Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande Nr 17

1937-03-02 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1937:17, Bankoutskottets utlåtande Nr 17

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 17.

3

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 2 mars 1937 kl. 12 m.

Utlåtande, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets

styrelse och förvaltning.

För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, som

åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit del av

dels de allmänna protokoll och protokoll över låneärenden, som blivit förda

hos fullmäktige i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1936,

intill vilken dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen

antecknade beslut och åtgärder, till och med den 10 januari 1937, dels den

av riksdagens år 1936 församlade revisorer avgivna berättelsen om granskning

av riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning för tiden 1 juli 1935—

30 juni 1936, dels ock fullmäktiges med utskottets memorial nr 2 överlämnade,

till 1937 års riksdag avgivna berättelse.

Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet

avgiva berättelse över den verkställda granskningen.

l:o.

Inregistrering av stadshypotekskassans obligationer. Revisorerna hava under

§ 3 i sin förenämnda berättelse (sid. 27—28) erinrat, hurusom enligt förordningen

den 17 maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa

av kassan utgivna obligationer skola, för att hava gällande

kraft mot kassan, vara försedda med påteckning, att de blivit inregistrerade

hos riksgäldskontoret. Efter förmälan att de tjänstemän i riksgäldskontoret,

som ombesörjt inregistrering, med fullmäktiges medgivande av kassan

ägt uppbära ersättning för det därmed förenade arbetet, hava revisorerna

gjort följande uttalande:

Utan att ingå på frågan huruvida registrering av dessa obligationer numera

är behövlig eller ej, vilja revisorerna som sin mening framhålla, att

av bestämmelserna i ovan anförda förordning och lydelsen av § 1 i reglementet

för riksgäldskontoret, där det heter, att riksgäldskontoret har till

föremål att utföra alla uppdrag och åligganden, som riksgäldskontoret för

övrigt av rikets ständer eller riksdagen erhållit, måste framgå, att inregistrering

av stadshypotekskassans obligationer är ett åliggande, som åvilar vederbörande

tjänstemän i riksgäldskontoret. Särskild ersättning för det med

inregistreringen förenade arbetet synes därför ej böra utgå.

Med anledning av revisorernas uttalande hava fullmäktige i riksgäldskontoret

i skrivelse till riksdagen den 21 december 1936 — vilken skrivelse finnes

intagen i anslutning till den tryckta revisionsberättelsen (sid. 31—32)

antori följande:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 17.

Utskottet.

Såsom revisorerna jämväl framhållit, hava fullmäktige vid sammankomst

den 9 januari 1936, § 22 i protokollet, tagit under särskild omprövning, huruvida

de tjänstemän, vilka bure ansvaret för registreringen eller biträdde vid

granskningen av obligationerna, borde för framtiden liksom dittills äga rätt

att därför uppbära ersättning av stadshypotekskassan. Fullmäktige beslöto

därvid, att arbetet med registreringen skulle ske utom den ordinarie arbetstiden,

att vid sådant förhållande ifrågavarande tjänstemän skulle äga från

stadshypotekskassan uppbära viss ersättning samt att ersättningsbeloppen

borde i någon mån minskas under vad som varit vanligt och utbetalningen

till tjänstemännen i varje fall anmälas för riksgäldsdirektören, vilken, för den

händelse han ansåge så vara behövligt, borde ingå till fullmäktige med framställning

eller förslag.

Frågan om här berörda ersättningar har sedermera varit föremål för behandling

av bankoutskottet vid 1936 års riksdag. I skrivelse till fullmäktige

den 20 mars 1936 anförde utskottet härom:

''Inom utskottet har ifrågasatts, huruvida icke ersättningen för här avsedda

arbete borde utgå enligt de grunder, som tillämpades beträffande ersättning

till tjänstemän för fullgörande av uppdrag eller arbete, som folie utom tjänstemännens

vanliga tjänstutövning, samt utbetalas av riksgäldskontoret, som

därefter av stadshypotekskassan skulle bereda sig täckning för sålunda utlagda

belopp. Med hänsyn till att en sådan anordning måste innebära en onödig

omgång och då utskottet ansett sig kunna förutsätta, att den kontroll över

utbetalningarna från stadshypotekskassan, som enligt fullmäktiges beslut

hädanefter skall utövas av riksgäldsdirektören, blir i alla avseenden betryggande,

laar utskottet icke funnit anledning intaga en från fullmäktige avvikande

ståndpunkt i förevarande ärende.’

Vid skrivelsen är fogat protokollsutdrag, av vilket framgår att fullmäktigen

Lindqvist — vilken under åberopande av § 1 i reglementet för riksgäldskontoret

reserverat sig mot fullmäktiges ovanberörda beslut den 9 januari

1936 - anhållit att till protokollet få antecknat, att han hänvisade till sin i

reservationen uttalade avvikande mening.

Såsom framgår av fullmäktiges yttrande, var nu förevarande fråga föremål

för behandling av bankoutskottet vid 1936 års riksdag. Då utskottet vidhåller

den ståndpunkt, utskottet da intog, bär utskottet härigenom allenast velat

vad i detta ärende förekommit för riksdagen

omförmäla.

2:o.

Emittering av premieobligationer. Revisorerna hava vidare i sin förenämnda

berättelse (sid. 28—29) gjort följande uttalanden i fråga örn riksgäldskontorets

emittering av premieobligationer:

Med anledning av de anmärkningar, som tidigare riktats mot avbetalningssystemet

vid försäljning av premieobligationer, hava riksgäldsfullmäktige

låtit verkställa en teknisk utredning genom särskilda sakkunniga, vilka förordat,

att postverket skulle åtaga sig avbetalningsförsäljning. Sedermera

träffade riksgäldsfullmäktige överenskommelse med generalpoststyrelsen örn

postverkets deltagande i avbetalningsförsäljning av 1936 års premieobligationer.

De tre förutvarande enskilda kommissionärerna för avbetalningsför
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 17.

5

säljning erhöllo dock även i år tillstånd till försäljning med hänsyn, bland

annat, därtill att erfarenhet av postverkets försäljning först borde vinnas,

innan hela avbetalningsförsäljningen överlätes på detta verk.

Inalles reserverades 90,000 obligationer för försäljning på avbetalning. Av

dessa erhöll postverket 60,000 och de tre enskilda kommissionärerna vardera

10,000. Samtliga kommissionärer placerade på kort tid de dem tilldelade

obligationerna. Det synes därför sannolikt, att avbetalningsförsäljningen

i sin helhet skulle kunna omhänderhavas av postverket, för den händelse

försäljning på avbetalning även framdeles vid eventuellt kommande

emissioner skulle anses böra ifrågakomma, vilket måhända med hänsyn till

den möjlighet att spara, som därigenom öppnas för bredare lager av allmänheten,

kan anses motiverat. Enligt revisorernas mening torde enskilda mellanhänder

i varje fall ej böra ifrågakomma.

Enligt bestämmelserna för avbetalningsförsäljningen ägde en köpare rätt

att fullgöra slutlikvid före den i kontraktet bestämda tiden. Därest slutlikvid

erlades minst tre månader före första vinstutlottningen skulle från köpesumman

avdragas 2 kronor. Eftersom avbetalningspriset var bestämt till

59 kronor per obligation blev sålunda det faktiska priset då 57 kronor.

Sedan det visat sig, att fullmäktige vid fastställandet av priset vid kontantförsäljning

till 52 kronor felbedömt efterfrågan, så att noteringen vid underhandsförsäljningar

å Stockholms fondbörs redan första dagen obligationerna

voro tillgängliga uppgått till 57 å 58 kronor, tvingades fullmäktige att

avbryta försäljningen och att, då den återupptogs, höja priset till 57 kronor.

Därigenom kom skillnaden mellan avbetalningspriset och kontantförsäljningspriset

att bli alltför obetydlig. De köpare, som ägde kännedom om

ovan nämnda avdrag vid tidigare slutlikvid, kunde således på denna omväg

erhålla obligationer till kontantförsäljningspriset, vilket synes revisorerna

hava varit en olämplig anordning.

Särskilt vid köp hos någon av de enskilda kommissionärerna synes en endast

ringa kontant insats hava varit nödvändig för erhållande av obligation.

1 en av dessa kommissionärer bildad lånekassa belånades nämligen premieobligationer

med upp till 55 kronor per obligation. Då priset varit 57 kronor

har alltså en direktutgift av 2 kronor varit tillräcklig. I längden ställer

sig dock dylik belåning dyr, enär låntagare i denna lånekassa har att erlägga

2 kronor 60 öre per obligation halvårsvis i förskott, vilket även vid högsta

belåning per år utgör närmare 9.5 procent, medan premieobligationer i riksbanken

kunna belånas upp till 45 kronor mot en årlig ränta av 2.5 procent

på bekommet belopp.

Vid kontantförsäljningen bestämde riksgäldsfullmäktige för att så många

som möjligt av allmänheten skulle få tillfälle att direkt förvärva obligationer,

att vid riksgäldskontorets kassor till varje köpare finge utlämnas högst

två obligationer. Liknande ransonering beslöts av riksbanken och postverket,

varjämte efter hänvändelse till övriga försäljare, banker, sparbanker,

bankirfirmor etc., begränsning även hos dem uppgives åtminstone i regel hava

förekommit. Revisorerna medgiva att skäl kunna tala för dylik begränsning,

men anse ock att utlämning av exempelvis hel serie till viss köpare — personalen

vid ett företag har i vissa fall förvärvat ett antal premieobligationer

— kan motiveras. Därigenom kan säkerligen i många fall ett önskvärt sparande

stimuleras. Om emellertid en begränsning till visst antal obligationer

till varje köpare anses lämplig eller örn bos någon eller några försäljare större

antal obligationer må kunna erhållas borde enligt revisorernas mening

detta vara bestämt redan vid obligationernas utlämnande till återförsäljarna

och offentligen genom prospekten meddelat allmänheten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

” Bankoutskottets utlåtande Nr 17.

Med anledning av revisorernas uttalanden hava fullmäktige i sin ovanberörda

skrivelse (sid. 32) framhållit, att frågan om uppläggande av ett nytt

premieobligationslån ej på länge syntes bliva aktuell. Vid sådant förhållande

ansåge sig fullmäktige ej böra för närvarande taga ställning till de av revisorerna

framförda synpunkterna utan komme först att i samband med en

framtida eventuell premielånsemission upptaga desamma till omprövning.

Valotta. Med hänsyn till vad fullmäktige anfört har utskottet icke funnit anledning

att nu närmare ingå på de av revisorerna upptagna spörsmålen; vilket utskottet

härmed får för riksdagen

anmäla.

3:o.

Protokoll och berättelser. Vad i revisorernas berättelse eljest blivit anfört

bar utskottet funnit icke vara av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla

något yttrande; och har utskottet vid granskning av fullmäktiges protokoll

och berättelse ej funnit något förhållande, som ansetts böra föranleda

någon anmälan eller hemställan; vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

4:o.

Ansvarsfrihet. Revisorerna hava i sin berättelse anmält, att revisorerna

för sin del tillstyrkte, att ansvarsfrihet måtte beviljas fullmäktige i riksgäldskontoret

för den tid, revisionen omfattat.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende på riksgäldskontorets ställning

och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit

anledning till erinran, samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet

bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet

ej mindre för den av riksdagens år 1936 församlade

revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret

under tiden 1 juli 1935—30 juni 1936 än även för alla

beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges

protokoll från och med den 10 januari 1936 till och med

den 10 januari innevarande år.

Stockholm den 2 mars 1937.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 17.

7

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Ehrnberg, Leifler, Johansson i Friggeråker,

Bjurström*, Berling*, Nilsson i Mölndal och Sundvik;

från andra kammaren: herrar Lovén, Paulsen, Gustavson i Västerås, Svedman, Andersson

i Munkaljungby, Mattsson, Åqvist och Lundberg*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.