Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande Nr 44

1937-04-23 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1937:44, Bankoutskottets utlåtande Nr 44

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

1

Nr 44.

Ankom till riksdagens kansli den 23 april 1937 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning av framställningar angående pensioner

och understöd åt vissa i statens tjänst anställda eller

förut anställda personer m. m.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet

hänvisade framställningar rörande det militära pensionsväsendet samt

beträffande pensioner att utgå dels från anslaget till diverse pensioner och

understöd m. m., dels ock av affärsdrivande verks medel.

Beträffande utredningen i de ärenden, som behandlas i utlåtandet, får utskottet,

i den mån redogörelse i det följande ej lämnas, hänvisa till vederbörande

propositioner och motioner.

A. Militära pensionsväsendet.

l:o.

Ryttmästaren John Harald Rosén. I motion II: 17 hemställer herr von Seth,

»att riksdagen ville medgiva, att ryttmästaren i Kungl. Skånska kavalleriregementet

J. H. Rosén, i likhet med vad riksdagen år 1928 beviljade kaptenerna

Walter och Hartelius, i pensionshänseende får jämställas med de den 1 januari

1928 tvångsvis överförda officerarna av samma årskurs».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Rosén är född den 13 november 1890 och alltså 46 år gammal;

att han den 30 december 1911 utnämnts till underlöjtnant vid förutvarande

Skånska dragonregementet och den 25 februari 1916 befordrats till

löjtnant;

att han från och med den 1 november 1926 tvångsvis överförts till övergångsstat;
att

han den 14 oktober 1918 erhållit avsked med tillstånd att kvarstå lönlös

i regementet och den 29 augusti 1919 åter inträtt å stat samt att han under

tjänstetiden åtnjutit tjänstledighet på grund av sjukdom eller för hälsans

vårdande under perioderna 22 juli—31 augusti 1916, 15 januari—3

februari samt 9 februari—23 mars 1917, 13 oktober 1917—30 augusti 1918,

27 januari—27 februari samt 1 mars—7 juni 1920, 1 augusti 1920—31 juli

1921, samt sedermera från och med den 6 december 1922 under 17 dagar

Bihang till riksdagens protokoll 19.17. 8 sami. Nr 44. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 44-

samma år, under år 1923 under 332 dagar i en följd, därav 296 dagar på

grund av sjukdom, under år 1924 under 91 dagar i en följd, under år 1925

under 253 dagar, därav 234 dagar i en följd på grund av sjukdom, samt under

år 1926 under 30 dagar;

att Kungl. Majit enligt beslut den 17 december 1926 funnit ett av chefen

för förutvarande Skånska dragonregementet den 26 november 1926 avgivet

förslag om befordran av Rosén till ryttmästare i regementet icke kunna

bifallas;

samt att Rosén den 9 december 1927 utnämnts till ryttmästare i regementet.

Över den föreliggande motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat

utlåtande av statskontoret, som hört arméförvaltningens civila departement.

Civila departementet har anfört huvudsakligen följande:

Enär Rosén vid tiden för överföringen till övergångsstat varken vunnit

befordran till ryttmästare i regemente eller uppnått en tjänstålder av 15 år

såsom officer, hade med avseende å honom icke kunnat tillämpas föreskrifterna

i 16 § kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr 429) med vissa bestämmelser

rörande arméns och marinens övergångsstater. Anledningen till att

Rosén icke vunnit befordran till ryttmästare i regemente vid en tid år 1926,

då flertalet övriga beställningshavare, som vunnit sin första officersutnämning

år 1911, erhållit motsvarande befordran, syntes hava varit, att Rosén

under en följd av år åtnjutit tjänstledighet på grund av sjukdom, vilken i

väsentlig grad påverkat hans användande i tjänsten under tiden mellan de

olika sjukdomsfallen.

Med hänsyn till anförda förhållanden och då omständigheterna beträffande

Rosén icke ansetts likartade med dem, som legat till grund för riksdagens

beslut år 1928 (riksd. skr. nr 85, statsutsk. uti. nr 38) beträffande kaptenerna

K. H. Walter och E. Hartelius, hade arméförvaltningens civila departement

uti utlåtanden över tre av Rosén åren 1930, 1934 och 1936 gjorda ansökningar

i syfte att vid uppnådd pensionsålder komma i åtnjutande av ryttmästares

pensionsförmåner förklarat sig sakna anledning hemställa om

avlåtande av proposition till riksdagen om utverkande av medgivande för

Rosén att, oberoende av bestämmelserna i 16 § av åberopade kungörelse,

vinna befordran till ryttmästare å övergångsstat.

Genom särskilda beslut den 7 november 1930, den 8 februari 1935 och

den 18 december 1936 hade Kungl. Maj:t funnit berörda av Rosén gjorda

ansökningar icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Jämlikt 1 mom. b) övergångsbestämmelserna till militära tjänstepensionsreglementet

den 17 maj 1935, nr 167, hade Rosén, som jämlikt 17 § i ovannämnda

kungörelse, nr 429/1925, uppflyttats i löneklass närmast högre än

den för hans beställning gällande högsta löneklassen från och med den 1

januari 1928, tillförsäkrats ett mot sagda löneklassplacering svarande förbättrat

pensionsunderlag.

På grund av vad sålunda anförts, ansåge departementet skäl icke föreligga

för bifall till förevarande motion II: 17 angående ryttmästaren J. H. Roséns

pensionsförmåner.

Statskontoret har anslutit sig till vad arméförvaltningens civila departement

i sitt yttrande anfört.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

3

Under åberopande av vad arméförvaltningens civila departement anfört Utskottet.

och då förevarande fråga vid tre särskilda tillfällen åren 1930, 1935 och 1936

varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning och därvid befunnits icke till någon

Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda, får utskottet avstyrka bifall till den föreliggande

motionen.

Utskottet hemställer förty,

att ifrågavarande motion II: 17 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

B. Anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.

I. Försvarsdepartementet.

2:o.

Förre skrädderiförmannen Axel Henrik Uggla, förre skomakarmästaren

Karl Johan Jansson, förre skräddarmästaren Ernst Otto Leonard Rothstein

och förre skomakeriförmannen Viktor Ernst Olsson (tilläggspensioner).

I en den 5 mars 1937 dagtecknad proposition nr 260 har Kungl. Majit, under

åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att förre skrädderiförmannen

vid Älvsborgs regemente Axel Henrik Uggla, förre skomakarmästaren

vid Värmlands regemente Karl Johan Jansson, förre skräddarmästaren

vid Gotlands infanterikår Ernst Otto Leonard Rothstein och förre

skomakeriförmannen vid Jönköpings-Kalmar regemente Viktor Ernst Olsson

må från och med den 1 januari 1937 under sin återstående livstid från anslaget

till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära — utöver dem författningsenligt

tillkommande pension — tilläggspensioner med följande belopp

för år räknat, nämligen Uggla 660 kronor, Jansson 516 kronor, Rothstein

588 kronor samt Olsson 480 kronor.

Genom kungörelsen den 9 januari 1936 (nr 2) angående ändring i vissa

delar av kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) med avlöningsbestämmelser

för vissa civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet

upptogos från och med den 1 juli 1936 i den vid sistnämnda kungörelse

fogade tjänsteförteckning A såsom extra ordinarie bland annat vissa

arbetsledare och förmän, vilka förut ansetts hänförliga till arbetarpersonal.

För dessa befattningar blev militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj

1935 (nr 167) tillämpligt från och med den 1 juli 1936, då reglementet jämlikt

kungörelse den 31 januari 1936 (nr 23) trädde i tillämpning beträffande

de extra ordinarie tjänstemännen vid försvarsväsendet.

Tidigare hade innehavarna av motsvarande befattningar — med visst undantag,

varom nu ej är fråga — i pensionshänseende varit underkastade tjän
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

stepensionsreglementet för arbetare den 30 juni 1934 (nr 443), alltsedan detta

den 1 januari 1935 trätt i kraft. Enligt sistnämnda reglemente är pensionsåldern

60 år, men må arbetare enligt en den 30 november 1934 utfärdad

kungörelse (nr 570) kunna bibehållas i tjänst intill en levnadsålder, som med

två år överstiger pensionsåldern.

Arméförvaltningens civila departement bär i avgivet utlåtande anfört i

huvudsak följande:

När de ovannämnda nyinrättade extra ordinarie befattningarna skulle tillsättas,

visade det sig, att några av de då i tjänst varande arbetsförmännen

uppnått en sådan ålder, att de med hänsyn till föreskrifterna i 31 § militära

tjänstepensionsreglementet icke utan vidare kunde ifrågakomma till erhållande

av förordnande såsom extra ordinarie tjänstemän.

På framställning av arméförvaltningens intendents- och civila departement

förklarade emellertid Kungl. Majit genom beslut den 15 maj 1936 hinder icke

möta, att vissa närmare angivna anställningshavare antoges att från och med

den 1 juli 1936 vara extra ordinarie tjänstemän med lön enligt den i 6 § ovannämnda

kungörelse den 22 juni 1928 (nr 215) intagna löneplanen, oaktat de

före den 1 juli 1936 uppnått för ifrågakommande extra ordinarie befattning

i militära tjänstepensionsreglementet fastställd pensionsålder av 60 år.

Beträffande den äldste av dessa anställningshavare — sadelmakaren vid

Skånska kavalleriregementet C. J. Roslund, född den 25 januari 1874 — föreskrev

Kungl. Majit tillika, att han, som alltså redan den 25 januari 1936 fyllt

62 år, ej finge efter den 1 juli 1936 bibehållas i tjänst längre än intill dess frågan

om rätt till pension åt honom blivit av statskontoret avgjord.

Med hänsyn till Kungl. Majits ifrågavarande beslut synes det skäligt, att

jämväl de f. d. arbetsförmän, vilka äro födda år 1874 eller senare och innehaft

sådana befattningar, vilka från och med den 1 juli 1936 blivit extra ordinarie

befattningar, komma i åtnjutande av någon pension utöver dem tilldelad

pension jämlikt tjänstepensionsreglementet för arbetare.

De förutvarande befattningshavare, vilka vid bifall till arméförvaltningens

civila departements förberörda förslag skulle komma i åtnjutande av tilläggspension,

äro enligt av civila departementet företagen undersökning såvitt angår

armén följande:

1) förre skrädderiförmannen vid Älvsborgs regemente Axel Henrik Uggla,

vilken är född den 8 maj 1874 och avgick ur tjänst den 7 juli 1935;

2) förre skomakarmästaren vid Värmlands regemente Karl Johan Jansson,

vilken är född den 13 mars 1875 och avgick ur tjänst den 31 december 1935;

3) förre skräddarmästaren vid Gotlands infanterikår Ernst Otto Leonard

Rothstein, vilken är född den 28 september 1874 och avgick ur tjänst den 15

juni 1936; samt

4) förre skomakeriförmannen vid Jönköpings-Kalmar regemente Viktor

Ernst Olsson, vilken är född den 21 juli 1874 och avgick ur tjänst den 31

december 1935.

Dessa f. d. anställningshavare åtnjuta nu enligt arbetarpensionsreglementet

pensioner, uppgående till respektive 1,152, 912, 1,332 och 768 kronor för

år.

Marinförvaltningen och flygförvaltningen hava meddelat, att — såvitt kunnat

utredas — något motsvarande fall icke förefunnes beträffande dessa

ämbetsverks förvaltningsområden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

5

Statskontoret, som icke velat motsätta sig, att framställning gjordes till

riksdagen om beredande av tilläggspension åt de av arméförvaltningens civila

departement omförmälda arbetsförmännen Uggla, Jansson, Rothstein och

Olsson, har föreslagit, att tilläggspensionerna måtte bestämmas till respektive

660, 516, 588 och 480 kronor, motsvarande skillnaden mellan till dem nu

utgående pensionsbelopp enligt arbetarpensionsreglementet och dem tillkommande

pensionsbelopp, om militära tjänstepensionsreglementet varit å dem

tillämpligt.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts förevarande förslag hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må av riksdagen

bifallas.

3:o.

Förre fortlfikationsarbetsförmannen Albert Emanuel Morath. I motion

II: 338 hemställa herrar Lövgren och Hage, »att riksdagen ville bevilja förre

fortifikationsförmannen Albert Emanuel Morath i Hedens by, Överluleå socken,

en pension till det belopp, som brukar tillämpas i dylika fall».

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Morath är född den 25 maj 1875

och alltså snart 62 år gammal;

att han under åren 1899—1902 under sammanlagt tre års tid innehaft anställning

vid statens järnvägars dåvarande sågverk i Sikträsk;

att han under olika perioder åren 1903—1929 haft anställning vid fästningsoch

kasernbyggnadsarbetena i Boden under sammanlagt 18 år 2 månader 7

dagar;

samt att han under tiden 16 januari—1 november 1925, då han icke innehaft

nyss omförmäld anställning, varit sysselsatt med uppförande av en kammarskjutningsbana

vid Bodens artilleriregemente.

över den föreliggande motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat

utlåtande av statskontoret, som hört arméförvaltningens civila departement.

Civila departementet har anfört i huvudsak följande:

Med hänsyn därtill, att Morath slutat sin anställning i statens tjänst vid en

levnadsålder av omkring 54 1/2 år och då, såvitt av handlingarna framginge,

Morath icke på grund av sjukdom nödgats lämna sin anställning vid fästningsoch

kasernbyggnadsarbetena i Boden, syntes det tveksamt, huruvida årlig

pension av statsmedel borde beredas honom. Emellertid hade 1936 års riksdag

(skr. nr 364) i ett med det föreliggande i stort sett likartat fall beviljat

en pension av 504 kronor åt förre fortifikationsarbetsförmannen Leo Vilhelm

Sundström, vilken innehaft anställning vid fästnings- och kasernbyggnadsarbetena

i Boden i sammanlagt 19 Va år och lämnat sin anställning därstädes

vid en levnadsålder av 49 år. I betraktande härav syntes det skäligt, att jämväl

Morath bereddes en årlig pension av 504 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

Statskontoret har anfört följande:

»Såsom arméförvaltningens civila departement i sitt utlåtande erinrat, har

ett med det föreliggande i stort sett likartat fall tidigare varit föremål för riksdagens

prövning. Ärendet gällde pension åt förre fortifikationsarbetsförmannen

L. V. Sundström, vilken innehaft anställning vid fästnings- och kasernbyggnadsarbetena

i Boden under sammanlagt 19 V2 år. Sedan Kungl.

Maj :t genom beslut den 9 mars 1934 funnit en av Sundström gjord ansökning

om pension för sagda anställning icke föranleda någon Kungl. Maj:ts

åtgärd, väcktes motion i frågan till 1935 års riksdag (II: 161). I utlåtande

över motionen anförde bankoutskottet (uti. nr 45, sid. 27), att av utredningen

franninge, att Sundström slutat sin anställning i statens tjänst redan år

1922 viel en levnadsålder av 49 år. Då Sundström alltså ej kvarstått i tjänst

till en ålder, som kunde anses motsvara normal pensionsålder, finge utskottet

— under åberopande jämväl av den ståndpunkt, utskottet förut i liknande

fall intagit — avstyrka bifall till den ifrågavarande motionen. Utskottet hemställde

förty, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vad utskottet sålunda hemställt bifölls av riksdagen.

En förnyad framställning om pension åt Sundström gjordes genom motion

till 1936 års riksdag (11:345). Motionen avstyrktes av bankoutskottet (uti.

nr 20, sid. 7), som förklarade sig sakna anledning att frångå den ståndpunkt,

utskottet vid 1935 års riksdag intagit i ärendet. Mot detta uttalande reserverade

sig en av utskottets ledamöter (uti. sid. 39) under hänvisning till beslut

av 1935 års riksdag ifråga om pension åt förre banarbetaren P. A. Eriksson.

Denne, som var född den 11 maj 1873, hade slutat sin anställning i statens

tjänst redan år 1922, således det år, då han uppnådde 49 års ålder, samt beviljades

av riksdagen på bankoutskottets hemställan (uti. nr 45, sid. 70) en

årlig pension av 504 kronor. Reservanten ansåg, att jämväl Sundström borde

tillerkännas pension med nämnda belopp samt att utskottet bort i sitt yttrande

hemställa härom. Riksdagen (skr. nr 364) biföll vad i reservationen hemställts.

I anledning av vad sålunda förekommit ville statskontoret ej underlåta

framhålla, att ett fortsättande på den inslagna vägen att, på sätt skett i fråga

örn ovannämnda förre banarbetaren P. A. Eriksson och förre fortifikationsarbetsförmannen

L. V. Sundström, bereda pension åt anställningshavare, vilka

av annan anledning än sjukdom slutat sin anställning i statens tjänst före

den ålder, som motsvarar normal pensionsålder, måste leda till betänkliga

konsekvenser. Det torde i sådant hänseende vara tillfyllest att peka på de

talrikt förekommande fall, då innehavare av med pensionsrätt förenad tjänstemannabefattning

slutat sin anställning före uppnådd pensionsålder, utan

att det därvid förutsatts annat än att han därigenom går sin pensionsrätt förlustig.

Vid nu angivna förhållanden och då, såvitt av handlingarna framgår, det

icke är på grund av sjukdom som förmannen Morath slutat sin anställning

i statens tjänst före den ålder, som kan anses motsvara normal pensionsålder,

förmenar statskontoret för sin del, att den väckta motionen om pension åt

Morath icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Utskottet. I likhet med statskontoret vill utskottet framhålla, att ett beviljande av

pensionsförmåner åt anställningshavare, vilka av annan anledning än sjukdom

slutat sin anställning i statens tjänst före normal pensionsålder, kan medföra

betänkliga konsekvenser. Statskontoret har härutinnan särskilt pekat

på de talrikt förekommande fall, då innehavare av med pensionsrätt för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

7

enad tjänstemannabefattning slutat sin anställning före uppnådd pensionsålder,

utan att det därvid förutsatts annat än att han därigenom gått sin

pensionsrätt förlustig. Riksdagen har visserligen tidigare i två fall beviljat

pension åt arbetare, som i likhet med Morath avgått från statsanställning

före uppnåendet av normal pensionsålder. Trots dessa avsteg från den i

övrigt strängt tillämpade regeln, att anställningshavaren vid pensioneringstillfället

bör kvarstå i statens tjänst eller kort dessförinnan hava lämnat anställningen,

finner utskottet sig böra ställa sig avvisande till den nu föreliggande

motionen. Såsom av handlingarna framgår, lämnade Morath sin anställning

redan år 1929 vid en levnadsålder av omkring 54 V2 år utan att avgången

föranletts av sjukdom.

Utskottet hemställer alltså,

att ifrågavarande motion II: 338 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

II. Socialdepartementet.

4:o.

Porslinsfabriksarbetarna Emil Efraim Eklund, Gustaf Efraim Karlsson,

Karl Edvin Geschvindt och Johannes Gottfrid Pettersson (ersättning i anledning

av yrkessjukdom). I en den 5 mars 1937 dagtecknad proposition nr

179 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av

statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, i en med l.o 4.o

betecknad punkt föreslagit riksdagen medgiva, att till Emil Efraim Eklund,

Gustaf Efraim Karlsson, Karl Edvin Geschvindt och Johannes Gottfrid Pettersson

må av det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till diverse

pensioner och understöd m. m. utbetalas ersättningar fran och med

den 1 januari 1937 med belopp, som skulle hava utgått, därest lagen den 14

juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar varit å dem tillämplig.

Till stöd för ovannämnda förslag har föredragande departementschefen

anfört huvudsakligen följande:

Hos de fyra porslinsfabriksarbetare, varom det i föreliggande ärende vore

fråga, hade genom en av dem själva icke påkallad undersökning yrkessjukdomen

stendammslunga konstaterats endast några dagar före den 1 januari 1931,

då den lagändring trädde i kraft, varigenom ämnet stendamm upptagits i

yrkessjukdomslagen såsom sådant ämne, varav yrkessjukdom kunde framkallas.

Då sjukdomen yppats före lagens ikraftträdande, kunde ersättning

jämlikt densamma icke utgå. En lagändring, varigenom ifrågavarande fall

skulle gå in under lagens bestämmelser, ansåge departementschefen icke

böra ifrågakomma.

Departementschefen hade emellertid övervägt, huruvida icke ersättning

skulle kunna beviljas dessa arbetare i annan ordning. För att ersättning

vid sidan av gällande lag skulle medgivas, måste alldeles särskilda skäl kunna

åberopas. Sådana starkt talande skäl av humanitär art förelåge enligt de
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

partementschefens mening i nu ifrågavarande fall. Departementschefen ville

därför föreslå, att ersättning av statsmedel bereddes berörda fyra porslinsfabriksarbetare

i anledning av den yrkessjukdom, vilken de ådragit sig, efter

samma grunder som om gällande lag varit tillämplig å dem. Ersättningarna

torde böra utgå från och med den 1 januari 1937.

Rörande konsekvenserna av ett bifall till vad departementschefen sålunda

föreslagit, ville departementschefen ej bestrida möjligheten att även framdeles

fall kunde förekomma, beträffande vilka tillräckliga skäl för framställning

till riksdagen om beviljande av ersättning kunde förebringas. Departementschefen

hade dock svårt att föreställa sig, att i något större antal fall så

säregna omständigheter skulle kunna åberopas som i de här förevarande.

Under åberopande av vad departementschefen anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl Maj:ts förevarande framställning.

5:o

Förra röntgensköterskan Anna Viktoria Christianson (ersättning i anledning

av yrkessjukdom). Kungl. Majit föreslår i en med 5:o betecknad punkt

i samma proposition riksdagen medgiva, att till förra röntgensköterskan

Anna Viktoria Christianson må av det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till diverse pensioner och understöd m. m. utbetalas ersättning

från och med den 1 juli 1933 med belopp, som skulle hava utgått, därest

lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar varit å henne

tillämplig.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Christianson är född den 20 november 1882 och alltså 54 år gammal;

att hon hade anställning såsom biträde vid röntgenbehandling samt röntgenfotografering

jämte framkallning å medicine doktor Tage Sjögrens privata

röntgeninstitut i Stockholm åren 1902—1921 samt å legitimerade läkaren

doktor Nils Hanssons privata röntgeninstitut därstädes under tiden från

och med den 1 januari 1922 till och med den 30 april 1928, vilken sistnämnda

dag hon på egen begäran lämnade sin anställning;

att hon under sin berörda tjänstgöring till följd av röntgenstrålning ådrog

sig röntgenskador (hudatrofier och hyperkeratoser) å båda händerna, vilka

skador synas hava uppträtt första gången i början av år 1913;

att ifrågavarande skador efter hand förvärrats och år 1933 resulterat i

uppkomsten av ett cancerliknande sår, vilket nödvändiggjort amputation av

vänstra handens pekfinger;

att riksförsäkringsanstalten genom beslut den 14 februari 1934 fann ersättning

enligt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar icke kunna

tillerkännas Christianson, enär hennes sjukdom yppats före den 1 januari

1930, då lagen trädde i kraft;

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

9

att försäkringsrådet genom utslag den 7 september 1934 ej fann skäl göra

ändring i riksförsäkringsanstaltens beslut;

samt att pensionsnämnden i Stockholms stads sjätte distrikt den 19 oktober

1935 avslog en ansökan från Christianson örn pension och därvid beräknade

hennes årsinkomst för den närmaste framtiden till över 400 kronor av hyresagentur.

1 anledning av en vid 1936 års riksdag väckt motion (II: 556) örn pension

åt Christianson anförde bankoutskottet, till vars handläggning motionen hänvisats,

i sitt utlåtande nr 20, punkten 17 följande:

»Det i motionen framställda förslaget är av den art, att det undandrager

sig bedömande efter de grunder, vilka vanligen pläga tillämpas vid beviljande

av pension eller understöd. Christianson har nämligen icke innehaft

anställning i statens tjänst, utan förslaget grundar sig på en önskan att

genom en statspension bringa hjälp åt Christianson, som offrat sin hälsa i

sjukvårdens tjänst. Ehuru utskottet funnit nu förevarande fall vara i hög

grad behjärtansvärt, har utskottet med hänsyn till ärendets säregna beskaffenhet

likväl icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till den föreliggande motionen.

Enligt utskottets mening torde det i första hand böra ankomma på

Kungl. Maj:t att efter därom gjord framställning taga under omprövning,

huruvida och i vad mån förutsättningar kunna vara för handen för tillgodoseende

av motionens syfte.»

I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionen ej någon riksdagens

åtgärd.

Till stöd för Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag har föredragande departementschefen

anfört huvudsakligen följande:

Enligt departementschefens uppfattning förelåge i detta fall sådana i ordets

egentliga mening ömmande omständigheter, att det allmänna icke rimligen

kunde underlåta att träda hjälpande emellan. Christiansons nedsatta

arbetsförmåga vore en direkt följd av ett pionjärarbete i sjukvårdens tjänst,

som utförts under sådana betingelser, att ersättning skulle hava utgått jämlikt

1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar, därest icke övergångsbestämmelserna

lagt hinder i vägen. Av utredningen i ärendet torde

framgå, att ej heller några allvarliga konsekvenser syntes vara att förvänta,

därest förevarande framställning skulle bifallas. I sitt vid 1936 års riksdag

avgivna utlåtande över den då väckta motionen i ämnet hade ock bankoutskottet

funnit ifrågavarande fall vara i hög grad behjärtansvärt, ehuru utskottet

med hänsyn till frågans säregna beskaffenhet ansett, att densamma

borde i första hand prövas av Kungl. Maj:t. Under sådana förhållanden

vore departementschefen benägen att tillstyrka, att ersättning av statsmedel

i någon form utginge till Christianson. Lämpligast syntes departementschefen

därvid vara, att Christianson bereddes ersättning enligt samma grunder, som

skulle hava gällt, därest lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar varit

tillämplig å henne. Jämlikt av riksförsäkringsanstalten lämnad uppgift

innebure detta i huvudsak, att Christianson tillerkändes en livränta å 1,000

kronor för år, räknat från och med den 1 juli 1933. Skulle invaliditetsgraden

ökas, komme livräntan alt i motsvarande grad förhöjas.

Utskottet delar departementschefens uppfattning därom, att omständigheterna

i förevarande fall äro sådana, att staten icke rimligen kan underlåta att

Utskottet
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

träda hjälpande emellan genom beviljande av understöd. Mot det förslag,

som Kungl. Maj:t i sådant avseende framställt, har utskottet icke funnit anledning

till erinran.

Utskottet hemställer förty,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna

riksdagens bifall.

6:o.

Förre textilarbetaren Johannes Brodd. I likalydande motionerna I: 56 av

herr Nilsson, Theodor, jämte två av första kammarens övriga ledamöter och

II: 148 av herr Andersson i Mölndal jämte två av andra kammarens övriga

ledamöter har hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att till Johannes

Brodd måtte, utan hinder av gällande preskriptionsbestämmelser, utbetalas

den ersättning, vartill han enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete

kan anses berättigad.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Brodd är född år 1897; att han

den 15 november 1920 under arbete för lantbrukaren Otto (kson Tingdals i

Backa, Göteborg, räkning ådrog sig en ryggskada; att Brodd i anledning härav

tillerkändes sjukpenning från riksförsäkringsanstalten för tiden till och med

den 31 januari 1921; att han enligt egen uppgift därefter icke hade några men

av ifrågavarande kroppsskada; att han den 22 oktober 1934 under arbete för

Mölnlycke väveriaktiebolags räkning ånyo drabbades av ett olycksfall och

därvid ådrog sig en kontusion i nedre delen av ryggen; att Ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolaget

Textil, varest Brodd vid nyssnämnda olyckstillfälle

var försäkrad, i anledning av olycksfallet tillerkände honom sjukpenning

för viss tid till och med den 17 mars 1935, efter vilken tid han enligt

ett för honom den 26 mars 1935 utfärdat läkarintyg var återställd utan väsentligt

men efter olycksfallet; att försäkringsbolaget Textil genom beslut den

30 mars 1935 förklarade, att då den Brodd övergångna skadan, efter upphörande

av därav förorsakad sjukdom, icke kunde anses medföra nedsättning

av Brodds arbetsförmåga med minst tio procent, Brodd ej vöre berättigad

till livränta; att sedan till försäkringsbolaget inkommit ett för Brodd den

29 april 1935 utfärdat läkarintyg, utvisande att han lede av vissa besvär från

ryggen, försäkringsbolaget genom beslut den 18 maj 1935 förklarade, att

enär Brodds dåvarande tillstånd icke kunde anses förorsakat av olycksfallet

den 22 oktober 1934, ytterligare ersättning icke skulle utgå; att försäkringsrådet,

varest Brodd häröver anförde besvär, genom utslag den 31 januari

1936 fann besvären icke föranleda någon försäkringsrådets åtgärd; att Brodd

i en den 11 mars 1936 till riksförsäkringsanstalten inkommen, den 9 i samma

månad dagtecknad skrift anhöll att utbekomma ytterligare ersättning för

ovannämnda den 15 november 1920 honom övergångna kroppsskada; att

riksförsäkringsanstalten genom beslut den 18 mars 1936 förklarade, att, då

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 44-

11

mera än tio år förflutit utan att en eventuell fordran från Brodds sida på

grund av sistnämnda olycksfall hos anstalten bevakats och samma fordran

förty jämlikt förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om

kallelse å okända borgenärer finge anses gentemot anstalten preskriberad,

anstalten funne sig icke kunna upptaga frågan om ytterligare ersättning i anledning

av olycksfallet till prövning; att försäkringsrådet, varest Brodd häröver

anförde besvär, genom utslag den 12 juni 1936 ej fann skäl göra ändring

i överklagade beslutet; att Brodd i en till försäkringsbolaget Textil ingiven

skrift av den 29 juli 1936 hemställde, att bolaget måtte till förnyad prövning

upptaga frågan om livränta åt honom, och till stöd för ansökningen åberopade

ett för honom den 23 juli 1936 av legitimerade läkaren Bertil von Friesen

utfärdat intyg av innehåll, att Brodd efter det honom den 22 oktober

1934 övergångna olycksfallet varit oförmögen till arbete ävensom att det finge

anses ostridigt, att därest Brodd icke drabbats av detta olycksfall, han

alltjämt skulle varit i stånd att utföra arbete i normal omfattning; att försäkringsbolaget

den 13 augusti 1936 förklarade, att bolaget intet kunde åtgöra

i den av Brodd anförda riktningen; att försäkringsrådet, varest Brodd

häröver anförde besvär, i skrivelse den 10 september 1936 under hänvisning

till sitt förenämnda utslag den 31 januari 1936 meddelade, att försäkringsrådet

funnit Brodds framställning icke föranleda någon rådets åtgärd; att doktor

von Friesen i ett den 27 januari 1937 utfärdat intyg uttalat, dels att vid

röntgenundersökning av Brodd den 28 november 1934 konstaterats en hoptryckning

av tvenne ländkotor med någon krökning av ryggraden, tydande

på sviter efter en broltskada å ryggraden av icke alltför färskt datum, och

dels att intet funnes, som talade mot antagandet att Brodd ådragit sig nämnda

brottskada år 1920, samt att det syntes vara ifrågavarande äldre skada, som

vore främsta orsaken till Brodds sedermera inträdda invaliditet, samt att

Brodd enligt uppgift saknar tillgångar för sitt och sin familjs uppehälle.

över den föreliggande motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat

utlåtande av riksförscikringsanstalten, som anfört bland annat följande:

Sedan anstalten inhämtat, att Brodd den 28 november 1934 undergått röntgenundersökning

å Mölndals lasarett, hade anstalten införskaffat röntgenplåtarna

och för yttrande överlämnat desamma jämte handlingarna i ärendet

till docenten i medicinsk radiologi vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet,

medicine doktorn E. L. R. Lysholm. Denne hade i ett den 25 februari

1937 avgivet utlåtande anfört, att ingen gammal eller färsk fraktur av kotkroppar

eller hägar förelåge. Däremot funnes vissa närmare angivna sjukliga

förändringar i ländryggraden och intervertebrnldisken, beträffande vilka det

vöre ytterst osannolikt, att desamma uppkommit genom det år 1920 angivna

olycksfallet. Anstalten bade vidare inhämtat yttrande från sin överläkare

professorn A. Troell. Enligt anstaltens mening lämnade tillgängliga handlingar

icke tillräckliga upplysningar för bedömande av i vilken grad Brodds

arbetsförmåga vore nedsatt. På grund av vad sålunda förekommit syntes,

även örn Brodd icke skulle anses hava jämlikt förordningen örn tioårig preskription

och örn kallelse å okända borgenärer förlorat någon rätt till ersättning

enligt olycksfallsförsäkringslagen i anledning av det honom den 15

november 1920 övergångna olycksfallet, ytterligare sådan ersättning icke hava

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

kunnat på grund av detta olycksfall tillerkännas honom enligt nämnda lag.

Vid sådant förhållande hade anstalten icke ansett erforderligt att ingå på

frågan, huruvida Brodd, därest samband mellan olycksfallet och hans nuvarande

besvär förelegat, borde beredas särskild ersättning utom ramen av

gällande olycksfallsförsäkringslag.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, lider Brodd för närvarande

av vissa sjukliga förändringar i ryggraden. I ärendet är vidare upplyst, att

Brodd vid två särskilda tillfällen åren 1920 och 1934 varit utsatt för olycksfall

under arbete, i anledning varav sjukpenning jämlikt bestämmelserna i

olycksfallsförsäkringslagen tillerkänts honom. Frågan om ytterligare ersättning

åt Brodd på grund av nämnda båda olycksfall har sedermera vid särskilda

tillfällen varit föremål för prövning såväl av riksförsäkringsanstalten

och olycksfallsförsäkringsbolaget Textil som av försäkringsrådet. Vad angår

frågan om ersättning åt Brodd i anledning av det tidigare olycksfallet

har sålunda riksförsäkringsanstalten genom beslut den 18 mars 1936, däri

försäkringsrådet enligt beslut den 12 juni 1936 ej gjort ändring, funnit Brodds

ersättningstalan icke kunna upptagas till prövning, enär mera än tio år förflutit

utan att en eventuell fordran från Brodds sida i anledning av nyssnämnda

olycksfall hos anstalten bevakats. I fråga om ersättning på grund

av det Brodd år 1934 övergångna olycksfallet har försäkringsbolaget Textil

genom särskilda beslut, däri försäkringsrådet ej gjort ändring, förklarat, att

då den Brodd förorsakade skadan efter upphörande av därav förorsakad

sjukdom icke kunde anses medföra nedsättning av hans arbetsförmåga med

minst tio procent, Brodd ej vore berättigad till livränta.

I sitt över den nu föreliggande motionen avgivna utlåtande har riksförsäkringsanstalten

anfört, att även om Brodd icke skulle anses hava jämlikt

gällande preskriptionsbestämmelser förlorat någon rätt till ersättning enligt

olycksfallsförsäkringslagen i anledning av det tidigare olycksfallet, ytterligare

sådan ersättning icke syntes kunna tillerkännas honom enligt nämnda

lag, enär något samband mellan olycksfallet och Brodds nuvarande sjukdomstillstånd

icke kunnat påvisas.

Med hänsyn till vad sålunda i ärendet förekommit och då riksförsäkringsanstalten

icke kunnat konstatera, att samband föreligger mellan Brodds nuvarande

sjukdom och det honom år 1920 övergångna olycksfallet, har utskottet

funnit sig icke kunna i anledning av motionen tillstyrka, att genom beslut

av riksdagen särskild ersättning skulle tillerkännas Brodd.

Utskottet vill emellertid i detta sammanhang erinra, att legitimerade läkaren

Bertil von Friesen i läkarintyg den 23 juli 1936 uttalat, att Brodd efter

det honom år 1934 övergångna olycksfallet varit oförmögen till arbete, ävensom

att därest han icke drabbats av delta olycksfall han alltjämt skulle varit

i stånd att utföra arbete i normal omfattning. Det synes utskottet med hänsyn

till vad sålunda intygats icke vara helt uteslutet, att det ifrågavarande

olycksfallet bidragit till Brodds nuvarande sjukdomstillstånd, varigenom han

försatts i det läget, att han svårligen kan sörja för sitt eget och sin familjs

uppehälle. Den omständigheten att Brodd ändock icke kunnat tillerkännas

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 44-

13

ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen har synts utskottet tyda på, att

lagen i sin nuvarande utformning är alltför ''restriktiv. Enligt utskottets mening

framstår det såsom ett önskemål, att en uppmjukning av lagstiftningen på

ifrågavarande område kommer till stånd i syfte att öka möjligheterna för

beredande av ersättning i sådana fall, då, såsom här synes vara förhållandet,

nedsättning av arbetsförmågan skäligen kan antagas hava samband med

ett olycksfall. Då det emellertid icke torde ankomma på bankoutskottet att

taga initiativ i här avsedda spörsmål, har utskottet nu endast velat uttala

sina sympatier för en lagändring i nyss antydda riktning.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner I: 56 och II: 148 icke må till

någon riksdagens åtgärd föranleda.

7:o.

Förre handlanden John Högström. I motion I: 167 hemställer herr Ström,

Fredrik, »att riksdagen måtte besluta att åt f. d. handlanden John Högström,

Brooklyn, N. Y., U. S. A., lämna en livränta med 1,000 kronor för år räknat

under hans återstående livstid eller ock på annat sätt bereda honom erforderlig

hjälp».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Högström är född den 15 september 1860 och alltså 76 år gammal;

att han år 1880 utvandrade till Amerikas förenta stater;

att han åren 1890—-1898 uppehöll sig i olika länder i Europa, varunder

han försörjde sig genom förevisande av den s. k. Edisonska fonografen;

att han under år 1898 återvände till Sverige samt öppnade en kaférörelse

i Göteborg, vilken rörelse han det påföljande året överflyttade till Borås;

att han, närmast i följd av ett tvistigt ekonomiskt mellanhavande med en

i hans tjänst anställd person, under år 1899 invecklades i vissa rättegångar,

vilkas utgång för honom medförde ej blott ekonomiska svårigheter utan

även avsevärda psykiska påfrestningar;

att han åren 1901—1904 åtnjöt anstaltsvård för psykisk sjukdom;

att han under år 1904 ånyo begav sig till Amerika, varest han med vissa

avbrott vistats till år 1936;

att han under sin vistelse i Amerika upphört att vara svensk medborgare

och i stället förvärvat amerikanskt medborgarskap;

att han, efter att under år 1935 hava företagit ett besök i Sverige, efter

därom uttryckt önskan på statens bekostnad återsänts till Amerika den 20

juni 1935;

att han, som jämväl under år 1936 besökt Sverige, den 16 maj 1936

likaledes på egen begäran på statens bekostnad återsänts till Amerika;

att kostnaderna för Högströms hemsändanden till Amerika, respektive 415

kronor 67 öre och 447 kronor, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 19 juli 1935

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

och den 4 juli 1936 avförts å det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till fattigvård och barnavård enligt den nordiska fattigvårdskonventionen

m. m.;

att Högström efter senaste hemsändandet vid ankomsten till Amerika erhållit

ett belopp av 100 dollars, motsvarande 391 kronor, vilket sistnämnda

belopp jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 4 juli 1936 avförts å femte huvudtitelns

anslag till extra utgifter;

att han den 16 december 1936 ånyo anlänt till Sverige och för närvarande är

omhändertagen för vård å Stockholms stads sjukhus å Beckomberga;

att Högström har två barn, en dotter, som är änka och bosatt i Stockholm,

samt en son, som är bosatt i New York;

samt att Högström icke synes vara i stånd att försörja sig själv och ej

heller kan påräkna underhåll av sina barn.

Beträffande Högströms levnadsomständigheter i övrigt får utskottet hänvisa

till innehållet i förevarande motion jämte vid densamma såsom bilaga fogad

promemoria av professor Alfred Petrén. Här må endast erinras, att i motionen

göres gällande, att Högström genom en serie av olyckliga omständigheter

och lagarnas och institutionernas brister råkat i oförvållade svårigheter.

Högströms vård å Beckomberga bekostas av Stockholms stad, som emellertid,

i den mån ersättning icke kan utfås av hans barn, äger rätt att därför

erhålla ersättning av staten enligt 60 och 61 §§ fattigvårdslagen. Sådan ersättning

beviljas av Överståthållarämbetet och utgår från femte huvudtitelns

förslagsanslag till fattigvård i allmänhet. Enligt av Kungl. Majit den 20

december 1935 med stöd av 51 § fattigvårdslagen fastställd vårdtaxa utgår

sådan ersättning med ett belopp av 4 kronor för dag.

Såsom förutsättning för rätt till ersättning av staten för fattigvård åt den,

som ej är svensk medborgare, stadgas i 61 § 2 mom. fattigvårdslagen, att

fattigvårdsstyrelsen inom viss tid gjort framställning om den nödställdes

hemsändande. Sådan framställning har gjorts av Stockholms stads sjukhusdirektion

hos Överståthållarämbetet, som icke funnit skäl bifalla framställningen.

Är Högströms dotter villig att mottaga honom i sin vård och anses detta

ur medicinsk synpunkt lämpligen kunna ske, kan hon för hans vård och

underhåll påräkna understöd av fattigvårdsnämnden, vilket bestämmes efter

behovsprövning. Under förutsättning att Högström är för sitt underhåll uteslutande

hänvisad till fattigvården, torde det understöd, han därifrån kan

erhålla, komma att uppgå till omkring 60 kronor i månaden, vartill kommer

ersättning av kostnaden för kläder ävensom vid behov kostnadsfri läkarvård

och läkemedel. Även för sålunda utgivet understöd utgår ersättning av

staten i nyss angiven ordning.

Utskottet. Till stöd för yrkandet att staten i förevarande fall skulle träda hjälpande

emellan genom att tillerkänna Högström en livränta eller annan liknande för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

15

mån har i motionen anförts, att Högström på grund av vissa olyckliga omständigheter

samt lagarnas och institutionernas brister råkat i oförvållade

svårigheter. Även örn handläggningen av de rättstvister, i vilka Högström

varit invecklad, måhända kan sägas hava kännetecknats av en enligt nutida

uppfattning väl långt driven formalism, har utskottet — som i ärendet

rådgjort sig med riksdagens justitieombudsman — dock icke kunnat finna,

att myndigheterna därvid skulle hava i något avseende åsidosatt gällande lagföreskrifter

till förfång för Högströms sak. Några försummelser eller övergrepp

från myndigheternas sida torde därför icke kunna åberopas såsom skäl

för att staten skulle lämna Högström gottgörelse för hans lidanden. Icke

heller lärer en dylik åtgärd kunna grundas på förmenta bristfälligheter i rättsväsendet.

Under sådana förhållanden kan utskottet för sin del icke tillstyrka

den föreliggande motionen. Utskottet får i detta sammanhang erinra, att —

såsom närmare framgår av ovan lämnade redogörelsen — Högström, vars

återsändande till Amerika icke synts böra ifrågakomma, åtnjuter och för

framtiden kan beräknas komma att åtnjuta försörjning, för vilken kostnaden

i sista hand faller på staten.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion I: 167 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

»I

III. Ecklesiastikdepartementet.

8:o.

Förra småskollärarinnan Hanna Laura Löfstedt, född Larsson. I

motion II: 242 hemställer herr Lindmark, »att förra lärarinnan inom Lövångers

skoldistrikt Hanna Laura Löfstedt, född Larsson, må, räknat från

den 1 januari 1937, under sin återstående livstid från statens pensionsanstalt

uppbära, utöver henne nu tillkommande avgiftspension från allmänna pensionsförsäkringen

samt henne framdeles tillkommande s. k. uppskjuten pension,

en årlig pension å 600 kronor».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Hanna Laura Löfstedt är född den 21 oktober 1893 och alltså 43 år

gammal;

att hon innehaft anställning såsom lärarinna vid Blacke fasta mindre folkskola

i Lövångers skoldistrikt under tiden 31 augusti 1913—30 juni 1926;

att enligt utdrag av protokoll, hållet vid sammanträde med Lövångers församlings

skolråd den 3 februari 1926, skolrådet på förekommen anledning beslutat

tillskriva Löfstedt, huruvida hon icke funne med sin egen fördel förenligt

att frivilligt uppsäga sin tjänst före den 1 mars 1926 för att frånträda

densamma den 30 juni 1926;

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

att Löfstedt härefter på egen begäran erhållit avsked från sin befattning

berörda den 30 juni 1926;

att hon under sin omförmälda anställningstid åtnjutit tjänstledighet på

grund av styrkt sjukdom under tiden 24 september—20 december 1921 samt

för enskilda angelägenheter under tiderna 1 november—19 december 1925

och 7—31 januari 1926;

att hennes löneförmåner under vartdera av åren 1924 och 1925 uppgått till

närmare 2,000 kronor jämte förmån av fri bostad om 1 rum och kök;

att hon enligt ett för henne den 9 september 1931 av provinsialläkaren G.

Bjerner utfärdat intyg behandlats av Bjerner för facialisförlamning, troligen

på reumatisk bas, under år 1920 och för reumatism i höger arm år 1924,

samt alltsedan år 1929 lidit av kronisk ledgångsreumatism, för vilken sjukdom

hon vårdats dels i hemmet dels ock å Umeå lasaretts avdelning för reumatiska

patienter;

att enligt nyssnämnda läkarintyg hennes ifrågavarande åkommor till väsentlig

del synts hava uppkommit genom hennes vistelse i kalla och dragiga

lokaler;

att enligt ett den 2 augusti 1932 av doktor Bjerner avgivet läkarutlåtande

för ansökan om pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring hennes

arbetsförmåga på grund av kronisk ledgångsreumatism ansetts nedsatt till en

tredjedel eller mindre av den för fullt arbetsför person normala arbetsförmågan,

vilken nedsättning jämväl ansetts vara av bestående natur;

att hon från och med den 1 februari 1932 uppbär avgiftspension från pensionsstyrelsen

med 34 kronor 80 öre för år;

att hon från och med den 1 februari 1932 enligt beslut av statens pensionsanstalt

den 21 juli 1933 från anstalten uppbär s. k. uppskjuten pension, uppgående

inklusive pensionsförhöjning och dyrtidstillägg till sammanlagt 84

kronor för år;

att hon sedan den 13 juni 1923 är i äktenskap förenad med hemmansägaren

Erik Emanuel Löfstedt i Fjällbyn samt att makarna hava tre barn, födda

den 8 november 1925, den 14 februari 1929 och den 8 oktober 1933;

att enligt ett av kyrkoherden i Lövångers församling den 19 januari 1937

utfärdat intyg, grundat på uppgifter från vederbörliga taxerings- och kommunalmyndigheter,

fru Löfstedt icke varit inkomsttaxerad under år 1936

samt att hennes man, vilken är ägare till två jordbruksfastigheter med taxeringsvärden

av resp. 8,700 och 5,000 kronor, under samma år varit påförd

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp av 1,700 kronor

men däremot icke för något beskattningsbart belopp;

samt att vederbörande folkskolinspektör den 20 januari 1937 vitsordat, att

Löfstedts förenämnda tjänstgöring icke givit anledning till erinran från inspektörens

sida, ävensom uttalat, att enär Löfstedts avgång ur tjänsten ej varit

frivillig skäl finge anses föreligga att bereda henne en skälig pension för hennes

återstående levnad, eftersom återinträde i tjänstgöring på grund av hennes

sjuklighet ej längre kunde komma i fråga.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

17

Till stöd för den föreliggande motionen har bland annat anförts, att 1932

års riksdag efter framställning av Kungl. Majit (prop. nr 94) beviljat förra

småskollärarinnan Augusta Söderlund, född Lundh, en årlig pension av 600

kronor utöver henne tillkommande s. k. uppskjuten pension.

över förevarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande

av statskontoret, som hört statens pensionsanstalt och skolöverstyrelsen.

Skolöverstyrelsen har ansett starkt bärande skäl vara förebragta till stöd

för ifrågavarande motion, vilken fördenskull av överstyrelsen tillstyrkts.

Statens pensionsanstalt har anfört huvudsakligen följande:

Därest s. k. uppskjuten pension till Löfstedt hade beräknats efter de grunder,

som skulle tillämpas, då avgången varit föranledd av tjänstens indragning,

skulle årsbeloppet blivit 483 kronor, vartill skulle kommit pensionsförhöjning

och dyrtidstillägg med resp. 81 och 108 kronor årligen.

Pensionsanstalten hade tidigare — bland annat i det av motionären åberopade

ärendet rörande pension åt förra småskollärarinnan Augusta Söderlund,

född Lundh — ansett sig böra framhålla, att starka betänkligheter

reste sig mot att i enskilda fall bevilja tillägg till de pensioner, som pensionsreglementet

tillerkände i förtid avgående befattningshavare. Dessa betänkligheter

hade delats av statskontoret och hade vunnit beaktande jämväl

av Kungl. Maj:t och riksdagen, men i vissa fall hade statsmakterna dock

ansett de föreliggande omständigheterna dels vara så ömmande, att billighetsskäl

motiverade bifall, och dels vara så säregna, att ett bifall ej behövde

befaras medföra några mera vittgående konsekvenser.

Vid bedömande av frågor sådana som den nu föreliggande syntes böra

beaktas, att i de nya statliga pensionsreglementena den ståndpunkt, som intagits

till en i förtid avgående befattningshavares pensionsrätt, vore avgjort

liberalare än i äldre bestämmelser. Statens pensionsanstalts reglemente

hade dock — om man bortsåge från vad som stadgats för en enstaka delägargrupp,

nämligen befattningshavarna vid landsbygdens polisväsen •— icke

i detta avseende undergått någon förändring, och det syntes vara angeläget

att ej genom beslut i enskilda fall binda en blivande revision av bestämmelserna

vid någon viss linje.

Vad det nu förevarande fallet beträffade förelåge visserligen ömmande

omständigheter, men i övrigt förefunnes ej skäl av den art, som föranlett

beviljande av pension åt den ovannämnda lärarinnan Söderlund. I fråga örn

Löfstedt vore det iråkad sjukdom och de särskilda omständigheterna i samband

med avgången, som åberopades. Den sjukdom, som gjort Löfstedt oförmögen

till arbete, syntes emellertid ej hava förelegat vid hennes avskedstagande, ehuru

vissa omständigheter tydde på att orsaker till dess uppkomst kunde spåras

tillbaka till skolarbetet. Och avgången från tjänsten finge anses hava varit

frivillig, även örn viss påtryckning syntes hava ägt rum; i allt fall syntes det

ej kunna åberopas, att avgången föranletts av ingripande från statens sida.

Under sådana förhållanden funne pensionsanstalten omständigheterna i

ärendet knappast vara av den art, att de till fullo motiverade understödjande

åtgärder från statsverkets sida. Skulle emellertid så anses vara fallet

och pension åt Löfstedt därför beviljas, finge pensionsanstalten i fråga örn

dennas belopp anföra, att några mera tungt vägande skäl ej syntes föreligga

att frångå vad i motionen därvidlag föreslagits.

Bihang till riksdagens protokoll 19117. S saini. AV 44.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

Statskontoret har anfört följande:

Vid behandlingen av det av motionären åberopade ärendet rörande pension

åt förra småskollärarinnan Augusta Söderlund, född Lundh, hade såväl

vederbörande departementschef (prop. nr 94/1932) som bankoutskottet

(uti. nr 30/1932, sid. 9) uttalat principiella betänkligheter mot att frångå de

bestämmelser i reglementet för statens pensionsanstalt, som vore meddelade

i fråga om beräkningen av pension åt befattningshavare, som före uppnådd

pensionsålder avginge ur tjänst. Såväl departementschefen som utskottet

hade emellertid ansett, att sådana ömmande omständigheter och särskilda

förhållanden i övrigt förelåge i nämnda fall, att ett mindre årligt understöd

utöver den uppskjutna pensionen kunde anses motiverat. Utskottet hade sålunda

erinrat om att Söderlund intjänat mer än 33 tjänstår, att hon alltså

innehade den tjänstålder, som erfordrades för hel pension, ävensom att bland

de delägare i statens pensionsanstalt, vilka dittills med rätt till uppskjuten

pension avgått före uppnådd pensionsålder, förutom Söderlund icke funnes

någon, som uppnått för hel pensions erhållande föreskriven tjänstålder.

Vad nu föreliggande fall beträffade vore enligt statskontorets mening —

särskilt med beaktande av att Löfstedts lärarinneanställning icke omfattat

längre tid än omkring 12 år 10 månader — omständigheterna icke sådana,

att de liksom i fallet Söderlund motiverade ett särskilt understöd från statens

sida. Med hänsyn härtill och till vad statens pensionsanstalt i ärendet

anfört förmenade statskontoret, att den väckta motionen icke borde föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Utskottet. Med hänsyn till de omständigheter i samband med Löfstedts avgång ur

tjänst, för vilka ovan redogjorts, finner sig utskottet böra tillstyrka, att Löfstedt,

som lider av kronisk ledgångsreumatism — enligt läkarintyg till väsentlig

del uppkommen genom vistelse i olämpliga skollokaler — tillerkännes

pension av statsmedel. Emot storleken av den i motionen föreslagna pensionen

— 600 kronor för år — har utskottet icke funnit anledning till erinran.

Pensionen torde, räknat från och med den 1 januari 1937, böra tillkomma

Löfstedt utöver avgiftspension från pensionsstyrelsen och s. k. uppskjuten

pension från statens pensionsanstalt samt bestridas från anslaget till diverse

pensioner och understöd m. m.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 242, må

medgiva, att förra småskollärarinnan Hanna Laura Löfstedt,

född Larsson, må — utöver avgiftspension och henne tillkommande

s. k. uppskjuten pension — räknat från och med

den 1 januari 1937 under sin återstående livstid från anslaget

till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig

pension av 600 kronor.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

19

C. Affärsdrivande verks medel.

I. Trafikmedel.

9:o.

Förre hårarbetaren Sven Johnsson. I motion II: 15 har herr Blomquist

hemställt, »att riksdagen måtte besluta att bevilja f. d. banarbetaren vid S. J.

Sven Johnsson, Lekaryd, Kronobergs län, årligt understöd till belopp riksdagen

torde finna skäligt».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Johnsson är född den 1 november 1861 och alltså 75 år gammal;

att han enligt egen uppgift åren 1886—1905, med undantag av åren 1895—

1896, då han varit arbetsförman vid enskilt järnvägsbygge, under olika tidsperioder

varit anställd vid statens järnvägsbyggnader;

att han, likaledes enligt egen uppgift, åren 1906—1907 tjänstgjort såsom linjearbetare

vid telegrafverket;

att han under vissa tidsperioder åren 1908—1920 varit anställd såsom banarbetare

vid statens järnvägar;

att hans anställning vid statens järnvägar upphörde den 3 november 1920;

att han enligt intyg av vederbörande kommunalnämndsordförande är ägare

till en jordbrukslägenhet, taxeringsvärderad till 2,100 kronor, samt att hans

och hans hustrus årliga inkomster av vederbörande pensionsnämnd uppskattats

till omkring 400 kronor;

samt att han enligt ett för honom den 19 december 1936 utfärdat läkarintyg

på grund av reumatisk värk och allmän kraftnedsättning tidvis är till arbete

helt oförmögen.

över den förevarande motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat

utlåtande av statskontoret, som hört järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har upplyst, att Johnsson hos styrelsen anhållit om pension

eller understöd men att styrelsen lämnat ansökningen utan bifall, enär

Johnssons vederbörligen styrkta anställningstid i statstjänst allenast uppgått

till 12 år 9 månader samt förty varit av för kort omfattning för att berättiga

till pension eller gratifikation jämlikt föreskrifterna i Kungl. Maj:ts

brev den 18 december 1925. Vid förnyad undersökning hade inga ytterligare

uppgifter rörande Johnssons anställningstid kunnat styrkas. Järnvägsstyrelsen

ansåge sig därför böra avstyrka bifall till den föreliggande motionen.

Statskontoret har i ärendet anfört, att med hänsyn till den korta anställningstid

i statstjänst — sammanlagt 12 år 9 månader — som i förevarande

fall kunnat styrkas och då Johnssons anställning upphört redan år 1920, ämbetsverket

i likhet med järnvägsstyrelsen ansåge, att ifrågavarande motion

icke borde till någon riksdagens åtgärd föranleda.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

Utskottet.

Enligt utskottets mening har i förevarande ärende icke förebragts utredning

om tjänstgöring i den omfattning, att densamma bör föranleda beslut

om pension. På grund härav avstyrker utskottet åtgärd i anledning av

motionen och hemställer,

att förevarande motion II: 15 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

10:o.

Arbetsförmannen Johan Olof Nygren. I motion II: 19 hemställer herr

Lövgren, »att riksdagen ville tillerkänna förre arbetaren och arbetsförmannen

Johan Olof Nygren i Bjurånäs, Bjurå av Båneå kommun och Norrbottens

län en pension till det belopp, som kan vara lämpligt med hänsyn till

hans långa anställningstid».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Nygren är född den 12 januari 1870 och alltså 67 år gammal;

att han enligt ett den 15 juni 1897 av vederbörande arbetsledare utfärdat

intyg innehaft anställning såsom smed vid vägbyggnaden Glommersträsk—

Ruskträsk under en tid av 1 år 6 månader;

att han enligt egen uppgift åren 1898—1902 varit anställd vid statens järnvägars

byggnadsarbeten;

att han åren 1902—1916 innehaft anställning vid statens järnvägars byggnadsarbeten

under sammanlagt 3 år 9 månader 16 dagar;

att han sedan år 1917 innehaft anställning såsom arbetsförman inom Råneå

revir med en sammanlagd tjänstetid av 16 år 5 månader;

att hans arbetsinkomster under åren 1932—1936 uppgått till i medeltal

omkring 1,800 kronor per år;

samt att han enligt intyg av vederbörande kommunalnämndsordförande

är mindre bemedlad och på grund av sin ålder i stort behov av understöd.

över den föreliggande motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat

utlåtande av statskontoret, som hört domänstyrelsen och järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har anfört, att av den jämförelsevis långa tid, varunder

Nygren arbetat i statens tjänst, såvitt kunnat styrkas allenast 3 år 9 månader

16 dagar, vilka infallit före år 1917, utgjorts av arbete åt statens järnvägar.

Vid sådant förhållande har det synts styrelsen, att därest pension

skulle kunna tillerkännas Nygren densamma i varje fall icke borde utgå av

statens järnvägars trafikmedel.

Domänstyrelsen har med förmälan att någon ansökan om pension icke av

Nygren ingivits till styrelsen samt under hänvisning till en inom styrelsens

statistikkontor verkställd utredning — enligt vilken bestämmelserna i kungörelsen

den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensione
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

21

ring av viss arbetarpersonal i statens tjänst skulle varit å Nygren tillämpliga,

därest han hos styrelsen gjort ansökan om erhållande av pension — tillstyrkt,

att Nygren beviljades en årlig pension av förslagsvis 696 kronor att

utgå ur statens domäners fond från och med dagen näst efter den, då han

avgått ur domänverkets tjänst.

Statskontoret har anfört följande:

Såvitt handlingarna i ärendet utvisade, hade Nygrens anställnings- och avlöningsförhållanden

varit sådana, att tjänstepensionsreglementet för arbetare

vore tillämpligt å honom. Jämlikt kungörelsen den 30 november 1934 (nr

570) med föreskrifter angående entledigande efter uppnådd pensionsålder

av arbetare i statens tjänst, å vilka tjänstepensionsreglementet för arbetare

ägde tillämpning, hade Nygren vid reglementets ikraftträdande eller kort

tid därefter bort entledigas från sin anställning i domänverkets tjänst med

rätt att åtnjuta pension. Domänstyrelsen syntes emellertid vara oförhindrad

att nu — efter meddelande av avsked åt Nygren — bevilja honom pension

enligt nyssnämnda pensionsreglemente. Vid sådant förhållande kunde

däremot kungörelsen den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående

pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst — med hänsyn

till bestämmelserna i 1 § av densamma — icke i förevarande fall äga tilllämpning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts funne statskontoret någon riksdagens

åtgärd i anledning av motionen icke påkallad.

Såsom statskontoret i ärendet anfört, hava Nygrens anställnings- och avlöningsförhållanden

varit sådana, att tjänstepensionsreglementet för arbetare

är tillämpligt å honom, varför Nygren vid reglementets ikraftträdande eller

kort tid därefter bort entledigas från sin anställning vid domänverket med

rätt att åtnjuta pension. Emellertid torde domänstyrelsen vara oförhindrad

att nu, efter meddelande av avsked åt Nygren, bevilja honom pension enligt

nämnda pensionsreglemente. Vid sådant förhållande synes den föreliggande

motionen icke böra föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer därför,

att förevarande motion II: 19 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

ll:o.

Förre ban- och byggnadsarbetaren Frans Ferdinand Nyström. I motion

II: 90 hemställer herr Bräde fors jämte fyra av andra kammarens övriga ledamöter,

»att riksdagen måtte besluta bevilja f. d. ban- och byggnadsarbetaren

vid statens järnvägar Frans Ferdinand Nyström i Sandträsk pension

i enlighet med de grunder, som gälla för viss arbetspersonal i statens

tjänst».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Nyström är född den 10 november 1875 och alltså 61 år gammal;

att han åren 1907—1931 under vissa tidsperioder innehaft anställning vid

utskotta*

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande Nr 44-

statens järnvägar såsom ban- och byggnadsarbetare samt såsom tillfällig

banvakt, därvid hans sammanlagda styrkta anställningstid uppgått till 14

år 1 månad 12 dagar;

att han enligt ett för honom den 20 november 1934 utfärdat läkarintyg

samma dag tagits under läkarbehandling för lungtuberkulos, varvid hans

arbetsförmåga befunnits nedsatt med 75 procent;

samt att han på grund av nämnda sjukdom är oförmögen till förvärvsarbete.

över den föreliggande motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat

utlåtande av statskontoret, som hört järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har upplyst, att Nyström hos styrelsen anhållit örn pension

eller understöd men att styrelsen lämnat ansökningen utan bifall, enär

Nyströms vederbörligen styrkta anställningstid i statstjänst allenast uppgått

till 14 år 1 månad 12 dagar samt förty varit av för kort omfattning för att

berättiga till pension eller gratifikation jämlikt föreskrifterna i Kungl. Maj:ts

brev den 18 december 1925. Vid förnyad undersökning hade inga ytterligare

uppgifter rörande Nyströms anställningstid kunnat styrkas. Järnvägsstyrelsen

ansåge sig därför böra avstyrka bifall till den föreliggande motionen.

Statskontoret har anfört, att Nyströms sammanlagda anställningstid i statens

tjänst enligt ämbetsverkets mening vöre för kort för att pension borde

beviljas. Ämbetsverket funne därför, att förevarande motion icke borde till

någon åtgärd föranleda.

Utskottet. Under åberopande av vad järnvägsstyrelsen och statskontoret i ovannämnda

utlåtanden anfört får utskottet avstyrka bifall till den föreliggande motionen.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion II: 90 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

II. Statens vattenfallsverks medel.

12:o.

Anläggningsarbetaren Johan August Karlsson Roth. I motion II: 87 hava

herrar Olsson i Mellerud och Hult hemställt, »att riksdagen måtte besluta

medge anläggningsarbetaren Johan August Karlsson Roth, Vänersborg, ett

årligt understöd med belopp, som efter prövning kan befinnas skäligt».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Roth är född den 4 maj 1867 och alltså nära 70 år gammal;

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 44. 23

att han innehaft fast anställning vid Kronobergs regemente under tiden

I december 1888—19 oktober 1895;

att han åren 1903—1936 under olika tidsperioder innehaft arbetsanställningar

vid fästnings- och kasernbyggnaderna i Boden, vid statens järnvägsbyggnader

och vid statens vattenfallsverk, därvid hans sammanlagda styrkta

anställningstid uppgått till omkring 18 år 5 månader;

att han enligt uppgift dessutom under vissa icke närmare angivna tider

innehaft olika arbetsanställningar vid av entreprenörer ledda statsarbeten;

att han enligt intyg av vederbörande fattigvårdsstyrelses ordförande är

medellös;

samt att han enligt ett för honom den 21 december 1936 utfärdat läkarintyg

befunnits förete symptom på åderförkalkning, sockersjuka och kraftnedsättning

i armarna samt på grund härav är för framtiden oförmögen till

arbete.

över den förevarande motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat

utlåtande av statskontoret, som hört järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har framhållit, att Roths sammanlagda arbetstid vid

statens järnvägsbyggnader utgjort allenast 4 år 7 månader 1 dag, en tid som

i omfattning syntes vida understiga Roths sammanlagda anställningstider

vid statens vattenfallsverk. På grund härav och då Roths anställning vid

sistnämnda verk läge betydligt närmare i tiden än anställningen vid statens

järnvägsbyggnader, ansåge sig styrelsen icke kunna tillstyrka, att pension

tillerkändes Roth av statens järnvägars trafikmedel.

Vattenfallsstyrelsen har i ärendet anfört följande:

Frågan om pension till Roth enligt kungörelsen den 7 december 1934 (nr

585) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens

tjänst hade på därom gjord ansökan redan prövats av vattenfallsstyrelsen,

varvid Roth åberopat sig på en genom arbetsbetyg styrkt anställning vid

statens järnvägsbyggnader, statens vattenfallsverk samt fästnings- och kasernbyggnaderna

i Boden av omkring 18 år 5 månader. Då endast omkring

II år 3 månader av anställningstiden uppnåtts före fyllda 60 år, hade ansökningen

icke kunnat bifallas av styrelsen. De i ärendet åberopade anställningarna

hos entreprenörer hade icke specificerats och ännu mindre

styrkts, varför någon hänsyn till desamma icke syntes kunna tagas i förevarande

sammanhang. Då beviljande av riksdagspension i sådana fall som

det förevarande skulle komma att göra det i nämnda pensionskungörelse intagna

villkoret om viss anställningstid före 60 års ålder illusoriskt, ansåge

sig vattenfallsstyrelsen icke böra tillstyrka bifall till den förevarande motionen.

Statskontoret har anfört följande:

Enligt vad handlingarna i ärendet utvisade, innehade Roth en sammanlagd

anställningstid av 18 år 5 månader i statens tjänst. Då av nämnda tid

allenast omkring 11 år 3 månader fullgjorts före uppnåendet av 60 levnadsår,

kunde pension icke beviljas honom jämlikt kungörelsen den 7 december

1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal

i statens tjänst (2 §). Med hänsyn emellertid till den jämförelsevis

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

långa sammanlagda anställningstiden i statens tjänst syntes det statskontoret

rimligt, att, på sätt i tidigare liknande fall skett, genom riksdagsbeslut någon

pension av statsmedel tillerkändes Roth. Beträffande pensionens storlek

ville statskontoret erinra, att jämlikt 6 § nyssnämnda kungörelse vid en

anställningstid understigande 20 år pensionsbeloppet utgjorde 540 kronor

för år, dock att, där särskilda skäl därtill föranledde, pensionen kunde

bestämmas till lägre belopp. En pension å 500 kronor för år syntes statskontoret

i förevarande fall lämpligt avvägd.

Utskottet. Såsom av den nu förebragta utredningen framgår, uppfyller Roth icke

förutsättningarna för erhållande av pension enligt kungörelsen den 7 december

1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal

i statens tjänst. Roth hade nämligen icke vid den tidpunkt, då

han uppnådde 60 års ålder, under sammanlagt 15 år innehaft statsanställning.

Då emellertid Roth under tillhopa nära 18 V2 år arbetat i statens

tjänst, finner utskottet sig — under hänvisning till vad statskontoret i detta

ärende anfört och under åberopande av innevarande års riksdags på utskottets

tillstyrkan i liknande fall fattade beslut (se bankoutskottets uti. nr 23

p. 10, 19 och 20) — böra förorda, att Roth tillerkännes pension av statsmedel.

Pensionens belopp synes i anslutning till vad som tidigare beviljats åt arbetare

med ungefär samma anställningstid som Roth böra fastställas till

504 kronor för år.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 87,

må medgiva, att anläggningsarbetaren Johan August Karlsson

Roth må, räknat från och med den 1 januari 1937, under

sin återstående livstid uppbära en årlig pension av 504

kronor, att utgå av statens vattenfallsverks medel.

Stockholm den 23 april 1937.

På bankoutskottets vägnar:

BJ. HOLMGREN.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Ehrnberg, Lindley, Leffler, Bjurström, Berling, Nilsson

i Mölndal, Danielsson och Bodin i Visby;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Paulsen, Andersson i Falkenberg, Osberg,

Svedman, Frankenberg, Andersson i Munkaljungby och Mattsson.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 44.

25

Reservationer:

vid punkten 3 (ang. pension åt förre fortifikationsarbetsförmannen Albert

Emanuel Morath):

av herr Paulsen, som ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava

följande lydelse:

»Med hänsyn till i detta ärende föreliggande omständigheter och då 1936

års riksdag i ett med det nu förevarande i stort sett likartat fall beviljat en

pension av 504 kronor åt förre fortifikationsarbetsförmannen Leo Vilhelm

Sundström, får utskottet tillstyrka, att Morath tillerkännes pension med samma

belopp. På grund härav hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 338,

må medgiva, att förre fortifikationsarbetsförmannen Albert

Emanuel Morath må från och med den 1 januari 1937 under

sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner och

understöd m. m. uppbära en årlig pension av 504 kronor.»;

samt

av herr Berling;

vid punkten 7 (ang. pension åt förre handlanden John Högström):

av herr Danielsson, som ansett, att utskottets yttrande och förslag bort

hava följande lydelse:

»Till stöd för---den föreliggande motionen.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande---åtgärd föranleda.»

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 8 sami. Nr 44.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:439 Skrivelse till Konungen, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd dt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m s. 6 i texten