas föreskrift om att sjukvårdspersonalens tjänstgöring och

arbete borde ordnas så att, så långt möjligt vore, man undveke att överskrida

en genomsnittlig daglig arbetstid av 8 timmar per dag (48 timmar

per vecka).

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 35, erinrade andra lagutskottet örn

spörsmålets behandling i sammanhang med arbetstidslagen och framhöll vidare,

att efter det lagen den 4 juni 1926 örn arbetstidens begränsning antagits

såvitt utskottet kunnat finna icke inträtt så ändrade arbetsförhållanden

för sjukvårdspersonalen, att någon ändring i då gällande regler borde ifrågakomma.

Utskottet hemställde, att 6 § första stycket i sjukhuslagen måtte

erhålla den lydelse, lagrummet alltjämt har, och denna hemställan bifölls av

riksdagen.

Vid 1930 urs riksdag framlades i proposition, nr 31, förslag till lag angående

fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1926 örn arbetstidens begränsning.

Någon ändring i de materiella bestämmelserna i lagstiftningen ifrågasattes

icke.

I flera motioner i anledning av propositionen hemställdes, att riksdagen

skulle för sin del antaga definitiv lag i ämnet i överensstämmelse med förslag,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

som innefattades i motionerna. I det förslag, som i sådant hänseende framlades

i motionen 11:386 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl., yrkades, att

nu ifrågavarande undantag skulle utgå ur lagen, d. v. s. att även sådant arbete

skulle falla under lagen, som hade till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård,

uppfostran eller undervisning eller alt tillgodose annat därmed jämförligt

behov.

I motionen 11:392 av fru Nordgren m. fl. gjordes samma hemställan som

i motionen II: 382 vid 1926 års riksdag.

Andra lagutskottet föreslog i sitt utlåtande nr 15 riksdagen att för sin del

antaga en definitiv lag om arbetstidens begränsning. I utlåtandet uttalades

vidare, att det icke syntes kunna bestridas, att arbetstiden vid sjukhusen

och därmed jämförliga anstalter i många fall vore lång och för personalen

betungande och att erforderliga åtgärder med anledning härav borde vidtagas.

Utskottet delade emellertid den från flera håll uttalade uppfattningen,

att en tillämpning av arbetstidslagen på ifrågavarande verksamhetsgrenar ej

skulle innebära en ändamålsenlig lösning av frågan, och fann sig därför icke

kunna förorda bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Riksdagen biföll utskottets förslag.

Vid 1931, 1932, 1933, 1934, 1935 och 1936 års riksdagar väcktes motioner

med yrkande, bland annat, att arbetstidslagen skulle utsträckas att omfatta

arbetargrupper, som icke voro inbegripna under lagens tillämpning (motionerna

11:287 år 1931, 11:60 år 1932, 11:79 och 11:252 år 1933, 11:286 år

1934, 11:337 år 1935 samt II: 17 år 1936). På hemställan av andra lagutskottet

(utlåtanden 16/1931, 35/1932, 35/1933, 53/1934, 16/1935 och 20/1936)

beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda till någon åtgärd.

I överensstämmelse med beslut av 1931 års riksdag fastställdes tjänstgöringstiden

för sjukvårdspersonalen vid statens sinnessjukhus från och med

ingången av år 1932 per 30 dagar till 240 effektiva timmar för personal med

dagtjänstgöring och till 216 timmar för sådan med nattjänstgöring. — För

ekonomipersonalen å sinnessjukhus och därmed jämförliga anstalter utgjorde

arbetstiden enligt en år 1932 av socialstyrelsen företagen utredning

i genomsnitt omkring 217 timmar per 30 dagar.

Genom propositionen nr 108 till 1935 års riksdag lämnade Kungl. Maj:t

riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående föreslagen reglering av arbetstiden

för viss statsanställd personal. Enligt förslaget skulle åttatimmarsdagen

i princip genomföras vid vissa statliga anstalter av olika slag.

Statsutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 158 bland annat, att ett införande

av åttatimmarsdagen vid de statliga sinnessjukhusen med all sannolikhet

skulle hava till följd krav på liknande förkortning av arbetstiden vid

de kommunala och landstingsdrivna kroppssjukhusen. liksom en arbetstids
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

5

reglering vid alkoholist- och uppfostringsanstalter m. fl. skulle komma att

bliva prcjudieerande för förhållandena vid av landsting drivna sinnesslöansialter,

arbetshem och skyddshem. Och någon utredning örn kostnaderna

för en arbetstidsreglering för de kommunala anstalterna förefunnes icke. En

dylik utredning syntes utskottet ofrånkomlig, innan definitiv ståndpunkt toges

till frågan örn åttatimmarsdagens införande vid de anstalter, varom fråga

vore. Utskottet ansåg, att den föreslagna arbetstidsregleringen icke då borde

genomföras. Reservation anfördes av elva ledamöter.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1936 ärs riksdag framlades i statsverkspropositionen (femte huvudtiteln,

punkt 87) förslag, att arbetstiden för såväl vård- som ekonomipersonalen

vid statens sinnessjukhus skulle i princip nedsättas till 48 timmar för

vecka.

Statsutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 5 bland annat, att den vid sinnessjukhusen

anställda personalen på grund av patienternas tillstånd och den

ständiga överbeläggningen å sinnessjukhusen ovivelaktigt intoge en särställning,

som kunde motivera en begränsning av arbetstiden. Utskottet ansåg

sig emellertid icke kunna tillstyrka en nedsättning i den av Kungl. Maj:t

föreslagna utsträckningen utan förordade för sin del, att arbetstiden måtte

bestämmas till 218 timmar per 30 dagar för den personal, som icke redan åtnjöte

kortare arbetstid.

Sedan riksdagen bifallit utskottets förslag, förordnade Kungl. Maj:t den

20 november 1936 örn sådan nedsättning från och med den 1 januari 1937.

Den 30 maj 1936 utfärdade medicinalstyrelsen ett cirkulär till samtliga

sjukvårdsanstalter med undantag av statens sinnessjukhus med anvisningar

rörande ordnandet av därvarande sjukvårdspersonals arbetsförhållanden. I

cirkuläret framhölls, alt varje anstaltsledning borde låta uppgöra en plan

för sjukvårdsarbetets bedrivande vid anstalten. Denna plan borde inrymma

såväl bestämmelser örn arbetets omfattning och arbetstidens längd för både

dag- och nattpersonal som föreskrifter rörande de ledigheter, som skulle tillkomma

personalen. Vidare borde vid överbeläggning av sjukvårdsanstalt

tillses, att personalen utökades i erforderlig utsträckning. I övrigt borde vissa

närmare angivna synpunkter på ordnandet i detalj av arbetsförhållandena

beaktas. I sådant hänseende gåvos till en början anvisningar rörande all

sjukvårdspersonal med undantag av viss röntgenpersonal. Beträffande doglin

rist en för hithörande personalkategorier framhölls följande:

1) För sjukvårdspersonal i dagtjänst bör arbetet taga sin början tidigast

klockan 7. Därest det anses lämpligt, att visst morgonarbete ombesörjes av

nattpersonalen, må detta arbete icke taga sin början tidigare än klockan 6,30.

2) Arbetet bör organiseras på sådant sätt, att personalen ostört må kunna

intaga sina måltider.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

3) Arbetet för sjuksköterska (skötare), respektive barnmorska, bör ordnas

så, att hon beredes tillfälle att minst två timmar dagligen vistas utom anstalten.

Tillika bör hon erhålla sammanhängande ledighet under en vardag

per vecka och dessutom ledighet antingen varannan söndag''eller, därest detta

ej låter sig göra, en halv söndag varje vecka. Vad i denna punkt angivits

avser jämväl assistentsköterska. På anstalt med så ringa antal sängplatser,

att endast en sjuksköterska, respektive barnmorska, där finnes anställd, bör

sjuksköterskan, respektive barnmorskan, därest den varje vecka återkommande

samlade ledigheten i nyss angiven utsträckning icke kan beredas henne,

på annat sätt erhålla motsvarande ledighet, förslagsvis i ett sammanhang

en gång i månaden, under vilken ledighet hon lämpligen ersättes av ambulerande,

för ändamålet särskilt anställd sjuksköterska, respektive barnmorska.

Arbetstiden för i denna punkt angiven personal må icke överstiga

21(5 timmar under en tidsföljd av fyra veckor.

4) Arbetstiden för sjuksköterskeelev (elev vid godkänd sjuksköterskeskola)

må icke överstiga 21(5 timmar under en tidsföljd av fyra veckor och bör

lämpligen regleras på sådant sätt, att tjänstgöringen för dag begränsas till

9 timmar och för vecka till 54 timmar, dock med undantag av första skolårets

elever, för vilka arbetstiden icke må överstiga 192 timmar under en

tidsföljd av fyra veckor. För de sistnämnda eleverna bör lämpligen tjänstgöringen

för dag begränsas till 8 timmar och för vecka till 48 timmar. I dc

ovannämnda tiderna äro måltidsraster icke inräknade. Elevens arbete bör

dessutom ordnas så, att hon erhåller tillfälle att dagligen minst två timmar

vistas utom anstalten, ävensom att hon varje vecka beredes en sammanhängande

ledighet under åtminstone en hel dag per vecka.

5) Arbetstiden för övrig sjukvårdspersonal må icke överstiga 216 timmar

under en tidsföljd av fyra veckor och bör lämpligen ordnas så, att tjänstgöringen

för dag begränsas till 9 timmar och för vecka till 54 timmar. Härifrån

undantages dock den tillfälliga sjukvårdspersonal, sorn, utan att tillhöra

godkänd sjuksköterskeskola, i utbildningssyfte fullgör arbete vid sjukvårdsanstalt.

För dessa s. k. praktikanter må arbetstiden icke överstiga 8

timmar per dag respektive 48 timmar per vecka. Beträffande i denna punkt

omnämnd personal bör ledighet ordnas på sätt ovan angivits för sjuksköterskeelever.

1 fråga om nattjänsten för samma personalkategorier uttalades följande

önskemål:

1) Vid varje sjukvårdsanstalt bör skolad sjuksköterska finnas anställd för

fullgörande av nattjänst, vid större sjukhus flera sjuksköterskor. Tillika bör

för dylik tjänst biträdande personal finnas anställd i erforderlig utsträckning.

2) För personal, som turvis förordnas fullgöra nattjänst, bör denna tjänstgöring

utsträckas att omfatta viss längre tidsföljd, förslagsvis perioder örn

30 dygn.

3) All personal, som fullgör nattjänst, må icke åläggas att vaka mera än

högst sex nätter i följd, efter vilken tid avbrott göres med minst en natts

vila, varvid den för tillfället lediga personalen ersättes av annan personal.

Arbetstiden per dygn för denna personal må icke överstiga 9 timmar, måltidsraster

häri icke inräknade. Omedelbart efter fullgörande av nattjänst

skall därtill förordnad personal befrias från arbete och därjämte under hela

påföljande dag beredas tillfälle till ostörd vila i tyst beläget rum. Tillsyn bör

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

7

ägnas däraf, att dylik personal under natten erhåller lämpliga måltider samt

övriga måltider på sådana tider, att den nödiga vilan icke avbrytes av dessa.

4) Därest vid behov specialutbildad personal tillfälligtvis förordnas tjänstgöra

nattetid, må densamma påföljande dag beredas motsvarande ledighet.

Vidare gåvos i cirkuläret anvisningar rörande arbetstiden för personal d

röntgen- och radiumavdelningar. I detta hänseende uttalades, att arbetstiden

för sjuksköterska och annan sjukvårdspersonal, som hade sitt huvudsakliga

arbete förlagt till röntgen- och radiumavdelning, ej finge överstiga 8 timmar

om dagen eller 48 timmar per vecka. Arbetsdagen borde uppdelas så,

att minst två timmars ledighet under den ljusa delen av dagen erhölles.

All nu ifrågavarande personal borde sön- och helgdagar i största möjliga

utsträckning vara befriad från arbete.

Vid den internationella arbetsorganisationens fjortonde konferens under

tiden den 10—den 28 juni 1930 beslöts bland annat en rekommendation, avseende

reglering av arbetstiden i företag för behandling eller vård av sjuka,

svaga, nödlidande eller sinnessjuka. I rekommendationen anbefalldes samtliga

de medlemsstater, som icke redan genomfört en reglering av arbetstiden

för personalen i sådana företag, att skrida till speciell undersökning

rörande de arbetsvillkor, som gällde i dylika företag. Därvid borde hänsyn

lagas till de principer, som fastslagits i ett samtidigt antaget konventions1''örslag

örn anställdas arbetstid. De medlemsstater åter, som redan hade en

arbetstidsreglering på området, uppmanades att företaga en speciell undersökning

rörande tillämpningen av denna lagstiftning, därvid jämväl hänsyn

borde tagas till principerna i nyssnämnda konventionsförslag. I båda fallen

uppmanades slutligen medlemsstaterna att inom 4 år och efter en enhetlig

plan, fastställd av arbetsbyråns styrelse, lämna detaljerade upplysningar rörande

resultaten av de föreslagna undersökningarna, varefter styrelsen skulle

upprätta en speciell rapport i frågan. På grundval därav skulle man sedan

taga under övervägande, huruvida det kunde vara lämpligt att upptaga frågan

om en internationell konvention i ämnet.

Genom propositionen nr 32 till 1931 års riksdag anhöll Kungl. Majit örn

riksdagens yttrande angående bland annat nyssnämnda rekommendation.

Föredragande departementschefen, statsrådet Larsson, yttrade därvid, att

han ansåge särskilt angeläget, alt verkställda utredningar rörande arbetstiden

på sjukhusen i olika hänseenden fullständigades. När ytterligare utredning

förelåge, syntes frågan om arbetstidsreglering på området böra upptagas

till förnyat övervägande.

På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 15) anslöt sig riksdagen

till departementschefens uttalanden härutinnan.

[ lär må även erinras örn vissa verkställda utredningar rörande hithörande

spörsmål.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Kungl. Maj:! uppdrog den 3 juli 1930 åt medicinalstyrelsen att efter samråd

med socialstyrelsen verkställa utredning rörande konsekvenserna beträffande

den slutna kroppsvården av då ifrågasatt minskning av tjänstgöringstiden

för den i dylik sjukvård sysselsatta personalen. Vid utredningen

beräknades denna personal utgöra ungefär 16 500. Sedan primärmaterial

insamlats, företogs inom socialstyrelsen en ingående bearbetning

därav. Resultatet av denna bearbetning är publicerat i Sociala meddelanden

årgång 1931 sid. 955 ff.

Under år 1932 företogs av socialstyrelsen efter av Kungl. Maj:t meddelat

uppdrag utredning angående arbetstidsförhållandena för personal å sinnessjukhus

och därmed jämförliga anstalter. Totalantalet av denna personalgrupp

beräknades vid utredningen till i runt tal 7 300. Resultatet av utredningen

framlades i Sociala meddelanden årgång 1932 sid. 827 ff.

Efter uppdrag av Kungl. Majit verkställde socialstyrelsen vidare under

åren 1931 och 1932 en undersökning angående arbetstidsförhållandena för

personal vid ålderdomshem, barnhem, skyddshem och vissa andra vårdanstalter.

Därvid beräknades personalen vid .större anstalter (med minst 5

anställda) till 2 296 och vid mindre anstalter till 5 470 eller sammanlagt till

7 766. Redogörelse för undersökningsresultatet återfinnes i Sociala meddelanden

årgång 1932 sid. 449 ff.

Ytterligare igångsatte svenska landstingsförbundet i september 1935 en

utredning angående personalens arbetstids- och bostadsförhållanden vid

landstingen tillhöriga lasarett och tuberkulossjukhus. En utförlig redogörelse

för utredningen och dess resultat lämnas i Meddelanden från svenska landstingsförbundets

byrå nr 1, augusti 1936.

Arbetsförhållandena vid sjukhusen hava därjämte nyligen varit föremål

för överläggningar dels vid svenska lasarettsläkarföreningens möte den 8

november 1936 (Meddelanden från svenska landstingsförbundets byrå nr 1,

februari 1937, sid. 15 ff.), dels ock vid svenska landstingsförbundets femte

ordinarie möte den 20 och den 21 i samma månad (Sveriges landstings tidskrift

sid. 272 ff., 303 ff.).

Vidare må omnämnas vissa framställningar i förevarande och närliggande

ämnen.

I två den 15 januari 1937 till chefen för socialdepartementet inkomna

skrifter hava landsorganisationen i Sverige och svenska kommunalarbetareförbundet

hemställt bl. a., att landets anstalts- och sjukhuspersonal måtte

genom lagstiftningsåtgärder få sin arbetstid reglerad i överensstämmelse med

gällande arbetstidslagstiftning. Därvid har framhållits, att medicinalstyrelsens

ovannämnda cirkulär den 30 maj 1936 varit till stor nytta för sjukhuspersonalen.

På en del platser hade man dock icke följt anvisningarna i

cirkuläret och även där dessa länt till efterrättelse vore arbetstiden fort
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

9

farande för lång. Sjukhuspersonalens arbetstid syntes vidare icke vara så

oregelbunden, att den icke skulle kunna regleras genom lagbestämmelser.

Vidare hava N. Ramberg m. fl. vid sjukhus och sjukvårdsinrättningar anställda

samt medlemmar av svenska sjukhuspersonalförbundet i en den 9

februari 1937 till socialdepartementet inkommen skrift anhållit, att Kungl.

Majit ville föreslå riksdagen bl. a. sådana ändringar i lagen om arbetstidens

begränsning, att föreskrifterna däri även komme att omfatta arbete, som

hade till ändamål att bereda sjukvård. I denna skrift har bristen på enhetliga

bestämmelser om anställnings- och personalförhållandena vid sjukhusen

understrukits. Vidare har framhållits bland annat, att arbetstiden för ifrågavarande

personal borde kunna regleras till ett bestämt antal timmar per

3-veckorsperiod.

Nyssnämnda tre framställningar hava den 17 februari 1937 — för avgivande

av yttrande före den 1 juni 1937 — överlämnats till medicinalstyrelsen

och socialstyrelsen, varjämte svenska landstingsförbundet, svenska

stadsförbundet, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping,

Hälsingborg och Gävle ävensom landstingens förvaltningsutskott i samtliga

län bereus tillfälle att inom samma tid avgiva yttrande över framställningarna.

Här må vidare erinras, att den kollektiva avtalsformen i ett flertal fall

kommit till användning beträffande personal, varom nu är fråga. Enligt

vad utskottet inhämtat beröras sålunda för närvarande omkring 4 150 till

.svenska kommunalarbetareförbundet anslutna av hithörande kategorier och

omkring 1 700 medlemmar av svenska sinnessjuk vårdspersonalens förbund

utav kollektivavtal.

Vissa spörsmål rörande kollektivavtal för ifrågavarande personal hava

varit föremål för behandling vid 1934 års riksdag. Utskottet får härutinnan

hänvisa till sitt utlåtande nr 13/1934.

Utskottet övergår härefter till att lämna en redogörelse för innehållet i

de över motionen avgivna yttrandena.

Medicinalstyrelsen, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska

landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska lasarettsläkarföreningen, svenska sanatorieläkarföreningen

och svensk sjuksköterskeförening hava förklarat sig avstyrka eller icke kunna

tillstyrka bifall till motionen.

Medicinalstyrelsen har under hänvisning till sitt ovannämnda cirkulär

anfört bland annat följande:

För alt utröna huruvida och i vilken utsträckning vederbörande huvudmän

efterkommit styrelsens i nyssberörda cirkulärskrivelse lämnade anvisningar

har medicinalstyrelsen av samtliga landstings förvaltningsutskott

ävensom av de städer, vilka icke deltaga i landsting, begärt och fått mottaga

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

vissa upplysningar i ämnet. Av de sålunda till styrelsen inkomna uppgifterna

framgår, att huvudmännen i fråga så gott som undantagslöst beaktat cirkulärskrivelsens

anvisningar. Sålunda ha vissa huvudmän redan beslutit genomföra

den med cirkulärskrivelsen åsyftade arbetstidsbegränsningen och i

följd härav anslagit medel lill anställande av den ytterligare personal, som

ansetts erforderlig. Andra huvudmän åter, vilka, då cirkulärskrivelsen kom

dem tillhanda, redan uppgjort sina statförslag, lia i allmänhet föranstaltat

om undersökningar i vilken omfattning ökning av sjukvårdspersonalen kunde

befinnas erforderlig för att personalens i fråga arbetstid skulle kunna reduceras

till det antal arbetstimmar, som av medicinalstyrelsen ansetts lämpligt.

För ändamålet lia vid flera sjukhus inrättats s. k. provavdelningar, vid vilka

omorganisation av sjukvårdsarbetet företagits i enlighet med de av styrelsen

i cirkulärskrivelsen meddelade anvisningarna. Såvitt från landstingen inkomna

uppgifter utvisa torde det föreliggande arbelslidsspörsmålet kunna

förväntas erhålla sin lösning vid innevarande års lagtima landsting, vid vilken

tidpunkt för ändamålet tillsatta kommittéer torde ha slutfört sina utredningsuppdrag.

Medicinalstyrelsen har därjämte meddelat, att i flera närmare angivna

fall beslut fattats örn ett genomförande etappvis av arbetstidsbegränsning för

ifrågavarande personal. Styrelsen har vidare anfört, att ifrågavarande personalgrupp

undantagits från tillämpningsområdet för arbetstidslagen, enär

man befarade olägenheter för sjukvården. Styrelsen förordade, att man även

i fortsättningen sökte lösa sjukvårdspersonalens arbetstidsfråga i administrativ

ordning. Detta vore enligt styrelsens mening att förorda framför en utsträckning

av lagens tillämpning till att omfatta även ifrågavarande personal.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har framhållit, att arbetsförhållandena

på sjuk- och andra vårdanstalter i första hand måste ordnas

efter vad omvårdnaden örn patienterna (pensionärerna) krävde. Dessa krav

vore så skiftande, att det finge anses omöjligt att utan eftersättande av de

vårdbehövandes legitima intressen låta personalens arbetstid regleras av bestämmelserna

i lagen örn arbetstidens begränsning. Man syntes emellertid

hava anledning hysa goda förhoppningar om att på den av medicinalstyrelsen

anvisade vägen nå fram till en tillfredsställande ordning beträffande arbetstiden

för personalen på sjukvårdsanstalter. Det borde dock beaktas, att

problemet i framträdande grad hade ekonomisk innebörd. Med avseende på

kommunala fattigvårds- och barnavårdsanstalter stöde frågan därför enligt

förbundets mening i ett visst samband med den utredning, som omhänderhades

av kommunalskatteberedningen.

Svenska landstingsförbundet har i sitt yttrande anfört, att flera faktorer

i hög grad försvårade en arbetstidsreglering för sjukhuspersonalen, bl. a. det

vid landstingssjukhusen allmänt tillämpade systemet, att personalen bor

inom anstalten. Vidare kunde examinerade sjuksköterskor för närvarande

icke uppbringas i tillräckligt antal för att en arbetstidsreglering för dem ens

i enlighet med medicinalstyrelsens cirkulär omedelbart skulle kunna genomföras.

Dessa omständigheter talade enligt förbundets mening starkt för att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

11

arbetstidsregleringen för sjukhuspersonalen genomfördes i etapper. Det syntes

därför vara lämpligt, att de nu beslutade eller planerade regleringsåtgärderna

finge praktiskt prövas någon tid, innan man toge ett så avgörande steg

som att inordna sjukhuspersonalen under arbetstidslagens bestämmelser.

Svenska stadsförbundet har bl. a. uttalat, att ifrågavarande arbete för en

viss del av personalen krävde en tjänstgöring, som icke läte sig förena med

arbetstidslagens bestämmelser. Gränsen mellan de olika personalgrupperna

vore därvid svår att draga. Sjukhusens och anstalternas huvudmän måste

vidare tillförsäkras sådant inflytande över arbetstidens längd, att de kunde

ansvara för att vården kunde helt fylla sin uppgift. Även kostnadsfrågan

krävde sitt särskilda beaktande. Icke heller med anstalternas hänförande

under arbetstidslagens bestämmelser syntes en skälig övergångstid kunna

undvaras. Slutligen finge ej heller förbises det stora behov av särskilt utbildad

personal, arbetstidsregleringen medförde, samtidigt som en dylik ökning

påkallades även för andra uppgifter. För närvarande syntes ytterligare åtgärder

i lagstiftningsväg knappast vara motiverade. I den mån sådana senare

kunde bliva påkallade syntes de i varje fall icke böra avse arbetstidslagens

utsträckta tillämpning till i motionen avsedd personal.

Svenska landskommunernas förbund har anfört, att de i medicinalstyrelsens

cirkulär meddelade anvisningarna syntes komma att verka i den riktning,

som i motionen utpekades. Det syntes även vara att förvänta, att arbetstiden

för annan personal än den vid de allmänna sjukvårdsanstalterna

anställda bomme att regleras efter förhållandena vid nämnda anstalter. På

grund därav och då så kort tid förflutit efter utfärdandet av cirkuläret, att

dess verkningar ej ännu kunnat överblickas, syntes det förbundet, att motionen

ej borde föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Svenska lasarettsläkarföreningen bär för sin del framhållit, att sjukvårdspersonalen

oundgängligen måste finna sig i en mer oregelbunden arbetstid

och även en längre daglig arbetstid än de flesta andra yrkesgrupper. Sjukvårdspersonalen

i gemen vore med glädje beredd att göra detta. De lättnader

i nuvarande arbetsförhållanden å sjukhus, som otvivelaktigt vore i hög grad

önskliga och som givetvis även måste träffa arbetstiden, torde kunna gestaltas

på annat sätt än efter ett för sjukvårdens arbetsförhållanden främmande

schema. En alldeles särskild anledning till att låta motionen icke

föranleda till någon åtgärd läge däri, att hela frågan örn sjukhusens arbetsorganisation

just nu till följd av medicinalstyrelsens initiativ befunne sig under

allmän omprövning i hela vårt land.

Svenska sanatorieläkarföreningen har såsom sin mening uttalat, att den

ej ansåge påkallat eller lämpligt, att den för industrien gällande arbetstidslagstiftningen

utsträcktes att gälla jämväl personalen vid sjukhusen. Samtidigt

ville emellertid föreningen framhålla, att det syntes rimligt och lämpligt,

att vissa allmänna för sjukvårdens speciella arbetsförhållanden lämpade

bestämmelser angående däri sysselsatt personals arbetstid lagligen fastställ
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

des. varigenom denna fråga så vitt möjligt reglerades enhetligt för hela landet.

Härvid syntes medicinalstyrelsens cirkulär i sina huvudpunkter kunna

tjäna som förebild.

Svensk sjuksköterskeförcning, vars yttrande angivits endast beröra av staten

godkända sjuksköterskor och elever vid av staten godkända sjuksköterskeskolor

samt deras arbetsförhållanden, har uttalat, att arbetstidslagen ej

lämpade sig för sjukvården. Även örn antalet sjuksköterskor ökades, komme

övertidsarbetet oundvikligen att tidvis bli ganska avsevärt. Härtill komme,

att sjuksköterskor enligt föreningens uppfattning innehade förmansställning,

som borde utesluta dem från lagens tillämpning.

Behovet av ytterligare utredning har understrukits av statens inspektör för

fattigvård och barnavård, som yttrat bland annat följande:

För flertalet bland personalen vid vårdanstalterna torde arbetet icke bedrivas

och icke heller kunna bedrivas i samma jäktande och intensiva takt

som bland den personal, för vilken lagen örn arbetstidens begränsning är

tillämplig. I stor omfattning torde de längre arbetstidsförhållandena för personalen

vid fattigvårds- och barnavårdsanstalterna hänföra sig till en viss

bundenhet vid arbetsplatsen, som sammanhänger med detta arbetes natur.

Någon teknisk omöjlighet lärer väl emellertid icke föreligga för att trots

detta få denna personals arbetstid reglerad i överensstämmelse med lagen

örn arbetstidens begränsning, örn detta skulle visa sig nödvändigt. Men

skulle så ske, komme anstaltspersonalen helt säkert i mera gynnad ställning

i fråga örn arbetsledig!^ än industripersonal, som under pågående arbetstid

är oavbrutet strängt sysselsatt. En viss omväxling i arbetet och därav följande

avspänning kommer alltid att följa med anstaltsarbetet, och häri torde

ligga den naturliga förklaringen till att intet direkt behov kan påvisas av

att lagen örn arbetstidens begränsning blir tillämplig på denna personal.

Undantag må dock kanske göras för köks- och annan ekonomipersonal, vars

arbete i vissa avseenden kan jämställas med industri- och fackarbetares göromål.

En skälig begränsning av arbetstiden för all anstaltspersonal synes

dock av behovet i många fall påkallad, och tiden själv arbetar härför enligt

vad infordrade uppgifter giva vid handen. Vid de talrika mindre ålderdomshem

och barnhem, som finnas i riket, synes det dock praktiskt omöjligt att

få genomfört fasta bestämmelser örn personalens arbetstid. Den i all synnerhet

på landsbygden kännbara bristen på kvinnlig arbetskraft spelar bär

även en framträdande roll. På sina håll är denna så framträdande, att, även

där huvudmannen är villig att underlätta den anställda personalens arbete

genom att för vissa arbeten såsom tvätt och renhållning m. m. anställa tillfällig

arbetskraft mot skälig betalning, sådan icke kan uppbringas. Innan

lagliga bestämmelser örn arbetstidens begränsning för anstalts- och vårdpersonal

kan komma till stånd, bör därför utredas i vad mån och i vilken omfattning

detta kommer att medföra behov av ökning av framför allt den

kvinnliga personalen vid rikets samtliga vårdanstalter. Tendensen vid landsbygdens

ålderdomshem rörande svårigheterna att redan nu erhålla erforderlig

hjälp för vårdverksamhetens ordentliga bedrivande varslar örn att

man måste gå fram med försiktighet, innan bestämmelser örn begränsad

arbetstid utfärdas och varigenom till de stora anstalterna, vilkas antal för

övrigt ständigt äro i stigande genom ny- och utbyggnader, dragés ytterligare

arbetskraft.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 13

Motionen har helt eller nied vissa jämkningar tillstyrkts av socialstyrelsen,

landsorganisationen i Sverige, svenska kommunalarbetareförbundet, svenska

sjukhuspersonalförbundet och svenska sinnessjukvårdspersonalens förbund.

Socialstyrelsen har anfört:

Vidkommande förevarande spörsmål i sin helhet vill styrelsen som sin uppfattning

uttala, att det måste anses synnerligen önskvärt, att arbetstiden för

såväl ekonomi- som vårdpersonal vid ifrågavarande inrättningar i möjligaste

mån regleras i överensstämmelse med gällande arbetstidslags bestämmelser.

Icke minst gäller detta i fråga örn den egentliga sjukvårdspersonalen med

dess ofta såväl fysiskt som psykiskt påfrestande arbete. Beaktas må emellertid,

att man här rör sig på ett arbetsmarknadsområde, där tillgången på

yrkesutbildad arbetskraft i tillräcklig omfattning måste vara en förutsättning

för den ifrågasatta arbetstidsregleringens omedelbara genomförande.

Styrelsen har under senare tid kunnat iakttaga, hurusom inom yrkesgruppen

sjukvård och hygien en viss knapphet på arbetskraft vid olika tidpunkter

gjort sig gällande. Vanskligt är att utan en ingående undersökning bedöma,

i vilken utsträckning arbetstidsregleringens omedelbara genomförande skulle

medföra ett ökat behov av ny arbetskraft för upprätthållandet av respektive

anstalters verksamhet. En viss varsamhet vid reformens genomförande synes

följaktligen påkallad. Styrelsen anser för sin del, i överensstämmelse med den

uppfattning, varåt styrelsen tidigare givit uttryck, att det lämpbgen bör överlämnas

åt arbetsrådet att närmare fastställa arbetstidens begränsning med

hänsyn till de skiftande förhållandena vid olika inrättningar. Alternativt

kunde möjligen övervägas alt i särskild eller särskilda författningar i huvudsak

reglera arbetstiden på förevarande område samt tillägga arbetsrådet befogenhet

att därutöver närmare utforma arbetstidsregleringen i vissa särskilt

angivna avseenden.

Såväl landsorganisationen som svenska kommunalarbetareförbundet bär

hänvisat till sin förut omförmälda, till chefen för socialdepartementet ingivna

gemensamma framställning i ämnet. Sistnämnda sammanslutning har därutöver

uppgivit, att det vid uppgörelse örn avtal för anstalts- och sjukhuspersonal

på en viss plats befunnits, att arbetstiden för en del av nämnda personalgrupper

före avtalets träffande uppgått till 80 timmar i veckan eller mera.

Svenska sjukhuspersonalförbundet har hänvisat till den av N. Ramberg

m. fl. gjorda framställning, som ovan omnämnts, ävensom till ett flertal vid

yttrandet fogade handlingar, berörande förbundets åtgöranden i vissa särskilda

fall, då fråga varit örn arbetstiden för nu avsedda personal.

Slutligen bar svenska sinnessjukvårdspersonalens förbund förklarat sig på

det livligaste tillstyrka, att den inom hälso- och sjukvård arbetande personalen

i princip tillerkändes 8 timmars arbetsdag och att den fördes in under

lagen örn arbetstidens begränsning. Emellertid bar till undvikande av svårigheter

föreslagits, att möjlighet skulle finnas att bestämma arbetstiden till visst

antal timmar under en längre period, exempelvis 30 dagar.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, alt en reglering

av arbetstiden för den vid statens sinnessjukhus anställda personalen skett

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

från och med den 1 januari innevarande år. Genom denna reglering har

arbetstiden för en stor del av nämnda personal betydligt nedsatts. Vidare har

uppenbarligen det av medicinalstyrelsen den 30 maj 1936 utfärdade cirkuläret

med anvisningar rörande ordnandet av arbetsförhållandena för sjukvårdspersonalen

vid samtliga övriga sjukvårdsanstalter verkat i samma riktning.

Medicinalstyrelsens yttrande i ärendet giver vid handen, att dessa anvisningar

i stor utsträckning vunnit beaktande antingen på det sättet, att beslut

redan fattats om genomförande helt eller delvis av den med cirkuläret

åsyftade arbetstidsbegränsningen, eller såtillvida, att utredningar syftande

till en bättre ordning på förevarande område igångsatts.

Det är ännu icke möjligt att helt överblicka verkningarna av nyssnämnda

cirkulär. Därtill kommer, att vissa framställningar i ämnet för närvarande

äro föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Med hänsyn till dessa omständigheter

finner utskottet, utgående från att den i motionen berörda frågan blir

föremål för den uppmärksamhet, som den otvivelaktigt förtjänar, ej skäl att

tillstyrka motionen.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 april 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

IVAR ÖSTERSTRÖM.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Tamm, Hagman, Sam Larsson, Norman, Olof

Carlsson, John Gustavson, Sten och Ekströmer;

från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Johanson i Hallagården*, Molander

och Sandström i Sollefteå, fru Nordgren, herr Hermansson och fröken

Andersson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1937

742470

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.