Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsammaste förnyad utredning och förslag angående nödvändigheten av att genomföra en rationalisering av socialvården, varvid hänsyn bör tagas till möjligheterna att inpassa de befolkningspolitiska åtgärderna i ett enhetligare och förenklat socialt organisationsväsende.

1937-05-27 · 21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1937:50, Skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsammaste förnyad utredning och förslag angående nödvändigheten av att genomföra en rationalisering av socialvården, varvid hänsyn bör tagas till möjligheterna att inpassa de befolkningspolitiska åtgärderna i ett enhetligare och förenklat socialt organisationsväsende.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

1

Nr 50.

Ankom till riksdagens kansli den 27 maj 1937 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående översyn av

bestämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet

m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande,

inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen från

första kammaren nr 33 av herr Hamrin m. fl. och nr 203 av herr Martin Andersson

m. fl. samt från andra kammaren nr 68 av herr Carlström m. fl.,

nr 114 av herr Andersson i Rasjön m. fl., nr 171 av herr Nordström i Kramfors

m. fl., nr 351 av herr Olsson i Stockholm jp. fl. och nr 406 av herr

Skoglund m. fl.

Motionerna I: 203 och II: 406, vilka väckts i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition nr 38 med förslag till förordning om moderskapspenning m. m.,

hava förut, utom i vad de avse rationalisering av socialvården, blivit föremål

för behandling i utskottets utlåtande nr 38 över nämnda proposition.

För de yrkanden, som framställts i motionerna, redogöres här nedan. I

fråga örn de skäl, motionärerna anfört, får utskottet, i den mån redogörelse

därför ej lämnas i detta utlåtande, hänvisa till motionerna.

Utskottet kommer att behandla de föreliggande spörsmålen i olika avdelningar

enligt följande disposition:

A. Rationalisering av socialvården; lagstadgad rätt till hjälp för alla ofrivilligt

nödlidande; principerna för behovsprövningen i fattigvårdslagen; formerna

för fattigvårdsunderstöd; avskaffande av återbetalningsskyldighet i

fråga örn erhållen fattigvård; avskaffande av beteckningen »fattigvård».

B. Avskaffande av eller ändring i hemortsrättsbestämmelserna i fattigvårdslagen;

fattigvårdens förstatligande; m. m.

C. Barns försörjningsplikt mot föräldrar m. m.

A. Rationalisering av socialvården; lagstadgad rätt till hjälp för alla

ofrivilligt nödlidande; principerna för behovsprövningen i fattigvårdslagen;

formerna för fattigvårdsunderstöd; avskaffande av återbetalningsskyldighet

i fråga om erhållen fattigvård; avskaffande av beteckningen

»fattigvård».

I motionerna I: 33 och II: 114, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande omarbetning

av nuvarande bestämmelser för samhällets hjälpverksamhet, syfBihang

till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 50.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

■7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

tande till ett planmässigt samordnande av den nu splittrade hjälpverksamhetens

skilda former, samt framläggande för riksdagen av de förslag, vartill

utredningen må föranleda. Motionärerna framhålla bl. a., att de anse skäl

föreligga för en skyndsamt bedriven utredning i syfte att åvägabringa sådana

former för den sociala hjälpverksamheten, att det förödmjukande och socialt

stötande, som anses vidlåda den nuvarande fattigvården, undvikes. Utredningen

bör även omfatta utarbetande av förslag till en enhetlig och systematiskt

sammanhängande lagstiftning om den sociala hjälpverksamheten.

T motionerna 1:203 och 11:406, vilka äro likalydande, hemställes, såvitt

nu är fråga, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsammaste

förnyad utredning och förslag angående nödvändigheten av att

genomföra en rationalisering av socialvården, varvid hänsyn bör tagas till

möjligheterna att inpassa de befolkningspolitiska åtgärderna i ett enhetligare

och förenklat socialt organisationsväsende.

I motionen II: 351 hemställes om skrivelse med begäran örn skyndsam utredning

och förslag till en omläggning av gällande fattigvårdslagstiftning i

enlighet med i motionen^angivna synpunkter. Motionärerna framhålla nödvändigheten

av en fullständig omläggning av systemet för den samhälleliga

sociala hjälpen så att den icke får fattigvårds karaktär. Riktlinjerna för samhällets

sociala hjälpverksamhet har i motionen sammanfattats i sju punkter.

Motionärerna eftersträva emellertid närmast en omjustering av fattigvårdslagen,

vilken för dem ter sig otillfredsställande ur såväl social som ekonomisk

synpunkt. I motionen anföres bl. a., att med stöd av fattigvårdslagens bestämmelser

hade nödställda arbetslösa avvisats av fattigvårdsmyndigheterna

under framhållande av att »de icke ägde befogenhet lämna hjälp till

friska och arbetsföra personer». För de berättigade understödstagarna hade

hjälpen knappats in till långt under behovsgränsen, och de hjälpsökande hade

gallrats på ett sätt som vore samhället föga värdigt. I motionen göras vidare

vissa erinringar mot den i fattigvårdslagen stadgade återbetalningsskyldigheten.

Motionen II: 171 utmynnar i yrkandet, att riksdagen måtte besluta i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla om skyndsam utredning och förslag örn fattigvårdens

omläggning jämte revision av fattigvårdslagen i den riktning, som

i motionen angåves.

I sistnämnda motion framhålles bl. a.: Fattigvårdsmyndigheterna toge vid

behovsprövningarna större hänsyn till kommuners och skattebetalares ekonomiska

intressen än till de hjälpsökandes behov. Vidare berättigade icke

ofrivillig arbetslöshet i och för sig till hjälp åt den arbetslöse. De missförhållanden

dessa brister i lagen åstadkommit kunde inte undanröjas på annat

sätt än genom en lagstiftning, som utan undantag uttryckligen tillförsäkrade

alla ofrivilligt nödlidande rätt till hjälp. Denna rätt borde tillerkännas envar,

som bevisligen befunne sig under visst i lagen fastställt existensminimum.

I fattigvårdslagen borde införas bestämmelser om att understöd i hemmen,

undantagandes bränsle, skulle utgå i kontanter, såvitt icke hjälpmottagare

bevisligen missbrukade erhållet understöd. Återbetalningsskyldigheten i frå
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

3

ga om fattigvården borde i allmänhet slopas. Ordet »fattigvård» borde avskaffas

och samhällets hjälpverksamhet i stället betecknas på ett sätt, som

icke medförde, att etiketten »fattig» åsattes den hjälpmottagande.

Utskottet vill till en början lämna en översikt över gällande bestämmelser

angående bedrivande av hjälpverksamhet för arbetslösa.

Enligt 1 § fattigvårdslagen skall fattigvård utgivas till minderårig eller

den som till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kroppseller

själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig och som saknar

medel till sitt livsuppehälle, därest hans behov ej annorledes avhjälpes.

Bland de förutsättningar, som enligt denna paragraf medföra skyldighet

för kommunen att utgiva fattigvård, finnes alltså arbetslöshet icke upptagen.

Till arbetslös persons minderåriga barn är kommun emellertid i enlighet

med paragrafen vid behov pliktig att utgiva fattigvård.

Därest fattigvårdssamhälle utgiver fattigvård i andra fall än dem, som omförmälas

i 1 § i fattigvårdslagen, äger samhället jämlikt de i 2 § i samma

lag givna bestämmelserna fastställa de grunder för fattigvården, som böra

av samhällets fattigvårdsstyrelse iakttagas. I praxis har sedan länge erkänts,

att fattigvård enligt 2 § må utgivas i anledning av arbetslöshet och att sådan

fattigvård jämväl må lämnas direkt till den arbetslöse. I övrigt torde böra

nämnas, att 2 och 23 §§ upptaga bestämmelser örn att fattigvårdssamhälle

och fattigvårdsstyrelse hava att ombesörja, att den som finnes vara i behov

av fattigvård erhåller sådan.

Enligt 27 § fattigvårdslagen meddelas fattigvård i allmänhet genom, bl. a.,

»understöd i hemmet». Då sådant understöd lämnats, bör fattigvårdsstyrelsen

enligt 30 § vaka över att beviljat understöd behörigen användes.

För utgiven fattigvård föreligger återbetalningsskyldighet, i den mån fattigvårdsstyrelsen

icke finner skäl till eftergift. I 64 § i fattigvårdslagen uppräknas

emellertid vissa omständigheter, vilka kunna medföra, att fattigvårdssamhälle

äger bestämma, huruvida ersättningsskyldighet för uppburen

fattigvård skall äga rum.

I kungörelsen den 30 juni 1934 angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet

vid arbetslöshet stadgas, att dylik verksamhet vid oförvållad

arbetslöshet bedrives under tre huvudformer, nämligen dels statliga och

statskommunala reservarbeten, dels kontantunderstödsverksamhet och dels

särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten. 1 kungörelsen

lämnas vissa föreskrifter angående behörigheten att uppbära arbetslöshetshjälp.

Dessa bestämmelser innebära i huvudsak, att hjälp endast må lämnas

till den som är arbetsför och oförvållat arbetslös samt efter verkställd

prövning befunnits vara i behov av hjälp. Återbetalningsskyldighet föreligger

icke för arbetslöshetshjälp, som uppburits i enlighet med kungörelsens

bestämmelser. Enligt 43 § i kungörelsen må dagunderstöd icke utgå till den,

som i anledning av arbetslöshet åtnjuter fattigvård för sig eller sin familj

av annat slag än som avses i 50 § 2 mom. i lagen örn fattigvården eller som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

utgöres av sjukhusvård åt någon, i förhållande till vilken den arbetslöse är

att anse såsom familjeförsörjare. Utgår fattigvård på annat sätt än sålunda

angivits, må dagunderstöd enligt arbetslöshetshjälpkungörelsen icke utgå,

såvida icke den lämnade fattigvården varit tillfällig och utgått i synnerligen

trängande fall.

Genom förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor har

i Sverige införts ett system för frivillig arbetslöshetsförsäkring. Den omständigheten,

alt medlem i erkänd arbetslöshetskassa för sig eller sin familj åtnjuter

fattigvård, inverkar icke på hans rätt till daghjälp från kassan.

Hjälpverksamhet för oförvållat arbetslösa bedrives för närvarande, förutom

i de genom författningsbestämmelser reglerade former, för vilka redogörelse

i det föregående lämnats, ytterligare i form av anordnande av kommunala

reservarbeten och utgivande av kommunala kontantunderstöd utan

statsbidrag.

Beträffande tolkningen av den gällande rättens ståndpunkt i fråga om

kommunernas befogenhet att utan statsbidrag och i annan ordning än fattigvårdslagen

stadgar bevilja understöd till hjälp vid arbetslöshet vill utskottet

nämna, att från regeringsrätten föreligger ett antal prejudikat i ämnet.

Utskottet hänvisar till de fall, som omnämnts i regeringsrättens årsbok

för 1933 sid. 15 samt för 1934 S. 31, 209 och 299. I ett vart av dessa

fall, där klagan fördes mot ett av kommun meddelat beslut örn understöd

vid arbetslöshet, blev beslutet undanröjt på den grunden, att beslutet innebure,

att understöd av kommuns medel kunde komma att beredas mediemmar

av kommunen i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgade elier

enligt bestämmelserna angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp vore medgivet,

och att kommunen förty överskridit sin befogenhet. Befogenhet för

kommun att utan statsbidrag anordna kontant understödsverksamhet vid

arbetslöshet utan fattigvårds karaktär synes således förutsätta, att medgivande

till sådan verksamhet lämnats i en författning.

Under de senaste åren hava från skilda häll framkommit förslag om vidtagande

av mer eller mindre ingripande förändringar i det system för den

samhälleliga arbetslöshetshjälpen, för vilket redogörelse lämnats i det föregående.

Åtskilliga utredningar, som bedrivits under senare tid, hava berört

dessa spörsmål. Utskottet vill i dessa avseenden allenast omnämna följande.

I skrivelse den 21 juni 1933, nr 356, hemställde riksdagen på förslag av

särskilda utskottet (utlåt, nr 17), att Kungl. Maj:t måtte föranstalta dels örn

skyndsam utredning rörande reglering av förhållandet mellan den offentliga

arbetslöshetshjälpen i dess olika former och den allmänna fattigvården,

dels ock om skyndsam utredning beträffande omfattningen av kommunernas

lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär

samt om behovet och lämpligheten av en laglig reglering av kommunernas

verksamhet för arbetslöshetens bekämpande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

5

I anledning av denna skrivelse föranstaltade Kungl. Majit om en särskild

utredning inom socialdepartementet rörande omfattningen av kommunal

understödsverksamhet utan statsbidrag för hjälp åt arbetslösa. Av utredningen,

som avsåg dels år 1932 och dels vissa tidpunkter år 1933, framgick,

att dylik verksamhet förekom inom nära hälften av samtliga kommuner i

riket. En närmare sammanfattning av de vid utredningen vunna resultaten

återgives i organisationssakkunnigas betänkande med utredning och förslag

rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. (sid.

105—115).

I proposition nr 38 till 1934 års riksdag med förslag till förordning örn erkända

arbetslöshetskassor m. m. anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, efter att hava redogjort för vad vid 1933 års riksdag och

tidigare förekommit i frågan beträffande förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen

och fattigvården, bland annat, att en gränsdragning mellan

arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna fattigvården måste ingå som

ett i led i ett allmänt åtskiljande av den med återbetalningsskyldighet förenade

fattigvården och annan hjälp, som i skiftande former lämnas till följd av

arbetslöshet. Ett dylikt åtskiljande sammanhängde nära med frågan örn

åstadkommande av en större enhetlighet vid förvaltningen inom kommunerna

av den sociala hjälpverksamheten, vilken fråga vore för utredning överlämnad

till de s. k. organisationssakkunniga. I det läge, vari frågan sålunda

befunne sig, vore det icke möjligt att föreslå några särskilda bestämmelser

till reglering av förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna

fattigvården.

Andra lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 37

vid 1934 års riksdag över nyssnämnda proposition, bland annat, att utskottet

i likhet med departementschefen ansåge principiellt, att olika former av

samhällelig hjälpverksamhet borde hållas åtskilda, så att en person icke

samtidigt bereddes hjälp från olika håll. På grund därav ville utskottet giva

uttryck åt önskvärdheten av att pågående utredningar i ämnet bedreves med

sådan skyndsamhet, att riksdagen snarast erhölle tillfälle att pröva frågan

i hela dess vidd.

Riksdagen lämnade detta uttalande utan erinran.

Enligt givna direktiv hade organisationssakkunniga att behandla bland annat

frågan örn att åstadkomma större enhetlighet vid handliavandet inom

kommunerna av den sociala omvårdnaden. De sakkunniga hava i sitt den

11 december 1934 avgivna betänkande (stat. off. utreda. 1934:53) framlagt

ett utkast till lag örn den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation med

mera, vari föreslagits, att i varje kommun med mer än 1,500 invånare skall

finnas en social nämnd med uppgift att handhava kommunens verksamhet

lör fattigvård, barnavård, ungdomsskydd, allmän ålderdomspensionering, behandling

av alkoholister och arbetslöshetshjälp. I lagutkastet behandlas,

bland annat, även frågan om förbud mot oreglerad hjälpverksamhet.

I en vid betänkandet fogad reservation anförde ledamoten borgarrådet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

Wictor Karlsson bland annat, att det vore ogörligt att enbart genom organisatoriska

åtgärder undanröja alla de olägenheter, vilka till väsentlig del vore

en följd av att den omfattande och mångskiftande socialvården reglerades av

en mångfald olika lagar och författningar, som, tillkomna på olika tider,

icke fullt harmonierade med varandra. Ville man ernå en verkligt effektivsamverkan

mellan de olika verksamhetsgrenarna, torde detta icke kunna vinnas

med mindre än att man grepe sig an med en revidering av de olika lagarna

i syfte att åstadkomma inbördes samklang dem emellan. Särskilt gällde

detta fattigvårdslagen, vars bestämmelser med hänsyn till de senare årens

sociala lagstiftning i många hänseenden vöre föråldrade, oklara och svårtolkade.

I proposition nr 232 till 1935 års riksdag angående anslag till bekämpande

av arbetslösheten förklarade föredragande departementschefen, statsrådet

Möller, att det syntes honom icke möjligt att taga ställning till de av

1933 års riksdag angivna spörsmålen, berörande arbetslöshetshjälpen och

fattigvården, förrän i samband med den slutliga prövningen av organisationssakkunnigas

förslag.

Under år 1935 har inom socialdepartementet utarbetats en promemoria

angående kommunal kontantunderstödsverksamhet utan statsbidrag och i

annan form än fattigvård för hjälp åt arbetslösa. I denna promemoria har

intagits ett utkast till lag om kommunal kontantunderstödsverksamhet vid

arbetslöshet.

I yttranden över denna promemoria ha socialstyrelsen, arbetslöshetskommissionen,

statens inspektör för fattigvård och barnavård samt Överståthållarämbetet

förklarat sig anse skäl tala för en allmän översyn av den sociala

h jälplagstif tningen.

I proposition nr 3 till 1936 års riksdag med förslag till lag örn socialregister

uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Möller, att i de till

övervägande antal avstyrkande yttranden, som avgivits över organisationssakkunnigas

betänkande, anförts åtskilliga skäl mot så omfattande förändringar

i organisatoriskt hänseende, som ett genomförande av de sakkunnigas

förslag skulle innebära. Då de anförda skälen synts departementschefen bärande,

hade han funnit sig icke böra lägga sakkunnigförslagets huvudprinciper

till grund för lagstiftning i ämnet.

Vid 1936 års riksdag ifrågasattes i två motioner nämligen I: 288 av herr

Otto Wangson och 11:348 av herr Spångberg m. fl. sådan ändring i 1 §

fattigvårdslagen, att genom arbetslöshet nödlidande personer skulle erhålla

rätt till fattigvård.

Andra lagutskottet yttrade i sitt över motionerna avgivna utlåtande i denna

del bl. a.:

Det måste anses vara av vikt, att de av riksdagen begärda utredningarna

rörande reglering av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

1

i dess olika former och den allmänna fattigvården samt rörande behovet och

lämpligheten av laglig reglering av kommunernas verksamhet för arbetslöshetens

bekämpande snarast fullföljas. Under det fortsatta utredningsarbetet

bör till ingående prövning upptagas frågan om kommunernas rätt och skyldighet

att utgiva fattigvård i anledning av arbetslöshet, varvid bör uppmärksammas

den skillnad, som enligt nu gällande bestämmelser föreligger mellan

å ena sidan arbetslösa, arbetsföra personer, vilka åtnjuta arbetslöshetshjälp,

och å andra sidan arbetsoförmögna och andra, vilka erhålla fattigvård, i fråga

om återbetalningsskyldighet för uppburen hjälp. Enligt utskottets mening

är det av stor betydelse, att den samhälleliga hjälpverksamheten icke anordnas

eller bedrives på sådant sätt, att anslutningen till den statsunderstödda

arbetslöshetsförsäkringen motverkas. Om möjlighet finnes för den arbetslöse

att utan erläggande av avgifter och utan återbetalningsskyldighet erhålla

lika stort eller högre understöd per dag av allmänna medel än vad de försäkrade

erhålla från sina kassor, måste detta komma att försvåra arbetslöshetsförsäkringens

utveckling. Frågan om kontantunderstödsbeloppens

lämpliga avvägning i förhållande till daghjälp enligt arbetslöshetsförsäkringen

torde därför böra göras till föremål för ingående övervägande.

På förslag av utskottet hemställde därefter riksdagen i skrivelse den 25

april 1936, nr 185, att Kungl. Majit måtte snarast fullfölja de av 1933 års

riksdag begärda utredningarna rörande reglering av förhållandet mellan den

offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika former och den allmänna fattigvården

samt rörande behovet och lämpligheten av en laglig reglering av

kommunernas verksamhet för arbetslöshetens bekämpande ävensom för

riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningarna kunde föranleda.

Denna framställning är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

I den nyssnämnda motionen I: 288 vid 1936 års riksdag ifrågasattes även

en uppmjukning av den enligt motionärens mening orimligt stränga behovsprövning,

som föreginge hjälpbeviljandet, ävensom avskaffande av beteckningen

»fattigvård».

Andra lagutskottet yttrade i sitt ovan omförmälda utlåtande nr 35 — efter

en historik i dessa ämnen, till vilken utskottet får hänvisa — att jämväl

principerna för prövning av en hjälpsökandes behov samt frågan om den

lämpligaste beteckningen av olika former av samhällets hjälpverksamhet

torde komma att tilldraga sig uppmärksamhet vid de fortsatta utredningarna

rörande reglering av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen

i dess olika former och den allmänna fattigvården samt rörande behovet

och lämpligheten av laglig reglering av kommunernas verksamhet för arbetslöshetens

bekämpande. På grund därav hade utskottet icke funnit tillräckliga

skäl föreligga att hos Kungl. Majit göra någon framställning rörande

dessa spörsmål.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.

I proposition nr 130 till innevarande riksdag angående förstärkning av

femte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga,

vilken proposition bifallits av riksdagen, har föredragande departe
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

mentschefen, statsrådet Möller, bl. a. erinrat om att riksdagen påkallat omfattande

utredningar angående fattigvårdslagstiftningen och åtskilliga därmed

sammanhängande spörsmål, vilka departementschefen ansåge sig ej alltför

länge kunna uppskjuta.

I proposition nr 38 till årets riksdag har Kungl. Majit framlagt förslag

till bl. a. förordning örn moderskapspenning och förordning örn mödrahjälp.

Efter hemställan av andra lagutskottet (utlåt, nr 38) har riksdagen i huvudsak

antagit berörda förslag. Enligt dessa skall moderskapspenning eller

mödrahjälp ej lämnas kvinna, som av fattigvården mottagits till stadigvarande

försörjning.

Beträffande förhållandet mellan mödrahjälp och fattigvård återfinnas i

propositionen vissa uttalanden av befolkningskommissionen (sid. 59) och av

föredragande departementschefen (sid. 106 och 107), till vilka uttalanden utskottet

får hänvisa.

Andra lagutskottet har i sitt berörda utlåtande på tal örn beslutande organ

för ärenden angående mödrahjälp yttrat (sid. 16), att den ståndpunkt,

utskottet intagit till detta spörsmål, självfallet icke innebure, att frågan om

mödrahjälpens organisation skulle undandragas en blivande utredning angående

organisationen av socialvården i dess helhet.

I proposition nr 276 till innevarande riksdag med förslag till bl. a. lag

om barnbidrag samt lag om förskottering av underhållsbidrag till barn återfinnas

åtskilliga uttalanden av intresse i förevarande sammanhang.

Denna proposition grundas på två av 1934 års barnpensioneringssakkunniga

avgivna betänkanden, nämligen ett av den 31 januari 1936 med förslag

rörande bidrag åt barn till änkor och vissa invalider samt åt föräldralösa barn

(stat. off. utredn. 1936: 6) och ett av den 18 november 1936 rörande förskottering

av underhållsbidrag till barn utom äktenskap m. fl. (stat. off.

utredn. 1936: 47).

De sakkunniga hava utgått från uppfattningen, att fattigvården vore en

olämplig understödsform för barn. Denna mening har vunnit anslutning i

flertalet yttranden över det tidigare betänkandet. En motsatt åsikt har

emellertid även gjort sig gällande.

I detta sammanhang har krav framförts på allmän revision av samhällets

understödsväsen för vinnande av större enhetlighet.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har i detta avseende anfört:
Splittring

av understödsarbetet har under de senaste årtiondena varit ett

starkt framträdande drag i lagstiftningen. Ytterligare ett stort steg skulle nu

tagas i samma riktning till skada för de omsider framkomna enhetssträvandena.

Innan ytterligare utvidgningar med i viss mån fristående hjälpformer

tillskapas, bör upptagas till övervägande, huru ett enhetligt system i samhällets

hjälpverksamhet skall åstadkommas. En revision i syfte att få olika grenar

av hjälparbetet sammanförda på sådant sätt, att det lätt kan överskådas

samtidigt som verkligt effektiv hjälp på humanaste sätt kommer alla till del,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

9

söra behöva stöd av det allmänna, synes för närvarande vara det problem,

som starkast ropar på lösning. Härvid bör särskilt övervägas om den rätta

hjälpformen är den, som hittills i det övervägande antalet fall av hjälpbehov

tillämpats, nämligen efter företagen behovsprövning tilldelandet av understöd

efter vars och ens behov, eller om man skall övergå till att meddela hjälp

efter på förhand fastställda taxor, sedan vederbörandes inkomst utan närmare

undersökning uppskattats till visst belopp. Vill man undvika den s. k.

understödstagarandans utbredning, synes den förra vägen vara den säkraste

att använda sig av.

Kravet på en allmän revision har framställts jämväl av socialstyrelsen,

vissa länsstyrelser, stadsfullmäktige i vissa städer, några fattigvårdsstyrelser

och barnavårdsnämnder, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

m. fl.

I yttrandena över barnpensioneringssakkunnigas senare betänkande har i

regel de sakkunnigas uppfattning om fattigvården som en olämplig understödsform

för barn vunnit anslutning, ehuru åtskilliga myndigheter och

sammanslutningar icke velat instämma i de sakkunnigas kritik av fattigvården.

De allmänna invändningarna mot de sakkunnigas senare förslag hava

bl. a. inriktats på den splittring och oreda i samhällets hjälpverksamhet,

som den föreslagna förskotteringen befarats komma att medföra. .

I detta sammanhang har åter kravet på enhetliga bestämmelser för den

sociala hjälpverksamheten blivit rest.

Statskontoret har därvid betonat angelägenheten av att åtgärder vidtoges

för vinnande av i möjligaste mån enkla och klara linjer, då det gällde samhällets

understödjande åtgärder gentemot medborgare, som vore i behov av

hjälp från det allmänna eller som ansetts böra beredas understöd eller bidrag

i någon form. Det kunde icke bestridas, att nu rådande förhållanden

medförde olägenheter icke blott för de hjälpbehövande individerna utan även

för staten och landets kommuner, vilka senare jämväl hade att utöva kontrollerande

och reviderande verksamhet inom det sociala området.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har ansett, att därest nu en till sin omfattning

betydande samhällelig hjälpverksamhet komme till stånd vid sidan

om den nuvarande offentliga barnavårds- och fattigvårdsverksamheten i

syfte att delvis ersätta densamma och utan att medföra dess rättsverkningar,

behovet av snar revision av bestämmelserna rörande det offentliga understödsväsendet

och klara linjer för denna verksamhet vunne ökad aktualitet

och icke längre syntes kunna undanskjutas.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har ifrågasatt, huruvida

icke hela den föreslagna lagstiftningen om barnbidrag och förskottering av

underhållsbidrag borde tagas under omprövning i samband nied en utredning

angående allmän revision av fattigvårdslagen och vissa delar av lagen om

samhällets barnavård.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har hemställt, att frågan om en bättre

ställning för de utomäktenskapliga barnen finge upptagas till slutligt övervägande

i samband med den allmänna revision av gällande lagstiftning om

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

kommunernas understödsverksamhet, som för varje dag visade sig bli allt

nödvändigare.

En redogörelse för de över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena, i

vad de äro av intresse i förevarande sammanhang, lämnas å sid. 34—42 i

ovannämnda proposition nr 276.

I berörda proposition yttrar föredragande departementschefen, statsrådet

Möller, bl. a.:

Den offentliga fattigvården har till uppgift att fylla behövande samhällsmedlemmars

levnadsbehov i de fall, då detta icke tillgodoses genom särskilda,

till betryggande av samhällsmedlemmarnas ekonomiska ställning avsedda

inrättningar eller anordningar. Denna definition av begreppet fattigvård,

som är hämtad ur det fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande, som

ligger till grund för nu gällande fattigvårdslag, framhäver tydligt fattigvårdens

subsidiära natur. Vid sidan av fattigvården ha utvecklats andra former

av samhällets hjälpverksamhet. Den viktigaste av dessa är socialförsäkringen

med dess olika grenar, såsom sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring,

invaliditets- och ålderdomsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring. Genom

socialförsäkringens fortskridande utveckling har området för fattigvårdens

hjälpverksamhet alltmera begränsats. Vissa förslag till 1937 års riksdag

komma, därest de bliva bifallna, att verka i samma riktning. De förslag angående

lag om barnbidrag och lag om förskottering av underhållsbidrag till

barn, som jag nu går att förorda, skola, örn de av riksdagen godkännas, utgöra

steg på samma väg.-----------— --- ■— -—- —

Om man från nu angivna ståndpunkt granskar de huvudinvändningar,

som i yttrandena rests mot de sakkunnigas förslag, synas de icke kunna tillmätas

avgörande betydelse. Det är sålunda naturligt, att för varje gång ett

nytt område avskiljes från fattigvården och hänföres till en ny hjälpform,

vissa praktiska svårigheter ifråga om gränsdragningen uppkomma. Lika

självfallet torde vara, att när en dylik utbrytning sker, vissa kvarstående grupper

måste känna sig mer eller mindre missgynnade i förhållande till dem, som

komma i åtnjutande av den nya stödformen. Att av denna anledning motsätta

sig en förbättring för sistnämnda grupp av hjälpbehövande är dock

knappast försvarligt. Den splittring av den sociala omvårdnadens organisation,

som uppstår på grund av nya gruppers avskiljande från fattigvården, torde

tillsvidare vara oundviklig. Jag överväger att låta verkställa utredning om

en allmän översyn av bestämmelserna rörande samhällets understödsverksamhet.

Då det emellertid torde dröja en avsevärd tid, innan resultatet av en

dylik utredning kan föreligga, anser jag den nu ifrågasatta reformen böra

genomföras utan att nämnda utrednings slutförande avvaktas. Det nyligen

inrättade socialregistret torde även motverka de befarade ogynnsamma följderna

av splittringen.

Utskottet vill slutligen erinra örn följande uttalande av statsrådet Möller

om socialvårdens rationalisering vid behandlingen i andra kammaren den 14

april 1937 av Kungl. Maj:ts proposition nr 15 med förslag till vissa ändringar

i 1935 års lag om folkpensionering:

Jag är övertygad om, att innan man kan skapa den rätta formen för en

sådan gemensam socialvård, man först bör från fattigvården lia avskilt alla

de grenar av den sociala omvårdnaden, som kunna skiljas därifrån. Detta

bör ske därför att fattigvården icke skall vara den dominerande hjälpformen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

11

i vårt land, när vi genomföra en reform. Genom de beslut, som jag hoppas

att denna riksdag kommer att fatta, sker redan nu en betydande överflyttning

till andra områden. Genom dyrortsgraderingen, moderskapspenningen, mödrahjälpen,

barnpensioneringen och bidragsförskotten kommer den ena gruppen

efter den andra att avskiljas och fattigvården begränsas till rimligare

mått. Jag tror inte, att frågan om översynen av den sociala hjälpverksamheten

är mogen att tagas upp, förrän man på detta sätt har begränsat fattigvården

till ett minimum — kanske inte fullständigt till det minimum, som

jag hoppas att man en gång skall komma till, men åtminstone någonting

ditåt.

Under motsvarande debatt i första kammaren uttalade statsrådet Möller,

att en översyn vore önskvärd och att det vore hans tanke, att en kommitté

för ändamålet skulle komma att tillsättas. Det vore emellertid enligt statsrådets

mening önskvärt, att man byggt upp det socialpolitiska arbetet i något

så när tillfredsställande omfattning, innan man ginge till mera definitiva

beslut beträffande socialvården.

Såsom från åtskilliga håll uttalats har de senaste årtiondenas lagstiftning

rörande den samhälleliga hjälpverksamheten medfört splittring av det offentliga

understödsarbetet. De olägenheter, som otvivelaktigt äro förbundna

därmed, hava föranlett, att krav rests på en översyn av lagstiftningen om

socialvårdens olika grenar.

Utskottet vill sålunda erinra, att 1933 års riksdag i skrivelse till Kungl.

Majit hemställt, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn bland annat skyndsam

utredning rörande regleringen av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshe*shjälpen

i dess olika former och den allmänna fattigvården, samt

att 1936 års riksdag, på förslag av andra lagutskottet, anhållit, att Kungl.

Majit måtte snarast fullfölja den av 1933 års riksdag begärda utredningen.

Dessa framställlningar äro fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

I proposition till årets riksdag angående förstärkning av femte huvudtitelns

anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga har emellertid

chefen för socialdepartementet uttalat, att han ansåge sig ej alltför länge

kunna uppskjuta de av riksdagen påkallade omfattande utredningarna angående

fattigvårdslagstiftningen och därmed sammanhängande spörsmål.

I samband med de förslag örn hjälp till mödrar och barn, som innefattas

i propositionerna nr 38 och 276 lill innevarande riksdag, hava yrkanden örn

enhetliga bestämmelser för det offentliga understödsarbetet från skilda hål)

framkommit. Föredragande departementschefen har i sistnämnda proposition

uttalat, att det vore naturligt, att för varje gång ett nytt område avskiljdes

från fattigvården och hänfördes till en ny hjälpform, vissa praktiska svårigheter

i fråga örn gränsdragningen måste uppkomma samt att den splittring

av den sociala omvårdnadens organisation, som uppstode på grund av nya

gruppers avskiljande från fattigvården, tills vidare torde vara oundviklig.

Departementschefen bar i anslutning härtill yttrat, att han övervägde att låta

verkställa utredning örn en allmän översyn av bestämmelserna rörande samhällets

understödsverksamhet. Vid behandlingen i riksdagens kamrar den

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

14 april 1937 av Kungl. Maj:ts förslag om dyrortsgraderade folkpensioner

gjorde departementschefen uttalanden i samma riktning.

Enligt utskottets mening är det uppenbart, att anordnandet av en betydande

offentlig hjälpverksamhet vid sidan av fattigvården och barnavården

måste medföra ett behov att planmässigt och organisatoriskt samordna de

skilda hjälpformerna för att minska svårigheterna att ändamålsenligt tillämpa

de olika lagarna. En revision av bestämmelserna om samhällets hjälpverksamhet

med syfte att få olika grenar därav sammanförda på ett rationellt

sätt synes utskottet vara i hög grad önskvärd. Utskottet bortser härvid

icke från att man genom det år 1936 beslutade socialregistret erhållit

viss möjlighet att få en översikt över den kommunala hjälpverksamheten.

Enligt utskottets uppfattning bör emellertid en översyn av bestämmelserna

rörande samhällets hjälpverksamhet ej inskränkas till att avse de rent organisatoriska

problemen utan bör omfatta jämväl andra med denna verksamhet

sammanhängande spörsmål. Såsom departementschefen uttalat i nyss-*

nämnda proposition om barnbidrag m. m. är det självfallet, att, när en utbrytning

sker från fattigvårdslagen, de grupper, som för sitt hjälpbehov

fortfarande hänvisas till den allmänna fattigvården, måste känna sig mer

eller mindre missgynnade i förhållande till dem, som komma i åtnjutande

av den nya stödformen.

En viss uppdelning av hjälpformerna med hänsyn till särskilda understödsbehov

torde icke kunna undvikas. Det är emellertid enligt utskottets

mening av den största vikt, att den samhälleliga hjälpverksamheten regleras

på sådant sätt, att icke någon gren därav kan anses förödmjukande eller socialt

stötande. Vid den av utskottet ifrågasatta revisionen måstte därför

beaktas, att en effektiv hjälp på ett humant sätt kommer alla verkligt hjälpbehövande

till del.

Utskottet vill sålunda föreslå riksdagen att hos Kungl. Majit hemställa, att

Kungl. Majit måtte låta verkställa en översyn av lagstiftningen rörande samhällets

hjälpverksamhet, varvid frågan om en rationell organisation av denna

verksamhet bör ägnas särskild uppmärksamhet. Vid utredningen torde frågan

örn behovet av en enhetlig och systematiskt sammanhängande lagstiftning

rörande socialvården bliva föremål för ingående överväganden. Kostnaderna

för det allmänna vid genomförandet av de förslag, vartill utredningen

kan föranleda, måste givetvis klarläggas.

Enär de särskilda spörsmål i förevarande motioner, som redovisats under

denna avdelning i utskottets utlåtande, lämpligen böra beaktas vid den ovan

förordade utredningen, har utskottet icke ansett sig böra föreslå någon särskild

framställning rörande dessa ämnen.

Utskottet vill slutligen framhålla, att då den av utskottet föreslagna översynen

av lagstiftningen om de olika grenarna av samhällets hjälpverksamhet

kan komma att taga en avsevärd tid i anspråk, denna översyn icke bör få

stå hindrande i vägen för sådana reformer på socialvårdens område, vilka

kunna anses vara av behovet påkallade.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

13

B. Avskaffande av eller ändring i hemortsrättsbestämmelserna i fattigvårdslagen;

fattigvårdens förstatligande; m. lii.

I motionen II: 171 ifrågasättes att avskaffa hemortsrätten och förstatliga

fattigvården. Erforderliga medel för fattigvårdsväsendet borde enligt

motionärernas mening uttagas genom direkt statlig beskattning.

I motionen 11:351 framhålles, att kommunerna helt och hållet borde befrias

från det sociala hjälpväsendets ekonomiska konsekvenser. Staten borde

ensam svara för de ekonomiska bördorna, medan förvaltningen och handhavandet

av hjälpväsendet alltjämt skulle åvila kommunerna genom de olika

organ, som därför vore erforderliga.

I motionen II: 68 hemställes, att riksdagen ville besluta i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta örn skyndsam utredning

av vissa i motionen påtalade förhållanden samt för riksdagen framlägga

de förslag, som därav kunna föranledas. Motionärerna framhålla, att åtskilliga

personer för hälsans vårdande (astma) uppehålla sig inom härför lämpligt

belägna kommuner och sedermera komma att falla dessa kommuner till

last genom att de kvarstanna i orten, där de mantalsskrivas och därefter förvärva

hemortsrätt. Enligt motionärernas mening borde dylika underhållsfall

på ett annat sätt omhändertagas från det allmännas sida. I motionen

anföres bl. a.:

Huru ändrade bestämmelser i detta avseende lämpligast böra utformas

kunna vi icke närmare bedöma. Olika vägar kunna tänkas framkomliga.

Statens övertagande av fattigvårdsväsendet vore ju den rationellaste lösningen,

men denna fråga lär icke ännu vara mogen för realiserande. En

annan tänkbar utväg vore måhända att staten i fall sådana som här åsyftas

åtoge sig kostnaderna för dessa fattigvårdsutgifter såsom fallet är med vissa

andra kategorier av understödstagare. Eller också en lagändring--—

i kyrko- och mantalsskrivningsförordningarna av sådant innehåll, att

person besvärad med astma eller annan sjukdom, för vars hävande eller

lindrande klimatiska eller andra förhållanden göra vissa platser inom vårt

land till lämpliga vistelseorter, icke utan de kommunala myndigheternas

medgivande tillätes förvärva hemortsrätt inom kommun dit han bevisligen

av häloskäl överflyttar eller söker uppehålla sig, utan skall hans kyrkooch

mantalsskrivningsort alltjämt vara den kommun, därifrån han inflyttade

och senast var mantalsskriven, intill dess han på annan ort förvärvar hemortsrätt.

Frågan torde emellertid tarva utredning för att ur olika synpunkter — ej

minst hänsynen till ifrågavarande sjuka — en tillfredsställande rättelse i

dessa förhållanden skall kunna åvägabringas.

Enligt fattigvårdslagen gäller, att varje socken på landet samt varje stad

eller köping, som har egen kommunalförvaltning, utgör ett fattigvårdssamhälle,

som har att för sig ordna sin fattigvård (5 §). Hava två eller flera

socknar å landet gemensam kommunalförvaltning, skola de anses såsom ett

fattigvårdssamhälle. Två eller flera kommuner å landet kunna förenas att

tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle (6 §).

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 60.

I 7 kapitlet innehåller lagen om fattigvården stadganden om hemortsrätt.

Enligt dessa skall i fråga örn fattigvård svensk medborgare anses, med vissa

undantag, hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast

varit mantalsskriven utan att hava under det år, som mantalsskrivningen avser,

kommit i åtnjutande av fattigvård, som utövar inverkan på förvärv av

hemortsrätt (45 §). Beträffande fattigvård, som utövar dylik inverkan, stadgas,

att därest någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst

fattigvårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt 1 § i lagen (s. k. obligatorisk

fattigvård) eller örn under samma år fattigvård enligt 2 § i lagen (s. k. frivillig

fattigvård) meddelats honom av annat fattigvårdssamhälle än det, där

han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning

(49 §). Vissa slag av fattigvård medföra dock icke berörda

verkan. Hustru har samma hemortsrätt som mannen (47 § 1 morn.). Barn

inom äktenskap har, så länge det är minderårigt, faderns eller, där han är

död och modern lever, moderns hemortsrätt (47 § 2 morn.). Minderårigt

barn utom äktenskap har samma hemortsrätt som modern, eller, örn hon

är död, den hon senast ägde (47 § 2 morn.).

Om fattigvårdssamhällenas inbördes ersättningsskyldighet stadgar lagen,

att fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon, vilken

har hemortsrätt inom annat samhälle, är, frånsett vissa undantagsfall, berättigat

att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället (50 och

51 §§). Bestrider hemortssamhället framställt krav, må talan om ersättningens

utfående anhängiggöras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande (54 §).

Frågan om ändringar i hemortsrättsbestämmelserna har tidigare vid många

tillfällen varit föremål för utredning av sakkunniga samt prövning av riksdagen.

En utförlig historik har lämnats i utskottets förut omnämnda utlåtande

nr 35 vid 1936 års riksdag, till vilket utskottet får hänvisa.

Organisationssakkunniga hava i sitt ovan omförmälda betänkande sökt

råda bot för de olägenheter, som äro förknippade med de av hemortsbestämmelserna

härflytande processerna mellan fattigvårdssamhällen om ersättning

för lämnad fattigvård eller barnavård. Förslaget innebär, att i de fall, i vilka

det möter särskilda svårigheter att utreda, var en enligt 1 § fattigvårdslagen

understödd svensk medborgare äger hemortsrätt, det skall stå vistelsesamhället

fritt att vända sig till staten för erhållande av nio tiondelar av vårdkostnaden

såsom full gottgörelse för denna. Enligt de sakkunnigas förslag skall

frågan örn ersättning för viss kostnad vara definitivt bragt ur världen i och

med att gottgörelse för densamma lämnats med nio tiondelar av statsmedel.

Vistelsesamhället skall icke äga möjlighet att, i fall det sedermera får kännedom

örn hemortssamhället, för den resterande tiondelen av kostnaden vända

sig mot detta. Det har synts de sakkunniga antagligt, att då man öppnar

en utväg för kommunerna att skaffa sig ersättning för fattigvårds- och barnavårdskostnader

på ett mindre tidsödande och arbetskrävande sätt än genom

process mot andra kommuner, ett betydande antal fattigvårds- och harna
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

15

vårdsprocesser komma att bortfalla och bland dem just de, som vålla de

största olägenheterna.

Utskottet får vidare erinra, att 1934 års riksdag i anledning av en inom

andra kammaren väckt motion på förslag av bevillningsutskottet (betänkande

nr 24) i skrivelse (nr 178) till Kungl. Majit anhållit, att Kungl. Majit ville

låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning i syfte att åstadkomma

förbättrad lagstiftning rörande mantalsskrivning och därmed sammanhängande

frågor samt för riksdagen framlägga de förslag, till vilka

utredningen kan giva anledning. I motiveringen till nämnda skrivelse har

framhållits, bland annat, att vissa brister i mantalsskrivningsförordningen

med hänsyn till gällande bestämmelser om hemortsrätt kunna leda till orättvisor

ur fattigvårdssynpunkt.

Kungl. Majit har den 28 februari 1936 beslutat tillsätta en kommitté -—

1936 års uppbördskommitté — med uppdrag att verkställa utredning och avgiva

förslag rörande sättet för debitering, uppbörd och indrivning av utskylder

samt folkbokföringens ordnande jämte härmed sammanhängande organisatoriska

och andra frågor. I direktiven för kommitténs verksamhet, vari

erinrats om nyssnämnda riksdagsskrivelse, har föredragande departementschefen,

statsrådet Wigforss, yttrat, bland annat, att kommittén hade att pröva

de förslag till ändringar i mantalsskrivningsförfarandet, som blivit framförda

från riksdagens sida eller annat håll, och överhuvud företaga en revision

av lagstiftningen på förevarande område.

Kommitténs arbete beräknas, enligt uppgift i berättelsen till innevarande

riksdag örn vad i rikets styrelse sig tilldragit, kunna avslutas under första

halvåret 1938.

Den 24 januari 1936 beslöt Kungl. Majit tillsätta en kommitté, benämnd

kommunalskatteberedningen, med uppdrag att i enlighet med vissa av föredragande

departementschefen, statsrådet Wigforss, i statsrådsprotokollet för

nämnda dag angivna riktlinjer verkställa utredning rörande den kommunala

beskattningen jämte därmed sammanhängande frågor. I statsrådsprotokollet

heter det bland annat i

Den utveckling, som särskilt under de senaste årtiondena ägt rum inom

olika områden av samhällslivet, har icke kunnat undgå att taga sig uttryck i

en stark stegring av de kommunala utgifterna. Samtidigt som kommunerna

nödgats åtaga sig nya uppgifter av maktpåliggande och kostnadskrävande

natur, hava kraven på den kommunala verksamhetens effektivitet över huvud

taget blivit allt större. Väl har staten genom speciella förvaltningsbidrag i

betydande utsträckning tagit sig an finansieringen av åtskilliga till kommunerna

hänskjutna bestyr samt även därutöver trätt hjälpande emellan genom

att tilldela synnerligt skattetyngda kommuner understöd, men dessa åtgärder

hava icke visat sig tillräckliga för att åvägabringa den lättnad och utjämning

av det kommunala skattetrycket, som allmänt erkännes vara av behovet påkallad.

Härför torde — såsom redan skatteutjämningsberedningen framhöll

i sitt under 1932 avgivna principbetänkande —- i främsta rummet erfordras

ett avlyftande från kommunerna av kostnaderna för vissa uppgifter. Vid den

nya utredningen av kommunalskattefrågan bör därför ånyo upptagas till

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

övervägande frågan om erforderliga jämkningar i den nuvarande fördelningen

av samhällsuppgifterna mellan staten och kommuner av olika ordning.

Med hänsyn till dessa uppgifters mångskiftande natur låter det sig icke

göra att på detta stadium uppdraga några bestämda gränser för denna omprövning.

Emellertid bör uppmärksammas, att icke en eventuell överflyttning

av uppgifter kommer att förorsaka minskad effektivitet eller bristande

sparsamhet vid deras handhavande; särskilt viktigt är detta, örn i något fall

beslutanderätten skulle befinnas icke lämpligen kunna förbindas med skyldighet

att till någon mera väsentlig del bära de utgifter, som föranledas av

besluten.

Inom beredningen har utarbetats ett utkast rörande fördelningen av kostnaderna

för fattigvården och barnavården. Beredningen har i detta utkast

förklarat sig icke ha kunnat undgå att finna, att åtgärder vore starkt av behovet

påkallade för att vinna lindring i särskilt de skattetyngda kommunernas

kostnader för fattigvård och barnavård. Att helt och hållet överflytta

primärkommunernas kostnader för sådana ändamål till stat eller landsting

hade beredningen ansett sig ej kunna förorda. Beredningen hade övervägt,

huruvida ett system, enligt vilket kommunerna tillerkändes bidrag till viss

del av berörda kostnader, skulle giva bättre resultat, därvid beredningen

diskuterat två alternativa möjligheter.

Ville man utforma bidragslinjen med hänsyn tagen främst till skattetrycket

inom de olika kommunerna och sålunda i huvudsakligt syfte att främja

skatteutjämning mellan kommunerna, måste enligt beredningen avgörande

betydelse tillmätas kommunalskattens storlek inom vederbörande kommun.

Därjämte måste tydligen hänsyn tagas till störleken av kommunens kostnader

för fattigvård och barnavård. Med dessa utgångspunkter framkom

beredningen till ett alternativ, enligt vilket statsbidrag skulle utgå till varje

kommun, vars kostnader för nämnda ändamål under ett kalenderår med

större eller mindre del överstege antalet skattekronor och skatteören för

samma år, dock endast där den utdebiterade kommunalskatten uppginge till

visst minimibelopp (alternativ I).

Frågan örn bidrag till kommunerna för ifrågavarande ändamål kunde emellertid

enligt beredningen behandlas även från den ståndpunkten, att fattigvården

och barnavården såsom en statens angelägenhet borde i sin helhet bekostas

av statsverket samt att — om detta av praktiska skäl befunnes icke görligt

— staten i vart fall borde bestrida viss del av kostnaderna. I så fall borde fasta

bidrag i princip utgå till alla kommuner, vilka fått vidkännas kostnader för

de ändamål, varom här är fråga (alternativ II). Ville man anordna statsbidraget

enligt den senare linjen, kunde man enligt beredningen tänka sig

bidrag till varje kommun med ett fixt belopp för varje i kommunen mantalsskriven

person, vilket obestridligen i tillämpningen bleve enklast. Ansåges

en differentiering i fråga om statsbidragen vara erforderlig även vid det

senare alternativet, syntes beredningen en möjlighet vara att verkställa en

gruppering av rikets kommuner med hänsyn till risken för inträffande

fattigvårds- och barnavårdsfall. Reglerna för statsbidragets bestämmande

torde enligt beredningens mening böra kompletteras med en föreskrift, att

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

17

bidraget i intet fall finge överstiga viss del av de kostnader, för vars täckande

bidraget skulle utgå. Ej heller torde det böra få förekomma, att bidraget per

skattekrona räknat överstege viss del av den för året beslutade utdebiteringen

inom kommunen.

Utkastet har varit utremitterat till vissa myndigheter och sammanslutningar,

varefter spörsmålen varit föremål för ytterligare behandling inom

beredningen.

Vid 1936 års riksdag har frågan om ändrad fördelning mellan staten och

kommunerna av kostnaderna för fattigvård och barnavård motionsledes upptagits.

Sålunda yrkades dels i motionen I: 288 att utredning skulle ske bland annat

rörande hemortsrättens avskaffande samt helt eller delvis förstatligande av

fattigvården och dels i motionerna II: 58 och 59 att utredning skulle ske

och förslag framläggas till sådan ändring i fattigvårdslagen och barnavårdslagen

att alla nuvarande hemortsbestämmelser slopades, att i stället inskreves

i lagen, att varje svensk medborgare hade hemortsrätt i Sverige, utan angivande

av någon särskild kommun, samt att staten betalade 75 °/o av alla

fattigvårds- och barnavårdskostnader, som av därtill av staten utsedd kontrollmyndighet

godkänts.

Andra lagutskottet, som behandlade dessa motioner, erinrade i sitt förut

omförmälda utlåtande nr 35 om de för kommunalskatteberedningen meddelade

direktiven och framhöll, att beredningen torde komma att taga ställning

till frågorna om fattigvårdens och barnavårdens fullständiga eller delvisa

förstatligande; vidare erinrade utskottet om organisationssakkunnigas

betänkande, vari frågan om fattigvårdsprocesserna behandlats, samt om det

uppdrag, som den 28 februari 1936 lämnats åt 1936 års uppbördskommitté

att verkställa revision av, bland annat, lagstiftningen rörande mantalsskrivning,

vilken lagstiftning ägde betydelse för frågan om hemortsrättsförvärv i

fattigvårdshänseende. Då de spörsmål, som berörts i motionerna, således

på grund av utredningar redan vore eller torde bliva föremal för Kungl. Maj:ts

uppmärksamhet, ansåg sig utskottet icke böra hemställa till riksdagen att

hos Kungl. Maj:t begära ytterligare utredning.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.

Såsom framgår av utskottets redogörelse hade andra lagutskottet vid 1936

års riksdag att i anledning av väckta motioner taga ställning till frågan om

revision av bestämmelserna rörande hemortsrätt i fattigvårdslagen och barnavårdslagen

samt örn fattigvårdens och barnavårdens förstatligande. Andra

lagutskottet erinrade i sitt ovan omförmälda utlåtande örn de för kommunalskatteberedningen

meddelade direktiven samt örn organisationssakkunnigas

betänkande, vari frågan örn fattigvårdsprocesserna behandlats, ävensom örn

det uppdrag, som lämnats 1936 års uppbördskommitté. Då de spörsmål,

sorn berörts i motionerna, således på grund av utredningar redan vore eller

torde bliva föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, ansåg sig utskottet

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 50. 2

Utskottet.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

icke böra hemställa till riksdagen att hos Kungl. Majit begära ytterligare

utredning. Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.

Enär de synpunkter, som av utskottet vid 1936 års riksdag anfördes mot

en särskild utredning rörande hemortsrätten och fattigvårdens förstatligande,

fortfarande synas utskottet bärande, har utskottet icke funnit skäl att i

anledning av de nu ifrågavarande motionerna föreslå riksdagen att hos

Kungl. Majit göra framställning rörande de i denna avdelning av utskottets

utlåtande behandlade spörsmålen.

Utskottet vill härutöver framhålla, att vid den av utskottet förordade översynen

av bestämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet frågorna örn

hemortsrätt samt huvudmannaskapet för olika grenar av den sociala omvårdnaden

givetvis måste tilldraga sig synnerlig uppmärksamhet.

C. Barns försörjningsplikt mot föräldrar m. m.

I motionen lii 171 anföres:

I fattigvårdslagen är föreskrivet, att barn äro försörjningspliktiga gentemot

föräldrar och föräldrar gentemot barn. Detta stadgande har lett till de mest

orimliga konsekvenser. Fall har förekommit, då vuxna barn med endast en

arbetares vanliga inkomst tvingats att bidraga till försörjandet av föräldrar,

som själva försummat alla sina skyldigheter mot barnen. I dessa stycken bör

fattigvårdslagen innehålla konkreta stadganden om under vilka ekonomiska

betingelser en försörjningspliktig skall leva för att kunna åläggas fullgörandet

av försörjningsplikt.

De stadganden, varom här är fråga, återfinnas i 3 samt 63 och 65 §§ i fattigvårdslagen.

I 3 § stadgas, att föräldrar äro pliktiga att utan fattigvårdssamhälles

betungande försörja sina minderåriga barn samt att det i övrigt

aligger föräldrar och barn att i mån av behov å ena samt förmåga å andra

sidan försörja varandra, så att de icke falla fattigvården till last. I 63 § berättigas

fattigvårdsstyrelse att av den, vilken jämlikt 3 § bort ansvara för

xardtagares försörjning, uttaga ersättning för i enlighet med bestämmelserna

1 1 § fattigvårdslagen lämnad fattigvård, i den mån fattigvårdsstyrelsen icke

finner skäl till eftergift. Jämlikt 65 § må anspråk på ersättning av försörjningspliktig

icke bifallas av de dömande myndigheterna, där den ersättningsskyldige

genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas

komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina.

I anledning av tre motioner (lii 188, 350 och 370) hemställde 1936 års

riksdag, efter förslag av andra lagutskottet (utlåt, nr 36), i skrivelse den 25

april 1936, nr 186, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning angående

möjligheten och lämpligheten att vidtaga dels sådan ändring i 65 § fattigvårdslagen,

att anspråk på ersättning av barn för fattigvård, som lämnats deras

föräldrar, icke måtte bifallas, då synnerliga skäl talade mot bifall till ersättningsanspråket

dels ock sådana ändringar i 65 § fattigvårdslagen och 68 §

2 mom. barnavårdslagen, att anspråk på ersättning av make för vård, som

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

19

lämnats den andra makens barn, icke måtte bifallas, då synnerliga skäl talade

mot bifall till ersättningsanspråket.

Till motivering för förstnämnda hemställan anförde andra lagutskottet,

som över motionerna inhämtat yttrande från statens inspektör för fattigvård

och barnavård samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska

landstingsförbundet, bland annat:

Den i 3 § fattigvårdslagen angivna grundsatsen, att barn i mån av förmåga

äro skyldiga att underhålla sina föräldrar, så att dessa icke falla fattigvården

till last, anser utskottet äga starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen.

Motionärerna ifrågasätta icke heller att upphäva denna grundsats.

Emellertid hava i motionerna och de över desamma avgivna yttrandena

framhållits, att regeln om barns försörjningsplikt i tillämpningen kan leda

till resultat, som äro för rättskänslan stötande. Enligt 63 § fattigvårdslagen

äger fattigvårdsstyrelse att av försörjningspliktig uttaga ersättning för fattigvård

enligt 1 § samma lag, i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift.

Jämlikt 65 § fattigvårdslagen må anspråk på ersättning av försörjningspliktig

icke bifallas, örn den ersättningsskyldige genom att återbetala

kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel

till underhåll för sig och de sina. Det skydd mot en alltför sträng tilllämpning

av grundsatsen örn barns försörjningsplikt, som lämnas i dessa

stadganden, har stundom visat sig för svagt. -------■ ■------

Det synes utskottet, som örn de i motionerna påtalade olägenheterna i

väsentlig mån vore att hänföra till en alltför sträng tillämpning av gällande

bestämmelser om utkrävande av försörjningsplikt. Svenska landskommunernas

förbund har i sitt yttrande uttalat, att förbundet under sin verksamhet

erfarit, att fattigvårdsstyrelserna i icke ringa utsträckning synas förbise

stadgandet i 63 § fattigvårdslagen örn rätt att eftergiva ersättningsanspråk

och anse sig riskera anmärkning av samhällets revisorer, därest de icke utkräva

ersättning av enskilda försörjningspliktiga i alla de fall, då 65 § fattigvårdslagen

icke utgör laga hinder för bifall till ersättningstalan. Genom

upplysningsverksamhet av statens inspektör för fattigvård och barnavård

samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet torde motionernas syfte

i icke oväsentlig män kunna främjas. I åtskilliga av de över motionerna avgivna

yttrandena bar ifrågasatts, huruvida icke de allvarligaste missförhållandena

kunde hävas genom ett tillägg till 65 §§ fattigvårdslagen av innebörd,

att talan mot försörjningspliktig icke får bifallas, då synnerliga skäl

tala mot bifall till ersättningsanspråket, varvid såsom exempel nämnts, bland

annat, att väsentliga svårigheter att fullgöra försörjningsplikten föreligga

eller, att understödstagaren i hög grad eftersatt sin försörjningsplikt gentemot

den, mot vilken kravet riktas, eller grovt förbrutit sig mot denne. Enligt

utskottets mening tala skäl för en uppmjukning av nämnda stadgande.

Utskottet vill på grund härav tillstyrka en utredning örn möjligheten och

lämpligheten att vidtaga sådan ändring i 65 § fattigvårdslagen, att anspråk

på ersättning av barn för fattigvård, som lämnats deras föräldrar, icke må

bifallas, då synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket. Genom

en dylik ändring skulle fattigvårdsstyrelserna erhålla vägledning samt de dömande

myndigheterna få möjlighet att lämna en oskälig ersättningstalan

utan bifall.

Beträffande spörsmålet örn ersättning av make för vård, som lämnats den

andra makens barn, anförde utskottet liknande synpunkter.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

I anledning av riksdagens ovannämnda skrivelse uppdrogs den 10 juli 1936

åt statens inspektör för fattigvård och barnavård att efter erforderlig utredning

inkomma med förslag till de ändrade bestämmelser, vartill utredningen

kunde giva anledning.

I en den 8 februari 1937 dagtecknad skrivelse har nämnde inspektör framlagt

förslag till vissa ändringar i 1, 59, 61 och 65 §§ fattigvårdslagen samt

65 och 68 §§ barnavårdslagen. I fråga om 65 § fattigvårdslagen och 68 §

2 mom. barnavårdslagen har föreslagits sådant tillägg, att anspråk på ersättning

ej må bifallas —- utöver de i lagrummen för närvarande angivna fallen

— jämväl då »eljest synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket».

Denna framställning är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Utskottet. på förslag av andra lagutskottet hemställde 1936 års riksdag, att Kungl.

Majit måtte låta verkställa utredning angående bland annat möjligheten och

lämpligheten att vidtaga sådan ändring i 65 § fattigvårdslagen, att anspråk

på ersättning av barn för fattigvård, som lämnats deras föräldrar,

icke måtte bifallas, då synnerliga skäl talade mot bifall till ersättningsanspråket.

Sedan åt statens inspektör för fattigvård och barnavård uppdragits

att inkomma med utredning och förslag i anledning av bland annat

riksdagens berörda hemställan, har denne den 8 februari 1937 avgivit utlåtande

i ämnet. I berörda utlåtande har föreslagits sådant tillägg till

nämnda paragraf, att anspråk på ersättning ej må bifallas, då »synnerliga

skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket».

Då sålunda det i förevarande motion berörda spörsmålet är beroende på

Kungl. Majits prövning, anser utskottet skäl saknas för riksdagen att göra

någon ytterligare framställning till Kungl. Majit i ämnet.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad utskottet ovan (sid. 11, 17 och 20) anfört får utskottet

hemställa

A. beträffande frågorna om rationalisering av socialvården,

lagstadgad rätt till hjälp för alla ofrivilligt nödlidande,

principerna för beliovsprövningen i fattigvårdslagen,

formerna för fattigvårdsunderstöd, avskaffande av återbetalningsskyldigliet

i fråga örn erhållen fattigvård samt avskaffande

av beteckningen fattigvård:

1. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 33, I: 203,

lii 114, lii 171, lii 351 och lii 406, måtte i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa en översyn

av lagstiftningen rörande samhällets hjälpverksamhet, varvid

spörsmålet om en rationell organisation av denna verksamhet

särskilt bör beaktas, ävensom för riksdagen framlägga de

förslag, vartill denna utredning kan föranleda; samt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

21

2. att motionerna 1:203 och 11:406 i den mån de blivit

föremål för behandling i detta utlåtande, motionerna II: 171

och II: 351 i nu ifrågavarande del ävensom motionerna I: 33

och II: 114, samtliga i den mån de icke blivit beaktade genom

vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd;

B. beträffande frågorna om avskaffande av eller ändring

i hemortsrättsbestämmelserna i fattigvårdslagen samt fattigvårdens

förstatligande m. m.:

att motionen II: 68 ävensom motionerna II: 171 och II: 351

i nu ifrågavarande del icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd; samt

C. beträffande frågan örn barns försörjningsplikt mot föräldrar

m. m.:

att motionen II: 171 i nu ifrågavarande del icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 maj 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, P. Sandström, Sam Larsson,

Norman*, Olof Carlsson, Wistrand* och John Gustavson*;

från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Olovson, Skoglund, Pettersson i

Hällbacken och Sandström i Sollefteå, fru Nordgren* och herr Nyblom*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Wistrand beträffande viss del av utskottets motivering.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 50.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:403 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående översyn av bestämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet m. m. a1 i texten