Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936, dels ock i ämnet väckta motioner.

1937-05-20 · 58 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 58 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1937:48, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

1

Nr 48.

Ankom till riksdagens kansli den 22 maj 1937 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen

den 26 juni 1936, dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 12 februari 1937 dagtecknad proposition, nr 94, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan infört förslag till lag

angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936 (nr

333).

Motioner.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft

åtta i anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna

i första kammaren nr 223 av herr Elof Andersson m. fl. och nr 225 av herr

Domö m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 431 av herr Falk, nr 435

av herr förste vice talmannen Jeppsson m. fl., nr 438 av herr Sjögren, nr

439 av herrar Lundell och Thorell, nr 440 av herr Landqvist m. fl. samt nr

441 av herr Skoglund m. fl.

I sex av dessa motioner nämligen dels likalydande motionerna I: 223 och

II: 435, dels likalydande motionerna I: 225 och II: 441, dels ock motionerna

II: 438 och II: 440 har yrkats avslag å Kungl. Maj:ts förslag i dess helhet.

I motionen II: 438 hemställes i andra hand, att »nedan angivna paragrafer

resp. delar av paragrafer i Kungl. Maj:ts förslag» skola erhålla följande lydelse:
1

§■

Från lagens tillämpning undantagas:

b) mjölkning, arbete med skötsel och upptagning av rotfrukter samt diknings-

och skogsarbeten i den mån dessa arbeten utföras mot ackordsersättning;
-

2 §.

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem av

arbetsgivarens familj, samt ej heller

lantbruksinspektor, rättare eller annan befattningshavare i överordnad

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 48. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

ställning, som har att leda och fördela aroetet, övervaka dess utförande eller

bokföra detsamma,

bokhållare eller annat kontorsbiträde.

4 §.

1 mom. I arbete som avses i 1 § under 1) må arbetsgivare icke använda

arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar

samt för vecka,

om första söckendagen i veckan infaller i januari, februari eller december,

46 timmar,

om första söckendagen i veckan infaller i mars, oktober eller november,

5f timmar och

om första söckendagen i veckan infaller under tiden april—september, 56

timmar;

dock må beträffande högst tolv sådana veckor, som sist nämnts, veckoarbetstiden

utsträckas till 58 timmar.

Arbetstiden skall påbörjas och avslutas på den arbetsplats, som arbetsgivaren

generellt eller för varje särskilt fall anvisat arbetaren.

Beträffande arbetare, som användes uteslutande till djurskötsel, skall, i

stället för vad nu sagts, gälla, att arbetstiden icke må överstiga för dygn

10 timmar samt för 13 dygn i följd 108 timmar.

5 §.

1 mom. Därest den längsta arbetstid, som jämlikt 4 § 1 mom. eller endera

bestämmelsen i 2 mom. av samma paragraf må uttagas under februari eller

mars, å någon ort eller i något företag skulle finnas icke vara tillfyllest, må

arbetsgivare under högst tre perioder, vardera perioden omfattande två veckor,

förlänga denna arbetstid med högst 10 timmar per tvåveckorsperiod under

förutsättning att motsvarande förkortning av arbetstiden ägt rum under

november och december året förut.

2 morn. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna

arbetstiden utan att förlängas, för år räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda

paragraf sägs.

3 mom. Finnes i visst fall av synnerliga skäl påkallat att arbetstiden utsträckes

längre, för år räknat, än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande

därtill.

A mom. Undantag från---oskäligt utsträckas.

15 §.

Beträffande--— arbetsföreståndare.

Lag samma vare beträffande dödsbo, bolag, förening eller annan sammanslutning

samt i särskilda fall enskild person, för vilka fall dock fordras att

arbetsföreståndaren svarar för arbetsledningen samt att arbetsrådet icke funnit

skäl att vägra hans godtagande såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens

ställe. : '' 1 i

I motionen II: 440 yrkas i andra hand, att riksdagen ville besluta att endast

i så måtto ändra gällande lantarbetstidslag, att nedan angivna paragrafer

erhålla följande ändrade lydelse:

§ 1-

Denna lag äger tillämpning:

1)--------

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

3

2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt i

rörelsen till arbete för arbetsgivarens räkning i regel användes minst en arbetare

enligt samma beräkning.

Från lagens tillämpning undantages:

a) arbete, som---dess anordnande;

b) ----------------------

c) husligt arbete;

d) arbete som---av staten.

§ 2.

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem av

arbetsgivarens familj samt ej heller

lantbruksinspektor, trädgårdsförman eller annan befattningshavare i överordnad

ställning,

bokhållare eller annat kontorsbiträde.

§ 4.

1 mom.

2 mom. I arbete, som avses i 1 § under 2) må arbetsgivare icke använda

arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar

samt för två veckor i följd 96 timmar eller ock vad angår veckor, vilkas

första söckendag infaller under tiden april—september, 112 timmar,

därest arbetstiden under året i övrigt begränsas till högst 80 timmar för två

veckor i följd.

Motionen II: 431 utmynnar i den hemställan, att riksdagen ville besluta,

att 1 § b) i lagförslaget måtte erhålla följande lydelse:

Skötsel och upptagning av rotfrukter, i den mån dessa arbeten utföras

mot ackordsersättning, ävensom diknings- och skogsarbeten, i den mån de

mot sådan ersättning utföras av arbetare, som icke är fast anställd i rörelsen.

I motionen 11:439 hemställes, att riksdagen ville avslå föreslagna ändringar

i lantarbetstidslagen, i vad de avse tillämpning av lagen dels å företag

med färre arbetare, dels å djurskötsel, samt att riksdagen ville godkänna övriga

ändringar endast i den mån fullgod kompensation tillförsäkras lantbruket

såväl för sålunda uppkommen merbelastning som för höjningen i lantarbetarlönerna.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda

lagförslaget, ävensom i fråga örn de skäl, som motionärerna andragit

till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Inledning.

Sedan chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, den 30 juni 1933

begärt och erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla fem sakkunniga

att inom departementet biträda med utredning rörande frågan örn laglig

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

reglering av arbetstiden för arbetare inom jordbruket och dess binäringar,

utsågos den 17 juni 1933 till sakkunniga ledamöterna av riksdagens andra

kammare hemmansägaren O. Jeppsson (ordförande) och småbrukaren J. A.

Andersson i Tungelsta, verkställande direktören i svenska lantarbetsgivarnes

centralförening A. H. Carell, förtroendemannen hos svenska lantarbetareförbundet

C. A. Falk samt ledamoten av riksdagens första kammare lantbrukaren

A. Löfvander i Kvarnby. Sedan Falk avlidit, utsågs till ledamot i

hans ställe den 13 april 1935 ledamoten av riksdagens andra kammare

lantarbetaren K. E. Johansson i Hälleforsnäs. De sakkunniga, som antogo

benämningen lantarbetstidsutredningen, avlämnade den 30 september 1935

betänkande med förslag till lag om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel

(lantarbetstidslag) m. m. (stat. off. utredn. 1935: 48).

Vid betänkandet funnos fogade reservationer dels av ledamöterna Jeppsson

och Löfvander, dels ock av ledamöterna Andersson och Johansson. Sedan

yttranden över de sakkunnigas förslag avgivits av ett flertal myndigheter

och sammanslutningar, verkställdes överarbetning av detsamma inom

socialdepartementet.

Förslag till lantarbetstidslag, innefattande åtskilliga betydande avvikelser

från de sakkunnigas förslag, framlades därefter i proposition nr 230 för

1936 års riksdag. I det vid propositionen fogade protokollet över socialärenden

för den 14 februari 1936 lämnades inledningsvis redogörelser för då gällande

svensk lagstiftning om arbetstid (sid. 7—10), statistiska uppgifter rörande

arbetstiden inom jordbruket i vårt land (sid. 10—13), avtalsförhållanden

inom jordbruk, trädgårdsskötsel, torvindustri och djurskötsel i vårt land

med särskild hänsyn till arbetstiden (sid. 13—15) samt reglering i utlandet

av jordbrukets arbetstid genom lagstiftning och kollektivavtal (sid. 15—

16).

I anledning av propositionen väcktes sju motioner.

Propositionen och motionerna behandlades av andra lagutskottet i utlåtande

nr 52. Utskottet hemställde däri, att riksdagen, med förklarande att

det i propositionen framlagda förslaget till lantarbetstidslag icke kunnat i

oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga ett av utskottet upprättat

lagförslag. i

Beträffande utskottets utlåtande i dess helhet avgavs reservation av sju

ledamöter, vilka hemställde, att propositionen måtte bifallas av riksdagen.

Vissa andra reservationer avgåvos därjämte i fråga örn 1 och 8 §§.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. Sedan riksdagens beslut anmälts

i skrivelse den 18 juni 1936, nr 363, samt Kungl. Majit, efter att hava inhämtat

utlåtande av lagrådet, den 26 i samma månad godkänt riksdagens

lagförslag, såvitt det skilde sig från det i propositionen nr 230 framlagda,

utfärdades sistnämnda dag lantarbetstidslag (S. F. S. nr 333).

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 21 februari 1936 bär dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, samma dag tillkallat

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

5

nuvarande revisionssekreteraren och t. f. generaldirektören Konrad Persson

för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande åtgärder till förbättrande

av lantarbetarnas löneställning ävensom sex sakkunniga att med utredningsmannen

deltaga i överläggningar i ämnet. Såsom direktiv för utredningen

gäller bland annat, att vid utredningen skall övervägas förslag till civillagstiftning

med tvingande bestämmelser örn sådan inskränkning av avtalsfriheten,

att vissa minimilöner garanteras, varvid bör undersökas möjligheten

att till utgångspunkt för minimilönernas fastställande taga gällande kollektivavtalslöner.

Enligt uppgift i berättelsen till innevarande riksdag om vad i rikets styrelse

sedan sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit beräknas utredningen

bliva slutförd under år 1937.

Den 30 oktober 1936 beslöt Kungl. Majit bemyndiga chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla fyra utredningsmän för att verkställa utredning

och avgiva förslag rörande frågan om behovet av kompensation åt jordbrukare

för de ökade produktionskostnader, vilka kunde föranledas av det förslag

till vissa ändringar i lantarbetstidslagen den 26 juni 1936, som då var

under utarbetande i socialdepartementet. Med stöd av detta bemyndigande

tillkallades den 10 november 1936 såsom utredningsmän ledamoten av

riksdagens första kammare H. Sylvan, tillika ordförande, ledamoten av

riksdagens andra kammare A. L. Johansson i Djursnäs, lantbrukaren C. G.

Johansson i Lövnäs och direktören i Sveriges allmänna lantbrukssällskap A.

H. Stensgård. Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 26 november 1936

hava utredningsmännen tillkallat professorn vid lantbrukshögskolan P. L.

Nanneson att såsom särskild sakkunnig biträda vid utredningsarbetet. De sålunda

tillkallade utredningsmännen hava antagit benämningen 1936 års utredning

angående kompensation för jordbrukets arbetstidsbegränsning. I

I nu förevarande proposition, vilken, såsom ovan nämnts, är dagtecknad

den 12 februari 1937, har föredragande departementschefen, statsrådet Möller,

inledningsvis anfört bland annat.

Då 1936 års riksdag i anledning av den på min föredragning avlåtna

propositionen nr 230 för sin del antog en lantarbetstidslag, vilken sedermera

godkändes och utfärdades av Kungl. Majit, togs ett första och grundläggande

steg för laglig reglering av arbetstidsförhållandena för de i modernäringens

tjänst anställda. Därigenom erkändes, att en dylik reglering vore erforderlig.

Den nya lagen erhöll emellertid ett sådant innehåll, att det vunna

resultatet för dem, som därav närmast berördes — lant- och trädgårdsarbetarna

— ej kan anses fullt tillfredsställande. Lagens bestämmelser om

arbetstidens längd, örn uteslutande av djurskötsel från arbetstidsreglering

samt örn begränsning av tillämpningsområdet till allenast större företag

innebära nämligen, att lagen blir tillämplig å endast en mindre del av jordbrukets

och trädgårdsskötselns arbetare. De arbetare, som omfattas av lagstiftningen,

äro för övrigt i huvudsak sådana, som hava sina arbetsförhållanden

reglerade genom bestämmelser i gällande kollektivavtal.

Vid lagens tillkomst framhölls från skilda meningsriktningar, att det gäll
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

de att åstadkomma principiell likställighet i arbetstidshänseende mellan å

ena sidan industriens samt å andra sidan jordbrukets och trädgårdsskötselns

arbetare. Mot det av mig förordade lagförslaget erinrades emellertid, att det

för ernåendet av en sådan likställighet ingalunda erfordrades, att arbetstiden

för jordbruks- och trädgårdsarbetare hade samma längd som för industriarbetare.

De förstnämnda arbetarnas arbetstid borde vara längre än de senares,

enär jordbruks- och trädgårdsarbetet vore mera hälsosamt och ur olika

synpunkter mera omväxlande än industriarbetet. Utan att vilja bestrida, att

jordbruks- och trädgårdsarbete, i synnerhet vid god väderlek, är gynnsamt

ur hälsosynpunkt, synes mig dock detta förhållande ej böra tillmätas avgörande

betydelse. Vid arbetstidsregleringar av olika slag torde också yrkeshygieniska

synpunkter hava spelat en jämförelsevis ringa roll. Bestämmande

för statsmakternas ingripanden i syfte att reglera arbetstiden torde väsentligen

hava varit önskemålet att tillförsäkra arbetarna erforderlig fritid med

hänsyn till behovet av familjeliv jämte möjligheter till social och kulturell utveckling

samt fysisk vila. Det synes rimligt, att jämväl jordbruks- och trädgårdsarbetare

beredas de sociala och kulturella förmåner, som en arbetstid

av i genomsnitt 8 timmar innebär.

Mot en sådan reglering av lantarbetarnas arbetsförhållanden, som 1936

års förslag innebar, invändes vidare, att den för jordbrukarna skulle medföra

ekonomiska konsekvenser av den omfattning, att jordbruket skulle hava svårt

att bära bördan av regleringens genomförande. Redan en lantarbetstidslag

med det innehåll, som riksdagen antog, krävde höjning av prisnivån för jordbrukets

produkter. I än högre grad skulle detta gälla en lag med det i propositionen

nr 230/1936 angivna innehållet. Då nu ifrågavarande invändning

framställdes, utgick man ifrån, att förkortningen av arbetstiden icke skulle

få förorsaka sänkning av arbetarnas levnadsstandard. Jag delar uppfattningen,

att en sådan sänkning icke skall få äga rum. Av den redogörelse, som

lämnats i det föregående, framgår, att utredningsmän blivit tillkallade av chefen

för jordbruksdepartementet för att klarlägga den ungefärliga procentuella

stegring av arbetskostnaderna vid jordbruk av olika storleksordning, som kan

komma att förorsakas genom ytterligare begränsning av arbetstiden enligt

lantarbetstidslagen, samt den därav föranledda sänkningen av jordbrukets

räntabilitet. I utredningsmännens uppdrag ingår vidare att söka utröna den

höjning av produktprisnivån, som kan finnas påkallad för att utan sänkning

av lantarbetarnas lönestandard vidmakthålla en skälig räntabilitet vid det

svenska jordbruket. De resultat, vartill ifrågavarande utredning kan komma,

skola beaktas vid övervägande av stödåtgärder för jordbruksnäringen under

instundande budgetår.

Ehuru icke någon längre tid förflutit, sedan riksdagen prövade frågan

örn laglig reglering av arbetstiden inom jordbruk och trädgårdsskötsel, synas

mig de skäl, vilka kunna åberopas för en jämkning i vissa avseenden av de

på förevarande områden gällande reglerna vara av sådan vikt och betydelse

för den stora befolkningsgrupp, som lant- och trädgårdsarbetarna utgöra, att

frågan örn lagändring redan nu bör hänskjutas till riksdagens prövning. Jag

ämnar därvid föreslå, att lagen gives sådant innehåll, att den kommer att i

huvudsak överensstämma med det förslag i ämnet, som framlades genom propositionen

nr 230 vid 1936 års riksdag.

Såsom utskottet ovan framhållit hava i motionerna 1:223, 1:225, 11:435,

11:438, 11:440 och 11:441 yrkats avslag å Kungl. Maj:ts förslag i dess helhet.

I motionen II: 439 har yrkats avslag å vissa föreslagna ändringar, varjämte

hemställts, alt riksdagen måtte godkänna propositionens förslag i öv
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

7

rigt »endast i den mån fullgod kompensation tillförsäkras lantbruket såväl

för sålunda uppkommen merbelastning som för höjningen i lantarbetarlönerna».

-i>,!

I motionerna I: 223 och 11:435 framhålles bl. a., att redan däruti, att

lantarbetstidslagen förlänats begränsad giltighet, läge ett starkt skäl att icke

nu företaga ändringar i densamma. Såväl arbetsgivare som arbetare hade

sökt inrätta sig efter den nya lagens bestämmelser, och ändringar i dessa

kunde därför komma att föranleda för jordbruksdriften ogynnsamma verkningar.

Stödåtgärderna för jordbruket beslutades år från år, under det att

lantarbetstidslagen med all sannolikhet finge långvarig giltighet, varför den

i utsikt ställda kompensationen, även om den skulle kunna göras tillräcklig

på längre sikt, vore synnerligen oviss. För trädgårdsodlingen, som

tungt drabbades av den föreslagna utvidgningen av lantarbetstidslagens verkningsområde,

hade någon kompensation för de ökade produktionskostnaderna

icke ens utlovats. Motionärerna vore väl medvetna om behovet att ekonomiskt

och socialt höja lantarbetarkåren, men detta behov kunde bäst tillgodoses

genom förbättring av inkomstförhållanden och bostadsstandard

m. m. Möjligheterna härutinnan vore i hög grad beroende av jordbrukets

ekonomiska läge, men detta förbättrades ingalunda genom bifall till Kungl.

Maj:ts förevarande förslag.

I motionerna 1:225 och 11:441 anföres, att det varit önskligt, att lantarbetstidslagen

fått gälla under minst den fastställda tiden av tre år, innan

ändringar företoges i densamma. I motionerna hava under särskilda avdelningar

behandlats frågorna örn »arbetstidsbegränsningens ekonomiska

konsekvenser» samt »lantarbetstidslagen och jordbruksstödet», varvid uttalas

bland annat, att jordbrukets ekonomiska läge icke tilläte, att den genom en

ytterligare arbetstidsinskränkning åsamkade produktionsfördyringen lades på

jordbruket. En ökning av jordbrukets kostnader utöver vad som vöre naturligt

måste förr eller senare leda till ekonomiska svårigheter för jordbruket.

En ytterligare minskning av arbetstiden vore ägnad att motverka en

önskvärd höjning av jordbruksarbetarnas löner.

I motionen 11:438 framhålles bl. a., att den gällande lantarbetstidslagen

varit i tillämpning så kort tid, att det måste anses synnerligen angeläget, att

större erfarenhet vunnes rörande lagens verkningar, innan så väsentliga ändringar

vidtoges som föreslagits i den förevarande propositionen.

I motionen 11:440 uttalas bl. a., att det ur trädgårdsodlingens synpunkt

måste betecknas såsom olyckligt, örn högst betydande ändringar i lagen på

sätt föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition skulle vidtagas i år, innan alltså

tillräcklig erfarenhet kunde lia vunnits om lagens verkningar. Kungl. Maj:t

hade icke tillkännagivit, att uppmärksamhet skulle ägnas frågan, huruvida

trädgårdsodlingen vore i behov av kompensation för väntad ökning av produktionskostnaderna.

Då det å ena sidan sålunda icke genom Kungl. Maj:ts

försorg vore på något sätt utrett, vilka konsekvenserna av den ifrågasatta

lagstiftningen kunde bliva för trädgårdsodlingen, men då det å andra sidan

framstode som uppenbart, att den ytterligare begränsningen av arbetstiden

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

utgjorde ett kraftigt intrång i näringens ekonomi, syntes synnerligen starka

skäl tala för att riksdagen toge under allvarligt övervägande, huruvida det

vore förenligt med statens och trädgårdsodlingens, icke minst lönearbetarnas,

intressen att utsätta näringen för ett experiment, som med största sannolikhet

ledde till att näringen försattes i ett ekonomiskt ohållbart läge. Ej minst

lönearbetarna inom yrket skulle komma att bli lidande på den nya lagstiftningen.

Efter det propositionen nr 94 avlämnats, har 1936 års utredning angående

kompensation för jordbrukets arbetstidsbegränsning den 6 mars 1937 avgivit

sitt betänkande i frågan. Efter en redogörelse för arbetstidsbegränsningens

omfattning och storlek för olika slag av jordbruksarbetare på grundval av

bestämmelserna i 1935 och 1936 års kollektivavtal för lantarbetare och i

gällande lag om arbetstid i jordbruket ha utredningsmännen företagit vissa

beräkningar beträffande den produktprisstegring, som skulle erfordras för

bibehållande av skälig räntabilitet inom jordbruket, sedan en reglering av

lantarbetarnas arbetstid i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen

nr 230 till 1936 års riksdag genomförts. Utredningsmännen ha vid dessa

beräkningar använt vissa uppgifter från de räkenskapskontrollerade jordbruken.

Såsom utgångsläge ha utredningsmännen valt bokföringsåret 1935

—36 (1 juli—30 juni), vilket är det senaste år, för vilket räkenskapsresultat

finnas tillgängliga. Utredningsmännen lia alltså icke tagit någon hänsyn

till den sedan nämnda bokföringsår inträffade prisstegringen. Lönehöjningen

enligt 1936 års kollektivavtal har däremot beaktats vid utredningen.

Den för kompensation av arbetskostnaderna erforderliga produktprisstegringen

utgör enligt beräkningarna inom södra Sveriges vete- och sockerbetsområde

11.3 procent av 1935/36 års prisnivå, varav å 1936 års kollektivavtal

belöper 4.8 procent för lönestegringen och 1.6 procent för arbetstidsbegränsningen

samt å kollektivavtal byggt på prop. nr 230/1936 3.2 procent

för arbetstidsbegränsningen och 1.7 procent för beräknad kostnadsökning för

rykt m. m. Enligt samma beräkningar utgör inom mellersta Sverige behovet

av produktprisstegring sammanlagt 14.1 procent av 1935/1936 års prisnivå,

varav å 1936 års kollektivavtal belöper 5.8 procent för lönestegringen och 2.0

procent för arbetstidsbegränsningen samt å kollektivavtal byggt på prop. nr

230/1936 4.1 procent för arbetstidsbegränsningen och 2.2 procent för rykten.

Mot utlåtandet har reservation anmälts av herr A. L. Johansson i Djursnäs.

På grundval av resultaten av sina beräkningar förordade reservanten en höjning

av prisnivån för jordbruksprodukter med omkring 4 procent utöver det

nuvarande läget, vilket enligt hans mening skulle inrymma en ganska bred

marginal till företagarnas förmån.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 sistlidna mars ha fyra utredningsmän

nämligen t. f. expeditionschefen G. Engzell, ordförande, samt trädgårdsmästaren

E. Eriksson i Hässelby villastad, sekreteraren i Uppsala läns

hushållningssällskap H. Nystedt och trädgårdsmästaren N. Bengtsson i Tor
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

9

tuna tillkallats för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande produktions-

och avsättningsförhållanden inom trädgårdsnäringen samt i fråga

örn behovet av särskilda åtgärder för åstadkommande av en önskvärd räntabilitet

inom samma näring. I yttrande till statsrådsprotokollet har chefen för

jordbruksdepartementet därvid bland annat framhållit, att det med hänsyn

till den betydelse trädgårdsnäringen har för en slör befolkningsgrupp syntes

ligga i det allmännas intresse, att de svårigheter, som förefinnas för ett rationellt

utnyttjande av denna närings försörjningsmöjligheter, bliva i görligaste

mån undanröjda. Innan statsmakterna taga ståndpunkt till denna fråga

torde det emellertid vara nödvändigt att hithörande förhållanden göras till

föremål för en närmare undersökning. Därvid borde i första hand klarläggas

de rådande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen

samt den inverkan importen av vissa varuslag utövar. Särskild

uppmärksamhet borde i detta sammanhang ägnas åt verkningarna för näringen

av den under föregående år utfärdade lantarbetstidslagen samt de genom

proposition till innevarande års riksdag föreslagna ändringarna i denna

lag. Med utgångspunkt från den sålunda gjorda undersökningen borde vidare

undersökas vilka åtgärder i olika hänseenden, som med beaktande av

rådande handelspolitiska förhållanden kunna vidtagas för avhjälpande av de

förefintliga svårigheterna att åstadkomma en önskvärd räntabilitet inom

yrket. De sakkunniga hava antagit benämningen frukt- och trcidgårdsutredningen.

I

I en den 2 april 1937 dagtecknad proposition, nr 284, till innevarande riksdag

har Kungl. Majit framlagt vissa förslag angående prisreglerande åtgärder

på jordbrukets område. Föredragande departementschefen, statsrådet

Pehrsson-Bramstorp, har däri yttrat bland annat:

Som i det föregående anförts framgår av utredningen angående kompensation

för jordbrukets arbetstidsbegränsning, att en ej obetydlig höjning av

produktpriserna är erforderlig för alt täcka jordbrukets merkostnader på

grund av den kortare arbetstiden. Det torde råda enighet därom, att arbetstidsbegränsningen

vid jordbruket icke får tillåtas medföra en sänkning av

lantarbetarnas lönestandard, och vid stödåtgärdernas utformning bör hänsyn

tagas till ifrågavarande kostnadsökning för undvikande av att arbetstidsbegränsningen

medför ett försämrat ekonomiskt läge för jordbruket, vilket med

säkerhet skulle återverka även på lantarbetarnas försörjningsmöjligheter. På

grund härav påkallas enligt min mening viss ytterligare stegring inom ovan

angivna ram av jordbruksprodukternas priser utöver vad som under innevarande

regleringsår tillämpats. Vid avvägningen av jordbruksstödet bör

nämligen ej förbises, att möjligheten alt bereda lantarbetare och småbrukare

en bättre ställning är beroende av produktprisläget, och man torde kunna

förvänta förståelse härför även hos konsumenterna, särskilt som den gångna

krisen på ett oförtydbart sätt visat, att olika yrkesgrupper äro i hög grad beroende

av varandra.

I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet, att —

ehuru icke någon längre tid förflutit, sedan riksdagen prövade frågan örn en

laglig reglering av arbetstiden inom jordbruk och trädgårdsskötsel — de

skäl, vilka kunna åberopas för en jämkning i vissa avseenden av de på före
-

Utskotlet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

varande områden gällande reglerna, äro av sådan betydelse för den stora befolkningsgrupp,

som lant- och trädgårdsarbetarna utgöra, att frågan örn revision

av lagstiftningen nu bör upptagas till avgörande. De förslag, som

Kungl. Maj:t i sådant hänseende framlagt i förevarande proposition och som

med vissa undantag överensstämma med de förslag, som förelädes 1936 års

riksdag, synas utskottet väl motiverade och lämpligt utformade, varför utskottet

kan i stort sett ansluta sig till desamma. Under sådana förhållanden

har utskottet icke kunnat tillstyrka de motioner, i vilka yrkas avslag å

Kungl. Maj:ts förslag i dess helhet.

Utskottet har emellertid funnit anledning att i vissa hänseenden föreslå

avvikelser från Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet kommer att vid behandlingen

av de särskilda stadgandena i förslaget närmare ingå på de spörsmål,

som här åsyftas.

Såsom synes framgå av den ovan lämnade redogörelsen för resultaten av

utredningen angående kompensation för jordbrukets arbetstidsbegränsning

är en höjning av produktpriserna erforderlig för att täcka jordbrukets merkostnader

på grund av den kortare arbetstiden.

I en till innevarande års riksdag avlåten proposition, vilken behandlas avett

sammansatt bevillnings- och jordbruksutskott, har Kungl. Maj:t framlagt

åtskilliga förslag angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

I anledning av berörda proposition har ett stort antal motioner

väckts. Utskottet vill understryka vad departementschefen i nyssnämnda

proposition uttalat därom, att arbetstidsbegränsningen vid jordbruket icke

får tillåtas medföra en sänkning av lantarbetarnas lönestandard och att vid

stödåtgärdernas utformning hänsyn bör tagas till jordbrukets merkostnader

på grund av den kortare arbetstiden för undvikande av att arbetstidsbegränsningen

medför ett försämrat ekonomiskt läge för jordbruket, vilket med säkerhet

skulle återverka på lantarbetarnas försörjningsmöjligheter. Då frågan

om kompensation för jordbrukets och trädgårdsodlingens arbetstidsbegränsning

behandlas av det ovannämnda sammansatta utskottet, har andra

lagutskottet icke ansett sig böra göra några ytterligare uttalanden i ämnet.

Ifrågasätta ändringar i lantarbetstidslagen.

1 §•

Enligt 1 § äger lagen tillämpning å jordbruk jämte därtill hörande binäringar,

vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, samt å byggnadsarbete

för jordbruk eller sådan dess binäring, som nu nämnts, ävensom å

trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag. Undantag har emellertid

stadgats beträffande mindre företag. För att lagen skall vara tillämplig

gäller nämligen, att i rörelsen till arbete för arbetsgivarens räkning i regel

skola användas flera än fyra arbetare. I 1 § andra stycket uppräknas under

a)—e) vissa slags arbeten, som äro undantagna från lagens tillämpning, nämligen:

a) arbete som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande; b) arbete med skötsel

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

11

och upptagning av rotfrukter, dikning saint skogsarbete, i den mån dessa

arbeten utföras mot ackordsersättning; c) husligt arbete; d) arbete som

bedrives av staten; samt e) arbete som innefattar djurskötsel. — Vid beräkningen

av antalet arbetare, som användes i en rörelse, skall icke inräknas

arbetare, som användes till arbete, vilket avses i undantagen under a)—d),

varemot hänsyn skall tagas till arbetare, som uteslutande eller huvudsakligen

användes till arbete med djurskötsel.

Vid lagens tillkomst yppade sig delade meningar bland annat beträffande

följande tre spörsmål, nämligen dels huruvida djurskötsel, som inginge i jordbruk

eller dess binäring, skulle falla under lagens tillämpning, dels i vad mån

lagens tillämpning borde begränsas till företag av viss storlek och dels huruvida

undantaget under b) skulle avse allenast ackordsarbete, som utfördes

av arbetare, som icke vore fast anställd i rörelsen.

Lagens tillämpning å djurskötsel.

Majoriteten av de sakkunniga (herrar Jeppsson, Löfvander och Carell) föreslog,

att allt arbete som innefattade djurskötsel skulle undantagas från lagens

tillämpning; vid beräkning av antalet i företaget sysselsatta arbetare

skulle dock även djurskötare medtagas.

Till djurskötsel hänförde de sakkunniga allt arbete, som erfordrades för

husdjurens skötsel och vård, såsom utfodring och vattning, rykt, rengöring

av djurstallar, mjölkning, fårklippning, utsläppande på bete, intagande från

betesgång och vallning. Med undantaget avsåges även tillfälligt arbete med

djurskötsel. Om sålunda en arbetare, vars egentliga arbete reglerades av

lagen, tillfälligtvis sysslade med något till djurvården hörande arbete, borde

vid lagens tillämpning på hans övriga arbetstid hänsyn icke tagas till den

tid, som åtgått för djurvården. Såtillvida skulle dock vid lagens tillämpning

enligt de sakkunnigas förslag tagas hänsyn till djurskötsel, som djurskötare

vid bedömande av frågan, huruvida lagen vore tillämplig på ett företag,

skulle inräknas i det antal arbetare, som föresloges utgöra en förutsättning

därför.

I avgiven reservation tillstyrkte däremot herrar Andersson och Johansson,

att lagen i princip skulle äga tillämpning jämväl å arbete med djurskötsel. I

I de över sakkunnigbetänkandet avgivna uttrandena tillstyrktes majoritetens

förslag alt utesluta djurskötsel från lagens tillämpning av lantbruksstyrelsen,

av de länsstyrelser och hushållningssällskap, vilka yttrat sig i denna

fråga, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands

län och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Gotlands och Hallands län ävensom av svenska

iantarbetsgivarnas centralförening. Länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands

och Gotlands län biträdde yttrandena från hushållningssällskapen i samma

län. En minoritet inom arbetsrådet, herrar Almström och Söderbäck, förordade

begränsning av arbetstiden för djurskötare endast under förutsättning

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

att lagen, på sätt som förordats i reservation av herrar Jeppsson och Löfvander,

skulle tillämpas endast å företag med minst 5 arbetare.

Att djurskötsel inbegrepes under lagens tillämpning förordades av socialstyrelsen

— vars ståndpunkt i denna fråga dock ägde samband med styrelsens

åsikt, att lagens tillämpning borde begränsas till företag med minst 5

arbetare — samt av arbetsrådet, landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet.

Socialstyrelsen upplyste därvid, att enligt uppgifter från hushållningssällskapen

skulle kreatursskötarna utgöra åtminstone 25 procent och jämte annan

personal, som utförde rykt, stallrengöring o. s. v., omkring 50 procent

av det totala antalet lantarbetare.

I propositionen nr 230/1936 anförde föredragande departementschefen beträffande

frågan huruvida djurskötsel, som inginge i jordbruk eller dess binäring,

skulle falla under lagens tillämpning (sid. 56):

Mot lagens tillämpning å detta område har anförts i huvudsak, att

djurskötares arbetstid av naturliga skäl vore så lång och på sådant sätt förlagd

att en arbetstidsbegränsning för deras del icke vore möjlig att genomföra

utan en ökning av arbetsstyrkan. I varje fall kunde en arbetstidsreglering

icke ske på sådant sätt att därmed åsyftade fördelar uppnåddes. Häremot

har framhållits, att djurskötarna utgjorde en mycket betydande grupp

av jordbrukets arbetare med en arbetstid, som vore bland de längsta i landet

förekommande, och att deras ställande helt utanför regleringen måste för

dem te sig som en obillighet och innebära ett vidgande av den redan bestående

klyftan i arbetstidshänseende mellan dem och egentliga jordbruksarbetare.

Denna för djurskötseln oförmånliga motsats hade, framhålles det, redan

påverkat tillgången på god arbetskraft inom detta område. Därtill komme

att om övriga jordbruksarbetare, vilka delvis sysslade med vård av dragare

eller annan djurskötsel, icke berättigades att inräkna tiden härför i den

arbetstid, som vore underkastad lagens regler, arbetstidsregleringen för deras

vidkommande bleve illusorisk eller åtminstone av ringa värde.

Vad sålunda anförts till stöd för reservationen finner jag ovedersägligt.

Även örn en arbetstidsreglering för djurskötare är förenad med vissa svårigheter

torde desamma emellertid icke vara omöjliga att övervinna. Jag vill i

detta sammanhang endast erinra örn att djurskötselns inordnande under lagen

i princip enhälligt tillstyrkts av bland andra socialstyrelsen och arbetsrådet.

Enligt min mening är en reglering av djurskötarnas arbetstid samtidigt

med regleringen av övriga lantarbetares arbetstid nödvändig för att

jordbruket skall kunna erhålla tillgång till kvalificerad arbetskraft för den

för jordbruket så betydelsefulla kreatursvården. Med hänsyn härtill och vid

övervägande av de övriga skäl som anförts för och emot djurskötselns inbegripande

under lagen, har jag funnit mig böra förorda reservationens ståndpunkt

att lagen göres tillämplig å djurskötsel, som ingår i jordbruk eller dess

binäring.

I motionerna I: 418 av herr Löfvander m. fl. och II: 797 av herr Jeppsson

m. fl. vid 1936 års riksdag anfördes, att med hänsyn till de tekniska svårigheterna

vid och de ekonomiska konsekvenserna av kreatursskötselns indragande

under lantarbetstidslagens tillämplighetsområde tanken på en laglig

reglering av kreatursskötarnas arbetstid måste övergivas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr 52/1936 (sid. 16):

För en arbetstidsreglering beträffande djurskötsel i enlighet med förslaget

i propositionen möta enligt utskottets åsikt svårigheter av sådan art, att lagstiftning

därutinnan icke bör genomföras. En förkortning av någon betydelse

av kreatursskötarnas nuvarande arbetstid synes nämligen i många^ fall

knappast vara möjlig utan ökning av arbetsstyrkan, en åtgärd som för mångå

jordbrukare torde vara ekonomiskt oöverkomlig. Även örn arbetstiden i viss

mån skulle nedbringas, torde vidare värdet därav för arbetarna bliva tämligen

ringa. Arbetstiden komme nämligen genom att under dagens lopp

avbrytas av ett flertal jämförelsevis korta tider av ledighet bliva utspridd

över större delen av dygnet. Sådana uppehåll under den del av dagen, då

de flesta andra människor äro i arbete, äro svåra att utnyttja som fritid på

samma sätt som en sammanhängande längre fritid efter arbetets slut. I den

mån det är möjligt att på ett för djurskötarna fördelaktigt sätt inskränka deras

arbetstid torde detta redan nu främjas av utvecklingen, i det att densamma

för närvarande, åtminstone vad de större ladugårdarna beträffar, synes

peka mot en ökad rationalisering av ladugårdsarbetet i arbetstidsförkortande

syfte.

Utskottet föreslog därför, att bland de undantag från lagens tillämpning,

som skulle angivas i 1 § andra stycket, måtte medtagas en punkt e), upptagande

»arbete som innefattar djurskötsel»; emellertid skulle enligt särskild

bestämmelse under 1) i första stycket arbetare, som uteslutande eller huvudsakligen

användes till arbete med djurskötsel, medräknas vid beräkningen av

antalet i rörelsen sysselsatta arbetare.

I den av sju ledamöter avgivna reservationen till utskottets utlåtande tillstyrktes

Kungl. Maj:ts förslag.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. I

I förevarande proposition anför föredragande departementschefen:

Mot en arbetstidsreglering beträffande djurskötsel har främst anförts, dels

att densamma på grund av den ökning i arbetsstyrkan, som den komme att

föranleda, icke skulle vara ekonomiskt genomförbar, dels ock att den ledighet,

som komme att vinnas, icke med fördel skulle kunna utnyttjas, enär den

skulle bliva fördelad å korta stunder, utspridda över större delen av dygnet.

Vad sålunda anförts torde icke kunna frånkännas visst berättigande, och

jag medgiver gärna, att vissa svårigheter föreligga att på lämpligt sätt ordna

en arbetstidsreglering för djurskötare. Emellertid torde svårigheterna icke

vara omöjliga att övervinna. För arbetsgivarna torde vanskligheterna minskas,

därest man, såsom jag i det följande föreslår, med avvikelse från 1936

års förslag, helt undantager mjölkning mot ackordsersättning från lagens

tillämpning. Vad arbetarna angår lära dessa själva trots svårigheten att

helt utnyttja fritiden uppskatta att få arbetstiden lagligt reglerad. Vissa starka

skäl av allmän natur tala också för en utvidgning av regleringen till

djurskötseln. Därest nu föreliggande förslag genomföres för andra lantarbetare

än djurskötare, blir skillnaden mellan de båda grupperna ännu större än

för närvarande, vilket måste leda till väsentligt ökade svårigheter att

på lämpligt sätt rekrytera djurskötarepersonalen. Vidare skulle värdet av

en arbetstidsreglering oskäligt begränsas för sådana jordbruksarbetare, i

vilkas uppgifter vid sidan av annat arbete ingår även vård av dragare eller

annan djurskötsel, örn tiden för djurskötseln icke skulle inräknas i den

arbetstid, som vore underkastad lagens regler. Jag tillstyrker därför sådan

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Utskottet.

ändring av 1 §, att lagen blir tillämplig även å djurskötsel, som ingår i jordbruk

eller dess binäring.

I vissa av motionerna framställas erinringar mot Kungl. Maj:ts förslag i

förevarande del.

Sålunda anföres j motionerna 1:223 och 11:435 bl. a.:

I ett stort antal fall kunna lagens bestämmelser härutinnan komma att

nödvändiggöra utökning av ladugårdspersonalen, stundom till och med en

fördubbling av densamma, och eljest ett ständigt återkommande behov av

extra arbetskraft, vilken flerstädes blir svår att uppbringa. I många fall

måste en arbetstidsreglering i fråga örn ladugårdsskötsel även få återverkningar

på mejeridriften och särskilt på mejeriernas möjligheter att leverera

färsk mjölk till städer och samhällen på morgonen.

I motionerna I: 225 och II: 441 framhålles bl. a.:

Man har all anledning närmare utreda och överväga de säregna förhållanden

som gälla beträffande kreatursskötseln. Djurens ans och vård, deras

utfodring och skötsel, måste börja tidigt örn morgonen och kan vanligen ej

avslutas förrän sent på eftermiddagen eller kvällen.. Om kreaturens vård ej

skall bli eftersatt, måste kreatursskötseln därför omfatta ett större antal av

dygnets timmar. Härtill kommer att arbetet i ladugårdarna måste börja

tidigare än annat jordbruksarbete för att mjölken skall kunna komma konsumenterna

tillhanda i god tid. Detta allt är omständigheter som tala för

att ifrågavarande arbete icke må underkastas en laglig reglering.

I motionen II: 439 anföres bl. a., att då arbetstidsregleringen för de mest

betungade av djurskötarna icke skulle innebära någon nämnvärd fördel utan

endast bli ett tomt sken, det måste ovillkorligen vara lämpligare att djurskötarna

hädanefter såsom hittills lämnas utanför lagstiftningen. Vidare framhålles

bl. a.:

I åtskilliga fall ordnas f. n. ladugårdsskötseln på sådant sätt att en ryktare

med familj åtar sig hela ladugården, eller vid större besättningar dessa uppdelas

på flera familjer. Även efter vidtagande av föreslagna ändringar i lagen

synes en sådan anordning bliva möjlig, örn blott vissa formella antaganden

göras beträffande fördelningen mellan familjemedlemmarna av såväl

arbete som betalning. Då någon real arbetstidsförkortning härvid icke

kommer till stånd, kan man icke heller i detta fall finna, att lagändringen

tjänar något förnuftigt ändamål.

En laglig reglering av djurskötarnas arbetstid är önskvärd såväl ur arbetarskyddssynpunkt

som med hänsyn därtill, att likställighet i fråga om lagligen

tillförsäkrade sociala förmåner bör såvitt möjligt åstadkommas. En arbetstidsreglering

av det slag, varom nu är fråga, torde även, såsom föredragande

departementschefen i propositionen nr 230 till 1936 års riksdag uttalade,

vara nödvändig för att jordbruket skall kunna erhålla tillgång till kvalificerad

arbetskraft för den för jordbruket så betydelsefulla kreatursvården.

Därest den föreslagna reformen ej genomföres, kan det nämligen befaras, att

skillnaden i arbetstid mellan djurskötarna och de övriga lantarbetarna leder

till väsentligt ökade svårigheter att på lämpligt sätt rekrytera djurskötarepersonalen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

15

Vissa svårigheter att på lämpligt sätt ordna en arbetstidsreglering för djurskötare

torde otvivelaktigt komma att uppstå. Ett bifall till förslaget, att

mjölkning mot ackordsersättning skall undantagas från lagens tillämpning, synes

emellertid leda till att dessa olägenheter i väsentlig grad minskas. Undantaget

innebär, att vid beräkning av arbetstid hänsyn icke skall tagas till den

tid, som användes för mjölkning mot ackordsersättning. Örn sålunda en arbetare,

vars egentliga arbete regleras av lagen, under någon tid sysslar med

mjölkning mot ackordsersättning, skall vid lagens tillämpning på hans övriga

arbetstid hänsyn icke tagas till den tid, som åtgått för mjölkningen.

I det hänseende, varom nu är fråga, vill utskottet sålunda uttala sin anslutning

till Kungl. Maj:ts förslag.

Till frågan om den närmare utformningen av bestämmelserna om arbetstiden

för kreatursskötare återkommer utskottet nedan vid behandlingen av

4 § i Kungl. Maj:ts förslag.

Lagens tillämpning å smärre företag.

Beträffande frågan örn och i vad mån mindre företag böra undantagas från

lantarbetstidslagens tillämpning, liksom de äro undantagna från tillämpningen

av allmänna arbetstidslagen, anförde majoriteten av de sakkunniga (herrar

Andersson, Garell och Johansson), att det icke torde kunna undgås att

från lagstiftningen undantaga de minsta företagen. Majoriteten tillstyrkte,

att lagen skulle bliva tillämplig å företag med minst 3 arbetare.

Droges gränsen så lågt som mellan företag med två och företag med tre

lejda arbetare kunde nämligen med visshet beräknas, att största delen av

landets i jordbruk anställda lönarbetare komme att falla direkt under lagen

och att beträffande återstoden lagens indirekta verkan komme att bli ett i

stort sett tillfredsställande skydd mot missbruk.

Med erinran om att de i annans tjänst helt eller varaktigt anställda lönearbetarna

inom jordbruket kunde beräknas till omkring 200,000 anförde

nämnda sakkunniga:

Huru detta antal fördelar sig på olika storleksgrupper av jordbruk låter

sig icke statistiskt påvisas men kan dock tämligen väl beräknas. Känt är att

på det s. k. storbruket, d. v. s. gårdar med en åkerareal överstigande 50

hektar, belöpa ungefär 100,000 arbetare, samt att på storleksordningen 10

hektar och därunder endast i ringa utsträckning komma lejda arbetare. De

100,000 i det mindre jordbruket varaktigt anställda lönearbetarna fördela sig

alltså i huvudsak på storleksklasserna 10—50 hektar. Inom dessa storleksklasser

måste med hänsyn till förekomsten av i jordbruket arbetande familjemedlemmar

antalet lejda arbetare per arealenhet antagas vara proportionsvis

betydligt lägre å de mindre jordbruken än å de större. Då den sammanlagda

åkerarealen inom storleksklasserna 20—50 hektar är i det närmaste lika stor

som åkerarealen inom storleksklassen 10—20 hektar, måste alltså huvudmassan

av det mindre jordbrukets 100,000 lejda arbetare belöpa på storleksklasserna

20—50 hektar, och inom sistnämnda storleksklasser måste av samma

skäl den övervägande delen belöpa på storleksklassen 30—50 hektar. Då

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

de .jordbruk, i vilka i regel användas flera än två lejda arbetare, måste antagas

falla inom storleksklasserna 25 hektar och däröver, skulle alltså lagen bliva

direkt tillämplig å jordbruk, som sysselsätta det stora flertalet av de jordbruksarbetare,

vilkas arbetstid bör bli föremål för reglering. Antalet jordbruksenheter,

som sålunda skulle komma att falla under lagen, torde böra

uppskattas till 20- å 25,000.

I reservation till de sakkunnigas betänkande föreslogo herrar Jeppsson och

Löfvander, att regleringen måtte begränsas till företag, som i regel sysselsatte

flera än fyra arbetare. Till stöd för sin ståndpunkt anförde reservanterna

bl. a.:

Väljes den av oss förordade regeln, att lagen skall omfatta endast de företag,

i vilka till arbete för arbetsgivarens räkning i regel sysselsättas flera än

fyra arbetare, kan lagen för lantbrukets del beräknas få direkt tillämpning å

gårdar om 50 hektar åker och därutöver, d. v. s. å det större jordbruket. Antalet

jordbruksarbetare, som därigenom skulle komma att falla direkt under

lagens bestämmelser, kan beräknas till åtminstone 75,000, vilket antal utgör

omkring 35 procent av samtliga i jordbruk varaktigt anställda lönearbetare.

Med stor sannolikhet kan förväntas, att, därest lagen blir direkt tillämplig å

det större jordbrukets till nyssnämnda antal beräknade jordbruksarbetare,

detta kommer att hava sådan inverkan å avtalen för övriga jordbruksarbetare,

att även deras arbetstid i allt väsentligt kommer att anpassas efter lagens bestämmelser.

I de över sakkunnigbetänkandet avgivna yttrandena tillstyrktes majoritetsförslaget

om tillämpning å företag med minst 3 arbetare av arbetsrådet, lantbruksstyrelsen,

länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands län, hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Södermanlands, Östergötlands, Hallands

och Västmanlands län, svenska lantarbetsgivarnas centralförening,

landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet. Länsstyrelsen i Östergötlands

län biträdde yttrandet från samma läns hushållningssällskap.

Herrar Jeppssons och Löfvanders reservationsvis framlagda förslag att begränsa

lagens tillämpning till företag med minst 5 arbetare förordades av

socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län,

hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala, Kronobergs, Gotlands,

Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs (norra och södra),

Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och

Norrbottens län samt en reservant i Östergötlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott. Länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och Gotlands län

biträdde yttrandena från hushållningssällskapen i samma län.

Socialstyrelsen lämnade i sitt yttrande följande upplysningar:

Styrelsen hade för bedömande av denna fråga infordrat uppgifter från

samtliga hushållningssällskap angående bland annat storleken i hektar åker

av de minsta brukningsdelar, som skulle falla inom lagens tillämpningsområde

enligt de olika föreliggande förslagen; i båda fallen ha kreatursskötare

medräknats i antalet arbetare. Enligt dessa uppgifter varierade för olika län

minsta arealen för brukningsdelar med flera än 2 lejda arbetare i allmänhet

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4S.

17

mellan 20 och 30 hektar, i undantagsfall mellan 10 och 40, och utgjorde i

medeltal omkring 25 hektar. Motsvarande uppgifter för brukningsdelar med

flera än 4 arbetare varierade för olika län mellan 30 och 80 hektar och utgjorde

i medeltal omkring 55 hektar. På grundval av dessa uppgifter hade

styrelsen uppskattat antalet arbetare å de brukningsdelar, som komme att

beröras av lagen, till omkring 150,000 enligt sakkunnigmajoritetens förslag

och omkring 77,000 enligt reservationens.

Utskottet vill i anslutning härtill erinra, att i förevarande proposition ha å

sid. 19—21 och 30 lämnats vissa statistiska uppgifter rörande jordbruksbefolkningens

sociala fördelning, antalet brukningsdelar av olika storleksordning

inom jordbruket samt antalet företag och sysselsatta personer inom trädgårdsodlingen.

I propositionen nr 230/1936 anförde departementschefen beträffande spörsmålet

örn begränsning av lagens tillämpningsområde med hänsyn till företagets

storlek (sid. 57—58):

I detta avseende föreligga dels sakkunnigmajoritetens förslag att företag

med i regel minst 3 arbetare skola gå in under lagen, dels herrar Jeppssons

och Löfvanders reservation enligt vilken tillämpningen begränsas till företag

med i regel minst 5 arbetare, dels ock de yrkanden som i vissa yttranden

framställts oifi utsträckning av lagens tillämplighet, utöver sakkunnigmajoritetens

förslag, beträffande såväl lagen i dess helhet som ock särskilt

såvitt angår trädgårdsskötsel.

Vad först beträffar det egentliga jordbruket har till stöd för den längre

gående begränsningen enligt reservationen anförts dels den mera formella

omständigheten, att densamma överensstämmer med allmänna arbetstidslagens

ståndpunkt och dels vissa förhållanden, förknippade med området för

den nu ifrågavarande lagstiftningen. Främst har anförts vikten av att vid

denna lagstiftning gå fram med försiktighet och att, i den mån så kunde ske,

undvika en tvingande reglering för mellangruppen av företag, vilkas anpassningssvårigheter

i detta hänseende ansetts vara stora, och avvakta den inverkan

på dess arbetstidsförhållanden som kunde förväntas av regleringens

lagliga genomförande för de större företagen. Inom mellangruppen deltoge

i arbetet i stor utsträckning även arbetsgivarens familjemedlemmar, gentemot

vilka en privilegiering av de lejda arbetarna inom gruppen komme att

framstå såsom omotiverad. I något yttrande har reservationens begränsning

ansetts icke i och för sig önskvärd men nödvändig örn djurskötseln hänfördes

under lagen. För inajoritetsförslaget däremot har åberopats framförallt,

att det vore oegentligt att inom en näring genomföra en arbetstidsreglering,

som berörde blott en mindre del av dennas arbetare. Vad anginge motsvarande

gränsdragning i allmänna arbetstidslagen förelåge, har det vidare

framhållits, mellan hantverk och småindustri å ena saint större industriföretag

å andra sidan en skillnad i arbetsvillkor i allmänhet, som motiverade en

olikhet i fråga örn arbetstidsreglering, men som saknade motsvarighet med

avseende å lönearbetare i mindre och större^jordbruk.

Jag har i det hänseende, varom nu är fråga, icke funnit skäl frångå sakkunnigmajoritetens

förslag. Mot en i och för sig önskvärd, lönnell överensstämmelse

med motsvarande regel i allmänna arbetstidslagen kunna givetvis

tala faktiska olikheter inom de båda lagarnas tillämpningsområden. I detta

fall synes så vara förhållandet i såväl den nyss berörda sociala likställig
Bihang

lill riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 48. %

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

heten mellan arbetare i små och stora jordbruksföretag som den omständigheten,

att gränsen inom jordbruket måste sättas relativt lågt för att icke huvudparten

av dess arbetarstam skulle ställas utanför regleringen. Från

åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, däribland lantbruksstyrelsen,

har ock framhållits att lagen skulle förfela sitt syfte, därest den endast komme

att avse företag med mer än fyra arbetare. Jämväl för jordbrukets

arbetsgivare torde det ur konkurrenssynpunkt vara av vikt att en reglering

av arbetstiden såvitt möjligt sker enhetligt. Att emellertid i detta hänseende

gå så långt som från visst arbetsgivarhåll ifrågasatts nämligen att lagen

skulle i princip omfatta alla företag inom jordbruket torde å andra sidan

åtminstone för närvarande icke vara tillrådligt. Vad beträffar intresset av

en försiktig tillämpning av lagen, vilket framhållits som ett skäl mot att utsträcka

den till företag med mer än fyra arbetare, kan detta utan att äventyra

lagens syfte tillgodoses på mångahanda sätt: genom dispensbestämmelser,

vid anordnandet av tillsynen å lagens efterlevnad, genom att försöksvis

giva lagen temporär giltighet o. s. v., spörsmål vartill jag återkommer i det

följande. Beträffande särskilt det skäl för reservationens ståndpunkt, som

skulle ligga däri, att i jordbruk av den ifrågavarande mellanstorleken arbetsgivarens

familjemedlemmar i stor utsträckning deltoge i arbetet och skulle

komma i motsättning till de lejda arbetarna, må framhållas, att denna olägenhet

oundvikligt följer med varje gränsdragning av detta slag. Det förefaller

för övrigt sannolikt, att familjemedlemmarnas deltagande i arbetet är

i högre grad kännetecknande för företag med 1 å 2 arbetare än för dem

med 3 å 4 arbetare, örn vilka sistnämnda här vore fråga. Att, som i något

yttrande ifrågasatts, i anledning av djurskötselns medtagande göra en snävare

begränsning av lagens tillämpningsområde än som eljest skulle vara

påkallat av sakliga skäl, torde icke vara lämpligt.

Beträffande trädgårdsskötseln har från arbetsgivarföreningarna inom denna

näring särskilt påyrkats att lagen gjordes tillämplig å alla företag, oberoende

av arbetarantalet, och från arbetarorganisationerna att lagen utsträcktes

även till företag med endast två arbetare. Som skäl härför har

framför allt anförts att med hänsyn till de inom trädgårdsnäringen särskilt

rådande förhållandena eljest en mycket ringa del av densamma skulle falla

inom lagen och dess tillämpning medföra risker för de större företagen. De

sålunda anförda skälen finner jag bärande. Var gränsen rätteligen bör dragas

synes tveksamt. Jag har emellertid funnit övervägande skäl tala för att

såsom påyrkats från arbetsgivarhåll lagen i princip göres tillämplig å samtliga

trädgårdsföretag, sålunda jämväl å företag med endast en eller två lejda

arbetare.

Erinringar häremot framfördes i flera motioner vid 4936 års riksdag.

I motionerna I: 418 av herr Löfvander m. fl. och II: 797 av herr Jeppsson

m. fl. föreslogs, att lagen icke skulle vara tillämplig å andra företag — beträffande

såväl jordbruk med binäringar som trädgårdsskötsel — än sådana, i

vilka för arbetsgivarens räkning i regel användes flera än fyra arbetare. —

I motionen II: 798 av herr Magnusson i Skövde yrkades, att lagen icke skulle

äga tillämpning å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för

såvitt icke i rörelsen till arbete för arbetsgivarens räkning i regel användes

minst två arbetare. —- I motionen II: 800 av herr Wallén m. fl. hemställdes,

att i 1 § första stycket 2) uttrycket »självständigt företag» måtte ersättas

med »affärsbetonad rörelse». Till stöd för denna hemställan anfördes, att,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

19

då trädgårdsodlingen dreves dels såsom självständig näring och dels såsom

binäring till jordbruket, i båda fallen av olika omfattning, rättvisan torde

kräva, att all affärsbetonad trädgårdsodling sammanfördes under samma lag.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 52/1936:

Beträffande frågan i vad mån lagens tillämpningsområde bör begränsas

med hänsyn till företagets storlek finner utskottet anledning föreligga att

gå fram med varsamhet och icke för nu ifrågavarande arbetsområden stadga

bestämmelser, vilka avvika från dem, som gälla enligt den allmänna arbetstidslagen.

Tillräckliga skäl för att beträffande trädgårdsskötsel föreskriva

annan reglering än den, som skall gälla för jordbruk med binäringar, hava

enligt utskottets mening icke förebragts. Utskottet föreslår med hänsyn till

vad sålunda anförts, att lagen skall äga tillämpning ej blott å jordbruk jämte

därtill hörande binäringar, vilka icke drivas såsom självständiga företag,

ävensom byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring, som nyss

angivits, utan även å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag,

för såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera

än fyra arbetare. I vad angår jordbruket torde lagen på grund härav kunna

beräknas komma att gälla vid gårdar örn 50 hektar och därutöver, d. v. s.

å det större jordbruket, och direkt omfatta omkring 35 procent av samtliga

i jordbruket varaktigt anställda lönearbetare. I fråga om trädgårdsskötseln

torde lagen bliva tillämplig å majoriteten av antalet lönearbetare, som äro

varaktigt anställda.

Lagens tillkomst torde för övrigt beträffande mindre och medelstora företag

i viss omfattning verka till förkortning av arbetstiden, utan att lagen utsträckes

till att direkt gälla dessa företag. Enligt utskottets åsikt förefinnes

nämligen anledning antaga, att införandet av en laglig arbetstidsreglering

inom de större företagen kommer att indirekt hava sådan verkan på avtalen

vid de mindre företagen, att arbetstiden även vid dessa i viss utsträckning

kommer att anpassas efter lagens bestämmelser.

Såvitt angår lagens tillämpning å företag av viss storlek, innefattar utskottets

ovan angivna förslag bifall till yrkandena i motionerna I: 418 och II: 797

men däremot avslag å yrkandena i motionerna II: 798 och II: 800. De skäl,

som torde lia föranlett yrkandet i sistnämnda motion, synas sakna aktualitet

vid det förhållandet, att förutsättningarna för lagens tillämplighet å trädgårdsskötsel

föreslås skola bliva desamma som beträffande jordbruk med

binäringar.

I den av sju ledamöter avgivna reservationen tillstyrktes Kungl. Maj:ts förslag.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I nu förevarande proposition yttrar föredragande departementschefen bl. a.:

Mot en i och för sig önskvärd formell överensstämmelse mellan allmänna

arbetstidslagen och lantarbetstidslagen tala faktiska olikheter inom de båda

lagarnas tillämpningsområden. Jordbruk på något under 100 tunnland

äro knappast hänförliga till små företag på samma sätt som ett liantverksellcr

industriföretag med högst fyra arbetare. Mellan arbetare i större och

mindre jordbruksföretag föreligger social likställighet. En försiktig tillämpning

av lagen, vilket framhållits som ett skill mot att utsträcka den till mindre

företag än sådana, där iner än fyra arbetare äro sysselsatta, kan väl tillgodoses

genom dispensbestämmelser m. m. För övrigt torde det flir jordbrukets

arbetsgivare vara av vikt ur konkurrenssynpunkt, att regleringen av ar
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

betstiden sker — såvitt det låter sig göra —- enhetligt. Att den i lagen fastställda

arbetstidsregleringen kan hava sådan inverkan på avtalen vid mindre

företag, att arbetstiden även vid dessa annassas efter lagens bestämmelser,

torde väl i viss utsträckning äga sin riktighet men synes mig icke kunna

nämnvärt förringa de skäl, som anförts för en reglering i lag, mera omfattande

än den nu gällande. En sådan reglering anser jag mig därför böra föreslå.

1 vissa av de i anledning av förevarande proposition väckta motionerna göras

erinringar mot Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

I motionerna I: 223 och II: 435 anföres, bl. a., att starka skäl talade för

att i lantarbetstidslagen bibehålla samma gräns mot småföretagen som i arbetstidslagen

för industrien. Liknande synpunkter framföras i motionen

II: 439.

I motionerna I: 225 och II: 441 anföres bl. a.:

Den föreslagna ändringen kommer, om den genomföres, att få de mest

vittgående konsekvenser för det svenska jordbruket. Antalet av de jordbruksegendomar,

som bli direkt berörda av lagen, skulle komma att mångdubblas.

Örn flera än fyra arbetare i regel användas endast på egendomar

över 50 har, gäller nuvarande lag direkt för omkring 7,000 jordbruksföretag.

Dragés gränsen däremot vid »i regel minst tre» arbetare, torde lagen komma

att direkt beröra över 20,000 egendomar, varav ett stort antal omfatta mindre

än 30 har.

Redan den arbetstidsreglering med i genomsnitt cirka 9 timmar per dag,

som vid 1936 års riksdag lagfästes, kunde med skäl anses svårgenomförbar

vid särskilt det mindre jordbruket utan en längre övergångsperiod under

vilken en anpassning kunde ske. Så mycket större torde svårigheterna för

det mindre jordbruket bli att nu tåla en direkt laglig arbetstidsreglering, då

denna åsyftar en ytterligare och avsevärd inskränkning av arbetstiden samt

dessutom innebär kreatursskötselns inordnande under lagen. Problemet

är ej endast av löneekonomisk utan jämväl av teknisk natur. Den rationalisering

och omläggning av driften, som den föreslagna inskränkningen

av arbetstiden måste leda till, torde näppeligen kunna genomföras vid det

mindre jordbruket utan att draga så onormalt stora kostnader, att dessa

ej stå i rimlig proportion till vinsten för arbetarparten. Ej heller ur allmän

social synpunkt torde värdet av reformen ens till närmelsevis uppväga angivna

ekonomiska och andra nackdelar.

Det förslag till 1 § 2), som i andra hand ifrågasättes i motionen II: 440,

överensstämmer i sak helt med det i förevarande proposition föreslagna stadgandet.

Till belysning av uttrycket »i regel» torde följande uppgifter vara av intresse.

I en av chefen för arbetsrådet John Nordin författad kommentar till allmänna

arbetstidslagen (»8-timmarslagen, redogörelse för tillämpningen av

bestämmelserna i lagen om arbetstidens begränsning under åren 1919—

1932») har under 1 § behandlats bland annat spörsmålet örn tolkningen av

uttrycket »i regel flera än fyra arbetare».

I nämnda kommentar har anförts, bland annat:

Frågan om tolkningen av uttrycket »i regel flera än fyra arbetare» har

blivit aktuell i åtskilliga fall, då det gällt att avgöra, huruvida lagen vore

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

21

tillämplig å rörelser eller arbetsföretag, som bedrevos endast under vissa månader

av året eller vilkas arbetarantal växlade i närheten av den föreskrivna

gränsen.

I fall, då arbetarantalet växlat, har arbetsrådet i allmänhet sökt fastställa,

vilket arbetarantal, som kunde anses vara det normala eller för företaget

typiska, samt förklarat lagen tillämplig eller icke tillämplig, allt eftersom berörda

antal överstigit eller icke överstigit fyra. Örn under mer än hälften av

året flera än fyra arbetare använts, har lagen ansetts tillämplig. Om arbetarantalet

endast under mindre än hälften av året överstigit fyra, har företaget

oftast förklarats undantaget från lagens tillämpning; stundom har arbetsrådet

emellertid även i dylika fall ansett lagen tillämplig. I ett fall har arbetsrådet

ansett, att ett företag under viss del av året vore underkastat lagens

bestämmelser men under återstoden av året vore undantaget från lagens tilllämpning.

I ett fall har lagen förklarats äga tillämpning å en rörelse, vari

fem arbetare användes till arbete för arbetsgivarens räkning men aldrig mer

än fyra personer samtidigt voro i arbete.

Andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 52/1936 återgav ovan intagna

yttrande av chefen för arbetsrådet, anförde om uttrycket »i regel».

Enligt utskottets förslag skall lagen bliva tillämplig för såvitt i den rörelse,

varom fråga är, »i regel användas flera än fyra arbetare». Samma bestämmelse

återfinnes i 1 § av gällande allmänna arbetstidslag. Av redogörelsen

här ovan framgår, att innebörden av nämnda uttryck i fall, då tvekan

därom uppstår, tolkas av arbetsrådet. I sådant hänseende har inom arbetsrådet

utbildat sig en praxis, som på ett lämpligt sätt fullständigar lagens regler

på detta område.

Jämväl enligt det nu föreliggande lagförslaget skall det tillkomma arbetsrådet

att avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå lagen

äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna

såsom arbetare. Under ärendets beredning har framhållits, att tvekan rörande

tolkningen av lagens bestämmelse om visst arbetarantal kan förväntas

oftare uppstå vid jordbruket än inom industrien. Därvid har bland annat det

spörsmålet tilldragit sig uppmärksamhet, i vad mån ett antal torpare, som

utgöra allenast ett eller ett par dagsverken i veckan, skola anses motsvara en

eller flera i rörelsen helt använda arbetare. Beträffande detta spörsmål synes

arbetsrådet böra tillämpa en sådan beräkning, att å ena sidan användandet av

arbetskraft av nyss angiven beskaffenhet icke försvåras men att å andra

sidan jordägarna icke uppmuntras att för att komma utanför lagens tilllämpning

i stället för arbetare med daglig tjänstgöring använda arbetare,

som arbeta endast ett par dagar i veckan.

Såsom framhållits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, däribland

lantbruksstyrelsen, måste lagen anses i betydande utsträckning förfela

sitt syfte, därest den, såsom för närvarande är fallet, endast skall avse

företag med flera än fyra arbetare. I likhet med departementschefen finner

utskottet att mot den i och för sig önskvärda formella överensstämmelsen

med motsvarande regel i allmänna arbetstidslagen — örn vilken regel för

övrigt meningarna äro starkt delade — tala faktiska olikheter inom de båda

lagarnas tillämpningsområden. Det är sålunda otvivelaktigt, att gränsen mot

de företag inom jordbruk och trädgårdsskötsel, som böra undantagas från

tillämpningen av lantarbetstidslagen, måste sättas relativt lågt, för att icke

Utskottet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

huvudparten av arbetarna skola ställas utanför den reglering, som av starka

sociala skäl anses påkallad.

Ur konkurrenssynpunkt måste det även för jordbrukets arbetsgivare vara

av vikt, att regleringen av arbetstiden, såvitt det låter sig göra, sker enhetligt.

Enligt utskottets mening är Kungl. Maj:ts förslag i denna del väl avvägt,

varför utskottet för sin del vill ansluta sig till detsamma.

De svårigheter, som vid lagens tillämpning möjligen kunna uppstå för

mindre företag, torde utan att lagens syfte äventyras kunna i tillbörlig utsträckning

beaktas i dispensväg.

Undantag från lagens tillämpning beträffande visst ackordsarbete.

Enligt de sakkunigas lagförslag, som därutinnan var enhälligt, undantgs

från lagens tillämpning, bland annat, »arbete som i regel utföres mot

ackordsersättning». — I nämnda förslag fanns däremot icke direkt utsagt —

på sätt som stadgas under a) i den utfärdade lagen — att från lagens tilllämpning

skulle vara undantaget »arbete som utföres under sådana förhållanden

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande».

För yttrandena över sakkunnigförslaget i denna del redogöres å sid. 33 i

propositionen nr 94. I

I propositionen nr 230ll936 anförde föredragande departementschefen beträffande

nu ifrågavarande undantagsbestämmelse (sid. 70):

Undantaget beträffande arbete, som i regel utföres mot ackordsersättning,

saknar direkt motsvarighet i allmänna arbetstidslagen. Mot förslaget i denna

del har från vissa myndigheters sida anförts, att det vore principiellt betänkligt

alt — i motsats till vad som gällde enligt allmänna arbetstidslagen

— låta avlöningsformen avgöra frågan om lagens tillämpning, ävensom att

för förslaget talade ett enda skäl, nämligen svårigheten för arbetsgivaren att

beträffande dylika arbeten kontrollera arbetstiden, vilket skäl emellertid icke

borde föranleda annat undantag än beträffande sådant arbete som arbetsgivaren

icke kunde åläggas att kontrollera. Det har vidare framhållits, att

missbruk kunde befaras, om undantagsbestämmelsen gåves den föreslagna

formen, samt att undantaget i varje fall icke kunde få omfatta statare och

andra fast anställda arbetare. -—- Vad sålunda anförts synes mig utgöra vägande

skäl för att icke upptaga bestämmelsen i oförändrad form. Däremot

torde risk för missbruk knappast föreligga, därest ifrågavarande undantag

utbytes mot dels ett undantag, efter mönster av allmänna arbetstidslagen, för

arbete, som utföres under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över dess utförande, och dels ett undantag för sådant

ackordsarbete av vissa oftare förekommande slag, som utföres av andra

än företagets fast anställda arbetare. I den senare undantagsbestämmelsen

torde därvid böra innefattas arbete med skötsel och upptagning av rotfrukter,

dikning och skogsarbete. Möjligen andra förekommande fall, vilka böra

därmed jämställas, torde kunna vinna beaktande dispensvägen.

Propositionens lagförslag innehöll i anslutning härtill ett undantag under

a) av samma lydelse som motsvarande undantag i den utfärdade lagen samt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

23

elt undantag under b) så lydande: »arbete med skötsel och upptagning av

rotfrukter, dikning samt skogsarbete, i den mån dessa arbeten utföras mot

ackordsersättning av arbetare som icke är fast anställd i rörelsen».

Innehållet av begreppet »fast anställd» har icke närmare angivits i propositionen.

I motionerna I: 418 och II: 797 vid 1936 års riksdag yrkades, att orden »av

arbetare som icke är fast anställd i rörelsen» måtte utgå ur lagtexten. Till

stöd därför anfördes:

Det synes vara olämpligt att göra lagen tillämplig på arbeten, som utföras

mot ackordsersättning av fast anställda arbetare. Härigenom skulle nämligen

lagen komma att gälla för skogsarbetarna vid de skogsbruk, som drivas i

samband med jordbruk, vilka arbetare i stor utsträckning kunna betrakta

sig såsom fast anställda. En sådan utvidgning av lagen skulle ofelbart föranleda

att de nämnda skogsarbetarnas anställningsform ändrades, vilket givetvis

icke skulle vara till deras förmån. Örn lagen genomfördes med den

föreslagna bestämmelsen, som här påtalats, i oförändrad form, skulle ett

stort antal skogsarbetare tillfogas en direkt skada.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 52 (sid. 23):

Med hänsyn därtill att det stöter på särskilda svårigheter och understundom

även praktiska omöjligheter att inordna ackordsarbete, som regelmässigt

förekommer inom jordbruket — avseende skötsel och upptagning av rotfrukter,

dikning samt skogsarbete — under fasta arbetstidsregler, finner utskottet

i likhet med departementschefen, att undantag från tillämpningen av

förevarande lag bör göras för sådant arbete. Skäl hava emellertid icke anförts,

som enligt utskottets åsikt motivera den i departementschefens förslag

gjorda inskränkningen, vilken innefattas däri, att undantaget föreslagits tilllämpligt

allenast beträffande arbetare, som icke är fast anställd i rörelsen

Med hänsyn härtill får utskottet tillstyrka den lydelse av undantaget under

b), som föreslagits i motionerna I: 418 och II: 797.

Beträffande undantaget under a) har utskottet intet att erinra.

I reservationen av sju ledamöter yrkades bifall till propositionen.

Riksdagen godkände utskottets förslag. I

I förevarande proposition yttrar föredragande departementschefen:

Vad angår skötsel och upptagning av rotfrukter mot ackordsersättning

ifrågasätter jag icke någon ändring i gällande lag. Beträffande däremot dikning

och skogsarbete, som utföras på ackord, synas mig skäl icke föreligga

att låta undantaget därutinnan gälla annat arbete än sådant, vilket utföres

av arbetare, som icke är fast anställd i rörelsen. Härutöver har jag, med avvikelse

från 1936 års förslag, funnit även mjölkning mot ackordsersättning

böra undantagas. Till vad jag i denna del i det föregående anfört, vill jag

tillfoga, att det torde vara av betydelse för arbetare, icke minst för statare

och andra fast anställda, vilkas familjemedlemmar åtagit sig sådant arbete,

all -v id behov kunna bistå dem vid dess utförande.

Mot det föreslagna stadgandet framställas anmärkningar i ett flertal motioner.

1 motionerna I: 223 och II: 435 framhålles, att det måste vara särskilt

olämpligt att indraga även ackordsarbete under arbetstidsregleringen. Då

dylikt arbete utfördes på längre avstånd från gården, exempelvis vid skogs
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

arbete vintertiden, hade arbetsgivaren knappast möjlighet att kontrollera arbetstidens

längd. Den i fjol genomförda lagen syntes motionärerna i här berörda

avseenden innebära en väl avvägd och för båda parter rimlig reglering

av arbetsförhållandena vid jordbruket.

I motionen II: 431 hemställes, att riksdagen måtte besluta, att förevarande

stadgande erhåller följande lydelse:

Skötsel och upptagning av rotfrukter, i den män dessa arbeten utföras mot

ackordsersättning, ävensom diknings- och skogsarbeten, i den mån de mot

sådan ersättning utföras av arbetare, som icke är fast anställd i rörelsen.

Detta förslag överensstämmer med Kungl. Maj:ts förslag med den jämkning,

att orden »mjölkning samt» utelämnats.

Till motivering för den i motionen föreslagna lydelsen anföres bl. a.:

Redan nu förekommer ganska ofta att djurskötare anställas att mot viss

summa ansvara för såväl skötsel av alla djur samt all mjölkning, men i den

mån arbetstiden sålunda överskrider 9V2 timma per dag, sättas sådana överenskommelser

ur kraft genom kollektivavtalet. Det är uppenbart, att, därest

det föreslagna undantaget införes i lagen, någon möjlighet inte föreligger

att genom bestämmelser i kollektivavtalet begränsa lagens verkningar. All

erfarenhet talar i stället för att ett blivande kollektivavtal kommer att avfattas

i enlighet med lagen och sålunda medgiva att mjölkningsarbete ej

inräknas i den ordinarie arbetstiden; därmed torde någon verklig kontroll

över djurskötarnas arbetstid eller något ingripande för att eventuellt nedbringa

densamma vara omöjliggjord.

De svårigheter att i vissa fall reglera djurskötarnas arbetstid, som komma

att uppstå om även mjölkning folie under lagen, anser jag mycket väl

kunna övervinnas genom att arbetsrådet, enligt 5 § 2 mom. i förevarande

förslag, efter prövning medgiver längre arbetstid. Därigenom skapas mera

likartade förhållanden, och bättre möjligheter till kontroll över lagens

tillämpning.

I motionen II: 438, vari yrkas avslag å Kungl. Maj:ts förslag i dess helhet,

hemställes i andra hand bl. a., att riksdagen måtte besluta, att förevarande

stadgande skall erhålla följande lydelse:

b) mjölkning, arbete med skötsel och upptagning av rotfrukter samt diknings-

och skogsarbeten i den mån dessa arbeten utföras mot ackordsersättning;
Den

föreslagna lydelsen överensstämmer med gällande lag med den ändring,

att mjölkning upptagits i stadgandet. I motionen anföres bl. a.:

Lantarbetstidslagen gäller ej blott för jordbruk utan jämväl för vissa

skogsbruk, nämligen sådana, som äro att betrakta såsom binäring till jordbruk

av den i lagen förutsatta storleksordningen. Vid dessa skogsbruk finnas

i viss utsträckning fast anställda skogsarbetare. Dessa arbetare sysselsättas

huvudsakligen med ackordsarbete liksom förhållandet är med arbetarna

vid de större skogsbruk, för vilka lantarbetstidslagen icke gäller. Någon

som helst anledning att bedöma de olika skogsarbetarnas förhållanden efter

skilda grunder torde icke finnas. Ett sådant bedömande torde otvivelaktigt

av de utav lagen drabbade arbetarna komma att betraktas som både orättvist

och obilligt. — — —

I motionerna I: 225 och II: 441, vari yrkas avslag å Kungl. Maj:ts förslag i

dess helhet, anföres bl. a.:

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

25

Gentemot den av Kungl. Majit föreslagna bestämmelsen att mjölkning

mot ackordsersättning skall falla utanför lagen finnes intet att i och för sig

erinra.

Däremot synes oss Kungl. Marits förslag, att diknings- och skogsarbeten

mot ackordsersättning, som utföras av fast anställd arbetare, skall föras

under lagen, vara ägnat att ingiva de allvarligaste betänkligheter ur såväl

arbetsgivare- som arbetaresynpunkt.

Först och främst bör därvid ur formell synpunkt den anmärkningen resas

mot stadgandet, att uttrycket »fast anställd» icke utgör någon i praktiken

godkänd term av den klarhet i betydelsen att den utesluter missförstånd.

Förhållandet är tvärtom det omvända. Så länge vi sakna lagstiftning om

arbetsavtalet, är det en olöst fråga, vilka arbetare, som skola anses såsom

fast anställda, och stadgandet kommer därför ofrånkomligen att leda till

tvister och försök att kringgå lagen.---

Vid de jordbruk som drivas i sammanhang med skogsbruk av den mindre

omfattning att lantarbetstidslagen är gällande även för skogen finnas ofta

skogsarbetare anställda under sådana villkor att de måste anses som fast

anställda vilken innebörd detta uttryck än gives.

En stor del av deras arbete utföres regelmässigt mot ackordsersättning,

och den föreslagna lagändringen skulle sålunda komma att ingripa ogynnsamt

i dessa arbetares förhållanden.---Följden av den föreslagna lag
ändringen

torde därför bliva att ifrågavarande arbetare varken själva begära

eller vidare komma att erbjudas fast anställning, vilken utveckling måste

betecknas som en direkt försämring för arbetaren.

Slutligen har i motionen II: 439 framhållits rörande ifrågavarande stadgande

bl. a.:

Beträffande diknings- och skogsarbeten är föreslaget, att desamma skola

undantagas från lagens tillämpning i den mån de utföras mot ackordsersättning

av arbetare som icke är fast anställd i rörelsen. Man observerar

här att uttrycket »fast anställd» icke är definierat, och det torde ge upphov

till varierande tolkningar. Menas härmed årsanställd med stat, månadskarl,

eller person anställd över sommaren? Räknas hit person som har bostad,

vedbrand och potatisland? Räknas hit person som hyr bostad på gården

eller dagsverkstorpare som dikar eller hugger ved eller stock mot ackord på

överdagar? Då det knappast låter sig göra att här finna någon lämplig

gräns, och då å andra sidan tidsövervakning av dikning eller skogsarbeten

på ackord varken är lämplig för arbetsgivaren eller tilltalande för arbetaren,

torde detta stadgande böra bibehållas sådant det är i gällande lag. Dessa

arbeten falla för övrigt mer eller mindre under punkten a) och äro redan

därigenom undantagna från lagens tillämpning.

Till belysning av innebörden av undantagsbestämmelserna vill utskottet

återgiva vad chefen för arbetsrådet John Nordin i en år 1936 utgiven kommentar

till lantarbetstidslagen anfört i fråga om s. k. »blandat arbete»:

På sätt redan förut omnämnts kan det uppenbarligen i vissa fall inträffa,

att en och samma arbetare har att utföra dels arbete, som enligt de här ovan

angivna bestämmelserna är undantaget från lagens tillämpning, och dels arbete,

som faller under lagen (s. k. »blandat arbete»), och fråga uppkommer

då, huru lagen rätteligen skall tillämpas beträffande en dylik arbetare.

För belysande av denna fråga må först redogöras för den praxis, som arbetsrådet

vid tillämpningen av den allmänna arbetstidslagen följt i fråga om

arbetare med »blandat arbete». I början av sin verksamhet tillämpade arbetsrådet

i hithörande fall den s. k. huvudsaklighetsprincipen, enligt vilken

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

man för varje arbetare hade att fastställa, vari hans huvudsakliga arbete bestode.

Om arbetaren huvudsakligen utförde sådant arbete, varå lagen ägde

tillämpning, skulle lieia hans arbete — alltså även den del därav, som omfattade

eljest undantaget arbete — anses falla under lagen. Om arbetaren däremot

huvudsakligen utförde arbete, som i lagen angivits såsom undantaget,

skulle hela hans arbete — alltså jämväl den del därav, som principiellt folie

under lagen — anses undantaget från lagens tillämpning. Med anledning

av anmärkningar, som riktades mot denna princip vid 1921 års revision av

den allmänna arbetstidslagen, beslöt arbetsrådet att ändra sin praxis i angivna

hänseende och att i fortsättningen i stället för »huvudsaklighetsprincipen»

följa en annan regel, som skulle kunna betecknas såsom »delprincipen».

Denna regel, som står i överensstämmelse med lagens ordalydelse

men i praktiken stundom leder till mindre tillfredsställande resultat, innebär

att om en arbetare utför dels arbete, som principiellt faller under lagen, och

dels arbete, som i lagen angives såsom undantaget, lagen skall tillämpas å

den förra delen av arbetet men icke å den senare delen därav.

Såsom exempel på arbetsrådets praxis i förevarande avseende må omnämnas

rådets behandling av ärenden rörande den allmänna arbetstidslagens tilllämpning

å körkarlar vid vissa industriella anläggningar, drivna i förening

med skogsbruk eller jordbruk. På sätt tidigare angivits äger den allmänna

arbetstidslagen enligt särskilda bestämmelser i t § icke tillämpning å skogsbruk,

jordbruk eller djurskötsel. I ett flertal beslut, som meddelades under

år 1920, förklarade arbetsi''ådet, att allt det arbete, som utfördes av körkarlar,

vilka huvudsakligen vore sysselsatta med skogskörslor, körslor för jordbrukets

räkning och stallskötsel, på grund av nämnda stadganden vöre undantaget

från lagens tillämpning men att däremot det arbete, som utfördes

av körkarlar, vilka huvudsakligen vore sysselsatta med körning för arbetsgivarens

fabriksdrift, icke till någon del vore undantaget från lagens tilllämpning.

Efter 1921 års lagrevision har arbetsrådet däremot förklarat, att

därest en och samma körkarl har att utföra både körning för fabriksdriften

och arbete med skogskörslor, körslor för jordbrukets räkning och stallskötsel,

lagen äger tillämpning på den del av arbetet, som utgöres av körning för

fabriksdriften, men icke på den del av arbetet, som utgöres av skogskörslor,

körslor för jordbrukets räkning eller stallskötsel.

Lantarbetstidsutredningen har vid behandlingen av frågan örn djurskötselns

undantagande från lantarbetstidslagens tillämpningsområde redogjort

för den av arbetsrådet numera tillämpade »delprincipen» och i följande yttrande

direkt anslutit sig till nämnda princip:

»Då det heter, att arbete, som innefattar djurskötsel, skall undantagas

från lagens tillämpning, så betyder det icke, att undantaget träder i tilllämpning

endast i fråga örn arbete av mera varaktig natur. Även ett

tillfälligt arbete med djurskötsel, utfört av någon, vars arbetstid eljest

regleras av lagen, skall således anses undantaget. Örn således en icke

djurskötare tillfälligtvis eller vid sidan av sitt egentliga arbete tager befattning

med något till djurvården hörande arbete, skall vid lagens tilllämpning

på hans övriga arbetstid ingen hänsyn tagas till den tid, som

åtgått för djurvården.»

Mot detta uttalande framställdes under ärendets fortsatta handläggning

icke någon erinran.

I fråga om innebörden av det i 1 § a) i lantarbetstidslagen stadgade undantaget

för »arbete som ut föres under sådana förhållanden att det ej kan

anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande» får utskottet

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

27

återgiva följande uttalande om motsvarande bestämmelser i allmänna arbetstidslagen,

som chefen för arbetsrådet gjort i sin förut omnämnda kommentar

till sistnämnda lag:

Tillämpning av ifrågavarande undantagsbestämmelse har i åtskilliga fall

ifrågasatts beträffande s. k. resemontörer, vilkas arbete givetvis i regel icke

kan stå under arbetsgivarens direkta kontroll. Arbetsrådet har emellertid

endast i enstaka fall funnit bestämmelsen vara tillämplig å dylika arbetare.

Anmärkas må dock, att arbetsrådet beträffande resemontörer med stöd av

5 § 1 mom. av lagen medgivit undantag från bestämmelserna i lagens 4 §.

Till arbete, som enligt nu ifrågavarande bestämmelser är undantaget från

lagens tillämpning, hava vidare hänförts vissa husbyggnadsarbeten på landsbygden,

vilka av vederbörande byggmästare mot bestämd ersättning överlämnats

till på respektive platser boende snickare och målare samt utförts av

dessa i mån av tid.

Beträffande stenhuggeriarbete har arbetsrådet meddelat åtskilliga beslut,

och har däri bland annat förklarat arbetet i de s. k. storbrotten vara underkastat

lagens bestämmelser, medan arbetet i »småbrotten» allt efter omständigheterna

i de olika fallen än ansetts undantaget från lagens tillämpning

på grund av bestämmelsen i 1 § a och än hänförligt lill sådant arbete, varå

lagen skall tillämpas.

Utskottet har jämväl på denna punkt ansett sig kunna ansluta sig till Utskottet.

Kungl. Maj:ts förslag.

Beträffande mjölkning mot ackordsersättning vill utskottet erinra om

departementschefens uttalande, att det torde vara av betydelse för arbetare,

vilkas familjemedlemmar åtagit sig sådant arbete, att vid behov kunna bistå

dem vid utförandet av detsamma. I motionen 11:431 har framhållits, att

ifrågavarande stadgande möjliggör, att en djurskötare användes till djurskötsel

under hela den i lag föreskrivna tiden samt därutöver till arbete med

mjölkning mot ackordsersättning under en betydande tidrymd. Utskottet,

som anser, att de i motionen uttalade farhågorna äro överdrivna, vill erinra

örn att någon skyldighet för djurskötare att åtaga sig arbete, vilket oskäligt

inkräktar på den fritid, som denna lagstiftning avser att tillförsäkra honom,

för övrigt icke föreligger.

Vad särskilt angår diknings- och skogsarbeten avser förevarande stadgande

att göra undantag för sådant arbete allenast i den mån detsamma mot

ackordsersättning utföres av arbetare, som icke är fast anställd i rörelsen. I

vissa motioner har framhållits såsom en brist, att begreppet »fast anställd»

icke blivit fixerat. Med hänsyn till anställningsförhållandenas skiftande natur

stöter det givetvis på svårigheter att på ett tillfredsställande sätt i lagen

definiera nämnda begrepp. Man torde emellertid kunna förvänta, att en

praxis rörande begreppets innebörd snart torde komma att utveckla sig inom

arbetsrådet. Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att det enligt

3 § i lagen åligger arbetsrådet att på begäran av bland annat den, vars rätt

därav beröres, avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå

lagen äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen

räkna såsom arbetare.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Sådana arbeten, som avses i stadgandet under b), torde i åtskilliga fall

vara undantagna från lagens tillämpning redan på grund av det under a)

meddelade undantaget för arbete, som utföres under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande.

I det föregående har lämnats en kortfattad redogörelse för den praxis,

som utbildat sig inom arbetsrådet, när det gällt tolkningen av motsvarande

bestämmelse i allmänna arbetstidslagen. Utan att vilja närmare uttala sig

örn de grunder, som böra vara vägledande vid tolkningen av undantaget under

a) i förevarande paragraf av lantarbetstidslagen, anser sig utskottet emellertid

böra framhålla, att vid tillämpningen av stadgandet synnerlig uppmärksamhet

måste ägnas de säregna förhållandena inom jordbruket och

dess binäringar.

I anslutning till vad nu sagts vill utskottet såsom sin mening uttala, att

någon tids erfarenhet av tillämpningen av stadgandena under a) och b) i

förevarande paragraf bör avvaktas. Skulle utvecklingen visa, att dessa stadgandens

avfattning vid tillämpningen föranleda olägenheter av sådan beskaffenhet,

att en omprövning av bestämmelserna framstår såsom nödvändig,

bör en dylik omprövning givetvis komma till stånd.

2 §■

I fråga om 2 § i gällande lantarbetstidslag, i vilket stadgande ändring ej

föreslås i förevarande proposition, ha erinringar framställts i motionerna

II: 438 och II: 440.

Bestämmelsen är av följande lydelse:

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem av

arbetsgivarens familj; samt ej heller

lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning,

bokhållare eller annat kontorsbiträde.

I fråga om överordnade befattningshavare föreslogo de sakkunniga, att

som arbetare ej skall räknas »lantbruksinspektor eller annan befattningshavare

med uppgift att leda och fördela arbetet». I

I yttrandena över sakkunnigförslaget har socialstyrelsen i stället för uttrycket

»befattningshavare med uppgift att leda och fördela arbetet» förordat

allmänna arbetstidslagens formulering »befattningshavare i överordnad

ställning». Sistnämnda uttryck hade av arbetsrådet i enlighet med arbetstidskommitténs

motivering tolkats så, att från lagens tillämpning uteslutits

endast sådana överordnade befattningshavare, som icke alls eller endast undantagsvis

deltoge i arbetet.

Jämväl arbetsrådet har förordat allmänna arbetstidslagens formulering,

vilken enligt rådets mening bättre återgåve vad som enligt de sakkunnigas

motivering åsyftats med bestämmelsen.

Landsorganisationen och lantarbetareförbundet hava uttalat, att formuleringen

»befattningshavare med uppgift att leda och fördela arbetet» vore

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

29

alltför vid och obestämd. Med »uppgift» borde här icke förstås ett endast

tillfälligt uppdrag utan en anställning såsom arbetsledare. I stället har föreslagits

formuleringen »befattningshavare, som är anställd att såsom arbetsgivarens

ställföreträdare leda och fördela arbete, vilket utföres av honom

underställd personal, och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltager».

Befattningshavare, som regelbundet deltager i arbetet, borde däremot

icke undantagas från lagens tillämpning, ehuru så skett i enstaka fall

i arbetsrådets praxis.

I propositionen 230/1936 anförde föredragande departementschefen:

Med hänsyn till vad i yttrandena anförts har stadgandet i departementsförslaget

jämkats till närmare överensstämmelse med allmänna arbetstidslagen.

Härigenom synas i huvudsak de synpunkter hava blivit beaktade, som

av landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet anförts på frågan

örn undantaget för överordnad personal.

I motionen II: 798/1936 av herr Magnusson i Skövde hemställdes, att utskottet

måtte i sin motivering tydligt angiva, att från lagens tillämpning äro

undantagna förmän (trädgårdsmästare).

Till stöd för denna hemställan anfördes, bland annat:

Enligt § 2 undantages från lagens tillämpning befattningshavare i överordnad

ställning. Beträffande i handelsträdgårdar anställda förmän (trädgårdsmästare)

torde det emellertid vara nödvändigt, att i motiveringen (om

ej i lagtexten) preciseras att den omständigheten att denne deltager i arbete

ej för honom in under lagens bestämmelser. Han har obestridligen uppgiften

att leda och fördela arbetet, men detta är av den art, att han bland

annat som instruktör nödgas själv deltaga, varjämte han som försäljare ofta

måste på övertid utföra försäljningsarbete.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 52/1936:

Förevarande paragraf i propositionens lagförslag överensstämmer nära

med motsvarande stadgande i allmänna arbetstidslagen. Utskottet har icke

funnit anledning till erinran mot förslaget i denna del.

Med anledning av yrkandet i motionen II: 798 att det tydligt måtte uttalas,

att förmän (trädgårdsmästare) skola vara undantagna från lagens tillämpning,

vill utskottet framhålla, att det liksom beträffande allmänna arbetstidslagen

enligt utskottets mening måste anförtros åt arbetsrådet att träffa

avgörande, huruvida en person på grund av bestämmelserna i paragrafen

skall anses såsom arbetare eller icke. Arbetsrådet kommer därvid att pröva,

huruvida den person, varom fråga är, verkligen har till sin huvudsakliga

uppgift att leda arbetet, oavsett om han i någon utsträckning själv deltager

i arbetet.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning. I

I motionen II: 438 föreslås nu, att stadgandet skall erhålla följande lydelse

(de kursiverade delarna ange olikheter i förhållande till gällande lag):

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem avarbetsgivarens

familj, samt ej heller

lantbruksinspektor, rättare eller annan befattningshavare i överordnad

ställning, som Ilar att leda och fördela arbetet, övervaka dess utförande eller

bokföra detsamma,

bokhållare eller annat kontorsbiträde.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

I motionen, vari erinras om bl. a. andra lagutskottets uttalande vid 1936

års riksdag, anför motionären:

Jag hyser den meningen, att den föreslagna utökningen av lagen till ett

stort antal medelstora och mindre .jordbruk delvis undanrycker grunden för

utskottets ställningstagande. Vid de många mindre egendomar, som lagen

nu är avsedd att även omfatta, finnas nämligen mera sällan anställda egentliga

lantbruksinspektorer, utan arbetets ledning och fördelning ombesörjes

där otta av s. k. rättare, vilka på grund av arbetarantalets ringa omfattning

givetvis icke kunna vara helt eller ens i övervägande mån sysselsatta med

enbart arbetsledningen utan därjämte själva deltaga i arbetet.

Att sådana arbetsledare skulle lagligen förhindras att arbeta mer än de i

lagen angivna timmarna per dag och vecka, synes mig innebära att de delvis

betagas möjligheten att utföra sina åligganden såsom förmän. En rättare,

som själv deltager i arbetet, skulle nämligen, om han icke undantoges från

de lagliga arbetstidsreglernas tillämpning, hindras från att på annan tid än

den för övriga arbetare gällande arbetsdagen föra dagsverksjournaler och

lönelistor, anteckna uttagen övertid samt framför allt att öva tillsyn över

kvälls- och morgonarbete i stall och ladugård, vilket allt i allmänhet måste

ske på annan tid än den, under vilken utearbetet pågår. Det bör också beaktas,

att det journalförings- och övervakningsarbete, som tillkommer en

rättare, icke är att hänföra till sådant grovarbete, som lagen avser att reglera.

Det är heller icke oväsentligt, att i den lön, som tillkommer en rättare, innefattas

ersättning för hans arbete som förman, d. v. s. för arbete som till viss

del måste utföras på annan tid än den för vanliga arbetare gällande tiden.

Arten ay anställningen och avlöningsformen bör därför vara avgörande för

orn en rättare bör föras under lagens regler eller ej.

Lndantaget i fråga synes därför böra utformas på sådant sätt att därunder

inbegripas arbetsledare, även örn dessa i viss utsträckning deltaga i av dem

fördelat arbete.

I motionen II: 440 hemställes, att ifrågavarande bestämmelse skall på det

sätt ändras, att ordet »trädgårdsförman» inskjutes efter ordet »lantbruksinspektor».

Beträffande den tolkning arbetsrådet givit åt motsvarande bestämmelse i

2 § av allmänna arbetstidslagen — enligt vilken såsom arbetare ej räknas

»verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning» — har i

den förut omnämnda kommentaren till 8-timmarslagen anförts, bland annat:

Till befattningshavare i överordnad ställning hava av arbetsrådet hänförts

föreståndare, verkmästare och förmän inom olika verksamhetsområden, allt

under förutsättning att de icke eller endast undantagsvis deltaga i det av dem

ledda arbetet. I enstaka fall hava hit även räknats befattningshavare, vilka

på ett mera regelbundet sätt deltagit i arbetet men vilkas huvudsakliga uppgift

varit att leda arbetet för ett större antal arbetare. Såsom exempel må

nämnas vissa verkstadsföreståndare hos en större skrädderifirma, vilka under

sammanlagt omkring en tredjedel av sin arbetstid utförde sömnadsarbete i

likhet med övriga arbetare å firmans verkstäder men i övrigt verkställde inriktning

samt ombesörjde inköp av material och dylikt.

Däremot har arbetsrådet i ett stort antal fall förklarat, att vissa befattningshavare,

vilka uppgivits intaga en överordnad ställning, äro att enligt lagen

räkna såsom arbetare. I de flesta hithörande fall hava framställningarna

avsett förmän (maskinmästare, förste maskinister, övermontörer m. fl.), som

regelbundet deltaga i arbetet, eller tillskärare hos mindre skrädderifirmor,

vilka under större delen av veckan utföra sömnadsarbete i likhet med övriga

arbetare.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48. 31

I det år 1936 träffade riksavtalet vid jordbruket återfinnes följande förmansdefinition:
Med

förman förstås här den, som är anställd att såsom arbetsgivarens ställföreträdare

leda, fördela och kontrollera arbete, vilket ntföres av honom underställd

personal och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltager.

1 lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt definieras

»arbetsledare» i samma ordalag som förman i det nyssnämnda riksavtalet.

2 § lantarbetstidslagen överensstämmer i stort sett med motsvarande stadgande

i allmänna arbetstidslagen. Såsom framgår av den av utskottet lämnade

redogörelsen har ifrågavarande bestämmelse ägnats stor uppmärksamhet

under den behandling, som föregått lagens utfärdande. Utskottet finner

ej tillräckliga skäl föreligga att frångå den avfattning, som stadgandet äger

och varom statsmakternas vid lagens tillkomst voro ense.

Beträffande det i motionen II: 440 framställda yrkandet om sådan ändring

! 2 §, att därav klart framgår, att trädgårdsförman är undantagen från lagens

bestämmelser, får utskottet erinra, att detta spörsmål blev föremål för

prövning vid 1936 års riksdag i anledning av en i ämnet väckt motion. Andra

lagutskottet framhöll i anledning av motionen, att det liksom beträffande

allmänna arbetstidslagen måste anförtros åt arbetsrådet att träffa avgörande,

huruvida en person på grund av bestämmelserna i paragrafen skulle anses

såsom arbetare eller icke, samt att arbetsrådet därvid bomme att pröva,

huruvida den person, varom fråga vore, verkligen hade till sin huvudsakliga

uppgift att leda arbetet, oavsett om han i någon utsträckning själv deltoge

i detsamma. Enligt utskottets mening föreligger ej anledning att nu frångå

den uppfattning, varåt utskottet då gav uttryck och mot vilken riksdagen

ej gjorde erinran.

I motionen II: 438 har framhållits, att arbetets ledning och fördelning

samt övervakningen av dess utförande ävensom erforderlig journalföring

vid åtskilliga medelstora och mindre jordbruk ombesörjas av rättare eiler

med dem jämställda befattningshavare, vilka deltaga i arbetet i sådan utsträckning,

att de på grund av den nu gällande avfattningen av ifrågavarande

paragraf icke äro undantagna från lagens tillämpning.

De svårigheter, som möjligen i vissa fall kunna uppstå vid tillämpningen

av lantarbetstidslagen för sådana arbetstagare, varom här är fråga, böra enligt

utskottets uppfattning icke föranleda en utvidgning av undantagsbestämmelsen

i 2 §. Redan i gällande lag finnas vissa stadganden, som äro ägnade att

i avsevärd utsträckning tillgodose de i motionerna II: 438 och II: 440 framförda

synpunkterna. Utskottet syftar närmast på bestämmelsen i 7 § 1 mom. Örn

det för driftens ohindrade gång nödvändigtvis erfordras, att förberedelse- eller

avslutningsarbeten utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, får enligt

detta lagrum nödigt antal arbetare användas därtill å övertid under högst

sju timmar i veckan. Utskottet förmenar, att exempelvis journalföring och

till arbetsledning hörande tillsyningsarbeten före och efter det egentliga arbetet

kunna räknas till sådant arbete, varå berörda stadgande är tillämpligt.

Utskottet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Utskottet.

Såsom närmare framgår av utskottets uttalanden under 4 och 7 §§ föreslår

utskottet sådan ändring av 2 mom. i sistnämnda paragraf, att antalet tillåtna

övertidstimmar under den i lagrummet angivna tidrymden av tolv månader i

följd ökas med 80 till 260. Även härigenom torde de i motionerna framförda

synpunkterna i viss utsträckning hava blivit beaktade. I övrigt vill utskottet

här liksom vid behandlingen av 1 § erinra om att arbetsrådet äger avgöra,

huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå lagen äger tillämpning,

varvid förut nämnda svårigheter säkerligen komma att beaktas.

Utskottet vill slutligen framhålla, att därest synnerliga skäl föreligga att

utsträcka arbetstiden för de i motionerna närmast åsyftade arbetstagarna,

torde arbetsrådet på grund av 5 § icke vägra att lämna medgivande

därtill.

3 §•

I första stycket av lagens 3 § stadgas, att det åligger arbetsrådet att på

begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars rätt

därav beröres, avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå

lagen äger tillämpning, huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna

såsom arbetare eller huruvida arbetare, som sysselsättes med djurskötsel,

skall, jämlikt vad i 1 § första stycket under 1) stadgas, inräknas i det antal

arbetare, som där sägs.

Föredragande departementschefen anför:

Enligt det lagförslag, som nu framlägges, skall djurskötsel inbegripas under

lagens tillämpning. I konsekvens härmed har i förslaget icke upptagits

den av gällande lags motsatta ståndpunkt därutinnan föranledda bestämmelsen,

att arbetsrådet skall hava att avgöra, örn vid bestämmandet av antalet

i en rörelse sysselsatta arbetare djurskötare skall inräknas däri.

Utskottet har intet att erinra mot förevarande stadgande.

4 §•

I 1 mom. av denna paragraf, vilken jämte 5 § handlar om ordinarie arbetstid,

stadgas, att arbetsgivare icke får använda arbetare i arbete, som avses

i 1 § under 1) [jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas

såsom självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan

dess binäring som nyss nämnts], under längre tid, raster oräknade,

än 10 timmar för dygn samt vissa timmar för vecka, som framgår av

följande tabell. Till jämförelse angivas motsvarande siffror ur propositio
-

nen nr 230/1936.

_ , Timmar per vecka

Örn veckans forsta söckendag infaller i ,agen pr0£ nr 230/1936

januari, februari, december............................. 46 41

mars, oktober, november............................... 51 46

april—september....................................... 56 54

Beträffande högst tolv veckor under tiden april—september får veckoarbetstiden

enligt lagen dock utsträckas till 58 timmar.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

33

Enligt 2 mom. i 4 § får arbetsgivare icke använda arbetare till arbete, som

avses i 1 § under 2) [trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag]

under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar samt för två veckor

i följd 106 timmar eller ock vad angår veckor, vilkas första söckendag

infaller under tiden april—september, 112 timmar, därest arbetstiden under

året i övrigt begränsas till högst 100 timmar för två veckor i följd.

De sakkunnigas majoritet (herrar Jeppsson, Löfvander och Carell) föreslog

en arbetstidsreglering, enligt vilken den ordinarie arbetstiden, raster ej inräknade,

för olika tidsperioder begränsades till visst antal timmar, nämligen för

en vecka 46—59 timmar för olika arbetsområden och årstider samt för ett

dygn 10 timmar. Därjämte föreslogs ett årsmaximum av 2,600 timmar. Veckoarbetstidens

anknytning till årstider föreslogs så anordnad, att arbetstiden

beträffande jordbruk med binäringar och byggnadsarbete skulle utgöra för

vecka, vars första söckendag infölle i december—februari 46 timmar, i mars,

oktober eller november 51 timmar samt i april—september 56 timmar eller

under högst tolv veckor, då så erfordrades för sådd med tillhörande för- och

efterbrukning eller för bärgning av hö eller mogen spannmålsgröda, 59 timmar.

Veckoarbetstiden för trädgårdsskötseln föreslogs alternativt till antingen

53 timmar under hela året eller 50 timmar för oktober—mars och 56 timmar

för april—-september.

Vid utformningen av reglerna om veckoarbetstidens längd hade de sakkunnigas

majoritet haft såsom särskilt ögonmärke, att förutsättningar borde skapas

för förkortad arbetstid på lördagar. Då lagförslaget överhuvud taget icke

innehölle bestämmelser om arbetstidens förläggning under dygnet, hade de

sakkunniga icke ansett sig böra lösa frågan om arbetstidens förkortning genom

föreskrift om att arbetstiden på lördagar skulle vara avslutad ett visst

klockslag. I stället hade veckoarbetstiderna avvägts så, att en i praktiken

lämplig uppdelning av veckoarbetstiden borde leda till en lördagsarbetstid ej

överstigande 6 timmar. Majoritetsförslagets veckoarbetstider inom jordbruk

och byggnadsarbete å 46, 51 och 56 timmar vore avsedda att uttagas med respektive

8, 9 och 10 timmar å en var av veckans fem första söckendagar samt

6 timmar på lördagen. Under veckor med 59 timmar måste dock med hänsyn

till bestämmelsen om dygnsmaximum 9 timmar uttagas på lördagen.

Vad angår veckoarbetstiderna för den självständigt bedrivna trädgårdsskötseln

framhöllo de sakkunniga, att dessa i det närmaste motsvarade medeltalet

av de olika veckoarbetstiderna för jordbruk och byggnadsarbete. Skillnaden

mellan arbetstidsregleringen för nämnda olika arbetsområden inskränkte

sig sålunda till en längre gående differentiering inom jordbruk och byggnadsarbete

med hänsyn till jordbrukets större beroende av årstid och väderlek.

Enär beroendet av dessa faktorer även inom trädgårdsskötseln kunde

vara stort, hade för denna näring föreslagits cn alternativ regel med längre

arbetstid under sommarhalvåret och kortare under vinterhalvåret.

I reservation (av herrar Andersson och Johansson) föreslogs, att arbetstiden

för vecka enligt samma uppdelning på årstider som i majoritetsförslaget

Bihang till riksdagens protokoll 1937 9 sami. 2 avd. Nr 48.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

skulle utgöra 41, 46 och 54 timmar inom jordbruk och byggnadsarbete

samt inom trädgårdsskötsel alternativt 48 timmar hela året eller 43 å 53

timmar under respektive vinter- och sommarhalvåret. Särskild a^betstidsreglering

föreslogs för arbetare, som vore anställda uteslutande som kreatursskötare,

nämligen 56 timmar för vecka och 8 timmar för dygn (2,640 timmar

för år).

Reservanterna förklarade, att med de av dem föreslagna veckoarbetstiderna

för egentliga jordbruksarbetare å 41, 46 och 54 timmar dygnsarbetstiden icke

i något fall borde behöva överstiga 9 Va timmar och på lördagar kunde utgöra

6 timmar under vinterhalvåret och 6 1/2 timmar under sommarhalvåret. Denna

indelning komme dessutom att medföra, att arbetet varje dag, även under

sommarhalvåret, kunde avslutas senast kl. 18.

För yttrandena över de sakkunnigas förslag redogöres å sid. 46—48 i propositionen

nr 94.

I propositionen nr 23011936 anförde föredragande departementschefen örn

arbetstiden för det egentliga jordbruksarbetet, bland annat (sid. 89):

Vad angår arbetstidsminskningens omfattning har —- --för mig en hu
vudsynpunkt

på det föreliggande förslaget varit önskemålet att så långt möjligt

ernå likställighet i arbetstidshänseende mellan jordbrukets och industriens

arbetare. Ur denna synpunkt har jag ansett mig böra i princip tillstyrka

reservanternas förslag vad angår maximitidernas utmätande. Då vad reservanterna

föreslagit beträffande fastställandet av veckoarbetstider genomsnittligt

i stort sett motsvarar regleringen enligt allmänna arbetstidslagen och då

samma veckoarbetstiders inbördes avvägning i huvudsak synes vara lämplig,

hava reservationens veckoarbetstider för jordbruk, dess binäringar och byggnadsarbete

upptagits i departementsförslaget. I den mån en sådan med årstiderna

växlande arbetstid i särskilda fall icke erfordras inom vissa binäringar

till jordbruk eller för byggnadsarbete, som faller under denna lag, torde härav

påkallade avvikelser böra medgivas genom dispens av arbetsrådet.

Beträffande arbetstidsregleringen för trädgårdsskötsel biträdde departementschefen

anordningen med tvåveckorsperioder. Med utgångspunkt från

reservanternas veckoarbetstider upptogs i departementsförslaget en begränsning

av arbetstiden för tvåveckorsperioder till 96 timmar, alternativt 86 timmar

under vinterhalvåret och 106 timmar under sommarhalvåret.

I fråga om arbetstidsreglering för djurskötsel framhöll departementschefen

bland annat (sid. 90):

Vid övervägande av å ena sidan behovet av en längre genomsnittsarbetstid

för djurskötseln än för annat jordbruksarbete och å andra sidan betydelsen

av en utjämning av skillnaden i arbetsförhållanden mellan nu ifrågavarande

och övriga arbetargrupper inom jordbruket har jag ansett mig kunna förorda

en arbetstid för djurskötare å 108 timmar för en tid av två veckor, vilken

arbetstid---för övrigt överensstämmer med den av mig för övriga

jordbruksarbetare föreslagna arbetstiden under sommarhalvåret. Vad angår

djurskötares arbetstid för dygn, torde med hänsyn till under utredningen yppade

svårigheter att nedbringa densamma begränsningen därvidlag icke sättas

lägre än till 9 timmar.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Departementschefen uttalade vid remissen till lagrådet örn 4 § bl. a.:

Om en arbetare tillfälligtvis användes uteslutande till djurskötsel, skulle

uppenbarligen svårigheter uppkomma, örn hans arbetstid för vecka respektive

tidrymd av två veckor därvid icke finge utsträckas så att den motsvarade

den för kreaturskötare fastställda. Användes en kreatursskötare tillfälligtvis

till annat arbete, bör av samma skäl bans dygnsarbetstid kunna utsträckas

till den för egentliga jordbruksarbetare medgivna, 10 timmar, medan

å andra sidan, om det tillfälliga arbetet varar en vecka eller därutöver den

under vissa årstider kortare veckoarbetstiden för denna grupp bör komma

honom till godo.

4 § i det till lagrådet remitterade förslaget hade följande lydelse:

1 morn. I arbete varå denna lag äger tillämpning må arbetsgivare icke av arbetare uttaga

längre ordinarie arbetstid, raster oräknade, än nedan i 2 och 3 mom. stadgas, där

ej annat medgives enligt 5 §.

2 mom. I arbete som avses i 1 § under 1) vare för arbetare, som icke i regel användes

uteslutande till djurskötsel, den ordinarie arbetstiden för dygn 10 limmar samt för vecka,

om första söckendagen i veckan infaller i januari, februari eller december, 41 timmar,

örn första söckendagen i veckan infaller i mars, oktober eller november, 46 timmar och

örn första söckendagen i veckan infaller under tiden april—september, 54 timmar.

Användes arbetare tillfälligtvis uteslutande till djurskötsel, må därvid arbetstiden utsträckas

till 54 timmar för vecka och 108 timmar för två veckor i följd.

För arbetare som i regel användes uteslutande tilt djurskötsel vare den ordinarie arbetstiden

för dygn 9 timmar samt för två veckor i följd 108 timmar. Användes sådan

arbetare tillfälligtvis till annat arbete, gälle därvid den arbetstid som i första stycket sägs.

3 mom. I arbete som avses i 1 § under 2) vare den ordinarie arbetstiden för dygn

10 timmar samt för två veckor i följd 96 timmar eller ock vad avser veckor, vilkas första

söckendag infaller under tiden april—september, 106 timmar, därest ordinarie arbetstiden

under året i övrigt begränsas till högst 86 timmar för två veckor i följd.

Lagrådet anförde, att 1 mom. i 4 §, vilket moment närmast hade karaktär

av ett inledande stadgande till de båda följande momenten, kunde uteslutas

och dessa senare med fördel avfattas i närmare överensstämmelse med motsvarande

regler i den allmänna arbetstidslagen. I anslutning därtill syntes

böra övervägas, huruvida icke bestämmelserna örn särskild reglering av arbetstiden

för djurskötare skulle kunna omarbetas till vinnande av större

lättfattlighet och klarhet.

Vid anmälan av lagrådets utlåtande i statsrådet framhöll departementschefen,

bland annat:

Med anledning av vad lagrådet anfört har 1 mom. i 4 § uteslutits samt

paragrafen jämväl i övrigt undergått omredigering, därvid regeln örn djurskötare

givits sådant innehåll alt densamma omfattar samtliga de fall när en

arbetare användes uteslutande till djurskötsel som regleras i lagen. Arbetstiden

har härvid angivits icke få överstiga för dygn 9 timmar samt för två veckor

i följd 108 timmar. Skulle t. ex. en vanlig lantarbetare tillfälligtvis användas

uteslutande till djurskötsel kortare tid än två veckor, torde det utan

att särskilda bestämmelser härom meddelas framgå att veckoarbetstiden i sådant

fall icke må överstiga hälften av den för två veckor föreskrivna, d. v. s.

54 timmar. Även i ett dylikt fall får enligt förslaget dygnsarbetstiden icke

överstiga 9 timmar.

I motionerna I: 418 och II: 797 yrkades, bland annat, ändring i propositionens

lagförslag i fråga om arbetstidssummorna per vecka till överensstäm
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

melse med sakkunnigmajoritetens förslag, d. v. s. respektive 46, 51 och 56

timmar. Med hänsyn till behovet av längre arbetstid särskilt under tiden

för sådd och skörd föreslogs rätt för arbetsgivaren att under tolv veckor under

tiden april—september förlänga den ordinarie veckoarbetstiden med högst

2 timmar eller således till 58 timmar. Det förslag till 4 §, som framlades i

motionerna, upptog — med hänsyn till att djurskötsel enligt motionärernas

mening icke borde underkastas lagens tillämpning — icke bestämmelser om

arbetstid för djurskötare.

Vidkommande trädgårdsskötsel förordades sakkunnigmajoritetens förslag,

anpassat efter tvåveckorsperioder, d. v. s. 106 timmar för två veckor i följd

eller ock vad anginge veckor, vilkas första söckendag infölle under tiden

april—september, 112 timmar, därest arbetstiden under året i övrigt begränsades

till högst 100 timmar för två veckor i följd.

Andra lagutskottet yttrade (sid. 32):

I fråga om principerna för den den tekniska anordningen av en arbetstidsreglering

för jordbruk och trädgårdsskötsel tillstyrker utskottet det förslag,

som framlagts i propositionen. Beträffande arbetstidens längd har utskottet,

på sätt ovan anförts, givit sin anslutning till de förslag, som föreligga i motionerna

1:418 och 11:797. Veckoarbetstiden föreslås sålunda beträffande

jordbruk, dess binäringar och byggnadsarbete till respektive 46, 51 och 56

timmar under de olika tidsperioderna samt i fråga örn trädgårdsskötsel till

106 timmar för två veckor i följd eller ock vad angår veckor, vilkas första

söckendag infaller under tiden april—september, 112 timmar, därest arbetstiden

under året i övrigt begränsas till högst 100 timmar för två veckor i

följd. Dygnsarbetstiden föreslås liksom i propositionens förslag till högst 10

timmar.

Med hänsyn till det obestridliga behovet av längre arbetstid särskilt under

tiden för sådd och skörd föreslår utskottet, i enlighet med yrkanden i motionerna

1:418 och 11:797, rätt för arbetsgivaren att under högst tolv veckor

under tiden april—september utsträcka den ordinarie veckoarbetstiden med

2 timmar eller således till 58 timmar.

Då utskottet avstyrkt, att djurskötsel inbegripes under lagen, följer härav,

att de bestämmelser om arbetstid beträffande djurskötsel, som intagits i propositionen,

böra utgå ur lagen.

I reservation av sju ledamöter yrkades bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. I

I förevarande proposition anför föredragande departementschefen:

Vid bestämmandet av arbetstidens längd har jag, som förut nämnts, sökt

uppnå likställighet mellan arbetarna inom industrien, å ena sidan, samt jordbruket

och därmed jämställda arbetsområden, å andra sidan. Denna likställighet

torde kunna åvägabringas på det sätt, att jordbruks- och trädgårdsarbetarna

som regel erhålla en arbetstid av i genomsnitt 8 timmar. För djurskötare

finner jag mig dock — med hänsyn till behovet av en längre genomsnittsarbetstid

för djurskötseln än för annat jordbruksarbete — böra föreslå

en längsta arbetstid om 108 timmar för en tid av två veckor. I fråga om detaljbestämmelserna

kan jag inskränka mig till en hänvisning till vad jag

därom anfört i propositionen nr 230 till 1936 års riksdag. Viss formell jämkning

har emellertid företagits beträffande 1 mom.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

37

I propositionen har å sid. 6—8 lämnats en redogörelse för gällande avtalsförhållanden

för lantarbetare, till vilken redogörelse utskottet får hänvisa.

I motionerna göras åtskilliga anmärkningar mot den föreslagna ändringen.

I motionerna I: 223 och II: 435, vari yrkas avslag å Kungl. Maj:ts förslag,

anföres bl. a., att den i propositionen föreslagna ytterligare begränsningen av

veckoarbetstiden förefaller vara motiverad mera som ett hävdande av principen

örn åtta timmars arbetsdag än av ett verkligt praktiskt behov. Så skiftande

som arbetsförhållandena vore vid jordbruket, nied nödtvungna avbrott

för ogynnsam väderlek och dylikt, vore intensiteten och pressningen av

arbetstakten en helt annan än vid industrien.

I motionerna I: 225 och II: 441, vari jämväl avslagsyrkande framställes,

yttras bl. a.:

De av Kungl. Maj:t föreslagna veckoarbetstiderna synas för övrigt icke ha

beräknats med hänsyn å ena sidan till att jämnt antal timmar eller ens jämnt

antal halvtimmar skall kunna uttagas under måndag t. o. m. fredag samt å

andra sidan till att lördagsarbetstiden enligt gällande kollektivavtal icke må

överstiga 6 timmar. Om lördagsarbetstiden under sommarhalvårets veckor

fastställes till nämnda antal 6 timmar, kommer nämligen dagsarbetstiden under

veckans övriga söckendagar att utgöra 9 timmar och 36 minuter. Detta

förhållande visar i huru ringa mån Kungl. Maj:t synes lia genomtänkt förslagets

praktiska konsekvenser. Naturligtvis kan arbetstiden förlängas med

9 timmar till en var av veckans söckendagar, alltså tillhopa 54 timmar, men

detta innebär att lördagsarbetstiden icke förkortas. Vi vilja dock betona betydelsen

av en kortare arbetstid på lördagen, önskligt är därför att arbetstiden

ordnas så att sommartid 10 timmar per dag kan uttagas under måndag

—fredag och 6 timmar på lördag, därest icke särskilda förhållanden annat

påkalla.

Svårigheterna att genomföra den föreslagna minskningen av arbetstiden

för egentligt jordbruksarbete äro sålunda stora. Ännu allvarligare äro dock

de svårigheter som komma att möta vid ett försök att genomföra Kungl.

Maj.ts förslag om laglig begränsning även av kreatursskötarnas arbetstid.

Det torde kunna ifrågasättas om det med hänsyn till de tekniska möjligheterna

alls är genomförbart, när det gäller de mindre jordbruken.

I motionen II: 438, vari i första hand yrkas avslag å Kungl. Maj:ts förslag,

hemställes i andra hand, att 1 mom. i ifrågavarande paragraf måtte erhålla

den lydelse, som återgivits ovan å sid. 2. Det av motionären föreslagna momentet

överensstämmer helt med gällande lag med tillägg av två bestämmelser.

Enligt den ena skall arbetstiden påbörjas och avslutas på den arbetsplats,

som arbetsgivaren generellt eller för varje särskilt fall anvisat arbetaren.

Enligt den andra bestämmelsen, som motsvarar sista stycket i 4 §

1 mom. i Kungl. Maj:ts förslag, skall beträffande arbetare, som användes uteslutande

till djurskötsel, i stället för vad i momentet förut sagts gälla, att

arbetstiden icke må överstiga för dygn 10 timmar samt för 13 dggn i följd

108 timmar.

I motionen har till stöd för dessa ändringsförslag andragits bl. a.:

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Medan man vid fabriksdriften kan tillgodogöra sig så gott som 100 % effektiv

arbetstid av nettoarbetstiden, uppgår, enligt utförda undersökningar,

jordbrukets motsvarande siffra ej ens till 70 %>. — •—--------

Jordbruket kommer alltså vid en genomsnittlig arbetstid av 8 timmar per

dag att med hänsyn till arbetstiden belastas med inemot 30 % hårdare än

industrien. Det synes därför böra vara ur rättvise- och skälighetssynpunkt

högst angeläget för envar av riksdagens ledamöter att, oavsett politisk uppfattning

och just med hänsyn till kravet på jämställdhet de olika näringarna

och deras arbetare emellan, medverka till att den likställighet, som man avser

att åvägabringa, ej blott blir formell utan framför allt reell.

Jag syftar närmast på det förhållandet, att industriarbetarna få på sin egen

lid begiva sig till arbetsplatsen, medan gällande lantarbetstidslag ej utsäger,

om jordbruksarbetarna, vilka vanligen bo på den egendom, där de arbeta,

skola börja sin lagligen reglerade arbetstid på arbetsplatsen, eller örn de skola

vara berättigade att använda en ej obetydlig del av den knappt tillmätta

lagstadgade arbetstiden för att förflytta sig ut till arbetsplatsen.----

En komplettering av lagen med en bestämmelse därom, att arbetet i nissa

fall skall börja på arbetsplatsen är därför befogad och skälig.

Jag är —--av den bestämda uppfattningen att rättigheten att utöka ar
betstiden

med 2 timmar per vecka under visst antal veckor under sommarhalvåret,

såsom grundad på ett faktiskt behov, bör bibehållas.

Vad härefter beträffar kreatursskötselns inordnande under lagen, innebär

Kungl. Maj:ts förslag att kreatursskötarnas arbetstid skall utgöra högst 108

timmar per 14-dagars period. Detta betyder att kreatursskötarna i ladugårdar,

där arbetet icke kan nedpressas under 9 timmar per dag, vilket i allmänhet

torde bli fallet, komma att erhålla ledigt två dagar per 14-dagarsperiod eller

med andra ord var sjunde dag.----------—- —• -—--

Ur alla synpunkter bäst synes dock vara att arbetstidsperioden för kreatursskötare

sättes till 13 dagar i stället för föreslagna 14 dagar. Kreatursskötarna

kunna därvid beredas ledighet var 13:e dag, vilket i och för sig

innebär en förbättring mot nuvarande förhållanden på fria arbetsmarknaden.

I motionen II: 439 framhålles bl. a.:

—--Enbart ut- och inryckningarna från utställningsplatsen till den

egentliga arbetsplatsen för dagen taga från V-s till V2 timme per gång, vilket

vid 22 förflyttningar per vecka betyder en minskning av den effektiva arbetstiden

med 5 V2 ali timmar per vecka. Dessutom förekomma vid arbete

inom lantbruket så många störningar, avbrott och vilopauser av olika anledningar,

att gjorda observationer (se Lantarbetstidsutredningen sid. 54—561

visa att den effektiva arbetstiden, d. v. s. den tid under vilken ett för arbetsgivaren

nyttigt arbete utföres, knappast uppgår till ens 70 %> av den tid för

vilken arbetaren erhåller betalning. Detta betyder att lantarbetsgivaren efter

de nya bestämmelserna i medeltal vad angår effektiv arbetstid endast skulle

lia till förfogande en 34 timmars vecka.

För att något förbättra denna mycket låga siffra, måste det, i händelse

Kungl. Maj:ts proposition skulle i avseende på veckoarbetstiderna bliva genomförd,

vara en oeftergivlig fordran att arbetare som ej köra hästar och ej

äro beroende av dem finnas å anvisade egentliga arbetsplatser ute å fälten eller

annorstädes och arbeta där från arbetstidens början till dess slut.

I motionen II: 440, vari yrkats avslag å Kungl. Maj:ts förslag, har i andra

hand hemställts, att 4 § 2 mom. måtte erhålla den lydelse, som återgivits å

sid. 3 i detta utlåtande. Denna lydelse skiljer sig från det i propositionen

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

39

nr 94 framlagda förslaget allenast därigenom, att timantalet »106» och »86»

i sistnämnda förslag i motionen utbytts mot »112» resp. »80».

I motionen anföres bl. a.:

Är det nödvändigt alt ytterligare minska den sammanlagda arbetstiden under

året, måste enligt vår bestämda uppfattning under alla förhållanden de

nuvarande 112 timmarna bibehållas för månaderna april—september. Härav

föranledd ytterligare minskning av arbetstiden under vinterhalvåret må

då i stället vidtagas. Denna uppfattning delas helt av trädgårdsodlingens olika

organisationer.

Angående innebörden av begreppet arbetstid får utskottet lämna följande

uppgifter.

Sålunda anförde lantarbetstidsutredningen i detta ämne:

Med arbetstid i förslagets mening avses den tid, då arbetaren står till

arbetsgivarens förfogande.---- Tid, som åtgår för förflyttning från ar
betarens

bostad och till arbets- eller utryckningsplatsen och omvänt, ingår

icke i arbetstiden, men väl tid, som åtgår för ut- och inryckning.

Gällande riksavtal vid jordbruket innehåller i § 5 p. 12 följande bestämmelse

om arbetstid:

Beträffande egentliga jordbruksarbetare gäller, att de lia att inställa sig

till arbete å för arbetets början bestämda tidpunkter, efter arbetsgivarens val

antingen å utställningsplatsen eller å den arbetsplats, som generellt eller för

varje särskilt fall blivit arbetaren av arbetsgivaren eller dennes ställföreträdare

anvisad; den senare dock endast i vad angår arbetare, som vid arbetet

i fråga ej kör hästar, samt med iakttagande därav att arbetaren icke skall

behöva lämna sin bostad tidigare än som är fallet, örn han har att inställa

sig på utställningsplatsen.

Arbetet å fälten avslutas ej tidigare än som kräves för att arbetaren skall

hinna återvända till utställningsplatsen vid den för arbetets avslutande bestämda

tidpunkten.

I fråga om ersättningsarbete innehåller riksavtalet följande bestämmelse:

Samtliga vid samma arbetsplats anställda fullgoda arbetare utom

chaufförer, snickare, smeder och andra arbetare, vilka ej deltaga i egentligt

jordbruksarbete eller vilka anställas för tillfälligt behov (i regel kortare tid än

två månader i följd), äro skyldiga att, då arbetsgivaren så påfordrar, vid behov,

såsom vid sjukdom, å fridagar, vakans m. m. dylikt, i tur och ordning

utföra annan arbetares åligganden, ävensom att eljest, då enahanda omständigheter

eller trängande fall därtill föranleda, verkställa anvisat arbete, även

om detta icke skulle ligga inom ramen av hans ordinarie arbete.

Utskottet anser starka skäl tala för den av Kungl. Maj:t föreslagna begränsningen

i arbetstiden och vill därför tillstyrka ifrågavarande stadgande.

Tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna torde emellertid kunna föranleda

vissa svårigheter, särskilt vad angår kreatursskötseln vid mindre och medelstora

gårdar. I syfte att mildra de befarade olägenheterna föreslår utskottet,

att möjlighet beredes arbetsgivare att taga i anspråk ett större antal övertidstimmar

än som för närvarande enligt 7 § 2 mom. i lagen är medgivet. Maximiantalet

tillåtna övertidstimmar under den i momentet angivna tidrymden

av tolv månader i följd bör enligt utskottets mening höjas från 200 till 260.

Utskottet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Utskottet vill framhålla, att den särskilda bestämmelsen i förevarande

stadgande beträffande djurskötsel avser allenast det fall, att en arbetare användes

uteslutande till dylikt arbete. Om alltså en arbetare under en dag

användes dels till vanligt jordbruksarbete och dels till kreatursskötsel, skall

den allmänna regeln gälla. Därest en lantarbetare tillfälligtvis användes uteslutande

för djurskötsel, torde, såsom föredragande departementschefen uttalat

vid sin anmälan av lagrådets utlåtande i statsrådet, av förevarande paragraf

framgå, att veckoarbetstiden i sådant fall icke må överstiga hälften av

den för två veckor föreskrivna, d. v. s. 54 timmar, samt att jämväl i ett dylikt

fall dygnsarbetstiden icke får överstiga 9 timmar.

Vid de smärre gårdarna torde det bliva nödvändigt, att arbetare, som äro

anställda för att utföra vanligt jordbruksarbete, i större utsträckning än hittills

varit fallet beordras att tjänstgöra i stället för kreatursskötare under

dennes ledighetsdagar. Utskottet utgår ifrån att sådana arbetare beredvilligt

skola bidraga till att även i detta hänseende underlätta arbetstidsregleringen.

I detta sammanhang vill utskottet erinra örn den ovan återgivna bestämmelsen

i riksavtalet om ersättningsarbete, vilken torde kunna tjäna till vägledning.

I vissa av de i anledning av propositionen väckta motionerna har uppmärksamhet

ägnats frågan om innebörden av begreppet arbetstid. Sålunda har i

motionen II: 438 föreslagits ett tillägg till förevarande stadgande av innehåll,

att arbetstiden skall påbörjas och avslutas på den arbetsplats, som arbetsgivaren

generellt eller för varje särskilt fall anvisat arbetaren. Utskottet vill

i anledning härav erinra örn lantarbetstidsutredningens ovan återgivna uttalande,

att tid, som åtgår för förflyttning från arbetarens bostad till arbets- eller

utryckningsplatsen och omvänt, icke inräknas i arbetstiden, men väl tid, som

åtgår för ut- och inryckning. Enligt gällande riksavtal för jordbruket hava

egentliga jordbruksarbetare att inställa sig till arbete å för arbetets början

bestämda tidpunkter, efter arbetsgivarens val antingen å utställningsplatsen

eller å den arbetsplats, som generellt eller för varje särskilt fall blivit arbetaren

av arbetsgivaren eller dennes ställföreträdare anvisad, den senare dock

endast i vad angår arbetare, som vid arbetet ifråga ej kör hästar. Dock skall

enligt avtalet iakttagas, att arbetaren icke skall behöva lämna sin bostad tidigare

än som är fallet, om han har att inställa sig på utställningsplatsen. Arbetet

å fälten skall enligt samma avtal ej avslutas tidigare än som kräves för

att arbetaren skall hinna återvända till utställningsplatsen vid den för arbetets

avslutande bestämda tidpunkten.

Utskottet vill rörande detta spörsmål framhålla, att det med hänsyn till

de skiftande förhållandena inom jordbruket givetvis stöter på svårigheter att

i lag närmare angiva vad som skall anses vara arbetstidens början och slut.

Det torde såsom hittills vara lämpligt att överlämna åt de avtalsslutande parterna

att träffa överenskommelse i sådant hänseende.

5 §•

Denna paragraf innehåller i 1 mom. bestämmelser örn viss överflyttning

av arbetstid. Därest den längsta arbetstid, som jämlikt 4 § 1 mom. eller

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

41

endera bestämmelsen i 2 mom. av samma paragraf får uttagas under veckor,

vilkas första söckendag infaller i februari eller mars, å någon ort

eller i något företag skulle finnas icke vara tillfyllest, må arbetsgivare under

högst tre perioder, varje period omfattande två veckor, förlänga denna

arbetstid med 2 1/2 eller 5 timmar i veckan. Sådan åtgärd får emellertid

vidtagas allenast under den förutsättningen, att motsvarande förkortning

av arbetstiden ägt rum under de veckor, vilkas första söckendag infallit

i november eller december året förut. — Om det i annat fall, än i 1 mom.

sägs, finnes av synnerliga skäl påkallat, att arbetstiden anordnas på annat

sätt eller utsträckes längre, för år räknat, än i 4 § stadgas, äger arbetsrådet

jämlikt 5 § 2 mom. lämna medgivande därtill. — Enligt 5 § 3 mom. får undantag

från de i 4 § angivna begränsningarna medgivas av arbetsrådet, då det

av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller

annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras

av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom

kommer att oskäligt utsträckas.

De sakkunnigas majoritet (herrar Jeppsson, Löfvander och Carell) föreslogo

den rätt till överflyttning av arbetstid från november—december till

februari—mars, som sedermera infördes i 1 mom. av lagens 5 §.

I reservation (av herrar Andersson och Johansson) anfördes, att rätt till

överflyttning av arbetstid på sätt de sakkunniga föreslagit icke vore av behovet

påkallad.

Vad angår dispensregler föreslogo de sakkunniga (6 § 2 mom. i majoritetens,

9 § i reservanternas förslag) befogenhet i två fall för arbetsrådet att

meddela dispens från huvudreglernas tillämpning; så skulle kunna ske i allmänhet,

när det funnes av synnerliga skäl påkallat, och eljest örn det av uttalanden

från arbetarorganisationer eller annorledes framginge, att det stora

flertalet arbetare, som skulle beröras av undantaget, funne detsamma önskvärt

och arbetstiden ej därigenom komme att oskäligt utsträckas.

Förslaget motsvarade två av de fem dispensreglerna i allmänna arbetstidslagen

(5 §), beträffande det förstnämnda, allmänna fallet dock med den olikheten,

att därför enligt nämnda lag erfordras, att eftergiften påkallas till undvikande

av allvarligt missförhållande. Allmänna arbetstidslagens tre övriga

dispensfall saknade direkta motsvarigheter i förslaget, nämligen eftergifterna

för arbete, som är beroende av årstid eller väderlek eller eljest av växlande

längd, för visst skiftarbete på söndagar samt för arbete, som fortgår under

kortare tid eller medför ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen

stort allmänt intresse.

De sakkunniga framhöllo, att i förslaget den allmänna dispensregeln givits

större räckvidd än i allmänna arbetstidslagen av det skälet, att förslaget icke

upptoge några direkta motsvarigheter till allmänna arbetstidslagens sistnämnda

tre dispensfall. De sakkunniga holle före, att det numera borde

kunna överlämnas åt arbetsrådet att utan närmare anvisningar i lagtexten be

döma, när sådant fall kunde anses föreligga, att eftergifter från huvudreg
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

lema borde komma i fråga, ävensom på vad sätt eftergifterna borde gestaltas.

Med den av de sakkunniga föreslagna formuleringen syntes det icke finnas

anledning antaga annat, än att bestämmelsen skulle komma till varsam användning.

I några yttranden föreslogs möjligheten till överflyttning utvidgad, i andra

yttranden åter kritiserades förslaget.

Bestämmelsen avstyrktes av arbetsrädet, som fann densamma alltför invecklad

för att kunna, i varje fall inom det mindre jordbruket, tillämpas på

rätt sätt och därjämte i hög grad ägnad att försvåra kontrollen över lagens

efterlevnad. Ifrågavarande behov av ändring borde tillgodoses dispensvägen.

En minoritet inom arbetsrädet, ledamöterna Almström och Söderbäck, förordade

bestämmelsen och framhöll, att dispensförfarandet så långt möjligt

borde undvikas, därest lagen komme att omfatta även mindre företag i den

utsträckning, sakkunnigmajoriteten föreslagit.

Beträffande dispensreglerna anmärkte arbetsrädet, alt dess möjlighet att

meddela eftergift alltför snävt begränsats genom föreskriften, att densamma

skulle vara av synnerliga skäl påkallad. Rådets motsvarande befogenhet enligt

allmänna arbetstidslagen vore betydligt mera vidsträckt. Eftergift borde

kunna meddelas »av särskilda skäl» eller »med hänsyn till särskilt förhållande»,

möjligen därjämte, i likhet med vad i allmänna arbetstidslagen

medgåves, i vissa särskilda, närmare angivna fall. I

I propositionen nr 230/1936 anförde departementschefen (sid. 91 och 93):

Bestämmelsen örn möjlighet att överflytta arbetstid har i yttrandena föreslagits

utvidgad att avse vissa andra årstider, inom vilka för olika trakter

eller arbetsområden liknande förskjutningar vore önskvärda. Arbetsrådets

majoritet avstyrker däremot bestämmelsen såsom alltför invecklad och svårtillämpad;

det behov, som därmed avsåges, borde enligt arbetsrådets mening

tillgodoses i form av dispens. — Till vad arbetsrädet sålunda anfört vill iag

ansluta mig, så mycket hellre som dispensförfarandet i allt fall torde böra

tillämpas för tillgodoseende av andra önskemål örn förskjutning av arbetstid.

I fråga om dispens torde böra särskiljas å ena sidan de fall, där den

genomsnittliga arbetstiden enligt huvudregeln icke behöver överskridas utan

endast fördelas på annat sätt mellan årstider, veckor, dygn eller andra

perioder, och å andra sidan de fall, där ett överskridande av den genomsnittliga

arbetstiden påkallas. Vad förstnämnda fall angår, torde en mycket

vittgående regel kunna uppställas, varemot för sistnämnda fall sakkunnigförslagets

strängare krav synas böra upprätthållas. Det lärer nämligen stå

i god överensstämmelse med departementsförslagets förutnämnda huvudsyfte

om likställighet med industrien vad avser den genomsnittliga arbetstiden,

att strängare villkor för dispens uppställas först då fråga är örn överskridande

av denna tid, medan en annan fördelning av arbetstiden mellan

olika perioder må kunna tillåtas så snart skäl därtill förebringas. I enlighet

härmed hava i 1 och 2 mom. av departementsförslagets 5 § införts särskilda

regler för dessa fall. Då den fördelning av den ordinarie arbetstiden,

som stadgas i 4 §:s huvudregel, sker inom ramen av kalenderåret, har det

förstnämnda dispensfallet angivits så, att den ordinarie arbetstiden utan att

förlängas, för år räknat, fördelas på annat sätt än enligt huvudregeln. Tyd
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets ullåtande Nr 48.

43

ligell kan en sådan ändrad fördelning ske även inom en kortare tidrymd

än ett år, exempelvis under en anställning endast för sommarmånaderna,

därest nämligen de varandra kompenserande förändringarna alla infalla

under den ifrågavarande kortare tiden; genom en sådan åtgärd förlängés

icke arbetstiden, för år räknat. Det senare dispensfallet har följaktligen

angivits som det fall, då den ordinarie arbetstiden utsträckes längre, för år

räknat, än enligt huvudregeln.

I 3 mom. har upptagits i huvudsak oförändrad regeln örn undantag jämlikt

arbetarmajoritetens samtycke, mot vilken bestämmelse ingen erinran

framställts i yttrandena.

I motionerna I: 418 och II: 797 föreslogs, dels att de av sakkunnigmajoriteten

föreslagna bestämmelserna örn rätt att överflytta arbetstid måtte införas

som mom. 1 i 5 §, dels ock att i samma paragraf måtte upptagas de bestämmelser,

som framlagts i 6 § 2 mom. av sakkunnigmajoritetens förslag.

Andra lagutskottet yttrade (sid. 35):

Den av de sakkunnigas majoritet föreslagna rätten att överflytta arbetstid

från november—december till februari—mars har icke upptagits i propositionen.

Enligt utskottets mening föreligger emellertid med hänsyn till

de olikheter beträffande dagsljusets längd och arbetsuppgifternas art, som

förekomma mellan olika delar av landet, på flera håll ett särskilt behov att

vid vissa tider på året tillämpa en längre arbetstid än den, som med fördel

kan praktiseras på andra orter. Utskottet tillstyrker därför, att i lagen införas

bestämmelser om rätt till sådan arbetstidsöverflyttning.

Beträffande möjligheterna till dispens i fråga örn ordinarie arbetstid har,

såsom framgår av departementschefens anförande, i propositionen framlagts

förslag till en reglering, som skiljer sig från den av de sakkunniga föreslagna.

Enligt propositionens lagförslag äger arbetsrådet medgiva, att arbetstiden

utan att förlängas, för år räknat, må fördelas på annat sätt än i 4 §

angives »när skäl därtill äro», under det att medgivande till utsträckning

av den ordinarie arbetstiden längre, för år räknat, än i 4 § sägs, får medgivas

av arbetsrådet endast då sådant finnes vara »av synnerliga skäl påkallat».

De sakkunnigas förslag samt motionerna I: 418 och II: 797 innehålla den

allmänna dispensregeln, att arbetstiden får anordnas på annat sätt eller

utsträckas längre, för år räknat, än i 4 § sägs, endast där det befinnes vara

»av synnerliga skäl påkallat».

Utskottet finner ej skäl förebragta, som böra föranleda till ett frånträdande

av de sakkunnigas förslag. Utskottet får därför tillstyrka, att den i motionen

I: 418 och II: 797 föreslagna lagtexten måtte, dock med viss mindre formell

jämkning, antagas av riksdagen.

Beträffande 3 mom. i propositionens lagförslag har utskottet intet att erinra.

1 reservation av sju ledamöter yrkades bifall till propositionen.

Riksdagen biföll utskottets förslag.

I förevarande proposition anför föredragande departementschefen:

De olikheter beträffande dagsljusets längd och arbetsuppgifternas art, som

förekomma mellan skilda landsdelar, hava föranlett en bestämmelse i 1

mom. av förevarande paragraf örn rätt för arbetsgivaren att i viss ordning

överflytta arbetstid från november—december till februari—mars. Jag anser

däremot — i överensstämmelse med den åsikt härom, som uttalats av

arbetsrådet — att det behov av sådan överflyttning, som kan förefinnas, bör

tillgodoses i form av dispens.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Om arbetsgivare i annat fall än beträffande den i första momentet omnämnda

överflyttningen av arbetstid från höst till vår vill fördela arbetstiden

— utan att fastställd tid för år räknat överskrides — på annat sätt än i lag

föreskrives, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill, örn det »finnes av

synnerliga skäl påkallat». Samma bestämmelse gäller, örn arbetsgivaren avser

att utsträcka arbetstiden längre för år räknat än som föreskrives i 4 §.

Enligt det i propositionen nr 230 till 1936 års riksdag framlagda förslaget

ägde arbetsrådet medgiva, att arbetstiden utan att förlängas för år räknat

finge fördelas på annat sätt än i 4 § angåves »när skäl därtill äro». Den

strängare bestämmelsen, att synnerliga skäl skulle påkalla ändring, gällde

enligt samma förslag endast för det fall, att arbetstiden avsåges att utsträckas

längre för år räknat än i 4 § sägs. Tillräckliga skäl synas mig icke hava

blivit förebragta för den begränsning av arbetsrådets befogenhet att meddela

dispens, som gällande lag föreskriver. Jag anser mig därför böra föreslå, att

5 § gives den avfattning, som föreslogs i 1936 års proposition.

I motionerna II: 438 och II: 439 framställas vissa erinringar mot ifrågavarande

paragraf.

I motionen 11:438, vari yrkas avslag å Kungl. Maj:ts förslag, föreslås i

andra hand den lydelse, som återgives å sid. 2 i detta utlåtande. 1 mom.

i motionärens förslag överensstämmer med 1 mom. i gällande lag med den

ändring, att texten »veckor, vilkas första söckendag infaller i februari eller

mars» utbytts mot »februari eller mars», texten »2J/2 eller 5 timmar i veckan»

mot »högst 10 timmar per tvåveckorsperiod» samt texten »de veckor,

vilkas första söckendag infallit i november eller december» mot »november

och december». 2—4 mom. i motionärens förslag äro likalydande med 1—3

mom. i Kungl. Maj:ts förslag.

I motionen anföres bl. a.:

En annan betydelsefull ändring i gällande lags bestämmelser innefattas

i Kungl. Maj:ts förslag att rätten till överförande av viss arbetstid från november—december

till februari—mars månader skall uteslutas ur lagen.

Ifrågavarande rätt har under den korta tid, under vilken gällande lag varit

verksam, visat sig ha stor betydelse särskilt i mellersta och norra Sverige, där

ljusförhållandena och jordbruks- (och skogs-) driftens anordning kräver

längre arbetstid i februari—mars månader.

Visserligen har Kungl. Maj :t i gengäld föreslagit en utökad befogenhet för

arbetsrådet att medgiva dispens, men enligt min mening föreligger det ett

betydligt större värde i att äga en lagligen tillerkänd rätt att överflytta vissa

timmar än att blott äga befogenhet att hos en myndighet ansöka om sådan

rätt. Det är därför angeläget att bibehålla den hittillsvarande bestämmelsen

örn rätt att överflytta viss arbetstid från höst till vår, vilken på intet sätt

kränker arbetarnas rätt till ordnad ledighet utan tvärtom tjänar deras intresse

av att ej behöva arbeta efter mörkrets inbrott.

I motionen 11:439 uttalas:

I fråga om 5 § finner man att Kungl. Maj:t föreslagit borttagande av nu

där upptagna och i vinter inom lantbruket allmänt praktiserade stadgande

örn överflyttning av arbetstid. Härom må sägas att nyttan och behovet av

sådan överflyttning väsentligt minskas om veckoarbetstiderna reduceras såsom

i 4 § föreslagits. Dock torde arbetsrådet bli strängt belastat med skrivelser,

örn individuell tillåtelse skall sökas av var och en som önskar annan

förläggning av arbetstiden.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

45

De olikheter beträffande dagsljusets längd och arbetets art, som förekomma

mellan olika delar av landet, hava föranlett en bestämmelse i 1 mom. av förevarande

paragraf om rätt för arbetsgivaren att i viss ordning överflytta arbetstid

mellan vissa årstider. Kungl. Majit har nu föreslagit, att detta stadgande

om överflyttning av arbetstid skall utgå. Föredragande departementschefen

har i anslutning härtill uttalat, att det behov av sådan överflyttning,

som kunde förefinnas, borde tillgodoses genom dispens. Enligt utskottets

mening föreligger i betydande utsträckning ett dylikt behov särskilt i norra

och mellersta delarna av landet. Därest detta skulle tillgodoses dispensvägen,

finnes det anledning befara, att arbetsrådet varje år komme att få mottaga

ett avsevärt antal ansökningar med begäran om överflyttning av arbetstid, av

vilka många icke torde komma att avse överflyttning i större omfattning än 5 §

1 mom. i gällande lag utan dispens medgiver. Då det torde kunna förväntas,

att arbetsrådet i allmänhet bifölle dessa ansökningar, skulle resultatet av den

nu ifrågasatta lagändringen i många fall bliva en onödig omgång för arbetsgivarna

och en icke oväsentlig ökning av arbetsrådets arbetsbörda. Vid sådant

förhållande har utskottet funnit övervägande skäl tala för att ifrågavarande

paragraf lämnas oförändrad. Ej heller torde de i motionen II: 438 föreslagna

jämkningarna böra föranleda någon omredigering av ifrågavarande

stadgande. Utskottet tillstyrker därför, att 5 § bibehålies i sin gällande lydelse.

Utskottet förutsätter därvid, att arbetsgivare och arbetstagare träffa

överenskommelser om sådan förläggning av arbetstiden, att båda parternas

intressen i görligaste mån tillgodoses.

6 §■

6 § i lagen innehåller bestämmelser örn s. k. nödfallsarbete, d. v. s. sådant

arbete utöver den ordinarie, eventuellt genom dispens medgivna arbetstiden,

som nödvändiggöres med hänsyn därtill, att natur- eller olyckshändelse

eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat driftsavbrott eller

medfört överhängande fara därför eller för skada å liv, hälsa eller egendom.

Föredragande departementschefen anför:

Enär bestämmelserna i det nu framlagda lagförslaget skola äga tillämpning

i fråga om djurskötsel, erfordras ett stadgande rörande arbete, som

utanför den ordinarie arbetstiden vållas av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall

bland djuren. Sådant arbete synes mig närmast vara att hänföra till

nödfallsarbete. Bestämmelser därom torde fördenskull upptagas i 6 §,

lämpligen som mom. 2, varvid det nuvarande innehållet i samma paragraf

får bilda mom. 1.

Utskottet har intet att erinra mot det föreslagna stadgandet.

7 §•

I fråga om denna paragraf har intet ändringsförslag framställts i propositionen.

Stadgandet är av följande lydelse.

Utskottet.

Utskottet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Utskottet.

1 morn. Erfordras för driftens obehindrade gång nödvändigtvis att förberedelse-

eller avslutningsarbeten utföras före eller efter den allmänna arbetstiden

eller såvitt angår trädgårdsskötsel att vakt-, vattnings- eller andra underhållsarbeten

eljest utföras utom den allmänna arbetstiden, må nödigt antal

arbetare därtill användas å övertid under högst 7 timmar i veckan.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn

till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete å övertid,

vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra veckor och

200 timmar under en tidrymd av tolv månader i följd.

3 mom. I fråga örn arbetares skyldighet att utföra arbete som avses i denna

paragraf gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,

men åligger det arbetsgivaren att tillse att icke arbetaren genom

användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

De sakkunnigas majoritet anförde, att rykt av hästar och övriga därmed

jämförliga arbeten enligt majoritetsförslaget folie utom lagen, enär de vore

hänförliga till djurskötsel. Under alla omständigheter syntes dylika sysslor

icke vara av den karaktär, att de kunde betraktas såsom övertidsarbeten. De

stöde nämligen i så nära samband med det egentliga jordbruksarbetet, att de

närmast utgjorde en naturlig del av detta, ehuru den tid, som åtginge för deras

utförande, av praktiska skäl brukat förläggas utom den egentliga eller

ordinarie arbetstiden.

Härtill anmärkte arbetsrådet, att därest lagen, såsom rådet föreslagit, gjordes

tillämplig å djurskötsel, sådana till djurskötsel hörande arbeten som rykt

av hästar och dylikt enligt rådets mening borde hänföras till förberedelseeller

avslutningsarbeten enligt 7 § 1 morn., i varje fall i den mån arbetena i

fråga icke utfördes av särskilda djurskötare.

I 1936 års proposition anfördes, att frågan huruvida vissa till djurskötsel

hörande arbeten borde hänföras till förberedelsearbeten i lagens mening syntes

böra överlämnas till rättstillämpningen.

Riksdagen förklarade på förslag av andra lagutskottet, att ifrågavarande

arbeten, i den mån de icke vore hänförliga till djurskötsel och till följd därav

komme utanför lagens tillämpningsområde, skulle anses utgöra förberedelseeller

avslutningsarbeten, beträffande vilka 7 § 1 mom. skulle äga tillämpning.

I förevarande proposition yttrar föredragande departementschefen:

Med hänsyn till den tveksamhet, som enligt vad i det föregående anförts

föreligger beträffande spörsmålet, huruvida rykt av hästar och därmed jämförliga

sysslor skola anses såsom övertidsarbete eller icke, finner jag mig böra

framhålla, att jag med anslutning till den av arbetsrådet uttalade uppfattningen

anser nämnda arbeten, i den mån de utföras av arbetare, som köra

dragare, böra hänföras till förberedelse- eller avslutningsarbeten enligt 7 § 1

mom. Utföres dylikt arbete av särskilda djurskötare, synes däremot nämnda

lagrum icke böra bliva tillämpligt.

Utskottet har intet att erinra mot den av departementschefen förordade

tolkningen av 1 mom. i förevarande paragraf.

Av skäl, som utskottet angivit vid behandlingen av 4 § i Kungl. Maj:ts för
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

47

slag, tillåter sig utskottet tillstyrka sådan ändring i 2 morn., att antalet tilllåtna

övertidstimmar under den i stadgandet angivna tidrymden av tolv månader

i följd höjes med 60 till 260.

8 §.

Denna paragraf har undergått en mindre formell jämkning, betingad av

momentindelningen i 6 §.

11 §.

Enligt 11 § skall tillsyn å efterlevnaden av lagen utövas av yrkesinspektionens

befattningshavare. Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse

vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den

29 juni 1912 om arbetarskydd.

Den föreslagna ändringen innebär, att texten »yrkesinspektionens befattningshavare»

i gällande lydelse ersättes med »yrkesinspektionen».

Föredragande departementschefen anför:

Enligt det förslag till lantarbetstidslag, som förelädes 1936 års riksdag,

skulle för tillsynen över lagens efterlevnad anlitas såväl yrkesinspektionens

befattningshavare som de i arbetarskyddslagen omförmälda kommunala tillsynsorganen,

d. v. s. hälsovårdsnämnderna. Att jämväl sistnämnda organ

skulle anlitas berodde bland annat på den omfattning, som i förslaget givits

lagens tillämpningsområde. Andra lagutskottet anförde, att, då enligt dess

förslag tillämpningsområdet komme att inskränkas till att omfatta endast

de större företagen, det icke vore erforderligt att anlita även hälsovårdsnämnderna

för tillsynen. Med hänsyn till den nu förordade utvidgningen av lagens

tillämpningsområde, finner jag mig böra föreslå därav betingad ändring

i förevarande paragraf.

Utskottet har intet att erinra mot den föreslagna ändringen.

13 §.

Den föreslagna momentindelningen i 6 § föranleder en formell ändring

i 13 §.

15 §.

Denna paragraf, vari ej föreslås ändring i propositionen, är av följande lydelse:
Beträffande

verksamhet som bedrives av kommun eller hushållningssällskap

skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndare.

Lag samma vare där ar betsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit

viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

Erinran mot detta stadgande göres i motionen II: 438.

Vad beträffar kommun som arbetsgivare gäller motsvarande enligt allmänna

arbetstidslagen (15 §).

Utskottet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

I 14 § av sakkunnigförslaget föreskrevs, att vad i lagen vore stadgat om

arbetsgivare skulle gälla arbetsföreståndare dels när kommun vöre arbetsgivare

och dels eljest, när arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit

någon som arbetsföreståndare i hans ställe.

Till motivering av förslaget i vad det saknar motsvarighet i allmänna arbetstidslagen

anförde de sakkunniga:

Då det på jordbrukets område ofta förekommer, att dödsbon, bolag eller

andra juridiska personer än stat och kommun äga företag, vilka de icke

själva sköta, utan vilkas skötsel ombesörjes av förvaltare eller andra förtroendemän,

under det att dödsbodelägarna, styrelsemedlemmarna o. s. v. äro

bosatta å annan ort än den, där företaget är beläget, Ilar det synts önskvärt

att i särskilda fall kunna avlyfta arbetsgivaransvaret från den frånvarande

ägaren och i stället lägga det å den, som utövar den direkta ledningen avföretaget.

Lantbruksstyrelsen ifrågasatte i sitt yttrande, om icke för underlättande av

lagens tillämpning bestämmelsen angående arbetsföreståndare borde gälla

även andra fall, exempelvis då jordbruk drives av hushållningssällskap eller

annan dylik offentlig korporation. Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

föreslog samma ordning jämväl beträffande bolag, vilket

yttrande biträddes av länsstyrelsen i Uppsala län.

Förslaget, att arbetsrådet skulle äga godtaga arbetsföreståndare i arbetsgivarens

ställe, tillstyrktes av svenska lantarbetsgivarnas centralförening.

I propositionen 230/1936 framhöll departementschefen under paragraferna

om straffansvaret följande:

Att låta straffansvaret för arbetstidsreglernas iakttagande under alla förhållanden

åvila arbetsledare i stället för arbetsgivaren lärer icke vara möjligt.

För de fall, i vilka en sådan överflyttning av det formella ansvaret otvivelaktigt

motsvarar den faktiska fördelningen av ansvaret för arbetsledningen

vid företaget, har såsom framgår av 15 § i departementsförslaget stadgats

möjlighet för arbetsrådet att på ansökan godtaga arbetsföreståndare i arbetsgivarens

ställe i här ifrågavarande avseende.

Beträffande överflyttande av ansvaret framhöll departementschefen bl. a.

följande:

Såsom framhållits i samband med förslaget till straffbestämmelser kan i

många fall arbetsledningen vid ett företag vara så anordnad, att straffansvar

vid överträdande av arbetstidsregler bör åvila arbetsföreståndare i stället för

arbetsgivaren. Detta bör, såsom gäller enligt allmänna arbetstidslagen och

jämväl föreslagits av de sakkunniga, vara fallet när kommun är arbetsgivare.

Med kommun synes, på sätt lantbruksstyrelsen föreslagit, böra jämställas hushållningssällskap.

Beträffande juridiska personer i allmänhet torde däremot

en sådan generell överflyttning icke vara försvarlig utan i varje fall böra särskilt

prövas. För detta ändamål ävensom för övriga fall, där en sådan överflyttning

kan anses naturlig, upptager departementsförslaget jämväl den av

de sakkunniga föreslagna rätten för arbetsrådet att efter särskild framställning

godtaga arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

Lagrådet gjorde intet uttalande i anledning av ifrågavarande bestämmelse.

Ej heller berördes i någon av de utav propositionen föranledda motionerna

frågan örn straffansvarets överflyttande.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

49

Andra lagutskottet förklarade att utskottet icke funnit anledning till erinran

mot de framlagda förslagen i här avhandlade delar.

Under riksdagsdebatten behandlades ej frågan örn straffansvarets överflyttande

från arbetsgivaren till arbetsföreståndare.

1 motionen II: 438 föreslås, att stadgandet skall erhålla följande lydelse:

Beträffande---arbetsföreståndare.

Lag samma vare beträffande dödsbo, bolag, förening eller annan sammanslutning

samt i särskilda fall enskild person, för vilka fall dock fordras att

arbetsföreståndaren svarar för arbetsledningen samt att arbetsrådet icke funnit

skäl att vägra hans godtagande såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens

ställe.

Till stöd för ändringsyrkandet andrages bland annat:

15 § andra stycket lantarbetstidslagen har--— erhållit en formule
ring,

som visat sig icke utesluta att stadgandet tolkas på annat sätt än som,

att döma av förarbetena till lagen, varit avsett.

Arbetsrådet bär nämligen avgjort ett fyrtiotal ansökningar om godtagande

av arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe. Därvid lia avslagits såväl samtliga

ansökningar av aktiebolag som ock ansökningar av enskilda personer,

vilka av annan tjänst varit förhindrade att själva deltaga i ledningen av jordbruksarbetet.

—

Jag hyser den uppfattningen att frågan örn arbetsgivareansvarets överflyttande

till arbetsföreståndare bör bedömas efter jordbrukets särskilda förhållanden

och med hänsynstagande i vart särskilt fall till ansvarets faktiska

fördelning i praktiken och naturligheten i en sådan fördelning.

Det är påtagligt att jordbrukets förhållanden i detta hänseende skilja sig

från industriens. De industriella förhållandena, särskilt fabriksdriftens, äro

nämligen reglerade på sådant sätt att faran för kränkning av arbetstidslagens

bestämmelser i fråga örn arbetstiden ej i särskilt hög grad är aktuell. Inom

jordbruket äro arbetsförhållandena däremot i så hög grad beroende av åtskilliga

olikartade omständigheter, vilka försvåra lagens efterlevnad och öka

kravet på den direkta arbetsledarens vaksamhet och omtanke i här förevarande

hänseende, att det skulle vara i högsta grad obilligt om en arbetsgivare,

som själv ej deltager i arbetets planläggning och ledning, skulle få

ansvara för den verkliga arbetsledarens försumlighet eller oförmåga att övervaka

lagens efterlevnad.

Därtill kommer att straffbestämmelserna, vilkas enda uppgift är att garantera

lagens efterlevnad, bättre skulle tjäna sitt syfte örn självständigt

verkande arbetsledare personligen finge bära ansvaret för sina försummelser

i fråga om arbetstidens anordning, än om detta ansvar åvilar exempelvis

en på annan ort boende person, som icke har möjlighet att påverka arbetsfördelningen

på annat sätt än att belt allmänt hänvisa den direkte arbetsledaren

till att i varje uppkommande situation följa lagens regler.--- -

Strävan att i möjligaste mån skapa garantier för lagens efterlevnad synes

mig därför böra föranleda att överflyttande av arbetsgivareansvaret från

ägare, som är förhindrad att själv utöva löpande kontroll av arbetsfördelningen,

till den verkliga arbetsledare!! regelmässigt bör ske.

Då lagens formulering på denna punkt givit upphov till en rättstillämpning,

som står i strid med bär framförda synpunkter, anser jag det naturligt

att 15 § erhåller en sådan formulering att hänsyn kan tagas till önskemålet

att arbetsgivareansvaret må kunna överflyttas på den person, som

faktiskt bar att svara för lagens efterlevnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 48.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

I en inom arbetsrådet upprättad promemoria, som varit för utskottet tillgänglig,

angående hittills tillämpad praxis i fråga örn godtagande av arbetsföreståndare

enligt 15 § i lagen har framhållits, att med hänsyn till den relativt

korta tid, som förflutit från lagens ikraftträdande den 1 november 1936,

och med hänsyn till antalet avgjorda fall viss svårighet förelegat att komma

fram till slutgiltiga riktlinjer vid avgörandet. Vid tillämpningen av lantarbetstidslagen

hade arbetsrådet såvitt möjligt sökt följa de principer, som

kommit till uttryck vid tolkningen av lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens

begränsning för att därigenom — i den mån icke speciella olikheter mellan

de av lagarna berörda områdena förelåge — åstadkomma likformighet i tilllämpningen

av de båda lagarna. Enligt 1930 års lag ägde arbetsrådet icke

medgiva ett överflyttande av arbetsgivaransvaret på sätt som vore möjligt

enligt 15 § lantarbetstidslagen. Med hänsyn bland annat till att förhållandena

inom jordbruk och industri i förevarande hänseende enligt den åsikt,

som omfattats av arbetsrådets majoritet, allenast i vissa och relativt fåtaliga

fall företedde väsentliga skiljaktigheter, hade majoriteten ansett sig böra

framgå med en viss försiktighet vid tillämpningen av 15 § lantarbetstidslagen.

Sålunda hade alla ansökningar från aktiebolag avslagits och framställningar

från enskilda personer bifallits endast i sådana undantagsfall, då ett

bibehållande av jordägarens personliga ansvarighet icke ansetts vare sig direkt

eller indirekt vara av värde för lagens efterlevnad. Däremot hade ansökningar

från dödsbon, enkla bolag och personer i liknande rättsliga förhållanden

oftast bifallits. Före avgörandet hade arbetsrådet i regel från vederbörande

länsstyrelse inhämtat yttrande dels huruvida ett överflyttande av

ansvaret i det särskilda fallet kunde anses påkallat, dels ock huruvida den

föreslagna personen kunde anses lämplig som arbetsföreståndare. Utredningen

i ärendena hade givit vid handen, att till arbetsföreståndare föreslagits

personer i ganska skiftande ställning. Sålunda hade föreslagits förvaltare

med vidsträckt befogenhet att företräda jordägaren, inspektörer på

de enskilda, i ett större komplex ingående gårdarna, rättare och underordnad

person i liknande ställning m. fl. Arbetsrådet hade endast i de fall, då ansökan

bifallits, haft anledning att ingå på den föreslagne personens kvalifikationer

för uppdraget i fråga.

Av de uppgifter, som lämnats av arbetsrådet, framgår, att sammanlagda

antalet ansökningar, som inkommit till rådet under tiden den 1 november 1936—

den 26 april 1937, utgjorde 71. Av dessa hade arbetsrådet bifallit 6 ansökningar

av enskilda personer, 2 ansökningar av dödsbon, 6 ansökningar av

personer, som innehaft den fastighet, varom fråga varit, med samäganderätt

eller som varit i enkelt bolag med varandra, och 2 ansökningar av juridiska

personer, hänförda till kategorien stiftelser, allmänna anstalter o. dyl., eller

således tillhopa 16 ansökningar. Rådet hade avslagit 29 ansökningar av enskilda

personer, 1 ansökning av dödsbo, 1 ansökning av personer, som innehaft

fastighet med samäganderätt, och 16 ansökningar av aktiebolag eller

alltså sammanlagt 47 ansökningar. 8 framställningar voro vid sistnämnda

tidpunkt ej avgjorda.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

51

Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår uttalade

lantarbetstidsutredningen, att det på jordbrukets område ofta förekomme,

att dödsbon, bolag eller andra juridiska personer ägde företag, vilka de icke

själva skötte, varför det synts utredningen önskvärt att i särskilda fall kunna

avlyfta arbetsgivareansvaret från den frånvarande ägaren och i stället

lägga det å den, som utövade den direkta ledningen av företaget.

I propositionen till 1936 års riksdag med förslag till lantarbetstidslag

framhöll föredragande departementschefen att för de fall, i vilka en överflyttning

av det formella ansvaret från arbetsgivaren till en arbetsledare

otvivelaktigt motsvarade den faktiska fördelningen av ansvaret för arbetsledningen

vid ett företag, möjlighet bereus arbetsrådet att på ansökan godtaga

arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe i här ifrågavarande avseende.

Beträffande juridiska personer i allmänhet vore enligt departementschefens

uppfattning en generell överflyttning icke försvarlig utan borde i

varje fall särskilt prövas.

Mot dessa uttalanden av de sakkunniga oell departementschefen gjorde

riksdagen icke någon erinran.

De uppgifter, som utskottet i det föregående lämnat rörande arbetsrådets

praxis vid tillämpningen av ifrågavarande stadgande, giva vid handen, att

arbetsrådet avslagit alla ansökningar från aktiebolag samt bifallit framställningar

från enskilda personer endast i sådana undantagsfall, då ett bibehållande

av jordägarens personliga ansvarighet icke ansetts vare sig direkt

eller indirekt vara av värde för lagens efterlevnad.

Enligt arbetsrådets uppfattning ha vissa svårigheter förelegat att komma

fram till slutgiltiga riktlinjer vid ifrågavarande avgöranden. Majoriteten inom

arbetsrådet har ansett sig böra framgå med en viss försiktighet vid tillämpningen

av 15 § lantarbetstidslagen, då enligt majoritetens åsikt förhållandena

inom jordbruk och industri i förevarande hänseende allenast i vissa

och relativt fåtaliga fall företedde väsentliga skiljaktigheter.

Såsom motionären framhållit torde arbetsförhållandena inom jordbruket

vara i hög grad beroende av åtskilliga olikartade omständigheter, vilka öka

kravet på arbctsledarens vaksamhet och omtanke. Enligt utskottets mening

är det såväl i fråga örn jordbruksföretag som beträffande industriell

och liknande verksamhet i hög grad önskvärt, att arbetsgivaren örn

möjligt direkt ägnar intresse åt och övervakar arbetet och de förhållanden,

varunder det utföres. Med en sådan direkt befattning med arbetet

och dess övervakande är det naturligt, att arbetsgivaren också ansvarar för

efterlevnaden av de lagar och förordningar, som avse att reglera förhållandena

inom företaget. Det torde emellertid ej sällan vara obilligt att låta en

arbetsgivare, som själv ej kan deltaga i arbetets planläggning och ledning, få

ansvara för den verkliga arbctsledarens försumlighet vid övervakandet av

lagstiftningens efterlevnad. Enligt utskottets mening synas skäl föreligga

att i nu ifrågavarande hänseende medgiva arbetsgivareansvarets överflyttning

till arbetsföreståndare i något större utsträckning än som hittills

synes hava varit fallet. En sådan tillämpning av ifrågavarande stadgande

Utskottet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

torde stå i god överensstämmelse med vad lantarbetstidsutredningen och departementschefen

anfört rörande syftet med bestämmelsen.

Då avfattningen av 15 § ej lägger hinder i vägen för den av utskottet ifrågasatta

lagtillämpningen samt då ytterligare erfarenheter av arbetsrådets

verksamhet i förevarande hänseende synas böra avvaktas, har utskottet icke

ansett sig böra tillstyrka ändring i förevarande paragraf. *

Lagens ikraftträdande och giltighetstid.

1936 års lantarbetstidslag trädde helt i kraft* den 1 november 1936 och

gäller till och med den 31 oktober 1939. Beträffande sådan under tiden

för lagens giltighet begången förseelse, som avses i 12 eller 13 §, skall dock

vad i lagen är stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

Att ikraftträdandet bestämdes till den 1 november sammanhängde därmed,

att arbetsåret inom jordbruket vanligen räknades från denna dag.

Föredragande departementschefen uttalar, att han, med hänsyn till att

arbetsåret inom jordbruket vanligen räknades från den 1 november, ansett

lämpligt, att de förordade lagändringarna tillämpades från och med den 1

november 1937.

Viskotta. Utskottet har ingen erinran emot vad sålunda föreslagits.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen

framlagda förslaget till lag angående ändring i vissa delar

av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936 (nr 333) icke kunnat

i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen den 26 juni

1936 (nr 333).

Härigenom förordnas, att 1, 3—6, Härigenom förordnas, att 1, 3, 4,

8, 11 och 13 §§ lantarbetstidslagen 6—8, 11 och 13 §§ lantarbetstidslagen

den 26 juni 1936 skola, 1, 3, 5, 6, 8 den 26 juni 1936 skola, 1, 3, 6, 7, 8

och 13 §§ i nedan angivna delar, er- och 13 §§ i nedan angivna delar, erhålla

följande ändrade lydelse: hålla följande ändrade lydelse:

1 §-

Denna lag äger tillämpning:

1) å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom

självständiga företag, samt å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

53

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

binäring som nu nämnts, allt för såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares

räkning i regel användas minst tre arbetare, häri icke inräknad arbetare, som

användes till arbete, vilket avses under a)—d) här nedan,

2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt i

rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en arbetare

enligt samma beräkning.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete som--— dess anordnande;

b) mjölkning samt skötsel och upptagning av rotfrukter, i den mån dessa

arbeten utföras mot ackordsersättning, ävensom diknings- och skogsarbeten,

i den mån de mot sådan ersättning utföras av arbetare, som icke är fast anställd

i rörelsen;

c) husligt arbete;

d) arbete som---av staten.

3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars

rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete

är att hänföra till sådant, varå denna lag äger tillämpning, eller huruvida viss

arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare.

Är mål-------— —---domstolen tillhanda.

I annan;------------avgiva utlåtande.

4 §.

1 mom. I arbete som avses i 1 § under 1) må arbetsgivare icke använda

arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar

samt för vecka,

om första söckendagen i veckan infaller i januari, februari eller december,

41 timmar,

om första söckendagen i veckan infaller i mars, oktober eller november,

46 timmar och

om första söckendagen i veckan infaller under tiden april—september, 54

timmar.

Beträffande arbetare, som användes uteslutande till djurskötsel, skall i stället

för vad nu sagts gälla, att arbetstiden icke må överstiga för dygn 9 timmar

samt för två veckor i följd 108 timmar.

2 mom. I arbete som avses i 1 § under 2) ina arbetsgivare icke använda

arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar

samt för två veckor i följd 96 timmar eller ock vad angår veckor, vilkas

första söckendag infaller under tiden april—september, 106 timmar, därest

arbetstiden under året i övrigt begränsas till högst 86 timmar för två veckor

i följd.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

1 mom. Arbetsrådet må, når skål

därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna

arbetstiden, utan att förlängas

för dr räknat, fördelas på annat sätt

än i nämnda paragraf sågs.

2 mom. Finnes i visst fall av synnerliga

skäl påkallat att arbetstiden

utsträckes längre, för år räknat, än i

4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande

därtill.

3 mom. Undantag från--—

oskäligt utsträckas.

6 §.

1 mom. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som

ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,

må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,

användas till arbete å övertid. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning

och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn

från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må---meddela beslut.

Anmälan eller---allmänna posten.

2 mom. Arbetare må utan sådan anmälan eller ansökan som i 1 mom. sägs

användas till arbete å övertid, som föranledes av födelser, sjukdomsfall eller

olycksfall bland djuren.

«

7 §•

1 mom. Erfordras för — — —

i veckan.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat

fall än som avses i 6 § med hänsyn

till särskilt förhållande påkallat

att använda arbetare till arbete å

övertid, vare därtill berättigad för

högst 48 timmar under loppet av fyra

veckor och 260 timmar under en tidrymd

av tolv månader i följd.

3 mom. I fråga — — — eller

ohälsa.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

8 §•

Rörande arbetares användande till arbete å övertid enligt 6 § 1 mom. eller

7 § åligger det arbetsgivaren att senast den första söckendagen i näst därpå

följande kalendervecka eller, därest då icke kan avgöras huruvida arbetstiden

är att hänföra till sådan som avses i nämnda lagrum, så snart sådant kan

bedömas, göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär som

fastställes av arbetsrådet. Nämnda myndighet äger dock föreskriva att anteckning

om arbete å övertid får verkställas å annan tid och på annat sätt

än nu angivits. I fråga om sådant arbete å övertid som avses i 7 § 1 mom.

är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning, där övertiden finnes

behörigen upptagen å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället och angivande

tiden för det dagliga arbetets början och slut.

Arbetare åge---honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 § 1 mom. skall biläggas journal eller annan

handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras, och skall journalen

eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst

tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid då sista

anteckningen gjordes däri och beträffande beslutet från detsammas datum.

11 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid

skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande

tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

13 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrives

i 6 § 1 mom. eller att iakttaga vad enligt 8 § åligger honom, straffes med

dagsböter.

Har arbetsgivare — — — under fem.

Denna lag träder i kraft den 1 november 1937.

B. att motionerna I: 223 och I: 225 samt II: 431, II: 435,

11:438, 11:439, 11:440 och 11:441, i den mån de icke blivit

besvarade genom vad utskottet ovan under A. hemställt,

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 maj 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Tamm, Heiding, Hagman, Sam

Larsson, Norman, Västberg och Ekströmer;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Skoglund, Johanson i Hallagården,

Sandström i Sollefteå, Hermansson, Holm och Barnekow.

Reservationer:

Beträffande utlåtandet i dess helhet:

1) av herrar Tamm, Ekströmer, Skoglund och Sandström i Sollefteå, vilka

ansett att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

»Gällande lantarbetstidslag stiftades så nyligen som i fjol och har ej givits

längre giltighet än till den 1 november 1939. Lagen är att betrakta som en

försökslag, för vars eventuella framtida förändringar de under försökstiden

vunna erfarenheterna böra läggas till grund. Den tid, som förflutit sedan

lagen trädde i kraft, har ej varit ens tillnärmelsevis tillräcklig för att bilda

grundval för bedömandet ur såväl arbetsgivare- som arbetaresynpunkt av

lagens svagheter och förtjänster, synnerligast som lagens tillämpning hittills

huvudsakligast inskränkt sig till ett vinterhalvår. Utskottet måste redan

därför och med hänsyn till vikten av ett visst mått av stabilitet i lagstiftningen

finna det anmärkningsvärt, att Kungl. Majit på sätt som föreslås

i propositionen 94 redan ett pär månader efter lagstiftningens genomförande

velat avsevärt skärpa denna utan att dessförinnan avbida erfarenheterna

från dess tillämpning.

Utskottet förbiser ej vikten av att arbetstiden vid jordbruket ordnas på

ett sådant sätt att de anställda erhålla önskvärd fritid, d. v. s. beredas tillfälle

till hemliv, rekreation och överhuvud taget en bättre livsföring. Men

utskottet anser det uppenbart, att arbetsförhållandena vid jordbruket och

möjligheterna att därstädes effektivt utnyttja arbetstiden åtminstone ännu

skilja sig så väsentligt från motsvarande förhållanden vid industrien, att

likställighet i arbetstidshänseende ej kan genomföras utan att bli till stort

förfång för jordbrukets produktionsmöjligheter och därmed också för lantarbetarnas

möjligheter att ernå en med övriga jämförliga samhällsgrupper likartad

levnadsstandard.

Utan att här ingå på någon detaljkritik av Kungl. Maj:ts förslag vill utskottet

särskilt framhålla, att den tilltänkta lagskärpningen, enligt vilken

lagens tillämplighet utsträckes till att gälla samtliga jordbruk med minst tre

anställda och dessutom inbegripa kreatursskötarna, skulle medföra betydande

svårigheter framför allt för det egentliga bondejordbruket. Vad utskottet

i fjol anförde om de tekniska svårigheterna vid och de ekonomiska kon
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

57

sekvenserna av kreatursskötselns indragande under lagens tillämplighetsområde

finner utskottet sålunda alltjämt äga sin fulla giltighet. Utskottet vill

även framhålla, hurusom en utvidgning av lagen till att omfatta även jämförelsevis

små jordbruk med därav följande journalföring och övervakning

m. m. med all sannolikhet kommer att för dessas brukare framstå som ett

onödigt och kännbart intrång och leda till åtskillig irritation, helst som arbetstiden

utmätts så snävt, att ett minutiöst utnyttjande av densamma blir en

nödvändighet. Utskottet vill dessutom betona att de nuvarande svårigheterna

att vid jordbruket erhålla nödig arbetskraft ej kunna anses bragta ur

världen därmed att normalarbetsdagen införes även för jordbrukets anställda;

i den mån en arbetstidsförkortning framkallar behov av ökad arbetskraft,

komma svårigheterna att fylla detta behov — åtminstone under nuvarande

högkonjunktur — att till och med skärpas, framför allt då den för

jordbruket i proposition nr 284 förordade kompensationen antagligen blir

otillräcklig eller överhuvud ej kan i tänkt omfattning uttagas, varigenom

jordbrukarnas möjligheter att i lönehänseende konkurrera om arbetskraften

försvagas.

Utskottet vill visserligen ge sitt erkännande åt Kungl. Maj:ts strävan att

genom vissa jämkningar uppåt av direktiven för den statliga jordbrukshjälpen

försöka hålla jordbrukarna skadeslösa för arbetstidsförkortningens stegring

av produktionskostnaderna vid jordbruket, men utskottet måste ge uttryck

åt sin allvarliga och bestämda farhåga för att full kompensation icke

kan erhållas. I den mån man nu kan bilda sig en uppfattning om den närmaste

tidens prisutveckling, talar sannolikheten för att den uppnåeliga kompensationen

i huvudsak blott kommer att motsvara den i vissa fall mycket

avsevärda prisstegringen på jordbrukets förnödenheter. Skulle detta antagande

visa sig riktigt, innebär arbetstidsskärpningen i verkligheten intet annat

än att jordbrukarnas — och därmed också de anställdas — möjligheter

att få sin del av det materiella uppsvinget omintetgöras. Den nya arbelstidsregleringen

synes utskottet därför stå i strid mot eller åtminstone motverka

det stora syftemålet att ekonomiskt höja landsbygden, vilket burit upp

jordbruksregleringen.

Vad särskilt trädgårdsodlingen angår, vill utskottet framhålla att denna

näring, som länge arbetat under tryckta förhållanden, lämnas praktiskt taget

utan kompensation. Det kan enligt utskottets mening ej överensstämma

med billighet och rättvisa att statsmakterna utan att samtidigt vidtaga någon

omedelbar neutraliserande hjälpåtgärd pålägga denna näring nya bördor, som

ännu mer måste försvaga dess produktionsbetingelser.

Utskottet får därför hemställa,

A. att riksdagen, med bifall till motionerna 1: 225 och II:

441, 1:223 och 11:435 samt 11:438 och 11:440, måtte avslå

Kungl. Maj:ts förevarande proposition; samt

B. att motionerna II: 431 och II: 439 måtte anses besvarade

genom vad utskottet ovan under A. hemställt.»

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 48. 5

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

2) av herrar Sam Larsson och Barnekow, vilka ansett, att utskottet på

de skäl, som anförts i motionerna I: 223 och II: 435, bort hemställa, att

riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

3) av herrar Norman, Hage, Olovson, Hermansson och Holm i fråga om

vissa delar av utskottets motivering.

Beträffande 4 §:

av herrar Sam Larsson och Barnekow, vilka, därest ovannämnda avslagsyrkanden

ej bifölles, hemställt, att 4 § 1 mom. andra stycket i utskottets

förslag måtte erhålla följande lydelse:

»Beträffande arbetare---108 timmar; dock att vid företag, där

endast en arbetare användes uteslutande till djurskötsel, arbetstiden för sådan

arbetare må utsträckas till 117 timmar för två veckor i följd.»

Beträffande 5 §:

1) av herrar Sam Larsson och Ekströmer, vilka, därest yrkandena om avslag

å Kungl. Maj:ts förslag ej vunne bifall, ansett, att utskottet bort tillstyrka,

att 5 § lantarbetstidslagen måtte erhålla följande lydelse:

1 mom. Därest den---året förut.

2 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna

arbetstiden utan att förlängas, för år räknat, fördelas på annat sätt

än i 4 § eller 1 mom. av denna paragraf sägs.

3 mom. Finnes i visst fall av synnerliga skäl påkallat att arbetstiden utsträckes

längre, för år räknat, än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande

därtill.

4 morn. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet

medgivas, då det av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller

sammanslutningar eller annorledes framgår att det stora flertalet av de arbetare

som skulle beröras av undantaget finner detsamma önskvärt och arbetstiden

ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

2) av herrar Norman, Olovson, Hermansson och Holm, vilka ansett, att

utskottet bort tillstyrka 5 § i Kungl. Maj :ts förslag.

Beträffande 7 §:

av herrar Norman, Hage, Olovson, Hermansson och Holm, vilka ansett,

att utskottet ej bort tillstyrka ändring i förevarande paragraf.

Stockholm 1937.. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

372290

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:345 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående ändringar i lagen den 16 maj 1930 örn vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bag s. 5 i texten