Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen örn kollektivavtal.

1937-02-09 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1937:7, Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen örn kollektivavtal.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

3

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 9 februari 1937 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen

örn kollektivavtal.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 344,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Senander m. fl. föreslagit,

att riksdagen, därest motionen II: 342 örn kollektivavtalslagens slopande icke

bifölles, måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att sådana förslag till

förändringar av kollektivavtalslagen måtte utarbetas, att dess verkningar begränsades,

så att lagen inte kunde utnyttjas för sanktionerande av de orättvisor,

som arbetsgivarens monopolställning på arbetsplatsen ledde till, samt

att dessa förslag snarast möjligt måtte framläggas för riksdagen.

I motiveringen till motionen II: 344 har framhållits bland annat, att det

borde uttryckligen fastställas, att arbetsdomstolen icke har att taga befattning

med frågor, som röra avskedande och antagande av arbetare.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till såväl motionen 11:344 som motionen 11:342.

I ett förut denna dag avgivet utlåtande, nr 6, har utskottet hemställt, att,

bland annat, motionen II: 342 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Enligt lagen den 22 juni 1928 örn kollektivavtal förstås med dylikt avtal

ett mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, å ena, samt fackförening

eller annan liknande förening av arbetare, å andra sidan, slutet avtal

om villkor, som skola lända till efterrättelse för anställning av arbetare, eller

om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare (1 § första stycket).

I lagen stadgas, bland annat, att om mellan arbetsgivare och arbetare,

som äro bundna av samma kollektivavtal, träffats överenskommelse örn villkor,

som innebär avvikelse från kollektivavtalet, överenskommelsen ej är gällande

i vidare mån än avvikelsen må anses tillåten enligt kollektivavtalet

(3 §). I vad mån arbetsgivare och arbetare kunna i enskilt arbetsavtal komma

överens örn bestämmelser, som avvika från kollektivavtalet, blir sålunda

beroende på en tolkning av sistnämnda avtal. Vidare föreskrives, att arbetsgivare

eller arbetare, som äro bundna av kollektivavtal, under den tid avtalet

är giillande icke må vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad,

l>ojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd på grund av tvist örn avtalets

gillighet, bestånd eller rätta innebörd eller på grund av tvist, huruvida

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

visst förfarande strider mot avtalet eller mot vad i lagen stadgas, för att

åstadkomma ändring i avtalet eller för att genomföra bestämmelse avsedd

att träda i tillämpning efter det avtalet utlupit eller för att bispringa annan,

då denne icke själv äger vidtaga stridsåtgärd (4 § första stycket). Denna

fredsförpliktelse är gällande, även örn avtalet innehåller bestämmelse, som

strider häremot. Om i kollektivavtalet upptagits föreskrift örn längre gående

fredsförpliktelse, skall dock denna lända till efterrättelse.

Enligt lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol skall domstolen upptaga

mål örn kollektivavtal (1 §). Till dylika mål hänföras mål, däri tvisten är

om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd, huruvida visst förfarande

strider mot kollektivavtal eller mot kollektivavtalslagens bestämmelser

eller om påföljd av förfarande, som förmenas strida mot kollektivavtal eller

nämnda lag (11 §). Mot arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas

(15 §).

Enligt 3 § i lagen den 11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt

skall föreningsrätten lämnas okränkt. Örn kränkning av föreningsrätten

sker genom avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling eller genom

bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal, skall rättshandlingen eller

bestämmelsen vara ogin.

I motionerna II: 342 och II: 344 erinras om § 23 i svenska arbetsgivareföreningens

stadgar. Andra stycket i nämnda stadgande är av följande lydelse:
I

kollektivt avtal, som upprättas mellan delägare eller medlem i föreningen

och fackförening eller fackförbund, skall intagas bestämmelse, att arbetsgivaren

har rätt att fritt antaga och avskeda arbetare, att leda och fördela

arbetet och att begagna arbetare från vilken förening som helst eller

arbetare, stående utanför förening.

Enligt vad utskottet inhämtat finnes ett stadgande motsvarande nyssnämnda

bestämmelse intaget i samtliga kollektivavtal, som ingåtts av delägare eller

medlemmar i föreningen, med ett enda mera betydelsefullt undantag

(verkstadsavtalet, se nedan). Detta stadgande är i regel av följande lydelse:

Med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt äger arbetsgivaren rätt

att leda och fördela arbetet, att fritt antaga eller avskeda arbetare samt att

använda arbetare, oavsett om dessa äro organiserade eller ej.

Föreningsrätten skall å ömse sidor lämnas okränkt.

Anse arbetarna, att avskedande ägt rum under omständigheter, som kunna

tolkas såsom angrepp på föreningsrätten, skola de, innan andra åtgärder

vidtagas, genom sin organisation påkalla undersökning för vinnande av rättelse.

I en vid 1934 års riksdag väckt motion, II: 69, hemställde herr Arnemark

m. fl., att riksdagen för sin del måtte besluta, att i lagen om kollektivavtal

skulle införas följande stadgande:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

5

Kollektivavtal må icke innehålla bestämmelse, som innebär inskränkningar

i fråga om anställande av ny arbetskraft eller meddelande av lärlingsutbildning.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande (nr 50) över motionen bland annat:

Gällande lag om kollektivavtal avser att reglera nämnda slags avtal till

form och rättsverkan. Frågan om kollektivavtalets materiella innehåll har

däremot lämnats utanför den lagliga regleringen. De bestämmelser, som

lagen innehåller, äro, med undantag för fredsförpliktelsen, icke av tvingande

natur. Örn ett stadgande av det innehåll, som föreslagits i motionen, införes

i lagen, skulle, såsom socialstyrelsen i sitt yttrande till utskottet anfört,

ett avsteg göras från de principiella grunderna för den nuvarande lagstiftningen

om kollektivavtal.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Kommittén angående privatanstållda, som haft uppdrag att inom socialdepartementet

biträda med verkställande av utredning och utarbetande av

förslag rörande frågan örn rättslig reglering av de i enskild tjänst anställdas

arbetsavtal och vad därmed äger samband, har den 15 april 1935 framlagt

betänkande med förslag till lag om arbetsavtal (statens offentliga utredningar

1935: 18). I förslaget intagna bestämmelser avse icke att stadga begränsning

i uppsägningsrätten i och för sig. Emellertid har i 35 § i den föreslagna

lagen intagits ett stadgande av innehåll, bland annat, att arbetsgivare

skall vara skyldig att, då arbetsavtalet uppsäges eller då detsamma upphör,

på särskild anfordran av arbetstagaren lämna honom intyg angående orsaken

till avtalets upphörande. I lagen föreslås dock icke något straff eller annan

påföljd för det fall, att arbetsgivaren icke skulle ställa sig nämnda bestämmelse

i 35 § till efterrättelse.

1936 års riksdag har i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Majit

måtte låta fortsätta och avsluta utredningen rörande frågan om lagstiftning

örn arbetsavtal samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kan föranleda.

I förevarande sammanhang får utskottet erinra, att landsorganisationen i

Sverige och svenska arbetsgivareföreningen gemensamt dryfta vissa arbetsfredsproblem

m. m. Det är därvid fråga om förutsättningslösa överläggningar

i syfte att inventera sådana arbetsmarknadsproblem, som eventuellt

kunna regleras eller justeras genom överenskommelse mellan de båda organisationerna.

Frågan örn arbetsgivares rätt att fritt antaga och avskeda arbetare bar i åtskilliga

fall varit underkastad arbetsdomstolens prövning.

Sålunda bar i domstolens dom nr 100/1932 uttalats, att det icke rådde någon

tvekan därom, att i Sverige lika väl som i andra länder den allmänna

grundsatsen gällde, att arbetsavtal, som slutits för obestämd tid, kunde å

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

ömse sidor uppsägas till upphörande efter viss uppsägningstid och att skäl

för uppsägningen icke behövde anföras, vare sig denna ägde rum från den

ena eller den andra sidan. Arbetsdomstolen yttrade vidare, att den här ovan

intagna bestämmelsen i § 23 av arbetsgivareföreningens stadgar följaktligen

endast innebure, att föreningsmedlemmarna icke finge genom avtal frångå

den angivna allmänna rättsgrundsatsen utan vore skyldiga tillse, att den bekräftades

i avtalet.

I ett annat fall, nr 87/1933, har arbetsdomstolen framhållit, att arbetsgivarens

allmänna rätt att leda och fördela arbetet samt att fritt antaga eller avskeda

arbetare icke vöre av absolut karaktär med ett för alla fall fixerat innehåll.

På grund av bestämmelser i kollektivavtal kunde medinflytande

hava beretts arbetarna i frågor, som begreppsmässigt hörde till den arbetsledande

verksamheten, och omfattningen av arbetsgivarens rätt i avseende

å denna verksamhet kunde följaktligen icke bestämmas utan beaktande också

av vad kollektivavtalet i det särskilda fallet innehölle.

Då arbetsdomstolens i motionen II: 342 omförmälda dom 159/1933 torde

vara av särskilt intresse i förevarande sammanhang, skall här lämnas en

kortfattad redogörelse för det genom denna dom avgjorda målet. I kollektivavtalet

mellan Sveriges verkstadsförening och metallindustriarbetareförbundet

(verkstadsavtalet) saknas uttrycklig bestämmelse örn rätt för arbetsgivaren

att fritt avskeda arbetare. Metallindustriarbetareförbundet hade utfärdat

blockad mot intagande av ny arbetskraft hos viss medlem (ett bolag) av

verkstadsföreningen för att därigenom tvinga denna att återtaga vissa avskedade

arbetare. Verkstadsföreningen yrkade hos arbetsdomstolen, att förbundet

måtte förpliktas att genast häva blockaden, då densamma vore olaglig.

Arbetsdomstolen yttrade i dom den 6 december 1933, bland annat:

Tvist har uppkommit, huruvida bolaget enligt verkstadsavtalet varit berättigat

att utan ingripande från förbundets och dess medlemmars sida avskeda

ifrågavarande arbetare. Denna tvist är icke en s. k. intressetvist utan

en tvist om avtalets rätta innebörd. Enligt 4 § första stycket 1. i lagen om

kollektivavtal må stridsåtgärd icke vidtagas på grund av dylik tvist, och

förbundet har alltså under alla omständigheter saknat rätt att på grund av

nämnda tvist vidtaga stridsåtgärd, förrän själva tvisten blivit löst genom arbetsdomstolens

prövning.

Arbetsdomstolen har nu att ingå i bedömande av frågan om avtalets innebörd

i berörda hänseende för att sedan med ledning därav avgöra, huruvida

förbundet är berättigat att för tiden efter arbetsdomstolens dom upprätthålla

stridsåtgärden.

I anslutning till vad arbetsdomstolen redan tidigare i dom nr 100/1932 anfört

vill arbetsdomstolen betona, att i Sverige lika väl som i andra länder

gäller en allmän rättsgrundsats av innehåll, att ett enskilt arbetsavtal, som

slutits för obestämd tid, kan av såväl arbetsgivaren som arbetaren fritt uppsägas

till upphörande efter viss uppsägningstid. Arbetaren kan således icke

tvinga sig kvar i en anställning, som arbetsgivaren vill häva, lika litet som

arbetsgivaren kan tvinga arbetaren att stanna kvar i arbete, som denne vill

lämna.

För att en arbetsgivares berörda rätt att fritt avskeda arbetare, som anställts

på obestämd tid, skall lida inskränkning, fordras alltså ett förbehåll i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

7

avtal, enskilt arbetsavtal eller kollektivavtal. Hava i ett kollektivavtal några

regler örn dylik inskränkning icke upptagits, gäller arbetsgivarens rätt oförändrad,

även om den icke uttryckligen bekräftats i avtalet.

Bestämmelsen i § 23 av arbetsgivareföreningens stadgar i vad angår avskedande

av arbetare avser således icke skapandet av någon ny befogenhet för

arbetsgivaren. Den innebär allenast, att föreningens medlemmar icke må

avvika från den angivna allmänna rättsgrundsatsen utan äro skyldiga tillse,

att denna för säkerhets skull bekräftas i upprättade kollektivavtal.

Då verkstadsavtalet icke innehåller någon regel örn inskränkning i arbetsgivarens

allmänna rätt att fritt avskeda arbetare, äro verkstadsföreningens medlemmar

enligt avtalet bibehållna vid nämnda rätt.

Metallindustriarbetareförbundet avser genom ifrågavarande blockadåtgärd

att tvinga bolaget att återtaga de avskedade arbetarna och sålunda att för

detta fall beröva bolaget den rätt att fritt avskeda arbetare, som bolaget enligt

vad förut anförts äger. Blockaden är alltså anlagd på att åstadkomma en

ändring i den reglering, som skett genom kollektivavtalet. Såsom sådan är

blockaden förbjuden enligt 4 § första stycket 2. i lagen örn kollektivavtal,

och förbundet äger således icke heller i fortsättningen upprätthålla blockaden.

Arbetsdomstolen förpliktade förbundet att genast häva blockaden.

I ett den 28 december 1936 avgjort mål (nr 117) har arbetsdomstolen haft

att taga ställning till frågan, huruvida föreningsrätten blivit kränkt genom en

arbetares avskedande. Då arbetarparten förebragt sannolika skäl för antagande,

att avskedandet närmast föranletts av arbetgivarens missnöje över

att arbetaren framställt anspråk på avtalsenliga löneförmåner samt av hans

önskan att ersätta arbetaren med oorganiserad arbetskraft, samt arbetsgivaren

icke förmått visa, att något objektivt godtagbart skäl för avskedandet

förelegat, har arbetsdomstolen ansett sig böra antaga, att anledningen till avskedandet

varit den av arbetarparten uppgivna och att avskedandet sålunda

inneburit ett angrepp på föreningsrätten.

För ytterligare belysning av frågan om arbetsgivares rätt att antaga och

avskeda sina arbetare tillåter sig utskottet hänvisa till arbetsdomstolens domar

nr 82 och 170 år 1933, nr 64 och 133 år 1934 samt nr 8 år 1935.

Frågan om arbetares antagande och avskedande är givetvis ett spörsmål Utskottet.

av synnerligen ömtålig natur. Såsom utskottet vid 1934 års riksdag i sitt

ovan omförmälda utlåtande framhållit avser kollektivavtalslagen att reglera

kollektivavtalen till form och rättsverkan, medan däremot frågan om dylika

avtals materiella innehåll lämnats utanför lagens reglering och gjorts beroende

av de avtalsslutande parternas fria överenskommelser. Det kan enligt

utskottets mening icke anses lämpligt att från ovannämnda lags giltighetsområde

undantaga i kollektivavtal upptagna frågor rörande antagande eller

avskedande av arbetare eller begränsa arbetsdomstolens nuvarande möjligheter

att behandla dylika spörsmål. Arbetares anställningsförhållanden beröra

närmast den materiella arbetsrätten, som hittills blivit endast i viss

utsträckning föremål för lagstiftning. Detta gäller såväl kollektivavtal som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

enskilda arbetsavtal. Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att 1936 års

riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t anhållit, att Kungl. Maj :t måtte låta fortsätta

och avsluta utredningen rörande frågan om lagstiftning örn arbetsavtal

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Statsmakterna böra givetvis ägna förhållandena på arbetsmarknaden den

största uppmärksamhet. Enligt utskottets mening är det också av stor betydelse

för arbetsfreden, att arbetsgivare och arbetare bibringas en bättre förståelse

för varandras synpunkter. På frivillighetens väg torde nämligen åtskilliga

åtgärder kunna vidtagas i syfte att främja ett förtroendefullt samarbete

mellan parterna på arbetsmarknaden och inom de särskilda företagen.

Detta gäller icke minst frågor om arbetares antagande och avskedande. Insikten

om önskvärdheten av en dylik samverkan har utan tvivel ökats högst

väsentligt under senare år. Utskottet vill erinra om de förut omnämnda

överläggningarna mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen.

Enligt vad för utskottet upplysts kommer därvid bland annat frågan om

arbetares antagande och avskedande att bliva föremål för överväganden. Genom

dessa förhandlingar ha skapats ökade möjligheter att nå positiva resultat

till främjande av arbetsfreden och jämväl i andra frågor av betydelse för

arbetsgivare och arbetare.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 februari 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, P. Sandström, Hagman, Sam

Larsson, Wistrand*, John Gustavson* och Västberg;

från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Olovson, Pettersson i Hällbacken,

Johanson i Hallagården*, Sandström i Sollefteå och Hansson i örebro samt fröken Andersson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.