Betänkande, i anledning av väckt motion om viss ändring av gällande bestämmelser rörande restitution av arvsskatt.
1937-05-11 · 21 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 18 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1937:23, Betänkande, i anledning av väckt motion om viss ändring av gällande bestämmelser rörande restitution av arvsskatt.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
1
Nr 23.
Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1937 kl. 12 m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion
om viss ändring av gällande bestämmelser rörande restitution
av arvsskatt.
(2:a avd.)
I en inom första kammaren av herr Löfvander väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr lil, har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning och framläggande för nästa års
riksdag av de förslag, vartill utredningen må föranleda, rörande sådan ändring
i gällande förordning om arvsskatt och skatt för gåva att rättelse kan
erhållas i fall som i motionen berörts.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärens hemställan, får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionen.
I 49 § 1 mom. första stycket förordningen deni 19 november 1914 örn arvsskatt
och skatt för gåva (arvsskatteförordningen) stadgas att, därest någon
är berättigad till eftergift av erlagd skatt eller visar sig på grund av förhållanden,
som antingen inträffat efter tiden för skatts erläggande eller ock
därvid icke varit kända, att skatt utgått med högre belopp än som på grund
av bestämmelserna i nämnda förordning bort erläggas, skatten må, i den
mån den icke bort utgå, på ansökan kostnadsfritt återbekommas i den ordning,
som i fråga om restitution av kronoutskylder är föreskriven.
Ansökan, varom ovan sägs, skall, då den grundar sig därå, att efter boupptecknings
inregistrering gäld yppat sig efter den avlidne, göras inom två år
efter det inregistreringen skett (49 § 1 mom. andra stycket).
I 49 § 2 mom. första stycket nämnda förordning stadgas att, örn någon av
annan anledning än i 1 mom. sägs vill föra talan örn återfående av skatt eller
del därav, ansökan därom skall inom sex månader från det skatt blivit erlagd
ingivas till vederbörande hovrätt. Part, som ej åtnöjes med hovrättens
beslut, så ock advokatfiskalen i hovrätten, där han finner sådant nödigt för
bevarande av kronans rätt, äger över beslutet anföra besvär under villkor
och i den ordning 30 kap. rättegångsbalken stadgar i fråga örn fullföljd av
talan mot hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål eller ärende rörande
penningar eller sådant, som kan skattas i penningar.
Styrker part, att ansökan örn återfående av skatt, varom i 2 mom. sägs,
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 7 sami. Nr 23—24. 1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
icke kunnat ingivas inom föreskriven tid, ankommer efter därom gjord ansökning
på Konungen att efter prövning av föreliggande omständigheter förordna
örn restitution av för mycket erlagd skatt (49 § 2 mom. andra stycket).
Historik.
Bestämmelser örn beskattning av arv och testamenten — ävensom av gåva
i de fall sådan beskattning förekom -— återfunnos före ikraftträdandet den 1
januari 1915 av förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt
för gåva i stämpelförfattningarna. De författningar av ifrågavarande slag,
vilka gällde före ikraftträdandet av förordningen angående stämpelavgiften
den 9 augusti 1894 (nr 66), saknade särskilda bestämmelser, motsvarande
föreskrifterna i 49 § av nu gällande arvsskatteförordning.
I ett av därtill förordnade kommitterade utarbetat förslag till ny stämpelförordning,
avgivet den 27 oktober 1893, hade intagits en föreskrift av innehåll,
att om testamente lagts till grund för beräkningen av erlagd stämpelavgift
och testamentet blivit genom domstols beslut belt eller delvis ogillt förklarat,
stämpelavgiften finge, i den mån densamma icke bort utgå, därest
vid stämpelavgiftens beräkning hänsyn icke blivit tagen till de upphävda
testamentsbestämmelserna, kostnadsfritt återbekommas i den ordning, som
vore föreskriven i fråga örn restitution av kronoutskylder, d. v. s. genom
ansökan hos Konungens befallningshavande, över vars beslut talan kunde
föras hos kammarrätten, därifrån målet kunde fullföljas hos Kungl. Majit i
statsrådet. I motiveringen till detta förslag framhölls, att nämnda föreskrift
avsåge att komplettera samtidigt utarbetade bestämmelser angående särskild
stämpelavgift i de fall, då testamente — till vars innehåll vid bouppteckningens
inregistrering hänsyn icke tagits — efter nämnda lid bevakats eller
av arvingarna godkänts och den stämpelavgift, som för bouppteckningen
skolat utgöras, om hänsyn tagits till testamentet, vore högre än den, som för
bouppteckningen utgått. Någon särskild motivering, varför restitution av
stämpelavgift skulle ske i förut angiven administrativ ordning, lämnades icke
i betänkandet.
I proposition nr 43 till 1894 års riksdag med förslag till ny förordning
angående stämpelavgiften framhöll vederbörande departementschef (sid.
53), att det onekligen måst betraktas som en oegentlighet i dittills gällande
stämpellagstiftning, att enskild part för att vinna rättelse i en av vederbörande
tjänsteman verkställd stämpelpåföring måste föranstalta örn åtal mot
honom, och att därför bestämmelser borde meddelas örn rätt till talan om
återfående av stämpelavgift i andra fall än det som i betänkandet angåves.
Med anledning därav föreslogs i propositionen, att därest någon ville föra
talan örn återfående av stämpelavgift, som av ämbets- eller tjänsteman debiterats
eller i enlighet med dennes tillsägelse blivit erlagd för sådan handling,
vars stämpelbeläggning skulle granskas i hovrätt, dylik talan finge inom
viss tid — i propositionen angiven till tre månader, av riksdagen fastställd till
sex månader — från det klandrade stämpelbeläggningen ägt rum, anhän
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23-
3
giggöras i den hovrätt, varunder ämbets- eller tjänstemannen lydde, i sammanhang
varmed föreskrift gavs om fullföljd genom besvär över hovrättens
beslut hos Konungen i högsta domstolen. Som ett undantag från denna
huvudregel upptogs i propositionen den i betänkandet föreslagna restitutionsföreskriften
för det fall testamente förklarats ogillt, då ansökan om restitution
borde kunna göras även efter utgången av den begränsade tiden för restitutionsyrkandes
framställande i hovrätt.
I sitt betänkande nr 17 (sid. 17) anförde 1894 års bevillningsutskott i anledning
av nyssnämnda proposition, att billighetshänsyn måste anses kräva,
att, därest efter boupptecknings inlämnande för inregistrering ny gäld efter
den döde yppade sig, den erlagda stämpelavgiften kunde, i den mån densamma
med fästat avseende å den nya gälden icke bort utgå, inom viss tid
återbekommas. I det stadgande härom, som utskottet utarbetade, föreskrevs,
att talan i nu angivet fall finge föras i den för restitution av kronoutskylder
stadgade ordning inom två år efter bouppteckningens inregistrering. Bestämmelser
av ovan angivet innehåll inflöto i 25 och 26 §§ av förutnämnda
stämpelförordning av den 9 augusti 1894.
Omförmälda bestämmelser återfunnos — bortsett från ett par smärre
ändringar, som i detta sammanhang äro utan intresse — oförändrade i 25
och 26 §§ förordningen angående stämpelavgiften den 2 juni 1899 (nr 51)
samt i 24 och 25 §§ förordningen angående stämpelavgiften den 18 september
1908 (nr 108). Föreskrifterna i sistnämnda författning kompletterades
med ett nytt stadgande i dess 26 § av innehåll, att örn part i fall, då talan
skolat anhängiggöras hos hovrätt inom sex månader efter skedd stämpelbeläggning,
förmådde visa, att sådan talan icke kunnat föras av honom i denna
ordning, parten kunde utverka sig restitution å en tredje väg, nämligen
genom ansökan direkt hos Kungl. Majit i statsrådet.
Till stöd härför anförde vederbörande departementschef (proposition nr
160 år 1908 sid. 86—87) följande:
»De bestämmelser beträffande tillvägagångssättet för återfående av erlagd
stämpelavgift, vilka inrymmas i 25 och 26 §§ av gällande stämpelförordning,
hava endast avseende å sådana fall, där antingen ett testamente, vartill hänsyn
tagits vid beräkningen av erlagd stämpelavgift, sedermera förklarats
ogillt, eller det yppat sig ett vid bouppteckningens stämpelbeläggning obekant
gäldbelopp efter den döde, eller ock oriktig debitering ägt rum vid stämpelbeläggning
i ärenden, som röra lagfarter, inteckningar, äktenskapsförord,
bouppteckningar och testamenten i andra fall än de redan nämnda, samt
morgongåvobrev och avhandlingar örn lösörekö]).
De senare årens erfarenhet har emellertid givit vid handen, hurusom dessa
beträffande restitution av stämpelavgifter nu befintliga stadganden icke kunna
anses tillfyllestgörande. Fall hava nämligen förekommit, där befogenheten
av en gjord framställning örn återbekonunande av erlagd stämpelavgift
varit fullständigt ådagalagd, men där detta oaktat framställningen, för
vars bifallande saknades uttryckligt stöd i stämpelförordningen, måst avvisas
uteslutande av denna formella grund. I andra fall åter har Kungl. .Majit
visserligen funnit sig oförhindrad att förordna örn ett erlagt stämpelbelopps
återbetalande, men saknaden av ett direkt medgivande härtill i stämpelförordningen
har dock även här gjort sig gällande.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
Skulle någon anse sig hava blivit av vederbörande tjänsteman avfordrad
stämpelavgift, som icke bort utgå eller skolat utgöras med lägre belopp än
det avfordrade och erlagda, och alltså grunda sitt anspråk att återbekomma
stämpelavgift därpå, att den, som gent emot statsverket är ansvarig för att
riktigt stämpelbelopp inflyter, tillskyndat honom förlust, så kan väl denne
enskilde, i händelse stämpelbeläggaren icke erkänner sitt misstag och godvilligt
återbär det för högt debiterade beloppet, hava utsikt att, efter angivelse
och åtal mot den skyldige för tjänstefel, återbekomma vad han för mycket
erlagt; men det synes mig dock kunna ifrågasättas, huruvida det må anses
tillbörligt att tvinga den enskilde att anlita denna med stor omgång och kanske
kostnader förenade procedur, om det gäller utfående av en klar och ostridig
fordran. Vare sig den försumlige stämpelbeläggaren frivilligt eller av nödtvång
återbure den för högt debiterade avgiften, vore dock saken härmed icke
slutförd, ty tydligt är, att stämpelbeläggaren måste äga regress till statsverket,
som bör vara den i sista hand återbetalningsskyldige. Rätt att av staten
återbekomma sålunda återburna stämpelmedel är emellertid icke i stämpelförordningen
uttryckligen medgiven; således icke heller någon bestämmelse
om sättet därför meddelad.
I avsikt att avhjälpa nu antydda ofullständigheter i bestämmelserna om
återfående av erlagd stämpelavgift hava i författningsförslaget införts kompletterande
bestämmelser i sådant syfte.»
Genom regeringsrättens inrättande skedde från och med år 1909 den ändring
i dittills gällande bestämmelser i förevarande ämne, att regeringsrätten
i stället för Kungl. Maj:t i statsrådet blev högsta instans i de administrativa
restitutionsmålen, däri talan förts hos Konungens befallningshavande och
kammarrätten.
Sedan efter Kungl. Maj:ts bemyndigande sakkunniga tillkallats för att
bland annat utarbeta förslag till en särskild författning om arvsskatt, avgåvo
de sakkunniga den 19 november 1910 ett betänkande med förslag till förordning
om arvsskatt och skatt för gåva i vilket betänkande (sid. 102) beträffande
restitution framhölls, att det kunde inträffa, att arvsskatt i andra fall
än de båda särskilda angivna, då talan skulle föras i den för restitution av
kronoutskylder stadgade ordning, beräknades till för högt belopp på grund
av förutsättningar, som sedermera visat sig vara oriktiga. Även i dessa fall
borde enligt de sakkunniga skatten restitueras i sist omförmälda ordning. I
anledning därav erhöllo bestämmelserna om restitution i 49 § arvsskatteförordningen
det innehåll, som inledningsvis angivits.
Motionen.
I motionen har framhållits, att vid en bouppteckning upprättad den 19
april 1931 efter en gift kvinna upptogs, genom oförstånd eller förbiseende, av
bouppteckningsförrättaren felaktigt en fastighet, som var den efterlevande
makens enskilda egendom. På grund därav blev av dödsboet uttaget för hög
arvsskatt med 74 kronor 50 öre. Bouppteckningen inregistrerades den 8 maj
1931 vid Oxie och Skytts häradsrätt. Först senare upptäcktes felaktigheten
och en tilläggsbouppteckning upprättades den 29 september 1934, som ingavs
till länsstyrelsen i Malmöhus län i samband med ansökning om restitution
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
5
av förenämnda för mycket erlagda skattebelopp. De dömande myndigheterna
ansågo emellertid berörda talan icke hava varit av beskaffenhet att kunna
föras i den ordning, som omförmäles i 49 § 1 mom. av gällande förordning
örn arvsskatt och skatt för gåva, och ogillade därför det i ansökningen framställda
yrkandet. (Regeringsrättens årsbok 1936 not. Fi. 397.)
Efter att hava erinrat om, att i 49 § 1 mom. ingen tid funnes angiven, inom
vilken ansökan om restitution i ett fall som förevarande borde göras, har
motionären framhållit, att det syntes honom rättvist, att i ett dylikt fall bestämmelserna
i 49 § 1 mom. av förordningen borde vara tillämpliga, särskilt
med hänsyn därtill, att det ofta kunde dröja lång tid, innan en felaktighet
bleve upptäckt.
Yttranden i anledning av motionen.
Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet
emottagit yttranden i anledning av motionen av Svea hovrätt, statskontoret
och kammarrätten.
Till belysande av praxis på förevarande område får utskottet hänvisa till
en inom utskottet upprättad översikt över rättsfall rörande tillämpningen av
49 § arvsskatteförordningen, vilken översikt återfinnes i en vid detta betänkande
fogad promemoria (Bilaga A). I statskontorets och kammarrättens
yttranden åberopas vissa av de i promemorian återgivna rättsfallen.
Svea hovrätt anför:
Motionen synes föranledd av ett fall, då för hög arvsskatt kommit att utgå
därför att i en bouppteckning av misstag upptagits egendom, som ej tillhört
dödsboet. I dylika fall torde möjlighet föreligga att jämlikt stadgandet i
49 § 2 mom. arvsskatteförordningen efter ansökan hos vederbörande hovrätt
återfå för högt erlagd skatt. Sådan ansökan skall emellertid ingivas inom
sex månader från det skatt blivit erlagd. Då i berörda fall misstaget först
senare upptäcktes, stod denna möjlighet ej öppen. En ansökan om restitution
jämlikt stadgandet i 1 mom. i nyss omförmälda paragraf vann icke bifall.
Motionären anser, att i ett fall som det av honom åberopade rättelse bör kunna
erhållas inom obegränsad tid. Hovrätten kan ej finna att fall av den
art, som i motionen åberopas, i och för sig motivera en utvidgning av möjligheterna
att erhålla restitution, åtminstone ej i den omfattning motionären
ifrågasatt.
Emellertid kan det även inträffa att för hög arvsskatt eller gåvoskatt kommer
att utgå på den grund att den stämpelbeläggande myndigheten beräknar
skatten till för högt belopp. Gällande författningsbestämmelser äro
svåra att tillämpa och kunna bliva föremål för olika tolkningar. Erfarenheten
visar också att rena misstag ej helt kunna undvikas. Aven i fall av nu
antydd art äger den skattskyldige jämlikt 49 § 2 mom. arvsskatteförordningen
möjlighet att inom sex månader från det skatt blivit erlagd hos vederbörande
hovrätt ansöka örn restitution. Då den med hithörande regler mindre
förfarne helt naturligt ofta förlitar sig på vederbörande uppbördsmyndighet,
inträffar det dock stundom att den skattskyldige ej i tid kommer till insikt örn
den felaktiga stämpelbeläggningen och därför försitter möjligheten att återfå
den för högt erlagda skatten. Hovrätternas advokatfiskal torde numera
anse det såsom en ämbetsplikt att vid stämpelgranskningen uppmärksamma
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
även sådana fel, som gått ut över den enskilde. Men med hänsyn till det
sätt. varpå kontrollen är anordnad, är den tid, som stadgats för ansökan örn
restitution, ofta tilländalupen, då sådant fel uppdagas. Möjligheten för den
skattskyldige att vinna rättelse såväl i fall av nu antydd art som i sådana fall,
som i motionen beröras, skulle i hög grad underlättas, örn den tid, inom vilken
restitution skall sökas, något förlängdes. Hovrätten kan ej finna avgörande
skäl mot en måttlig förlängning av nämnda tid och vill därför förorda
att den i 49 § 2 mom. arvsskatteförordningen stadgade tid av sex månader för
ingivande av ansökan örn återbekommande av erlagd skatt förlänges till ett
eller högst två år.
Statskontoret anför bland annat:
Da i 1914 års lagstiftning bestämmelserna om arvs- och gåvoskatt utbrötos
från allmänna stämpelförordningen och upptogos i en särskild författning,
meddelades givetvis restitutionsregler i vardera författningen för sig. I sakligt
hänseende företogs för arvs- och gåvoskattens del en utvidgning av det
tidigare medgivandet örn restitution i den ordning, som om kronoutskylder
löreskrives, till att gälla ej blott de två fall för vilka i det föregående lämnats
redogörelse, utan varje fall, där det på grund av förhållanden, som antingen
inträffat efter tiden för skattens erläggande eller ock därvid icke varit kända,
visat sig, att skatt utgått med högre belopp än på grund av bestämmelserna
i arvsskatteförordningen bort utgå. Beträffande restitution i andra fall yttrades
i det till grund för stadgandet liggande, den 19 november 1910 avgivna
betänkandet med förslag till förordning om arvsskatt och skatt för gåva (sid.
102) bland annat:
»I 47 § 2 mom. har föreslagits ett med innehållet i 25 och 26 §§ i stämpelförordningen
överensstämmande stadgande örn återbekommande av skatt
i vissa fall, då bestämmelserna i 47 § 1 mom. icke finna användning.»
Bestämmelserna i förstberörda paragraf (nu 49 § 2 mom.) hava emellertid
icke erhållit en sådan utformning, att ovannämnda år 1908 gjorda särskilda
tillägg därvid kommit till uttryck.
Visserligen torde nämnda tillägg ävensom departementschefens uttalande
närmast avse andra stämpelavgifter än arvsskatt, men det synes dock, enligt
statskontorets mening, med hänsyn till ordalydelsen av uttalandet icke
uteslutet att även andra fall kunna hava varit avsedda, och att, därest nämnda,
numera på förevarande område icke gällande bestämmelse bibehållits,
möjlighet förelegat att komma till rätta med vissa missförhållanden, närbesläktade
med de av motionären angivna.
De fall, i vilka enligt statskontorets mening restitution bör vara medgiven
men där sådan med nuvarande bestämmelser är möjlig endast därest vederbörande
iakttager i 49 § 2 morn. stadgad fatalietid eller styrker sig icke
hava kunnat iakttaga densamma, äro i första hand fall av den art, som motionären
avser, d. v. s. där av förbiseende eller misstag i bouppteckning upptagits
egendom, som icke tillhör den avlidne, eller uteglömts gäld, för vilken
den avlidne rätteligen skolat svara, eller ock av stämpelbeläggaren icke upptäckt
felaktighet i räknehänseende vidlåder bouppteckningen. Såsom exempel
å dylika fall må hänvisas till Regeringsrättens årsbok 1935 not. Fi 168,
Kungl. Maj :ts resolution den 18 september 1936 angående besvär och ansökning
av P. Nilsson i fråga om restitution av arvsskatt, kungl, brevet den 16
november 1934 angående ansökning av Hildur Elisabet Olsson och Ebba
Theresia Olsson om restitution av arvsskatt samt Kungl. Ma.j:ts resolution
den 9 mars 1934 angående ansökning av E. Teffil m. fl. om restitution av
arvsskatt.
Däremot synes särskild möjlighet till restitution icke böra förefinnas i så
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 2o. ‘
dana fall, då någon lid efter boupptecknings inregistrering i densamma upptagna
tillgångar visa sig hava ett lägre värde än som där angivits (jfr Regeringsrättens
årsbok 1935 not. Fi. 169 och 1936 not. Fi. 596). Icke heller
lärer en utvidgad restitutionsmöjlighet höra avse fall, då exempelvis efterlevande
make — efter att genom inbördes testamente havn erhållit kvarlåtenskapen
i dess helhet — utan att därtill hava i laga ordning förpliktats avstå
del av kvarlåtenskapen lill förmån för bröstarvinge, varigenom en efter sadan
fördelning beräknad arvsskatt skulle bliva lägre än den bouppteckningen
påförda. Det torde nämligen vara tydligt, att delägarna i ett dödsbo icke
kunna på en efter arvsskatts erläggande träffad frivillig överenskommelse angående
ändrad fördelning av behållningen grunda anspråk på restitution av
skatt helt eller delvis. Denna uppfattning torde få anses vinna stöd av stadgandet
i 16 § i arvsskatteförordningen, enligt vilken paragraf i behörig ordning
upprättat arvskifte, som är fogat vid bouppteckning, under vissa förutsättningar
skall läggas till grund för beräkning av arvsskatten. Av detta
stadgande lärer kunna slutas, att arvskifte, som icke företes vid bouppteckning,
ej får användas som beräkningsgrund för skattens utgörande.
Mellan ovannämnda båda kategorier av fall, i vilka enligt statskontorets
mening särskild möjlighet till restitution bör och icke bör finnas, stå en del
fall, beträffande vilka det kan synas tveksamt, örn annan möjlighet till restitution
bör medgivas än den, som jämlikt 49 § 2 mom. skall göras gällande
inom viss fatalietid — sex månader från det skatt blivit erlagd —- såvitt ej
vederbörande förmår visa, att han ej inom sagda tid kunnat anhängiggöra
sin talan. Statskontoret syftar härvid närmast å sådana fall, i vilka stämpelbeläggaren
på grund av felaktighet vid arvsskattens uträknande avfordrat
den stämpelpliktige för hög arvsskatt (se statskontorets utlåtande den 10
augusti 1926 och Kungl. Majis resolution den 12 november 1926 angående
ansökning av R. Andersson m. fl. stärbhusdelägare efter Johanna Andersdotter
örn restitution av arvsskatt samt Kungl. Majis resolution den 30
januari 1931 angående ansökning av Bräkne-Hoby kommun örn restitution
av arvsskatt). I fall av denna art lärer — vid jämförelse med sådana fall,
då stämpelbeläggaren av annan anledning, exempelvis tillämpande av felaktig
skatteklass, uttagit för hög arvsskatt — visst fog finnas för en lindrigare
behandling i restitutionshänseende än i sistnämnda fall, där rättslig
prövning i överrätt bör erfordras. Statskontoret anser det kunna ifrågasättas,
att tiven i dylika felräkningsfall restitution icke blir beroende av fatalietid.
Vad sålunda anförts giver vid handen att i många lall, som icke inrymmas
under bestämmelsen i 49 § 1 mom. arvsskatteförordningen, möjlighet till
restitution icke heller förefinnes jämlikt andra momentets första stycke,
emedan där stadgad fatalietid av någon anledning icke iakttagits. För sådana
lall gives visserligen ytterligare en restitutionsmöjlighet i andra momentets
andra stycke. För dess tillämpning Rigges emellertid å sökanden en
bevisbörda, som merendels icke torde kunna fullgöras. Som yttersta utväg
kan Kungl. Maj:t givetvis genom proposition hänskjuta frågan till riksdagen,
men det ligger i sakens natur, att anlitandet av denna utväg endast i rena
undantagsfall bör ifrågakomma.
Vid nu angivna förhållanden och då — enligt vad av ovanstående framgår
— gällande bestämmelser rörande restitution av arvsskatt enligt statskontorets
mening icke kunna anses tillfredsställande, får ämbetsverket för
sin del tillstyrka, att sagda bestämmelser göras till föremål för överarbetning,
därvid särskilt synes böra övervägas, huruvida och i vilken omfattning de i
49 t; 1 och 2 mom. arvsskatteförordningen uppställda betingelserna beträffande
fatalietid böra kunna eftergivas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
® Bevillningsutskottets betänkande Nr 23-
Kammarrätten anför:
De nu gällande bestämmelserna om restitution av arvsskatt och gåvoskatt
äro ganska egendomliga. Enligt dessa öppna sig för de skattskyldiga tre
olika vägar för anhängiggörande av talan om återbekommande av skatt, av
vilka en utmynnar i högsta domstolen — i vissa fall får talan på grund av
stadgandena om »summa revisibilis» ej förås längre än till hovrätt — en i
regeringsrätten och en i statsrådet. Och samma rättsfrågor kunna på angivet
sätt töras upp till alla dessa myndigheter, därvid risk givetvis föreligger
för att mot varandra stridande principbeslut meddelas.
Av de nämnda tre vägarna är emellertid den som för till statsrådet (49 g
2 morn. andra stycket arvsskatteförordningen) av mindre intresse. Villkoren
tor att ansökning skall kunna ske i denna ordning — vilken egentligen avser
dispens från eljest gällande bestämmelser — äro stränga, och bifall till en
sådan framställning lärer ej så ofta hava vunnits. I allmänhet gäller det folden
skattskyldige allenast att träffa valet mellan den administrativa vägen
i 49 § 1 mom. nämnda förordning och domstolsvägen i samma paragraf 2
mom. första stycket. Tyvärr försvåras detta val av bestämmelsernas oklara
affallning. Enligt författningen skall den förra av de båda vägarna anlitas,
då talan grundar sig å förhållanden, som antingen inträffat efter tiden för
skatts erläggande eller ock därvid icke varit kända. I annat fall bör restitutionsyrkandet
anhängiggöras hos hovrätt. Men vad innebär villkoret, att
ett visst förhållande vid tiden för skatts erläggande icke varit känt? Avses
därmed, att förhållandet icke varit känt för dödsbodelägarna — i detta
hänseende uppkommer som ett sekundärt spörsmål frågan örn alla delägarna
skola hava saknat kännedom örn förhållandet eller örn det räcker därmed,
att allenast någon av dessa personer varit okunnig därom — eller åsyftar
stadgandet, att den bristande kännedomen förefunnits hos bouppteckningsförrättarna
eller hos den myndighet, som verkställt stämpelbeläggningen?
Ett av regeringsrätten meddelat utslag (Regeringsrättens årsbok 1935 ref.
40) lämnar emellertid vissa upplysningar i detta hänseende. (Jfr även samma
årsbok 1924 not. Fi. 387 och 1930 not. Fi. 1160 samt Nytt juridiskt arkiv,
avd. I, 1930 ref. 105.)
Mera i förbigående anser sig kammarrätten böra framhålla, att även föreskrifterna
örn ordningen för erhållande av eftergift av skatt (48 § arvsskatteförordningen)
äro i behov av förtydligande. Enligt 49 § 1 mom. samma förordning
får sådan talan toras i därstädes angiven ordning. Men det har i
visst fall ansetts, att sådan talan även kunnat upptagas av de allmänna överdomstolarna
(Nytt juridiskt arkiv. avd. I, 1931 ref. 69). i vilket hänseende
likväl avvikande mening uttalats vid omröstning inom högsta domstolen.
Att de skattskyldiga misstaga sig angående vägen för restitutions erhållande
är en ganska vanlig företeelse. Ett sådant fall omtalas i den till kammarrätten
remitterade motionen. Ett par dylika fall hava redan här ovan
berörts. Åtskilliga andra likartade mål anträffas i Regeringsrättens årsbok.
Av kammarrätten gjorda beräkningar rörande de under de senaste åren hos
denna myndighet fullföljda arvsskatte- och gåvoskattemålen utvisa, att i
ungefär hälften av dessa mål yrkandet avvisats på den grund, att sådana omständigheter
icke förelegat eller icke visats föreligga, som berättiga klaganden
att föra talan enligt 49 § 1 mom. arvsskatteförordningen. Framhållas
bör, att en skattskyldigs misstag i förevarande hänseende kan förorsaka honom
kännbar förlust. Under den tid lian felaktigt för talan enligt sistnämnda
moment, går nämligen i regel tiden för talans anhängiggörande i hovrätt
till ända, och han avskäres således från möjligheten att senare föra talan i
rätt ordning.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
9
Särskilt betänkligt är emellertid att i flera av de ifrågavarande fallen de
dömande myndigheterna själva haft olika meningar rörande tolkningen av
sistnämnda författningsrum. Av sådan anledning Ilar det inträffat att såväl
de administrativa myndigheterna som de allmänna överdomstolarna vägrat
upptaga visst restitutionsyrkande till prövning. I sådant avseende hänvisas
till ett i Nytt juridiskt arkiv, avd. I, 1935 ref. 104 intaget fall, där Konungens
befallningshavande i Kristianstads län genom resolution, vari kammarrätten
ej funnit skäl göra ändring, avvisat en ansökan om restitution av arvsskatt,
enär framställningen ej kunde anses grundad å sådana förhållanden,
sorn omförmäldes i 49 g 1 mom. arvsskatteförordningen, samt hovrätten
över Skåne och Blekinge, där enahanda ansökan gjordes, i sitt utslag jämväl
avvisat yrkandet, då detsamma ej skolat göras i den ordning, som avsåges i
49 § 2 mom. samma förordning. Rättelse vanns emellertid därigenom, att
högsta domstolen, dit yrkandet fullföljts, undanröjde hovrättens utslag och
visade målet åter till nämnda domstol för ny handläggning.
Ett par likartade fall, som förekommit under den senaste tiden, böra måhända
även relateras. Sedan bouppteckning efter avlidne byggmästaren Nils
Å. inregistrerats och stämpelbelagts vid rådhusrätten i Malmö, yrkade hans
dödsbodelägare — med förmälan att en boets fordran i bouppteckningen felaktigt
upptagits till 3,009 kronor 51 öre i stället för 309 kronor 51 öre -—
hos hovrätten över Skåne och Blekinge restitution av stämpelbelopp, som
på denna grund felaktigt utbetalats. Genom utslag den 13 november 1936,
mot vilket dödsbodelägarna icke ägde fullfölja talan, fann hovrätten yrkandet
icke kunna upptagas till prövning, enär restitution skolat sökas i den
ordning, som i fråga örn restitution av kronoutskylder vore föreskriven. Redan
dessförinnan hade emellertid enahanda yrkande framställts hos länsstyrelsen
i Malmöhus län, som genom resolution den 21 juli 1936 avvisat detsamma,
enär talan icke vore av beskaffenhet att jämlikt 49 § 1 mom. berörda
förordning förås i den för restitution av kronoutskylder stadgade ordning,
och nämnda resolution har numera av kammarrätten, där talan fullföljts,
genom utslag den 9 februari 1937 lämnats utan ändring. Lnder förutsättning,
att regeringsrätten icke ändrar kammarrättens utslag, lärer för dödsbodelägarna
endast resningsvägen std öppen för vinnande av restitution.
Genom testamente hade Anna Olivia W. förordnat, bland annat, att hennes
svägerska Wilhelmina W. skulle, så länge hon levde, åtnjuta avkastningen
av ett belopp av 40,000 kronor. Sedan Anna Olivia W. avlidit, inregistrerades
bouppteckning efter henne vid rådhusrätten i Hälsingborg, därvid
denna domstol, under antagande att Wilhelmina W. vore född den 7 maj
1891, uträknat värdet av den kapitaliserade avkastningen till 27,960 kronor
och påfört henne å sistnämnda belopp belöpande stämpel. Sedermera hade
Wilhelmina W. och Anna Olivia W:s övriga dödsbodelägare — med förmälan
att Wilhelmina W. vore född den 24 februari 1870, i följd varav värdet
av den kapitaliserade avkastningen av 40,000 kronor för henne i betydlig
mån understege 27,960 kronor — hos länsstyrelsen i Malmöhus län anhållit
att återbekomma av sådan anledning för mycket erlagd arvsskatt. Genom
resolution den 2!) oktober 1936 avvisade länsstyrelsen ansökningen,
enär ifrågavarande talan icke vore av beskaffenhet att jämlikt 49 t? 1 mom.
arvsskatteförordningen skola föras i den för restitution av kronoutskylder
stadgade ordning, fich denna resolution har kammarrätten, där målet fullföljts,
genom utslag den 17 februari 1937 lämnat utan ändring. Enligt uppgift
i handlingarna hade emellertid dödsbodelägarna först hatt leir avsikt att
med sin restitutionsansökan vända sig till hovrätten över Skåne och Blekinge
men avstått därifrån, då de i hovrättens sekreterarexpedition erhållit
meddelande, alt föreskriften i 49 tj 1 mom. arvsskatteförordningen och
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr Snicke
bestämmelsen i samma paragrafs 2 mom. vore i förevarande fall tilllämplig.
I detta sammanhang anser sig kammarrätten böra framhålla, att det icke
sällan torde förekomma fall, då de skattskyldiga — utan att göra sig skyldiga
till misstag rörande ordningen för framställande av restitutionsyrkande
— likväl på grund därav, att fatalietiden i 49 § 2 mom. första stycket arvsskatteförordningen
är relativt kort, gå miste örn rätten att framställa, materiellt
sett, befogade restitutionsyrkanden. Detta inträffar exempelvis då
bouppteckningsstämpeln beräknats till för högt belopp på grund av felskrivning,
som icke upptäckes förrän nämnda tid gått till ända, eller på grund
av annan felaktighet, örn vars juridiska innebörd dödsbodelägarna först efter
berörda tid blivit underkunniga.
Det anförda torde vara tillräckligt för att visa, att bestämmelserna i 49 §
arvsskatteförordningen äro i stort behov av revision. Nödvändigt synes
vara, att ät förevarande stadganden gives en tydlig avfattning, så att de ofta
förekommande misstagen rörande deras innebörd förhindras. Förlängning
av tiden för anställande av restitutionstalan, så vitt avser de fall, som omtalas
i nämnda paragrafs andra moment, lärer måhända vara erforderlig.
Men de ovan framhållna olägenheterna med restitutionsrättens anordnande
torde icke kunna helt avhjälpas utan en förenkling av hela systemet, varigenom
valet mellan olika vägar för restitutionstalans anställande bortfaller.
Frågan därom torde emellertid vara nära förbunden med spörsmålet rörande
vilka myndigheter, som lämpligen böra handhava beskattningen, såvitt
angår arvsskatt och gåvoskatt, och det är möjligt att man icke kan undvika
att inkomma på det svårlösta problemet, örn den i arvsskatteärenden gällande
egendomliga uppdelningen av beskattningsmyndigheternas funktioner
mellan allmänna underdomstolar och administrativa myndigheter (länsstyrelser)
verkligen är rationell och bör bibehållas. I allt fall anser sig kammarrätten
böra som sin mening uttala, att vägande skäl tala för en utredning
i den riktning motionären åsyftar.
I samband med förevarande motion har utskottet jämväl ägnat uppmärksamhet
åt bestämmelserna i 123 och 124 §§ taxeringsförordningen, i vad
dessa behandla frågan om extra ordinär klagorätt i sådana fall, då taxering
blivit felaktig på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart
förbiseende. I det följande lämnas en redogörelse för nyssnämnda bestämmelser.
123 och 124 §§ taxeringsförordningen.
Enligt 123 § 2 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 äger
den, vilkens taxering för inkomst eller förmögenhet på grund av felräkning,
misskrivning eller annat uppenbart förbiseende blivit felaktig, häröver anföra
besvär hos prövningsnämnd eller, därest taxeringen redan varit föremål
för prövningsnämnds efter särskild prövning meddelade beslut, hos
kammarrätten. Jämlikt 124 § 1 mom. nämnda förordning skola besvären
av den skattskyldige ingivas till vederbörande myndighet inom natt och år
efter det utskylder avfordrats honom. Det nu anförda gäller även, då av
förut angiven grund fastighet blivit felaktigt taxerad eller taxering för avverkat
virke blivit felaktig.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23. 11
Liknande bestämmelser funnos även i 50 § av 1910 års taxeringsförordning.
Till belysande av praxis på nu förevarande område får utskottet hänvisa
till en vid detta betänkande fogad promemoria (Bilaga B) innehållande en
inom utskottet upprättad översikt över rättsfall rörande tillämpningen av
123 § taxeringsförordningen (50 § 1910 års taxeringsförordning).
I samband med utskottets begäran om yttrande från kammarrätten i. anledning
av det i motionen framlagda förslaget om ändring av 49 § arvsskatteförordningen
hemställde utskottet, att kammarrätten jämväl ville taga
under beaktande motsvarande stadgande i 123 § taxeringsförordningen.
Kammarrätten anför i sitt yttrande beträffande denna fråga bland annat,
att det ej torde vara ovanligt, att skattskyldiga, efter det föreskrivna klagotider
gått till ända, upptäcka, att de på grund av missuppfattning angående
faktiska förhållanden, okunnighet rörande bestämmelser i de invecklade
skatteförfattningarna eller dylika omständigheter upptagit för stora inkomstbelopp
i sina deklarationer och härigenom blivit för högt taxerade. .Sorn
exempel härpå kan hänvisas till Regeringsrättens årsbok 1927 not. Fi. 310,
1929 not. Fi. 58, 1932 ref. 64 och not. Fi. 470 samt 1935 not Fi. 379. Det
kan också inträffa, att skattskyldig måste återbära taxerat inkomstbelopp
eller går förlustig en beskattad vinst. Taxering har kanske skett för realisationsvinst
å en såld fastighet, men efter rättegång återgår köpet några år
senare. Taxeringen, som är formellt riktig och vunnit laga kraft, kan ej
ändras. Från rättvisans synpunkt torde det givetvis vara önskligt att i alla
sådana fall —- då felen icke kunna tillskrivas vårdslöshet eller försummelse
från den skattskyldiges sida — rättelse kunde vinnas. För en utvidgning
av klagotiden talar även en jämförelse med den tid av ända upp till fem år
efter taxeringsåret, inom vilken genom efterbeskattning rättelse kan ske i
taxering, då densamma blivit bestämd till för lågt belopp. Emellertid är
det av andra skäl av vikt att tider för anställande av klagan över taxeringar
ej allt för mycket förlängas. Ett riktigt avvägande av dessa synpunkters
betydelse är en grannlaga sak, som icke lärer kunna ske utan att föregås av
en närmare undersökning. Kammarrätten anser följaktligen, att skäl finnas
för en utredning även i nu ifrågavarande hänseende.
Det i förevarande motion berörda spörsmålet har en vida större räckvidd
än som direkt framgår av motionen. I densamma har berörts allenast ett fall,
då för hög arvsskatt kommit att utgå därför, att i en lxmppteckning av förbiseende
upptagits egendom, som ej tillhört dödsboet. Restitution av den för
högt erlagda skatten kunde i detta fall icke erhållas, enär misstaget upptäckts
först efter den i 49 § 2 mom. arvsskatteförordningen stadgade tid av sex
månader efter stämpelbeläggningen, inom vilken tid i dylikt fall ansökan örn
återfående av felaktigt erlagd skatt skolat ingivas till vederbörande hovrätt.
1 en vid detta betänkande fogad promemoria (Bilaga A) återgivas ett flertal
rättsfall från högsta instans avseende förevarande spörsmål. Av rättsfallen
framgår, att befogade krav på rättelse av för hög arvsskatt icke kunnat med
nu gällande bestämmelser rörande restitution av arvsskatt och skatt för gåva
UU kottet.
12
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
bifallas. De över motionen hörda myndigheterna hava även, om ock från olika
utgångspunkter, framhållit, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet icke
äro tillfredsställande. Sålunda hava nämnda myndigheter vitsordat, att bestämmelserna
äro svåra att tillämpa och kunna bliva föremål för olika tolkning.
Såväl statskontoret som kammarrätten hava därvid utförligt motiverat
sin ståndpunkt. I korthet gå kammarrättens erinringar mot bestämmelserna
ut på följande: De invecklade bestämmelserna rörande restitutionsrättens
anordnande -— för de skattskyldiga finnas tre olika vägar för anhängiggörande
av talan örn återbekommande av skatt — medföra, att samma
rättsfrågor kunna föras upp till de olika myndigheterna med risk för att mot
varandra stridande principbeslut meddelas. Bestämmelserna föranleda ofta,
att de skattskyldiga misstaga sig angående vilken väg för restitutions erhållande
som skall användas. Har en skattskyldig i felaktig ordning fört talan
örn restitution, avskäres han i regel från möjligheten att senare föra talan i
rätt ordning, i följd varav den skattskyldige kan förorsakas förlust. De dömande
myndigheterna hava själva i ett flertal fall haft olika meningar rörande
tolkningen av 49 § 1 mom. arvsskatteförordningen. På grund härav
har det inträffat att såväl de administrativa myndigheterna som de allmänna
överdomstolarna vägrat upptaga visst restitutionsyrkande till prövning. Icke
sällan förekomma fall, då de skattskyldiga — utan att göra sig skyldiga till
misstag rörande ordningen för framställande av restitutionsyrkande — likväl
på grund därav, att fatalietiden i 49 § 2 mom. första stycket av nämnda förordning
är relativt kort, icke kunna få materiellt sett befogade restitutionsyrkanden
sakligt prövade.
I likhet med motionären och de över motionen hörda myndigheterna finner
utskottet de nuvarande bestämmelserna rörande restitution av arvs- och
gåvoskatt vara otillfredsställande. Utskottet vill därvid framhålla, att det
icke är förenligt med rättvisa och billighet, att en skattskyldig i visst fall
nödgas vidkännas en högre skatt än som enligt lagstiftarens mening varit
avsedd för nämnda fall. En lagstiftning, som leder till dylika konsekvenser,
är givetvis ägnad att undergräva respekten hos de skattskyldiga för själva
beskattningen samt kan bidraga till att mindre samvetsgranna skattskyldiga
söka kringgå bestämmelserna i ämnet. Ej minst till följd därav att ifrågavarande
beskattning av statsfinansiella skäl måst skärpas i förhållande till
vad tidigare varit fallet, finner utskottet det vara av vikt, att rättelse i felaktigt
beräknad arvs- eller gåvoskatt — vare sig felet föranlett för hög eller
för låg sådan skatt — bör kunna äga rum i alla de fall, där icke alldeles särskilda
skäl till annat föranleda.
Med hänsyn till det nu anförda finner utskottet det vara angeläget, att en
utredning rörande ändring av bestämmelserna örn restitution av arvs- och
gåvoskatt snarast möjligt kommer till stånd. Ehuru utskottet icke är berett,
att i frågans nuvarande läge närmare angiva, huru en förbättrad ordning på
detta område skall kunna åstadkommas, anser sig utskottet dock böra framföra
några allmänna synpunkter på frågan. Enligt utskottets mening torde
de nu rådande olägenheterna med förevarande bestämmelser icke kunna
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
13
undanröjas allenast genom en, på sätt Svea hovrätt föreslagit, måttlig förlängning
av den tid, inom vilken restitution enligt 49 § 2 mom. första stycket
arvsskatteförordningen skall sökas. I första hand synes nödvändigt att,
såsom kammarrätten framhållit, söka åstadkomma en förenkling av det nuvarande
systemet med restitution srättens anordnande, varigenom valet mellan
olika vägar för framställande av restitutionsyrkande bortfaller. Skulle emellertid
en sådan förenkling icke kunna ske med hänsyn till frågans samband
med spörsmålet rörande vilka myndigheter, som lämpligen böra handhava
ifrågavarande beskattning, synes böra övervägas, om icke de nuvarande olägenheterna
med förevarande system kunna väsentligen bortelimineras genom
en sådan ändring av de i 49 § stadgade fatalietiderna, att skattskyldig, som
i felaktig ordning fört talan om restitution, icke avskäres från möjligheten att
senare föra talan i rätt ordning. Utredningen bör vidare taga sikte på att
söka få till stånd sådan ändring av bestämmelserna örn restitution, att varje
materiellt sett befogat och inom skälig tid framställt krav på rättelse av för
hög skatt kan tillgodoses.
I samband med den i motionen berörda frågan har utskottet funnit skäl
ägna uppmärksamhet jämväl åt bestämmelserna i 123 och 124 §§ taxeringsförordningen
om extra ordinär klagorätt i sådana fall, då en skattskyldig»
taxering för inkomst, förmögenhet eller dylikt blivit felaktig på grund av felräkning,
misskrivning eller annat uppenbart förbiseende. På sätt framgår av
den vid utskottets betänkande fogade promemorian över rättsfall rörande
tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser (Bilaga B), synes extra ordinär
klagorätt icke föreligga i sådana fall, då den skaPskyldige i sina uppgifter till
ledning för taxeringen gjort sig skyldig till felräkning, misskrivning eller
dylikt och taxeringen i följd därav blivit felaktig samt beskattningsmyndigheterna
vid granskning av uppgifterna icke kunnat upptäcka felaktigheten.
Därest åter nämnda myndigheter vid en sådan granskning bort kunna upptäcka
det fel, den skattskyldige begått, eller örn myndigheterna själva på
grund av felräkning, misskrivning eller annat förbiseende föranlett, att taxeringen
blivit felaktig, anses den skattskyldige äga rätt att föra talan mot
taxeringen i extra ordinär ordning.
På sätt av den förut lämnade redogörelsen framgår, bar kammarrätten
jämväl yttrat sig över den nu förevarande frågan. I likhet med kammarrätten
finner utskottet från rättvisans synpunkt det vara önskligt, att rättelse
bör kunna vinnas i en felaktig taxering i alla de fall, då felen icke kunna
tillskrivas vårdslöshet eller försummelse från den skattskyldiges sida. Kiagorätten
bör sålunda icke, såsom nu är förhållandet, vara begränsad till
allenast de fall, då för hög taxering föranletts av fel från beskattningsmyndigheternas
sida. För en sådan utvidgning av rätten att föra talan enligt
123 8 taxeringsförordningen talar jämväl den omständigheten, att beskattningsmyndigheterna
med den uppgiftsplikt, som numera åvilar de skattskyldiga,
äga större möjligheter än tidigare att effektivt kontrollera riktigheten
av de skattskyldigas uppgifter. Utskottet finner det även vara rimligt,
alt en skattskyldig äger möjlighet att vinna rättelse i sin taxering för det fall,
14
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
att han måst återbära taxerat inkomst- eller förmögenhetsbelopp eller gått
förlustig en beskattad vinst. Givet är, att det ofta icke är möjligt för den
skattskyldige att före utgången av den i 124 § 1 mom. taxeringsförordningen
stadgade tid av natt och år visa, att taxeringen av nu angiven orsak blivit
felaktig. Starka skäl synas utskottet därför tala för en utvidgning av nämnda
klagotid. Huru lång klagotiden bör vara, saknar utskottet anledning att
i frågans nuvarande läge närmare uttala sig örn. Utskottet vill dock i detta
sammanhang erinra örn, att enligt gällande bestämmelser kan inom fem år
efter taxeringsåret genom efterbeskattning rättelse ske i taxering, som blivit
bestämd till för lågt belopp. Enligt utskottets mening synas skäl icke föreligga
för en utvidgning av klagotiden i något fall utöver nämnda fem år.
Med hänsyn till vad utskottet sålunda anfört får utskottet förorda, att jämväl
frågan om ändring av bestämmelserna i 123 och 124 §§ taxeringsförordningen
i förut berörda hänseenden måtte göras till föremål för närmare utredning.
Utskottet finner det därvid vara lämpligt, att detta spörsmål tages
under övervägande i samband med de utredningar, som för närvarande pågå
på skattelagstiftningens område.
Under åberopande av vad utskottet i det föregående anfört, får utskottet
hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning — under
beaktande av vad i detta betänkande anförts — i syfte att
åstadkomma ändring ej mindre, i anledning av motionen
I: lil av herr Löfvander, i förordningen den 19 november
1914 om arvsskatt och skatt för gåva, i vad angår bestämmelserna
örn restitution av sådan skatt, än även i 123 § och 124 §
1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 beträffande
de delar, som i detta betänkande berörts, samt att
Kungl. Majit ville för riksdagen framlägga de förslag, till vilka
utredningarna kunna föranleda.
Stockholm den 11 maj 1937.
På bevillningsutskottets vägnar:
IVAR ANDERSON.
N är var an d e:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Viktor Larsson, friherre Lagerfelt,
Wohlin, Wahlmark, Elof Andersson, Sjödahl, Bengtsson, Ekman och Gustaf Björkman samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Lövgren, Björklund, Olsson i
Gävle, Ericson i Boxholm, Hammarlund, Werner i Hultsfred, Hagberg i Malmö, Jonsson i
Skedsbygd och Sandberg.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
15
Bilaga A.
P. M.
Översikt över rättsfall m. m. rörande tillämpningen av 49 § förordningen
den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för gåva.
Regeringsrättens årsbok 1924 not. Fi. 387.
Vid Göteborgs rådhusrätt hade den 6 mars 1919 inregistrerats bouppteckning
efter avlidne förre konsuln W. Bland tillgångarna i boet hade upptagits
kapitalvärdet, 497,999 kronor, av nyttjanderätten till en tredjedel av en
av den avlidnes fader, framlidne C. W. genom ett den 5 november 1906 upprättat
testamente instiftad fond å 2,000,000 kronor, vilken nyttjanderätt genom
förre konsuln W:s död skulle övergå till hans änka. Hennes andel i
boet, inberäknat värdet av berörda nyttjanderätt, beräknades till 962,476
kronor och belädes med stämpel till belopp av 75,300 kronor. I en till länsstyrelsen
den 8 februari 1921 ingiven skrift anförde änkan att, på sätt framginge
av rådhusrättens den 27 januari 1908 hållna protokoll, ifrågavarande
fond å 2,000,000 kronor blivit till hela sitt belopp beskattad vid inregistrering
av bouppteckning efter testamentsgivaren C. W. Vid sådant förhållande hade
kapitalvärdet av ifrågavarande nyttjanderätt icke bort stämpelbeläggas
vid inregistrering av bouppteckningen efter klagandens avlidne man, i följd
varav klagandens stämpelpliktiga andel i boet bort beräknas till 464,476
kronor med stämpelavgift till belopp av 24,830 kronor. På grund härav
och då det vid stämpelbeläggningen den 6 mars 1919 icke varit för rådhusrätten
känt, att stämpelavgift för fondens hela kapital blivit beräknad och
erlagd den 27 januari 1908, anhöll klaganden under åberopande av 3 § 2
mom., 25 § och 49 § 1 mom. i förordningen deli 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt föi* gåva om restitution av för mycket erlagd stämpelavgift
med 50,470 kronor jämte laga ränta därå. Genom resolution den 24 mars
1921 fann länsstyrelsen — enär de i ansökningen till stöd för restitutionen
åberopade förhållanden icke kunde anses hava varit okända vid tiden för
bouppteckningens stämpelbeläggning — sig förhindrad förordna om restitution
av det för mycket erlagda beloppet. Kammarrätten, där talan fullföljts,
fann, enär klaganden icke ådagalagt någon omständighet, på grund
varav hon varit berättigad att i den ordning, 49 § 1 mom. arvsskatteförordningen
angåve, erhålla restitution av för mycket erlagd stämpelavgift, ej skäl
att göra ändring i det slut, överklagade resolutionen innehölle. Häri gjorde
regeringsrätten ingen ändring.
Regeringsrättens årsbok 1930 not. Fi. 1166.
Vid rådhusrätten i Uppsala inregistrerades den 7 juni 1927 bouppteckning
efter Alida Josefina M., vilken avlidit ogift och enligt bouppteckningen
efterlämnat en behållning av 15,987 kronor. Såsom stärbliusdelägare upptogos
i bouppteckningen en syster till den avlidna samt en avliden systers
16
Bevillningsutskottets betänkande Nr Se
-
fyra barn. Sedan i rådhusrättens protokoll antecknats, att enligt ett av den
avlidna den 27 april 1926 upprättat testamente boets behållning skulle fördelas
med 12,180 kronor å klaganden (en son till den avlidna) och med återstående
3,807 kronor å en stiftelse, samt att den på dessa delar belöpande
arvsskatten utgjorde 1,425 kronor för klagandens andel och 101 kronor för
stiftelsens andel eller således tillhopa 1,526 kronor, blev bouppteckningen
efter avdrag från sistnämnda belopp av 31 kronor, motsvarande lösen för
bevis örn inregistreringen, belagd med stämpel till belopp av 1,495 kronor.
I en till länsstyrelsen den 14 december 1927 inkommen ansökan anförde klaganden:
Vid beräknande av den å klaganden belöpande arvsskatten hade
rådhusrätten betraktat klaganden såsom oskyld i förhållande till arvlåtaren.
Sedan det blivit känt, att klaganden vore son till den avlidna, hade vid arvskifte
i boet den 16 november 1927 egendom till värde av 10,400 kronor tillskiftats
klaganden, under det att egendom tdl värde av 5,500 kronor tillagts
stiftelsen. Ä klagandens lott borde efter klass I av den i arvsskatteförordningen
intagna tariffen belöpa skatt av allenast 214 kronor, och då den å
stiftelsens lott belöpande skatten utgjorde 196 kronor, uppginge arvsskatten
å hela kvarlåtenskapen till 410 kronor. På grund av det anförda yrkade
klaganden under uppgift tillika, att han vid arvskiftet fått stärbhusets
rätt å sig överlåten, att återbekomma ett belopp motsvarande skillnaden mellan
den å bouppteckningen lagda stämpelavgiften 1,496 kronor och omförmälda
belopp 410 kronor, eller således 1,086 kronor. Genom resolution den
20 oktober 1928 fann länsstyrelsen, enär det icke blivit lagligen styrkt, att
klaganden vore son till den avlidna, ansökningen icke kunna bifallas. Kammarrätten
gjorde ingen ändring i länsstyrelsens resolution. Regeringsrätten
undanröjde länsstyrelsens resolution och kammarrättens utslag samt återförvisade
målet till länsstyrelsen för ny behandling. Till stöd härför anförde
regeringsrätten, att det på grund av vad i målet förekommit måste antagas,
att klaganden vore son till den avlidna, samt detta förhållande icke
varit känt vid tiden för arvsskattens erläggande, ävensom att följaktligen
jämlikt stadgandet i 49 § 1 mom. arvsskatteförordningen den skatt, som med
avseende därå att klaganden vid skattens beräknande ansetts såsom oskyld
i förhållande till arvlåtaren blivit för högt erlagd, borde restitueras.
Regeringsrättens årsbok 1935 ref. 40.
Talan om restitution av arvsskatt har förklarats icke få föras i den i 49 §
t mom. arvsskatteförordningen stadgade ordning, när det till stöd för restitutionsyrkandet
åberopade förhållandet varit vid tiden för skattens erläggande,
ehuru okänt för stämpelbeläggaren. känt för vederbörande dödsbodelägare.
Regeringsrättens årsbok 1935 not. Fi. 168.
Utredningsmannen i ett dödsbo hade, ehuru han varit fullt underkunnig
om att en boets fastighet besvärades av intecknad gäld till belopp av 4,088 kronor,
av förbiseende underlåtit att anteckna denna skuld i den efter den avlidna
upprättade bouppteckningen, vilken den 1 juli 1929 inregistrerats hos
rådhusrätten i Lund. Då på grund av nämnda förbiseende i arvsskatt erlagts
271 kronor för mycket, yrkade en av stärbhusdelägarna (den andra
hade avlidit) återbekommande av sistnämnda belopp. Genom resolution den
19 augusti 1932 fann sig länsstyrelsen i Malmöhus län förhindrad att utanordna
beloppet. Kammarrätten och regeringsrätten gjorde ingen ändring i
länsstyrelsens resolution.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr So
-
ll
Regeringsrättens årsbok 1935 not. Fi. 169.
Den 5 juli 1929 avled änkefru Ingrid W., efterlämnande såsom enda dödsbodelägare
en adoptivson. Behållningen i boet efter den avlidna utgjorde
enligt bouppteckning 217,217 kronor. Bland tillgångarna antecknades en
fordran å en person å 35,000 kronor, för vilken fordran som säkerhet lämnats
skuldebrev å sammanlagt enahanda belopp och intecknade i en gäldenären
tillhörig fastighet. Nämnda fordran upptogs i bouppteckningen till
ett värde av 15,000 kronor. Vid bouppteckningens inregistrering vid rådhusrätten
i Norrtälje beräknade rådhusrätten sistnämnda fordrans värde till
35,000 kronor samt beläde bouppteckningen — vars behållning beräknades
till 237,217 kronor — efter avdrag av lösen, 148 kronor, med stämpel till ett
belopp av 12,641 kronor. Hos länsstyrelsen anhöll den avlidnas adoptivson
— med framhållande att vid köpeskillingslikvid den 6 september 1932 i anledning
av exekutiv auktion å den intecknade fastigheten det visat sig, att
köpeskillingen icke räckt till för gäldande av någon del av omförmälda inteckningsbelopp,
samt att det icke funnes utsikt att någonsin av gäldenären
utfå den i bouppteckningen upptagna fordringen, vilket förhållande emellertid
icke kunnat styrkas vid tiden för bouppteckningens inregistrering —- att
erhålla restitution av arvsskatt till ett belopp, motsvarande skillnaden mellan
den skatt, som erlagts, och den skatt, som skulle hava utgått, därest behållningen
i boet beräknats till allenast 217,217 kronor. Genom resolution
den 16 januari 1933 fann länsstyrelsen, enär icke visats föreligga sådant förhållande,
som i 49 § arvsskatteförordningen avsåges, ansökningen icke kunna
bifallas. Kammarrätten, där talan fullföljts, fann med stöd av 49 § 1 mom.
nämnda förordning icke skäl att göra ändring i klandrade resolutionen, och
regeringsrätten gjorde ingen ändring i kammarrättens beslut.
Regeringsrättens årsbok 1936 not. Fi. 396.
Genom muntligt testamente, vilket med visst förbehåll godkänts av samtliga
arvingar, hade R. förordnat, att efter hans död hans hustru skulle under
sin livstid uppbära avkastningen av kvarlåtenskapen, vilken med äganderätt
skulle tillfalla makarnas fosterdotter. I en den 28 juli 1925 upprättad bouppteckning
efter R., vilken avlidit den 3 juli 1925, upptogs dödsboets behållning
till 235,480 kronor. Bouppteckningen inregistrerades vid rådhusrätten
i Borås den 24 augusti 1925 och belädes med stämpel till belopp av
10,243 kronor. I en till länsstyrelsen den 3 september 1934 inkommen skrift
anförde stärbhusdelägarna bland annat: I bouppteckningen hade bland tillgångar
upptagits värdet av 640 aktier i Ö. aktiebolag med 32,000 kronor
samt en dödsboets fordran å nämnda bolag till ett belopp av 156,133 kronor.
Vidare hade i bouppteckningen inom linjen uppförts ansvarsförbindelser å
sammanlagt 444,000 kronor. På grund av förhållanden, sorn inträffat efter
tiden för arvsskattens erläggande, hade nämnda aktier visat sig vara värdelösa,
och stärbhusdelägarna hade nödgats utbyta fordran å bolaget mot preferensaktier
i detsamma, vilka aktier jämväl visat sig vara utan värde. Vidare
bade de i bouppteckningen upptagna ansvarsförbindelserna medfört en
kapitalförlust å 121.224 kronor. Då vid sådant förhållande bouppteckningen
icke bort utvisa någon behållning, yrkade stärbhusdelägarna bland annat, att
erlagd stämpel, utgörande nämnda belopp 10,243 kronor måtte restitueras.
Genom resolution den 22 januari 1935 fann länsstyrelsen, enär stärbhusdelägarna
icke visat någon omständighet av beskaffenhet att jämlikt 49 § 1 mom.
arvsskatteförordningen berättiga dem till restitution av arvsskatt, framställningen
icke kunna bi fallas. Kammarrätten och regeringsrätten, där talan
fullföljts, gjorde ingen ändring i länsstyrelsens beslut.
Bihang lill riksdagens protokoll Ulin. 7 sunil. Nr 23—24. 2
18
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23-
Nytt juridiskt arkiv, avd. I, 1936 ref. 105.
I en den 21 september 1935 upprättad bouppteckning, vilken den 21 oktober
1935 inregistrerades bos rådhusrätten i Hälsingborg, hade bland skulderna
upptagits de å den avlidnes inkomster under år 1934 belöpande skatterna,
vilka beräknats enligt en den 10 oktober 1935 verkställd uträkning, grundad
å vederbörande taxeringsnämnds beslut (år 1935) angående den avlidnes
taxering. I anledning av anmärkning mot taxeringsnämndens beslut hade
Malmöhus läns prövningsnämnd den 10 oktober 1935 beslutat höjning av
den avlidnes taxering. På grund härav hade den i bouppteckningen upptagna
skuldsumman för skatterna bort ökas med 27,189 kronor, i en den 21
november 1935 till hovrätten över Skåne och Blekinge ingiven ansökning yrkades,
att dödsboet måtte förklaras berättigat att återfå för mycket erlagd
arvsskatt efter 20 °/o eller med 5,437 kronor jämte ränta. I utslag den 23 december
1935 fann hovrätten ansökningen icke kunna upptagas till prövning,
enär den till stöd för ansökningen åberopade omständigheten, att prövningsnämnden
höjt den avlidnes taxering, med hänsyn till vad i ärendet förekommit
ej kunde antagas hava varit vid bouppteckningens inregistrering för rådhusrätten
känd samt i ärendet förty vore fråga om restitution av arvsskatt av
sådan anledning, som omförmäldes i 49 § 1 mom. arvsskatteförordningen, och
restitution alltså skulle sökas i den ordning, som i fråga om restitution av
kronoutskylder vöre föreskriven. Högsta domstolen anförde i utslag den 29
juni 1936: Enär -— även örn, såsom av dåmera vunnen utredning syntes framgå,
prövningsnämndens beslut var känt för rådhusrätten före inregistreringen
— beslutet, enligt vad jämväl upplysts, blivit av vederbörande överklagat
hos kammarrätten, på vars prövning ärendet vöre beroende, fann högsta domstolen
ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag i vad därigenom yrkandet
att återbekomma erlagd arvsskatt funnits ej kunna i förevarande ordning bifallas.
Kungl. Maj:ts resolution den 12 november 1926.
I en till Kungl. Majit ställd, den 29 juni 1926 till finansdepartementet inkommen
skrift hade stärbhusdelägarna efter Johanna A., med förmälan att
vid inregistrering den 30 september 1920 av bouppteckningen efter den avlidna
debiterats och erlagts arvsskatt med 66 kronor högre belop än som rätteligen
bort utgå, under åberopande av 49 § 2 mom. andra stycket arvsskatteförordningen
anhållit örn restitution av nämnda belopp. I utlåtande den 10
augusti 1926 över ansökningen framhöll statskontoret, att i detta fall skulle
med tillämpning av 49 § 2 mom. första stycket av förenämnda förordning
restitution av stämpelavgiften hava sökts hos vederbörande hovrätt inom sex
månader från det skatten blivit erlagd. Då detta ej skett och vad sökandena
anfört till stöd för att framställningen jämlikt andra stycket av berörda moment
2 skulle prövas av Kungl. Majit icke förtjänade avseende, torde restitution
i enlighet med arvsskatteförordningens bestämmelser i detta fall icke
kunna äga rum. Emellertid framhöll statskontoret, att utredningen visade,
att den ifrågavarande bouppteckningen påförts stämpel med ett 66 kronor
högre belopp än som rätteligen bort utgå, och att statsverket således på sökandenas
bekostnad skulle göra en obehörig vinst, därest rättelse icke skedde.
Vid det förhållande att en uppenbar felaktighet i det siffermässiga uträknandet
av skatten blivit begången torde Kungl. Majit med tillämpning av rättsregeln
»missräkning är ingen betalning» och att »evar den finnes bör den först rättas»
kunna förordna örn återbetalning till sökandena av det för mycket erlagda
beloppet. Ränta borde däremot icke utgå, då arvsskatteförordningen
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23-
19
icke komme i tillämpning. Statskontoret hemställde därför örn bemyndigande
att till vederbörande från stämpelmedlen få utbetala ett belopp av 66 kronor.
Genom resolution den 12 november 1926 fann Kungl. Majit den gjorda
ansökningen icke kunna bifallas samt motiverade sitt beslut med, att sökandena
icke styrkt, att ansökningen örn återfående av det ifrågavarande beloppet
icke kunnat inom tid, som stadgades i 49 § 2 mom. första stycket av arvsskatteförordningen
ingivas till vederbörande hovrätt, samt att sådant fall,
som avsåges i andra stycket av nyssnämnda moment, följaktligen icke förelåge.
Kungl. Maj:ts resolution den 30 januari 1931 m. fl.
Behållningen i en den 6 juni 1929 vid vederbörande häradsrätt inregistrerad
bouppteckning hade till följd av felräkning i bouppteckningshandlingen
upptagits till ett belopp, som med 8,000 kronor översteg den verkliga behållningen.
I en till Kungl. Majit ställd, den 2 januari 1931 till finansdepartementet
inkommen skrift hemställdes örn restitution av den för mycket erlagda
arvsskatten. Genom resolution den 30 januari 1931 fann Kungl. Majit
framställningen icke kunna vinna avseende, enär det icke styrkts, att ansökan
örn återfående av ifrågavarande arvsskatt icke kunnat ingivas till vederbörande
hovrätt inom den i 49 § 2 mom. första stycket arvsskatteförordningen
stadgade tiden.
Samma utgång har ett liknande ärende rönt genom Kungl. Maj its resolution
den 9 mars 1934. (På grund av felaktig sammanräkning av i en bouppteckning
ingående poster hade behållningen i boet och i följd härav stämpelavgiften
blivit för högt beräknade.)
Samma utgång har en ansökan om restitution av för mycket erlagd arvsskatt
erhållit genom Kungl. Majits resolution den 16 november 1934. I sistnämnda
fall hade vid inregistrering av bouppteckningen efter sökandenas
moder, som avlidit den 12 januari 1923 och såsom dödsbodelägare efterlämnat
sökandena och deras vid ansökningen avlidne fader, sökandenas arvslotter
stämpelbelagts med tillhopa 298 kronor. I den efter deras den 5 november
1932 avlidne fader upprättade bouppteckningen hade av misstag upptagits
hela boet utan hänsyn till arvslotterna efter modern. Sistnämnda bouppteckning
hade belagts med stämpel till belopp av 715 kronor i stället för såsom
rätteligen bort ske med 240 kronor.
20
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
Bilaga B.
P. M.
Översikt över rättsfall rörande tillämpningen av 123 § taxeringsförordningen
(50 § 1910 års taxeringsförordning).
Regeringsrättens årsbok 1929 not. Fi. 58.
I avgiven deklaration hade en jordbrukare av förbiseende ej verkställt
avdrag med 1,500 kronor för utgifter till i hans jordbruk fast anställd driftspersonal.
Yrkande om rättelse i taxeringen ogillades.
Regeringsrättens årsbok 1932 ref. 64.
Ett bolag taxerades år 1929 i enlighet med bolagets deklaration för inkomst
av rörelse under år 1928 till belopp av 20,090 kronor. I december
1929 yrkade bolaget undanröjande av taxeringarna. Till stöd härför anfördes:
Sedan bolagets verkställande direktör avlidit, hade bolagets räken
skaper
grundligt granskats. Därvid hade befunnits, att hela aktiekapitalet
redan år 1928 varit förbrukat. Balansräkning samt vinst- och förlusträkning
den 31 december 1928 hade varit väsentligen felaktiga. Bolagets rörelse
år 1928 hade i verkligheten gått med en förlust av 22,447 kronor. -—
Bolagets talan ogillades, enär sådana förhållanden icke ansågos föreligga, att
bolaget ägt anföra besvär i den särskilda ordning, varom stadgades i 123 §
taxeringsförordningen.
Regeringsrättens årsbok 1932 not. Fi. 181.
En skattskyldig taxerades år 1928 i enlighet med sin deklaration för realisationsvinst
av fastighet till belopp av 37,270 kronor. På grund av köparens
insolvens hade den skattskyldige under år 1929 nödgats återtaga fastigheten
och i anledning av fastighetsaffären hade han åsamkats förlust i stället
för vinst. I följd härav yrkade den skattskyldige i maj 1930, att taxeringarna
måtte nedsättas med 37,270 kronor. Detta yrkande ogillades, enär
50 § taxeringsförordningen ej vöre tillämplig.
Regeringsrättens årsbok 1934 not. Fi. 60
En person taxerades år 1931 i enlighet med sin deklaration för en realisationsvinst
till belopp av 17,050 kronor samt för en behållen förmögenhet
av 33,170 kronor. I december 1932 yrkade den skattskyldige, att taxeringen
för realisationsvinst och för förmögenhet måtte undanröjas. Han hade icke
erhållit någon vinst å affären —• köparen hade på grund av insolvens ej
kunnat till fullo betala den avtalade köpeskillingen — utan i stället lidit en
förlust på cirka 25,000 kronor. Vid tiden för deklarationens avlämnande
år 1931 hade den skattskyldige ej haft kännedom örn köparens insolvens.
— Allmänna ombudet ansåg 123 § taxeringsförordningen vara tillämplig i
detta fall samt tillstyrkte hos kammarrätten i sak bifall till den skattskyldiges
talan. — Kammarätten och regeringsrätten ansågo nämnda författningsrum
ej vara tillämpligt samt ogillade därför den skattskyldiges talan.
— Hos Kungl. Majit framhöll allmänna ombudet, att han varit tveksam, om
deri skattskyldige i förevarande fall ägde föra talan mot taxeringen i extra
ordinär ordning. Då emellertid den skattskyldige beskattats för en realisationsvinst,
som han icke åtnjutit, och då det med hänsyn till en rättvis
Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.
21
beskattning synts allmänna ombudet önskvärt, att besvären bleve prövade i
sak, hade allmänna ombudet genom en invändning örn dcsertation ej velat
försvåra en saklig prövning av besvären. Då det utretts, att köparens solvens
vid tiden för ifrågavarande egendoms försäljning varit sådan, att den
skattskyldige med iakttagande av vanlig aktsamhet näppeligen bort räkna
med någon vinst å affären, ansåg sig allmänna ombudet kunna biträda den
skattskyldiges talan.
Regeringsrättens årsbok 1935 not. Fi. 379.
Vederbörande taxeringsnämnd taxerade en person i enlighet med dennes
deklaration för en realisationsvinst av fast egendom till belopp av 25,350
kronor. Prövningsnämnden beräknade realisationsvinsten till ett 6,916 kronor
högre belopp. Häröver anförde den skattskyldige besvär hos kammarrätten
under framhållande, att prövningsnämnden icke bort öka realisationsvinsten
med högre belopp än 6,385 kronor, samt att han i deklarationen
felaktigt uppgivit inköpspriset för fastigheten vara 315,000 kronor i stället
för rätteligen 325,000 kronor. Med hänsyn härtill borde taxeringsnämnden
beräknat realisationsvinsten till 10,000 kronor lägre belopp än som skett. Den
skattskyldige yrkade hos kammarrätten, att taxeringarna i enlighet härmed
måtte rättas. Kammarrätten, som ansåg besvären allenast kunna komma
under prövning, i vad de innefattade yrkande om nedsättning till de av
taxeringsnämnden bestämda beloppen, fastställde taxeringsnämndens beslut.
Regeringsrättens flesta ledamöter gjorde ingen ändring i kammarrättens beslut.
Ett regeringsråd var emellertid skiljaktig och ville återförvisa målet
till kammarrätten för ny prövning, enär »den i deklarationen lämnade, felaktiga
uppgiften angående inköpspriset å förevarande fastighet måste anses
hava tillkommit genom misskrivning eller uppenbart förbiseende, samt klaganden
förty jämlikt 123 § 2 mom. taxeringsförordningen varit berättigad
att hos kammarrätten föra talan för vinnande av rättelse i detta avseende.»
Regeringsrättens årsbok 1936 ref. 27.
Ett bolag hade i sin deklaration å särskilda bilagor uppgivit dels inkomst
av annan fastighet dels ock inkomst av rörelse. För ett par av bolagets
fastigheter redovisades vinst och för en förlust. Vid deklarationen hade fogats
fullständiga utdrag ur bolagets räkenskaper.
Beskattningsnämnderna taxerade bolaget i enlighet med deklarationen.
Över taxeringen anförde bolaget inom natt och år besvär med yrkande örn
rättelse av taxeringen, enär bolaget av förbiseende deklarerat 4,679 kronor
för hög inkomst. Ä rörelsebilagan bade bolaget bort upptaga nämnda belopp
bland avgående poster. Beloppet motsvarade nämligen summan av de
bokförda nettovinsterna å ett par av fastigheterna, 7,928 kronor, minskad
med den bokförda nettoförlusten å en fastighet, 3,249 kronor.
Regeringsrätten återförvisade målet till kammarrätten, som icke upptagit
besvären till prövning. Till stöd härför anförde regeringsrätten att, enligt
vad handlingarna utmärkte, ifrågavarande taxeringar på grund av uppenbart
förbiseende blivit felaktiga, samt bolaget förty jämlikt bestämmelserna
i 123 § 2 mom. taxeringsförordningen vore berättigat att för vinnande av
rättelse i sålunda förclupct förbiseende föra talan över taxeringarna i den
ordning, sorn föreskreves i 124 § förenämnda förordning. (Regeringsrätten synes
därvid hava ansett att, då beskattningsnämnderna av förefintliga handlingar
bort kunna se, alt bolagets deklaration i detta fall varit felaktig, rättelse
till bolagets fördel bort äga rum.)
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1937:408 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om viss ändring av gällande bestämmelser rörande restitution av arvsskatt. a1 i texten