Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående pensionsförbättring för viss lokomotivpersonal vid statens järnvägar.

1937-05-13 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1937:62, Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående pensionsförbättring för viss lokomotivpersonal vid statens järnvägar.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 62.

5

Nr 62.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1937 kl. 12 m.

Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående pensionsförbättring

för viss lokomotivpersonal vid statens järnvägar.

I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande

motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 112 av herr

Johanson, Karl August, jämte två av kammarens övriga ledamöter samt

den andra inom andra kammaren under nr 240 av herr Werner i Hultsfred

jämte två av kammarens övriga ledamöter, har hemställts, »att riksdagen

måtte besluta, såsom föreslogs i Kungl. Maj:ts proposition nr 222 år 1934

och i särskild motion, att lokomotivförare, lokomotiveldare och maskinbiträde

i pensionshänseende skola tillhöra 13:de, 8:de och 7:de lönegraderna och

att riksdagens beslut må avse jämväl redan pensionerade lokomotivförare

och lokomotiveldare.»

I fråga om motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen

I: 112.

I proposition nr 222/1934 angående rätt till tjänstepension för tjänstemän,

tillhörande den civila statsförvaltningen, och för arbetare i statens

tjänst erinrade chefen för finansdepartementet i förevarande sammanhang

därom, att 1930 års pensionssakkunniga i sitt den 5 september 1932 avgivna

betänkande med förslag till civilt tjänstepensionsreglemente m. m. ifrågasatt

särskilda förhöjda pensionsunderlag för några grupper av befattningshavare

vid kommunikationsverken. Sålunda hade för lokomotivförare (12 :e

lönegraden) och lokomotiveldare (7:e lönegraden), med hänsyn till de till

dessa tjänstemän utöver lönen utgående s. k. lokomotivtjänstpenningarna,

föreslagits pensionsunderlag, som skulle innefatta omkring I 2|3 av den inkomst

av lokomotivtjänstpenningar, som befattningshavarna i genomsnitt

uppbure för år och vilken beräknats till 266, respektive 136 kronor. Framställningar

om ytterligare höjning av pensionsunderlagen för lokomotivpersonalen

hade hos Kungl. Majit gjorts av sammanslutningar bland nämnda

personal. Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet hade

chefen för finansdepartementet ansett sig böra tillstyrka ett tillgodoseende

av nämnda yrkanden. För lokomotivpersonalen borde därvid tillämpas de

pensionsunderlag och pensionsavdrag, som gällde för lönegrader närmast

högre än dem, till vilka befattningshavarna hörde, d. v. s. de underlag och

avdrag, som vore fastställda för 13:e, respektive 8:e lönegraderna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoulskottets utlåtande Nr 62.

I en i anledning av propositionen nr 222/1934 inom första kammaren

väckt motion nr 344 yrkades vidare, bland annat, att därest riksdagen beslutade,

att pensionsunderlagen för lokförare och lokeldare vid statens järnvägar

skulle vara de för 13 :e respektive 8:e lönegraderna gällande, pensionsunderlaget

för maskinbiträden i loktjänst måtte fastställas till detsamma,

som gällde för 7:e lönegraden.

I utlåtande nr 60 i anledning av berörda proposition m. m. anförde bein koutskottet

i förevarande sammanhang, bland annat, att utskottet för sin del

icke kunde tillstyrka, att för lokomotivpersonalen skulle på grund av dessa

befattningshavare tillkommande särskilda inkomster i tjänsten göras ett undantag

från gällande regler med avseende å relationen mellan fast lön och

pensionsunderlag. Ett beslut i sådan riktning skulle, såvitt utskottet kunde

döma, vara ägnat att medföra konsekvenser beträffande andra befattningshavare

med särskilda inkomster i viss tjänstgöring, icke minst för befattningshavare,

vilka liksom lokomotivpersonalen på grund av sin tjänstgöring

hade regelbundna inkomster av reseersättning i en eller annan form. Utskottet

avstyrkte alltså bifall till såväl Kungl. Maj:ts förslag sorn det i

motionen nr 344 framlagda förslaget i denna del.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag i förevarande avseende.

Över förevarande motioner har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat

utlåtande av statskontoret, som hört järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har anfört huvudsakligen följande:

»I fråga om lokomotivförare och lokomotiveldare har kommunikationsverkens

lönekommitté i sitt år 1919 avgivna betänkande (sid. 74) såsom sin

åsikt framhållit bland annat, att det ur löneteknisk synpunkt skulle innebära

en stor fördel, om till dessa befattningshavare utgående lokomotivtjänstpenningar

kunde omföras till ordinarie avlöning, men att kommittén

dock icke ansåge sig kunna tillstyrka en sådan omföring, vilken jämväl

skulle bliva hart när omöjlig att praktiskt genomföra. Av detta uttalande

får anses framgå, att viss hänsyn tagits till lokomotivtjänstpenningarna vid

lokomotivförarnas och lokomotiveldarnas inplacering i nu gällande löneplan.

Såsom styrelsen tidigare i utlåtande den 31 oktober 1932 över 1930 års

pensionssakkunnigas förslag till civilt pensionsreglemente framhållit, synes

den påyrkade pensionsförbättringen i vad den avser lokomotivförare och

lokomotiveldare därför hava ett visst fog för sig.

Vad däremot angår maskinbiträde i lokomotivtjänst torde lokomotivtjänstpenningarna

icke haft något inflytande på lönegradsplaceringen. Vid befattningens

inrättande år 1933 hänfördes den till 6 lönegraden, enär denna

löneställning ansågs närmast motsvara de arbetsuppgifter, som ankomma

på biträde å elektrolok. Att märka är dessutom, att lokomotivtjänstpenningar

till maskinbiträde utgå endast med tredjedelen av dylik ersättning till lokomotivförare.

En uppflyttning av ifrågavarande maskinbiträden i pensionshänseende

synes styrelsen därför knappast vara motiverad.

En med lokomotivtjänstpenningarna i viss mån likartad speciell ersättningsform

vid statens järnvägar äro seglingspenningarna, vilka tillkomma

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 62.

7

viss ångfärjepersonal. Denna personal har också gjort framställning att med

hänsyn till berörda ersättning erhålla förbättrad ställning i pensionshänseende,

vilken framställning dock icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

övriga vid statens järnvägar förekommande särskilda ersättningar

äro icke av sådan beskaffenhet, att de i förevarande avseende kunna komma

i betraktande.

Styrelsen anser sig slutligen böra framhålla att — även örn en förbättring

i pensionsliänseende för lokomotivpersonalen i viss mån kan anses motiverad

— med genomförandet av en dylik åtgärd torde böra tillsvidare anstå

i avvaktan på resultatet av den hos 1936 års lönekommitté nu pågående löneutredningen.

»

Statskontoret har anfört följande:

»Den särskilda ersättning, som sedan gammalt tillkommit lokomotivpersonalen

under beteckningen milpenningar, uppdelas genom Kungl. Maj:ts

skrivelse till järnvägsstyrelsen den 31 januari 1913 (S. F. nr 66) angående

ändring i kungörelsen den 31 december 1897 (nr 123) med tidigare bestämmelser

i ämnet i reseersättning och lokomotivljänstpenningar. Järnvägsstyrelsen

hade i skrivelse till Kungl. Majit den 25 november 1911 föreslagit

en sådan uppdelning och därvid i fråga om lokomotivtjänstpenningarna

bland annat yttrat följande.

''Såsom skäl för att över huvud taget en särskild gottgörelse i denna form

bör tillkomma lokomotivpersonalen vid tågtjänst, utöver den reseersättning,

som densamma i enlighet med förut angivna grunder skulle erhålla, kan

anföras dels, såsom ovan framhållits, att personalen anses böra erhålla en

ersättning, som hänför sig till det presterade arbetet och sålunda verkar såsom

en sporre att flitigt tjänstgöra, dels ock att lokomotivpersonalens under

alla förhållanden synnerligen krävande tjänstgöring är av väsentligen olika

beskaffenhet inom olika tågslag, varför en ersättning bör utgå, vilken är

avpassad efter den mer eller mindre ansträngande tjänstgöringen.’

''Vid avvägningen av lokomotivtjänstpenningarnas storlek har styrelsen

utgått därifrån, att summan av reseersättningen och lokomotivtjänstpenningarna

i allmänhet borde uppgå till ungefär samma belopp som milpenningarna

enligt nu gällande grunder. Det torde nämligen med visshet kunna

antagas, att då 1906 års löneregleringskommitté uppgjorde sitt förslag till

arvoden åt lokomotivpersonalen, detta skett under den förutsättning, att åtminstone

ingen minskning skulle äga rum i personalens inkomst av milpenningar.

’

Såsom järnvägsstyrelsen vidare i sitt yttrande i nu föreliggande ärende

erinrat, har kommunikationsverkens lönekommitté i sitt år 1919 avgivna betänkande

framhållit, bland annat, att det ur löneteknisk synpunkt skulle innebära

en stor fördel örn de lill lokomotivförare och lokomotiveldare utgående

lokomotivtjänstpenningarna kunde omföras till ordinarie avlöning, men

att kommittén dock icke ansåge sig kunna tillstyrka en sådan omföring, vilken

jämväl skulle bliva hart när omöjlig alt praktiskt genomföra. De av

kommittén här anförda synpunkterna föranledde ingen erinran från departementschefens

sida (prop. 391/1919 sid. 52), och beträffande kommitténs

förslag till lönegradsplacering för berörda befattningshavare ifrågasattes ej

någon ändring.

De här återgivna uttalandena torde få anses giva ett visst stöd för upp
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 62.

Utskottet.

fattningen, att den omständigheten, att lokomotivpersonalen tillerkänts förmånen

av lokomotivtjänstpenningar, ej varit utan inverkan vid samma personals

placering i lönehänseende vid 1919 års lönereglering samt att det förty

vore skäligt, att vid bestämmandet av pensionsunderlag för nämnda personal

viss hänsyn tages jämväl till ifrågavarande särskilda förmån.

Enligt statskontorets mening bör emellertid, såvitt möjligt, undvikas att —

såsom ett bifall till motionerna skulle innebära — sätta vissa tjänstemannagrupper

inom en större tjänstemannakår med nyreglerad avlöning i särställning

i pensionshänseende därigenom, att pensionsunderlagen för dem bestämmas

till andra belopp än som i övrigt gälla inom de lönegrader, till vilka

de äro hänförda. Då härtill kommer, alt det för närvarande möter svårighet

att överblicka konsekvenserna av ett bifall till vad i motionerna föreslagits,

och att de statliga befattningshavarnas — och därmed även lokomotivpersonalens

— avlöningsförhållanden genom den 1936 års lönekommitté anbefallda

utredningen inom en nära framtid torde komma under allmän omprövning,

vill statskontoret i likhet med järnvägsstyrelsen förorda, att med

avgörandet av förevarande fråga måtte tillsvidare anstå i avvaktan på resultatet

av sagda lönerevision.»

Såväl järnvägsstyrelsen som statskontoret hava anfört, att, då de statliga

befattningshavarnas — och därmed även lokomotivpersonalens — avlöningsförhållanden

inom en nära framtid torde komma under allmän omprövning

genom den 1936 års lönekommitté anbefallda utredningen, med avgörandet

av förevarande fråga synes böra anstå i avvaktan på resultatet av sagda

lönerevision. Utskottet ansluter sig till den av nämnda ämbetsverk sålunda

uttalade uppfattningen. På grund härav får utskottet avstyrka, att åtgärd

nu vidtages i motionernas syfte.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motioner I: 112 och II: 240 icke må till

någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 maj 1937.

På bankoutskottets vägnar:

BJ. HOLMGREN.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg*, Ehrnberg, Leffler*, Bjurström, Berling,

Nilsson i Mölndal, Danielsson* och Bodin i Visby;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Lovén, Paulsen*, Andersson i Falkenberg,

K. A. Westman, Gustavson i Västerås, Osberg och Andersson i Lindome.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1937

742911

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.