Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om anläggande av gångoch cykelbanor på vägarna m. m.

1937-02-05 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1937:5, Utlåtande i anledning av väckt motion om anläggande av gångoch cykelbanor på vägarna m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

1

Kr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 9 februari 1937 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om anläggande av gångoch

cykelbanor på vägarna m. m.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 197,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen yrkat, att riksdagen

ville hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

»1. tillse, att gång- och velocipedbanor anläggas till en början åtminstone

i de erforderligaste fallen vid vägars nyanläggning och genom gamla vägars

omläggning för detta ändamål,

2. förebygga, att den fria farten — som är byggd på den ovetenskapliga

uppfattningen, att alla bilförare trots människors olika begåvning och sinnelag

iakttaga samma likriktade omdöme — ej vållar ytterligare massakrer på

vägarna,

3. i den mån så erfordras framlägga författningsförslag i ärendet.»

Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet kommer att behandla de båda i motionen berörda spörsmålen

under särskilda avdelningar.

Gång- och cykelbanor.

Enligt 15 § i byggnadsstadgan den 20 november 1931 skola gator givas

sådan riktning, lutning, bredd och anordning i övrigt, att de tillfredsställa

trafikens fordringar och kravet på ett tilltalande utseende. Jämlikt 3 § i

lagen den 7 juni 1934 örn allmänna vägar skall väg med avseende å fasthet,

bredd, lutningsförhållanden och beskaffenhet i övrigt vara lämpad efter

samfärdselns behov.

Spörsmålet örn lämpligheten att anlägga gång- och cykelbanor har vid flera

tillfällen varit föremål för uppmärksamhet.

I skrivelse den 24 november 1933 till samtliga länsstyrelser har chefen för

kommunikationsdepartementet anfört bland annat:

I åtskilliga till Kungl. Majit ingivna framställningar har framhållits angelägenheten

av att åtgärder vidtoges för åstadkommande av särskilda banor

för velocipedtrafik utmed de allmänna vägar, där livligare motortrafik råder,

särskilt inom och i närheten av städer och större samhällen. Den uppdelning

av trafiken, som ifrågavarande anläggningar avse att möjliggöra, lärer

vara ett synnerligen beaktansvärt önskemål ej blott för cykeltrafiken, vilken

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 5. I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottet utlåtande Nr 5.

linder senare år undergått en märkbar utveckling, utan även och icke minst

med hänsyn till den allmänna trafiksäkerheten på våra vägar. Det synes därför

angeläget, att detta önskemål ej förbises vid det utökade vägbyggande, som

i anledning av den rådande arbetslösheten för närvarande pågår. Anläggningen

eller i varje fall planläggningen av cykelbanor lärer nämligen i regel

kunna med minsta olägenhet och kostnad ske i samband med de berörda vägarnas

omläggning eller nyanläggning i övrigt. Särskilt torde detta gälla i

fråga om förvärv av för ändamålet erforderlig mark. Beträffande sådana för

ombyggnad eller nyanläggning avsedda vägar, där behov av särskild cykelbana

föreligger eller kan förutses, böra fördenskull företagen från början

planläggas med hänsyn till sådana banor, även om det i vissa fall kan vara

lämpligt att låta med själva utförandet anstå, bland annat i avvaktan på slutförandet

av väg- och brosakkunnigas utredning och de närmare resultat,

vartill denna utredning kan leda. Även i fall, där ombyggnad eller nyanläggning

av väg eljest ej är i fråga, torde förtänksamheten kunna föranleda

att i tid sådana åtgärder vidtagas, att tillgodoseende av behovet i förevarande

avseende underlättas.

Vad nu sagts om behovet av särskilda cykelbanor och åtgärder för anordnande

av dylika gäller även i tillämpliga delar beträffande särskilda banor för

gångtrafik.

Jag har ansett mig böra härmed anmoda samtliga länsstyrelser att var och

en inom sitt län i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verka för

att nu framförda synpunkter vinna beaktande.

1931 års våg- och brosakkunniga ha i sina den 7 juni 1934 framlagda »Teknisk-ekonomiska

utredningar rörande vägväsendet» (Stat. off. utr. 1934: 27)

beaktat behovet av gång- och cykelbanor. De sakkunniga anföra härom,

bland annat (s. 259 ff.):

Det är i Sverige vanligt, att en och samma vägbana är upplåten för alla

trafikslag, för motorfordon, hästfordon, fotgängare, cyklister och ryttare. Vid

stark trafik innebär en dylik ordning uppenbara risker för trafiksäkerheten.

De gående oroas av den hastiga motortrafiken och befinna sig i ständig

fara. Minsta ovarsamhet hos en motorfordonsförare kan medföra en olycka,

liksom ouppmärksamhet från fotgängarna kan vara lika ödesdiger. Särskild

fara föreligger för skolbarn på väg till och från skolan. Vid smutsigt

väglag utsättas fotgängarna för stänkning från bilhjulen.

Cyklister utgöra ett av de största riskmomenten på vägar, som ej ha särskild

cykelbana.

För motortrafiken skulle cykeltrafikeus hänvisande till särskild bana

medföra ökad säkerhet.

Uppdelning av trafiken bör i första hand gälla avskiljande från körtrafiken

av gångtrafiken, därefter av cykeltrafiken. Följande önskemål böra

uppställas: , tering

1) gångbanor (en eller två) böra anordnas överallt, där sammanhängande

bebyggelse längs vägen förefinnes, framför skolor, busshållplatser, samlingspunkter,

där folk regelbundet samlas, samt dessutom mellan punkter med

regelbunden avsevärd gångtrafik, exempelvis mellan samhälle och järnvägsstation

m. m.;

2) cykelbanor. Närmast städer och samhällen böra cykelbanor i regel

utföras, i varje fall böra sådana banor planeras att i framtiden byggas och

mark därför reserveras. I allmänhet erfordras i första hand cykelbanor

längs de till samhällena inlöpande vägarna på så lång sträcka, som av befolkningen

dagligen användes för förflyttning till och från arbetet, ett avstånd,

som normalt uppgår till högst 10 km från samhället räknat. Dess
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

3

utom böra cykelbanor finnas utmed särskilt livliga stråk, exempelvis mellan

samhälle och badplats eller annan livligt frekventerad utflyktsplats, mellan

samhälle och fabriksanläggning m. m.

Finansieringen av cykelbanor bör, enligt de sakkunnigas mening, kunna

ske med hjälp av automobilskattemedel, enär avlägsnandet av cykeltrafiken

från körbanan även för motortrafiken innebär betydande fördelar.

I motion I: 21 vid 1935 års riksdag hemställde herr Lindhagen, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville överväga

och föreslå riksdagen ett återställande av vägfreden i landet väsentligen

på sätt i motionen närmare angivits. Bland nödvändiga åtgärder från samhällets

sida nämnde motionären först en förbättrad stadsplane- och väglagstiftning.

I denna motion ävensom i en senare avgiven motion, I: 275, innefattande

tillägg till motionen I: 21, framhölls, bland annat, att i nya stadsplaner

borde gatorna erhålla en bredd, som rimligen kunde möta i vår tid förefintliga

och förväntade trafikbehov. Cykelbanor borde anläggas intill trottoarerna.

Genom stadsplaneändringar borde gamla stadsdelar saneras i enahanda

riktning. Anläggning av cykelbanor kunde ske omedelbart genom anlitande

till någon del av trottoarerna, där dessa ansågos onödigt breda. Lagen om

allmänna vägar på landet borde revideras på motsvarande sätt i tillämpliga

delar. Vägarna borde göras tillräckligt breda och såvitt möjligt förses med

nödtorftiga trottoarer eller framtida utrymmen därtill ävensom cykelbanor

eller framtida platser för dem.

Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande, nr 36, över motionerna, att det

förefölle utskottet som om de nuvarande bestämmelserna med eftertryck riktat

uppmärksamheten å vikten av att gator och vägar anordnas på det sätt

som bäst gagnar trafiksäkerheten. Alt i lag införa alltför detaljerade bestämmelser

kunde enligt utskottets mening icke vara lämpligt.

Första lagutskottet anförde därefter:

Bland de av motionären framförda önskemålen torde likväl yrkandet om

införande av gång- och cykelbanor på landsvägarna i viss mån intaga en

undantagsställning. Väl torde för närvarande en sådan anordning i många

fall av kostnadsskäl icke kunna genomföras. Utskottet åsyftar härvid icke

blott anläggningskostnaderna utan även de utgifter, som uppkomma för vägens

underhåll. Enligt vad inom utskottet upplysts torde det emellertid icke

vara uteslutet att exempelvis i sådana fall, där man vid ny- eller ombyggnad

av väg har för avsikt att förse densamma med permanentbeläggning, samtidigt

anordna en viss del av vägen som gångbana, utan att detta skulle vålla

någon avsevärd ökning i anläggnings- eller underhållskostnader. Hinder torde

icke heller från kostnadssynpunkt föreligga att jämväl diirutöver tillmötesgå

förevarande yrkande i vissa speciella fall, där behovet är mest trängande.

Såsom exempel härå vill utskottet anföra, att många mindre samhällen

å landet genomkorsas av livligt trafikerade vägar utan att dessa ens å de

sträckor som omgivas av en tätare bebyggelse försetts med gångbanor. Detta

förhållande torde ofta vara förenat med alldeles särskilda olägenheter för

ortsbefolkningen.

Utskottet vill med hänsyn till det anförda förorda, att frågan örn möjligheten

att åtminstone i viss utsträckning föreskriva skyldighet att anordna

gång- och cykelbanor å landsvägarna skyndsamt blir föremål för närmare

prövning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

Första lagutskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa skyndsam utredning i, bland

annat, det ovan omförmälta hänseendet. En ledamot avgav blank reservation.

Riksdagen avslog emellertid utskottets hemställan i denna del.

Vid 1936 års riksdag framförde herr Lindhagen i en motion, I: 10, samma

synpunkter på frågan om gång- och cykelbanor som vid 1935 års riksdag.

Andra lagutskottet uttalade i sitt utlåtande, nr 55, att motionärens framställning

i ifrågavarande del syntes utskottet icke böra föranleda någon riksdagens

åtgärd. Herr Lindhagen anmälde reservation.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.

Frågan om behovet av gång- och cykelbanor har jämväl i andra sammanhang

blivit beaktad. Efter bemyndigande av Kungl. Majit den 17 januari

1936 har chefen för socialdepartementet tillkallat sakkunniga — 1936 års utredning

angående beredskapsarbeten — för att inom departementet biträda

med planläggning av beredskapsarbeten, åsyftande att motverka arbetslöshet.

I direktiven för de sakkunnigas arbete framhålles, bland annat, att bland

kommunala arbeten och enskilda arbetsföretag, vilka lämpligen kunna anordnas

såsom beredskapsarbeten till motverkande av arbetslöshet och vilka

icke hittills tillräckligt uppmärksammats, torde även böra övervägas åtgärder

för, exempelvis, anläggande av cykelbanor.

I skrivelse den 20 mars 1936 till samtliga länsstyrelser har 1936 års utredning

hemställt, bland annat, om länsstyrelsernas medverkan till uppgörande

av en plan för byggande och förbättring av allmänna vägar inom

länen under åren 1941—1946, varvid utredningen framhållit önskvärdheten

av att sådana företag medtagas, som avse anordnande av gång- och cykelbanor

ävensom andra anordningar för ökad trafiksäkerhet. Utredningen

har vidare i skrivelse samma dag till verkställande organ i borgerliga och

kyrkliga kommuner, municipalsamhällen, kommunalförbund och landsting

anhållit om vissa uppgifter beträffande arbeten och beställningar, som

falla inom dessa organs förvaltningsområden. Utredningen har jämväl i

sistnämnda cirkulärskrivelse fäst uppmärksamheten på sådana arbetsföretag

som anläggande av gång- och cykelbanor, vilka enligt utredningens mening

ofta torde vara önskvärda och behövliga.

1935 års vägsakkunniga ha i sitt den 11 december 1936 avgivna utlåtande

rörande finansieringen av vägförbättringsföretag m. m. (Stat. off. utr.

1936: 58) under erinran örn den av väg- och brosakkunniga behandlade frågan

örn cykelbanor uttalat, att otvivelaktigt för vinnande av erforderlig trafiksäkerhet

på många ställen krävdes, att särskilda cykelbanor anordnades

å eller invid allmänna vägar. Vägsakkunniga framhålla, att dylika anordningar

ju förekomma här och var men att behovet därav hittills icke torde

ha i tillräcklig grad tillgodosetts, varför vederbörande myndigheter borde

vaka över att så skedde.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

5

Slutligen må erinras, att vid innevarande riksdag i två likalydande motioner,

1:57 av herr Sten m. fl. och II: 132 av herr Persson i Undersvik m. fl.,

vilka hänvisats till statsutskottet, hemställts, att riksdagen måtte besluta att

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte utreda, genom

vilka åtgärder och under vilka former staten bör understödja vårt vägnäts

utbyggande med ett system av cykelvägar, i första hand i de stora skogsområdena

i vårt land.

Frågan örn inrättande av gång- och cykelbanor utmed de vägar, där livligare

trafik råder, är enligt utskottets mening ett spörsmål, som är förtjänt

av statsmakternas synnerliga uppmärksamhet. Frågan örn trafikens uppdelning

på olika banor är av vikt icke minst med hänsyn till den allmänna trafiksäkerheten.

Såsom framgår av utskottets ovan lämnade redogörelse har

denna fråga även tilldragit sig stort intresse under de senare åren. Sålunda

har chefen för kommunikationsdepartementet i skrivelse den 24 november

1933 anmodat samtliga länsstyrelser att i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

verka för att behovet av gång- och cykelbanor tillgodoses. I

direktiven för 1936 års utredning angående beredskapsarbeten framhålles

även, att bland kommunala arbeten och enskilda arbetsföretag, vilka lämpligen

kunde anordnas såsom beredskapsarbeten, torde böra övervägas åtgärder

för anläggande av cykelbanor. Nämnda utredning har införskaffat ett

omfattande material rörande bland annat detta spörsmål. Vidare ha 1931

års väg- och brosakkunniga i sitt den 7 juni 1934 till Kungl. Maj:t avlämnade

betänkande framhållit vikten av att gångbanor och cykelbanor anordnas.

Även 1935 års vägsakkunniga ha i utlåtande till Kungl. Maj:t den 11 december

1936 uttalat, att för vinnande av erforderlig trafiksäkerhet på många ställen

krävdes, att särskilda cykelbanor anordnades å eller invid allmänna vägar.

Enligt vad för utskottet upplysts ha under senare år särskilda banor för

fotgängare och cyklister i betydande omfattning utförts eller planerats. Med

hänsyn till att ifrågavarande spörsmål sålunda är föremål för Kungl- Maj:ts

uppmärksamhet och då Kungl. Maj :t jämväl i fortsättningen torde komma att

följa utvecklingen på förevarande område med det största intresse, har utskottet

icke funnit anledning föreslå riksdagen att för närvarande göra någon

framställning i ämnet till Kungl. Maj:t.

Färdhastighet.

Hastighetsbestämmelserna hava genom vägtrafikstadgan den 23 oktober

1936, vilken trätt i kraft den I januari 1937, undergått högst betydande förändringar.

Den viktigaste nyheten är borttagandet av föreskrifterna örn viss

maximihastighet för trafiken inom tättbebyggda områden med personautomobiler

och motorcyklar av olika slag. Ändringen har föreslagits av 1936

års riksdag. I 24 § 1 inom., 26 § första stycket och 27 § 1 mom. stadgas

emellertid, att dylika fordons hastighet städse bör anpassas efter vad behörig

Vtslcottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

hänsyn till andra vägfarande och till trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet

bjuder.

I 1930 års vägtrafikstadga fanns för automobiler och motorcyklar av olika

slag ingen i siffror bestämd maximigräns för hastigheten vid färd på landsbygden.

Vid färd inom tättbebyggt område med sådana fordon utgjorde

däremot högsta tillåtna farten 35 km i timmen, dock kunde länsstyrelse

resp. polismyndighet i stad, om trafikförhållandena det medgåve, förordna,

att hastigheten finge höjas till högst 45 km i timmen.

I proposition, nr 213, till 1936 års riksdag med förslag till motorfordonsförordning

och vägtrafikstadga föreslogs en maximihastighet för automobiler

och motorcyklar av olika slag av 40 km. i timmen vid färd inom tättbebyggt

område.

Andra lagutskottet ansåg emellertid av skäl, som finnas angivna å s. 122—

124 i dess utlåtande, nr 55, att några föreskrifter om högsta medgivna fart

icke borde meddelas för färd med dylika fordon inom tättbebyggt område.

Reservation anmäldes dels av herr Frändén m. fl., vilka i huvudsak anslöto

sig till Kungl. Maj:ts förslag, dels ock av herr Lindhagen, vilken jämväl

förordade »en viss normal högsta körhastighet för hela riket».

Riksdagens båda kamrar stannade med avseende å denna fråga i olika

beslut, i det att första kammaren biföll utskottets förslag och andra kammaren

den av herr Frändén m. fl. avgivna reservationen. I sanmianjämkningsmemorial

(nr 60) vidhöll utskottet sitt förslag och förklarade sig förutsätta,

att vederbörande myndigheter i administrativ väg anmodades att ägna

uppmärksamhet åt behovet av fartbegränsningar inom bebyggda områden

samt att, där så erfordrades, meddela föreskrifter om sådana begränsningar.

En ledamot reserverade sig. Riksdagen anslöt sig därefter till utskottets

uppfattning.

En utförlig historik angående hastighetsbestämmelserna återfinnes i andra

lagutskottets ovannämnda utlåtande nr 55.

I cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser den 18 december 1936 har

chefen för kommunikationsdepartementet fäst länsstyrelsernas uppmärksamhet

på utskottets uttalande i ovannämnda memorial samt anhållit, att uttalandet

måtte bringas till vederbörande polismyndigheters kännedom.

Efter bemyndigande av Kungl. Majit den 11 december 1936 har chefen

för kommunikationsdepartementet tillkallat sakkunniga för verkställande av

utredning rörande trafikolyckornas orsaker m. m. I sitt anförande till statsrådsprotokollet

vid beslutet om tillkallande av dessa sakkunniga yttrade föredragande

departementschefen, statsrådet Forslund, bland annat:

Den under senare år starkt ökade motorfordonstrafiken har gjort spörsmålet

om trafiksäkerheten å våra vägar och gator till ett samhälleligt problem

av växande betydelse. Nu ifrågavarande problem har icke av statsmakterna

lämnats obeaktat. I syfte att tillgodose trafiksäkerheten hava bestämmelser

utfärdats för reglerandet av väg- och gatutrafiken. Betydande

kostnader hava nedlagts på tekniska anordningar, avsedda att direkt eliminera

eller nedbringa riskerna. Särskilt är härvid att beakta det fortgående

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

7

arbetet för friläggandet av plankorsningar mellan vägar och järnvägar. Vidare

har genom statsbidrag understöd lämnats för upplysnings- och propagandaverksamhet

till trafiksäkerhetens främjande, varjämte obligatorisk

trafikundervisning föreskrivits för de allmänna skolorna.

Den omfattning, som olycksfallsfrekvensen trots dessa åtgärder erhållit,

synes mig motivera en mera allmän utredning i syfte att klarlägga de möjligheter,

som stå till buds för åstadkommande av större säkerhet i trafiken

och nedbringande av det stora antalet trafikolyckor.

I förevarande sammanhang torde följande uppgifter vara av intresse.

Vid trafik med motorfordon under år 1935 inträffade olyckor, fördelade

efter huvudorsaken.

Förares körsätt .............................................. 6,303

Förares pers. förhåll.:

Drucken .................................................. 104

Eljest påverkad av starka drycker..................... 440

Annat .................................................... 62

Fordons beskaffenhet ........................................ 349

Velocipedåkares åtgärd........................................ 1,063

Fotgängares åtgärd .......................................... 642

Annan vägfarandes åtgärd .................................... 193

Vägförhållanden.............................................. 796

Annat ...................................................... 560

S:a 10,512.

Vid trafik med motorfordon under år 1935 inträffade olyckor, fördelade

efter påföljden.

Dödlig utgång................................................ 300

Annan personskada .......................................... 3,859

Endast egendomsskada ...................................... 6,165

Ej angiven skada .......................................... 188

S:a 10,512.

Såsom framgår av utskottets redogörelse ha i december 1936 särskilda

sakkunniga tillkallats för att verkställa en allmän utredning i syfte att klarlägga

de möjligheter, som stå till buds för att åstadkomma större säkerhet

i trafiken och nedbringa det stora antalet trafikolyckor. Vid sådant förhållande

torde anledning saknas att till Kungl. Maj:t göra framställning i det

av motionären angivna hänseendet.

På grund av vad sålunda anförts (sid. 5 och 7) får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 februari 1937.

Utskottet.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, Tamm, P. Sandström, Hagman1*,

Sam Larsson*, Lindhagen*, John Gustavson* och Sten2;

från andra kammaren: herrar Österström*, Hage, Olovson, Pettersson i Hällbacken*,

Sandström i Sollefteå1 och Hansson i örebro, fröken Andersson och herr Nyblom.

1 Ej närvarande vid behandling av frågan örn färdhastigheten.

* Närvarande endast vid behandling av frågan örn färdhastigheten.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Lindhagen, som anfört:

Då detta ärende har viktig principiell betydelse i mer än ett avseende, nödgas

jag såsom målsman för de försummade fotgängare och grundintresserad

på samma gång ägna frågan en något vidlyftigare undersökning.

*

Motionen lyder sålunda:

»Återställande av vägfreden dröjer. De effektiva medlen avböjas och man

skyndar att kasta sig i armarna på palliativen.

Problemet är dock först och sist att omöjliggöra massakrerna på vägarna.

Dylika tillåtas ej på annat håll. Sedan detta åstadkommits, må man färdas

hur som helst. För denna gång medhinnes ej inom motionstiden mer än följande,

något av det viktigaste av allt.

Den obegränsade fria farten avslogs i andra kammaren men antogs i den

första med 33 »ja» mot 13 »nej», 6 »avståenden» och 97 »frånvarande». Dessa

beslut sammanjämkades så, att andra kammaren biträdde de 33 förstakammarledamöternas

beslut, en nydaning säkerligen i sammanjämkningarnas

historia. Det endast i första kammaren genom mig påyrkade intresset

för gång- och velocipedbanor i anslutning till första lagutskottets förord 1935

avböjdes i första kammaren med 31 »ja», mot 7 »nej», 6 »avståenden» och

105 »frånvarande». De flesta människor som kommit sig fram begagna sig

av begripliga skäl, särskilt på landsbygden, av egen bil. Kanske det är därför

någon medkänsla för fotgängare och cyklister är svår att uppbringa i

riksdagen.»

Vid motionen är fogad en skrivelse från arkitekten Alf Göransson i Charlottenlund.

En skrivelse från honom jämte en vidfogad petition från 158

fotgängare örn deras vedermödor å en vägsträcka på stora landsvägen från

Ystad till Malmö är intagen som bilaga till motionärens tilläggsmotion I: 275

till motionen I: 21 år 1935 örn återställande av vägfreden på allfarsvägarna

i landet.

Det omnämndes, att de senaste åren hade på Ystad—Malmövägen på en

vägsträcka av 6 å 7 km inom Herrestads och Ljunits härader 5 fotgängare

blivit dödade och minst 13 sannolikt ännu fler skadade genom påkörning.

Ingen kontroll fanns. Motorförare föro fram bäst dem lyste. Mången gång

utövades terror. Vid snöfall plogades och rengjordes vägen mestadels endast

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

9

till halva vägbredden till fordonens förfogande. Sidokanterna voro ofarbara.

Fotgängarna fingo plumsa i snö, då körande kommo. Vägstyrelser, länsstyrelser

och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjorde icke något avsevärt. Detta

gällde i regel för hela riket.

I bilagan till förevarande motion framhålles, att nu förhållandet är i det

stora hela oförändrat.

*

Rätta sakförhållandet är i huvudsak följande.

När bilismen trädde fram, släpptes den av samhället in på allfarsvägarna

i brist på annan utväg. Död, kroppsskada, materiell förlust, jäkt och otrygghet

rusade in på allfarsvägarnas dagordningar. Skulden låg hos upptäckternas

naturlagar och underlåtenhet att skynda — så vitt möjligt — med skydd

för individerna genom det som juridisk person kollektivt organiserade samhället.

Sedan har detta i sin juridiska ofullkomlighet sökt genom sin lagstiftning

och rättskipning övervältra skulden på individerna från fotgängarna

till bilförarna. Det gäller nu att bevisa deras försyndelser mot försiktighet

för att komma ifrån samhällets egen iråkade oförsiktighet.

Nu måste nya vägar byggas för detta främlingskap. Bilskattemedlen kommo

till stånd för att bestrida omkostnaderna för nyskapningen. I denna ingick

ock behov för fotgängare och cyklister att för egen och i hela trafiksäkerhetens

intresse få skilda vägbanor. Även denna senare kostnad borde självfallet

betäckas av bilskattemedlen. Så skedde till en början icke. Nu har medgivits,

att medlen finge användas även för nämnda behov, såvida det fanns

»nödigt».

Formellt avgöres behovet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, reellt däremot

i stort av dess ombud i orterna. Dessa måste åter ta hänsyn till vägbvggnadsstyrelserna,

då visst bidrag till omkostnaden och underhållet även

skall bestridas av dem. Över denna behovsprövning svävar statsmaktens

order — givetvis av kostnadshänsyn bara —• att behov endast får anses föreligga,

där livligare trafik äger rum. Avgörandet beror således av subjektiva

och intressebetonade uppfattningar om begreppet livlighet äger rum. — Vi

veta alla, hur det går till och förmodligen måste gå till i dylika fall. Myndighetspersonernas

skiftande sinnelag och betänksamhet mot nydaningar, kostnadsfrågans

imperativ att gå långsamt till väga med mera dylikt lägga sin

tyngd över samvetena och företagsamheten. Kejsar Augustus’ valspråk:

»Festina lente», d. v. s. »skynda långsamt» eller åtminstone »varsamt» kommer

i »livlig» tillämpning och till en början skyndas det av förenämnda naturvetenskapliga

skäl icke alls.

Behovet av gångvägar och cykelbanor betraktas ej som regel utan bara

undantag och som sagt med skiljaktigt bedömande tillika inom orterna. Förhållandet

har blivit, att gång- och cykelbanor eller ettdera av dem anläggas

vid nga autostradcr i omedelbar närhet av städer och liknande samhällen

men visst icke alltid ännu, kanske endast undantagsvis, varövcr statistik ej

föreligger. På andra sträckor sker det ännu endast undantagsvis, kanske siil
II

i hant/ till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 5.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

lan. Sådan uppfattning får även mången intresserad vid besök och bilfärder

i orterna.

Breddning av gamla vägar för utläggning av cykel- eller gångbanor förekommer

däremot mycket sällan, praktiskt taget icke alls. Även vid rätningar

av dylika vägar på kortare sträckor, som börjat bliva vanliga, sker i regel

icke ett sådant hänsynstagande, då ju den gamla vägen i övrigt icke blivit

byggd för sådant ändamål.

Denna skildring har jag hämtat från expertis. Den är stödd även av sakens

natur och verifierad, så långt min egen icke alldeles obetydliga erfarenhet

sträcker sig.

*

Nu inleder utskottets majoritet sitt avslagsyrkande med, att frågan om inrättande

av gång- och cykelbanor — där »livligare» trafik råder — är oförtjänt

av statsmakternas synnerliga uppmärksamhet», det vill säga riksdagens

och regeringens. »Trafikens uppdelning på olika banor», tillägger utskottet,

»är av vikt icke minst med hänsyn till den allmänna trafiksäkerheten.»

Dylikt erkännande av principen är ett framsteg från riksdagens tidigare inställningar.

Här är det emellertid frågan örn handlingen, och den ser ut och evolutioneras

naturvetenskapligt på det förut omnämnda sättet.

Vad angår riksdagens synnerliga uppmärksamhet, så ter den sig på följande

sätt.

År 1935 uteblev den alldeles. Båda kamrarna avslogo år 1935 utan vidare,

det vill säga utan försköningar i motiveringen, den av första lagutskottet

tillstyrkta motionen på denna punkt.

År 1936 återkom fotfolkets sak på bordet. Saken gick till andra lagutskottet.

Detta åberopade vissa allmänna författningar med ett allmänt uttalande

utan specificering. Utskottet hemställde kort och gott örn ingen

åtgärd. Motionären blev ensam skiljaktig. Båda kamrarna följde trofast

utskottet. Första kammaren efter den humoristiska votering, som ovan

skildrats.

År 1937 begränsar nu utskottet uttryckligen sitt intresse till vägar, där livligare

trafik råder. I tillämpningen, över hela linjen, vilket avses i motionen,

har i stort nåtts endast det resultat, som ovan sägs. Vidare åberopas ett

och annat kommittébetänkande, som erkänt behov av gång- och cykelbanor

eller endera av dem, dock endast där »livligare» trafik äger rum. Även

på öde skogsvägar dödas fotgängare ända in vid dikeskanten, varpå jag har

belägg. Vanligt är att de stanna för att ägna sig åt intagande av en ofarlig

position på utkanten av vägen eller därbortom. Deras rättskrav är att

i någon framtid kunna utan bekymmer fortsätta sin väg.

Utskottet erinrar slutligen, att särskilda planer för fot- och cykelbanor i

betydande omfattning utförts eller planeras. Men den stora regeln, att så

icke skett, är ännu vida mer betydande. På gamla vägar har praktiskt taget

icke ens någon planering ifrågakommit.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

11

Den gamla svenska statskonsten, att land skall med lag byggas, bär nämligen

kommit ur modet. Om något erforderligt tillfälligtvis sker eller ordnas

planlöst här och där, så tycka vi, att allting är ganska gott, även om det

i de flesta fall icke är det. Denna statskonst överskuggar nu sedan åtskilliga

år statsmaktens inställningar i den sociala jordfrågan i hela dess vidd.

Endast lag skapar dock rätt åt alla och rätt på alla erforderliga ställen, även

om tillämpningen sedan ej kan ske på en gång.

I förevarande fall bör, synes mig, ordnas så, att i regel bilskattemedel beviljas

för nya vägar med förbehåll att därmed anordnas gång- och cykelbana,

åtminstone på någon sida, därest ej för särskilda fall anses böra tillsvidare

medgivas undantag. Sådana undantag kunna vara vägar genom s. k.

sjumilaskogar, militärvägar i ödetrakter och även mindre sträckor här och

där i mänskliga fall. Räcka pengarna av hänsyn till gångbanor av enklaste

beskaffenhet — något mer behöves ej — och rimliga cykelbanor icke till för

vägens framdragande så långt, som vore möjligt utan sådan hänsyn, så får

vägarbetet tills vidare stanna så långt pengarna räcka. Det är en på alla

andra områden erkänd och tillämpad maxim.

Det må i detta sammanhang med bekymmer antecknas, att företrädesvis

endast Oskar Emil Olovson från Västerås och Oscar Osberg från Bohuslän

i andra kammaren samt framlidne Assar Åkerman och motionären Lindhagen

i första kammaren sökt i riksdagen fälla en effektiv lans för fotgängarna

i fråga om vägfreden. Ja även eif ämbetsverk kan vara rent av

hjärtligt emot dem. Efter en debatt år 1936 i trafikfrågan i första kammaren

avlägsnade sig chefen för kommunikationsdepartementet Leo. Då han

nådde min plats stannade han oförmodat, klappade mig på axeln och sade:

»Ja, käre Lindhagen, fortsätt du din kamp för fotgängarna, ty det behövs.»

Det var en ovanlig tilldragelse.

Beträffande den andra statsmaktens eller regeringens synnerliga uppmärksamhet,

kan ej heller den sträcka sig längre än naturlagarna medgiva.

Uppmärksamheten måste förtunnad fördela sig på otalet ärenden, som statsråd

och övriga befattningshavare i departementen skola bemästra. Effektuerandet

ligger i detta fall i realiteten tämligen diktatoriskt hos ortsmyndigheterna.

Resultatet hitintills är ovan skildrat.

Vår författning föreskriver, att innan regeringsärendena avgöras skola vederbörande

ämbetsverk höras. Stadgandet tillkom liksom åtskilligt annat

i panik för Gustav lilis envälde. I inget annat lands konstitution lär ett sådant

bindande av en regerings handlingsfrihet förekommit. Det har skapat

en tyngd och black över regeringens avgöranden, rest en konservativ betänksamhet

redan i begynnelsen från högsta vederbörande med det merendels

eller ofta dominerande inflytande, som av grundlagen lagts i deras hand.

Såsom ålderspresident i Stockholms stadsfullmäktige och vice ålderspresident

i första kammaren och med nästa riksdag även ordinarie i nämnda

kammare har jag upplevat epokerna i parlamentarismens utveckling under

senare tider. Vid sekelskiftet var i andra kammaren den gemensamma lösen:

tummen på det administrativa godtycket. Jag vet, att varje motion till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

skyddandet av de svaga och således även den nu förevarande skulle då i

motsvarande situation till sista man biträtts av Sven Adolf Hedins vältalighet,

den radikala stadsmajoritetens hänförelse och lantmannapartiernas realpolitiska

rättskänsla.

Men tiderna förändras och vi med dem, och utvecklingens orm ringlar

sig ju i en cirkelgång. Nu är den lojala, förtröstansfulla, disciplinerade tillliten

till experter, förtroendemän och i all synnerhet vederbörande ämbetsverk

en maxim för riksdagens inre liv. Vi vandra, synes mig, mot diktatulen

eller något, som påminner örn den, även i folkförsamlingen såsom en

naturvetenskaplig episod, innan ett nytt börjande igen ifrån början begynner.

I överensstämmelse med denna naturlag har den gamla folkliga statskonsten

att söka konungen med de meniges besvär och bekymmer börjat alltmer

läggas på hyllorna. Om riksdagen utan överträdelse av grundlagen kan undgå

att påskynda regeringen och dess betrodda ämbetsverk till handling och

låta riksdagen, som ju dock borde också kunna få åtnjuta ett ämbetsverks

förtroende, så göra vi det i superlativ förtröstan på ämbetsverken, trots att

adjektivet, såsom Voltaire erinrade, är substantivets fiende.

*

År 1928 efterlystes av mig motionsvis i Stockholms stadsfullmäktige stadens

intresse för cykelbanor på vägar och gator.

På hemställan av stadskollegiet hänvisade fullmäktige till att vederbörande

ämbetsverk utlovat medverkan, »så långt det låter sig göra».

Parlamentarismen undgår ej att utveckla sig tämligen likformigt i landet.

Intet eller föga var emellertid ditintills gjort. Först långt efteråt blev tilllämpligen

den, att på Tranebergsbro inrättades cykelbanor. Men på den

snart därefter byggda likaledes långa och breda Västerbron, utgörande bl. a.

Södermalms utfart över Tranebergsbro, iakttogs ej sådan förtänksamhet. Skälet

lär varit, att Tranebergsbro betraktades som en utfartsväg från staden och

den långa Västerbron allenast som en gata inom staden. Detta är ett utslag

av parlamentarismens fallande i armarna på ämbetsverks och kommittéers

framsyn och medkänsla.

Vid den nu ifrågasatta utvidgningen av den korta och smala Kungsbron

över Karlbergskanalen, som uppenbarligen endast är en gata, lär slutligen

i dagarna efter många sammanträden och starkt motstånd vunnits medgivande,

att byggandet av cykelbanor skulle där få äga rum. Däremot har på sista

tiden även vid andra stora utfartsvägar än Tranebergsbron cykelbanor börjat

godvilligt inrättas. Nödvändigheterna och kanske i någon mån även gnatet

motionsvis inom parlamentarismen når säkerligen fram i tidernas längd

även till ämbetsverken.

Så där kan det gå till även i samhällen med »livlig trafik».

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

13

Undertecknad har ansett, att motionen bort remitteras till första lagutskottet.

Dess huvudyrkande gäller nämligen lagen om de allmänna vägarna. Där

har ock visats större sympati, över första lagutskottet svävar mera fädernas

motto i jordfrågorna, att land skall med lag byggas.

År 1935 gick ärendet till första lagutskottet och råkade då in under den

förenämnda fäderneärvda domarevägledning.

År 1936 råkade ärendet komma till det sociala lagutskottet. I andra kammaren

remitterades samma år Osbergs motion i bl. a. förevarande ämne till

ett tillfälligt utskott. Detta avstyrkte och kammaren följde utskottet. Alltså

knappast ett belägg för »statsmakternas synnerliga uppmärksamhet», vilken

av andra lagutskottet nu åberopats såsom ett motiv för avslag å yrkandet,

att denna riksdagens tacknämliga uppmärksamhet, inpuppad som en bekännelse

i motiven, skulle komma som ett imperativ även till regeringens och

övriga vederbörande ämbetsverks kännedom.

Splittra och härska, den gamla statskonsten för att lämna de svaga och

förorättade åt sitt öde, får således i detta ärendes planlösa vallande genom

skilda utskott en säkerligen ofrivillig tillämpning.

*

Denna reservation har blivit utförlig för att åskådliggöra tidens väsen

och en av parlamentarismens farliga vägar. Vilket också bör vara viktigt.

Det kan måhända ej begäras, att ett kollektivt utskott skall kunna frigöra

sig från en godtagen ny riksdagsutveckling. Reservanten har genom sitt särskilda

yrkande i motionens andra punkt ej velat resignera utan åtminstone

individuellt hoppas på en ny vår för den sekelskiftets demokrati, som upplevdes

av honom i andra kammaren.

Det är då begripligt, att utskottet enligt ofta brukligt formulär i riksdagspolitiken

och med kännedom om kamrarnas anslutning merendels i sådana

fall avslutar betänkandet sålunda:

»Med hänsyn till att ifrågavarande spörsmål sålunda är föremål för Kungl.

Maj:ts uppmärksamhet, och då Kungl. Majit jämväl i fortsättningen torde

komma att följa utvecklingen på förevarande område med det största intresse,

har utskottet icke funnit anledning föreslå riksdagen att för närvarande göra

någon framställning i ämnet till Kungl. Majit.»

I detta formulär ingår traditionellt ett försvagande överord, representerat

här av adjektivet »största», samt en tvekan, uttryckt i verbet »torde». Denna

tvekan är i detta fall förstärkt med orden »för närvarande». Vad menar utskottet

med den sistnämnda reservationen mot sig självt?

Färdhastigheten.

I denna punkt åberopas till en början det ovan skildrade unika resultatet

förra året som slutade med att andra kammarens avstyrkande av den fria

hastigheten fick sammanjämkningsvis vika för första kammarens beslut att

upphäva den, fattat med 33 ja mot 13 nej, 6 avståenden och 97 frånvarande.

Såsom ett avståndstagande från fotfolkets sida från ett sådant avgö
liihanq

till riksdagens protokoll 1937. 9 sand. 2 avd. Nr 5.

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

rande i riksförsamlingen har motionären tillåtit sig att gör det andra yrkande,

som motionen innehåller. Riksdagens beslut synes mig stå i strid även med

erkännandet, att trafiksäkerheten är hotad av farten, icke minst genom

frånvaro i det stora hela av gång- och cykelbanor utmed landsvägarna. Nu

synes utskottet att detta icke kan hjälpas. En utredning har nämligen tillsatts

för att »nedbringa» — således icke avskaffa — det stora antalet trafikolyckor.

Men när det gäller liv, lem och ekonomisk välfärd bör väl en statsmakt

icke sitta med armarna i kors och med resignation åse detta massmord på individers

lycka under en så lång väntan. På administrativ väg kan ju måhända

åtskilligt åtgöras, som bringar räddning åtminstone för en eller annan.

Och vad som är tillåtligt på administrativ väg, däröver behöver riksdagen lagligen

icke höras. Utskottet har visserligen utlovat att man kan förvänta,

att Kungl. Maj:t i allt följer tilldragelserna på vägarna med det största intresse.

Men det är, såsom erinrats, förenat med svårigheter.

Riksdagen har ju år 1935 i en för fotgängare och cyklister högviktig angelägenhet

begärt på mitt initiativ en revision av försäkringslagstiftningen och

begärt en skyndsam behandling. Då intet kom till förra riksdagen, äskade

jag påminnelse från riksdagen men fick till svar en i motiven uttalad förhoppning,

att denna oundgängliga skyndsamhet skulle iakttagas. Förhållandet

är emellertid, att icke ens ännu något avsevärt blivit av justitiedepartementet

åtgjort. Det förljudes, att möjligen från den 1 juli i år tillsättes

en kommitté i stället för en enmansutredning i ämnet. Många års offer komma

att gå mot sitt öde, innan den angelägenhet, varom riksdagen två gånger

påmint, kommer i hamn.

En erinran om administrativ medhjälp under den långa mellantiden har

sålunda synts mig böra åtminstone påkallas.

*

Motionen innehåller följaktligen särskilda yrkanden i de båda ämnena, örn

vilka särpräglade åsikter böra kunna göra sig gällande. Utskottet har ock

i motiven iakttagit samma särskillnad men i sin hemställan förordat, att båda

framställningarna i ett sammanhang icke måtte föranleda någon åtgärd.

Det hemställes emellertid, att riksdagen måtte bifalla de båda yrkandena

var för sig och att sålunda särskilda propositioner på vart och ett av deni

framställas.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

370602

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.