Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923

1937-05-20 · 36 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 34 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1937:65, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

1

Nr 65.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1937 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändring i vissa delar av lagen den

29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker jämte vissa i ämnet

väckta motioner m. m.

I en till riksdagen avlåten, den 13 mars 1937 dagtecknad proposition nr

243, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och

i lagrådet förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen

att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag angående ändring i vissa

delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Berörda förslag, vilket av lagrådet lämnats utan erinran, kommer i det följande

att av utskottet återgivas.

I samband härmed har utskottet förehaft vissa inom riksdagen väckta,

nedan angivna motioner angående ändringar i sparbankslagen m. m.

Propositionen.

Närmast i anledning av en utav styrelsen för svenska sparbanksföreningen

i juni 1935 gjord framställning om beredande av möjlighet för sparbank att

utlämna bundna fastighetslån tillkallade chefen för finansdepartementet,

med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 15 november 1935 särskilda

sakkunniga för verkställande av utredning av frågan om en revision av gällande

bestämmelser angående sparbanks medelsplacering och likviditet. På

begäran av de sakkunniga utsträcktes senare utredningsuppdraget att avse

jämväl frågor rörande sparbanks registrering och firmateckning, om sparbanks

styrelseledamöter och revisorer, örn användning av sparbanks vinstmedel

m. m. De sakkunniga, vilka antogo benämningen 1935 års sparbankssakkunniga,

avgåvo den 9 juni 1936 betänkande med förslag i ämnet (statens

offentliga utredningar 1936:25). över betänkandet hava utlåtanden avgivits

av åtskilliga myndigheter och av institutioner, som beröras av de sakkunnigas

förslag.

I förevarande proposition har chefen för finansdepartementet bland annat

erinrat örn att vissa andra förslag till ändringar i sparbankslagen, vilka tidigare

vunnit aktualitet oell icke upptagits till övervägande av 1935 års sparbankssakkunniga,

alltjämt vore beroende på Kungl. Maj-.ts prövning. Sålunda

hade den 26 oktober 1933 av särskilda jämlikt Kungl. Maj:ts bemyn
Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 8 sand. Nr 65.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

digande tillkallade sakkunniga avgivits utredning och förslag rörande rätt

för sparbankerna och postsparbanken att anlita ombud m. m. (statens offentliga

utredningar 1933: 30). I samband med denna utredning hade fråga

uppkommit om revision av Konungens befallningshavandes och sparbanksinspektionens

inbördes befogenheter med avseende å övervakandet av sparbankernas

verksamhet, ett spörsmål som emellertid icke ingått i sistnämnda

sakkunnigas uppdrag och som för den skull icke blivit föremål för närmare

undersökning från deras sida. Vid övervägande av vilka sparbanksväsendet

berörande spörsmål, som nu borde upptagas till prövning, kunde det

synas ligga närmast till hands att i ett sammanhang behandla såväl sistberörda

frågor som ock det av 1935 års sparbankssakkunniga framlagda

förslaget i dess helhet. Då enbart genomförandet av sistnämnda förslag

skulle innebära bland annat ändring i 38 av sparbankslagens 75 paragrafer

och tillägg av 13 nya paragrafer jämte åtskilliga övergångsbestämmelser,

ville det förefalla som örn denna genomgripande reform lämpligen borde

åvägabringas genom utfärdande av en helt ny sparbankslag. Under ärendets

beredning hade det emellertid visat sig, att utarbetandet av en helt ny sparbankslag

skulle innebära en så omfattande uppgift, att det näppeligen varit

möjligt att framlägga förslag i ämnet redan till innevarande års riksdag. Med

hänsyn härtill och då vissa av de spörsmål, som gjorts till föremål för utredning

genom de senast tillsatta sakkunniga, syntes vara av beskaffenhet att

böra avgöras utan dröjsmål, under det att åtskilliga andra av de ifrågasatta

ändringarna utan olägenhet syntes kunna tills vidare anstå, hade departementschefen

stannat vid att nu framlägga ett förslag av mera begränsad

räckvidd. De frågor, som enligt departementschefens mening nu borde

bringas till en lösning, vore frågorna örn förhållandet mellan sparbanks inlåning

och dess fonder (25 §), örn sparbanks rätt att bevilja s. k. bundna lån

(26 och 27 §§), om sparbanks kassareserv (29 §) samt örn upprättande av

sparbanks balansräkning (33 §). I samband med behandlingen av dessa

spörsmål hade även upptagits vissa under ärendets beredning framkomna

förslag till jämkningar av mindre väsentlig innebörd i nyss angivna paragrafer.

Dessutom föresloges vissa ändringar i 24 och 31 §§, vilka ändringar

betingades av förslag, som i annat sammanhang framlagts för innevarande

års riksdag.

Utskottet kommer i det följande att lämna en kortfattad redogörelse för

de föreliggande ändringsförslagen i den ordning, de upptagits till behandling

i propositionen.

Förhållandet mellan sparbanks inlåning och dess fonder.

I 25 § första stycket sparbankslagen stadgas, att sparbank må inlåna penningar

dels till ett belopp, för vilket full täckning hos sparbanken finnes i

kontanta penningar, i medel, som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken

eller inländskt bankbolag, i riksgäldskontorets skattkammarväxlar, i

statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadshypotekskassas

eller andra fullgoda obligationer eller i fordringar på grund av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

3

lån, för vars fulla gäldande kommun eller dylik samfällighet är ansvarig

eller varför säkerheten utgöres av inteckning inom hälften av senast fastställda

taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen

fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, därvid

i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets

bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande

skog, dels ock därutöver till ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens

fonder. Enligt 25 § andra stycket må dock i intet fall inlåningen

med avdrag av ett belopp, motsvarande sparbankens kassa och de medel,

som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken eller inländskt bankbolag,

överstiga femtio gånger sparbankens fonder.

Såsom framgår av nu återgivna bestämmelser har det belopp, vartill sparbanks

inlåning högst må uppgå, satts i beroende av dels beskaffenheten av

sparbankens placeringar och dels fondernas storlek. 25 § första stycket utgår

från en uppdelning av sparbanks tillgångar i sådana, som anses innebära

en i huvudsak riskfri placering, och sådana, vilkas placering synes i

högre eller mindre grad innebära möjlighet till förlust för sparbanken. Då

fondtäckning — med den modifikation som följer av regeln i paragrafens

andra stycke — icke erfordras för placeringar av förstnämnda slag, bruka

dessa benämnas täckningsfria, medan däremot de övriga, som skola

motsvaras av fonder av viss storlek, pläga kallas icke täckningsfria.

De sakkunniga hava beträffande första stycket av förevarande

lagrum föreslagit vissa mindre jämkningar i avgränsningen av de täckningsfria

tillgångarna. Å ena sidan borde enligt de sakkunnigas mening dit

hänföras jämväl medel, som för sparbanks räkning innestå hos postsparbanken

eller hos centralkassa för jordbrukskredit, andra av riksgäldskontoret

utfärdade skuldförbindelser än skattkammarväxlar samt fordringar på grund

av lån mot säkerhet av inhemska fullgoda obligationer. Å andra sidan borde,

med hänsyn till svårigheten att bedöma en utländsk låntagares soliditet och

den därav följande större förlustrisken med avseende å utländska obligationer,

allenast inhemska obligationer få räknas som täckningsfria tillgångar.

Såsom jämställda med utländska borde ur ifrågavarande synpunkt betraktas

även sådana inhemska obligationer, som vilade å utländsk säkerhet.

Såsom framgår av det redan anförda utgår andra stycket av 25 §

närmast från den uppfattningen, att inga placeringar böra anses helt täckningsfria.

I överensstämmelse härmed uppställer stadgandet krav på att hela

inlåningen med avdrag allenast av kassa och banktillgodohavanden skall i

viss utsträckning täckas av fonder. De sakkunniga hava nu föreslagit sådan

skärpning av detta stadgande, att fonderna skulle motsvara fyra i stället för

såsom nu två procent av inlåningen med avdrag av kassa och därmed likställda

tillgodohavanden, varmed skulle avses jämväl medel innestående hos postsparbanken

eller centralkassa för jordbrukskredit. Under en övergångstid

av tolv år borde emellertid sparbank, som fått sitt reglemente fastställt innan

den föreslagna ändringen trädde i kraft, äga rätt att tillämpa nu gällande

bestämmelser.

I samband med behandlingen av frågan om fondtäckningsreglerna hava

de sakkunniga jämväl föreslagit införande i 25 § av en ny bestämmelse med

syfte att underlätta s a m m anslagni n g av s p a thanke r. En
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

ligt detta förslag skulle vid sådan sammanslagning den övertagande sparbanken

redan under tiden för den andra sparbankens likvidation äga att,

i den omfattning Konungens befallningshavande medgåve, vid bestämmande

av inlåningens storlek taga i beräkning blivande överskott, som tillförsäkrats

den övertagande sparbanken såsom förstärkning av dess egna fonder.

Vad angår de sakkunnigas förslag till ändring av 25 § första stycket sparbankslagen,

har departementschefen biträtt förslaget i denna del. Departementschefen

har vidare funnit motiverat att, på sätt från vissa håll föreslagits,

jämväl å postgiro innestående medel skulle få medräknas bland de s. k.

täckningsfria tillgångarna. Utöver den av de sakkunniga förordade inskränkningen

med avseende å sådana tillgångar, som må hänföras till täckningsfria,

har departementschefen även föreslagit, att bundet inteckningslån icke skulle

få hänföras till dessa tillgångar. Förslaget sammanhänger med frågan, huruvida

sparbank bör åläggas skyldighet att verkställa nedskrivning av bundna

inteckningslån i balansräkningen. Då emellertid departementschefen av

praktiska skäl ansett dylik skyldighet icke böra föreskrivas, hava de

bundna inteckningslånen hänförts till placeringar, för vilka den i 25 §

första stycket föreskrivna fondtäckningen av åtta procent skall förefinnas.

— Vad angår 25 § andra stycket har departementschefen i likhet

med de sakkunniga samt sparbanksinspektionen och fullmäktige i riksbanken

funnit önskvärt, att minimikraven på sparbankernas fondställning skärpas.

Departementschefen har emellertid funnit det kunna ifrågasättas, om

icke de sakkunnigas förslag, vilket innebär krav på en dubbelt så stor fondtäckning

som den nu föreskrivna, går längre än som kan anses behövligt

med hänsyn till insättarnas trygghet och sparbanksväsendets sunda utveckling.

Med hänsyn härtill har departementschefen föreslagit en regel av innehåll,

att sparbanks inlåning med avdrag av kontanta medel och därmed likställda

tillgångar — varmed skulle förstås jämväl medel innestående hos

postsparbanken, hos centralkassa för jordbrukskredit och å postgiro — icke

må överstiga trettio gånger sparbankens fonder, varvid dock förutsatts, att

den skärpta regeln göres obligatorisk för samtliga sparbanker först efter en

övergångstid av 12 år.

Departementschefen har slutligen biträtt de sakkunnigas förslag angående

införande i 25 § sparbankslagen av en ny bestämmelse med syfte att underlätta

sammanslagning av sparbanker.

Sparbanks rätt att bevilja bundna lån m. m.

26 § sparbankslagen innefattar, bortsett från kommun- och därmed jämställda

lån, ett generellt förbud för sparbank att utlämna bundna lån.

De sakkunniga hava i denna fråga såsom sin åsikt uttalat, att det visserligen

borde kunna tillåtas sparbankerna att i viss begränsad omfattning och

under särskilda betingelser utlämna bundna inteckningslån. Emellertid hava

de sakkunniga ansett, att man samtidigt borde beskära den rätt, sparbankerna

enligt gällande lag äga att utlämna bundna kommunallån. Summan av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

5

utestående sådana lån borde ej få överstiga vare sig en och en halv gång

sparbankens fonder eller femton procent av förvaltade medel. I nämnda

summa skulle dock icke inräknas sådana bundna kommunlån, som enligt''

Konungens förordnande skulle anses jämförliga med fullgoda obligationer.

Sparbanks rätt att utlämna bundna inteckningslån skulle göras beroende

av särskild dispens från Kungl. Maj:ts sida. Summan av bundna kommunlån

— med nyss angivna undantag — och bundna inteckningslån skulle icke

få överstiga vare sig två gånger sparbankens fonder eller tjugu procent av förvaltade

medel. Inteckningslånens bindningstid skulle begränsas till tio år,

varigenom bindningsrätten bleve mindre ägnad att komma i strid med andra

kreditgivande institutioners intressen.

Av hänsyn till sparbankernas säkerhet skulle bindningsrätten i allmänhet

begränsas till sådana lån, som enligt 25 § sparbankslagen godtoges såsom

täckningsfria. Vissa skäl kunde emellertid anföras för att belåningsgränsen,

som enligt nämnda paragraf vore fastställd till 50 procent av taxeringsvärdet,

bestämdes något högre. Sålunda skulle i fråga om fastigheter i vissa

större städer eller delar av dem Konungen äga förordna, att lån finge beviljas

mot säkerhet av inteckning inom 60 procent av taxeringsvärdet. För att

sparbankerna vid den bundna kreditgivningen skulle bliva i tillfälle att fortlöpande

vaka över säkerhetens vidmakthållande borde vidare bestämmelsen

i 26 §, att sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis skulle avse sparbankens

verksamhetsområde, skärpas därhän, att bundet lån finge utlämnas endast

mot säkerhet av inteckning i fastighet inom sparbankens verksamhetsområde.

Såsom villkor för bindning av lån skulle även gälla, att säkerheten utgjordes

av inteckning med företrädesrätt framför varje annan fordringsinteckning.

Slutligen skulle — i nära överensstämmelse med vad som gällde beträffande

hypoteksinrättningarna — föreskrivas skyldighet för sparbank att

vid utlämnande av bundet lån göra förbehåll om uppsägningsrätt inom tre

månader för den händelse den intecknade fastigheten i följd av vanvård eller

av annan anledning underginge sådan värdeminskning, att säkerheten i

märklig mån försvagades, varvid emellertid nedsättning av fastighets taxeringsvärde

icke ensam för sig skulle utgöra tillräcklig grund för uppsägning.

Reglerna om i vilken utsträckning och på vilka villkor bundna inteckningslån

skulle få utlämnas, borde införas i 27 § sparbankslagen, vars nuvarande

bestämmelser såsom saknande praktisk betydelse kunde uteslutas.

Departementschefen har anfört bland annat följande:

Starka meningsskiljaktigheter hade yppats i fråga örn behovet och lämpligheten

av att medgiva sparbankerna rätt att utlämna bundna lån mot säkerhet

av fastighetsinteckning. Medan i flertalet yttranden framhållits, att en

sådan lånerörelse hos sparbankerna, därest den hölles inom lämpliga griinser,

kunde bliva till nytta för det allmänna, hade från andra håll, framför allt

från sparbankernas konkurrenter på fastighetskreditens område, tanken på

en dylik utvidgning av sparbankernas verksamhetsområde bestämt avvisats.

1 de yttranden över de sakkunnigas förslag, som innefattade elt avstyrkande

av detsamma, hade flerstädes understrukits, att elt stort antal sparbanker

vid tillfrågan förnekat behovet av bindningsrätt och uttalat, att de i spar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

banksföreningens framställning berörda svårigheterna icke gjort sig mera

kännbara. Att åtskilliga sparbanker sålunda syntes stå tämligen likgiltiga

inför frågan, funne departementschefen emellertid icke böra tillmätas alltför

stor betydelse. Viktigare vöre att, såsom även de sakkunniga framhållit, ett

antal stadssparbanker, tillhörande de större storleksgrupperna, funnit sig

starkt besvärade av de berörda svårigheterna och till undvikande av dessa

funnit sig nödsakade att tillgripa s. k. räntebindning.

Av förarbetena till sparbankslagen framginge ej, huruvida förbudet att

binda lån varit avsett att innefatta även hinder att i någon form binda allenast

räntan för lån. Att något uttalande härutinnan icke förelåge syntes sannolikt

bero därpå, att vid tiden för lagens tillkomst räntebindning ännu ej tilllämpats

av sparbankerna och att frågan fördenskull då icke framstod såsom

aktuell. Oaktat lagen icke innefattade något direkt förbud mot räntebindning,

kunde den i förevarande avseende skedda utvecklingen i allt fall knappast

undgå att i viss mån te sig som ett kringgående av bindningsförbudet.

En fortsatt utveckling i sådan riktning borde enligt departementschefens mening

icke tillåtas. Att emellertid uttryckligen förbjuda sparbankerna att utlämna

räntebundna lim utan att samtidigt skapa former för en bunden lånerörelse

i begränsad omfattning, syntes i nuvarande situation icke böra ifrågakomma.

Då det emellertid vore mera i undantagsfall som sparbankernas rörelse

drabbats av bindningsförbudet föresloge departementschefen, att i 26 §

sparbankslagen såsom huvudregel för samtliga sparbanker fastsloges, att

bundna inteckningslån icke finge beviljas och att den uppsägningsrätt, som

sparbank skulle förbehålla sig, icke i något avseende finge inskränkas. 1

27 § — vars nuvarande bestämmelser departementschefen i likhet med de

sakkunniga funne kunna uteslutas — skulle därefter de regler meddelas, enligt

vilka bindning i särskilda fall finge ske.

Med den rätt till bindning av inteckningslån, sparbankerna sålunda undantagsvis

skulle erhålla, åsyftade departementschefen allenast att inom gränser,

som i tillbörlig mån förringade riskerna för sparbankerna av en bunden utlåningsrörelse,

bereda de större sparbankerna möjlighet att under tider med lågt

ränteläge kunna bevara sin ställning som långivare på fastighetskreditens område

i större utsträckning än under nuvarande räntekonjunlctur visat sig vara

möjligt. Farhågorna för att sparbankerna härigenom skulle kunna bedriva

en obehörig konkurrens med hypoteksinrättningarna syntes överdrivna. Såväl

hypoteksinrättningarna som sparbankerna kunde vara skickade att tillmötesgå

lånebehov på fastighetsmarknaden, därvid i olika situationer än den

ena och än den andra institutionens kreditvillkor syntes visa sig bäst motsvara

olika låntagares önskemål.

Örn departementschefen anslöte sig till de sakkunnigas mening, att en rätt

till bindning av inteckningslån i begränsad omfattning och avseende jämförelsevis

korta tidsperioder icke behövde förvägras sparbankerna vare sig med

hänsyn till deras egen säkerhet eller av allmänna konkurrenshänsyn, kunde

departementschefen däremot icke undgå att finna den kritik befogad, som i

ett stort antal yttranden framställts mot de sakkunnigas förslag till utformning

av de undantagsregler, enligt vilka bindningsrätt skulle kunna medgivas.

Departementschefen ansåge sålunda, att sparbankernas hävdvunna rätt att

tillgodose varaktiga kommunala lånebehov icke i förevarande sammanhang

borde beskäras, samt att det ifrågasatta dispensförfarandet borde ersättas

med en generell, i lagen angiven regel.

Beträffande utformningen i övrigt av reglerna örn bindningsrätten förordade

departementschefen — i enlighet med vad i sådant hänseende föreslagits

av fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen —- att alla sparbanker,

för vilka summan av insättarnas tillgodohavanden och de egna fonderna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

7

uppginge till 5 miljoner kronor, erhölle rätt att binda inteckningslån på tio år.

För att tillmötesgå vissa från sparbankshåll framkomna önskemål syntes det

kunna medgivas, att sammanlagda beloppet av utestående bundna inteckningslån

finge uppgå till högst 20 procent av summan av sparbankens insättarbehållning

och egna fonder. Högst ett belopp motsvarande 4 procent

av nyssnämnda summa borde få ställas att förfalla under ett och samma år.

Även enligt departementschefens mening borde sparbank såsom säkerhet

för bundet lån allenast få godtaga botteninteckning i fastighet, belägen inom

sparbankens verksamhetsområde.

Departementschefen anslöte sig vidare till uppfattningen, att inteckning,

som utgjorde säkerhet för bundet lån, som regel skulle ligga inom 50 procent

av taxeringsvärdet, men att beträffande vissa större städer eller delar av dem

enligt särskilt medgivande inteckning upp till 60 procent av taxeringsvärdet

borde kunna godtagas. Det syntes böra uppdragas åt Konungens befallningshavande

att efter sparbanksinspektionens hörande bestämma, i vad mån inteckning

upp lill det högre värdet finge godtagas. En viss vägledning vid bedömandet

av denna fråga syntes kunna hämtas ur stadgandet i 8 § förordningen

den 17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars

bildande och verksamhet, enligt vilket stadgande hypoteksförening

finge, efter medgivande av hypotekskassans styrelse, i fråga om större städer

eller delar av dem bevilja fasta lån på tio år intill ett belopp, ej överstigande

sex tiondelar av vare sig särskilt uppskattningsvärde eller taxeringsvärdet,

där den belånade fastighetens huvudbyggnad vore av sten eller annat lika

hållbart ämne och avsevärd nedgång i fastighetens värde under lånetiden icke

syntes vara att befara. Ehuru departementschefen icke funne påkallat att i

sparbankslagen införa så detaljerade regler angående värdering av fastighet,

som nyssnämnda förordning innehölle, funne departementschefen likväl motiverat

att i lagen infördes föreskrift örn skyldighet för sparbank att föranstalta

om värdering av fastighet, innan bundet lån beviljades, ävensom bestämmelse

därom, att uppskattningsvärdet i samma mån som taxeringsvärdet

skulle beaktas vid fastställande av belåningsgränsen.

I likhet med de sakkunniga ansåge departementschefen hinder icke böra

möta för sparbank att utnyttja sin bindningsrätt sålunda, att sparbanken i

stället för helt bundna lån utlämnade lån, som endast vore bundna i visst avseende,

exempelvis i fråga örn räntan. Utan särskilt stadgande syntes det vara

klart, att även räntebundna lån, som utlämnats före de nya bestämmelsernas

ikraftträdande, skulle medräknas vid fastställande av bindningsrättens omfattning.

Departementschefen har härefter upptagit vissa andra av de sakkunniga

föreslagna ändringar i 26 § sparbankslagen.

Enligt tredje stycket av förevarande paragraf må lån, då fråga ej är om

lån till kommun eller dylik samfällighet, av sparbank utlämnas allenast mot

fullgod säkerhet av pant eller borgen. Denna bestämmelse medför bland

annat, att en sparbank, som önskar upptaga lån hos en annan sparbank, antingen

måste ställa säkerhet för lånet eller ock förskaffa sig lånet i form av

en insättning från den andra sparbankens sida, i vilket senare fall ställande

av säkerhet tydligen ej ifrågakommer.

De sakkunniga hava funnit naturligast, att formen av lån väljes i ett dylikt

fall, och framhålla, alt det motsatta förfaringssättet kan möjliggöra ett

kringgående av bestämmelsen i 22 § första stycket därom, alt sparbank må

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

upptaga lån allenast för fyllande av tillfälligt penningbehov. För att underlätta

anlitande av låneformen i nu avsedda fall föreslå de sakkunniga, att

lån skall kunna lämnas till sparbank utan säkerhet.

Departementschefen har biträtt de sakkunnigas ifrågavarande förslag.

Under hänvisning till att de solidariska hankbolagen numera blivit ombildade

till bankaktiebolag och att deras lotter erhållit karaktär av aktier,

hava de sakkunniga vidare föreslagit, att bestämmelsen i 26 § sparbankslagen

örn utlåning mot lottbrev såsom saknande praktisk betydelse skulle uteslutas

och att i stället förlagsbevis skulle upptagas såsom i beläningsliänseende likställda

med aktier.

Även detta förslag har vunnit anslutning från departementschefens sida.

De sakkunniga hava slutligen förordat vissa modifikationer av reglerna i

26 § sista stycket örn amorteringslån.

Enligt 26 § sista stycket må lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen

av annan än kommun eller dylik samfällighet, utlämnas allenast på viss tid

och ej utestå längre än tio år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid än

ett år, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den

tid, för vilken lånet beviljats, sparbanken dock alltid obetaget att begagna

sin rätt att uppsäga lånet till återbetalning på en gång.

De sakkunniga hava övervägt, huruvida icke ifrågavarande bestämmelser

borde modifieras i sådan riktning, att sparbankerna erhölle större frihet

vid bestämmandet av återbetalningstiden för borgenslån. Därigenom skulle

möjligheterna kunna vidgas för sparbankerna att tillgodose låntagarnas

växlande önskemål med avseende å sättet för lånens återbetalning. Icke

minst för jordbrukare kunde det ofta kännas som en brist, att icke borgenslån

kunde utlämnas för längre tid än tio år. Den tekniska utvecklingen

inom jordbruket hade medfört allt mera omfattande kapitalinvesteringar,

vilka föranlett behov av lån ställda på en tämligen mångårig amortering.

Även i andra fall kunde en längre amorteringstid än tio år tänkas vara befogad.

En mera väsentlig förlängning av lånets löptid kunde väl medföra

vådor med hänsyn till förändringar i de förhållanden, som legat till grund

för lånets upptagande. I allmänhet syntes önskvärt, att ett lån, som exempelvis

upptoges för inköp av inventarier, icke utlämnades för längre tid

än dessa kunde antagas förbliva användbara. De sakkunniga hade vid

övervägande av de förhållanden, som inverkade på förevarande fråga, stannat

vid att föreslå, att den längsta återbetalningstiden för amorteringslån

skulle böjas från tio till femton år. Därvid finge emellertid framhållas,

att utlämnandet av lån på tid överstigande tio år måste föranleda särskild

omsorg örn att icke fordran gentemot låntagare och borgensmän bleve föremål

för preskription.

Även i andra hänseenden hava de sakkunniga förordat jämkningar i gällande

regler om återbetalningstid för borgenslån. Nuvarande bestämmelser

innebära, att lån måste börja amorteras redan första året efter upptagandet

och att återbetalningen skall jämnt fördelas i förhållande till lånetiden. De

sakkunniga uttala, att ett annat sätt för återbetalningen kan vara önskvärt

med hänsyn till karaktären av de kapitalinvesteringar, vartill lån användas.

Exempelvis erinras om att lån ofta upptagas i syfte att möjliggöra

för låntagaren att genomgå utbildning eller bedriva studier. De sakkunniga

föreslå, att avbetalning årligen skall kunna ske med belopp, som i förhållande

till varandra innebära en jämnt fortlöpande stegring, ävensom att,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

9

där med hänsyn till lånets ändamål särskilda omständigheter därtill föranleda,

frihet från avbetalning skall kunna medgivas under tid ej överstigande

de tre första åren av lånets löptid. I lagen bör enligt de sakkunnigas mening

utsägas, att i sistnämnda fall godkännande av den uppskjutna amorteringen

skall inhämtas från borgensmännens sida.

De sakkunniga hava slutligen betonat angelägenheten av att omsättning

av lån i allmänhet ej medgives, med mindre avbetalning sker enligt de för

amorteringslån bestämda grunderna.

Departementschefen har beträffande regeln örn längsta tillåtna återbetalningstid

för amorteringslån anslutit sig till de sakkunnigas förslag om en förlängning

av nämnda tid från tio till femton år. Vad angår övriga ifrågasatta

jämkningar i gällande amorteringsregler beträffande borgenslån har departementschefen

allenast förordat den ändringen, att sparbankerna beredes

möjlighet att medgiva frihet från avbetalning under högst tre år efter lånets

beviljande.

Sparbanks kassareserv.

Enligt 29 § sparbankslagen är sparbank skyldig att i tillgångar, vilka kunna

med lätthet förvandlas i penningar, redovisa ett belopp, som tillsammans

med sparbankens inneliggande kassa motsvarar minst en tiondel av insättarnas

behållning enligt senaste bokslut. Dylik kassareserv skall utgöras av riksgäldskontorets

skattkammarväxlar eller sådana obligationer, som i 25 § sparbankslagen

omförmälas, eller medel, som för sparbankens räkning innestå

hos riksbanken eller inländskt bankbolag. Dock må av kassareserv högst

100,000 kronor utgöras av inteckningar av sådan beskaffenhet, som i 25 §

sägs.

Beträffande förevarande paragraf hava de sakkunniga till en början föreslagit

den ändringen, att fastighetsinteckningar icke vidare skulle få inräknas

i kassareserven.

I anslutning till de föreslagna ändringarna beträffande avgränsningen i

25 § av de täckningsfria tillgångarna hava de sakkunniga vidare förordat

sådan jämkning av 29 §, att i kassareserven skulle få inräknas även medel

innestående hos postsparbanken och centralkassa för jordbrukskredit ävensom

andra av riksgäldskontoret utfärdade skuldförbindelser än skattkammarväxlar.

Beträffande obligationer skulle av den i 29 § gjorda hänvisningen

till 25 § följa, att till kassareserven framdeles komme att hänföras endast

inhemska obligationer. Med avseende å reglerna örn sparbanks kassareserv

erinra de sakkunniga dessutom, att enligt 49 § banklagen pantsatt

tillgång, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit, som ej till fullo begagnats,

får beräknas till belopp, som bank enligt avtalet äger ytterligare utbekomma.

De sakkunniga föreslå, att en bestämmelse av enahanda innehåll

införes i 29 § sparbankslagen. Slutligen yttra de sakkunniga, att det

enligt deras mening måste anses självfallet, att örn sparbanks kassareserv

nedgått under vad i lagen stadgas, det åligger sparbanken att vidtaga åtgärder

för att snarast möjligt uppbringa kassareserven till föreskrivet belopp.

En uttrycklig bestämmelse av dylik innebörd förekommer i 49 § banklagen

och föreslås av de sakkunniga införd även i 29 § sparbankslagen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 6ö.

Vad angår den av de sakkunniga förordade ändringen i 29 § sparbankslagen,

att fastighetsinteckningar icke skulle få inräknas i kassareserven, har

departementschefen uttalat, att frågan icke vore av den betydelse, att anledning

för närvarande funnes att genomföra en dylik inskränkning. Beträffande

övriga ifrågasatta jämkningar av reglerna i 29 § om sparbanks kassareserv

borde utländska obligationer och bundna inteckningslån icke få hänföras

till täckningsfria tillgångar. Uppenbarligen borde de då icke heller få medräknas

i kassareserven. Å andra sidan borde medel innestående hos postsparbanken

och å postgiro samt andra av riksgäldskontoret utfärdade skuldförbindelser

än skattkammarväxlar få medräknas i kassareserven. Däremot

syntes medel innestående hos centralkassa för jordbrukskredit icke böra få

medräknas. Mot förslaget att i sparbankslagens 29 § införa bestämmelse

därom, att pantsatt tillgång, som utgjorde säkerhet för avtalad kredit, finge

medräknas i kassareserven i den mån krediten icke begagnats, hade departementschefen

icke något att erinra. Det förefölle slutligen lämpligt, att i 29 §

sparbankslagen efter mönster av banklagen infördes ett uttryckligt stadgande

av innehåll, att sparbank skulle vidtaga åtgärder för att snarast möjligt uppbringa

kassareserven till föreskrivet belopp, därest densamma nedgått under

vad i lagen stadgades.

Angående motbok med sparbank m. m.

Enligt 24 § sista stycket sparbankslagen må, utan hinder därav, att motbok

förut utfärdats, ny motbok utfärdas för den, till vilkens förmån medel

insatts med förbehåll i avseende å medlens utbetalning, så ock för omyndig

över sexton ar, för vilken utfärdats motbok å medel, varöver den omyndige

ej äger själv förfoga. Har i fråga örn medel, som stå under förvaltning

av förmyndare eller god man, förbehåll gjorts, att medlen ej må uttagas utan

överförmyndarens tillstånd, äger jämväl förmyndaren eller gode mannen för

insättning av medel utan sådant förbehåll utfå annan motbok.

Angående dessa bestämmelser, vilka tillkommit i sammanhang med 1924

års förmynderskapslagstiftning, hava de sakkunniga yttrat, att genom dessa i

lagen den uppfattningen kommit till uttryck, att i andra än de särskilt angivna

fallen endast en motbok finge utfärdas för en och samma insättare.

Det förekomme emellertid icke sällan, att en insättare hade medel innestående

hos sparbank mot olika utbetalnings- eller räntevillkor, i vilket hänseende,

bland annat, kunde erinras om de särskilda villkor, som gällde för skolsparböcker,

och den räntedifferentiering efter skilda uppsägningstider, som tilllämpades

av en del sparbanker. Då sålunda medel under skilda villkor innestode

för en och samma insättares räkning, vöre det tydligen ägnat att befordra

enkelhet och reda, därest särskild motbok utfärdades beträffande varje

tillgodohavande, som sålunda skilde sig från annat. Även bortsett från

sådana fall som nu nämnts ansåge de sakkunniga tillräckliga skäl icke vara

förhanden att resa hinder mot att flera motböcker utfärdades för en och

samma insättare.

I anslutning till det anförda hava de sakkunniga föreslagit, att bestäm
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

11

melserna i 24 § sista stycket måtte upphävas, varefter något hinder icke

längre skulle föreligga för sparbank att utfärda flera motböcker för en och

samma insättare.

Departementschefen har biträtt de sakkunnigas ändringsförslag i förevarande

avseende och därvid hänvisat till att en dylik lagändring jämväl

förutsatts i den på föredragning av chefen för socialdepartementet beslutade

propositionen nr 41 till årets riksdag angående anslag till främjande av planmässigt

sparande m. m.

Ett bifall till ovanberörda förslag hava de sakkunniga ansett böra medföra

jämväl vissa jämkningar i 31 § sparbankslagen, vilken innehåller bestämmelser

om de böcker, som skola föras av sparbank.

Enligt nyssnämnda lagrum skall sparbank föra, bland annat, avräkningsbok

för insättarna jämte årligt sammandrag därav. Avräkningsboken skall

föras med upplägg för envar insättare. Då en och samma insättare nu innehar

flera motböcker med en sparbank, är det enligt uppgift av de sakkunniga

vanligt, att skilda upplägg användas för de olika tillgodohavandena. Då den

föreslagna ändringen i 24 § skulle möjliggöra användning av flera motböcker

för en och samma insättare även i andra fall än där så för närvarande är

tillåtet, anse de sakkunniga ett uttryckligt stadgande i 31 § om skyldighet

att föra samma insättares olika tillgodohavanden å skilda upplägg vara praktiskt

lämpligt och ägnat att befordra reda i bokföringen.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att det ur olika synpunkter vore

nödvändigt att kunna konstatera, huruvida en insättare hos en sparbank hade

flera tillgodohavanden hos sparbanken. Sålunda vore detta behövligt för

kontrollen över att insättarens sammanlagda behållning icke överskrede föreskrivet

insättningsmaximum. Vidare kunde hänvisas till att det enligt taxeringsförordningen

kunde åläggas sparbank att tillhandahålla taxeringsmyndighet

uppgift om insättares tillgodohavande. Efterlevnaden av dessa föreskrifter

underlättades naturligen, där sparbankerna, såsom redan nu vore

synnerligen vanligt, förde register över sina insättare. De sakkunniga ansåge

sig böra föreslå, att föreskrift örn skyldighet att föra dylikt register infördes

i 31 § sparbankslagen, som redan nu upptoge föreskrift örn förande

av register över sparbanks gäldenärer.

Även om register över insättare funnes, utgjorde emellertid enligt de sakkunnigas

mening detta icke under alla förhållanden någon garanti för att

tillförlitlig överblick erhölles över en insättares samtliga tillgodohavanden.

Det kunde exempelvis förekomma, att de olika tillgodohavandena för en insättare

upptoges å skilda platser i registret. Med tanke på sådana fall hade

de sakkunniga funnit nödvändigt att i 31 § införa en bestämmelse, enligt

vilken, där i avräkningsbok olika tillgodohavanden för en och samma insättare

förts å skilda upplägg, skyldighet skulle föreligga för sparbanken

att genom anteckning i insättareregistret träffa sådan anordning, varigenom

storleken av en och samma insättares sammanlagda tillgodohavanden med

lätthet kunde fastställas. Med hänsyn till att nödigt rådrum borde beredas

sparbankerna med genomförande av de sålunda föreslagna anordningarna,

borde de nya bestämmelserna icke träda i tillämpning förrän vid utgången

av andra året, räknat från året för lagens ikraftträdande.

Vad de sakkunniga i denna del föreslagit bär även vunnit departementschefens

gillande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

Reglerna angående upprättande av sparbanks balansräkning.

Enligt 33 § första stycket 1) sparbankslagen må sparbanks tillgångar e.j

upptagas vare sig över sina verkliga värden eller till högre belopp än som

motsvara kostnaderna för deras förvärvande eller anskaffande. I den mån

ej annat följer av vad beträffande vissa tillgångar särskilt stadgas må tillgångarna

dock, jämlikt 33 § första stycket 2), upptagas till högre belopp än

som motsvara kostnaderna för deras förvärvande eller anskaffande, så framt

sådant särskilt angives i den förvaltningsberättelse, styrelsen har att avlämna.

Obligation må, enligt 33 § första stycket 1), ej anses upptagen över sitt

verkliga värde, örn den upptagits till gällande marknadsvärde eller till visst

medeltalsvärde. Sistnämnda värde beräknas beträffande obligation, utfärdad

av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank eller konungariket

Sveriges stadshypotekskassa på sådant sätt, att obligationens avkastning utgår

efter en räntefot, som med fyra tiondels procent understiger medeltalet

av riksbankens officiella diskontosatser under de senast tilländagångna tio

åren. Beträffande annan obligation bestämmes medeltalsvärdet sålunda, att

obligationens avkastning utgår efter en räntefot, motsvarande nämnda medeltal.

Dessa bestämmelser kompletteras i 33 § första stycket 5) med föreskrifter

av innehåll, att obligation i balansräkningen för det år, under vilket den inköpts,

ej må upptagas till högre värde än som motsvarar kostnaden för dess

förvärvande eller anskaffande och därefter ej till högre värde än det, vartill

den varit uppförd i närmast föregående fastställda balansräkning. Dock

må i båda fallen ökning högst till gällande marknadsvärde ske till täckande

av förlust, som uppstått å sparbankens rörelse, eller av motsvarande nedsättning

av annan tillgångs bokförda värde.

Med avseende å reglerna för värderingen i sparbanks balansräkning

av obligationer framhålla de sakkunniga, att sparbankerna

placera en icke oväsentlig del av sina medel i obligationer och att

det därför är av stor vikt, att garantier finnas för att dessa tillgångar bokföras

efter betryggande grunder.

De sakkunniga anse ändring icke böra ifrågakomma i den nuvarande regeln,

att obligation ej må anses upptagen över sitt verkliga värde, om den

upptagits till gällande marknadsvärde. Vad åter angår de nuvarande möjligheterna

att alternativt därmed verkställa bokföringen i anslutning till vissa

i lagen angivna medeltalsregler hava de sakkunniga anfört bland annat följande:
Enligt

de sakkunnigas mening hade erfarenheterna visat, att nu gällande

regler för bokföring av obligationer icke vore tillfredsställande. Riksbankens

diskontosatser kunde icke anses utgöra någon tillförlitlig mätare av obligationskurserna,

och ej heller stöde de i någon bestämd relation till sparbankernas

inlåningsräntor. De sakkunniga ansåge med hänsyn därtill, att —

där bokföringen icke skedde på grundval av obligationernas aktuella marknadsvärden

— den medeltalsberäkning, vilken borde kunna anlitas för möjliggörande

av en jämn anpassning av de bokförda värdena å obligationer

efter konjunkturernas utveckling, borde bygga på de genomsnittliga obligationskurserna

för en följd av år. Visserligen kunde det förekomma, att genomsnittssiffran

för förräntningen under ett år alltför starkt påverkades av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

13

förekomsten av enstaka obligationslån, som — t. ex. på grund av kort återstående

löptid — mer eller mindre avveke från vad som gällde å marknaden

i övrigt. Denna påverkan syntes emellertid på grund av den omfattning, materialet

av å Stockholms fondbörs noterade obligationer numera ägde, icke

vara av sådan räckvidd, att densamma hade någon nämnvärd betydelse för

bestämmandet av ett mångårigt genomsnittstal för obligationsräntorna. Ej

heller syntes mot detta genomsnittstal kunna riktas några vägande invändningar

ur den synpunkten, att de särskilda sparbankernas obligationsinnehav

ej vore sammansatta i fullkomlig överensstämmelse med sammansättningen

av de å allmänna marknaden noterade obligationerna.

De sakkunniga funne sig böra förorda, att i överensstämmelse med vad

som nu gällde genomsnittstalen grundades på tioårsperioder.

I enlighet med det anförda föresloge de sakkunniga, att de på Stockholms

fondbörs noterade kurserna å guldkantade obligationer, beräknade efter tioåriga

genomsnittstal, borde ligga till grund för den alternativa bokföringsregel

med avseende å sparbankernas obligationer, som kunde tillämpas vid sidan

av värderingen efter det aktuella marknadsvärdet.

Vad sålunda föreslagits avsåge naturligen närmast de guldkantade obligationernas

värdering. Mest önskvärt vore, att varje obligationspost bokfördes

efter värdena å motsvarande slag av obligationer. För undvikande av alltför

komplicerade regler föresloge emellertid de sakkunniga, att obligationerna

uppdelades i tre olika kategorier, som inbördes behandlades lika. Guldkantade

obligationer borde liksom för närvarande utgöra en grupp för sig.

Obligationer, i vilka förmyndare ägde att utan överförmyndarens samtycke

placera omyndigs medel, borde utgöra en andra grupp och övriga obligationer

en tredje. De sakkunniga föresloge, att medeltalsvärdet för obligationer

av andra gruppen skulle beräknas sålunda, att obligationernas avkastning

utginge efter en räntefot, som med en fjärdedels procent överstege medelräntan

under de senast tilländagångna tio åren å guldkantade obligationer. För

övriga obligationer borde avkastningen förutsättas skola utgå efter en räntefot,

som med en procent överstege nämnda medelränta.

Det skulle ankomma på sparbanksinspektionen att årligen beräkna och

för sparbankerna tillkännagiva ifrågavarande medeltal.

De sakkunniga hade funnit lämpligt föreslå en övergångsbestämmelse, enligt

vilken vid bokslut, som skedde för tidigare år än det tolfte, räknat från året

för lagens ikraftträdande, vid beräknande av värdet av sparbank vid tiden för

den föreslagna lagändringens ikraftträdande tillhöriga obligationer bestämmelserna

i 33 § första stycket 1) enligt dess nuvarande lydelse finge vinna

tillämpning.

Då bokföring efter medeltalsvärden endast borde komma i fråga beträffande

fullgoda obligationer och då på grund av svårigheten att bedöma säkerheten

för andra än inhemska obligationer övriga obligationer icke borde

få bokföras till högre belopp än som motsvarade marknadsvärdena, föresloge

de sakkunniga att tillämpningen av medeltalsreglerna inskränktes till

obligationer, som omförmäldes i 25 § sparbankslagen. De särskilda bestämmelserna

om bokföring av obligationer med utgångspunkt från dessas förräntning

kunde tydligen icke heller tillämpas, då fråga vore om premieobligationer.

De sakkunniga hade därför inskränkt de särskilda bokföringsreglernas

tillämpning till räntebärande obligationer.

De sakkunniga hava vidare funnit önskvärt, att spar b a n k c r n a s m ö j1

i g h e t e r alt uppskriva de bokförda värdena å obligationer

bestämmas något restriktivare än vad för närvarande är fallet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 6ö.

Övervägande skäl syntes visserligen tala för att sparbank under alla förhållanden

skulle äga att för täckande av förlust uppskriva sina obligationer intill

marknadsvärdet, även om medeltalsvärdet vore lägre. För möjliggörande

av en nedskrivning av annan tillgångs bokförda värde syntes det däremot

näppeligen motiverat att medgiva uppskrivning av en obligations värde över

något av följande värden, nämligen dess marknadsvärde, dess nominella värde

eller dess medeltalsvärde. Ett medgivande till en uppskrivning över något

av nu angivna värden skulle innebära, att den skyldighet att nedskriva bundna

lån, vilken föresloges av de sakkunniga, till sina verkningar bleve illusorisk.

Departementschefen har beträffande nu förevarande spörsmål anfört följande:
Frågan

om värdering av sparbanks obligationer vore utan gensägelse en av

de allra vanskligaste inom hela sparbankslagstiftningen. De övriga nordiska

ländernas motsvarande lagstiftning erbjöde prov på ett flertal olika metoder

för lösning av detta spörsmål, av vilka dock ingen syntes vara av beskaffenhet

att kunna tjäna som förebild för vårt lands vidkommande. Emellertid

syntes så gott som fullständig enighet råda därom, att den i gällande lag stadgade

anknytningen av medeltalsberäkningen till riksbankens diskontosatser

icke längre kunde anses innefatta någon lämplig lösning. De sakkunniga hade

i stället förordat, att ett tioårigt genomsnittsvärde av guldkantade obligationer

enligt noteringarna å Stockholms fondbörs skulle läggas till grund för den

alternativa bokföringsregeln med avseende å sparbanks obligationer. Härigenom

skulle den enligt deras mening riktiga principen kunna förverkligas,

att en sparbanks obligationer bokfördes till belopp, som i möjligaste mån anslote

sig till vad en försäljning å allmänna marknaden skulle inbringa.

Gentemot detta resonemang hade från sparbankshåll invänts, att man därigenom

tillmätte likvidationssynpunkten alltför stor betydelse. Emellertid

syntes väl — även om det hörde till undantagen, att en sparbank nödgades

träda i likvidation — stundom förekomma, att en sparbank av en eller annan

anledning funne påkallat att sälja en viss obligationspost. Särskild tyngd

ägde också likviditetskravet med avseende å den del av sparbanks obligationsinnehav,

sparbanken redovisade såsom kassareserv. Givetvis måste

det av dessa skäl ur det allmännas synpunkt framstå såsom ett önskemål,

att obligationerna bokfördes på ett sätt som i möjligaste mån tillgodosåge

även likvidationssynpunkten. Enligt departementschefens uppfattning framstode

det då som en naturlig lösning, att man vid värdering av obligationer

lade börsnoteringarna å sådana värdepapper till grund. Vad från sparbankshål)

i övrigt invänts emot de sakkunnigas förslag syntes i väsentlig mån bliva

beaktat, örn man accepterade vissa av fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen

föreslagna modifikationer i sakkunnigförslaget. För att undvika

den påverkan å obligationskurserna, som efterfrågan å placeringsmöjligheter

för kassamedel utövade, syntes dock från det material, som skulle

läggas till grund för medeltalsberäkningen, böra avföras icke blott, såsom

fullmäktige och sparbanksinspektionen föreslagit, obligationer noterade över

pari utan även sådana obligationer noterade i eller under pari, vilka hade

en kortare återstående löptid än tio år. Förnekas kunde visserligen icke, att

nu åsyftade modifikationer i de sakkunnigas förslag i viss mån vore ägnade

att komplicera ifrågavarande regler. Men även örn denna lösning av problemet

sålunda icke ginge helt fri från anmärkningar, syntes den dock innebära

en framkomlig väg och utgöra en uppenbar förbättring i förhållande

till nu gällande bestämmelser.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

15

Den av departementschefen förordade lösningen skulle alltså innebära, att

guldkantade obligationer i sparbanks balansräkning skulle få alternativt upptagas

till sådant värde, att avkastningen motsvarade medelräntan under de

senaste tio åren å nämnda slag av obligationer, vilka å fondbörsen noterats

högst till pari och för vilka den återstående löptiden överstege tio år. Sagda

medelränta skulle för varje år beräknas av sparbanksinspektionen.

I likhet med de sakkunniga funne departementschefen lämpligt, att de olika

slagen av obligationer hänfördes till tre olika grupper, på sätt de sakkunniga

angivit. Såsom fullmäktige i riksbanken förordat, syntes tilläggen för grupperna

2 och 3 böra fastställas lill en fjärdedels respektive en halv procent.

Från vissa håll hade framhållits, att materialbrist vid något tillfälle kunde

tänkas föreligga vid medelräntans beräknande enligt den nu föreslagna metoden.

Uppenbarligen minskades dock olägenheterna därav i den mån hänsyn

toges till flera tidpunkter under varje år. Av detta skäl syntes det böra

föreskrivas, att hänsyn skulle tagas till noteringarna vid minst ett tillfälle

under varje kalenderkvartal. Därest obligationer, varom här vore fråga,

under något kvartal noterats i så ringa omfattning, att sparbanksinspektionen

funne noteringarna icke utgöra tillfredsställande grund för medelräntans

beräknande, syntes det böra ankomma å Kungl. Majit att efter framställning

av inspektionen fastställa det procenttal, som med avseende å detta kvartal

skulle utgöra grund för beräkningen. Att avgörandet hänskötes till Kungl.

Majit syntes motiverat med hänsyn till frågans betydelse för sparbankerna.

I likhet med fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen utginge

departementschefen från, att medeltalsberäkningen skulle baseras på den

s. k. effektiva räntan, vid vars beräkning hänsyn toges ej blott till i obligationen

utfäst ränta utan även till vid obligationens inlösning eventuellt uppkommande

kapitalvinst. Särskild föreskrift härom i lagtexten syntes icke

vara erforderlig.

Såsom fullmäktige i riksbanken uttalat, borde sparbank uppenbarligen äga

rätt att verkställa värdesättningen av sina obligationer sålunda, att den effektiva

räntan för sparbanken överensstämde med det av sparbanksinspektionen

beräknade medeltalet. Dock borde intet hinder föreligga för sparbank

att tillämpa genastränta, ett beräkningssätt som praktiskt taget alltid

ledde till en starkare nedskrivning.

I likhet med de sakkunniga funne departementschefen medeltalsregelns

tillämpning böra begränsas till räntebärande obligationer av i 25 § angivet

slag. Den föreslagna övergångstiden av tolv år syntes även vara att förorda.

Beträffande frågan om reglerna för uppskrivning av obligations bokförda

värde ansåge departementschefen i likhet med fullmäktige i riksbanken och

sparbanksinspektionen, att uppskrivning till täckande av motsvarande nedskrivning

av annan tillgångs bokförda värde borde få ske oberoende av rnedeltalsvärdet

till marknadsvärdet i den mån detta icke överstege nominella

värdet.

För närvarande linnas i sparbankslagen inga särskilda bestämmelser angående

bokföringen av sådana bundna lån, som sparbankerna redan

enligt gällande bestämmelser tiga utlämna, d. v. s. bundna kommunlån.

De sakkunniga hava framhållit, att delvis samma skäl, sorn läge till grund

för reglerna örn bokföringen av obligationer, syntes tala för att motsvarande

föreskrifter även gjordes tillämpliga med avseende å bundna lån. Även

en placering av sparbanks medel i sådana tillgångar innefattade risk för att,

om placeringen bundits under en lid av lågt ränteläge, avkastningen icke

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

komme att vid en högre räntenivå täcka sparbankens inlåningsränta och

förvaltningskostnader. Med hänsyn till risker av förevarande art hade de

sakkunniga, då de tillstyrkt medgivande för sparbankerna att i vissa fall

utlämna bundna inteckningslån, uttalat, att såsom förutsättning därför borde

gälla, att sparbankerna skulle åläggas nedskriva de bokförda värdena

å lånen på sådant sätt, att avkastningen kunde beräknas medgiva en tillfredsställande

förräntning även under ett eventuellt inträdande högre ränteläge.

I överensstämmelse med denna synpunkt ansåge de sakkunniga motiverat,

att bestämmelser meddelades jämväl om bokföringen av bundna

kommunlån.

Beträffande grunderna för bokföringen av bundna lån hava de sakkunniga

uttalat, att reglerna därutinnan i möjligaste mån borde anslutas till vad som

skulle gälla i fråga örn obligationer. Då man emellertid med avseende å

bundna lån näppeligen kunde tala om några marknadsvärden, syntes det

vara nödvändigt att grunda bokföringsreglerna för dessa å medeltalsvärden.

Det syntes därvid till en början naturligt, att de bundna kommunlånen i

bokföringshänseende jämställdes med kommunobligationer och att det sålunda

föreskreves, att dessa lån i balansräkning ej finge upptagas till högre

värde än att deras avkastning utginge efter en räntefot, som med en fjärdedels

procent överstege medelräntan för tio år å guldkantade obligationer.

Vad anginge de bundna inteckningslånen vore enligt de sakkunnigas förslag

förutsatt, att dessa skulle vara grundade på primär inteckningssäkerhet.

Med hänsyn därtill borde även dessa lån bokföras efter samma grunder

som föreslagits för kommunala och andra för placering av omyndigs medel

kvalificerade obligationer.

Av motsvarande skäl som anförts i fråga örn de nya bestämmelserna om

bokföring av obligationer hava de sakkunniga även beträffande de föreslagna

bokföringsreglerna i avseende å bundna lån funnit en övergångstid på åtskilliga

år vara erforderlig och i sådant hänseende föreslagit, att av sparbank

före lagens ikraftträdande bundet lån vid bokslut för tidigare år än

det tolfte, räknat från året för lagens ikraftträdande, skall få upptagas till

värde överstigande det i förslaget angivna medeltalsvärdet.

Då de sakkunniga, såsom förut nämnts, likställt s. k. räntebundna lån med

bundna lån i allmänhet skulle enligt deras förslag samma bokföringsregler

gälla för räntebundna som för helt bundna lån.

Slutligen nämna de sakkunniga, att fastställandet av särskilda bokföringsregler

för bundna lån hade betydelse icke endast ur bokföringssynpunkt utan

även såtillvida som för sparbanker med mindre god ställning därigenom

sattes en naturlig spärr mot placering av medel i bundna lån.

Beträffande frågan, huruvida nedskrivningsskyldighet med avseende å

bundna inteckningslån borde föreskrjvas, har departementschefen — i likhet

med bland andra fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen

— ansett en dylik föreskrift kunna undvaras, därest på sätt av departementschefen

förordats i stället stadgades, att dylikt lån icke finge räknas såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

17

läckningsfri placering. Beträffande frågan om nedskrivning av bundna kommunlån

har departementschefen — i anslutning till förslag i ämnet från fullmäktige

och inspektionen — förordat, alt sparbankerna vid uppförandet i

balansräkningen av dessa lån finge välja antingen ett beräknat marknadsvärde,

grundat på den för det sistförflutna året uträknade genomsnittsräntan

för guldkantade obligationer, ökad med det för kommunobligationer föreslagna

tillägget av en fjärdedels procent eller ock det tioåriga medeltalsvärdet

med samma tillägg.

Mot den av de sakkunniga föreslagna övergångstiden av tolv år har departementschefen

icke haft något att erinra.

I detta sammanhang har departementschefen ansett sig även böra omnämna

ett uttalande av de sakkunniga, att de av dem föreslagna nedskrivningsreglerna

endast skulle avse att bestämma de högsta belopp, till vilka obligationer

och bundna lån skulle få bokföras, medan det ofta vore ett önskemål,

att sparbankerna till stärkande av sin ställning verkställde längre gående

nedskrivningar. I anledning av detta uttalande hade svenska sparbanksföreningen

framhållit, att taxeringsmyndigheterna ofta ej godkänt en nedskrivning

å sparbanks obligationer, som gått utöver bestämmelserna i 33 §,

ett förhållande som föranlett föreningen att i en den 22 juni 1935 dagtecknad

skrift hos Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder till rättelse av berörda

förhållande. Sistnämnda spörsmål vöre för närvarande föremål för utredning,

vars resultat torde komma att framläggas i annat sammanhang. Emellertid

syntes de från sparbankshåll framhållna synpunkterna redan hava

rönt beaktande i vissa av regeringsrätten under senare delen av 1936 meddelade

utslag, på grund varav berörda spörsmål icke längre syntes äga samma

aktualitet som förut.

Utöver* de förslag till ändringar i 33 § sparbankslagen, för vilka i det föregående

redogjorts, hava de sakkunniga förordat vissa andra jämkningar

och tillägg med avseende å sagda paragraf. I huvudsak innebära

förslagen härutinnan, att, i anslutning till bokföringslagens motsvarande

föreskrifter, i 33 § sparbankslagen utsäges, att uppskrivning av tillgångs

bokförda värde skall angivas i förvaltningsberättelsen icke blott när

tillgången upptages till högre belopp än som motsvarar kostnaden för dess

förvärvande utan även då tillgångens värde uppföres högre än i närmast

föregående balansräkning. Dessutom hava de sakkunniga föreslagit, att i

stället för nedskrivning av tillgångs värde motsvarande belopp skall få uppföras

å särskilt nedskrivningskonto.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har departementschefen funnit sig

böra förorda.

Motionerna.

I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling förebåd

nedannämnda motioner. Beträffande motiveringen för däri framställda

yrkanden får utskottet hänvisa till motionerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 8 sami. Nr 65. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 6-5.

1) I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren under

nr 280 av herr Linder samt den andra inom andra kammaren under nr 525

av herr Andersson i Falkenberg, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Majit ville anhålla om förslag till nästa års riksdag till sådan ändring

av 35 § i lagen örn sparbanker den 29 juni 1923 att även de sparbanker, vilkas

egna fonder ej uppgå till 10 procent av insättarnas medel, beredas tillfälle

att i begränsad omfattning lämna anslag till sådant allmännyttigt eller

välgörande ändamål, som ej på grund av gällande författning skall tillgodoses

genom skattebidrag».

2) I likalydande motionerna 1:65 av herr Gustavson, John, och herr

Sköldén samt II: 245 av herr Andersson i Grimbo har hemställts, »att riksdagen

måtte besluta sådan ändring i gällande sparbankslag, att val till såväl

huvudmän som övriga funktionärer må kunna örn så äskas förrättas genom

proportionellt val».

över motionerna I: 65 och II: 245 bär utskottet i vederbörlig ordning inhämtat

utlåtande av sparbanksinspektionen, varjämte styrelsen för svenska

sparbanksföreningen bereus tillfälle att avgiva yttrande över desamma.

Sparbanksinspektionen har anfört följande:

»Vid val till landsting, kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige samt

vissa andra kommunala representationer skall enligt gällande lagstiftning —

liksom vid riksdagsmannaval —- alltid tillämpas s. k. proportionell valmetod.

Beträffande vissa val inom nyssnämnda kommunala representationer gäller,

att denna valmetod visserligen icke i allmänhet behöver komma till användning

men att så skall ske, då visst antal av de väljande yrkar därpå.

Sålunda framgår av 23 och 41 §§ lagen om kommunalstyrelse på landet, att

val av kommunalnämnd samt av revisorer och revisorssuppleanter, som

hava att granska kommunens förvaltning, så ock av två eller flera personer

för särskild beredning av ärenden, som skola företagas till avgörande å kommunalstämma.

skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så

många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, örn samtliga väljandes

antal delas med siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Liknande

gäller i fråga om motsvarande val inom stadsfullmäktige och andra

dylika kommunala representationer. Om förfarandet vid sådana proportionella

val, som här avses, stadgas i en särskild lag örn proportionellt valsätt

vid val inom landsting, å kommunalstämma m. m.

Frågan om valmetoden vid val inom de kommunala representationerna

har vid flera tillfällen varit föremål för omprövning. Senast har vid tillkomsten

av nu gällande kommunallagar övervägts, om icke den proportionella

metoden mera allmänt borde tillämpas vid dylika val. I propositionen nr 99

till 1930 års riksdag redogjordes för de synpunkter på denna fråga, som

framkommit från olika håll. Statsmakterna stannade då för att icke vidtaga

någon allmän utvidgning av den proportionella valmetodens tillämpning

utan begränsa denna till de fall, som ovan angivits.

Proportionella val förekomma sålunda icke, då det gäller tillsättande av

andra kommunala nämnder och utskott m. m. än de i författningarna angivna.

Ej heller komma sådana val till användning vid kommunernas utseende

av ledamöter i exempelvis taxeringsnämnder och pensionsnämnder.

Begränsningen av den proportionella valmetodens tillämplighetsområde

innebär även att, där kommunal representation har att utse huvudmän i

sparbank, nyssnämnda metod icke kommer till användning i andra fall än

då sådant särskilt föreskrives i sparbankens reglemente.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

19

I fråga om utseendet av huvudmän i sparbank gäller enligt 3 § andra stycket

5) i sparbankslagen, att i reglementet bland annat skola angivas grunderna

för val av huvudmän. I 10 § av samma lag föreskrives, att huvudmännen

skola vara minst tjugu och högst femtio samt att i reglementet skall

stadgas, att minst en tredjedel av huvudmännen skall tillsättas av kommunalstämma,

kommunalfullmäktige, allmän rådstuga, stadsfullmäktige, munieipalstämma,

municipalfullmäktige, landsting, häradsrätt eller hushållningssällskap.

De huvudmän, som ej utses i denna ordning, väljas så gott som

alltid av antingen samtliga huvudmän eller av de huvudmän, som icke utsetts

på nyssnämnda sätt.

Beträffande utseendet av styrelseledamöter och revisorer hos sparbank kan

av sparbankslagen allenast utläsas, att de skola väljas av huvudmännen.

Om emellertid sådan funktionär avgår innan den tid, för vilken han blivit

vald, gått till ända, har styrelsen att föranstalta om val av ny styrelseledamot

respektive revisor (11 och 39 §§ sparbankslagen). Finnes suppleant, kan

dock med sådant val anstå till nästa årssammanträde med huvudmännen.

Även styrelse- och revisorssuppleanter utses av huvudmännen.

Av det nu sagda framgår, att gällande sparbankslag icke innehåller några

föreskrifter, huruvida val av huvudmän, styrelseledamöter och revisorer

samt deras suppleanter skola förrättas enligt proportionella grunder eller i

annan ordning. Frånvaron av regler i detta ämne innebär emellertid icke,

att det ej under några förhållanden skulle vara tillåtet att anlita den proportionella

valmetoden hos sparbankerna. Vad särskilt angår de av kommunala

eller andra korporationer utsedda huvudmännen, framhöllo 1920

års sparbankssakkunniga i sitt år 1921 avgivna betänkande, att det vore

möjligt att i sparbankernas reglementen intaga föreskrift om att korporationerna

skulle välja efter något proportionellt system. Dylika föreskrifter

återfinnas nu i ett tiotal sparbankers reglementen.

Motionärerna torde emellertid icke vara tillfreds med dessa möjligheter

att åvägabringa proportionella val vid utseendet av sparbanks huvudmän. Å

andra sidan gå de icke så långt, att de förorda införande av proportionella

val såsom obligatoriska. De synas närmast avse, att avgörandet av om den

proportionella valmetoden skall komma till användning skall vara beroende

av örn en minoritet bland de väljande yrka härpå. Detta star i överensstämmelse

med vad som enligt det ovan anförda gäller i fråga örn vissa val inom

kommunalfullmäktige m. fl.

Till stöd för sitt förslag framhålla motionärerna, att avsaknaden av bestämmelser

örn proportionella val vid utseende av sparbanks funktionärer

svnes stå i strid med den demokratiska andan i senare årens lagstiftning å

närliggande områden. Skälen för en sådan valmetod — att bereda även en

minoritet inflytande — föreligga enligt motionärernas mening med samma

styrka i fråga örn de val som skola företagas jämlikt lagen örn sparbanker.

Sparbanksinspektionen får för sin del till en början hänvisa till att de hittills

för sparbankerna gällande reglerna på förevarande område icke tidigare

synas hava givit anledning till anmärkningar. Motionärerna hava ej heller

påstått, att i praktiken några olägenheter av nuvarande anordningar gjort

sig gällande. De synas stödja sitt förslag på principiella grunder.

Sparbankernas uppgifter äro icke partipolitiskt betonade. Sparbankerna

karakteriseras i 1 § sparbankslagen såsom sådana penninginrättningar, som

utan rätt för dess stiftare eller andra att njuta del i den vinst, som kan uppkomma

å rörelsen, hava till ändamål att befordra sparsamhet genom att i

enlighet med de bestämmelser, som meddelas i sparbankslagen, bedriva inoch

utlåning av penningar och därmed i samband stående verksamhet. Om

huru en sparbank bäst skall tillgodose dessa uppgifter, kunna visserligen i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

det enskilda fallet råda delade meningar. Endast sällan torde likväl rneningsskiljaktigheterna

hänföra sig till politiska åsiktsriktningar. Med hänsyn

härtill synes det naturligt, att vid valet av de organ, som handhava sparbankernas

förvaltning, avseende allenast fästes vid vederbörandes förutsättningar

att kunna medverka till att sparbankerna på bästa sätt fylla sina uppgifter,

oavsett deras inställning till sparbanksrörelsen ovidkommande spörsmål.

Vad huvudmännen angår ankommer visserligen på dem ett särskilt

slag av spörsmål, som kunna tänkas i enstaka fall hava i någon mån politisk

betoning. Här avses frågor örn anslag av vinstmedel enligt 35 § sparbankslagen.

Sådana frågor kunna nämligen ses ur olika synpunkter, alltefter

växlande uppfattningar om vilka ändamål som böra anses vara mest

allmännyttiga eller välgörande och alltså främst värda att tillgodoses. Det

bör emellertid uppmärksammas, att möjligheterna att besluta om anslag

av vinstmedel äro underkastade tämligen snäva begränsningar i lagen ävensom

att anslag ej få utgå till ändamål, som på grund av gällande författning

skall tillgodoses genom skattebidrag. Bortsett från nu berörda frågor torde

knappast finnas rum för partipolitiska meningsskiljaktigheter vid sparbankernas

förvaltning. Härvid bortses från att anhängarna av ett parti till

äventyrs skulle vilja placera en av sina egna såsom styrelseledamot eller

revisor i en sparbank för att bereda honom det arvode, som är förenat med

en dylik befattning.

På grund av det ovan anförda är sparbanksinspektionen för sin del av

uppfattningen att något behov icke föreligger av bestämmelser av den avmotionärerna

åsyftade innebörden. Införandet av dylika bestämmelser skulle

enligt inspektionens mening fastmera kunna bliva till skada för sparbankerna.

Av allt att döma skulle den ifrågasätta åtgärden icke kunna undgå

att medverka till att sparbanks funktionärer komme att utses ur politiska

synpunkter. En sådan utveckling måste försvåra för sparbankerna att fylla

sina uppgifter och bör därför icke befrämjas.

Slutligen får sparbanksinspektionen fästa uppmärksamheten på att en tilllämpning

av den proportionella valmetoden bäst kommer till sin rätt, örn

alla medlemmar i det organ, som skall utses, väljas samtidigt, och alitsa i

viss mån står i strid med den nu vanliga och ur flera synpunkter ändamålsenliga

successiva förnyelsen av sparbankernas huvudmän och styrelseledamöter.

Inspektionen håller alltså före, att ifrågavarande motioner icke böra föranleda

någon åtgärd.»

Styrelsen för svenska sparbanksföreningen har anfört följande:

»Enligt nu gällande lagstiftning har det ansetts vara möjligt att i sparbankernas

reglementen föreskriva att det val av huvudmän, som uppdrages åt

kommunala eller andra myndigheter, skall ske proportionellt, därest någon

det äskar. Vare sig dylik bestämmelse i reglementet funnits eller ej

torde, såvitt till styrelsens kännedom kommit, ifrågavarande val skett i sådan

anda att huvudmannakårerna tillförts aktade och vederhäftiga personer,

utan att partipolitiska synpunkter spelat någon framträdande roll. Den

knappt tillmätta tiden för förklarings avgivande har icke medgivit styrelsen

att åstadkomma någon utredning i förevarande avseende.

Någon anledning att genom lagstiftningsåtgärder ingripa på förevarande

område synes näppeligen föreligga.

Motionerna avse vidare att införa proportionella val av styrelse och funktionärer.

Inom huvudmannakårerna saknas dess bättre alla tecken till partipolitisk

uppdelning då det gäller handhavandet av sparbankernas angelägen
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

21

heter. Visserligen har styrelsen den uppfattningen att en bestämmelse, som

möjliggjorde proportionella val på detta område, endast i rena undantagsfall

skulle komma att utnyttjas. Liksom hittills skulle man inom huvudmannakårerna

söka ena sig om dugliga och för styrelseuppdraget lämpliga personer.

Men det har ju på andra områden ofta visat sig, att den proportionella

valmetoden kan leda till kotteriintriger, och det synes styrelsen som om det

vore önskligt att hålla sparbankskorporationerna fria från dylika möjligheter.

Vikten av att giva sparbankerna en allsidig representation har alltmera

insetts inom sparbankskretsar, och det är att förvänta att utvecklingen skall

undanröja de anledningar till anmärkning, som möjligen kunna finnas.

På grund av det anförda får styrelsen hemställa att de föreliggande motionerna

icke till någon åtgärd föranleda.»

3) Vidare hemställer herr Paulsen i motion II: 453, »att riksdagen måtte besluta

sådan ändring i gällande sparbankslag, att alla sparbanks huvudmän

väljas av landsting och i de städer, som ej deltaga i landsting, av dessa städers

stadsfullmäktige».

4) Slutligen har herr Gustavson i Västerås i motion II: 526 hemställt, »att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn förslag till sådan

ändring av 1923 års sparbankslag att åldersbegränsning för rätt att inneha

styrelseuppdrag i sparbank införes och att huvudmännens rätt att omvälja

sig själva avskaffas och ersättes med en valrätt i huvudsaklig överensstämmelse

med den i motionen angivna».

över motionerna 11:453 och 11:526 har utskottet i vederbörlig ordning

inhämtat utlåtanden av sparbanksinspektionen, varjämte styrelsen för svenska

sparbanksföreningen beretts tillfälle att avgiva yttrande över desamma.

Sparbanksinspektionen har anfört följande:

»Enligt 3 § 5) sparbankslagen skall reglemente för sparbank angiva, bland

annat, huvudmännens antal och grunderna lör val av huvudmän. I 10 § av

samma lag föreskrives, att huvudmännen skola vara minst tjugu och högst

femtio, att de skola utses på sätt sparbanks reglemente föreskriver samt att i

reglementet skall stadgas, att minst en tredjedel av huvudmännen skall tillsättas

av kommunalstämma, kommunalfullmäktige, allmän rådstuga, stadsfullmäktige,

municipalstämma, municipalfullmäktige, landsting, häradsrätt

eller hushållningssällskap.

Beträffande de huvudmän, som icke enligt lagen skola utses på nyssnämnda

sätt, finnas inga särskilda bestämmelser meddelade. Dessa utses i allmänhet

av samtliga huvudmän eller av de huvudmän, som ej tillsatts i offentlig ordning,

d. v. s. huvudmännen komplettera sig själva. I ganska mångå fall —

enligt Gamstorps kommentar till sparbankslagen, sid. 34, ett sextiotal fall - utses emellertid samtliga huvudmän av offentlig korporation.

Nu gällande bestämmelser i förevarande ämne hava tillkommit efter förslag

av 1920 års sparbankssakkunniga. Dessa hänvisade i sitt år 1921 avgivna

betänkande, sid. 50, bland annat till att det dittillsvarande systemet, enligt

vilket huvudmännen till hela antalet kunde komplettera sig själva, i regel

medförde, att huvudmännen toges ur en relativt begränsad krets. Beträffande

vad de sakkunniga i övrigt anförde i detta ämne får sparbanksinspektionen

hänvisa till nämnda betänkande. Till förekommande av de med självkompletteringssystemet

förenade olägenheterna skulle enligt de sakkunnigas

förslag en tredjedel av huvudmännen utses genom offentlig korporation. De

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

sakkunniga ansågo däremot, att sparbankerna fortfarande borde hava full

frihet att bestämma över valet av huvudmännens flertal.

1 motionen nr 453 har gjorts gällande, att nu tillämpat förfaringssätt ej vore

riktigt och kunde leda till förhållanden, som ej vore önskliga. Emellertid

synes ej av motionen framgå, huruvida motionären haft några erfarenheter

av att sådana missförhållanden förekommit hos sparbankerna. I

motionen nr 526 har såsom konsekvenser av det nuvarande valsystemet pekats

på en enligt motionärens mening mindre tillfredsställande sammansättning

av sparbankernas styrelser och på huvudmännens och styrelseledamöternas

kvarstående till alltför hög ålder.

Sparbanksinspektionen har för sin del icke kunnat finna, att de nuvarande

bestämmelserna angående utseende av sparbanks huvudmän i stort sett skulle

hava medfört några olägenheter, som kunnat undvikas med ett annat valsystem.

Vad särskilt angår det i motionen nr 526 påtalade förhållandet, att

i sparbankernas styrelser ingå jämförelsevis få representanter för arbetarklassen,

skulle sparbanksinspektionen självfallet icke hava något att erinra

mot en ökad representation för denna samhällsklass. Emellertid får inspektionen

fästa uppmärksamheten på att redan de nuvarande bestämmelserna

om utseendet av vissa huvudmän genom offentlig korporation möjliggöra en

sådan utveckling. Om en dylik likväl icke hittills gjort sig gällande — huruvida

den av motionären framlagda statistiken är i allo rättvisande vill inspektionen

lämna därhän — lärer väl detta delvis få tillskrivas det förhållandet,

att sparbanksstyrelserna särskilt hava behov av ekonomisk och juridisk

erfarenhet. Det torde emellertid finnas skäl att antaga, att oavsett anordnandet

av valmetoden, den på andra områden timade samhällsutvecklingen

efter hand även hos sparbankerna skall taga sig uttryck i en viss förskjutning

i sammansättningen av sparbankernas olika organ. Beträffande behovet av

en föryngring av huvudmannaförsamlingarna och styrelserna, till vilken fråga

inspektionen strax återkommer, synes erfarenheten från de sparbanker,

där huvudmännen i sin helhet utses av kommunala valkorporationer, icke

giva vid handen att en sådan föryngring kan garanteras genom en ändring

av valmetoden.

Som ett mera positivt skäl mot genomförandet av förslagen, att alla huvudmännen

i sparbankerna skola utses av offentlig korporation, får sparbanksinspektionen

framhålla, att det kan innebära betänkligheter, att helt

kommunvalda organ hava att bestämma om sparbankens låne- och räntepolitik,

användningen av sparbankens överskottsmedel m. m. Det torde icke

kunna anses självfallet, att av kommunala korporationer valda huvudmän

vid en konflikt mellan å ena sidan kommunens intressen och å andra .sidan

de intressen, som sparbanken företräder såsom förvaltare av insättarnas medel

och som kreditgivare till allmänheten, skola vara lika villiga att giva

dessa senare intressen företräde som på annat sätt utsedda huvudmän. Samma

betänkligheter i detta hänseende göra sig icke gällande, örn endast en

minoritet av huvudmännen utses av kommunal korporation. Den nuvarande

avvägningen i lagen mellan olika intressen synes i stort sett tillfredsställande.

Erinras må, atl bankoutskottet vid 1923 års riksdag i utlåtande nr 64 (sid. 6)

uttryckligen förordat denna avvägning.

På grund av det nu sagda kan sparbanksinspektionen icke tillstyrka det

ytterligare intrång i sparbankernas självbestämningsrätt, som genomförandet

av förslagen, att alla huvudmännen i sparbankerna skola utses av offentlig

korporation, skulle innebära. Ej heller synes det inspektionen vara att förorda

att, såsom i motionen nr 453 åsyftats, endast landsting och stadsfullmäktige

men däremot inga andra offentliga korporationer skulle hava att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

23

utse huvudmän. Det kan exempelvis vara lämpligt, att huvudmännen i en

sockensparbank utses av ortens kommunalstämma.

I detta sammanhang får sparbanksinspektionen erinra om att inspektionen

den 26 februari 1937 till bankoutskottet avgivit utlåtande över motioner angående

tillämpning av proportionella val vid utseende av huvudmännen i

sparbank.

Vad härefter angår det i motionen nr 526 framställda förslaget, att i sparbankslagen

skall införas en åldersbegränsning för rätt att innehava styrelseuppdrag

i sparbank, får sparbanksinspektionen erinra örn att 1935 års sparbankssakkunniga

i sitt betänkande (sid. 113) uttalat sig för att i sparbankernas

ledning ej borde anlitas personer i altför hög ålder. Då man emellertid

icke lämpligen kunde bortse från individuella olikheter och särskilda

förhållanden hos skilda sparbanker, och då följaktligen i lagen icke kunde

upptagas en bestämd maximiålder för styrelseledamöter i sparbank, inskränkte

sig de sakkunniga till att uttala önskvärdheten av att sparbankerna

ägnade uppmärksamhet åt förevarande fråga. Sparbanksinspektionen delar

den uppfattning, varåt de sakkunniga sålunda givit uttryck. Inspektionen

finner alltså önskvärt, att sparbankernas funktionärer icke kvarstå alltför

länge, och har i sin mån verkat för att detta önskemål skall vinna ökad

förståelse hos sparbankerna. Mot införandet av lagbestämmelser om viss åldersbegränsning

vill inspektionen, utöver vad som anförts av nämnda sakkunniga,

hänvisa till att bestämmelser på detta område icke äro meddelade

för andra kreditinrättningar eller jämförliga institutioner.

Under åberopande av det sålunda anförda får sparbanksinspektionen såsom

sin mening uttala, att de i motionerna framlagda förslagen icke böra

bringas till genomförande.»

Styrelsen för svenska sparbanksföreningen har anfört:

»Sedan styrelsen för Svenska sparbanksföreningen bereus tillfälle att avgiva

yttrande över de motioner, som väckts i motionerna vid årets riksdag

nris 453 och 526 får styrelsen vördsamt anföra:

Det svenska sparbanksväsendets ledande grundsats alltifrån de första sparbankernas

tillkomst har varit att vara till gagn för samhället och de enskilda.

Det tillkommer icke styrelsen att döma över det sätt, varpå sparbankerna

löst denna sin uppgift, men att de hava omfattats med ett enastående förtroende

och genomgått även de svåraste kriser, som förekommit i vårt ekonomiska

liv, med stärkt ställning torde från alla håll erkännas. Att så kunnat

ske torde i mycket hög grad kunna tillskrivas den starka och fasta tradition,

som varit normerande för sparbankernas ledning. De få mörka punkter,

som under sparbankernas tillvaro förekommit, äro så gott som alla förknippade

med sparbanksbildningar, som ägt rum under åsidosättande av all

tradition och som varit möjliga endast därigenom, att den offentliga kontrollen

helt och hållet åsidosatt den skarpa kritik som från ledande sparbankshåll

utövats mot dessa företag. Uppkomsten av dylika avarter av sparbanksverksamhet

torde med nu gällande sparbankslagstiftning vara förebyggd.

Utan att på något sätt vilja låta insöva sig i säkerhet vill styrelsen framhäva,

att den ser mycket ljust på den vidare utvecklingen, förutsatt att sparbankerna

få liksom hittills utveckla sig under frihet och självansvar och under

den statliga kontroll, som sparbankerna själva betrakta sorn en mycket viktig

garanti för en sund rörelse.

Det må tillåtas styrelsen, att till belysande av det sätt, varpå de svenska

sparbankerna tillgodose insättares och låntagares intresse, hänvisa lill att

knappast något annat lands sparbanksväsen överträffar det svenska i fråga

örn knappheten av den marginal emellan in- och utlåningsränta, som här till
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

lämpas, under det att denna marginal i många länder, bl. a. en del oss mycket

närstående, är dubbelt eller flerdubbelt större. Även i ett annat avseende

står det svenska sparbanksväsendet synnerligen högt, nämligen med avseende

på verksamheten att hos barn och ungdom inpränta sparandets betydelse.

I Europa betraktas Sverige i detta avseende som ett föregångsland,

som åberopas som mönster.

De nu föreliggande motionerna innehålla icke någon saklig kritik över det

sätt, varpå sparbankerna fyllt sina för samhället så viktiga uppgifter, utan

påfordra helt bryskt att ledningen av sparbankerna skall läggas i andra

händer.

Beträffande förslaget örn att kommunal korporation skulle helt och hållet

övertaga valet av huvudmän synas motionärerna icke hava gjort sig reda för

vilken våldsam omkastning detta skulle innebära. Bevakandet av insättarnas

intresse skulle överlämnas åt en styrelse, som indirekt utsetts av korporationer,

vilka ej representerade detta intresse. Ledningen av en sparbank

skulle kunna bliva föremål för en strid emellan politiska partier och huru än

striden utfölle, skulle det kunna inträffa, att insättarnas förtroende till en

sparbank eller lust att åt densamma anförtro sina medel lede ett avsevärt avbräck

med de påföljder, som kunde väntas i samband därmed inträda i fråga

örn likviditetssvårigheter och rubbad säkerhet.

Som motiv för en dylik kraftåtgärd åberopas endast att sparbankernas styrelser

liro ensidigt sammansatta, varmed väl i första hand avses att arbetareklassen

icke är tillräckligt företrädd. Att en brist i detta avseende föreligger

är uppenbart, även örn man icke får förbise, att i många styrelser arbetarrepresentanter

äro insatta, ehuru detta icke kan utläsas ur de angivna titlarna

å ledamöterna. I själva verket har på flera håll inom sparbanksvärlden

ett mycket vänskapligt samarbete inletts emellan representanter för de

olika samhällsgrupper, som numera äro representerade bland huvudmännen,

och en anpassningsprocess pågår, som inom en icke altför lång framtid torde

leda till att den inställning, varom motionerna vittna, skall vara borteliminerad.

I varje fall har det varit för Svenska sparbanksföreningens styrelse

en angelägenhet av högsta vikt att befordra en dylik utveckling och dess strävande

i detta avseende har hittills burit god frukt. Det må icke förundra

någon att utvecklingen icke går med stormsteg. Sparbanksmännen äro i regel

mycket betänksamt folk och detta är i och för sig en så stor styrka för

sparbankerna, att man utan alltför stor otålighet bör avvakta utvecklingens

gång.

Vad förslaget att göra kommunala korporationer till herrar över sparbankerna

angår undrar man, örn verkligen förslagsställarna tänkt sig in i den

konsekvens som detta skulle medföra därigenom, att dessa korporationer

med ett slag övertoge det moraliska ansvaret för alla svenska sparbankers

skötsel. Detta ansvar vore kanske icke så tungt att bära med den försiktiga

ledning, som nu utmärker det svenska sparbanksväsendet, men huru det skulle

ställa sig med nya, av traditionen obundna män vid rodret låter sig icke beräkna.

Utan att på något sätt vilja göra några jämförelser vill styrelsen erinra

örn att i ett av våra grannländer en mängd sparbanker fallit på grund av allt

för intima förbindelser med kommuner, som utnyttjat dem som långivare.

Styrelsen vill i övrigt instämma med de av sparbanksinspektionen i dess

yttrande till bankoutskottet framhållna synpunkter. Beträffande förslaget

örn ett åldersstreck för sparbankernas styrelseledamöter vill styrelsen framhålla,

att på knappast något annat område erfarenhet och försiktig klokhet

äro av större värde än inom en sparbanksstyrelse, där det mindre kommer

an på initiativkraft än på andra egenskaper. Att staten, innan den satt någon

åldersgräns för utövandet av allmänt uppdrag, skulle ingripa mot spar
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

25

bankerna genom en lagstiftning av förevarande art, förefaller väl icke möjligt.

Styrelsen vill till förebyggande av missförstånd upplysa, att den för sin

del velat verka för att styrelseledamöter, som icke bevarat full omdömesförmåga

och handlingskraft, icke återväljas — och i sådant avseende väl också

uppnått vissa resultat även om ett och annat fall föreligger, där tröghetens lag

icke gått att övervinna.

På grund av det anförda hemställer styrelsen, att motionerna icke måtte

till någon åtgärd föranleda.»

Utskottets yttrande.

Det i förevarande proposition framlagda förslaget till ändringar i sparbankslagen

avser i huvudsak att åvägabringa en lösning av vissa frågor rörande

sparbankernas medelsplacering och likviditet, vilka aktualiserats på

grund av de ändrade förhållanden på penningmarknaden, som inträtt efter

sparbankslagens tillkomst. I propositionen behandlas främst de spörsmål

rörande sparbankernas kreditgivning, för vilkas utredning 1935 års sparbankssakkunniga

tillsattes. Såsom närmare framgår av propositionen (sid.

9—10) äro emellertid åtskilliga andra sparbanksväsendet berörande spörsmål,

av vilka flertalet varit föremål för behandling av de sakkunniga, beroende

på Kungl. Maj:ts prövning. På anförda skäl har departementschefen

emellertid icke funnit lämpligt att nu framlägga förslag till ändringar

i sparbankslagen beträffande sistberörda spörsmål.

Det begränsade förslag till ändringar i sparbankslagen, som sålunda underställts

riksdagen, innefattar frågorna om förhållandet mellan sparbanks inlåning

och dess fonder (25 §), om sparbanks rätt att bevilja s. k. bundna

lån (26 och 27 §§), örn sparbanks kassareserv (29 §) samt örn upprättande

av sparbanks balansräkning (33 §). I propositionen har vidare upptagits

förslag örn vissa ändringar i 24 och 31 §§, vilka ändringar betingas av förslag,

som i annat sammanhang framlagts för innevarande års riksdag.

Beträffande den närmare innebörden av det föreliggande lagförslaget får

utskottet hänvisa till den redogörelse för propositionen, som finnes intagen

å sid. 2—17 här ovan. Endast i ett avseende, nämligen beträffande avfattningen

av 27 § fjärde stycket lagförslaget, har utskottet funnit sig böra ifrågasätta

ändring av Kungl. Maj:ts förslag. I övrigt har utskottet helt kunnat ansluta

sig till vad Kungl. Majit föreslagit i propositionen.

I förenämnda stycke av 27 § har, bland annat, upptagits den föreskriften,

att såsom säkerhet för bundet lån allenast må godtagas inteckning, vilken

gäller med företrädesrätt framför varje annan inteckning för fordran, d. v. s.

så kallad botteninteckning. Utskottet ansluter sig till den uppfattningen, att

lån av ifrågavarande art böra vara primärlån. Emellertid kunna fall tänkas,

då en fastighet besväras av ett ouppsägbart lån mot säkerhet av botteninteckning

till så obetydligt belopp i förhållande till fastighetens värde, att en därnäst

kommande inteckning ur praktisk synpunkt framstår såsom fullt likvärdig

med en botteninteckning. Med nyss återgivna utformning av 27 §

fjärde stycket skulle emellertid en sparbank vara förhindrad att i dylika fall

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

bevilja bundna lån och måhända därigenom gå miste om synnerligen lämpliga

och värdefulla låneobjekt. Utskottet vill därför föreslå, att ifrågavarande

föreskrift uteslutes ur 27 §. Utskottet vill emellertid understryka, att den avutskottet

föreslagna ändringen icke avser att bereda sparbankerna möjlighet

att utlämna bundna lån, som hava karaktär av sekundärkredit. Såsom generell

regel bör alltså gälla, att säkerheten för de bundna lånen skall utgöras av

inteckningar med bästa rätt. Endast för sådant fall som ovan uttryckligen

förutsatts bör avsteg kunna få ske från denna regel. Det torde ankomma

på sparbanksinspektionen att övervaka, att sparbankernas bundna lånerörelse

med angivna undantag blir i sin helhet säkerställd av botteninteckningar.

Härjämte har Kungl. Maj:ts förslag givit utskottet anledning till följande

uttalanden.

I 27 § fjärde stycket föreslås bland annat, att inteckning, som utgör säkerhet

för bundet lån, skall ligga inom 50 procent av fastighetens uppskattningsvärde,

dock att beträffande vissa större städer eller delar av dem enligt

särskilt medgivande inteckning upp till 60 procent av såväl taxeringsvärdet

som uppskattningsvärdet må godtagas såsom säkerhet. Det framgår

av departementschefens yttrande på denna punkt, att vid prövningen av frågor

om tillämpning av sistnämnda högre lånegräns hänsyn kommer att tagas

till de bestämmelser om belåningsgränsen, som för stadshypoteksföreningarna

äro meddelade i 8 § förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna

för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet. Enligt dessa

bestämmelser må stadshvpoteksförening, efter medgivande av hypotekskassans

styrelse, i fråga om större städer eller delar av dem bevilja fasta lån på

tio år intill ett belopp, ej överstigande sex tiondelar av vare sig särskilt uppskattningsvjirde

eller taxeringsvärdet, där den belånade fastighetens huvudbyggnad

är av sten eller annat lika hållbart ämne och avsevärd nedgång i

fastighetens värde under lånetiden icke synes vara att befara. Inom utskottet

har förslag väckts, att den övre belåningsgränsen för de bundna lånen hos sparbankerna

skulle generellt fastställas till 60 procent av fastighets såväl taxeringsvärde

som uppskattningsvärde. Detta förslag har utskottet emellertid ansett

sig icke kunna biträda. Enligt utskottets mening skulle det nämligen icke

vara lämpligt att, när rätten att utlämna bundna lån nu medgives sparbankerna,

denna rätt sträckes utöver vad som i förevarande avseende gäller för stadshypoteksföreningarna.

Icke minst med hänsyn till rådande konkurrens mellan

stadshypoteksföreningarna och sparbankerna på ifrågavarande lånemarknad

måste en åtgärd i sådan riktning anses vara mindre välbetänkt. Det förhållandet,

att den övre belåningsgränsen för jordbruksfastigheter hos landshvpoteksföreningarna

är fastställd till 60 procent av fastighetsvärdet, varav dock endast

två tredjedelar må utlämnas i lån utan fastställd amortering, är i detta

sammanhang icke av avgörande betydelse, enär rätten att utlämna bundna

fastighetslån väl närmast kommer att beröra sparbanker i städer och därför

huvudsakligen kommer att avse stadsfastigheter. Utan att i detta sammanhang

ingå på frågan, huruvida belåningsgränsen för den långfristiga primära fastighetskrediten

i städerna generellt bör för stadshvpoteksföreningar och spar
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

27

banker fastställas till 60 procent, vill utskottet i detta sammanhang uttala

önskvärdheten av att denna gräns för dessa senare kommer att i huvudsak

sammanfalla med den som tillämpas av de förra.

I 33 § mom. 1 av lagförslaget meddelas vissa föreskrifter örn bokföringen

av obligationer. I lagförslaget finnes emellertid intet särskilt stadgande örn

värderingen i balansräkningen av andra av riksgäldskontoret utfärdade

skuldförbindelser än skattkammarväxlar. Räntebärande skuldförbindelser av

ifrågavarande slag äro emellertid i realiteten fullt likartade med av staten utgivna

räntebärande obligationer och böra därför i bokföringsavseende följa

reglerna för dessa. Något uttryckligt stadgande härom i lagen torde dock ej

vara erforderligt.

Vidkommande härefter den i de likalydande motionerna I: 280 och II: 525

upptagna frågan om viss ändring av 35 § sparbankslagen vill utskottet

erinra, att såsom i motionerna framhålles denna fråga varit föremål för behandling

av 1935 års sparbankssakkunniga. De sakkunniga föreslogo ett

tillägg till nämnda paragraf av innehåll, att även de sparbanker, vilkas

egna fonder icke uppginge till 10 procent av insättarnas medel, skulle medgivas

att i begränsad omfattning bevilja anslag till sådant allmännyttigt

eller välgörande ändamål, som ej på grund av gällande författning

skulle tillgodoses genom skattebidrag. Då utskottet för sin del i princip

kan ansluta sig till de sakkunnigas förevarande förslag, vill utskottet

tillstyrka, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller om förslag till

ändring av ovanberörda lagrum. Enär en ändring av de nuvarande reglerna

för användning av sparbanks vinstmedel i enlighet med de sakkunnigas förslag

framstår såsom ett aktuellt önskemål, har utskottet funnit sig böra förorda,

att den i motionerna berörda frågan underställes riksdagen redan

nästa år.

Vad härefter angår övriga ovan omförmälda motioner (I: 65 och II: 245,

likalydande, samt II: 453 och II: 526), avse samtliga dessa motioner ändringar

i gällande regler för utseende av huvudmän i sparbank. I förstnämnda

två motioner föreslås, att val av huvudmän —- liksom även av sparbanks

funktionärer — skall, om så yrkas inom valkorporationen, ske enligt

proportionell valmetod. Medan således dessa motioner, såvitt angår huvudmännen,

åsyfta införandet av en bestämmelse rörande valmetoden för den

del — minst tredjedelen — av huvudmännen, som skall utses genom offentlig

korporation, sträcka sig de två övriga motionerna betydligt längre. I

dessa motioner yrkas, att samtliga huvudmän skola utses i offentlig ordning.

Huvudmännens rätt att i viss utsträckning komplettera sig själva

skulle således upphöra.

Enligt de i ärendet avgivna yttrandena skulle något behov av ändrade bestämmelser

i fråga örn utseende av sparbanks huvudmän icke föreligga. Det

undandrager sig utskottets bedömande, huruvida uppkomsten av de mindre

tillfredsställande förhållanden, vilka berörts i motionen II: 526, skulle

kunnat undvikas, därest andra regler för huvudmännens tillsättning varit

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

gällande. Ehuru delade meningar råda inom utskottet om betydelsen av

ett ökat inflytande på sparbankerna från de kommunala myndigheternas sida,

är utskottet dock enigt om att sparbankernas organisation bör vara så anordnad,

att största möjliga garanti ernås för att de erhålla den mest dugliga

ledningen och sålunda på bästa sätt kunna fullgöra sin verksamhet i samhällets

tjänst. I den mån detta syfte kan tillgodoses genom ändrade bestämmelser

i fråga om huvudmännens utseende, bör detta givetvis ske. Utskottet

vill därför icke — trots de betydande svårigheter, som härutinnan

måste föreligga — ställa sig avvisande till tanken att ett försök göres att

utfinna regler, som om möjligt bättre än de nuvarande kunna fylla sin uppgift

att tillgodose de olika intressen -— det allmännas, insättarnas och låntagarnas

— som beröras av sparbankerna. Ett dylikt övervägande synes

lämpligen böra ske i samband med den blivande revisionen av sparbankslagstiftningen.

I främsta rummet synes härvid böra i anslutning till syftet

med motionen II: 526 beaktas frågan örn ökad möjlighet för representation

i sparbankernas olika organ av de stora grupperna av småsparare. Visserligen

kan såsom erfarenheten från vissa sparbanker i södra Sverige visar

ett sådant syfte tillgodoses inom ramen av gällande bestämmelser, men otvivelaktigt

skulle en utveckling i antydd riktning påskyndas, därest den nuvarande

självkompletteringsrätten för huvudmännen begränsades. Jämväl

det proportionella valsystemets för- och nackdelar på ifrågavarande område

torde böra göras till föremål för övervägande i samband med här avsedda

omprövning av reglerna för huvudmännens tillsättning.

Vidkommande det i motionen II: 526 framställda yrkandet örn införande

i sparbankslagen av en åldersbegränsning för rätt att innehava styrelseuppdrag

i sparbank vill utskottet ansluta sig till vad sparbanksinspektionen anfört

i sitt utlåtande över motionen. Utskottet finner alltså icke skäl förorda,

att lagbestämmelser på detta område införas för sparbankernas del, då sådana

bestämmelser icke finnas meddelade för andra kreditinrättningar

eller allmänna institutioner. Utskottet vill emellertid — i anslutning till

ett av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet i propositionen 88/1936

gjort uttalande rörande hypoteksföreningarnas styrelser — beteckna såsom

mindre lämpligt, att i sparbankernas ledning tillåtas kvarstå personer, vilka

nått en sådan ålder, att arbetsförmågan och handlingskraften måste antagas

vara tämligen nedsatta. Endast i sällsynta undantagsfall torde styrelseledamot

böra få kvarstå efter fyllda 70 år. De uppgifter rörande den höga levnadsåldern

hos styrelseledamöter i vissa sparbanker, som lämnats i motionen,

giva utskottet anledning uttala angelägenheten av att sparbankerna

ägna större uppmärksamhet åt denna fråga än som hittills synes hava skett.

Med vad utskottet nu anfört anser sig utskottet hava besvarat motionerna

I: 65 och II: 245, II: 453 och II: 526.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj:ts i propositionen

nr 243 framlagda förslag till lag om ändring i vissa

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

29

delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker icke

kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, må för sin

del antaga följande

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

om sparbanker.

Härigenom förordnas, dels att 24 § sista stycket lagen den 29 juni 1923

om sparbanker skall upphöra att gälla, dels ock att 25, 26, 27, 29, 31 och

33 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives1:

25 §.

Sparbank må inlåna penningar

dels till ett belopp, för vilket full täckning hos sparbanken finnes i kontanta

penningar, i medel, som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken,

postsparbanken, inländskt bankbolag eller centralkassa för jordbrukskredit

eller å postgiro, i skattkammarväxlar eller andra skuldförbindelser utfärdade

av riksgäldskontoret, i statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket

Sveriges stadshypotekskassas eller andra fullgoda inhemska obligationer,

i fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande kommun eller dylik

samfällighet är ansvarig eller för vilka säkerheten utgöres av sådana obligationer,

som nu nämnts, eller i fordringar på grund av lån, vilka förfalla eller

kunna av sparbanken uppsägas till betalning inom högst sex månader och

för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom hälften av senast fastställda

taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen

fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, därvid i

taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets

bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande

skog;

dels ock därutöver till ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens

fonder.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande sparbankens

kassa och de medel, som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken,

postsparbanken, inländskt bankbolag eller centralkassa för jordbrukskredit

eller å postgiro, överstiga trettio gånger sparbankens fonder.

Sparbank, som träffat avtal med annan sparbank örn övertagande av dess

1 Senaste lydelse av 24 § se 1924: 339 och av 26 § se 1932:176.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

rörelse, må, sedan sistnämnda sparbank trätt i likvidation, vid bestämmande

av inlåningens omfattning under tiden för likvidationen intill belopp och på

villkor, som Konungens befallningshavande fastställer, taga i beräkning blivande

överskott, som i avtalet tillförsäkrats den övertagande sparbanken såsom

förstärkning av dess fonder.

26 §.

Sparbanks utlåningsrörelse---sparbankens verksamhetsområde.

Sparbanks medel---än skuldebrev.

Lån må, då fråga ej är om lån till kommun eller dylik samfällighet eller

till annan sparbank, utlämnas allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen.

Mot inteckning i fartyg eller förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier

må lån ej utlämnas, sparbank dock obetaget att mottaga

sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet, som nyss

nämnts; ej heller må lån mot pant av aktier eller förlagsbevis utlämnas till

högre sammanlagt belopp än som motsvarar hälften av sparbankens fonder.

Är lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet ej är i egenskap av huvudgäldenär

eller löftesman ansvarig, icke ställt att betalas inom tre månader

eller, där fråga är om lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning i fast

egendom, inom sex månader, skall sparbanken förbehålla sig rätt att uppsäga

lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall sagts. Sådan

uppsägningsrätt må icke av sparbanken i något avseende inskränkas.

Lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun eller

dylik samfällighet, må utlämnas allenast på viss tid och ej utestå längre än

femton år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid än ett år, skall i skuldebrevet

utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för vilken lånet beviljats;

dock må, där det med hänsyn till lånets ändamål finnes påkallat, frihet

från avbetalning kunna medgivas under högst tre år efter lånets utlämnande.

Oavsett vad om återbetalning avtalas, skall sparbank enligt vad i

fjärde stycket sägs förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till betalning på en

gång.

27 §.

Utan hinder av vad i 26 § sägs må sparbank, där summan av insättarnas

behållning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut uppgår till minst

fem miljoner kronor, på sätt och i den omfattning nedan stadgas mot säkerhet

av inteckning i fast egendom utlämna lån, ställt på längre återbetalningstid

än sex månader, utan att därvid förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till

återbetalning inom sagda tid.

T,ån, som i första stycket avses, må utlämnas högst till ett sammanlagt belopp

motsvarande en femtedel av summan av insättarnas behållning och

sparbankens fonder enligt senaste bokslut. Högst en femtedel av nämnda

belopp må ställas att förfalla under ett och samma år. Lånen må icke ställas

på längre återbetalningstid än tio år.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

31

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Innan lån, varom nu är fråga, beviljas, skall sparbanken företaga uppskattning

av värdet å den fastighet, varå lånet sökes.

Såsom säkerhet må allenast godta- Såsom säkerhet må allenast godtagas

inteckning i fastighet inom spar- gas inteckning i fastighet inom sparbankens

verksamhetsområde, vilken bankens verksamhetsområde, vilken

gäller med företrädesrätt framför är av beskaffenhet, som i 25 § sägs,

varje annan inteckning för fordran samt ligger inom hälften av fastigoch

är av beskaffenhet, som i 25 § hetens uppskattningsvärde; dock må

sägs, samt ligger inom hälften av Konungens befallningshavande, efter

fastighetens uppskattningsvärde; dock sparbanksinspektionens hörande, ji

må Konungens befallningshavande, fråga om större städer eller delar av

efter sparbanksinspektionens höran- dem medgiva, att inteckning inom

de, i fråga om större städer eller de- sex tiondelar av såväl taxeringsvärlar

av dem medgiva, att inteckning det som uppskattningsvärdet må godinom

sex tiondelar av såväl taxerings- tagas såsom säkerhet,

värdet som uppskattningsvärdet må

godtagas såsom säkerhet.

Sparbank skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre månader

uppsäga lån, varom nu är fråga, därest den intecknade fastigheten till

följd av vanvård eller av annan anledning undergår sådan värdeminskning,

att säkerheten i märklig mån försvagas. Nedsättning av fastighetens taxeringsvärde

utgöre icke i och för sig grund för uppsägning.

29 §.

Sparbank vare skyldig att i kassareserv redovisa ett belopp, som tillsammans

med sparbankens inneliggande kassa motsvarar minst en tiondel av insättarnas

behållning enligt senaste bokslut. Dylik kassareserv skall utgöras

av medel, som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken, postsparbanken

eller inländskt bankbolag eller å postgiro, av skattkammarväxlar eller

andra skuldförbindelser utfärdade av riksgäldskontoret, eller av sådana obligationer,

som i 25 § omförmälas och som med lätthet kunna förvandlas i

penningar; dock må av kassareserv högst etthundratusen kronor utgöras av

sådana i 25 § avsedda inteckningar, som av sparbanken innehavas såsom

säkerhet för lån, vilka förfalla eller kunna av sparbanken uppsägas till betalning

inom högst sex månader. Av sparbank pantsatt tillgång av ovan angiven

beskaffenhet må icke tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör

säkerhet för avtalad kredit, som ej av sparbanken till fullo begagnats, den

må beräknas till det belopp, som sparbanken enligt avtalet är berättigad ytterligare

utbekomma. Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den så

snart ske kan åter uppbringas till föreskrivet belopp.

31 §•

I stället för de i bokföringslagen föreskrivna dag- och inventarieböcker

skall sparbank föra följande böcker:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

kassabok, som---behållningens belopp;

avräkningsbok för insättarna med upplägg för en var av dem ävensom

ett årligt sammandrag av dessa avräkningar, skolande tillgodohavanden, som

för en och samma insättare innestå å olika motböcker, föras å skilda upplägg;
lånebok,

som---av låneräkningarna.

Därjämte skola föras:

register å sparbankens insättare;

register d sparbankens gäldenärer; samt

huvudbok, som--— och slut.

Sparbank skall tillse, att genom hänvisningar i avräkningsboken eller anteckning

i registret å insättare sammanlagda beloppet av en och samma insättares

tillgodohavanden lätt kan fastställas.

Styrelsen äger---andra böcker.

33 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat gäde i avseende å upprättandet av

sparbanks balansräkning:

1) Obligation må upptagas högst till gällande marknadsvärde; dock må

räntebärande obligation, som i 25 § avses, i stället upptagas till nedan angivet

värde, nämligen:

beträffande obligation, utfärdad av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa: sådant värde,

att obligationens avkastning utgår efter en räntefot, som motsvarar den av

sparbanksinspektionen på sätt under 3) sägs beräknade medelräntan under

de senaste tio åren å där nämnda obligationer;

beträffande annan obligation, vilken förmyndare äger utan överförmyndarens

samtycke för omyndigs medel inköpa: sådant värde, att obligationens

avkastning utgår efter en räntefot, som med en fjärdedels procent överstiger

nämnda medelränta; samt

beträffande övriga obligationer: sådant värde, att obligationens avkastning

utgår efter en räntefot, som med en halv procent överstiger nämnda medelränta.

2) Fordran på grund av lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet är

i egenskap av huvudgäldenär eller löftesman ansvarig och vilket förfaller eller

kan av sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än sex månader,

må upptagas högst till sådant värde, att lånets avkastning utgår efter en

räntefot, som med en fjärdedels procent överstiger antingen den under 1) avsedda

medelräntan eller ock den av sparbanksinspektionen på sätt under 3)

sägs beräknade medelräntan för det sistförflutna året å där nämnda obligationer.

3) Beräknandet av de under 1) och 2) avsedda tioåriga och årliga medelräntorna

skall grundas å noteringarna på Stockholms fondbörs vid minst

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

33

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ett tillfälle under varje kalenderkvartal för sådana av svenska staten, Sveriges

allmänna hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa

utgivna obligationer, som vid noteringstillfället haft en återstående löptid

av minst tio år och då noterats till högst det belopp, varå obligationerna lyda.

Därest dylika noteringar under något kvartal icke förekommit eller ägt

så ringa omfattning, att sparbanksinspektionen finner noteringarna icke utgöra

tillfredsställande grund för medelräntans beräknande, ankomme å Konungen

att efter framställning av inspektionen fastställa det procenttal, som

med avseende å detta kvartal skall utgöra grund för beräkningen. Sparbanksinspektionen

skall för sparbankerna tillkännagiva de beräknade medelräntorna.

4) Fast egendom, avsedd till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i

vidare mån än som betingas av därå nedlagda förbättringar i balansräkningen

för det år, varunder den förvärvats, upptagas till högre värde än som motsvarar

kostnaden för dess förvärvande och därefter till högre värde än det,

vartill den varit uppförd i närmast föregående balansräkning.

5) Obligation eller fordran som under 2) avses, må i balansräkningen för

det år, varunder tillgången förvärvats, ej upptagas till högre värde än som

motsvarar kostnaden för obligationens förvärvande eller fordringens belopp

och därefter ej till högre värde än det, vartill tillgången varit uppförd i närmast

föregående balansräkning.

Utan hinder av vad nu sagts må i båda fallen uppskrivning av sådan tillgångs

bokförda värde i nedan nämnd omfattning ske i syfte att täcka förlust

å sparbankens rörelse eller motsvarande nedskrivning av annan tillgångs

bokförda värde:

obligation må uppskrivas högst till gällande marknadsvärde, i sistnämnda

syfte dock ej till högre belopp än det, varå obligationen lyder;

fordran må uppskrivas högst till fordringens värde, beräknat enligt den

under 2) sist angivna grunden, dock högst till fordringens belopp.

6) I stället för nedskrivning av tillgångs värde må motsvarande belopp

kunna uppföras å särskilt nedskrivningskonto. Belopp, som uppförts å sådant

konto, skall avse viss bestämd tillgång. Minskning av nedskrivningskonto

vare medgiven, där nedskrivning med samma belopp sker å motsvarande

tillgång, så ock i den mån, enligt vad förut i denna paragraf är sagt, hinder

ej möter för uppskrivning av denna tillgång samt minskning av nedskrivningskonto

sker i stället för sådan uppskrivning.

7) Upptages tillgång vid slutet av det räkenskapsår, varunder den förvärvats,

till högre belopp än som motsvarar kostnaden för dess förvärvande eller

därefter till högre värde än i närmast föregående balansräkning, skall i den

förvaltningsberättelse, styrelsen enligt 32 § har att avlämna, angivas med

vilket belopp höjning skett. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning,

där nedskrivningskonto minskas.

8) De belopp, vartill sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart för

sig i balansräkningen uppföras bland skulderna.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 8 sami. .Yr 6-5.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

9) Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom tillgång.

Vad i bokföringslagen stadgas örn balansräknings införande i inventariebok

skall såvitt angår sparbanks balansräkning i stället avse dess införande

i den i 31 g omförmälda huvudboken.

Beträffande uppställandet av vinst- och förlusträkning gäde, att densamma

skall upptaga sparbankens inkomster av och utgifter för rörelsen under året

samt angiva verkställda avskrivningar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

I fråga om sparbank, vars reglemente blivit stadfäst före nämnda dag, skola

följande bestämmelser lända till efterrättelse:

1) Utan hinder av stadgandet i 25 § andra stycket må intill utgången av

år 1949 inlåningen med det avdrag, som i nämnda lagrum sägs, uppgå till

ett belopp av femtio gånger sparbankens fonder.

2) Har sparbank den 1 juli 1937 lån utestående mot pant av aktier eller

förlagsbevis till högre sammanlagt belopp än som motsvarar hälften av sparbankens

fonder, utgöre vad i 26 § tredje stycket stadgas ej hinder för sparbanken

att, då dylikt lån förfaller, låta det omsättas mot oförändrad säkerhet;

dock att sparbank icke efter den 1 januari 1940 må hava lån utestående,

som ej, då det omsatts eller eljest utlämnats, uppfyllt villkoren i nämnda

stadgande.

3) Tillämpningen av stadgandena i 31 § om förande å skilda upplägg i avräkningsboken

av tillgodohavanden, som för en och samma insättare innestå

å olika motböcker, örn förande av register å insättare och om träffande av

sådan anordning, att sammanlagda beloppet av en och samma insättares tillgodohavanden

lätt kan fastställas, må anstå till den 1 januari 1940.

4) Vid bokslut, som sker för tidigare år än 1949, må vid beräknande av

värdet av obligation, som av sparbank förvärvats före den 1 juli 1937, eller

av sådant före sagda dag beviljat lån, som i 33 § första stycket 2) omförmäles,

förut gällande bestämmelser vinna tillämpning. Så länge obligation

eller lån, som nyss nämnts, i balansräkning upptages över sitt värde, beräknat

enligt de i 33 § angivna grunder, må säkerhetsfond eller grundfond eller

ränta därå icke återbäras, med mindre fonden tecknats före den 1 juli 1937

och rätt till återbäring därvid avtalats; ej heller må, där icke Konungens befallningshavande

i särskilt fall det tillstädjer, uppkommen vinst användas för

ändamål, som i 35 § andra stycket sägs;

B) att riksdagen, i anledning av motionerna I: 280 och II:

525, må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn förslag till

1938 års riksdag örn ändring av 35 § lagen örn sparbanker

i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet ovan förordat;

samt

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

35

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

C) att motionerna I: 65 och II: 245 ävensom II: 453 och

II: 526 må anses besvarade med vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 20 maj 1937.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Ehrnberg*, Lindley*, Leffler, Johansson i

Friggeråker, Bjurström, Berling och Nilsson i Mölndal;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Lovén, Paulsen, Andersson i Falkenberg,

Gustavson i Västerås, Andersson i Lindome, Mattsson och Åqvist.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Bjurström, Gustavson i Västerås och Åqvist, vilka anfört följande:

»Enligt 27 § fjärde stycket lagförslaget skulle sparbank såsom säkerhet för

bundet lån i regel få godtaga inteckning i fast egendom inom 50 procent av

fastighetens uppskattningsvärde. Undantagsvis skulle dock, då fråga vore örn

större städer eller delar därav, enligt särskilt medgivande inteckning inom

60 procent av såväl taxeringsvärdet som uppskattningsvärdet få godtagas.

Enligt vår mening bör 60-procentgränsen kunna tillämpas vid ifrågavarande

1''astighetsbelåning, oavsett storleken av den stad, där fastigheten är belägen.

Det kan icke med fog göras gällande, att beviljandet av bundna lån intill

sistnämnda gräns skulle innebära en för sparbankerna särskilt riskfylld placering.

Svenska sparbanksföreningen har ock förordat, att sparbankerna

skulle å bundna lån få sträcka sig upp till 60 procent av taxeringsvärdet. Erinras

må dessutom, att enligt det föreliggande lagförslaget sparbank har att,

innan bundet lån beviljas, föranstalta om särskild värdering av fastigheten,

att de till Sveriges allmänna hypoteksbank anslutna hypoteksföreningarna

äga utlämna lån upp till 60 procent av fastighets belåningsvärde, varvid två

tredjedelar av lånet kunna beviljas såsom lån utan fastställd amortering (stående

lån), samt att jordbrukskassorna må utlämna lån mot säkerhet av inteckningar

inom 60 procent av fastighets jordbruksvärde enligt gällande

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bankoutskottets utlåtande Nr 65.

taxering. Med hänsyn till det anförda hava vi inom utskottet yrkat, att 27 §

fjärde stycket sparbankslagen må erhålla följande lydelse:

''Såsom säkerhet må allenast godtagas inteckning i fastighet inom sparbankens

verksamhetsområde, vilken ligger inom sex tiondelar av fastighetens

såväl taxeringsvärde som uppskattningsvärde samt i övrigt är av beskaffenhet,

som i 25 § sägs.’»

877996. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:384 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 a1 i texten