Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän, dels ock en i ämnet väckt motion.

1937-05-11 · 19 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1937:44, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän, dels ock en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

1

Nr 44. •

Ankom till riksdagens kansli den 7 maj 1937 kl. 8 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till kungörelse angående förhandlingsrätt för statens

tjänstemän, dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 24 februari 1937 till riksdagen avlämnad proposition, nr

128, vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,

har Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet

förda protokoll anhållit om riksdagens yttrande över följande förslag till

kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Statens tjänstemän äga rätt att beträffande de i 4 § nämnda frågor förhandla

med vederbörande myndighet, dock utan att inskränkning därigenom

göres i myndigheten tillkommande beslutanderätt.

Med statens tjänstemän avses i denna kungörelse sådana arbetstagare i statens

tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Med myndighet jämställes styrelse för sådan statlig institution, som icke

kan betecknas såsom myndighet.

2 §•

Förhandling äger rum mellan myndighet samt förening av tjänstemän

eller förening av flera sådana föreningar. Förhandlingsrätt tillkommer dock

blott förening, vilken Konungen tillerkänt sådan rätt i förhållande till myndigheten.

Myndighet må uppdraga åt underlydande organ att å myndighetens vägnar

förhandla beträffande visst ärende eller vissa slag av ärenden. Meddelande

om sådant uppdrag skall av myndigheten översändas till vederbörande

föreningar, vilka tillerkänts förhandlingsrätt i förhållande till myndigheten.

Förening äger utöva förhandlingsrätt jämväl genom avdelning av föreningen

eller genom ansluten förening, som icke själv erhållit förhandlingsrätt,

dock endast då fråga är örn förhandling med myndighets underlydande

organ.

Beträffande förhandling mellan ombud, som av Konungen utses, samt

förening stadgas i 11 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 44.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

3 §•

Ansökan om förhandlingsrätt i förhållande till viss myndighet skall ställas

till Konungen samt ingivas eller, i betalt brev insändas till myndigheten.

Vid dylik ansökan skall fogas:

1) föreningens stadgar;

2) uppgift å de personer, som äro ledamöter i styrelsen för föreningen

eller som eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser; samt

3) uppgift å ungefärliga antalet av de medlemmar i föreningen eller till

föreningen ansluten förening, vilka äro anställda hos myndigheten.

Till myndighet inkomna ansökningshandlingar skola av myndigheten med

eget yttrande översändas till kommunikationsdepartementet.

Sker beträffande förening, som erhållit förhandlingsrätt, ändring i verksamhetsområdet

eller i förhållande, som i andra stycket under 2) sägs, eller

undergår medlemsantalet större förändringar, skall anmälan därom göras

hos vederbörande myndighet.

4 §•

Förhandling må äga rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-,

arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen av

sådana villkor.

5 §.

Innan myndighet avgiver förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställnings-,

arbets- eller avlöningsvillkor, skall myndigheten, såvida frågan

är av principiell eller eljest allmän betydelse och uteslutande berör dess

tjänstemän, på lämpligt sätt bereda de i förhållande till myndigheten förhandlingsberättigade

föreningar, som frågan må anses röra, tillfälle att taga

kännedom om föreliggande utkast till sådana villkor.

Påkallar förening i anledning härav förhandling, skall meddelande härom

lämnas inom skälig tid och senast inom en vecka efter delfåendet.

6 §.

Förhandling äger rum i skriftlig eller muntlig form. Påkallas från endera

sidan muntlig förhandling, skall sådan äga rum, även om skriftlig

förhandling pågår eller föregått.

7 §•

Vid skriftlig förhandling skall från endera sidan avlåten skrivelse utan

oskäligt dröjsmål skriftligen besvaras. I svarsskrivelsen böra, så framt icke

muntlig förhandling däri påkallas, skälen för intagen ståndpunkt angivas.

Myndighet må förklara skriftlig förhandling avslutad, då myndigheten så

prövar skäligt.

8 §•

Tid och plats för muntlig förhandling bestämmas av myndigheten. Därvid

skall iakttagas, att frågans behandling icke oskäligt fördröjes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

Myndigheten utser ordförande att leda förhandlingen samt förordnar sekreterare

att föra protokoll. Ordföranden må förklara muntlig förhandling avslutad,

då han så prövar skäligt.

I protokollet skola framlagda förslag och avgivna förklaringar återgivas,

varvid skälen för de å ömse sidor intagna ståndpunkterna skola i korthet

angivas. Protokollet skall justeras av ordföranden samt en representant för

myndigheten och en representant för varje i förhandlingen deltagande förening.

Protokollet utgives avgiftsfritt samt tillställes myndigheten och föreningen.

9 §•

Fråga, varom förhandling förts, må av myndighet icke upptagas till slutlig

behandling, innan en vecka förflutit från det skriftlig förhandling förklarats

avslutad eller innan protokoll över muntlig förhandling kommit myndigheten

tillhanda.

Utan hinder av vad sålunda stadgats, må myndighet, därest så anses av förhållandena

påkallat, föreskriva, att nya eller ändrade bestämmelser skola tilllämpas

tills vidare, intill dess slutligt beslut i frågan blivit meddelat.

10 §.

Då ärende, som varit föremål för förhandling enligt denna kungörelse,

överlämnas till annan myndighet eller till Konungen, skall i ärendet förd

skriftväxling jämte protokoll från muntlig förhandling biläggas.

11 §•

På därom av myndighet eller förening gjord framställning må, därest Konungen

så prövar skäligt, förhandling äga rum mellan ombud, som av Konungen

utses, och förening.

12 §.

Genom denna kungörelse göres icke ändring i vad eljest kan gälla beträffande

rätt för statens tjänstemän att tillvarataga sina intressen i fråga om anställnings-,

arbets- eller avlöningsvillkor.

13 §.

Myndighet och förening bestrida envar sina kostnader för förhandling.

Tjänsteman må icke förvägras ledighet för deltagande i muntlig förhandling.

14 §.

För militär personal och likställda gälla de inskränkningar i fråga om förhandlingsrätten,

som särskilt stadgas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1938, dock att bestämmelserna

i 2 och 3 §§ jämväl dessförinnan skola lända till efterrättelse, i den

mån så erfordras för kungörelsens tillämpning från och med nämnda dag.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft

en i anledning av densamma väckt motion, nämligen nr 436 i andra

kammaren av herr Persson i Falla m. fl., vari hemställes, att riksdagen i

sitt yttrande över propositionen måtte uttala, att förhandlingsrätten bör i vad

den bestämmes i den föreslagna 4 § få den avgränsning, som angives i § 3 i

sakkunnigas förslag till kungörelse, d. v. s. att förhandling ej må avse fråga

örn viss enskild tjänsteman, för så vitt icke spörsmålet gäller tillämpning

av mera allmänt principiell innebörd.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda

lagförslaget, ävensom i fråga örn de skäl, motionärerna andragit till

stöd för sitt yrkande, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

här nedan, hänvisa till propositionen och motionen.

Inledning.

Några i författning utfärdade bestämmelser örn förhandlingsrätt för statstjänstemän

finnas ej.

Frågan har vid flera tillfällen behandlats i riksdagen med anledning av

interpellationer eller motioner med hemställan om utredning. En redogörelse

för vad sålunda förekommit lämnas å sid. 5—12 i propositionen.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra örn socialstyrelsens den 16 december

1920 dagtecknade betänkande med förslag till lag angående förhandling

mellan staten och dess tjänstemän. Socialstyrelsens förslag föranledde

ej någon lagstiftningsåtgärd.

Den 10 maj 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet

att tillkalla högst fem personer för att inom departementet

biträda med verkställande av en utredning rörande frågan, huruvida

och i vad mån en förhandlingsordning för statstjänstemän borde

komma till stånd, ävensom att uppgöra förslag till de bestämmelser i ämnet,

vartill berörda utredning kunde komma att föranleda.

De sakkunniga hava avgivit ett den 9 oktober 1936 dagtecknat betänkande

med förslag rörande förhandlingsordning för statstjänstemän (stat. off.

utredn. 1936:41). Någon reservation har icke fogats till betänkandet.

Redogörelse för det huvudsakliga innehållet av de sakkunnigas förslag

lämnas å sid. 13—16 i propositionen.

Utskottet övergår härefter till att behandla huvuddragen av det i propositionen

föreslagna förhandlingsinstitutet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

5

Förhandlingsordningens omfattning beträffande olika grupper av

tjänstemän.

Enligt 1 § i lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt

äger denna lag tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare

med undantag för sådana arbetstagare i statens eller kommunernas

tjänst, som äro underkastade tjänstemannaansvar.

I proposition, nr 240, till 1936 års riksdag med förslag till nyssnämnda lag

uttalade föredragande departementschefen (sid. 71), att under arbetstagare

i statens tjänst torde innefattas jämväl arbetstagare anställda av riksdagen

eller av myndighet lydande under riksdagen. Frågan om förhandlingsrätt

för de kommunalanställda, som icke hade strejkrätt, borde enligt departementschefens

mening upptagas i samband med spörsmålet om förhandlingsrätt

för statens tjänstemän.

Då det till de sakkunniga lämnade utredningsuppdraget avsett frågan örn

införandet av en lagfästad förhandlingsordning för statens tjänstemän, hava

de sakkunniga icke närmare ingått på frågan om en förhandlingsordning för

de kommunala tjänstemännen. De sakkunniga uttala, att en tjänsteman,

som visserligen utför arbete av natur att vanligen omhänderhavas av statstjänstemän

men som dock är anställd i kommuns tjänst, vid bedömandet av

frågan örn förhandlingsrätt helt måste betraktas som en kommunal tjänsteman.

I fråga örn de hos riksdagen eller riksdagens verk anställda befattningshavarna

pläga dessa, anföra de sakkunniga, rent språkligt ej betecknas såsom

statens tjänstemän. Då den föreslagna författningen vore avsedd att

utfärdas i administrativ ordning av Kungl. Majit, torde det ej heller vara

möjligt, att författningen gjordes tillämplig å riksdagens befattningshavare.

Det torde emellertid kunna förutsättas, att riksdagen till prövning upptoge

frågan om utfärdande av motsvarande bestämmelser för sina befattningshavare.

De skäl, som kunde anföras för införande av en förhandlingsrätt för

tjänstemännen inom den civila statsförvaltningen, kunde nämligen med samma

styrka göras gällande beträffande riksdagens tjänstemän. Några speciella

betänkligheter mot införande av en förhandlingsrätt för riksdagens

tjänstemän torde icke heller kunna anföras.

De sakkunnigas förslag innebär, att vid prövningen av frågan om förhandlingsordningens

omfattning någon skillnad principiellt sett ej göres mellan

personal i högre eller lägre grad liksom ej heller mellan personalen vid

de affärsdrivande verken och förvaltningen i övrigt.

Beträffande avgränsningen ur förhandlingsordningens synpunkt mellan

tjänstemän och arbetare erinra de sakkunniga örn ali lagen den 11 september

1936 örn förenings- och förhandlingsrätt gjorts tillämplig jämväl å statens

arbetare. Detta hade i lagen skett på sådant sätt, att densamma förklarats

äga tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,

med undantag likväl för sådana arbetstagare i statens eller kommunernas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

tjänst, som vore underkastade ämbetsmannaansvar. De sakkunniga hade

vid sådant förhållande utgått från att statens arbetare icke skulle inbegripas

under den nu föreslagna lagstiftningen samt att avgränsningen mellan tjänstemän

och arbetare skulle ske på det sätt, som angivits i lagen om förenings-

och förhandlingsrätt. De sakkunniga hade icke ansett det vara erforderligt

att i den föreslagna författningen särskilt angiva, att avgränsningen

mellan tjänstemän och arbetare skulle ske efter de nyss angivna grunderna.

De föreslå i stället allenast en allmän föreskrift om att förhandlingsrätt

skall tillkomma statens tjänstemän. Någon särskild definition av begreppet

tjänsteman har alltså icke intagits i författningsförslaget.

Redogörelse för yttrandena i denna del lämnas å sid. 46—48 i propositionen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Forslund, anför bland annat:

I likhet med de sakkunniga och praktiskt taget samtliga de hörda myndigheterna

och tjänstemannaorganisationerna anser jag, att förhandlingsordningen

bör omfatta statens samtliga tjänstemän och alltså oberoende av grad

eller om de äro anställda vid de affärsdrivande verken eller vid förvaltningen

i övrigt.---------------------- —

Vad beträffar frågan om en närmare avgränsning av de befattningshavare,

som skola betecknas såsom tjänstemän, är det till en början klart, att en positiv

definition icke är möjlig att ernå annat än i samband med genomförandet

av en allmän tjänstemannalagstiftning. En sådan lagstiftning förutsätter

långvariga förarbeten.---Det är vidare att märka, att statsmakterna

för förhandlingsrättens vidkommande redan genom antagandet av lagen den

11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt accepterat en gränsdragning

mellan arbetare och tjänstemän i enlighet med strafflagens bestämmelser

om vem som är underkastad ämbetsmannaansvar. Samma gränsdragning

bör därför självfallet komma till användning även vid förevarande

lagstiftning.---Däremot anser jag, att i 1 § bör utsägas vad de sak
kunniga

enligt motiveringen utgått från eller att med statens tjänstemän i

denna kungörelse avses sådana befattningshavare, som äro underkastade

ämbetsmannaansvar.

Då författningen av skäl, vilka jag i annat sammanhang skall angiva, torde

böra utfärdas i administrativ ordning, lärer det ankomma på riksdagen

att taga ställning till frågan, örn förhandlingsrätt skall tillerkännas riksdagens

egna befattningshavare, och, därest så anses böra vara fallet, utfärda

därför erforderliga föreskrifter.

Med vilken myndighet skola förhandlingar föras?

Enligt bestämmelserna i 1 § i den av de sakkunniga föreslagna kungörelsen

skola statens tjänstemän äga rätt att beträffande de i 3 § nämnda frågor

förhandla med vederbörande myndighet (styrelse). I 2 § stadgas vidare, att

förhandling äger rum mellan myndighet eller dess underlydande organ, å

ena, samt förening av tjänstemän eller avdelning av sådan förening, å andra

sidan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

rr

i

De sakkunniga hava ej närmare ingått på frågan, med vilken myndighet

förhandlingar beträffande viss fråga rätteligen skola föras eller, med andra

ord, vad som skall anses vara »vederbörande» myndighet.

För yttrandena i detta ämne redogöres å sid. 50—54 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför, bland annat:

Uppenbarligen kan det icke vara lämpligt att ålägga en myndighet, som

handlägger ett ärende av beskaffenhet att beröra tjänstemän även vid andra

verk, att förhandla med alla de tjänstemannaföreningar, som kunna hava

intresse av ärendets avgörande.--- — Hela uppbyggnaden av författnings
förslaget

visar tydligt, att de sakkunniga utgått från den förutsättningen, att

förhandlingar endast skulle föras mellan en myndighet och dess egna tjänstemän.

Detta är också enligt min uppfattning den enda möjliga anordningen.

Denna grundsats bör emellertid komma till tydligt uttryck i författningen.

Enligt det inom departementet utarbetade förslaget tillkommer sålunda

förhandlingsrätt i förhållande till viss myndighet endast den tjänstemannaförening,

vilken efter ansökan tillerkänts sådan rätt av Konungen. En förutsättning

för erhållande av förhandlingsrätt blir, att föreningen eller till

densamma ansluten förening har medlemmar, vilka äro anställda hos myndigheten.

Som jag senare kommer att närmare utveckla, bör förhandlingsskyldighet

för myndighet ej föreligga i de fall, då myndigheten utarbetat förslag

till bestämmelser i ärenden, som beröra tjänstemän vid flera verk. Därest

förhandlingar i dylikt ärende skola komma till stånd, böra de. nämligen

äga rum centralt med ombud, som av Konungen utses. Ej heller bör förhandlingsskyldighet

föreligga för myndighet, som har att slutligt avgöra

ärende berörande tjänstemän vid annan myndighet.------ — ---

Enligt min uppfattning torde det till underlättande av myndigheternas arbete

i åtskilliga fall säkerligen komma att visa sig vara lämpligast, att förhandlingar

ej föras centralt av myndigheten själv utan i stället av något underlydande

organ. Detta måste åtminstone vara fallet beträffande obetydligare

frågor och ärenden av lokal natur. Jag är alltså härutinnan av samma

mening som de sakkunniga.---Däremot anser jag, att i yttrandena an
förts

bärande skäl mot förslaget, att utskiftandet av behörigheten mellan

myndighet och dess underlydande organ skulle ske centralt genom av Konungen

utfärdade bestämmelser. Någon för tjänstemännen olämplig påföljd

kan icke heller uppkomma, därest varje myndighet berättigas att själv avgöra,

örn och i så fall vilka underlydande organ som skola äga förhandla

och örn vilka frågor detta skall kunna ske. Önskar myndighet icke delegera

någon förhandlingsrätt till underlydande organ, måste myndigheten

nämligen själv föra förhandlingar i de fall, då detta påkallas av tjänstemännen.

Jag förordar därför, att i författningen införas bestämmelser angående

rätt för myndighet att åt underlydande organ uppdraga att beträffande viss

fråga eller viss grupp av ärenden föra förhandlingar. Dessa böra i så fall

föras å myndighetens vägnar.

Vilka organisationer laira äga förhandlingsrätt?

Enligt de sakkunnigas förslag skall rätten till formbundna förhandlingar

i enlighet med författningen endast gälla för de av tjänstemännen bildade

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

föreningarna. Icke organiserade grupper av tjänstemän skola sålunda även

efter genomförandet av förhandlingsordningen vara hänvisade till att föra

formlösa förhandlingar med myndigheterna i den hittills tillämpade ordningen.

De sakkunniga förorda, att för rätt för en tjänstemannaorganisation att

påkalla förhandlingar med myndighet icke skall uppställas något krav på

vare sig erkännande, registrering, viss representativitet eller visst antal tjänstemän

i organisationen.

Beträffande frågan om vilka organisationer, som en myndighet skall bereda

tillfälle till yttrande, innan myndigheten avger förslag till eller fastställer

nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, förorda

de sakkunniga en föreskrift om att anmälan till myndigheten skall göras av

de föreningar, som vilja bliva beredda tillfälle att taga kännedom om föreliggande

utkast till nya eller ändrade tjänstevillkor. Härmed avses dock icke

något slag av registrering av föreningen. Avsikten är endast, att föreningen

skall så att säga presentera sig för myndigheten.

Enligt förslaget äger en tjänstemannaförening utöva förhandlingsrätt icke

blott genom sin centrala styrelse utan även genom sina avdelningar. Likaledes

är en topporganisation förhandlingsberättigad även genom de anslutna

primärföreningarna.

För yttrandena redogöres å sid. 60—63 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför bland annat:

Starka skäl måste onekligen anses tala för den av de sakkunniga intagna

ståndpunkten, att förhandlingsrätt bör medgivas varje av tjänstemännen bildad

förening. — ---Av redogörelsen för yttrandena framgår emellertid,

att allvarliga betänkligheter mot förslaget uttalats av ett flertal av de myndigheter,

som skulle hava att tillämpa de givna bestämmelserna. Även från

tjänstemannhåll hava farhågor anförts örn att förhandlingsrätt med den vidsträckta

omfattning, som de sakkunniga förorda, skulle komma att bliva så

betungande för myndigheterna, att förhandlingsordningens idé skulle komma

i vanrykte och att man därigenom skulle kunna riskera hela reformen.

Vid sådana förhållanden har jag icke ansett mig böra motsätta mig, att en

begränsning av förhandlingsrätten vidtages i sådant hänseende, att endast

de större och mera representativa föreningarna erhålla rätt att förhandla

med myndigheterna i den ordning, författningen föreskriver. Såsom de sakkunniga

framhållit, ernås även därigenom beaktansvärda fördelar i form av

ordnade förhållanden i fråga örn tjänstemännens organiserande.----

Örn det sålunda torde vara ofrånkomligt att begränsa förhandlingsrätten

till att gälla endast för vissa tjänstemannaorganisationer, återstår det att avgöra,

vilken väg som därvid lämpligen bör väljas. Jag önskar då till en början

framhålla, att jag i likhet med de sakkunniga icke anser det vara lämpligt

att i detta sammanhang föreskriva registrering i särskild ordning av tjänstemannaorganisationer.

Med hänsyn till att någon allmän lagstiftning angående

föreningar med fackligt syfte icke finnes genomförd i vårt land, kan det

nämligen icke anses vara lämpligt att nu på ett specialområde föreskriva vissa

föreningsrättsliga bestämmelser. Icke heller kan jag förorda en föreskrift

örn att förhandlingsrätt blott skall tillerkännas sådana föreningar, som upp
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

9

fylla vissa krav på ett fixerat medlemsantal eller på en angiven representativitet.

Förhållandena äro säkerligen så olika inom skilda förvaltningsområden,

att man, var gränsen än droges, skulle riskera att icke nå det resultat,

som vore önskvärt. — — ■— En framkomlig väg till begränsning av förhandlingsrätten

synes mig däremot vara att föreskriva, att rätt till förhandlingar

enligt författningen skall tillkomma endast i särskild ordning erkända organisationer.

Man kan härvid välja mellan två olika system. Enligt det ena tillerkän

nes de olika myndigheterna rätt att envar för sitt förvaltningsområde bedo

ina, vilka organisationer som skola äga förhandla med myndigheten. Den

andra vägen är, att erkännande centralt lämnas av Kungl. Maj:t.

Beträffande det förstnämnda av de båda systemen, eller alltså att erkännande

lämnas av de särskilda myndigheterna, kan det rent principiellt framhållas,

att det icke är överensstämmande med en förhandlingsordnings anda

att åt den ena parten överlåta en rätt att själv avgöra, med vilka motparter

som förhandlingar skola förås. —-----------— —

Systemet med erkännande centralt av Kungl. Maj:t måste väl sägas innebära

en i viss mån besvärlig omgång. Det är nämligen här fråga om ett

mycket stort antal myndigheter och styrelser av olika slag, i förhållande till

vilka förhandlingsrätten skall utskiftas för ett betydande antal tjänstemannaorganisationer.

A andra sidan vinnes med detta system likformighet vid

bedömandet. Man undgår alltså den olägenheten, att ett verk kan godkänna

och ett annat verk avslå en framställning om erkännande under likartade

förhållanden.

Jag har i förevarande spörsmål överlagt med cheferna för kommunika

tionsverken, under vilka de största personalstaterna sortera. Dessa verkschefer

hava därvid bestämt förklarat, att de ansåge det vara olämpligt, örn

det skulle uppdragas åt de särskilda myndigheterna att avgöra frågan om

förhandlingsrätt för tjänstemannaorganisationerna. De hava i stället tillstyrkt,

att avgörandet skulle ske centralt genom beslut av Kungl. Majit. Representanter

för de största personalorganisationerna hava jämväl för mig

uttalat, att de helst såge, att beslutanderätten i frågan förbehölles Kungl.

Maj :t.

Under sådana förhållanden och med beaktande särskilt av de principiella

betänkligheterna mot systemet med erkännande av de särskilda myndigheterna

förordar jag, att den önskade begränsningen av förhandlingsrätten

genomföres på sådant sätt, att i författningen intages en bestämmelse om att

förhandlingsrätt i förhållande till viss myndighet endast skall tillkomma

tjänstemannaförening, som av Kungl. Majit tillerkänts sådan rätt. För att

på smidigaste sätt säkerställa enhetligheten i bedömandet torde fråga örn

förhandlingsrätt böra avgöras på föredragning av chefen för kommunikationsdepartementet,

även örn ansökan avser förhandlingsrätt i förhållande

till myndighet, sorn sorterar under annat departement, i sistnämnda fall

dock efter gemensam beredning med vederbörande departementschef.--

Till underlättande av arbetet såväl för myndigheter som för tjänstemännen

torde vidare en förening, som fått sig tillerkänd förhandlingsrätt, böra få

utöva denna jämväl genom en avdelning eller en särskild till föreningen ansluten

förening. Detta överensstämmer helt nied tankegången örn att tjänstemännen

själva böra få utan inblandning från myndighets eller annat statligt

organs sida sörja för sin representation vid förhandlingar. Det är emellertid

givet, att en avdelning av en förening endast bör få framträda vid förhandlingar

gentemot myndighets underlydande organ, och alltså ej gentemot

myndigheten själv. Vid sistnämnda förhandlingar bör föreningens huvud
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

styrelse alltid företräda. Då fråga är nm en topporganisation, som bildats

genom sammanslagning av ett flertal föreningar, böra motsvarande regler

gälla beträffande de anslutna föreningarna. Det kan emellertid i ett dylikt

fall väl tänkas, att förhandlingsrätt tillerkänts ej blott topporganisationen

utan även en ansluten förening.-----------—---

Vid bifall till förslaget om att förhandlingsrätt endast skall tillkomma erkända

organisationer bör i författningen föreskrivas, att skyldighet för myndighet

att bereda tjänstemannaförening tillfälle att taga kännedom om föreliggande

utkast till nya eller ändrade tjänstevillkor endast skall föreligga

gentemot de i förhållande till myndigheten förhandlingsberättigade föreningar,

som frågan kan anses röra.

Frågor örn vilka förhandlingar skola kunna föras.

Enligt 4 § i lagen om förenings- och förhandlingsrätt förstås med förhandlingsrätt

rätt att påkalla förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren

ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Från förhandlingsrätten enligt denna lag lia sålunda icke undantagits

frågor, som uteslutande beröra viss arbetstagare.

Förhandlingar skola enligt de sakkunnigas förslag kunna föras om tjänstemännens

allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvilkor. Under detta

uttryck hänföra de sakkunniga sådana frågor, som röra rekrytering och

utbildning av personal, allmänna befordringsprinciper, indragning eller utökning

av tjänster, tjänstemännens avlöning och tjänstevillkor samt arbetstiden

och andra tjänstgöringsförhållanden samt för dem grundläggande bestämmelser.

Vid de affärsdrivande verken skulle förhandlingsrätten ytterligare

omfatta frågor om klassifikation av trafikanstalter och dylikt.

Någon skillnad skall enligt förslaget icke göras mellan frågor, i vilka beslutanderätten

tillkommer de särskilda myndigheterna, och sådana frågor, som

avgöras av Kungl. Majit och riksdagen eller Kungl. Majit ensam. Förhandlingar

mellan en myndighet och en tjänstemannaförening om frågor, i vilka

beslutanderätten tillkomme Kungl. Majit och riksdagen, kunde nämligen endast

bliva av förberedande och utredande art och vara till ledning för myndigheten

vid avgivande av förslag eller yttrande i ämnet.

En viss begränsning av förhandlingsrätten föreslås däremot beträffande de

frågor, i vilka det skulle åligga myndighet att bereda tjänstemännen tillfälle

att yttra sig, innan myndigheten avger förslag till eller fastställer nya

eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor. De sakkunniga

förorda nämligen, att ifrågavarande skyldighet för myndigheterna skall föreligga

endast då ett ärende är av principiell eller eljest större betydelse för

tjänstemännen.

Förhandlingsrätten skall enligt de sakkunnigas förslag även omfatta frågor

om tillämpningen av allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor,

dock endast i de fall då tvistefrågan rullat upp den allmänna principen

för tolkningen av viss bestämmelse.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

11

Däremot anse de sakkunniga det ej vara lämpligt att medgiva förhandlingar

enligt den föreslagna författningen angående frågor, som uteslutande

beröra viss enskild tjänsteman, exempelvis beträffande enskild tjänstemans

förflyttning, befordran, avsked för sjukdom, bestraffning m. m. De sakkunniga

betona emellertid, att en mellan myndighet och enskild tjänsteman

uppkommen tvistefråga angående den rätta tolkningen av viss bestämmelse

borde kunna göras till föremål för förhandlingar enligt den föreslagna

författningen, så snart avgörandet av frågan hade betydelse jämväl för

ett flertal andra tjänstemän eller, med andra ord, då tvistefrågan rullade

upp en allmän princip.

För yttrandena redogöres å sid. 71—83 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför bland annat:

Den av de sakkunniga använda formuleringen vid bestämmandet av de

allmänna frågor, om vilka förhandlingar skola få föras, måste enligt min

uppfattning anses vara lämplig, då den väl täcker de frågor, beträffande vilka

det för tjänstemännen kan vara av behovet påkallat att få förhandla. Mot

den i betänkandet lämnade exemplifieringen av dessa frågor har jag icke

heller något att erinra. Ur det allmännas synpunkter torde det ej heller

kunna invändas, att förhandlingar om sådana frågor ej skulle kunna föras

mellan myndigheter och tjänstemän. Med hänsyn till den av mig föreslagna

begränsningen av förhandlingsrätten till av Kungl. Majit erkända organisationer

torde även en i övrigt vidsträckt förhandlingsrätt icke kunna sägas

bliva för betungande för myndigheterna i deras arbete. — ---—---

I likhet med de sakkunniga kan jag ej finna, att några principiella skäl tala

för att man skulle inskränka tjänstemännens förhandlingsrätt gentemot myndigheterna

till att blott avse sådana frågor, vari beslutanderätten tillkommer

myndigheterna. Förhandlingar mellan myndighet och tjänstemän örn frågor,

i vilka beslutanderätten tillkommer Kungl. Majit och riksdagen, kunna emellertid,

såsom även de sakkunniga framhållit, endast bliva av förberedande

och utredande karaktär. Det torde dock säkerligen komma att visa sig, att de

större frågor, som beröra tjänstemän vid flera myndigheter, redan från början

komma att upptagas till förhandlingar mellan tjänstemännen och ombud,

som av Konungen utses. Någon bestämd föreskrift härom synes dock icke

vara lämpligt att införa i författningen.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande föreslagit, att förhandlingsrättens räckvidd

skulle preciseras i olika avseenden. Styrelsen framhåller till en början,

att förhandlingsplikt om de i betänkandet nämnda allmänna tjänstevillkoren

skulle föreligga för myndighet gentemot organisation, som bildats av

dess egna tjänstemän. Häremot har jag självfallet icke något att erinra. Styrelsen

anser emellertid vidare, att förhandlingsplikt jämväl skulle föreligga

för myndighet, som hade att slutligt avgöra ärenden, berörande tjänstemän,

anställda hos annan myndighet. Undantag borde härvid göras för fråga,

som berörde tillämpning av gällande bestämmelser. ''Piil styrelsens förslag

härom kan jag icke ansluta mig. Jag kan nämligen icke anse det vara rimligt,

att exempelvis byggnadsstyrelsen skulle behöva ingå i förhandlingar

med tjänstemän vid andra verk angående det lämpligaste anordnandet av

tjänstelokaler. Örn sådana frågor höra tjänstemännen i stället vid fall av

behov förhandla med den egna myndigheten, varefter verksledningen får hos

byggnadsstyrelsen göra den framställning i ärendet, som kan anses erfor
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

derlin. Jag anser alltså, att förhandlingsskyldighet ej bör föreligga för en

myndighet, som har att slutligt avgöra fråga rörande tjänstemän vid annan

myndighet. Socialstyrelsen har slutligen föreslagit, att myndighet, som hade

att avgiva förslag i frågor, som berörde tjänstemän hos flera myndigheter,

borde äga att fritt pröva, huruvida myndigheten ville ingå i förhandlingar

eller ej eller ville till Kungl. Majit hänskjuta frågan om förhandling enligt

11 §. Enligt min uppfattning bör emellertid någon förhandlingsrätt för

tjänstemännen gentemot myndigheten ej alls föreligga beträffande sådana

frågor. Att förhandlingsrätt principiellt endast bör förefinnas gentemot den

egna myndigheten har jag tidigare framhållit. Men någon anledning att i

ett sådant fall som det nu berörda ställa myndighetens egna tjänstemän i

någon förtursrätt synes mig icke föreligga. Därest tjänstemannaorganisation

önskar förhandla beträffande en fråga, som berör tjänstemännen vid flera

verk och varom viss myndighet har att avgiva förslag, böra förhandlingar upptagas

centralt med av Konungen utsedda ombud. Vad jag nu senast anfört

strider ingalunda mot vad jag tidigare ytlrat örn att tjänstemännen skulle

äga rätt att förhandla med den egna myndigheten örn frågor, beträffande

vilka beslutanderätten tillkommer Kungl. Majit. Förhandlingsrätt föreligger

alltså i sådana frågor, örn tjänstemännen önska överlägga om möjlighet att

få en ändring till stånd, men däremot ej örn myndighet erhållit uppdrag att

utarbeta visst förslag, berörande tjänstemän vid flera verk.

Förhandlingsrättens precisering på sätt jag nu anfört har kommit till uttryck

i det inom departementet utarbetade författningsförslaget genom bestämmelser,

dels örn att myndighet endast är pliktig att upptaga förhandlingar

med organisationer, som av Konungen tillerkänts förhandlingsrätt i förhållande

till myndigheten, och dels örn att skyldighet för myndighet enligt

5 § att bereda tjänstemännen tillfälle att taga del av föreliggande utkast till

ändrade tjänstevillkor endast förefinnes, om frågan är av betydelse uteslutande

för dess tjänstemän. —---------------

I fråga örn den i 4 § i sakkunnigförslaget upptagna skyldigheten för myndighet

att bereda tjänstemännen tillfälle att taga del av föreliggande utkast

till nya eller ändrade tjänstevillkor har jag i princip icke någon erinran att

göra. Enligt departementsförslaget föreligger skyldigheten emellertid endast

gentemot tjänstemannaföreningar, som av Konungen tillerkänts förhandlingsrätt

i förhållande till myndigheten.-------------

Till de sakkunnigas förslag, alt förhandlingar enligt författningen icke

skulle få förås örn frågor, som uteslutande beröra enskild tjänsteman, kan

jag ej ansluta mig. Förhandlingar i sådana frågor förekomma redan nu i

stor utsträckning vid de affärsdrivande verken. De sakkunniga hava ej heller

haft något att erinra mot att förhandlingar i icke formbunden ordning

fortfarande skulle kunna föras i frågor, berörande enskild tjänsteman. Någon

anledning att under sådana omständigheter utesluta dessa frågor från

förhandlingar enligt författningen kan jag icke finna. Om förhandlingsrätt

införes jämväl beträffande enskild tjänstemans frågor, försvinna helt de säkerligen

mycket stora svårigheter, som vid ett bifall till de sakkunnigas förslag

på denna punkt skulle uppkomma vid avgörandet i de särskilda fallen,

örn frågan har betydelse jämväl för andra tjänstemän eller alltså om tvistefrågan

kan sägas rulla upp en allmän princip. Såsom järnvägsstyrelsen anfört,

torde detta kunna sägas ske i de flesta fall. Den praktiska skillnaden

mellan sakkunnigförslaget oell vad jag förordar i detta avseende är därför

måhända icke så stor.

Av de stora tjänstemannaorganisationernas yttranden framgår också klart,

att organisationerna själva sätta stort värde på rätten att få företräda sina

enskilda medlemmars intressen. Detta måste också sägas ligga i själva orga
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

13

niserandets idé. I denna tid, då organisationsväsendet är så utvecklat, kan

man helt enkelt icke motsätta sig, att en organisation skulle få förhandla örn

sina egna medlemmars förhållanden. Statsmakterna hava för övrigt redan

accepterat denna tankegång i och med lagstiftningen örn arbetsdomstolen. En

enskild medlem av en kollektivavtalsslutande organisation är nämligen icke

berättigad att föra talan angående avtalsbrott från motparten, såframt han

ej kan visa, att hans organisation undandragit sig att föra talan för honom.

De bestämmelser, som sålunda införts för det privata avtalsförhållandet, torde,

då nu förhållandet mellan myndigheterna och deras tjänstemän skall

regleras, höra medföra, att förhandlingsrätten utsträckes till att gälla jämväl

frågor, som uteslutande beröra enskild tjänsteman. Skulle en tjänstemannadomstol

komma att inrättas, måste det anses ännu mera självklart, att

förhandlingar mellan myndighet och tjänstemannaförening skola kunna äga

rum före domstolsbehandlingen även av ärende, som endast berör viss tjänsteman.

I likhet med lönenämnden för riksdagens verk är jag också av den

bestämda uppfattningen, att det icke finnes skälig anledning befara, att tjänstemannaorganisationerna

skola komma att påfordra förhandlingar för att

oberättigat förhjälpa en enskild tjänsteman till förmåner av det ena eller

andra slaget. ------------------------

De sakkunniga hava i motiveringen anfört, att frågor angående arbetets

ledning icke kunde anses falla under uttrycket allmänna arbetsvillkor och

att därför förhandlingar angående sådana spörsmål icke skulle kunna äga

rum.------------------ -— -----•—

Jag vill med anledning härav anföra, att de sakkunniga, då de ansett sig

böra från förhandling utesluta frågor angående arbetets ledning, därmed

säkerligen icke avsett, att man ej skulle kunna få förhandla angående innehållet

i den för viss tjänst upprättade instruktionen. I dylika instruktioner,

som för tjänstemännen äro av det allra största intresse, är åtminstone vid

de affärsdrivande verken praktiskt taget arbetets hela organisation reglerad.

Med hänsyn härtill lära förhållandena på detta område ej kunna helt jämställas

med vad som tillämpas inom det privata näringslivet. Jag är därför

av den uppfattningen, att förhandlingar böra av statstjänstemännen få förås

angående upprättande av instruktioner och angående tjänstemännens allmänna

åligganden, exempelvis vad det tillkommer en arbetsledare i viss ställning

att utföra. Eljest bleve förhandlingsrätten om tjänstemännens allmänna

arbetsvillkor skäligen illusorisk. Inom den civila förvaltningen torde däremot

något behov av alt föra förhandlingar angående frågor av nu nämnd

beskaffenhet näppeligen komma att framträda.

Jag vill icke förneka, att fall kunna förekomma, då en myndighet icke

lämpligen bör med sina tjänstemän diskutera motiveringen för dispositionerna

i fråga örn arbetets organisation. Detta kan emellertid framhållas för

tjänstemännen redan vid ett förberedande samtal angående upptagandet av

förhandlingar eller vid ett skriftligt besvarande av gjord framställning om

förhandlingar. Skulle tjänstemännen ändock påfordra förhandlingar i frågan,

ligger det inom myndighetens befogenhet att när som helst förklara

förhandlingarna avslutade. Även med hänsyn till vad jag nu anfört, kan

jag icke finna, alt några särskilda farhågor behöva hysas för att giva förhandlingsrätten

den omfattning, som jag nyss antytt.

I motionen II: 436 föreslås, att riksdagen skall i sitt yttrande över propositionen

uttala, att förhandling ej må avse fråga örn viss enskild tjänsteman,

såvitt icke spörsmålet gäller tillämpning av mera principiell innebörd.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

Förhandlingar nied ombud, som av Konungen utses.

I socialstyrelsen dr 1920 avgivna förslag lill lag angående förhandling

mellan staten och dess tjänstemän upptogs som en betydelsefull punkt skapandet

av en central och permanent förhandlingsnämnd, inför vilken de

muntliga förhandlingarna mellan en myndighet och tjästemännen i allmänhet

skulle äga rum.

Bland annat med hänsyn till den efter tidpunkten för framläggandet av

socialstyrelsens förslag skedda utvecklingen i fråga om tjänstemännens organisationsförhållanden

hava de sakkunniga icke funnit skäl föreligga att i

sitt förslag upptaga bestämmelser örn en central förhandlingsnämnd. De

sakkunniga uttala emellertid, att de ansåge starka skäl tala för att en förhandlingsordning

icke inskränktes till att blott avse förhandlingar mellan

en myndighet eller dess underlydande organ samt representanter för en

tjänstemannaförening. Det erfordrades nämligen en form för ett vidareförande

av viktigare frågor, beträffande vilka de direkta förhandlingarna

mellan myndigheten och tjänstemännen antingen endast varit av förberedande

natur eller icke medfört samförstånd mellan parterna. Att skapa en

möjlighet till ett dylikt vidareförande torde vara så mycket mera av behovet

påkallat, som förhandlingsordningen även skulle omfatta sådana frågor, i

vilka beslutanderätten tillkomme Kungl. Majit och riksdagen eller Kungl.

Majit ensam. Därtill komme, att dessa frågor vore de för tjänstemännen

viktigaste och troligen komme att bliva de, som i de flesta fall skulle föranleda

upptagandet av förhandlingar.

I enlighet härmed föreslå de sakkunniga, att möjlighet skulle öppnas till

förhandlingar mellan en tjänstemannaförening och ombud, som i det särskilda

fallet av Konungen utses.

Redogörelse för yttrandena lämnas å sid. 90—95 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför bland annat:

De sakkunnigas förslag att öppna möjlighet till förhandlingar mellan

tjänstemannaförening och ombud, som av Konungen för varje särskild fråga

utses, anser jag mig böra understödja. Därigenom skapas en form för förhandlingar

med tjänstemännen örn de stora och centrala frågorna, såsom

exempelvis viktigare ändringar i avlöningsreglementena, i vilka frågor det

icke torde vara ändamålsenligt att först upptaga förhandlingar med de särskilda

myndigheterna. Det är även min uppfattning, att denna form av förhandlingar

skall visa sig vara lämplig att använda för närmare utredningar

i viktigare frågor, som beröra tjänstemännen.--------— •— —

Jag vill särskilt framhålla, att det icke torde vara lämpligt att redan vid

förhandlingsordningens införande genom utförliga bestämmelser klavbinda

detta förhandlingsförfarande eller närmare föreskriva, i vilka frågor sådana

förhandlingar skola kunna föras. Det torde vara lämpligt att Konungen för

varje särskilt fall meddelar de erforderliga bestämmelserna. Utvecklingen

torde böra avvaktas, innan man kan avgöra, om några allmänna bestämmelser

om ifrågavarande förhandlingar skola kunna utkristalliseras.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

15

Det av mig förordade förslaget innebär, att tjänstemannaförening för att

äga förhandlingsrätt glentemot viss myndighet måste tillerkännas sådan rätt

av Konungen. Till förekommande av misstag vill jag här nämna, att de erkända

organisationerna icke böra anse det vara självfallet, att de på därom

gjord framställning skola berättigas att föra förhandlingar med av Konungen

utsedda ombud. Fråga om förhandlingar enligt 11 § kommer i det särskilda

fallet att prövas med hänsyn till ärendets räckvidd och den sökande föreningens

representativitet, oberoende av att densamma erhållit förhandlingsrätt

enligt 2 §.

Förhandlingsrätten för den militära personalen.

Enligt de sakkunnigas förslag skall den militära personalen principiellt

inbegripas under förhandlingsordningen. Även den genom personliga kontrakt

anställda personalen av manskaps eller underbefäls grad, de s. k. stamanställda,

tillerkännes förhandlingsrätt enligt förslaget. Det betonas, att en

förhandlingsordning för den militära personalen givetvis ej skulle få tillämpas

vid krigstillfälle, liksom ej heller då allmän mobilisering påbjudits.

I betänkandet redogöres för överläggningar, som de sakkunniga fört med

representanter för de militära förvaltningsmyndigheterna och tjänstemannaorganisationerna.

Det framgår av den lämnade redogörelsen, att såväl myndigheterna

som organisationerna ansett, att förhandlingar på det militära

området borde föras centralt och att vissa inskränkningar vore erforderliga

med hänsyn till de frågor, varom förhandlingar skulle få föras.

För yttrandena redogöres å sid. 99—110 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför:

Liksom de sakkunniga och samtliga de hörda militära myndigheterna och

tjänstemannaorganisationerna anser jag, att förhandlingsordningen principiellt

sett bör utsträckas till att gälla även den militära personalen, däri inbegripet

jämväl det fast anställda manskapet. Att med hänsyn till de rent

militära förhållandena vissa inskränkningar för personalen vid krigsmakten

måste vidtagas i den för statens civila tjänstemän föreslagna förhandlingsrätten,

anser även jag vara erforderligt. Jag är emellertid icke beredd

att nu framlägga ett utarbetat förslag härom. I stället anser jag det vara

lämpligast att låta anstå därmed, intill det visat sig, huruvida riksdagen har

något att erinra mot principerna för den föreslagna förhandlingsordningen

eller dess tillämpning på det militära området. Därest riksdagen icke anför

någon erinran häremot, torde förslag till särbestämmelser för personalen vid

krigsmakten höra infordras från de militära myndigheterna. Över avgivet

förslag torde de militära tjänstemannaorganisationerna böra beredas tillfälle

att yttra sig. Då jag har för avsikt att föreslå, att kungörelsen angående förhandlingsrätt

för statens tjänstemän skall träda i kraft först den 1 januari

1938, torde tillräcklig tid föreligga, för att särbestämmelser för den militära

personalen skola kunna fastställas att gälla från samma tidpunkt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

Förhållandet mellan förhandlingsordningen saint lönenämnderna in. fl.

institutioner.

I betänkandet lämna de sakkunniga en redogörelse för de uppgifter, som

tillkomma de särskilda lönenämnderna, nämligen kommunikationsverkens,

allmänna civilförvaltningens och försvarsväsendets lönenämnder och lönenämnden

för riksdagens verk, samt statens bostadsnämnd, tjänstgöringsnämnderna

vid de olika kommunikationsverken och tullverket samt de vid

statens järnvägar och postverket införda förordsfullmäktige.

De sakkunniga anföra sammanfattningsvis, att det givna uppdraget avsåge

skapandet av en väg för överläggningar mellan myndigheter och tjänstemän.

Det torde vara svårt att i förväg på ett exakt sätt kunna säga, vilken

inverkan förhandlingsordningen kunde komma att få på de nu berörda

nämndernas arbetsuppgifter. Det torde vara lämpligast att låta utvecklingen

visa, i vad mån nämnderna kunde få sina arbetsuppgifter förminskade eller

förändrade genom förhandlingsordningen. I varje fall förelåge ingen fara

för konflikter mellan nämnderna och en förhandlingsordning sådan som de

sakkunniga föresloge. Den enda olägenheten torde vara, att i vissa fall en

dubbelbehandling kunde tänkas äga rum av lönespörsmål.

För yttrandena redogöres å sid. 113 och 114 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför bland annat:

Jag delar den av de sakkunniga och samtliga lönenämnder uttalade uppfattningen,

att någon nämnvärd förändring av dessa nämnders arbetsuppgifter

icke är att förvänta genom införandet av förhandlingsordningen. I

varje fall torde det vara klokt att, såsom de sakkunniga och nämnderna

föreslagit, avvakta utvecklingen, innan några särskilda åtgärder vidtagas

beträffande nämndernas sammansättning eller arbetsuppgifter. Vad jag

nu anfört gäller enligt mitt förmenande även förhållandet mellan förhand

lingsordningen samt statens bostadsnämnd, tjänstgöringsnämnderna och

förordsfullmäktige.

I fråga örn formen för den föreslagna lagstiftningen har föredragande departementschefen

anfört:

Föreliggande förslag avser att i viss mån införa en ny ordning i förhållandet

mellan myndigheterna och tjänstemännen. Med hänsyn härtill anser

jag det vara självfallet, att riksdagen skall beredas tillfälle att uttala sin

uppfattning i frågan.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att de erforderliga bestämmelserna

böra utfärdas i administrativ ordning i form av en kungörelse. En sådan

ordning har använts vid utfärdandet av samtliga för statens tjänstemän gällande

avlöningsbestämmelser, liksom även då det gällde att fastställa de för

dem erforderliga arbetstidsreglerande föreskrifterna.

Utskottet, I likhet med föredragande departementschefen finner utskottet skäl tala

för att en lagstiftning nu genomföres, som giver statens tjänstemän en laglig

rätt att förhandla med vederbörande myndighet. Det förslag, som i så
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

17

dant hänseende framlagts i förevarande proposition, synes utskottet väl ägnat

att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Såsom föredragande departementschefen

uttalat torde erfarenheten snart komma att skapa en tradition

rörande tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna. Utskottet

vill vidare understryka vad departementschefen och de sakkunniga anfört

örn att införandet av en lagfästad förhandlingsrätt icke avser att göra någon

ändring i den möjlighet till formlösa överläggningar mellan myndigheter

och tjänstemän, som för närvarande finnes.

I likhet med Kungl. Majit anser utskottet, att förhandlingar skola få föras

jämväl i frågor, som uteslutande beröra enskild tjänsteman. Utskottet har

följaktligen ej kunnat tillstyrka den i anledning av propositionen väckta motionen.

De skäl, departementschefen anfört mot en begränsning av förhandlingsrätten

i dylika fall, finner utskottet övertygande. Utskottet är liksom

departementschefen av den uppfattningen, att det icke finnes skälig anledning

befara, att tjänstemannaorganisationerna skola komma att påfordra

förhandlingar för att oberättigat förhjälpa en enskild tjänsteman till förmåner

av det ena eller andra slaget. I detta sammanhang må erinras örn

den rätt att förklara förhandlingar avslutade, då så prövas skäligt, som enligt

förslaget tillerkänts myndighet vid skriftliga och ordföranden vid muntliga

förhandlingar.

Utskottet delar Kungl. Maj :ts uppfattning, att förhandlingsordningen principiellt

bör utsträckas att gälla jämväl för den militära personalen. Såsom

departementschefen uttalat torde emellertid vissa särbestämmelser för denna

personal bliva erforderliga. Utskottet har intet att erinra mot att Kungl.

Majit, efter inhämtande av förslag till dylika bestämmelser från de militära

myndigheterna och sedan de militära tjänstemannaorganisationerna bereus

tillfälle att yttra sig, utfärdar de erforderliga föreskrifterna.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen (sid. 5) har chefen för

socialdepartementet i proposition till 1936 års riksdag med förslag till lag

om förenings- och förhandlingsrätt uttalat, att frågan om förhandlingsrätt

för sådana kommunalanställda, som ej ha strejkrätt, borde upptagas i samband

med spörsmålet om förhandlingsrätt för statens tjänstemän. De sakkunniga,

som utrett sistnämnda spörsmål, hava icke närmare ingått på frågan

om en förhandlingsordning för de kommunala tjänstemännen. Med hänsyn

till berörda uttalande i propositionen till 1936 års riksdag och då enligt

utskottets uppfattning de kommunala tjänstemännen i likhet med statstjänstcmännen

böra tillerkännas en lagligen reglerad förhandingsrätt, förutsätter utskottet,

att ifrågavarande spörsmål snarast göres till föremål för utredning.

För vissa kategorier av kommunala tjänstemän, exempelvis folkskollärare

och andra, vilka anställas av kommunal myndighet men helt eller delvis erhålla

sin lim av staten, torde möjligen i viss utsträckning särbestämmelser

bliva erforderliga.

De sakkunniga hava uttalat, att det torde kunna förutsättas, att riksdagen

till prövning upptar frågan örn utfärdande av bestämmelser örn förhandlingsordning

för sina befattningshavare. De skid, som kunde anföras för infö
Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 44. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

rande av en förhandlingsrätt för tjänstemännen inom den civila statsförvaltningen,

kunde nämligen med samma styrka göras gällande beträffande riksdagens

tjänstemän. Även departementschefen har uttalat, att det ankommer

på riksdagen att taga ställning till frågan, om förhandlingsrätt skall tillerkännas

riksdagens egna befattningshavare.

Utskottet vill i anslutning härtill framhålla, att enligt utskottets mening

jämväl tjänstemännen vid riksdagen och riksdagens verk böra bliva delaktiga

i de förmåner, som en i författning reglerad förhandlingsrätt erbjuder. Några

principiella betänkligheter mot införande av en förhandlingsordning för dyliga

befattningshavare torde knappast kunna anföras. Den utredning härom,

som enligt utskottets mening synes påkallad, torde böra verkställas genom

fullmäktiges i riksgäldskontorets försorg. Resultatet av utredningsarbetet

synes böra föreligga å sådan tid, att eventuella förslag kunna behandlas av

nästkommande års riksdag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla,

att vid granskning av det vid ifrågavarande proposition fogade

förslaget till kungörelse angående förhandlingsrätt för

statens tjänstemän riksdagen ej funnit skäl göra andra uttalanden

än utskottet i förevarande utlåtande upptagit;

B) att riksdagen måtte uppdraga åt herrar fullmäktige i

riksgäldskontoret att låta verkställa utredning rörande införande

av förhandlingsrätt för tjänstemän vid riksdagen och

riksdagens verk; samt

C) att motionen II: 436 måtte anses besvarad genom vad

utskottet ovan under A) hemställt.

Stockholm den 11 maj 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, Tamm1, Heiding2, Hagman,

Sam Larsson, Norman* och Wistrand;

från andra kammaren, herrar Österström*, Hage, Olovson, Pettersson i Hällbacken,

Sandström i Sollefteå, fru Nordgren, herrar Thorell och Nyblom.

1 Närvarande endast vid behandlingen av 2—4 §§.

2 Ej närvarande vid behandlingen av 14 §.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

19

Reservation

av herrar Österström, Tamm, Heiding, Sam Larsson, Wistrand, Sandström

i Sollefteå och Thorell, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava

följande lydelse:

»I likhet---närvarande finnes.

På de skäl, som av de sakkunniga anförts, anser utskottet, att förhandlingar

i de former, som nu skola föreskrivas, icke böra få föras i fråga örn

viss enskild tjänsteman, för så vitt icke spörsmålet är av principiell eller

eljest allmän betydelse. Liksom hittills skola givetvis — såsom också de

sakkunniga förutsätta — efter genomförandet av en lagfästad förhandlingsordning

överläggningar i friare former kunna äga rum mellan en myndighet

och representanter för tjänstemannorganisationer i frågor, som beröra

allenast en enskild tjänsteman. Det saknas emellertid enligt utskottets mening

anledning att för sådana frågor anlita den jämförelsevis tunga apparaten

med formella handlingar. A andra sidan kunna dylika förhandlingar

om enskilda tjänstemäns befordran, bestraffning, förflyttning m. m. bliva

onödigt betungande för vederbörande myndigheter, varjämte de ur principiell

synpunkt äro betänkliga, så snart de icke äro av mera allmän betydelse.

Utskottet anser för den skull, att till kungörelsens 4 § bör göras ett tillägg

av innebörd, att förhandling ej må avse fråga örn viss enskild tjänsteman.

Utskottet delar---erforderliga föreskrifterna.

Såsom framgår---bliva erforderliga.

De sakkunniga---egna befattningshavare.

Utskottet vill---års riksdag.

På grund---under A) hemställt.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:342 Skrivelse till Konungen i anteckning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän, dels ock e a1 i texten
  2. Rskr. 1937:343 Skrivelse till Konungen i anteckning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän, dels ock e s. 4 i texten