Utlåtande i anledning av väckt motion ont beredande av tilläggsersättning åt innehavare av livräntor enligt lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.
1937-05-07 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1937:42, Utlåtande i anledning av väckt motion ont beredande av tilläggsersättning åt innehavare av livräntor enligt lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.
1
Nr 42.
Ankom till riksdagens kansli den 7 maj 1937 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion ont beredande av tilläggsersättning
åt innehavare av livräntor enligt lagen angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i
arbete.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
354, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Karlsson i Grängesberg
m. fl. hemställt, att riksdagen måtte godkänna följande förslag till förordning:
Förordning
angående livräntetillägg av statsmedel för dem, som äga rätt
till livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete.
1 §•
Den, som äger rätt till livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete, äger erhålla årligt livräntetillägg,
motsvarande 150 procent av livräntan; dock att, i fråga örn
livränta till skadad arbetare, tillägg ej utgår för livränta, som understiger
45 kronor, samt att tillägg ej heller utgår för livränta, som grundas på försäkring
enligt 24 § i lagen.
Livräntetilläggen bestridas av statsmedel samt bestämmas och utgivas av
riksförsäkringsanstalten.
2 §•
Rätt till livräntetillägg kan icke överlåtas och må förty ej för gäld tagas
i mät.
3 §•
De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,
linnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Kungl. Majit
eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.
4 §•
över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande livräntetillägg eller eljest
rörande tillämpningen av någon i denna förordning given bestämmelse må
klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet
eller i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å
trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad,
då sådant skedde.
Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.
över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 samt. 2 aud. Nr 42—43.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.
5 §•
Denna förordning äger ej tillämpning i fråga om livräntor, som utgå till
i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, utan gäller härutinnan
vad särskilt är stadgat.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete, vilken lag numera ersatts av lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete, innehöll i huvudsak följande bestämmelser: Arbetsgivare,
vilken såsom yrke utövade i lagen angiven verksamhet, var pliktig att
till arbetare, som skadats till följd av olycksfall i arbetet, utgiva viss ersättning.
Avled arbetaren på grund av olycksfallet, skulle ersättning utgå till
efterlevande änka och minderåriga barn. Ersättningsskyldighet ålåg jämväl
staten eller kommun, därest de utövade sådan verksamhet, som i lagen avsågs,
på yrkesmässigt sätt. Lagen omfattade icke arbete i, bland annat, jordbruk,
hantverk eller handel. Örn olycksfall i arbete medfört för framtiden bestående
förlust eller minskning av arbetsförmågan, skulle — förutom sjukpenning
under viss tid —- i ersättning utgivas en årlig livränta, i förra fallet
å 300 kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarade mot arbetsförmågans
minskning, dock att livränta icke skulle utgå i de fall, där ej arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en tiondedel. Därest olycksfallet inom två
år medfört döden, skulle utgivas, förutom begravningshjälp, till änka en årlig
livränta å 120 kronor, så länge hon levde ogift, och till varje minderårigt barn
en årlig livränta å 60 kronor, till dess det fyllt 15 år. Livräntor till efterlevande
skulle dock ej utgå med mera än sammanlagt 300 kronor. Arbetsgivare
var berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra sina arbetare mot
olycksfall med den verkan, att arbetsgivaren, så långt försäkringen räckte,
blev fri från ersättningsskyldighet enligt lagen. Arbetsgivare, som på grund avinträffat
olycksfall var skyldig att utgiva livränta, kunde även genom inköp
i riksförsäkringsanstalten av sådan livränta befria sig från betalningsskyldigheten.
Slutligen var arbetsgivare givetvis oförhindrad att i enskild försäkringsanstalt
försäkra sina arbetare mot olycksfall.
Redan under den tid, då 1901 års lag var gällande, väcktes förslag örn höjning
av de enligt densamma utgående livräntorna. Förslaget vann emellertid
icke riksdagens bifall.
I anledning av en riksdagsskrivelse 1917 föreslog Kungl. Majit i en till 1918
års riksdag avlåten proposition viss höjning av sådana livräntor, som utgingo
till i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande enligt de i 1901
års lag angivna grunder, dock i fråga örn livräntor till skadade arbetare en
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.
3
dast sådana, som uppgingo till minst 90 kronor örn året. Riksdagen fastställde
höjningen till 75 procent. Vid 1921 års riksdag ökades dessa livräntor ytterligare,
i det att höjningen då bestämdes till 125 procent.
Vid flera tillfällen efter det 1901 års lag ersatts med en ny hava i riksdagen
väckts förslag örn höjning av även andra enligt nämnda lag utgående livräntor
än de nyss berörda. Motioner i denna fråga väcktes sålunda vid 1919,
1921, 1924 och 1925 års riksdagar. I anledning av fyra särskilda vid sistnämnda
års riksdag väckta motioner hemställde riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit (nr 315), att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning, huruvida
och i vilken omfattning de personer, som erhölle livräntor enligt lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete,
borde, i den mån behov därav förelåge, beredas tilläggsersättning, ävensom
tor riksdagen framlägga det förslag, vartill nämnda utredning kunde föranleda.
Genom beslut den 24 juli 1925 anbefallde Kungl. Majit riksförsäkringsanstalten
och pensionsstvrelsen alt verkställa den av riksdagen begärda utredningen.
T ett den 28 oktober 1925 dagtecknat yttrande anförde dessa ämbetsverk,
att underslödsverksamheten gentemot livräntetagare enligt 1901 års lag borde
regleras efter samma normer som understödsverksamheten beträffande andra
invalidgrupper samt att det alltså ur principiell synpunkt icke kunde anses
föreligga skäl till särskilda åtgärder från statens sida till förmån för dessa
livräntetagare. Enär det emellertid kunde tänkas, att statsmakterna i allt fall
kunde vilja träda hjälpande emellan, hade ämbetsverken övervägt olika möjligheter
härför. Sålunda hade undersökts, i vad mån inom allmänna pensionsförsäkringens
ram någon förmån kunde beredas livräntetagarna enligt 1901
års lag. Vidare behandlades i yttrandet olika förslag om höjning av ifrågavarande
livräntor, därvid ämbetsverken förklarade sig anse lämpligt, att tillläggsersättningen
för invalider skulle utgå med viss procent av det belopp,
varmed livräntan överstege exempelvis 90 eller 150 kronor. För bedömande
av kostnaderna för tilläggsersättning enligt denna princip hade tre olika
exempel sammanställts, för vilka dessa kostnader uppskattats. Därvid hade
antagits, att tilläggsersättning skulle utgå enligt de grunder, som angåves i
något av tre i yttrandet närmare angivna alternativ. Sammanfattningsvis uttalade
ämbetsverken, att de av principiella skäl ansåge sig böra avstyrka, att
särskilda åtgärder vidtoges för att framför andra understödja de personer,
sorn vore berättigade till livränta enligt 1901 års lag. Därest emellertid statsmakterna
skulle finna, att dessa principiella skäl icke borde stå hindrande i
vägen utan att tilläggsersättning borde tillerkännas dessa personer, syntes
enligt ämbetsverkens uppfattning tilläggsersättningen böra utgå i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder, som tillämpats på de alternativ, vilka
anförts såsom exempel, och under de villkor i övrigt, ämbetsverken förutsatt.
En närmare redogörelse för innehållet i yttrandet lämnas i utskottets utlåtande
nr 10/1931 sid. 2—7.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.
Vid anmälan av ärendet den 6 december 1929 beslöt Kungl. Majit, att 1925
års riksdags ovannämnda skrivelse icke skulle föranleda någon vidare åtgärd.
Även vid 1930 års riksdag förekom frågan till behandling. I motionen
lii 343 hemställde nämligen herr Andersson i Stockholm m. fl., att riksdagen
måtte besluta, att ersättning för nedsättning i arbetsförmågan till följd av
olycksfall i arbete — s. k. livränta — skulle från och med den 1 juli 1930
utgå enligt grunder, som vore fastställda i gällande lag, oavsett om olycksfallet
inträffat före gällande lags ikraftträdande, samt att vid beräknande
av livräntan den arbetsförtjänst lades till grund, som under tiden den 30 juni
1929—den 1 juli 1930 tillkommit en arbetare inom det yrke, där skadan
skedde, och i den ort, där den skadan inträffat.
På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 19) beslöt riksdagen, att
motionen icke skulle föranleda till någon riksdagens åtgärd.
I en vid 1931 års riksdag väckt motion, II: 192, hemställde herr Hage
m. fl., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl.
Majit måtte låta utreda, huruvida och i vilken omfattning de personer, som
crliölle livräntor enligt 1901 års lag, borde i den mån behov därav förelåge
beredas tilläggsersättning, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
nämnda utredning kunde föranleda.
Andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 10 erinrade örn de av riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen utarbetade alternativa förslagen till
frågans lösning, framhöll, att det vore utmärkande för dessa förslag, att de
icke förmådde skänka rättvisa åt alla livräntetagare utan mera oberäkneligt
komme att bringa hjälp åt vissa grupper men lämna andra utan bistånd.
I den föreliggande motionen hade icke anvisats några utvägar, som skulle
kunna läggas till grund för en ny utredning med utsikt att leda till en rättvis
lösning av det spörsmål, som berördes i motionen.
Här må även erinras, att vid innevarande års riksdag väckts en motion,
II: 355, av herr Karlsson i Grängesberg m. fl., i vilken hemställts, att riksdagen
måtte bevilja ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor för bestridande
av de i motionen 11:354 omförmälda livräntetilläggen. Motionen 11:355
har hänvisats till statsutskottet.
Av en för utskottet tillgänglig, inom riksförsäkringsanstalten upprättad
sammanställning rörande sannolika antalet och beloppet av de livräntor
enligt 1901 års lag, som utgingo vid 1935 års slut, framgår, att antalet på
grund av olycksfallsförsäkring i riksförsäkringsanstalten utgående sådana
livräntor då utgjorde 2 729 med ett sammanlagt årligt belopp av 199 169
kronor. Genomsnittliga årsbeloppet av sådan livränta skulle alltså uppgå till
omkring 73 kronor. Sammanställningen giver ytterligare vid handen,
att antalet på grund av livränteköp i riksförsäkringsanstalten utgående,
här avsedda livräntor utgjorde 1 439 med ett årligt belopp av tillhopa 119 995
kronor, vilket innebär, att genomsnittsbeloppet för livränta av denna art
Andra lagutskottets utlåtande Nr 42.
5
utgjorde omkring 83 kronor för år räknat, övriga livräntor enligt 1901 års
lag hava uppskattats till 9 700 med ett sammanlagt årsbelopp av 675 000
kronor. Det årliga beloppet av livränta tillhörande sistnämnda grupp skulle
med dessa utgångspunkter uppgå till i medeltal omkring 70 kronor.
Utskottet vill erinra om de vid skilda tillfällen företagna höjningarna av
vissa livräntor, som enligt de i 1901 års lag angivna grunderna utgå till i
statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande. Enligt utskottets
mening är det synnerligen önskvärt, att en tryggare ställning beredes även
andra personer, som åtnjuta livräntor enligt nyssnämnda lag. De livräntetagare,
som det här är fråga örn, torde i många fall befinna sig i ett med
hänsyn till deras försörjningsmöjligheter synnerligen svårt läge och äro
därför särskilt beklagansvärda. Den omständigheten, att antalet sådana livräntetagare
år från år minskas, bör underlätta förverkligandet av den gamla
tanken att lämna dem bistånd utöver vad som utgår enligt 1901 års lag.
Enligt vad utskottet inhämtat är den föreliggande frågan föremål för uppmärksamhet
inom socialdepartementet, där vissa förberedande utredningar
i ämnet företagits. Utskottet drager härav den slutsatsen, att ett initiativ i
frågan från Kungl. Maj:ts sida överväges. Vid sådant förhållande anser
utskottet sig icke böra tillstyrka förevarande motion eller föreslå riksdagen
att i anledning av densamma göra någon framställning till Kungl. Majit.
Utskottet vill emellertid understryka önskvärdheten av att förslag i ämnet
örn möjligt framlägges för nästkommande års riksdag.
Under hänvisning till vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 maj 1937.
På andra lagutskottets vägnar:
SIGFRID HANSSON.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder*, P. Sandström, Sani
Larsson, Olof Carlsson, John Gustavson* och Ekströmer;
från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Pettersson i Hällbacken* och
Sandström i Sollefteå, fru Nordgren* samt herr Ngblom*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Utskottet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.