Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion om viss ändring av gällande bestämmelser rörande restitution av arvsskatt.

1937-05-11 · 21 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 18 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1937:23, Betänkande, i anledning av väckt motion om viss ändring av gällande bestämmelser rörande restitution av arvsskatt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

1

Nr 23.

Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1937 kl. 12 m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion

om viss ändring av gällande bestämmelser rörande restitution

av arvsskatt.

(2:a avd.)

I en inom första kammaren av herr Löfvander väckt, till bevillningsutskottet

hänvisad motion, nr lil, har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla örn utredning och framläggande för nästa års

riksdag av de förslag, vartill utredningen må föranleda, rörande sådan ändring

i gällande förordning om arvsskatt och skatt för gåva att rättelse kan

erhållas i fall som i motionen berörts.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärens hemställan, får

utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa till

motionen.

I 49 § 1 mom. första stycket förordningen deni 19 november 1914 örn arvsskatt

och skatt för gåva (arvsskatteförordningen) stadgas att, därest någon

är berättigad till eftergift av erlagd skatt eller visar sig på grund av förhållanden,

som antingen inträffat efter tiden för skatts erläggande eller ock

därvid icke varit kända, att skatt utgått med högre belopp än som på grund

av bestämmelserna i nämnda förordning bort erläggas, skatten må, i den

mån den icke bort utgå, på ansökan kostnadsfritt återbekommas i den ordning,

som i fråga om restitution av kronoutskylder är föreskriven.

Ansökan, varom ovan sägs, skall, då den grundar sig därå, att efter boupptecknings

inregistrering gäld yppat sig efter den avlidne, göras inom två år

efter det inregistreringen skett (49 § 1 mom. andra stycket).

I 49 § 2 mom. första stycket nämnda förordning stadgas att, örn någon av

annan anledning än i 1 mom. sägs vill föra talan örn återfående av skatt eller

del därav, ansökan därom skall inom sex månader från det skatt blivit erlagd

ingivas till vederbörande hovrätt. Part, som ej åtnöjes med hovrättens

beslut, så ock advokatfiskalen i hovrätten, där han finner sådant nödigt för

bevarande av kronans rätt, äger över beslutet anföra besvär under villkor

och i den ordning 30 kap. rättegångsbalken stadgar i fråga örn fullföljd av

talan mot hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål eller ärende rörande

penningar eller sådant, som kan skattas i penningar.

Styrker part, att ansökan örn återfående av skatt, varom i 2 mom. sägs,

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 7 sami. Nr 23—24. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

icke kunnat ingivas inom föreskriven tid, ankommer efter därom gjord ansökning

på Konungen att efter prövning av föreliggande omständigheter förordna

örn restitution av för mycket erlagd skatt (49 § 2 mom. andra stycket).

Historik.

Bestämmelser örn beskattning av arv och testamenten — ävensom av gåva

i de fall sådan beskattning förekom -— återfunnos före ikraftträdandet den 1

januari 1915 av förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt

för gåva i stämpelförfattningarna. De författningar av ifrågavarande slag,

vilka gällde före ikraftträdandet av förordningen angående stämpelavgiften

den 9 augusti 1894 (nr 66), saknade särskilda bestämmelser, motsvarande

föreskrifterna i 49 § av nu gällande arvsskatteförordning.

I ett av därtill förordnade kommitterade utarbetat förslag till ny stämpelförordning,

avgivet den 27 oktober 1893, hade intagits en föreskrift av innehåll,

att om testamente lagts till grund för beräkningen av erlagd stämpelavgift

och testamentet blivit genom domstols beslut belt eller delvis ogillt förklarat,

stämpelavgiften finge, i den mån densamma icke bort utgå, därest

vid stämpelavgiftens beräkning hänsyn icke blivit tagen till de upphävda

testamentsbestämmelserna, kostnadsfritt återbekommas i den ordning, som

vore föreskriven i fråga örn restitution av kronoutskylder, d. v. s. genom

ansökan hos Konungens befallningshavande, över vars beslut talan kunde

föras hos kammarrätten, därifrån målet kunde fullföljas hos Kungl. Majit i

statsrådet. I motiveringen till detta förslag framhölls, att nämnda föreskrift

avsåge att komplettera samtidigt utarbetade bestämmelser angående särskild

stämpelavgift i de fall, då testamente — till vars innehåll vid bouppteckningens

inregistrering hänsyn icke tagits — efter nämnda lid bevakats eller

av arvingarna godkänts och den stämpelavgift, som för bouppteckningen

skolat utgöras, om hänsyn tagits till testamentet, vore högre än den, som för

bouppteckningen utgått. Någon särskild motivering, varför restitution av

stämpelavgift skulle ske i förut angiven administrativ ordning, lämnades icke

i betänkandet.

I proposition nr 43 till 1894 års riksdag med förslag till ny förordning

angående stämpelavgiften framhöll vederbörande departementschef (sid.

53), att det onekligen måst betraktas som en oegentlighet i dittills gällande

stämpellagstiftning, att enskild part för att vinna rättelse i en av vederbörande

tjänsteman verkställd stämpelpåföring måste föranstalta örn åtal mot

honom, och att därför bestämmelser borde meddelas örn rätt till talan om

återfående av stämpelavgift i andra fall än det som i betänkandet angåves.

Med anledning därav föreslogs i propositionen, att därest någon ville föra

talan örn återfående av stämpelavgift, som av ämbets- eller tjänsteman debiterats

eller i enlighet med dennes tillsägelse blivit erlagd för sådan handling,

vars stämpelbeläggning skulle granskas i hovrätt, dylik talan finge inom

viss tid — i propositionen angiven till tre månader, av riksdagen fastställd till

sex månader — från det klandrade stämpelbeläggningen ägt rum, anhän
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23-

3

giggöras i den hovrätt, varunder ämbets- eller tjänstemannen lydde, i sammanhang

varmed föreskrift gavs om fullföljd genom besvär över hovrättens

beslut hos Konungen i högsta domstolen. Som ett undantag från denna

huvudregel upptogs i propositionen den i betänkandet föreslagna restitutionsföreskriften

för det fall testamente förklarats ogillt, då ansökan om restitution

borde kunna göras även efter utgången av den begränsade tiden för restitutionsyrkandes

framställande i hovrätt.

I sitt betänkande nr 17 (sid. 17) anförde 1894 års bevillningsutskott i anledning

av nyssnämnda proposition, att billighetshänsyn måste anses kräva,

att, därest efter boupptecknings inlämnande för inregistrering ny gäld efter

den döde yppade sig, den erlagda stämpelavgiften kunde, i den mån densamma

med fästat avseende å den nya gälden icke bort utgå, inom viss tid

återbekommas. I det stadgande härom, som utskottet utarbetade, föreskrevs,

att talan i nu angivet fall finge föras i den för restitution av kronoutskylder

stadgade ordning inom två år efter bouppteckningens inregistrering. Bestämmelser

av ovan angivet innehåll inflöto i 25 och 26 §§ av förutnämnda

stämpelförordning av den 9 augusti 1894.

Omförmälda bestämmelser återfunnos — bortsett från ett par smärre

ändringar, som i detta sammanhang äro utan intresse — oförändrade i 25

och 26 §§ förordningen angående stämpelavgiften den 2 juni 1899 (nr 51)

samt i 24 och 25 §§ förordningen angående stämpelavgiften den 18 september

1908 (nr 108). Föreskrifterna i sistnämnda författning kompletterades

med ett nytt stadgande i dess 26 § av innehåll, att örn part i fall, då talan

skolat anhängiggöras hos hovrätt inom sex månader efter skedd stämpelbeläggning,

förmådde visa, att sådan talan icke kunnat föras av honom i denna

ordning, parten kunde utverka sig restitution å en tredje väg, nämligen

genom ansökan direkt hos Kungl. Majit i statsrådet.

Till stöd härför anförde vederbörande departementschef (proposition nr

160 år 1908 sid. 86—87) följande:

»De bestämmelser beträffande tillvägagångssättet för återfående av erlagd

stämpelavgift, vilka inrymmas i 25 och 26 §§ av gällande stämpelförordning,

hava endast avseende å sådana fall, där antingen ett testamente, vartill hänsyn

tagits vid beräkningen av erlagd stämpelavgift, sedermera förklarats

ogillt, eller det yppat sig ett vid bouppteckningens stämpelbeläggning obekant

gäldbelopp efter den döde, eller ock oriktig debitering ägt rum vid stämpelbeläggning

i ärenden, som röra lagfarter, inteckningar, äktenskapsförord,

bouppteckningar och testamenten i andra fall än de redan nämnda, samt

morgongåvobrev och avhandlingar örn lösörekö]).

De senare årens erfarenhet har emellertid givit vid handen, hurusom dessa

beträffande restitution av stämpelavgifter nu befintliga stadganden icke kunna

anses tillfyllestgörande. Fall hava nämligen förekommit, där befogenheten

av en gjord framställning örn återbekonunande av erlagd stämpelavgift

varit fullständigt ådagalagd, men där detta oaktat framställningen, för

vars bifallande saknades uttryckligt stöd i stämpelförordningen, måst avvisas

uteslutande av denna formella grund. I andra fall åter har Kungl. .Majit

visserligen funnit sig oförhindrad att förordna örn ett erlagt stämpelbelopps

återbetalande, men saknaden av ett direkt medgivande härtill i stämpelförordningen

har dock även här gjort sig gällande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

Skulle någon anse sig hava blivit av vederbörande tjänsteman avfordrad

stämpelavgift, som icke bort utgå eller skolat utgöras med lägre belopp än

det avfordrade och erlagda, och alltså grunda sitt anspråk att återbekomma

stämpelavgift därpå, att den, som gent emot statsverket är ansvarig för att

riktigt stämpelbelopp inflyter, tillskyndat honom förlust, så kan väl denne

enskilde, i händelse stämpelbeläggaren icke erkänner sitt misstag och godvilligt

återbär det för högt debiterade beloppet, hava utsikt att, efter angivelse

och åtal mot den skyldige för tjänstefel, återbekomma vad han för mycket

erlagt; men det synes mig dock kunna ifrågasättas, huruvida det må anses

tillbörligt att tvinga den enskilde att anlita denna med stor omgång och kanske

kostnader förenade procedur, om det gäller utfående av en klar och ostridig

fordran. Vare sig den försumlige stämpelbeläggaren frivilligt eller av nödtvång

återbure den för högt debiterade avgiften, vore dock saken härmed icke

slutförd, ty tydligt är, att stämpelbeläggaren måste äga regress till statsverket,

som bör vara den i sista hand återbetalningsskyldige. Rätt att av staten

återbekomma sålunda återburna stämpelmedel är emellertid icke i stämpelförordningen

uttryckligen medgiven; således icke heller någon bestämmelse

om sättet därför meddelad.

I avsikt att avhjälpa nu antydda ofullständigheter i bestämmelserna om

återfående av erlagd stämpelavgift hava i författningsförslaget införts kompletterande

bestämmelser i sådant syfte.»

Genom regeringsrättens inrättande skedde från och med år 1909 den ändring

i dittills gällande bestämmelser i förevarande ämne, att regeringsrätten

i stället för Kungl. Maj:t i statsrådet blev högsta instans i de administrativa

restitutionsmålen, däri talan förts hos Konungens befallningshavande och

kammarrätten.

Sedan efter Kungl. Maj:ts bemyndigande sakkunniga tillkallats för att

bland annat utarbeta förslag till en särskild författning om arvsskatt, avgåvo

de sakkunniga den 19 november 1910 ett betänkande med förslag till förordning

om arvsskatt och skatt för gåva i vilket betänkande (sid. 102) beträffande

restitution framhölls, att det kunde inträffa, att arvsskatt i andra fall

än de båda särskilda angivna, då talan skulle föras i den för restitution av

kronoutskylder stadgade ordning, beräknades till för högt belopp på grund

av förutsättningar, som sedermera visat sig vara oriktiga. Även i dessa fall

borde enligt de sakkunniga skatten restitueras i sist omförmälda ordning. I

anledning därav erhöllo bestämmelserna om restitution i 49 § arvsskatteförordningen

det innehåll, som inledningsvis angivits.

Motionen.

I motionen har framhållits, att vid en bouppteckning upprättad den 19

april 1931 efter en gift kvinna upptogs, genom oförstånd eller förbiseende, av

bouppteckningsförrättaren felaktigt en fastighet, som var den efterlevande

makens enskilda egendom. På grund därav blev av dödsboet uttaget för hög

arvsskatt med 74 kronor 50 öre. Bouppteckningen inregistrerades den 8 maj

1931 vid Oxie och Skytts häradsrätt. Först senare upptäcktes felaktigheten

och en tilläggsbouppteckning upprättades den 29 september 1934, som ingavs

till länsstyrelsen i Malmöhus län i samband med ansökning om restitution

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

5

av förenämnda för mycket erlagda skattebelopp. De dömande myndigheterna

ansågo emellertid berörda talan icke hava varit av beskaffenhet att kunna

föras i den ordning, som omförmäles i 49 § 1 mom. av gällande förordning

örn arvsskatt och skatt för gåva, och ogillade därför det i ansökningen framställda

yrkandet. (Regeringsrättens årsbok 1936 not. Fi. 397.)

Efter att hava erinrat om, att i 49 § 1 mom. ingen tid funnes angiven, inom

vilken ansökan om restitution i ett fall som förevarande borde göras, har

motionären framhållit, att det syntes honom rättvist, att i ett dylikt fall bestämmelserna

i 49 § 1 mom. av förordningen borde vara tillämpliga, särskilt

med hänsyn därtill, att det ofta kunde dröja lång tid, innan en felaktighet

bleve upptäckt.

Yttranden i anledning av motionen.

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet

emottagit yttranden i anledning av motionen av Svea hovrätt, statskontoret

och kammarrätten.

Till belysande av praxis på förevarande område får utskottet hänvisa till

en inom utskottet upprättad översikt över rättsfall rörande tillämpningen av

49 § arvsskatteförordningen, vilken översikt återfinnes i en vid detta betänkande

fogad promemoria (Bilaga A). I statskontorets och kammarrättens

yttranden åberopas vissa av de i promemorian återgivna rättsfallen.

Svea hovrätt anför:

Motionen synes föranledd av ett fall, då för hög arvsskatt kommit att utgå

därför att i en bouppteckning av misstag upptagits egendom, som ej tillhört

dödsboet. I dylika fall torde möjlighet föreligga att jämlikt stadgandet i

49 § 2 mom. arvsskatteförordningen efter ansökan hos vederbörande hovrätt

återfå för högt erlagd skatt. Sådan ansökan skall emellertid ingivas inom

sex månader från det skatt blivit erlagd. Då i berörda fall misstaget först

senare upptäcktes, stod denna möjlighet ej öppen. En ansökan om restitution

jämlikt stadgandet i 1 mom. i nyss omförmälda paragraf vann icke bifall.

Motionären anser, att i ett fall som det av honom åberopade rättelse bör kunna

erhållas inom obegränsad tid. Hovrätten kan ej finna att fall av den

art, som i motionen åberopas, i och för sig motivera en utvidgning av möjligheterna

att erhålla restitution, åtminstone ej i den omfattning motionären

ifrågasatt.

Emellertid kan det även inträffa att för hög arvsskatt eller gåvoskatt kommer

att utgå på den grund att den stämpelbeläggande myndigheten beräknar

skatten till för högt belopp. Gällande författningsbestämmelser äro

svåra att tillämpa och kunna bliva föremål för olika tolkningar. Erfarenheten

visar också att rena misstag ej helt kunna undvikas. Aven i fall av nu

antydd art äger den skattskyldige jämlikt 49 § 2 mom. arvsskatteförordningen

möjlighet att inom sex månader från det skatt blivit erlagd hos vederbörande

hovrätt ansöka örn restitution. Då den med hithörande regler mindre

förfarne helt naturligt ofta förlitar sig på vederbörande uppbördsmyndighet,

inträffar det dock stundom att den skattskyldige ej i tid kommer till insikt örn

den felaktiga stämpelbeläggningen och därför försitter möjligheten att återfå

den för högt erlagda skatten. Hovrätternas advokatfiskal torde numera

anse det såsom en ämbetsplikt att vid stämpelgranskningen uppmärksamma

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

även sådana fel, som gått ut över den enskilde. Men med hänsyn till det

sätt. varpå kontrollen är anordnad, är den tid, som stadgats för ansökan örn

restitution, ofta tilländalupen, då sådant fel uppdagas. Möjligheten för den

skattskyldige att vinna rättelse såväl i fall av nu antydd art som i sådana fall,

som i motionen beröras, skulle i hög grad underlättas, örn den tid, inom vilken

restitution skall sökas, något förlängdes. Hovrätten kan ej finna avgörande

skäl mot en måttlig förlängning av nämnda tid och vill därför förorda

att den i 49 § 2 mom. arvsskatteförordningen stadgade tid av sex månader för

ingivande av ansökan örn återbekommande av erlagd skatt förlänges till ett

eller högst två år.

Statskontoret anför bland annat:

Da i 1914 års lagstiftning bestämmelserna om arvs- och gåvoskatt utbrötos

från allmänna stämpelförordningen och upptogos i en särskild författning,

meddelades givetvis restitutionsregler i vardera författningen för sig. I sakligt

hänseende företogs för arvs- och gåvoskattens del en utvidgning av det

tidigare medgivandet örn restitution i den ordning, som om kronoutskylder

löreskrives, till att gälla ej blott de två fall för vilka i det föregående lämnats

redogörelse, utan varje fall, där det på grund av förhållanden, som antingen

inträffat efter tiden för skattens erläggande eller ock därvid icke varit kända,

visat sig, att skatt utgått med högre belopp än på grund av bestämmelserna

i arvsskatteförordningen bort utgå. Beträffande restitution i andra fall yttrades

i det till grund för stadgandet liggande, den 19 november 1910 avgivna

betänkandet med förslag till förordning om arvsskatt och skatt för gåva (sid.

102) bland annat:

»I 47 § 2 mom. har föreslagits ett med innehållet i 25 och 26 §§ i stämpelförordningen

överensstämmande stadgande örn återbekommande av skatt

i vissa fall, då bestämmelserna i 47 § 1 mom. icke finna användning.»

Bestämmelserna i förstberörda paragraf (nu 49 § 2 mom.) hava emellertid

icke erhållit en sådan utformning, att ovannämnda år 1908 gjorda särskilda

tillägg därvid kommit till uttryck.

Visserligen torde nämnda tillägg ävensom departementschefens uttalande

närmast avse andra stämpelavgifter än arvsskatt, men det synes dock, enligt

statskontorets mening, med hänsyn till ordalydelsen av uttalandet icke

uteslutet att även andra fall kunna hava varit avsedda, och att, därest nämnda,

numera på förevarande område icke gällande bestämmelse bibehållits,

möjlighet förelegat att komma till rätta med vissa missförhållanden, närbesläktade

med de av motionären angivna.

De fall, i vilka enligt statskontorets mening restitution bör vara medgiven

men där sådan med nuvarande bestämmelser är möjlig endast därest vederbörande

iakttager i 49 § 2 morn. stadgad fatalietid eller styrker sig icke

hava kunnat iakttaga densamma, äro i första hand fall av den art, som motionären

avser, d. v. s. där av förbiseende eller misstag i bouppteckning upptagits

egendom, som icke tillhör den avlidne, eller uteglömts gäld, för vilken

den avlidne rätteligen skolat svara, eller ock av stämpelbeläggaren icke upptäckt

felaktighet i räknehänseende vidlåder bouppteckningen. Såsom exempel

å dylika fall må hänvisas till Regeringsrättens årsbok 1935 not. Fi 168,

Kungl. Maj :ts resolution den 18 september 1936 angående besvär och ansökning

av P. Nilsson i fråga om restitution av arvsskatt, kungl, brevet den 16

november 1934 angående ansökning av Hildur Elisabet Olsson och Ebba

Theresia Olsson om restitution av arvsskatt samt Kungl. Ma.j:ts resolution

den 9 mars 1934 angående ansökning av E. Teffil m. fl. om restitution av

arvsskatt.

Däremot synes särskild möjlighet till restitution icke böra förefinnas i så
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 2o. ‘

dana fall, då någon lid efter boupptecknings inregistrering i densamma upptagna

tillgångar visa sig hava ett lägre värde än som där angivits (jfr Regeringsrättens

årsbok 1935 not. Fi. 169 och 1936 not. Fi. 596). Icke heller

lärer en utvidgad restitutionsmöjlighet höra avse fall, då exempelvis efterlevande

make — efter att genom inbördes testamente havn erhållit kvarlåtenskapen

i dess helhet — utan att därtill hava i laga ordning förpliktats avstå

del av kvarlåtenskapen lill förmån för bröstarvinge, varigenom en efter sadan

fördelning beräknad arvsskatt skulle bliva lägre än den bouppteckningen

påförda. Det torde nämligen vara tydligt, att delägarna i ett dödsbo icke

kunna på en efter arvsskatts erläggande träffad frivillig överenskommelse angående

ändrad fördelning av behållningen grunda anspråk på restitution av

skatt helt eller delvis. Denna uppfattning torde få anses vinna stöd av stadgandet

i 16 § i arvsskatteförordningen, enligt vilken paragraf i behörig ordning

upprättat arvskifte, som är fogat vid bouppteckning, under vissa förutsättningar

skall läggas till grund för beräkning av arvsskatten. Av detta

stadgande lärer kunna slutas, att arvskifte, som icke företes vid bouppteckning,

ej får användas som beräkningsgrund för skattens utgörande.

Mellan ovannämnda båda kategorier av fall, i vilka enligt statskontorets

mening särskild möjlighet till restitution bör och icke bör finnas, stå en del

fall, beträffande vilka det kan synas tveksamt, örn annan möjlighet till restitution

bör medgivas än den, som jämlikt 49 § 2 mom. skall göras gällande

inom viss fatalietid — sex månader från det skatt blivit erlagd —- såvitt ej

vederbörande förmår visa, att han ej inom sagda tid kunnat anhängiggöra

sin talan. Statskontoret syftar härvid närmast å sådana fall, i vilka stämpelbeläggaren

på grund av felaktighet vid arvsskattens uträknande avfordrat

den stämpelpliktige för hög arvsskatt (se statskontorets utlåtande den 10

augusti 1926 och Kungl. Majis resolution den 12 november 1926 angående

ansökning av R. Andersson m. fl. stärbhusdelägare efter Johanna Andersdotter

örn restitution av arvsskatt samt Kungl. Majis resolution den 30

januari 1931 angående ansökning av Bräkne-Hoby kommun örn restitution

av arvsskatt). I fall av denna art lärer — vid jämförelse med sådana fall,

då stämpelbeläggaren av annan anledning, exempelvis tillämpande av felaktig

skatteklass, uttagit för hög arvsskatt — visst fog finnas för en lindrigare

behandling i restitutionshänseende än i sistnämnda fall, där rättslig

prövning i överrätt bör erfordras. Statskontoret anser det kunna ifrågasättas,

att tiven i dylika felräkningsfall restitution icke blir beroende av fatalietid.

Vad sålunda anförts giver vid handen att i många lall, som icke inrymmas

under bestämmelsen i 49 § 1 mom. arvsskatteförordningen, möjlighet till

restitution icke heller förefinnes jämlikt andra momentets första stycke,

emedan där stadgad fatalietid av någon anledning icke iakttagits. För sådana

lall gives visserligen ytterligare en restitutionsmöjlighet i andra momentets

andra stycke. För dess tillämpning Rigges emellertid å sökanden en

bevisbörda, som merendels icke torde kunna fullgöras. Som yttersta utväg

kan Kungl. Maj:t givetvis genom proposition hänskjuta frågan till riksdagen,

men det ligger i sakens natur, att anlitandet av denna utväg endast i rena

undantagsfall bör ifrågakomma.

Vid nu angivna förhållanden och då — enligt vad av ovanstående framgår

— gällande bestämmelser rörande restitution av arvsskatt enligt statskontorets

mening icke kunna anses tillfredsställande, får ämbetsverket för

sin del tillstyrka, att sagda bestämmelser göras till föremål för överarbetning,

därvid särskilt synes böra övervägas, huruvida och i vilken omfattning de i

49 t; 1 och 2 mom. arvsskatteförordningen uppställda betingelserna beträffande

fatalietid böra kunna eftergivas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

® Bevillningsutskottets betänkande Nr 23-

Kammarrätten anför:

De nu gällande bestämmelserna om restitution av arvsskatt och gåvoskatt

äro ganska egendomliga. Enligt dessa öppna sig för de skattskyldiga tre

olika vägar för anhängiggörande av talan om återbekommande av skatt, av

vilka en utmynnar i högsta domstolen — i vissa fall får talan på grund av

stadgandena om »summa revisibilis» ej förås längre än till hovrätt — en i

regeringsrätten och en i statsrådet. Och samma rättsfrågor kunna på angivet

sätt töras upp till alla dessa myndigheter, därvid risk givetvis föreligger

för att mot varandra stridande principbeslut meddelas.

Av de nämnda tre vägarna är emellertid den som för till statsrådet (49 g

2 morn. andra stycket arvsskatteförordningen) av mindre intresse. Villkoren

tor att ansökning skall kunna ske i denna ordning — vilken egentligen avser

dispens från eljest gällande bestämmelser — äro stränga, och bifall till en

sådan framställning lärer ej så ofta hava vunnits. I allmänhet gäller det folden

skattskyldige allenast att träffa valet mellan den administrativa vägen

i 49 § 1 mom. nämnda förordning och domstolsvägen i samma paragraf 2

mom. första stycket. Tyvärr försvåras detta val av bestämmelsernas oklara

affallning. Enligt författningen skall den förra av de båda vägarna anlitas,

då talan grundar sig å förhållanden, som antingen inträffat efter tiden för

skatts erläggande eller ock därvid icke varit kända. I annat fall bör restitutionsyrkandet

anhängiggöras hos hovrätt. Men vad innebär villkoret, att

ett visst förhållande vid tiden för skatts erläggande icke varit känt? Avses

därmed, att förhållandet icke varit känt för dödsbodelägarna — i detta

hänseende uppkommer som ett sekundärt spörsmål frågan örn alla delägarna

skola hava saknat kännedom örn förhållandet eller örn det räcker därmed,

att allenast någon av dessa personer varit okunnig därom — eller åsyftar

stadgandet, att den bristande kännedomen förefunnits hos bouppteckningsförrättarna

eller hos den myndighet, som verkställt stämpelbeläggningen?

Ett av regeringsrätten meddelat utslag (Regeringsrättens årsbok 1935 ref.

40) lämnar emellertid vissa upplysningar i detta hänseende. (Jfr även samma

årsbok 1924 not. Fi. 387 och 1930 not. Fi. 1160 samt Nytt juridiskt arkiv,

avd. I, 1930 ref. 105.)

Mera i förbigående anser sig kammarrätten böra framhålla, att även föreskrifterna

örn ordningen för erhållande av eftergift av skatt (48 § arvsskatteförordningen)

äro i behov av förtydligande. Enligt 49 § 1 mom. samma förordning

får sådan talan toras i därstädes angiven ordning. Men det har i

visst fall ansetts, att sådan talan även kunnat upptagas av de allmänna överdomstolarna

(Nytt juridiskt arkiv. avd. I, 1931 ref. 69). i vilket hänseende

likväl avvikande mening uttalats vid omröstning inom högsta domstolen.

Att de skattskyldiga misstaga sig angående vägen för restitutions erhållande

är en ganska vanlig företeelse. Ett sådant fall omtalas i den till kammarrätten

remitterade motionen. Ett par dylika fall hava redan här ovan

berörts. Åtskilliga andra likartade mål anträffas i Regeringsrättens årsbok.

Av kammarrätten gjorda beräkningar rörande de under de senaste åren hos

denna myndighet fullföljda arvsskatte- och gåvoskattemålen utvisa, att i

ungefär hälften av dessa mål yrkandet avvisats på den grund, att sådana omständigheter

icke förelegat eller icke visats föreligga, som berättiga klaganden

att föra talan enligt 49 § 1 mom. arvsskatteförordningen. Framhållas

bör, att en skattskyldigs misstag i förevarande hänseende kan förorsaka honom

kännbar förlust. Under den tid lian felaktigt för talan enligt sistnämnda

moment, går nämligen i regel tiden för talans anhängiggörande i hovrätt

till ända, och han avskäres således från möjligheten att senare föra talan i

rätt ordning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

9

Särskilt betänkligt är emellertid att i flera av de ifrågavarande fallen de

dömande myndigheterna själva haft olika meningar rörande tolkningen av

sistnämnda författningsrum. Av sådan anledning Ilar det inträffat att såväl

de administrativa myndigheterna som de allmänna överdomstolarna vägrat

upptaga visst restitutionsyrkande till prövning. I sådant avseende hänvisas

till ett i Nytt juridiskt arkiv, avd. I, 1935 ref. 104 intaget fall, där Konungens

befallningshavande i Kristianstads län genom resolution, vari kammarrätten

ej funnit skäl göra ändring, avvisat en ansökan om restitution av arvsskatt,

enär framställningen ej kunde anses grundad å sådana förhållanden,

sorn omförmäldes i 49 g 1 mom. arvsskatteförordningen, samt hovrätten

över Skåne och Blekinge, där enahanda ansökan gjordes, i sitt utslag jämväl

avvisat yrkandet, då detsamma ej skolat göras i den ordning, som avsåges i

49 § 2 mom. samma förordning. Rättelse vanns emellertid därigenom, att

högsta domstolen, dit yrkandet fullföljts, undanröjde hovrättens utslag och

visade målet åter till nämnda domstol för ny handläggning.

Ett par likartade fall, som förekommit under den senaste tiden, böra måhända

även relateras. Sedan bouppteckning efter avlidne byggmästaren Nils

Å. inregistrerats och stämpelbelagts vid rådhusrätten i Malmö, yrkade hans

dödsbodelägare — med förmälan att en boets fordran i bouppteckningen felaktigt

upptagits till 3,009 kronor 51 öre i stället för 309 kronor 51 öre -—

hos hovrätten över Skåne och Blekinge restitution av stämpelbelopp, som

på denna grund felaktigt utbetalats. Genom utslag den 13 november 1936,

mot vilket dödsbodelägarna icke ägde fullfölja talan, fann hovrätten yrkandet

icke kunna upptagas till prövning, enär restitution skolat sökas i den

ordning, som i fråga örn restitution av kronoutskylder vore föreskriven. Redan

dessförinnan hade emellertid enahanda yrkande framställts hos länsstyrelsen

i Malmöhus län, som genom resolution den 21 juli 1936 avvisat detsamma,

enär talan icke vore av beskaffenhet att jämlikt 49 § 1 mom. berörda

förordning förås i den för restitution av kronoutskylder stadgade ordning,

och nämnda resolution har numera av kammarrätten, där talan fullföljts,

genom utslag den 9 februari 1937 lämnats utan ändring. Lnder förutsättning,

att regeringsrätten icke ändrar kammarrättens utslag, lärer för dödsbodelägarna

endast resningsvägen std öppen för vinnande av restitution.

Genom testamente hade Anna Olivia W. förordnat, bland annat, att hennes

svägerska Wilhelmina W. skulle, så länge hon levde, åtnjuta avkastningen

av ett belopp av 40,000 kronor. Sedan Anna Olivia W. avlidit, inregistrerades

bouppteckning efter henne vid rådhusrätten i Hälsingborg, därvid

denna domstol, under antagande att Wilhelmina W. vore född den 7 maj

1891, uträknat värdet av den kapitaliserade avkastningen till 27,960 kronor

och påfört henne å sistnämnda belopp belöpande stämpel. Sedermera hade

Wilhelmina W. och Anna Olivia W:s övriga dödsbodelägare — med förmälan

att Wilhelmina W. vore född den 24 februari 1870, i följd varav värdet

av den kapitaliserade avkastningen av 40,000 kronor för henne i betydlig

mån understege 27,960 kronor — hos länsstyrelsen i Malmöhus län anhållit

att återbekomma av sådan anledning för mycket erlagd arvsskatt. Genom

resolution den 2!) oktober 1936 avvisade länsstyrelsen ansökningen,

enär ifrågavarande talan icke vore av beskaffenhet att jämlikt 49 t? 1 mom.

arvsskatteförordningen skola föras i den för restitution av kronoutskylder

stadgade ordning, fich denna resolution har kammarrätten, där målet fullföljts,

genom utslag den 17 februari 1937 lämnat utan ändring. Enligt uppgift

i handlingarna hade emellertid dödsbodelägarna först hatt leir avsikt att

med sin restitutionsansökan vända sig till hovrätten över Skåne och Blekinge

men avstått därifrån, då de i hovrättens sekreterarexpedition erhållit

meddelande, alt föreskriften i 49 tj 1 mom. arvsskatteförordningen och

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr Snicke

bestämmelsen i samma paragrafs 2 mom. vore i förevarande fall tilllämplig.

I detta sammanhang anser sig kammarrätten böra framhålla, att det icke

sällan torde förekomma fall, då de skattskyldiga — utan att göra sig skyldiga

till misstag rörande ordningen för framställande av restitutionsyrkande

— likväl på grund därav, att fatalietiden i 49 § 2 mom. första stycket arvsskatteförordningen

är relativt kort, gå miste örn rätten att framställa, materiellt

sett, befogade restitutionsyrkanden. Detta inträffar exempelvis då

bouppteckningsstämpeln beräknats till för högt belopp på grund av felskrivning,

som icke upptäckes förrän nämnda tid gått till ända, eller på grund

av annan felaktighet, örn vars juridiska innebörd dödsbodelägarna först efter

berörda tid blivit underkunniga.

Det anförda torde vara tillräckligt för att visa, att bestämmelserna i 49 §

arvsskatteförordningen äro i stort behov av revision. Nödvändigt synes

vara, att ät förevarande stadganden gives en tydlig avfattning, så att de ofta

förekommande misstagen rörande deras innebörd förhindras. Förlängning

av tiden för anställande av restitutionstalan, så vitt avser de fall, som omtalas

i nämnda paragrafs andra moment, lärer måhända vara erforderlig.

Men de ovan framhållna olägenheterna med restitutionsrättens anordnande

torde icke kunna helt avhjälpas utan en förenkling av hela systemet, varigenom

valet mellan olika vägar för restitutionstalans anställande bortfaller.

Frågan därom torde emellertid vara nära förbunden med spörsmålet rörande

vilka myndigheter, som lämpligen böra handhava beskattningen, såvitt

angår arvsskatt och gåvoskatt, och det är möjligt att man icke kan undvika

att inkomma på det svårlösta problemet, örn den i arvsskatteärenden gällande

egendomliga uppdelningen av beskattningsmyndigheternas funktioner

mellan allmänna underdomstolar och administrativa myndigheter (länsstyrelser)

verkligen är rationell och bör bibehållas. I allt fall anser sig kammarrätten

böra som sin mening uttala, att vägande skäl tala för en utredning

i den riktning motionären åsyftar.

I samband med förevarande motion har utskottet jämväl ägnat uppmärksamhet

åt bestämmelserna i 123 och 124 §§ taxeringsförordningen, i vad

dessa behandla frågan om extra ordinär klagorätt i sådana fall, då taxering

blivit felaktig på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart

förbiseende. I det följande lämnas en redogörelse för nyssnämnda bestämmelser.

123 och 124 §§ taxeringsförordningen.

Enligt 123 § 2 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 äger

den, vilkens taxering för inkomst eller förmögenhet på grund av felräkning,

misskrivning eller annat uppenbart förbiseende blivit felaktig, häröver anföra

besvär hos prövningsnämnd eller, därest taxeringen redan varit föremål

för prövningsnämnds efter särskild prövning meddelade beslut, hos

kammarrätten. Jämlikt 124 § 1 mom. nämnda förordning skola besvären

av den skattskyldige ingivas till vederbörande myndighet inom natt och år

efter det utskylder avfordrats honom. Det nu anförda gäller även, då av

förut angiven grund fastighet blivit felaktigt taxerad eller taxering för avverkat

virke blivit felaktig.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23. 11

Liknande bestämmelser funnos även i 50 § av 1910 års taxeringsförordning.

Till belysande av praxis på nu förevarande område får utskottet hänvisa

till en vid detta betänkande fogad promemoria (Bilaga B) innehållande en

inom utskottet upprättad översikt över rättsfall rörande tillämpningen av

123 § taxeringsförordningen (50 § 1910 års taxeringsförordning).

I samband med utskottets begäran om yttrande från kammarrätten i. anledning

av det i motionen framlagda förslaget om ändring av 49 § arvsskatteförordningen

hemställde utskottet, att kammarrätten jämväl ville taga

under beaktande motsvarande stadgande i 123 § taxeringsförordningen.

Kammarrätten anför i sitt yttrande beträffande denna fråga bland annat,

att det ej torde vara ovanligt, att skattskyldiga, efter det föreskrivna klagotider

gått till ända, upptäcka, att de på grund av missuppfattning angående

faktiska förhållanden, okunnighet rörande bestämmelser i de invecklade

skatteförfattningarna eller dylika omständigheter upptagit för stora inkomstbelopp

i sina deklarationer och härigenom blivit för högt taxerade. .Sorn

exempel härpå kan hänvisas till Regeringsrättens årsbok 1927 not. Fi. 310,

1929 not. Fi. 58, 1932 ref. 64 och not. Fi. 470 samt 1935 not Fi. 379. Det

kan också inträffa, att skattskyldig måste återbära taxerat inkomstbelopp

eller går förlustig en beskattad vinst. Taxering har kanske skett för realisationsvinst

å en såld fastighet, men efter rättegång återgår köpet några år

senare. Taxeringen, som är formellt riktig och vunnit laga kraft, kan ej

ändras. Från rättvisans synpunkt torde det givetvis vara önskligt att i alla

sådana fall —- då felen icke kunna tillskrivas vårdslöshet eller försummelse

från den skattskyldiges sida — rättelse kunde vinnas. För en utvidgning

av klagotiden talar även en jämförelse med den tid av ända upp till fem år

efter taxeringsåret, inom vilken genom efterbeskattning rättelse kan ske i

taxering, då densamma blivit bestämd till för lågt belopp. Emellertid är

det av andra skäl av vikt att tider för anställande av klagan över taxeringar

ej allt för mycket förlängas. Ett riktigt avvägande av dessa synpunkters

betydelse är en grannlaga sak, som icke lärer kunna ske utan att föregås av

en närmare undersökning. Kammarrätten anser följaktligen, att skäl finnas

för en utredning även i nu ifrågavarande hänseende.

Det i förevarande motion berörda spörsmålet har en vida större räckvidd

än som direkt framgår av motionen. I densamma har berörts allenast ett fall,

då för hög arvsskatt kommit att utgå därför, att i en lxmppteckning av förbiseende

upptagits egendom, som ej tillhört dödsboet. Restitution av den för

högt erlagda skatten kunde i detta fall icke erhållas, enär misstaget upptäckts

först efter den i 49 § 2 mom. arvsskatteförordningen stadgade tid av sex

månader efter stämpelbeläggningen, inom vilken tid i dylikt fall ansökan örn

återfående av felaktigt erlagd skatt skolat ingivas till vederbörande hovrätt.

1 en vid detta betänkande fogad promemoria (Bilaga A) återgivas ett flertal

rättsfall från högsta instans avseende förevarande spörsmål. Av rättsfallen

framgår, att befogade krav på rättelse av för hög arvsskatt icke kunnat med

nu gällande bestämmelser rörande restitution av arvsskatt och skatt för gåva

UU kottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

bifallas. De över motionen hörda myndigheterna hava även, om ock från olika

utgångspunkter, framhållit, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet icke

äro tillfredsställande. Sålunda hava nämnda myndigheter vitsordat, att bestämmelserna

äro svåra att tillämpa och kunna bliva föremål för olika tolkning.

Såväl statskontoret som kammarrätten hava därvid utförligt motiverat

sin ståndpunkt. I korthet gå kammarrättens erinringar mot bestämmelserna

ut på följande: De invecklade bestämmelserna rörande restitutionsrättens

anordnande -— för de skattskyldiga finnas tre olika vägar för anhängiggörande

av talan örn återbekommande av skatt — medföra, att samma

rättsfrågor kunna föras upp till de olika myndigheterna med risk för att mot

varandra stridande principbeslut meddelas. Bestämmelserna föranleda ofta,

att de skattskyldiga misstaga sig angående vilken väg för restitutions erhållande

som skall användas. Har en skattskyldig i felaktig ordning fört talan

örn restitution, avskäres han i regel från möjligheten att senare föra talan i

rätt ordning, i följd varav den skattskyldige kan förorsakas förlust. De dömande

myndigheterna hava själva i ett flertal fall haft olika meningar rörande

tolkningen av 49 § 1 mom. arvsskatteförordningen. På grund härav

har det inträffat att såväl de administrativa myndigheterna som de allmänna

överdomstolarna vägrat upptaga visst restitutionsyrkande till prövning. Icke

sällan förekomma fall, då de skattskyldiga — utan att göra sig skyldiga till

misstag rörande ordningen för framställande av restitutionsyrkande — likväl

på grund därav, att fatalietiden i 49 § 2 mom. första stycket av nämnda förordning

är relativt kort, icke kunna få materiellt sett befogade restitutionsyrkanden

sakligt prövade.

I likhet med motionären och de över motionen hörda myndigheterna finner

utskottet de nuvarande bestämmelserna rörande restitution av arvs- och

gåvoskatt vara otillfredsställande. Utskottet vill därvid framhålla, att det

icke är förenligt med rättvisa och billighet, att en skattskyldig i visst fall

nödgas vidkännas en högre skatt än som enligt lagstiftarens mening varit

avsedd för nämnda fall. En lagstiftning, som leder till dylika konsekvenser,

är givetvis ägnad att undergräva respekten hos de skattskyldiga för själva

beskattningen samt kan bidraga till att mindre samvetsgranna skattskyldiga

söka kringgå bestämmelserna i ämnet. Ej minst till följd därav att ifrågavarande

beskattning av statsfinansiella skäl måst skärpas i förhållande till

vad tidigare varit fallet, finner utskottet det vara av vikt, att rättelse i felaktigt

beräknad arvs- eller gåvoskatt — vare sig felet föranlett för hög eller

för låg sådan skatt — bör kunna äga rum i alla de fall, där icke alldeles särskilda

skäl till annat föranleda.

Med hänsyn till det nu anförda finner utskottet det vara angeläget, att en

utredning rörande ändring av bestämmelserna örn restitution av arvs- och

gåvoskatt snarast möjligt kommer till stånd. Ehuru utskottet icke är berett,

att i frågans nuvarande läge närmare angiva, huru en förbättrad ordning på

detta område skall kunna åstadkommas, anser sig utskottet dock böra framföra

några allmänna synpunkter på frågan. Enligt utskottets mening torde

de nu rådande olägenheterna med förevarande bestämmelser icke kunna

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

13

undanröjas allenast genom en, på sätt Svea hovrätt föreslagit, måttlig förlängning

av den tid, inom vilken restitution enligt 49 § 2 mom. första stycket

arvsskatteförordningen skall sökas. I första hand synes nödvändigt att,

såsom kammarrätten framhållit, söka åstadkomma en förenkling av det nuvarande

systemet med restitution srättens anordnande, varigenom valet mellan

olika vägar för framställande av restitutionsyrkande bortfaller. Skulle emellertid

en sådan förenkling icke kunna ske med hänsyn till frågans samband

med spörsmålet rörande vilka myndigheter, som lämpligen böra handhava

ifrågavarande beskattning, synes böra övervägas, om icke de nuvarande olägenheterna

med förevarande system kunna väsentligen bortelimineras genom

en sådan ändring av de i 49 § stadgade fatalietiderna, att skattskyldig, som

i felaktig ordning fört talan om restitution, icke avskäres från möjligheten att

senare föra talan i rätt ordning. Utredningen bör vidare taga sikte på att

söka få till stånd sådan ändring av bestämmelserna örn restitution, att varje

materiellt sett befogat och inom skälig tid framställt krav på rättelse av för

hög skatt kan tillgodoses.

I samband med den i motionen berörda frågan har utskottet funnit skäl

ägna uppmärksamhet jämväl åt bestämmelserna i 123 och 124 §§ taxeringsförordningen

om extra ordinär klagorätt i sådana fall, då en skattskyldig»

taxering för inkomst, förmögenhet eller dylikt blivit felaktig på grund av felräkning,

misskrivning eller annat uppenbart förbiseende. På sätt framgår av

den vid utskottets betänkande fogade promemorian över rättsfall rörande

tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser (Bilaga B), synes extra ordinär

klagorätt icke föreligga i sådana fall, då den skaPskyldige i sina uppgifter till

ledning för taxeringen gjort sig skyldig till felräkning, misskrivning eller

dylikt och taxeringen i följd därav blivit felaktig samt beskattningsmyndigheterna

vid granskning av uppgifterna icke kunnat upptäcka felaktigheten.

Därest åter nämnda myndigheter vid en sådan granskning bort kunna upptäcka

det fel, den skattskyldige begått, eller örn myndigheterna själva på

grund av felräkning, misskrivning eller annat förbiseende föranlett, att taxeringen

blivit felaktig, anses den skattskyldige äga rätt att föra talan mot

taxeringen i extra ordinär ordning.

På sätt av den förut lämnade redogörelsen framgår, bar kammarrätten

jämväl yttrat sig över den nu förevarande frågan. I likhet med kammarrätten

finner utskottet från rättvisans synpunkt det vara önskligt, att rättelse

bör kunna vinnas i en felaktig taxering i alla de fall, då felen icke kunna

tillskrivas vårdslöshet eller försummelse från den skattskyldiges sida. Kiagorätten

bör sålunda icke, såsom nu är förhållandet, vara begränsad till

allenast de fall, då för hög taxering föranletts av fel från beskattningsmyndigheternas

sida. För en sådan utvidgning av rätten att föra talan enligt

123 8 taxeringsförordningen talar jämväl den omständigheten, att beskattningsmyndigheterna

med den uppgiftsplikt, som numera åvilar de skattskyldiga,

äga större möjligheter än tidigare att effektivt kontrollera riktigheten

av de skattskyldigas uppgifter. Utskottet finner det även vara rimligt,

alt en skattskyldig äger möjlighet att vinna rättelse i sin taxering för det fall,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

att han måst återbära taxerat inkomst- eller förmögenhetsbelopp eller gått

förlustig en beskattad vinst. Givet är, att det ofta icke är möjligt för den

skattskyldige att före utgången av den i 124 § 1 mom. taxeringsförordningen

stadgade tid av natt och år visa, att taxeringen av nu angiven orsak blivit

felaktig. Starka skäl synas utskottet därför tala för en utvidgning av nämnda

klagotid. Huru lång klagotiden bör vara, saknar utskottet anledning att

i frågans nuvarande läge närmare uttala sig örn. Utskottet vill dock i detta

sammanhang erinra örn, att enligt gällande bestämmelser kan inom fem år

efter taxeringsåret genom efterbeskattning rättelse ske i taxering, som blivit

bestämd till för lågt belopp. Enligt utskottets mening synas skäl icke föreligga

för en utvidgning av klagotiden i något fall utöver nämnda fem år.

Med hänsyn till vad utskottet sålunda anfört får utskottet förorda, att jämväl

frågan om ändring av bestämmelserna i 123 och 124 §§ taxeringsförordningen

i förut berörda hänseenden måtte göras till föremål för närmare utredning.

Utskottet finner det därvid vara lämpligt, att detta spörsmål tages

under övervägande i samband med de utredningar, som för närvarande pågå

på skattelagstiftningens område.

Under åberopande av vad utskottet i det föregående anfört, får utskottet

hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning — under

beaktande av vad i detta betänkande anförts — i syfte att

åstadkomma ändring ej mindre, i anledning av motionen

I: lil av herr Löfvander, i förordningen den 19 november

1914 om arvsskatt och skatt för gåva, i vad angår bestämmelserna

örn restitution av sådan skatt, än även i 123 § och 124 §

1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 beträffande

de delar, som i detta betänkande berörts, samt att

Kungl. Majit ville för riksdagen framlägga de förslag, till vilka

utredningarna kunna föranleda.

Stockholm den 11 maj 1937.

På bevillningsutskottets vägnar:

IVAR ANDERSON.

N är var an d e:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Viktor Larsson, friherre Lagerfelt,

Wohlin, Wahlmark, Elof Andersson, Sjödahl, Bengtsson, Ekman och Gustaf Björkman samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Lövgren, Björklund, Olsson i

Gävle, Ericson i Boxholm, Hammarlund, Werner i Hultsfred, Hagberg i Malmö, Jonsson i

Skedsbygd och Sandberg.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

15

Bilaga A.

P. M.

Översikt över rättsfall m. m. rörande tillämpningen av 49 § förordningen

den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för gåva.

Regeringsrättens årsbok 1924 not. Fi. 387.

Vid Göteborgs rådhusrätt hade den 6 mars 1919 inregistrerats bouppteckning

efter avlidne förre konsuln W. Bland tillgångarna i boet hade upptagits

kapitalvärdet, 497,999 kronor, av nyttjanderätten till en tredjedel av en

av den avlidnes fader, framlidne C. W. genom ett den 5 november 1906 upprättat

testamente instiftad fond å 2,000,000 kronor, vilken nyttjanderätt genom

förre konsuln W:s död skulle övergå till hans änka. Hennes andel i

boet, inberäknat värdet av berörda nyttjanderätt, beräknades till 962,476

kronor och belädes med stämpel till belopp av 75,300 kronor. I en till länsstyrelsen

den 8 februari 1921 ingiven skrift anförde änkan att, på sätt framginge

av rådhusrättens den 27 januari 1908 hållna protokoll, ifrågavarande

fond å 2,000,000 kronor blivit till hela sitt belopp beskattad vid inregistrering

av bouppteckning efter testamentsgivaren C. W. Vid sådant förhållande hade

kapitalvärdet av ifrågavarande nyttjanderätt icke bort stämpelbeläggas

vid inregistrering av bouppteckningen efter klagandens avlidne man, i följd

varav klagandens stämpelpliktiga andel i boet bort beräknas till 464,476

kronor med stämpelavgift till belopp av 24,830 kronor. På grund härav

och då det vid stämpelbeläggningen den 6 mars 1919 icke varit för rådhusrätten

känt, att stämpelavgift för fondens hela kapital blivit beräknad och

erlagd den 27 januari 1908, anhöll klaganden under åberopande av 3 § 2

mom., 25 § och 49 § 1 mom. i förordningen deli 19 november 1914 om arvsskatt

och skatt föi* gåva om restitution av för mycket erlagd stämpelavgift

med 50,470 kronor jämte laga ränta därå. Genom resolution den 24 mars

1921 fann länsstyrelsen — enär de i ansökningen till stöd för restitutionen

åberopade förhållanden icke kunde anses hava varit okända vid tiden för

bouppteckningens stämpelbeläggning — sig förhindrad förordna om restitution

av det för mycket erlagda beloppet. Kammarrätten, där talan fullföljts,

fann, enär klaganden icke ådagalagt någon omständighet, på grund

varav hon varit berättigad att i den ordning, 49 § 1 mom. arvsskatteförordningen

angåve, erhålla restitution av för mycket erlagd stämpelavgift, ej skäl

att göra ändring i det slut, överklagade resolutionen innehölle. Häri gjorde

regeringsrätten ingen ändring.

Regeringsrättens årsbok 1930 not. Fi. 1166.

Vid rådhusrätten i Uppsala inregistrerades den 7 juni 1927 bouppteckning

efter Alida Josefina M., vilken avlidit ogift och enligt bouppteckningen

efterlämnat en behållning av 15,987 kronor. Såsom stärbliusdelägare upptogos

i bouppteckningen en syster till den avlidna samt en avliden systers

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande Nr Se
-

fyra barn. Sedan i rådhusrättens protokoll antecknats, att enligt ett av den

avlidna den 27 april 1926 upprättat testamente boets behållning skulle fördelas

med 12,180 kronor å klaganden (en son till den avlidna) och med återstående

3,807 kronor å en stiftelse, samt att den på dessa delar belöpande

arvsskatten utgjorde 1,425 kronor för klagandens andel och 101 kronor för

stiftelsens andel eller således tillhopa 1,526 kronor, blev bouppteckningen

efter avdrag från sistnämnda belopp av 31 kronor, motsvarande lösen för

bevis örn inregistreringen, belagd med stämpel till belopp av 1,495 kronor.

I en till länsstyrelsen den 14 december 1927 inkommen ansökan anförde klaganden:

Vid beräknande av den å klaganden belöpande arvsskatten hade

rådhusrätten betraktat klaganden såsom oskyld i förhållande till arvlåtaren.

Sedan det blivit känt, att klaganden vore son till den avlidna, hade vid arvskifte

i boet den 16 november 1927 egendom till värde av 10,400 kronor tillskiftats

klaganden, under det att egendom tdl värde av 5,500 kronor tillagts

stiftelsen. Ä klagandens lott borde efter klass I av den i arvsskatteförordningen

intagna tariffen belöpa skatt av allenast 214 kronor, och då den å

stiftelsens lott belöpande skatten utgjorde 196 kronor, uppginge arvsskatten

å hela kvarlåtenskapen till 410 kronor. På grund av det anförda yrkade

klaganden under uppgift tillika, att han vid arvskiftet fått stärbhusets

rätt å sig överlåten, att återbekomma ett belopp motsvarande skillnaden mellan

den å bouppteckningen lagda stämpelavgiften 1,496 kronor och omförmälda

belopp 410 kronor, eller således 1,086 kronor. Genom resolution den

20 oktober 1928 fann länsstyrelsen, enär det icke blivit lagligen styrkt, att

klaganden vore son till den avlidna, ansökningen icke kunna bifallas. Kammarrätten

gjorde ingen ändring i länsstyrelsens resolution. Regeringsrätten

undanröjde länsstyrelsens resolution och kammarrättens utslag samt återförvisade

målet till länsstyrelsen för ny behandling. Till stöd härför anförde

regeringsrätten, att det på grund av vad i målet förekommit måste antagas,

att klaganden vore son till den avlidna, samt detta förhållande icke

varit känt vid tiden för arvsskattens erläggande, ävensom att följaktligen

jämlikt stadgandet i 49 § 1 mom. arvsskatteförordningen den skatt, som med

avseende därå att klaganden vid skattens beräknande ansetts såsom oskyld

i förhållande till arvlåtaren blivit för högt erlagd, borde restitueras.

Regeringsrättens årsbok 1935 ref. 40.

Talan om restitution av arvsskatt har förklarats icke få föras i den i 49 §

t mom. arvsskatteförordningen stadgade ordning, när det till stöd för restitutionsyrkandet

åberopade förhållandet varit vid tiden för skattens erläggande,

ehuru okänt för stämpelbeläggaren. känt för vederbörande dödsbodelägare.

Regeringsrättens årsbok 1935 not. Fi. 168.

Utredningsmannen i ett dödsbo hade, ehuru han varit fullt underkunnig

om att en boets fastighet besvärades av intecknad gäld till belopp av 4,088 kronor,

av förbiseende underlåtit att anteckna denna skuld i den efter den avlidna

upprättade bouppteckningen, vilken den 1 juli 1929 inregistrerats hos

rådhusrätten i Lund. Då på grund av nämnda förbiseende i arvsskatt erlagts

271 kronor för mycket, yrkade en av stärbhusdelägarna (den andra

hade avlidit) återbekommande av sistnämnda belopp. Genom resolution den

19 augusti 1932 fann sig länsstyrelsen i Malmöhus län förhindrad att utanordna

beloppet. Kammarrätten och regeringsrätten gjorde ingen ändring i

länsstyrelsens resolution.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr So
-

ll

Regeringsrättens årsbok 1935 not. Fi. 169.

Den 5 juli 1929 avled änkefru Ingrid W., efterlämnande såsom enda dödsbodelägare

en adoptivson. Behållningen i boet efter den avlidna utgjorde

enligt bouppteckning 217,217 kronor. Bland tillgångarna antecknades en

fordran å en person å 35,000 kronor, för vilken fordran som säkerhet lämnats

skuldebrev å sammanlagt enahanda belopp och intecknade i en gäldenären

tillhörig fastighet. Nämnda fordran upptogs i bouppteckningen till

ett värde av 15,000 kronor. Vid bouppteckningens inregistrering vid rådhusrätten

i Norrtälje beräknade rådhusrätten sistnämnda fordrans värde till

35,000 kronor samt beläde bouppteckningen — vars behållning beräknades

till 237,217 kronor — efter avdrag av lösen, 148 kronor, med stämpel till ett

belopp av 12,641 kronor. Hos länsstyrelsen anhöll den avlidnas adoptivson

— med framhållande att vid köpeskillingslikvid den 6 september 1932 i anledning

av exekutiv auktion å den intecknade fastigheten det visat sig, att

köpeskillingen icke räckt till för gäldande av någon del av omförmälda inteckningsbelopp,

samt att det icke funnes utsikt att någonsin av gäldenären

utfå den i bouppteckningen upptagna fordringen, vilket förhållande emellertid

icke kunnat styrkas vid tiden för bouppteckningens inregistrering —- att

erhålla restitution av arvsskatt till ett belopp, motsvarande skillnaden mellan

den skatt, som erlagts, och den skatt, som skulle hava utgått, därest behållningen

i boet beräknats till allenast 217,217 kronor. Genom resolution

den 16 januari 1933 fann länsstyrelsen, enär icke visats föreligga sådant förhållande,

som i 49 § arvsskatteförordningen avsåges, ansökningen icke kunna

bifallas. Kammarrätten, där talan fullföljts, fann med stöd av 49 § 1 mom.

nämnda förordning icke skäl att göra ändring i klandrade resolutionen, och

regeringsrätten gjorde ingen ändring i kammarrättens beslut.

Regeringsrättens årsbok 1936 not. Fi. 396.

Genom muntligt testamente, vilket med visst förbehåll godkänts av samtliga

arvingar, hade R. förordnat, att efter hans död hans hustru skulle under

sin livstid uppbära avkastningen av kvarlåtenskapen, vilken med äganderätt

skulle tillfalla makarnas fosterdotter. I en den 28 juli 1925 upprättad bouppteckning

efter R., vilken avlidit den 3 juli 1925, upptogs dödsboets behållning

till 235,480 kronor. Bouppteckningen inregistrerades vid rådhusrätten

i Borås den 24 augusti 1925 och belädes med stämpel till belopp av

10,243 kronor. I en till länsstyrelsen den 3 september 1934 inkommen skrift

anförde stärbhusdelägarna bland annat: I bouppteckningen hade bland tillgångar

upptagits värdet av 640 aktier i Ö. aktiebolag med 32,000 kronor

samt en dödsboets fordran å nämnda bolag till ett belopp av 156,133 kronor.

Vidare hade i bouppteckningen inom linjen uppförts ansvarsförbindelser å

sammanlagt 444,000 kronor. På grund av förhållanden, sorn inträffat efter

tiden för arvsskattens erläggande, hade nämnda aktier visat sig vara värdelösa,

och stärbhusdelägarna hade nödgats utbyta fordran å bolaget mot preferensaktier

i detsamma, vilka aktier jämväl visat sig vara utan värde. Vidare

bade de i bouppteckningen upptagna ansvarsförbindelserna medfört en

kapitalförlust å 121.224 kronor. Då vid sådant förhållande bouppteckningen

icke bort utvisa någon behållning, yrkade stärbhusdelägarna bland annat, att

erlagd stämpel, utgörande nämnda belopp 10,243 kronor måtte restitueras.

Genom resolution den 22 januari 1935 fann länsstyrelsen, enär stärbhusdelägarna

icke visat någon omständighet av beskaffenhet att jämlikt 49 § 1 mom.

arvsskatteförordningen berättiga dem till restitution av arvsskatt, framställningen

icke kunna bi fallas. Kammarrätten och regeringsrätten, där talan

fullföljts, gjorde ingen ändring i länsstyrelsens beslut.

Bihang lill riksdagens protokoll Ulin. 7 sunil. Nr 23—24. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23-

Nytt juridiskt arkiv, avd. I, 1936 ref. 105.

I en den 21 september 1935 upprättad bouppteckning, vilken den 21 oktober

1935 inregistrerades bos rådhusrätten i Hälsingborg, hade bland skulderna

upptagits de å den avlidnes inkomster under år 1934 belöpande skatterna,

vilka beräknats enligt en den 10 oktober 1935 verkställd uträkning, grundad

å vederbörande taxeringsnämnds beslut (år 1935) angående den avlidnes

taxering. I anledning av anmärkning mot taxeringsnämndens beslut hade

Malmöhus läns prövningsnämnd den 10 oktober 1935 beslutat höjning av

den avlidnes taxering. På grund härav hade den i bouppteckningen upptagna

skuldsumman för skatterna bort ökas med 27,189 kronor, i en den 21

november 1935 till hovrätten över Skåne och Blekinge ingiven ansökning yrkades,

att dödsboet måtte förklaras berättigat att återfå för mycket erlagd

arvsskatt efter 20 °/o eller med 5,437 kronor jämte ränta. I utslag den 23 december

1935 fann hovrätten ansökningen icke kunna upptagas till prövning,

enär den till stöd för ansökningen åberopade omständigheten, att prövningsnämnden

höjt den avlidnes taxering, med hänsyn till vad i ärendet förekommit

ej kunde antagas hava varit vid bouppteckningens inregistrering för rådhusrätten

känd samt i ärendet förty vore fråga om restitution av arvsskatt av

sådan anledning, som omförmäldes i 49 § 1 mom. arvsskatteförordningen, och

restitution alltså skulle sökas i den ordning, som i fråga om restitution av

kronoutskylder vöre föreskriven. Högsta domstolen anförde i utslag den 29

juni 1936: Enär -— även örn, såsom av dåmera vunnen utredning syntes framgå,

prövningsnämndens beslut var känt för rådhusrätten före inregistreringen

— beslutet, enligt vad jämväl upplysts, blivit av vederbörande överklagat

hos kammarrätten, på vars prövning ärendet vöre beroende, fann högsta domstolen

ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag i vad därigenom yrkandet

att återbekomma erlagd arvsskatt funnits ej kunna i förevarande ordning bifallas.

Kungl. Maj:ts resolution den 12 november 1926.

I en till Kungl. Majit ställd, den 29 juni 1926 till finansdepartementet inkommen

skrift hade stärbhusdelägarna efter Johanna A., med förmälan att

vid inregistrering den 30 september 1920 av bouppteckningen efter den avlidna

debiterats och erlagts arvsskatt med 66 kronor högre belop än som rätteligen

bort utgå, under åberopande av 49 § 2 mom. andra stycket arvsskatteförordningen

anhållit örn restitution av nämnda belopp. I utlåtande den 10

augusti 1926 över ansökningen framhöll statskontoret, att i detta fall skulle

med tillämpning av 49 § 2 mom. första stycket av förenämnda förordning

restitution av stämpelavgiften hava sökts hos vederbörande hovrätt inom sex

månader från det skatten blivit erlagd. Då detta ej skett och vad sökandena

anfört till stöd för att framställningen jämlikt andra stycket av berörda moment

2 skulle prövas av Kungl. Majit icke förtjänade avseende, torde restitution

i enlighet med arvsskatteförordningens bestämmelser i detta fall icke

kunna äga rum. Emellertid framhöll statskontoret, att utredningen visade,

att den ifrågavarande bouppteckningen påförts stämpel med ett 66 kronor

högre belopp än som rätteligen bort utgå, och att statsverket således på sökandenas

bekostnad skulle göra en obehörig vinst, därest rättelse icke skedde.

Vid det förhållande att en uppenbar felaktighet i det siffermässiga uträknandet

av skatten blivit begången torde Kungl. Majit med tillämpning av rättsregeln

»missräkning är ingen betalning» och att »evar den finnes bör den först rättas»

kunna förordna örn återbetalning till sökandena av det för mycket erlagda

beloppet. Ränta borde däremot icke utgå, då arvsskatteförordningen

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23-

19

icke komme i tillämpning. Statskontoret hemställde därför örn bemyndigande

att till vederbörande från stämpelmedlen få utbetala ett belopp av 66 kronor.

Genom resolution den 12 november 1926 fann Kungl. Majit den gjorda

ansökningen icke kunna bifallas samt motiverade sitt beslut med, att sökandena

icke styrkt, att ansökningen örn återfående av det ifrågavarande beloppet

icke kunnat inom tid, som stadgades i 49 § 2 mom. första stycket av arvsskatteförordningen

ingivas till vederbörande hovrätt, samt att sådant fall,

som avsåges i andra stycket av nyssnämnda moment, följaktligen icke förelåge.

Kungl. Maj:ts resolution den 30 januari 1931 m. fl.

Behållningen i en den 6 juni 1929 vid vederbörande häradsrätt inregistrerad

bouppteckning hade till följd av felräkning i bouppteckningshandlingen

upptagits till ett belopp, som med 8,000 kronor översteg den verkliga behållningen.

I en till Kungl. Majit ställd, den 2 januari 1931 till finansdepartementet

inkommen skrift hemställdes örn restitution av den för mycket erlagda

arvsskatten. Genom resolution den 30 januari 1931 fann Kungl. Majit

framställningen icke kunna vinna avseende, enär det icke styrkts, att ansökan

örn återfående av ifrågavarande arvsskatt icke kunnat ingivas till vederbörande

hovrätt inom den i 49 § 2 mom. första stycket arvsskatteförordningen

stadgade tiden.

Samma utgång har ett liknande ärende rönt genom Kungl. Maj its resolution

den 9 mars 1934. (På grund av felaktig sammanräkning av i en bouppteckning

ingående poster hade behållningen i boet och i följd härav stämpelavgiften

blivit för högt beräknade.)

Samma utgång har en ansökan om restitution av för mycket erlagd arvsskatt

erhållit genom Kungl. Majits resolution den 16 november 1934. I sistnämnda

fall hade vid inregistrering av bouppteckningen efter sökandenas

moder, som avlidit den 12 januari 1923 och såsom dödsbodelägare efterlämnat

sökandena och deras vid ansökningen avlidne fader, sökandenas arvslotter

stämpelbelagts med tillhopa 298 kronor. I den efter deras den 5 november

1932 avlidne fader upprättade bouppteckningen hade av misstag upptagits

hela boet utan hänsyn till arvslotterna efter modern. Sistnämnda bouppteckning

hade belagts med stämpel till belopp av 715 kronor i stället för såsom

rätteligen bort ske med 240 kronor.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

Bilaga B.

P. M.

Översikt över rättsfall rörande tillämpningen av 123 § taxeringsförordningen

(50 § 1910 års taxeringsförordning).

Regeringsrättens årsbok 1929 not. Fi. 58.

I avgiven deklaration hade en jordbrukare av förbiseende ej verkställt

avdrag med 1,500 kronor för utgifter till i hans jordbruk fast anställd driftspersonal.

Yrkande om rättelse i taxeringen ogillades.

Regeringsrättens årsbok 1932 ref. 64.

Ett bolag taxerades år 1929 i enlighet med bolagets deklaration för inkomst

av rörelse under år 1928 till belopp av 20,090 kronor. I december

1929 yrkade bolaget undanröjande av taxeringarna. Till stöd härför anfördes:

Sedan bolagets verkställande direktör avlidit, hade bolagets räken
skaper

grundligt granskats. Därvid hade befunnits, att hela aktiekapitalet

redan år 1928 varit förbrukat. Balansräkning samt vinst- och förlusträkning

den 31 december 1928 hade varit väsentligen felaktiga. Bolagets rörelse

år 1928 hade i verkligheten gått med en förlust av 22,447 kronor. -—

Bolagets talan ogillades, enär sådana förhållanden icke ansågos föreligga, att

bolaget ägt anföra besvär i den särskilda ordning, varom stadgades i 123 §

taxeringsförordningen.

Regeringsrättens årsbok 1932 not. Fi. 181.

En skattskyldig taxerades år 1928 i enlighet med sin deklaration för realisationsvinst

av fastighet till belopp av 37,270 kronor. På grund av köparens

insolvens hade den skattskyldige under år 1929 nödgats återtaga fastigheten

och i anledning av fastighetsaffären hade han åsamkats förlust i stället

för vinst. I följd härav yrkade den skattskyldige i maj 1930, att taxeringarna

måtte nedsättas med 37,270 kronor. Detta yrkande ogillades, enär

50 § taxeringsförordningen ej vöre tillämplig.

Regeringsrättens årsbok 1934 not. Fi. 60

En person taxerades år 1931 i enlighet med sin deklaration för en realisationsvinst

till belopp av 17,050 kronor samt för en behållen förmögenhet

av 33,170 kronor. I december 1932 yrkade den skattskyldige, att taxeringen

för realisationsvinst och för förmögenhet måtte undanröjas. Han hade icke

erhållit någon vinst å affären —• köparen hade på grund av insolvens ej

kunnat till fullo betala den avtalade köpeskillingen — utan i stället lidit en

förlust på cirka 25,000 kronor. Vid tiden för deklarationens avlämnande

år 1931 hade den skattskyldige ej haft kännedom örn köparens insolvens.

— Allmänna ombudet ansåg 123 § taxeringsförordningen vara tillämplig i

detta fall samt tillstyrkte hos kammarrätten i sak bifall till den skattskyldiges

talan. — Kammarätten och regeringsrätten ansågo nämnda författningsrum

ej vara tillämpligt samt ogillade därför den skattskyldiges talan.

— Hos Kungl. Majit framhöll allmänna ombudet, att han varit tveksam, om

deri skattskyldige i förevarande fall ägde föra talan mot taxeringen i extra

ordinär ordning. Då emellertid den skattskyldige beskattats för en realisationsvinst,

som han icke åtnjutit, och då det med hänsyn till en rättvis

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

21

beskattning synts allmänna ombudet önskvärt, att besvären bleve prövade i

sak, hade allmänna ombudet genom en invändning örn dcsertation ej velat

försvåra en saklig prövning av besvären. Då det utretts, att köparens solvens

vid tiden för ifrågavarande egendoms försäljning varit sådan, att den

skattskyldige med iakttagande av vanlig aktsamhet näppeligen bort räkna

med någon vinst å affären, ansåg sig allmänna ombudet kunna biträda den

skattskyldiges talan.

Regeringsrättens årsbok 1935 not. Fi. 379.

Vederbörande taxeringsnämnd taxerade en person i enlighet med dennes

deklaration för en realisationsvinst av fast egendom till belopp av 25,350

kronor. Prövningsnämnden beräknade realisationsvinsten till ett 6,916 kronor

högre belopp. Häröver anförde den skattskyldige besvär hos kammarrätten

under framhållande, att prövningsnämnden icke bort öka realisationsvinsten

med högre belopp än 6,385 kronor, samt att han i deklarationen

felaktigt uppgivit inköpspriset för fastigheten vara 315,000 kronor i stället

för rätteligen 325,000 kronor. Med hänsyn härtill borde taxeringsnämnden

beräknat realisationsvinsten till 10,000 kronor lägre belopp än som skett. Den

skattskyldige yrkade hos kammarrätten, att taxeringarna i enlighet härmed

måtte rättas. Kammarrätten, som ansåg besvären allenast kunna komma

under prövning, i vad de innefattade yrkande om nedsättning till de av

taxeringsnämnden bestämda beloppen, fastställde taxeringsnämndens beslut.

Regeringsrättens flesta ledamöter gjorde ingen ändring i kammarrättens beslut.

Ett regeringsråd var emellertid skiljaktig och ville återförvisa målet

till kammarrätten för ny prövning, enär »den i deklarationen lämnade, felaktiga

uppgiften angående inköpspriset å förevarande fastighet måste anses

hava tillkommit genom misskrivning eller uppenbart förbiseende, samt klaganden

förty jämlikt 123 § 2 mom. taxeringsförordningen varit berättigad

att hos kammarrätten föra talan för vinnande av rättelse i detta avseende.»

Regeringsrättens årsbok 1936 ref. 27.

Ett bolag hade i sin deklaration å särskilda bilagor uppgivit dels inkomst

av annan fastighet dels ock inkomst av rörelse. För ett par av bolagets

fastigheter redovisades vinst och för en förlust. Vid deklarationen hade fogats

fullständiga utdrag ur bolagets räkenskaper.

Beskattningsnämnderna taxerade bolaget i enlighet med deklarationen.

Över taxeringen anförde bolaget inom natt och år besvär med yrkande örn

rättelse av taxeringen, enär bolaget av förbiseende deklarerat 4,679 kronor

för hög inkomst. Ä rörelsebilagan bade bolaget bort upptaga nämnda belopp

bland avgående poster. Beloppet motsvarade nämligen summan av de

bokförda nettovinsterna å ett par av fastigheterna, 7,928 kronor, minskad

med den bokförda nettoförlusten å en fastighet, 3,249 kronor.

Regeringsrätten återförvisade målet till kammarrätten, som icke upptagit

besvären till prövning. Till stöd härför anförde regeringsrätten att, enligt

vad handlingarna utmärkte, ifrågavarande taxeringar på grund av uppenbart

förbiseende blivit felaktiga, samt bolaget förty jämlikt bestämmelserna

i 123 § 2 mom. taxeringsförordningen vore berättigat att för vinnande av

rättelse i sålunda förclupct förbiseende föra talan över taxeringarna i den

ordning, sorn föreskreves i 124 § förenämnda förordning. (Regeringsrätten synes

därvid hava ansett att, då beskattningsnämnderna av förefintliga handlingar

bort kunna se, alt bolagets deklaration i detta fall varit felaktig, rättelse

till bolagets fördel bort äga rum.)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:408 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om viss ändring av gällande bestämmelser rörande restitution av arvsskatt. a1 i texten