Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckta motioner dels om sänkning av portot för lokal postbefordran av brev dels ock angående viss ändring av gällande bebeståmmelser örn brevbefordran mot lokalporto.

1937-03-12 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1937:16, Betänkande, i anledning av väckta motioner dels om sänkning av portot för lokal postbefordran av brev dels ock angående viss ändring av gällande bebeståmmelser örn brevbefordran mot lokalporto.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

1

Nr 16.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1937 kl. 12 m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner

dels om sänkning av portot för lokal postbefordran av

brev dels ock angående viss ändring av gällande bebeståmmelser

örn brevbefordran mot lokalporto.

(lia avd.)

Till bevillningsutskottet hava hänvisats följande motioner rörande lokalbefordran

av post, nämligen

motionen nr 110 i första kammaren av herr Holmström, däri hemställts,

»att riksdagen må besluta, att portot för lokal postbefordran av brev skall

sänkas från 10 öre till 5 öre», samt

motionen nr 329 i andra kammaren av herr Närlinge m. fl., däri hemställts,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att Kungl.

Majit måtte vidtaga åtgärder för en sådan ändring av poststadgan, att brevbefordran

sker mot lokalporto i alla de fall då brev icke postbehandlas å mer

än en poststation».

Befordringsavgifterna för inrikes brev utgå sedan den

1 oktober 1922 med

följande belopp:

Viktgrupp

för lokalbrev

för annat brev

än lokalbrev

högst 20 gr.........

15 öre

över 20—125 » ........

.......... 20 »

30 »

» 125—250 » ........

.......... 30 >

45 »

» 250-500 » ........

.......... 40 »

60 »

År 1934 beslöt riksdagen, på förslag av Kungl. Majit (prop. nr 53; riksdagens

skrivelse nr 247), »att de särskilda avgifter, som stadgats eller komma

att stadgas för lokalbefordran av vissa slags postförsändelser, skola gälla

dels beträffande försändelse, som inlämnas å fast postanstalt eller som dit

inkommer utan att hava vare sig behandlats av lantbrevbärare eller genom

postverkets försorg befordrats å järnvägs-, ångbåts- eller landsvägslinje och

vilken från nämnda postanstalt eller annan fast postanstalt å samma ort

tillställes adressaten direkt eller genom lokalbrevbärare;

dels ock, oberoende av det sätt, varpå posten befordras eller utdelas, be

träffande försändelse, som postbehandlas allenast inom stad, köping eliel

liknande samhälle eller allenast inom särskilt, av Kungl. Majit fastställt

lokalpor toområde».

Wimne] till riksdagens protokoll 19117. 7 saini. Nr 1C>—17.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

I sak innefattar detta beslut allenast det tillägg till tidigare bestämmelser,

att varje stad, köping eller liknande samhälle skall, oberoende av det sätt,

varpå posten befordras eller utdelas inom samhället, betraktas såsom ett särskilt

lokalportoområde.

På sätt av det föregående framgår hava i dc föreliggande motionerna framställts

förslag dels om sänkning av befordringsavgiften för lokalbrev från 10

till 5 öre (I: 110) dels ock om skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan örn

åtgärder för en sådan ändring av nuvarande bestämmelser rörande lokal postförsändelse

att brev må befordras mot lokalporto i alla de fall, då de icke

postbehandlas å mer än en poststation (II: 329). Beträffande motiveringen

för dessa förslag får utskottet hänvisa till motionerna.

I anledning av det i motionen II: 329 framställda förslaget, vilket åsyftar

att landsbygdens befolkning skulle i större utsträckning än hittills komma i

åtnjutande av förmånen av lokalporto, torde en redogörelse böra lämnas för

riksdagens ställning till liknande förslag åren 1922, 1925 och 1934.

Till en början må erinras, att det särskilda lokalportot upphävdes från

och med den 1 juli 1920, vilken åtgärd torde få betraktas såsom ett led i

de under kristiden upprepade gånger vidtagna höjningarna av de inrikes

postavgifterna, ävensom att redan vid 1921 års riksdag förslag motionsvis

framställdes örn återinförande av lokalporto. Motionen i ämnet föranledde

emellertid, i enlighet med bevillningsutskottets hemställan (bet. nr 56), icke

någon riksdagens åtgärd. Förslag i nämnda hänseende framställdes även i

motion vid 1922 års riksdag. Detta förslag tillstyrktes av bevillningsutskottet

i betänkande nr 36, däri utskottet — under erinran att 1917 års bestämmelse

örn innebörden av beteckningen lokalbefordran skulle komma att lända

till efterrättelse — gjorde bland annat följande uttalande:

»Inom utskottet har anmärkts, att för landsbygden nämnda bestämmelses

tillämpning visat sig förenad med vissa olägenheter. Särskilt har framhållits

såsom oskäligt, att brev, som inlämnades å en postanstalt på landet och

tillställdes adressaten genom lantbrevbärare, icke kunde behandlas såsom

lokalpost, även om den sträcka, som befordran med brevbärare omfattade,

söre mycket kort. Vidare har inom utskottet påpekats, att vid postbefordran

melian städer och till desamma hörande förstäder bestämmelserna örn

lokalpost icke tillämpats i vissa fall. Utskottet har ansett vad sålunda anförts

vara värt beaktande och har därför velat fästa uppmärksamheten på

omför mälda förhållanden och uttala önskan, att Kungl. Maj: t ville taga under

övervägande frågan, huruvida och på vad sätt berörda intressen må

kunna bättre än nu tillgodoses, samt att Kungl. Maj:t måtte, därest förhållandena

finnas därtill föranleda, för riksdagen framlägga förslag till ändring

av ovan återgivna bestämmelse.»

Riksdagen fattade beslut i enlighet med vad utskottet hemställt, men först

efter gemensam omröstning, varför bevillningsutskottets nyss återgivna uttalande

icke inflöt i riksdagens till Kungl. Majit avlåtna skrivelse i ämnet.

Vid 1925 års riksdag framställdes i två motioner förslag om ändring av de

allmänna bestämmelserna rörande lokalbefordran av post, i syfte att landsbygden

skulle i större utsträckning än vad dittills vore fallet komma i åtnjutande

av de förmåner, lokalportot medförde. 1 den ena motionen (II: 84)

yrkades, »att riksdagen måtte besluta hos Kungl. Majit begära förslag till

sådan ändring av gällande bestämmelser i allmänna poststadgan rörande lo
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

3

kalbefordran, att försändelse som behandlas allenast av en fast postanstalt

eller ock endast av lantbrevbärare må åsättas de lägre portoavgifter som gälla

för lokalbefordran». I den andra motionen (II: 220) åter yrkades, »att

riksdagen ville besluta, att de lokalportosatser, som nu äro gällande inom

städer och andra samhällen, där kringföring av postförsändelser äger rum,

från och med den 1 nästkommande juli månad även komma att bli gällande

å de lantbrevbäringslinjer, vars försändelser ej behandlas vid någon annan

postanstalt än den varifrån lantbrevbäringen utgår». Över motionerna avgav

generalpoststyrelsen yttrande (bil. till 1925 års bevillningsutskotts bet.

nr 36). I detta sitt yttrande meddelade generalpoststyrelsen, att den fråga,

som i motionerna avhandlades, ofta varit under övervägande, samt redogjorde

för de svårigheter, som möta vid försök att ordna frågan på ett tillfredsställande

sätt. Med stöd av sålunda och i övrigt lämnad utredning ansåg sig

generalpoststyrelsen icke kunna förorda, att riksdagen beslutade i överensstämmelse

med någondera av motionerna. Styrelsen funne emellertid motionernas

syfte behjärtansvärt, men kunde icke utan en grundlig utredning

angående alla på frågan inverkande omständigheter framlägga något förslag

i ämnet. En sådan utredning komme säkerligen att ytterligare påvisa svårigheten

av att uppställa en allmän, för varje särskilt fall giltig regel. Styrelsen

ifrågasatte emellertid, huruvida icke riksdagen kunde finna lämpligt

bemyndiga Kungl. Majit att bestämma i vilka fall av riksdagen beslutat lokalporto

finge komma till användning. Styrelsen skulle icke underlåta att

med beaktande av motionernas syfte verkställa en utredning i frågan samt,

när densamma slutförts, ingå till Kungl. Majit med den framställning, vartill

utredningen kunde giva anledning.

1925 års bevillningsutskott anförde i sitt betänkande i anledning av motionerna,

att utskottet i likhet med 1922 års bevillningsutskott funnit de gällande

bestämmelserna örn innebörden av beteckningen lokalbefordran i tilllämpningen

bliva för landsbygdens del förenade med vissa olägenheter. Genom

vad generalpoststyrelsen i sitt yttrande anfört fann emellertid utskottet

ådagalagt, att de ändringar i bestämmelserna, som i motionerna föreslagits

eller antytts, icke vore tillfredsställande, och förslag till någon annan lösning

av frågan hade generalpoststyrelsen icke framlagt. Något förslag i motionernas

svfte, som "skulle kunna av utskottet förordas, förelåg alltså icke.

Utskottet ville icke heller tillstyrka riksdagen att påkalla ytterligare utredning

i den synbarligen mycket svårlösta frågan örn de lämpliga gränserna

för lokalportots tillämplighet, särskilt som det synts utskottet tvivelaktigt,

huruvida ett lägre lokalporto borde allt framgent bibehållas. Därest i en

framtid förutsättningarna för införande av ett gemensamt riksporto för alla

inrikes brev komme att föreligga, talade nämligen härför enligt utskottets

mening goda skäl, örn än utskottet icke ville därom för det dåvarande göra

något bestämt uttalande. I enlighet med utskottets hemställan föranledde

motionerna icke någon riksdagens åtgärd.

Vid 1934 års riksdag väcktes i anledning av den inledningsvis berörda propositionen

nr 53 angående ändring i gällande bestämmelser rörande lokal

postförsändelse en motion (lii 510) med yrkande att riksdagen vid behandlingen

av propositionen måtte besluta sådana ändrade grunder, att en postanstalts

adressområde och dess lokalportoområde komme att sammanfalla,

eller i händelse detta yrkande icke kunde bifallas, att riksdagen med avslag

å propositionen mätte begära ny utredning örn förslag till bestämmelser rörande

lokalporto med beaktande av att landsbygden i större grad lin dittills

kunde bliva delaktig av den förmån, som lokalportot innebure. Bevillningsutskottet

vid 1934 års riksdag erinrade i sitt yttrande över propositionen

och motionen (bet. nr 33) om frågans tidigare behandling samt framhöll.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

att motionen nära anslöt sig till den tanke, som framfördes i motionen II: 84

vid 1925 års riksdag. Då sistnämnda motion av såväl generalpoststyrelsen

som 1925 års bevillningsutskott ansågs icke innebära en tillfredsställande

lösning av frågan, kunde 1934 års bevillningsutskott icke heller tillstyrka,

att det i motionen II: 510 framförda förslaget lades till grund för ett riksdagens

beslut. Enligt preliminär beräkning skulle genomförandet av det i motionen

II: 510 framställda förslaget medföra en inkomstminskning av

150,000—200,000 kronor för år. Örn den i motionen föreslagna lösningen varit

ur postal synpunkt tillfredsställande, hade enligt utskottets uppfattning en

inkomstminskning av nämnda storleksordning i och för sig icke behövt utgöra

hinder för förslagets realiserande. Utskottet anförde vidare följande:

»Spörsmålet om lokalportot påverkas för landsbygdens del jämväl av motoriseringen

av postbefordringen. Frågan örn en allmännare användning för

postbefordran av omnibusar och andra motorfordon, som av enskilda användas

i linjetrafik, är, enligt vad utskottet inhämtat, föremål för utredning

inom generalpoststyrelsen. Därest i samband med denna utredning uppkommer

förslag om en mera tillfredsställande lösning av landsbygdens lokalportofråga

än de förut vid skilda tillfällen framförda uppslagen i ämnet,

torde det kunna förväntas, att generalpoststyrelsen underställer Kungl. Majit

vederbörliga förslag i ämnet. Med hänsyn härtill och då det torde ligga i

Kungl. Maj:ts och generalpoststyrelsens intresse att medverka till en lösning

av den sedan länge diskuterade frågan om lokalporto för landsbygden,

har utskottet icke funnit skäl biträda det i motionen alternativt framställda

yrkandet örn utredning och förslag i ämnet.»

I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen att, med avslag å

motionen II: 510, bifalla propositionen nr 53.

För erhållande av erforderlig utredning i frågan har bevillningsutskottet

i grundlagsenlig ordning begärt, att generalpoststyrelsen måtte till utskottet

avgiva yttrande i anledning av de föreliggande motionerna I: 110 och II: 329.

I det yttrande, som till följd härav kommit utskottet tillhanda och vilket i avtryck

åtföljer detta betänkande såsom bilaga, har generalpoststyrelsen förklarat

sig icke kunna tillstyrka bifall till någon av de båda motionerna. Beträffande

det i motionen I: 110 framställda förslaget örn sänkning av lokalportot

framhåller generalpoststyrelsen bland annat, att den inkomst, som

postverket möjligen går miste örn genom att viss lokal utdelning verkställes

av enskilda, icke lärer vara av den storleksordning, att den kan motivera en

nedsättning av lokalportot, ävensom att det med hänsyn till postverkets kostnader

för lokalbreven är helt omotiverat att sätta portot för dessa brev till

endast Va av riksportot. Vad angår motionen II: 329 framhåller generalpoststyrelsen,

att innebörden av denna är i huvudsak densamma som i de vid

1925 och 1934 års riksdagar väckta motionerna i frågan samt att vad ämbetsverket

år 1925 anförde i stort sett fortfarande äger giltighet. Efter att bland

annat hava framhållit att svårigheterna att finna en tillfredsställande lösning

i frågan sedermera ytterligare ökats, förklarar generalpoststyrelsen, med

hänsyn till alla föreliggande omständigheter och då nya kombinationer alltid

äro tänkbara, att styrelsen såsom sin mening måste uttala, att det torde kunna

anses omöjligt att erhålla sådana bestämmelser angående lokalportots tillIämpning,

att därigenom skapas full rättvisa för alla och att svårigheter icke

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

5

uppstå vid tillämpningen. Härtill fogas det uttalandet, att emot den nuvarande

definitionen anmärkningar visserligen kunna göras, men att det icke

är anledning göra någon ändring, så länge något bättre icke kan åstadkommas.

Det i motionen I: 110 framställda förslaget om sänkning av lokalportot för

brev från 10 till 5 öre finner sig utskottet, på av generalpoststyrelsen anförda

skäl, icke kunna tillstyrka.

Vad angår det i motionen II: 329 framställda förslaget att brevbefordran

skulle ske mot lokalporto i alla de fall, då brev icke postbehandlas å mer än

en poststation, må framhållas, att detta förslag liksom de av 1925 och 1934

års riksdagar behandlade förslagen i samma ämne åsyftar att landsbygdens

befolkning skulle i större utsträckning än hittills komma i åtnjutande av förmånen

av lokalporto. Av enahanda skäl, som bevillningsutskottet vid nämnda

års riksdagar anförde, finner utskottet den nu föreliggande motionen icke

kunna läggas till grund för något riksdagens beslut. Härvid får utskottet även

hänvisa till generalpoststyrelsens uttalande, att svårigheterna att finna en

tillfredsställande lösning av denna fråga ytterligare ökats sedan styrelsen år

1925 yttrade sig i ämnet. I detta sammanhang tillåter sig utskottet fästa uppmärksamheten

på, att 1936 års riksdag hos Kungl. Maj :t hemställt om åtgärder

för ett bättre tillgodoseende av landsbygdens behov, i vad gäller lantbrevbäringen

(skrivelse nr 254), samt att de sålunda åsyftade förbättringarna av

postförhållandena skulle bliva ägnade att på ett annat postalt område än det

nu föreliggande utjämna skillnaden mellan städer, köpingar och liknande

samhällen å ena samt landsbygden å andra sidan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att motionen I: 110 av herr Holmström, om sänkning av

portot för lokal postbefordran av brev, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen 11:329 av herr Närlinge m. fl., angående

viss ändring av gällande bestämmelser om brevbefordran mot

lokalporto, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 mars 1937.

På bevillningsutskottets vägnar:

IVAR ANDERSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Viktor Larsson, friherre Lagerfelt, Wohlin, Wahlmark,

Elof Andersson, Sjödahl, Bengtsson, Ekman, Robert Berg och Gustaf Björkman; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Lövgren, Björklund, Andersson

i Dunker, Olsson i Gävle, Ericson i Boxholm, Hammarlund, Werner i Hultsfred, Hagberg

i Malmö och De Geer i Lesjöfors.

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16-

Bilaga.

Till Riksdagens Bevillningsutskott.

I skrivelse till Kungl. Majit den 27 januari 1937 har bevillningsutskottet anhållit

om generalpoststyrelsens yttrande över två inom riksdagen väckta motioner,

den ena om sänkning av portot för lokal postbefordran av brev, den

andra angående viss ändring av gällande bestämmelser om brevbefordran mot

lokalporto. Sedan Kungl. Majit anbefallt generalpoststyrelsen att skyndsamt

avgiva och till Eder överlämna det begärda yttrandet, får generalpoststyrelsen

anföra följande.

Frågan om lokalportot och om de områden, inom vilka detta bör utgå, har

vid upprepade tillfällen varit föremål för behandling hos riksdagen och inom

generalpoststyrelsen. Under tiden 1 juli 1920—30 september 1922 utgick

riksporto för samtliga inrikes brev. Den närmaste anledningen till att det

särskilda lokalportot slopades vid 1920 års riksdag var visserligen behovet av

ökade inkomster för postverket, men generalpoststyrelsen framhöll även i

sin skrivelse den 9 mars 1920 (i huvudsak återgiven i proposition nr 256 till

1920 års riksdag), att jämväl vissa principiella skäl talade mot lokalportots

bibehållande. Samma synpunkter anfördes även av vederbörande departementschef

såväl i propositionen som vid ärendets behandling i riksdagen.

Statsrådet gjorde bl. a. det uttalandet, att tiden borde vara inne att även i

vårt land taga bort den, enligt statsrådets förmenande, av intet motiverade

förmån, som vissa orter hade i postalt hänseende. På ungefär enahanda sätt

som år 1920 är lokalportofrågan behandlad i proposition nr 186 till 1921

års riksdag.

Frågan upptogs ånyo till behandling i generalpoststyrelsens underdåniga

skrivelse den 27 februari 1922. I denna gjorde styrelsen en sammanfattning

av de skäl, som syntes tala emot ett särskilt lokalporto. Generalpoststyrelsen

anförde i detta hänseende följande.

»Behandlingen av en lokalförsändelse ställer sig i många fall lika dyr som

behandlingen av en riksförsändelse, och, även om man utgår ifrån att medelkostnaden

är lägre för en lokalförsändelse än för en riksförsändelse, så är

icke införandet av ett särskilt, lägre lokalporto mera motiverat än bestämmande

av olika avgifter för riksbrev allt efter de olika befordringsvägarnas

längd samt de olika belopp, vartill övriga kostnader belöpa sig;

lokalportot är en förmån, varav endast en mindre del av befolkningen begagnar

sig och som endast i ringa mån kommer den i postalt hänseende sämst

ställda delen av befolkningen, nämligen lantbefolkningen, till godo;

bestämmandet av, inom vilka gränser lokalportot skall gälla, vållar stora

svårigheter och omöjliggör i många fall, trots vidlyftiga detaljbestämmelser,

en rättvis tillämpning av denna förmån;

den omständigheten, att man i många andra länder, exempelvis England

och Frankrike, icke har något särskilt lokalporto, synes jäva uppfattningen

därom, att ett dylikt porto skulle vara av verkligt behov.»

Med anledning av vad styrelsen sålunda anfört, uttalade styrelsen såsom sin

mening, att det vore principiellt riktigt samt dessutom ur flera synpunkter

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16■

7

lämpligt, att ett enhetligt porto gällde för alla inrikes brev. Denna mening

biträddes av vederbörande statsråd (proposition nr 143 till 1922 års riksdag).

Riksdagen beslöt emellertid i enlighet med en i andra kammaren väckt motion

(nr 79), att ett särskilt lokalporto skulle återinföras.

-I detta sammanhang må erinras örn att 1925 års bevillningsutskott i sitt

betänkande nr 36, med anledning av motioner med förslag örn ändring av

bestämmelserna angående lokalbefordran, anförde bl. a., alt utskottet icke

ville tillstyrka riksdagen att påkalla ytterligare utredning i den synbarligen

mycket svårlösta frågan örn de lämpliga gränserna för lokalportots tillämpning,

särskilt som det syntes utskottet tvivelaktigt, huruvida ett lägre lokalporto

borde allt framgent bibehållas. Därest i en framtid förutsättningarna

för införandet av ett gemensamt riksporto för alla inrikes brev komme att

föreligga, talade nämligen härför enligt utskottets mening goda skäl, örn än

utskottet icke ville därom för det dåvarande göra något bestämt uttalande.

De skäl mot ett särskilt lägre lokalporto, som anförts vid nu nämnda och

åtskilliga andra tillfällen, kvarstå fortfarande. Utvecklingen under de senaste

åren har också gjort dessa skäl starkare. Genom den bebyggelse, som i allt

större utsträckning försiggår utanför de ursprungliga samhällenas områden,

och de ändringar av förbindelserna, som särskilt på grund av motortrafiken

ofta äga um, inträda nya förhållanden med krav på lokalportots användning

inom nya områden.

Så är exempelvis förhållandet beträffande landsbygden omkring Stockholm.

Ehuru det särskilda lokalportoområdet för Stockholm fått en sådan omfattning,

att 1922 års statsrevisorer funno sig böra anmärka därpå, göras ofta

framställningar om utvidgning av området. Med anledning av en sådan framställning

pågår för närvarande hos generalpoststyrelsen en av Kungl. Majit

anbefalld utredning i fråga om ändrade grunder för bestämmande av Stockholms

lokalportoområde. Även från Göteborgs omgivningar lia framställningar

gjorts om utsträckning av Göteborgs lokalportoområde.

Beträffande den rena landsbygden lia förslag framkommit vid flera tillfällen

utan att dock leda till något resultat. Orsaken till att någon ändring

icke vidtagits i detta hänseende torde mindre vara frågans ekonomiska betydelse

_ även om denna icke får förbises — än den omständigheten, att det

icke varit möjligt att linna en lösning, vilken skulle ge lull rättvisa at alla

utan att medföra icke önskvärda konsekvenser samt praktiska olägenheter.

Det bör heller icke förbises, att lokalportot ofta medför olägenheter för

allmänheten genom den lösenbeläggning, som — till obehag för såväl avsändare

som adressat — måste ske i de många fall, då avsändaren icke inhämtar

ordentliga upplysningar angående lokalportots tillämpning, samt vid brevs

eftersändning till annan ort.

Redan vid 1916 års riksdag framlades från lantmannahall i en motion

(II: 42) förslag om ett riksporto för alla inrikes brev. Såsom motivering anfördes,

att det huvudsakligen vore städerna, som finge nytta av lokalportot

celi att detta innebure en orättvisa mot landsbygden. Samma synpunkt bär

sedan föranlett flera motioner i riksdagen, ehuru man då inriktat sig icke

pä borttagande av lokalportot utan på dess utökade användning i fråga örn

landsbygden. o

Beträffande den ekonomiska sidan av lokalportofragan framhöll generalpoststyrelsen

i sin härovan delvis återgivna skrivelse den 27 februari 1922

såsom sin mening, att behandlingen av en lokalförsändelse i många fall

ställde sig lika dyr som behandlingen av en riksförsändelse. Skulle postavgilten

fastställas med hänsyn till kostnaderna, återkomme man till del

redan vid frimärkenas införande övergivna zonsystemet. Det är uppenbart,

att ett brev, sorn avlämnas direkt lill en vid järnväg belägen poststation,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

befordras några mil i en brevlåda å tåget samt avhämtas å adresspoststationen,

kostar postverket betydligt mindre än t. ex. ett lokalbrev i Stockholm

eller ett brev, som å landsbygden befordras av lantbrevbärare.

Det ställer sig naturligtvis vanskligt att göra några beräkningar, och sådana

måste under alla förhållanden bliva mycket approximativa. Det är

emellertid anledning antaga, att postverkets kostnader för lokalbreven efter

hand ökas beroende på bebyggelsen i samhällenas utkanter. Härtill kommer,

att postutdelning genom s. k. lådbrevbäring anordnas å platser, där

någon utdelning förut icke förekommit.

Det kan icke råda någon tvekan örn att största rättvisa och bästa ordning

skulle vinnas genom fastställandet av ett riksporto för alla inrikes brev. En

sådan åtgärd bomme emellertid att medföra höjning av avgiften för lokalbreven,

under förutsättning att riksportot skulle utgå med nuvarande belopp.

Med hänsyn till de stora överskott, som postverket för närvarande har att

uppvisa, lärer höjning av någon postavgift näppeligen kunna ifrågasättas.

Lokalportot torde därför icke kunna slopas, med mindre det nuvarande riksportot

sänkes. Ett lågt riksporto kommer samtliga korrespondenter till

godo, då däremot ett särskilt lokalporto är till fördel för endast ett mindretal

korrespondenter.

Inom riksdagen har vid flera tillfällen framhållits, att postavgifterna icke

borde sättas högre än att de inbringa vad som erfordras för täckande avpostverkets

driftkostnader och för skälig vinstmarginal. De höjningar av

postavgifterna, som vidtogos huvudsakligast under åren 1917—1920, voro

påkallade av särskilda förhållanden, vilka icke längre äro för handen. Postverket

lämnar för närvarande ett betydande överskott. Örn hänsyn tages

endast till postverkets ekonomi, kan därför en sänkning av postavgifterna

icke anses omöjlig att genomföra. Styrelsen tillåter sig dock framhålla, att

det nuvarande portot för riksbrev icke kan anses anmärkningsvärt högt. Höjningen,

50 % sedan 1914, torde i stort sett motsvara den allmänna kostnadsökningen.

Generalpoststyrelsen har ansett sig kunna antaga, att den nu lämnade

redogörelsen skall vara av ett visst intresse vid bedömande av de nu föreliggande

motionerna.

Vad angår motionen örn sänkning av lokalportot, vill generalpoststyrelsen

— med anledning av vad i densamma anförts — framhålla, att den inkomst,

sorn postverket möjligen går miste örn genom att viss lokal utdelning verkställes

av enskilda, icke lärer vara av den storhetsgrad, att den kan motivera

en nedsättning av lokalportot. Vad särskilt beträffar reklamtryck, cirkulär

o. d., försändas dessa i stor utsträckning såsom masskorsband mot

en avgift av 4 öre, således billigare än det av motionären ifrågasatta lokala

brevportot. Mot masskorsbandsporto utdelar postverket numera även adresslösa

försändelser t. ex. til! samtliga hushåll å viss eller vissa platser.

Med hänsyn till postverkets kostnader för lokalbreven är det helt omotiverat

att sätta portot för dessa brev till endast Va av riksportot.

Generalpoststyrelsen anser sig även böra framhålla, att avgifterna för de

olika slagen av brevförsändelser (brev, brevkort och korsband) ha ett visst

inbördes sammanhang. Det medför därför vissa vanskligheter att ändra

endast en av dessa avgifter. Sättes lokalportot för brev enligt motionens förslag

till 5 öre, bleve avgiften för ett dylikt brev och ett korsband densamma.

Detta vore måhända av mindre betydelse. Däremot är det väl

näppeligen tänkbart att fastställa avgifterna på sådant sätt, att ett brevkort,

befordrat inom ett visst område, skall draga dubbelt så hög avgift som ett

inom samma område befordrat brev. För att komma ifrån en dylik oformlighet

bleve det nödvändigt att sänka även brevkortsportot till 5 öre. Såväl

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16-

9

i den inrikes svenska posttrafiken som i Sveriges postförbindelser med utlandet

är dock brevkortsportol satt till av det allmänna brevportot. Man kan

naturligtvis även tänka sig införandet av ett lokalporto för brevkort, varvid

postverket skulle anskaffa lokala brevkort. En sådan utvidgning av lokalportofrågan

lärer emellertid knappast behöva diskuteras.

Generalpoststyrelsen äger icke tillgång till några statistiska uppgifter angående

antalet lokalbrev under de senaste åren. Med stöd av förut verkställda

undersökningar kan dock beräknas, att en sänkning av portot till

5 öre skulle medföra en inkomstminskning för postverket av minst 1.5 miljon

kronor. Det förutsättes givetvis, att nedsättningen skulle gälla alla portosatser,

d. v. s. avgifterna i de olika viktgrupperna skulle bli resp. 5, 10, 15

och 20 öre i stället för såsom för närvarande resp. 10, 20, 30 och 40 öre.

Den andra av de föreliggande motionerna tar sikte på förhållandena på

landsbygden, och innebörden är i stort sett densamma som i vid föregående

riksdagar väckta motioner. Generalpoststyrelsen tillåter sig erinra örn motionerna

II: 84 och II: 220 vid 1925 års riksdag samt II: 510 vid riksdagen

1934. Över de motioner, som behandlades vid 1925 års riksdag, avgav generalpoststyrelsen

yttrande, vilket är intaget såsom bilaga till bevillningsutskottets

betänkande nr 36. Vad styrelsen då anförde äger i stort sett fortfarande

giltighet, och styrelsen tillåter sig hänvisa till riksdagshandlingarna.

Svårigheterna att finna en tillfredsställande lösning i den föreliggande frågan

ha emellertid ytterligare ökats sedan 1925.

Vid bifall till den nu föreliggande motionen skulle lokalportot utgå bl. a.

för ett brev, som inkomme till en postanstalt genom en lantbrevbärare och

utsändes å en annan linje för att tillställas adressaten. En lokalförsändelse

skulle på detta sätt i många fall komma att genom postverkets försorg befordras

flera mil genom glest befolkade trakter och enstaka byar. Begreppet

lokalförsändelse finge härigenom en helt ny innebörd. Lokalportot har

alltid varit avsett för brev, som både in- och utlämnas inom ett lokalt område,

en viss plats, d. v. s. som varken före eller efter behandlingen vid postanstalt

kommer utanför platsen. Undantag från denna allmänna regel ha

gjorts endast i de två fall, då Kungl. Majit fastställt särskilda lokalportoområden

(Stockholm och Göteborg). Anordnandet av dessa lokalportoområden

— vilkas lämplighet för övrigt kan ifrågasättas — föranleddes emellertid av

särskilda förhållanden.

Även örn man skulle godtaga den avsevärda utvidgning av lokalportots

omfattning, som förslagets antagande således komme att medföra, måste betydelsefulla

invändningar göras mot förslaget. Till att börja med måste

bestämmelsen utvidgas för att lokalporto skulle kunna komma till användning,

när ett brev postbehandlas vid mer än en postanstalt å samma plats.

För närvarande finnes ett 20-tal orter med mer än en postanstalt.

Viktigare än nu nämnda tillägg äro dock de inskränkningar, som bleve

nödvändiga. Brev, som nedläggas i brevlåda å fartyg eller järnvägståg och

som äro adresserade till den ort, där lådan tömmes, postbehandlas endast

vid denna postanstalt. Såsom styrelsen framhöll i sitt yttrande till 1925 års

bevillningsutskott, vöre det alldeles orimligt alt såsom lokalförsändelser

taxera dessa brev, vilka ofta nedlagts i lådan å en långt avlägsen ort. Det

har därför varit nödvändigt att i den nuvarande definitionen uttryckligen

siiga, att lokalporto icke utgår i nämnda fall. Härmed är icke sagt, alt därmed

alltid skipas full rättvisa. Ett brev kan t. ex. vara nedlagt i ångbåtsbrevlåda,

när båten befinner sig inom adrcsspostanstaltens område, i vilket

fall detta brev således bort bliva delaktigt av lokalporlot. Delta är emellertid

endast ett av de många fall, som visa, att bestämmelsen örn när lokalporto

skall utgå aldrig kan taga hänsyn lill alla tänkbara omständigheter.

Hilland tilt riksdagens protokoll 1937. 7 nami. Nr 16 17. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

Enligt nu gällande bestämmelse undantages från åtnjutande av lokalporto

även försändelse, som behandlas av lantbrevbärare eller genom postverkets

försorg befordras å landsvägslinje. Här ovan ha framhållits de konsekvenser,

det skulle medföra, därest lokalportot finge gälla vid lantbrevbäring.

Beträffande postbefordringen å landsvägslinjer ha på de senaste åren inträtt

förhållanden, som äro ägnade att än mer försvåra lokalportots tillämpning.

För att förbättra postförhållandena på landsbygden har generalpoststyrelsen

tagit omnibusar och trafikbilar i posttrafikens tjänst. Särskilt ha

dessa motorfordon i stor utsträckning försetts med brevlådor. Då emellertid

dessa lådor ofta befordras långa sträckor och i vissa fall även förbi postanstalter

utan att tömmas, har det blivit nödvändigt bestämma, att lådorna

äro avsedda för endast riksförsändelser. Här kan således inträffa samma

förhållande som beträffande brev i ångbåtsbrevlåda: en försändelse, som

avlämnats inom adresspostanstaltens område och därför bort taxeras såsom

lokalförsändelse, betraktas såsom riksförsändelse.

Vid bifall till motionen skulle alla dylika brev betraktas såsom lokalförsändelser,

oberoende av örn de befordrats förbi en eller flera poststationer

(dessa kunna ligga på något avstånd från den väg, motorfordonet trafikerar).

Om avsändare av ett dylikt brev vid ett annat tillfälle lade ned brevet i brevlåda

vid postanstalten å avgångsorten och även då frankerade brevet såsom

lokalförsändelse, bleve brevet lösenbelagt. Än svårare bleve det säkert för

adressaten att avgöra, huru svarsbrev skulle frankeras, då de mottagna breven

vore behandlade i ena fallet såsom lokalbrev och i andra fallet såsom

riksbrev.

Icke minst i allmänhetens eget intresse är det nödvändigt, att under alla

förhållanden samma porto gäller mellan två orter. Det kan givetvis icke

ifrågakomma att giva bestämmelserna om lokalförsändelser en sådan omfattning,

att lokalporto skulle utgå bl. a. mellan alla postanstalter, som beröras

av en landsvägslinje, där postbefordringen verkställes av ett med brevlåda

försett motorfordon.

Med hänsyn till alla föreliggande omständigheter och då nya kombinationer

alltid äro tänkbara, måste generalpoststyrelsen såsom sin mening uttala,

att det torde kunna anses omöjligt att erhålla sådana bestämmelser angående

lokalportots tillämpning, att därigenom skapas full rättvisa för alla och att

svårigheter icke uppstå vid tillämpningen. Emot den nuvarande definitionen

kunna visserligen göras anmärkningar, men det är icke anledning att

göra någon ändring, så länge icke något bättre kan åstadkommas.

Såsom av det anförda framgår, kan generalpoststyrelsen icke tillstyrka

bifall till någon av de föreliggande motionerna. Stockholm den 12 februari

1937.

Gunnar Lager.

Kungl. Generalpoststyrelsen

ANDERS ÖRNE.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.