Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående pensionsförbättring för viss lokomotivpersonal vid statens järnvägar.
1937-05-13 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1937:62, Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående pensionsförbättring för viss lokomotivpersonal vid statens järnvägar.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 62.
5
Nr 62.
Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1937 kl. 12 m.
Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående pensionsförbättring
för viss lokomotivpersonal vid statens järnvägar.
I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 112 av herr
Johanson, Karl August, jämte två av kammarens övriga ledamöter samt
den andra inom andra kammaren under nr 240 av herr Werner i Hultsfred
jämte två av kammarens övriga ledamöter, har hemställts, »att riksdagen
måtte besluta, såsom föreslogs i Kungl. Maj:ts proposition nr 222 år 1934
och i särskild motion, att lokomotivförare, lokomotiveldare och maskinbiträde
i pensionshänseende skola tillhöra 13:de, 8:de och 7:de lönegraderna och
att riksdagens beslut må avse jämväl redan pensionerade lokomotivförare
och lokomotiveldare.»
I fråga om motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen
I: 112.
I proposition nr 222/1934 angående rätt till tjänstepension för tjänstemän,
tillhörande den civila statsförvaltningen, och för arbetare i statens
tjänst erinrade chefen för finansdepartementet i förevarande sammanhang
därom, att 1930 års pensionssakkunniga i sitt den 5 september 1932 avgivna
betänkande med förslag till civilt tjänstepensionsreglemente m. m. ifrågasatt
särskilda förhöjda pensionsunderlag för några grupper av befattningshavare
vid kommunikationsverken. Sålunda hade för lokomotivförare (12 :e
lönegraden) och lokomotiveldare (7:e lönegraden), med hänsyn till de till
dessa tjänstemän utöver lönen utgående s. k. lokomotivtjänstpenningarna,
föreslagits pensionsunderlag, som skulle innefatta omkring I 2|3 av den inkomst
av lokomotivtjänstpenningar, som befattningshavarna i genomsnitt
uppbure för år och vilken beräknats till 266, respektive 136 kronor. Framställningar
om ytterligare höjning av pensionsunderlagen för lokomotivpersonalen
hade hos Kungl. Majit gjorts av sammanslutningar bland nämnda
personal. Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet hade
chefen för finansdepartementet ansett sig böra tillstyrka ett tillgodoseende
av nämnda yrkanden. För lokomotivpersonalen borde därvid tillämpas de
pensionsunderlag och pensionsavdrag, som gällde för lönegrader närmast
högre än dem, till vilka befattningshavarna hörde, d. v. s. de underlag och
avdrag, som vore fastställda för 13:e, respektive 8:e lönegraderna.
6
Bankoulskottets utlåtande Nr 62.
I en i anledning av propositionen nr 222/1934 inom första kammaren
väckt motion nr 344 yrkades vidare, bland annat, att därest riksdagen beslutade,
att pensionsunderlagen för lokförare och lokeldare vid statens järnvägar
skulle vara de för 13 :e respektive 8:e lönegraderna gällande, pensionsunderlaget
för maskinbiträden i loktjänst måtte fastställas till detsamma,
som gällde för 7:e lönegraden.
I utlåtande nr 60 i anledning av berörda proposition m. m. anförde bein koutskottet
i förevarande sammanhang, bland annat, att utskottet för sin del
icke kunde tillstyrka, att för lokomotivpersonalen skulle på grund av dessa
befattningshavare tillkommande särskilda inkomster i tjänsten göras ett undantag
från gällande regler med avseende å relationen mellan fast lön och
pensionsunderlag. Ett beslut i sådan riktning skulle, såvitt utskottet kunde
döma, vara ägnat att medföra konsekvenser beträffande andra befattningshavare
med särskilda inkomster i viss tjänstgöring, icke minst för befattningshavare,
vilka liksom lokomotivpersonalen på grund av sin tjänstgöring
hade regelbundna inkomster av reseersättning i en eller annan form. Utskottet
avstyrkte alltså bifall till såväl Kungl. Maj:ts förslag sorn det i
motionen nr 344 framlagda förslaget i denna del.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag i förevarande avseende.
Över förevarande motioner har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som hört järnvägsstyrelsen.
Järnvägsstyrelsen har anfört huvudsakligen följande:
»I fråga om lokomotivförare och lokomotiveldare har kommunikationsverkens
lönekommitté i sitt år 1919 avgivna betänkande (sid. 74) såsom sin
åsikt framhållit bland annat, att det ur löneteknisk synpunkt skulle innebära
en stor fördel, om till dessa befattningshavare utgående lokomotivtjänstpenningar
kunde omföras till ordinarie avlöning, men att kommittén
dock icke ansåge sig kunna tillstyrka en sådan omföring, vilken jämväl
skulle bliva hart när omöjlig att praktiskt genomföra. Av detta uttalande
får anses framgå, att viss hänsyn tagits till lokomotivtjänstpenningarna vid
lokomotivförarnas och lokomotiveldarnas inplacering i nu gällande löneplan.
Såsom styrelsen tidigare i utlåtande den 31 oktober 1932 över 1930 års
pensionssakkunnigas förslag till civilt pensionsreglemente framhållit, synes
den påyrkade pensionsförbättringen i vad den avser lokomotivförare och
lokomotiveldare därför hava ett visst fog för sig.
Vad däremot angår maskinbiträde i lokomotivtjänst torde lokomotivtjänstpenningarna
icke haft något inflytande på lönegradsplaceringen. Vid befattningens
inrättande år 1933 hänfördes den till 6 lönegraden, enär denna
löneställning ansågs närmast motsvara de arbetsuppgifter, som ankomma
på biträde å elektrolok. Att märka är dessutom, att lokomotivtjänstpenningar
till maskinbiträde utgå endast med tredjedelen av dylik ersättning till lokomotivförare.
En uppflyttning av ifrågavarande maskinbiträden i pensionshänseende
synes styrelsen därför knappast vara motiverad.
En med lokomotivtjänstpenningarna i viss mån likartad speciell ersättningsform
vid statens järnvägar äro seglingspenningarna, vilka tillkomma
Bankoutskottets utlåtande Nr 62.
7
viss ångfärjepersonal. Denna personal har också gjort framställning att med
hänsyn till berörda ersättning erhålla förbättrad ställning i pensionshänseende,
vilken framställning dock icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
övriga vid statens järnvägar förekommande särskilda ersättningar
äro icke av sådan beskaffenhet, att de i förevarande avseende kunna komma
i betraktande.
Styrelsen anser sig slutligen böra framhålla att — även örn en förbättring
i pensionsliänseende för lokomotivpersonalen i viss mån kan anses motiverad
— med genomförandet av en dylik åtgärd torde böra tillsvidare anstå
i avvaktan på resultatet av den hos 1936 års lönekommitté nu pågående löneutredningen.
»
Statskontoret har anfört följande:
»Den särskilda ersättning, som sedan gammalt tillkommit lokomotivpersonalen
under beteckningen milpenningar, uppdelas genom Kungl. Maj:ts
skrivelse till järnvägsstyrelsen den 31 januari 1913 (S. F. nr 66) angående
ändring i kungörelsen den 31 december 1897 (nr 123) med tidigare bestämmelser
i ämnet i reseersättning och lokomotivljänstpenningar. Järnvägsstyrelsen
hade i skrivelse till Kungl. Majit den 25 november 1911 föreslagit
en sådan uppdelning och därvid i fråga om lokomotivtjänstpenningarna
bland annat yttrat följande.
''Såsom skäl för att över huvud taget en särskild gottgörelse i denna form
bör tillkomma lokomotivpersonalen vid tågtjänst, utöver den reseersättning,
som densamma i enlighet med förut angivna grunder skulle erhålla, kan
anföras dels, såsom ovan framhållits, att personalen anses böra erhålla en
ersättning, som hänför sig till det presterade arbetet och sålunda verkar såsom
en sporre att flitigt tjänstgöra, dels ock att lokomotivpersonalens under
alla förhållanden synnerligen krävande tjänstgöring är av väsentligen olika
beskaffenhet inom olika tågslag, varför en ersättning bör utgå, vilken är
avpassad efter den mer eller mindre ansträngande tjänstgöringen.’
''Vid avvägningen av lokomotivtjänstpenningarnas storlek har styrelsen
utgått därifrån, att summan av reseersättningen och lokomotivtjänstpenningarna
i allmänhet borde uppgå till ungefär samma belopp som milpenningarna
enligt nu gällande grunder. Det torde nämligen med visshet kunna
antagas, att då 1906 års löneregleringskommitté uppgjorde sitt förslag till
arvoden åt lokomotivpersonalen, detta skett under den förutsättning, att åtminstone
ingen minskning skulle äga rum i personalens inkomst av milpenningar.
’
Såsom järnvägsstyrelsen vidare i sitt yttrande i nu föreliggande ärende
erinrat, har kommunikationsverkens lönekommitté i sitt år 1919 avgivna betänkande
framhållit, bland annat, att det ur löneteknisk synpunkt skulle innebära
en stor fördel örn de lill lokomotivförare och lokomotiveldare utgående
lokomotivtjänstpenningarna kunde omföras till ordinarie avlöning, men
att kommittén dock icke ansåge sig kunna tillstyrka en sådan omföring, vilken
jämväl skulle bliva hart när omöjlig alt praktiskt genomföra. De av
kommittén här anförda synpunkterna föranledde ingen erinran från departementschefens
sida (prop. 391/1919 sid. 52), och beträffande kommitténs
förslag till lönegradsplacering för berörda befattningshavare ifrågasattes ej
någon ändring.
De här återgivna uttalandena torde få anses giva ett visst stöd för upp
-
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 62.
Utskottet.
fattningen, att den omständigheten, att lokomotivpersonalen tillerkänts förmånen
av lokomotivtjänstpenningar, ej varit utan inverkan vid samma personals
placering i lönehänseende vid 1919 års lönereglering samt att det förty
vore skäligt, att vid bestämmandet av pensionsunderlag för nämnda personal
viss hänsyn tages jämväl till ifrågavarande särskilda förmån.
Enligt statskontorets mening bör emellertid, såvitt möjligt, undvikas att —
såsom ett bifall till motionerna skulle innebära — sätta vissa tjänstemannagrupper
inom en större tjänstemannakår med nyreglerad avlöning i särställning
i pensionshänseende därigenom, att pensionsunderlagen för dem bestämmas
till andra belopp än som i övrigt gälla inom de lönegrader, till vilka
de äro hänförda. Då härtill kommer, alt det för närvarande möter svårighet
att överblicka konsekvenserna av ett bifall till vad i motionerna föreslagits,
och att de statliga befattningshavarnas — och därmed även lokomotivpersonalens
— avlöningsförhållanden genom den 1936 års lönekommitté anbefallda
utredningen inom en nära framtid torde komma under allmän omprövning,
vill statskontoret i likhet med järnvägsstyrelsen förorda, att med
avgörandet av förevarande fråga måtte tillsvidare anstå i avvaktan på resultatet
av sagda lönerevision.»
Såväl järnvägsstyrelsen som statskontoret hava anfört, att, då de statliga
befattningshavarnas — och därmed även lokomotivpersonalens — avlöningsförhållanden
inom en nära framtid torde komma under allmän omprövning
genom den 1936 års lönekommitté anbefallda utredningen, med avgörandet
av förevarande fråga synes böra anstå i avvaktan på resultatet av sagda
lönerevision. Utskottet ansluter sig till den av nämnda ämbetsverk sålunda
uttalade uppfattningen. På grund härav får utskottet avstyrka, att åtgärd
nu vidtages i motionernas syfte.
Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motioner I: 112 och II: 240 icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 maj 1937.
På bankoutskottets vägnar:
BJ. HOLMGREN.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg*, Ehrnberg, Leffler*, Bjurström, Berling,
Nilsson i Mölndal, Danielsson* och Bodin i Visby;
från andra kammaren: herrar Holmgren, Lovén, Paulsen*, Andersson i Falkenberg,
K. A. Westman, Gustavson i Västerås, Osberg och Andersson i Lindome.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1937
742911
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.