Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om befrielse från avgift till folkpensioneringen för vissa tjänstemän och arbetare i statens tjänst m. fl.

1937-02-09 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1937:8, Utlåtande i anledning av väckt motion om befrielse från avgift till folkpensioneringen för vissa tjänstemän och arbetare i statens tjänst m. fl.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

9

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 9 februari 1937 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om befrielse från avgift

till folkpensioneringen för vissa tjänstemän och arbetare

i statens tjänst m. fl.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 341,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Senander m. fl. hemställt,

att riksdagen måtte från skyldigheten att erlägga avgifter till allmänna folkpensioneringen

befria statstjänstemän, arbetare i statens tjänst och de medlemmar

i privata pensionskassor, som före pensionsreformens ikraftträdande

varit befriade från dylik skyldighet.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

I lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring, vilken upphört att

gälla den 1 januari 1937, stadgades före upphävandet i 5 § som huvudregel,

att pensionsavgift skulle erläggas av envar från och med det år, under vilket

han fyller sexton år, till och med det år, under vilket han fyller sextiosex år.

Från avgiftsplikt voro, enligt 5 § andra stycket, undantagna ordinarie innehavare

av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares

rätt till pension eller lagen den 4 juni 1920 angående rätt till

tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens

järnvägar och statens vattenfallsverk ägde tillämpning, delägare i arméns

eller flottans pensionskassa samt ordinarie innehavare av prästerlig tjänst

ävensom hustru till sålunda undantagen person. I övrigt ankom det, enligt

5 § tredje stycket, på Konungens prövning, huruvida och under vilka villkor

personer, vilka pension är tillförsäkrad pa grund av anställning i statens

tjänst, finge undantagas från avgiftsplikt enligt lagen.

Tidigare hade dessa stadganden en betydligt vidsträcktare omfattning, och

undantag med stöd av denna tidigare lydelse av stadgandena kvarstodo ända

till lagens upphävande.

Enligt en av 1928 års pensionsförsäkringskommitté i dess betänkande med

förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen (stat. off.

utr. 1934:18) verkställd undersökning uppgick antalet på grund av bestämmelserna

i 5 § andra och tredje styckena från avgiftsplikt till pensionsförsäkringen

undantagna tjänsteinnehavare till mellan 75,000 och 80,000 med följande

fördelning i avrundade tal på olika personalgrupper.

Ordinarie befattningshavare inom den civila statsförvaltningen c:a 45,500

Delägare i arméns och flottans pensionskassor .............. * 8,200

Ordinarie präster .......................................... * 1,900

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 6 8. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

Befattningshavare i riksdagens verk ........................ c:a 400

Delägare i kommunikationsverkens pensionskassor för icke ordinarie

personal .......................................... » 7,000

Kommunala befattningshavare ............................ » 3,300

Tjänstemän vid enskilda järnvägar ....................... .. . » 11,000

Summa » 77,300

Antalet från avgiftsplikt undantagna hustrur till sådana befattningshavare,

varom här är fråga, hade av kommittén uppskattats till 40,000 å 50,000.

Kommittén föreslog på anförda skäl (sid. 213), att undantag från avgiftsplikt

på grund av tjänsteanställning icke skulle inrymmas i lagstiftningen.

En ledamot av kommittén (fru Nordgren) reserverade sig mot kommittéförslaget

i denna fråga (betänkandet sid. 325—326).

Genom proposition nr 217 framlades för 1935 års riksdag förslag till lag

om folkpensionering. Vad angår frågan om införande av avgiftsplikt för vissa

tjänsteinnehavare med flera följde propositionen kommitténs förslag.

Förevarande spörsmål behandlades i propositionen å sid. 154—166, vartill

utskottet anhåller att få hänvisa.

Kungl. Majis förslag i denna del avstyrktes i motionerna 1:327 av herr

Forslund m. fl., 11:578 av herr Severin m. fl., 11:585 av herr Karlsson i Grängesberg

m. fl. samt 11:593 av herr Lundqvist m. fl. I motionerna 1:329 av

friherre Lagerfelt m. fl. och 11:592 av herr Magnusson i Skövde m. fl. föreslogs,

att gällande ordning tills vidare borde bibehållas.

Särskilda utskottet anförde i utlåtande nr 1 beträffande nu ifrågavarande

spörsmål:

Pensionsförsäkringslagens stadganden örn undantag från avgiftsplikt för

vissa tjänsteinnehavare med flera ha, såsom framgår av redogörelse i propositionen

(sid. 154 ff.), varit föremål för mycken meningsskiljaktighet. Å

ena sidan har den uppfattningen gjorts gällande, att undantaget borde upphävas,

då det vållade svårigheter vid folkpensioneringens administrering och

med fog kunde fordras, att tjänstepensioneringen avpassades så, att tjänstepensionen

för befattningshavarna bleve ett komplement till folkpensionen.

Å andra sidan lia önskemål framställts örn utsträckning av undantaget, därvid

uttryck givits åt den tanken, att undantag från avgiftsplikt borde medgivas

för alla dem, för vilka det vore så ordnat i försörjningshänseende att

folkpension vore obehövlig.

I de principfrågor, till vilka det nuvarande undantaget från avgiftsplikt

för vissa tjänsteinnehavare med flera sålunda givit upphov, synes utskottet

i allt fall så mycket vara tydligt, som att undantaget i sin nuvarande utformning

från principiell synpunkt kan betecknas såsom en halvmesyr. Den

princip, som ligger till grund för avgiftsbefrielsen för de med nu gällande

bestämmelser från avgiftsplikt undantagna persongrupperna, leder nämligen

uppenbarligen längre och ger stöd åt krav från andra persongruppers sida

att likaledes bliva undantagna från avgiftsplikt. Det vill synas utskottet,

som om ett konsekvent genomförande av principen skulle leda till att alla,

för vilka pensionsfrågan är ordnad utanför folkpensioneringen, borde uteslutas

från denna, och det kan till och med ifrågasättas, huruvida icke överhuvud

alla, för vilka invaliditets- och ålderdomsförsörjningen är på ett tillfredsställande

sätt tryggad — oavsett på vad sätt — följdriktigt borde vara

befriade från avgiftsplikt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr <V.

11

Att väsentligt utsträcka det nuvarande undantagets omfattning skulle

emellertid förändra pensionsförsäkringens nuvarande karaktär av en i princip

hela folket omfattande pensioneringsanordning. En sådan åtgärd skulle

ock uppenbarligen vålla betydande praktiska svårigheter. Icke minst skulle

det, om grundpensionssystemet genomföres, visa sig vanskligt att på ett

skäligt sätt tillgodose deras intressen, vilka väl erlagt vissa avgifter till folkpensioneringen

men under en del av den avgiftspliktiga åldern kommit att

tillhöra en från avgiftsplikt befriad kategori. Goda skäl tala därför enligt

utskottets mening för att i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag upphäva det

ifrågavarande undantaget och därmed likställa de nu från avgiftsplikt befriade

tjänsteinnehavarna med andra personer, vilka erlägga avgifter till

pensionering utanför folkpensioneringen.

Med den utformning, folkpensioneringen enligt Kungl. Maj:ts förslag erhåller,

lägges icke därigenom å de ifrågavarande befattningshavarna en börda,

för vilken de icke få valuta. Då grundpensionen kommer att innefatta

skälig valuta även för dem, som erlagt de högsta avgifterna under hela sin

avgiftspliktiga ålder, och då de ifrågavarande befattningshavarna under den

tid de icke innehaft sin tjänst i allmänhet betalat jämförelsevis låga avgifter,

måste folkpensioneringen för dem i stort sett anses erbjuda en fördelaktig

pensioneringsform.

Häremot kan naturligtvis med visst fog invändas, att dessa befattningshavare

genom anslutningen till folkpensioneringen i allt fall skulle få avstå alltför

mycket av sin inkomst till pensioneringsändamål, i det att de skulle lia

att erlägga avgifter både till folkpensioneringen och till sin tjänstepensionering.

Invändningen är visserligen icke riktig, örn därmed avses att, sedan alla

pensionsavgifter erlagts, befattningshavarna för sitt uppehälle hava kvar

mindre av sina inkomster än andra personer, av vilka till folkpensioneringen

krävas lika stora avgifter. Det är ju nämligen att märka, att avgifterna till

folkpensioneringen beräknas å det taxerade beloppet och att detta framkommer

efter avdrag av tjänste- (inklusive familje-) pensionsavgifter. Däremot

skulle det kunna inträffa, att utgifterna för pensioneringsändamål i förhållande

till andra utgifter skulle bliva oproportionerligt stora för befattningshavare,

vilka skulle erlägga avgifter både till folkpensioneringen och

till tjänstepensionering. Utskottet anser sig emellertid kunna förutsätta, att

örn skyldighet att erlägga avgift till folkpensioneringen införes för de ifrågavarande

befattningshavarna, det tages under övervägande, huruvida icke

därav bör föranledas någon modifikation i deras skyldighet att erlägga

tjänstepensionsavgifter. Då de genom anslutningen till folkpensioneringen

förvärva rätt till grundpension örn 70 kronor jämte 10 procent av de erlagda

avgifterna, att utgå senast från 67 års ålder, synes det vara en naturlig

åtgärd, att tjänstepensionen, åtminstone för de kategorier befattningshavare

för vilka grundpensionen får antagas äga betydelse från försörjningssynpunkt,

vid pensionstagarens inträde i 67-årsåldern reduceras med ett för

alla inom den ifrågavarande kategorien lika belopp, bestämt efter genomsnittlig

uppskattning av grundpensionernas storlek. Denna minskning av

tjänstepensionen hör givetvis avse den del av tjänstepensionen, som bekostas

av befattningshavarnas egna avgifter, och således komma befattningshavarna

lill godo i form av minskade avgifter till tjänstepensioneringen. Någon

sådan sammankoppling mellan tjänstepensionering och folkpensioneringen

som den beträffande statens pensionsanstalt gällande hör dock icke enligt

utskottets mening komma lill stånd. Erfarenheterna trän den tid, under vilken

denna anordning tillämpats, hava ådagalagt, att anordningen ej är lämplig,

och utskottet anser i likhet med pensionsförsäkringskommittén, att densamma

hör hringas att upphöra.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

Utskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag, vilket därefter godkändes av

riksdagen.

I lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering, vilken gäller från den 1 januari

1937, finnes sålunda icke föreskrivet undantag från avgiftsplikt för

sådana tjänstinnehavare, vilka enligt 1913 års lag voro befriade från avgiftsskyldighet.

Vid 1936 års riksdag hemställde herrar Brädefors och Hagberg i en

motion, II: 154, att riksdagen måtte besluta avgiftsbefrielse till folkpensioneringen

för alla tjänstemän och arbetare i statens tjänst, som före 1935 års

lag om folkpensionering voro befriade från erläggande av avgifter till allmänna

pensionsförsäkringen.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 14, över motionen, att utskottet

icke ansåge skäl föreligga för riksdagen att med frånträdande av sin

år 1935 intagna ståndpunkt bifalla motionärernas förslag till ändring i lagen.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd, vilken hemställan bifölls av riksdagen.

Utskottet anser skäl icke föreligga för riksdagen att till ifrågavarande

spörsmål intaga annan ställning än vad 1935 och 1936 års riksdagar gjort.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 februari 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Linder, P. Sandström, Heiding, Norman*,

Knut Petersson, Sten och Ekströmer;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Johanson i Hallagården*, Sandström i

Sollefteå, Hermansson och Hansson i örebro samt fröken Hesselgren och fröken Andersson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

370726

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.