Utlåtande i anledning av väckt motion om begränsning av arbetstiden för personal vid sjukhus och vissa andra anstalter.
1937-04-27 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1937:37, Utlåtande i anledning av väckt motion om begränsning av arbetstiden för personal vid sjukhus och vissa andra anstalter.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
1
Nr 37.
Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1937 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om begränsning av arbetstiden
för personal vid sjukhus och vissa andra anstalter.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 255,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Senander m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte besluta, att tillämpningsområdet för lagen örn arbetstidens
begränsning måtte utsträckas att omfatta också anstalts- och sjukhuspersonal.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen samt statens
inspektör för fattigvård och barnavård, varjämte utskottet lämnat svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska lasarettsläkarföreningen,
svenska sanatorieläkarföreningen, svensk sjuksköterskeförening,
landsorganisationen i Sverige, svenska kommunalarbetareförbundet, svenska
sjukhuspersonalförbundet samt svenska sinnessjukvårdspersonalens förbund
tillfälle att yttra sig i ärendet. Yttranden hava inkommit från samtliga
nu nämnda myndigheter och sammanslutningar. Redogörelse för yttrandenas
innehåll lämnas nedan.
Lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning äger enligt 1 § i lagen
tillämpning å varje rörelse eller arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller
företaget till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra
arbetare, häri icke inräknad arbetare, som användes till arbete, vilket enligt
1 § andra stycket a)—1) undantagits från lagens tillämpning. Enligt punkten
d) faller ej under arbetstidslagen arbete, som har till ändamål att bereda
sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat
därmed jämförligt behov.
Enligt 4 § i lagen gäller som huvudregel, att arbetsgivare icke må använda
arbetare lill arbete under längre tid, raster oräknade, än 8 timmar av dygnet
eller 48 timmar i veckan. Därest den nyssnämnda begränsningen av arbetstiden
för vecka icke därigenom överskrides, må dock arbetstiden under något
eller några av veckans dygn utsträckas till högst 9 timmar. I lagen medges
åtskilliga undantag från denna huvudregel.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 37
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
I fråga om personalens storlek och arbetsförhållanden vid sjukhus stadgas
i 6 § första stycket lagen elen 22 juni 1928 örn vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus, att vid sjukhus skall för dess behöriga skötande erforderlig
personal finnas anställd. Vidare föreskrives, att personalen skall vara
så talrik och hava sin tjänstgöring så ordnad, att nödig vila och ledighet kan
beredas densamma.
Enligt 1919 års arbetstidslag var arbete, hänförligt till hälso- eller sjukvård,
undantaget från lagens tillämpning. Härmed hade enligt arbetstidskommitténs
motivering åsyftats, att lagen ej skulle gälla den egentliga sjukvårdspersonalen
men väl sjukvårdsanstalternas ekonomi- och verkstadspersonal.
I enlighet därmed tillämpades lagen också. Arbete vid fattigvårdsoch
andra liknande inrättningar ansågs falla under lagen.
Med anledning av väckta motioner hemställde emellertid 1919 års urtima
riksdag i skrivelse till Konungen örn övervägande, huruvida ytterligare åtgärder,
utöver de redan vidtagna, kunde vidtagas för att bereda den kvinnliga
sjukvårdspersonalen skälig förkortning av dess arbetstid, samt, i den
män så erfordrades, för riksdagen framlägga de förslag, vartill sådant övervägande
kunde föranleda.
I proposition nr 359 till 1921 års riksdag föreslogs, att det skulle överlåtas
åt arbetsrådet att, i den mån så prövades påkallat, stadga annan än i lagen
föreskriven begränsning av arbetstiden för rörelse, som hade till ändamål
att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose
annat därmed jämförligt behov.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 32, avstyrkte andra lagutskottet den
av Kungl. Majit föreslagna ordningen. Utskottet fann visserligen ådagalagt,
att sjuksköterskepersonalen väl vore i behov av en förkortning i sin ofta betänkligt
långa arbetstid, men ansåg på anförda skäl, att sjuksköterskorna
borde helt undantagas från lagens tillämpning. Härav borde enligt utskottets
mening följa, att jämväl all övrig personal vid sjukvårdsanstalter förlädes
utanför lagen. Utskottet föreslog därför, att ifrågavarande arbete skulle
helt undantagas från lagens tillämpning. Vidare föreslog utskottet, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära en allsidig utredning beträffande
behovet och arten av reglering av arbetsförhållandena inom ifrågavarande
verksamhetsgrenar.
Utskottets förslag godkändes av riksdagen.
Den begärda utredningen verkställdes år 1922 av medicinalstyrelsen i
fråga om sjukvårdsinrättningarna, av statens fattigvårdsinspektör i fråga örn
fattigvårdsanstalterna och av socialstyrelsen i fråga örn alkoholistanstalterna.
Utredningen framlades för 1923 års riksdag genom proposition nr 55.
I fråga örn sjukvårdsinrättningarna yttrade föredragande departementschefen,
statsrådet Herman Lindqvist, att arbetsförhållandena inom sjuk
-
Andia lagutskottets utlåtande Nr 37.
3
vårdsinrättningarna enligt hans mening icke kunde lämnas utan ali reglering,
även örn denna reglering icke lämpligen borde äga rum i arbetstidslagen.
Av utredningen framginge, att det av medicinalstyrelsen utövade överinseendet
över den egentliga sjukvårdspersonalen medfört välgörande verkningar
för denna personal. Anledning förefunnes alltså att anordna en liknande
tillsyn även för ekonomipersonalen.
Även beträffande arbetsförhållandena inom fattigvårds- och alkoholistanstalterna
yttrade departementschefen, att desamma borde regleras på annat
sätt än genom den allmänna arbetstidslagen.
Från riksdagens sida framställdes icke någon erinran mot departementschefens
ifrågavarande uttalanden.
Vid 1926 års riksdag väcktes av herr Karlsson i Vadstena m. fl. en motion,
II: 382, i vilken hemställdes, att riksdagen måtte för sin del besluta, att lagen
skulle omfatta den vid sjukvårds-, fattigvårds- och därmed jämförliga anstalter
anställda sjukvårds- och ekonomipersonalen med undantag av föreståndarepersonal
och de så kallade skolade sjuksköterskorna i enlighet med
ett av medicinalstyrelsen den 24 februari 1921 avgivet förslag.
På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 20) fann riksdagen ifrågavarande
ändringsyrkande icke föranleda någon åtgärd.
Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition till 1928 års riksdag med förslag
till lag örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus väcktes
inom andra kammaren av herr Hage en motion, II: 449, vari yrkades, att i
lagen måtte intagas föreskrift om att sjukvårdspersonalens tjänstgöring och
arbete borde ordnas så att, så långt möjligt vore, man undveke att överskrida
en genomsnittlig daglig arbetstid av 8 timmar per dag (48 timmar
per vecka).
I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 35, erinrade andra lagutskottet örn
spörsmålets behandling i sammanhang med arbetstidslagen och framhöll vidare,
att efter det lagen den 4 juni 1926 örn arbetstidens begränsning antagits
såvitt utskottet kunnat finna icke inträtt så ändrade arbetsförhållanden
för sjukvårdspersonalen, att någon ändring i då gällande regler borde ifrågakomma.
Utskottet hemställde, att 6 § första stycket i sjukhuslagen måtte
erhålla den lydelse, lagrummet alltjämt har, och denna hemställan bifölls av
riksdagen.
Vid 1930 urs riksdag framlades i proposition, nr 31, förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1926 örn arbetstidens begränsning.
Någon ändring i de materiella bestämmelserna i lagstiftningen ifrågasattes
icke.
I flera motioner i anledning av propositionen hemställdes, att riksdagen
skulle för sin del antaga definitiv lag i ämnet i överensstämmelse med förslag,
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
som innefattades i motionerna. I det förslag, som i sådant hänseende framlades
i motionen 11:386 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl., yrkades, att
nu ifrågavarande undantag skulle utgå ur lagen, d. v. s. att även sådant arbete
skulle falla under lagen, som hade till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård,
uppfostran eller undervisning eller alt tillgodose annat därmed jämförligt
behov.
I motionen 11:392 av fru Nordgren m. fl. gjordes samma hemställan som
i motionen II: 382 vid 1926 års riksdag.
Andra lagutskottet föreslog i sitt utlåtande nr 15 riksdagen att för sin del
antaga en definitiv lag om arbetstidens begränsning. I utlåtandet uttalades
vidare, att det icke syntes kunna bestridas, att arbetstiden vid sjukhusen
och därmed jämförliga anstalter i många fall vore lång och för personalen
betungande och att erforderliga åtgärder med anledning härav borde vidtagas.
Utskottet delade emellertid den från flera håll uttalade uppfattningen,
att en tillämpning av arbetstidslagen på ifrågavarande verksamhetsgrenar ej
skulle innebära en ändamålsenlig lösning av frågan, och fann sig därför icke
kunna förorda bifall till de i ämnet väckta motionerna.
Riksdagen biföll utskottets förslag.
Vid 1931, 1932, 1933, 1934, 1935 och 1936 års riksdagar väcktes motioner
med yrkande, bland annat, att arbetstidslagen skulle utsträckas att omfatta
arbetargrupper, som icke voro inbegripna under lagens tillämpning (motionerna
11:287 år 1931, 11:60 år 1932, 11:79 och 11:252 år 1933, 11:286 år
1934, 11:337 år 1935 samt II: 17 år 1936). På hemställan av andra lagutskottet
(utlåtanden 16/1931, 35/1932, 35/1933, 53/1934, 16/1935 och 20/1936)
beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda till någon åtgärd.
I överensstämmelse med beslut av 1931 års riksdag fastställdes tjänstgöringstiden
för sjukvårdspersonalen vid statens sinnessjukhus från och med
ingången av år 1932 per 30 dagar till 240 effektiva timmar för personal med
dagtjänstgöring och till 216 timmar för sådan med nattjänstgöring. — För
ekonomipersonalen å sinnessjukhus och därmed jämförliga anstalter utgjorde
arbetstiden enligt en år 1932 av socialstyrelsen företagen utredning
i genomsnitt omkring 217 timmar per 30 dagar.
Genom propositionen nr 108 till 1935 års riksdag lämnade Kungl. Maj:t
riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående föreslagen reglering av arbetstiden
för viss statsanställd personal. Enligt förslaget skulle åttatimmarsdagen
i princip genomföras vid vissa statliga anstalter av olika slag.
Statsutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 158 bland annat, att ett införande
av åttatimmarsdagen vid de statliga sinnessjukhusen med all sannolikhet
skulle hava till följd krav på liknande förkortning av arbetstiden vid
de kommunala och landstingsdrivna kroppssjukhusen. liksom en arbetstids
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
5
reglering vid alkoholist- och uppfostringsanstalter m. fl. skulle komma att
bliva prcjudieerande för förhållandena vid av landsting drivna sinnesslöansialter,
arbetshem och skyddshem. Och någon utredning örn kostnaderna
för en arbetstidsreglering för de kommunala anstalterna förefunnes icke. En
dylik utredning syntes utskottet ofrånkomlig, innan definitiv ståndpunkt toges
till frågan örn åttatimmarsdagens införande vid de anstalter, varom fråga
vore. Utskottet ansåg, att den föreslagna arbetstidsregleringen icke då borde
genomföras. Reservation anfördes av elva ledamöter.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Vid 1936 ärs riksdag framlades i statsverkspropositionen (femte huvudtiteln,
punkt 87) förslag, att arbetstiden för såväl vård- som ekonomipersonalen
vid statens sinnessjukhus skulle i princip nedsättas till 48 timmar för
vecka.
Statsutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 5 bland annat, att den vid sinnessjukhusen
anställda personalen på grund av patienternas tillstånd och den
ständiga överbeläggningen å sinnessjukhusen ovivelaktigt intoge en särställning,
som kunde motivera en begränsning av arbetstiden. Utskottet ansåg
sig emellertid icke kunna tillstyrka en nedsättning i den av Kungl. Maj:t
föreslagna utsträckningen utan förordade för sin del, att arbetstiden måtte
bestämmas till 218 timmar per 30 dagar för den personal, som icke redan åtnjöte
kortare arbetstid.
Sedan riksdagen bifallit utskottets förslag, förordnade Kungl. Maj:t den
20 november 1936 örn sådan nedsättning från och med den 1 januari 1937.
Den 30 maj 1936 utfärdade medicinalstyrelsen ett cirkulär till samtliga
sjukvårdsanstalter med undantag av statens sinnessjukhus med anvisningar
rörande ordnandet av därvarande sjukvårdspersonals arbetsförhållanden. I
cirkuläret framhölls, alt varje anstaltsledning borde låta uppgöra en plan
för sjukvårdsarbetets bedrivande vid anstalten. Denna plan borde inrymma
såväl bestämmelser örn arbetets omfattning och arbetstidens längd för både
dag- och nattpersonal som föreskrifter rörande de ledigheter, som skulle tillkomma
personalen. Vidare borde vid överbeläggning av sjukvårdsanstalt
tillses, att personalen utökades i erforderlig utsträckning. I övrigt borde vissa
närmare angivna synpunkter på ordnandet i detalj av arbetsförhållandena
beaktas. I sådant hänseende gåvos till en början anvisningar rörande all
sjukvårdspersonal med undantag av viss röntgenpersonal. Beträffande doglin
rist en för hithörande personalkategorier framhölls följande:
1) För sjukvårdspersonal i dagtjänst bör arbetet taga sin början tidigast
klockan 7. Därest det anses lämpligt, att visst morgonarbete ombesörjes av
nattpersonalen, må detta arbete icke taga sin början tidigare än klockan 6,30.
2) Arbetet bör organiseras på sådant sätt, att personalen ostört må kunna
intaga sina måltider.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
3) Arbetet för sjuksköterska (skötare), respektive barnmorska, bör ordnas
så, att hon beredes tillfälle att minst två timmar dagligen vistas utom anstalten.
Tillika bör hon erhålla sammanhängande ledighet under en vardag
per vecka och dessutom ledighet antingen varannan söndag''eller, därest detta
ej låter sig göra, en halv söndag varje vecka. Vad i denna punkt angivits
avser jämväl assistentsköterska. På anstalt med så ringa antal sängplatser,
att endast en sjuksköterska, respektive barnmorska, där finnes anställd, bör
sjuksköterskan, respektive barnmorskan, därest den varje vecka återkommande
samlade ledigheten i nyss angiven utsträckning icke kan beredas henne,
på annat sätt erhålla motsvarande ledighet, förslagsvis i ett sammanhang
en gång i månaden, under vilken ledighet hon lämpligen ersättes av ambulerande,
för ändamålet särskilt anställd sjuksköterska, respektive barnmorska.
Arbetstiden för i denna punkt angiven personal må icke överstiga
21(5 timmar under en tidsföljd av fyra veckor.
4) Arbetstiden för sjuksköterskeelev (elev vid godkänd sjuksköterskeskola)
må icke överstiga 21(5 timmar under en tidsföljd av fyra veckor och bör
lämpligen regleras på sådant sätt, att tjänstgöringen för dag begränsas till
9 timmar och för vecka till 54 timmar, dock med undantag av första skolårets
elever, för vilka arbetstiden icke må överstiga 192 timmar under en
tidsföljd av fyra veckor. För de sistnämnda eleverna bör lämpligen tjänstgöringen
för dag begränsas till 8 timmar och för vecka till 48 timmar. I dc
ovannämnda tiderna äro måltidsraster icke inräknade. Elevens arbete bör
dessutom ordnas så, att hon erhåller tillfälle att dagligen minst två timmar
vistas utom anstalten, ävensom att hon varje vecka beredes en sammanhängande
ledighet under åtminstone en hel dag per vecka.
5) Arbetstiden för övrig sjukvårdspersonal må icke överstiga 216 timmar
under en tidsföljd av fyra veckor och bör lämpligen ordnas så, att tjänstgöringen
för dag begränsas till 9 timmar och för vecka till 54 timmar. Härifrån
undantages dock den tillfälliga sjukvårdspersonal, sorn, utan att tillhöra
godkänd sjuksköterskeskola, i utbildningssyfte fullgör arbete vid sjukvårdsanstalt.
För dessa s. k. praktikanter må arbetstiden icke överstiga 8
timmar per dag respektive 48 timmar per vecka. Beträffande i denna punkt
omnämnd personal bör ledighet ordnas på sätt ovan angivits för sjuksköterskeelever.
1 fråga om nattjänsten för samma personalkategorier uttalades följande
önskemål:
1) Vid varje sjukvårdsanstalt bör skolad sjuksköterska finnas anställd för
fullgörande av nattjänst, vid större sjukhus flera sjuksköterskor. Tillika bör
för dylik tjänst biträdande personal finnas anställd i erforderlig utsträckning.
2) För personal, som turvis förordnas fullgöra nattjänst, bör denna tjänstgöring
utsträckas att omfatta viss längre tidsföljd, förslagsvis perioder örn
30 dygn.
3) All personal, som fullgör nattjänst, må icke åläggas att vaka mera än
högst sex nätter i följd, efter vilken tid avbrott göres med minst en natts
vila, varvid den för tillfället lediga personalen ersättes av annan personal.
Arbetstiden per dygn för denna personal må icke överstiga 9 timmar, måltidsraster
häri icke inräknade. Omedelbart efter fullgörande av nattjänst
skall därtill förordnad personal befrias från arbete och därjämte under hela
påföljande dag beredas tillfälle till ostörd vila i tyst beläget rum. Tillsyn bör
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
7
ägnas däraf, att dylik personal under natten erhåller lämpliga måltider samt
övriga måltider på sådana tider, att den nödiga vilan icke avbrytes av dessa.
4) Därest vid behov specialutbildad personal tillfälligtvis förordnas tjänstgöra
nattetid, må densamma påföljande dag beredas motsvarande ledighet.
Vidare gåvos i cirkuläret anvisningar rörande arbetstiden för personal d
röntgen- och radiumavdelningar. I detta hänseende uttalades, att arbetstiden
för sjuksköterska och annan sjukvårdspersonal, som hade sitt huvudsakliga
arbete förlagt till röntgen- och radiumavdelning, ej finge överstiga 8 timmar
om dagen eller 48 timmar per vecka. Arbetsdagen borde uppdelas så,
att minst två timmars ledighet under den ljusa delen av dagen erhölles.
All nu ifrågavarande personal borde sön- och helgdagar i största möjliga
utsträckning vara befriad från arbete.
Vid den internationella arbetsorganisationens fjortonde konferens under
tiden den 10—den 28 juni 1930 beslöts bland annat en rekommendation, avseende
reglering av arbetstiden i företag för behandling eller vård av sjuka,
svaga, nödlidande eller sinnessjuka. I rekommendationen anbefalldes samtliga
de medlemsstater, som icke redan genomfört en reglering av arbetstiden
för personalen i sådana företag, att skrida till speciell undersökning
rörande de arbetsvillkor, som gällde i dylika företag. Därvid borde hänsyn
lagas till de principer, som fastslagits i ett samtidigt antaget konventions1''örslag
örn anställdas arbetstid. De medlemsstater åter, som redan hade en
arbetstidsreglering på området, uppmanades att företaga en speciell undersökning
rörande tillämpningen av denna lagstiftning, därvid jämväl hänsyn
borde tagas till principerna i nyssnämnda konventionsförslag. I båda fallen
uppmanades slutligen medlemsstaterna att inom 4 år och efter en enhetlig
plan, fastställd av arbetsbyråns styrelse, lämna detaljerade upplysningar rörande
resultaten av de föreslagna undersökningarna, varefter styrelsen skulle
upprätta en speciell rapport i frågan. På grundval därav skulle man sedan
taga under övervägande, huruvida det kunde vara lämpligt att upptaga frågan
om en internationell konvention i ämnet.
Genom propositionen nr 32 till 1931 års riksdag anhöll Kungl. Majit örn
riksdagens yttrande angående bland annat nyssnämnda rekommendation.
Föredragande departementschefen, statsrådet Larsson, yttrade därvid, att
han ansåge särskilt angeläget, alt verkställda utredningar rörande arbetstiden
på sjukhusen i olika hänseenden fullständigades. När ytterligare utredning
förelåge, syntes frågan om arbetstidsreglering på området böra upptagas
till förnyat övervägande.
På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 15) anslöt sig riksdagen
till departementschefens uttalanden härutinnan.
[ lär må även erinras örn vissa verkställda utredningar rörande hithörande
spörsmål.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
Kungl. Maj:! uppdrog den 3 juli 1930 åt medicinalstyrelsen att efter samråd
med socialstyrelsen verkställa utredning rörande konsekvenserna beträffande
den slutna kroppsvården av då ifrågasatt minskning av tjänstgöringstiden
för den i dylik sjukvård sysselsatta personalen. Vid utredningen
beräknades denna personal utgöra ungefär 16 500. Sedan primärmaterial
insamlats, företogs inom socialstyrelsen en ingående bearbetning
därav. Resultatet av denna bearbetning är publicerat i Sociala meddelanden
årgång 1931 sid. 955 ff.
Under år 1932 företogs av socialstyrelsen efter av Kungl. Maj:t meddelat
uppdrag utredning angående arbetstidsförhållandena för personal å sinnessjukhus
och därmed jämförliga anstalter. Totalantalet av denna personalgrupp
beräknades vid utredningen till i runt tal 7 300. Resultatet av utredningen
framlades i Sociala meddelanden årgång 1932 sid. 827 ff.
Efter uppdrag av Kungl. Majit verkställde socialstyrelsen vidare under
åren 1931 och 1932 en undersökning angående arbetstidsförhållandena för
personal vid ålderdomshem, barnhem, skyddshem och vissa andra vårdanstalter.
Därvid beräknades personalen vid .större anstalter (med minst 5
anställda) till 2 296 och vid mindre anstalter till 5 470 eller sammanlagt till
7 766. Redogörelse för undersökningsresultatet återfinnes i Sociala meddelanden
årgång 1932 sid. 449 ff.
Ytterligare igångsatte svenska landstingsförbundet i september 1935 en
utredning angående personalens arbetstids- och bostadsförhållanden vid
landstingen tillhöriga lasarett och tuberkulossjukhus. En utförlig redogörelse
för utredningen och dess resultat lämnas i Meddelanden från svenska landstingsförbundets
byrå nr 1, augusti 1936.
Arbetsförhållandena vid sjukhusen hava därjämte nyligen varit föremål
för överläggningar dels vid svenska lasarettsläkarföreningens möte den 8
november 1936 (Meddelanden från svenska landstingsförbundets byrå nr 1,
februari 1937, sid. 15 ff.), dels ock vid svenska landstingsförbundets femte
ordinarie möte den 20 och den 21 i samma månad (Sveriges landstings tidskrift
sid. 272 ff., 303 ff.).
Vidare må omnämnas vissa framställningar i förevarande och närliggande
ämnen.
I två den 15 januari 1937 till chefen för socialdepartementet inkomna
skrifter hava landsorganisationen i Sverige och svenska kommunalarbetareförbundet
hemställt bl. a., att landets anstalts- och sjukhuspersonal måtte
genom lagstiftningsåtgärder få sin arbetstid reglerad i överensstämmelse med
gällande arbetstidslagstiftning. Därvid har framhållits, att medicinalstyrelsens
ovannämnda cirkulär den 30 maj 1936 varit till stor nytta för sjukhuspersonalen.
På en del platser hade man dock icke följt anvisningarna i
cirkuläret och även där dessa länt till efterrättelse vore arbetstiden fort
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
9
farande för lång. Sjukhuspersonalens arbetstid syntes vidare icke vara så
oregelbunden, att den icke skulle kunna regleras genom lagbestämmelser.
Vidare hava N. Ramberg m. fl. vid sjukhus och sjukvårdsinrättningar anställda
samt medlemmar av svenska sjukhuspersonalförbundet i en den 9
februari 1937 till socialdepartementet inkommen skrift anhållit, att Kungl.
Majit ville föreslå riksdagen bl. a. sådana ändringar i lagen om arbetstidens
begränsning, att föreskrifterna däri även komme att omfatta arbete, som
hade till ändamål att bereda sjukvård. I denna skrift har bristen på enhetliga
bestämmelser om anställnings- och personalförhållandena vid sjukhusen
understrukits. Vidare har framhållits bland annat, att arbetstiden för ifrågavarande
personal borde kunna regleras till ett bestämt antal timmar per
3-veckorsperiod.
Nyssnämnda tre framställningar hava den 17 februari 1937 — för avgivande
av yttrande före den 1 juni 1937 — överlämnats till medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen, varjämte svenska landstingsförbundet, svenska
stadsförbundet, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping,
Hälsingborg och Gävle ävensom landstingens förvaltningsutskott i samtliga
län bereus tillfälle att inom samma tid avgiva yttrande över framställningarna.
Här må vidare erinras, att den kollektiva avtalsformen i ett flertal fall
kommit till användning beträffande personal, varom nu är fråga. Enligt
vad utskottet inhämtat beröras sålunda för närvarande omkring 4 150 till
.svenska kommunalarbetareförbundet anslutna av hithörande kategorier och
omkring 1 700 medlemmar av svenska sinnessjuk vårdspersonalens förbund
utav kollektivavtal.
Vissa spörsmål rörande kollektivavtal för ifrågavarande personal hava
varit föremål för behandling vid 1934 års riksdag. Utskottet får härutinnan
hänvisa till sitt utlåtande nr 13/1934.
Utskottet övergår härefter till att lämna en redogörelse för innehållet i
de över motionen avgivna yttrandena.
Medicinalstyrelsen, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska
landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska lasarettsläkarföreningen, svenska sanatorieläkarföreningen
och svensk sjuksköterskeförening hava förklarat sig avstyrka eller icke kunna
tillstyrka bifall till motionen.
Medicinalstyrelsen har under hänvisning till sitt ovannämnda cirkulär
anfört bland annat följande:
För alt utröna huruvida och i vilken utsträckning vederbörande huvudmän
efterkommit styrelsens i nyssberörda cirkulärskrivelse lämnade anvisningar
har medicinalstyrelsen av samtliga landstings förvaltningsutskott
ävensom av de städer, vilka icke deltaga i landsting, begärt och fått mottaga
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
vissa upplysningar i ämnet. Av de sålunda till styrelsen inkomna uppgifterna
framgår, att huvudmännen i fråga så gott som undantagslöst beaktat cirkulärskrivelsens
anvisningar. Sålunda ha vissa huvudmän redan beslutit genomföra
den med cirkulärskrivelsen åsyftade arbetstidsbegränsningen och i
följd härav anslagit medel lill anställande av den ytterligare personal, som
ansetts erforderlig. Andra huvudmän åter, vilka, då cirkulärskrivelsen kom
dem tillhanda, redan uppgjort sina statförslag, lia i allmänhet föranstaltat
om undersökningar i vilken omfattning ökning av sjukvårdspersonalen kunde
befinnas erforderlig för att personalens i fråga arbetstid skulle kunna reduceras
till det antal arbetstimmar, som av medicinalstyrelsen ansetts lämpligt.
För ändamålet lia vid flera sjukhus inrättats s. k. provavdelningar, vid vilka
omorganisation av sjukvårdsarbetet företagits i enlighet med de av styrelsen
i cirkulärskrivelsen meddelade anvisningarna. Såvitt från landstingen inkomna
uppgifter utvisa torde det föreliggande arbelslidsspörsmålet kunna
förväntas erhålla sin lösning vid innevarande års lagtima landsting, vid vilken
tidpunkt för ändamålet tillsatta kommittéer torde ha slutfört sina utredningsuppdrag.
Medicinalstyrelsen har därjämte meddelat, att i flera närmare angivna
fall beslut fattats örn ett genomförande etappvis av arbetstidsbegränsning för
ifrågavarande personal. Styrelsen har vidare anfört, att ifrågavarande personalgrupp
undantagits från tillämpningsområdet för arbetstidslagen, enär
man befarade olägenheter för sjukvården. Styrelsen förordade, att man även
i fortsättningen sökte lösa sjukvårdspersonalens arbetstidsfråga i administrativ
ordning. Detta vore enligt styrelsens mening att förorda framför en utsträckning
av lagens tillämpning till att omfatta även ifrågavarande personal.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har framhållit, att arbetsförhållandena
på sjuk- och andra vårdanstalter i första hand måste ordnas
efter vad omvårdnaden örn patienterna (pensionärerna) krävde. Dessa krav
vore så skiftande, att det finge anses omöjligt att utan eftersättande av de
vårdbehövandes legitima intressen låta personalens arbetstid regleras av bestämmelserna
i lagen örn arbetstidens begränsning. Man syntes emellertid
hava anledning hysa goda förhoppningar om att på den av medicinalstyrelsen
anvisade vägen nå fram till en tillfredsställande ordning beträffande arbetstiden
för personalen på sjukvårdsanstalter. Det borde dock beaktas, att
problemet i framträdande grad hade ekonomisk innebörd. Med avseende på
kommunala fattigvårds- och barnavårdsanstalter stöde frågan därför enligt
förbundets mening i ett visst samband med den utredning, som omhänderhades
av kommunalskatteberedningen.
Svenska landstingsförbundet har i sitt yttrande anfört, att flera faktorer
i hög grad försvårade en arbetstidsreglering för sjukhuspersonalen, bl. a. det
vid landstingssjukhusen allmänt tillämpade systemet, att personalen bor
inom anstalten. Vidare kunde examinerade sjuksköterskor för närvarande
icke uppbringas i tillräckligt antal för att en arbetstidsreglering för dem ens
i enlighet med medicinalstyrelsens cirkulär omedelbart skulle kunna genomföras.
Dessa omständigheter talade enligt förbundets mening starkt för att
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
11
arbetstidsregleringen för sjukhuspersonalen genomfördes i etapper. Det syntes
därför vara lämpligt, att de nu beslutade eller planerade regleringsåtgärderna
finge praktiskt prövas någon tid, innan man toge ett så avgörande steg
som att inordna sjukhuspersonalen under arbetstidslagens bestämmelser.
Svenska stadsförbundet har bl. a. uttalat, att ifrågavarande arbete för en
viss del av personalen krävde en tjänstgöring, som icke läte sig förena med
arbetstidslagens bestämmelser. Gränsen mellan de olika personalgrupperna
vore därvid svår att draga. Sjukhusens och anstalternas huvudmän måste
vidare tillförsäkras sådant inflytande över arbetstidens längd, att de kunde
ansvara för att vården kunde helt fylla sin uppgift. Även kostnadsfrågan
krävde sitt särskilda beaktande. Icke heller med anstalternas hänförande
under arbetstidslagens bestämmelser syntes en skälig övergångstid kunna
undvaras. Slutligen finge ej heller förbises det stora behov av särskilt utbildad
personal, arbetstidsregleringen medförde, samtidigt som en dylik ökning
påkallades även för andra uppgifter. För närvarande syntes ytterligare åtgärder
i lagstiftningsväg knappast vara motiverade. I den mån sådana senare
kunde bliva påkallade syntes de i varje fall icke böra avse arbetstidslagens
utsträckta tillämpning till i motionen avsedd personal.
Svenska landskommunernas förbund har anfört, att de i medicinalstyrelsens
cirkulär meddelade anvisningarna syntes komma att verka i den riktning,
som i motionen utpekades. Det syntes även vara att förvänta, att arbetstiden
för annan personal än den vid de allmänna sjukvårdsanstalterna
anställda bomme att regleras efter förhållandena vid nämnda anstalter. På
grund därav och då så kort tid förflutit efter utfärdandet av cirkuläret, att
dess verkningar ej ännu kunnat överblickas, syntes det förbundet, att motionen
ej borde föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Svenska lasarettsläkarföreningen bär för sin del framhållit, att sjukvårdspersonalen
oundgängligen måste finna sig i en mer oregelbunden arbetstid
och även en längre daglig arbetstid än de flesta andra yrkesgrupper. Sjukvårdspersonalen
i gemen vore med glädje beredd att göra detta. De lättnader
i nuvarande arbetsförhållanden å sjukhus, som otvivelaktigt vore i hög grad
önskliga och som givetvis även måste träffa arbetstiden, torde kunna gestaltas
på annat sätt än efter ett för sjukvårdens arbetsförhållanden främmande
schema. En alldeles särskild anledning till att låta motionen icke
föranleda till någon åtgärd läge däri, att hela frågan örn sjukhusens arbetsorganisation
just nu till följd av medicinalstyrelsens initiativ befunne sig under
allmän omprövning i hela vårt land.
Svenska sanatorieläkarföreningen har såsom sin mening uttalat, att den
ej ansåge påkallat eller lämpligt, att den för industrien gällande arbetstidslagstiftningen
utsträcktes att gälla jämväl personalen vid sjukhusen. Samtidigt
ville emellertid föreningen framhålla, att det syntes rimligt och lämpligt,
att vissa allmänna för sjukvårdens speciella arbetsförhållanden lämpade
bestämmelser angående däri sysselsatt personals arbetstid lagligen fastställ
-
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
des. varigenom denna fråga så vitt möjligt reglerades enhetligt för hela landet.
Härvid syntes medicinalstyrelsens cirkulär i sina huvudpunkter kunna
tjäna som förebild.
Svensk sjuksköterskeförcning, vars yttrande angivits endast beröra av staten
godkända sjuksköterskor och elever vid av staten godkända sjuksköterskeskolor
samt deras arbetsförhållanden, har uttalat, att arbetstidslagen ej
lämpade sig för sjukvården. Även örn antalet sjuksköterskor ökades, komme
övertidsarbetet oundvikligen att tidvis bli ganska avsevärt. Härtill komme,
att sjuksköterskor enligt föreningens uppfattning innehade förmansställning,
som borde utesluta dem från lagens tillämpning.
Behovet av ytterligare utredning har understrukits av statens inspektör för
fattigvård och barnavård, som yttrat bland annat följande:
För flertalet bland personalen vid vårdanstalterna torde arbetet icke bedrivas
och icke heller kunna bedrivas i samma jäktande och intensiva takt
som bland den personal, för vilken lagen örn arbetstidens begränsning är
tillämplig. I stor omfattning torde de längre arbetstidsförhållandena för personalen
vid fattigvårds- och barnavårdsanstalterna hänföra sig till en viss
bundenhet vid arbetsplatsen, som sammanhänger med detta arbetes natur.
Någon teknisk omöjlighet lärer väl emellertid icke föreligga för att trots
detta få denna personals arbetstid reglerad i överensstämmelse med lagen
örn arbetstidens begränsning, örn detta skulle visa sig nödvändigt. Men
skulle så ske, komme anstaltspersonalen helt säkert i mera gynnad ställning
i fråga örn arbetsledig!^ än industripersonal, som under pågående arbetstid
är oavbrutet strängt sysselsatt. En viss omväxling i arbetet och därav följande
avspänning kommer alltid att följa med anstaltsarbetet, och häri torde
ligga den naturliga förklaringen till att intet direkt behov kan påvisas av
att lagen örn arbetstidens begränsning blir tillämplig på denna personal.
Undantag må dock kanske göras för köks- och annan ekonomipersonal, vars
arbete i vissa avseenden kan jämställas med industri- och fackarbetares göromål.
En skälig begränsning av arbetstiden för all anstaltspersonal synes
dock av behovet i många fall påkallad, och tiden själv arbetar härför enligt
vad infordrade uppgifter giva vid handen. Vid de talrika mindre ålderdomshem
och barnhem, som finnas i riket, synes det dock praktiskt omöjligt att
få genomfört fasta bestämmelser örn personalens arbetstid. Den i all synnerhet
på landsbygden kännbara bristen på kvinnlig arbetskraft spelar bär
även en framträdande roll. På sina håll är denna så framträdande, att, även
där huvudmannen är villig att underlätta den anställda personalens arbete
genom att för vissa arbeten såsom tvätt och renhållning m. m. anställa tillfällig
arbetskraft mot skälig betalning, sådan icke kan uppbringas. Innan
lagliga bestämmelser örn arbetstidens begränsning för anstalts- och vårdpersonal
kan komma till stånd, bör därför utredas i vad mån och i vilken omfattning
detta kommer att medföra behov av ökning av framför allt den
kvinnliga personalen vid rikets samtliga vårdanstalter. Tendensen vid landsbygdens
ålderdomshem rörande svårigheterna att redan nu erhålla erforderlig
hjälp för vårdverksamhetens ordentliga bedrivande varslar örn att
man måste gå fram med försiktighet, innan bestämmelser örn begränsad
arbetstid utfärdas och varigenom till de stora anstalterna, vilkas antal för
övrigt ständigt äro i stigande genom ny- och utbyggnader, dragés ytterligare
arbetskraft.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 13
Motionen har helt eller nied vissa jämkningar tillstyrkts av socialstyrelsen,
landsorganisationen i Sverige, svenska kommunalarbetareförbundet, svenska
sjukhuspersonalförbundet och svenska sinnessjukvårdspersonalens förbund.
Socialstyrelsen har anfört:
Vidkommande förevarande spörsmål i sin helhet vill styrelsen som sin uppfattning
uttala, att det måste anses synnerligen önskvärt, att arbetstiden för
såväl ekonomi- som vårdpersonal vid ifrågavarande inrättningar i möjligaste
mån regleras i överensstämmelse med gällande arbetstidslags bestämmelser.
Icke minst gäller detta i fråga örn den egentliga sjukvårdspersonalen med
dess ofta såväl fysiskt som psykiskt påfrestande arbete. Beaktas må emellertid,
att man här rör sig på ett arbetsmarknadsområde, där tillgången på
yrkesutbildad arbetskraft i tillräcklig omfattning måste vara en förutsättning
för den ifrågasatta arbetstidsregleringens omedelbara genomförande.
Styrelsen har under senare tid kunnat iakttaga, hurusom inom yrkesgruppen
sjukvård och hygien en viss knapphet på arbetskraft vid olika tidpunkter
gjort sig gällande. Vanskligt är att utan en ingående undersökning bedöma,
i vilken utsträckning arbetstidsregleringens omedelbara genomförande skulle
medföra ett ökat behov av ny arbetskraft för upprätthållandet av respektive
anstalters verksamhet. En viss varsamhet vid reformens genomförande synes
följaktligen påkallad. Styrelsen anser för sin del, i överensstämmelse med den
uppfattning, varåt styrelsen tidigare givit uttryck, att det lämpbgen bör överlämnas
åt arbetsrådet att närmare fastställa arbetstidens begränsning med
hänsyn till de skiftande förhållandena vid olika inrättningar. Alternativt
kunde möjligen övervägas alt i särskild eller särskilda författningar i huvudsak
reglera arbetstiden på förevarande område samt tillägga arbetsrådet befogenhet
att därutöver närmare utforma arbetstidsregleringen i vissa särskilt
angivna avseenden.
Såväl landsorganisationen som svenska kommunalarbetareförbundet bär
hänvisat till sin förut omförmälda, till chefen för socialdepartementet ingivna
gemensamma framställning i ämnet. Sistnämnda sammanslutning har därutöver
uppgivit, att det vid uppgörelse örn avtal för anstalts- och sjukhuspersonal
på en viss plats befunnits, att arbetstiden för en del av nämnda personalgrupper
före avtalets träffande uppgått till 80 timmar i veckan eller mera.
Svenska sjukhuspersonalförbundet har hänvisat till den av N. Ramberg
m. fl. gjorda framställning, som ovan omnämnts, ävensom till ett flertal vid
yttrandet fogade handlingar, berörande förbundets åtgöranden i vissa särskilda
fall, då fråga varit örn arbetstiden för nu avsedda personal.
Slutligen bar svenska sinnessjukvårdspersonalens förbund förklarat sig på
det livligaste tillstyrka, att den inom hälso- och sjukvård arbetande personalen
i princip tillerkändes 8 timmars arbetsdag och att den fördes in under
lagen örn arbetstidens begränsning. Emellertid bar till undvikande av svårigheter
föreslagits, att möjlighet skulle finnas att bestämma arbetstiden till visst
antal timmar under en längre period, exempelvis 30 dagar.
Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, alt en reglering
av arbetstiden för den vid statens sinnessjukhus anställda personalen skett
Utskottet.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
från och med den 1 januari innevarande år. Genom denna reglering har
arbetstiden för en stor del av nämnda personal betydligt nedsatts. Vidare har
uppenbarligen det av medicinalstyrelsen den 30 maj 1936 utfärdade cirkuläret
med anvisningar rörande ordnandet av arbetsförhållandena för sjukvårdspersonalen
vid samtliga övriga sjukvårdsanstalter verkat i samma riktning.
Medicinalstyrelsens yttrande i ärendet giver vid handen, att dessa anvisningar
i stor utsträckning vunnit beaktande antingen på det sättet, att beslut
redan fattats om genomförande helt eller delvis av den med cirkuläret
åsyftade arbetstidsbegränsningen, eller såtillvida, att utredningar syftande
till en bättre ordning på förevarande område igångsatts.
Det är ännu icke möjligt att helt överblicka verkningarna av nyssnämnda
cirkulär. Därtill kommer, att vissa framställningar i ämnet för närvarande
äro föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Med hänsyn till dessa omständigheter
finner utskottet, utgående från att den i motionen berörda frågan blir
föremål för den uppmärksamhet, som den otvivelaktigt förtjänar, ej skäl att
tillstyrka motionen.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 27 april 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
IVAR ÖSTERSTRÖM.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Tamm, Hagman, Sam Larsson, Norman, Olof
Carlsson, John Gustavson, Sten och Ekströmer;
från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Johanson i Hallagården*, Molander
och Sandström i Sollefteå, fru Nordgren, herr Hermansson och fröken
Andersson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1937
742470
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.